Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

1

Nr 21.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående befrielse för majoren C. M. O. Klingspor och
sergeanten E. J. Karlsson från erläggande av inkomstskatt
för viss uppburen ersättning för röjning av minfält.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:267 av herr Anderberg och 11:350 av fru Sjöstrand m. fl.
har hemställts, »att riksdagen måtte besluta medgiva befrielse från erläggande
av inkomstskatt för den särskilda ersättning om 10 000 kr., som
för röjningen av ett år 1944 i Landskrona utlagt minfält jämlikt kungl. brev
av den 22 juni 1951, Dnr 2127, utbetalades till envar av majoren i ingenjörtruppernas
reserv Chr. M. O. Klingspor och sergeanten vid ingenjörtrupperna
E. J. Karlsson».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:350.

Av handlingar, som varit för utskottet tillgängliga vid behandlingen av
förevarande ärende, har inhämtats följande.

Vid »Nordkap» i Landskrona utlades år 1944 ett minfält med stridsladdade
stridsvagnsminor. År 1945 gjordes ett försök att röja minfältet, varvid
en dödsolycka inträffade. Arméchefen anbefallde därefter, att röjningen
skulle upphöra, varefter det minerade området inhägnades och fridlystes.

Området i fråga upptog en yta av 100x100 meter på såsom allmän plats
disponerad mark. Då risk förelåg att särskilt barn trots inhägnaden och
uppsatta anslag skulle taga sig in i området, beslöts, sedan förberedande
undersökning ägt rum år 1950, att minfältet skulle röjas med anlitande
av militär personal som frivilligt anmälde sig.

För röjningen anmälde sig frivilligt majoren Klingspor och sergeanten
Karlsson, vilka beordrades utföra röjningen.

Minfältet innehöll stridsvagnsminor m/41, varav dock fanns olika varianter.
Sålunda användes såsom laddning antingen nitrolit eller trotyl, vilken
sistnämnda är vattenbeständig. Vilken av dessa varianter som utlagts i
ifrågavarande minfält var ej klart. Möjligen förekom även s. k. trampminor
i minfältet, ehuru detta icke framgick av de vid minornas utläggning
upprättade minnycklarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 21.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

Vid utredningen i samband med den år 1945 inträffade dödsolyckan
framkom att olyckan skedde på en plats, där enligt minnycklarna någon
mina icke skulle finnas. En del minor utlades nära stranden mot Öresund,
och dessa kunde genom vågornas inverkan ha flyttats eller genom sandvågsbildningar
kommit att ligga olika djupt. Det kunde icke före röjningens
påbörjande avgöras, i vilken grad de utlagda minorna påverkats av
marksyror, saltvatten m. m. Efter dödsolyckan vid röjningsförsöket år
1945 hade dock nedlagts en grupp om 8 minor utan sprängpatron. Vid
undersökning år 1951 visade sig dessa minor vara mycket olika påverkade.
Vissa minor var delvis sönderrostade eller på annat sätt angripna medan
andra kunde antagas vara fullt funktionsdugliga.

På grund av de med röjningen förenade riskerna ansåg chefen för armén
det skäligt att minröjarna tilldelades gratifikationer. På arméchefens uppdrag
föreslog chefen för arméstaben hos Kungl. Maj:t att Klingspor och
Karlsson skulle erhålla särskild gottgörelse med visst belopp per dag och
visst belopp för varje röjd mina. Förslaget byggde på en jämförelse med de
ersättningar, som utginge vid oskadliggörandet av marina minor. Arméstabschefen
beräknade att de sammanlagda extra ersättningskostnaderna
skulle komma att uppgå till omkring 22 000 kronor. Försvarets civilförvaltning
tillstyrkte, att gratifikation måtte utgivas till Klingspor och Karlsson
enligt de föreslagna ersättningsgrunderna.

Genom beslut den 22 juni 1951 medgav Kungl. Maj :t att till envar av
Klingspor och Karlsson finge — sedan minfältet i sin helhet avröjts —
såsom särskild ersättning för minröjningen utbetalas 10 000 kronor.

Det i motionen berörda spörsmålet gjordes av fru Sjöstrand till föremål
för en enkel fråga till chefen för försvarsdepartementet vid 1952 års riksdag.
Fru Sjöstrand framställde frågan, huruvida departementschefen hade
för avsikt att medverka till att de ersättningar, som utbetalats till en
officer och en underofficer för röjning av minfält vid Landskrona, i enlighet
med uppdragstagarnas önskemål måtte betraktas som skattefri inkomst.
I sitt svar den 13 februari 1952 (andra kammarens protokoll 1952 nr 5
sid. 14) yttrade departementschefen bland annat följande:

Med hänsyn till de särskilda risker som äro förbundna med vissa grenar
av verksamheten inom försvaret utgå i vissa fall särskilda ersättningar utöver
de med respektive beställningar förenade ordinarie löneförmånerna.
Bestämmelser härom finnas som regel upptagna i avlöningsreglementet.
Så är exempelvis fallet med flygtilläggen. Då det varit fråga om verksamhet
av mera tillfälligt slag har det emellertid i vissa fall medgivits särskild
ersättning vid sidan av avlöningsreglementets bestämmelser. Dylik särskild
ersättning utgick bl. a. till dem som deltogo i den efter det senaste världskriget
genomförda svepningen av sjöminor. Beträffande de ersättningar
som här berörts har ingen skattefrihet kommit i fråga.

När fråga uppkom om röjning av minfältet i Landskrona, ansågs det

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

3

befogat att även i detta fall medgiva en viss ersättning utöver de ordinarie
löneförmånerna. Ersättningen bestämdes till 10 000 kronor vardera till de
två militära befattningshavare som verkställde minröjningen. Vid ersättningsbeloppens
bestämmande synes man ha utgått från att på ersättningsbeloppen
skulle utgå skatt i vanlig ordning.

Att för detta fall göra avsteg från de allmänna beskattningsreglerna, enligt
vilka som nämnts skatt utgår på särskilda tilläggsersättningar för annan
riskfylld verksamhet, synes mig betänkligt med hänsyn till de konsekvenser
ett dylikt beslut kan få beträffande andra liknande ersättningar.
Jag anser mig därför böra besvara fru Sjöstrands fråga nekande.

I de föreliggande motionerna har inledningsvis redogjorts för omständigheterna
i förevarande fall, varjämte framhållits, att stridsvagnsmina av
den typ, som utlagts i det ifrågavarande minfältet, numera sedan flera år
tillbaka kasserats som olämplig och alltför riskabel att använda vid trupp
på grund av de erfarenheter, som vunnits vid gjorda sprängförsök och
enär minans handhavande vore förenat med alltför komplicerade handgrepp.
Därefter har motionärerna anfört bland annat följande.

Efter ingående förberedelser vid staber, verk och inrättningar i Stockholm
och Landskrona hade av major Klingspor till chefen för armén den
22 maj 1951 insänts en plan för röjningen av minfältet Nordkap jämte
kostnadsberäkningar samt i särskild skrivelse ett förslag till gratifikationer.
Planen för röjningen av minfältet in. in. hade i princip godkänts genom
en skrivelse den 7 juni 1951 från arméstaben, men något svar på
storleken av och formen för gratifikationens utbetalande hade icke erhållits
från arméstaben. Minröjarnas eget förslag (major Klingspor och sergeant
E. J. Karlsson) hade lydit: »Förslagsvis bör riskpremien sättas till
10:— kr/dag och ersättningen för varje röjd mina till kr. 200:— att lika
fördelas mellan de båda minröjarna. Ersättningarna bör utbetalas under
sådana former, att de äro skattefria.»

I skrivelse från ingenjörinspektören av den 24 maj 1951 hade anbefallts
bl. a. vissa säkerhetsåtgärders vidtagande utöver de i major Klingspors
plan upptagna samt framhållits, att minröjarna borde ordna försäkringsskydd,
innan röjningen började. Dessutom hade anbefallts insändandet av
skriftlig förklaring, vari minröjarna uttalade, att de frivilligt åtagit sig
att utföra röjningen, att de tagit del av alla tillgängliga handlingar rörande
denna sak samt att de vore fullt medvetna om riskerna.

I skrivelse till chefen för armén av den 13 juni 1951 hade major Klingspor
anmält, att förberedelserna för röjningen av minfältet i Landskrona
snart vore avslutade och alt röjningen beräknades kunna påbörjas under
påföljande vecka. Beträffande ovan nämnda skriftliga förklaring stode i
samma skrivelse: »Sådan förbindelse är sergeanten E. J. Karlsson och jag
villiga att avgiva, så snart vi erhållit av oss godtagbar förbindelse från chefen
för armén angående ersättning.» Dessutom hade anmälts, att försäk -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

ringsskydd ordnats av minröjarna själva samt att premierna för dessa
av dem själva gäldades.

I ett handbrev från ingenjörinspektören av den 19 juni 1951 hade majoi
Klingspor meddelats, att försvarsministern dels medgivit, att minröjningen
finge taga sin början, dels att han gått med på att det av chefen
för armén föreslagna beloppet utbetalades, och tillädes, att statsrådet ansåge,
att Kungl. Maj :t icke skulle lägga sig i grunderna för ersättningsbeloppets
beräknande, utan att chefen för armén finge utbetala ett belopp
intill det angivna, sedan minfältet röjts (kungl. brev av den 22 juni 1951,
Dnr 2127). I den tron och förhoppningen att gratifikationerna skulle utbetalas
under sådana former att de bleve skattefria, hade minröjarna avsänt
anbefalld förklaring, att de frivilligt utförde minröjningen. Uppgiften att
påbörja minröjningen hade delgivits major Klingspor muntligen per telefon
av ingenjörinspektören någon dag före 22 juni 1951. Detta datum hade
den första minan röjts.

När kungabrevet kommit minröjarna till banda någon dag i mitten av
juli månad, hade dessa givetvis blivit mycket förvånade och besvikna över
att icke finna något nämnt om den form för gratifikationernas utbetalande,
som i skrivelsen till chefen för armén av den 13 juni 1951 begärts och förväntats,
alltså såsom en skattefri ersättning, men den påbörjade minröjningen
hade fortsatts i den förhoppningen, att chefen för armén likväl skulle
utverka den av minröjarna framförda önskan om befrielse från skatt.
Dessa förhoppningar hade blivit helt grusade, när debetsedlarna å slutlig
skatt enligt 1952 års taxering kommit minröjarna till handa. För att taga
major Klingspors fall såsom exempel, utkrävdes nu av honom en kvarstående
skatt på ej mindre än 4 172 kr. Om från gratifikationen droges detta
belopp samt skadeförsäkringspremien om 630 kr., kvarstode icke stort mer
än hälften av det för minröjningen utbetalade beloppet. Enär minröjarnas
skatteunderlag vore olika stora komme också de kvarstående delarna av
de utbetalade gratifikationerna att bli olika stora. Det förhållandet komme
att inträffa, att den för röjningen ansvarige ledaren och samtidigt röj aren
i verkligheten erhölle en mindre erkänsla av staten än den såsom hans biträde
beordrade. Båda riskerade sina liv i det samhällsnyttiga och synnerligen
nervpåfrestande gemensamma värvet. Visserligen hade för den enligt
kungabrevet »särskilda ersättningen» utförts ett arbete, en prestation, men
denna prestation hade varit av så säreget slag, att den belöningen bort
behandlas som en samhällelig erkänsla för en god prestation och ej tagas
till beskattning. Motionärerna ville helt instämma i vad ingenjörinspektören
uttalat i avgivet yttrande beträffande skälen för att skatt icke borde
avkrävas minröjarna: »Den gratifikation, som tilldelats dem, bör därför
vara synnerligen väl förtjänt, och det synes vara staten ovärdigt att nu ta
tillbaka en stor del av densamma.»

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.

5

Utskottet. I föreliggande motioner har yrkats, att riksdagen måtte befria
majoren i ingenjörtruppernas reserv C. M. O. Klingspor och sergeanten vid
ingenjörtrupperna E. J. Karlsson från att erlägga inkomstskatt för den
särskilda ersättning om 10 000 kronor, som under år 1951 utbetalats till
envar av dem för röjning samma år av ett år 1944 i Landskrona utlagt
minfält. Till stöd för yrkandet har åberopats, att Klingspor och Karlsson
frivilligt åtagit sig röjningsuppdraget, vilket ansågs synnerligen riskfyllt, på
villkor att de erhölle särskild ersättning, samt att de därvid uttryckligen
begärt och utgått från att ersättningen skulle vara skattefri.

Såsom framgår av ovan återgivna svar av chefen för försvarsdepartementet
på en vid 1952 års riksdag framställd enkel fråga anses såväl ersättning
för röjning av marina minor som de s. k. flygtilläggen, vilka ersättningar
får anses utgöra gottgörelse för särskilt riskfyllt arbete, vara
skattepliktig inkomst. I svaret framhölls vidare, att man vid förevarande
ersättningsbelopps bestämmande syntes ha utgått från att på ersättningsbeloppen
skulle utgå skatt i vanlig ordning.

Enligt vad utskottet inhämtat har prövningsnämnden i Jönköpings län
den 22 januari 1953 meddelat beslut angående de båda befattningshavarnas
inkomsttaxeringar och prövningsnämnden har därvid funnit ifrågavarande
ersättningar utgöra för dem skattepliktig intäkt av tjänst. Prövningsnämndens
beslut har icke vunnit laga kraft. Rörande tolkningen av gällande
författning i detta hänseende ankommer det icke på utskottet att uttala sig.

Utskottet finner, att motionsyrkandet väsentligen gäller frågan huruvida
ersättningarna med hänsyn till det utförda arbetets riskfyllda art är att
anse såsom skäliga. Detta spörsmål faller helt utanför området för utskottets
kompetens. Kan skäl anses föreligga för en omprövning av ersättningarnas
storlek skall detta ske i annan ordning. Utskottet avstyrker förty
bifall till motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 267 av herr Anderberg
och 11:350 av fru Sjöstrand m. fl. angående befrielse för
majoren C. M. O. Klingspor och sergeanten E. J. Karlsson
från erläggande av inkomstskatt för viss uppburen ersättning
för röjning av minfält icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 21.
Närvarande:

från första kammaren: herrar Heiiman, Franzon, Gustaf Elofsson,
Spetz, Velander, Falk, Ramberg, Söderquist, Einar Eriksson och Patrick
Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sundström,
Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kollberg och Anderson i
Sundsvall.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
530325