Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

1

Nr 12.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om sänkning av skatten för fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 84 av herr Werner m. fl. och II: 110 av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.; samt

2) motionen I: 289 av herrar Osvald och Hansson.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte besluta att skatten lör
fordon, som drives med användande av inhemskt fast bränsle, skall utgå med
hälften av det belopp, varmed skatten för övriga fordon utgår, samt att
vederbörande utskott måtte utforma härför erforderlig lagtext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna tramställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 289 och 11:110.

Den egentliga automobilskatten, fordonsskatten, utgår enligt förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt årligen för motorfordon eller släpvagn.
Av bestämmelserna i 5 §, som innehåller skattesatserna, sådant detta författningsrum
lyder enligt förordningen den 23 maj 1952, nr 328, må här nämnas
följande. För personbilar, lastbilar och omnibussar utgår en grundavgift
av 100 kronor. Därutöver utgår en tilläggsavgift för varje påbörjat tal
av 100 kilogram av fordonets tjänstevikt med avdrag för 900 kilogram, vilken
tilläggsavgift utgör 28 kronor för personbilar, 37 kronor för lastbilar och 33
kronor för omnibussar.

Frågan om skattelättnad för gengasdrivna fordon aktualiserades vid 1032
ars riksdag i anledning av motionsvis framställda yrkanden. Sedan i proposition
nr 174 till nämnda års riksdag framlagts förslag till bl. a. vissa ändringar
i automobilskatteförordningen, yrkades beträffande automobiler, som
inrättats för drift med träkolsgas, i motionen II: 499 av herr Edberg befrielse
från fordonsskatt och i motionen II: 503 av herrar Andersson i Rasjön och
Pettersson i Hällbacken nedsättning av skatten till hälften av de för automo -

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 7 sand. Nr 12.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

biler i allmänhet föreslagna skattesatserna. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 32 anförde 1932 års bevillningsutskott i anledning av nämnda
motionsyrkanden bl. a.

I likhet med motionärerna har utskottet funnit angeläget, att användningen
av ett inhemskt motorbränsle befrämjas. Då emellertid träkolsdrivna
automobiler icke träffas av bensinskatten, har utskottet icke ansett sig böra
föreslå fullständig befrielse från fordonsskatt för dylika automobiler utan
allenast den lindring i beskattningen, som påyrkats i motionen nr 503 i
andra kammaren. Med hänsyn till svårigheten att för närvarande bedöma
förutsättningarna för de träkolsdrivna automobilernas konkurrenskraft, har
utskottet ansett skattelindringen böra gälla tills vidare och icke såsom i
sistnämnda motion föreslagits under 5 år.

I enlighet härmed infördes i 5 § automobilskatteförordningen en bestämmelse
av innehåll att för automobil, som vore inrättad för och dreves med
träkolsgas, skatt utginge med hälften av de i paragrafen stadgade skattesatserna.
Syftet med bestämmelsen var sålunda att främja användningen av
inhemskt motorbränsle.

Frågan om gengasdrivna fordons beskattning behandlades därefter av
1937 års automobilskatleutredning med anledning av framställning i ämnet
från 1937 års gasgeneratorkommitté, som inom försvarsdepartementet biträdde
med utredning rörande frågan om generatorgassystemets användning
för drift av motorfordon. I sitt den 28 december 1937 avgivna betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen
(SOU 1937: 53) anförde utredningen i frågan om gengasfordonens beskattning
bl. a.

Ur vägslitningssynpunkt torde träkolsdrivna motorfordon vara att likställa
med andra motorfordon och borde följaktligen jämväl i beskattningshänseende
behandlas lika. Vid beskattningens avvägning har utredningen
icke funnit anledning att taga hänsyn till priset å olika slag av drivmedel
för motorfordon, enär denna faktor ur vägslitningssynpunkt saknar betydelse.
Då träkolsgasdrivna motorfordon, åtminstone för närvarande, utgöras
av lastbilar och omnibussar, för vilka gummiringsskatten utgör en betydande
del av fordonens totala skatt, komma de träkolsgasdrivna motorfordonen
vid gummiringsskattens borttagande att erhålla en avsevärd skattelättnad.
Höjningen av drivmedelsskatterna torde jämväl verka till förmån
för dessa fordon. Enär den principen torde böra upprätthållas, att samtliga
motorfordon skola bidraga till kostnaderna för vägväsendet, anser sig automobilskatteutredningen
icke kunna biträda gasgeneratorkommitténs förslag
om hel befrielse från fordonsskatt för träkolsgasdrivna automobiler. Utredningen
får emellertid förorda, att den nuvarande skattelindringen för träkolsgasdrivna
automobiler utsträckes att omfatta samtliga generatorgasdrivna
fordon, vilka använda inhemskt bränsle. Därest denna skattelindring
finnes icke tillräcklig för åstadkommande av ökad användning av generatorgasdrivna
fordon, torde i stället statliga stödåtgärder böra vidtagas för att
befordra en på detta område önskvärd utveckling.

I överensstämmelse med vad autoinobilskatteutredningen förordat genom -

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

3

fördes vid 1938 års riksdag den utvidgningen av skattelättnaden för gengasdrivna
fordon att densamma skulle avse samtliga automobiler, som vore inrättade
för och dreves med generatorgas, framställd av inhemskt bränsle.

Vid 1939 års urtima riksdag utvidgades i syfte att främja användningen
av gengasdrivna fordon skattelättnaden för dylika fordon till att avse jämväl
släpvagn, som vore inrättad för och huvudsakligen användes till uppbärande
av generator för framställning av generatorgas (förordning den 31 oktober
1939, nr 774).

Den särställning med avseende å fordonsbeskattningen som gällt för gengasdrivna
motorfordon och ovan omförmälda släpvagnar upphörde genom
beslut av 7940 års urtima riksdag (förordning den 20 december 1940, nr
1 019). Anledningen härtill var att med hänsyn till den stora minskning i inkomsten
av automobilskattemedlen som inträtt det i rådande statsfinansiella
läge icke vore möjligt att bibehålla den dittills gällande skattelättnaden
för omförmälda fordon.

Frågan om de gengasdrivna motorfordonens beskattning aktualiserades
ånyo vid 7.94.7 års riksdag (höstsessionen), som genom proposition nr 352
förelädes förslag om bl. a. höjning av fordonsskatten. I de i anledning av
propositionen väckta likalydande motionerna 1:408 av herr Heiding m. fl.
och II: 621 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. yrkades, att för motorfordon,
som dreves med inhemskt fast bränsle, fordonsskatten skulle utgå med hälften
av de för övriga motorfordon stadgade beloppen. Av 1945 års bevillningsutskott,
som förordade en utredning rörande bilbeskattningen och vägkostnaderna
så snart ett mera stabilt läge inträtt, anfördes i betänkande nr
62, att gengasdrivna motorfordon i beskattningshänseende intoge en särställning
såtillvida, att skatt icke utginge å drivmedlet. Huruvida någon skattelättnad
borde medgivas med avseende å fordonsskatten för sådana motorfordon
vore en fråga, varom utskottet i sakens dåvarande läge icke kunde
göra något uttalande, men utskottet förutsatte, att även detta spörsmål komine
att ägnas uppmärksamhet vid den föreslagna utredningen. Det behov,
som kunde förefinnas av ett bibehållande av gengasdriften åtminstone i
någon mindre utsträckning, liksom även de vådor ur hälsosynpunkt, som
därav kunde föranledas, borde — framhöll utskottet vidare — därvid beaktas.
I enlighet härmed hemställde utskottet om avslag å ovannämnda motioner.
Vid betänkandet fanns fogad bl. a. en av fyra ledamöter avgiven reservation,
vari hemställdes om bifall till motionerna. Riksdagen beslöt emellertid
i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 7948 års riksdag behandlades frågan om vissa skärpningar på den
indirekta beskattningens område i syfte att åstadkomma eu överbalanse -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

ring av budgeten. Härvid föreslogs i proposition nr 5 en tillfällig höjning
av såväl fordons- som drivmedelsskatterna, men endast en höjning av drivmedelsskatterna
genomfördes.

I de i anledning av nämnda proposition väckta likalydande motionerna
I: 34 av herr Gustaf Elofsson in. fl. och II: 59 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl. framställdes yrkande av samma innebörd som yrkandet i ovannämnda
motioner 1:408 och 11:621 vid 1945 års riksdag. 1948 års bevillningsutskott,
som behandlade ifrågavarande motionsyrkande i betänkande nr 8, anförde
— efter erinran om vad i ämnet förekommit vid 1945 års riksdag —
följande.

De av 1945 års bevillningsutskott anförda synpunkterna i fråga om fordonsskatten
å gengasdrivna fordon äro i stort sett tillämpliga även nu; dock
må framhållas, att någon tillverkning av gengasaggregat icke numera torde
finnas inom landet och att vissa svårigheter kunna uppkomma, därest en
tillverkning av sådant slag nu skulle sättas igång. Frågan om en återgång
till användningen av gengasdrivna motorfordon sammanhänger närmast med
spörsmålet, huruvida flytande bränsle i tillräcklig omfattning kan tillhandahållas
lastbilstrafiken under det närmaste året. Med hänsyn till rådande
ovisshet i sistnämnda hänseende anser utskottet sig icke för närvarande
kunna taga slutlig ställning till den föreslagna skattelindringen för motorfordon.
Då utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t vid en eventuell handelsreglering
av drivmedlen till motorfordon ägnar uppmärksamhet jämväl åt
1 rågan, i vad man svårigheterna att anskaffa flytande drivmedel kunna elimineras
genom övergång till användning av gengas, anser utskottet sig icke
i detta sammanhang kunna föreslå vare sig att skattelättnader nu genomföras
för gengasdrivna motorfordon eller att skrivelse avlåtes till Kungl.
Maj :t med hemställan om närmare utredning i förevarande avseende. Utskottet
avstyrker följaktligen de likalydande motionerna 1:34 och 11:59.

I enlighet härmed hemställde bevillningsutskottet att motionerna måtte
lämnas utan åtgärd. I en vid utskottsbetänkande! fogad reservation av tre
ledamöter hemställdes, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 34 och II: 59 antaga ett av reservanterna framlagt förslag
till ändring av automobilskatteförordningen. Riksdagen beslöt emellertid
lämna motionerna utan åtgärd.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna 1:84 och 11:110 har motionärerna
framhållit, att vid bedömande av vår försvarsberedskap frågan om möjligheterna
att vid en avspärrning upprätthålla transportapparaten framstode
såsom eu av de viktigaste faktorerna. Motionärerna erinrar vidare om att
under senaste världskriget det endast varit genom införande av gengasdrift,
som automobil- och traktordriften nödtorftigt kunnat upprätthållas Utvecklingen
därefter med ökat automobil- och traktorbestånd hade gjort vårt näringsliv
i ännu högre grad beroende av införsel av bensin och brännoljor.
Utsikterna att under en övergångstid kunna upprätthålla obegränsad import
av dessa drivmedel torde icke vara synnerligen stora, om ett krigsutbrott

Bevillningsutskottets betänkande nr 12. 5

skulle inträffa. Den lagring som företagits och alltjämt planerades kunde
endast räcka ganska begränsad tid. Följderna av en total avspärrning skulle
drabba vårt jordbruk och dess möjligheter att upprätthålla driften synnerligen
hårt. Samma vore förhållandet när det gällde transportväsendet i övrigt.
Ej heller kunde lagren på längre sikt räcka för att tillfredsställa krigsmaktens
behov. Motionärerna erinrar om att omställningen till gengasdrift
under senaste kriget visat sig förenad med stora svårigheter. Materialbrist
hade förelegat vid vissa tillfällen, de tillverkade aggregaten hade i många fall
icke varit tillräckligt utexperimenterade, många berättigade anmärkningar
hade kunnat riktas mot hållbarhet och kapacitet. Startmöjligheterna hade i
vissa fall kunnat vara ytterst besvärliga. Först mot slutet av kriget hade
vunna erfarenheter så småningom medfört förbättrade konstruktioner. Enligt
vad för motionärerna vore bekant fortsatte vissa personer med att ytterligare
söka förbättra konstruktionerna, särskilt i syfte att kunna åstadkomma
kvalitativt bättre och driftsäkrare sådana. Dessutom sysslade man med
och hade enligt uppgift kommit ganska långt när det gällde att åstadkomma
bättre startmöjligheter. I sammanhang härmed vunne man att man — om
inte helt så dock i mycket stor utsträckning — eliminerade faran för gengasförgiftning.
Det torde nämligen vara känt att denna fara vore störst när det
gällde att åstadkomma för starten nödvändig förgasning av bränslet. Utom
dessa skäl talade enligt motionärernas förmenande nationalekonomiska och
arbetsmarknadspolitiska skäl för att man sökte tillvarataga de stora massor
av avfallsvirke, som för närvarande icke kunde vinna avsättning. Man skulle
kunna i viss mån minska importen av utländskt bränsle till gagn för vår
handelsbalans och öka arbetstillfällena i skogarna. Motionärerna ansåge,
att statsmakterna redan nu borde vidtaga åtgärder för att uppmuntra övergång
till gengasdrift i mindre utsträckning. Detta skulle kunna ske genom
att gengasdrivna motorfordon erhölle skattelättnad, förslagsvis en sänkning
av den utgående fordonsskatten med 50 %. Då det kunde antagas att under
nuvarande förhållanden endast ett mindre antal fordonsägare skulle vilja
övergå till gengasdrift torde denna skattelindring ur statsfinansiell synpunkt
sakna någon större betydelse.

I motionen 1:2 8 9 har motionärerna erinrat om de gengasdrivna
fordonens tidigare beskattning samt om gengasdriftens betydelse under
krigsåren. Härefter framhåller motionärerna hl. a. följande. När kriget var
slut var det en allmän uppfattning att gengasdriften skulle försvinna. Den
hade dock inte helt försvunnit. Någon skattereduktion funnes emellertid ej
längre för gengasfordon, utan deras ägare finge i stället vidkännas högre
fordonsskatt, eftersom vikten av det tunga gengasaggregatet inräknades i
fordonsvikten. Trots detta funnes ännu ett mindre antal gengasbilar i drift.
Under kriget nådde gengastekniken en oanad utveckling såväl i fråga om
ekonomi och driftsäkerhet som genom starkt minskad hälsovådlighet. Många

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

av våra konstruktörer och tillverkare av gengasaggregat hade helt upphört
med sina experiment, emedan icke tillräckligt intresse härför funnes. Det
funnes dock enstaka konstruktörer, som icke släppt tidigare uppslag, och
stimulerade av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap hade även
ett flertal företag börjat utarbeta nya gengaskonstruktioner. Så t. ex. hade
det förut såsom hopplöst ansedda startproblemet blivit såväl teoretiskt som
praktiskt löst enligt bl. a. långvariga militära prov. Gengasdriften vore icke
längre något »otyg», som man ville ha bort, utan i händelse landet ånyo
skulle råka ut för en avspärrning planerades av riksnämnden en mer eller
mindre konsekvent genomförd återgång till gengasdrift. Det räckte dock
icke härmed, utan det krävdes också yrkesmän, som helt behärskade både
driften och reparationsarbetena. Vidare vore också kommersiella prov med
de nya konstruktionerna nödvändiga. De omfattande försök, som utfördes
för militärt ändamål, vore icke helt utslagsgivande. Man behövde även undersöka
allmänhetens reaktion inför de nya konstruktionerna liksom ock våra
bilreparatörers förmåga att efter långt uppehåll ånyo utföra gengasreparationer.
Bäst och billigast syntes detta kunna ske, om gengasen med de nya
förbättrade aggregaten åter finge en måttlig spridning till stimulans för
både våra konstruktörer och tillverkare. Det krävdes därför, att de, som
önskade fortsätta med gengasdriften i praktiskt bruk, erhölle ekonomisk
uppmuntran. Enklast syntes detta kunna ske på så sätt, att skattelättnader
bereddes ägare till motorfordon, som dreves med gengas, förslagsvis en sänkning
av fordonsskatten med 50 %. Även om stora skattelättnader lämnades
bleve säkerligen övergången till gengasdrift av så ringa omfattning att skattelindringen
knappast bleve skönjbar i den totala statliga fordonsskatten och
sålunda utan betydelse för budgeten. En måttligt ökad privat gengasdrift
skulle emellertid vara till ovärderlig nytta för att öka vår beredskap under
en avspärrning.

Utskottet. I de förevarande motionerna har hemställts, att riksdagen
måtte besluta att skatten för motorfordon, som drives med användande av
inhemskt fast bränsle, skall utgå med hälften av de belopp, varmed skatten
för övriga fordon utgår.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår infördes genom
beslut av 1932 års riksdag, i anledning av framställda motionsyrkanden,
i automobilskatteförordningen en bestämmelse om lindring i fordonsskatten
för vissa gengasdrivna motorfordon. Enligt denna bestämmelse skulle
skatten för automobil, som vore inrättad för och dreves med träkolsgas, utgå
med hälften av de för övriga fordon stadgade skattesatserna. Syftet med
denna skattelindring var att främja användningen av inhemskt motorbränsle.
Den sålunda införda skattelättnaden utvidgades genom beslut av
1938 års riksdag till att avse alla gengasdrivna automobiler samt genom
beslut av 1939 års urtima riksdag till att omfatta jämväl vissa släpvagnar.

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

7

Den särställning i beskattningshänseende som de gengasdrivna fordonen
alltså intagit upphörde emellertid genom beslut av 1940 års urtima riksdag.
Anledningen härtill var att, med hänsyn till den stora minskning i inkomsten
av automobilskattemedlen som inträtt, det i rådande statsfinansiella läge
icke vore möjligt att bibehålla den dittills gällande skattelättnaden för omförmälda
fordon. Några särbestämmelser rörande de gengasdrivna fordonens
beskattning har därefter icke funnits i automobilskatteförordningen.

Frågan om återinförande av dylika särbestämmelser har dock varit föremål
för riksdagens prövning. Sålunda framställdes i motioner vid såväl 1945 som
1948 års riksdagar yrkanden om skattelättnad för de gengasdrivna motorfordonen
av enahanda innebörd som i de nu föreliggande motionerna. Dessa yrkanden
föranledde emellertid icke någon åtgärd från riksdagens sida.

Syftet med de nu föreliggande motionerna är att till gagn för utvecklingen
på gengasområdet stimulera till ökad användning av gengasdrivna
motorfordon. Enligt motionärernas mening skulle detta bäst kunna ernås
genom att för dessa fordon bereddes lättnad i fordonsskatten. Till stöd för
det av motionärerna ställda yrkandet har i de likalydande motionerna 1:84
och 11:110 starkt understrukits gengasdriftens betydelse ur försvarsberedskapssynpunkt;
det vore ett samhällsintresse att sådana åtgärder i tid vidloges
att under en avspärrning landets jordbruksdrift och transportapparat
kunde upprätthållas. Därjämte har i samma motioner hänvisats till betydelsen
ur nationalekonomiska och arbetsmarknadspolitiska synpunkter att
avfallsvirke tillvaratoges såsom gengasbränsle. I motionen 1:289 har särskilt
framhållits angelägenheten av att pågående strävanden att förbättra
konstruktionerna på gengasdriftens område understöddes med åtgärder i
syfte att ernå ökad användning av gengasdriften i allmänna marknaden.

I likhet med motionärerna finner utskottet, att gengasdriftens betydelse
för landets försvarsberedskap under nuvarande förhållanden påkallar särskild
uppmärksamhet från statsmakternas sida. I enlighet med denna uppfattning
anser utskottet det vara en angelägen uppgift för staten att som
ett led i olika åtgärder i syfte att stärka vår försvarsberedskap stödja pågående
strävanden av både myndigheter och enskilda att befrämja utvecklingen
på gengasdriftens område. Utskottet ställer sig emellertid synnerligen
tveksamt till huruvida ett genomförande av den utav motionärerna yrkade
lättnaden i beskattningen för de gengasdrivna fordonen skulle på ett mera
verksamt sätt stödja avsedda strävanden. Utskottet har därvid fäst särskilt
avseende vid det förhållandet, att en skattelättnad i yrkad omfattning icke
torde för den enskilde 1’ordonsägaren uppväga de nackdelar som gengasdriften
medför ur andra synpunkter. Mot bakgrunden av vad här anförts och
då utskottet anser förevarande angelägenhet väsentligen äga samband med
frågan om landets beredskap på försvarets och folkförsörjningens område,
bör det närmast ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
att stödja pågående experimentarbeten och tillvarataga de allmänna

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

intressena. Utskottet kan därför icke förorda den av motionärerna yrkade
ändringen i fordonsbeskattningen. Utskottet avstyrker sålunda ifrågavarande
motioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna 1:84 av herr Werner
in. fl. och 11:110 av herr Jonsson i Skedsbygd in. fl. om
sänkning av skatten för fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen 1:289 av herrar Osvald och Hansson om
lindring av beskattningen av gengasdrivna fordon icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1953.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Velander, Falk,
Söderquist, Einar Eriksson, Snygg, Werner och Patrick Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Sundström, Sjölin, Olofsson, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kollberg
och Nilsson i Svalöv.

Reservationer:

1) av herrar Werner, Patrick Nilsson och Jonsson i Skedsbygd, som ansett
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»I de---- — (— utskottet s. 6 rad 14 nedifrån — s. 7 råd 5 nedifrån)

---andra synpunkter. Då emellertid utskottet anser förevarande angelägenhet
väsentligen äga samband med frågan om landets beredskap på försvarets
och folkförsörjningens område, bör det närmast ankomma på riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att stödja pågående experimentarbeten
och tillvarataga de allmänna intressena.

Bevillningsutskottets betänkande nr 12.

9

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört och då frågan synes utskottet
vara av stor betydelse ur såväl beredskaps- som samhällsekonomisk
synpunkt, hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 84 av herr Werner in. fl. och II: 110 av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl. om sänkning av skatten för fordon, som
drives med användande av inhemskt fast bränsle, samt motionen
I: 289 av herrar Osvald och Hansson om lindring av
beskattningen av gengasdrivna fordon måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t anhålla om proposition till nästkommande års
riksdag med förslag till sådana lättnader i beskattningen av
gengasdrivna motorfordon vilka, jämte i övrigt erforderliga
åtgärder, kan vara ägnade att stimulera till en vidgad användning
av inhemskt fast bränsle såsom drivmedel för
motorfordon.»

II) av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, som ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:

»I de---(= utskottet s. 6 rad 14 nedifrån — s. 7 rad 18 nedifrån)

-----allmänna marknaden.

I likhet med motionärerna finner utskottet, att gengasdriftens betydelse
för landets beredskap i fråga om försvaret och folkförsörjningen under
nuvarande förhållanden påkallar särskild uppmärksamhet från statsmakternas
sida. I enlighet med denna uppfattning anser utskottet det vara en
angelägen uppgift för det allmänna att såsom ett led i olika åtgärder i syfte
att stärka denna beredskap stödja olika strävanden av myndigheter och
enskilda att främja utvecklingen på gengasdriftens område.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
1:84 av herr Werner in. fl. och II: 110 av herr
Jonsson i Skedsbygd in. fl. om sänkning av skatten för fordon,
som drives med användande av inhemskt fast bränsle,
samt motionen 1: 289 av herrar Osvald och Hansson om
lindring i beskattningen av gengasdrivna fordon i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville efter närmare
övervägande av vad i motionerna samt av utskottet i
det föregående anförts för riksdagen framlägga de förslag,
vartill detta övervägande må föranleda; samt

2) att samtliga ifrågavarande motioner måtte, till den del
de icke kan anses besvarade genom vad utskottet under
punkt 1) föreslagit, av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

2 llilwng till riksdagens protokoll 1953. 7 sand. Nr 12.