Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

1

Nr 44.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om visst tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 268 av herr Sigfrid Larsson m. fl. och II: 357 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till
anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen, att därav framgår att jämväl
jordbrukare, som deklarerar enligt den s. k. kontantprincipen, skall äga rätt
att ha annat räkenskapsår än kalenderår, under förutsättning att han har
sådan bokföring som kräves för redovisning av inkomst i förvärvskällan
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder.»

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 357.

I 3 § kommunalskattelagen jämte anvisningar till samma paragraf angives
vad som avses med de i lagen använda beteckningarna taxeringsår och beskattningsår.
Med taxeringsår förstås det kalenderår, under vilket taxering
av heskattningsnämnd i första instans verkställes, och med beskattningsår
det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända
närmast före den 1 mars under taxeringsåret.

Enligt kommunalskattelagens före år 1953 gällande lydelse skulle inkomst
av jordbruksfastighet beräknas enligt den s. k. kontantprincipen. I praxis har
emellertid jordbrukare i vissa fall medgivits rätt att vid taxering beräkna
inkomsten av jordbruk efter bokföringsmässiga grunder. En förutsättning
for godkännande av en sådan beräkning torde ha varit, att ordnad bokföring
med räkenskapsavslutning funnits samt alt densamma kunde förväntas
komma till fortsatt användning, så att trygghet förelåge för en likformig taxering
i framtiden. Jordbrukare, som taxerats för inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder, har i praxis medgivits rätt att deklarera efter räkenskapsår,
som icke sammanfallit med kalenderår (se t. ex. RÅ 1934 ref. 47 och
1937 ref. 34). Då jordbrukare, som deklarerat enligt kontantprincipen, anvant
sig av s. k. brutet räkenskapsår, torde detta i viss utsträckning ha godtagits
av beskattningsnämnderna. Något utslag från regeringsrätten till stöd
lör sistnämnda praxis synes dock icke föreligga.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 so ml. Nr 44.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr H.

Genom beslut av 1951 års riksdag (höstsessionen) har i kommunalskattelagen
införts uttryckliga bestämmelser, innebärande rätt för skattskyldig att
bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder under förutsättning att räkenskaper föres enligt en särskild förordning
om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra
räkenskaper såsom underlag för taxering. Sistnämnda förordning är i huvudsak
av samma innehåll som 1927 års bokföringslag. Enligt ett år 1951
gjort tillägg till 31 § taxeringsförordningen skall idkare av jordbruk eller
skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, senast tre månader före ingången
av det första beskattningsår, för vilket taxering skall ske enligt sådana grunder,
göra anmälan härom till taxeringsintendenten i det län, där jordbruksfastigheten
är belägen. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1953 och
tillämpas vid taxering första gången år 1954.

Efter anmaning är idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse jämlikt 35 §
2 mom. taxeringsförordningen skyldig avlämna uppgift om belopp, som han
utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffenhet
att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av
rörelse.

Efter anmaning av taxeringsintendent är idkare av jordbruk, skogsbruk
eller rörelse vidare skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen
namngives, avlämna uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare,
i den mån beloppen är av beskaffenhet som nyss sagts. Uppgift skall
därvid lämnas om mottagarens namn och adress.

Ovannämnda bestämmelser om rätt för skattskyldig att bliva taxerad för
inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder förelädes
1951 års riksdag genom proposition nr 191. I de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 508 (av herr Spetz in. fl.) och II: 649
(av herr Nilsson i Svalöv in. fl.) framfördes önskemål om att riksdagen måtte
uttala sig för att jordbrukarnas frihet att välja annat redovisningsår än
kalenderår icke skulle knytas till den metod, som användes vid inkomstberäkningen.
Motionärernas framställning i detta hänseende hade närmast föranletts
av ett i propositionen gjort uttalande av departementschefen, vari
framhållits att då endast jordbrukare, som vore skyldiga att föra räkenskaper,
enligt förslaget ägde tillämpa bokföringsmässig inkomstberäkning, blott
dessa jordbrukare hade rätt att begagna sig av annat räkenskapsår än kalenderår.
Samma års bevillningsutskott anslöt sig i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 63 till departementschefens ståndpunkt av det skälet,
att en annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpning av kontantprincipen
skulle medföra svårigheter för taxeringskontrollen.

I den vid 1952 års riksdag väckta motionen II: 480 (av herrar Nihlfors och
Henriksson) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att jämväl för jordbru -

Bevillningsutskottets betänkande nr H.

3

kare, som deklarerade enligt bokföringsmässiga grunder, bokföringsåret skulle
omfatta kalenderår. I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande nr
11, vilket godkändes av riksdagen, anförde 1952 års bevillningsutskott bl. a.
följande.

»Motionärerna ha som sin mening uttalat, att det icke skulle vålla jordbrukarna
några svårigheter alls om bokföringsåret började den ena dagen
eller den andra under året. I anledning härav vill utskottet framhålla, att
åtskilliga skäl kunna anföras för att låta räkenskapsåret omfatta annan tidrymd
än kalenderåret. Sålunda torde många jordbrukare vilja avsluta räkenskapsåret
den 30 juni, vid vilken tidpunkt inneliggande lager av jordbruksprodukter
i regel är minst. För en arrendator kan det vara ett önskemål
att få räkenskapsåret att ansluta sig till arrendetidens början den 14
mars. Även ur resultatsutjämningssynpunkt kan det vara befogat att låta
bokföringsåret avse annan tidrymd än kalenderår.

Utskottet finner sålunda, att rätten för idkare av jordbruk eller skogsbruk
med ordnade räkenskaper att välja annat räkenskapsår än kalenderår
icke utan starka skäl bör inskränkas. Betryggande taxeringskontroll bör
enligt utskottets mening i första hand åstadkommas genom åtgärder, varigenom
beskattningsnämnderna erhålla erforderliga uppgifter rörande försålda
produkter in. in. De viktigaste av dessa uppgifter lämnas av jordbrukarnas
egna ekonomiska sammanslutningar, såsom mejeri- och slakteriföreningar
in. fl. Vid behandlingen av förevarande motion bär inom utskottet upplysts,
att dessa föreningar brukade notera inkomna leveranser per vecka och att
i följd därav bokföringstekniska svårigheter ej lade hinder i vägen för att
på begäran lämna kontrolluppgifter för annan tidrymd än kalenderår.
Med hänsyn härtill och då Sveriges lantbruksförbund, enligt vad utskottet
inhämtat, förklarat sig vilja medverka till att erforderliga uppgifter ställas
till taxeringsmyndigheternas förfogande synes det utskottet kunna antagas,
att taxeringskontrollens effektivitet kommer att upprätthållas i samma
omfattning som vid en inkomstredovisning för kalenderår. I detta sammanhang
vill utskottet framhålla, att den ovan oinförmälda anmälningsskyldighet,
som åvilar idkare av jordbruk och skogsbruk, vilka önska bliva
taxerade enligt de nya reglerna om bokföringsmässig inkomstberäkning,
även kommer att tjäna taxeringskontrollen. På grund av nu anförda omständigheter
finner utskottet ej skäl tillstyrka bifall till motionen.»

Genom beslut den 2 februari 1951 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd att gemensamt och efter samråd med
jordbrukets utredningsinstitut utreda frågan om de ändringar i metodiken
lör den jordbruksekonomiska undersökningen, som kunde finnas påkallade
med hänsyn särskilt till att undersökningsresultaten avsågs skola användas
för att uppgöra typjordbrukskalkyler.

Med skrivelse den 27 juni 1952 har myndigheterna överlämnat betänkande
angående den jordbruksekonomiska undersökningen (SOU 1952: 41). Betänkandet
har utarbetats av en särskild för ändamålet av myndigheterna tillsatt
delegation, som antagit benämningen typjordbrukskommittén.

I betänkandet anföres rörande lämplig bokföringsperiod för den jordbruksekonomiska
undersökningens del följande:

»I nuvarande jordbruksekonomiska undersökning har bokföringsperioden
lagts per den 1/7—30/6. Detta har framför allt motiverats med all lag -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

ren av råvaror och produkter skulle vara små i lantbruket vid denna tidpunkt.
Osäkerheten i värdesättningen blir av ringa betydelse, om inventeringarna
företagas vid en tidpunkt, då lagren äro obetydliga. Härigenom har
man ansett, att de årliga lönsamhetsresultaten bli säkrare, än om boksluten
läggas på annan period.

Då man skall bedöma frågan om lämplig bokföringsperiod för den jordbruksekonomiska
undersökningens del, måste flera faktorer uppmärksammas.
Nyssnämnda hänsyn till svårigheterna att inventera lagret är helt visst
en faktor av betydelse, då det gäller att få fram riktiga årsresultat eller då
värdet av i lantbruket investerat kapital skall fastställas. Men här spelar även
möjligheterna att rätt uppskatta värdet av arbete och material, nedlagt i den
växande grödan, en stor roll. Vid diskussion av frågan om bokföringsperiod
bör även uppmärksammas önskvärdheten av att få överensstämmelse med
deklarationsperioden, ävensom angelägenheten av att kunna jämföra räkenskapsresultaten
med annan statistik (totalkalkylen, deklarationsundersökningen,
lönestatistiken, de ekonomiska föreningarnas statistik in. in.). Slutligen
synas vissa organisatoriska frågor böra beaktas. Det är sålunda av stor betydelse,
att bokslutet kan göras vid sådan tidpunkt, att resultaten kunna
framkomma till prisberäkningarna i februari—mars, och vidare att det infaller,
när lantbrukare och bokföringsbyråer lia en mindre arbetsfylld period.

Utgående från nu berörda faktorer har kommittén närmast diskuterat tre
alternativ i fråga om bokföringsperiod, nämligen bokslut per 31 december,
31 mars och 30 juni. Vad först det senare alternativet beträffar, skulle detta
överensstämma med nuvarande system. Med hänsyn till möjligheterna att få
överensstämmelse med deklarationsperioden är detta alternativ ej att förorda.
Enligt de nya författningsföreskrifterna rörande deklaration av inkomst
från jordbruksfastighet kan man visserligen få välja beskattningsperiod,
men endast under förutsättning att deklaration upprättas efter bokföringsmässigä
grunder. T det fall man önskar deklarera efter kontantprincipen,
vilket synes bli det mest vanliga förfaringssättet, måste kalenderåret
läggas till grund. Jämförelser med annan statistik bli med bokslut per 30
juni svåra att göra. Allt mer och mer upplägges den statistik, som här är av
intresse, per kalenderår. Detta är visserligen inte fallet beträffande totalkalkylen,
men den ansluter till produktionsår i stället för budgetår. Ett bokslut
per 30 juni infaller dessutom dels under en ganska arbetsam tid i lantbruket
och dels under bokföringsbyråernas sannolika semesterperiod. Med hänsyn
härtill kan det bli svårt att få fram materialet till prisberäkningarna efter
nyår.

Bokslut per 30 juni har som ovan nämnts motiverats med att lagervärderingsmöjligheterna
då skulle vara stora. Detta torde vara fallet, om man ej
tager hänsyn till investeringar i växande gröda eller redan skördad sådan.
Då dessa investeringar äro betydande och dessutom ofta variera år från år,
kunna stora felslut uppstå i den mån investeringarna ej beaktas eller icke
riktigt kunna uppskattas. Ur förrådsvärderingssynpunkt torde den 31 mars
vara den bästa tidpunkten i lantbruket. Investeringarna i växande gröda äro
då ringa (i huvudsak de höstsådda grödorna) och lagren av fodermedel äro
av relativt liten storlek. En bokföringsperiod omfattande 1 april—31 mars
överensstämmer emellertid inte heller med den sannolika deklarationsperioden
och ger ej ett räkenskapsmaterial, som är lätt att jämföra med annan
statistik eller andra ekonomiska undersökningar. Möjligheterna att få fram
materialet i god tid före upprättandet av typjordbrukskalkylerna äro dock
stora. Vidare torde lantbrukarna då ha bättre tid med att hjälpa till med bokslutsarbetet
än den 30 juni.

Bevillningsutskottets betänkande nr hfr.

5

Då det gäller anpassningen till deklarationsperioden och önskvärdheten av
att kunna jämföra den jordbruksekonomiska undersökningens resultat med
annan statistik, synes bokslut per 31 december vara att föredraga. Vid denna
tidpunkt äro dock lagren av fodermedel stora. Däremot äro investeringar i
växande gröda icke större än per 31 mars. Värderingen av fodermedlen, särskilt
grovfodret, är emellertid ett svårlöst problem. Kommittén är väl medveten
om att det ur denna synpunkt icke är så lämpligt att förlägga bokföringsperioden
till kalenderår. Svårigheterna synas dock icke böra överdrivas.
En värdesättning av grovfodret per 31 december torde mänga gånger
icke vara mera komplicerad än en förrådsinventering per 30 juni, om denna
skall inkludera den växande grödan.

Då kommittén har haft att taga slutlig ställning till tidpunkten för bokslutets
förläggande, har den framför allt övervägt 31 december respektive 31
mars. Kommittén har därvid ansett, att förutsättningarna att bestämma förrådets
storlek och därmed det ekonomiska resultatet för ett visst år äro större
vid bokslut per 31 mars än per 31 december. Enligt kommitténs mening böra
dock inventeringsmetoder så småningom framkomma, vilka möjliggöra en
tillfredsställande värdeberäkning av förrådet även per 31 december. Däremot
äro svårigheterna att per 31 mars få till stånd en anpassning till deklarationsperiod
och annan statistik nästan helt olösliga. Särskilt den förstnämnda
svårigheten bör tillmätas ganska stor vikt. Om det över huvud taget skall
vara möjligt att få lantbrukarna så intresserade av den jordbruksekonomiska
undersökningen i fortsättningen, att det kan föreligga ett visst antal
gårdar att välja på, torde det vara nödvändigt att anpassa bokföringsperioden
till deklarationsperioden (kalenderår), varvid bokföringsresultatet även
kan utnyttjas mera direkt för självdeklarationen. Om så icke blir fallet, synes
det bli svårt att få ett ur representativitetssynpunkt någorlunda tillfredsställande
underlag för den jordbruksekonomiska undersökningen. Med hänsyn
framför allt härtill bar kommittén stannat vid att bokslutet bör läggas
per den 31 december.»

I proposition nr 102 till innevarande års riksdag har på grundval av nämnda
betänkande föreslagits vissa ändringar beträffande den jordbruksekonomiska
undersökningens utformning och organisation. Ändringarna avser
främst metodiken och innebär en väsentlig omläggning och förbättring av
denna. Av skäl som kommittén anfört, främst angelägenheten av att anpassa
bokföringsperioden till deklarationsåret, föreslås, att i samband därmed bokföringsåret
från och med år 1954 omlägges från tiden 1 juli—30 juni till kalenderår.
Vidare föreslås att ökade resurser skall ställas till lantbruksstyrelsens
förfogande i dess egenskap av centralt organ för ledning av undersökningsverksamheten
och bearbetning av räkenskapsmaterialet. Förutom
ökade anslag förordas bland annat, att till styrelsen skall knytas eu särskild
nämnd med rådgivande uppgifter.

Propositionen bar tillstyrkts av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 25.

I de föreliggande motionerna bar framhållits bl. a., att i praktiken många
jordbrukare, som haft ordnad bokföring att lägga till grund för sin deklaration,
sedan långt tillbaka använt s. k. brutet räkenskapsår även då kontantprincipen
tillämpats vid deklarationen. I samband med eu ordnad faok•öring
vid jordbruket vore det ur många synpunkter fördelaktigare alt ha

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

räkenskapsåret förlagt till annan tidsperiod än kalenderåret. Anledningen
kunde t. ex. vara den att en exakt inventering vid ett jordbruk sällan kunde
ske per den 31 december. Spannmålen vore vid denna tid mången gång
otröskad, och dess kvantitet kunde sålunda ej bestämmas. Även andra lagertillgångar
såsom grovfoder o. d. vore svåra att kvantitativt fastställa vid de
tidpunkter då lagren vore som störst. Många av de jordbrukare som sålunda
sedan länge haft ordnad bokföring med tillämpande av brutet räkenskapsår
och som deklarerat efter kontantprincipen funne det i regel mest ändamålsenligt
att under sin kvarstående tid som jordbrukare fortsätta med denna
redovisningsmetod. Redovisning av nettointäkten beräknad efter bokföringsmässiga
grunder komme däremot huvudsakligast att göras av yngre jordbrukare,
som redan vid övertagandet av sitt jordbruk börjat tillämpa metoden
med bokföringsmässig redovisning. Skulle man nu vid det praktiska
taxeringsarbetet komma att obligatoriskt kräva kalenderåret som redovisningsperiod
i de fall, då kontantprincipen användes, komme de ovan angivna
jordbrukarna med ordnad bokföring i ett svårt läge. De önskade otvivelaktigt
kvarbliva vid kontantprincipen, men de ville också ha sin bokföring
kvar med tillämpande av den för dem mest ändamålsenliga tidpunkten
för räkenskapernas avslutning, exempelvis den 30 juni, då lagren vore
som minst och inventeringen lättast kunde ske. Det syntes icke riktigt att
detta förmenades dem genom att taxeringsmyndigheterna i berörda fall
krävde kalenderåret som redovisningsperiod. Det väsentliga kravet för ett
medgivande att använda brutet räkenskapsår syntes böra vara icke vilken
skattemässig redovisningsmetod som användes utan huruvida ordnade räkenskaper
fördes eller icke. Det vore enligt motionärernas uppfattning jämväl
av stor betydelse, att ett medgivande av annan redovisningsperiod än
kalenderåret i sin tur skulle ge större möjligheter för vederbörande att ingiva
självdeklarationen redan i början av taxeringsåret. Det låge i sakens
natur att, för att sakkunnig hjälp skulle kunna bli effektiv och i viss mån
innebära en garanti för en riktig deklaration, en viss spridning på såväl
räkenskapernas avslutande som deklarationens upprättande måste föreligga.
Ur taxeringskontrollsynpunkt torde det vara av betydelse att sådan sakkunnig
hjälp kunde anlitas.

Under hand har utskottet inhämtat yttranden från riksskattenämnden,
Kungl. lantbruksstgrelsen, Sveriges lantbruks förbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Riksskattenämnden och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har avstyrkt bifall till motionerna, under det att lantbruksstyrelsen
och lantbruksförbundet tillstyrkt desamma. Av innehållet i
remissyttrandena torde här återgivas följande.

Riksskattenämnden har inledningsvis erinrat om frågans tidigare behandling
i riksdagen och därvid berört 1952 års bevillningsutskotts uttalande i
dess ovan återgivna betänkande nr It. I anslutning därtill framhåller riksskattenämnden
att kontrollsynpunkterna sålunda icke ansetts böra hindra
det legitima intresset att begagna brutet räkenskapsår, när inkomsten vid

Bevillningsutskottets betänkande nr ii. 7

taxeringen beräknades bokföringsmässigt. Härefter har riksskattenämnden
anfört:

»Inför en sådan utvidgning av rätten att använda brutet räkenskapsår,
som föreslås i de nu föreliggande motionerna, måste dock kontrollsynpunkterna
alltjämt ha sin fulla giltighet. De kontrolluppgifter, varom här är fråga,
lämnas för stora grupper samtidigt. En sådan samtidig, mer eller mindre
automatisk kontroll kan genomföras utan alltför stort besvär för jordbruksorganisationerna
och taxeringsmyndigheterna. Däremot är det förenat
med merarbete för dem, därest uppgifter skola i särskilda fall infordras och
lämnas för andra perioder än kalenderår. Det är därför ur kontrollsynpunkt
angeläget, att kalenderåret icke i någon större utsträckning frångås såsom
redovisningsperiod. För jordbrukare, som tillämpa bokföringsmässig redovisning
i deklarationen, kunna särskilda skäl åberopas. För dem "föreligger
också enligt 31 § sista stycket taxeringsförordningen viss anmälningsskyldighet,
varigenom de på förhand kunna utskiljas. Den bokföringsmässiga
redovisningen i deklarationen får även anses innefatta viss garanti för att
inkomsterna bli behörigen upptagna. Däremot skulle det innebära en försvagning
av kontrollmöjligheterna, om jordbrukarna även vid redovisning
enligt kontantprincip tillämpade andra redovisningsperioder än kalenderår.

Enligt riksskattenämndens mening böra dessa synpunkter icke undervärderas.
För en riktig taxering av jordbrukarna ha kontrolluppgifterna visat
sig vara av stor betydelse. Det torde sålunda icke råda något tvivel om att
jordbrukarnas taxering förbättrats och avsevärt vunnit i stadga, sedan en
dylik kontroll började tillämpas i mera allmän omfattning.

De av motionärerna anförda skälen för att utvidga rätten att använda
brutet räkenskapsår till att även avse kontantmässig redovisning äro enligt
riksskattenämndens uppfattning icke av den betydelse, att de böra föranleda
ett ändrat ställningstagande från statsmakternas sida i denna fråga. Såsom
villkor för en dylik rätt förutsättes i motionerna, att jordbrukaren skulle
iöra räkenskaper av sådant slag, som föreskrivits såsom underlag för taxering
enligt bokföringsmässiga grunder. Om emellertid en fullständig sådan
bokföring föreligger, synes det rimligt att den även lägges till grund för taxeringen.

När numera tva olika redovisningsmetoder tillämpas för taxeringen av
jordbruksinkomst får det anses vara av vikt, att de båda metoderna hållas
åtskilda och icke sammanblandas i praktiken. Om en jordbrukare ur vissa
synpunkter anser den kontantmässiga redovisningen medföra sådana fördelar
att den är att föredraga — oaktat de faktiska förutsättningarna för en
bokföringsmässig redovisning föreligga — torde vederbörande också få acceptera
de eventuella olägenheterna med kontantprincipen. Det brutna räkenskapsåret
hör naturligt hemma i eu bokföringsmässig redovisning, och det
torde här — liksom på andra områden av beskattningen — böra gälla, att
den skattskyldige icke får välja ut vissa, för honom förmånliga bestämmelser
ur ett redovisningssystem utan att tillämpa detta system i dess helhet.

På grund av det anförda finner sig riksskattenämnden böra avstyrka de
föreliggande motionerna.»

Ledamöterna i riksskattenämnden Ager och Sivert har anmält skiljaktig
mening och därvid anfört följande:

»Den omständigheten, att ett så stort antal jordbrukare, som haft ordnad
bokföring tidigare tillåtits deklarera sin inkomst för annat beskattningsår
än kalenderåret, oaktat inkomsten redovisats enligt den s. k. kontantprincipen
— och detta utan väsentliga svårigheter för taxeringsmyndigheterna
och med avsevärda fördelar för de skattskyldiga — visar, att den genom de -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

partementschefens uttalande i propositionen nr 191/1951 gjorda inskränkningen
till de skattskyldigas nackdel utgör större våld än nöden kräver. De
praktiska synpunkterna måste här få dominera. Att kontrollsynpunkten icke
har den dominerande betydelse, som tidigare och icke minst i riksskattenämndens
yttrande angivits, framgår bl. a. därav att 1951 års bevillningsutskott
uttalat, att en annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpningen
av kontantprincipen skulle medföra svårigheter för taxeringskontrollen,
medan 1952 års bevillningsutskott uttalat, att bokföringstekniska
svårigheter icke lade hinder i vägen för att kontrolluppgifter på begäran
lämnades för annan period än kalenderår. Jordbrukets ekonomiska sammanslutningar
ha utfäst sig att medverka därtill. Det är ej heller angeläget, att
kontrolluppgiften får som underlag för deklarationen ersätta förda räkenskaper
och anteckningar. Skattemoralen förbättras icke om det anses rätt
och riktigt att deklarera endast för de inkomster varå kontrolluppgiften enligt
den skattskyldiges vetskap lämnas. Kontrolluppgifterna brista synnerligen
ofta i överensstämmelse med de intäkter, som författningsenligt skola
upptagas till beskattning ett visst år. Sålunda må framhållas, att närmare
1/6 av alla mjölklikvider redovisas för en period omfattande december det
ena året — november det andra, medan 5/6 av dessa likvider redovisas för
kalenderår och detta utan att respektive taxeringsmyndigheter ens reagerat
annat än i undantagsfall. Praxis härutinnan varierar.

Den i 31 § sista stycket taxeringsförordningen angivna anmälningsskyldigheten
medför ingen skyldighet att när den tiden kommer deklarera enligt
bokföringsmässiga grunder.

Valet av redovisningsmetod bör ej begränsa valfriheten beträffande räkenskapsåret.
För den enskilda skattskyldige har detta både praktisk och ekonomisk
betydelse, medan det för taxeringsmyndigheterna på grund av det
ringa, här aktuella antalet skattskyldiga är oväsentligt.

Inventeringen har visserligen ingen betydelse för inkomstberäkningen men
väl för förmögenhetsberäkningen och icke minst för det bokslut, som den
skattskyldige i allt fall för bedömning av driftsresultatet uppgör. Man torde
icke böra räkna med att den skattskyldige gör bokslut och deklarationer för
olika redovisningsperioder.

I motiveringen för avstyrkandet av de föreliggande motionerna synes riksskattenämndens
majoritet hava sett problemet helt ur taxeringsmyndigheternas
synpunkt och icke tillräckligt beaktat de skattskyldigas berättigade
intresse av att erhålla tillräcklig tid och hjälp för fullgörande av sin deklarationsskyldighet.

Vi anse sålunda på grund av vad ovan anförts, att riksskattenämnden bort
tillstyrka bifall till det i förevarande motioner framförda yrkandet om rätt
för jordbrukare, som deklarera enligt den s. k. kontantprincipen, att få använda
sig av annat beskattningsår än kalenderåret.»

Kungl. lantbruksstijrelsen har tillstyrkt motionerna och därvid anfört:

»Styrelsen vill understryka motionärernas uttalande att många jordbrukare,
som haft ordnad bokföring att lägga till grund för sin deklaration,
sedan lång tid tillbaka använt s. k. brutet räkenskapsår även i de fall då
kontantprincipen tillämpats vid deklarationen samt att det väsentliga kravet
för ett medgivande att använda brutet räkenskapsår icke synes böra vara
vilken skattemässig redovisningsmetod som användes utan huruvida ordnade
räkenskaper föras eller ej. Enligt styrelsens uppfattning underlättar en välordnad
bokföring i hög grad taxeringsmyndigheternas kontrollarbete. Detta
måste givetvis även underlättas därest jordbrukarna binda sig för viss redovisningsperiod
samt avlämna deklaration för denna period. Av denna anled -

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

9

ning samt av skäl, som motionärerna anfört, synes det därför önskvärt, att
jordbrukare, som deklarera enligt kontantprincipen, skola få använda även
annat räkenskapsår än kalenderår för redovisningen av inkomsterna från
lantbruket. Styrelsen räknar med att ett krav på kalenderår såsom redovisningsperiod
skulle avsevärt försvåra en mera allmän övergång till enhetlig
och välordnad jordbruksbokföring.

Det förtjänar även erinras, att många jordbrukare anlita sakkunnig hjälp
— exempelvis Sveriges lantbruksförbunds bokföringsbyråer — för, bland annat,
avslutande av räkenskaperna samt för upprättande av deklarationen.
För att denna hjälp skall kunna bliva så effektiv som möjligt och för att
arbetet vid byråerna ej skall anhopas under viss tidsperiod synes det — såsom
motionärerna även framhållit — också nödvändigt med en spridning i
tiden beträffande deklarationens upprättande.

Lantbruksstyrelsen vill slutligen erinra, att de omkring 2 500 jordbrukare,
som äro anslutna till styrelsens jordbruksekonomiska undersökning, kunna
utnyttja de vid undersökningen erhållna resultaten för bokföringsändamål.
Ett icke ringa antal av dem deklarerar för närvarande för räkenskapsåret
1 juli—30 juni. Även med hänsyn till dessa jordbrukare vore det självfallet
bra att ej behöva gå på kalenderår såsom redovisningsår. Ett krav i sådan
riktning torde antagligen komma att medföra att ett flertal jordbrukare ej
längre önska deltaga i undersökningen.»

Sveriges lantbruksförbund har sagt sig vilja vitsorda riktigheten av det
i motionerna gjorda uttalandet, att många jordbrukare med ordnad bokföring
sedan årtionden praktiserat s. k. brutet räkenskapsår, även då kontantprincipen
tillämpats vid deklarationen. Taxeringsmyndigheterna hade icke
haft något att invända däremot, då bokföringsunderlaget varit av sådan beskaffenhet,
att det garanterat säkra och riktiga deklarationsuppgifter. För
dessa jordbrukare skulle det vara mest ändamålsenligt att under återstoden
av deras tid som jordbrukare fortsätta med denna redovisningsmetod. Härigenom
vunnes en naturlig övergång till de två nu godkända metoderna. Förbundet
delade därför motionärernas uppfattning att brutet räkenskapsår
borde få tillämpas av alla de jordbrukare, som hade tillfredsställande bokföring.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har framhållit, att därest en
jordbrukare hade sådan bokföring, som krävdes för redovisning av inkomst
i förvärvskällan jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, syntes
konsekvensen fordra att han också deklarerade efter sådana grunder.
Förbundet kunde för sin del icke finna bärande skäl för användning av brutet
räkenskapsår, då deklarationen upprättades enligt kontantprincipen. Ett
lagfästande bade skett av rätten för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder, och de som tillämpade den bokföringsmässiga redovisningsmctoden
hade också rätt att tillämpa annat räkenskapsår än kalenderår. Ett
bifall till motionerna skulle ge jordbrukare möjlighet alt »vid behov» ändra
räkenskapsår med åtföljande förluster för det allmänna, enär ingen hänsyn
behövde tagas till lagervärden, varufordringar etc. Då därjämte kontrollmöjligheternas
minskades, ansåge sig förbundet böra avstyrka bifall till motionerna.

2 liiliaiuj till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 44

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

Utskottet. Förevarande motioner avser frågan om jordbrukares rätt att
deklarera efter s. k. brutet räkenskapsår, d. v. s. ett räkenskapsår, som icke
sammanfaller med kalenderår. Enligt motionärernas mening bör förutsättningen
för att jordbrukare skall äga sådan rätt icke vara att han deklarerar
enligt bokföringsmässiga grunder utan endast att han har tillfredsställande
bokföring. Före år 1951 fanns inga bestämmelser om bokföringsmässig
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet, men det oaktat tilläts i
praxis sådan redovisning. Därvid medgavs även, att vederbörande fick deklarera
enligt brutet räkenskapsår. Det synes emellertid därutöver i viss utsträckning
ha förekommit att jordbrukare, som deklarerat enligt kontantprincipen,
fått använda brutet räkenskapsår, oaktat frågan därom icke synes
ha varit föremål för avgörande i högsta instans.

Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag till uttryckliga
bestämmelser om rätt för jordbrukare att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga
grunder. Riksdagen antog med viss mindre ändring de i propositionen
framlagda förslagen. Sådan rätt föreligger, därest räkenskaper föres
enligt föreskrifter i en särskild förordning om skyldighet för vissa idkare
av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Jordbrukare, som önskar att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga
grunder, skall i viss ordning anmäla detta till vederbörande taxeringsintendent
före ingången av beskattningsåret. Bestämmelserna skall tillämpas
första gången vid 1954 års taxering. I propositionen uttalade chefen
för finansdepartementet bland annat, att då endast jordbrukare, som
vore skyldiga att föra räkenskaper, enligt förslaget ägde tillämpa bokföringsmässig
redovisning, blott dessa jordbrukare hade rätt att begagna brutet
räkenskapsår. I de i anledning av propositionen väckta likalydande motionerna
I: 508 och II: 649 framfördes önskemål, att riksdagen måtte uttala
sig för att jordbrukarnas frihet att välja annat redovisningsår än kalenderår
icke skulle knytas till den metod, som användes vid inkomstberäkningen.
Samma års bevillningsutskott anslöt sig beträffande rätten att använda brutet
räkenskapsår till departementschefens ståndpunkt av det skälet, att en
annan redovisningsperiod än kalenderår vid tillämpning av kontantprincipen
skulle medföra svårigheter vid taxeringskontrollen.

Vid 1952 års riksdag framfördes i motionen II: 480 yrkande, att ej heller
jordbrukare, som deklarerade enligt bokföringsmässiga grunder, skulle
äga använda brutet räkenskapsår. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 11 avstyrkte 1952 års bevillningsutskott motionerna, därvid utskottet
framhöll, att åtskilliga skäl kunde anföras för att låta räkenskapsåret omfatta
annan tidrymd än kalenderåret. Sålunda torde många jordbrukare
vilja avsluta räkenskapsåret den 30 juni, då inneliggande lager i regel vore
minst, och en arrendator kunde önska att få avsluta räkenskapsåret den 14
mars. Utskottet fann, att rätten för jordbrukare med ordnade räkenskaper
att välja annat räkenskapsår än kalenderår icke utan starka skäl borde
inskränkas. Betryggande taxeringskontroll borde enligt utskottets mening
i första hand kunna åstadkommas genom de kontrolluppgifter, som skall

Bevillningsutskottets betänkande nr hk.

11

lämnas rörande försålda produkter in. in. Jordbrukarnas egna ekonomiska
föreningar brukade notera inkomna leveranser per vecka och hade sålunda
möjligheter att på begäran lämna kontrolluppgifter för annan tidrymd
än kalenderår. Utskottet ansåg, att hland annat med hänsyn härtill taxeringskontrollens
effektivitet kommc att upprätthållas. Utskottet erinrade
vidare om den ovan berörda anmälningsskyldighet som åligger jordbrukare,
vilka önskar bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder.

I de nu förevarande motionerna yrkas sådan ändring av anvisningarna
till 3 § kommunalskattelagen, att därav framgår, att även jordbrukare, som
deklarerar enligt kontantprincipen, skall äga rätt att ha brutet räkenskapsår,
därest han har sådan bokföring, som fordras för bokföringsmässig redovisning.
Motionärerna har framhållit, att åtskilliga skäl förelåge för användande
av brutet räkenskapsår, samt att många jordbrukare, som tidigare
vid deklaration enligt kontantprincipen använt sådant räkenskapsår, torde
finna det mest ändamålsenligt att under sin kvarstående tid som jordbrukare
fortsätta med denna redovisningsmetod. Beräkning av nettointäkten
enligt bokföVingsmässiga grunder koinme däremot huvudsakligast att göras
av yngre jordbrukare, som börjat därmed redan vid övertagandet av jordbruket.

över motionerna har av utskottet inhämtats yttranden från riksskattenämnden,
Kung], lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Riksskattenämnden har avstyrkt
motionerna, därvid nämnden anfört, att det ur kontrollsynpunkt vore angeläget
att kalenderåret icke i större utsträckning frånginges såsom redovisningsperiod.
För jordbrukare, som tillämpade bokföringsmässig redovisning,
kunde särskilda skäl åberopas. Det ålåge dem anmälningsskyldighet
och den bokföringsmässiga redovisningen finge anses innefatta viss garanti
för att inkomsterna bleve behörigen upptagna. Lantbruksstyrelsen har
tillstyrkt motionerna, under framhållande av att ett krav på kalenderår
såsom redovisningsperiod skulle avsevärt försvåra en mera allmän övergång
till enhetlig och välordnad jordbruksbokföring. Jämväl lantbruksförbundet
har tillstyrkt motionerna. Förbundet har gjort gällande att många jordbrukare,
som haft ordnad bokföring, sedan årtionden tillämpat brutet räkenskapsår
vid redovisning enligt kontantprincipen. Det vore mest ändamålsenligt,
att dessa finge fortsätta härmed så att därigenom en naturlig
övergång vunnes till de två nu godkända metoderna. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har med avstyrkande av motionerna framhållit,
att därest bokföring funnes borde också redovisningen ske efter bokföringsmässiga
grunder. Förbundet kunde icke finna bärande skäl för användning
av brutet räkenskapsår vid kontantmässig redovisning.

Utskottet har vid bedömande av förevarande spörsmål funnit, att de två
metoder, som nu finnes för redovisning av inkomst av jordbruksfastighet,
bör principiellt hållas åtskilda. Den, som icke önskar att redovisa sin inkomst
enligt bokföringsmässiga grunder, bör helt inordna sig under de regler,
som bland annat ur kontrollsynpunkt föreskrivits för de jordbrukare,

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 44.

vilka icke har bokföringsmässig redovisning. Det synes följaktligen utskottet
icke möjligt att införa bestämmelser av innebörd, att en jordbrukare
skulle äga rätt att deklarera enligt brutet räkenskapsår, utan att bokföringsmässig
redovisning föreligger. Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 268 av herr Sigfrid Larsson
in. fl. och II: 357 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om visst
tillägg till anvisningarna till 3 § kommunalskattelagen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Falk, Ramberg,
Niklasson, Söderquist, Einar Eriksson, Patrick Nilsson och Magnusson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sjölin, Olofsson,
Brandt, Strandh, Kärrlander, Nilsson i Svalöv, Anderson i Sundsvall och
Jansson i Aspeboda.

537387.

Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag