Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

1

Nr 17.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i grunderna för äkta makars
beskattning.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 276 av herr Ebbe Ohlsson och II: 208 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte antaga

1) följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3 inom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna till 20 § punkt 2 samma lag
skola erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit, eller av rörelse eller eget
arbete, må hon, i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen,
i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, i hemortskommunen
åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor.

Anvisningar
till 20 §.

Från föreskriften om att skattskyldig ej må avdraga värdet av arbete,
som i hans förvärvsverksamhet utförts av andre maken, föreligger såsom
framgår av 46 § 3 mom. i vissa fall undantag i fråga om arbete, som utförts
av gift kvinna.

Hemmavarande barn —----- 51 §.

Frågan om----65 §).

Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 7 samt. Nr 17.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

Denna lag träder -i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om ettertaxering
för år 1954 eller tidigare år.

2) följande

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 28 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

2 mom. Har gift kvinna, soan levt tillsammns med sin man och under
större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft
inkomst av jordbruk som hon själv bedrivit eller av rörelse eller eget arbete,
må hon, i den män sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor eller, om hon haft hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda
inkomst, sammanlagt dock högst med 1 000 kronor.

Har gift--- 300 kronor.

Avdrag enligt--- 1 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1954 eller tidigare år.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 208.

I 46 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgas, att därest gift kvinna, som
levt tillsammans med sin man och under större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, haft inkomst av rörelse eller eget arbete, hon må i hemortskommunen
erhålla avdrag med 300 kronor, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår. Berörda s. k. förvärvsavdrag höjdes genom
beslut av 1947 års riksdag till nyssnämnda belopp från tidigare gällande
200 kronor.

Motsvarande bestämmelser i förordningen om statlig inkomstskatt innefattas
i 4 § 2 mom. Enligt den lydelse sagda författningsruin erhöll år 1947
utgjorde förvärvsavdraget vid den statliga beskattningen hälften av den
gifta kvinnans inkomst av rörelse eller av eget arbete, dock högst 1 000 kronor.
Förvärvsavdraget i denna form tillämpas emellertid sista gången vid
1953 års taxering. Ifrågavarande författningsruin har nämligen erhållit ny
lydelse jämlikt beslut av 1952 års riksdag. De nya bestämmelserna, som

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

3

gäller från och med 1954 års taxering, innebär i huvudsak följande. Gift
kvinna med inkomst av rörelse, eller av eget arbete erhåller, i den mån inkomsten
därtill förslår, avdrag med högst 300 kronor eller, om den gifta
kvinnan haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 000 kronor. Vidare är gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller av rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, berättigad att, om och i den mån inkomsten
i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor. De nu
nämnda avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive
1 000 kronor.

Efter år 1947 har frågan om förvärvsavdragets utformning behandlats i
två av sakkunniga avgivna betänkanden, därvid olika förslag härutinnan
framlagts. I sitt år 1949 avlämnade betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar (SOU 1949:47) föreslog
sålunda sambcskattningssakkunniga, att förvärvsavdraget såväl vid den kommunala
som den statliga beskattningen skulle utsträckas till att avse gift
kvinnas inkomst av jordbruksfastighet, rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.
Samtidigt föreslogs emellertid den inskränkningen att avdraget
endast skulle avse inkomst, vilken härrörde av arbete, som kvinnan
utfört i förvärvskällan. Härutöver föreslog sambeskattningssakkunniga att
förvärvsavdrag inom nyssnämnda inkomstslag även skulle åtnjutas vid s. k.
faktisk sambeskattning, d. v. s. i fråga om hustrur som biträdde mannen i
dennes verksamhet. Rörande förvärvsavdrag från inkomst av jordbruk och
rörelse anförde sambeskattningssakkunniga bl. a. följande. Avdragsrätt borde
tillkomma gilla kvinnor, som vore egna företagare, förutsatt att de själva
toge del i arbetet i icke alltför obetydlig omfattning. Att gift kvinna dreve
egen rörelse förekommc tämligen ofta, däremot torde endast undantagsvis
inträffa, att en med sin man sammanlevande hustru själv dreve jordbruk,
i vilket hon gjorde personlig arbetsinsats. För båda nämnda kategorier borde
gälla att kravet på ett verkligt deltagande i arbetet från den gifta kvinnans
sida noga upprätthölles. I allmänhet torde dock i det enskilda fallet sådant
deltagande vara för taxeringsnämnden känt eller kunna utan större
omgång kontrolleras.

Samheskattningssakkunnigas förslag i denna del mötte vid remissbehandlingen
en ingående kritik, bl. a. från överståthållarämbetet och ett flertal
länsstyrelser.

I betänkande angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951: 51)
yttrade 7.94,9 års skatteiitredning rörande samheskattningssakkunnigas förslag
hl. a., att den kritik förslaget mött vid remissbehandlingen finge särskild
tyngd därigenom, att de myndigheter som hade ansvaret för taxeringarna
nästan enstämmigt ställt sig avvisande eller gjort allvarliga erinringar
mot förslaget. Kritiken visade att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakkunniga
föreslagna grunderna icke vore praktiskt genomförbar.
Skattcutrcdningen diskuterade därefter olika möjligheter att utforma

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

förvärvsavdraget. Utredningen fann att därest kravet på förvärvsavdrag
även för gifta kvinnor, som biträdde mannen i dennes förvärvsverksamhet,
icke kunde avvisas såsom obefogat, annan möjlighet icke torde stå öppen än
att för deras del införa ett fast förvärvsavdrag till visst lägre belopp att
medgivas efter generella grunder. Att avdraget bestämdes lägre än för hustrur
med egen arbetsinkomst torde få anses motiverat därigenom, att de i
mannens verksamhet sysselsatta hustrurna vanligen hade sitt arbete förlagt
till hemmet och kunde disponera sin tid på ett friare sätt, varigenom arbetet
för deras del medförde mindre avbräck och kostnader än om de haft förvärvsarbete
utanför hemmet. Vad anginge frågan om förvärvsavdrag för
hustru med egen inkomst av jordbruk påvisade utredningen vissa svårigheter
att rättvist avväga ett sådant avdrag gentemot, å ena sidan ett eventuellt avdrag
för hustru, som biträdde sin man i jordbruket, och å andra sidan, förvärvsavdrag
för gift kvinna med inkomst av rörelse. Utredningen uttalade vidare,
att risk för överflyttning av jordbruk på hustrun uppkomme, därest ett
visst lägre förvärvsavdrag infördes för hustru som biträdde mannen i jordbruket,
och ett annat högre avdrag stipulerades, om hustrun själv dreve jordbruket.
Sammanfattningsvis anförde 1949 års skatteutredning, att enligt utredningens
mening förvärvsavdraget icke kunde bibehållas i skattesystemet
— och än mindre höjas — utan att fråga måste uppkomma om att samtidigt
införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor, vilka deltoge i mannens
jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande bestämmelser icke självständigt
taxerades för värdet av sitt däri nedlagda arbete. En sådan utvidgning
av förvärvsavdraget vore emellertid icke praktiskt genomförbar. Det
dittills gällande förvärvsavdraget hade, främst på denna grund, ansetts vara
behäftat med så stora brister, att det borde avlägsnas ur skattesystemet eller
åtminstone väsentligt beskäras. Förutsättningar för en sådan reform hade
ansetts föreligga, om den genomfördes i samband med den sänkning och omläggning
av den statliga inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föresloge.
För att möjliggöra en övergång hade det dock visat sig nödvändigt
att behålla förvärvsavdraget till någon mindre del. För att detta skulle kunna
ske utan att fog för ett motsvarande avdrag för jordbrukare- och rörelseidkarehustrur
skulle uppkomma och därigenom syftet med reformen omintetgöras,
hordc avdraget dock icke bestämmas högre än till .‘100 kronor, fast
belopp. Avdraget komme därigenom att överensstämma med det förvärvsavdrag,
som utginge vid den kommunala beskattningen.

Skatteutredningens förslag i denna del var icke enhälligt. Fem ledamöter
av utredningen ansåg att förvärvsavdraget för yrkeskvinnor icke kunde
beskäras så hårt som till 300 kronor utan borde medgivas med högre belopp,

I proposition nr 213 till W52 års riksdag med förslag till omläggning av
statsbeskattningen anförde chefen för finansdepartementet bl. a. följande.
De till utredningens förslag avgivna reservationerna visade, att frågan om
äkta makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om
utredningens förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda
kommit, förordade departementschefen dels att förvärvsavdraget
till yrkeskvinnor på visst sätt utvidgades utöver vad utredningen före -

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

5

slagit och dels att förvärvsavdrag efter vissa generella grunder infördes
även för hustrur vilka deltoge i mannens jordbruk eller rörelse. Departementschefen
föreslog, att ett fast förvärvsavdrag om högst 300 kronor skulle
beräknas för gifta kvinnor med inkomst av rörelse eller eget arbete. Beträffande
sådana gifta kvinnor med barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, förordades att förvärvsavdraget, i den män inkomsten därtill
försloge, skulle utgöra 300 kronor jämte 10 procent av inkomsten, sammanlagt
dock högst 1 000 kronor. Beträffande hustru, som deltoge i mannens
jordbruk eller rörelse, föreslogs förvärvsavdraget skola medgivas mannen
med ett fast belopp av 300 kronor.

Av de vid 1952 års riksdag i anledning av propositionen väckta motionerna
må här erinras om motionerna I: 212 (av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 284
(av herr Hjalmarson in. fl.) ävensom motionerna I: 213 (av herr Nils Theodor
Larsson) och II: 135 (av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.), i vilka framställts
yrkande att förvärvsavdrag även vid den kommunala beskattningen
skulle kunna medgivas gift man, vars hustru arbetat i mannens förvärvskälla.
I de förstnämnda två motionerna yrkades därjämte hl. a., att förvärvsavdrag
skulle medgivas gift kvinna med inkomst av egen jordbruksfastighet.

I sitt i anledning av propositionen jämte motioner avgivna betänkande nr
50 tillstyrkte 1952 års bevillningsutskott propositionen i vad den avsåg
gift kvinnas förvärvsavdrag. Betänkandet godkändes av riksdagen. Beträffande
yrkandena om avdrag för gift man jämväl vid den kommunala beskattningen
yttrade utskottet:

»Då emellertid, beträffande kategorien gifta yrkeskvinnor, den för kvinnor
med barn föreslagna påbyggnaden av 300-kronorsavdraget icke avser
annat än den statliga beskattningen, anser utskottet att den utvidgning av
avdraget som nu föreslås beträffande de i jordbruk och rörelse sysselsatta
hustrurna icke heller bör ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.»

I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Det s. k.
förvärvsavdraget utginge icke för närvarande till hustru, som självständigt
dreve jordbruk. Icke minst med hänsyn till att makar enligt den vid 1952
års riksdag genomförda ändringen kunde erhålla avdrag vid taxeringen till
statlig inkomstskatt med 300 kronor, under förutsättning att mannen dreve
jordbruk och hustrun biträdde honom, förefölle det rimligt att hon — i
det fall hon själv dreve jordbruk — tillerkändes viss avdragsrätt. Att därvid
göra någon skillnad mellan henne och t. ex. hustru som dreve rörelse
syntes icke böra komma i fråga. Den vid 1952 års riksdag genomförda ändringen,
varigenom gift man som i sin förvärvsverksamhet inom jordbruk
eller rörelse biträddes av hustrun tillerkändes ett avdrag å högst 300 kronor,
gällde endast den statliga beskattningen. Skälen för eu sådan reform
måste emellertid vara lika starka beträffande taxeringen till kommunal inkomstskatt.
Det torde icke kunna göras gällande, att ett genomförande av
en sådan ändring skulle ha något nämnvärt inflytande på kommunernas
skatteunderlag. Genom den nya kommunindelningen hade kommunerna fått

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

en sådan storlek att skatteunderlaget ieke längre företedde så stor känslighet.
Den allmänna höjningen av inkomstnivån hade också starkt medverkat
därtill.

Utskottet. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man ocli som under
större delen av beskattningsåret har varit bosatt här i riket, äger vid inkomsttaxering
rätt till särskilt avdrag, s. k. förvärvsavdrag, om hon haft inkomst
av rörelse eller eget arbete. — Har den gifta kvinnan haft inkomst av
egen jordbruksfastighet är hon däremot icke berättigad till avdrag som nu
sagts. — Förvärvsavdraget är vid taxering till såväl kommunal som statlig
inkomstskatt begränsat till högst 300 kronor. Om den gifta kvinnan har
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, må
avdrag vid statsbeskattningen dock medgivas med högst 1 000 kronor. Vid
taxering till statlig inkomstskatt äger gift man, som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och vars hustru utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, åtnjuta avdrag med 300 kronor. Detta avdrag
vid s. k. faktisk sambeskattning har icke någon motsvarighet vid den
kommunala taxeringen. De nu återgivna reglerna i fråga om taxering till
statlig inkomstskatt tillkom i samband med den av 1952 års riksdag beslutade
omläggningen av statsbeskattningen.

I de föreliggande, likalydande motionerna I: 276 och II: 208 har hemställts
om sådan ändring i bestämmelserna om förvärvsavdrag att gift kvinna med
inkomst av jordbruk, som hon själv bedrivit, skall vara berättigad till dylikt
avdrag i samma omfattning som nu gäller i det fall, att hon har inkomst av
rörelse eller eget arbete. Denna av motionärerna förordade ändring har sålunda
avseende å taxering till såväl kommunal som statlig inkomstskatt.
Därjämte har i motionerna yrkats att gift man, vars hustru biträder honom
i hans förvärvsverksamhet — jordbruk eller rörelse — skall erhålla rätt till
avdrag vid den kommunala taxeringen enligt samma regler som nu gäller
vid statsbeskattningen.

Utskottet vill i anledning av förevarande motionsyrkanden till eu början
framhålla, att den utformning som förvärvsavdraget erhållit i samband med
föregående års omläggning av statsbeskattningen närmast är att uppfatta
såsom resultatet av en sammanjämkning av skilda ståndpunkter. Nu gällande
ordning kan sålunda icke sägas återspegla en enhetlig princip. Detta förhållande
ler sig dock mindre väsentligt då resultatet av statsskatteomläggningen,
vilken också innefattade höjning och ändrad avvägning av ortsavdragen
in. in., innebär skattelättnader för de gifta yrkeskvinnorna. För sin
del är utskottet av den uppfattningen, att förvärvsavdraget för gift kvinna
ävensom gift mans avdrag vid faktisk sambeskattning i och för sig måste
anses såsom en mindre önskvärd komplicering icke blott av själva beskattningsreglerna
utan framför allt av taxerings- och uppbördsförfarandet. 1949
års skatteutredning syftade också till en lösning som skulle göra det möjligt
att undvara förvärvsavdraget vid den statliga beskattningen. Emellertid har
hland annat av skäl som nyss nämnts denna strävan icke kunnat fullföljas.
Utskottet vill även erinra om det iiibördes samband, som råder mellan ut -

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

7

formningen av förvärvsavdraget, ortsavdragens avvägning och storlek samt
vid statsbeskattningen skatteskalornas uppbyggnad.

Rörande de två nu föreliggande motionsyrkandena kan ytterligare anföras
följande.

Yrkandet att rätt till förvärvsavdrag måtte införas för gift kvinna med
inkomst av jordbruk, som bon själv bedrivit, torde böra uppfattas så, att
därmed avses inkomst av den gifta kvinnan tillhörig jordbruksfastighet, till
vilken inkomst hon bidragit genom eget arbete. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, hade sambeskattningssakkunniga i sitt år 1949 avgivna
betänkande föreslagit sådant avdrag vid såväl den kommunala som den
statliga beskattningen. Förslaget föranledde emellertid ingen lagstiftningsåtgärd.
Även 1949 års skatteutredning hade övervägt möjligheterna av ett sådant
förvärvsavdrag, men utredningen, som i princip ansåg att förvärvsavdraget
borde avskaffas, föreslog icke något förvärvsavdrag för detta fall.
Skatteutredningen uttalade därvid farhågor för att ett sådant avdrag skulle
stimulera till överflyttning av jordbruksfastigheter. Icke heller förordades
i propositionen nr 213, som låg till grund för de av 1952 års riksdag antagna
bestämmelserna angående förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen,
införande av rätt till förvärvsavdrag för gift kvinna med inkomst av jordbruksfastighet.
Erinras må vidare att motionsyrkande av enahanda innebörd
som det nu behandlade avslogs av föregående års riksdag.

Utskottet vill framhålla att, därest en diskussion rörande detta spörsmål
såsom en isolerad företeelse över huvud är möjlig och överväganden av enbart
principiell natur skulle vara vägledande för ett ställningstagande, synes
eu utvidgning av rätten till förvärvsavdrag böra omfatta icke blott inkomst
av jordbruksfastighet utan även inkomst av annan fastighet t. ex. hyresfastighet.
Även gift kvinnas inkomst av egen villafastighet, som användes till
familjebostad, skulle i princip berättiga till förvärvsavdrag. Det nu anförda
visar enligt utskottets mening, att enbart principiella synpunkter icke kan
lillåtas bli avgörande för utformningen av rätten till förvärvsavdrag. Vid den
föregående år genomförda omläggningen av statsbeskattningen utsträcktes
icke rätten till förvärvsavdrag att gälla andra inkomster än vad tidigare varit
fallet, och utskottet finner icke att motionärerna anfört bärande skäl för
en utvidgning av denna rätt.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda de föreliggande motionerna
i vad de avse utsträckning av rätten till gift kvinnas förvärvsavdrag.

Beträffande det i föreliggande motioner framställda yrkandet att det från
och med innevarande beskattningsår vid den statliga beskattningen medgivna
avdraget för gift man vid faktisk sambeskattning jämväl borde införas vid
den kommunala beskattningen framgår av vad tidigare nämnts, alt ett molionsvis
framfört yrkande av samma innebörd som det förevarande var föremål
för prövning vid 1952 års riksdag men att yrkandet avvisades av riksdagen.
I sill av riksdagen godkända betänkande nr 50 yttrade 1952 års bevillningsutskott
i delta hänseende hland annat följande. Då emellertid, be -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 17.

träffande kategorien gifta yrkeskvinnor, den för gifta kvinnor med barn föreslagna
påbyggnaden av 300-kronorsavdraget icke avsåge annat än den statliga
beskattningen, ansåge utskottet att den utvidgning av avdraget, som föresloges
beträffande de i jordbruk och rörelse sysselsatta hustrurna icke
heller borde ifrågakomma annat än vid statlig beskattning.

Utskottet ansluter sig till vad 1952 års bevillningsutskott uttalat i delta
hänseende och anser skäl icke föreligga för en ändring. Utskottet avstyrker
fördenskull de föreliggande motionerna även i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 276 av herr Ebbe Ohlsson
och II: 208 av herr Nilsson i Svalöv in. fl. angående vissa
ändringar i grunderna för äkta makars beskattning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Franzon, Spetz, Falk, Ramberg,
Söderquist, Einar Eriksson, Werner, Patrick Nilsson och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Orgård, Sundström, Sjölin,
Olofsson, Brand!, Nilsson i Svalöv, Anderson i Sundsvall, Jansson i Aspeboda
och Gustafson i Göteborg.

Reservationer:

I) av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av
innehållet i de föreliggande motionerna I: 276 och II: 208 ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:276 av herr Ebbe Ohlsson och 11:208 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl. angående vissa ändringar i grunderna
för äkta makars beskattning, antaga de i motionerna framlagda
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.

II) av herrar Werner och Patrick Nilsson.

537228. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag