Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
1
Nr 42.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ökad rättvisa i skatteavvägningen mellan olika folkgrupper,
m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) motionen 11:5 av herr Lindberg, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om en allsidig utredning rörande vårt
skattesystem i och för åstadkommande av ett effektivt och för olika medborgargrupper
rättvist skattesystem, samt att Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen de förslag vartill utredningen kan föranleda»; samt
2) motionen II: 359 av herrar Svensson i Ljungskile och Ohlin, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sakkunniga
för en teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen erhåller i uppdrag
att ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att uppnå en ökad
rättvisa i skatteavvägningen olika folkgrupper emellan».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I motionen 11:5 har anförts, att gällande skattesystem syntes vara
behäftat med vissa ganska allvarliga brister. Hur de skulle kunna avhjälpas
vore naturligen svårt att bilda sig en bestämd uppfattning om, men tydligen
måste försök göras att eliminera de brister som onekligen funnes. Man hade
en stark känsla av att tjänstemän och arbetare finge erlägga en i förhållande
till sin inkomst och levnadsstandard väl hög skatt medan andra grupper
i samhället komme lindrigare undan. I tidningspressen men även eljest hade
uppmärksammats fall av verklig skatteskolkning, fall som upprört allmänheten.
Det torde emellertid icke endast vara fall av direkt fusk, som borde
beaktas i detta sammanhang. Lukställigheten olika medborgare emellan kunde
också äventyras av för vissa grupper gynnsamma regler för avskrivningar
av lager, varaktigare driftlösören, verktyg, fartyg o. s. v. Vissa naturaförmåners
värdering för jordbrukare och andra, användning av firmas bil,
telefoner, rabattcrade luncher och bostäder borde också uppmärksammas.
Själva källskatteuppbördssystemet skulle säkerligen kunna förbättras något.
Det kunde icke vara lämpligt att stora skattebelopp i månader läge hos arbetsgivarna
när det funnes möjlighet att omedelbart efter varje uppbörd inI
Hihany till riksdagens protokoll 1953. 7 saml. Nr 42.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
betala beloppet på skattegirokontot. Då det förefölle vara en allmän medborgerlig
rättighet att utnyttja de blottor som kunde finnas i skattelagar och
skatteförordningar av skilda slag, borde det vara angeläget att minska de
möjligheter till undanflykt som funnes. I detta hänseende kunde fråga vara
om avskrivningsrätt och avdragsrätt. Vidare förekomme något som benämndes
icke skattepliktig inkomst, en förmån som säkerligen utnyttjades i icke
önskvärd och kanske icke avsedd omfattning. I samband med dessa frågor
kunde det måhända vara av ett visst intresse att verkställa en översyn av
bokföringsskyldigheten. — I vissa fall förekomme skenöverlåtelser av förmögenhet
för att därigenom undgå utmätning för oguldna skatter. Sådana
överlåtelser borde i möjligaste mån förhindras eller göras verkningslösa.
Det syntes önskvärt, att en allsidig utredning om deklarations- och skattesystem
skedde, varvid huvudvikten borde läggas vid åstadkommande av förslag
till ett effektivt och så rättvist skattesystem som möjligt. Detta torde
bl. a. böra ske genom analyser av olika medborgargruppers levnadsstandard
sedd mot bakgrunden av deklarerade inkomster och av uppkomstsättet för
vissa förmögenheter speglat mot de under förmögenhetsbildningstiden deklarerade
inkomsterna.
I motionen 11:359 har inledningsvis framhållits, att det i varje samhälle
och alldeles särskilt i en demokrati vore av vital betydelse, att medborgarna
hade känsla av att de styrande eftersträvade en rättvis behandling
av alla folkgrupper och individer. Därefter har anförts i huvudsak följande.
Inom betydande skikt av löntagare kände man sig för närvarande inte förvissad
om att taxeringen för beskattning upptoge alla folkgruppers inkomster
och förmögenhet på sådant sätt, att den allmänna grundsatsen om rättvisa i
beskattningen förverkligades. Motionärerna syftade därvid alls inte på frågan
om oriktig självdeklaration utan huruvida de av lagstiftningen fastlagda reglerna
och anvisningarna vore tillfredsställande. För ett stort antal människor
inom de s. k. fria yrkena och inom jordbruket gällde att ungefär samma skäl
förelåge för bokföringsskyldighet som för företagare inom industri och handel.
Endast därigenom kunde den skattskyldige själv få kännedom om sin
verkliga inkomst. Därför syntes frågan om en väsentlig utvidgning av bokföringsskyldigheten
böra upptagas till prövning. För jordbrukets del torde
den till en början av rent praktiska skäl böra begränsas till jordbruk över
viss storleksordning. Då möjlighet till fortsatt tillämpning av kontantprineipen
alltså torde böra bibehållas i viss utsträckning, syntes man ha anledning
pröva huruvida nuvarande praxis skapade tillräcklig garanti för en
riktig skattemässig behandling av belopp, som användes för nyinvesteringar,
vilka formellt framstode som ersättningsanskaffning utan att i sin helhet
vara det.
För företagare inom alla branscher beredde avskrivningsmöjligheterna tillfälle
till ett skattefritt sparande. Man syntes böra pröva om någon väg kunde
finnas att skapa en lättnad för löntagarnas sparande, som ställde dem i
paritet med företagarna på detta område eller i varje fall innebure ett steg
i denna riktning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
3
Enligt en spridd uppfattning upptaxerades värdet av de jordbruksprodukter,
som jordbrukarna och deras familjer själva förbrukade, mycket lågt.
Så hade utan tvivel varit fallet förr i tiden, men därvidlag syntes numera en
ändring ha skett. Men helt naturligt verkade en upptaxering av naturaprodukter
efter en schablonmässig norm olika alltefter vederbörande jordbrukares
ekonomiska ställning och levnadsstandard. I fråga om upptaxeringen av
andra naturaförmåner, t. ex. värdet av fri bostad, synes emellertid praxis —
trots en väsentlig skärpning -— allt fortfarande nöja sig med siffror, som
låge avgjort i underkant. Spörsmålet om ett eventuellt förtydligande av anvisningarna
och reglerna för värderingen av naturaförmåner förtjänade därför
att övervägas. Närbesläktad vore frågan om gällande regler för taxering av
värdet av en del förmögenhetsföremål, t. ex. skog, ledde till väsentligt större
avvikelser från saluvärdet än t. ex. taxeringen av bostadshus eller andra
objekt. Innehav av statsobligationer och fordringar i inteckningar eller pengar
på sparräkning syntes tillhöra de relativt strängt behandlade slagen av
kapital. Den tekniska revision av inkomstskattelagstiftningen, som för närvarande
påginge, syntes böra beakta ej blott önskemålen om förenkling utan
även rättvisekravet bl. a. i ovan berörda avseenden. Till sist ville motionärerna
framhålla, att de i motionen berörda problemen lättare kunde lösas på
ett i huvudsak tillfredsställande sätt, om skattetrycket inte under långa
perioder förbleve alltför hårt.
De föreliggande motionerna berör sålunda åtskilliga centrala spörsmål i
fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Därjämte har i motionerna
behandlats även vissa frågor sammanhängande med taxerings- och
uppbördsförfarandet. I det följande lämnas en närmare redogörelse för
några av de väsentligaste problem, som uppmärksammats i motionerna.
Värderingen av vissa förmåner och förmögenhetstillgångar.
I åtskilliga sammanhang förekommer i skatteförfattningarna bestämmelser
om att en värdering skall ske av förmåner eller förmögenhetstillgångar.
Sålunda finnes i 9 § kommunalskattelagen föreskrift om att fastighets taxeringsvärde
skall utgöra allmänna saluvärdet. I anvisningarna till nämnda
paragraf har vidare utvecklats huru detta värde skall kunna utrönas.
För skogsmark och växande skog skall dock uppskattning ske enligt ett avkastnmgsvärde,
som finnes närmare angivet i gällande skogsvärderingsmstruktion.
Eu ny sådan antogs år 1951 (SFS 1951:373) för att användas
vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Samtidigt antogs emellertid ännu
en skogsvärderingsinstruktion (SFS 1951:440), avsedd att tillämpas först
v!d 1955 ars allmänna fastighetstaxering. Genom sistnämnda instruktion har
inforts en ny metod för skogstaxering, vilken avses komma att giva mer
rättvisande taxeringsresultat.
Enligt 42 § k om m una Iska t telagen skall värdet av bostadsförmån i första
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
hand beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris. Värdet av produkter,
varor eller andra naturaförmåner, som ingår i lön eller annan inkomst,
skall likaledes beräknas efter ortens pris.
Genom propositionen nr 187 har för innevarande års riksdag framlagts ett
förslag, att beräkning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter vid taxering
skall ske enligt en förenklad schablonmetod. Såsom inkomst skall i princip
upptagas beräknad ränta å ägarens eget kapital i sådan fastighet. Procenttalet
för räntan föreslås till 3 procent. Av tekniska skäl skall ränteberäkningen
utföras på sådant sätt, att ränta efter nämnda procenttal beräknas
å fastighetens hela taxeringsvärde, varefter avdrag göres för ägarens verkliga
räntekostnader för lånat kapital i fastigheten. Propositionen är för närvarande
föremål för behandling inom bevillningsutskottet.
Jämväl enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt uppkommer
värderingsfrågor. Fastighet skall upptagas till taxeringsvärdet, vilket som
ovan berörts i princip är försäljningsvärdet. Lös egendom skall, om ej annat
föreskrives, upptagas till försäljningsvärdet. Det kanske mest uppmärksammade
skattespörsmålet i detta sammanhang utgör värderingen av icke börsnoterade
aktier, vilket av utskottet i anledning av väckta motioner behandlats
i utskottets betänkande nr 28, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.
Såsom i nämnda betänkande framhållits har åt riksskattenämnden uppdragits
att verka för en mera likformig och rättvis taxering av sådana aktier.
Även i övrigt skall emellertid riksskattenämnden verka för en riktig och
enhetlig tillämpning av skatte- och taxeringsförfattningarna. Bl. a. skall sålunda
enligt 75 § taxeringsförordningen av landskamreraren upprättas förslag
till de anvisningar, som skall utfärdas av länsprövningsnämnden och
i vilka meddelas direktiv angående värdering av naturaförmåner ävensom
angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt för uppskattning
av vissa förmögenhetstillgångar. Dessa förslag skall insändas till riksskattenämnden
för en jämförande granskning. Riksskattenämnden har därefter
att återställa förslagen med de erinringar mot desamma, som nämnden funnit
anledning framställa. Förslagen och erinringarna skall därefter föreläggas
länsprövningsnämnden, som på grundval av desamma skall fastställa
anvisningar för taxeringen. Anvisningarna skall senast den 15 januari taxeringsåret
tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna och samtidigt översändas
till riksskattenämnden. Avsikten är att länsanvisningarna genom
riksskattenämndens medverkan skall bringas i inbördes bättre överensstämmelse,
varjämte nämnden skall ägna uppmärksamhet åt att dessa anvisningar
lämnar vägledning i önskvärd omfattning.
Företagsbeskattningen.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 har tillsatts en kommitté,
företagsbeskattningskommittén, för att verkställa en översyn av vissa
bestämmelser rörande företagsbeskattningen. I direktiven för kommittén
har chefen för finansdepartementet anfört bl. a. följande:
Bevillningsutskottets betänkande nr tö.
5
Som ett led i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk balans har
statsmakterna under de senaste åren vidtagit en rad åtgärder såväl av penningpolitisk
som skattepolitisk natur i syfte att motverka den av konjunkturförhållandena
starkt stimulerade investeringsbenägenheten inom den
enskilda sektorn av näringslivet.
Kommunalskattelagens bestämmelser rörande företagsbeskattningen är
i åtskilliga delar så utformade, att de direkt stimulerar investeringar av
visst slag, däribland sådana i lager och inventarier. Företag, som arbetar
under goda konjunkturer och erhåller stora vinster, undgår temporärt en
beskattning av dessa vinstmedel, därest sådana tillgångar anskaffas varå
i skattelagarna normalt medgivna nedskrivningar kunna göras. Detta förhållande
kan givetvis vara ägnat att befordra produktionsutvecklingen och
möjliggöra en ur skilda synpunkter önskvärd konsolidering inom näringslivet.
Men det är å andra sidan även uppenbart, att---bestämmel
sernas
investeringsstimulerande effekt i vissa konjunkturlägen är av inflationsdrivande
art och i sådana fall ur samhällets synpunkt följaktligen
icke acceptabel.
I proposition nr 200 till 1952 års riksdag berörde jag närmare reglerna
om rätten till fri avskrivning å inventarier, vilka bestämmelser hör till
dem som i detta sammanhang är värda särskild uppmärksamhet. Jag framhöll
därvid att det vore angeläget undersöka huruvida dessa bestämmelser
kunde så utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades
efter vad som ur samhällets synpunkt vore i olika konjunkturlägen
önskvärt. Vid en sådan utredning borde givetvis även beaktas näringslivets
önskemål om sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande
rörande finansieringen av inventarieförvärv m. in. kunde verkställas;
en avvägning mellan de senast båda antydda synpunkterna kunde
bli erforderlig. Även frågan om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet
eller återanskaffningsvärdet — och bestämmelserna om
investeringsfonder borde i ett sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet
huruvida vid sidan av inkomstskatten borde finnas en särskild skatteforin,
som riktade sig mot företagens utgifter och som i vissa konjunkturlägen
borde sättas i tillämpning.
Den sålunda antydda utredningen, som alltså bör åsyfta permanenta bestämmelser
på förevarande beskattningsområde, synes nu böra igångsättas.
Av det förut sagda framgår, att utredningens främsta uppgift är att undersöka
möjligheterna att utforma de ifrågavarande beskattningsreglerna
så att avskrivningsrättens omfattning under en viss tidsperiod göres beroende
av vad som ur samhällets synpunkt kan anses vara för samma tidsperiod
önskvärt med hänsyn till investerings- och kreditsynpunkter. Vid en
närmare undersökning av detta spörsmål kan befinnas att en lagstiftning
av antydd innebörd måste, för att få tillräcklig effekt, kompletteras med
en samtidig omläggning av de bestämmelser, som reglerar möjligheterna
att vidtaga andra vinstreglerande dispositioner än avskrivning å inventarier.
Jag åsyftar därvid — förutom reglerna om avdrag för avsättning till
investeringsfonder vilka uppenbarligen har ett mycket intimt samband med
den fria avskrivningsrätten — främst bestämmelserna om varulagervärdering
och avdrag för avsättning till personalstiftelser. Skulle utredningen
komma till en sådan uppfattning, hör i dess uppdrag ingå alt undersöka
även dessa områden och framlägga förslag till ändrade bestämmelser. Under
utredningsarbetets gång torde få avgöras, huruvida eventuella förslag
till omreglering av samtliga nyssnämnda bestämmelser bör framläggas
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
samtidigt eller om de berörda spörsmålen bör successivt lösas. Vad särskilt
angår avdrag för avsättning till pensionsstiftelser, synes det böra ankomma
på utredningen att, oavsett denna frågas samband med skattelagstiftningens
samordnande med konjunkturpolitiken, ompröva de nuvarande
reglerna härom; till denna fråga får jag längre fram närmare återkomma.
Härjämte bör utredningen pröva behovet och lämpligheten av en skatteform,
som direkt tar sikte på företagens utgifter. Syftet med en sådan beskattning
skulle vara att framkalla en noggrannare prövning än den som
nu sker hos många företag beträffande behovet och angelägenheten av vissa
utgifter och investeringar. I första hand synes böra uppmärksammas sådana
utgifter, som utgör vid taxeringen avdragsgilla omkostnader. Beträffande
bestämmelsernas utformning skall här icke sägas annat än att investeringsavgiftsförordningens
föreskrifter kan erbjuda en viss vägledning.
Det torde icke böra ifrågakomma att binda utredningen med närmare
utformade direktiv än som framgår av det förut sagda. Utredningen bör ha
fria händer alt pröva hur ifrågavarande problem lämpligast skall lösas under
beaktande av de olika intressen, mellan vilka en avvägning med nödvändighet
måste göras. Jag vill emellertid med några ord antyda vissa tänkbara
lösningar.
Vad angår den fria avskrivningsrätten skulle kunna prövas ett system
enligt vilket denna utbytes mot en rätt till avdrag för avsättning till förnyelsefond.
Denna fond skulle få uppbringas till högst ett belopp motsvarande
anskaffningsvärdet å företagets inventarier, procentuellt uppräknat
så att viss hänsyn tagcs till inventariernas återanskaffningsvärde och, eventuellt,
företagets fortsatta utveckling. Till en sådan fond skulle avsättning
alltid få göras med viss procent av det belopp, vartill fonden högst må uppbringas,
vilken procentsats skulle svara mot den genomsnittliga ekonomiska
förslitningen på befintliga inventarier. Procentsatsen skulle i övrigt
vara rörlig; statsmakterna skulle äga rätt att ange den högsta procentsats
med vilken under en viss förestående tidsperiod avdrag för avsättning
skulle medgivas. Skulle en anordning av i huvudsak nu angiven art väljas,
bör prövas om specialbestämmelser påkallas av hänsyn till utrangeringar,
särskild värdenedgång å innehavda maskiner o. s. v.
I fråga om varulagervärderingen kunde vara lämpligt att undersöka, huruvida
bestämmelser kunde utarbetas som motverkade spekulativa investeringar
i lager under tider, då en viss återhållsamhet i lageranskaffningarna
bedömes såsom ur samhällets synpunkt önskvärd. Möjligen borde reglerna
utformas så att de allenast riktade sig mot direkta lagerökningar. Bestämmelserna
synes närmast böra ha karaktär av en beredskapslagstiftning,
som av statsmakterna kunde förklaras skola gälla för en viss förestående
tidsperiod.
Beträffande den tidigare angivna utgiftsbeskattningen bör det stå utredningen
fritt att pröva, huruvida en sådan beskattning bör inarbetas i den
ordinarie skattelagstiftningen eller om — bland annat av hänsyn till önskemålet
att icke onödigt komplicera det årliga taxeringsarbetet — bestämmelserna
i fråga skall ha karaktär av beredskapslagstiftning, som kan sättas
i tillämpning i tider då det ur det allmännas synpunkt framstår som
särskilt angeläget att åstadkomma återhållsamhet på företagens utgiftssida.
Som jag förut framhållit hör ovedersägligen bestämmelserna om avdrag
för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser till de skatteregler
som möjliggör vinstreglerande dispositioner av mera avsevärd omfattning.
Redan på grund härav bör utredningen äga ompröva dessa bestämmelser.
Därtill kommer att bestämmelserna med deras nuvarande utformning är
Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 7
komplicerade i tillämpningen och ur skilda synpunkter otillfredsställande
konstruerade.
Vid en omprövning av de nu senast antydda bestämmelserna bör givetvis
iakttagas, att de synpunkter av social natur, som vid de nuvarande bestämmelsernas
utformning beaktades, blir i förevarande sammanhang i lika mån
tillgodosedda.
Jag vill erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga är sysselsatta med
cn teknisk revision av inkomstskattelagstiftningen och att nämnda sakkunniga
kan vid fullgörandet av sitt uppdrag komma att behandla frågor, som
faller inom området för företagsbeskattningen. Samråd bör därför i förekommande
fall äga rum mellan skattelagssakkunniga och de utredningsmän,
som anförtros uppgiften att överse reglerna för företagsbeskattningen.
Avsikten med den nu ifrågasatta översynen av vissa mycket betydelsefulla
bestämmelser på företagsbeskattningens område bör icke vara att i och
för sig åstadkomma en skärpt företagsbeskattning. Avsikten är att få bestämmelserna
ur skilda synpunkter mer ändamålsenligt utformade. På
grund härav bör det ingå i utredningens uppdrag att pröva, huruvida de
bestämmelser, som kan komma att föreslås, bör föranleda att företagens
statliga inkomstskatt beräknas efter annan eller andra procentsatser än
nu gällande. Jag vill emellertid framhålla, att den omständigheten att utredningen
kan komma att föreslå bestämmelser som skulle framdeles omöjliggöra
ett nu förekommande men av lagstiftaren uppenbarligen icke avsett
utnyttjande av skattereglerna i och för sig icke kan betraktas som en skärpt
företagsbeskattning.
Den av mig i det föregående förordade utredningen bör anförtros åt särskilt
tillkallade utredningsmän. Dessa bör bedriva utredningsarbetet med
skyndsamhet.
Kommitténs arbete beräknas fortgå under år 1953.
Främjandet av det enskilda sparandet.
Spörsmålet om främjande av det enskilda sparandet har varit föremål
för uppmärksamhet vid 1947, 1948, 1949, 1951 och 1952 års riksdagar.
Rörande behandlingen av frågan vid 1947, 1948 och 1949 års riksdagar
tillåter sig utskottet hänvisa till bevillningsutskottets betänkanden nr
46/1947, nr 49/1948 och nr 29/1949.
Vid 1951 års riksdags vårsession hemställdes i de likalydande motionerna
I: 90 och II: 120 om utredning, huruvida och på vilket sätt del vore möjligt
att bevilja löntagare lindring vid beskattning av den merinkomst, som härflyter
från övertidsarbete, samt i de likalydande motionerna I: 91 och II: 117
om utredning rörande befrielse från skatteplikt för vissa inkomster av sparmedel,
varvid närmast avsågs i bank placerat kapital. Dessa motioner, vilka
hänvisades till bevillningsutskottet, upptogs -— jämte vissa andra motioner
— till behandling i betänkande nr 43.
Härjämte behandlades frågan om möjligheten att genom särskilda åtgärder
främja sparandet av 1951 års bankoutskott (utlåtande nr 12) i anledning
av motionsvis framställda yrkanden (motionerna 1:186 och 11:284
samt I: 297 och II: 367).
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
I förenämnda betänkande nr 43 anförde 1951 års bevillningsutskott att
riksdagen på hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 12 beslutat att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
möjligheterna att genomföra åtgärder för uppmuntran av det frivilliga
och enskilda sparandet samt om möjligt till samma års höstsession
framlägga förslag i ämnet. Bevillningsutskottet förutsatte därför, att vid
den av riksdagen begärda utredningen även de i motionerna I: 90 och II: 120
samt I: 91 och II: 117 framförda förslagen bleve omprövade. På hemställan
av bevillningsutskottet lämnade riksdagen de sistnämnda motionerna utan
åtgärd.
I anledning av riksdagens på hemställan av bankoutskottet gjorda anhållan
utarbetades inom finansdepartementet en PM med utredning och förslag
rörande skattepremiering av frivilligt sparande under år 1952.
Beträffande huvudlinjerna i det upprättade förslaget må här i korthet
nämnas följande. Enligt detsamma skulle skattskyldig med preliminär Askatt
som under år 1952 av sin lön lät verkställa insättning å skattesparkonto,
under vissa förutsättningar erhålla nedsättning av inkomstskatten
med 20 procent å sparbeloppet, dock å högst 1 000 kronor. Skattenedsättningen
skulle preliminärt komma den skattskyldige till godo genom att källskatten
minskades med 20 procent av sparbeloppet. För att den skattskyldige
slutligt skulle få åtnjuta skattenedsättningen skulle sparbeloppet innestå
å skattesparkonto till utgången av år 1956.
I proposition nr 220 till 1951 års riksdags höstsession med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar in. in. (investeringsavgift)
anförde departementschefen — efter att ha redogjort för innebörden i det i
promemorian framlagda förslaget — att man vid remissbehandlingen allmänt
ställt sig tveksam till och i åtskilliga fall avstyrkt ett genomförande
av sistnämnda förslag, därvid särskilt betonats de administrativa olägenheter
som vore förbundna med den erforderliga kontrollen av att skattepreinieringen
skulle komma nysparandet till godo. Med hänsyn till den kritik
som anförts mot promemorieförslaget hade departementschefen ansett ärendet
böra bliva föremål för fortsatta överväganden.
I de i anledning av nyssnämnda proposition nr 220 väckta likalydande
motionerna I: 528 (av herr Petrén in. fl.) och II: 674 (av herr Ohlin in. fl.)
hemställdes bl. a. att riksdagen måtte antaga en lag om skatterestitution
genom sparinstituten för nysparande under åren 1952 och 1953, till vilken
lag motionärerna uppdragit riktlinjer i viss anslutning till nyssnämnda inom
finansdepartementet utarbetade förslag. Propositionen samt bl. a. ovannämnda
motioner hänvisades till bevillningsutskottet, vid vars behandling av
ärendet herr Petrén in. fl. framlade ett författningsförslag, benämnt förslag
till förordning angående skatterestitution vid sparande åren 1952 och 1953.
I sitt betänkande nr 65 erinrade bevillningsutskottet om de invändningar,
som bl. a. ur administrativ synpunkt riktats mot dcpartementsförslaget om
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
9
skattepremiering av sparandet. Utskottet anförde vidare, att då frågan vore
föremål för Kungl. Maj :ts fortsatta prövning och en redovisning för ställningstagandet
till densamma under alla förhållanden torde vara att emotse,
utskottet icke kunde biträda motionärernas förslag att förorda omedelbara
lagstiftningsåtgärder på grundval av det i motionerna framlagda förslaget ii
ämnet. Utskottet uttalade tillika, att det icke syntes utskottet tillrådligt att
ett författningsförslag rörande en så komplicerad fråga som den i motionerna
behandlade lades till grund för lagstiftning utan föregående departementsbehandling.
Vid 1952 års riksdag väcktes i de likalydande motionerna I: 217 (av herr
Ewerlöf in. fl.) och II: 289 (av herr Hjalmarson m. fl.), vilka motioner hänvisades
till bankoutskottet, att riksdagen måtte antaga ett förslag till sparförordning,
som byggde på kontantpremiering av enskilt sparande. Motionerna
behandlades av bankoutskottet i dess utlåtande nr 25, vari utskottet
framhöll, att det genom de i ämnet verkställda utredningarna måste anses
ha klargjorts, att tveksamhet måste råda om huruvida man genom ett sparpremieringssystem
verkligen kunde uppnå en sparandeökning, som vore
tillräckligt kraftig för att åtgärden skulle kunna rationellt motiveras, och
att det i varje fall icke vore möjligt att prestera förhand sbevis härför. Bankoutskottet
konstaterade att en tydlig tendens till ökat sparande hos allmänheten
kunnat förmärkas under senare tid, och att mot bakgrunden av den
antydda utvecklingen behovet av särskilda sparstimulerande åtgärder torde
te sig mindre än vad fallet var i det ekonomiska läge som rått omkring ett
år tidigare, då riksdagen avlåtit sin skrivelse till Kungl. Maj :t i förevarande
ämne. Mot bakgrunden av den ingående belysning som frågan fått genom de
verkställda utredningarna ansåg sig bankoutskottet icke kunna tillstyrka bifall
till motionärernas förslag, och utskottet hade heller icke ansett förutsättningar
föreligga för att i anledning av motionerna utarbeta och för riksdagen
framlägga något modifierat förslag till premiering av det enskilda sparandet.
I enlighet härmed avstyrkte bankoutskottet motionerna 1:217 och
II: 289.
Vidare hemställdes vid samma års riksdag i de till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna 1:101 (av herr Lindblom in. fl.) och
II: 133 (av herr Sjölin in. fl.), att riksdagen måtte anlaga ett av motionärerna
framlagt förslag till förordning angående skatterestitution vid sparande
åren 1952 och 1953. Förslaget var i huvudsak överensstämmande med
det förslag till skattepremiering av sparandet, som framförts i de ovan avsedda
motionerna i anledning av den till 1951 års höstriksdag avlåtna propositionen
nr 220 med förslag till förordning om investeringsavgift.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 49 anförde 1952 års bevillningsutskott
att såväl inom riksdagen som av Kungl. Maj :t gjorts aktningsvärda
försök i syfte att ernå eu effektiv stimulans till ökat sparande. Det
betydande arbete och intresse, som från olika håll nedlagts på denna fråga,
vore givetvis ett uttryck för eu allmänt omfattad insikt om betydelsen för
landets ekonomi av ett ökat sparande. De framkomna förslagen, som i stort
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
sett avsåge att sparandet skulle premieras genom kontantbidrag från staten
eller genom lättnad i beskattningen, hade emellertid hittills icke lett till några
lagstiftningsåtgärder. Det förefintliga utredningsmaterialet syntes dock utgöra
ett värdefullt bidrag till skapande av större klarhet kring de aktualiserade
åtgärderna med syfte att främja ett ökat sparande. Det föreliggande
förslaget till skattepremiering av sparande hade utformats i viss anslutning till
det förslag, som innefattades i den ovannämnda utredningspromemorian
rörande skattepremiering av sparande, ävensom till synpunkter som anförts
i remissyttranden över nämnda promemoria. På föreliggande utredningsmaterial
grundade förslag hade icke kunnat bringas i det skick att de ansetts
böra genom proposition föreläggas riksdagen. Därjämte hade 1952 års bankoutskott
avstyrkt väckta motioner om kontantpremiering av sparande. Bevillningsutskottet
ansåge sig icke heller kunna tillstyrka det i motionerna
framförda förslaget.
Taxerings kontrollen.
I nu gällande taxeringsförordning har sedan dess tillkomst år 1928 vidtagits
väsentliga ändringar syftande till ett förbättrat taxeringsförfarande.
Sålunda genomfördes genom beslut vid 1943 års riksdag ett flertal organisatoriska
förändringar beträffande beskattningsnämnderna, och samtidigt erhöll
landskontorens taxeringsavdelningar en betydande personalförstärkning.
Ytterligare sådan förstärkning har därefter i icke obetydlig grad skett
successivt.
I de vid 1950 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:320 av herr
Spetz samt II: 375 av herrar Svensson i Ljungskile och Utbult hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning rörande möjligheten
att effektivisera taxeringsnämndernas arbete med tanke såväl på angelägenheten
av att granskningen bleve så grundlig och allsidig att deklarationsfusk
i görligaste mån upptäcktes som på att den skattskyldiges rätt
bevakades. Samma års bevillningsutskott, som upptog motionerna till behandling
i sammanhang med vissa andra motioner, hemställde i sitt betänkande
nr 46 att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen
samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. I sitt samtidigt framlagda betänkande nr 47 behandlade
utskottet motionen 11:33 av herr Gustafsson i Stockholm, i vilken hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om kraftiga åtgärder mot skattefusket. Utskottet framhöll, att berörda
fråga utan tvivel vore av väsentlig betydelse. För förebyggande av att
inkomster undandroges från beskattning torde den bästa vägen vara att åtgärder
vidtoges för vinnande av större effektivitet vid taxeringsarbetet. Sistnämnda
fråga hade utskottet behandlat i nyssnämnda betänkande nr 46,
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
11
vari hemställts om utredning rörande bl. a. taxeringsförfarandet. Utskottet
förutsatte att därvid även den i motionen II: 33 berörda frågan ägnades uppmärksamhet.
Med hänsyn härtill ansåg utskottet syftet med motionen vara
tillgodosett.
Vad utskottet i nämnda betänkanden anfört godkändes av riksdagen.
Genom beslut den 15 maj 1952 har Kungl. Maj :t, bland annat, bemyndigat
chefen för finansdepartementet att uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga
att verkställa en översyn av taxeringsförordningens bestämmelser. Ur
direktiven för de sakkunniga i denna del må här anföras följande:
»Vid översynen av taxeringsbestämmelserna bör sålunda undersökas, i vad
män bestämmelserna om deklarationsplikt och påföljd för deklarationsförsummelse
behöver revideras. Såsom taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
i skrivelse till finansdepartementet nyligen anfört kan exempelvis nu
gällande föreskrifter om tiden för avlämnande av självdeklaration — med
den tolkning därav som regeringsrätten kommit till i ett den 20 november
1951 avgjort mål — kringgås på ett sätt, som kan lända till avsevärt men
iör taxeringsarbetet. I förevarande sammanhang bör övervägas, om den nu
stadgade påföljden för deklarationsförsummelse — förlust av besvärsrätten
— kan anses ändamålsenlig.
Beträffande innehållet i självdeklarationerna har erfarenheterna från taxeringsarbetet
givit vid handen, att beträffande vissa kategorier skattskyldiga
upplysning stundom saknas om väsentliga omständigheter av betydelse för
taxeringen och att uppgifter härom måste inhämtas genom tidsödande
skriftväxling. Undersökning bör ske, i vad mån sådana uppgifter redan
trån början kan ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande genom ändrade
bestämmelser om vad deklaration skall innehålla.
Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid
annans taxering bör granskas för att utröna i vad mån föreskrifterna bör
ändras eller fullständigas. Såsom exempel på fall, där bestämmelserna behöver
kompletteras, kan åberopas att de allt vanligare pensionsstiftelserna
för närvarande icke är skyldiga att avlämna uppgifter om utbetalda pensioner.
1 fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter till ledning vid annans
taxering bör uppmärksammas det förhållandet, att gällande bestämmelser
i vissa fall visat sig icke vara fullt effektiva, enär uttryckliga föreskrifter
saknas om skyldighet att föra anteckningar eller räkenskaper av den beskaffenhet,
att uppgiftsskyldigheten kan behörigen fullgöras.
För att möjliggöra kontroll av deklarationerna finnes i taxeringsförordningen
— förutom föreskrifter om skyldighet att avlämna uppgifter till ledning
vid annans taxering — bestämmelser om rätt för vissa taxeringsfunktionärer
att utfärda anmaningar samt om bokföringsgranskning. I vissa fall
torde dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning icke vara tillräckliga
för att möjliggöra en effektiv taxeringskontroll. Det bör övervägas, i vilken
omfattning en utvidgning av taxeringsmyndigheternas befogenhet kan anses
av omständigheterna påkallad.
Bestämmelserna om åsättande av eftertaxering bör överses till utrönande
av om dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning är ändamålsenliga.
I samband därmed bör undersökas, om de möjligheter, som enligt nu gällande
föreskrifter stå de skattskyldiga till buds för att efter den vanliga
besvärstidens utgång erhålla rättelse i en materiellt sett för hög taxering,
är tillfredsställande.
Undersökning bör ske om nuvarande bestämmelser om påföljd för avgivande
av oriktig deklaration eller lämnande av felaktiga upplysningar och
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
uppgifter är väl avvägda. I vissa fall torde med nuvarande regler någon påföljd
icke inträda oaktat vederbörande sakligt sett måste antagas ha betänkligt
brustit i sin uppgiftsskyldighet.
Vid övervägande av de i det föregående berörda frågorna, som syftar till
en effektivare taxeringsverksamhet, bör även spörsmålet om taxeringsorganisationen
uppmärksammas. Effektiviteten av taxeringsarbetet är nämligen
i hög grad beroende av taxeringsorganisationens förmåga att fungera. Uppmärksamhet
bör därför ägnas åt möjligheterna att genom ändringar i taxeringsförfarandet
åstadkomma ett mera ändamålsenligt handhavande av
taxeringsgöromålen. Vid behandlingen av härmed sammanhängande frågor
bör emellertid beaktas, att den förenkling av de materiella skattereglerna,
som åsyftas med 1950 års skattelagssakkunnigas revision, kan leda till en
avlastning av taxeringsmyndigheternas arbete. Såvitt avser organisatoriska
frågor bör den nu ifrågasatta översynen därför få endast i viss mån provisorisk
karaktär.»
Bokföring såsom underlag för taxering.
Enligt 32 § 2 mom. gällande taxeringsförordning är envar skyldig att,
efter anmaning, i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för
egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar
utöver dem, som föranleds av deklarationsformuläret. Upplysningarna skall
avgivas skriftligen, men må, om de infordrats av taxeringsnämndens ordförande
eller taxeringskonsulent, meddelas muntligen inför ordföranden eller
konsulenten. I sistnämnda fall skall upplysningarna skriftligen avfattas
av ordföranden eller taxeringskonsulenten samt undertecknas av den, som
meddelat dem.
Enligt 3 mom. i nämnda paragraf åligger det skattskyldig, som under
beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker eller, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl fört dylika böcker i av honom bedriven
rörelse, att efter anmaning av taxeringsintendent, i den utsträckning denne
prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring; med därtill hörande handlingar
för särskild s. k. bokföringsgranskning. Enahanda skyldighet åligger
rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom
förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill
hörande handlingar.
Enligt 1929 års bokföringslag är utövare av de s. k. fria yrkena — frånsett
advokater — icke bokföringsskyldiga.
Skyldighet för icke bokföringspliktiga att förete av dem förda räkenskaper
tillkom i samband med vissa år 1935 genomförda ändringar i taxeringsförordningen.
Till grund för ändringen i fråga låg ett av skattekontrollsakkunniga
år 1933 avgivet betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation
m. m. I detta betänkande anförde de sakkunniga, bland annat,
följande.
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
13
Sådan utövare av rörelse, som icke fört fullständiga handelsböcker,
borde vara skyldig att på anfordran förete de fortlöpande anteckningar han
fört angående sina intäkter och utgifter. Ett krav på skyldighet för envar,
som utövat rörelse, att för deklarationskontroll föra fortlöpande anteckningar
i närmare angiven ordning kunde icke ur principiell synpunkt avvisas.
Enligt de sakkunnigas mening borde man emellertid år 1933 inte
sträcka sig längre än att skyldighet infördes för icke bokföringspliktig utövare
av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
de anteckningar angående intäkter och utgifter, som förts och låge till
grund för i deklarationen upptagna specificerade uppgifter. Åtminstone
beträffande vissa slag av verksamheter skulle det vara till gagn ur kontrollsynpunkt,
om en mera fullständig bokföringsskyldighet föreskrevs. Enligt
de sakkunnigas mening borde man emellertid på detta område framgå
med största smidighet.
I två vid 1943 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 5 och II: 13)
hemställdes bl. a., »att riksdagen ville för sin del besluta, att i taxeringsförordningen
skyldighet stadgas för sjukkassor och därmed jämställda att
lämna uppgift om de belopp, som såsom ersättning för fullgjorda tjänster,
uppdrag eller annat dylikt utbetalats till jämväl andra än de hos institutionen
anställda». Till stöd för detta yrkande anfördes bl. a., att i fråga
om de s. k. fria yrkena taxeringsmyndigheterna i stort sett vore hänvisade
till att bygga taxeringarna på den skattskyldiges egna uppgifter utan möjlighet
att utöva erforderlig kontroll. Vissa läkares honorar utgjordes i relativt
stor omfattning av sjukkasseutbetalningar. För veterinärer härrörde
deras intäkter i viss utsträckning från utbetalningar av försäkringsbolag.
Om dessa institutioner bleve ålagda att efter samma grunder som gällde
tör arbetsgivare i fråga om anställda lämna uppgift om vad nämnda skattskyldiga
uppburit i arvoden eller honorar, skulle vinnas inte blott kontroll
över alt dessa skattskyldiga upptagit de uppburna beloppen i sina
deklarationer utan möjligen även någon ledning för bedömande av andra
likställda skattskyldigas uppgifter i deklarationerna.
I en annan vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 179) anfördes, att utövare
av fria yrken, såsom läkare, tandläkare, homeopater, veterinärer,
advokater, sjukgymnaster, författare och artister in. fl., praktiskt taget
ginge fiia från varje slag av kontroll med avseende å sina deklarationer.
Skattelagstiftningen hade åstadkommit möjlighet att utöva sträng kontroll
över arrangörer av nöjestillställningar för att därigenom kunna indriva
nöjesskatt. Det borde vara möjligt att på liknande sätt utöva kontroll över
näringsutövare av nu antytt slag. Med denna motivering hemställdes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för åstadkommande
av effektivare kontroll i beskattningsavseende över vissa näringsutövare.
I sitt betänkande nr 42 anförde 1943 års bevillningsutskott i anledning
av motionerna bl. a. följande.
I de nu föreliggande motionerna har berörts ett spörsmål, vilket icke
synes hava upptagits till särskild behandling av beskattningsorganisationssakkunniga,
nämligen frågan om en förbättring av taxeringskontrollen be
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
träffande utövare av de fria yrkena. Såsom i motionerna framhållits äro
enligt gällande bestämmelser taxeringsmyndigheternas möjligheter att öva
kontroll över sådana yrkesutövares deklarerade inkomster synnerligen
ringa. Att detta är fallet torde kunna antagas i främsta rummet bero därpå
att — om här bortses från advokater — bokföringsplikt icke ansetts kunna
åläggas utövare av de fria yrkena. Tid efter annan ha i våra skatteförfattningar
vidtagits ändringar för vinnande av en effektivare taxeringskontroll
på olika områden. Beträffande de fria yrkena har dock hittills icke
genomförts någon reglering i detta hänseende.
Något tvivel torde icke kunna råda därom, att en sådan ordning är ytterst
otillfredsställande. I fråga om all slags förvärvsverksamhet bör givetvis
taxeringsmyndigheterna äga möjlighet att, så långt detta låter sig göra,
utöva en vid beskattningen erforderlig kontroll. Vikten härav framträder
med särskild styrka i rådande läge med den skärpta beskattning, som nu
är för handen. Ått den nuvarande ordningen i ifrågavarande avseende givit
anledning till missbruk från de skattskyldigas sida framgår bl. a. av vissa
under den senaste tiden upptäckta fall av skattesvek bland de fria yrkenas
utövare.
Utskottet anser sålunda av behovet påkallat, att taxeringsmyndigheterna
beredas möjlighet till en effektivare taxeringskontroll beträffande de fria
yrkenas utövare. Det i de likalydande motionerna I: 5 och II: 13 framställda
förslaget om införande av uppgiftsplikt för sjukkassor och försäkringsbolag
i fråga om utbetalda ersättningar till läkare och därmed jämställda
yrkesutövare finner dock utskottet knappast utgöra någon verklig
lösning. Hela problemet rörande taxeringskontrollen av de fria yrkenas
utövare bör enligt utskottets mening tagas under noggrant övervägande.
En förbättrad taxeringskontroll beträffande de fria yrkenas utövare
lärer icke kunna genomföras utan att ökade förpliktelser i ett eller annat
avseende åläggas dessa yrkesutövare. Införande av bokföringsplikt kan givetvis
ifrågasättas, åtminstone vad angår vissa yrkesgrupper. Även utan införande
av bokföringsplikt torde emellertid en förbättring i kontrollavseende
kunna vinnas. Utskottet får härvid erinra om de bestämmelser, som
i detta hänseende genomförts i Finland. Enligt statsrådets beslut angående
särskilda åtgärder, vilka avse en effektivare inkomst och förmögenhetsbeskattning
(utfärdat i Helsingfors den 19 juni 1942) har sålunda föreskrivits,
att näringsutövare — bl. a. inom de fria yrkena — skola vara skyldiga
att för såväl inkomster som utgifter ha verifikat samt att läkare, tandläkare
och veterinärer skola vid mottagande av honorar utfärda kvittens
enligt fastställt formulär, varav en del — försedd med anteckningar om
beloppet, dagen då det erlagts och eventuellt namnet å den som erlagt honoraret
— skall stanna hos mottagaren av honoraret.
På grund av vad nu anförts anser sig utskottet böra föreslå skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av frågan angående förbättring
av taxeringskontrollen över de fria yrkenas utövare.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t
anhålla om utredning av berörda spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan. Kungl. Maj :t har genom beslut den 14 november
1952 överlämnat riksdagsskrivelsen till 1950 års skattelagssakkunniga för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga anförtrodda
utredningsuppdraget.
Spörsmålet har uppmärksammats av riksdagens revisorer, vilka i sin bo -
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
15
rättelse över den år 1952 av dem verkställda granskningen angående statsverket
härutinnan anfört följande:
»Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen, är de svenska taxeringsmyndigheternas
möjligheter att ernå en effektiv kontroll beträffande de s. k.
fria yrkesutövarnas inkomster f. n. i hög grad beskurna. Detta sammanhänger
främst med att de kategorier av skattskyldiga, varom här är fråga,
som regel inte är underkastade någon bokföringsskyldighet. Bortsett från
advokater och med dem jämförliga företagare är sålunda de betydande grupper
av yrkesutövare, som representeras av läkare, tandläkare, veterinärer
och homeopater m. fl., till skillnad från näringsidkare i allmänhet skyddade
mot all insyn beträffande sina inkomstförhållanden. Med tanke på storleken
av de samlade intäkter, som härflyter ur de fria yrkena, ter sig detta
mycket otillfredsställande. Förhållandet accentueras ytterligare därav, att
det successivt ökade skattetrycket på goda grunder kan förmodas ha bidragit
att undergräva och uppluckra den allmänna skattemoralen. Revisorerna
kan därför helt instämma i de i skilda sammanhang gjorda uttalanden,
som syftat till att fastslå eu skyldighet för envar, som utövar rörelse,
att i taxeringskontrollens intresse föra fortlöpande anteckningar rörande utfallet
av den verksamhet, varom fråga är, så att — utan obehörigt gynnande
av någon viss eller några vissa grupper av yrkesutövare -— en såvitt möjligt
rättvis och likformig beskattning säkerställes. En vidgad uppgiftsskyldighet
till ledning för egen taxering kan också, när det gäller de fria yrkenas
utövare, sägas ligga i linje med de allmänna strävandena att, på olika vägar,
nå det sålunda uppställda målet, en likformig beskattning. Exempel på åtgärder
i denna riktning utgör såväl taxeringsorganisationens effektivisering
som försöken att på upplysningens väg höja skattemoralen. Den utbyggnad
av taxeringsapparaten, som på sistone genomförts, har öppnat möjligheter
att i en annan och större omfattning än tillförne skapa kontroll av de skattskyldigas
inkomstförhållanden. Ett annat uttryck för statsmakternas strävanden
att åstadkomma en mera likformig beskattning är exempelvis den
nyligen tillskapade möjligheten för jordbrukare att övergå från redovisning
enligt kontantprincipen till taxering enligt bokföringsmässiga grunder under
förutsättning att han underkastar sig skyldighet att föra räkenskaper för
taxeringsändamål. Det må i detta sammanhang även pekas på det förhållandet,
att den fortgående relativa utökningen av kategorierna tjänstemän
och arbetare på bekostnad av egna företagare medfört, att kretsen vidgats
av sådana skattskyddiga, vilkas inkomster kan av taxeringsmyndigheterna
nöjaktigt kontrolleras. Icke minst mot bakgrunden härav framstår det
som ett rättvisekrav, att möjligheter till förbättrad taxeringskontroll tillskapas
även beträffande de fria yrkenas utövare. Såsom ovan nämnts, har
redan 1943 ars riksdag anhållit om utredning i detta syfte. Även revisorerna
anser det angeläget, att en omprövning av frågan kommer till stånd.
Till närmare belysning av den ekonomiska räckvidden av förevarande
spörsmål må i detta sammanhang anföras följande.
Enligt medicinalstyrelsens utredning rörande den öppna läkarvården i
riket (SOU 1948: 14) hade för år 1942 drygt 3 000 — f. n. 5 130 — av en
ekonomisk utredning omfattade läkare eu sammanlagd bruttoinkomst
av läkarverksamhet på över 02 miljoner kronor. Sveriges år 1940 praktiserande
2 230 - - f. n. 3 500 — tandläkare beräknades enligt uppgift i
samma betänkande ha haft en bruttoinkomst av privatpraktik på i runt
tal 60 miljoner kronor. Med hänsyn til! den starka numerära tillväxten av
dessa kårer sedan nyss angivna tidpunkter och den därefter inträffade
penningvärdeförsämringen kan, därest även veterinärerna medräknas, de
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
totala årliga bruttointäkterna för ifrågavarande tre yrkeskategorier antagas
under alla förhållanden numera icke understiga 200 miljoner kronor. För
kontroll av att dessa betydande intäkter riktigt uppges till beskattning erbjuder
den praxis, för vilken revisorerna ovan redogjort, i huvudsak icke
någon annan möjlighet än vederbörandes frivilliga anteckningar över inkomster
och utgifter. Vid underlåtenhet att föra sådana anteckningar löper
vederbörande icke annan risk än att bliva skönstaxerad. Enighet torde
emellertid råda om att skönstaxering ur såväl det allmännas som de enskilda
skattskyldigas synpunkt är en nödfallsutväg, som är förbunden med betydande
risker för feltaxeringar i båda riktningar.
‘ Ett korrekt fullgörande av icke bokföringspliktigas deklarationsskyldighet
förutsätter uppenbarligen, att vederbörande för sådana anteckningar
över utgifter och inkomster, att enligt deklarationsformuläret avfordrade
uppgifter kan grunda sig på ett trovärdigt primärmaterial. En deklaration,
vari uppgifter om inkomster och utgifter lämnas på måfå, utan stöd av
tillförlitliga anteckningar, kan nämligen icke tillmätas något vitsord såsom
grundval för taxeringen. Alldeles särskilt gäller detta, när fråga är om
rörelse av den omfattning, som i allmänhet är fallet med läkares, tandläkares,
veterinärers och homeopaters eller andra s. k. naturläkares. Nu
angivna omständigheter har också, såsom närmare framgår av den i det
föregående lämnade redogörelsen, föranlett våra grannländer att för ifrågavarande
område utfärda normerande anvisningar.
Vid den av revisorerna ovan förordade omprövningen av frågan om
skyldighet för utövarna av de fria yrkena att för deklarationskontroll föra
fortlöpande anteckningar synes det revisorerna med hänsyn till det nyss
anförda särskilt angeläget att yrkesgrupperna läkare, veterinärer, tandläkare,
homeopater in. fl. inte bokföringsskyldiga grupper deklaranter ägnas
uppmärksamhet, så att frågan utan uppskov kan bringas till en lösning.
Härvid vill det förefalla revisorerna som om de former, man i grannländerna
valt för åstadkommande av den önskade kontrollen, även bör underkastas
prövning.
Med hänsyn till det anförda anser revisorerna att den av 1943 års riksdag
begärda utredningen snarast bör verkställas.»
Revisorernas berättelse är för närvarande föremål för behandling av statsutskottet.
Utlåtande över berättelsen i ovannämnda del har avgivits av 1950
års skattelagssakkunniga, som förklarat sig ämna under innevarande år
framlägga resultatet av sin utredning i vad avser de frågor, som av revisorerna
berörts.
Genom beslut vid 1951 års riksdags höstsession infördes i kommunalskattelagen
bestämmelser, innebärande rätt för skattskyldig att, i likhet med
vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxerad för inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder. De jordbrukare, som vill
begagna sig av rätten att bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder,
skall vara skyldiga att föra räkenskaper i viss omfattning och på visst sätt.
Föreskrifter härutinnan har sammanförts i förordningen den 7 december
1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Vid genomförandet av
denna lagstiftning diskuterades spörsmålet, huruvida taxering enligt bok
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
17
föringsmässiga grunder borde föreskrivas för alla idkare av jordbruk och
skogsbruk eller komma i tillämpning allenast därest vederbörande skattskyldig
så påyrkade. I det sakkunnigförslag (SOU 1946: 29), som låg till grund
för propositionen i ämnet, nr 191 till 1951 års riksdag, framhöll jordbrukssakkunniga,
att kontantprincipen givit ett relativt tillfredsställande resultat
under förhållanden då jordbruket varit inriktat på självhushållning och den
maskinella utrustningen varit obetydlig. Enär förhållandena i dessa avseenden
inom jordbruksnäringen numera vore väsentligt förändrade och då
kontantprincipen medförde att betydande inkomstbelopp ofta helt undandroges
beskattning samt ojämnheter i taxeringen och tillämpningssvårigheter
uppstode, ansåge de sakkunniga, att taxering enligt bokföringsmässiga
grunder borde tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. De sakkunnigas
förslag i denna del tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet
remissyttranden. Ä andra sidan framhölls i ett stort antal yttranden, att
taxering enligt bokföringsmässiga grunder av samtliga idkare av jordbruk
och skogsbruk skulle medföra betydande svårigheter för taxeringsmyndigheterna
och berörda skattskyldiga. Med hänsyn till vad sålunda anförts uttalade
departementschefen i förenämnda proposition, att det icke syntes tillrådligt
att föreskriva skyldighet för jordbrukare att deklarera enligt bokföringsmässiga
grunder men att i stället en uttrycklig rätt borde införas
för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder.
Samma års bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 63 i denna fråga följande:
»Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utskottet fäst avgörande
vikt vid nödvändigheten av att reglerna för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet
så utformas att icke alltför stora svårigheter vid tillämpningen
uppstå för taxeringsmyndigheterna eller för någon grupp av jordbrukare.
Såsom departementschefen i propositionen framhållit synes man
nämligen ha anledning befara att i varje fall de mindre jordbrukarna skulle
ha mycket svårt att utan hjälp av bokföringskunniga personer upprätta
riktiga deklarationer med räkenskapsmässig redovisning. Vidare skulle en
samtidig och allmän övergång till taxering enligt dylika grunder medföra
en belastning av taxeringsorganisationen, som denna icke kunde bära utan
en högst avsevärd förstärkning. Utskottet tillstyrker fördenskull att lagstiftningen
utformas efter den i propositionen förordade principen, att rätt
men icke skyldighet skall stadgas för jordbrukare att bliva taxerade enligt
bokföringsmässiga grunder.»
Uppbördsförfärandet.
Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet (kullskatten) innebar en genomgripande
omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn
bland annat till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna
till skattesystemet, förutsattes redan från början att, sedan systemet
under några år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skul2
Bihang (ill riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 42.
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
le göras med ledning av vunna erfarenheter. En sådan översyn har numera
verkställts dels av 1949 års uppbördssakkunniga och dels inom finansdepartementets
rättsavdelning. På grundval av denna översyn har i proposition
nr 100 till innevarande års riksdag framlagts förslag till ny uppbördsförordning
m. m. Propositionen har vid utskottsbehandlingen i allt väsentligt
tillstyrkts av vederbörande utskott (se bl. a. bevillningsutskottets betänkande
nr 33). Rörande propositionens huvudsakliga innehåll i de delar, vilka nu
är av intresse, må här anföras följande.
Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkställer
skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål
skall ett särskilt arbetsgivarregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande
antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid
konstatera, huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden.
Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares
skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid återställande
av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den innehållna
skatten in. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid anställningens
slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebelopp.
Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl därtill
föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga
respit- och restavgift.
En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt
skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna
beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att omfatta
även fängelse i högst sex månader.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har upptagits frågan om de direkta
skatternas avvägning mellan skilda grupper av skattskyldiga. Sålunda har
i motionen II: 5 (av herr Lindberg) yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig utredning för åstadkommande av
ett effektivt och för olika medborgargrupper rättvist skattesystem. I motionen
II: 359 (av herrar Svensson i Ljungskile och Ohlin) har yrkats, att
1950 års skattelagssakkunniga måtte erhålla i uppdrag att ägna särskild
uppmärksamhet åt möjligheterna att uppnå en ökad rättvisa i skatteawägningen
olika folkgrupper emellan.
Motionerna behandlar ett flertal allmänna problem, som sammanhänger
med den direkta beskattningen. Motionärerna har därvid framfört erinringar
mot gällande regler för beräkning av inkomst i fråga om olika inkomstslag,
tillämpade normer för värdering av naturaförmåner och förmögenhetsskattepliktiga
tillgångar ävensom utformningen av taxeringskontrollen
och uppbördsförfarandet. Sammanfattningsvis må av motionernas
innehåll här återgivas följande. I motionen II: 5 har gjorts gällande, att allvarliga
brister vidlåder beskattningssystemet, vilket medför att löntagare
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
19
erlägger en i förhållande till deras inkomst och levnadsstandard väl hög
skatt medan andra grupper av skattskyldiga kommer lindrigare undan. Likställigheten
äventyras genom reglerna för värdering av lager, för avskrivning
å anläggningstillgångar och för värdering av naturaförmåner. Vidare
har i motionen II: 5 anmärkts, att upprörande fall av falskdeklaration förekommer.
I sistnämnda motion har därjämte riktats viss kritik mot uppbördssystemet.
Även i motionen II: 359 har den frågan rests huruvida beskattningsreglerna
kan ur synpunkten av rättvisa och likformighet sägas
vara tillfredsställande, och motionärerna har i anslutning därtill uttalat sig
för en utvidgning av den obligatoriska bokföringsskyldigheten till att omfatta
utövare av s. k. fria yrken ävensom jordbrukare, i vart fall vissa grupper
av sistnämnda kategori. Normerna för värdering av naturaförmåner
och förmögenhetsskattepliktiga tillgångar har i motionen II: 359 jämväl
kritiserats och ett förtydligande av gällande regler i dessa hänseenden har
av motionärerna förordats. Ett spörsmål, som upptages i sistnämnda motion,
är huruvida för löntagarnas sparande kunde skapas lättnader, vilka
skulle ställa dem i paritet med företagarna eller i varje fall innebära ett steg
i sådan riktning.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har de i motionerna
behandlade frågorna tidigare uppmärksammats och åtgärder i skilda hänseenden
vidtagits för att förbättra beskattningsreglerna samt vinna en jämnare
tillämpning. Statsmakterna har vidare eftersträvat en effektivare taxeringskontroll.
Vad angår uppbördsförfarandet må allenast erinras om det
i proposition nr 100 till innevarande års riksdag framlagda förslaget till ny
uppbördsförordning, vilket förslag utskottet behandlat i sitt betänkande
nr 33.
Ett omfattande reformarbete pågår för närvarande rörande praktiskt
taget samtliga i motionerna berörda spörsmål och utskottet får härutinnan
hänvisa till den ingående redogörelse som ovan lämnats. Utskottet avser
därför att i det följande behandla några problem av principiell natur, vilka
är förenade med den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet.
Under förarbetena till 1928 års kommunalskattelag ägnades ett betydande
arbete åt att skapa ett enhetligt inkomstbegrepp. Dessa och senare gjorda
försök har icke krönts med framgång. Kommunalskattelagen har därför
uppbyggts kring vissa allmänna regler om vad som icke skall anses som
inkomst eller icke vara avdragsgill omkostnad samt kring ett system av
olika inkomstslag, därvid för ett vart av dessa — merendels blott i form
av en exemplifierande uppräkning — angivits vad som skall hänföras till
intäkt respektive avdragsgill omkostnad. Dessa grundlinjer i beskattningsreglernas
utformning har numera gjorts till föremål för erinringar. Utskottet
finner sig för närvarande icke böra göra några uttalanden i detta
hänseende, eftersom flera utredningar pågår beträffande inkomstskattesystemet.
I förevarande motioner liksom i den allmänna diskussionen under
senare år har kritiken emellertid främst riktats mot kommunalskatte
-
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
lagens detalj bestämmelser, och därvid har jämförelse gjorts mellan reglerna
för beräkning av inkomst av tjänst, å ena sidan, och motsvarande
regler i fråga om inkomst av jordbruksfastighet och rörelse, å den andra.
Det ligger i sakens natur att såväl vid lagbestämmelsernas avfattning som
deras tillämpning väsentligt mer invecklade problem möter i fråga om inkomst
av jordbruksfastighet och rörelse än beträffande tjänsteinkomster.
Vad som särskilt är ägnat att komplicera beskattningen är det grundläggande
förhållandet, att näringsverksamhet i övervägande antal fall bedrives
med investerat kapital, vars variationer genom bland annat av- och nedskrivningar
påverkar den skattepliktiga inkomstens storlek. 1 kommunalskattelagen
gives åtskilliga regler för mätande av inkomstpåverkande förändringar
i kapital, som investerats i omsättnings- och anläggningstillgångar.
Endast en beräkning av inkomsten enligt bokföringsmässiga grunder
ger underlag för en bedömning av angivna förändringar. Vad som i motionen
II: 359 anförts om en utvidgning av bokföringsskyldigheten till att
omfatta jordbrukare är därför enligt utskottets mening i princip riktigt.
I detta sammanhang vill utskottet emellertid erinra om att 1951 års riksdags
beslut angående införande av rätt för jordbrukare att bliva taxerade enligt
bokföringsmässiga grunder var enhälligt därutinnan, att förutsättning för
en allmän, alla jordbrukare omfattande skyldighet i sådant hänseende icke
ansågs vara för handen. Med de införda reglerna för taxering av inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder avsågs att främja
en successiv övergång till bokföringsmässig redovisning. En omprövningav
frågan om bokföringsskyldighet anser utskottet framdeles böra ske när
någon erfarenhet vunnits av 1951 års lagstiftning, vilken kommer att tilllämpas
första gången vid 1954 års inkomsttaxering.
Vad angår gällande regler om värdering av lagertillgångar och avskrivning
å anläggningstillgångar har i de förevarande motionerna givits uttryck
åt den uppfattningen att sagda regler innebär en fördel för näringsidkarna
bland annat därutinnan, att dessa beredes möjlighet till ett skattefritt sparande
vartill motsvarighet saknas för löntagarna. I vilken utsträckning så
är förhållandet kan hittills icke anses fullständigt klarlagt. Detta centrala
spörsmål i fråga om beskattningsreglernas effekt är av så svårbedömbar
natur, att utskottet icke anser sig böra göra något uttalande härutinnan
eftersom säkra hållpunkter för ett sådant icke är för handen och den framtida
utformningen av företagsbeskattningen i viss omfattning är föremål för
utredning. Emellertid må erinras om att vissa bestämmelser rörande inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen innebär möjlighet för den skattskyldige
att, oavsett arten av hans inkomst, ernå skattelindring för sparande
i form av försäkringar.
Ett praktiskt problem, som är förenat med beskattning av inkomst och
förmögenhet är hur en riktig och likformig värdering skall verkställas av
naturaförmåner och skattepliktiga förmögenhetstillgångar. Lagstiftningen
i detta hänseende har under senare år varit föremål för ändringar såvitt
angår bland annat värdering av skog. Vissa andra värderingsregler har också
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
21
uppmärksammats. Utskottet vill för sin del framhålla, att beskattningsmyndigheterna
icke kan betungas med att i fråga om vanligen förekommande
naturaförmåner verkställa en ingående prövning av förmånernas värde
i de enskilda fallen utan vissa schabloner måste komma till användning.
Varje förenkling av skattesystemet och därav följande ökad effektivitet
omöjliggöres om kravet på en millimeterrättvisa i fråga om värdering skall
upprätthållas. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om riksskattenämndens
uppgift att verka för att skäliga värderingsnormer kommer till användning
vid taxeringen såväl i fråga om naturaförmåner som vissa förmögenhetstillgångar.
Däremot förekommer givetvis naturaförmåner och tillgångar
av sådan art att en schablon för deras värdering icke låter sig uppställa.
Så är t. ex. förhållandet beträffande förmögenhetsvärdet av rörelseidkares
varulager.
Omfattningen av uppgiftsskyldigheten till ledning för egen och annans
taxering är för närvarande föremål för utredning av 1950 års skattelagssakkunniga,
varför anledning saknas att här närmare behandla denna fråga.
Vad angår taxeringskontrollen i övrigt har i de förevarande motionerna förordats
en utvidgning av bokföringsskyldigheten till näringsidkare, vilka för
närvarande icke är bokföringsskyldiga. Utövarna av de s. k. fria yrkena
har därvid särskilt uppmärksammats. Utskottet anser en sådan utvidgning
i hög grad önskvärd och vill för sin del understryka vad riksdagens revisorer
anfört i ämnet i sin berättelse till innevarande års riksdag. Såsom
ovan antytts kan taxeringskontrollen göras mer effektiv i den mån en förenkling
av beskattningsreglerna genomföres på de områden där en sådan
låter sig göra. Även denna väg till förbättrade beskattningsresultat är för
närvarande förmål för undersökning.
Avslutningsvis vill utskottet framhålla, att de synpunkter som i motionerna
framförts i huvudsak är värda beaktande, och det framgår av vad
ovan anförts att flertalet av de i motionerna förordade riktlinjerna för vinnande
av förbättringar för närvarande prövas. Framställningar från riksdagens
sida har i många av de i motionerna berörda frågorna redan skett
och föranlett tillsättande av särskilda sakkunniga. Det ligger vidare i sakens
natur, att det pågående reformarbetet syftar till ett förbättrat skattesystem.
Utskottet finner därför ej skäl föreligga att nu föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning. Utskottet förutsätter dock,
att 1950 års skattelagssakkunniga, när så erfordras i samråd med företagsbeskattningskommittén,
söker vinna större likformighet i beskattningen.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet de föreliggande motionerna
besvarade.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen 11:5 av herr Lindberg angående eu allsidig
utredning av gällande skattesystem måtte anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört; samt
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 42.
2) att motionen 11:359 av herrar Svensson i Ljungskile
och Ohlin om ökad rättvisa i skatteawägningen mellan olika
folkgrupper måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan
anfört.
Stockholm den 5 maj 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Spetz, Velander, Falk, Ramberg, Söderquist, Einar Eriksson och Patrick
Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Sjölin, Olofsson, Brandt, Allard, Strandh, Kärrlander, Vigelsbo och Nilsson
i Svalöv.
Reservation
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv.
637392. Stockholm 1953 Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag