Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
1
Nr 19.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående översyn av nöjesskatteförordningen m. m.
(1 :a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 164 av herr Hansson m. fl. och II: 204
av herr Gezelius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t, efter erforderlig utredning, till 1954
års riksdag måtte framlägga förslag om sådan ändring av nöjesskatteförordningen,
att tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik, som anordnas
av förening, vars ändamål är att främja icke professionell idrott eller
gymnastik, fritages från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar»;
samt
2) motionen I: 294 av herr Bengtson, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
och andra för ifrågavarande område gällande förordningar
i enlighet med motionens syfte».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 294 och II: 204.
Enligt 1 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning, till vilken allmänheten har
tillträde mot avgift. Därjämte finnes en särskild regel om beskattning av den
s. k. restaurangdansen. Med nöjestillställning avses bl. a. teaterföreställning,
musikunderhållning, litterär underhållning, uppvisning i konstnärlig
dans, biografföreställning, uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik
så ock eljest i skicklighet av visst slag, ävensom annan tillställning,
som till sin art och sitt syfte är jämförlig med avsedda tillställningar. Till
nöjestillställning hänföres icke uppvisning eller tävling i skicklighet, som
främst syftar till förkovran i visst yrke, ej heller schacktävlan, visning av
museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller utställning
av konst eller andra föremål. Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett
eller annat bevis, som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och
utgår med 15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten;
dock att för biografföreställning nöjesskatten utgår med 30 procent, om bilDihang
till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 19.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
jettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona
och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten fördelas med
hälften till staten och med hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställning
äger rum; dock att nöjesskatten för biografföreställningar fördelas
med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen.
I nöjesskatteförordningen finnes i 13—18 §§ utförliga regler om undantag
eller befrielse från nöjesskatten. Av dessa bestämmelser må här återgivas
följande. Undantagen från förordningens tillämpning är nöjestillställning,
som anordnas av kungl. teatern eller kungl. dramatiska teatern i Stockholm
å lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnas.
Nöjesskatt utgår icke därest nöjestillställning med hänsyn till sitt innehåll
är ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisningseller
uppfostringssyfte. För biografföreställningar gäller den särskilda regeln,
att skatt icke utgår för föreställning med film, vars visning enligt särskilt,
före föreställningens hållande lagakraftvunnet förhandsbesked av statens
biografbyrå förklarats vara ägnad att tjäna sådant ändamål eller syfte
som nyss sagts. Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål och som
under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar,
åtnjuter befrielse från nöjesskatt till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 75 kronor. Såsom sådan organisation anses också
folketshusförening eller folkparksförening, så ock annan liknande organisation
med uppgift att tillhandahålla samlingslokal, ändå att dess huvudsakliga
syfte icke är att främja nyss avsedda ändamål. Nämnda skattebefrielse
gäller dock icke för tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans
eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning med visst undantag.
Förutom denna generella befrielse för vissa ideella organisationer må,
i det fall att behållning av nöjestillställning skall användas uteslutande för
välgörande eller allmännyttigt ändamål, länsstyrelse, efter hörande av
vederbörande kommun, medgiva befrielse från nöjesskatten. Mot kommunens
avstyrkande kan befrielse dock icke medgivas från kommunal nöjesskatt.
Lämnar länsstyrelsen ej medgivande om befrielse eller är fråga om
nöjestillställning av annat slag än nyss sagts äger kommunen medgiva befrielse
från den kommunala nöjesskatten.
Är tillställning sammansatt av skilda delar, av vilka någon är att anse
såsom nöjestillställning, skall frågan huruvida nöjesskatt skall utgå bedömas
med hänsyn till tillställningens huvudsakliga innehåll och syfte. Äger
nöjestillställning rum inom två eller flera kommuner och kunna uppbördsmyndigheterna
i dessa kommuner ej överenskomma om nöjesskattens uttagande
och fördelning, skall länsstyrelsen förordna därom. I fråga om nöjestillställning,
som hålles inom municipalsamhälle eller inom köping, vilken
ej utgör egen kommun, skall de för kommun1 gällande reglerna tillämpas i
fråga om munieipalsamhället eller köpingen.
Bevillningsutskottets betänkande nr it).
3
De löreliggande motionerna berör nöjesskatt för tävlingar i icke professionell
idrott och gymnastik. I motionen I: 294 har dessutom upptagits frågan
om nöjesskatt för teaterföreställningar, musikunderhållning och konstnärlig
dans. Därjämte har i nämnda motion riktats kritik mot bestämmelserna
om uttagande av skatt å vissa biografföreställningar, mot fördelningen av
nöjesskatten samt mot reglerna om uttagande av nöjesskatt vid sammansatta
tillställningar. Motionären har vidare ifrågasatt införande av nöjesskatt
å vissa restaurangbesök ävensom skatt å veckotidskrifter, varjämte
kritiserats uttagande av skatt å vissa grammofonskivor.
Rörande regleringen på ifrågavarande områden, i den mån densamma icke
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, må anföras följande.
Nöjesbeskatt ningen av sport, idrott och g g in n a s t i k.
I förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild
avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar beskattades i fråga om
uppvisningar i sport och idrott inga andra nöjen än uppvisning i professionell
idrott och annan liknande tillställning samt kapplöpning, travkörning
och uppstigning i luftballong eller flygmaskin ävensom uppvisning i boxning.
Redan 1920 infördes emellertid, efter motion i riksdagen, beskattning
av uppvisning i icke professionell idrott, dock efter en lägre skattesats än
som gällde för övriga skattepliktiga uppvisningar i sportsliga och idrottsliga
övningar. Genom beslut av 1933 års riksdag kom även motorfordonstävling
att hänföras till skattepliktiga nöjen. Av 1933 års bevillningsutskott
framhölls i dess av riksdagen godkända betänkande nr 63, att då till idrott
icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas utövande använda
redskap eller djur hade en mera huvudsaklig betydelse och desamma i regel
vore jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga om tävlingar med
motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar och prisridningar,
dessa slag av nöjen icke ansetts kunna träffas av nöjesskatt i
andra fall än de särskilt uppräknade. Utskottet anförde vidare att det uppenbarligen
saknades fog lör att undantaga sistnämnda tillställningar från
skatt, samtidigt med att de egentliga idrottsövningarna samt vissa slag av
sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar vore underkastade beskattning.
Med hänsyn till det anförda förordade utskottet eu omarbetning av nöjesskatteförordningen
men föreslog utan avvaktan därå, att motorfordonstävling
skulle underkastas beskattning, vilket förslag genomfördes. Den av utskottet
förordade utredningen kom emellertid icke till stånd.
Den bär omförmälda regleringen av beskattningsområdet kom, såvitt nu
ar i fråga, i huvudsak att bestå till dess den nu gällande förordningen trädde
i kraft. Dock må anmärkas, att i 1940 års förordning om nöjesskatt infördes
eu allmän bestämmelse av innebörd att med de i förordningen angivna nöjesfillställningarna
jämställdes även tillställningar, vilka till sin art och
sitt syfte vore jämförliga med de angivna.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
I gällande nöjesskatteförordning har i överensstämmelse med 1944 års
nöjesskattentrednings förslag samtliga tävlingar eller uppvisningar i sport,
idrott och gymnastik hänförts till nöjestillställningar.
Rörande frågan om lindring av nöjesskatten hänvisas till särskild redogörelse
härutinnan.
Nöjesbeskattningen av teater, musik m. m.
Enligt 1919 års förordning hänfördes till nöjestillställningar konsert,
opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning
samt uppvisning i konstnärlig dans. Den sålunda gjorda avgränsningen
av skattepliktiga tillställningar är i huvudsak alltjämt gällande.
Beträffande de kungl. teatrarna genomfördes vid 1923 års riksdag, i anledning
av motionsvis framställt yrkande, den ordningen att dessa teatrar
undantogs från nöjesskatteförordningens tillämpning samt att skyldigheten
att vid avsedda teatrar upptaga nöjesskatt reglerades genom en särskild
förordning. Anledningen härtill var, att det ansågs riktigast att de kungl.
teatrarnas nöjesskatt tillföll statsverket — nöjesskatten var då helt kommunal
— för att tillgodoföras verksamheten vid dessa teatrar. Denna ordning
är i princip alltjämt bestående; dock att någon författning om uttagande
av särskild avgift vid de kungl. teatrarna numera icke finnes. Det må ytterligare
anmärkas, att 1944 års nöjesskatteutredning föreslog den sakliga
ändringen beträffande de kungl. teatrarna att undantaget från nöjesskatteförordningens
tillämpning skulle gälla även föreställningar, som av någon
av dessa teatrar anordnades utanför Stockholm eller inom Stockholm å annan
lokal än den vanliga. Detta förslag godtogs dock icke av departementschefen
vid framläggandet av 1945 års proposition om nöjesskatten.
Rörande frågan om lindring av nöjesskatten hänvisas till särskild redogörelse
härutinnan.
Vissa regler om lindring i nöjesskatten.
Före ikraftträdandet av den nu gällande förordningen om nöjesskatt uttags
nöjesskatten efter olika taxor, beroende på nöjestillställningens art och
syfte. Enligt lägsta taxan, som tillämpades i fråga om tillställningar avseende
teater, musik och liknande samt icke professionell idrott, utgjorde skatten
15 procent av biljettpriset. 1944 års nöjesskatteutredning förordade en
för samtliga nöjestillställningar enhetlig nöjesskatt å 20 procent. Då emellertid
en dylik skärpning av nöjesskatten för de till lägsta taxan hänförliga
nöjestillställningarna knappast rimligen borde genomföras utan att kompensation
i en eller annan form bereddes icke endast teater- och musikverksamhet
utan även idrottsrörelsen, framlade de sakkunniga vissa förslag till sådan
kompensation.
Sålunda föreslog de sakkunniga beträffande idrottsrörelsen den lindringen
i nöjesbeskattningen, att för uppvisning eller tävling i icke professionell
Bevillningsutskottets betänkande nr It).
5
idrott eller gymnastik eller i hästsport nöjesskatten skulle utgå endast å det
belopp, varmed summan av de erlagda avgifterna översteg 2 000 kronor.
I fråga om nöjesbeskattningen av teater- och musiklivet förordade de sakkunnigas
majoritet, att höjningen av denna beskattning skulle kompenseras
på så sätt att en viss del — tre procent — av de sammanlagda nöjesskattemedlen
skulle avsättas till en fond, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
skulle användas till främjande av teater- och musiklivet. De sakkunnigas
ordförande åter fann den närmast till hands liggande lösningen vara, att
då staten redan genom utdelning av lotterimedel bedreve en omfattande bidragsverksamhet
för ifrågavarande ändamål, en kompensation lämnades
åt den teater- och musikverksamhet, som icke ansåges böra drabbas av
skattehöjningen, genom en utvidgning av den sålunda redan bedrivna understödsverksamheten.
I 1945 års proposition (nr 344) föreslog departementschefen att nöjesskatten
skulle i princip utgå med 15 procent, varigenom fördelarna med en enhetstaxa
bibehölles samtidigt som olägenheterna av en skatteskärpning för
de lägst beskattade tillställningarna undanröjdes. För att i huvudsak undgå
den skatteminskning, som denna lösning medförde, förordades vidare den
avvikelsen från enhetstaxan, att biografföreställningar skulle beskattas något
hårdare. I fråga om uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott
och gymnastik ansåg departementschefen emellertid lämpligt att vidtaga en
jämkning i den föreslagna principen för uttagande av nöjesskatt. Härom
anfördes i propositionen följande.
Vid flertalet dylika uppvisningar och tävlingar är avgiften förhållandevis
låg och publiken ganska fåtalig, varför nöjesskatten för varje särskild tillställning
i regel uppgår till endast ett mindre belopp. Ifrågavarande uppvisningar
och tävlingar intaga därjämte en särställning i så måtto, att desamma
i stor utsträckning möjliggöras genom frivilligt oavlönat arbete inom
idrottsrörelsen samt syfta till att främja denna rörelse. Med hänsyn härtill
och i syfte jämväl att förenkla kontrollen över uttagandet av nöjesskatt för
tillställningar av förevarande slag tillstyrker jag, att befrielse medgives för
nöjesskatt för uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
med belopp motsvarande skatten för inträdesavgifter och andra därmed
likställda avgifter intill 2 000 kronor för varje särskild tillställning.
Den av departementschefen sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen
infördes i 15 § i departemenlsförslaget.
I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner i riksdagen med
yrkanden om undantag från eller nedsättning i nöjesskatten för tillställningar
anordnade av ideella organisationer och sådana sammanslutningar,
som hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal. Av 1945 års
bevillningsutskott, som behandlade propositionen och motionsyrkandena i
betänkande nr 60, ansågs att avsedda motioner borde i någon mån tillgodoses.
Efter att ha avvisat ett alternativ av innebörd, att befrielse från nöjesskatt
skulle i viss utsträckning beviljas — förutom för uppvisning eller
tävling i icke professionell idrott eller gymnastik — jämväl för sådana tillställningar
som avsåges i 3 ga) i departemenlsförslaget (teaterföreställ
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
ningar m. in.), anförde utskottet bl. a. att utskottet ansett sig böra följa en
annan linje och i stället anknyta rätten att erhålla lindring i nöjesbeskattningen
i första hand till det förhållandet, att nöjestillställning anordnades
av en ideell organisation av närmare angivet slag. Utskottet förordade vidare
bl. a. den begränsningen av skattelindringen att densamma icke skulle
avse danstillställningar eller biografföreställningar med visst undantag. Beträffande
frågan i vilken utsträckning lindring i nöjesbeskattningen borde
ske hade utskottet — med hänsyn särskilt därtill att en dylik förmån i beskattningshänseende
torde ha sin största betydelse för organisationer som
arbetade med små resurser och anordnade tillställningar, till vilka anslutningen
vore förhållandevis ringa — stannat för att förorda, att befrielse från
nöjesskatt skulle åtnjutas för varje tillställning från den del av skatten,
som belöpte å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Utskottet uttalade
vidare den åsikten, att även om idrotten vore förtjänt av att i största
möjliga utsträckning stödjas av det allmänna, det dock icke kunde vara befogat
att ställa idrotten i särskilt gynnad ställning i förhållande till andra
ideella organisationer, för vilka utskottet föreslagit nedsättning av nöjesskatten.
Resultatet av utskottets överväganden blev en omarbetning av 15 §
i departementsförslaget av den huvudsakliga innebörden, att med avseende
å den av utskottet föreslagna skattelindringen denna skulle tillkomma dels
ideell organisation, som hade till uppgift att stödja teater- eller musikverksamhet,
att befordra nykterhet, folkbildning eller folkuppfostran, eller att
främja religiösa eller politiska syften, dels sådan ideell organisation, som
avsåge att stödja icke professionell idrott eller gymnastik eller att främja
hästsport, och dels — med viss begränsning — organisation, som hade till
uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal. Vad utskottet föreslagit
godkändes av riksdagen.
Den nu gällande lydelsen erhöll 15 § nöjesskatteförordningen vid 1950
års riksdag, som genom proposition nr 227 förelädes förslag om vissa ändringar
i förordningen. Genom ifrågavarande omarbetning av paragrafen
åsyftades att bringa dess innehåll i bättre överensstämmelse med vad som
avsågs vid bestämmelsernas tillkomst samt att i vissa avseenden förenkla
paragrafens tillämpning. Sistnämnda syfte tillgodosågs bl. a. på det sättet
att avgränsningen av kretsen utav befrielseberättigade organisationer skedde
med beaktande av föreskrifterna i 38 § förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt, däri stadgas att från gåvoskatt är befriade stiftelser med huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål.
Slutligen må nämnas, att i motioner till 1952 års riksdag framställdes yrkande
om sådan ändring av 15 § nöjesskatteförordningen att folketshusförening
eller folkparksförening så ock annan liknande organisation med
uppgift att tillhandahålla samlingslokal skulle åtnjuta i paragrafen avsedd
skattelindring oavsett vilket slag av tillställning som anordnades. Av 1952
års bevillningsutskott, som upptog avsedda motioner — jämte andra —
Bevillningsutskottets betänkande nr W.
7
till behandling i betänkande nr 18, föreslogs skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran om utredning av de i betänkandet berörda spörsmålen. Av utskottet
uttalades i betänkandet bl. a. att utgångspunkten borde vara att en lika behandling
i skattehänseende av samtliga de i 15 § avsedda organisationerna
fortfarande borde upprätthållas. Utskottsbetänkandet godkändes av riksdagen.
Frågan om införandet av skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär.
Frågan om införande av en tidskriftsskatt har vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning, senast år 1950. Beträffande tidigare
förslag i detta hänseende får utskottet hänvisa till 1950 års bevillningsutskotts
betänkande nr 41, s. 5—9.
Vid 1950 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 240 och
II: 284 yrkande om införande av skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär.
1950 års bevillningsutskott, som prövade nämnda motionsyrkande i samband
med behandlingen av proposition nr 193 med förslag om upphävande
av förordningen om pappersskatt, avstyrkte i ovannämnda betänkande nr
41 dessa motioner under hänvisning till att frågan om en beskattning av
förströelsetidskrifter — vilken ur statsfinansiell synpunkt icke vore av
oväsentlig betydelse — fortfarande vore under Kungl. Maj :ts prövning.
Av innehållet i de nu föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:164 och 11:204 har inledningsvis
erinrats om vad som i vissa hänseenden tidigare förekommit i fråga om
nöjesbeskattningen av idrotten. Därefter har motionärerna anfört bl. a.
följande. Erfarenheten från den tid den nuvarande nöjesskatteförordningen
varit i kraft hade visat, att nöjesskatten vållat den svenska idrottsrörelsen
stort ekonomiskt avbräck. Skatten, som utginge efter bruttoinkomsten på
varje biljett, hade lett till att det kvarstående nettot, sedan alla omkostnader
för idrottsredskap, planhyra, försäkringar etc. blivit täckta, ofta även vid
publikdragande tävlingar blivit skäligen anspråkslöst. Icke sällan inträffade
det att vinsten åtes upp av nöjesskatten och förbyttes i förlust. Att idrottsföreningarnas
omkostnader för materiel o. d. rörde sig om avsevärda belopp
framginge av att den årliga nyanskaffningen av idrottsmateriel för närvarande
uppginge till tolv miljoner kronor. De kommunala myndigheterna
hade i stor utsträckning beviljat hel eller delvis befrielse från erläggande av
den å kommunen fallande delen av skatten. Det syntes motionärerna önskvärt
att även staten toge sin ställning i fråga om nöjesskatten för idrottsorganisationerna
under omprövning. Om eu idrottsförening anordnade en
ren nöjestillställning åtnjötes befrielse från en del av skatten. Här vore
idrottsföreningarna helt att jämställa med andra ideella föreningar. Denna
jämställdhet ansåge motionärerna böra bibehållas. I den för de ideella föreningarna
gemensamma bestämmelsen ifrågasattes icke annan ändring än
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
att det från nöjesskatt undantagna beloppet på grund av penningvärdets
fall skulle höjas. Vad beträffade tävlingsverksamheten intoge emellertid
idrottssammanslutningarna en särställning bland de ideella föreningarna.
Samtidigt som denna verksamhet förskaffade dem nöjesskattepliktiga intäkter,
befrämjade den idrottsrörelsens ideella syften. Anordnandet av idrottstävlingar
hade i och för sig ett rent ideellt syfte. Åskådarna stimulerades
genom dessa att ägna sig åt idrott, och de enskilda idrottsmännen sporrades
att förkovra sig i idrottsligt kunnande av sin önskan att få deltaga i tävlingar.
Tävlingarna främjade sålunda direkt det mål, för vilket idrottsrörelsen
arbetade, nämligen största möjliga antal aktiva idrottsmän med bästa
möjliga färdigheter i olika idrotter. Med hänsyn till kostnaderna för tävlingarna
hade det emellertid blivit nödvändigt att upptaga inträdesavgifter
av publiken, varför tävlingarna fått karaktären av en ekonomisk verksamhet.
Såge man tävlingsverksamheten på detta sätt, kunde det icke anses
rimligt att belägga tävlingarna med nöjesskatt, då man därigenom motverkade
idrottens ideella syfte. Bakom bestämmelsen om befrielse från skatt
för schacktävlingar torde ligga ett liknande resonemang. Ytterligare borde
anmärkas att Sverige vore det enda av de nordiska länderna där nöjesskatt
uttoges på amatöridrott, vilket lett till att svenska idrottssammanslutningar
nödgats avstå från att anordna vissa större internationella tävlingar,
som icke blott skulle ha medfört ökade intäkter för arrangörerna utan
även ökade besök av utländska turister.
I motionen 1:2 94 har motionären inledningsvis framhållit att nöjesskattens
allmänna principer och konsekvenser inte blivit föremål för en så
ingående granskning, som skulle varit önskvärd. Nöjesskatteförordningen
vore därför enligt motionärens mening inte på tillfredsställande sätt avpassad
efter vår tids uppfattning om vad som i detta avseende borde bliva
föremål för beskattning. Framför allt syntes icke de konsekvenser, som ur
kulturell synpunkt följde av ifrågavarande beskattning, ha blivit beaktade
i önskvärd utsträckning. Därefter har motionären anfört i huvudsak följande.
Bland de nöjestillställningar, för vilka skatt skulle utgå, inginge även
teaterföreställningar. Härifrån undantoges dock nöjestillställning, som anordnades
av kungl. teatern eller kungl. dramatiska teatern i Stockholm å
lokal, som för teaterns verksamhet i huvudstaden stadigvarande begagnades.
För teaterföreställning, som gåves å annan plats i t. ex. riksteaterns regi,
skulle däremot — även om ensemblen vore från dramatiska teatern — beskattning
ske. Många kommuner beviljade emellertid restitution för kommundelen
av nöjesskatten. Det kunde inte anses rättvist, att teaterverksamheten
i landsorten skulle arbeta under mindre gynnsamma förhållanden än
de kungliga teatrarna i Stockholm. Tvärtom borde det anses angeläget att
landsortens teaterverksamhet befrämjades i så stor utsträckning som möjligt.
Teater, musik och liknande underhållning, konstnärlig dans, idrott och
gymnastik hade tyvärr i vår tid små möjligheter att framgångsrikt kunna
konkurrera med den mängd av kulturellt lågvärdiga nöjen, som i olika for
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
9
mer utbjödes av den merkantila nöjesindustrien. Det borde övervägas, om
icke nöjesskatten helt borde avskaffas för teaterföreställningar och sådana
tillställningar, som ovan nämnts. Beträffande biografföreställningar gällde,
att nöjesskatt utginge efter högre procentsatser än för nöjestillställning i
allmänhet. Vid biografföreställningar visades film av ur kulturell synpunkt
mycket skiftande värde, och det torde därför inte vara möjligt att generellt
fritaga filmen från nöjesskatt. Det syntes emellertid vara önskvärt, att det
nuvarande systemet med befrielse från nöjesskatt för vissa kulturellt värdefulla
filmer förenklades och vunne en vidare tillämpning. Det syntes också
motiverat att för nöjesskatteförordningens tillämpning en säkrare precisering
vunnes av vad som skulle vara att betrakta som nöjestillställning. Det
syntes t. ex. ha inträffat, att av religiösa samfund anordnade andliga konserter,
vid vilka predikan förekomme, beskattats som nöjestillställning. Tilllämpningen
syntes också ha varierat från fall till fall. Större enhetlighet i
tillämpningen borde enligt motionärens mening eftersträvas, varför frågan
om de gällande föreskrifternas utformning borde upptagas till prövning.
Även i fråga om fördelningen mellan stat och kommun och mellan olika kommuner
liksom i fråga om användningen av nöjesskattemedel funnes åtskilligt,
som bättre borde anpassas till de förändringar i samhället, som ägt
rum under de senare decennierna. Om det sålunda för vissa av de nu nöjesskattebelagda
tillställningarna kunde ifrågasättas, om nöjesskatt verkligen
borde utgå, funnes det å andra sidan områden, som eventuellt borde beläggas
med nöjesskatt. Som exempel härpå kunde nämnas spritrestaurangerna,
vilka hade att erlägga nöjesskatt endast om spritserveringen skedde i samband
med dans. Man kunde emellertid konstatera att allmänheten i många
fall inte betraktade spritrestaurangerna som näringsställen utan som nöjesplatser,
och i så fall borde nöjesskatt utgå lika väl på restaurangbesök som
på nu redan nöjesskattebelagda tillställningar. Frågan om skatt på veckotidningar,
som tidigare behandlats av riksdagen, hade icke fått någon lösning,
mest på grund av de svåra gränsdragningsproblemen. Utöver den rikliga
1''loran av s. k. kolorerade veckotidningar hade under senare tid ännu
en form av ur kulturell synpunkt lågvärdig litteratur tillkommit, nämligen
de s. k. seriemagasinen. Dessa hade vunnit en allt större spridning, och de
måste sägas utgöra en allvarlig fara för barn och ungdom. Sådan litteratur,
som enligt motionärens uppfattning inte kunde ge läsarna något som helst
av kulturellt värde, borde bli föremål för särskild beskattning. Det vore naturligtvis
möjligt, att beskattning av de s. k. seriemagasinen inte kunde genomföras
på grund av gränsdragningssvårigheterna, men i så fall borde man
tillämpa samma regel även inom andra områden. Grammofonskivor vore,
oavsett vilken musik det gällde, skattebelagda. Därigenom uppkomme den i
sanning underliga situationen, att man t. ex. finge betala skatt, då man
köpte Beethovens femte symfoni på grammofonskiva, men inte om man
köpte ett s. k. seriemagasin om Stålmannen. Det behövde knappast diskuteras
huruvida eu sådan skattelagstiftning vore kulturfrämjande.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr W.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har framställts krav på en revision
i olika hänseenden av nöjesskatteförordningen. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna I: 164 och 11:204 skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om förslag till nästa års riksdag om sådan ändring av nämnda förordning,
att tävlingar och uppvisningar i idrott eller gymnastik, som anordnas
av förening, vars ändamål är att främja icke professionell idrott
eller gymnastik, fritages från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar.
I motionen I: 294 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen. Som stöd för sistnämnda
yrkande har motionären anfört bl. a. att det borde övervägas, om
icke nöjesskatten helt borde avskaffas för tillställningar avseende teater,
musik och liknande underhållning, konstnärlig dans samt idrott och gymnastik.
I vad avser idrott och gymnastik åsyftas i motionen I: 294 uppenbarligen
icke andra tillställningar än som omförmäles i de likalydande motionerna
1:164 och 11:204.
Här avsedda tillställningar på teater- och musiklivets område har varit
föremål för nöjesbeskattning alltsedan nöjesskatten år 1919 infördes i vårt
land. I vad avser idrottsrörelsen hänfördes redan 1920, efter motion i riksdagen,
uppvisningar och tävlingar i icke professionell idrott under nöjesskatten;
dock må anmärkas att boxningen särskilt upptagits bland skattepliktiga
nöjen redan i 1919 års förordning. Så länge nöjesskatten uttogs efter
olika taxor, vilket var uttryck för en princip om gradering av nöjestillställningarnas
beskattning efter deras värde för samhället, har de avsedda tillställningarna
— bortsett från boxningen —- alltid varit beskattade efter
lägsta taxan, där skatten enligt 1940 års förordning om nöjesskatt utgick
med 15 procent av biljettpriset.
Vid den revision av bestämmelserna om nöjesskatten, som genomfördes
vid 1945 års höstriksdag, förelåg ett starkt önskemål om ersättande av
taxorna med en enhetstaxa. Dess genomförande ansågs av hänsyn till de
här ifrågavarande, lägst beskattade nöjestillställningarna endast kunna ske
på så sätt, att skatteskärpning icke inträdde för avsedda tillställningar. Vid
en enhetstaxa av 15 procent skulle emellertid nöjesskatten icke kommit att
inbringa vad som förutsatts. Det ansågs därför av statsfinansiella skäl nödvändigt
att genomföra den avvikelsen från principen om en enhetlig skattesats
att biografföreställningarna bibehölls vid den dittillsvarande beskattningen,
vilken var något högre än som skulle följt av enhetstaxan. Sedermera
har skatten på biografföreställningar höjts väsentligt.
En ytterligare jämkning i principen för uttagande av nöjesskatt ansågs
av departementschefen lämplig, nämligen såvitt anginge uppvisning och
tävling i icke professionell idrott eller gymnastik. Beträffande dylika nöjestillställningar
föreslogs sålunda i 15 § av det i 1945 års nöjesskatteproposition
(nr 344) framlagda departementsförslaget befrielse för varje tillställning
från den del av nöjesskatten, som belöpte å ett sammanlagt avgiftsbelopp
av 2 000 kronor. I anledning av propositionen väcktes ett stort
antal motioner med yrkanden om befrielse från eller lindring i nöjesskatten.
Bevillningsutskottets betunkunde nr 19.
11
Inom 1945 års bevillningsutskott, som behandlade nöjesskattefrågan i betänkande
nr 66, ansågs att dessa motionsyrkanden borde i någon mån tillgodoses.
Därvid ifrågasattes inom utskottet den lösningen att befrielse från
nöjesskatt skulle i viss utsträckning beviljas — förutom för uppvisning eller
tävling i icke professionell idrott eller gymnastik — jämväl för teaterföreställning,
musikunderhållning, litterär underhållning samt uppvisning
i konstnärlig dans. Bevillningsutskottet avvisade emellertid denna lösning
med motivering att man därigenom skulle på nytt komma tillbaka till systemet
med tre taxor och att lindringen i nöjesbeskattningen skulle bliva
mera omfattande än som kunde anses motiverat av hänsynen till de ideella
organisationerna. Utskottet följde i stället en annan linje och förordade
att rätten att erhålla lindring i nöjesbeskattningen i första hand anknötes
till det förhållandet, att nöjestillställning anordnades av en ideell organisation
av närmare angivet slag. I sammanhang därmed uttalade bevillningsutskottet
den åsikten att även om idrotten vore förtjänt av att i största möjliga
utsträckning stödjas av det allmänna det dock icke kunde vara befogat
att ställa idrotten i särskilt gynnad ställning i förhållande till de avsedda
ideella organisationerna. Resultatet av dessa överväganden blev, att utskottet
föreslog en helt ny utformning av 15 §, vilken godtogs av riksdagen. Sedan
vid 1950 års riksdag nämnda paragraf undergått en omarbetning, som
icke berörde grunderna för den år 1945 gjorda avvägningen, har paragrafen
den huvudsakliga innebörden, att vissa organisationer åtnjuter skattebefrielse
med 75 kronor för varje nöjestillställning, i vilken icke till huvudsaklig
del ingår dans eller marknads- och tivolinöjen eller biografföreställning
med visst undantag. Till de avsedda organisationerna hör bl. a. sådana
som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål.
Vid ställningstagandet till de föreliggande önskemålen om undantag från
nöjesbeskattningen för tillställningar avseende icke professionell idrott eller
gymnastik, teater, musik och liknande underhållning samt konstnärlig dans
finner utskottet det icke vara möjligt att inom ramen för nöjesskattens nuvarande
konstruktion tillgodose dessa önskemål. Ett undantagande av dessa
tillställningar från nöjesskatteförordningens tillämpning koinme bl. a. att
medföra åtskilliga svårigheter med avseende å gränsdragningen mellan skattepliktiga
och icke skattepliktiga tillställningar. Utskottet finner det vidare uteslutet
att i anledning av de förevarande motionerna förorda en så genomgripande
översyn av grunderna för nöjesskatten som skulle föranledas därav,
att samtliga ovannämnda tillställningar bleve skattefria. Med anledning
av vad som anförts i de likalydande motionerna I: 164 och II: 204 vill utskottet
tillika uttala, att utskottet icke funnit det sakligt motiverat att ställa
i motionerna avsedda tävlingar och uppvisningar i ett särskilt gynnsamt
läge med avseende å nöjesskatten.
Även om utskottet sålunda icke i anledning av förevarande motioner kan
förorda eu ändring av gränsen mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
nöjen har, närmast i anledning av vad som anförts i motionerna I: 164 och
II: 204, inom utskottet ifrågasatts en höjning av det i 15 § nöjesskatteförordningen
skattefria beloppet om 75 kronor. Ehuru skäl talar för en sådan
höjning är dock utskottet icke berett att nu taga ställning till denna fråga.
Därvid har utskottet fäst avseende vid att 1952 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhållit om en översyn i visst hänseende av 15 § nöjesskatte1''örordningen,
och utskottet utgår ifrån att vid denna översyn frågan om det
skattefria beloppets storlek jämväl kommer under bedömande.
I motionen 1: 294 har motionären uttryckt önskemål om att nuvarande
system med befrielse från nöjesskatt för kulturellt värdefulla filmer förenklades
och vunne vidare tillämpning. Med anledning härav får utskottet
framhålla, att riksdagen så sent som i fjol antog ett av Kungl. Maj:t i proposition
nr 178 framlagt förslag berörande såväl grunderna som ordningen
för befrielse från nöjesskatt för visning av film. Med hänsyn härtill bör det
enligt utskottets mening icke ifrågakomma att nu vidtaga någon ändring
härutinnan.
Vidare har i motionen I: 294 förordats uttagande av nöjesskatt för vissa
restaurangbesök. Vad motionären härutinnan anfört kan utskottet icke biträda.
Motionären har vidare riktat kritik mot nöjesskatteförordningens
bestämmelser om s. k. sammansatta tillställningar ävensom om fördelningen
av nöjesskatten. Denna kritik, som är av allmän innebörd och icke innefattar
konkreta förslag, föranleder ej annat yttrande från utskottets sida
än att utskottet ej funnit anledning förorda någon ändring av gällande bestämmelser.
Slutligen har i motionen I: 294 förordats utredning om införandet av en
beskattning av vissa tryckalster ävensom en uppmjukning av försäljningsskatten
å vissa grammofonskivor. Vad angår frågan om beskattning av tidskrifter
vill utskottet framhålla, att detta spörsmål vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning, senast vid 1950 års riksdag, som avslog
motioner i ämnet med motivering att frågan vore föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallats särskilda sakkunniga
— 1952 års kommitté för indirekta skatter -—- vilken utredning främst
skall taga sikte på att genom ökad indirekt beskattning skapa statsfinansiella
förutsättningar för en fortsatt social reformverksamhet. I utredningsdirektiven
uttalas, att utredningen är oförhindrad att till bedömande upptaga
jämväl frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga
indirekta skatter. Då de av motionären berörda frågorna sålunda
omfattas av utredningens uppdrag, anser sig utskottet icke böra taga ställning
till motionen i denna del och utskottet kan därför icke tillstyrka skrivelse
till Kungl. Maj :t i fråga om de av motionären åsyftade skatterna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) alt de likalydande motionerna I: 164 av herr Hansson
m. fl. och II: 204 av herr Gezelius m. fl. om viss ändring av
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
13
nöjesskatteförordningen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
2) att motionen I: 294 av herr Bengtson om en allmän
översyn av nöjesskatteförordningen m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
iockholm den 12 mars 1953.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elofsson, Spetz, Ramberg, Söderquist, Snygg, Patrick Nilsson och Magnusson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Hagberg i Malmö, Sjölin, Olofsson, Brandt, Allard och Strandh.
Reservation
av herrar Söderquist, Magnusson, Allard och Strandh, som ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
I de föreliggande---(=utskottet s. 10 rad 1 uppifrån—s. 11 rad 18
nedifrån)-----allmännyttiga ändamål.
Vid ställningstagande till de föreliggande önskemålen om undantag från
nöjesbeskattningen för tävlingar och uppvisningar i idrott och gymnastik,
som anordnas av förening, vars ändamål är att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, har utskottet i första hand beaktat att nämnda tävlingar
och uppvisningar är av annan art än de nöjestillställningar i övrigt,
som enligt nöjesskatteförordningen gjorts till föremål för beskattning. Tävlingarna
och uppvisningarna, som i stor utsträckning möjliggöres genom frivilligt
och oavlönat arbete, ingår nämligen såsom en central och ofrånkomlig
del i den ideella verksamhet, som ifrågavarande föreningar har till
ändamål att främja. Den särställning som ifrågavarande tillställningar sålunda
intager motiverar att de undantages från nöjesskatteförordningens tilllämpning.
Ett sådant undantag föranleder icke några svårigheter i fråga om gränsdragningen
mellan skattepliktig och icke skattepliktig tillställning, då avgörande
för bedömningen endast blir tillställningens innehåll och ideella
syfte.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
Ett undantagande av tävlingar och uppvisningar i idrott och gymnastik
anordnade av ideella föreningar, som har till ändamål att främja icke professionell
idrott och gymnastik, påkallar fördenskull icke någon genomgripande
översyn av grunderna för nöjesskatten.
I motionen---(= utskottet s. 12 rad 9 uppifrån—rad 4 nedifrån)
---- åsyftade skatterna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna I: 164 av herr Hansson m. fl. och II: 204 av herr
Gezelius m. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj:t, efter erforderlig utredning, till 1954 års riksdag
måtte framlägga förslag om sådan ändring av nöjesskatteförordningen,
att tävlingar och uppvisningar i idrott
eller gymnastik, som anordnas av förening, vars ändamål
är att främja icke professionell idrott eller gymnastik, fritages
från nöjesskatt för dessa tävlingar och uppvisningar;
samt
2) att motionen I: 294 av herr Bengtson om en allmän
översyn av nöjesskatteförordningen m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
537238. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag