Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
1
Nr 29.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 27 februari 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 80, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1954 att, med iakttagande av vad i propositionen
anförts, meddela föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift samt
att godkänna vad departementschefen föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.
Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 373 av herrar Boman och Björnberg
samt 11:463 av herrar von Seth och Kristensson i Osby, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta återbäring av de för tiden 1/2—25/s 1952 inbetalade
prisutjämningsavgifterna på trävaror enligt samma grunder som gällt
återbetalning av konjunkturutjämningsavgiften för tiden ''/i 1951—3l/i
1952»;
2) de likalydande motionerna I: 374 av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg
samt II: 462 av herrar Hjalmarson och förste vice talmannen Skoglund,
vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 80, i vad densamma avser fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t att för
tiden t. o. m. den 30 juni 1954 uttaga prisutjämningsavgift»; samt
3) motionen 11:461 av herr Ståhl m. fl., vari hemställts, »att Kungl.
Maj :ts begäran om fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift
av riksdagen måtte avslås».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i del följande,
hänvisa till motionerna II: 461—463.
Vad angår motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande
av departementschefen, till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härulinnan återfinnes å nedan angivna sidor i propositionen, nämligen
1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 29.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Prisutjämningsavgifter m. m. å vissa skogsprodukter åren 1945—1952,
s. 2—8.
Framställningar rörande användningen av influtna prisutjämningsavgifter
m. m., s. 9—16.
Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har departementschefen
anfört följande:
»Kungl. Maj :t har sedan den 1 juli 1945 haft riksdagens bemyndigande att
för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift vid
export av varor. Syftet med avgiften har angivits vara att förhindra att
höga utlandspriser på vissa varor verkar prisstegrande inom landet. Det
har förutsatts att när fråga uppkommer om att uttaga prisutjämningsavgift
man bör söka nå överenskommelse därom med vederbörande exportörer.
Härutöver har uttalats att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift,
i varje särskilt fall jämväl andra synpunkter än de rent
prispolitiska, bl. a. handelspolitiska synpunkter, bör vinna beaktande. Bemyndigandet
att uttaga prisutjämningsavgift gäller f. n. till innevarande
budgetårs utgång.
Under den tid bemyndigandet gällt har prisutjämningsavgift uttagits endast
på skogsprodukter. I de flesta fall har det visat sig möjligt att träffa
avtal med berörda organisationer eller företag om utgående avgifter. I huvudsak
som komplettering härtill har avgifter uttagits genom formellt åläggande
för exportörer som icke anslutit sig till avtalen att erlägga prisutj
ämningsavgift.
Som tidigare nämnts uttages f. n. ej någon prisutjämningsavgift. Den
stegring av exportpriserna för skogsprodukter, som inträdde under år 1950
och som under år 1951 blev synnerligen markant, avlöstes under senare delen
av år 1952 av en stark nedgång. Priserna sjönk under den nivå, vid
vilken konjunkturutjämningsavgift enligt överenskommelserna med
branschorganisationerna ej längre skulle utgå. Prisnedgången förefaller
nu i stort sett ha avstannat. I fråga om sågade trävaror synes även en viss
återhämtning ha skett.
I dagens läge föreligger ej omedelbart behov att uttaga prisutjämningsavgift.
De senaste årens erfarenheter ger emellertid vid handen att tvära
omkastningar i prisutvecklingen kan inträffa, särskilt för sådana råvarubetonade
produkter, på vilka den svenska exporten till mycket stor del är
uppbyggd. Dessa omkastningar har mycket kännbara återverkningar på
vårt inhemska kostnadsläge. Det är därför angeläget att kunna vidtaga
snabba motåtgärder för att förhindra en dylik ur landets i dess helhet synpunkt
olycklig utveckling. Det är icke uteslutet att liknande omständigheter
som de vilka under åren 1950 och 1951 medförde kraftiga prisförskjutningar
i vår utrikeshandel åter kan inträffa. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t
att uttaga prisutjämningsavgift bör sålunda förlängas förslagsvis med
ett år t. o. m. den 30 juni 1954 och torde liksom hittills böra göras generellt.
Bevillningsutskottets betänkande nr 29. 3
Jag övergår härefter till frågan om dispositionen av influtna prisutjämningsmedel.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har riktlinjer för användningen
redan givits i fråga om de avgifter, som influtit vid export
under år 1951 av sågade trävaror, pappersved och pappersavfall. I fråga
om avgifterna för pappersavfall har någon återbäring till företagen ej förutsatts
skola ske. I anledning av framställningen från Pappersavfallsgrossisternas
riksförening och Svenska pappersavfallsgrossistföreningen om viss
återbäring vill jag framhålla, att något avsteg härvidlag från de godkända
riktlinjerna ej bör ifrågakomma.
Vad beträffar avgifterna under år 1951 för pappersmassa samt papp och
papper godkändes efter förslag i proposition nr 167/1951 att viss återbäring
skulle kunna ske till företagen samt att 10 procent av avgifterna skulle kunna
utbetalas för att bilda företagsstiftelser. I nämnda proposition uttalade jag
att företagen icke egenmäktigt borde kunna besluta att avstå från ifrågavarande
förmån för de anställdas räkning. I anslutning till detta uttalande
får jag understryka, att i de fall, då företagsledningen motsätter sig att
löretagsstiftelse bildas, stiftelse bör kunna komma till stånd under medverkan
enbart av de anställda.
Såsom förut nämnts har viss överenskommelse numera träffats med Graningeverkens
aktiebolag, Sandvikens cellulosa aktiebolag samt Utansjö cellulosa
aktiebolag. Dessa företag har inbetalt huvudparten av de prisutjämningsavgifter
som redovisats för pappersmassa för år 1951. överenskommelsen
innebär bl. a. att återbäring av ifrågavarande avgifter skall ske till
företagen i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som tillämpas för
de till branschöverenskommelserna om konjunkturutjämningsavgift anslutna
företagen. I den mån sådan återbäring sker synes i fråga om den del
av de inbetalda avgifterna, som ej återbetalas till företagen eller utbetalas
till töretagsstiftelser, i princip böra gälla att hälften tillförs respektive länsstiftelser
för det enskilda skogsbruket och hälften stiftelsen centralfonden
för anställda inom skogsbruket och skogsindustrien, d. v. s. enligt fördelningsgrunder
motsvarande dem som tillämpas i branschöverenskommelserna.
I detta sammanhang torde emellertid böra beaktas den framställning
som föreligger från stiftelsen Framnäs folkhögskola om bidrag till
folkhögskolans utbyggnad. Folkhögskolan har även hos centralfonden ansökt
om bidrag till denna utbyggnad. Med hänsyn till fondens begränsade
medelstillgång har fondstyrelsen förklarat att den f. n. endast kan anslå
ett mindre belopp men tillstyrkt att kompletterande bidrag utgår ur prisutjämningsavgiftsmedel.
Jag finner folkhögskolans framställning behjärtansvärd
och är beredd att tillstyrka att ett anslag på högst 500 000 kronor
för ändamålet nu lämnas av Kungl. Maj:t att avräknas å de medel, som
enligt vad nyss föreslagits bör tillföras centralfonden.
Vad angår de prisutjämningsavgifter som influtit för år 1952 angavs
vissa riktlinjer i propositionen nr 78/1952, vilka av riksdagen lämnades
utan erinran.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Beträffande avgifterna för sågade trävaror uttalades att viss återbäring
skulle kunna ske i fråga om avgifterna för januari månad, varunder avtalet
med Svenska trävaruexportföreningen utsträcktes att gälla. I fråga om
återstoden av år 1952 framhölls att läget var annorlunda och att det kunde
ifrågasättas om någon återbetalning borde äga rum. Ett närmare ställningstagande
till denna fråga ansågs emellertid icke böra ske. Något avtal
med trävaruexportföreningen om att erlägga konjunktur utjämningsavgift
träffades ej för tiden efter januari månads utgång, varför fr. o. in. den 1
februari 1952 prisutjämningsavgifter uttagits även av trävaruexportföreningens
medlemmar. Tidigare har prisutjämningsavgifter icke återbetalts
till företagen, om ej samtidigt särskilda överenskommelser för varugruppen
ifråga förelegat, utan avgifterna har disponerats för allmänna skogliga och
sociala ändamål. Svenska trävaruexportföreningen m. fl. branschsammanslutningar
samt vissa enskilda företag har nu hemställt att ifrågavarande
avgifter skall återlämnas till företagen antingen i sin helhet eller i varje
fall enligt samma grunder som gällt intill utgången av januari 1952 för
återbetalning av konjunkturutjämningsavgifter. Det synes skäligt att återbäring
i viss utsträckning sker till företagen av de avgifter, som inbetalts
under den förhållandevis korta tid för vilken avtal ej förelegat. Jag föreslår,
att 50 procent av inbetalda avgifter återbetalas till företagen med
Vs under ett vart av åren 1959—63. Kungl. Maj :t bör dock kunna medgiva
tidigare utbetalning enligt samma grunder som gäller enligt branschöverenskommelserna.
För att uppnå önskvärd enkelhet i förfarandet vid
återbäringen torde — i likhet med vad som gäller i fråga om 1951 års
avgifter — det hos handels- och industrikommissionen förda registret över
ifrågavarande exportörer och storleken av dessas inbetalningar av prisutjämningsavgift
böra givas uteslutande vitsord, så att tidsödande och omständligt
ansökningsförfarande därigenom undvikes. Återstoden av avgiftsbeloppen
torde få disponeras av Kungl. Maj :t enligt de riktlinjer som riksdagen
framdeles må godkänna.
I fråga om avgifter för rundvirke, som utgått under år 1952, anfördes i
proposition nr 78/1952 att frågan om disposition av avgifterna borde underställas
riksdagen år 1953. I propositionen framhölls emellertid att på samma
grunder som åberopats beträffande 1951 års avgifter någon återbäring ej
borde äga rum. Jag finner icke anledning föreligga att ändra den ståndpunkt
till frågan om återbäring som sålunda intagits. De avgifter, som inbetalts
vid export av rundvirke under tiden 1 januari—15 augusti 1952 utgör såvitt
nu kan beräknas 4 000 000 kronor. Såsom framgår av den tidigare lämnade
redogörelsen har Svenska propsexportörernas förening och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund framställt önskemål om att avgiftsbeloppen
disponeras för skoglig forskning och andra skogliga ändamål främst till
gagn för bondeskogsbruket. Jag förordar, att 2 000 000 kronor avsätts för
att disponeras för forskningsverksamhet vid statens skogsforskningsinstitut
samt att återstoden, på villkor som må föreskrivas av Kungl. Maj :t, tillförs
fonden för skoglig forskning att användas väsentligen för sådana ändamål,
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
5
som gagnar bondeskogsbruket. Av det nyss sagda framgår, att jag ej
kan tillstyrka bifall till framställningen från Sveriges virkesmätares riksförbund.
Även i vad avser avgifterna under år 1952 för pappersavfall framhölls i
nyssnämnda proposition till 1952 års riksdag att återbäring ej borde äga
rum. Anledning finns ej att frångå detta ställningstagande. Jag kan sålunda
ej tillstyrka bifall till framställningen från Svenska pappersavfallsgrossistföreningen
och Pappersavfallsgrossisternas riksförening i vad den avser återbetalning
av inbetalda avgifter. Frågan om dispositionen av dessa avgiftsbelopp
torde framdeles få underställas riksdagen. Emellertid vill jag redan
nu framhålla att jag finner vad föreningarna anfört om viss forskningsverksamhet
rörande användning av avfallspapper värt beaktande. Bidrag
ur dessa prisutjämningsavgiftsmedel torde därför efter Kungl. Maj :ts bedömande
böra kunna ifrågakomma för sådan verksamhet främst i anslutning
till den forskningsverksamhet som bedrivs vid Svenska träforskningsinstitutet.
Vidare bör bidrag i viss utsträckning kunna utgå för att tillgodose sådana
sociala ändamål, som gagnar arbetstagare inom pappersavfallshanteringen.
I fråga om prisutjämningsavgifterna under år 1952 för pappersmassa samt
papp och papper anfördes i propositionen nr 78/1952 att möjligheten borde
hållas öppen att viss återbäring skulle kunna äga rum i den mån samtidigt
avtal om konjunkturutjämningsavgift träffats. Prisutjämningsavgift har erlagts
endast av ett mindre antal företag. Kungl. Maj :t bör efter prövning i
varje särskilt fall kunna medge återbäring till företagen ävensom utbetalning
av viss del till företagsstiftelser efter liknande grunder, som gäller enligt
avtalen. Därefter kvarstående belopp bör disponeras av Kungl. Maj :t
enligt de riktlinjer riksdagen framdeles må godkänna.
Framställningar om bidrag till speciella ändamål föreligger — förutom
från styrelsen för Framnäs folkhögskola — från styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för fonden för skoglig
forskning, landshövdingen i Kronobergs län Thorwald Bergquist, skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län samt styrelsen för stiftelsen Tekniska museet.
Skogsforskningsinstitutets framställning avser att möjliggöra att den
verksamhet som under femårsperioden 1948—52 bedrivits med hjälp av
prisutjämningsavgiftsmedel skall kunna fortsätta under ytterligare en femårsperiod
och i viss mån utbyggas. Den av institutet bedrivna, praktiskt
inriktade forskningsverksamheten är otvivelaktigt av stor betydelse för
skogsnäringen. Jag anser det därför angeläget att institutet bereds möjlighet
att fortsätta verksamheten. Efter riksdagens godkännande har som
förut nämnts bidrag utbetalts för att möjliggöra verksamhetens fortsättande
till den 1 juli innevarande år. Jag förordar att ytterligare högst 2 500 000
kronor anvisas av prisutjämningsavgiftsmedel för fortsatt forskning t. o. in.
budgetåret 1957/58 i huvudsaklig överensstämmelse med de av institutet
framlagda planerna. Anslaget torde i mån av behov utbetalas budgetårsvis
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
efter framställning av institutet. Av sagda belopp torde i enlighet med vad
i det föregående anförts 2 000 000 kronor utgå ur de avgifter, som inbetalts
vid export av rundvirke under år 1952.
Vad angår framställningen från fonden för skoglig forskning om visst
kapitaltillskott anser jag mig ej kunna förorda, att ytterligare bidrag ur
prisutjämningsavgiftsmedlen lämnas härför.
Framställningar från landshövding Bergquist och skogsvårdsstyrelsen i
Gävleborgs län om bidrag till att inrätta lokala skogliga museer i Växjö och
Gävle ävensom ett förslag av skogsstyrelsen om att inrätta ett riksskogsmuseum
har anmälts i propositioner till 1949 och 1950 års riksdagar. Jag
ansåg mig då icke kunna taga ställning till dessa frågor. Ärendet har nu
varit föremål för ytterligare remissbehandling, varvid skogsstyrelsen och
domänstyrelsen i princip uttalat sig för att ett riksskogsmuseum inrättas
men ej ansett sig med hänsyn till bl. a. investeringsbegränsningen kunna
förorda att så sker redan nu. Ämbetsverken hemställer i stället, att medel
anvisas till Tekniska museet för en skoglig avdelning, som i viss mån anses
kunna fylla ett riksmuseums uppgifter. I anslutning härtill har Tekniska
museet gjort framställning om bidrag. Jag är emellertid ej beredd
förorda att bidrag lämnas till inrättande av ett skogligt museum i Stockholm.
Förslagen om att tillskapa lokala skogliga museer i Växjö och Gävle
finner jag däremot i och för sig värda att stödja. I likhet med skogsstyrelsen
och domänstyrelsen anser jag emellertid att lokala museer bör inrättas endast
om ett påtagligt lokalt intresse manifesteras och de erforderliga medlen
till större delen erhålls på annat sätt än genom bidrag från staten. Detta bör
också anses innebära att det ekonomiska underlaget exempelvis icke får
grundas på bidrag från skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap, vilkas
medel regelmässigt erhålls från staten. Vidare vill jag i anslutning till vad
statskontoret yttrat i ärendet understryka att som oeftergivlig förutsättning
bör gälla att de statliga bidrag som kan komma att lämnas blir av engångsnatur
och att sålunda statsmedel icke i framtiden påfordras för att täcka
kostnaderna för museernas underhåll och drift. Huruvida nu angivna betingelser
är för handen i förevarande fall kan icke anses klarlagt. Slutlig
ställning bör alltså nu icke tagas till frågan om bidrag av prisutjämningsavgifter
till inrättande av skogliga museer i Växjö och Gävle. Emellertid anser
jag mig böra tillstyrka att ett belopp av högst 300 000 kronor reserveras för
angivna ändamål. Det torde sedermera få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
om och i så fall med vilket belopp bidrag skall lämnas.
Såsom förut framhållits har av prisutjämningsavgiftsmedel, vilka inbetalts
för trävaror och pappersmassa av trä som exporterats under åren
1945—1948, reserverats 425 000 kronor för en sågverksskola vid Strömnäs
sågverk i Västernorrlands län. Då 1950 års sågverksskoleutredning föreslagit
att kursverksamhet för sågverksarbetare och sågverksförmän skall anordnas
vid Kronobergs läns centrala verkstadsskola i Ljungby och sålunda
icke ansett att norrlandskommitténs förslag om en sågverksskola vid Strömnäs
sågverk i Västernorrlands län bör realiseras, finns det ej längre anled
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
7
ning att reservera medel för sistnämnda skola. Frågan om bidrag av prisutjämningsavgiftsmedel
skall lämnas för att bestrida kostnader för verkstadsskolan
i Ljungby torde framdeles få prövas av Kungl. Maj:t.»
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna I: 373 och II: 46 3 har framhållits
bl. a. att under förra delen av 1952 hade på den internationella trävarumarknaden
rått ett stillestånd, som varat i flera månader under en tid av
året då i normala fall exportaffärerna vore i full gång. Köparnas förväntningar
om en prisreduktion hade givetvis varit främsta anledningen till deras
avvaktande hållning, men därtill hade också bidragit en stark reaktion
mot de i Sverige pålagda exportavgifterna. Motionärerna har erinrat om att
trävarupriserna under tiden från januari till maj 1952 sjunkit med omkring
30 procent, d. v. s. i en omfattning som endast förekommit en gång tidigare,
nämligen år 1921. Då råvaru- och produktionskostnaderna samtidigt förblivit
fastlåsta vid det tidigare etablerade toppläget, hade denna prissänkning
blivit en svår påfrestning för trävaruexportörerna. Prissänkningens verkningar
hade ytterligare skärpts genom att köparna framställt krav på reduktion
av priserna jämväl i tidigare avslutade kontrakt. Under trycket härav
hade säljarna i allmänhet blivit nödsakade att bevilja begärda reduktioner.
Denna utveckling visade, att det icke funnits skäl att bibehålla avgiftstvånget.
I motionerna anföres vidare att avgifterna dessutom kommit att verka
olyckligt ur rättvisesynpunkt. På grund av de varierande leveransförhållanden
som rådde inom trävarubranschen och som sammanhängde med i vissa
hamnar under vintern rådande ishinder hade avgifterna drabbat synnerligen
ojämnt och slumpartat. Sålunda hade exportörer, som på grund av sin
geografiska belägenhet måst förlägga sina skeppningar till liden efter den
25 maj, undsluppit avgiften, medan andra exportörer som kunnat skeppa
året runt hunnit verkställa leveranserna före den 25 maj och därigenom
måst betala avgift. Då dessutom kontraktsvillkoren vore sådana att köparen
i regel skötte befraktningen och hade rätt uppskjuta avhämtningen av de
köpta varorna under praktiskt taget obegränsad tid, hade det ofta blivit beroende
på omständigheter, varöver exportören icke kunnat råda, om avgift
uttagits eller icke.
Med det i propositionen föreslagna förfaringssättet skulle de facto en
skärpning genomföras i jämförelse med det avgiftssystem som varit rådande
under den närmast föregående liden. Någon anledning till eu dylik
skärpning förelåge enligt motionärernas mening icke, utan utvecklingen
hade snarare motiverat ett fullständigt slopande av avgiften redan från och
med februari månad 1952. Om emellertid en återbetalning i sin helhet av
vissa skäl icke ansåges kunna ifrågakomma, borde dock avgifterna återbetalas
eftei samma giunder som fastställts i den tidigare gällande överenskommelsen,
d. v. s. så att /O procent aterbures till törelagen under vart och
ett av åren 1958—1962 samt resterande 30 procent överfördes till de enligt
nämnda överenskommelse bildade stiftelserna för skogliga och sociala ända
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
mål. Icke minst av praktiska skäl torde det vara lämpligt att för nu ifrågavarande
återbäring tillämpa samma grunder som gällde för 1951 års trävarufond
i stället för att fastställa särskilda grunder för de under denna
korta tid influtna avgifterna.
Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:374 och 11:462
framställda avslagsyrkandet har anförts bl. a. följande. På grund av nedgången
av exportpriserna för skogsprodukter förelåge i dagens läge ej något
behov att uttaga prisutjämningsavgift. Det för hela vår exportindustri rådande
höga kostnadsläget med därav föranledda avsättningssvårigheter hade
i stället aktualiserat frågan om åtgärder som kunde stimulera exporten. Mot
bakgrunden av att finansministern enligt statsverkspropositionen räknade
med en minskning av vår valutareserv med omkring 500 miljoner kronor
tedde sig detta särskilt angeläget. Ett fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t
att uttaga prisutjämningsavgift måste i detta läge te sig icke blott obehövligt
utan även psykologiskt olyckligt. De erfarenheter näringslivet haft av retroaktiv
tillämpning av bemyndigandet vore ägnade att framkalla ett osäkerhetstillstånd
som vid ett fortsatt bemyndigande måste verka bromsande för
den potentielle exportören.
Under den tid prisutjämningsavgift utgått hade den haft karaktären av
en exportavgift. Såsom sådan hade den väckt stor irritation inom avnämarländerna.
Särskilt hade detta visat sig vara fallet inom USA, där Sverige
under de senaste åren förlorat en betydande del av sin marknad för skogsprodukter.
Möjligheten att återtaga dessa marknader torde icke minst sammanhänga
med att prisutjämningsavgift definitivt avskaffades.
Ett väsentligt inslag i de senaste årens ekonomiska politik i vårt land hade
varit tillgripandet av fysiska kontroller av olika slag i stället för tillämpande
av generella finans- och penningpolitiska åtgärder. Erfarenheten hade visat,
att dessa direkta kontrollåtgärder icke varit effektiva och att de haft
olyckliga biverkningar. Prisutjämningsavgiften utgjorde i detta avseende
intet undantag.
I motionen 11:461 har motionärerna uttalat hl. a., att läget på
världsmarknaden inte företedde sådana tendenser, att man skulle ha anledning
befara på en gång både snabba och stora prisstegringar. En beredskapslagstiftning
syntes därför icke erfordras av denna anledning. Riksdagen borde
icke utan vägande skäl ge Kungl. Maj:t fullmakt att ingripa reglerande i
näringslivet. Särskilt borde detta icke ske när fråga vore om åtgärder som
kunde komma nära en extra beskattning av speciella näringsgrenar. Regeringens
handläggning av frågan om prisutjämningsavgifter under 1952 gåve
ökat stöd åt uppfattningen att riksdagen borde bevara möjligheten att uppdraga
riktlinjer för deras användning, om mot förmodan behov skulle visa
sig uppkomma av dylika åtgärder. Kungl. Maj :t borde alltså i sådana lägen
anhålla om riksdagens bemyndigande.
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Utskottet. Riksdagen har alltsedan år 1945 bemyndigat Kungl. Maj:t att, när
behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas föreligga, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift för varor, som utföres ur riket.
Avgiftens syfte är att förhindra att höga utlandspriser på vissa varor
skall utöva stegrande inflytande på de inhemska priserna. Det av 1952 års
riksdag lämnade bemyndigandet gäller till och med den 30 juni 1953.
I den föreliggande propositionen hemställes dels om fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift för tiden till och med
den 30 juni 1954 och dels om riksdagens godkännande av vad i propositionen
föreslagits beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.
Prisutjämningsavgift har hittills ej uttagits på andra varor än skogsprodukter
och ej heller på varor, för vilka jämlikt av Kungl. Maj :t godkänd
överenskommelse medel skolat avsättas i annan ordning än i form av prisutjämningsavgift.
Under år 1952 har emellertid enligt skilda av Kungl. Maj :t
meddelade beslut prisutjämningsavgifterna successivt upphävts. För närvarande
uttages alltså ej någon prisutjämningsavgift.
Rörande behovet av ett fortsatt uttagande av prisutjämningsavgift har i
propositionen uttalats att något omedelbart behov härav i dagens läge icke
föreligger. Departementschefen har emellertid framhållit, att de senaste
årens erfarenheter ger vid handen att tvära omkastningar i prisutvecklingen
kan inträffa, särskilt för sådana råvarubetonade produkter på vilka den
svenska exporten till mycket stor del är uppbyggd, samt att dessa omkastningar
har mycket kännbara återverkningar på vårt inhemska kostnadsläge.
Det är därför angeläget — anföres vidare i propositionen — att
kunna vidtaga snabba motåtgärder för att förhindra en dylik ur landets i
dess helhet synpunkt olycklig utveckling. Departementschefen anser det icke
vara uteslutet att liknande omständigheter som de vilka under åren 1950
och 1951 medfört kraftiga prisförskjutningar i vår utrikeshandel åter kan
inträffa. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift
bör därför enligt departementschefens mening förlängas och torde liksom
hittills böra göras generellt.
I de likalydande motionerna 1:374 (av herrar Ebbe Ohlsson och Björnberg)
samt 11:462 (av herrar Hjalmarson och Skoglund) ävensom i motionen
II: 461 (av herr Stahl m. fl.) har hemställts om avslag å propositionen
i nu förevarande del. I de häda förstnämnda motionerna har därvid bl. a.
framhållits, att prisutjämningsavgifterna haft ogynnsamma verkningar på
exporten och att ett fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift
måste te sig icke blott obehövligt utan även opsykologiskt. I motionen II: 461
bär uttalats att läget på världsmarknaden icke företedde sådana tendenser,
att man skulle ha anledning befara på en gång både snabba och stora prisstegringar.
Utskottet vill för sin del uttala, att det för närvarande icke är möjligt
alt avgöra, huruvida behov kommer att föreligga att uttaga prisutjämningsavgift
under tiden efter den 30 juni 1953. Såsom departementschefen framBihang
till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 29.
k)
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
hållit torde dock möjligheten härav icke böra uteslutas liksom ej heller
att ett läge kan uppkomma, i vilket det framstår som önskvärt att man bevarat
möjligheterna till snabba åtgärder för att stabilisera den inhemska
prisnivån. Med hänsyn härtill anser sig utskottet kunna tillstyrka, att riksdagen
lämnar Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift
för tiden till och med den 30 juni 1954. Med anledning av vad
som anförts i de motioner, som går ut på avslag av propositionen i förevarande
del, vill utskottet endast uttala, att angivna ståndpunktstagande i den
föreliggande frågan icke ger uttryck åt annan uppfattning än den som tidigare
hävdats från riksdagens sida, nämligen att uttagande av prisutjämningsavgifter
och därmed sammanhängande åtgärder bör betraktas såsom
speciella anordningar, betingade av exceptionella förhållanden.
På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra tillstyrka bifall
till propositionen i förevarande del. Det i de likalydande motionerna I: 374
och II: 462 samt motionen II: 461 framställda avslagsyrkandet kan följaktligen
icke tillstyrkas av utskottet.
Vad angår dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter har i propositionen
bl. a. redovisats framställningar från vissa organisationer och företag
inom trävarubranschen rörande prisutjämningsavgifter, som erlagts vid
export av sågade trävaror under tiden den 1 februari—den 25 maj 1952.
Dessa framställningar går ut på att avgifterna skall återlämnas till företagen
antingen i sin helhet eller i varje fall enligt samma grunder som gällt intill
utgången av januari 1952 för återbetalning av konjunkturutjämningsavgifter.
Enligt dessa grunder gällde bl. a. att återbäring skulle ske till företagen
med 70 procent av inbetalda avgifter. Departementschefen har i denna fråga
anfört bl. a. att något avtal med Svenska trävaruexportföreningen om att
erlägga konjunktur utjämningsavgift icke träffats för tiden efter utgången
av januari 1952, varför från och med den 1 februari 1952 prisutjämningsavgifter
uttagits även av trävaruexportföreningens medlemmar, samt att
prisutjämningsavgifter tidigare icke återbetalts till företagen, om ej samtidigt
särskilda överenskommelser för varugruppen i fråga förelegat. Departementschefen
har emellertid i förevarande fall funnit skäligt att återbäring
i viss utsträckning sker till företagen av de avgifter, som inbetalts under
den förhållandevis korta tid för vilken avtal ej förelegat. I det hänseendet
förordar departementschefen, att 50 procent av inbetalda prisutjämningsavgifter
återbetalas till företagen med Vs under ett vart av åren 1959
1963, dock med rätt för Kungl. Maj :t att enligt vissa grunder medgiva tidigare
utbetalning.
I de likalydande motionerna 1:373 (av herrar Boman och Björnberg)
samt 11:463 (av herrar von Seth och Kristensson i Osby) har yrkats, att
de nu ifrågavarande prisutjämningsavgifterna måtte återbäras enligt samma
grunder som gällt för konjunktur utjämningsavgift för tiden 1 januari 1951
den 31 januari 1952. Yrkandet överensstämmer sålunda med det av vederbörande
branschsammanslutningar hos Kungl. Maj :t i andra hand framställda.
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
11
Utskottet, som kan ansluta sig till uppfattningen att i förevarande fall
skäl kan anses föreligga för en avvikelse från det eljest tillämpade förfaringssättet
att prisutjämningsavgiftsmedel icke återbetalats till företagen om
ej samtidigt särskilda överenskommelser för varugruppen i fråga förelegat,
har icke funnit anledning till erinran mot den i propositionen gjorda avvägningen
av de intressen, som berör företagen inom trävarubranschen såvitt
avser prisutjämningsavgifter som erlagts vid export av sågade trävaror under
tiden den 1 februari—den 25 maj 1952. Utskottet tillstyrker alltså propositionen
i denna del och avstyrker följaktligen de likalydande motionerna
I: 373 och It: 463.
I propositionen framlagda förslag rörande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter
i övrigt föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 80,
1) med avslag å de likalydande motionerna I: 374 av herrar
Ebbe Ohlsson och Björnberg samt II: 462 av herrar Hjalmarson
och förste vice talmannen Skoglund ävensom motionen
II: 461 av herr Ståhl m. fl. lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och med den 30 juni 1954 att,
med iakttagande av vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift; samt
2) med avslag å de likalydande motionerna I: 373 av herrar
Boman och Björnberg samt 11:463 av herrar von Seth
och Kristensson i Osby godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.
Stockholm den 21 april 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Spetz, Velander, Ramberg, Söderquist, Snygg och Patrick Nilsson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö, Sjölin, Brandt, Kollberg, Allard*, Kärrlander, Wiklund i
Öjebyn* och Jansson i Aspeboda.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Reservationer:
I) av herrar Spelz, Velander, Söderquist, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka under åberopande av innehållet i de i
anledning av förevarande proposition nr 80 väckta motionerna ansett, att
utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte,
1) med bifall till de likalydande motionerna I: 374 av herrar
Ebbe Ohlsson och Björnberg samt 11:462 av herrar
Hjalmarson och förste vice talmannen Skoglund ävensom
motionen II: 461 av herr Ståhl m. fl., avslå förevarande proposition,
i vad densamma avser fortsatt bemyndigande för
Ivungl. Maj:t att för tiden t. o. in. den 30 juni 1954 meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt
2) med bifall till de likalydande motionerna I: 373 av
herrar Boman och Björnberg samt 11:463 av herrar von
Seth och Kristensson i Osby besluta, att återbäring av de
prisutjämningsavgifter, som erlagts vid export av sågade
trävaror under tiden den 1 februari—den 25 maj 1952, skall
ske enligt samma grunder som gällt intill utgången av januari
1952 för återbetalning av konjunktursutjämningsavgifter,
samt i övrigt godkänna vad i propositionen föreslagits
beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.
II) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick Nilsson och Jansson i Aspeboda.
537349,
Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag