Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

1

Nr 43.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om tillsättande av särskild tjänsteman i prövningsnämnderna
med uppgift att tillvarataga de skattskyldigas
intressen.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion II:
371 av herr Dickson har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville dels uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga
att företaga utredning rörande frågan om tillsättande av
särskild tjänsteman i prövningsnämnderna med uppgift att tillvarataga de
skattskyldigas intressen dels för riksdagen framlägga det förslag utredningen
kan föranleda».

Beträffande motiveringen för det i motionen framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

I 9 § taxeringsförordningen föreskrives, att länsprövningsnämnd skall
bestå av landskamreraren såsom ordförande samt minst fyra, högst åtta
ledamöter jämte suppleanter för dem, en för varje ledamot. Ledamöterna
förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år. Enligt 7 § samma förordning
skall fastighetsprövningsnämnd i län utgöras av medlemmarna av
nyssnämnda länsprövningsnämnd samt ytterligare nio ledamöter. Rörande
prövningsnämndernas verksamhet föreskrives i 95 § taxeringsförordningen,
att nämnden beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar samt
granskar och prövar årets taxeringar i övrigt. Jämlikt 97 § är ordföranden
föredragande i nämnden, där icke för vissa mål eller ärenden annan föredragande
av länsstyrelsen utsetts. Enligt sistnämnda lagrum skall taxeringsintendenten
övervara prövningsnämndens sammanträden med skyldighet
att bevaka det allmännas intresse under iakttagande tillika att de taxeringar,
som åsättes, blir med skatteförfattningarna överensstämmande samt likformiga
och rättvisa. Bestämmelsen om taxeringsintendentens skyldighet
att deltaga i prövningsnämndernas verksamhet kompletteras av föreskrift
i 93 § rörande förberedande åtgärder för denna verksamhet, vari stadgas
att taxeringsintendenten ur berörda likformighets- och rättvisesynpunkter
m. in. har att granska tillgängliga handlingar rörande taxeringar, som åsalts
de skattskyldiga inom prövningsnämndens verksamhetsområde.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 43.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

Vid 1950 års riksdag väcktes ett flertal motioner rörande ändring av sådana
bestämmelser i taxeringsförordningen, som i nu förevarande sammanhang
är av intresse. Sålunda yrkades i de likalydande motionerna I: 236 av
herr Nordenson och II: 290 av herr Edström skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om utredning och förslag rörande sådan ändring av taxeringsförordningen,
att taxeringsförfarandet komme att försiggå i för den enskilde
mer betryggande former. Motionärerna framhöll bl. a., att den kritik, för vilken
taxeringsförfarandet sedan många år varit föremål, blivit särskilt stark
efter genomförandet av den allmänna processreformen. Av motionärerna
påtalade förhållanden syntes dem vara av den art, att en ändring såväl organisationsmässigt
som med avseende på reglerna för taxeringsförfarandet
framstode som i hög grad påkallad. Motionärerna ville därjämte framhålla
såsom önskvärt att vid prövningsnämnd -—- såsom motvikt mot kronans
ombud —■ funnes en tjänsteman eller annan person, som hade till uppgift
att bevaka de skattskyldigas intressen.

I den likaledes vid 1950 års riksdag väckta motionen 11:286 av herrar
Åqvist och Gunnarsson yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning angående revision av skatteprocessen och därmed sammanhängande
spörsmål. Därvid framhölls, att den nuvarande organisationen
säkerligen vore tillräcklig för de s. k. rutinärendena men att för andra mål
av mer invecklad beskaffenhet näringslivet torde ställa krav på bl. a. större
rättssäkerhet.

I de vid samma års riksdag väckta likalydande motionerna I: 320 av herr
Spetz samt II: 375 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult yrkades skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning för vinnande av större
effektivitet i taxeringsnämndernas arbete med tanke på angelägenheten av
såväl att deklarationsgranskningen skulle bliva så grundlig och allsidig att
deklarationsfusk i görligaste mån upptäcktes som att den skattskyldiges
rätt bevakades. Jämväl i sistnämnda motioner framhölls, att frågan huruvida
den skattskyldiges rätt skulle kunna bevakas genom ett särskilt ombud
borde övervägas.

Över samtliga här berörda motioner avgavs yttranden av kammarrätten,
vissa länsstyrelser, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska
landskommunernas förbunds styrelse och Svenska stadsförbundets styrelse.
I flertalet remissyttranden ansågs en utredning av frågan om taxeringsförfarandet
motiverad.

I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 46 yttrade 1950
års bevillningsutskott bl. a. följande.

Den i motionerna framförda kritiken synes i främsta rummet gälla proceduren
hos beskattningsnämnderna. Vid ett ställningstagande till frågan,
huruvida vårt nuvarande taxeringsväsen fungerar på ett fullt tillfredsställande
sätt, bör icke förbises, att arbetsbelastningen, särskilt hos prövningsnämnderna,
sedan ett flertal år tillbaka torde ha varit avsevärt större än
som kunnat förutses vid tiden för 1943 års taxeringsreform. Med hänsyn
till den stora arbetsbelastningen hos beskattningsnämnderna måste det anses
förklarligt, om de spörsmål, till vilka nämnderna ha att fatta ståndpunkt,

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

3

stundom icke blivit föremål för en så ingående behandling som varit önskvärd.
Den begränsade tid, som står till nämndernas förfogande för taxeringsarbetet,
måste givetvis medföra svårigheter härutinnan. Å andra sidan
torde emellertid av remissyttrandena från "de länsstyrelser, som ingått på ett
närmare bemötande av de i motionerna framställda invändningarna mot
taxeringsförfarandet, otvetydigt framgå, att även med nuvarande taxeringsorganisation
åtskilligt kan göras och jämväl göres såväl för tillgodoseende av
den enskildes rättssäkerhet i taxeringsproceduren som för vinnande av en
större effektivitet i taxeringsarbetet. Vid ett bedömande av den föreliggande
frågan med utgångspunkt från vad som i dessa yttranden anförts måste den
framkomna kritiken mot beskattningsnämndernas handläggning av taxeringsfrågorna
anses till en icke ringa del vara oberättigad eller i varje fall
överdriven.

Utskottet konstaterade därefter, att taxeringsförfarandet rönt stark inverkan
av den direkta beskattningens karaktär av repartition d. v. s. en
fördelning enligt vissa regler å de skattskyldiga av belopp, som för bestridande
av samhällets utgifter skulle uttagas genom direkta skatter. Förfarandet
hos beskattningsnämnderna hade utformats ur denna synpunkt och icke såsom
en process för avgörande av tvister mellan skattskyldiga och det allmänna.
Då kritiken mot förfarandet hos beskattningsnämnderna grundade
sig på en jämförelse med processförfarandet vid de allmänna domstolarna
utginge alltså denna kritik från förutsättningar, som icke vore här tillämpliga.
Den omständigheten, att reglerna på civilprocessens område icke kunde
tagas till rättesnöre vid ärendenas behandling hos beskattningsnämnderna,
innebure självfallet icke, att kravet på tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet
skulle vara mindre befogat hos beskattningsnämnderna än hos de
allmänna domstolarna. Skillnaden bestode endast däri att med hänsyn till
taxeringsprocessens speciella karaktär rättssäkerhetskravet där måste tillgodoses
på ett annat sätt.

Utskottet anförde vidare bl. a.

Den frågan kan emellertid ställas, huruvida vår nuvarande taxeringsorganisation
är så anordnad och reglerna för dess verksamhet äro så avfattade,
att kraven på rättssäkerhet och effektivitet bliva tillgodosedda på bästa möjliga
sätt. Då ett ställningstagande till denna fråga icke lärer kunna ske utan
en ingående utredning och en omsorgsfull prövning av alla de faktorer,
vilka inverka på frågans bedömande, anser sig utskottet i sakens nuvarande
läge icke böra göra några mera bestämda uttalanden i detta hänseende. Utskottet
måste fördenskull inskränka sig till ett fastslående av att, såsom
framgår av det ovan anförda, hänsynstagandet till den enskildes rättssäkerhet
och till önskvärdheten av effektivitet i taxeringsarbetet bör vara ledmotivet
i vår taxeringsprocedur. Då skattetrycket nått en sådan höjd, som
det nu har, är det givetvis av särskilt stor betydelse, att taxeringsorganisationen
fungerar på bästa möjliga sätl. Genom en utredning skulle kunna
klarläggas, vilka förbättringar, som skulle kunna genomföras på detta område.
En utredning skulle även kunna bidraga till att de missförstånd, som
nu förefinnas angående taxeringsprocedurens karaktär, bleve undanröjda.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att utskottet finner det vara
eu angelägenhet av vikt alt förtroendet för taxeringsmyndigheterna icke undergräves
genom en kritik, som utgår från oriktiga förutsättningar.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

Utskottet erinrade slutligen om att chefen för finansdepartementet år 1950
tillkallat sakkunniga för verkställande av en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen.
I direktiven för denna utredning hade departementschefen
även berört frågan om en översyn av taxeringsorganisationen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av motionerna t
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av
vad i betänkandet anförts låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen samt för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Riksdagen godkände utskottets hemställan.

I anledning av denna riksdagens hemställan uppdrog chefen för finansdepartementet
åt förenämnda sakkunniga — 1950 års skattelagssakkunniga —
att verkställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser. Ur direktiven
för de sakkunniga såvitt gäller detta uppdrag må här anföras följande.

Vid övervägande av de frågor, som syftar till en effektivare taxeringsverksamhet,
bör även spörsmålet om taxeringsorganisationen uppmärksammas.
Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen i hög grad beroende av
taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Uppmärksamhet bör därför
ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxeringsförfarandet åstadkomma
ett mera ändamålsenligt handhavande av taxeringsgöromålen. Vid
behandlingen av härmed sammanhängande frågor bör emellertid beaktas, att
den förenkling av de materiella skattereglerna, som åsyftas med 1950 års
skattelagssakkunnigas revision, kan leda till en avlastning av taxeringsmyndigheternas
arbete. Såvitt avser organisatoriska frågor bör den nu ifrågasatta
översynen därför få endast i viss mån provisorisk karaktär.

I fråga om arbetet i den för taxeringsresultatet utomordentligt viktiga första
instansen, taxeringsnämnderna, torde för närvarande gälla, att nämnderna
är i behov av yrkeskunnigt biträde i avsevärt större omfattning än som
för närvarande genom taxeringsavdelningarnas försorg kan beredas dem.
Möjligen kan det befinnas lämpligt att i viss utsträckning bereda sådant biträde
genom heltidsanställda tjänstemän med arbetsuppgifter motsvarande
de nuvarande taxeringskonsulenternas. Jämväl frågan om det lämpligaste
sättet för utförande av de med arbetet i första instans förenade tekniska
göromålen är av vikt.

Beträffande det arbete, som nu utföres på prövningsnämndsstadiet, kan
ifrågasättas, om icke åtskilliga ärenden av rutinartad beskaffenhet kunde
avgöras i enklare former än som för närvarande sker. Vidare bör undersökas
i vad mån de göromål och befogenheter, som nu enligt taxeringsförordningen
ankommer uteslutande på taxeringsintendent, kan fördelas på olika befattningshavare
i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig arbetsfördelning inom
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Även åtskilliga andra bestämmelser på taxeringsområdet torde vara i behov
av översyn och bör, i den mån de faller inom ramen för utredningens
allmänna syfte, närmare undersökas. Därvid bör särskilt uppmärksammas
de föreskrifter, som berör taxeringsorganens förhållande till de skattskyldiga
och andra uppgiftsskyldiga. Resultatet av taxeringsarbetet är i väsentlig
mån beroende av samverkan mellan taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga,
varför man bör eftersträva en sådan utformning av taxeringsförordningens
föreskrifter, som främjar en sådan samverkan och i möjligaste
mån förebygger motsättningar och irritation.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

5

I den föreliggande motionen har anförts bl. a. följande. Taxeringsmyndigheterna
hade i stor utsträckning att vid bedömande av föreliggande skatteärenden
jämföra dem med olika prejudikat från regeringsrätten. På basis
av dessa prejudikat utvecklades inom länsstyrelserna en viss praxis som
ingalunda med visshet bleve densamma inom alla länsstyrelser och kanske
icke ens densamma hos alla tjänstemän inom en och samma länsstyrelse.
Studerade man skattehandböcker, som kommenterade skattelagarna, framginge
till fullo osäkerheten om vad skattelagarna på mycket väsentliga punkter,
t. ex. kommunalskattelagens 29 §, kunde anses föreskriva eller medgiva.
De skattskyldigas deklarationer, som skulle passera genom dessa taxeringsavdelningar
med många tjänstemän, osäkra lagbud och en svävande praxis,
utsattes ofta för en ganska omild behandling. Vad den skattskyldige på heder
och samvete deklarerat betraktades med mycken misstro, och meddelanden
utsändes till vederbörande om avvikelser och skönsmässiga uppskattningar,
som många gånger förefölle vara rent slumpartade. Den skattskyldige
kände sig stå rättslös mot en myndighet, som utan att stödja sig på
fasta föreskrifter syntes utgöra åklagare och domare i en person.

Det syntes nödvändigt att det inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
också funnes någon tjänsteman, som särskilt hade till uppgift att tillvarataga
de skattskyldigas intresse. En sådan person, en god man eller kurator
för de skattskyldiga, skulle säkerligen kunna få stor betydelse för avtrubbande
av misstron från de skattskyldigas sida gentemot taxeringsavdelningarna
och kanske även något kunna mildra misstron, eller åtminstone
uttrycken av misstro, inom taxeringsavdelningarna gentemot de skattskyldiga.
Ifrågavarande kurator skulle ha skyldighet att taga befattning med
samtliga ärenden, där avvikelse gjorts från den skattskyldiges deklaration.
I de flesta fall torde vara möjligt att hland de redan å taxeringsavdelningen
anställda låta därför lämplig person överföras till att handlägga uteslutande
dessa göromål.

Enligt uppgift vore frågan om taxeringsprocessen för närvarande föremål
för behandling av 1950 års skattelagssakkunniga, åt vilka borde uppdragas
att även lägga fram förslag i den riktning motionären förordat.

Utskottet. I den föreliggande motionen har yrkats skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om utredning och förslag rörande frågan om tillsättande
av särskild tjänsteman vid prövningsnämnderna med uppgift att tillvarataga
de skattskyldigas intressen. Motionären har ansett, att ett sådant
utredningsuppdrag borde lämnas åt 1950 års skattelagssakkunniga.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att bestämmelserna angående
prövningsnämndernas sammansättning och arbetsformer i huvudsak erhöll
sin nuvarande lydelse genom beslut vid 1943 års riksdag. Frågan om
hur garantier skulle kunna skapas för att de skattskyldigas rätt bleve iakttagen
hos nämnden ägnades därvid särskild uppmärksamhet. Sådana garantier
ansågs föreligga, därest befattningen såsom prövningsnämndens ordförande
anförtroddes åt en person, som kunde förväntas komma att med

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 43.

fullständig opartiskhet bedöma de mål och ärenden, som prövningsnämnden
hade Ej.tt behandla, och som ägde förmåga att hävda sig gentemot den
befattningshavare hos länsstyrelsen, som hade att tillgodose det allmännas
intresse. Landskamreraren ansågs vara den ur angivna synpunkter lämpligaste
personen såsom ordförande i prövningsnämnden.

Mot bland annat prövningsnämndernas organisation och arbetssätt riktades
kritik i ovanberörda vid 1950 års riksdag väckta motioner. I vissa av
dessa motioner framhölls därjämte att frågan huruvida de skattskyldigas
rätt skulle kunna bevakas genom en särskild tjänsteman borde bliva föremål
för övervägande, över motionerna avgavs på bevillningsutskottets föranstaltande
yttranden av ett flertal myndigheter och organisationer, vilka i
allmänhet ansåg en utredning av frågan om taxeringsförfarandet motiverad.
I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 46 framhöll 1950
års bevillningsutskott, att av remissyttrandena från de länsstyrelser, som
ingått på ett närmare bemötande av de i motionerna framställda invändningarna
mot taxeringsförfarandet, otvetydigt framginge att även med den
nuvarande taxeringsorganisationen åtskilligt kunde göras och även gjordes
bland annat för tillgodoseende av den enskildes rättssäkerhet i taxeringsproceduren.
Den framkomna kritiken måste med utgångspunkt härifrån
anses till en icke ringa del vara oberättigad eller i varje fall överdriven.
Utskottet fann emellertid att frågan huruvida den nuvarande taxeringsorganisationen
vore så anordnad och reglerna för dess verksamhet så avfattade,
att kraven på rättssäkerhet och effektivitet bleve tillgodosedda på bästa
möjliga sätt, icke kunde besvaras utan en mera ingående utredning och en
omsorgsfull prövning av alla de faktorer, vilka inverkade på frågans bedömande.
Utskottet föreslog fördenskull riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet.
Riksdagen godkände utskottets hemställan. Kungl. Maj :t
har lämnat detta utredningsuppdrag åt 1950 års skattelagssakkunniga.

Av ovan intagna utdrag av de sakkunnigas direktiv, såvitt avser uppdraget
att verkställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser, framgår
att de sakkunniga bland annat bör uppmärksamma spörsmålet om den
mest ändamålsenliga utformningen av taxeringsorganisationen. Därvid bör
en översyn ske av de föreskrifter, som berör taxeringsorganens förhållande
till de skattskyldiga och andra uppgiftsskyldiga. En sådan utformning av
taxeringsförordningens bestämmelser, som främjar en samverkan mellan
taxeringsorganen och de uppgiftsskyldiga och i möjligaste mån förebygger
motsättningar och irritation, bör enligt direktiven eftersträvas.

Med hänsyn till de riktlinjer som uppdragits för 1950 års skattelagssakkunnigas
utredningsarbete i nu förevarande hänseende finner utskottet,
som anser det allmänna spörsmålet om den enskildes rättssäkerhet i och
för sig vara av synnerlig vikt, anledning saknas att nu förorda att det ena
eller det andra uppslaget till förbättringar i första hand bör prövas. Utskottet
anser sig fördenskull icke böra tillstyrka bifall till motionen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43. 7

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 371 av herr Dickson om tillsättande av
särskild tjänsteman i prövningsnämnderna med uppgift att
tillvarataga de skattskyldigas intressen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: Se under betänkandet nr 42.

637332,

Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag