RIKSDAGENS
1952
1 risia
''ZijX
PROTOKOLL
FÖRSTA KAMMAREN Nr 23
28—30 maj.
Debatter m. m.
Onsdagen den 28 maj. Sid.
Procenttalet för den statliga inkomstskatten .................... 3
Riktlinjerna för den ekonomiska politiken ...................... 50
Beskattningen av förmånstagare till livförsäkring m. m........... 78
Torsdagen den 29 maj.
Anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar .............. 82
Fredagen den 30 maj.
Ang. tidpunkten för höstsessionens början ...................... 86
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 28 maj.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ........................................ 3
Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. beräkning av bevill
ningarna
för budgetåret 1952/53 mm....................... 3
Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. riktlinjerna för den ekonomiska
politiken m. m....................................... 50
Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. beskattningen av förmånstagare
till livförsäkring m. m........................... 78
Torsdagen den 29 maj.
Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. anslag till ersättningar på
grund av förbud mot bebyggelse in. m. inom vissa strandområden 82
-—■ nr 192, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 82
— memorial nr 193, ang. statsregleringen för budgetåret 1952/53 . . 84
1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 23.
, • .. 1...
I
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
3
Onsdagen den 28 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.
Justerades protokollen för den 21 innevarande
månad.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 191 och 192 samt
memorial nr 193.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 48, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1952/
53, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I detta betänkande hade utskottet hemställt,
A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 framlagda
förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande motionerna
I: 508 av herr Ewerlöf in. fl.
och II: 663 av herr Hjalmarson m. fl.,
de likalydande motionerna I: 509 av herr
Bergvall m. fl. och 11:664 av herr
Ohlin m. fl., motionen 1:504 av herrar
Ola Persson och öhman ävensom motionen
II: 136 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. — sistnämnda motion såvitt
densamma behandlats i detta betänkande
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1952/53 med
100 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
110 procent av grundbeloppet;
B) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1952 utgå med en
och en halv promille; samt
C) att bevillningarna för budgetåret
1952/53 måtte beräknas till belopp, som
i betänkandet närmare angivits.
I de fem förstnämnda motionerna
hade yrkats, att procenttalet för den
statliga inkomstskatten skulle bestämmas
till 100 för hela budgetåret 1952/53. Vidare
hade i den vid riksdagens början
väckta motionen II: 136 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl., i den del motionen
upptagits till behandling i detta
betänkande, hemställts om vidtagande av
sådana åtgärder, att skattetrycket återställdes
till den höjd detsamma erhållit
vid genomförandet av 1947 års statsskattereform.
Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Kristensson i Osby,
Petrén, Veländer, Wehtje, Persson i
Svensköp, Hagberg i Malmö och Sjölin
ansett, att utskottet bort i punkterna A
och C hemställa,
A) att riksdagen måtte med förklarande
att Kungl. Maj:ts i proposition nr 233
framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:508 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:663 av herr Hjalmarson
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 509 av herr Bergvall m. fl.
och II: 664 av herr Ohlin m. fl. besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
4
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
ingå i preliminär skatt för hela budgetåret
1952/53 med 100 procent av grundbeloppet;
C)
att bcvillningarna för budgetåret
1952/53 måtte beräknas till belopp, som
som i reservationen angivits.
Herr PERSSON, OLA: Herr talman! I
Kungl. Maj :ts proposition nr 233 föreslås,
att skatteuttaget för budgetåret
1952/53 beträffande den statliga inkomstskatten
skall ske med 100 procent
av grundbeloppet under budgetårets
första hälft och med 110 procent under
senare hälften av budgetåret. Regeringen
har sagt ifrån, att den icke vågar
ta en skattesänkning helt i överensstämmelse
med det nyss fattade beslutet
om det nya förslaget till skattesänkningar.
För budgetåret 1952/53 anser
regeringen enligt propositionen, att det
kommer att finnas täckning för det inkomstbortfall
å cirka 210 miljoner, som
skattesänkningsreformen skulle medföra
vid ett skatteuttag av 100 procent.
För budgetåret 1953/54 vet man ännu
inte, hur det kommer att ställa sig, säger
regeringen, men den räknar med
konjunkturavmattning och lägre statsinkomster,
och på grund härav föreslås
ett skatteuttag med 110 procent. För
budgetåret 1952/53 beräknas med ett
skatteuttag av 100 procent inkomsterna
till 8 301 miljoner kronor och utgifterna
till 7 397 miljoner kronor, vilket innebär
ett överskott å 904 miljoner kronor.
Från detta beräknas för reservationsmedelsförbrukning
åtgå 100 miljoner
kronor, vadan det enligt dessa beräkningar
uppstår ett verkligt överskott
å 804 miljoner kronor. Med ett skatteuttag
av 110 procent av grundbeloppet för
senare hälften av budgetåret ökar inkomsterna
med 90 miljoner kronor, och
det ger ett verkligt överskott å 894 miljoner
kronor.
Sedan regeringen räknat sig fram till
dessa verkliga överskott för budgetåret
1952/53, betonas det särskilt i propositionen,
att dessa redovisade budgetöverskott
till huvudsaklig del är sammansatta
av tillfälliga inkomster och inkoms
-
ter av engångskaraktär. Dessa skulle
uppgå till i runt tal 865 miljoner kronor
och är resultatet av skattepolitiska
åtgärder av kortvarig natur, som vidtagits
för att dämpa överkonjunkturen inom
näringslivet genom begränsning av
investeringsverksamheten. Dessa åtgärder
avser man att slopa i ett annat konjunkturläge,
och de kan därför icke
lämpligen läggas till grund för budgetberäkningarna
i ett ändrat konjunkturläge,
säges det i propositionen. Härefter
är finansministern och regeringen framme
vid förslaget, att uttagningsprocenten
för den direkta inkomstskatten måtte
fastställas till 110 procent från och
med den 1 januari 1953.
•lag har tillsammans med herr öhman
i motionen nr 504 i första kammaren tagit
upp denna fråga och påvisat, hur
den tunga skattebördan har framkallat
en allt starkare opinion bland de vidaste
skikt av befolkningen. Denna folkopinion
föranledde regeringen att tillsätta
1949 års skatteutredning. Det förslag till
skattereform, som denna utredning
framlade och som riksdagen i huvudsak
antagit, innebär att i viss mån de berättigade
kraven på en skattesänkning blivit
tillgodosedda, ehuru de inte kan anses
tillfredsställande för stora grupper
av inkomsttagare. Samtidigt som regeringen
fört fram skatteutredningens förslag
till skattesänkningsreform och riksdagen
antagit detsamma, kräver man att
skatteuttaget skall ske med 110 procent,
vilket i stor utsträckning gör skattesänkningen
obetydlig och illusorisk och
i vissa fall höjer skatten. Skatteutredningens
förslag avsåg att man skulle ha
uttagningsprocenten 100, som efter 1947
års skattereform tillämpats hela tiden.
Antages nu regeringsförslaget om en
uttagning med 110 procent, betyder det
en omedelbar inskränkning av den redan
beslulade skattesänkningen. Till
detta kommer att finansministern i dessa
dagar tillsatt en ny skatteutredning,
som tydligen får till uppgift att utreda,
hur man på den indirekta beskattningens
väg skall kunna skaffa fram mera
pengar till staten. Motiveringen säges
vara frågan om den sociala välfärden.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
5
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Om detta leder till ökade indirekta skatter,
blir det i fortsättningen att pressa
ut sådana nya skatter av konsumenterna.
Då är denna nyss beslutade skattesänkning
ingenting annat än en skenbar
manöver och en tom gest.
Vi har utgått ifrån att skatteuttaget
skulle bibehållas vid 100 procent av
grundbeloppet och hävdar att riksdagen
i första hand borde tillse, att skattetrycket
icke kommer att överstiga den nivå,
vid vilken det befann sig efter 1947 års
statsskattereform.
Med hänvisning till vad vi i övrigt
anförde i debatten om den nya skattereformen
i förra veckan och med vidhållande
av att skatteuttaget måtte för hela
budgetåret 1952/53 fastställas till 100
procent, yrkar jag, herr talman, bifall
till vår motion I: 504.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hade över huvud taget inte avsett att
deltaga i denna debatt, men ingen talare
är anmäld och jag måste anse att det
föreliggande utskottsbetänkande! inte
bör få passera utan att någonting ytterligare
har sagts.
Det är ingen anledning att i detta sammanhang
diskutera skattetryckets hårdhet
och önskvärdheten att åstadkomma
en skattesänkning. Angelägenheten av en
skattesänkning och betydelsen i skilda
hänseenden av en sådan har i olika
sammanhang starkt framhävts, inte
minst under den diskussion, som fördes
i kamrarna blott för några dagar sedan
omkring propositionen nr 213.
Det har därvid starkt hävdats, att uttagningsprocenten
borde bestämmas till
grundbeloppsnivå och således till 100
inte till 110.
Det förefaller uppenbart, att de föreslagna
skatteskalorna icke äger den
elasticitet, alt de lämpligen bör användas
vid en uttagningsprocent av 110. Vid
skalornas utformning har också skatteutredningen
utgått från att skatteuttaget
skall stanna vid 100 procent. Det är enligt
dess mening en väsentlig förutsättning
att övergången till det nya systemet
sker vid grundbeloppsnivå.
Över huvud taget måste det vara ytterst
diskutabelt att introducera ett reformerat
skattesystem vid en annan nivå
än just grundbeloppets. Man skapar därigenom
ett prejudikat för framtiden av
icke önskvärd art och förrycker förutsättningarna
för fortsatta överväganden
på ett ömtåligt och svåröverblickbart
område.
Med mitt sätt att se kan det icke vara
motiverat att understryka behovet av en
hårdhänt beskärning av de privata investeringarna
med kreditåtstramningens
och skattepolitikens hjälp, medan med
stöd av överbalanseringen de statliga investeringarna
tillätes att kraftigt expandera.
Att så sker framgår bland annat
av att nationalbudgetdelegationen räknar
med en minskning i de privata investeringarna
på 50 miljoner kronor
men en ökning i de offentliga på inte
mindre än 500 miljoner kronor.
Att det på olika områden inom den
offentliga verksamheten föreligger eftersatta
investeringsbehov kan inte förnekas.
Åtskilliga av dessa är av hög angelägenhetsgrad.
Därmed är emellertid icke
utan vidare sagt att en avvägning
mellan offentliga och enskilda investeringar
måste ge det resultat, som framgår
av nyss antydda uppgifter. Folkhushållet
befinner sig dock för närvarande
i ett läge, där omedelbart produktiva investeringar
framstår som särskilt angelägna.
Oavsett ståndpunkten i själva avvägningsfrågan
framstår därför i denna
belysning nödvändigheten att öka sparandet
såsom grund för enskilda investeringar
med allt eftertryck.
Med en i stort sett av alla meningsriktningar
godtagen motivering har en offentlig
utredning efter grundliga överväganden
— även av de statsfinansiella
förutsättningarna för en skattesänkning
— föreslagit en skattereform. Det enhälliga
utredningsförslaget måste av skattebetalarna
på goda grunder hava fattats
som ett löfte om en tämligen omedelbar
lindring i skattebördorna.
En proposition i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget har
framlagts. I anslutning till propositionen
har officiösa beräkningar kunnat göras
6
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
av den skattelättnad, som skulle komma
olika inkomsttagare till godo. Efter
mycket kort tid föreslås sedan en uttagningsprocent,
som till väsentlig del återtar
den skattelättnad, med vilken människorna
räknat. Den psykologiska effekten
av en sådan utveckling kan ej bliva
gynnsam. Den renodlade skattebetalarsynpunkten
är dock — hur tungt den
än måste väga — icke den enda avgörande.
Även ur samlad samhällsekonomisk
synpunkt måste den psykologiska reaktionen
tillmätas väsentlig vikt. Och därifrån
bör här inte bortses.
Även om skatteutredningens förslag
genomföres i hela sin omfattning, ger
det ingen lättnad i förhållande till det
skattetryck, för vilket riksdagen faktiskt
tagit ansvaret. Förmodligen återställer
det icke ens skattetrycket till den
höjd, som fastställdes 1947. Inflationen
har alltså skärpt belastningen i mycket
hög grad.
Med hänsyn till dessa omständigheter
lär ingen kunna hävda, att kravet på en
skattesänkning enligt det av skatteutredningen
framlagda förslaget är orimligt
eller för högt ställt. Det kan endast betraktas
som ett begränsat och första uttryck
för en strävan att bryta de höga
skatternas grepp över vårt land.
Samhällsekonomiska skäl, rättvisehänsyn
och skattetekniska omständigheter
gör en skattereform av sådan omfattning
motiverad. Budgetmässigt måste det ock
kunna beredas utrymme härför.
Med dessa antydningar, herr talman,
ber jag att få hemställa om bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.
Herr PETRÉN: Herr talman! Vi har
nu kommit till slutet av vårriksdagen, då
allt är beslutat rörande riksstaten för
nästa år och det gäller att ta ställning
till uttagningsprocenten för skatten nästa
budgetår. Hur ser då driftbudgeten
ut? Den uppvisar det största budgetöverskott
som hittills genom tiderna förutsetts
vid riksstatens uppgörande. Vid
normal uttagningsprocent 100 är budgetöverskottet
inte mindre än 904 miljoner
kronor.
I detta läge inträffar det, att finansministern
föreslår, att uttagningsprocenten
skall höjas till 110 procent.
Ur statsfinansiell synpunkt är detta
med hänsyn till nästa budgetår helt
omotiverat. Samhällsekonomiskt förhåller
det sig ju vidare så, att en kraftig
överbalansering av budgeten behövs vid
överkonjunkturer och köpkraftsöverskott.
Nu är läget, att överkonjunkfuren
enligt samstämmig uppfattning har mattats
och köpkraftsöverskottet enligt konjunkturinstitutets
rapport förbytts i ett
efterfrågeunderskott på en miljard. Inte
heller ur samhällsekonomisk synpunkt
är det alltså motiverat att ytterligare
driva upp budgetöverskottet med ett
större skatteuttag.
Här måste då åberopas några alldeles
speciella skäl, när man föreslår en höjning
av uttagningsprocenten. Ja, finansministern
anför då att det är som en
sorts beredskapsåtgärd med tanke på
längre bort liggande år, som det nu föreslås
en höjning av uttagningsprocenten.
I verkligheten bör vi alla vara överens
om att det är mycket svårt att i dag
överblicka budgetutfallen under åren
efter det nu närmast kommande. Vi vet
också mycket litet om konjunkturerna
under slutet av 1953 och under 1954.
Vi vet inte, om vi då har en högkonjunktur
som kan fordra en överbalansering,
eller om vi har en sådan lågkonjunktur,
att vi då alla är överens om att
en underbalansering av budgeten är den
rätta medicinen. Är det inte naturligast
att vi, när vi har möjlighet att hålla nere
skattetrycket, gör detta? Det läget har
vi nu och har för övrigt haft det redan
förut. Ingen kan väl i dag på allvar bestrida,
att den skattesänkning som vi år
1950 ensamma stred för inom folkpartiet
inte skulle vara möjlig att genomföra.
Budgetutfallen under de sista åren
talar i detta fall ett tydligt språk. Om
det nu enligt vår mening finns mycket
ringa skäl för en höjning av uttagningsprocenten,
föreligger det desto starkare
skäl för att inkomstskatten skall utgå
med 100 procent.
Vi har genom åren mycket på grund
av penningvärdeförsämringen och den
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
7
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
ekonomiska politik, som förts, fått ett
allt hårdare skattetryck, ett skattetryck
så hårt, att de negativa verkningarna
måste stå uppenbara för envar. Detta
skattetryck har ytterligare skärpts, sedan
1949 års skattekommitté i höstas avlämnade
sitt betänkande. Denna kommitté
uttalade då i sin sammanfattning,
att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande vore ett samhällsintresse
av största betydelse och att det
främst med hänsyn till arbetsvilja och
deklarationsmoral vore angeläget att
trycket av den direkta skatten mildrades.
Vi har nu här i riksdagen antagit denna
kommittés förslag till ett nytt skattesystem,
som vid 100 procents uttag skulle
ge en icke oväsentlig skattelättnad
över praktiskt taget hela fältet. Utredningen
underströk just betydelsen av att
lättnaderna blev av allmän omfattning.
Med finansministerns förslag om 110
procents uttag blir inte detta förhållandet.
Skattesänkningen inträffar i inkomstlägen
mellan 6 000 och 25 000 kronor
samt för de allra högsta inkomsttagarna.
För de övriga inkomsttagarna
blir det höjningar av statsskatten. Effekten
är direkt otillfredsställande och blir
alltså inte den med reformen avsedda.
Utredningen säger också i fråga om
uttagningsprocenten: »Vid skalornas utformning
bär vi utgått från att grundbeloppet
skall uttagas vid 100 procent.
Det är enligt vår mening en väsentlig
förutsättning att övergången till systemet
sker vid grundbeloppsnivå.» För egen
del anser jag att skattereformen i stort
sett är förfelad, om man här går in för
110 procents uttag. Det finns inte heller
någonting som tyder på att det här föreligger
någon allvarlig strävan från statsmakternas
sida att i framtiden gå med
på en sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Skatteutredningen ansåg
dock att ett uttag av 100 procent var
en förutsättning vid genomförandet av
skattereformen.
Det är också beklagligt ur en annan
synpunkt att inte det avsedda resultatet
med 1949 års skatteutrednings förslag
kommer att uppnås. Hade finansminis
-
tern följt utredningens förslag, hade för
en gångs skull väsentliga ting i våra
skattefrågor lyfts upp över partistriderna.
Nu blir det inte på det sättet, utan
striden i skattefrågorna har på nytt blossat
upp, ingen till glädje. Den stimulerande
effekt, som man kunde nå i fråga
om sparande och arbetsvilja med en allmän
mera väsentlig skattesänkning, faller
bort. En allmän skattesänkning skulle
på längre sikt ha gett en återbäring
genom sin stimulans på arbetsvilja och
sparande och förbättrad deklarationsmoral.
Inkomstbortfallet skulle ingalunda
behöva bli de 270 miljoner kronor, som
utgör skillnaden vid ett uttag av 100
procent och 110 procent.
Vi har nu anledning att i stället för
en stimulans till ökade insatser frukta
en motreaktion ute bland skattebetalarna.
Det blir mot bakgrunden av vad
som i övrigt har inträffat på beskattningsområdet
under senaste år omöjligt
för skattebetalarna att tro på att det
finns någon allvarlig strävan från statens
sida att vilja hålla nere det direkta
skattetrycket. I direktiven för den
nu tillsatta utredningen om indirekt beskattning
finns inte heller någon antydan
om att sådana inkomster som eventuellt
kan komma den vägen skulle kunna
användas för att hålla nere det direkta
skattetrycket.
Under flera år har här förts en politik,
som haft till målsättning att driva
upp ett kraftigt budgetöverskott med
hjälp av ett högt skattetryck — utan att
man därmed har kunnat hålla inflationen
stången. När vi nu kan se överkonjunkturen
mattas, fortsätter man med
samma system att driva på en överbalansering
av budgeten med ett högt skattetryck.
Herr talman! Jag tror inte att det är
den vägen som vi bör gå i våra strävanden
till ett vidare framåtskridande och
ett tillgodoseende av vårt sociala trygghetskrav,
ett område där penningvärdefallet
naggat bort så mycket. Vad vi skall
kunna åstadkomma i fråga om höjd levnadsstandard
och social trygghet är i
högsta grad beroende av produktionsförmågan
och sparandet. Den skattepoli
-
8
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
tik, som nu socialdemokraterna understödda
av bondeförbundet för, leder icke
till målet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Här har
ofta omtalats att skatteutredningen hade
räknat med att man för att skattereformen
skulle få tillbörlig effekt måste utgå
ifrån att övergången till det nya systemet
skedde vid grundbeloppsnivå. Detta
uttalande av skatteutredningen är ju
riktigt citerat, men jag vill erinra om
att skatteutredningen tillika har på andra
ställen i sitt digra utlåtande sagt att
utrymmet för skattesänkning är ytterst
begränsat. Det har vidare sagts att en
skattesänkning väsentligen beror på i
vad mån utgifterna skulle kunna nedbringas,
och utredningen har deklarerat
sin oförmåga att i mera konkret form
bedöma de statsfinansiella förutsättningarna
för en mera allmän sänkning av
de direkta skatterna. Med dessa uttalanden
har ju skatteutredningen för sin del
menat att det visserligen vore önskvärt
att man vid övergången till systemet
kunde utgå ifrån ett uttag vid grundbeloppsnivå,
men att man inte kunnat bedöma
de statsfinansiella förutsättningarna
för en skattesänkning.
Nu står vi naturligtvis inför möjligheten
att i mera konkret form bedöma
frågan om skattesänkningen. Vi känner
nu till utgiftsbeloppen och den statsfinansiella
ställningen för nästkommande
budgetår, och vi kan med viss sannolikhet
beräkna, hurudan ställningen
skall kunna hli under ett följande budgetår.
Då är frågan: Vad kan man göra
i detta konkreta läge?
I denna situation har finansministern
och regeringen liksom sedermera utskottet
ansett, att man kan genomföra en
skattesänkning men att man med hänsyn
till det statsfinansiella läget inte kan gå
så långt, att man utgår ifrån ett uttag vid
grundbeloppsnivå. I denna konkreta situation
har förslaget om ett uttag med
110 procent kommit fram.
Reservanterna säger att den skattesänkande
effekten i detta fall blir ganska
liten, och de säger till och med att effekten
av skattereformen inte uppnås i
någon större utsträckning vid ett uttag
med 110 procent. Kommunisterna är ju
ännu säkrare i sina omdömen, som alltid,
då de säger att sänkningen är fullständigt
illusorisk, och det betyder att
det över huvud taget inte blir någon
sänkning alls — om det skall vara någon
mening i uttrycket »en illusorisk
sänkning».
Jag skulle vilja med några konkreta
exempel visa, hur det verkar i olika fall.
Jag utgår då från de tabeller som finns
i regeringsförslaget.
En gift skattskyldig med 6 000 kronors
inkomst skulle vid 100 procents uttagning
få en sänkning med 81 kronor,
vid 110 procents uttagning skulle sänkningen
bli 61 kronor. Det är alltså 20
kronors mindre sänkning vid 110 procent
än vid 100 procent. Det är den
sänkningen som kommunisterna kallar
illusorisk — det är dock en sänkning
som beskäres med endast en fjärdedel.
Och går vi till en inkomst på 10 000 kronor,
blir det vid 100 procents uttagning
en sänkning med 190 kronor och
vid 110 procents uttagning en sänkning
med 127 kronor. Minskningen blir alltså
en tredjedel, men det blir ändå kvar
två tredjedelar av sänkningen vid 100-procentig uttagning. Att då säga, som
folkpartiet har sagt i sin motion, att den
skattesänkande effekten till stor del uppväges
av 110-procentsuttaget, det är inte
en sanning ens med modifikation, utan
det är en fullständigt missvisande uppgift.
Det blir, som sagt, en sänkning med
en tredjedel.
Samma är förhållandet, om man räknar
med 15 000 kronors inkomst eller
med 25 000 kronors inkomst. I det sista
fallet minskas sänkningen med en tredjedel.
Den skulle vid 100 procents uttagJ
ning bli 950 kronor och vid 110 procents
uttagning 604 kronor. Kommer vi
upp till ett belopp av 50 000 kronor, visar
det sig att det blir en mycket större
reducering av sänkningen genom höjningen
av uttagningsproeenten. Där blir
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
9
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
det nära 2 100 kronors minskning, när
uttaget är 100 procent och endast något
över 900 kronor vid eu uttagniiig av 110
procent. Det blir alltså en skillnad på
i runt tal ungefär 1 200 kronor, men nära
hälften av sänkningen står ännu kvar
vid ett belopp av 50 000 kronor. Vid
100 000 kronor blir det också en viss
sänkning. Då först kan kommunisterna
ha rätt, ty då börjar sänkningen att bli
illusorisk. Jag vill hoppas att kommunisterna,
när de går ut i propagandan i
höst, talar om att denna nästan illusoriska
sänkning av skatten inträder för
inkomsttagare med 100 000 kronors inkomst.
Det kommer nog att göra sig i
herr Ola Perssons hembygd och andra
kommunistiska tillhåll här i landet.
Siffrorna hr vid 100 000 kronors inkomst
och 100 procents uttagning en
sänkning av 4 079 kronor och vid 110
procents uttagning en sänkning av 774
kronor. Där försvinner alltså fyra femtedelar
av sänkningen, och där kan man
ju säga att skattereformens sänkande
effekt i det närmaste uppväges av uttagningsprocentens
höjning. Alltså, först
när vi kommer upp till en inkomst av
100 000 kronor för en gift inkomsttagare,
får folkpartiet vatten på sin kvarn,
och då först får kommunisterna rätt i
att det blir en illusorisk skattesänkning.
Jag rekommenderar herrarna att sprida
denna upplysning vidare.
Men hur skulle det gå, om man innevarande
år skulle sätta in den större
skattesänkningen, som skulle för helt år
innebära en minskning med över 000
miljoner kronor? Denna skattesänkning
har ju föreslagits av högern, folkpartiet
och kommunisterna, men i högerns och
folkpartiets gemensamma reservation
yrkar man bifall endast till högerns och
folkpartiets motioner. Man har av någon
konstig anledning fullständigt uteglömt,
att man också måste yrka bifall
till den kommunistiska motionen, som
ju har precis samma syfte. Hur kan man
slarva så, när man skriver reservationer,
att man utelämnar en motion som
har samma syfte som högerns och folkpartiets?
Är det den sida av mänskligt
liv som man kallar anständighet, som har
framträtt i högerns och folkpartiets reservation?
Men
hur skulle det vara, om man ett
följande år skulle verkställa det i reservationen
förordade uttaget? Man kan
ju i all rimlighets namn inte bortse
ifrån att under det närmaste budgetåret
kommer bara en tredjedel av denna
skatteminskning att inträda men under
ett följande budgetår även de andra
två tredjedelarna. Det skulle betyda, att
om man räknade med samma ställning
som i år, skulle överskottet enligt folkpartiets
och högerns motion bli 39 miljoner
kronor, men inkomsten skulle ett
följande år minskas med 420 miljoner
kronor, och samtidigt skulle utgifterna
tyvärr genom den automatiska ökning,
som vi inte är vidare förtjusta i men
måste räkna med såsom ett faktum, stegras
med ungefär 400 miljoner kronor,
alltså utan att några nya utgifter kommer
till. Man beräknar nämligen för försvarsändamål
en rent automatisk höjning
av 180 miljoner kronor, för sociala
ändamål — stigande antal pensionärer
m. m. — 100 miljoner kronor, för
ecklesiastikhuvudtiteln — med det stigande
barnantalet — 80 miljoner kronor,
och för civilförsvaret 40 miljoner
kronor, sammanlagt 400 miljoner kronor.
Dessa 400 miljoner kronor finns det
ingen möjlighet att komma ifrån, men
man kan göra som högern och folkpartiet
här gör: blunda, såsom också kommunisterna
gör — de blundar ju för allting.
Högern och folkpartiet räknar inte
med att bara dessa ökade utgifter på 400
miljoner kronor och en minskad skatteinkomst
på 420 miljoner gör 820 miljoner
kronor hack i 1953/54 års stat.
Även om man räknar bort jordbrukssubventionerna,
som ju kan täckas genom
de extraordinarie inkomsterna, så
kommer man ändå fram till en minskning
av 620 miljoner kronor frän ett
överskott av 39 miljoner kronor. Dä
har man ett underskott i budgeten av i
runt tal 600 miljoner kronor, men högern
och folkpartiet sätter båda händerna
för ögonen och säger: »Det vill
vi inte se på alls, vi skall inte alls försöka
se, vad det kan bli i fortsättningen.
10
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
utan vi bara tar hänsyn till dagens ytterst
temporära läge.»
Om man då skulle räkna med 110 procents
uttagning, visar siffrorna även för
det nästpåföljande budgetåret på ett rätt
ansträngt budgetläge. Minskningen av
skatteinkomsterna blir 240 miljoner kronor,
och utgifterna ökas även där med
400 miljoner kronor. Det kan man inte
komma ifrån med några trollkonster.
Om man så tar bort jordbrukssubventionerna,
blir det ändå 440 miljoners
underskott. Så får man visserligen räkna
med ett större överskott från 1952/53
än det man har vid 100 procents uttagning,
d. v. s. 129 miljoner kronor. Man
får på så sätt en siffra av storleksordningen
300 miljoner kronor. Alltså, även
om man bifaller regeringens och utskottets
förslag, kan man i en framtid med
delvis oförändrade förhållanden räkna
med ett underskott av 300 miljoner kronor.
Det blir en ansträngd budget, men
högern och folkpartiet menar att vi inte
behöver anstränga den bara med detta
utan att vi kan anstränga den med det
dubbla; vi kan gott räkna med storleksordningen
600 miljoner kronor.
Nu kan man säga, att i dessa ting är
det väldigt svårt att blicka in i framtiden,
och det är ju alldeles riktigt, det
är ingen som vill förneka, men när man
med vissa sannolikhetsberäkningar kan
komma fram till dessa starkt ökade utgifter
och en så ansträngd budget med
detta även enligt regeringens förslag väldiga
underskott, som fördubblas enligt
högerns, folkpartiets och kommunisternas
gemensamma ställningstagande, bör
väl detta ändå vara en tankeställare. Jag''
vill erinra om att man t. ex. 1949/50
räknade med ett överskott på "660 miljoner
kronor, men det blev i stället ett
underskott på 160 miljoner, alltså en
skillnad på 820 miljoner kronor. När
högern i sin motion har talat om att
året 1951/52, som nu lider mot sitt slut,
kan man räkna med att överskottet har
ökats med 50 procent från 455 till 654
miljoner — det är inte fullt 50 procent
men i alla fall ungefär 50 procent —
så vill jag säga, att under en sådan tid
som juli 1951—juni 1952 med stora lö
-
neökningar och starkt stigande inkomster
för näringslivet kunde man få fram
denna våldsamma ökning, men den ökningen
har man säkerligen inte att räkna
med under den period som vi nu närmast
står inför, 1952/53. Hur det blir
1953/54, det vet man ingenting om, men
det är inte sannolikt att vi får sådana
störningar av vårt ekonomiska liv, att
beräkningarna slår slint i samma utsträckning
som under detta år 1951/52.
Siffrorna kan alltså gå i motsatt riktning.
Jag kan bara nämna som exempel,
att 1949/50 inträdde en sänkning med
820 miljoner kronor. Det beräknade
överskottet 660 miljoner kronor förvandlades
till ett underskott på 160 miljoner
kronor. Jag skulle vilja be högermotionärerna
räkna ut, hur stor den procentuella
sänkningen av överskottet var.
Eftersom man har räknat med att överskottet
nu ökas med 50 procent, skulle
det vara roligt, om man också gjorde
den matematiska operationen att räkna
ut vad en sänkning från plus 820 till
minus 160 innebär i procent.
Nu sägs det i högermotionen —- jag
måste här syssla väsentligen med höger-
och folkpartimotionerna, därför att
den därpå byggda reservationen är, för
att använda en talares uttryck här i går,
något av det torftigaste som man över
huvud taget kan se. Den innehåller inte
ett enda motiv utan hänvisar bara till
de tankemödor man utvecklat på sin tid
i motionen. Dem har man tydligen inte
orkat fuliföra i reservationen — jag vill
inte säga något om det, tv det blir ju
arbetsamt mot riksdagens slut, men
torftigheten över högerns och folkpartiets
reservation kan var och en genom
en blick i betänkandet övertyga sig om.
Man säger i högermotionen, att skattesatsen
inte kan bestämmas med hänsyn
till farhågorna för framtiden. I stället
kan man ju gärna ta detta väldiga
underskott, som skulle bli av storleksordningen
600 miljoner, tv det tvingar
till eftertanke och beskärning av utgifterna.
Det är ingen nackdel utan tvärtom
en fördel, säger högermotionärerna
och tänker folkpartisterna — det är ofta
den skillnaden mellan högern och
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
11
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
folkpartiet, att högern tänker högt och
folkpartiet tänker detsamma men säger
det inte. Hnr vill då, skulle man vilja
fråga, högern och folkpartiet sänka våra
utgifter, när vi här under hela året
har fått framstötar gång på gång från
båda partierna men framför allt från
folkpartiet — för all del, den äran vill
jag ingalunda beröva dem — om att öka
utgifterna på mångahanda håll. Vad vill
folkpartiet sätta in för att genomföra
denna kraftiga, ja för vår socialbudget
och för vår försvarsbudget nästan katastrofala
sänkning av utgifterna, som
skulle bli nödvändig för att budgeten
skulle kunna balanseras, såvida inte tanken
är, att den skall balanseras med extra
ordinarie utgifter, med investeringsavgifter,
med eventuell konjunkturvinstskatt,
med varuskatt för bilar, med
elskatt eller vad det nu må vara för någonting
som man där vill använda?
Jag har redan berört frågan om den
automatiska utgiftsökning av storleksordningen
400 miljoner kronor, som
man har att räkna med. Men jag skulle
desslikes vilja påpeka en sak, nämligen
att här bär finansministern tydligen tagit
upp riksräkenskapsverkets beräkningar
av våra inkomster utan att underkasta
dem en begränsning och utan
att underkasta dem en mera kritisk
prövning. Det framskymtar i hans uttalande
dock, att han är rätt tveksam, om
dessa inkomstberäkningar skall hålla,
men han har tydligen ansett sig inte
kunna i nuvarande ögonblick våga med
bestämdhet bestrida riktigheten av riksräkenskapsverkets
beräkningar, varför
han har godtagit dem. Det är alldeles
uppenbart, och det framgick av de upplysningar,
vi fick inom utskottet, att
man inom riksräkenskapsverket hade
räknat med inkomst- och löneökningar,
som vi ingenting vet om, men som är
av så betydande storleksordning att
man kan i hög grad ställa sig skeptisk
till att dessa inkomstberäkningar verkligen
för nästföljande budgetår kommer
att hålla. Förutom denna tveksamhet,
som man måste hysa beträffande inkomstberäkningarnas
summa, och detta
faktum om utgifternas ökning har vi
också att erinra oss, vilket i varje fall
folkpartiet vill erkänna, att den socialpolitiska
verksamheten är på en hel del
punkter eftersatt och att det skulle vara
lyckligt, om vi skulle kunna bättra
på den och ytterligare utvidga den.
Skall man dra ett absolut streck över
alla våra förhoppningar på den punkten,
då skall man följa högern och då
skall man följa folkpartiet.
Det fanns en gång en fransk kung —
jag får erkänna att det var en av de
mindre begåvade franska kungarna, men
det fanns ju även sådana — som fällde
ett berömt uttryck: Det må gå med statsfinanserna
hur det vill, det klarar sig
nog i min tid och »efteråt må syndaflofloden
komma»! Den kom också och
den dränkte hans efterträdare. Likaså
framträder högern och folkpartiet. Jag
vill inte säga, att de liknar denne franske
kung, ty de är tvärtom högst begåvade.
Men de är rätt listiga — listigast
kanske folkpartiet. De har fritagit sig
från skyldigheten att känna något ansvar
inför vad som kan bli uppgiften
för en finansminister under åren 1953
och 1954: »Låt oss ta den underbalansering
av budgeten, som man kan räkna
med har storleksordningen 000 miljoner
ett följande år, låt syndafloden komma,
den kan ju i alla fall dränka den nuvarande
regeringen och den nuvarande finansministern!»
Det
verkar, som om sådana tankegångar
inte hade varit alldeles främmande
för den opposition, vi har att
räkna med här inom riksdagen. För eu
del år sedan målade man hela framtiden
i mörkt. Det var svarta, dystra, skräckinjagande
olyckskorpar, som då kraxade
inom den svenska politiska debatten.
Nu är det tvärtom: en opposition som
i stället lockar med sirenlåtar för att
invagga oss i förhoppningar om att allt
reder sig, bara man går fram på en
skattesänkning av detta utomordentliga
omfång.
Jag tror att det vore klokt, om den
svenska riksdagen i nuvarande läge
stannade vid det skatteuttag, som här iir
föreslaget och som minskar skattesänkningen
enligt skatteutredningens förslag
12
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
för flertalet skattebetalare med i genomsnitt
ungefärligen en tredjedel, men gör
den mycket mindre framträdande och
nästan illusorisk för de allra högsta inkomsttagarna.
Det vore klokt att man
nöjde sig med denna mindre skattesänkning
och därigenom inte gör det
alltför svårt att ett följande budgetår få
utrymme för de utgifter, som vi för närvarande
har, och sådana som vi eventuellt
skulle kunna överväga för ett och
annat socialt ändamål, som man på alla
håll inom riksdagen ytterst gärna skulle
vilja tillgodose.
Herr talman! I nuvarande läge ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i ärendet.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl har på olika sätt
sökt försvara en uttagningsproeent av
110. I den första delen av sitt anförande
sade herr Sjödahl, att den skattesänkning,
som man uppnår vid 110 procents
uttag, är en allmän skattesänkning och
inte alls illusorisk, som det skulle ha
framhållits från vårt håll. Herr talman!
Det verkliga förhållandet är, att skattesänkningen
inte bara är illusorisk inom
flera inkomstområden utan även förbyts
från en sänkning till en höjning av
skatten inom åtskilliga områden. Jag vill
bara ta ett exempel. För en inkomsttagare
med 5 000 kronors inkomst blir vid
100 procents uttagning skattesänkningen
5,5 procent. Med 110 procents uttag blir
det en höjning av statsskatten med 4
procent. I inkomstlaget 30 000 kronor
förbytes också sänkningen i en höjning.
Herr Sjödahl, som ju inte kunde från
nästkommande års budget finna något
motiv för ett 110-procentigt uttag, sköt
i stället in sig på det kommande budgetåret
1953/54 och hade åtskilliga spekulationer
om hur budgetutfallet då skulle
kunna se ut. Herr Sjödahl talade även
om automatiska utgiftsstegringar, men
nämnde ingenting om att man väl också
har anledning att räkna med automatiska
inkomststegringar. Det är väl inte så,
att man förväntar sig att den ökning i
vår nationalproduktion med 2 å 3 pro
-
cent, som skett år efter år, plötsligen
skulle avbrytas i och med ingången av
år 1953. Med en ökad nationalinkomst
och en ökning av inkomstnivån följer
också väsentligt ökade skatteinkomster
för staten.
Det är vidare så, att om man har tillfälliga
inkomster — som herr Sjödahl
bortsåg från — i vissa av de skatter som
är av tillfällig natur, kan man också räkna
med att en del utgifter, t. ex. jordbrukssubventionerna,
är tillfälliga, och i
övrigt skulle jag vilja erinra om att ett
par av de tillfälliga skatter, vi nu har,
har beslutats att gälla även för budgetåret
1953/54, varför den inkomsten
kvarstår.
Herr VELÄNDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sjödahl ville göra ett
stort nummer av att den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen inte var
motiverad på annat sätt än att reservanterna
fallit tillbaka på de från högern
och folkpartiet framburna partimotionerna.
Det är ändå så, herr Sjödahl, att
reservanterna uttryckligen hänvisar till
innehållet i dessa motioner, och eftersom
detta därmed är reservationens innehåll,
bör det inte förvåna herr Sjödahl,
om reservanterna inte samtidigt
hänvisar till kommunistmotionerna. Det
förefaller vara ganska naturligt. Att inte
reservationen erhöll en vidlyftigare utformning,
sammanhänger också med att
tiden varit mycket knapp.
Vidare har ju dessa frågor på senare
tid ofta ventilerats här i kamrarna i
olika sammanhang och innebörden därav
belysts.
För övrigt skulle jag vilja fråga herr
Sjödahl, om han anser att det är något
fel med högermotionerna från dessas
egna utgångspunkter, om de är lösligt
hopkomna, om de inte markerar en mycket
bestämd linje och om de inte också
innefattar den röda tråd, som man så
gärna vill finna i sammanhang som dessa.
Jag skulle vilja tillspetsa detta genom
att ytterligare fråga: År herr Sjödahl
så säker på att det skulle ha skadat
den ståndpunkt, han gjort sig till
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
13
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
talesman för, om han kunnat falla tillbaka
på ur saklig synpunkt och även i
andra avseenden så väl motiverade och
utformade motioner som dessa?
Herr Sjödahl bollar med siffror; jag
skall inte inlåta mig på dem — det tjänar
nog ingenting till. Detta bollande
med siffror innebär nämligen inte någon
som helst bevisning för att det inte
kommer att finnas ett gott utrymme för
den av reservanterna avsedda skattesänkningen
och att alltså uttagningsprocenten
kan bestämmas till 100, även när
det gäller budgetåret 1953/54.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Av herr Velanders synpunkter
skulle jag bara vilja ta upp en enda.
Herr Velander sade, att högern och
folkpartiet i reservationen bara hänvisat
till motionerna. Jag vill då erinra
om att det finns en kläm: »att riksdagen
måtte med förklarande att Kungl. Maj :ts
i proposition nr 233 framlagda förslag
angående skatteprocenten icke kunnat
av riksdagen oförändrat antagas samt
med bifall till de likalydande motionerna»
— så nämnes högerns och folkpartiets,
men man har -— anständighetens
vällust — glömt kommunisternas.
Sedan var det två anmärkningar som
här framförts av herr Petrén. Den ena
var, att om man räknar med automatiska
utgiftsökningar, kan man också
räkna med automatiska inkomststegringar,
och därvid hänvisar herr Petrén till
produktivitetsökningen. Men kammaren
bör erinra sig att av den allmänna inställning
att döma, som kommit fram inte
minst i bankoutskottets utlåtande, tycks
man nu från oppositionens sida vara
benägen att räkna med att produktivitetsökningen
icke blir så stor som den
förut har varit. Man har begränsat den,
och det kommer naturligtvis automatiskt
också att påverka inkomststegringen.
Därtill kommer att, vilket jag framhävde
såsom min tro, riksräkenskapsvcrket
uppräknat inkomstökningarna i
samhället a 11 Iför optimistiskt.
Men då säger herr Petrén: Genom förslaget
om en uttagningsprocent av 110
kommer en del inkomsttagare inte att
få någon skattesänkning. Jag får erinra
om att vi här bär att räkna med
skatteutredningens förslag. Skatteutredningen
har lagt huvudvikten vid att få
till stånd gynnsammare skalor för de
gifta. Utredningen har lagt mindre vikt
vid att göra bättre skalor för de ogifta,
och det har säkerligen varit sambeskattningsproblemet
som där spelat in. Utredningen
har velat göra ortsavdraget dubbelt
så stort för de gifta som för de
ogifta och har vid beskattningen velat
få en tudelning av inkomsterna ända upp
till storleksordningen ungefär 14 000
kronor, så att en dubbelt så stor inkomst
för de gifta får bära eu dubbelt
så stor skatt som de ensamstående får
bära för en hälften så stor inkomst. Det
har medfört, att det har blivit mindre
förmåner för de ensamstående än för de
gifta. Skatteutredningen har kommit
fram till detta med berått mod och, som
jag tror, väl överlagt, och jag har ingenting
att invända emot det.
Sedan vill jag erinra om att när det
gäller de ensamstående — det är väl
dem herr Petrén avsåg — kommer skatteökningen
först vid 30 000 kronor. Att
den kommer, beror på att man har gjort
en skala som så föga tål en skiftning
mellan olika uttagningsprocenter, att det
blir en skatteökning mot nu redan vid en
uttagningsprocent av 110. Det är skatteutredningens
skuld — eller förtjänst om
man så vill, ty den bär därmed vunnit
andra och nyttiga syften.
Vidare är det vissa grupper med 4 000
och 5 000 kronors inkomst, för vilka det
skulle bli en skatteökning på 25 respektive
13 kronor. Men märk väl, att tanken
hela tiden bär varit att omläggningen
av den kommunala beskattningen,
d. v. s. höjningen av ortsavdragen, skulle
ske vid samma tidpunkt som ändringen
i statsbeskattningen. Nu blev detta
inte fallet, utan vi har fått nya ortsavdrag
från och med i år, och vi får
nya skatteskalor från och med nästa
ar. Slår vi tillsammans båda åtgärderna,
blir resultatet en skattesänkning för
de ensamstående i samtliga fall ända
upp till 30 000 kronors inkomst. Då blir
14
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
det en liten ökning med 0,7 procent, men
det beror på att herr Petrén har framlagt
så oelastiska skalor. Det skulle herr
Petrén ha tänkt på i skatteutredningen.
Herr NIKLASSON: Herr talman! Det
nämndes ju här i går, att fastställandet
av inkomstsidan i en kommunal budget
i stort sett är en räknefråga, när man
har fastställt utgiftsstaten. Nu är det väl
inte fullt så enkelt i fråga om statens
budget med de konjunkturpolitiska aspekter
vi här har börjat lägga på skattefrågan.
Med tanke på det stora budgetöverskott,
som är framräknat i årets
statsverksproposition, syntes frågan om
skattesänkning enkel och självklar, men
tog man hänsyn till de utgiftsökningar
som vore att vänta, främst på grund av
kommande löneregleringar, blev ju saken
litet mera komplicerad. I dag vet vi ju,
att dessa utgiftsökningar kommit att
uppgå till större belopp än vi vid årets
början räknade med, och det belopp,
som står till förfogande för skattesänkning,
har krympt alltmer. Att vi skulle
gå så långt, att vi räknade in de tillfälliga
skatterna för att balansera budgeten,
kan väl inte vara klok politik i tider
som dessa, vilka väl fortfarande präglas
av åtminstone en jämförelsevis riklig
penningtillgång, även om vi ju alla
räknar med en avmattning i konjunkturen.
Anledningen till att budgetöverskottet
krympt samman redovisas i bevillningsutskottets
betänkande. Saken har ju också
redan förut berörts här i debatten,
och jag skall inte ta upp den. Klart är
emellertid att vi har måst skjuta på framtiden
våra förhoppningar om en mera
betydande skattesänkning. Det är ju också
klart, att om vi ständigt skall kräva
ökade insatser från staten på olika områden,
försvinner hoppet om en skattesänkning
alltmer i fjärran. Vi får därför
nöja oss med en mindre skattesänkning,
men också en sådan är väl nog så
betydelsefull.
De rikliga inkomster som våra exportnäringar
har gett under de senaste åren
visar ju betänkliga tendenser att sjun
-
ka, och vi räknar väl inte med att inom
överskådlig tid komma upp till höstens
priser på våra skogsindustriers produkter.
Det behöver inte sägas, att detta
kommer att få ett avgörande inflytande
på kommande års budgetlägen, och det
är de här framskymtande perspektiven
som har bragt bevillningsutskottets majoritet
att intaga en mycket försiktig
hållning.
Det vore säkerligen alltför optimistiskt
att tänka, att de belopp, som en
skattesänkning friställer för skattebetalarnas
privata hushållning, i sin helhet
eller kanske ens till större delen kommer
att disponeras för enskilt sparande,
även om vi vet eller åtminstone hoppas,
att varje skattesänkning innebär en viss
stimulans till sparande.
Det är ju sedan gammalt en känd sak,
att efter goda år kommer det gärna dåliga,
eller kanske vi skall säga mindre
goda år. Att under de goda åren förfara
så med statens finanser, att vi riskerar
att vad vi behöver för vår statsreglering
under dessa år i någon mån skjutes
över på kommande mindre goda år,
kan vi väl inte gärna anse för en klok
politik.
Jag har därför för min del stannat vid
att biträda utskottets förslag, och jag ber
att få yrka bifall till detsamma.
Herr WERNER: Herr talman! Då jag
anslutit mig till utskottets hemställan,
vill jag inte dölja, att jag därvid samtidigt
känt en mycket stark tveksamhet
rörande nödvändigheten av en uttagningsprocent
av 110. Det är ju alldeles
obestridligt, att statsbudgeten siffermässigt
visar ett mycket betydande överskott,
ett överskott som rör sig omkring
en miljard kronor. Man kan också konstatera,
att det finns ett mycket berättigat
krav hos den skattedragande allmänheten
på lättnader i beskattningen,
så snart sådana är möjliga. I statsbudgetens
uppläggning finner man ju en mycket
stark ansvällning av inkomstbeloppen,
men man kan också våga göra gällande,
att i denna inkomstansvällning,
som siffermässigt redovisas, finns dess
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
15
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
utom icke obetydliga belopp i dolda ökade
inkomster. Jag skulle tro att den direkta
skatten tack vare de mycket betydande
inkomstökningarna kommer att
genom progressionens inverkan lämna
ett ytterligare ökat belopp. Jag skulle
också tro att det döljer sig en ökad inkomstsumma
i automobil- och bensinintäkterna
liksom också att den kommunala
fastighetsskatten, på grund av de
mycket betydande stegringarna i fastigheternas
taxeringsvärden, kommer att ge
ytterligare belopp. Jag tror vidare att
för den budgetärt sett rätt obetydliga
posten skogsvårdsavgifter beräknats en
mycket ringa ökning i förhållande till
den ökning som skogsvärdena har undergått
vid den sista taxeringen. Att jag
nämner denna relativt lilla post, beror
på att vi inom bondeförbundet gärna
vill förbehålla oss rätten att granska
denna inkomstsumma till nästkommande
år för att om möjligt åstadkomma en
sänkning av promilletalet. Skogsstyrelsen
har nämligen påpekat, att uttagningspromillen
1,5 är onödigt hög, och
då denna beskattning ligger ovanpå den
mycket hårda progressiva beskattning
soin träffar skogsintäkterna, finner jag
det inte nödvändigt att här ta ut mera
än vad som strängt taget används för
skogsvårdande ändamål.
Då jag emellertid ansett det riktigt att
inte biträda reservationen, är det just
ovissheten om den närmaste framtiden
som motiverat detta. Vi har bundit oss
för statsutgifter på de stora utgiftsposterna
som icke kan sänkas. Jag tror inte
det är möjligt att finna förståelse vare
sig i riksdagen eller ute hos folket för
en sänkning av försvarsutgifterna på
fjärde huvudtiteln. När det gäller femte
huvudtiteln med dess mycket betydande
belopp — folkpensionerna, barnbidragen
och utgifter för social omvårdnad i
(ivrigt — tror jag inte heller att det är
önskvärt eller möjligt att här presentera
krav på en sänkning. När det gäller vägutgifterna
på sjätte huvudtiteln har vi
ju klart för oss att vägväsendet har
svältfötts på ett sätt som gör, att vi
där har stora utgiftsbehov som måste
fyllas. När det gäller kulturuppgifter på
åttonde huvudtiteln står vi inför ökade
utgifter, som inte heller kan undvikas,
och när det slutligen gäller de statsanställdas
löner, vet vi ju alla att här har
skett en våldsam ökning, som måste täckas.
En lång kommunal verksamhet har
lärt mig att hur bekymmersamt läget än
kan vara och hur önskvärd en skattesänkning
än kan vara, gör man klokt i
att på ett ansvarsmedvetet sätt täcka utgifterna
och täcka dem väl för den närmaste
framtiden i synnerhet i en högkonjunktur,
medan det finns större möjligheter
att utta skatter och täcka utgifterna
än i en lågkonjunktur. Jag tror
att vi handlar riktigt, då vi förfar så
inom riksdagen. Men jag skall också
med detta godkännande av den upplagda
budgetplanen förbinda ett bestämt
krav på finansministern att han använder
hela sin kända energi för att om
möjligt begränsa och hålla tillbaka utgiftsstegringarna
— jag menar då särskilt
stegringar av utgifterna för statens
olika organ, där man binder annars nyttig
arbetskraft vid kanske ofta improduktiva
uppgifter som på två sätt belastar
samhällsekonomien. Jag tror att finansminister
Sköld här kan ha användning
för sin kärva hårdhet på ett sätt
som skulle vara välgörande, om det kunde
sätta spår i en utveckling som nu ter
sig bekymmersam.
Jag har velat göra dessa små randanmärkningar
till min anslutning till bevillningsutskottets
hemställan. Jag skall
sluta med att uttala den förhoppningen
att det skall bli möjligt att inom den
närmaste tiden sänka skattetrycket. Detta
har nu uppnått en sådan storlek att
det är fråga om huruvida inte ett fortsatt
sådant skattetryck kan komma att
— som jag kanske någon gång tidigare
har sagt i denna kammare — skada viljan
till värdeskapande produktion och
viljan att spara i själva roten. Det är
olyckligt, om skatten blir så hård, att
medborgarna känner med sig att den inte
uppbäres av de skattskyldigas ansvarskänsla
för samhällets verksamhet, utan
kommer att av dem betraktas såsom ett
samhälleligt ont.
16
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få hemställa om bifall till bevillningsutskottets
förslag.
Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
skall fatta mig mycket kort. Det förefaller
mig, som om detta påkallades redan
av det tämligen ringa intresse som
denna betydelsefulla fråga mötes med.
Inte minst lyser ju hela reger.mgsbänkcn
röd av tomhet.
Jag vill bara göra några korta konstateranden
utan att alls blanda mig in i
den sifferdans som uppföres kring denna
fråga.
År 1949 tillsattes i enighetens tecken
en skatteutredning med uppgift att revidera
det skattetryck som hade införts
genom 1947 års skattebeslut. Det är således
att märka att uppgiften för denna
kommitté var att minska det skattetryck
som infördes 1947, och detta på grund
av att man var överens om att dessa
skatter redan vid den tidpunkten hade
visat sina skadeverkningar i minskat
sparande, minskad arbetsvilja och försämrad
deklarationsmoral.
Hur har nu denna kommitté fullgjort
sin uppgift? Den bär inte fullgjort den
alls, ty den har inte haft någon som
helst möjlighet att föreslå sänkning av
det skattetryck som infördes 1947, utan
den har fått begränsa sig till att i möjligaste
mån ta bort den överbeskattning
över 1947 års skattetryck som inflationen
automatiskt och oberäkneligt har
fört med sig. Kommittén har inte ens
kunnat fullt ut justera ökningen genom
att ta bort hela höjningen på grund av
inflationen, men den har strävat efter
att i möjligaste mån lösa den uppgiften.
Den uppgift som anförtroddes kommittén,
att revidera 1947 års skattetryck, är
fortfarande olöst. Vad det har gällt är,
som jag säger, bara att i möjligaste mån
justera den höjning av skatterna som
har skett, märk väl inte på grund av
något beslut av riksdagen ulan genom
omständigheternas makt och alldeles
oförutsett. Detta gör att man ju kan ifrågasätta,
huruvida det verkligen är en
skattesänkning som här diskuteras. Det
är snarast frågan om att justera en anomali
som har inträtt utan att bakom
detta står något medvetet uttryck från
riksdagens sida i fråga om skatternas
höjd.
Om man håller fast vid detta, tycker
jag att man har anledning att resonera
litet annorlunda än man gör här, där
man utgår från att den inkomst, som har
kommit att inflyta på grund av dessa
förhållanden, är en statens viilfångna inkomst
som man inte skall släppa ifrån
sig, med mindre man har trygghet i alla
möjliga hänseenden, inte bara för detta
år utan även för nästa och följande. Det
är som om man ville ta i anspråk för
ordinarie framtida utgifter vad som har
kommit till utan att man har velat eller
avsett att det skulle så göra.
När nu denna kommitté lyckats att
komma med ett allvarligt förslag till den
justering som, efter vad jag nyss sade,
begränsar sig till att ta bort det mesta
av övertrycket i förhållande till 1947,
så har den gjort det under ett samtidigt
uttalande av att en förutsättning enligt
komitténs mening för att man skall nå
den relativt goda effekt av förändringen,
som kommittén avser, är att skatteuttaget
från början sker till 100 procent.
Man har ju i denna utredning klart konstaterat
vilka skadeverkningar det höga
direkta skattetrycket har medfört. Jag
skall inte här uppta tiden med att dra
detta igen. Det är, som om man i denna
diskussion alldeles hade tappat bort att
vi räknar med att ett, låt vara så försiktigt
steg i sänkande riktning, som det
här skulle vara fråga om, kan beräknas
få så gynnsamma återverkningar med
hänsyn till både sparande och produktionsvilja
samt, som man vill hoppas,
även deklarationsmoral, att det skulle i
betydande mån motverka den sänkning
av statsinkomsterna som blir en följd av
skattebeslutet.
Att nu stanna vid detta förslag om 110
procents uttag är uppenbarligen, sett
mot bakgrunden av detta enhälliga betänkande,
en halvmesyr. Här har man
till stöd för propositionen inte kunnat
åberopa, att vi inte har råd med skattesänkningen
för det budgetår som det nu
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
17
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
gäller, 1952/53. Det konstateras uttryckligen
att för det budgetåret når vi, med
våra ordinarie inkomster märk väl, full
balans även vid ett uttag av 100 procent.
Men vad som bekymrar är det följande
budgetåret, 1953/54, och det är beräkningarna
med hänsyn till detta budgetår
som i så hög grad upptar majoritetens
argumentation. Herr Sjödahl har
ju gjort sig möda att anföra massor av
siffror för att visa att det kan bli vanskligt
att för budgetåret 1953/54 åstadkomma
den nödiga balansen.
Vad är det för belopp det rör sig om?
Jo, beloppet har storleksordningen 270
miljoner kronor. Om jag 1953/54 tar ut
skatten till 110 procent, får jag en inkomst
som är 270 miljoner kronor större
än om jag det budgetåret tar ut skatten
till 100 procent. Jag skall inte förneka
att en siffra på 270 miljoner kronor är
ett avsevärt belopp, men i förhållande
till de utomordentliga siffror, med vilka
vi för närvarande rör oss, ligger det i
alla fall inom felmarginalens ram. Jag
erinrar om att bara i den budget, som
nu löper ut den 1 juli, har från det budgetförslaget
framlades och till dess vi
nu kan överblicka utfallet de direkta
skatterna stigit med 1 700 miljoner kronor
— efter vad jag vill minnas — utöver
vad som beräknades när budgeten
lades fram i början av föregående år.
Det blir sålunda utomordentliga kastningar
i dessa siffror, att det är omöjligt
att i dagens läge låta ett belopp av
270 miljoner kronor i 1953/54 års budget
vara det avgörande för den ställning
vi skall ta till frågan, huruvida denna
av folket efterlängtade ändring i skattetrycket
skall få stanna vid en halvmesyr
eller få följa det enhälliga resultat
som har uppnåtts i utredningen.
Jag tvekar inte ett ögonblick om att det
ur synpunkten av landets ekonomi är
betydligt värdefullare att ta detta steg
fullt ut än att på detta sätt hesitera inför
fortsättningen och nu stanna vid 110
procent.
Vi har i dagarna läst att finansministern
har tillsatt en rad utredningar om
de framtida skatteforinerna. Illand annat
har han ju med anledning av vad skatte
2
Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 23,
kommitterade föreslog tillsatt en utredning
som skall bedöma, hur vi skall
möta de ökade krav som framtiden eventuellt
kan komma att ställa. Då vi är
medvetna om att de direkta skatterna
inte kan höjas utan skadeverkningar, så
gäller det att ersätta dem med indirekta
skatter. Denna utredning måtte väl kunna
beräknas bli färdig, i varje fall delvis,
i så god tid, att om det vid uppgörandet
av budgeten för 1953/54 mot förmodan
skulle visa sig att där finns ett
hål att täcka, skall man kunna ha möjlighet
att göra det genom att följa den
rekommendation som skattekommitterade
har gjort. De vill att man, i stället
för att upprätthålla ett direkt skattetryck,
som alla vitsordat är för högt,
skall söka nå balans med någon lämplig
form av indirekt beskattning. Men innan
det ens kan bli tal om att behöva ta ett
sådant steg, bör en verklig granskning
av budgeten göras. En sådan granskning
har måhända aldrig kommit att ske på
verkligt allvar, därför att vi aldrig har
varit i en sådan situation att vi varit
tvungna därtill. På grund av att skatteinkomsterna
influtit i sådan omfattning
som skett och på grund av att vi har
haft överbalansering av budgeten har
man nämligen alltid ansett sig kunna
öka statsutgifterna utan att samtidigt behöva
besluta om hur dessa skulle bostridas,
ty de har alltid kunnat täckas
ur budgetöverskottet.
Det är hög tid att vi kommer ur denna
cirkel, som varit ägnad att undan för
undan skruva våra statsutgifter i höjden
utöver vad som kan sägas ha varit
absolut nödvändigt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast i anledning
av herr Petréns anförande. Herr Petrén
framhöll nämligen, att en uttagningsprocent
på 100 skulle så avsevärt öka viljan
till större arbetsinsatser och sparande
samt i så stor utsträckning höja skattemoralen,
att detta tillsammans skull/e
lämna full täckning för inkomstbortfal
-
18
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
let. Ja, det är möjligt, men nog måste
jag göra några reflexioner i anledning
av ett sådant uttalande.
När det gäller skattemoralen förmodar
jag, att herrar reservanter inte tänker
närmast på löntagarna. Löntagarna
är ju i den situationen när det gäller deklarationen
åtminstone, att de inte kan
hålla sig med någon form av skattemoral,
utan de tvingas att fullständigt deklarera
alla sina inkomster. Följaktligen
skulle reservanterna närmast tänka på
sådana grupper, som har en så pass fri
inkomst, att de skulle ha utrymme för
att undanhålla staten skatt genom att
inte ta upp sina rätta inkomster. Detta
förekommer alldeles säkert, men jag frågar
mig själv, och jag frågar herr Petrén
— jag förmodar att jag får ställa
frågan även till herr Ewerlöf, eftersom
han också snuddat vid detta spörsmål
—: Tror man verkligen att man för de
grupper detta avser skulle så väsentligt
höja skattemoralen genom att stanna vid
en uttagningsprocent av 100, att man
därmed skulle märkbart öka skatteintäkterna?
Jag
tänker mig en specerihandlare,
som möjligen med en uttagningsprocent
av 100 skulle få sin skatt sänkt med ett
par hundralappar. Tror verkligen herr
Petrén, att denne specerihandlare skulle
få någon bättre moral nästa år, därest
vi nu skulle bifalla reservationen? Jag
tror att han fortsätter att deklarera på
samma sätt som han alltid har gjort.
När det gäller sparandet är det en
helt annan sak. Därvidlag tror jag mig
kunna instämma i vad både herr Petrén
och herr Ewerlöf framhållit. Sänker man
skatterna, skulle detta kunna återspeglas
i ett ökat sparande. Men det beror alldeles
på vilka grupper som får skattesänkningen.
Om man håller sig till de
högre inkomsttagarna, finns det väl sannolika
skäl, som talar för att en skattesänkning
skulle omedelbart förvandlas i
ett lika stort sparande. Om detta gällde
för alla inkomstgrupper, skulle man
med en sänkning av skatten kunna i
mycket stor utsträckning eliminera behovet
av en överbalanserad budget, och
det skulle också enligt min mening
vara bättre att folk fick behålla sina
pengar själva än att staten tog hand om
dem. Men eftersom det till två tredjedelar
är personer med inkomst under
15 000 kronor, som får denna skattesänkning,
har jag mycket svårt att tro,
att sänkningen i sin helhet skulle komma
att förvandlas i ett lika stort sparande.
Det gäller nämligen här grupper,
som har otillfredsställda konsumtionsbehov,
och följaktligen skulle, såvitt jag
förstår, en skattesänkning för dem förvandlas
i en ökad konsumtion, alltså en
ökad efterfrågan. Återstår då endast en
tredjedel av inkomsttagarna, och då kan
man fråga sig, om den sammanlagda effekten
skulle bli så stor, som reservanterna
tycks räkna med.
Skulle man följa reservanterna och
acceptera deras motivering i fråga om
ett ökat sparande, så skulle man således
icke sänka skatten för de inkomstgrupper,
som har konsumtionsbehov att täcka,
utan i stället inrikta sig på att sänka
skatten för de grupper som man kan
räkna med skulle förvandla skattesänkningen
i ett ökat sparande. Om herrarna
tror att detta är politiskt möjligt, kan
de ju alltid försöka. I varje fall kan jag
för min del inte tillstyrka en sådan metodik,
enär jag har den uppfattningen,
att skattetrycket ännu faller hårdast på
de lägre inkomsttagarna, även med den
skattesänkning som nu skall ske.
Det sades även att en skattesänkning
skulle innebära eu förstärkning av viljan
till ökade arbetsinsatser. Om den saken
har jag för .liten erfarenhet för att
kunna bilda mig någon uppfattning, men
nog tror jag, herr Petrén, att talet om
ökade arbetsinsatser är ganska överdrivet,
i varje fall om man ställer det i relation
till vad det här är fråga om, nämligen
ett inkomstbortfall för staten som
man önskar täckning för.
Med dessa reflexioner har jag tagit
ställning till de här anmälda motiven för
en skattesänkning. Jag vet mycket väl
att skatteutredningen varit enig i sin
skrivning om motiven för en skattesänkning,
men jag förmodar att det är någon
kompromiss som ligger bakom. Jag skulle
tro att den uppfattning, som kommit
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
19
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
till uttryck där, inte är så allmänt delad,
som det verkar.
Herr Petrén uttryckte på folkpartiets
vägnar — eller kanske på allas vägnar,
jag vet inte — en önskan om att få skattefrågan
höjd över partierna. Det måste
väl vara fel, herr Petrén! Har möjligen
herr Petrén inte haft kontakt med sitt
eget partikansli? Jag kan nämligen inte
tänka mig att folkpartiet skulle vilja få
skattefrågan höjd över partierna. Vad
skulle folkpartiet då bedriva en valrörelse
på? Den bleve i varje fall rätt mager
för folkpartiet, som har levat högt
på skattesänkningspropagandan de senaste
tre, fyra valen, och jag vet inte,
om man har skaffat sig någon ersättning,
därest skattesänkningen som propagandamedel
skulle komma att falla bort.
Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Ewerlöf inte lägga mig i de budgetära
resonemangen. Jag har bara fäst
mig vid här i dag, att man har givit de
budgetära resonemangen en ny, poetisk
terminologi. Herr Ewerlöf talar om sifferdans,
herr Velander talar om bollande
med siffror, och i en mycket förnämlig
publikation på min bänk — konjunkturinstitutets
rapport — talar man om
sifferleken. Med mina små förutsättningar
att blanda mig i detta blomsterspråk
avstår jag och nöjer mig att yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det var mycket intressant att
få höra herr Erikssons analys rörande
skatternas verkningar. Nu är det emellertid
så, att det under ett par år har
arbetat en kommitté, tillsatt av riksdagen,
just för att klarlägga dessa förhållanden.
I den kommittén har herr Erikssons
eget parti varit i hög grad representerat.
Kommittén har kommit fram
till en enhällig uppfattning, och jag
tror nog kammaren har större förtroende
för dess uppfattning än för den privata
analys, som herr Eriksson här gör.
Min egen uppfattning avviker icke på
något sätt från kommitténs omdöme,
nämligen att det är ett samhällsintresse
av största betydelse, att vi nu får till
stånd en sänkning av den direkta stats
-
skatten, detta just med tanke på arbetsviljan
och deklarationsmoralen. Jag har
ingen anledning att närmare utveckla
den synpunkten utan kan helt hänvisa
till kommittébetänkandet.
Jag bär vidare sagt, att jag glatt mig
mycket åt den enighet, som uppnåddes
i kommittén, och har talat om de förhoppningar,
som jag på grund därav hade
anledning att hysa om att vi skulle
kunna lyfta över partistriderna väsentliga
ting i skattefrågorna. Jag är nog
inte ensam om att ha hyst dessa förhoppningar.
Det tror jag alla inom skattekommittén
gjorde. Jag har ingalunda
stått utan kontakt med mitt parti i den
frågan, och jag har haft glädjen att se
att folkpartiet helt följer samma linjer
som sina representanter i utredningen.
Detta förhållande råder däremot inte
vad socialdemokrater och bondeförbundare
beträffar, som överger sina representanter
i kommittén på en mycket väsentlig
punkt, nämligen beträffande uttagningsprocenten
vid skattereformens
genomförande. Det är alltså fel av herr
Eriksson att hävda, att det inte har varit
kontakt mellan folkpartiet och dess
företrädare i skattekommittén. Det har
varit kontakt i mycket hög grad, och
det har inte funnits några skilda uppfattningar.
Tydligtvis är det så, att herr Eriksson
helt blundar för de risker, som uppkommer
med ett skattetryck av den
höjd vi har haft och som successivt har
skärpts genom tiderna. Herr Sjödahl
— för att nu anknyta till eu replik, som
tidigare blev avbruten — var tydligen
inte själv nöjd med effekten av dessa
110 procents uttag och ansåg sig kunna
sätta sig till doms över 1949 års skatteutredning.
Han sade, att om resultatet
inte slår riktigt väl ut, beror det på att
skatteskalorna i utredningens förslag är
felaktiga.
Herr talman! .lag tror att det är en
kritik som vi inom utredningen kan ta
med lugn. Så långt jag funnit, har inga
remissyttranden gjort några påpekanden
av den art herr Sjödahl gjorde, och
utredningen var dessutom enhällig i
fråga om dessa skalor.
20
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle):
Herr talman! När jag för några
reflexioner tagit upp motiven för en
skattesänkning, har jag självklart, herr
Petrén, gjort dem i samband med de yrkanden,
som här föreligger, nämligen
om en uttagningsprocent på antingen
100 eller 110. Det är inför dessa alternativ
jag ställer mig frågan: Tror man
verkligen på att man med den lilla reella
skillnad, som finns mellan förslagen,
skulle uppnå den verkan som man
har föreställt sig?
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
Petrén vände sig mot mig och vissa avmina
uttalanden. Jag måste emellertid
vidhålla vad jag sade, nämligen att om
skatteskalorna är så oelastiska att de, såsom
herr Petrén säger, inte duger vid
en uttagningsprocent av 110, då har utredningen
gjort ett rätt svagt arbete i
det avseendet. Men å andra sidan, herr
Petrén, sade jag ju att jag mycket väl
kan förstå att det blivit på det sättet, eftersom
utredningen i så hög grad koncentrerat
sig på uppgiften att ordna
sambeskattningen, och det lyckades den
enligt min mening mycket bra med. Då
får man kanske ha överseende med
svagheterna, men det går ju inte att
komma ifrån att de finns där.
Yad nu beträffar frågan om deklarationsmoralen,
som tagits upp av utredningen,
så har man i dess utlåtande avtryckt
vad en taxeringsrevisor har uppgivit
inför utredningen. Enligt denna
framställning finns det tre grupper deklaranter
att ta hänsyn till. Först har
vi den grupp som inte gör klart för sig
att den deklarerade inkomsten är för
låg, beroende på att man inte känner
till sina ekonomiska förhållanden; detta
är vanligt bland näringsidkare av olika
kategorier, heter det. — Jag frågar
nu: Hur skulle den saken kunna avhjälpas
genom att riksdagen sätter uttagningsprocenten
till 100 i stället för 110?
— Den andra gruppen omfattar de deklaranter
som slarvar mer eller mindre
medvetet med notering av inkomster
med ett undermedvetet syfte att vid en
eventuell framtida uppskattning göra
denna till sin fördel. — Hur skall man
kunna ändra på det genom att sätta uttagningsprocenten
till 100 i stället för
110? — Den tredje gruppen består av
dem som lämnar medvetet oriktiga uppgifter.
»Man är rätt hederlig i det dagliga
livet och kanske t. o. m. anfäktas
av en viss etisk inställning», men man
anser statsmakterna vara så omoraliska
i olika avseenden. Om staten sänker
skatten med 10, 20 eller 50 kronor —
tror herr Petrén det har någon inverkan
på dessa deklaranter? —- De som
tillhör denna grupp sägs också kunna
vara etiskt indifferenta och anser det vara
självklart att man inte skall deklarera
mer än man på grund av kontrolloch
tvångsåtgärder räknar med att behöva
taxeras för. Och till slut har vi
dem som är medvetet ohederliga i skattefrågor
och inte drar sig för hur falska
uppgifter som helst.
Detta har skatteutredningen ansett sig
böra avtrycka. Vad tror herr Petrén att
frågan om en uttagningsprocent av 100
eller 110 har för inverkan i dessa avseenden?
-
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det bör väl vara uppenbart för
envar att ett mycket hårt skattetryck
verkar försämrande på deklarationsmoralen.
Alla är ju också ense om att det
hårda skattetrycket här i landet har haft
denna effekt. Men är man överens om
detta, måste man väl också erkänna att
en minskning av skattetrycket verkar i
den riktningen att deklarationsmoralen
förbättras. Det väsentliga här är att få
fram en tendens till lättnad av skattetrycket,
att ge människorna något att
hoppas på genom att visa att förändringarna
på detta område inte måste gå
bara i en riktning, utan att det finns
ett intresse från statsmakternas sida för
att hålla skatterna nere. Man har inte
fått se någonting av detta under de gångna
åren: skattetrycket har ständigt ökat,
och det har ökat även sedan 1949 års
skatteutredning avlämnade sitt betänkande.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
21
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Jag bär inte, såsom herr Eriksson gjorde
gällande, sagt att staten på denna
väg får full täckning för inkomstbortfallet
till följd av skattesänkningen, men
jag anser att den skulle få en väsentlig
återbäring. Denna kommer kanske inte
redan under det första budgetåret, men
den kommer att successivt göra sig gällande.
Det är därför det är så viktigt att
man inte nu ställer skattesänkningarna
på framtiden. Man bör naturligtvis genomföra
dem så snart det är möjligt. Vi
befinner oss nu i ett sådant läge, och
det gjorde vi förresten redan tidigare.
Vi hade långt tidigare haft möjligheter
att sänka skatterna, det visar det budgetöverskott
som uppkommit under de senaste
åren. Det är bara att beklaga att
statsmakterna inte förr har slagit in på
denna väg och därmed följt folkpartiets
linje. Om så skett, hade vi nu redan börjat
få glädje av den stimulans som en
skattelättnad otvivelaktigt ger när det
gäller produktionsvilja, skattemoral och
sparande, vilket också skatteutredningen
har framhållit.
Herr SVÄRD: Herr talman! Det är
kanske ofint av en utomstående att blanda
sig i det inbördes gräl som här pågått
mellan bevillningsutskottets ärade
ledamöter. Det är måhända särskilt ofint
att göra det, eftersom bevillningsutskottets
betänkande i den fråga, som nu behandlas,
delades ut i kamrarna i går eftermiddag
under pågående plenum och
riksdagens ledamöter utanför bevillningsutskottet
följaktligen haft den tid,
som återstod efter gårdagens plenum
fram till dagens, till sitt förfogande
för att ta ståndpunkt till detta betänkande.
Detta kan i någon mån förklara
den snabba gången i ärendenas behandling
tidigt på morgonen i denna kammare.
Nu kan det ju ifrån bevillningsutskottets
sida som en ursäkt framhållas att
detta inte spelar någon större roll, eftersom
det i utskottets betänkande inte
finns någonting som inte redan tidigare
har varit tryckt. Där finns ingen uppgift,
intet omdöme, ingen synpunkt som
inte är tryckt redan i den kungl. propositionen.
Denna ursäkt må ju gälla för
vad den är värd -—- enligt min uppfattning
kan den inte vara värd så särskilt
mycket.
Det finns, herr talman, ingen större
anledning att ge sig in på enskildheterna
i herr Sjödahls olika anföranden. Jag
har följaktligen inte någon anledning att
närmare granska hans citat av en fransk
monark, ett citat som han använde för
att karakterisera oppositionen och som
härstammar från en fransk monark som
inte endast var bekant för sin osedvanliga
lättfärdighet, utan också som sin
tids främste företrädare för statssocialism
och för en hård skattepolitik. Inte
heller finns det anledning att fästa något
avgörande avseende vid herr Sjödahls
synpunkter på den person, som är gift
med 100 000 kronor.
Jag skall ärligt erkänna att jag hade
det intrycket att jag hade hört herr
Sjödahls anförande tidigare; intrycket
var kanske felaktigt, men det fanns där.
Jag hade först den känslan, att jag hade
hört det på något folkmöte, men fann
sedan att det förmodligen var en varm
julidag 1947 som det hade framsagts här
i kammaren. Herr Sjödahls skattesystematiska
tänkande föreföll mig •— okunnige
man — nämligen ha upphört i och
med 1947 års skattebeslut. Frågan om
skattesystem är enligt honom fortfarande
en fråga om en avvägning av beskattningen
mellan olika inkomstgrupper,
fortfarande uteslutande en intressefråga
för människor i olika inkomstlägen. Det
är, om man skall tillspetsa framställningen,
en klasskampsfråga — på ett område
som sällsynt illa lämpar sig för klasskamp.
Det var detta som låg bakom 1947
års beslut, och det var väl denna bakomliggande
grundsats som gjorde att 1947
års skattesystem tämligen omedelbart efter
det att det trätt ut i livet visade
sin livsoduglighet. Vad 1949 års skatteutredning
har presterat är ju i själva verket
en förintande kritik av 1947 års system,
och vad denna utredning försökt
att prestera är ett alternativ till 1947 års
stora tanke. Denna omständighet tyckes
herr Sjödahl inte ha märkt. För honom
22
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten,
är skattefrågan fortfarande en fråga om
de lättnader som kan beredas den eller
den inkomsttagaren. För honom är det
inte fråga om att inordna skattesystemet
i en sammanhängande ekonomisk politik.
För honom är det inte fråga om att använda
den makt, staten har genom sin
beskattningsrätt, på ett sätt som nr allmänt
samhällsekonomiska och allmänt
samhälleliga synpunkter kan anses vara
gagneligt.
Jag vill gärna ha noterat detta faktum
och nöjer mig med noterandet.
Det är ju så, att den svenska riksdagen
sönderfaller i två delar: en del
fylld av ansvar och ansvarsmedvetande,
en del som saknar dessa förnämliga
egenskaper och känslor. Den ansvarsmedvetna
delen har tidigare begränsats
till det socialdemokratiska partiet, men
utökades plötsligt i höstas till att även
omfatta bondeförbundet, vilket ur allmän
synpunkt måste anses vara en
fördel, eftersom det ur allmän synpunkt
måste anses vara en fördel
att ansvarsmedvetandet sprider sig
till allt vidare kretsar. Sitt ansvarsmedvetande
har majoriteten på socialdemokratiskt
håll med fräckhet, höll jag på
att säga, men det menade jag inte, utan
frejdighet och framåtanda, på bondeförbundshåll
med viss tveksamhet, med vissa
undvikande formuleringar — givit uttryck
för i en bedömning av vilka inkomster
och utgifter det svenska statsverket
kommer att få under det budgetår
som börjar på högsommaren nästa år och
slutar på högsommaren 1954.
Emellertid har man vid dessa beräkningar
— för att nu använda ett något
överdrivet uttryck — såvitt jag förstår
gjort sig skyldig till ett litet misstag.
Man har anfört så starka argument att
man bevisar alldeles för mycket. Herr
Sjödahls hela budgetresonemang bevisar
nämligen, efter vad jag kan fatta, icke
att en uttagningsprocent på 110 är nödvändig,
utan det bevisar att en uttagningsprocent
på något över 120 är nödvändig.
Det förefaller mig då egendomligt
att herr Sjödahl, som ju är en självständig
man, särskilt i skattefrågor, inte
yrkar på en uttagningsprocent av 120
och på det sättet in amplissima forma
ger uttryck för sin ansvarsmedvetenhet.
Då han inte gör det, måste jag fortfarande
okunnige man leva kvar i den
tron att det inte finns någon artskillnad
mellan oppositionen och de bägge regeringspartierna
i fråga om ansvarsmedvetande,
bara en gradskillnad. Man
skulle kanske kunna säga att vi är ansvarslösa
allihop, ifrån de av herr Sjödahl
i dag omhuldade kommunisterna
och upp till den svenska socialdemokratien.
Herr talman! Jag har utomordentligt
svårt att förstå, att man inte på regeringshåll
vill inse att svenska folket har
uppfattat det enhälliga utlåtande i skattefrågan,
som 1949 års skatteutredning
har avgivit, som ett löfte om omedelbara
lindringar, och att svenska folket betraktar
vad som nu hänt i den vackra
månaden maj som ett återtagande till en
del av detta löfte. Hade man inom regeringen
— vilket jag utgår från att man
hade —- redan på ett tidigt stadium den
uppfattningen, att eu skattelindring i
den utsträckning, som kommittén har
föreslagit, icke var möjlig, då borde man
med hänsyn till inte bara skattebetalarnas
nattro, utan också med hänsyn till
utvecklingen i samhället, ha avstått från
att framlägga ett förslag i enlighet med
kommitténs betänkande. Att nu komma
efteråt och ta tillbaka vad man lovat för
någon månad sedan, det kan inte vara
nyttigt — varken för regeringen eller för
samhället.
Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! På en punkt i herr Svärds anförande
kan jag helt instämma med honom,
nämligen att även jag beklagar att
bevillningsutskottets betänkande utdelades
så sent som i går kväll. Jag tycker
emellertid att bevillningsutskottet är rätt
oansvarigt härför. Jag kan upplysa herr
Svärd om att jag ingrep i går vid middagstiden.
Jag tyckte att det var upprörande
att betänkandet då ännu inte var
utdelat. Kanske det därigenom skaffades
fram några timmar tidigare.
Herr Svärd kom med en del vanliga
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
23
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
fraser, som han brukar använda. Han
påtalade t. ex., att utskottet inte anfört
några nya synpunkter utöver dem, som
regeringen framlagt i propositionen. Det
kan nog vara riktigt, ty om en fråga har
behandlats uttömmande, är det ju tämligen
hopplöst att försöka komma med
nya synpunkter. Jag vill dock erinra
herr Svärd om att reservanterna i sin
reservation inte framför några synpunkter
alls, vilket väl är ännu sämre.
Herr Svärd gjorde gällande att skatteutredningens
betänkande var en förintande
kritik av 1947 års reform. Herr
Svärd sade litet ironiskt, att han tyckte
sig ha hört mitt anförande förr. Jag skulle
gentemot det vilja säga att jag nog
tyckte, att jag hört herr Svärds jonglerande
med ord rätt många gånger förut.
Men vari består nu den förintande kritiken?
Det som vi diskuterade 1947 och
framför allt ägnade vår uppmärksamhet
var förmögenhetsbeskattningen, och förmögenhetsbeskattningen
är pricipiellt
lämnad orörd i skatteutredningens betänkande.
Vi har kvar kvarlåtenskapsskatten
och förmögenhetsskatten i ungefär
samma utsträckning som förut. Vad
som förändrats är avdragsgränsen; den
har anpassats efter penningvärdets fall.
I fråga om inkomstskatten däremot har
det skett en stor förändring, men den
är beroende av att man inom skattesystemets
ram velat bättre ordna sambeskattningen.
Det är det som föranlett de
två skatteskalorna för gifta och ogifta,
det är det som föranlett att man har infört
en proportionell beskattning av inkomster
på ända upp till 13 000 å 14 000
kronor för gifta. Det är en betydande
förbättring av skattesystemet som därvid
skett, men förändringen sammanhänger
alltså med sambeskattningen. Vi
kan alltså inte här tala om någon förintande
kritik av 1947 års förslag. Det
kvarstår oförändrat i sin principiella utformning.
Vi är alla mer eller mindre ansvarslösa,
sade herr Svärd litet ironiskt —
han menade väl att vi skulle inte ta det
ordet så tungt. Jag erkänner också, att
alla partier här i viss mån uraktlåter
att räkna med riskerna fullt ut. llisker
-
na med oppositionens förslag är en underbalansering
på 000 miljoner kronor
och med regeringens förslag, som utskottet
tillstyrkt, 300 miljoner kronor.
Det är uppenbarligen de risker, som man
iklätt sig för att kunna genomföra en
skattesänkning. Det är tråkigt att läget
inte ligger klarare till, men jag tror att
åtskilligt ändå är vunnet genom det förslag,
som utskottet här har tillstyrkt.
Sedan är det uppenbart att skillnaden
mellan utgångspunkterna för herr Svärds
sätt att se och mitt sätt att se på skattefrågorna
är lika stor som mellan natt
och dag. Vem som representerar natten
överlämnar jag åt kammaren att fundera
över.
Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Herr Sjödahl anser sig nu med
säkerhet kunna fastställa det budgetöverskott,
som skulle uppkomma för det
budgetår, vilket slutar sommaren 1954,
för den händelse riksdagen följer reservanternas
linje. Jag vill erinra herr Sjödahl
om att för budgetåret 1949/50 förutsågs
i riksstaten, som väl dock har
något större auktoritet än t. o. m. herr
Sjödahl, ett budgetöverskott på 659 miljoner
kronor. När utfallet kunde avstämmas
hade icke endast budgetöverskottet
försvunnit, utan det hade uppstått ett
budgetunderskott på 163 miljoner kronor,
en felkalkyl från riksstatsdatum på
inemot 800 miljoner kronor.
När sådant har inträffat för den verkliga
expertisen, tror jag att det vore fördelaktigt,
om herr Sjödahl med något
mindre säkerhet uttalade sig om ett budgetår,
som ännu inte ligger inom synhåll.
Herr WEHTJE: Herr talman! 1 debatten
här i kammaren har herr Ewerlöf
i sitt nyligen gjorda inlägg framfört synpunkter,
som väl klarlägger den fråga,
som vi nu diskuterar, och som helt överensstämmer
med mina egna synpunkter,
varför jag nu i första hand ber alt få
instämma med herr Ewerlöf.
Den uppgift, som 1949 års skatteut -
24
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
redning hade sig förelagd, var, såsom
herr Ewerlöf framhöll, att söka nedbringa
trycket av de direkta skatterna
till den nivå som fastslogs genom skattereformen
år 1947. Det försämrade penningvärdet
hade medfört ett automatiskt
ökat skattetryck, och man ville söka
komma från detta. Men möjligheterna
härtill har visat sig var mycket begränsade,
särskilt med den ringa rörelsefrihet
som man haft med hänsyn till de
växande statsutgifterna. När vi ser resultatet,
sådant det nu synes bli, är det
beklagligt, att vi inte kunnat uppnå mer.
Man har inte nått ett återställande av
skattetrycket till 1947 års nivå. Berget
har fött en råtta.
Vi är alla överens om att staten inte
kan tillföras större inkomster via de direkta
skatterna. Det blir därför en angelägen
uppgift att söka hålla utgifterna
inom en sådan ram att man kan skaffa
inkomster för deras täckning. Nu har
finansministern tillsatt särskilda utredningsmän,
som ånyo skall överväga,
på vilket sätt staten skall kunna få täckning
fär de utgifter som har en tendens
att automatiskt växa. Vi får väl nu avvakta
vilket resultat de tillkallade utredningsmännen
kan komma till. Jag
kan inte finna annat än att det vore
mycket rimligt att dessförinnan icke
vidtaga den faktiska skattehöjning, som
det kommer att innebära att nu gå
utöver den normala uttagningsprocenten
100.
Herr talman! Jag vill sedan se något
på de olika siffrorna och hur man i propositionen
och utskottets betänkande avvägt
budgeten. Det är givetvis sunt och
riktigt att söka få täckning för utgifterna
medelst ordinarie inkomster. Men
det har man gjort på det viset att man
bortsett från att medräkna de tillfälliga
statsinkomsterna, som redovisas med ett
belopp av 865 miljoner kronor. Det blir
väl ändå så, att rent kassamässigt kommer
dessa medel att stå till förfogande.
Det är ju tack vare dessa inkomster som
man i dagens läge i huvudsak räknar
med att kunna få balans mellan kassainkomsterna
och de kassamässiga utgifterna.
Bland dessa senare ingår ock
-
så omkring 100 miljoner kronor, som
man räknar med behöver tas i anspråk
av reservationsmedel.
Såväl i propositionen som utskottets
betänkande säges, att man inte kan bortse
från hur utvecklingen av det statsfinansiella
läget kommer att bli för nästkommande
budgetår, d. v. s. budgetåret
1953/54. Såsom man nu anser sig kunna
bedöma läget kommer det inte att ges
möjligheter till en balanserad budget
med mindre än att man då har ett skatteuttag
med 110 procent. Jag medger att
det väl ligger något i att man, när man
avväger skatten för det budgetår som vi
nu behandlar, även bör se något in i
framtiden. Det kan dock icke finnas
skäl att driva överbalanseringen alltför
långt i en oviss tid, om man i alla fall
uppnår ett så stort kassamässigt överskott,
som det blir med det beräkningssätt
som jag här angivit.
När man räknar med det sannolika
budgetutfallet för budgetåret 1953/54,
bortser man också från de tillfälliga
statsinkomsterna och utgår ifrån att det
inte skall vara något kvar av dem vid
denna senare tidpunkt. Det är ju dock
så, att den beräknade inkomstökningen
genom de av riksdagen beslutade s.
k. tillfälliga pålagorna kommer att finnas
kvar även då. Begränsningen av rätten
till fri avskrivning gäller ju för två
år, investeringsavgiften skall också utgå
under två år, och elskatten är inte
alls tidsbegränsad. Man har därför både
rätt och skyldighet att ta hänsyn till
dessa inkomster.
Herr talman! Med dessa ord vill jag
förklara, att jag icke kan anse annat än
att det finns möjlighet att uppnå ett
mycket rimligt resultat om man stannar
vid ett skatteuttag av 100 procent.
Herr FRANZON: Herr talman! Man har
i flera av anförandena kommit in på vad
1949 års skatteutredning skrivit i sitt betänkande.
Jag kan inte riktigt gå med på vad
herr Petrén säger, att om uttagningsprocenten
sättes till 110, förlorar utredningens
förslag sitt värde. Utredningen
skulle, säger herr Petrén, ha understru
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
25
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
kit att de skalor som framlagts är utformade
under förutsättning att uttagningsprocenten
blir 100. Det är, herr Petrén,
ett lösryckt citat ur vad utredningen
skrivit. På samma sätt som de nu gällande
skalorna enligt 1947 års beslut
medger en rörlighet från 90 till högst
120, så finns en motsvarande rörlighet
när det gäller skalorna i det nya förslaget.
Jag ber här att något utförligare än
herr Petrén gjort få citera vad utredningen
sagt på denna punkt. Utskottet
säger: »I fråga om skalornas rörlighet
ifrågasattes icke annan princip än den
nu gällande. För den händelse uttagningsprocenten
bestämmes högre än till
100 procent av grundbeloppet föreslås,
att skatten icke i något skikt skall överstiga
den högsta skattesatsen i skalorna,
d. v. s. 65 procent. Detta överensstämmer
i princip med nuvarande ordning,
enligt vilken motsvarande procenttal är
70. Vid skalornas utformning har vi utgått
från att grundbeloppet skall uttagas
med 100 procent. Det är enligt vår mening
en väsentlig förutsättning, att övergången
till systemet sker vid grundbeloppsnivå.
» Och utredningen fortsätter
litet längre ned: »Rörligheten torde
dock vara så begränsad, att vid mera
avsevärd förändring av uttagningsprocenten
— uppåt eller nedåt •— en ändring
av grundskalorna kan vara att föredraga.
»
Dessa tabeller kan således även gälla
eu uttagningsprocent av 110. Sedan är
det klart — jag hänvisar till vad jag
sade redan vid onsdagens debatt — att
för den som varit ledamot av denna
kommitté, som ju var fullt enig, är det
naturligtvis tråkigt att konstatera, att
det ekonomiska läget för framtiden skall
vara sådant, att vi inte nu kan bibehålla
uttagningsprocenten vid 100. Frågan om
uttagningsprocentens storlek kommer
väl för övrigt att vara det stora debattämnet
i dag, ty i fråga om skattetabellernas
utformning har ju finansministern
både vad gäller gifta och ensamstående
helt följt utredningens förslag,
liksom även i fråga om grunderna för
sambeskattningen.
Herr Petrén säger alltså, att förslaget
nu inte skulle vara av något värde. Jag
vill konstatera att kommitténs förslag
ändå måste anses ha ett visst värde,
t. ex. om vi tänker på sambeskattningen.
Den frågan har ju varit föremål för stora
debatter under många år och den har
tidigare behandlats av en utredning,
vars förslag icke framlagts i form av en
proposition. 1949 års skatteutredningsförslag
har dock lagts fram i proposition,
så nog tycker jag att det är en väsentlig
förbättring. Härtill kommer också
att denna fråga härmed avföres ur
den aktuella skattedebatten.
Vad sedan gäller skattekommitténs resonemang
och ställningstaganden i fråga
om skatternas verkningar, vill jag här
omtala, att vi inom kommittén försökt
att göra en analys över skattetänkandet
genom personliga kontakter. Jag sade
redan i onsdags och vill stryka under
det i dag, att vi nog ändå har lyckats
reducera talet om skattetänkandets verkningar
till dess rätta proportioner. Jag
måste också konstatera, att det framlagda
förslaget kan medföra vissa förbättringar
i fråga om skattetänkandet. Därom
anför utredningen på s. 114 bl. a.
följande: »Betydelsen av de skattesänkningar
vi föreslå är givetvis svår att bedöma.
I den mån beskattningen i sin
nuvarande form kan ha medfört skadliga
verkningar, torde man få räkna med
att dessa först på längre sikt kunna avlägsnas
genom en skattesänkning. Emellertid
torde få antagas, att en skattesänkning
av en ganska begränsad omfattning
kan ha en stimulerande effekt
på arbetsvilja och företagsamhet, vilken
i viss mån kan kompensera det omedelbara
skattebortfallet genom sänkningen.
» Sedan tillägger utredningen en mening
av följande lydelse: »Vi ha emellertid
icke velat i någon mera avsevärd
grad bygga på ett sådant antagande.»
Det är således det resonemang, som vi
fört i kommittén. Men vi konstaterar att
eu skattesänkning även av begränsad
omfattning verksamt kan bidraga till en
förbättring av de nuvarande förhållandena.
Med en uttagningsprocent av 110 blir
26
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
alltså verkningarna av skattesänkningen
mera begränsade än om uttagningsprocenten
bibehålies vid 100. Faktum är
dock att det är en sänkning i åtskilliga
inkomstklasser. Herr Petrén vet lika
bra som jag att vi i kommittén uttalade
vår uppriktiga ledsnad över att det i
kommitténs förslag finns en del skönhetsfläckar
i vad gäller skatteskalorna
för ensamstående i lägre inkomstskikt.
Höjningen av uttagningsprocenten medför
ytterligare en skönhetsfläck i de
lägsta inkomstgrupperna — det blir nu
faktiskt många plustecken även högre
upp i skalorna. Men om man ser på de
tabeller, som utredningen har förebragt,
skall man finna, att om hänsyn tas till
den totala skatten, således den sammanlagda
kommunala och statliga skatten,
blir höjningarna inte så stora som om
man bara ser på den statliga inkomstskatten.
Den beslutade ändringen i fråga
om de kommunala ortsavdragen har ju
trätt i kraft ett år tidigare än omläggningen
av inkomstskatten. Man måste
även ta hänsyn till detta faktum, när
man bedömer verkningarna av det framlagda
förslaget.
■lag upprepar, att det nu inte gäller
att debattera skatteskalornas utformning,
utan vad vi nu har att ta ställning till
är frågan om uttagningsprocenten, vilken
här föreslås höjd med tanke på statens
framtida ökade utgifter. Vi socialdemo
krater har inte, herr Petrén, sprungit
ifrån vår ståndpunkt inom skatteutredningen.
Vi har där aldrig tagit ståndpunkt
till vilken uttagningsprocent som
skall fastställas, även om vi skrivit att vi
räknat fram våra skalor med utgångspunkt
från en uttagningsprocent av 100.
Faktum är dock att läget ändrats genom
att statens utgifter ökat sedan vi inom
kommittén slutförde vårt arbete.
Jag har fäst mig vid en passus i finansministerns
uttalande i den proposition,
som vi i dag behandlar. Finansministern
skriver: »Å andra sidan, såsom
vissa överslagsberäkningar utvisar, måste
man räkna med utgiftsökningar av
automatisk natur framför allt på försvars-,
social- och ecklesiastikhuvudtitlarna
å ett belopp av storleksordningen
400 miljoner kronor, vilket för övrigt
stämmer väl med de senaste årens erfarenheter.
Eftersom någon täckning för
dessa utgifter icke kan väntas föreligga
skulle budgeten sålunda ej kunna balanseras.
Härtill kommer att det knappast
är realistiskt att räkna med att utgiftsökningarna
skall kunna begränsas till
automatiska utgiftsökningar, som i huvudsak
varit fallet under de senaste åren.
Så betydande eftersatta behov inom den
statliga sektorn av ekonomien särskilt
vad gäller den sociala reformverksamheten
gör sig redan nu gällande, att en
viss ökning av statsverksamheten och
kostnaderna härför blir ofrånkondiga i
längden.»
Om jag inte missuppfattat situationen,
förordade ju folkpartiet i går ett särskilt
tillägg på folkpensionerna, vilket skulle
ha medfört en dubbelt så stor utgift som
det av statsrådet framlagda förslaget och
som skulle ha inneburit att statens utgifter
enbart på denna punkt ökat från
37 miljoner kronor till 74 miljoner kronor.
Jag har för min del aldrig kunnat
förstå dem, som samtidigt som de kräver
skattesänkningar samma dag eller
dagen därefter kan kräva betydande utgiftsökningar.
Jag tror för min del alt
vi aldrig kan tänka oss att få till stånd
några effektiva skattesänkningar, om vi
inte samtidigt kan minska statens utgifter.
Då man här påstår, att det trots allt
finns utrymme för skattesänkningar, är
detta en rent teoretisk spekulation, och
dylika påståenden vilar icke på hållbar
grund.
Bland motståndarna till dagens förslag
i fråga om skatteuttagningsprocenten resonerar
man som så: Låt oss i dagens
läge ha kvar skatteuttagningsprocenten
vid 100 — vi tar en risk, men vi vill i
alla fall se, hur det kommer att verka på
skattemoralen och skattebetalarna.
Gentemot detta resonemang vill jag säga,
att mot bakgrunden av de siffror, som
finansministern har framlagt på s. 44 i
proposition nr 233, vill jag hellre i dag
höja uttagningsprocenten med utsikt att
med en förståndig finanspolitik kunna
sänka den till 100 ett kommande budgetår
än att i dag acceptera uttagnings
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
27
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
procenten 100 och sedan på grund av
oförstånd i dag kanske tvingas till att
höja uttagningsprocenten till 110 i en
situation, där det ekonomiska läget måhända
är sådant att det är svårt för staten
att få in de pengar från skattebetalarna
som man räknat med att få in
under kommande budgetår. Även jag
hoppas givetvis att det skall bli möjligt
att sänka skatterna, ty den samlade skatten
är för hög. Jag betonade detta redan
i onsdags. Jag tror att även finansministern
instämmer i vad skatteutredningen
sagt om att man inte gärna kan
gå högre.
Med tanke på den utredning, som nu
tillsatts för att utreda möjligheterna att
genom indirekta skatter tillföra staten
ökade inkomster, vill jag erinra om att
även skattekommittén berört den frågan
på åtskilliga sidor i sitt betänkande.
Vi har dock inte tagit någon bestämd
ståndpunkt. Jag tror mig dock kunna
tala på skattekommitténs vägnar då jag
här säger, att om vi skall tillgripa ökade
indirekta skatter, för vilket jag har en
viss sympati, bör detta endast göras för
att tillföra staten erforderliga inkomster
för att täcka mer betydande ofrånkomliga
utgifter på det sociala området.
Jag kan doek aldrig medverka till att
uttaga högre indirekta skatter för att
därigenom kunna sänka den direkta
skatten.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror inte, herr Franzon, att
jag anfört något felaktigt citat från 1949
års skattcutredning i fråga om dessa uttalanden
rörande uttagningsprocenten.
Vad vi här står inför är en övergång
till den beslutade skattereformen. Utredningen
säger mycket bestämt, att en väsentlig
förutsättning är, att övergången
till det nya systemet sker vid grundbeloppsnivån.
Man kan naturligtvis inte
komma ifrån att det kan tänkas uppstå
en situation, i vilken man inte kan hålla
fast vid en uttagningsprocent av 100.
Uttagningsprocenten kan ju röra sig bå
-
de uppåt och nedåt. Vi är emellertid i
dag icke i det läget, att uttagningsprocenten
måste sättas vid 110. Utredningen
har mycket bestämt gått emot att
göra övergången på detta sätt.
Vi har inte heller inom utredningen
gjort några beräkningar över vilka ökade
inkomster som en höjning av uttagningsprocenten
från 100 till 110 skulle
medföra för staten. Det finns helt enkelt
inte några sådana beräkningar från
utredningens sida, utan förväntningarna
har varit att göra övergången vid en uttagningsprocent
av 100.
När utredningen avlämnade sitt betänkande,
var det inte någon inom utredningen
som väntade sig ett budgetöverskott
för 1952/53 av den storleksordning
som budgetöverskottet visat sig
bli enligt vad som framgår av utskottets
betänkande i dag, nämligen 900 miljoner
kronor.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Om man vill bedöma de frågor, som
hänför sig till bevillningsutskottets betänkande
nr 57, lär man inte kunna göra
det utan att samtidigt snudda vid de
problem, som är föremål för behandling
i bankoutskottets därefter följande utlåtande
nr 27, och jag tillåter mig därför
att med herr talmannens medgivande
säga min mening om dessa två utlåtanden
i ett sammanhang.
Om jag går till det bankoutskottsutlåtande,
som jag nyss nämnde, finner jag
att alla är tämligen ense på en punkt,
nämligen att det nuvarande konjunkturläget
är mycket ovisst. Man vet icke vad
som kan komma härefter. Det kan bli
en lågkonjunktur, det kan bli en stabilisering
av det nuvarande läget, och det
kan också komma inflationsimpulser.
Vilka slutsatser skall vi dra av denna
utgångspunkt? Enligt mitt sätt att se har
vi, när vi nu har fått en liten avmattning
i konjunkturerna och när den ekonomiska
politiken har kunnat bli fullt
verksam, också en chans att försöka
mönstra ut våra egna inflationshärdar
och skapa en stabilisering. Den chansen
kan vi icke få lov att släppa. Den
måste vi gripa, och det innebär att vi
28
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
även för den framtid, som närmast följer
härefter, måste föra en stram ekonomisk
politik.
Om den saken är åtminstone högern i
bankoutskottet ense med oss. Högern säger
där, att den ekonomiska politiken
tills vidare bör vara så kärv, att inga
nya inflationsimpulser tillåts att slå
igenom. Jag kan icke veta, om man inom
folkpartiet är lika klar på den punkten.
Det är inte så lätt att utforska i vilket
avseende folkpartiet i sitt särskilda
yttrande instämmer med majoriteten eller
går emot den, men man får ju närmast
det intrycket, att folkpartiet här
har en något mera tveksam inställning
till behovet av att fortsätta med den
strama politiken. Jag får hoppas att jag
har misstagit mig, men det finns en tendens
i yttrandet, som jag icke tycker är
så uppmuntrande.
Man är väl också tämligen överens om
att det i vår ekonomiska politik måste
ingå en stram penningmarknad. Det är
något delade meningar om hur man
skall åstadkomma detta, och jag tänker
inte här riva upp någon räntediskussion.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att man icke i något land har
gått den vägen, att man med tillhjälp av
räntevapnet bär skapat kreditåtstramningar.
Man har i alla länder skapat
kreditåtstramningen med kvantitativa
restriktioner på penningmarknaden. Sedan
har man i vissa länder tillåtit en
viss rörlighet i räntan på grundval av
dessa restriktioner. I andra länder, såsom
i Sverige, har vi inte ansett oss behöva
följa den linjen. Jag vill bara slå
fast att man överallt har ansett det nödvändigt
att tillgripa de kvantitativa restriktionerna
för att skapa en stram penningmarknad.
Hos oss är det tänkt, att
denna stramhet i främsta rummet skall
skapas genom den överenskommelse om
bankernas likviditet, som har träffats
mellan riksbanken och bankerna.
Från oppositionens sida sägs det oftast,
att man icke vill ha några skatter
och pålagor såsom medel i den konjunkturutjämnande
politiken. I sin motion
med anledning av propositionen nr 233
om uttagningsprocenten säger högern
rent av, att det inte är till någon nylta
med en överbalansering av budgeten.
Man säger, att det väl kan vara till nytta
under vissa omständigheter, men endast
om man steriliserar budgetöverskottet
kan det tänkas ha en sådan verkan.
Men när det nu är på det sättet, som
det verkligen är hos oss, att vi använder
budgetöverskottet för att finansiera
sådana statliga och offentliga investeringar,
som annars skulle ha finansierats
med lånemedel, och när vi icke
släpper fram mer sådana investeringar
än vi skulle ha gjort vare sig det
funnits något budgetöverskott eller ej
och vi alltså här gått fram med all den
sparsamhet som är möjlig, måste väl
ändå även ett sådant budgetöverskott
ha sin verkan. Och hur skall man egentligen
kunna förneka delta, när det nu
är alldeles uppenbart att den kreditåtstramning,
som vi i dag har i Sverige,
icke har skapats genom överenskommelsen
om likviditeten utan har skapats
dels genom prisutjämningsavgifternas
indragande till staten och dels genom
det statliga budgetöverskottet. Därmed
är fastslaget, att detta budgetöverskott
har sin verkan, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att nog är det vanligast
i sådana borgerliga kretsar, som
icke är partipolitiskt inficierade, att
man erkänner statsbudgetens betydelse
som konjunkturmedel. Jag hänvisar i
det avseendet till Finanstidningens senaste
nummer, där det uttryckligen
sägs att näst kreditåtstramningen är
budgetpolitiken det verksammaste medlet
för att bromsa en högkonjunktur.
När man till mig ställer den frågan,
om nu verkligen denna finanspolitik betytt
något under den gångna tiden, exempelvis
under år 1951, kan jag visserligen
icke säga att det vi då gjorde var
tillräckligt för att förhindra en penningvärdeförsämring.
Men jag måste, såsom
jag förut har gjort, ställa frågan, var vi
skulle ha varit, om vi icke under år 1951
dels dragit in 500 miljoner kronor av
bolagens vinstmedel i form av prisutjämningsavgifter
och dels skapat ett
budgetöverskott, som för detta kalenderår
uppgick till 500 miljoner kronor.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
29
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
Jag vill därför för min del med bestämdhet
påstå, att det icke går att skapa
tillräckliga motmedel mot inflationstendenser
enbart på penningmarknaden,
utan de åtgärder, som man där
vidtar, måste stödjas av finanspolitiska
åtgärder.
I dag gäller det för riksdagen att ta
ståndpunkt till innehållet i vår konjunkturpolitik.
Om kreditpolitiken är
vi ju i det stora hela ense. De invändningar,
som beträffande kreditpolitiken
gjorts från oppositionens sida mot regeringens
linje, verkar ju ganska platoniska.
Däremot står vi, när det gäller budgetpolitiken,
vid en skiljelinje. Här vill
oppositionen skattesänkning i stället för
budgetöverskott. Ja, det är väl kanske
inte den skattesänkning, vi diskuterar i
dag, som därvid förnämligast lekt oppositionen
i hågen — det skulle i så fall
ha varit ologiskt — utan det är väl snarare
borttagandet av de skatter, som
kommit till just med avsikt att verka
konjunkturbromsande.
Här vill alltså oppositionen ha en ändring
i vår politik, och därför vill jag
säga, att jag finner oppositionens ställning
ganska halvhjärtad. Man behåller
en bit av den ekonomiska politiken, men
man försöker att kasta bort en del av
den.
Den budget, som nu håller på att antagas
av riksdagen och där inkomstsidan
behandlas i dag, kommer — om den
godtas — att bli en vikt i vågskålen när
det gäller att bekämpa inflationsimpulser.
Men jag vill genast säga, att den icke
kommer att bli lika tung som den vikt
budgeten utgör under det nu löpande
budgetåret. Och jag vill dessutom säga
att den inte heller är så tung i verkligheten
som den kanske ter sig på papperet.
Jag vill påpeka att här föreligger en
betydande svaghet. Riksräkenskapsverket
har nämligen beräknat den statliga
inkomstskatten på grundval av en inkomststegring,
som i jämförelse med genomsnittet
för 1951 under 1952 skulle
utgöra 17 eller 18 procent, men i denna
inkomststegring är det inräknat en löneglidning
även under år 1952 på 3 procent,
i genomsnitt således l1/2 procent.
Är vi säkra på att det blir en sådan löneglidning
i år? Bankoutskottet säger,
att det är föga sannolikt. Det kan till
och med hända, att det blir en negativ
löneglidning. Det innebär att inkomsten
av skatterna i så fall blir lägre. Men
dessutom har riksräkenskapsverket räknat
med en icke ringa ytterligare inkomststegring
under år 1953. Om vi, såsom
vi hoppas, lyckas att få ett stabiliserat
pris- och inkomstläge, kommer det
icke att bli någon sådan inkomststegring
under nästa år, och det betyder i sin tur
ett inkomstbortfall.
Vi får alltså räkna med att ifall vi lyckas
att stabilisera det nuvarande läget,
med högkonjunktur och med full sysselsättning
men med överkonjunkturens
spetsar bortbrutna, kommer med all
sannolikhet icke inkomstskatten att ge
de belopp, som man här har räknat
med. Och det blir självfallet ännu värre,
om man sedan på grund av en sådan
konjunkturutveckling finner det vara
angeläget att ta bort en del av de pålagor,
som kommit till för att verka som
bromsar på konjunkturutvecklingen.
Man får alltså räkna med att om vi
lyckas att stabilisera överkonjunkturen
kommer statsinkomsterna att förete en
fallande kurva. Men utgifterna kommer
ju icke att minskas, ty det är ju de utgifter,
som riksdagen i år har beslutat.
De kommer ju att stå kvar, och följaktligen
kommer inkomster och utgifter i
det läget att närma sig varandra, och
följaktligen kan det hända, att budgetöverskottet
försvinner och kanske blir
negativt.
Nu säger man måhända, att det väl
inte gör någonting, om budgetöverskottet
försvinner — i en lågkonjunktur behöver
man inte ha något budgetöverskott,
utan det kan i stället vara rimligt,
att man har ett budgetunderskott. Ja, om
man har en sådan lågkonjunktur, att
samhället måste vidta väsentliga åtgärder
för att sätta folk i arbete, är det naturligt
att ha ett budgetunderskott. Men
jag vill påpeka att redan med en stabilisering
av det nuvarande konjunkturläget
får vi räkna med fallande statsinkomster,
och det skall inte så mveket
30
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
till förrän vi då kommer i ett underskottsläge.
Jag måste då fråga: Kan det vara rimligt
att vi under en period av högkonjunktur
skall ordna det så att vi får en
underbalansering av budgeten? Det
måste vi väl ändå ur principiella synpunkter
säga nej till. Och detta gör att
vi i dagens ovissa läge måste ha ett icke
obetydligt budgetöverskott för att å ena
sidan vara säkra på att kunna möta en
inflationsimpuls och å andra sidan icke
riskera att även i en högkonjunktur få
en underbalanserad budget.
överskottet i den budget, som vi nu
anar, är inte på långa vägar så stort som
överskottet för innevarande budgetår,
och det är inte heller så stort som det
budgetöverskott jag förra året pläderade
för. Men jag medger, att budgetöverskottet
nu inte behöver vara så stort; å ena
sidan skapas en viss motvikt genom den
föreslagna fonderingen av kommunmedel
och å andra sidan är det nuvarande
konjunkturläget icke så tillspetsat, att
man behöver ställa sina anspråk lika
högt som förra året.
Det är därför som jag för min del ansett,
att man skulle kunna få ett visst utrymme
för sänkning av den statliga inkomstskatten,
och det är den frågan vi
nu har att i anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 57 diskutera och
ta ståndpunkt till.
I propositionen nr 233 har jag låtit
finansdepartementet framlägga resultatet
av vissa undersökningar rörande vad
vi kan veta om budgeten för år 1953/54.
Vad som där säges, fyller en ju inte med
någon tillförsikt.
Nu har man sagt att det är svårt att
veta vad som kommer att ske så långt
fram i tiden; det kan inträffa en mängd
omständigheter som vi inte nu vet någonting
om. Jag medger att det ligger
mycket i detta, och man får naturligtvis
inte tro att vi har möjligheter att göra
en fullständig bedömning av vad som är
möjligt eller inte möjligt för budgetåret
1953/54. Men bjuder oss ändå inte försiktigheten
att fråga: Har vi budgetåret
1953/54 täckning för de växlar vi under
riksdagen 1952 håller på att utställa?
Och är det inte en sund tanke, att man
eftersträvar täckning?
Om vi beslutar en sänkning av inkomstskatten
nu, kommer den som alla
känner till att verka endast till en tredjedel
nästa budgetår, medan däremot
budgetåret 1953/54 kommer att belastas
med hela det inkomstbortfall som skattesänkningen
medför under ett budgetår.
Vi kan tänka oss att en enskild person
tecknar en livförsäkring eller en försäkring
av något annat slag, där premien
betalas för kalenderår. Premien är
kanske 1 500 kronor om året, men han
tar försäkringen så sent under året, att
han bara behöver erlägga premie för
fyra månader, alltså med 500 kronor.
Skulle vi tycka att den personen handlade
klokt och förståndigt, om han resonerade
så här: »De 500 kronorna har
jag lyckats spara ihop under året, och
därför tar jag försäkringen. Om jag kan
betala de 1 500 kronorna nästa år, ja,
det vet jag ingenting om, men jag tecknar
försäkringen ändå. Det kan ju alltid
inträffa någon gynnsam omständighet
som gör att jag går i land med det?»
Jag tror inte att någon av oss skulle anse
ett sådant handlingssätt klokt. Är det då
välbetänkt av oss såsom företrädare för
den svenska staten att säga: »Nu genomför
vi en skattesänkning som medför ett
inkomstbortfall av 630 eller 360 miljoner
kronor för helt år, men konsekvenserna
för framtiden intresserar oss inte,
tv första året blir inkomstbortfallet bara
210 eller 120 miljoner kronor?»
Man talar om att en skattesänkning
skulle medföra bättre deklarationsmoral.
Jag vet nu inte hur mycket som verkligen
ligger i detta tal, ty så låga skatter
får vi väl inte på mycket länge, att menige
man kan säga sig: »Nu är skatten
så låg att den inte är någonting att fästa
sig vid.»
Men så mycket är väl säkert, att om
vi fastställer en skatteprocent i dag och
sedan tar tillbaka skattesänkningen genom
en höjning vid denna tid nästa år,
så kommer det absolut icke att påverka
deklarationsmoralen förmånligt. Det
tror jag att vi alla kan vara överens om.
Och jag tror inte att någon skulle vilja
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
31
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
bära ansvaret för en sådan utveckling;
den skattesänkning vi nu beslutar, måste
vi kunna vidhålla även nästa år. Hur
mycket vi än talar om framtidens ovisshet
kan vi enligt min mening inte avstå
från att söka skapa garantier för att
skattesänkningen kan vidhållas även
nästa år.
Detta är den ena saken jag här vill
framhålla. Den andra är: Kan vi grunda
en skattesänkning nu på de pålagor vi
ålagt näringslivet för att bromsa konjunkturutvecklingen?
Vi har ju hela tiden
förklarat, att dessa pålagor är av
tillfällig natur och skall tas bort så snart
konjunkturen ändrar sig. Jag måste för
min del vidhålla att vi bör ordna det så,
att dessa pålagor kan avvecklas omedelbart
då detta befinnes nödvändigt med
hänsyn till utvecklingen.
I den föreslagna budgeten ingår 865
miljoner kronor i inkomster, som är av
denna eller likartad natur. Man kan inte
gärna binda sig för framtida utgifter på
grundvalen av de inkomsterna. Däremot
kan man naturligtvis betala tillfälliga utgifter
med dem, det tycker jag också.
Jag har för min del sökt begrunda vilka
tillfälliga utgifter som kan beräknas falla
bort. Jag har med stor tveksamhet sagt
mig, att vi väl ändå bör söka förr eller
senare bli fria från jordbrukssubventionerna
— men det är den enda punkt
jag kunnat finna. Om någon annan kan
peka på flera punkter, så välkomnar jag
förslagen. Men jag tror inte att man kan
få fram några mera väsentliga utgiftsbortfall.
De 665 miljoner, som blir kvar
sedan vi dragit från jordbrukssubventionerna,
måste vi alltså hålla fria; vi får
inte ta några inteckningar i dem, utan
vi bör ha möjlighet att när som helst
avveckla de pålagor det gäller.
Om jag alltså från de beräknade statsutgifterna
drar dels dessa tillfiilliga, av
konjunkturen betingade inkomster och
dels skillnaden mellan skattebortfallet
nästa budgetår och det därpå följande,
kommer jag fram till en inkomstsiffra
för nästa budgetår på 7 216 miljoner, om
uttagningsprocenten sättes till 100. Häremot
står beräknade utgifter på 7 497
miljoner, och resultatet blir alltså ett
underskott i de ordinarie inkomsterna
av i runt tal 280 miljoner kronor, som
skulle behövas för att täcka skattebortfallet.
Vid uttagningsprocenten 110 blir
inkomsterna 7 486 miljoner; underskottet
är då 11 miljoner kronor, men det
beloppet är så litet att man utan vidare
kan bortse från det.
Jag vet att herr Ewerlöf i debatten
har sagt, att 100 eller 270 miljoner är
sådana småpengar att man kan bortse
från dem. Men jag skulle vilja se den
finansminister som vore beredd att instämma
i det. Jag har sannerligen fått
lov att gnida på tusenlapparna när det
gäller utgifterna, och jag tror inte att
det är möjligt att göra upp en budget
med sådana förutsättningar att man säger,
att ett eller annat hundratal miljoner
kronor saknar betydelse.
I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett ord till dem som i debatten har
yttrat att våra utgifter är för höga och
att vi inte är tillräckligt sparsamma med
statens medel: Det vore intressant att se
vilka möjligheter de, som företräder den
meningen, skulle ha att såsom finansministrar
lyckas förmå riksdagen att
godtaga väsentligt lägre utgiftssummor
än de föreslagna. Jag har för min del en
mycket dålig erfarenhet i det fallet, men
det kan ju hända att jag inte har någon
hand med riksdagen — det finns kanske
andra som skulle lyckas bättre! Jag tror
dock att vi allesammans vet precis hur
svårt det är att komma till några resultat
på den punkten; vad man här säger
är rent platoniskt.
Man kan alltså bestämma sig för en
uttagningsprocent av 110, men det finns
icke möjligheter — om man vill bevara
sunda statsfinanser — att sätta uttagningsprocenten
till 100.
Men även en uttagningsprocent av 110
ger en rimlig skattelättnad. För den stora
mängden av skattebetalare blir skillnaden
i skattesänkning vid 100 respektive
110 procents uttagning inte så stor
att den har någon egentlig betydelse;
det är först när man kommer högre upp
i inkomstklasserna som skillnaden blir
påtaglig. Även om de större inkomsttagarna
nödgas ytterligare ett år bära den
32
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
skattebörda, som uttagningsprocenten
110 medför, är detta enligt min mening
motiverat med hänsyn till att vi måste
gå fram med försiktighet. Om det vid
uppgörandet av budgeten 1953/54 visar
sig att oppositionens antaganden håller
streck och att statens budgetära ställning
utan vidare tillåter en sänkning av
uttagningsprocenten till 100, så är jag
icke motståndare utan tvärtom anhängare
till en sådan sänkning. Tv jag har
aldrig ansett att den skattesänkning, som
skall genomföras i år, är något slutsteg,
utan min tanke är att efter hand som vi
kan skapa möjligheter därtill, skall vi
sänka den direkta skatten.
Men jag vill säga till herr Ewerlöf, att
jag icke räknar med att kunna sänka
den direkta skatten med tillhjälp av ökade
indirekta skatter. En indirekt skatt
är en tveksam sak ur social synpunkt.
Även om den inte är lika utmanande nu
som den var tidigare, innan vi hade den
höga progression på inkomstskatten som
vi nu har, är det i alla fall mycket svårt
att avväga en indirekt skatt så, att den
inte kommer att tynga de breda folklagren
mera än de bättre situerade. Därför
har jag för närvarande ingen tanke
på att gå längre, om man nu kan finna
en rimlig skatteform, än att använda
därigenom inflytande belopp till en utbyggnad
av den sociala omvårdnaden.
Det innebär ju att de breda folklagren
i annan form får tillbaka den utgift som
drabbar dem genom skatten.
Med en uttagningsprocent av 110 och
med de tillfälliga inkomster, som vi får
genom våra åtgärder mot inflationen,
får vi ett budgetöverskott på omkring
900 miljoner kronor, och jag anser att
det är ett bra budgetöverskott, som vi
mycket väl kan nöja oss med.
Nu kan man ju säga från oppositionens
sida: »Ja, men om ni följer vår
linje, blir det också ett budgetöverskott
—- det blir bara 100 miljoner mindre,
och det är väl i stort sett lika betryggande.
»
Jag vill medge att det inte kan vara
någon stor skillnad, när man kommer
in på den rena konjunkturpolitiken. Men
jag undrar: Vem skall oppositionen tacka
för att den i dag kan erbjuda oss ett
budgetöverskott på 800 miljoner kronor?
Oppositionen kan inte tacka sig själv.
Den får tacka oss i majoriteten för att
vi har satt den i en sådan ställning, att
den i dag kan säga, att även den kan
komma fram till ett budgetöverskott på
800 miljoner kronor. Vi skall nämligen
inte glömma bort att vi från majoritetens
sida har fått använda vår majoritetsställning
till att besluta en konjunkturskatt
på 150 miljoner, en bilaccis på
70 miljoner och en fordonsskatt som ger
50 miljoner kronor. Vi har måst hindra
minoriteten från att avstå från de 30
miljoner som elskatten ger. Vi har vidare
måst hindra minoriteten från att
sänka inkomstskatten, förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten med 45
miljoner och från att avslå förslaget om
begränsning av företagens fria avskrivningsrätt,
varigenom det allmänna beräknas
komma att tillföras en inkomst
på 250 miljoner kronor. Detta betyder
att om oppositionen hade fått sin vilja
igenom, hade de i dag kunnat uppvisa
ett budgetöverskott på endast ca 200 miljoner
kronor. Samtidigt föreslår oppositionen,
att vi med en uttagningsprocent
av 100 skall under det kommande budgetåret
avstå från en inkomst på 210
miljoner kronor.
Nå, varav består nu detta budgetöverskott
på 200 miljoner kronor? Det består
helt och hållet av tillfälliga inkomster,
ty även sedan oppositionen skulle ha
fått alla sina vid detta års riksdag väckta
förslag om skattelättnader bifallna, skulle
det ändå vara kvar 360 miljoner, som
de inte hade kunnat komma åt vid denna
riksdag, emedan dessa inkomster beror
på tidigare träffade anordningar. Det
innebär alltså att av de 210 miljoner i
skattesänkning, som oppositionen föreslår
för nästa budgetår, skulla ca 150
miljoner betalas med dessa tillfälliga inkomster.
Jag frågar mig själv: Skall vi ta er på
allvar? Har ni haft någon tanke, när ni
har gjort alla dessa förslag? Har ni haft
någon budget? Har ni tänkt på vad slutsiffrorna
skulle bli? Det har ni väl gjort,
tv jag kan väl inte tänka mig att ni bara
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
33
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
följer stundens ingivelser och opportuniteten
utan att ta hänsyn till sammanhangen.
Då kommer jag fram till att oppositionens
politik helt och hållet innebär
ett utmönstrande av konjunkturpolitiken,
av alla finanspolitiska inslag. Och
då har jag väl ändå rätt att från min utgångspunkt
säga, att oppositionen i den
svenska riksdagen inte är så särdeles
mycket att hålla i handen när det gäller
att hålla tillbaka inflationsimpulserna.
Majoritetens linje här i dag är visserligen
inte så populär, eftersom den inte
kunnat erbjuda allmänheten så stora lättnader,
men det är en trygg linje. Den
innebär att vi fullföljer den strama ekonomiska
politikens linje. Den bibehåller
den svenska staten vid sunda finanser
och ger ändå en skattesänkning, som för
de många inte är särskilt mycket sämre
än den som oppositionen föreslår.
Men det kan vara naturligt att fråga:
Hur skall det bli, om konjunkturkurvan
på allvar vänder nedåt? I det fallet vill
jag bara helt kort uttala den meningen,
att då skall vi steg för steg avveckla den
konjunkturutjämnande politik, som vi nu
för och som syftar till att hålla nere högkonjunkturen.
Enligt mitt sätt att se blir
det då i första hand de s. k. pålagorna
som skall tas bort. Konjunkturskatten
konnner inte igen. Om det på allvar visar
sig att det är fråga om en konjunkturvändning
nedåt, skall vi inte dröja
med att ta bort både investeringsavgiften,
det som återstår av elskatten och
kanske även bilaccisen. Men även i övrigt
skall vi givetvis avrusta, ty det är
inte meningen att vi skall bedriva en
politik som verkar på det sättet att den
leder till en lågkonjunktur.
Vi i majoriteten kan säga detta och
hålla fast vid det, emedan vi håller statsfinanserna
oberoende av dessa extra pålagor.
Vi står därför i detta avseende i
en långt friare ställning iin oppositionen
gör, och vi kan därför också bättre
fullfölja en konjunkturutjämnande politik.
Även om det tar emot, måste man
föra en sådan politik under högkonjunktur
för att man skall ha möjlighet
att göra det även i en lågkonjunktur.
3 Första hammarens protokoll 1952. Nr 2Ö.
Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag hade inte tänkt att begära ordet
under denna punkt, men då finansministern
har apostroferat den grupp
jag tillhör och därutöver i ingressen till
sitt yttrande även drog in den allmänna
ekonomiska politiken i resonemanget,
må det tillåtas mig att säga ett par
ord.
Herr finansministern tycktes av yttrandet
att döma mera lita på högern än
på folkpartiet när det gällde inflationsbekämpandet,
och anledningen till att
han gör det är att han inte återfinner
klara verba i folkpartireservationen på
denna punkt.
Jag vill då hänvisa finansministern
till det särskilda yttrande, som herr
Hansson in. fl. fogat till bankoutskottets
utlåtande nr 27 och där de säger att tack
vare den allmänna utvecklingen har det
förunnats oss en paus till självrannsakan
och insättande av egna krafter till
stabilisering av det ekonomiska läget.
Vidare hänvisas i det särskilda yttrandet
till ett utlåtande av bankoutskottet
i fjol, där oppositionen mycket starkt
strök under vikten av en åtstramning av
penning- och kredittillgången, varvid
man samtidigt förmenade, att åtgärderna
borde ha kunnat komma litet tidigare.
Jag skulle föreställa mig, att i betraktande
av vad jag nu sagt vår grupps
uttalande i fråga om inflationens bekämpande
får anses vara lika tydligt och
klart som majoritetens.
Herr finansministern sade också, ,att
vi inte vill vara med om någon effektiv
finanspolitik. Man kan då ställa den
frågan: Vad är en sund finanspolitik?
Ja, det är väl först och främst att staten
inte lever över sina tillgångar och
inte finansierar löpande utgifter med
lånemedel utan täcker dem genom skatter
och andra inkomster. Nu har finansministern
gjort stora ansträngningar att
räkna ned budgetöverskottet för de
kommande åren så mycket som möjligt.
Han kommer då till den slutsatsen, att
budgetöverskottet inte är så stort, att
det finns utrymme för genomförandet
av hela skattereformen från den 1 ja
-
34
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
nuari 1953, vilket dock lians egna partivänner
i utredningen föreslagit. För att
komma ifrån sitt besvärande dilemma
tar han sin tillflykt till de ovissa utsikterna
i fråga om läget om två år och
kommer så till det resultatet, att det inte
är möjligt att gå längre än vad han
gjort.
Det är inte första gången som herr finansministern
uppträder såsom ekonomisk
spåman. Det har han varit alla de
senaste åren. Jag vill erinra om debatten
i denna kammare någon gång i maj
månad 1950, då finansministern påstod,
att folkpartiets förslag om en minskad
uttagningsprocent skulle leda till en underbalansering
av budgeten för det följande
budgetåret. Resultatet blev i själva
verket ett budgetöverskott, som var
fem gånger större än den skatteminskning,
som vi föreslog i vår motion. För
det innevarande budgetåret blir läget
detsamma, för att inte säga att det blir
ännu horriblare. Trots all den beundran,
som jag hyser för herr finansministern,
känner jag mig med hänsyn till de erfarenheter,
som vi har gjort under de sista
åren, inte övertygad om att hans bevisföring
är övertygande.
I slutet av sitt anförande sade statsrådet
Sköld, att vi alltid skall ha budgetöverskott.
Blir det inflation, skall
vi ha budgetöverskott för att bekämpa
inflationen, och går det åt andra
hållet, behöver vi en skattereserv för
att möta en eventuell minskning i inkomsttillflödet
för staten. Det är klart
att med det resonemanget kan man motivera
vilka skatter som helst.
Finansministern gjorde också i slutet
av anförandet gällande -— eller antydde
det i varje fall — att han var
mycket blygsam, när han nöjde sig med
ett budgetöverskott på 900 miljoner
kronor. Jag får säga, herr finansminister,
att jag nog tycker att de 900 miljonerna
även med hänsyn tagen till budgetöverskottets
antiinflationsverkan är
tilltagna litet i överkant.
Till sist sade finansministern bekymrat,
att hans parti och broderpartiet ensamma
får kämpa på barrikaden mot
inflationen. Vi inom oppositionen skul
-
le ha lämnat finansministern i sticket.
Jag tycker att det är ett orättvist omdöme.
Och tillåt mig bara säga, att om det
nu förhåller sig på det sättet, att regeringen
har uppbjudit alla krafter för att
hålla den svenska kronans värde intakt,
så har ändå resultatet blivit ganska dåligt.
Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern har, och jag
förstår honom väl, valt att i ett sammanhang
behandla både skattefrågan
och den ekonomiska politiken i anledning
av bankoutskottets utlåtande. Nu
har emellertid inte debatten här i kammaren
förlöpt på detta sätt, utan vi har
hittills helt och hållet begränsat oss till
själva skatteproblemet. Det gör att jag
har mycket svårt att i ett sammanhang i
min replik till finansministern gå in på
de frågor, vilka rör det ämne som kommer
härefter på föredragningslistan, innan
jag haft tillfälle att för kammaren
presentera innebörden av den reservation,
som där avgivits. Jag kan inte börja
med att lösryckt redogöra för vad den
innehåller för att bemöta vad finansministern
sade i fråga om den delen av
problemet.
Vad beträffar skatteproblemet känner
jag det också ganska besvärligt att replikera
finansministern utan att återigen
mer eller mindre återupprepa de synpunkter
jag anlagt på dessa ting i mitt
tidigare anförande. Att nu lösryckt plocka
ut någonting av detta för att gå in i
bemötande är mycket svårt — man behöver
med andra ord den bakgrunden.
Del är möjligt att finansministern har
kunnat bilda sig en uppfattning härom
med hjälp av de förträffliga anteckningar,
som brukar tillhandahållas honom
över vad som förekommit här i kammaren,
när han har varit frånvarande. Jag
skall emellertid återge mina synpunkter
med några korta satser.
Jag kan följa finansministern på åtskilliga
punkter. Jag ger honom utan vidare
rätt i att det inte är lämpligt med
en underbalansering av budgeten i en
högkonjunktur. Jag har aldrig pläderat
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
35
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
för någonting sådant. En annan sak är,
vad överbalanseringen har betytt under
dessa år när det gällt att motverka inflationen.
Därom bar det rått delade meningar.
Vi har ansett att det höga skattetrycket
i vissa fall haft en motsatt effekt
mot den avsedda. Men vi är fullt
överens om att en underbalansering av
budgeten i en högkonjunktur inte bör få
förekomma.
Sedan frågade finansministern om det
var rimligt att låta de extra pålagorna
på näringslivet tas i anspråk för framtidsutgifter.
Självfallet inte. Det skall
finnas möjlighet att slopa dessa pålagor,
ju förr dess hellre, för att följa med i
konjunkturutvecklingen.
Jag skulle dock här vilja göra ett litet
tillägg. Jag anser det vara lika orimligt
att ta i anspråk för framtidsutgifter den
pålaga, som har uppkommit utan något
som helst riksdagsbeslut genom skattehöjningarna
på grund av inflationsutvecklingen
efter 1947 års skattereform.
Det är en fullkomligt oförutsedd utveckling
som har föranlett denna högre
skattebörda i fråga om de direkta skatterna,
och jag anser att det är precis lika
orimligt att ta i anspråk den sortens
skatter, som slumpvis har kommit till
och som icke har varit föremål för ett
medvetet beslut från riksdagens sida, för
framtidsutgifter.
Av den anledningen anser vi, eftersom
förslaget i skattehänseende inte
innebär annat än ett försök att skära
ned skatterna till 1947 års nivå, att det
är riktigt att nu över hela linjen rensa
ut denna icke avsedda skatteinkomst ur
skattesystemet med de konsekvenser,
som detta kan komma att få.
Och vilka är då konsekvenserna? Jo,
finansministern kan väl inte bestrida att
vi för nästa budgetår, 1952/53, kan nöja
oss med ett uttag på 100 procent och få
budgeten balanserad med de ordinarie
inkomsterna utan hänsyn tagen till de
här extra pålagorna för näringslivet.
Detta gäller alltså budgetåret 1952/53,
men hur ställer det sig för budgetåret
1953/54? Det är detta hela diskussionen
nu rör sig om. Finansministern säger då
med obetalbar överlägsenhet i sitt an
-
förande, att herr Ewerlöf här stått och
förklarat att 270 miljoner kronor inte
är någonting att tala om och att man helt
och hållet kan se bort därifrån. Detta
har inte herr Ewerlöf sagt! Herr Ewerlöf
har sagt, att 270 miljoner kronor
självfallet är ett mycket stort belopp
i och för sig. Men när det gäller att göra
en förliandsberäkning av utfallet för
budgetåret 1953/54 tillät jag mig säga,
att 270 miljoner kronor icke är ett större
belopp än att det ligger inom felmarginalen
för beräkningar i ena eller
andra riktningen, inte minst om vi tar
hänsyn till vad vi redan fått finna oss
i när det gäller omräknade siffror. Vilka
olika siffror presenterar inte finansministern
nu i förhållande till den budget,
som lades fram i januari? Och hur var
det för den löpande budgeten? Där rör
sig överskottet i jämförelse med det beräknade
om en siffra, som är många
gånger större än dessa 270 miljoner kronor,
som inte är mer -— tillåt mig att
säga det — än att de kan ligga inom felmarginalen
för beräkningarna för kommande
budgetår.
Finansministern underskattar fullkomligt
det värde, som skulle ha legat i att
skattesänkningen nu hade fått den allmänna
karaktär, som man från skatteutredningens
sida syftat till. Han säger
att de lägre inkomsttagarna kommer att
få en väsentlig skattesänkning, men hur
det kommer att gå för de andra inkomsttagarna
får man se i efterhand. Det är
ett resonemang, som jag måste bestrida
det behöriga i, ty här har man dock
inom skattekommittén varit överens om
att vad som behövde göras var en över
hela linjen verkande åtgärd.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber om överseende för att jag här
tagit upp bägge frågorna i ett sammanhang.
Jag vill bara till min ursäkt anföra
att vid de förberedande diskussioner,
som jag har haft om dessa ärendens behandling
med oppositionens ledare, har
vi varit överens om att vi skulle ha eu
debatt, .lag förstår därför inte, varför
inte den ordningen har blivit följd i
36
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
denna kammare, men det kan jag ju inte
här förklara. Jag vill bara säga att det
är detta som ligger bakom att jag tog
upp debatten i ett sammanhang, ett sammanhang
som jag måste finna ganska
naturligt.
Sedan är det för mig tacksamt att få
notera, att lierr Ewerlöf inte vill ha ett
budgetunderskott i högkonjunktur, och
han vill också ha frihet att när som
helst ta bort alla de pålagor som har
kommit till i konjunkturbromsande syfte.
Jag bara tillägger, att enligt min mening
handlar herr Ewerlöf i detta fall
mot sina åsikter genom det ståndpunktstagande,
som herr Ewerlöf här gör.
Vidare har jag ett litet ord att säga i
anledning av herr Ewerlöfs uttalande
om att det är lika orimligt att uppehålla
ett skattetryck, som inte varit följden av
ett riksdagsbeslut utan som tillkommit
på grund av inflationen. Det skulle på
något sätt ha kommit utan ett medvetet
beslut från statsmakternas sida. Men vi
har ju varje år fattat beslut om uttagningsprocenten.
Vi har fattat beslut
utifrån den uppfattning vi haft om det
ekonomiska läget just då, och då har det
också — i viss mån åtminstone — gått
in i våra föreställningar, att skatten
skulle komma att höjas på grund av förskjutningen
i penningvärdet. Jag kan inte
förstå att detta har kommit över oss
omedvetet, ty så mycket förstånd må vi
väl ändå ha haft när vi fattat våra beslut,
att vi insett vad vi här gjort. Och
detta är egentligen en alldeles ovidkommande
sak, ty i så fall skulle riksdagen
blivit satt i det nödtvånget att skaffa
andra statsinkomster och genomföra
andra skattehöjningar för att kunna medge
att inkomstskatten hölls nere.
Herr Ewerlöf säger nu, att vi kan få
nästa budget balanserad även med 100
procents uttagning. Och jag har sagt att
vi kan få det. Jag har bara velat genmäla,
att det betyder att vi utställer en
växel på budgetåret 1953/54, något som
innebär att vi då skall skaffa 270 miljoner
kronor mer än vad vi annars skulle
ha behövt göra. Herr Ewerlöf säger att
detta belopp ligger inom felmarginalen.
Det kan göra det, om man tror att det
skall bli fortsatt inflatorisk utveckling
eller att det skall bli en deflatorisk utveckling.
Då är det alldeles riktigt, att
vi inte på förhand kan säga liur höga
eller låga våra statsinkomster kommer
att bli. Men om vi nu försöker att eftersträva
en stabilisering blir läget ett annat.
Då blir det inte så stora felmarginaler
att hålla sig inom.
I detta sammanhang skulle jag även
vilja säga en sak till herr Ohlon -—• den
får ha sin adress till herr Ewerlöf också
— och det gäller talet om att skattekommittén
efter moget övervägande enat sig
om att uttagningsprocenten skall vara
100. Jag har tidigare i olika sammanhang
frågat: När har skattekommittén
gjort någon analys av den ekonomiska
politiken och dess behov? När har skattekommittén
gjort en analys av det statsfinansiella
läget? Vilken särskild auktoritet
kan en kommitté ha i frågor, som
den över huvud taget inte har undersökt?
Det vore absolut en hybris från
skattekommitténs sida, om den vill tillmäta
sig en auktoritet rörande de bedömningar,
som vi har för handen i dag.
Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Ohlon. Det är alldeles riktigt
att jag varit nödsakad att vara spåman.
Det måste en finansminister vara. Han
kommer inte ifrån det. Var och en, som
kommer i den ställningen, tvingas att
bli det — att göra upp en budget mer
än ett halvt år innan den skall träda i
kraft, som skall gälla under en tidrymd,
som sträcker sig ett och ett halvt år
framåt, måste alltid ske med ett visst
försök att se in i framtiden. Jag har
många gånger erkänt att jag då har tagit
fel. Och det är klart att jag också
kan ta fel i dag, liksom mina motståndare
kan ta fel. Herr Ohlon säger, att
folkpartiet år 1950 vid ett visst tillfälle
föreslog en skattesänkning, som jag förklarade
att vi inte kunde gå med på, och
att sedan budgetöverskottet blev fem
gånger större än den föreslagna skattesänkningen.
Ja, herr Ohlon, jag skulle
inte ha gjort den spådomen, om jag hade
anat att det vid midsommartiden detta
år skulle komma att utbryta ett krig
i Korea! Det är emellertid ett faktum
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
37
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
att min spådomskonst inte var tillräcklig
för att förutse Koreakriget, och jag
kan mycket väl förstå, lierr Ohlon, att det
vore bra om man kunde få en finansminister,
som har förmågan att bättre förutse
kommande ting.
Herr Ohlon påstod, att jag hade sagt
att jag litade mera på högern än på folkpartiet
i denna fråga. Det var väl ändå
på sitt vis en liten missuppfattning, därför
att jag kom till slut fram till att ni
säkert är lika goda kålsupare båda två,
fastän högern i år är litet stramare än
folkpartiet i sitt uttryckssätt. Men i sak
har det blivit så, att ni har blivit tvillingbröder.
Jag vill bara göra detta lilla
tillrättaläggande.
Jag behöver väl inte här yttra mig om
vad resultatet har blivit av vår konjunkturpolitik.
Herr Ohlon gör sig lustig
över att vi har satt in våra åtgärder så
långt vi har kunnat, och ändå har högkonjunkturen
och inflationen fortsatt.
Ja, herr Ohlon, det är inte lätt att veta,
hur starka krafter man skall mobilisera
emot inflationstrycket, det är inte lätt
att mäta, hur hårt det är, och det är heller
inte möjligt att veta om det ens går,
när inflationstrycket är tillräckligt högt,
att från samhällets sida göra någonting,
som tvingar inflationen att stanna av.
Vi kan inte där göra mer än allt vad vi
anser möjligt. Och därav får man inte
dra den slutsatsen, att vad man gör inte
har någon verkan. Ty det kan dock vara
så, att det hade varit bra mycket värre
om man inte hade gjort det som har blivit
gjort.
Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Eftersom finansministern förklarade,
att skattekommittén inte hade haft
några som helst möjligheter att uttala sig
om de budgetära förhållandena, skulle
jag vilja fråga herr finansministern: Stöd
det inte i direktiven för denna kommitté,
att den skulle efter en noggrann analys
av de statsfinansiella möjligheterna att
åstadkomma en skattesänkning göra sin
utredning? Har det inte enligt herr statsrådets
egna direktiv ingått i kommitténs
uppgift att inte lägga fram några andra
förslag än dem, som den efter en analys
av de statsfinansiella möjligheterna kommit
fram till? Det är bara en fråga jag
ställer, ty jag lever i den föreställningen
att detta var innebörden i direktiven.
Jag slutade min förra replik med att
säga, att jag beklagade, att finansministern
och regeringen denna gång som så
många andra gånger avvisat möjligheterna
att kunna åstadkomma en någorlunda
samlande lösning i en stor fråga. Jag
anser att det är ett stort värde, som man
kastar bort, när man nu inte fullföljer
kommitténs enhälliga förslag. Det hade
varit värt rätt mycket även i pengar,
om så hade skett.
Vidare talade herr finansministern om
huruvida det ena eller det andra av partierna,
folkpartiet eller högern, var stramare
än det andra. Jag vet inte, herr
talman, om det inte var en sammanblandning
av begreppen, men jag fattade
det tidigare uttalandet så, att det var
fråga om vår inställning till den speciella
kreditåtstramningspolitik, som nu
bedrives av riksbanken. Och det är ett
tema, som jag skall be att få återkomma
till i samband med behandlingen av nästa
ärende.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först säga till herr Ewerlöf, att
jag aldrig har givit skattekommittén några
direktiv. Det är inte jag som tillkallat
den kommittén. Men det har inte med
saken att göra. Om det ingick i skattekommitténs
direktiv att verkställa någon
ingående statsfinansiell analys, så vill
jag bara konstatera, att i så fall följde
kommittén inte sina direktiv.
Herr ELIASSON: Herr talman! Herr
Svärd gav uttryck åt den uppfattningen
att regeringens ställningstagande
präglades av större ansvar än oppositionens
förslag, och jag förstår, att
herr Svärd måste ha kommit till denna
slutsats vid granskningen av bevillningsutskottets
betänkande. Nu skall jag inte,
herr talman, syssla mera med herr
Svärd, därför alt jag kommer att spara
38
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
det till debatten om penningpolitiken
för att med största intresse möjligen
höra, om herr Svärd återkommer med
talet om att Sverige borde bevilja Englan
ett lån på 500 miljoner kronor. Jag
skall, herr talman, syssla med en något
större dignitet inom högerpartiet än herr
Svärd, nämligen herr Hjalmarson.
Jag vill erinra om att vid årets remissdebatt
gav herr Hjalmarson en ganska
kärv deklaration om att högern krävde
ett helt annat allvar i besparingsåtgärderna
än hittills, och han föreslog en,
som han uttryckte det, medveten begränsning
av de statliga utgifterna och
önskade därvid göra undantag endast
för försvaret, folkpensionerna och barnbidragen.
Jag skall inte göra några kommentarer
till de olika punkterna. Jag
vill erinra om att man tydligen i gårdagens
debatt beträffande frågan om ett
extratillägg, utöver det som regeringen
föreslagit till folkpensionärerna, från högerkanten
bedömde läget mera pessimistiskt
än man gör i dag, eftersom man
för att skaffa pengarna till detta extra
tillägg, som gällde 37 miljoner kronor,
föreslog höjda folkpensionsavgifter.
Från folkpartihåll har också givits signaler
om sparsamhet, men de är inte lika
kärva som högerns. Detta får sin förklaring
av att man på den kanten också
är litet mera mästare i glidande formuleringar.
Jag tycker att man bör bringa detta
i erinran när vi nu skall diskutera hur
stor sänkning av den statliga inkomstskatten
som bör beslutas. Jag tror inte
någon kan påstå, att man vare sig från
höger- eller folkpartihåll har överansträngt
sig i att söka sänka statsutgifterna.
Tvärtom har man på åtskilliga
punkter önskat anslagshöjningar. Samtidigt
har man — något som finansministern
och även herr Sjödahl varit inne
på här —- på åtskilliga punkter gått emot
förslag i konjunkturdämpande syfte,
som skulle tillföra statsverket inkomster
under budgetåret 1952/53. Om riksdagen
avslagit begränsningen i den fria
avskrivningsrätten, vinstkonjunkturskatten,
elskatten samt bilaccisen, skulle vi
haft tillfälliga statsinkomster som varit
500 miljoner kronor lägre än som nu redovisats.
Lägger jag därtill, att från oppositionen
— till den skall ju här räknas
också kommunisterna, fastän de blev
bortglömda i reservationens kläm, och
jag förstår att man kan skämmas litet
över sällskapet — påyrkats en skattesänkning
av ungefär 700 miljoner kronor
för helt budgetår —- jag räknar här med
630 miljoner plus vad ökade förvärvsavdrag
och en ytterligare minskning av
förmögenhetsskatten skulle medfört —
innebär detta att man velat öka statsutgifterna
och samtidigt minska inkomsterna
med över 1 200 miljoner kronor.
Jag räknar alltså skattereformen på ett
helt budgetår — vi får väl också sikta
någon sommar framåt.
Jag undrar ändå om man inte måste
säga att parollen: utgifterna upp och
skatterna ned, kan tävla ganska väl med
kommunisternas berömda paroll om
»priserna ned och lönerna upp» i fråga
om saklighet. Även om jag själv tills vidare
bor i Stockholm, betraktar jag det
som en fördel att det endast är Stockholms
stad som hittills får vara experimentalfält
för högerns och folkpartiets
skattepolitik.
Jag skall inte gå närmare in på det
budgetläge, som tecknats i propositionen
nr 233, jag tycker att det borde ha
manat oppositionen till en viss försiktighet
i bedömningen. Jag skall som sagt
inte gå in på någon sådan detaljgranskning
bär av beräkningarna i denna proposition,
det har ju finansministern gjort
med betydligt större sakkunskap än jag
kan uppbringa. Herr Svärd — jag skall
säga något vänligt ord till — ironiserar
över att man från regeringshåll vill diskutera
budgetläget även för nästa år. Efter
alla års kritik av improvisationer i
den ekonomiska politiken och i finanspolitiken
skall regeringen nu få anmärkning
för att den ser något framöver.
Jag förmodar, att skatten i Stockholms
stad, herr Svärd, också är fastställd med
hänsyn till läget på högsommaren 1953,
för att nu citera herr Svärds uttalande.
Vi vet inte hur inkomstutvecklingen
kommer att bli under 1953—54. Nationalbudgetdelegationen
har gjort vissa beräk
-
Onsdagen den 28 mai 1952.
Nr 23.
39
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
ningar av konjunkturutvecklingen. Det
är spådomar, som mer eller mindre kan
komma att slå in, men vi får inte bortse
från att utvecklingen under nästa år
och även 1954 kan väsentligt rubba de
inkomstberäkningar, som vi här har att
hålla oss till i dag. Dessa kan rubbas
i negativ riktning, men en sak är väl
tämligen klar, tror jag, och det är, att
vi kommer att få ökade utgifter.
Här betonas i bankoutskottets utlåtande
mer eller mindre starkt men dock
från alla håll, att vi inte får bortse från
inflationsriskerna, att vi inte får bortse
från att vad vi nu upplever kan vara
en tillfällig nedtoning av överkonjunkturen
och att vi på grund av en tillspetsning
i den internationella situationen
kan få en ny inflationsvåg, som leder till
att vi både här i Sverige och i andra länder
får kämpa med hårdare tag mot inflationstendenserna.
År det helt osannolikt,
att de vikande tendenserna kommer
att överväga? Måste vi inte i skattepolitiken
också ta hänsyn till alternativet
med en fortsatt nedtoning av denna överkonjunktur?
Vi kan få lägre exportinkomster
och lägre företagarinkomster
över huvud taget. Vi kan även få, som
det också sagts från nationalbudgetdelegationens
sida, en negativ löneglidning.
Vad oppositionen kräver är, för att
citera högerns reservation, en kärv politik.
Men skatteförslaget från oppositionens
sida grundar sig på en spekulation
i fortsatt inflation här i landet. Det bör
slås fast.
Herr talman! Det är ytterligare ett par
synpunkter, som jag vill understryka här
i debatten och som också i någon mån
har berörts tidigare. Ett genomförande
av skatteutredningens förslag i dess helhet,
jag bortser från de ytterligare höjningar
eller sänkningar, som folkpartiet
förordat i sin skattemotion, skulle gå löst
på 630 miljoner kronor, och regeringens
bud har stannat vid 360 miljoner. Det
förefaller mig vara litet mera realistiskt.
Vi är nog alla eniga om behovet av att
sänka skatterna. Det är nog inte därom
tvist råder. Men vi får inte bortse från
att regeringspartierna bär ett helt annat
ansvar för den ekonomiska utveckling
-
en och att vi därför vill hålla oss inom
möjligheternas ram.
Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
understryka att om vi går den samlade
oppositionen —• högern, folkpartiet och
kommunisterna — till mötes och sänker
uttagningsprocenten från 110 till 100, vad
kommer då att inträffa, bortsett från de
minskade intäkterna? Vad kommer att
inträffa för den enskilde skattebetalaren?
Om jag nu tar skatteutredningens
tabeller om den totala skatten för en
gift inkomsttagare i ortsgrupp III, alltså
inklusive den kommunala beskattningen,
finner jag att en sådan skattskyldig med
en årsinkomst i dag av 5 000 kronor får
enligt regeringens förslag jämfört med
nuvarande beskattning en skattelättnad
av 133 kronor. Går man oppositionen till
mötes och sänker uttagningsprocenten
till 100, får han 9 kronor ytterligare. Går
man till en inkomsttagare med 20 000
kronor, får han genom regeringsförslaget
438 kronor i skattelättnad. Enligt oppositionens
förslag får han ytterligare
222 kronor. En person med 6*0 000 kronors
inkomst får en skattelättnad av
925 kronor enligt regeringsförslaget och
ytterligare 1 576 kronor med en uttagningsprocent
av 100. Jag förstår att kommunisterna
representerar ett inkomstskikt
som sitter hårt i klämman och därför
vill att uttagningsprocenten skall hli
100. Då är man ju, som sagt, också i gott
sällskap.
Jag har, herr talman, ingen anledning
att diskutera, huruvida en sänkning av
skatten med dessa belopp i dessa inkomstlägen
är motiverad eller inte. Vad
jag måste fråga mig, är om det skulle
vara principiellt riktigt att gå oppositionens
krav till mötes och kanske framtvinga
en höjning nästa år av de indirekta
skatterna. Jag vill deklarera, att
jag inte tillhör dem som är så entusiastiska
för att pålägga nya indirekta
skatter av omsättningsskattens karaktär.
Det skulle enligt min mening vara ganska
lättsinnigt att resonera som herr
Ewerlöf, att fattas det litet pengar så
låt oss bara höja de indirekta skatterna.
Jag tror att erfarenheten har lärt oss,
att det inte iir så rasande liitt att skaffa
40
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
en täckning av storleksordningen 270
miljoner kronor, utan att den indirekta
skatten kominer att hårdast drabba de
sämst ställda i samhället och framför allt
de barnrika familjerna. Det är ur dessa
sociala synpunkter, som jag tycker att
man bör avråda från en sådan politik
som oppositionen här har föreslagit.
Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Tillåt mig bara rätta ett misstag,
som jag har gjort mig skyldig till. Jag
trodde att regeringskoalitionen hade
gjort herr Eliasson till expert i kommunikationsdepartementet,
men av hans anförande
framgår, att det i själva verket
måste vara i finansdepartementet som
han har placerats. Ur den synpunkten
var det ju en smula oförsiktigt av statsrådet
Sköld att föregripa debatten i vad
den angick budgetläget, så att vi inte
fick höra den nya expertisens synpunkter
på detsamma.
Herr Eliasson tyckes dessutom själv
ha föregripit utvecklingen, då han här i
kammaren polemiserade mot herr Hjalmarson.
Herr Eliasson! Det är statsråden,
inte statssekreterarna eller experterna,
som äger yttranderätt i riksdagens
båda kamrar.
Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Eliasson framhöll, vilken
avgörande betydelse de 270 miljoner,
som är skillnaden mellan oppositionens
och regeringens förslag, här skulle innebära.
Å andra sidan försökte herr Eliasson
med exempel antyda, hur förfärligt
litet de här pengarna betydde i fråga om
skattesänkning. Jag tror att herr Eliasson
får bestämma sig för det ena eller
andra: om 270 miljoner kronor är en
väsentlig summa eller inte.
Sedan var herr Eliasson inne på vissa
siffror gällande budgetutfallet. Jag får
säga, att de var för mig totalt oklara. Det
var någonting mycket starkt missvisande
över de siffror herr Eliasson gav. Han
bollade med siffran 1 200 miljoner och
flera andra tal. Jag tror att herr Eliasson
inte fått riktigt klart för sig, att
vad vi här kan uppgöra fasta beräkningar
för, det är riksstaten 1952/53, och där
finns inte alls någon sådan avvikelse
mellan regeringens och oppositionens
förslag.
Det är ju första gången som herr Eliassom
deltar i dessa debatter, och det är
ju rätt förklarligt, att det då kan finnas
en viss okunnighet. Vi står inför
ett budgetöverskott på 994 miljoner kronor,
innan någon skattesänkning vidtagits.
Det har gjorts beräkningar, som
jag har framför mig och som visar att
det även med de förslag, som under
årets riksdag framförts från folkpartiets
håll, finns ett betryggande budgetöverskott
på ett par hundra miljoner kronor
och kanske ännu mera.
Det kan väl för övrigt inte vara hem
Eliassons uppfattning, att de pengar som
nu har influtit och kommer att inflyta
inte skulle komma till användning, därför
att det har varit delade meningar
om huruvida de skatter, som tillkommit
under året, skulle uttagas eller inte. Vi
har här att utgå ifrån det riksstatsförslag
som ligger på riksdagens bord, och det
är kring detta som vi har att föra diskussionen.
Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Det förefaller som om herr
Eliasson skulle vara mycket angelägen
om att framhålla skillnaden i ståndpunkter
mellan honom och hans parti, å ena,
samt högern och folkpartiet å andra sidan.
Jag tänker i detta sammanhang närmast
på högern. Vi har väl ändå, när vi
varit inne på det problem, som aktualiseras
i bevillningsutskottets föreliggande betänkande,
tidigare nått så långt i fråga
om samförstånd och samarbete, att högern
och bondeförbundet haft gemensamma
reservationer. Vi hade det bland
annat år 1950, och då var bondeförbundet
i likhet med högern mycket angeläget
om att nå fram till ett underlag för
en genomgripande och bestående skattereform.
Då hette det i den gemensamma
reservationen bland annat: »Utskottet
förväntar emellertid att 1949 års skatteutredning
skall kunna i så god tid av
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
41
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
sluta sitt arbete för översyn av skattefrågan
i dess helhet, att därav föranledda
förslag rörande en från grunden
gående reformering av vårt skattesystem
samt en därtill knuten bestående skattelättnad
skola kunna föreläggas 1951 års
riksdag.»
Det var år 1950. I fjol var vi eniga
om att beklaga, att det förslaget inte
hade kunnat föreläggas 1951 års riksdag.
Nu liar vi nått fram till slutet av
riksdagen 1952, och då ironiserar herr
Eliasson över att högern vidhåller just
den linje, som den hävdade tillsammans
med bondeförbundet åren 1950 och 1951.
Det tillkommer då herr Eliasson att visa,
att sådana förskjutningar i det allmänna
läget inträtt, att den linjen bör frånträdas.
Så har icke skett. Finansministern
förklarade för en stund sedan, att man
inte kunde säga någonting bestämt beträffande
möjligheten eller omöjligheten
av en uttagningsprocent på 100, när det
gäller riksstaten för budgetåret 1953/
54. Kan man då inte vara en smula förhoppningsfull?
Kan man undgå att uppmärksamma
den ekonomiska utvecklingen
under det närmast förflutna tidsskedet,
låt oss säga under de sista tjugufem
åren, då statens inkomster stigit
från 800 miljoner kronor till väsentligt
över 8 000 miljoner? Det finns ingenting
— jag har sagt det tidigare — som
talar emot att denna utveckling skall
fortsätta och att det alltså skall kunna
beredas utrymme för den av reservanterna
ifrågasatta skattesänkningen genom
uttagningsprocentens fastställande till
100 och detta även när det gäller budgetåret
1953/54.
Herr Eliasson var också något inne
på att vi »skämdes» för kommunisterna.
Ja, kommunisterna har ju intagit samma
ståndpunkt som bondeförbundet och
andra ännu borgerliga partier, när det
exempelvis gällt elskatten, bilskatterna
och för övrigt de flesta av de extra skatter
som tillkom 1948. Herr Eliasson fanns
då inte här i kammaren, men jag tror
inte, att hans parti var så angeläget om
att falla tillbaka på kommunisternas motiveringar!
Varför skulle högern nu behöva
göra det?
Då det här har talats om att det beräknade
budgetöverskottet för det kommande
budgetåret har åstadkommits genom
investeringsavgiften, genom elskatten, genom
begränsningen av de fria avskrivningarna
etc., vill jag erinra om att budgeten
dock hade blivit balanserad och
överbalanserad även utan dessa extra
pålagor. Och jag kan fråga: Är man övertygad
om att det med hänsyn till utvecklingen
varit eller är bättre att åstadkomma
denna överbalansering på de vägarna
än att avstå från en häremot svarande
del av överbalanseringen genom
att utelämna dessa extra skatter eller
pålagor?
Herr ELIASSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste uttala min förvåning
över att en så obetydlig ledamot av kammaren
blivit föremål för sådan uppmärksamhet.
Jag skall inte säga många
ord till herr Velander. Jag har ju ingen
anledning att försvara de ställningstaganden
som skedde 1950, men om jag
inte misstar mig gällde diskussionen
den gången, om man kunde få en skattesänkning
i betraktande av kompensationen
till kommunerna och landstingen
för den inkomst som bortföll genom att
man höjde ortsavdragen.
När man säger från högerhåll att den
ståndpunkt man intog då, den vidhåller
man, och därför har man rätt, så
är det att förlita sig på att den klocka
som står ändå alltid måste visa
rätt två av dygnets tjugufyra timmar,
men vad vi diskuterar i dag är inte situationen
1950 utan det budgetläge vi
har framför oss och inte bara budgetläget
1952/53 utan också budgetläget
1953/54.
Herr Ohlon talade om att regeringen
är en dålig spådomsmakare. .lag vill då
säga, att vi hade i fjol en engångslyftning
av priser och löner på 20 procent,
men jag undrar, om det är någon från
oppositionen som vill bestrida, att koalitionsregeringens
hårdare grep]) på inflationskampen
ger oss bättre möjligheter
att komma fram till en stabilisering av
prisnivån. Jag menar därför, att man i
42
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
dag bör nöja sig med ett uttag av 110
procent med chansen att nästa år kunna
sänka till 100 procent, men man bör inte
i dag ge sig in på en färd, som man inte
riktigt vet hur den slutar.
Till lierr Petrén skulle jag vilja säga,
att det är budgetåret 1953/54, som problemställningen
framför allt gäller.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga till herr Svärd, att jag icke har deltagit
i debatterna i andra kammaren. Jag
brukar nog inte vara flitigare besökare
där än herr Svärd, och jag tror inte att
jag har något yttrande där antecknat till
protokollet, men kanske herr Svärd kände
sig besvärad av att jag sysslade mera
med herr Hjalmarson än med herr
Svärd. Herr Svärd gjorde sig också skyldig
till ytterligare ett misstag: jag
tjänstgör inte i kommunikations- utan i
inrikesdepartementet, men, herr talman,
det bekräftar ju att herr Svärd inte så
sällan tar miste. Det ligger för övrigt i
linje med herr Svärds resonemang i fråga
om skattesänkningsmöjligheterna.
Herr PERSSON, OLA (kort genmäle):
Herr talman! Endast en replik till herr
Eliasson. Det är ju så att efter 1947 års
skattereform har skatteuttaget varit 100
procent. Nu är vi i förd med att sänka
statsskatten, och när vi yrkar på att uttaget
i fortsättningen skall vara 100
procent gör alltså herr Eliasson gällande,
att detta skulle vara något halvt vansinnigt
och dumt förslag. Jag har fattat
situationen så, att därest det ekonomiska
läget hade gjort det möjligt för
regeringen, skulle den också ha kunnat
acceptera en uttagning av 100 procent,
men nu anser regeringen, att det ekonomiska
läget inte medger det.
Är det alltså herr Eliassons mening,
att man efter den här beslutade skattereformen
ovillkorligen måste bygga skatteuttaget
på 110 å 120 procent, eller i
varje fall på någonting över 100 procent,
för att kunna acceptera den eljest enligt
herr Eliasson som dum och vansinnig
utdömda skattereformen? Jag anser fortfarande,
att det är riktigt att man utformar
ett skatteförslag, där man, såvitt det
är möjligt, kan hålla uttaget vid 100 procent,
och att man endast i alldeles exceptionella
fall bör gå ifrån det skatteuttaget.
Jag anser alltså fortfarande, att det är
ett riktigt krav, att skatteuttaget i fortsättningen
bör hålla sig på 100 procent.
Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Då det förefaller omöjligt att med
någon grad av säkerhet fastställa inom
vilket departement herr Eliasson i anledning
av regeringskoalitionen är bliven
expert, tillåter jag mig föreslå, att
herr Eliasson i fortsättningen betraktas
som expert i största allmänhet utan närmare
mantalsskrivningsort. Jag tror han
har en speciell och naturlig fallenhet för
detta yrke.
Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
hade inte tänkt begära ordet i denna debatt,
och när jag nu gjort det, är jag
angelägen att understryka, att det inte
är herr Eliassons yttrande som uppkallar
mig. Det förefaller mig som om hans
ordrika anförande var en ganska blek
och onyanserad reflex av vad finansministern
här sade.
Det är en annan sak som har uppkallat
mig. Det är den diskussion som
förts angående de psykologiska verkningarna
av en skattelättnad. Det är särskilt
herrar Sjödahl och Einar Eriksson
som här gjort sig till tolk för den
uppfattningen, att en lättnad i skattetrycket
knappast kan tillmätas någon
betydelse i det avseendet. Detta står
emellertid i en ganska skarp motsats till
vad 1949 års skatteutredning förklarar
i sin resumé, nämligen att »främst med
hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral
finna vi det angeläget att trycket
av den direkta beskattningen mildras».
När herrar Eriksson och Sjödahl velat
belysa detta, har de tagit upp det fallet,
att en person går in för att genom skattefusk
få sin skatt sänkt. Redan i remissdebatten
fick vi höra herr Sjödahl
mycket utförligt utveckla hur en sådan
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
43
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
person tänker, och han framhöll det
otroligt löjliga i att en person som genom
felaktiga deklarationer försökte
spara 10 000 kronor, skulle underlåta
att göra detta därför att han bara sparar
9 500 kronor. Han bekräftade detta sitt
uttalande med sitt vanliga hjärtliga, ensamma
skratt. Jag tror att herr Sjödahl
har gjort problemet alldeles för lätt för
sig. Jag vill ge herr Sjödahl rätt i att
en person som planmässigt går in för
att genom skattefusk minska sina inkomster
inte nämnvärt påverkas av en
skattesänkning. Men det är enligt min
uppfattning dess bättre så, att personer
som så gör inte utgör flertalet av svenska
folket, utan jag tror att svenska folket
i regel reagerar på ett annat sätt.
Svenska folket är mycket individualistiskt
och nackstyvt, men svensken har
trots detta en mycket stor benägenhet
att lojalt följa lagar och förordningar.
Jag tror att vi måste konstatera, att om
man behandlar svensken någorlunda
försiktigt och med en viss hänsyn, kan
man föra honom oerhört långt och pålägga
honom mycket stora bördor. Jag
vill visa på att under kriget, när de
stora utgifterna lades på oss, så bars
dessa i allmänhet lojalt och utan knot
av svenska folket. I det avseendet tror
jag att svenska folket skiljer sig inte så
litet från inånga andra folk, där man
brusar upp mycket häftigt och reagerar
mycket hårt även mot relativt små ändringar
i bördor och pålagor, men där
reaktionen kanske inte alltid är så uthållig.
När man lägger bördor på svensken,
följer han som sagt med ganska långt,
men vi måste ha klart för oss, och jag
tror att herrarna ocli damerna skall ge
mig rätt i det, att man till sist kommer
till en punkt, där svensken tvärvänder.
Han känner sig oskäligt och orimligt
behandlad, och då blir han tvärarg. Då
skall man passa sig noga, då skall man
springa om hörnet, tv då dallrar smockan.
Det är det som jag tror har hänt
med svenska folket inför skattebördan
och dess ständiga stegring. Med herr talmannens
tillåtelse vill jag säga, att svensken
i genomsnitt för närvarande är
förbannad på skatterna. Det är den reaktionen
som nu gör sig gällande. Det
har utlöst denna strävan att komma undan
skatterna, men jag tror inte att det
i så hög grad är fråga om ett planmässigt
skattefusk, utan det är en temperamentsfull
reaktion mot skattetrycket,
som utlöser sig i vad jag skulle vilja
kalla för skatteflykt. Man försöker till
det yttersta utnyttja alla kryphål och ali
den juridiska sakkunskapens hjälp för
att bringa ned skatterna. Det tar sig
också uttryck i att man delvis förlorar
sin lust att arbeta. Det är där som skatteverkningarna
kommer in, ett omfattande
skattetänkande och en olust för
att öka sina prestationer. Det är här som
jag tror att skattesänkningen verkligen
har en stor psykologisk betydelse, som
vi inte får underskatta.
Låt vara att de herrar, som herr Sjödahl
har beskrivit, fortfarande kommer
att skattefuska, men min övertygelse är
att genomsnittssvensken kommer att
reagera gynnsamt inför en sådan här
lättnad. I samma ögonblick som gemene
man märker, att nu gör myndigheterna
en ansträngning, nu gör de sig besvär
och visar god vilja att lätta på bördorna,
då känner han sig mera benägen att
finna sig i pålagorna och bära dem lojalt
och korrekt. Jag tror att det är så
man skall se problemet. Jag tror att man
då kommer till den rätta värderingen
av den psykologiska verkan, som en skattelättnad
kan ha. Vad jag anser vara
alldeles utomordentligt betydelsefullt är
just detta, att man från ledningens sida
vänder bladet, tv därmed vänder man
också på den inställning som svenska
folket har.
Jag vill än en gång understryka eu
sak, som redan har framförts, nämligen
att när vi åstadkommer denna lättnad,
så är det i själva verket i huvudsak ett
eliminerande av det skattetryck som
uppkommit genom inflationen. Det blir
åtminstone på vissa delar av skatteskalan
inte någon sänkning utöver denna
inflationistiska skattehöjning. Gentemot
herr Eliasson vill jag på den punkten
understryka, att när han talar om den
beskattning som nu gäller på de olika
44
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
inkomstlägena och den som kommer att
gälla enligt förslaget, bortser han helt
och hållet från korrigeringar för den
ökade belastning som inträtt genom inflationen.
Man bör rätteligen jämföra
skatten vid en viss tidigare inkomst med
den skatt som efter inflationen utgår på
motsvarande realinkomst, vilken ju ligger
nominellt väsentligt högre. Man
skall då finna att endast i vissa fall inträder
enligt den föreslagna uttagningsprocenten
en lättnad; i vissa fall inträder
i själva verket en ökad belastning.
Nu har finansministern här i debatten
tagit upp hela det ekonomiska problemet.
Jag skall inte ingå på det som hör
hemma under bankoutskottets utlåtande.
Jag skulle bara på ett par punkter
vilja gendriva finansministern. Han
fann sig föranlåten att gå in på räntefrågan,
och där framhöll han, att man
inte i något land har försökt dämpa
konjunkturerna genom att tillgripa räntevapnet.
Men han medgav omedelbart
efteråt att man har tillåtit ränteglidningar
i den mån andra åtgärder •—
kvantitativa åtgärder, som han kallade
dem — föranledde detta. Jag finner
mig föranlåten att för femtioelfte gången
upprepa här i kammaren, att vi från
oppositionen, särskilt från högern, alltid
har sagt att vi inte anser att man
skall tillgripa räntevapnet såsom ett
självständigt vapen för att bekämpa inflationen,
utan vi har främst förordat
andra medel men tillagt, att om dessa
enligt vår uppfattning riktiga och önskvärda
medel leder till en ränteglidning,
är vi beredda att acceptera denna. Sålunda
står vi i oppositionen i själva verket
i full samklang med de länder som
finansministern pekade på. Vi tillhör
inte den grupp, som han målade ut på
väggen som någon sorts räntedyrkare i
alla lägen.
Vad sedan beträffar bedömningen av
den framtida utvecklingen, vill jag än
en gång understryka vad herr Ewerlöf
påpekade, nämligen, att det låg i högsta
grad i skatteutredningens uppdrag — låt
vara att detta lämnades av herr Wigforss
och inte av herr Sköld -— att avväga
skatten med hänsyn till inkomst
-
utvecklingen i landet och bedöma vad
man kunde tänka sig att de kommande
statsutgifterna och statsinkomsterna
skulle belöpa sig till. Utredningen har
alltså fått förtroendet att här fungera
som sakkunniga på en mycket bred basis,
och därför tror jag inte att man
kan nonchalera deras ståndpunkt så till
den grad som finansministern här gjort.
I sista hand gäller ju frågan hur man i
framtiden vill se på budgetbalanseringen.
På den punkten har vi förklarat att
vi inte under alla omständigheter vill ha
en kraftig överbalansering. Vi anser, att
en sådan inte i alla avseenden har de
gynnsamma verkningar som man tidigare
tillmätt den. Emellertid har finansministern
själv vitsordat att även med
bortfall av de extra inkomster han här
nämnt till höga belopp, skulle vi nu
kunna kalkylera med en överbalansering.
Där skulle då kunna inrymmas
den skattesänkning som här ifrågasatts.
I valet mellan en kraftig överbalansering
med höga skatter och en måttlig
överbalansering med en lindring av de
direkta skatterna har vi ansett att denna
lindring med hänsyn till de psykologiska
verkningarna hos svenska folket
i fråga om arbetsvilja och skatteärlighet
är så betydelsefull, att vi har velat ta de
risker, som är förenade med en något
mera måttlig överbalansering.
Det är på den grunden vi kommit till
den ståndpunkten att stanna vid en uttagningsprocent
av 100. Jag ber att få
yrka bifall till den vid denna punkt av
högern fogade reservationen.
Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle)
: Jag vill bara, herr talman, ställa
den frågan till herr Nordenson: Hur kan
man förklara att skattemoralen inte var
särdeles hög ens när skattetrycket ansågs
vara relativt lågt här i landet? Jag
vill minnas att för ett par årtionden sedan
kunde den dåvarande finansministern
konstatera att ungefär en miljard
kronor undandrogs beskattning. Detta
måste väl ge det mera siffermässiga uttrycket
för skattemoralen på den tiden.
Jag vet inte hur stort beloppet är för
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
45
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
närvarande, som undandrages beskattning.
Någon viskade i mitt öra att det
skulle röra sig om en och en halv miljard.
Är detta riktigt kan jag bara, herr
Nordenson, konstatera att skattemoralen
står kvar på sin nivå, låg eller hög. Beloppets
förändring beror bara på penningvärdets
fall.
Vidare, herr Nordenson, är det väl åt!
begagna överord, när man säger att vi
nu har nått ett sådant skattetryck, att
storsmockan hänger i luften. Tror verkligen
herr Nordenson att de knutna nävarnas
politik skulle bli lindrigare om
man hade ett skatteuttag på 100 procent
än på 110? Jag tror att om herr
Nordenson har rätt, så fortsätter de
knutna nävarna att vara knutna även
vid ett uttag på 100 procent.
Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr Eriksson har lyckats totalt missförstå
mitt argument. Vad jag sade om
det svenska folket var att när det blir
tvärargt dallrar smockan i luften. Smockan
är i detta fall att han deklarerar så
falskt han kan. Det är inte fråga om att
vi skall använda smockan mot folket.
Det var en total missuppfattning.
Vidare vill jag beträffande kalkylerna
om falskdeklarationens omfattning säga,
att jag tror att de i allra högsta grad
utgör en lek med siffror. Jag tror att
man skall vara mycket försiktig med
den. Jag är övertygad om att det höga
skattetrycket har utlöst en sämre moral.
Det hör man på människors sätt att resonera.
Personer som har varit mycket
lojala i sin inställning tycker numera
inte att de är skyldiga att vara det på
samma sätt. Jag kan illustrera min tes.
För ett tiotal eller tjugutal år sedan var
eu del skattemyndigheter oerhört hårda
och oresonliga, inte minst här i Stockholm,
och man kände sig nödsakad föra
processer ända upp till regeringsrätten
för att få rätt. På senare tid har skattemyndigheterna
varit mycket mera resonabla.
Då har man -— åtminstone är det
min erfarenhet —• genom resonemang
kunnat komma till överenskommelse,
och även om man många gånger inte
tyckt att skattemyndigheterna har haft
alldeles rätt, har man i alla fall funnit
sig i deras sätt att se, eftersom man blivit
hyggligt behandlad. Men blir man behandlad
på ett sätt som man tycker är
stridande mot all rimlighet och hänsyn,
då reagerar man hårt. Jag är rädd för
att vi måste konstatera, att vi bragt svenska
folket mycket nära den gränsen.
Därför anser jag det vara angeläget att
vi visar vår vilja att åstadkomma en
strömkantring, om också aldrig så liten.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Tillåt mig börja med en
replik! Herr Svärd har diskuterat herr
Eliassons möjligheter att vara expert.
Jag måste säga att jag har lärt mig en
sak om herr Svärd, och det är att han
är en ypperlig expert när det gäller att
producera personliga elakheter i skrift
och tal. Emellertid tror jag att det är
till nytta för samarbetet i riksdagen och
över huvud taget för riksdagsarbetet,
om riksdagsmännen även är experter
på andra saker än elakheter. Jag tror att
man vinner mer, om man låter bli elakheterna
åtminstone här i kammaren ■—
dem kan man ju använda i sina tidningar
och på valmöten. Jag tror att vi
kommer längre i att förstå varandra här,
om vi gör på det sättet.
Nu, herr talman, synes det mig också
som om det skulle vara naturligt att man
diskuterade uttagningsprocenten och
den ekonomiska politiken i ett sammanhang.
Jag erinrar mig, att när regeringen
och de dåvarande oppositionspartierna
förra sommaren diskuterade de ekonomiska
problemen, så var i det sammanhanget
också skattefrågorna uppe.
Man diskuterade då även med de stora
organisationerna. Under hela sommaren,
när denna diskussion pågick, kunde man
konstatera att meningsskiljaktigheterna
inte var så stora. Jag erinrar mig, att
när oppositionspartierna hade sitt sista
sammanträffande med regeringen i kanslihuset
om dessa frågor, var det faktiskt
endast i räntefrågan som man inte kom
överens. Det var vid också denna skiljaktighet
i räntefrågan som så småning
-
46
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
om kristalliserade ut koalitionsregeringen.
Men i och med att denna hade bildats
började motsättningarna stiga. Från oppositionsliåll
och bland näringslivets
män sade man att vi måste ha ett förändrat
ekonomiskt klimat. Det talades
också under hela förra sommaren om
att vi måste få ett sådant annat klimat
för att klara av inflationen. Nåja, efter
dessa krav från oppositionshåll på ett
förändrat klimat har det synts mig egendomligt
att när regeringen under den
gångna riksdagen föreslagit en hel del
åtgärder för att skapa detta andra klimat,
så har oppositionspartierna varit
motståndare till praktiskt taget vartenda
förslag. Jag förstår detta delvis, jag förstår
det kanske till och med helt och
hållet, ty de åtgärder som regeringen nu
måste föreslå är naturligtvis ytterst obehagliga
för den svenske medborgaren.
Det är ju då angenämt, särskilt under
ett valår, att när man inte sitter i ansvarig
ställning opponera emot det som
man vet att valmännen ogillar, när de
bara tänker på sina personliga förhållanden.
Om jag emellertid läser nästa utskottsutlåtande
tycker jag mig där kunna
konstatera att man är överens åtminstone
på en punkt, nämligen att konjunkturläget
alltjämt är synnerligen
ovisst. Det skulle förvåna mig om man
inte även vore överens om att vi bör
skapa stabilisering. Vi är nog också överens
om att ett av de viktigaste medlen
härför är en stram penningpolitik, även
om vi är oense om hur denna strama
penningpolitik skall åstadkommas. Jag
förstår att meningsskiljaktigheterna fortfarande
ligger på räntepolitikens område.
Budgetpolitiken tycker jag är minst
lika viktig för att skapa stabilisering. Jag
har inte frångått den uppfattningen att
budgetpolitiken är avgörande för att
bromsa en högkonjunktur. Jag vet inte
om jag skulle fatta herr Nordensons anförande
på det sättet, att han inte ansåg
att budgetpolitiken hade någon betydelse.
Jag tror dock inte att det var så han
menade, utan jag hoppas att vi är överens
om att budgetpolitiken är tämligen
avgörande när det gäller att bromsa en
högkonjunktur.
Om vi lyckas med stabiliseringen, om
det alltså icke blir samma högkonjunktur
som det har varit under ett par års
tid, så är det osäkert om inkomstskatten
kommer att ge det beräknade beloppet.
Men oppositionen vill kanske meddela
om den tror att den beräknade inkomstskatten
skall flyta in, även om det blir
sämre tider. Jag är inte säker på det.
Men en sak kan vi vara säkra på, och
det är att utgifterna icke kommer att
minskas. Jag skulle vilja dra den slutsatsen
att om läget avsevärt försämras
måste det bli sämre statsinkomster än
vad man i dag hoppas på och troligen
högre utgifter.
Herr Petrén sade i ett av sina anföranden
att i dagens läge syntes det honom
möjligt och riktigt att hålla skatteprocenten
vid 100, men, sade herr Petrén,
om i framtiden läget nödvändiggör
en ökad beskattning hade han ingenting
att invända mot att öka skatteprocenten
till 110. Jag undrar, herr Petrén.
om det inte är ett oklokt resonemang?
Är det inte otrevligt för medborgaren
att nu få en skattesänkning utöver utskottets
förslag, när han har en relativt
god inkomst, men att veta, att han troligtvis
har att emotse en höjd beskattning
när i en snar framtid inkomstläget
är sämre? Är det inte riktigare att, som
vi alltid förut har varit överens om,
under en högkonjunktur, när inkomsterna
är relativt goda, försöka åstadkomma
överbalansering, även därför att man
samtidigt därigenom påverkar konjunkturen?
Jag vet inte om herr Nordenson
ansåg att man skulle kunna påverka konjunkturerna
genom skattepolitiken. Jag
för min del anser att man kan påverka
konjunkturen med skatten. Det är ur den
synpunkten som jag inte kan förstå att
oppositionspartierna i dag inför det läge
som nu råder vill vara med om att
sänka uttagningsprocenten till 100. Jag
hade trott att oppositionspartierna också
var rätt noga med att man skall sköta
.statens finanser på ett klokt sätt och alltså
åstadkomma en överbalansering avbudgeten,
och en god överbalansering.
när så var möjligt.
Jag har vid ett tidigare tillfälle, jag
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
47
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
tror att det var när åttonde huvudtiteln
behandlades, kritiserat oppositionen för
att denna, som ju i dag vill sänka skatten,
samtidigt har varit mycket flitig
när det gällt att motionera om ökade
utgifter. Herr Eliasson påpekade detta
nyss. Jag vet inte, om hans siffror på
vad oppositionens motioner skulle ha
inneburit i utgiftsökning var riktiga,
men så mycket är väl klart att det skulle
ha lett till en väldig utgiftsökning, om
alla dessa motioner hade bifallits. Dessutom
måste jag understryka vad finansministern
förut sagt, nämligen att oppositionen
samtidigt har gått emot alla de
förslag om tillfälliga skatter som har legat
på kamrarnas bord. Nu förstår jag
naturligtvis, herr Petrén, att det är underbart
att under sommarens valrörelse
kunna åka ut med en kappsäck full av
alla de invändningar, som har gjorts
från oppositionens håll mot skatterna,
och samtidigt ha med sig en kappsäck
med motioner om en mängd nya utgifter
för goda ändamål, som har förts
fram från oppositionshåll. Nu beror det
naturligtvis på om valmännen kommer
att upptäcka knepet med denna trollerikonst
att på en gång öka utgifterna och
sänka skatterna. Det är inte säkert att
valmännen upptäcker knepet, åtminstone
inte alla, och då kommer väl oppositionspartierna
att få ett ökat antal röster,
eftersom dessa valmän tycker att
oppositionspartierna har handlat väldigt
klokt.
I varje fall kan jag försäkra att inom
det parti, som jag representerar, var vi
fullt överens vid vårt gruppsammanträde
om att det i dagens läge utan tvekan
inte var lämpligt att sätta uttagningsprocenten
till 100, utan att man borde
ta 110. Detta sammanhänger bl. a. med
att vi inom vårt parti har önskemål om
att andra skatter skall sänkas före inkomstskatten.
Vi anser att det är viktigare
att ta bort de tillfälliga skatterna,
som det enligt vår mening var mycket
obehagligt att man behövde tillgripa.
Likaså är vi mer intresserade för en förändring
i fråga om förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten. Vi finner det
dessutom önskvärt att få andra bestäm
-
melser än de i vår beslutade för den fria
avskrivningsrätten inom näringslivet.
Det är på sådana punkter som vi i
första hand önskar åstadkomma lättnader
för skattedragarna. Vi tror att åtgärder
på dessa områden skulle vara
nyttigare för näringslivet och därmed
för produktiviteten än en sänkning av
uttagningsprocenten.
Jag har, herr talman, inte kunnat underlåta
att göra dessa små reflexioner
både om nästa ärende på föredragningslistan
och om det föreliggande, och jag
beklagar att det samförstånd, som faktiskt
förelåg under förra sommaren på
många av dessa punkter, har försvunnit,
sedan vi nu fått en koalitionsregering,
som försöker nå fram till en stabilisering
och föra in den ekonomiska utvecklingen
i riktiga banor.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.
Herr SVÄRD (kort genmäle): Herr talman!
Om jag genom några formuleringar
i mina tidigare anföranden har föranlett
herr von Heland att uppträda i
debatten, ber jag kammaren om ursäkt.
Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Herr andre vice talmannen
gjorde gällande att det var räntefrågan
som utgjorde skiljelinjen mellan bondeförbundet
och de andra borgerliga partierna.
Jag undrar, om detta är en alldeles
riktig historieskrivning. Det var väl
på det viset att när diskussionen om den
framtida ekonomiska politiken fördes
för ett år sedan, krävde man på borgerligt
håll en stramare penningpolitik. En
sådan var man på regeringshåll inte villig
att gå med på, därför att den, som
man sade, skulle medföra eii höjning av
räntan. Man måste ha klart för sig att
vad vi ville uppnå i första hand var ett
kärvare klimat och inte räntehöjningen
som sådan. Räntan är jo priset på pengarna,
och detta bestämmes av tillgång
och efterfrågan. Man kan visserligen inom
vissa gränser reglera räntans höjd,
såsom man nu gör, men man kan inte
helt undertrycka det ekonomiska lägets
48
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
inverkan på räntan. Det har regeringspartierna
inte heller nu kunnat göra.
Jag vill alltså framhålla att räntefrågan
som sådan inte är någon direkt meningsskiljande
fråga. Men sedan tillkom att
man från regeringspartiernas sida menade
att vi genom detaljregleringar och
genom nya skattepålagor och annat
skulle kunna undgå en stramare penningpolitik.
Därvid följde bondeförbundet
socialdemokraterna, och därmed,
menade vi, gav man sig in på en felaktig
politik.
Det var ju på sitt sätt tillfredsställande
att höra att herr von Heland nu i
sin deklaration beklagade att samförståndet
hade brustit på denna punkt. Det var
inte med lätt hjärta han hade gått med
på dessa regleringsåtgärder, och han var
benägen att medverka till att undanskaffa
dem. Ja, i fjol röstade bondeförbundet
med högern och folkpartiet på bra
många punkter, och då får vi väl tolka
herr von Helands deklaration på det
sättet att när dessa frågor härnäst kommer
upp till prövning, är bondeförbundet
berett att överge den politik som
det nu senast anslutit sig till.
Jag skall inte i övrigt gå in på herr
andre vice talmannens uttalanden — de
utgjorde närmast ett upprepande av vad
finansministern här förut framhållit och
innehöll samma argument som han anförde
för ett uttagande av inkomstskatten
efter 110 procent. Jag skall i stället
be att få säga några ord med anledning
av finansministerns första anförande.
Finansministerns anförande hade en
viss underton av ironi, och det verkade
på hans uttalanden som om det inte
fanns något alternativ till det budgetförslag
han hade framlagt. Herr Sköld
framställde också frågan: Vem har
egentligen skapat budgetöverskottet, om
inte regeringen och regeringspartierna?
Ja, man kan nog påstå att det är på deras
initiativ och med deras röster som de
tillfälliga pålagorna har genomförts. Men
jag tror att det finns också andra alternativ
när det gäller budgeten. Dessa
pålagor ger visserligen mycket pengar,
men om de inte hade införts, skulle ju
de pengarna ha kommit fram på annat
sätt, nämligen hos företagen, och väl delvis
influtit till statskassan; i den mån
de inte hamnat hos staten, hade de väl
ändå kommit till minst lika nyttig användning.
Att göra gällande att dessa
medel helt hade undandragits det allmänna,
om de tillfälliga skatterna inte
hade införts, är att ge en felaktig bild av
förhållandena.
Finansministerns resonemang följde
ungefär samma stråt som herr andre
vice talmannens. Finansministern menade
att i ett annat läge kunde skadeverkningarna
av de tillfälliga pålagorna bli
så påtagliga och så omfattande att det
även för regeringen och regeringspartierna
komme att framstå som rimligt
att ta bort dem. Det vore ju för väl, om så
vore fallet, ty enligt vår övertygelse har
de spelat en mycket liten roll för genomförandet
av ett stramare ekonomiskt
program, och i ett annat konjunkturläge
är de helt visst fullkomligt obefogade.
Sedan förklarade finansministern att
talet från oppositionens sida om att
minska utgifterna väl var mera platoniskt
än verklighetsbetonat. Det är litet
oroväckande att höra en finansminister
föra ett sådant tal. Han bör väl ändå
vara den förste att följa sparsamhetens
linje. Om han gentemot dem, som allvarligt
hävdar att man måste iaktta försiktighet,
anför ett sådant argument, kan
han ju riskera att själv få det andraget
emot sig, och då får han naturligtvis
svårare att föra en sparsamhetspolitik.
Finansministern nämnde vidare att
man måste vara försiktig när man bestämmer
sig för framtida utgifter, man
får inte dra växlar på framtiden utan
att man verkligen vet att det kommer
att finnas täckning för utfästelserna. Jag
tror att regeringen därvidlag har större
anledning till självrannsakan än oppositionen.
Vad oppositionens förslag nu
gäller är en begränsning av skatteuttaget,
som skulle medföra en minskning av
statsinkomsterna med ungefär 100 miljoner
kronor, under det att de utgifter
finansministern och regeringspartierna
pekar på att man måste ha täckning för,
uppgår till 400 miljoner kronor. Jag tyc
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
49
Ang. procenttalet för den statliga inkomstskatten.
ker att detta tyder på att man på regeringshåll
tar väsentligt större risker än
från oppositionens sida.
Jag vill inte lämna det påståendet
oemotsagt att det inte skulle finnas möjligheter
att minska utgifterna och att regeringens
meningsmotståndare ej skulle
vara inne på denna tankegång. Jag vill
då som exempel bara peka på ett enda
område, där jag tror det vore möjligt
att genomföra en utgiftsminskning, nämligen
bostadsförsörjningen.
Alla vet att vi nu i mycket stor utsträckning
betalar hyrorna för varandra
via skattsedlarna. Vi är inne i en sådan
utveckling att utgifterna för detta ändamål
snart nog stigit till omkring 500 miljoner
kronor om året. Jag beklagar att
finansministern inte nu är här närvarande.
Jag skulle ha velat fråga honom
om han verkligen inte i nuvarande läge,
när alla dock finner skattelättnader
önskvärda, anser att det vore skäl att ta
under omprövning att med skattemedel
finansiera bara de utgifter som är ofrånkomliga
och i övrigt låta människorna
sörja för sina levnadsomkostnader själva.
Därmed menar jag inte att man generellt
skulle slopa de påtalade bostadssubventionerna
för de särskilt behövande,
ty barnrika familjer, åldringar och
de sämst ställda i samhället bör naturligtvis
få det stöd som vi alla varit med
om att bevilja dem. Men jag reagerar
emot att en generell hjälp fortfarande
skall utgå efter de linjer som hittills
följts.
Jag förmenar, herr talman, att man
inte kan resonera som finansministern
gjorde när han bara pekar på riskerna
för framtiden. Varje år får ha sin omsorg.
När det nu gäller att bestämma
skatteuttaget för det kommande året, bör
vi alltså betrakta detta närmast som en
enhet för sig. Och enligt de beräkningar,
som gjorts och som sannolikt är så rättvisande
vi kan begära, får vi inkomster
som kommer att ge ett betydande
budgetöverskott även med en uttagningsproccnt
på 100, ett överskott som helt
visst är till fyllest. Jag anser därför att
det är rimligt att man stannar vid denna
uttagningsprocent.
4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 23.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
har inte för avsikt att förlänga denna
debatt. Jag har begärt ordet för att ställa
ett yrkande i anslutning till ett mitt
uttalande inom utskottet.
Beträffande skogsvårdsavgiften föreslås
ett promilletal på 1,5, vilket skulle
ge en avkastning av 4,6 miljoner kronor.
I det sammanhanget har man dock bortsett
från att, på grund av den höjning av
taxeringsvärdena enligt de taxeringar,
som vid det här laget är slutförda och
som skall ligga till grund för skogsvårdsavgiftens
utgörande i fortsättningen, avkastningen
av skogsvårdsavgiften säkerligen
kommer att bli väsentligt större än
vad man här avsett.
Man vet nog tillräckligt mycket om
utfallet av taxeringsvärdena beträffande
skogsmark och skog, för att man skall
våga säga att man även med ett promilletal
av 1 når upp till en avkastning av
4,6 miljoner. Därför vill jag hemställa,
herr talman, att promilletalet för skogsvårdsavgiften
bestämmes till 1 i stället
för 1,5. Detta medför, såsom nyss antytts,
ingen förskjutning av den beräknade
intäkten på förevarande inkomsttitel.
Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.
I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla motionen
I: 504.
Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.
Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
50
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
hemställan samt vidare, enligt herr Velanders
yrkande, därpå att riksdagen
skulle besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1952 utgå med en promille;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.
Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, dels ock
väckta motioner angående riktlinjerna
för den ekonomiska politiken.
I en den 31 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 186, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.
I sammanhang med förevarande ärende
hade utskottet ansett sig böra behandla
två likalydande, till bankoutskottet
hänvisade motioner, väckta den ena
inom första kammaren under nr 298 av
herr Nordenson m. fl. och den andra
inom andra kammaren under nr 390 av
herr Hjalmarson m. fl. I dessa motioner
hade hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av riktlinjerna för den
ekonomiska politiken i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte dels uttala, att en
övergång till en friare ekonomi vore
angelägen och att de därför nödvändiga
åtgärderna borde av Kungl. Maj:t redan
nu planeras samt successivt genomföras,
dels hemställa, att Kungl. Maj:t, i
den mån så erfordrades med hänsyn till
riksdagens kompetens, måtte för riksdagen
framlägga de förslag, som krävdes
för denna omläggning av den ekonomiska
politiken.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte
1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 186;
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken;
3) anse de likalydande motionerna I:
298 och II: 390 besvarade genom vad utskottet
förut anfört och under 2 hemställt.
Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Nordenson och Fagerholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits.
Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Hansson,
Schmidt och Gustafson i Göteborg.
Herr EWERLÖF: Herr talman! Eftersom
detta ärende stod efter skatteärendet
på föredragningslistan, har åtminstone
jag funnit det mycket svårt att kunna
uttömma den debatt, som knyter sig
till detta ärende, i sammanhang med
skattedebatten, och jag ser mig därför
nödsakad att trötta kammaren med att
ta upp en ny debatt på grundval av
bankoutskottets utlåtande nr 27.
Detta utlåtande koncentrerar sig i
huvudsak kring tre frågor. För det första
gäller det en förlängning av den provisoriska
lagstiftningen om riksbankens
sedelutgivningsrätt, som i samband härmed
föreslås förhöjd med 400 miljoner
kronor till 4,8 miljarder, för det andra
gäller det målsättningen för riksbankens
valuta- och penningpolitik, och för det
tredje gäller det den av oss högerrepresentanter
väckta motionen angående
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I den första punkten var det som sagt
fråga om höjning av sedeltaket. Jag ber
att få erinra kammaren om att vi för
precis ett år sedan beslöt en höjning av
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
51
Ang.
sedeltaket med 600 miljoner att gälla
från och med den 1 juli i fjol. I december
samma år beslöt vi att ytterligare
höja detta sedeltak med 300'' miljoner
till 4,1 miljarder, och nu föreslås en
höjning på nytt med 400 miljoner. Detta
är om något en febertermometer, som
ger utslag i fråga om inflationens förhärjande
verkningar under denna tid.
Jag skall inte nu ta upp den mycket
svåra diskussionen om i vad mån sedelomloppet
är att betrakta såsom en orsak
till inflationen eller huruvida sedelomloppet
bara är en konsekvens i
andra hand av inflationen. Jag tror sanningen
är, att det råder en växelverkan
mellan dessa båda faktorer.
Vi har nu ansett oss kunna, om också
med tvekan, ansluta oss till det förslag
som här föreligger om höjning. Förslaget
emanerar ifrån den kommitté, som
har fått till uppgift att utreda vilka bestämmelser
som skall avlösa de nu gällande
provisoriska bestämmelserna om
sedelutgivningen.
Denna kommitté blev inte tillsatt
förrän i november månad, oaktat beslutet
om höjning redan i fjol vid denna
tid var förknippat med den förutsättningen,
att en utredning omedelbart
skulle tillsättas för att få fram mera definitiva
bestämmelser på detta område.
Det dröjde emellertid ända till november
innan kommittén utsågs, och därför
måste kommittén nu konstatera, att
den icke har varit i stånd att till nuvarande
tidpunkt presentera de mera definitiva
bestämmelserna. Den saken är
ju i hög grad alt beklaga, då ett provisorium
på detta område har många och
påtagliga olägenheter.
Emellertid har kommittén, när den
nu föreslår 400 miljoner kronors höjning,
gjort detta med en mycket ingående
motivering, i vilken man till att börja
med förklarar, att man anser att denna
fixering av ett visst sedeltak måste
korrespondera med en medveten ekonomisk
politik, som endast inriktar sig på
penningvärdets stabilisering. Från den
utgångspunkten antar man, att ett sedeltak
på 4,r, miljarder skall vara till fyllest;
efter nu gällande bestämmelser är
riktlinjerna för den ekonomiska politiken,
det 4,4, och man föreslår således en liten
höjning.
Utredningen föreslår emellertid dessutom
300 miljoner som något slags reserv,
som man menar icke skall få tillgripas
annat än för mötande av det ökade
sedelutgivningsbehov, som kan bli
en följd av ändrade kassaliållningsvanor
och andra liknande orsaker som
icke är av inflationistisk natur. Skulle
det inträda en tendens till inflation, menar
utredningen att detta skall betraktas
såsom en varningssignal för riksbanken,
som i det läget bör vidtaga därav påkallade
åtgärder.
I kommittén är den nuvarande riksbankschefen
medlem. Riksbanksfullmäktige
har emellertid i sitt yttrande förklarat,
att de inte kan åtaga sig att följa
några sådana bestämmelser som kommittén
föreslår. De hoppas att det maximala
sedeltak som föreslås skall räcka
till, men de vill inte förbinda sig till de
av kommittén angivna förutsättningarna.
I riksbanksfullmäktiges yttrande har
icke riksbankschefen deltagit.
Riksgäldsfullmäktige har emellertid i
sitt yttrande understrukit att höjningen
bör företagas under de förutsättningar
som kommittén uppställt. Vi reservanter
har också ansett angeläget, att man i de
uttalanden, som nu skulle göras från
riksdagens sida, skulle förknippa den
höjning av sedeltaket, som nu skulle ske,
med de förutsättningar som är uppställda
av kommittén och riksgäldsfullmäktige.
Finansministern har strukit ett brett
streck över hela denna diskussion och
sagt, att det får bli en senare fråga att
ta ställning till. Han inlägger icke i sedeltaket
annan betydelse än den självklara
skyldigheten för riksbanken att se
till att den inte går över det tak, som nu
skulle bestämmas, det vill säga 4,8 miljarder
kronor. Eftersom finansministern
uttalat sig på detta sätt, är det ganska
självklart att bankoutskottets majoritet
uttalat sig på precis samma sätt.
De meningsskiljaktigheter som här föreligger
har vi velat låta komma till uttryck
i den reservation, som vi har avgivit
på denna punkt. Vi har försökt att
52
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
vidga perspektivet när vi uttalat önskemålet
ocli förhoppningen att den nya lagen,
den som skall bli den definitiva, i
sin praktiska tillämpning skall på sitt
sätt medverka till att upprätthålla en
verklig monetär balans och att den på
så sätt skall beteckna ett steg framåt i
strävandena att återställa en större frihet
på det valutapolitiska området, en
frihet som så småningom skall leda till
att kronan åter blir en konvertibel valuta.
Jag är därmed inne på det andra ledet
i utlåtandet och reservationen, nämligen
målsättningen för valuta- och penningpolitiken.
Jag vill där redan från
början ha sagt, att majoriteten denna
gång enligt min mening har anlagt ett
mer realistiskt betraktelsesätt än vad tidigare
varit fallet. Med särskild tillfredsställelse
hälsar jag utskottets uttalande
rörande vikten av att förbättra valutareserven.
Jag vet att krafter varit i
rörelse, som ansett det försvarligt att
nöja sig med en oförändrad valutareserv
som en målsättning för den ekonomiska
politiken för innevarande år. Denna
uppfattning återspeglas också i nationalbudgetsdelegationens
reviderade
kalkyler. Jag är väl medveten om att i
det labila läge, som vi nu befinner oss i
särskilt å exportområdet, är det fullt
tänkbart, att vi kan nödgas avstå från
en tillväxt i valutareserven och t. o. m.
tvingas att acceptera någon försämring.
Men detta bör i varje fall icke vara någon
arbetshypotes eller något mål för
den ekonomiska politiken. Den glädjande
ökning av valutatillgångarna, som
har kommit till stånd under de senaste
12 månaderna, hänför sig väsentligen till
EPU-valutor, men om det är någonting
erfarenheten har lärt oss av samarbetet
i betalningsunionen, så är det just att
tendensomslagen kan komma mycket
plötsligt och oförutsett. De just nu svagaste
länderna i unionen, nämligen England
och Frankrike, är samtidigt mycket
viktiga handelspartners för Sverige. I
båda dessa länder koncentrerar man nu
ansträngningarna på att förbättra valutaställningen.
Pinavs saneringsplan i
Frankrike och den kärva engelska bud
-
getpolitiken kan komma att snarare än
vi anar ge resultat, icke minst i fråga
om dessa länders utländska betalningsförhållanden,
och då gäller det för oss
att lägga vår inhemska penningpolitik
så till rätta, att icke vår egen position
i betalningsunionen blir utsatt för en
alltför stor press.
Utgångsläget är tyvärr icke det bästa.
Vår högt uppdrivna kostnadsnivå, som
blivit konsoliderad i de två senaste årens
löneökningar, gör det allt svårare för de
svenska produkterna att hävda sig i den
internationella konkurrensen, även på
mjukvalutamarknader. Det konstaterande
som konjunkturinstitutet har gjort, att
vi numera helt förlorat det försprång,
som 1949 års devalvering i kostnadshänseende
innebar, är en varningssignal,
som förtjänar det största beaktande. Vi
ligger nu i taket när det gäller den utländska
konkurrensen.
I detta sammanhang vill jag anknyta
till den diskussion som nyss förts om
nödvändigheten att i ett sådant läge utmönstra
element som verkar direkt hämmande
på exportförmågan och produktionsviljan.
I det hänseendet tänker jag
inte minst på utjämningsavgifterna. Jag
ber att i det sammanhanget få uttala min
stora tillfredsställelse över att man numera
har upphävt utjämningsavgifterna
i vad det gäller sågade trävaror. Jag
utgår ifrån att, såsom utvecklingen ter
sig, man också måste överväga motsvarande
åtgärd med avseende på massan,
låt vara att avgifterna där är satta i relation
till prisläget. Likaså måste man,
såsom också finansministern betonade i
sitt tidigare anförande här i dag, se till
att man avlyfter de många pålagor, som
har lagts på näringslivet så länge man
räknat med fortsatt överkonjunktur, i
takt med den sjunkande konjunktur som
vi närmast har att räkna med. Denna
anhopning av belastningar på näringslivet
i form av investeringsskatt, investeringsavgift,
konjunkturskatt, begränsad
avskrivningsrätt och allt det andra kan
eljest få ödesdigra verkningar.
I detta sammanhang förtjänar de för
fyra månader sedan genomförda restriktionerna
på kreditmarknaden särskild
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
53
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
uppmärksamhet. Det är sant att dessa
restriktioner framkallat både klagomål
och kritik från dem som träffats därav.
Jag är icke desto mindre angelägen att
här erinra om att man från det håll, som
jag företräder, under en följd av år yrkat
på en åtstramning av penning- och
kapitalmarknaden. Restriktionerna har
varit nödvändiga, och för min del anser
jag, att de hittillsvarande erfarenheterna
visat, att man på denna väg, såsom
vi har förmenat under tidigare år,
fått snabbare och effektivare resultat än
med något annat medel som hittills prövats.
Jag kan inte finna annat än att
vad som i detta avseende bär skett har
varit ägnat att ge oss mer eller mindre
rätt, och det är anledning att beklaga
att man icke på ett tidigare stadium satte
in detta verksamma medel i arsenalen av
inflationsbekämpande åtgärder.
Väl är jag medveten om att den mellan
riksbanken och affärsbankerna träffade
överenskommelsen icke till alla delar
kunnat infrias. Påfrestningarna på
affärsbankerna har blivit mycket stora,
och den eftersträvade likviditetsförbättringen
inom banksystemet har icke kunnat
uppnås på de utsatta terminerna.
Detta faktum må dock icke skymma det
väsentliga nya, som denna överenskommelse
inneburit, nämligen att riksbanken
själv fört en mycket återhållsam politik.
Vi har alltid gjort gällande, att
man icke kommer någonstans med
mindre än att man går till själva kärnpunkten,
nämligen riksbankspolitiken
såsom sådan. I fjol hade vi också under
våren en utveckling som tenderade att
gå i åtstramande riktning. Men då motvägde
riksbanken denna utveckling genom
att göra marknaden mera likvid.
Det har man underlåtit i år. Det är alldeles
riktigt som finansministern bär
förklarat, att den primära åtstramningen
har kommit via de mycket stora
skatteuppbörder, som ägt rum under
dessa månader, och de stora konjunkturutjämningsavgifter
som uppburits, men
det väsentliga bar varit, att den kreditåtstramning,
som på detta sätt har uppkommit
på marknaden, icke har motverkats
från riksbankens sida, utan man
har låtit denna åtstramning i det allra
närmaste verka med full effekt. Det är
det nya och värdefulla och verkligt
verksamma medlet.
Den slutsats, som man vill draga från
den riktning som jag representerar, är
att denna stramare linje i kreditpolitiken
alltjämt måste fullföljas. Den missstämning,
som på sina håll råder, och
den befogade kritik som kan riktas mot
vissa drag i den tillämpade metodiken
— en kritik till vilken jag strax återkommer
— får icke tagas till intäkt för
att man i nuvarande läge skulle i väsentlig
mån generellt sett lätta trycket.
Då vore dammarna måhända ånyo genombrutna,
och vi skulle få se inflationsvågen
stiga till nya högvattensmärken.
Å andra sidan kan läget snabbt förändras,
men den eventualiteten är ju
förutsedd i kreditöverenskommelsen.
I vad jag nyss yttrade låg en antydan
om att man från vårt håll icke i alla
hänseenden är beredd att godkänna den
utformning som kreditrestriktionerna
fått. Vår kritik ligger både på det principiella
och på det praktiska planet.
Principiellt har vi alltid hävdat, att de
penningpolitiska medlen bör vara av generell
natur, vilket i detta fall innebär,
att vi skulle ha föredragit en åtstramning
med rörlig ränta — en åtstramning
över hela fältet utan att speciella områden
blivit gynnade, samtidigt som
andra belastats hårdare. Vi betraktar
denna klyvning av marknaden, med de
ränteprioriterade kommunobligationerna
samt inteckningslånen på ena sidan
och på den andra sidan de kommersiella
krediterna, för vilka en viss rörlighet
av räntan kommit till stånd, som
en halvmesyr. Det är möjligt att man
kan hanka sig fram på denna väg en
kortare tid, men i längden är systemet
icke hållbart. Redan nu har det framträtt
olyckliga verkningar på obligationsmarknaden.
Denna iir praktiskt taget
paralyserad. Det bör vara något av
en tankestiillare, att icke ens ett sådant
län som Hjiilta AR:s nyss utbjudna obligationslån
kunnat absorberas av marknaden.
.lag befarar, att den tillämpade
metoden snart nog kan leda till starka
54
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
spänningar mellan å ena sidan industriobligationer
och å andra sidan papper
med bundna långa räntor. I ett sådant
spänningsläge kan riksbanken ställas inför
valet att antingen bibehålla kreditåtstramningen
och låta räntan bli rörlig
över hela fältet eller också ge avkall på
åtstramningen. Det senare vore i ett sådant
konjunkturläge som det nuvarande
en olycka. Från denna utgångspunkt
kan jag icke se annat än att vi måste
hålla möjligheterna öppna för riksbanken
att acceptera en rörlig ränta på hela
kapitalmarknaden.
Jag ber att få erinra om den diskussion,
som vi förde i samband med räntelagens
tillkomst. Finansministern lade
ju i detta sammanhang helt om den motivering,
som ifrån riksbankskommitténs
sida hade framlagts till stöd för denna
lag. Finansministern förklarade, att han
icke ett ögonblick förutsatte att man
med räntelagens hjälp skall på litet
längre sikt kunna hålla räntorna nere
på en nivå som ligger under marknadsnivån.
Jag vill med denna nya räntelag,
sade finansministern, bara få ett andrum
för att överväga i varje särskild situation,
huruvida läget är sådant, att en
högre ränta är påkallad vid en viss kreditåtstramning
eller huruvida man bör
lätta på kreditåtstramningen. Det är en
sådan situation som finansministern där
beskrev, som jag tror kommer att inträda
inom en icke alltför långt avlägsen
framtid. Jag vill då redan i detta sammanhang
ha sagt, att i valet mellan bibehållen
kreditåtstramning och en rörlig
ränta eller en alltjämt fastlåst ränta
och ett lättande av kreditåtstramningen
bör man välja det förra alternativet.
Jag är glad över att det från alla håll
har sagts ifrån så tydligt och klart som
nu skett, att det yttersta målet för penningpolitiken
skall vara penningvärdets
stabilisering. Men om detta icke
skall bli endast en tom fras, så måste
riksbanken få fria händer. Vi får icke
ännu en gång falla tillbaka i den dåliga
vanan att binda riksbanken genom för
snäva direktiv •—- i all synnerhet inte
när riksbanken denna gång underlåtit
att själv smida bojorna och be riksdagen
sätta dem på. Jag har ett par gånger under
föregående år haft anledning att understryka
att de direktiv, som riksbanken
då fick, stod helt i överensstämmelse
med vad riksbanken själv önskat, men
det hindrade icke att riksbanken vid
två olika tillfällen på ett närmast undskyllande
sätt förklarade, att man icke
vid dessa tillfällen —- jag skall inte gå
in närmare på detaljerna — hade kunnat
vidtaga de åtgärder, som i och för
sig varit påkallade, därför att direktiven
för riksbanken lade hinder i vägen
härför. Under den nya ledningen har
riksbanken visat sig beredd att bära ett
större ansvar än förut. Riksdagen bör
i gengäld visa bankens ledning det förtroendet
att acceptera denna beredvillighet
men också skänka den mot det
större ansvaret korresponderande handlingsfriheten.
Den tredje och sista frågan som behandlas,
knapphändigare i utlåtandet,
något utförligare i reservationen, är den
av kamrarnas högergrupper väckta motionen
om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken. I denna motion aktualiseras
ånyo tanken på en avveckling i
skyndsammare takt av kristidens hämmande
regleringar. Utskottsmajoriteten
har visserligen inte tillstyrkt motionen,
men den härför anförda motiveringen
är så pass välvillig, att jag därur tyckt
mig kunna utläsa ett accepterande i väsentliga
stycken av motionärernas tankegång.
Även från vårt håll är vi medvetna
om att en övergång till en friare
ekonomi icke kan ske med ens, utan att
det här måste bli fråga om en successiv
avveckling på viss sikt. Men vi är
övertygade om att det har sin betydelse
att denna avveckling följer en bestämd
plan och att det från statsmakternas sida
tydligt och klart deklareras, att de
ännu kvarstående elementen av kristidens
tvångshushållning i sig själva icke
är några önskvärda företeelser. Den
misstanken bör icke få näring, att regeringen
och riksdagsmajoriteten önskar
för speciella, ur försörjningssynpunkt
ovidkommande syften hålla kvar det
svenska näringslivet i ett järngrepp.
Jag är övertygad om att en vitt utbredd
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
55
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
folkmening i detta land nu önskar en
begränsning av statens inflytande över
det ekonomiska handlandet.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, d. v.
s. utskottsmajoritetens kläm med den i
reservationen föreslagna motiveringen.
Herr OHLON: Herr talman! Mycket
tycks för närvarande flyta inom det
ekonomiska området. Man får ett starkt
intryck härav, om man jämför de reviderade
nationalbudgetkalkyler, som fogats
till det kompletterade riksstatsförslaget
för nästa budgetår, med motsvarande
kalkyler, presenterade för riksdagen
i detta års början. På fyra månader
har en påtaglig förskjutning av
konjunkturläget inträtt. Det är visserligen
sant, som bankoutskottet säger i
sitt utlåtande nr 27, att redan vid senaste
årsskiftet avmattningstendenser
förelåg inom vissa grenar av näringslivet.
Dessa tendenser har emellertid uu
förstärkts, vilket får ses mot bakgrunden
av en konjunkturavmattning inom
den internationella ekonomien.
Om man vågar döma av de styrelseberättelser,
som publicerats av näringsföretagen
i samband med deras bokslut
för år 1951, tycks det vara en allmän
uppfattning inom industrien, att år 1952
kommer att bli sämre än år 1951. Man
tycks inom näringslivet i allt större utsträckning
förmena, att högkonjunkturen
passerade sin kulmen under förra
året och att den avmattning, som gjorde
sig gällande under slutet av året, kommer
att fortsätta under innevarande år.
Om man undantar textil- och skoindustrierna
samt chokladindustrien, vilken
sistnämnda ju har sin särskilda plåga,
bär avmattningen inte så mycket tagit
sig uttryck i minskad sysselsättning som
fast mer i ovisshet inför framtiden i
form av minskad ordertillgång. Speciellt
inom småindustrien klagar man på
avsättningssvårigheter. Vad som dock
mest oroar är att man befarar, att konjunkturnedgången
kan komma att fortsätta
år 1953. Den amerikanska expansionen
kan då förväntas ha avstannat
med minskat investeringsbehov såväl
inom rustningsindustrien som på andra
områden.
Vad Sverige beträffar befarar man
skärpt konkurrens framför allt från
Tyskland och England, då ju exporten
för dessa länder framstår som ett livsintresse.
Möjligheten för oss att hävda
oss i den konkurrensen beror på om
våra i vissa avseenden högre driftkostnader
skall kunna kompenseras genom
en bättre produktivitet. I varje fall får
vi räkna med skärpta villkor på en köparnas
marknad, i samma mån som inflationstendenserna
bemästras i de olika
länderna.
Våra skogsindustrier hade förra året
en lysande konjunktur. Vi vet nu •— om
vi inte visste det förut — att de inte får
det fullt lika bra beställt i år. Jag vill
peka på ett uttalande som nyligen gjorts
om den svenska cellulosaindustriens
framtid av chefen för cellulosabolaget.
Före kriget hade de skandinaviska länderna
en ganska dominerande ställning
på massamarknaden. Denna position
håller på att försvagas. Cellulosachefen
ansåg det vara mycket troligt, att det
blir amerikanare och kanadensare, som
i framtiden kommer att bestämma över
massapriserna. Man måste på svensk sida
vara beredd att ta upp en hård konkurrens
från detta håll, i all synnerhet
om valutaförhållandena blir uppordnade.
Svårigheterna för Sverige att kunna
hävda sin ställning är större genom att
amerikanarna inom de flesta grenar av
cellulosatillverkningen inhämtat vårt tidigare
försprång i fråga om kvalitet. I
detta läge är det angeläget för de svenska
massabruken att genom rationaliseringar
förbättra sin position. För närvarande
är de svenska fabrikerna bland
annat på grund av alltför små enheter
underlägsna de amerikanska beträffande
produktiviteten. En strukturrationalisering
förutsätter emellertid betydande
och kostsamma investeringar. Det
borde ligga i statsmakternas intresse att
understödja och i varje fall inte motverka
en sådan verksamhet.
Man kan därför ställa sig frågan om
vi handlat i eget intresse på lång sikt,
56
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
när vi gått så hårt fram vid begränsningen
av den fria avskrivningsrätten,
som vi gjorde sistlidna lördag. Även de
nya bestämmelserna för avskrivningsrätten
medger ju extra avdrag vid utrangering
och dylikt. Man får hoppas,
att den begränsade avskrivningsrätten
skall tillämpas så, att vi inte hindrar industrien
att hävda sig på världsmarknaden.
Det är ett faktum som nog också
hör samman med den ekonomiska politiken.
Vad som här sagts gäller kanske i ännu
högre grad om exportmarknaden för
svenskt papper. Den avvaktande hållningen
hos köparna av vårt papper har
blivit mera markerad än tidigare, samtidigt
som de i många länder införda
importrestriktionerna kvarstår.
Vi befinner oss i ett övergångsskede,
och den ekonomiska sikten är oklar.
Detta framhålles ju också både i den
kungi. propositionen och i utskottets utlåtande.
Man kan tydligen förvänta sig
en utveckling i såväl den ena som den
andra riktningen. Sannolikheten är dock
störst för att vi driver hän mot en viss
konjunkturavmattning. Av finansministerns
anföranden här i lördags framgick,
att han har blicken öppen för lägets
vådor, även om hans handlingssätt
kan te sig en smula gåtfullt.
Det gäller för statsmakterna att vid
en förändrad konjunktursituation inte
bida alltför länge utan, såsom herr
Ewerlöf nyss framhöll, i tid anpassa den
ekonomiska politiken efter lägets behov.
Man kan ha sina dubier på den punkten
med hänsyn till de erfarenheter som vi
gjort under de senaste åren. I utskottets
utlåtande liksom i propositionen understrykes,
vilket välgörande inflytande den
senaste tidens restriktiva kreditpolitik
haft för att dämpa överkonjunkturen.
Man kan då ställa sig frågan, varför inte
denna restriktiva politik sattes in tidigare.
Herr Ewerlöf ställde samma
fråga. Jag vet vad finansministern kommer
att svara: Kreditåtstramningen
krävde såsom tillhygge vid inflationshydrans
bekämpande ränteregleringens
beredskapslagstiftning, och den listiga
ränteregleringen behövde man tid för att
fundera ut, tv den är i så måtto singuljär,
att den ej har någon motsvarighet i
den övriga kända delen av universum.
Ingen torde bestrida att den schematiska
kreditåtstramning, som nu tillämpas
i vårt land, gjort stor nytta. Men
den har gjort skada desslikes. Det hör
man omvittnas snart sagt var man kommer.
Det är en form av kreditransonering,
och den lider av samma fel som
alla andra ransoneringar, i det att den
går fram alltför onyanserat och skär
alla över en kam. Liksom alla andra ransoneringar
är den åtföljd av en svart
börs, i detta fall en svart kreditbörs,
vid sidan av det statskontrollerade bankväsendet.
Med den nuvarande anordningen
riskerar man, att en del av det
ekonomiska livets utväxter består, medan
samhällsnyttiga företag blir nödlidande.
Jag hoppas att finansministern, såsom
den energiske och klarsynte man han
är, med uppmärksamhet följer utvecklingen
inom kreditväsendet och i tid
handlar i överensstämmelse med de
iakttagelser, som han gör. Inte heller utskottsmajoriteten
har kunnat uraktlåta
att i fråga om den bedrivna kreditpolitiken
ge uttryck för kritik, då den på s.
9 i utlåtandet uttalar, att »åtstramningen
borde ha satts in på ett ännu tidigare
stadium».
Den bedrivna kreditpolitiken har haft
en ganska pikant konsekvens. Som bekant
är kvarskatten numera belagd med
straffränta på 5 procent, beräknad för
ett helt år. Man kan emellertid undkomma
räntan genom att betala in kvarstående
skatt senast den 30 april under
taxeringsåret. Förordningen härom har
trätt i kraft i år. I detta budgetårs inkomststat
har sådana fyllnadsbetalningar
upptagits till ett visst belopp. Nu visar
det sig att fyllnadsbetalningarna
med inte mindre än 200 miljoner kronor
understiger det av riksräkenskapsverket
beräknade beloppet. Såsom det mycket
riktigt anmärkes i propositionen, utgör
anledningen härtill den schematiska
kreditåtstramningen. För att hålla sig
likvida betalar företagen i stor utsträckning
hellre 5 procent helårsränta till sta
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
57
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
ten på kvarskattebeloppen, än de gör
sig av med pengar, för vilka ersättning
icke med säkerhet kan erhållas hos bankerna,
och detta trots att de ej får behålla
ena hälften av pengarna i fullt ett
år. Den effektiva räntan till staten blir
således mer än 5 procent.
Sådant är ränteläget för närvarande.
Nyligen emitterades på lånemarknaden
ett icke alltför stort obligationslån mot
3,75 procent i ett solitt kraftverksföretag.
Det var med den allra största svårighet,
som bankerna kunde placera detta
lån, och jag kan inte ens i dag garantera
att hela lånet blivit placerat. Det
är tydligt att marknaden inte för närvarande
accepterar myndigheternas lånevillkor.
Det har påståtts att regeringen
i detta läge hellre skulle lätta på de
nuvarande restriktiva bestämmelserna
och ge ut mera pengar i rörelsen än att
låta räntan finna sitt naturliga jämviktsläge.
Jag hoppas vid alla goda makter,
att ryktet far vilse. Det vore en nationalolycka,
om man försökte få bukt på
penningbristen med en ny insprutning
av inflation. Då skulle misstroendet mot
den svenska kronans värde säkerligen
antaga verkligt oroande former.
Det har under de ekonomiska debatterna
i riksdagen flera gånger gjorts
gällande, att räntevapnet i form av en
ringa räntestegring är ganska verkningslös,
så länge penningmarknaden är rikligt
försedd med likvida medel. I dag
är likviditeten stram. När affärsbankerna
tvingas att anlita riksbanken för att
hålla sig likvida, är enligt all erfarenhet
stunden inne för centralbanken att
göra en allmän översyn över ränteläget.
Mot invändningen att räntan av sociala
skäl inte får stiga kan anföras, att riksbankens
egna kreditinstitutioner i stigande
omfattning driver över de kreditsökande
till den del av marknaden, som
faller utanför kontroll. Räntan bar redan
stigit, och det tjänar ingenting till
att stoppa huvudet i busken.
Vi befinner oss nu i den situationen,
att vi kan överblicka konsekvenserna av
den efter kriget förda ekonomiska politiken.
.lag skall inte gå in på den saken
nu; det kan ju hända att debatten ger
anledning till en närmare granskning
av det problemet. Men nog måste man
väl ändå erkänna, att den politiken har
medverkat till ett misstroende mot den
svenska kronans värdebeständighet med
ett otillräckligt sparande såsom en oundviklig
följd.
I bankoutskottets utlåtande inregistreras
med tillfredsställelse, att sparandet
på sista tiden undergått en icke oväsentlig
ökning. Jag delar den tillfredsställelsen
men konstaterar samtidigt, att
sparverksamheten fortfarande är alltför
ringa, ty eljest skulle inte knappheten
på riskvilligt kapital och över huvud taget
på ledigt kapital så påtagligt förefinnas.
Till råga på allt har denna ekonomiska
politik dragit med sig en kontrollapparat
både i den offentliga och
i den privata sektorn, som håller massor
av mänsklig intelligens och duglighet
borta från den produktiva verksamheten
i landet. Vi skulle säkerligen den
dag som i dag är ha stått oss bättre med
en något mindre dogmatisk och förutfattad
inställning till de ekonomiska
problemen.
Jag skulle, herr talman, till sist vilja
understryka vad en talare vid Industriförbundets
årsmöte nyligen yttrade. De
skärpta kreditrestriktionerna och det
ökade skattetrycket har hårdast drabbat
den produktiva verksamheten inom
industri, hantverk, sjöfart och handel.
I stället för att man leker med tanken
på exportavgifter — den leken bedrevs
ju alldeles särskilt i höstas -—- borde
skogsindustriernas konjunkturutjämningsavgifter
i nu rådande marknad
så småningom avvecklas, inte bara prisutjämningsavgifterna
på de sågade trävarorna,
som ju redan är avvecklade;
jag vill till regeringen uttala min tillfredsställelse
över detta. Hur mycket vi
än söker upplysa utlandet, missuppfattas
konjunkturujjämningsavgifterna av
våra utländska kunder och utgör ett
hinder för avsättningen av våra skogsprodukter
på världsmarknaden; en
mycket intensiv propaganda har bedrivits
genom våra utlandsreprescntationer,
men ingenting tycks hjälpa. Slutligen
har det skärpta skattetrycket or
-
58
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
sakat en försämring på lång sikt av
sparförmågan såväl inom företag som
hos enskilda, till men för en fortskridande
upprustning av produktionsapparaten.
Rättvisan kräver dock att man erkänner,
att kreditrestriktionerna trots vissa
principiella brister i alla fall betecknar
ett allvarligt och i någon mån genomtänkt
försök att hålla inflationstendenserna
stången. De har utgjort en
hård press på penninginstituten och deras
kunder. Men de har dessutom gett
en tankeställare för näringslivet att hålla
inne med alla icke nödvändiga investeringar.
Må nu centralbankens och regeringens
politik i fortsättningen bli sådan, att
den inte motverkar effekten av de inflationshejdande
restriktioner som ålagts
näringslivet. Skulle regeringen här
svikta, kan man befara en ödesdiger
psykologisk effekt med allmän misstro
mot statsmakternas förmåga såsom vårdare
av den svenska kronans värde.
Med dessa ord vill jag, herr talman,
instämma i det särskilda yttrande, som
finnes fogat vid föreliggande utlåtande.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har tidigare varit i tillfälle att säga
min mening när det gäller bakoutskottets
nu föredragna utlåtande, och jag
skall därför här begränsa mig till några
få randanmärkningar med anledning
av de båda sist hållna anförandena.
Det är riktigt när herr Ewerlöf talar
om att kostnadsökningarna har lett till
att vi förlorat den i förhållande till
vissa andra länder privilegierade ställning,
som vi fick i samband med devalveringen.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att vi nu har kommit
i samma läge som före devalveringen.
Och vi befinner oss där i sällskap
med alla de länder som devalverade;
gentemot dem har vårt konkurrensläge
alltså inte försämrats.
Herr Ewerlöf säger också, att vi så
snart som möjligt borde ta bort alla av
överkonjunkturen betingade pålagor på
näringslivet. Jag vill därtill bara göra
den stillsamma anmärkningen, att vi
dock fortfarande lever i en utpräglad
högkonjunktur. Om man ser på sysselsättningen,
produktionens omfattning
och andra faktorer, som kan anses karakterisera
konjunkturen, så finner man
att vi fortfarande har en konjunktur
som är högre än den vi hade exempelvis
år 1949. Visserligen har vi skäl att
följa utvecklingen med största uppmärksamhet,
men jag tror för min del att vi
inte bör ta några förhastade steg.
Vad beträffar dagens läge på obligationsmarknaden,
skulle jag vilja säga
att det dock kan vara av tillfällig art.
Herr Ewerlöf vet kanske bäst, med den
ställning han har i näringslivet, att efterfrågan
på obligationer är en säsongföreteelse.
Det är inte alls säkert att
obligationsmarknaden kommer att visa
sig vara paralyserad; det kan mycket väl
tänkas att läget på nytt ändrar sig efter
någon tid. Vid den pågående kreditåtstramningen
har dock läget på
obligationsmarknaden under en period
varit ganska lätt. Jag tror att det kanske
också här är bäst att vänta litet och
se hur utvecklingen blir.
Vad sedan gäller herr Ohlons anförande,
så är jag nog en liten smula
överraskad. Herr Olilon framställde saken
så, att vi nu har en onyanserad
kreditransonering, och ställde i motsats
till den något annat slags kreditåtstramning
utan en onyanserad kreditransonering.
Jag erinrar endast om vad jag
sade på förmiddagen här i kammaren,
att det inte finns något land som i sin
penningpolitik har kunnat undvara
kvantitativa kreditrestriktioner, och jag
skulle vara mycket intresserad av att
veta hur herr Ohlon tänker sig att vi
skulle driva en kreditåtstramande politik
utan kvantitativa kreditrestriktioner i
någon form. Han kan väl aldrig mena,
att vi skulle låta det hela ske med tillhjälp
av den ransonering, som en räntestegring
kan medföra. I så fall blir ju
den användning, som han gjorde av utfallet
av fyllnadsbetalningarna på restskatten,
ett argument mot honom själv.
Riksräkenskapsverket hade räknat med
att den femprocentiga straffräntan skul
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
59
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
le leda till inbetalningar av bortemot
500 miljoner kronor i restskatt från företagen,
men det kom bara in 300 miljoner,
och det är alldeles riktigt att detta
berodde på att många företag just nu
hellre betalar 5 procents ränta till staten
och behåller pengarna än att de
minskar sin likviditet. Och då säger
herr Ohlon: Detta är ränteläget nu. Ja,
det är möjligen det ränteläge som skulle
ha funnits, om vi försökt att med
tillhjälp av enbart räntan göra kreditåtstramningen.
Men alldeles säker kan
man inte vara — det kan lika väl tänkas
att inbetalningarna av restskatt inte
blivit större, även om straffräntan satts
till 6 procent. Och detta om något illustrerar
hur meningslöst det är att här
tala som om man trodde att en kreditåtstramning
skulle kunna göras utan
kvantitativa restriktioner.
Räntan har redan stigit, sade herr
Ohlon — jag antar att han menade, att
räntan stigit på de pengar som för närvarande
lånas ut från bankerna. Vi räknade
som bekant med en räntestegring
på korta lån, växlar etc., och vi har
alltså med öppna ögon tagit den räntestegring
på 1/4—3/4 procent som inträffat.
Men jag vill framhålla, att förräntningen
på gamla statsobligationer
under de första fyra månaderna av detta
år endast har stigit med 0,06 procent.
Man får gärna för mig kalla det en räntestegring,
men den håller sig väl inom
marginalen för mitt tänkande.
Till sist skulle jag vilja säga herr
Ohlon, att jag inte har hört talas om att
regeringen skulle överväga att lätta på
kreditrestriktionerna. Men det kan ju
hända att jag inte lika väl som herr
Ohlon vet vad som försiggår i regeringen.
Ilerr EWERLöF (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar med en viss tillfredsställelse,
att det inte är så mycket
i finansministerns anförande som jag behöver
invända mot; vi säger ungefär detsamma,
även om vi kanske menar litet
olika saker med de uttryck vi använder.
Finansministern säger, liksom om det
vore en ripost mot mig, att man måste
följa utvecklingen med största uppmärksamhet
och inte förhasta sig när det gäller
att avveckla olika åtgärder mot överkonjunkturen.
Nej, det är självklart att
inte heller jag vill att man skall vidtaga
några förhastade åtgärder, men det gäller
att bedöma, när tidpunkten är inne.
Den ene kan anse att tiden för en avveckling
nu är inne, och den andre kan
anse att stunden ännu inte har kommit.
Läget är här ungefär detsamma som då
det gällde att avgöra om kristidens ransoneringar
borde avskaffas eller inte.
Meningarna var mycket delade om rätta
tidpunkten i det fallet, och man hade
ett starkt intryck av att regeringen,
om det inte funnits en mycket stark
opinion för att slopa ransoneringarna,
skulle ha dröjt ännu längre i sitt försiktiga
kvarhållande av ransoneringarna
än som skedde.
Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om när tiden är mogen på det
nu ifrågavarande området, men jag upprepar
att vi inte önskar några förhastade
åtgärder.
I fråga om räntan sade finansministern,
att vi får vänta och se. Jag har för
min del beskrivit läget så, att det inte
är osannolikt att det kan utveckla sig
därhän att man får en spänning mellan
det fria och det bundna området, möjligen
fram på hösten. Jag vågar inte profetera,
men jag har redan på detta stadium
velat ställa frågan hur vi skall
handla i det läget. Skall vi släppa efter
på kreditåtstramningen, skall vi hålla
på den bundna räntan eller skall vi då
äntligen kunna bestämma oss för att låta
räntan röra sig friare över hela fältet?
Och därvidlag har jag uttalat min mening.
Jag anser att den stora olyckan
i den ekonomiska politik, som förts under
de gångna åren och som efter mitt
sätt att se väsentligt medverkat till den
inflation vi fått, varit att man till riktmärke
haft icke att stabilisera penningvärdet
men att stabilisera räntan. Verkningarna
av denna politik har gått ut
över penningvärdet och kostat landet
mycket mera än vi skulle behövt offra
vid en annan politik.
60
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Jag är rädd för att vi i en situation
av den art jag här talat om kan ännu
en gång falla tillbaka i denna politik,
och det är den eventualiteten jag i detta
sammanhang har velat varna för.
Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Finansministern frågade om jag
menade, att vi inte skulle ha några kvantitativa
kreditrestriktioner alls och att
jag alltså höll före att restriktionerna
skulle ske räntevägen. På denna fråga
vill jag svara, att det ju är skillnad på
kvantitet och kvantitet. Det beror på hur
hårt man går fram i fråga om de kvantitativa
kreditrestriktionerna.
Herr finansministern tog de statliga
obligationernas ränteläge såsom en mätare
på att räntan inte hade stigit under
den sista tiden, och han anförde att
statslånens obligationsränta under de
sista fyra månaderna endast hade stigit
med 0,06 procent. Men vi får väl inte
bara se på de statliga obligationerna
härvidlag, som ju i regel ligger på fasta
händer, utan även ta hänsyn till vad som
i övrigt sker på obligationsmarknaden.
Hur har det gått med förlagslånen, och
hur har det gått med Hjältalånet, som
vi nyss talade om? Trots de 33/i procenten
hörde jag nyss, att detta lån fortfarande
inte är placerat, fastän det inte
hade någon särskilt lång löptid.
Till sist får jag tacka finansministern
för vad han nämnde i slutet av sitt anförande,
då han deklarerade, att han
skulle stå fast under den tid som kommer
och inte falla till föga för eventuella
krafter, som kan komma att påyrka
en utspädning av penningmarknaden.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av att
herr Ewerlöf förklarade, att frånvaron
av rörlig ränta väsentligen skapat inflationen
i Sverige.
Jag tror att herr Ewerlöf därvidlag
överdriver dimensionerna alldeles oerhört.
I propositionen nr 233 har jag
publicerat en analys, som priskontrollnämnden
gjort av levnadskostnadssteg
-
ringarna i Sverige under den sista inflationsböljan.
Det visar sig enligt denna
analys att 9 procent av levnadskostnadsstegringen
under år 1951 berodde
på importprisstegringar och exportprisstegringar
och att 8 procent berodde på
konsekvensprisstegringar, frambringade
av stegrade arbetslöner. Dessa löner
kom i efterhand såsom ett krav på kompensation
för de genom import- och
exportpriserna genomförda prishöjningarna.
över huvud taget kan man säga
att hela prisstegringen under år 1951
berodde på redan inträffade kostnadsstegringar.
Detta tyder ju på att det inte
var fråga om någon egentlig inflation.
Jag vill inte påstå att detta gäller fullt
ut, tv det kan ingen människa åtminstone
för närvarande analysera fram,
men jag vill fästa herr Ewerlöfs uppmärksamhet
på att om det har varit
några interna inflationsdrivande krafter
som här medverkat, har det gällt en
obetydlig del av den levnadskostnadsstegring,
som har inträffat, och vilken
mikroskopisk bråkdel därav som kan
bero på att vi inte har haft en rörlig
ränta är mycket svårt att se. Hela herr
Ewerlöfs uttalande på denna punkt
måste jag beteckna som en överdrift.
Till herr Ohlon skulle jag bara vilja
säga, att han väl ändå var ute på glansis.
Det är skillnad på kvantitet och
kvantitet, sade herr Ohlon. Vad menar
herr Ohlon med det? Det är ju kvantiteten,
som här avgör, hur stor kreditåtstramningen
skall bli. Ju större kvantitet
jag inrymmer under de kvantitativa
restriktionerna, desto större blir kreditåtstramningen.
Ju mindre jag inrymmer,
desto mindre blir den. Menar
verkligen herr Ohlon med sitt yttrande
—- ty det är den enda mening jag kan
lägga in i det —- att man inte borde ha
gjort en så stark kreditåtstramning, som
vi nu har genomfört?
Herr DE GEER: Herr talman! De föregående
talarna har, liksom tidigare i
skattedebatten, framhållit att vårt konjunkturläge
för närvarande är synnerligen
labilt. Detta betyder dock icke att
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
61
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
någon jämvikt råder. Starka deflationistiska
och inflationistiska krafter slår mot
varandra. Impulsen till dessa krafter
kommer såväl inifrån som utifrån. Fallande
exportpriser och fallande importpriser
utgör impulserna utifrån, medan
impulserna till deflation inifrån är vår
kreditpolitik och vår skattepolitik med
ett stort budgetöverskott. De impulser,
som går i motsatt riktning, mot inflation,
kommer egentligen inifrån och härleder
sig från de stora kostnadsstegringarna,
särskilt på lönefronten.
Dessa vågor, som slagit mot varandra,
har nästan skapat lugnt vatten, kan man
säga. Tidningarna skriver i dessa tider
mycket om ständiga driftsinskränkningar.
Jag tror nog att allmänheten därvidlag
bibringas en felaktig uppfattning. I
de flesta fall är det fråga om ganska
små inskränkningar. Det rör sig inte om
någon ny stor arbetslöshet. I många fall
får vederbörande, som icke kan syssla
med det produktiva arbetet, kopplas
över på andra arbeten inom ett företag,
eller också finner han ganska lätt arbete
på andra områden.
Om man skulle göra en snabböversikt
över några av de ledande industriernas
läge och utsikter för dagen, kan man i
stort sett säga att konsumtionsvaruindustrierna
har fått en ganska stark
känning av minskad efterfrågan. Här
råder således en konjunkturavmattning,
under det att kapitalvaruindustrierna
fortfarande arbetar, kan man nog lugnt
säga, under högkonjunktur.
Om vi ser på malmindustrien, är högkonjunkturen
på detta område utpräglad,
och den är till och med starkare
i år än den var förra året. Under innevarande
år har vissa prisstegringar
kunnat genomföras på marknaden.
Följer vi malmen till järnhanteringen,
har den fortfarande en god konjunktur.
Den arbetar med en god orderstock och
med gott vinstresultat, men det finns
vissa tecken på ett omslag, kanske inte
för dagen, inom den svenska järnhanteringen,
men vi erfar att noteringarna
på utländskt järn under den sista tiden
sänkts något, inte över hela linjen men
på vissa känsliga sortiment. Leverans
-
tiderna är kortare, och det börjar på
detta område att bli en köparens marknad.
Konsumenterna av utländskt järn
i Sverige får ofta besök av agenter för
de utländska järnverken, under det att
man förr fick fara ut och tigga och be
att få järn. Det är tydliga tecken på
att man på detta område är på väg mot
en annan marknad.
Den stora mekaniska industrien arbebetar
fortfarande för fullt i vårt land,
med några få undantag. Orderstockarna
är stora, men här ännu mera än på
järnhanteringens område är framtiden
oviss, för att inte säga oroande. Det
oroande ligger i de höga kostnadselement
vi har att räkna med, de ökade
kostnaderna till följd av ökade löner,
ökade frakter och avgifter av allehanda
slag. Den mekaniska industrien har, när
det gäller offerter för längre fram i tiden,
en ganska stark känning av växande
konkurrens utifrån, och då framför
allt från den tyska och den japanska industrien,
särskilt den tyska.
Skogsindustrien har ju behandlats så
utförligt tidigare, att jag bara skall som
hastigast påpeka, att jämviktsläget där
ännu inte är nått i prishänseende. Priserna
har fallit starkt, men affärerna
har inte kommit i gång. Brädgårdarna
är fulla, liksom massafabrikernas lagerhus.
Vi hälsar på industrihåll med tillfredsställelse
att exportavgiften för trävaror
har tagits bort, och vi hoppas och
tror att trävarumarknaden inom en icke
alltför avlägsen framtid skall komma i
gång och på en sådan prisnivå att den
kan bli bärande. Men det är ingalunda
säkert.
Konsumtionsvaruindustrien har ju redan
herr Ohlon berört. Den är som sagt
avsevärt svagare, ehuru man ännu inte
kan tala om något allvarligare krisläge.
Om sålunda ytan för dagen är tillfredsställande
och lugn, kan, såsom finansministern
och andra talare betonat,
ett plötsligt omslag ske i båda riktningarna.
Vi kan få en depression, och en
depression visar ju ofta tendenser att
föröka sig själv. Vid ett prisfall smittar
det ena priset av sig på det andra.
62
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
I en fallande konjunktur går därför kurvan
vanligtvis mycket starkt nedåt, starkare
än kurvan går uppåt i en stigande
konjunktur. Jag delar finansministerns
uppfattning att om kriget i Korea skulle
blossa upp på nytt kan motsatsen bli
fallet. Då kan vi få en kraftig inflation
igen. Även om kriget i Korea är ganska
begränsat och kanske inte så materialslukande,
aktualiserar ett nytt krig så
många andra möjligheter, att jag tror att
man då kan räkna med en risk och en
allvarlig risk för en ny inflation.
Ja, vad skall man nu göra mot dessa
två aspekter, som båda är möjliga? Det
är riktigt, såsom finansministern säger,
att spåmannens uppgift är svår och jag
vill inte alls ge mig in på spåmannens
vanskliga yrke. Men man kan ju i alla
fall tänka över vad man skall göra. Det
har ju finansministern också gjort, och
han har fått många rekommendationer,
hur han bör göra. Jag skall kanske tillåta
mig att komma med ytterligare några
rekommendationer.
Såsom framhållits i en tidigare debatt,
inte i dag men i denna kammare, hoppas
vi att finansministern inte faller i
farstun för de små depressionstecken,
som vi nu ser och som enligt mitt förmenande
överdrivits i tidningarna. Ett
något hårdare och bistrare ekonomiskt
klimat har vi önskat. Det har vi fått nu.
Under detta klimat kommer många kristidsblommor
att vissna ner, och denna
process anser jag uteslutande gynnsam,
även om den måhända kan ge anledning
till ganska bekymmersamma lokala svårigheter.
Men dessa svårigheter får vi
ta, om vi skall komma till rätta med inflationsproblemet.
Om vi emellertid tänker oss det andra
alternativet, att det inte bara är fråga
om tillfälliga svårigheter utan att vi
verkligen har att motse en depression
— och möjligheterna därtill finns, såsom
också betonats här tidigare — sade
finansministern i går under debatten, att
det första han skall göra, när vi får klara
tecken på en depression, är —- om
jag inte minns fel — att avskaffa investeringsavgifterna.
Jag skulle nog vilja
ha en annan tågordning, ehuru finans
-
ministern kanske har formellt rätt i sitt
ståndpunktstagande. Jag vill nämligen
först ta bort exportavgifterna, och sedan
en kraftig lättnad i kreditpolitiken. Det
ligger inte formellt under finansministerns
domvärjo — det är ju handelsministern,
som är här i dag, som skall lätta
ytterligare på exportavgifterna. Det
är riksbanken som skall lägga om kreditpolitiken,
och riksbanken är riksdagens
bank, men med den praxis, som utvecklat
sig under senare år och som
riksdagen också tycks ha accepterat, vet
vi att finansministern håller sin, jag vill
inte säga beskyddande men kanske dirigerande
hand över riksbankens politik.
Jag hoppas att finansministern när
det gäller dessa åtgärder följer en annan
tågordning än den han rekommenderade
i går — om man alltså accepterar att
även riksbanken ligger under hans domvärjo.
I detta sammanhang vågar jag dock
uttrycka den förhoppningen att riksbanken,
för vars nuvarande ledning även
oppositionen har förtroende, skall få
fungera fritt eller i varje fall friare än
förut och att den icke skall hindras utnyttja
de klassiska metoderna för den
reglering av kreditpolitiken, som tidigare
här redogjorts för i olika sammanhang.
Herr WERNER: Herr talman! Den så
att säga yttre anledningen till det föreliggande
utskottsförslaget utgör ju finansministerns
framställning om höjning
av det s. k. sedeltaket. Det saknar
inte sitt intresse att följa sedelutgivningens
växande storlek sedan några år
tillbaka. År 1925 hade vi en sedelstock
på 530 miljoner kronor. Tio år senare
hade den ökat till 786 miljoner kronor.
Ytterligare tio år senare, 1945, slutar
sedelutgivningens summa på 2 781 miljoner
kronor. År 1950 var sedelutgivningen
3 500 miljoner kronor. Under fjolåret
måste vi höja sedelutgivningen två gånger
med sammanlagt inte mindre än 900
miljoner kronor. Nu kommer krav på en
ytterligare höjning med 400 miljoner
till 4 800 miljoner kronor.
Denna utvecklingskedja skulle man
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
63
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
kunna säga delvis återspeglar inflationsprocessen
särskilt under de senare åren,
men det är kanske riktigt att påpeka, att
här också föreligger en näringslivets expansion,
som kräver en ökad kapitaltillgång
— en utveckling, som ingalunda
får betraktas som enbart ogynnsam. Om
någon tror att riksbanken skulle äga
möjlighet att ingripa emot inflationen
genom en restriktiv sedelutgivning, måste
det nog betecknas som ett misstag, ty
riksbanken har väl endast här att förse
ett växande behov hos näringslivet med
rörligt kapital, något som väl inte gärna
kan undvikas. Det är emellertid allt
skäl att påpeka nödvändigheten av att
riksbanken så långt som möjligt söker
att begränsa den utelöpande sedelmassan
och att den fullmakt, som nu ges av
riksdagen, helst inte bör utnyttjas upp
till det s. k. sedelutgivningstaket.
Om man sålunda erkänner att riksbanksledningen
inte enbart genom åtstramningen
av sedelutgivningen kan
hejda inflationsutvecklingen, är det —
som jag nyss framhöll — en av riksbanksledningens
viktigaste uppgifter att
noga följa utvecklingen i förebyggande
syfte för att försöka hindra den inflationsprocess,
som sedan tar sig uttryck
i ett försämrat penningvärde och en därmed
inifrån urholkad valuta. Låt oss
fastslå, att det måste vara en olycka för
alla samhällsgrupper — löntagare, näringsidkare
och framför allt sparare —•
om penningvärdet tillåtes att alltmer
sjunka och om vi inte här i tid vidtar
åtgärder som gör att vi för framtiden
kan skapa förtroende för penningvärdet
och för vår valutas säkerhet.
När det gäller att vidta åtgärder i förebyggande
syfte måste jag peka på den
process, som alltmer har tagit sig utpräglat
uttryck i jagandet mellan priser
och löner. Den löneutveckling, som vi
har kunnat notera under de sista två
åren är givetvis en följd delvis av stegrade
priser, men om det skulle vara
möjligt att skapa en något så när rättvis
paritet mellan olika lönegrupper och olika
produktionsgrupper måste jag nog
bestämt tillråda att vi på olika vägar så
långt som möjligt söker oss fram till ett
pris- och lönestopp för att skapa en viss
stabilitet i den ekonomiska utvecklingen.
Den kedjereaktion, som jag här har
talat om, med stegrade omkostnader inom
produktionen till följd av höjda löner
måste sätta sina spår i produktionens
resultat i form av höjda priser på
varor och tjänster. Detta medför naturligtvis
en reflexverkan, som i och för
sig driver fram denna inflationslavin,
som varit så ytterligt påtaglig under det
sista året.
Vi kan emellertid med en viss tillfredsställelse
konstatera att de restriktiva
åtgärder, som vidtagits på olika områden,
börjar sätta spår, och vi har med
en viss tillfredsställelse konstaterat att
utvecklingen bär lett till att överkonjunkturen
nu har stagnerat. Jag är fullt
överens med finansministern och med
de talare — senast herr De Geer — som
konstaterar nödvändigheten av exempelvis
kreditåtstramning. Vi har här haft
att välja mellan två alternativ. Inom högern
och folkpartiet talar man ofta om
den rörliga räntan, eller med andra ord
en höjd ränta som universalmedlet. Om
man ställer detta krav mot alternativet
med kreditåtstramning väljer vi inom
vårt parti obetingat kreditåstramningen.
Den höjda räntan skulle givetvis sätta
sina spår i produktionen såsom en höjande
faktor när det gäller produktionens
kostnader för varuframställningen.
För särskilt de ungdomar, som inom
jordbruket ämnar bygga ett eget hem,
skulle en höjd ränta bli ett dråpslag eller
ett kvävningsgrepp — om jag får begagna
det uttrycket — som skulle göra
det omöjligt för dem att starta ett eget
hem med vad därtill hör, på grund av
de höga kostnader som en uppsättning
jordbruk och inventarier nu kräver. Jag
tror att det är nödvändigt att här framhålla
att kreditåtstramningen i detta fall
inte får drivas så långt, att denna nyetablering
inom jordbruket omöjliggöres.
Då jag erkänner nödvändigheten av
en kreditåtstramning, måste jag dock
påpeka vissa olägenheter på näringslivets
område, som kreditåtstramningen kan
vålla. Om jag tar en sådan viktig in
-
64
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
dustri, som nyss här har i någon mån
berörts, nämligen trävaru- och trämasseexportindustrien,
måste jag säga att
en fullständig åtstramning av nödvändig
kredit för denna industri skulle
mycket snabbt innebära arbetsinställelse
på många fronter och kanske en ur
samhällsekonomisk synpunkt mycket
förlustbringande realisation av inneliggande
lager. Våra sågverk och brädgårdar
ligger för närvarande inne med stora
lager, som representerar i och för
sig mycket höga kapitalbelopp, och därtill
kommer det inköpta råvarulagret,
som också representerar mycket stora
summor. Om inte försäljningarna kommer
i gång och brädgårdarna inte ger
utrymme för den nya produktionen, står
vi genast inför driftsinskränkning eller
driftstopp, där i många fall de, som
saknar ekonomisk ryggrad att bära det
bundna kapital som ligger i lagren, skulle
ställas inför mycket stora, för att inte
säga oöverkomliga svårigheter.
Jag hoppas att finansledningen och
riksbanken beaktar dessa förhållanden
mycket noga och att kontakten med vad
som här sker hålles effektivt vid liv.
Det kan inte förnekas att de åtgärder,
som har vidtagits har kommit droppvis
efter varandra utan att från början infogas
i ett utrett och överskådligt sammanhang.
Den samlade effekten härav
skulle i en nedgångskonjunktur kunna
medföra mycket betydande och mycket
allvarliga samhällsekonomiska vådor.
Jag kan inte underlåta att påpeka detta,
då jag samtidigt gör gällande att kreditåtstramningen
är nödvändig.
Det finns för övrigt, något som också
berörts av bankoutskottet, vissa regleringsåtgärder,
som vi kanske skulle
kunna börja lätta på. Jag tänker därvid
närmast på det mindre bostadsbyggandet
och bostadsreparationerna. Jag anser
att det är alldeles onödigt att bibehålla
en dyrbar kontrollapparat, som till
hela sin uppläggning och verksamhet-—-särskilt i vad det gäller resor för kontroll
av rena småsaker —- kostar mer
än vad ett utförande av själva saken
skulle kosta. I en tid, då byggnadsverksamheten
reglerar sig själv genom de
oerhört höjda omkostnaderna, finner jag
det alldeles onödigt att vi fortsätter att
hålla en stram kontroll över det mindre
bostadsbyggandet. Däremot anser jag
det nödvändigt att tills vidare bibehålla
en viss kontroll över den större byggnadsverksamheten.
När det gäller att bevara och öka vårt
penningvärde är utfallet av utrikeshandeln
av mycket stor betydelse. Man kan
kanske, något som herr De Geer var
inne på, spåra vissa oroande tendenser
i en depressiv riktning beträffande vår
export. Jag kan då mindre beröra trävaruexporten,
som hittills under fjolåret
svarade för 53 procent av 9 miljarder.
Men det bör dock påpekas att det är
mycket viktigt att denna export inte genom
onödiga ingrepp hindras i sin möjlighet
att sälja för landets hela ekonomi
så nödvändiga varor som trä och
trämassa till utlandet. Men svårigheten
för vår export kan skönjas även på andra
områden. Vi har nämligen inte längre
hela världsmarknaden som ett fritt och
obegränsat livsrum för avsättning av
svensk industris produkter. Jag behöver
inte påpeka, att Tyskland med sin väldiga
industri börjat uppträda på marknaden.
Vad händer om Finland med sin
nydanade industri börjar konkurrera på
marknaderna, sedan det nu har betalt
sitt skadestånd till Ryssland, och vad
händer om också Japan inträder i konkurrensen?
Det kan hända att vi mycket
snart får avsättningssvårigheter, som
tillsammans med de stegrade lönekostnaderna
inom landet måste sätta ogynnsamma
spår i vår handel och öka svårigheterna
att sälja på export.
Det jag syftar till är nödvändigheten
av att vi bör uppbygga en starkare valutareserv.
Det är alldeles nödvändigt att
vi har tillgång till en köpvärdig valuta
vid våra affärer med utlandet. Det lär
väl inte vara möjligt att tillåta importen
att med hundratals miljoner för att inte
säga miljarder kronor överstiga exporten,
vilket skulle kunna komma att hända,
varigenom vi får ett hål i handelsbalansen,
som innebär att vi inte kan
uppbygga eller bibehålla en nödvändig
valutareserv.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
65
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Det är sålunda en viktig uppgift att vi
på allt sätt försöker att inom landet stimulera
produktionen, särskilt produktionen
av exportvaror, så att vi genom export
erhåller en köpvärdig valuta och
därigenom skapar förutsättningar för ett
förstärkt penningvärde i förhållande till
utlandet. Det skulle ju vara olyckligt, om
vi på grund av konkurrens från utlandet
skulle tvingas att ännu en gång devalvera
vår svenska valuta. Det är ett perspektiv
som i och för sig är rätt skrämmande.
Jag kan här inte underlåta att påpeka
det svenska jordbrukets stora betydelse.
En enhällig första kammare har
i dag godkänt ett program för nästa års
jordbrukshjälp. Jag skulle kunna uppfatta
denna enhällighet som ett gott tecken,
men den kanske omedvetet återspeglar
något som de flesta nog inte har
tänkt på, nämligen vad det svenska jordbrukets
väldiga produktion betyder just
för landets valutavård. Vi har i år fått
ett åskådligt exempel på vad en tillfällig
skördeskada kan åstadkomma. Missväxten
i fråga om vete och därmed följande
brist framtvingade en import av
brödsäd för en kostnad i form av utströmmande
valuta på inte mindre än
200 miljoner kronor.
Vårt jordbruk frambringar för varje
år ur sina flödande produktionskällor
värden för cirka 4 miljarder kronor. Jag
undrar, hur många som gör klart för sig,
hur grundläggande denna produktion är
för landets ekonomi och hur viktigt det
är att vi i allt större utsträckning på det
området kan göra oss självförsörjande.
Om vi skulle tvingas att till de högre
priser, som gäller på världsmarknaden,
importera de jordbruksprodukter, som
vi nu själva framställer och kan i än
större omfattning framställa, skulle detta
vara ytterligt olyckligt. Våra möjligheter
att genom export åstadkomma en
gynnsam handelsbalans skulle då på ett
avgörande sätt begränsas. Jag ber att få
påpeka att de priser, som gäller på den
inhemska marknaden, är lägre än priserna
på importerade jordbruksprodukter.
Jag hoppas att den enighet, som vi
ibland i politiska sammanhang tror oss
5 Förslå hammarens protokoll 1952. Nr 23.
konstatera kring jordbruksfrågorna, då
det gäller omtanken om denna närings
existens och dess möjligheter att betala
likvärdiga löner till jordarbetarklassen,
i fortsättningen skall bibehållas och vidare
utvecklas.
Jag har, herr talman, velat göra dessa
randanmärkningar till det föreliggande
utskottsförslaget, och jag ber att få yrka
bifall till detsamma.
Herr SUNDVIK: Herr talman! I de
ekonomiska debatterna under de senaste
tio åren har väl inget ord blivit så
flitigt använt som ordet inflation.
Inflationen under denna tid är ju närmast
ett resultat av kriget. Detta föranledde
en omfattande mobilisering och
upprustning av vårt försvar, och därigenom
drogs många armar från den produktiva
verksamheten och sysselsattes i
improduktiv verksamhet. Importen
minskades, och detta i förening med
att produktionen av försörjningsviktiga
varor minskades och försvarets behov
av dylika varor ökades, föranledde prisstegringar.
Riksbanken satte större fart
på sedelpressarna, varigenom det blev
en rikligare tillgång på betalningsmedel,
och därmed var inflationsvågen i
rörelse. De, som drabbats hårdast av
inflationen, har varit de sparare, som
placerat sina pengar i bank. Andra kategorier
människor liar kunnat kompenseras
för de olägenheter, som inflationen
medfört, men för penningspararna
har det inte gått att göra någonting.
Många försök har gjorts att hejda
penningvärdeförsämringen, men först
nu, herr talman, synes man kunna skönja
utsikter till ett hejdande av denna utveckling
tack vare den överenskommelse,
som träffats mellan riksbanken och
de privata kreditinstituten om begränsning
av kreditgivningen. Överenskommelsen
innebär, att affärsbankerna skall
hålla en efter deras storlek differentierad
likviditet, som i regel överstiger den
tidigare vanliga, överenskommelsen innebär
vidare, att en ökad inlåning inte
skall läggas till grund för en ökad utlåning
utan helt tagas i anspråk för att
66
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
man skall uppnå en åsyftad likviditetsförstärkning
för bankerna.
Det kan konstateras, att det inte varit
möjligt för bankerna att uppnå den
vid överenskommelsen förutsatta likviditetsförbättringen.
Likviditeten har i
stället undergått en försämring. Åtstramningen
på penningmarknaden har i själva
verket varit utomordentligt kraftig
under den gångna delen av året. Härtill
har i hög grad bidragit effekten av ett
betydande budgetöverskott samt de till
riksgäldskontoret inlevererade prisutjämningsavgifterna.
Vi har nu sett, att
under de senaste dagarna av vissa företagare
framställts krav på lättnader i
den bedrivna kreditpolitiken, men utskottet
anser, att denna bör i sina huvuddrag
fullföljas. Utskottet förutsätter
dock att riksbanken med största uppmärksamhet
följer den fortsatta utvecklingen.
Farhågor har yppats för att även mycket
legitima kreditbehov skulle löpa
risk att ej bli tillgodosedda genom kreditöverenskommelsen.
Den höjda prisoch
lönenivån har nog ökat behovet av
rörelsemedel, och det är därför klart
att ett ökat behov därav föreligger för
normala, legitima ändamål. Man bör
emellertid räkna med att bankerna i
första hand tillgodoser de legitima behoven
och i sådant syfte nedbringar
krediterna för ändamål som inte ter sig
lika nödvändiga. För egen del får jag
nu säga, att jag under de senaste dagarna
hört farhågor framkastas för att
de här refererade kreditbegränsande åtgärderna
skulle innebära en fara för att
en svart lånemarknad skulle kunna
uppstå.
Men fortsätter avmattningstendenserna
och köpmotståndet på samma sätt
som under de gångna månaderna av detta
år varit fallet, kommer säkert många
affärsmän och företagare att få ägna sig
åt sina företag på ett helt annat sätt än
de varit vana vid under de senast förflutna
åren. Har affärsmännen kunnat
komma över varor, har de varit säkra
på att kunna sälja dem till de av priskontrollnämnden
fastställda priserna.
Fabrikanterna har haft i främsta rum
-
met två framträdande svårigheter att
brottas med, nämligen dels råvaruanskaffningen
och dels arbetskraftsbristen.
Något bekymmer för avsättningen av
varan har de däremot inte haft. När
därför nu den utländska konkurrensen
sätter in, är det en för affärsmännen
och fabrikanterna ovanlig företeelse.
Under det senast förflutna året har
inflytelser utifrån i främsta rummet påverkat
den svenska pris- och lönepolitiken.
Med tanke på den delvis förändrade
konjunkturbild, som nu utgestaltas,
synes det icke uteslutet, att avmattningstendenserna
kan leda till en negativ löneglidning
under innevarande år och
att det på grund av köpmotstånd inte
kommer att gå att ta ut de priser, som
kostnadsmässigt är motiverade.
Å andra sidan talas det i tidningarna
i dessa dagar om oroligheter i Tyskland.
Herr De Geer framhöll, att om
Koreakriget skulle ta slut, skulle vi få
en depression här i vårt land. Men fortsätter
oron nere i Tyskland, får man
väl också räkna med att den kommer
att föranleda ytterligare rustningar, och
vi har ju den erfarenheten, att med ökade
rustningar följer också högre priser.
I vissa kretsar frågar man sig även,
hur den av regeringen signalerade irilistningen
kommer att verka på vissa arbetsmarknadsområden
och på handeln.
I det sammanhanget skulle jag vilja fråga
handelsministern, om till exempel
priskontrollen kommer att upphävas på
textilvaror, för den händelse frilistningen
kommer till stånd.
Utskottet har sammanfattat sina synpunkter
i denna fråga på det sättet, att
utskottet anser att den tidigare fastslagna
målsättningen —• upprätthållandet av
ett stabilt penningvärde — alltjämt bör
utgöra den allmänna riktlinjen för riksbankens
penningpolitiska verksamhet.
Och utskottet fortsätter: »Riksbankens
strävan bör sålunda vara att hålla penningmarknaden
stram. Fn påspädning
av marknadens likviditet bör icke ske
annat än för tillfälliga situationer.»
Med det anförda skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets
'' förslag.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
67
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall här bara uppta några speciella synpunkter
på det problem som vi debatterar.
Det är ju så, att i detta sammanhang
riktlinjerna för vår ekonomiska politik
skall läggas fram, och vi har därför från
högerhåll i en motion klargjort våra synpunkter
på det nuvarande läget. Bland
annat har vi där understrukit angelägenheten
av att snarast möjligt åstadkomma
en avveckling av de nuvarande regleringarna,
och vi har begärt att en plan
skall utarbetas, hur vi så snabbt som
möjligt skall kunna komma över till en
friare ekonomi, så att vi med generellt
verkande medel skall kunna åstadkomma
den önskvärda samhällsekonomiska
balansen. Det är med tillfredsställelse vi
konstaterar, att utskottet i princip har
givit oss rätt och förklarar att det för
sin del också anser, att målet för vår
politik bör vara just detta. Men det uttalandet
följes omedelbart av eftertankens
kranka blekhet. Man säger att man
vid regleringarnas avskrivande måste
framgå med den allra största varsamhet
och att det bör ske endast i takt med det
ekonomiska lägets förbättring. Till sist
följer man också den gamla beprövade
metoden att krypa bakom en utredning
för att slippa göra någonting. Man hänvisar
till den s. k. penningvärdeutredningen.
Jag skulle gentemot detta resonemang
att börja med vilja understryka,
att när man säger att man skall avveckla
regleringarna endast i mån som det
ekonomiska läget förbättras, så tror jag
man glömmer, att just en avveckling av
regleringarna många gånger kan leda till
uppsving i näringslivet, åstadkomma en
bättre produktion och en bättre försörjning
och därmed förbättra läget. Man
kan sålunda bidraga till uppnåendet av
det önskvärda målet just genom att ge
näringslivet större frihet.
Jag vill i det sammanhanget också understryka,
att dessa regleringar har en
mycket stor benägenhet att permanenta
sig själva. Det ligger i sakens natur, att
ett stort ämbetsverk, som är uppbyggt
för att utöva en kontroll av ena eller
andra slaget, så gripes av sin uppgift,
att det sedan har svårt att avveckla sin
verksamhet. Det blir en ambition att utöva
verksamheten så effektivt som möjligt,
och detta kan slå över i att man vill
driva denna verksamhet längre än som
är nödvändigt. Det är ju också klart, att
ett ämbetsverk inte alltid inser, att det
riktiga i ett sådant här fall är att arbeta
på sitt eget avskaffande. Jag tror därför
att det är mycket angeläget, att regeringen
utövar ett visst tryck på dessa regleringsorgan
så att de avvecklar sin verksamhet
så snart som möjligt.
Jag skall ta ett exempel på hur denna
regleringsmentalitet verkar. Jag skall ta
priskontrollen. Vi har ju sagt att den
bör avskaffas, i den mån varuförsörjningen
blir så riklig, att man kan vänta
sig att det blir balans mellan tillgång
och efterfrågan på marknaden. Jag vill
med tillfredsställelse konstatera, att priskontrollnämnden
i stor utsträckning har
följt denna linje. En hel del varor har
frigivits, men på vissa områden är man
benägen att dröja kvar, trots att man
strängt taget enligt de givna direktiven
borde ha gått in för en avveckling. Vi
har sett, hur man t. ex. på ett område
på grund av den rikliga försörjningen
har avskaffat priskontrollen i tillverkningsledet
men behållit den i handelsledet.
I ett annat fall finner man, att priskontrollnämnden
på grund av den rikliga
försörjningen givit frihet i handelsledet
men bibehåller kontrollen i tillverkningsledet.
På ett annat område har
vi sett, hur man har givit varorna fria
under förutsättning att bruttoprissystemet
slopades. I ett annat fall har det inträffat,
att priskontrollnämnden sagt:
»Ja, ni skall få edra varor fria under
förutsättning att ni kan försäkra oss att
ni lyckas upprätthålla bruttopriserna.»
Jag har mycket svårt att förstå sammanhanget
i denna politik, och jag kan inte
neka till att det vittnar om en benägenhet
alt så att säga dröja kvar och fullfölja
sill verksamhet, trots att betingelserna
för verksamheten i själva verket är
borta och att ett konsekvent fullföljande
av de givna direktiven borde leda till
kontrollens upphävande.
Vi har också inom priskontrollen eu
annan egendomlighet, som jag tror man
68
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
bär anledning att uppmärksamma, och
det är de s. k. lönsamhetsundersökningarna.
De tillkom ursprungligen därför
att man ansåg det viktigt att inom exempelvis
ett produktionsområde fastställa
kostnaderna lios ett företag, som
kunde anses arbeta någorlunda effektivt,
och tanken var då, att ett sådant företags
prissättning borde vara normgivande
för området. Nu göres dessa lönsamhetsundersökningar
över lag, men
man finner då helt naturligt att ett företag
arbetar bättre än ett annat och sålunda,
om det skulle bli samma pris
över hela linjen, skulle förtjäna mera än
de andra, som arbetar mindre ekonomiskt.
Det kan man inte förlika sig med,
utan man fastställer då olika priser för
olika tillverkare av samma vara. Detta
strider, såvitt jag kan förstå, mot de
instruktioner som är givna, men det har
också en annan sida, som jag anser vara
mycket allvarlig och som inte har uppmärksammats,
och det är hur detta rimmar
med vad som från regeringens sida
har hävdats, att det är mycket angeläget
att det råder konkurrens. Nu får
vi inte glömma, att konkurrensen, mina
damer och herrar, i själva verket är en
kapitalistisk idé, som man nu från socialdemokratiskt
håll är så angelägen
om att omhulda. Den bygger nämligen
på vinstprincipen; den bygger på den
tanken, att den, som arbetar effektivare,
också skall kunna få större vinster. Det
tycker man inte om, utan man tycker,
att om ett företag arbetar bättre, så att
det har större förtjänster, skall det sälja
sina varor billigare, och detta vill
man då genomföra tvångsvis. Men därmed
har man i själva verket ryckt bort
hela den stimulans som konkurrensen
är avsedd att utgöra, och därmed kommer
det hela i viss mån att hänga i
luften.
Jag vill också framhålla, hur man
inom företagen har anledning att reagera
inför en sådan politik. Om man
får sina priser fastställda enligt lönsamhetsberäkningar
och man finner att man
är någorlunda konkurrenskraftig i förhållande
till sina medtävlare på området,
så har man inte längre någon an
-
ledning att sänka sina kostnader, tv då
blir man bara belönad med ett sänkt
pris och får inte själv någon fördel av
det. Man kommer till att det tvärtom är
ganska angeläget, att man behåller dessa
kostnader och aktar sig för att avskaffa
dem. Det har blivit ett intresse för företagsamheten
i nuvarande ögonblick att
konservera kostnader, som man kunde
bli av med, därför att vi har den erfarenheten
av priskontrollen, att om vi
sänker våra priser och får kostnadsökningar
senare, så får vi inte taga ut dessa
även om de äro fullt skäliga. Det blir
sålunda i själva verket för närvarande
inför denna politik från priskontrollnämnden
ett incitament att bevara sådana
kostnader, som nu är avdragsgilla,
för att ha dem som reserv. När man en
gång blir pressad så hårt av priskontrollen,
att man över huvud taget inte
kan klara sig, då kan det vara på tiden
att taga bort dem. Jag anser, att man
har kommit in på fullkomligt felaktiga
linjer med denna politik och att det riktiga
här vore, att på de områden, där
försörjningen är riklig, man slopar priskontrollen
för att komma bort från dessa
mycket betänkliga avarter av reglering.
Jag skall nu återgå till resonemanget
om de ekonomiska riktlinjerna. När jag
har hört debatten här, har jag inte kunnat
undgå att göra en liten reflexion för
mig själv. Vi har här så ofta fått höra
ifrån regeringspartiets sida, att högern
aldrig har något alternativ att komma
med, utan står där tomhänt. Jag tror
att det där beror på en gammal radikal
fördom, som tycks vara outrotlig, nämligen
att ett program alltid måste innefatta
något nytt, något förut oprövat,
något sensationellt. Det förefaller som
om man hade svårt att såsom program
erkänna något som innehåller gamla
tankegångar, även om erfarenheten
många gånger visat att dessa varit mycket
verkningsfulla. Vi har i själva verket
från högern på de områden som nu debatteras
här — både penningpolitikens
och skattepolitikens -— konsekvent fört
fram synpunkter på hur vi har ansett
att politiken skulle drivas. Vi har så
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
69
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
lunda redan på ett tidigt stadium inför
de begynnande inflationstendenserna yrkat
på en stram politik från riksbankens
sida och att denna borde drivas så,
att riksbanken i varje fall tillsåg, att den
inte ökade likviditeten på marknaden,
även om detta måste ske med risk av
en stegrad ränta. Vi har också påyrkat
en åtstramning av kreditmarknaden. Vi
har att börja med fått stå alldeles ensamma
om den uppfattningen. Under årens
lopp har folkpartiet närmat sig vår
ståndpunkt, låt vara med mycket försiktiga
steg — det har rört sig om bråkdelar
av procent — men jag tror, att folkpartiet
i fråga om räntan nu har kommit till samma
ståndpunkt som vi. Nu har den ekonomiska
ordningen också kommit fram
till att man undviker att späda ut likviditeten
på marknaden, och till kreditåtstramning.
Man kan också peka på
att vi fått en räntestegring — det har
framhållits här förut. Låt vara att den
gällt huvudsakligen den korta marknaden,
men den har i alla fall inneburit
ett närmande till den ståndpunkt vi har
hävdat.
Mig skulle det inte förvåna, om riksbanken
efter, låt oss säga ett halvt år,
när påfrestningarna säkert blir rätt stora
att upprätthålla den nuvarande kreditåtstramningen,
kan rent av bli nödsakad
att tillgripa räntestegring över
hela linjen. Jag kommer inte då att triumfera,
men jag kommer naturligtvis att
konstatera, att man här till sist har följt
högern. Vad man kan säga om den politik,
vi har bevittnat, är att den successivt
under dessa år har närmat sig den
ståndpunkt, som högern ensam företrädde
för tre, fyra år sedan. Detta synes
mig vittna om att det har funnits en bärande
tanke i de linjer som vi har utstakat.
Jag skall även i detta sammanhang
beröra skattepolitiken. Redan år 1947
varnade i främsta rummet högern för
de skadeverkningar som den höga direkta
beskattningen kunde medföra. Vi
underströk faran av att lägga upp skatten
på ett så högt plan att det inte fanns
några reserver att tillgripa, och vi pekade
på faran för sparandet, för arbets
-
viljan och för skattemoralen. Till detta
togs ju då ingen hänsyn, och när vi 1948
begärde en översyn över skattesystemet,
avvisades denna begäran, och högern
stod ensam för det yrkandet.
Redan 1949 hade man emellertid på
olika håll upptäckt, att detta system
hade sina betänkliga brister, och det var
då vi fick den utredning, vars förslag vi
i dag har debatterat. Nu visar det sig,
att denna utredning enhälligt har kommit
till den ståndpunkten, att det är
ytterst angeläget att de direkta skatterna
minskas, och utredningen har bekräftat
de misstankar och den oro, som vi
redan då uttalade. Jag vill också erinra
om en synpunkt, som drevs mycket
starkt, när 1947 års beslut genomfördes.
Det var den tankegång, som vi fick höra
från dåvarande finansministern både i
denna kammare och på Nationalekonomiska
föreningen, att frågan om den direkta
beskattningens höjd i själva verket
bara var en vanefråga. Om folk bara
fick skatten successivt höjd, skulle de
vänja sig vid detta, och då var det inte
någon svårighet att få människorna att
acceptera en hög skatt. Ja, jag måste ju
säga, att det resultat, som skatteutredningen
här kommit till, de undersökningar
den gjort och de slutsatser den
dragit, pekar på att detta resonemang
inte är hållbart. Det har i själva verket
klart underkänts. Jag kan inte underlåta
att här konstatera, att de uttalanden,
som nu har gjorts från olika håll. framför
allt från skatteutredningen, i själva
verket innebär ett klart underkännande
av det skattebeslut, som drevs igenom
1947, och att detta underkännande kommer
efter endast fem år.
Herr talman! Jag har inte kunnat undgå
att göra dessa reflexioner, därför att
jag tycker alt de har ådagalagt att de
programpunkter, som högern har framfört,
även om de varit gammalmodiga
och inte haft nyhetens behag, dock nu
har visat sig ha en väsentlig bärkraft.
Andra partier har småningom, steg för
steg kommit oss närmare och genom sitt
ställningstagande erkänt värdet i dessa
programpunkter. Det är naturligtvis
med tillfredsställelse vi konstaterar det
-
70
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
ta, och vi hoppas att våra kolleger här i
politiken skall fortsätta i den riktningen,
så att de kommer att närma sig oss
ännu mer.
Det är mot bakgrunden härav som jag,
herr talman, tillåter mig att yrka bifall
till den av herrar Ewerlöf, Fagerholm
och mig avgivna reservationen.
Herr BJÖRCK: Herr talman! Den kreditåtstramning,
som efter initiativ från
regeringen har överenskommits mellan
riksbanken och affärsbankerna, har vållat
stora besvärligheter och bekymmer
särskilt för mindre och medelstora företagare
såsom hantverkare, småbrukare,
trädgårdsodlare, köpmän in. fl. Alla vet
vi ju, att utgifterna för dessa företagare
har ökat genom högre arbetslöner, högre
skatter, ökade priser på råvaror,
bränsle m. m., under det att inkomsterna
har minskat avsevärt. En av orsakerna
till denna minskning i inkomsterna
är också att konkurrensen med utlandet
ökats och skärpts allt mera. Länder
med lägre levnadsstandard än vårt lands
har ju också lägre arbetslöner, och därför
hjälper det inte att vi har vissa tullgränser.
De betyder inte så mycket med
hänsyn till nuvarande penningvärde.
Detta är en av orsakerna till att de företagare,
jag här omnämnt, numera har
det rätt bekymmersamt.
För många av dessa företagare har
situationen sedan ett halvt år tillbaka
blivit sådan, att de tvingats inskränka
sin verksamhet och avskeda en del av
eller i vissa fall hela personalen. I Älvsborgs
län, som jag representerar, har
flera mindre företagare inom textil- eller
konfektionsindustrien måst inskränka
eller helt lägga ned sin verksamhet, och
det har i regel visat sig vara mycket
svårt att få låna nödvändiga pengar för
att kunna fortsätta verksamheten, vilket
berott på den kreditåtstramning som nu
äger rum.
Även utskottet har haft vissa farhågor
beträffande verkningarna av denna kreditåtstramning,
vilket ju framgår å s. 10
i utlåtandet, varifrån jag tillåter mig citera
följande: »Farhågor ha yppats för
att även mycket legitima kreditbehov
skulle löpa risk att icke kunna bli tillgodosedda
på grund av den gällande kreditöverenskommelsen.
» Dessa farhågor
har också i viss mån besannats. Utskottet
fortsätter: »Utan tvivel har den höjda
pris- och lönenivån medfört ett ökat
behov av rörelsemedel inom näringslivet,
och det är därför också klart att
ett ökat kreditbehov föreligger för normala,
legitima ändamål. Man bör emellertid
enligt utskottet räkna med att
bankerna i första hand tillgodose de legitima
kreditbehoven.»
Ja, hur förhåller det sig med detta
tillgodoseende av de legitima kreditbehoven?
Jag har ett par bevis på hur det
går till. Det gäller företagare, som jag
känner, som hade goda inkomster under
år 1950, vilka de också ärligt och redbart
redovisade i sina deklarationer
1951. De erhöll en kvarskatt på åtskilliga
tusen kronor. De hade inte räknat med
den nedgång i inkomsterna som inträffade
1952, då denna kvarskatt skulle betalas.
Därför gick de till sin bank och
bad att få låna pengar. »Nej», sade banken,
»vi kan inte låna ut pengar under
nuvarande förhållanden; vi har kommit
överens med riksbanken om kreditrestriktioner,
så att det är mycket svårt att
låna ut pengar.» När vederbörande sedan
lyckats få loss en inteckning och fått
borgen o. s. v., har han efter många om
och men lyckats få låna hälften av den
summa, som det gällde att betala, men
inte mera. Det är ju då inte underligt,
om vederbörande frågade sig, hur det
skall gå, när myndigheterna lägger på
skatter, som det är svårt skaffa pengar
till, när de skall betalas, och sedan ordnar
det så att det inte ens går att få
låna pengar till att betala desamma.
Jag har också exempel, som jag kan
visa svart på vitt på hur bankerna har
sagt upp lån, som de haft under åtskilliga
år mot säkerhet i goda inteckningar.
Att få dessa inteckningar placerade nu
i en annan bank är säkerligen inte lätt.
Jag skulle vilja ställa en vördsam fråga
till vår ärade handelsminister. Det
var väl aldrig meningen, vare sig från
regeringens eller riksbankens sida, skul
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
71
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
le jag tro, att denna kreditåtstramning
också skulle betyda att sådana lån mot
god säkerhet, som lämnats för fem eller
åtta år sedan, skulle sägas upp också,
vilket jag har exempel på har skett? Det
är inte så lätt för vederbörande att då
kunna ordna sina affärer. Man frågar
sig vart det skall ta vägen, om ett dylikt
lån eller en inteckning uppsäges och det
inte går att placera dem. Det blir naturligtvis
inte annat val, än att antingen
får fastigheten eller bostadslägenheten
säljas, eller också får den gå under klubban
på en kanske exekutiv auktion, och
det är föga angenämt för ägaren.
De företagare, som jag här omnämnt,
har inte, liksom företagare inom en del
andra näringsgrenar, några starka landsomfattande
organisationer att lita till. De
kan inte hota med strejk eller leveransinskränkningar
eller dylikt, utan de får
finna sig i vad myndigheterna bestämmer,
och det är ju inte alltid så trevligt.
Jag hoppas emellertid att det skall tas
viss hänsyn till de förhållanden, som
jag här omnämnt, och att man skall
kunna se till, att dessa företagare inte
blir alltför illa behandlade. För de större
företagen är det i regel inte så svårt
att ordna krediter, ty någon i deras ledning
sitter vanligen med i bankernas styrelser.
Företagen har ofta åtskilliga aktier
i bankerna och har därför inte så
svårt att få låna pengar och därigenom
ordna sina kreditbehov. Men för de
mindre företagarna är det givetvis åtskilligt
svårare. Vi får emellertid hoppas,
att tiderna blir bättre och att till
dess regeringen och riksbanksledningen
ordnar så, att svårigheterna för dessa
mindre företagare inte blir alltför stora.
Dessa har också en uppgift att fylla i
vårt samhälle, och därför hoppas jag,
att man tar vederbörlig hänsyn till dem.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Min avsikt är inte att göra något
inlägg i den debatt, som pågår angående
penningpolitiken och den ekonomiska
politiken i övrigt, utan endast
att svara på ett par frågor. .Tåg börjar
med den fråga, som riktades till mig av
herr Björck, huruvida det varit myndigheternas
avsikt att strypa åt krediterna
på det sättet, att gamla inteckningslån
skulle uppsägas och inte kunna omplaceras.
Jag måste säga att, såvitt jag vet,
har inte sådana åtgärder åsyftats när
det fattades beslut i denna sak.
Beträffande herr Sundviks fråga, huruvida
en ökad frilistning speciellt när
det gällde textilier skulle medföra som
konsekvens att vi också släppte priskontrollen
på ifrågavarande varuslag, vill
jag svara, att en fri import i och för sig
inte automatiskt medför att priskontrollen
upphör. För närvarande ligger ungefär
60 procent av textilierna under priskontroll,
och denna kontroll tillämpas
ju inte så, att man säger att de och de
varorna får importeras till det och det
priset, utan man fastställer ett pris att
gälla här i landet, och så får importörerna
själva bedöma, huruvida de kan
köpa varorna i utlandet med förtjänst,
eller också få de underhandla med priskontrollnämnden,
innan de importerar
sina varor.
Jag vill beträffande detta speciella
varuområde tillägga att vi för en tid sedan
hade en överläggning här i riksdagen
där det krävdes att priskontrollen
på textilier skulle släppas. Vid det tillfället
tillät jag mig anföra, att det borde
vara möjligt för handelns utövare att
dokumentera sin villighet att hålla skäliga
marginaler och att man borde ta
upp ett samtal med priskontrollnämnden
om formerna för vissa garantier,
som man borde lämna denna myndighet
för att komma fram till ett resultat. Sådana
överläggningar har ägt rum, och
ytterligare sådana skall komma till stånd
inom den allra närmaste tiden. Jag kan
inte för dagen säga vad det blir för resultat
av dessa förhandlingar.
Herr Nordenson ansåg det vara utomordentligt
angeläget att man från regeringens
sida övervakade avvecklingen
av kommissionerna, därför att dessa
har en benägenhet att bli av permanent
karaktär. Det finns åtskilliga tecken som
tyder på, framhöll han vidare, att man
inte vill avveckla regleringar, och jag
utgår från att herr Nordenson syftade
72
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
på att man är rädd om sysselsättningen
för vederbörande tjänstemän. Jag hyser
inte samma mening som herr Nordenson
i det avseendet. Jag vill bara hänvisa
till att vår största kriskommission,
handels- och industrikommissionen, helt
nyligen har lämnat in ett förslag till regeringen,
vilket, om det genomförs, innebär
en betydande reduktion av antalet
befattningshavare inom kommissionen.
När herr Nordenson söker göra gällande
att man på det priskontrollerade
området har tillämpat metoder som strider
mot de givna direktiven, så har jag
även i det avseendet en avvikande mening.
Det kan förefalla egendomligt för
icke initierade, när de hör den uppläggning
som herr Nordenson använde. Han
sade, att ibland tillämpar man priskontroll
i handelsledet men släpper den i
producent- och fabrikantledet. I andra
fall går man motsatt väg och släpper
kontrollen inom handeln men behåller
den inom producent- och fabrikantledet.
Jag vill bestyrka riktigheten av denna
uppgift, men man bör, när man framställer
saken på det sättet, som om det
skulle finnas någon motsättning här,
också tala om att i priskontrollnämndens
direktiv finns särskilt angivet att
nämnden har skyldighet att bevaka prissättningen
på sådana områden, där kartell-
eller monopolistisk prisbildning förekommer.
För att ta ett exempel av det
slag, där man behåller kontrollen i handelsledet
— till, låt oss säga 60 procent
av branschens omslutning — kan jag
nämna textilierna. Där kontrollerar man
handeln men har släppt hela producentledet
fritt. Man har den uppfattningen
i nämnden, och jag delar den, att inom
själva industrien råder konkurrens. Där
är man intresserad av att sälja till hyggliga
priser, där måste man ta vad vi
brukar kalla skäliga priser med hänsyn
till tillgången på varor. Därför har också
detta led släppts fritt från priskontroll.
Men inom handeln har man uppmärksammat
att marginalerna har en
benägenhet att vidgas, när priskontrollen
upphör. Man vill ha någon garanti
för att inte detta kommer att ske, för
att inte de procentuella marginalerna
från förkrigstiden appliceras på de nuvarande
höga priserna. Man tycker att i
så fall blir det kanske litet väl höga ersättningar
till handeln.
Beträffande det exempel av det andra
slaget — där man hade släppt handeln
fri men alltjämt kontrollerade priserna
i fabrikant- eller tillverkningsledet —
som jag föreställer mig att lierr Nordenson
syftade på, finner jag också att denna
anordning kan försvaras. Om jag har
gissat rätt beträffande vad han syftar på
gäller det nämligen där att vederbörande
industrier är mycket starkt kartelliserade.
De bestämmer suveränt sin prissättning,
det förekommer ingen konkurrens.
Jag menar att här överensstämmer
det med direktiven att nämnden håller
ett sådant område under priskontroll.
Nu finns det ju många företrädare för
näringslivet som inte har någonting
emot att näringslivet självt kontrollerar
priserna men finner det upprörande, om
samhälleliga institutioner skulle göra
det. Jag hör till dem som menar, att det
är synnerligen angeläget att få till stånd
en verklig konkurrens och därmed ge
konsumenterna den bästa garantien för
en skälig prissättning. I den mån man
har karteller och monopol på tillverkningssidan,
i produktionsstadiet, tror
jag man får finna sig i att myndigheterna
söker få kontroll och insyn över prissättningen.
I den mån vi kan finna andra
former för denna kontroll än priskontrollen,
får framtiden utvisa. Som bekant
föreligger det vissa förslag om åtgärder
i det avseendet.
Beträffande herr Nordensons uttalande
att lönsamhetsutredningarna skulle
leda fram till olika priser på samma
vara vill jag säga att jag inte har mig bekant,
att priskontrollnämnden fattat sådana
beslut. Däremot känner jag till att
för ett varuområde, där prissättningen
är av mycket lokal karaktär med hänsyn
till råvarukostnader och andra omständigheter,
kan det inträffa att priserna
blir olika på olika orter i landet.
Varan är av sådan beskaffenhet att det
inte går att få likadan prisnivå överallt.
Transportkostnaderna är så höga, att det
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
73
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
inte lönar sig att transportera denna
vara från ett område till ett annat. Där
förekommer olika priser på olika orter i
landet. Men det är väl inte detta som
herr Nordenson syftar på.
Min uppfattning är att det effektivaste
företaget bör bli normgivande för prissättningen,
och i den mån det sker avvikelser
från denna regel, inträffar det
väl, där andra företag är mindre effektiva
och där priskontrollnämnden egentligen
medger för höga priser. Med denna
metod har man ju bevarat den drivkraft
för det högrationaliserade företaget som
herr Nordenson var så angelägen om att
bevara.
När priskontrollnämnden som villkor
för att frisläppa ett område kräver att
bruttoprissystemet skall upphöra, kan
jag inte förstå att det strider mot nämndens
direktiv — alldeles tvärtom. Bruttoprissystemet
innebär att man har privata
regleringar som inte kan godkännas
ur samhälleliga synpunker, därför att de
är till förfång för konsumenten. Det vore
ganska orimligt att hindra den institution,
som har till uppgift att bevara skäligheten
i prissättningen, att få en lösning
till stånd som leder till en fri konkurrens
— vilken alla, i varje fall i denna
kammare, brukar hylla som den metod
som ger de lägsta priserna.
I flera anföranden har här vidare vädjats
till regeringen och till mig att försöka
få bort de pålagor som näringslivet
för närvarande belastas med i form av
konjunkturutjämningsavgifter och prisutjämningsavgifter.
Såsom tidigare anförts
här, har de förut gällande prisutjämningsavgifterna
på sågade trävaror
avskaffats. Där har vi träffat en uppgörelse
med vederbörande producenter
som innebär att man skall tillämpa en
prissättning på hemmamarknaden efter
regeln att exportpriset skall reduceras
med minst den förutvarande prisutjämningsavgiftens
belopp, 65 kronor, ned till
ett exportpris som är fixerat i denna
uppgörelse. Det innebär att vi på hemmamarknaden
får behålla den favör som
vi syftade till med prisutjämningsavgiften
för dessa varor. När vi kunde uppnå
en sådan överenskommelse, tyckte jag att
det inte fanns något skäl att fortsätta
med avgiftsbeläggelse ytterligare en tid.
Jag tror inte att man skall säga, att i
den mån trävaror nu börjar säljas till
låga priser, så har den effekten vunnits
genom att avgiften försvann. Det är ett
alldeles felaktigt betraktelsesätt. Jag hörde
att herr De Geer sade att han inte
är övertygad om att försäljningar omedelbart
kommer i gång. Damerna och
herrarna vet att vid denna årstid börjar
man att sälja trävaror. Det är alltså
andra faktorer som blir utslagsgivande.
Beträffande avgifterna på pappersmassa
och papper följer vi helt naturligt utvecklingen.
Där har vi träffat en överenskommelse
med industrien att i den
mån exportpriserna faller, reduceras avgifterna
efter en viss angiven regel. Dessa
avgifter har reducerats en gång med
hänsyn till prisfall på utlandsmarknaderna.
Det kan hända eller, rättare sagt.
det är troligt att de kommer att reduceras
ytterligare, efter vad man nu vet
om marknadsutvecklingen. Jag kan bara
betyga inför kammaren, att vi håller
en intim kontakt med företrädarna för
denna bransch. I den mån det skulle
visa sig att det blir besvärligheter i övergången
mellan nuvarande avgifter och
kommande är vi inte obenägna att diskutera
tillämpningen av nuvarande avtal.
Sådana överläggningar har för övrigt
redan ägt rum. Jag tror inte det skall
kunna sägas att dessa avgifter kommer
att hindra den svenska cellulosa- och
pappersindustrien att ta ut det bästa
möjliga i den situation som nu föreligger.
Herr NORDENSON (kort genmäle): De
instruktioner, efter vilka priskontrollnämnden
skall arbeta, innebär ju en
kompromiss mellan å ena sidan en mycket
hård restriktionsmentalitet från vissa
representanter i den kommitté, som utarbetat
den, och å andra sidan näringslivets
uppfattning. Jag vill inte förneka, att
om man är hemfallen åt en benhård
restriktionsmentalitet kan man ur den
utläsa utomordentligt stränga regler, men
jag tror att även de bör läsas med en
viss försiktighet och ett visst omdöme.
74
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Jag har påtalat, att jag har inte kunnat
finna att det har vederlagts, att priskontrollnämnden
i likartade fall har gått
helt motsatta vägar. Nu svarar herr statsrådet
att det beror på att det finns kartelliserade
industrier, och dessa måste
bevakas. Gentemot det vill jag framhålla,
att det i dessa fall icke på något sätt har
ådagalagts, att de företag som det gäller
verkligen har missbrukat sin ställning
som monopolister. Detta har icke priskontrollnämnden
ansett sig kunna göra
gällande.
Här blir näringslivet alltså, enligt min
mening, dömt på misstanke. Regleringarna
bibehålls enbart på grund av den
misstanken att här kan uppträda missbruk.
Detta anser jag att man bör reagera
mot. Man skall släppa loss näringslivet.
Sker det sedan verkligen allvarliga
missbruk, kan det vara på tiden att ta
upp saken.
När herr statsrådet säger att man inte
har haft olika priser, så vill jag erinra
om den debatt som vi förde här om stålpriserna
och där priskontrollnämnden
påyrkade att vissa företag skulle sälja
sina stålvaror för lägre priser, beroende
på att de ansågs ha lägre kostnader för
sina råvaror. Det lyckades inte för priskontrollnämnden
på grund av det hårdnackade
motståndet, men man märkte
avsikten och den gjorde en förstämd och
väckte olust.
Jag tror därför att det finns all anledning
att noggrant följa priskontrollnämndens
verksamhet. Det vore lyckligt för
det svenska näringslivet och för dess
konsumenter om man litet hastigare avvecklade
den.
Herr WEHTJE: Herr talman! Jag har
ju egentligen inte någon anledning att
lägga mig i den diskussion som pågår
mellan handelsministern och herr Nordenson,
men jag skulle ändå vilja
framföra några synpunkter på priskontrollen.
När folk i allmänhet tänker på priskontrollen,
har man nog fått ett felaktigt
grepp om vad den innebär. Den
har en psykologisk betydelse, men därutöver
sträcker sig inte dess möjlighe
-
ter. Vad en priskontroll kan åstadkomma
är ju, om jag tar ett drastiskt exempel,
att ingripa om priset på en vara
sättes fem öre högre eller lägre. Men
priskontrollen kan inte alls inverka på
om priset sättes en krona högre eller
lägre, tv det beror på om företagen följer
med i utvecklingen och utövar sin
verksamhet efter ekonomiska och rationella
linjer. Detta kan priskontrollnämnden
inte kontrollera eller inverka
på, och nämnden har inte heller resurser
att bedöma det. Jag tror inte att det
är tänkbart att inrätta en sådan kontroll.
Då skulle vi få en statlig kontrollstyrelse
för hela vårt näringsliv, och
om man inte är hundraprocentig planhushållare,
så tror jag att man skall be
att få bli besparad detta.
Jag anser som herr Nordensson: Låt
priskontrollen verka på det begränsade
område, där man kan tänka sig att den
kan göra någon nytta, men släpp den
tanken, att vi helt allmänt skall kunna
ha någon nytta av priskontrollen för
att befrämja en rationell produktion
och den ekonomiska utvecklingen. Detta
är dock det väsentliga.
Sedan skulle jag vilja säga några ord
med anledning av det utskottsutlåtande
som här föreligger till behandling.
Det händer ibland, att man liksom finner
en genomgående melodi också i ett
utskottsutlåtande och i en riksdagsdebatt,
och den melodi som går igen i
dag är en variation på temat att den
fortsatta utvecklingen är svårbedömbar.
Det är nu ingen originell företeelse,
när det gäller den ekonomiska konjunkturen.
Den är nästan alltid svårbedömbar.
Just därför är den stora risken
i den ekonomiska politiken, att man
stirrar sig blind på att utvecklingen
skall gå i en viss riktning och att man
utformar alla sina planer så, att det icke
finns utrymme för ett annat alternativ
som synes osannolikare, men som icke
desto mindre blir det, som händelseförloppet
faktiskt följer.
Här i Sverige kan vi inte berömma
oss av att det varit några särskilt lysande
spåmän på det ekonomiska området.
Även lärdomen och intelligensen kan
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
75
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
bär komina till korta, något som påtagligt
illustreras av de förutsägelser, som
gjordes av ett par av finansministerns
förutvarande regeringskolleger, när efterkrigstidens
ekonomiska program utformades.
Det byggde, som vi alla vet,
på antagandet, att på världskriget skulle
följa en fredskris. Sedan dess har sju
år gått, men krisen har icke kommit,
vilket i sin tur, som någon mycket riktigt
anmärkt, helt enkelt beror på att
den verkliga freden icke heller inställt
sig. Det märkliga är emellertid att man
har haft så svårt att släppa de riktlinjer
som drogs upp av Mvrdalskommissionen,
trots att konjunkturen fick
raka motsatsen till det förlopp som
man väntat. Att man så segt höll fast
vid detta expansiva program — de låga
räntornas och de billigare pengarnas
politik — beror måhända till en del på
att man icke gjort någon alternativ planering.
Men delvis bottnar nog oviljan
till anpassning i det faktum, att denna
politik var så lätt att genomföra och så
tacksam att popularisera. Visserligen
ordades mycket om inflationsfaran och
nödvändigheten att ingripa emot den.
•la, i viss mån ingrep man också, men
bara mot symtomen, icke mot orsakerna.
Nu, sent omsider, har det blivit mera
allvar i handlandet och större kraft i åtgärderna.
Jag tror, att det i viss mån
är att se mot bakgrunden av den påtagliga
ändring i den allmänna inställningen,
som har skett på många håll ute i
världen. En omvärdering av penningpolitikens
roll och en störe respekt för
dess metoder håller på att växa sig fram.
Denna förändrade inställning har återverkat
på det internationella konjunkturförloppet
under 1951. I Förenta staterna
hejdades prisstegringen till stor
del tack vare en omläggning av penningpolitiken
i mera restriktiv riktning.
Naturligtvis medverkade också andra orsaker,
men jag tror att man icke kan
komma ifrån att tillmäta slopandet av
de amerikanska stöd köpen av obligationer
i februari och mars 1951 och den
därmed följande övergången till en rörlig
riinta en väsentlig betydelse i sam
-
manhanget. Liknande åtgärder vidtogs
i en rad länder i Europa, och i Tyskland,
Holland, Danmark och åtskilliga
andra fall har dessa metoder visat sig
verksamma. I höstas, efter valen, lades
kursen om också i England, och den
franska regeringen arbetar nu energiskt
på att även med kreditpolitiska medel
hejda francens fall. Det är givet, att
penningpolitiken långt ifrån alltid ensam
kan åstadkomma underverk, men
det har tagits steg i rätt riktning.
I Sverige däremot ökades under fjolåret
betalningsmedlen kraftigare än under
något föregående år. Men i höstas
och i början på detta år slog man plötsligt
till alla bromsar. Och nu förefaller
det, som om inflationsskräcken sent omsider
gått regeringen så i blodet, att den
trots lägets omvittnade osäkerhet bygger
alla planer på att fortsatt inflation är
den allt överskuggande faran. Jag medger
gärna, att man samtidigt pekar på
möjligheterna av att utvecklingen kan
taga en helt annan riktning, men i planerandet
och i det konkreta handlandet
koncentrerar man sig på det antagna huvudalternativet.
Ensidigheten präglar
i lika mått analysen och de praktiska
slutsatserna. I uttolkningen av inflationens
orsaker lägger man ett oproportionerligt
ansvar på företagarnas s. k.
vinstkonjunktur, och i enlighet härmed
utformar man åtgärderna så, att de med
den ojämförligt största tyngden drabbar
just företagsamheten. Jag tänker härvid
i första hand på den orimliga skärpning
som skattetrycket fått och på de många
pålagor av närbesläktat slag, som lagts
särskilt på våra exportindustrier. Men
jag tänker också på utformningen av
kreditrestriktionerna, som undantar vissa
områden för att drabba näringslivet
så mycket hårdare.
Det vore fjärran för mig att pretendera
på att ha någon högre profetisk gåva
än finansministern och hans rådgivare.
Jag vill därför icke säga att jag tror, att
en lågkonjunktur eller en avsevärd konjunkturavmattning
är en sannolikare
möjlighet än fortsatta inflationstendenser.
Jag såg t. ex. i går, att en krets av
eminent sakkunniga amerikanska eko
-
76
Nr 23.
Onsdagen den 28 mai 1952.
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
nomer med mycket eftertryck nyss hävdade,
att inflationstendenserna kommer
att fortsätta som en oundviklig följd av
rustningarna, och de har byggt upp ett
helt program på det antagandet. Men å
andra sidan finns det många som vill se
ett orostecken i den fortgående, under
april accentuerade avmattningen i råvarupriserna.
Denna tendens är särskilt
utpräglad på metallområdet och för textilråvarorna,
och vad rågummit beträffar
är det den första råvara som så att säga
förlorat hela den vinst som Koreaboomen
medförde. Till och med de
mindre priskänsliga varorna, såsom
spannmål och kaffe, berörs av den allmänna
reaktionen på råvarumarknaderna.
Man väntar, att priserna skall fortfara
att falla under försommaren, vilket
kan betyda nya påfrestningar för det
yttre sterlingområdet. Eftersom dess
ekonomi är av sådan vikt för England,
kan vi få ett bakslag också för Storbritanniens
exportmöjligheter, och därifrån
kan kedjereaktionen utveckla sig
vidare. En annan svag punkt, som mer
och mer börjar uppmärksammas, är den
kraftiga utökningen av stålindustriens
kapacitet, främst i Förenta staterna och
England. Redan nästa år beräknas den
amerikanska stålindustrien ha nått en
produktionsförmåga av 120 miljoner ton,
vilket innebär en 20-procentig ökning
sedan 1950. Den engelska stålproduktionen,
som tidigare hämmats av den svåra
skrotbristen, väntas i år överstiga den
inhemska förbrukningen.
Beträffande de allmänna utsikterna
för den europeiska konjunkturen lämnar
den sista rapporten från Marshallorganisationen
i Paris några mycket intressanta
fakta. Takten i den västeuropeiska
produktionens ökning håller på att sakta
av. Mellan 1948 och 1949 var den
I2V2 procent, mellan 1949 och 1950 11
procent och mellan 1950 och 1951 9Va
procent. Dessa siffror skulle i och för
sig icke på något sätt vara oroväckande.
Men kvartalssiffrorna för det sista året
är betydligt mindre tillfredsställande.
Under sista kvartalet 1951 var sålunda
ökningen, jämförd med samma period ett
år tidigare, endast 3,6 procent. Jord
-
bruksproduktionen visar en liknande
trend: fortsatt ökning men i långsammare
takt.
Under 1950 och början på 1951 var
bristen på råvaror ännu en återhållande
faktor, men nu har tillkommit ett nytt
viktigt drag i bilden, och det är den
sjunkande efterfrågan. Denna var i synnerhet
märkbar på textil- och beklädnadsområdet,
men också i fråga om andra
konsumtionsvaror. Däremot var produktionen
av kapitalvaror för Västeuropa
som helhet ännu i fjol stadd i tillväxt
på ett tillfredsställande sätt, och
sysselsättningen var god.
I Sverige har vi alldeles motsvarande
utveckling. Industriförbundets produktionsindex
visar sålunda för tiden januari—mars
i år en allmän nedgång på
konsumtionsvaruområdet i jämförelse
med motsvarande tid 1951. Sålunda
sjönk produktionen inom läder- och skoindustrien
med 28 procent, inom textilindustrien
med 16 procent och inom
livsmedelsindustrien med 4 procent.
Förhållandena återspeglas i sysselsättningssiffrorna,
som på ett år minskades
med 12 å 13 procent inom sko- och läderfabrikerna,
med 10 procent inom textilindustrien
och med 3 procent inom
livsmedelsbranschen. Sysselsättningssiffrorna
hänför sig till februari månad,
men tendensen till nedgång har sedan
dess fortsatt på textil- och skoområdet.
I mars detta år redovisades 11 442 manliga
och 1 760 kvinnliga helt arbetslösa.
Motsvarande siffror i mars 1951 var
7 488 män och 651 kvinnor. I fråga om
korttidsarbetet är utvecklingen mera accentuerad.
I mars 1952 var antalet korttidsarbetare
1 076 män och 2 417 kvinnor
mot 143 respektive 90 ett år tidigare.
Inom kapitalvaruindustrien är, som
jag nämnde, sysselsättningen och produktionen
däremot ännu god. Vi har under
den senaste 12-månadersperiod, för
vilken statistik föreligger, en produktionsökning
med 4 procent. Här råder
ännu på sina håll och särskilt inom
järnverken en viss brist på arbetskraft,
uppskattad till cirka 2 000 man mot
1 500 för samma tid i fjol. Men denna
brist är i viss grad säsongbetonad.
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
77
Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken.
Framtidsutsikterna är emellertid mycket
ovissa. Orderingången inom verkstäderna
har på sina håll starkt minskats,
och skogsindustrierna har en kraftig
känning av större återhållsamhet från
köparnas sida.
Vi kan väl enas om, och är väl i själva
verket ense om, att en lågkonjunktur
är fullt möjlig, och då blir den ekonomiska
politikens främsta mål att säkerställa
produktionen. Vi kan också diskutera
eventualiteten av ett labilt tillstånd
som icke är någon extrem högkonjunktur
men heller icke egentligen någon
lågkonjunktur, ett läge då näringslivet i
varje fall icke tål att bromsas hur hårt
som helst.
Nu kan det sägas och det är jag den
förste att erkänna att vi i varje praktisk
verksamhet vare sig det är inom staten
eller inom industrien måste följa en
arbetshypotes, eljest blir ju ingenting uträttat.
Vi måste helt enkelt träffa ett val.
Men jag tror att det är klokt förutseende
att också ha ett någorlunda utarbetat
reservprogram att sätta i stället om arbetshypotesen
visar sig ohållbar. Det är
jag inte övertygad om att regeringen i
dag har för den händelse inflationskonjunkturen
nu helt plötsligt skulle taga
slut.
Därmed vill jag givetvis icke ha gjort
gällande att regeringen skulle stå tomhänt.
Jag förmodar att den har en rad
viktiga projekt för offentliga arbeten
som väntar på att sättas i gång om läget
det påkallar. Men offentliga arbeten kan
inte vara — och det tror jag inte heller
är regeringens åsikt att de bör vara -—•
den enda formen eller ens det väsentliga
medlet för att bryta en lågkonjunktur.
Om vi icke skall alldeles ruinera våra
statsfinanser kan man helt enkelt icke
enbart genom byggenskap eller anläggningsarbeten
inom den offentliga sektorn
upprätthålla en tillfredsställande
sysselsättning. Det är heller ingen lycklig
lösning att på det sättet flytta över
arbetskraft i stor skala till nya yrken
och till nya arbetsplatser. Huvudinsatserna
måste göras inom näringslivet
självt, men regeringen har att sörja för
att de ekonomiska villkoren blir sådana,
att denna uppgift verkligen kan lösas.
I en kommentar till OEEC-rapporten
framhölls också från engelsk sida att
vad Västeuropa nu behöver är en konsolideringsperiod
och en anpassning
till den förändrade efterfrågan. Denna
anpassning blir icke minst ett spörsmål
om att nedbringa kostnaderna och kan
därför icke lösas genom rustningar eller
offentliga arbeten.
För att industrien och näringslivet
över huvud taget skall kunna arbeta vidare
behöver de emellertid kapital, och
det är här som den skattepolitik om
vars ytterligare utbyggnad tidigare i dag
har beslutats bär sina farligaste återverkningar.
Ett grovt överslag ger vid
handen att den nu beslutade budgeten
innebär en belastning för bolagen på
i runt tal 2 miljarder kronor. Det är
alltså en summa av nästan astronomisk
storleksordning, som på detta sätt dragés
från produktionslivet. Bördorna har
staplats på varandra, och det måste allvarligt
sägas ifrån att vårt näringsliv
icke tål detta. Dessa spörsmål kommer
visserligen upp till behandling i de nyss
tillsatta skatteutredningarna, men det är
ovisst om vi på den vägen kan räkna
med några lättnader, och i varje fall
finns faran att de kommer för sent.
Jag tror att det vore en klok beredskapsåtgärd
om finansministern ville nu
taga upp ett regeringsinitiativ från tiden
före det senaste kriget, då regeringen
satte sig ned med representanter för näringslivet
för att diskutera igenom olika
möjligheter att åstadkomma en bättre
konjunkturstabilitet. Det arbetet kom
av sig i starten. De av kriget aktualiserade
större nationella problemen eliminerade
depressionsrisken och krävde i
stället allas krafter. Det förefaller mig
som om tiden nu vore inne att knyta an
till den konstruktiva tanken från 1939-
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner konime atl
framställas särskilt rörande punkten 1
och särskilt angående punkterna 2 och
3 av utskottets hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.
78
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
I fråga om punkterna 2 och 3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med godkännande av
den motivering, som förordats i den av
herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27 punkterna
2 och 3, med godkännande av utskottets
motivering, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med godkännande av den motivering,
som förordats i den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 94;
Nej — $0.
Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. beskattningen av förmånstagare till
livförsäkring m. m.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av väckt
motion om höjning av de skattefria beloppen
för förmånstagare till livförsäkring
m. in.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 349,
av herr Ewerlöf, hade hemställts, att
riksdagen måtte för sin del besluta om
en sådan ändring i 12 § kungl. förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och
gåvoskatt, att i nämnda paragraf angivna
skattefria belopp om 15 000 och 1 500
kronor höjdes till respektive 30 000 och
3 000 kronor.
Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
yttrat bland annat:
»Utskottet finner sig i beaktande av
det nu anförda icke böra förorda omedelbara
författningsändringar i anledning
av föreliggande motion. Utskottet är
nämligen av den meningen att beskattningsreglerna
rörande försäkringstagare
icke böra ändras provisoriskt utan givas
en mera definitiv utformning. Såväl i
försäkringstagarnas som i försäkringsanstalternas
intresse måste ligga, att lagstiftningen
på ifrågavarande område ej
göres till föremål för ändringar tid efter
annan. Utskottet vill därför för sin
del förorda, att de av motionären berörda
spörsmålen utan dröjsmål upptagas
till behandling i samband med en översyn
av arvs- och gåvobeskattningen i fråga
om förvärv av rätt till försäkring. I
likhet med 1950 års riksdag finner utskottet,
att en lösning av dessa beskattningsfrågor
är av behovet starkt påkallad.
Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att motionen
I: 349 av herr Ewerlöf om höjning
av de skattefria beloppen för förmånstagare
till livförsäkring m. m. måtte anses
besvarad genom vad utskottet ovan
anfört.»
Herr EWERLÖF: En mycket inflytelserik
ledamot av bevillningsutskottet frå
-
Onsdagen den 28 maj 1952.
Nr 23.
79
Ang. beskattningen av förmånstagare till livförsäkring m. m.
gade mig för en liten stund sedan, om
jag avsåg att tacka för eller kritisera det
nu föreliggande utskottsutlåtandet. Jag
får ju säga att med hänsyn till den hårdhänta
behandling, som motionärer i allmänhet
blir utsatta för, så har jag måhända
anledning att betrakta mig såsom
välvilligt behandlad, och det tackar
jag för. Men jag skulle vilja göra en
fråga.
Utskottet instämmer helt och hållet i
den utläggning, som jag har gjort i motionen
och även i yrkandet att de belopp
som det här är fråga om borde undergå
en förändring. Men man hänvisar till
att den frågan borde få gå in i en något
mera omfattande utredning som avser
en omarbetning av arvs- och gåvobeskattningen
av förmånstagare, samma
utredning som utskottet begärde år 1950
och som utskottet i det sammanhanget
betecknade såsom brådskande. Man upprepar
nu att man fortfarande finner denna
sak vara mycket angelägen och av
behovet starkt påkallad och att utrednigen
bör ske utan dröjsmål. Jag frågar
mig: Varför har utskottet under sådana
förhållanden inte velat skriva till Kungl.
Maj:t och hemställa om att denna utredning,
som man redan år 1950 betraktade
vara av brådskande natur, nu måtte få
komma till stånd? Har utskottet möjligen
under hand förvissat sig om att man
från Kungl. Maj :ts sida har för avsikt att
igångsätta utredningen trots det att utskottet
nu inte uttryckligen i klämmen
begär en sådan?
Herr SJÖDAHL: Herr talman! När bevillningsutskottet
så sent som år 1950
har uttalat sig för att en fråga skall
bringas under utredning, så ingår det
inte i utskottets sedvänja att två år därefter
återigen begära samma sak. Bevillningsutskottet
menar, att vad det en
gång haver skrivit, det haver det skrivit.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1952/53 under
riksstatens fjärde huvudtitel in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner;
nr
333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. m.;
nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna jämte i ämnet väckta motioner;
nr
335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till avlönande av
hemvårdarinnor samt till prov- och kompletteringskurser
för hemvårdarinnor
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till allmänna barnbidrag;
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1952/53 till understödjande av dispcnsärverksamhet
in. in.
nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universitetssjukhusen
in. in.;
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för hud
-
80
Nr 23.
Onsdagen den 28 maj 1952.
getåret 1952/53 till medicinalstyrelsens
avlöningar samt till förstärkning av sinnesslöinspektionen
m. m.;
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till civilförförsvaret
m. m.;
nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen Nedre
Norrmalm i Stockholm m. m.;
nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m. jämte i
ämnet väckt motion;
nr 345, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. gjorda framställningar; samt
nr 346, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 364, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för ägogränsbestämning
å landsbygden;
nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner; samt
nr 366, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
strandlag, dels ock i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. m.;
nr 390, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. m.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 392, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ny sjömanslag m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 393, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling
år 1951 vid dess tredje ordinarie möte
fattade beslut.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1952/53, m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.42 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Torsdagen den 29 maj 1952.
Nr 23.
81
Torsdagen den 29 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 267, till Konungen i anledning
av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 56 § 2 mom. lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen.
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens förordnanden:
nr 348, för herr Erik Fast att vara ledamot
i Nordiska rådet;
nr 349, för herr Waldemar Svensson
att vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 350, för herr Rolf. F. Edberg att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 351, för herr Anders Pettersson att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 352, för herr Adolf Wallentheim
att vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 353, för herr Olov Rylander att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 354, för herr Frans Severin att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 355, för herr Martin Skoglund att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 356, för herr Olof Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 357, för fru Ragnhild Sandström
att vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 358, för fru Disa Västberg att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 359, för herr Gunnar Ericsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 360; för herr Gösta Skoglund i
Umeå att vara suppleant i Nordiska rådet;
C
Första kammarens protokoll 1952. Nr 23.
nr 361, för herr Gösta Åqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 362, för herr Ossian Sehlstedt att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 363, för herr Folke Kyling att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 367, för herr Rickard Sandler att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 368, för herr Allan Vougt att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 369, för herr Rirger Andersson att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 370, för herr Oscar Werner att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 371, för herr Sven Ohlon att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 372, för herr Nils Herlitz att vara
ledamot i Nordiska rådet;
nr 373, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 374, för herr Elon Andersson, att
vara ledamot i Nordiska rådet;
nr 375, för herr Edgar Sjödahl att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 376, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 377, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 378, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;
nr 379, för herr Axel Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 380, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
nr 381, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet; och
nr 382, för herr Torsten Bengtson att
vara suppleant i Nordiska rådet;
dels ock till riksdagens skrivelse, nr
383, till Konungen angående val av ledamöter
och suppleanter i Nordiska rådet.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
384, till Konungen angående tilläggs
-
82
Nr 23.
Torsdagen den 29 maj 1952.
Anslag till avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
stat II till riksstaten för budgetåret 1951/
52.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 191, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. in. inom vissa strandområden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Anslag till avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1952/53 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.
I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 233 framlagda
förslag, till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1952/
53 i vissa under punkten angivna fonder
anvisa under punkten uppförda reservationsanslag
;
II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 336 och II: 436, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1952/53 i härefter angivna
fonder anvisa följande reservationsanslag,
nämligen under Statens utlåningsfonder:
Socialdepartementet: Lånefonden
för bostadsbyggande ett reservationsanslag
av 112 500 000 kronor och
under Fonden för låneunderstöd: Socialdepartementet:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett reservationsanslag
av 180 000 000 kronor;
III. att motionerna I: 331 och II: 442,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
I de likalydande motionerna I: 336
av herrar Lindblom och Holmbäck samt
II: 436 av herr Ohlin m. fl. hade hemställts,
att det under statens utlånings
-
fonder upptagna investeringsanslaget Lånefonden
för bostadsbyggande måtte avskrivas
med allenast 56 250 000 kronor
och det under fonden för låneunderstöd
upptagna investeringsanslaget Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
med allenast 90 000 000 kronor.
Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Bergh, Alfred Nilsson, Axel Andersson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Boman i Kieryd, Ståhl, Staxäng
och Kollberg ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 336 och II: 436, till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1952/53 i härefter angivna fonder anvisa
följande reservationsanslag, nämligen
under Statens utlåningsfonder: Socialdepartementet:
Lånefonden för bostadsbyggande
ett reservationsanslag av
56 250 000 kronor och under Fonden för
låneunderstöd: Socialdepartementet:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett reservationsanslag av
90 000 000 kronor.
På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.
Punkten I.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 11.
Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
I det föreliggande ärendet har
folkpartiet lämnat en motion, vari yrkas
att de av regeringen föreskrivna avskrivningarna
dels på lånefonden för
bostadsbyggande och dels på tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
skall nedsättas till hälften. I en reservation
till statsutskottets utlåtande, till vilken
också högerns representanter anslutit
sig, har samma yrkande ställts.
Vad först gäller lånefonden för bostadsbyggande
har reservanterna ansett
Torsdagen den 29 maj 1952.
Nr 23.
83
Anslag till avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
att den faktiska subvention, som det här
rör sig om, inte kan beräknas vara så
stor som det kapitaliserade värdet av
skillnaden mellan 3 och 4 procents ränta
på utlämnade lån, då ju staten för
närvarande kan låna till 3,5 procent.
Om man i stället tar skillnaden mellan
3 och 3,5 procents ränta, bör enligt reservanternas
mening avskrivningsbeloppet,
utan att man åsidosätter nödig försiktighet,
kunna sättas till det av reservanterna
föreslagna beloppet 56 250 000
kronor.
Utskottsmajoritcten förklarar att en
sådan nedsättning skulle innebära en
avvikelse från hittills gällande avskrivningsregler
och att det måste inge betänkligheter
att vidtaga förändringar i
fråga om en enstaka fond. Formellt är
detta naturligtvis alldeles riktigt. Reservanterna
understryker också behovet av
en förnyad prövning av detta spörsmål.
Med hänsyn till denna fonds storlek och
dess speciella karaktär bör emellertid
enligt reservanternas mening en sådan
prövning icke utgöra något hinder för
att denna fond tills vidare behandlas på
annat sätt än de övriga i avskrivningshänseende.
När det sedan gäller tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet menar
reservanterna, att dessa lån har en helt
annan karaktär, vilket ju också tydligt
betonades vid höstriksdagen i fjol, då
riksdagen visserligen gick med på en
hundraprocentig avskrivning men samtidigt
uttalade, att detta ställningstagande
inte fick betraktas som prejudicerande.
För dessa lån gäller som bekant att
de under vissa förutsättningar beträffande
läget på bostadsmarknaden när som
helst kan göras såväl räntebärande som
amorteringspliktiga.
Med hänsyn härtill har reservanterna
funnit det i hög grad oklokt att företa
eu hundraprocentig avskrivning, vilket
lätt kan ge intryck av att statsmakterna
i själva verket inte menar allvar med
sitt krav på förräntning och amortering
av dessa lån.
Herr talman! Meil denna korta erinran
ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Reservanterna har på denna punkt
föreslagit ändrade grunder för avskrivningarna
på de fonder som det här gäller.
På papperet förefaller det bli en
mycket stor besparing, men i själva verket
skulle det inte inverka alls på den
budget som vi nu har att behandla. Det
är mer fråga om rent formella siffror,
eftersom budgetens såväl utgifts- som
inkomstsida redan är fastställd. Det
memorial, som vi senare får höra föredragas,
kommer att redovisa dessa båda
sidor av budgeten.
Utskottet har inte kunnat finna, att
reservanterna haft tillräckliga skäl för
att man för dessa två fonder skulle tilllämpa
en annan beräkningsgrund än
vad som tidigare varit fastställt och som
tillämpas för alla övriga statens utlåningsfonder.
Utgångspunkten vid beräkningen av
räntabiliteten har varit å ena sidan de
för fonderna gällande lånevillkoren och
å andra sidan en räntefot, som ger full
täckning för statens egna kostnader. Detta
är det s. k. förräntningskravet, vilket
alltsedan budgetåret 1937/38 varit fastställt
till 4 procent. Normalräntan för
dessa olika utlåningsfonder har av riksdagen
bestämts med utgångspunkt från
medeltalet av räntan under en tioårsperiod,
ökat med 1/4 procent för täckande
av statens egna administrationskostnader.
Att nu vid denna tidpunkt föreslå
en sänkning av förräntningsprocenten
liar utskottet icke kunnat finna vara välbetänkt,
så mycket mindre som vi just
nu upplever en viss ränteglidning uppåt,
varför således den låga ränta, som reservanterna
liar sökt stödja sin framställning
på, kanske inte kommer att
vara för handen i fortsättningen. Utskottet
har således inte kunnat finna, att
tillräckliga skäl har presterats från motionärernas
sida, och har följaktligen avstyrkt
motionerna.
Vad sedan gäller fonden för tilläggslån
intar den en särställning. Lånen från
denna fond avskrivs nämligen hundraprocentigt,
beroende på att dessa lånemedel
varken har förräntats eller amorterats.
Nu har det visserligen inträffat
84
Nr 23.
Torsdagen den 29 maj 1952.
Anslag till avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
en viss förändring så till vida, att staten
kan ha vissa åtminstone teoretiska
möjligheter att kräva såväl förräntning
som amortering även på dessa lån. Faktum
är dock att till dags dato har icke
någon sådan förräntning eller amortering
skett. Följaktligen är det alltjämt
befogat att avskriva dessa lån hundraprocentigt.
Först då man ser att det inflyter
något på dessa utlämnade låneunderstöd
är det möjligt att anpassa avskrivningarna
efter de då inträdda förhållandena.
Vad beträffar lånefonden för bostadsbyggande
kan utskottet inte heller finna
någon anledning att lösrycka denna
fond från övriga statens lånefonder och
tillämpa en annan beräkningsgrund än
för övriga fonder. Riksdagen bör följaktligen
inte besluta en avskrivningsregel
för denna lånefond och andra avskrivningsregler
för statens övriga lånefonder.
Skall någon ändring härvidlag
ske, måste det givetvis vara efter en undersökning
av samtliga lånefonder, så
att man får en likartad regel.
Det kunde finnas anledning att även
uppehålla sig något vid de ekonomiska
verkningarna av reservanternas förslag,
men jag skall inte göra det nu, utan det
bör vara tillräckligt med vad jag anfört
beträffande själva grunderna för
avskrivningarna.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkten III.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 193, angående statsregleringen för
budgetåret 1952/53.
Punkterna 1—13.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 14 och 15.
Lades till handlingarna.
Punkten 16.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 17.
Lades till handlingarna.
Punkten 18.
Utskottets hemställan bifölls.
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 293, i anledning av riksdagens år
1951 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.;
nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till ersättningar på grund
av förbud mot bebyggelse m. m. inom
vissa strandområden;
nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1952/
53 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
nr
387, angående statsregleringen för
budgetåret 1952/53; och
nr 388, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1952/53.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 347, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
Torsdagen den 29 maj 1952.
Nr 23.
85
prisreglerande syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1951/52 jämte i ämnet väckta motioner;
nr
396, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av den lokala försöksverksamheten
på jordbrukets område, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 397, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till vissa naturskyddsändamål;
nr
398, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;
nr 399, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 400, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Specialgymnasiet
för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande;
nr
401, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Ersätt
-
ning till statens domäners fond för utgifter
för avlöningar vid statens skogsskolor
m. m. samt till Ersättning till statens
domäners fond för utgifter för provisorisk
skogsskolekurs jämte i ämnet
väckt motion;
nr 402, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Statens
försöksgårdar jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 403, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utbyggnaden
av ett försöks- och forskningsinstitut
på jordbrukets område vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län jämte i ämnet
väckt motion; samt
nr 404, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.18 förmiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
86
Nr 23.
Fredagen den 30 maj 1952.
Fredagen den 30 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.
Justerades protokollen för den 24 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 395, angående regleringen för budgetåret
1952/53 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 406, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, dels ock
väckta motioner angående riktlinjerna
för den ekonomiska politiken.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 405, till Konungen med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 407, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om särskild skolstyrelse
i vissa fall.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag.
Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början torsdagen
den 16 oktober, då kamrarna kommer
att kallas till sammanträde kl. 2
e. m.
Kallelser kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio.
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.03 förmiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
521618