JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄM HETS H URÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1952

STOCKHOLM 1952

IVAR HAfiGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

611:060

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) stadsfiskalen J. Dahl i fråga om olaga anhållande (ämb.-ber. 1951 s. 42)...... 8

2) poliskonstapeln K.-G. Sthålebo och e. poliskonstapeln C. A. I. Bengtsson i fråga om

felaktigt förfarande vid transport av alkoholist till alkoholistanstalt......... 8

3) borgmästaren H. Löwenberg i fråga om olaga hämtning av svarande i tvistemål. . 21

4) t.f. förste byråsekreteraren H. Tibbling för felaktig beräkning av strafftid..... 45

5) t.f. komministern D. Nordblom i fråga om vägran att förrätta vigsel av frånskild 51

6) e. o. länsnotarien S. Kauffeldt i fråga om försummelse vid utfärdande av pass ... 61

7) landsfiskalen I. Landén för försummelser med avseende å besvarandet av länsstyrelses
remisser m. m..................................... 71

8) f. d. egnahemsdirektören F. Jonasson för kränkande uttalanden om enskild person

i tjänsteskrivelse m. m.................................... 87

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnda tjänstemän:

1) poliskonstapeln I. H. Enström för det han under utövning av sin tjänst varit påverkad
av spritdrycker................................... 98

2) inspektionskonstapeln E. Axelsson för olämpligt uppträdande mot annan polisman . 104

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga om stämpelbeläggning i lagsökningsmål av ett såsom grund för ansökningen

åberopat avbetalningskontrakt...............................107

2) Felaktig handläggning av lagsökningsmål.........................115

3) Felaktigt förfarande från vattenfallsstyrelsens sida genom träffande av överenskom melse

i vattenmål med sakägare utan hörande av deras ombud eller för dem särskilt
förordnat biträde.......................................120

4) Fråga huruvida en till fakultets undervisningsnämnd inkommen skrivelse från fakul tetsmedlem

är att anse såsom allmän handling. Tillika fråga om rätt för envar att
hos rektorsämbetet vid universitetet få del av handlingen...............132

5) Fråga om åklagares befogenhet att återkalla av honom utförd talan om enskilt

anspråk i anledning av brott................................157

6) Fråga om verkställandet av sinnesundersökning i sådana fall, då den häktade för varas

å fångvårdsanstalt med sinnessjukavdelning men ännu icke kunnat beredas
plats å denna avdelning, m. m...............................163;

Sid.

7) Fråga om användandet av s. k. cirkulationsprotokoll för behandling av vissa på
styrelses prövning ankommande ärenden ävensom om anlitande av styrelsesuppleant

för undertecknande av protokoll i sådant fall......................169

8) Frågor om offentligheten av vissa handlingar hos bostadsstyrelsen samt om jäv för

styrelsens chef vid handläggningen av vissa ärenden därstädes m. m.........179

9) Felaktigt upptagande av nöjdförklaring m. m.......................198

10) Felaktigt förfarande vid meddelande av förbud att nyttja fartyg...........202

11) Dröjsmål vid handläggning av utmätningsärenden samt felaktigt förfarande med

avseende å utfärdandet av hindersbevis .........................210

12) Dröjsmål med återbetalning av överskjutande preliminär skatt............216

13) Protokoll vid domstolsförhandling skall erhålla sin slutliga avfattning, innan förhandlingen
avslutas.....................................220

14) Behandling av ärenden i länsstyrelse rörande upprättande av byggnadsplan m. m. . 227

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ändring av § 4 stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse 233

2) » förtydligande av 20 § lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg .... 238

3) » åtgärder för nedbringande av balansen av undersökningsfall vid de till sinnes sjukhusen

förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna........246

4) > skyldighet för fångvårdsmyndighet att i fall, då häktad person efter häktningen

börjat undergå honom tidigare ådömt frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen.
.......................................262

5) » ersättning till ingenjören Å. Johannesson för skada till följd av felaktighet i

ett för honom utfärdat pass.............................267

V. Inspektionsresor under år 1951 ............................ 268

VI. Under år 1951 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........269

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1951 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................272

II. Förteckning över de av 1951 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 274

1) Justitiedepartementet...................................274

2) Utrikesdepartementet ...................................277

3) Försvarsdepartementet...................................280

4) Socialdepartementet....................................282

5) Kommunikationsdepartementet.............. 285

6) Finansdepartementet....................................288

7) Ecklesiastikdepartementet.................................298

8) Jordbruksdepartementet..................................

9) Handelsdepartementet...................................

10) Inrikesdepartementet...................................

11) Civildepartementet....................................

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1951 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1951 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1951:

1) Justitiedepartementet...................................

2) Utrikesdepartementet...................................

3) Försvarsdepartementet...................................

4) Socialdepartementet....................................

5) Kommunikationsdepartementet..............................

6) Finansdepartementet....................................

7) Ecklesiastikdepartementet.................................

8) Jordbruksdepartementet..................................

9) Handelsdepartementet...................................

10) Inrikesdepartementet...................................

11) Civildepartementet....................................

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1951 och vari under år 1951 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................

Sid.

301

306

309

312

315

320

331

332

339

342

349

355

357

364

372

376

Sakregister till ämbetsberättelserna 1943—1952

381

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1951. Jag får därvid meddela, att jag begagnat
mig av semester under tiderna den 16—den 28 april och den 16
juli—den 22 augusti samt att under nämnda tider min av riksdagen utsedde
ställföreträdare lagmannen Alfred Bexelius förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om olaga anhållande.

I 1951 års ämbetsberättelse (s. 42 o.f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av Gunnar Melkersson, anbefallt åtal mot stadsfiskalen i Katrineholm
Johan Dahl för olaga anhållande. Av redogörelsen framgår, att
Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt, varest åtalet väckts samt
klaganden yrkat skadestånd av Dahl, i dom den 24 oktober 1950 ogillat
den mot Dahl i målet förda talan. I en den 14 november 1950 i obetalt
brev till domsagans kansli ankommen vadeinlaga hade klaganden förklarat
sig fullfölja talan mot häradsrättens dom. Genom beslut den 17 november
1950 hade häradsrätten avvisat den i inlagan avsedda vadetalan
såsom icke inom rätt tid fullföljd. Mot detta beslut hade klaganden fullföljt
talan i Svea hovrätt.

I beslut den 28 december 1950 har hovrätten yttrat följande: Den av
klaganden upprättade vadeinlagan hade visserligen mot stadgandet i 33
kap. 3 § rättegångsbalken och den meddelade fullföljdshänvisningen insänts
till häradsrätten i obetalt brev, men då försändelsen på sätt av häradsrätten
angivits blivit utlöst och däri inneslutna handlingar datumstämplats
såsom inkomna till domsagans kansli den 14 november 1950, funne hovrätten
klagandens underlåtenhet att frankera brevet icke föranleda därtill,
att hans talan skulle anses icke rätteligen fullföljd. Hovrätten prövade
förty lagligt att, med upphävande av häradsrättens beslut, förklara klagandens
vadetalan skola upptagas till prövning, i följd varav det ålåge
häradsrätten att utan dröjsmål till hovrätten insända akten i det med
vadetalan avsedda målet.

Svea hovrätt har därefter genom dom den 17 februari 1951 ej funnit skäl
att göra ändring i häradsrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Fråga om felaktigt förfarande vid transport av alkoholist

till alkoholistanstalt.

Den 27 maj 1950 innehöll tidningen Aftonbladet under rubriken ”Vildsint
tågfånge fick kyckling och glass” en artikel av följande innehåll:

”Ett intermezzo, som i hög grad upprörde en del tågpassagerare, inträffade
i onsdags på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. En fånge, som
medföljde tåget, ställde till bråk — och fick i ''belöning’ kyckling och glass!

Det hela började i den nästan fullsatta restaurangvagnen — det var i
tåget, som gick från Göteborg kl. 15.40 — och där satt vid ett av borden
tre herrar och åt. Man hade hunnit med förrätten och var sin pilsner,
då plötsligt den ena av dem, en stor kraftig karl, störtade upp och med
några svordomar sökte kasta sig över de båda andra. Dessa lyckades
emellertid övermanna den vildsinte gästen och vred om hans armar bakom
ryggen. På så sätt kunde man också föra ut honom ur restaurangvagnen
förbi de andra gästerna.

Det inträffade väckte givetvis stort uppseende och en av medresenärerna
tog reda på vad som egentligen hänt. Man hade nämligen inte hört
något gräl från bordet före slagsmålet. Det visade sig nu att det var en
fångtransport, en fånge och två åtföljande polismän. Fången hade velat
ha vin till maten, men då han nekades detta blev han vild och började
bråka. Vad som upprörde passagerarna mest var emellertid fortsättningen
på dramat. Fången och hans följeslagare satt i en kupé tre vagnar från
restaurangvagnen och trots att det var mycket att göra i själva restaurangvagnen
måste personalen sedan springa med brickor med mat till den
kupé, där fången satt. Han fick både kyckling och glass, innan det hela
var färdigt.”

Sedan jag med anledning av denna tidningsartikel anmodat fångvårdsstyrelsen
att till mig inkomma med upplysningar i saken, meddelade styrelsen
efter verkställd undersökning, att ifrågavarande transport syntes avse
en på order av stadsfiskalen i Varberg verkställd förpassning av Bror . Axel
Reinhold Carlsson-Holm, vilken under bevakning av två polismän den 24
maj 1950 transporterats till alkoholistanstalten å Svartsjö.

Efter anmodan av mig verkställde därefter t. f. stadsfiskalen i Varberg
Nils Prahl utredning i ärendet genom förhör med de åsyftade polismännen,
poliskonstapeln Ivarl-Gustav Sthålebo och extra poliskonstapeln Claes
Axel Ingvar Bengtsson, varefter Prahl inkom med utredningen ävensom
med eget yttrande.

Vid förhöret uppgav Sthålebo följande: Den 24 maj 1950 hade Sthålebo
erhållit order att tillsammans med Bengtsson till alkoholistanstalten å
Svartsjö förpassa Carlsson-Holm, vilken efter permission icke återkommit
till anstalten. Förpassningen hade skett med tåg från Varberg klockan 12.13
nämnda dag. Under resan från Varberg till Göteborg hade Carlsson-Holm
verkat mycket orolig. Sålunda hade han icke kunnat sitta stilla på sin plats
utan sprungit fram och tillbaka i vagnen. Själv hade han förklarat, att han
hade bakrus på grund av spritförtäring dagarna förut. Carlsson-Holm hade
dock under denna första etapp av resan icke varit svår att ha att göra med.
I Göteborg hade gjorts ett par timmars uppehåll innan tåget till Stockholm
avgick. Under detta uppehåll hade polismännen och Carlsson-Holm huvudsakligen
vistats på centralstationen, men de hade även gått ut på staden,

emedan Carlsson-Holm velat köpa ut kaffe på en kaffekupong, som han
innehade. Polismännen hade därför följt med Carlsson-Holm till en affär
i närheten av stationen. Han hade emellertid icke fått ut något kaffe,
emedan kupongen ännu icke var giltig. I affären hade han i stället för
egna medel köpt korv och fläsk samt bett att få köpa två flaskor pilsnerdricka,
som han ville ha med sig på resan. Sthålebo och Bengtsson hade
medgivit detta på grund av att de befarat, att det skulle bli trångt om
utrymmet på tåget, och för att de skulle kunna förebygga ett utbrott från
Carlsson-Holms sida. Å Stockholmståget hade de fått plats i en tredjeklassvagn.
Då det varit mycket folk i vagnen, hade de icke kunnat få plats intill
varandra. Carlsson-Holm hade suttit på en bänk närmast fönstret och
bredvid honom Bengtsson. Mitt emot Carlsson-Holm hade suttit en dam
och bredvid henne Sthålebo. Strax efter det tåget satt sig igång hade Carlsson-Holm
fått följa med Sthålebo in på toaletten, där han fått dricka ur
de båda flaskor pilsner han köpt i Göteborg. Han hade då visat samma oro
som tidigare under resan. Han hade fått båda flaskorna på en gång för att
de ”ville ha det undanstökat”. Därefter hade Carlsson-Holm blivit betydligt
lugnare. Resan hade sedan gått bra tills tåget befunnit sig nära Hallsberg.
Strax innan tåget kommit till Hallsberg hade Sthålebo och Bengtsson sinsemellan
talat om att de skulle gå in i restaurangvagnen och få en bit mat.
Detta hade Carlsson-Holm hört, och han hade då bett att få följa med för
att få ett ordentligt mål mat innan han avlämnades på anstalten. Han
hade framhållit, att han själv hade pengar och att han likaväl kunde använda
dem, enär de eljest skulle tagas ifrån honom på anstalten. De hade
följts åt till restaurangvagnen alla tre och slagit sig ned vid ett bord, där
inga andra personer sutto. På matsedeln hade stått dels ärter, som ingen
av dem var förtjust i, dels kyckling. De hade därför beställt in kyckling
alla tre. Vid bordet hade Carlsson-Holm suttit närmast fönstret, Sthålebo
bredvid honom och Bengtsson mitt emot. Först hade de ätit smörgåsbord
och soppa. Därefter hade de beställt en pilsnerdricka och två flaskor läskedryck.
Avsikten hade varit, att Sthålebo och Bengtsson skulle dela pilsnern
och blanda upp den med läskedryck. För Carlsson-Holms del hade det icke
varit avsett att han skulle få något av pilsnerdrickan. Medan de väntat på
varmrätten hade Carlsson-Holm sagt, att han ville ha vin till maten. Han
hade fått det beskedet att han icke fick något vin. Därpå hade CarlssonHolm
rest sig häftigt upp och yttrat, att ”då sitter jag inte kvar här”. Samtidigt
hade han tagit ett steg mot Sthålebo, liksom för att knuffa undan
honom och komma ut. Sthålebo och Bengtsson hade då tagit Carlsson-Holm
i armarna och vridit dem bakåt ryggen på honom, varefter han förts ut
från restaurangvagnen. Carlsson-Holm hade icke gjort något motstånd.
Under intermezzot hade Carlsson-Holm vält ut den pilsnerdricka, som
Sthålebo och Bengtsson beställt in och varav de icke hunnit dricka något.
I restaurangvagnen hade vid tillfället förutom Sthålebo, Bengtsson och

Carlsson-Holm icke uppehållit sig mer än ett par tre personer. Utförandet
av Carlsson-Holm hade gått så fort, att Sthålebo ej trodde, att det varit
många som lagt märke till det. Då polismännen fört ut Carlsson-Holm till
plattformen i ändan av restaurangvagnen, hade de träffat tågbefälhavaren,
vilken av Sthålebo ombetts att vid ankomsten till Hallsberg — tåget var
just då på ingående dit — ringa till polisen och be dem komma ned med
ett par handbojor att ha till reds, därest Carlsson-Holm finge ett raseriutbrott.
Sthålebo hade dessutom bett tågbefälhavaren att ordna med en
särskild kupé åt dem. Under uppehållet i Hallsberg hade polisen kommit
ned till stationen och haft med sig en armlänk. Sthålebo hade lagt den omkring
ena handleden på Carlsson-Holm, varefter han på perrongen fört
denne från restaurangvagnen till en enskild kupé längre fram i tåget. I fortsättningen
hade Carlsson-Holm förhållit sig lugn. En halvtimme efter det
tåget lämnat Hallsberg hade en servitör kommit in i kupén och frågat, hur
de skulle ha det med maten. På Sthålebos fråga, huruvida de finge betala
den, eftersom de beställt och ätit en del, hade servitören svarat, att det
måste de göra. Servitören hade själv erbjudit sig att taga in maten till dem
i kupén, vilket skett. Något tal om Carlsson-Holm hade det icke varit, men
då servitören kommit med maten, hade även Carlsson-Holms mat varit
med. Sedan de ätit varmrätten — kyckling — hade servitören tagit ut servisen,
och strax därefter hade han kommit tillbaka med tre portioner glass.
Sthålebo hade icke tänkt på någon dessert, men servitören hade uppgivit,
att desserten inginge i priset. Innan resan påbörjats, hade i Varberg inköpts
ett smörgåspaket för 2 kronor 50 öre åt Carlsson-Holm. Av dessa smörgåsar
hade han icke ätit någonting under resan. Sthålebo hade icke haft med sig
några smörgåsar, emedan avresan skett med så kort varsel att han icke
hunnit skaffa sig någon matsäck. Troligen hade icke heller Bengtsson haft
någon matsäck med sig. Anledningen till att Carlsson-Holm fått följa med
in i restaurangvagnen hade varit, att Sthålebo och Bengtsson icke velat
gå ifrån Carlsson-Holm en i taget, emedan Carlsson-Holm kunnat befaras
bli våldsam. Att Sthålebo och Bengtsson själva där beställt in en flaska
pilsnerdricka hade skett av ren obetänksamhet. De hade icke reflekterat
över att Carlsson-Holm skulle kunna känna sig irriterad därav. Han hade
förut fått två flaskor pilsnerdricka och vid det tillfället varit lugn.

Bengtsson berättade vid förhöret i huvudsaklig överensstämmelse med
Sthålebo.

Prahl anförde i det avgivna yttrandet följande.

Carlsson-Holm, som varit efterlyst i tidningen Polisunderrättelser emedan
han efter permission icke inställt sig å alkoholistanstalten å Svartsjö, hade
anträffats i sitt föräldrahem i Varberg den 23 maj 1950 klockan omkring 22.
Då polismännen kommit till hans föräldrahem för att omhändertaga honom,
hade de av Carlsson-Holms moder fått en maning att vara försiktiga, emedan
Carlsson-Holm hade kniv på sig. Vid omhändertagandet hade Carlsson -

Holm gjort våldsamt motstånd genom att försöka slita sig loss, vilket
emellertid icke lyckats honom. De polismän, som verkställt omhändertagandet,
hade emellertid icke ansett, att det våldsamma motståndet varit av
så allvarlig art att åtal borde ske. Vid omedelbart efter omhändertagandet
företagen visitation hade i en av Carlsson-Holms fickor anträffats en blottad
slidkniv, och Carlsson-Holm hade uttalat sitt beklagande över att han icke
fått tillfälle begagna kniven mot polismännen. Carlsson-Holm hade tidigare
vid flera tillfällen på grund av alkoholmissbruk tagits om hand av polisen
i Varberg och även genom polisens försorg transporterats till alkoholistanstalt.
Vid dessa tillfällen hade han icke varit särskilt svår att handskas
med. Vid det nu ifrågavarande tillfallet hade han emellertid givit intryck
av att vara i eu betydligt desperatare sinnesstämning än vid de tidigare
tillfällena. På grund därav hade beslutats, att transporten till Svartsjö
skulle ske under bevakning av två polismän. Den ene av de polismän som
beordrats verkställa transporten — Sthålebo — hade den 1 mars 1950
ensam transporterat Carlsson-Holm till Svartsjö, och Carlsson-Holm hade
då icke varit svårhanterlig. Sthålebo vore ordinarie poliskonstapel sedan
den 8 juli 1946, medan Bengtsson anställts som extra poliskonstapel i staden
den 1 februari 1949. Enligt 13 § polisreglementet hade det sålunda
varit Sthålebo, som vid den tjänsteförrättning transporten innebar haft
att utöva befäl. Polismännens åtgärd att låta Carlsson-Holm i Göteborg
inköpa två flaskor pilsnerdricka samt låta honom förtära dessa under resan
syntes Prahl vara en direkt förseelse mot 63 § alkoholistlagen. Polismännen
syntes ha varit medvetna därom men ansett, att Carlsson-Holm var i en
sådan sinnesförfattning att de, för att lugna honom, måste tillgripa denna
utväg. Prahl ifrågasatte om åtgärden varit motiverad med hänsyn till
säkerheten under transporten, men såsom ett medel att lugna CarlssonHolm
och förebygga för medpassagerarna störande uppträdande från hans
sida syntes åtgärden kunnat ha ett visst fog för sig. Att polismännen låtit
Carlsson-Holm följa med till restaurangvagnen för att på egen bekostnad
intaga ett mål mat syntes icke vara att direkt anmärka på, även om lämpligheten
därav kunde ifrågasättas med hänsyn till att som regel pilsnerdricka
och ofta även vin brukade finnas på borden i en restaurangvagn
och åsynen därav kunde verka stegrande på en alkoholists begär efter rusdrycker
samt utlösa ett utbrott, såsom i detta fall skett. Vad Prahl däremot
ansåge obetänksamt av polismännen vore, att de åt sig själva beställt in
pilsner medan Carlsson-Holm satt vid samma bord. Beträffande polismännens
åtgöranden med Carlsson-Holm, sedan denne brusat upp till följd
av att han ej fick beställa vin, syntes Prahl intet vara att erinra däremot.
Ej heller torde någon anmärkning kunna riktas mot polismännen för det
de, sedan de med Carlsson-Holm tagit plats i särskild kupé, mottagit den
mat, som de beställt och voro betalningsskyldiga för och som serveringspersonalen
å tåget själv erbjudit sig att servera i kupén.

Sedan därefter Sthålebo och Bengtsson beretts tillfälle att ånyo yttra sig
i ärendet, anförde de i gemensamt avgivet yttrande, bland annat, följande.

Orsaken till att Sthålebo och Bengtsson, trots vetskap om gällande bestämmelser
i alkoholistlagen om förbud att lämna alkoholhaltiga drycker
till den som vore intagen å alkoholistanstalt, låtit Carlsson-Holm få dricka
ifrågakomna två flaskor pilsner hade varit, att det av Carlsson-Holms synnerligen
oroliga uppträdande under resan Varberg—Göteborg framstått
såsom tydligt och klart, att han skulle kunna företaga sig vad som helst.
Då Sthålebo och Bengtsson velat förebygga ett med all sannolikhet ganska
nära förestående utbrott hos honom, hade de efter mycken tvekan och diskussion
kommit överens om att låta Carlsson-Holm i Göteborg få inköpa
ett par flaskor pilsner, som han senare skulle få förtära på tåget. Om Carlsson-Holm
fått ett utbrott på tåget, hade detta givetvis medfört obehag
och otrevnad för de andra medresenärerna. Sthålebo och Bengtsson hade
ej heller ansett det vara till någon som helst nytta att avbryta resan, enär
detta med all sannolikhet icke skolat medföra, att Carlsson-Holm blivit
lugnare. Det skulle även onödigt ha fördröjt resan. Då de stigit på tåget
i Göteborg, hade de sökt efter en enskild kupé, enär de varit överens om
att de då lättare skulle kunna omhänderha Carlsson-Holm och heller icke
vara tvungna att låta honom få förtära den inköpta pilsnerdrickan. De hade
även på detta sätt skolat vara fria från övriga medresenärer och således
lättare kunnat avstyra ett eventuellt utbrott från Carlsson-Holms sida.
Det hade emellertid visat sig omöjligt att få någon enskild kupé, varför
de fått taga plats i en öppen kupé med resenärer runt om, däribland även
minderåriga. På grund därav hade Sthålebo och Bengtsson sett sig så gott
som nödsakade att låta Carlsson-Holm få dricka den inköpta pilsnern, som
han fått förtära på tågets toalett — helt avskilt från övriga medresenärer.
Efter det Carlsson-Holm förtärt pilsnerdrickan, hade han märkbart lugnat
sig och verkat åter ha kommit i balans. Beträffande besöket i restaurangvagnen
ville Sthålebo och Bengtsson framhålla, att de icke känt till bestämmelserna
i 8 § i kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare
bestämmelser rörande alkoholistvården. De hade givetvis handlat i
strid mot gällande bestämmelse, men som nämnts i ren okunnighet om
stadgandets lydelse. De hade endast tillsammans beställt en flaska pilsner,
som de dock icke förtärt, emedan pilsnerflaskan vid uppträdet senare blivit
omkullslagen. Åberopande det anförda ville Sthålebo och Bengtsson som
deras egen uppfattning framhålla, att Carlsson-Holms vid tillfället synnerligen
oroliga tillstånd ställt dem inför en nödsituation och att de i denna
situation ansett sig, för att förhindra ett synnerligen pinsamt uppträde,
böra tillmötesgå Carlsson-Holms begäran att få inköpa och förtära ett par
flaskor pilsner. Då det dessutom åtminstone för tillfället tydligt synts på
Carlsson-Holm, att detta medgivande verkat lugnande, hade Sthålebo och
Bengtsson ansett sig i den uppkomna situationen icke göra något orätt.

Däremot ansåge de sig i viss mån ha förfarit oriktigt vid beställningen av
pilsnerdrickan i restaurangvagnen, men detta hade skett av ren okunnighet.
De hemställde därför, att ärendet icke måtte föranleda någon JO:s vidare1
åtgärd.

Enligt vad hit inkomna handlingar utvisade hade Carlsson-Holm ett
tjugotal gånger sakfällts för fylleri samt ett flertal gånger dömts till frihetsstraff
för begångna brott, däribland misshandel och våldsamt motstånd,
ävensom under olika tider varit intagen å alkoholistanstalt. Genom utslag
den 28 februari 1950 hade länsstyrelsen i Hallands län med stöd av 1 och
24 §§ alkoholistlagen den 12 juni 1931 förordnat, att Carlsson-Holm omedelbart
skulle intagas å allmän alkoholistanstalt. Med anledning därav hade
Carlsson-Holm den 2 mars 1950 intagits å anstalten å Svartsjö, varifrån
han erhållit permission tre dygn från och med den 7 maj 1950. Då han icke
återvänt vid permissionstidens utgång, hade den 12 maj begärts efterlysning
i Polisunderrättelser.

I en till landsfogden i Hallands län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 63 § alkoholistlagen den 12 juni 1931 stadgas, att om någon lämnar åt
den, som honom veterligen är ställd under övervakning enligt samma lag
eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga drycker eller eljest
hjälper sådan person att åtkomma dylika drycker, skall han straffas med
böter från och med 5 till och med 200 kronor. Med alkoholhaltiga drycker
förstås spritdrycker och vin ävensom sådana maltdrycker, som innehålla mer
än 1,8 viktprocent alkohol.

Genom kungl. kungörelse den 27 maj 1932, nr 215, ha meddelats vissa
närmare bestämmelser rörande alkoholistvården. I 8 § i denna kungörelse
sådan den lyder enligt kungörelse den 30 juni 1943, nr 553, heter det: Skall
någon genom länsstyrelses eller polismyndighets försorg inställas å allmän
alkoholistanstalt, bör verkställandet därav i den mån så lämpligen kan ske
uppdragas åt särskild vårdare. Sådan vårdare har att under förrättningen
iakttaga fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker och skall
tillse, att den vårdbehövande icke förtär sådana drycker under den tid han
står under vårdarens tillsyn.

Genom dessa stadganden har uttryckligen föreskrivits, att den som å
tjänstens vägnar har vård om en alkoholist, som skall intagas å alkoholistanstalt,
skall tillse, att denne icke får tillgång till alkoholhaltiga drycker
under transporten dit. Klart är, att vårdaren under inga omständigheter
får hjälpa alkoholisten att åtkomma sådana drycker. Härutöver har det
också förbjudits vårdaren att för egen del förtära alkoholhaltiga drycker
under förrättningen. Att fullständig avhållsamhet från spritdrycker ålagts
vårdare är uppenbarligen betingat därav, att den vårdbehövande icke skall

under transporten behöva åse, hur andra få använda de åtrådda dryckerna,
varigenom måhända hans eget begär skulle stegras. Oavsett de uttryckliga
stadgandena måste det emellertid ligga i sakens natur, att den som ansvarar
för transporten av en alkoholist icke får tillåta denne att använda spritdrycker
eller andra därmed jämförliga drycker eller för egen del använda
sådana i alkoholistens närvaro.

I förevarande fall är upplyst, att Carlsson-Holm, vilken sedan den 2 mars
1950 vårdats å alkoholistanstalten å Svartsjö men efter permission några
dagar i början av maj månad avvikit, omhändertagits av polisen i Varberg
och den 24 maj 1950 av Sthålebo och Bengtsson med tåg transporterats
över Göteborg till Stockholm. Under tåguppehåll i Göteborg ha Sthålebo
och Bengtsson i samråd låtit Carlsson-Holm inköpa två flaskor pilsnerdricka,
som han senare å tåget mellan Göteborg och Stockholm tillåtits att
förtära. För intagande av middag ha Sthålebo och Bengtsson senare under
resan låtit Carlsson-Holm medfölja till och taga plats i tågets restaurangvagn.
Där ha Sthålebo och Bengtsson till måltiden för egen del beställt in
en flaska pilsnerdricka. Då Carlsson-Holm därefter begärt att få beställa
in vin till maten men förvägrats detta, har han ställt till ett uppträde i
vagnen och måst föras ut från densamma.

Vad till en början angår medgivandet för Carlsson-Holm att inköpa och
förtära pilsner synes mig vad Sthålebo och Bengtsson anfört till försvar
för den påtalade åtgärden icke kunna lända dem till ursäkt. Även om medgivandet
varit förestavat av en önskan att lugna Carlsson-Holm, måste
Sthålebo och Bengtsson därigenom anses ha icke blott brustit i omdöme
utan även gjort sig skyldiga till överträdelse av uttryckliga föreskrifter.
Oavsett att ett dylikt förfarande i och för sig belagts med straff, synes mig
detsamma innebära ett sådant oförstånd i tjänsten, att det icke kan undgå
att betraktas såsom tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras. Vad angår
medtagandet av Carlsson-Holm till restaurangvagnen synes väl detta med
hänsyn till den där tillåtna serveringen av vin och Öl ha varit olämpligt
men dock i och för sig icke kunna betraktas som tjänstefel. Sthålebos och
Bengtssons åtgärd att för egen del låta servera sig pilsnerdricka kan däremot
icke lämnas opåtald. Uteslutet är ingalunda, att det varit denna
åtgärd, måhända i förening med den tidigare av Carlsson-Holm förtärda
pilsnern, som framkallat det uppträde, som ägt rum i restaurangvagnen
och föranlett måltidens avbrytande. Hur därmed än må vara, finner jag
Sthålebos och Bengtssons förfarande i sagda del icke kunna undgå åtal
för tjänstefel.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Sthålebo
och Bengtsson för tjänstefel i anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas

enligt 63 § alkoholistlagen, jämfört med 25 kap. 5 § strafflagen, samt 25
kap. 4 § strafflagen och 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag.

Rådhusrätten i Varberg, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 8 januari
1951 följande.

De tilltalade ha vitsordat de av åklagaren uppgivna faktiska omständigheterna
i målet men bestritt ansvar.

I målet är ostridigt, att de tilltalade under ifrågavarande förpassning
varit att anse såsom sådana vårdare, som avses i 8 § kungörelsen den 27
maj 1932 med vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården, sådan
denna paragraf lyder enligt kungörelse den 30 juni 1943. Rådhusrätten finner,
att Bengtsson vid denna tjänsteförrättning jämlikt 13 § polisreglementet
stått under Sthålebos befäl. I den mån några av de tilltalade under förrättningen
gemensamt eller i samråd vidtagna åtgärder äro att betrakta
såsom tjänstefel, kan därför endast Sthålebo göras ansvarig för dem. Bengtsson
kan på den grund icke i målet ådömas ansvar för tjänstefel.

Beträffande först åklagarens ansvarsyrkande mot de tilltalade för det
de medgivit Carlsson-Holm att inköpa och sedan på tåget mellan Göteborg
och Hallsberg förtära två flaskor pilsnerdricka, så finner rådhusrätten att
de icke genom nämnda medgivande kunna sägas ha lämnat Carlsson-Holm
pilsnerdricka eller hjälpt honom att åtkomma dylik dricka samt att de
därför icke brutit mot 63 § alkoholistlagen. Däremot står medgivandet i
och för sig i strid mot 8 § i ovannämnda kungörelse, vari föreskrivits att
vårdare skall tillse att den vårdbehövande icke förtär alkoholhaltiga drycker
under den tid han står under vårdares tillsyn. I målet är emellertid utrett,
att Carlsson-Holm redan under tågresan mellan Varberg och Göteborg
varit synnerligen orolig, varför fråga uppkommit mellan de tilltalade, huru
denna oro skulle kunna stillas utan att behöva utlösas i form av våld. Det
var för polismännen väl känt att Carlsson-Holm var synnerligen besvärlig
att handskas med, och dennes moder hade, då Carlsson-Holm omhändertogs,
varnat för att han kunde befaras bli våldsam. Efter moget övervägande
hade Sthålebo under dessa förhållanden — efter att ha samrått
med Bengtsson — beslutat sig för att medgiva Carlsson-Holm att i Göteborg
inköpa två flaskor pilsnerdricka och att under den därefter följande
tågresan, om så visade sig nödvändigt, förtära dessa. Rådhusrätten finner,
att Sthålebo haft skäl till detta sitt medgivande, och denna uppfattning
styrkes av ett av försvararen åberopat utlåtande, avgivet av docenten Sander
Izikowitz i ett annat likartat mål. Utredningen synes också giva vid
handen att Carlsson-Holm blivit lugnare av den förtärda pilsnern, medan
det senare inträffade uppträdet i restaurangvagnen synes ha förorsakats
därav, att Sthålebo förbjudit servering av vin, som Carlsson-Holm beställt
åt sig.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner rådhusrätten att Sthålebos
ifrågavarande medgivande icke bör för honom medföra ansvar för tjänstefel.

Vad härefter angår åklagarens yrkande om ansvar för tjänstefel, bestående
däri att de tilltalade i restaurangvagnen låtit i Carlsson-Holms närvaro
för egen del servera sig pilsner, så är i målet ostridigt, att Sthålebo
beställt en flaska pilsnerdricka men att denna icke blivit förtärd, emedan
pilsnerflaskan vid det senare inträffade uppträdet blivit omkullslagen.
Sthålebo har därför icke brutit mot 8 § i ovanberörda kungörelse, som i
detta hänseende endast ålägger vårdare fullständig avhållsamhet från
alkoholhaltiga drycker under förrättningen. Däremot har han förfarit
olämpligt och felaktigt i tjänsten genom att på sätt som skett beställa
pilsner åt Bengtsson och sig. Med hänsyn till omständigheterna och särskilt
till att beställningen endast avsett en flaska pilsnerdricka för två personer,
finner rådhusrätten emellertid, att detta Sthålebos förfarande ej är av
beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

Rådhusrätten prövar rättvist ogilla åklagarens mot Sthålebo och Bengtsson
förda talan.

Beträffande åtalet mot Bengtsson lät jag med hänsyn till omständigheterna
bero vid den utgång målet erhållit i rådhusrätten.

Vad däremot angår åtalet mot Sthålebo fann jag mig icke böra åtnöjas
med rådhusrättens dom.

Jag uppdrog därför åt landsfogden i Hallands län att hos hovrätten för
Västra Sverige fullfölja talan mot rådhusrättens dom, såvitt därigenom
åtalet mot Sthålebo ogillats, och framhöll därvid följande.

Beträffande medgivandet för Carlsson-Holm att inköpa och på tåget förtära
två flaskor pilsnerdricka synes mig rådhusrättens mening att Sthålebo
därmed icke skulle ha hjälpt Carlsson-Holm att åtkomma pilsnerdricka icke
hållbar. Då Carlsson-Holm vid besöket i den affär, där pilsnern inköptes,
stod under Sthålebos uppsikt, hade det varit dennes tjänsteplikt att tillse,
att Carlsson-Holm icke inköpte några alkoholhaltiga drycker. Då Sthålebo
i stället för att hindra detta inköp lämnat sitt tillstånd till detsamma,
synes mig detta förfarande från Sthålebos sida icke kunna betraktas annorlunda
än som en hjälp åt Carlsson-Holm att anskaffa pilsnerdrickan och
därmed innebära ett sådant handlande, som är straffbelagt enligt 63 § alkoholistlagen.
I varje fall har, såsom rådhusrätten funnit, medgivandet stått
i strid mot den i 8 § kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare bestämmelser
rörande alkoholist vården meddelade föreskriften att vårdare
skall tillse, att den vårdbehövande icke förtär alkoholhaltiga drycker under
den tid han står under vårdarens tillsyn.

Vad angår de av rådhusrätten anförda omständigheterna, på grund av
vilka Sthålebos omförmälda medgivande ansetts icke böra medföra ansvar
för tjänstefel, vill jag framhålla, att även om Carlsson-Holm under resan

2 — Justiticombudsvianncns ämbctsbcrättelse till 1952 års riksdag.

mellan Varberg och Göteborg varit orolig, vårdarna icke befunnit sig i ett
nödläge, som i någon mån kunnat motivera en överträdelse av de för transporten
gällande föreskrifterna om tillsyn över Carlsson-Holm. Enligt min
mening hade, då vårdarna voro två och därtill erfarna polismän, transporten
kunnat i regelrätt ordning genomföras utan att Carlsson-Holm fått sin
önskan om tillåtelse att förtära alkoholhaltiga drycker uppfylld. Sthålebos
medgivande kan ej heller rättfärdigas av innehållet i det i målet åberopade
utlåtandet av Izikowitz. I detta utlåtande, som avsåg en annan polismans
handlingssätt i liknande fall, uttalades, att ur medicinsk synpunkt polismannen
icke handlat klandervärt genom att låta den av honom förpassade
alkoholisten inköpa och förtära pilsnerdricka och porter. Ur juridisk synpunkt
måste Sthålebos handlande, varigenom uttryckliga föreskrifter åsidosatts,
betraktas såsom tjänstefel av beskaffenhet att icke böra undgå ansvar.

Beträffande slutligen Sthålebos påtalade åtgärd att i restaurangvagnen
låta i Carlsson-Holms närvaro servera sig och Bengtsson pilsner synes mig
den omständigheten att pilsnern icke blivit förtärd sakna avgörande betydelse.
Stadgandet i 8 § ovannämnda kungörelse om avhållsamhet från alkoholhaltiga
drycker har uppenbarligen avsett att förhindra, att den transporterade
alkoholistens begär efter alkoholhaltiga drycker skulle väckas
eller stegras genom åsynen av sådan dryck hos hans vårdare. Det torde
därför få anses uppenbart, att Sthålebo genom att låta servera sig och
Bengtsson pilsner vid ifrågavarande tillfälle brutit mot föreskriften i ovannämnda
paragraf. Rådhusrätten, som ej funnit paragrafen tillämplig i förevarande
fall, har emellertid ansett, att Sthålebo förfarit olämpligt och felaktigt
i tjänsten genom att beställa in pilsnern. Mig synes Sthålebos handlande
sett i ett sammanhang böra anses såsom tjänstefel av beskaffenhet
att — utan hänsyn till den ringa kvantiteten av den serverade pilsnern —
föranleda ansvar.

Hovrätten för Västra Sverige fastställde genom dom den 17 maj 1951
rådhusrättens domslut såvitt i hovrätten var i fråga.

Såsom domskäl anförde hovrätten följande.

Vad angår Sthålebos till Carlsson-Holm lämnade medgivande att inköpa
och förtära två flaskor pilsnerdricka finner hovrätten att, enär det ålegat
Sthålebo såsom vårdare av Carlsson-Holm att tillse, att Carlsson-Holm
under transporten icke förtärde alkoholhaltiga drycker, Sthålebo genom att
lämna nyssnämnda medgivande måste anses ha hjälpt Carlsson-Holm att
åtkomma de två flaskorna pilsnerdricka.

Av vad Sthålebo i målet andragit till sitt försvar framgår emellertid, att
Carlsson-Holm befunnit sig i ett sådant tillstånd att det måst befaras att
han, därest han icke erhölle pilsnerdricka, skulle bliva våldsam. Eftersom
Carlsson-Holm icke kunde transporteras avskild från övriga passagerare
har Sthålebo haft att räkna med att ett våldsutbrott från Carlsson-Holms

sida — oaktat Carlsson-Holm vaktades av två polismän — kunnat medföra
fara eller i vart fall betydande obehag för andra passagerare. Denna risk har
Sthålebo avvärjt genom att låta Carlsson-Holm få de två flaskorna pilsnerdricka.
Sagda förfarande kan i anseende till Carlsson-Holms betydande
spritförtäring under dagarna före transporten knappast antagas ha menligt
inverkat på Carlsson-Holms alkoholsjukdom och har i varje fall i och för
sig inneburit ett så ringa åsidosättande av föreskrifterna i 63 § alkoholistlagen,
att Sthålebos handlande, med hänsyn till syftet därmed och till den
förutnämnda risk för våldshandlingar, vilken därigenom undanröjts, måste
anses ha varit befogat.

Vid angivna förhållanden finner hovrätten, att Sthålebos förfarande i
denna del av målet icke är straffbart.

I fråga om åklagarens yrkande om ansvar å Sthålebo för det han i restaurangvagnen
låtit servera sig pilsner i Carlsson-Holms närvaro gillar hovrätten
rådhusrättens bedömande.

Vid överläggningen till dom i målet yppades skiljaktiga meningar inom
hovrätten.

Först röstades över frågan huruvida Sthålebo genom att ha medgivit
Carlsson-Holm att i Göteborg inköpa och sedan å tåget mellan Göteborg
och Hallsberg förtära pilsner gjort sig skyldig till straffbar gärning.

En ledamot, referenten, yttrade: ”Sthålebo måste anses ha under färden
varit sådan vårdare, som avses i 8 § kungörelsen den 27 maj 1932 med
vissa närmare bestämmelser rörande alkoholistvården i dess lydelse enligt
kungörelsen den 30 juni 1943, och i nyssnämnda stadgande har föreskrivits,
att vårdaren skall tillse att den vårdbehövande icke förtär alkoholhaltiga
drycker under den tid han står under vårdarens tillsyn. Även utan att särskild
föreskrift därom givits åligger det uppenbarligen vårdaren att jämväl
tillse, att den vårdbehövande icke under samma tid för egen förtäring
tillhandlar sig dylika drycker.

Då Sthålebo medgivit Carlsson-Holm att inköpa och förtära pilsnerdricka,
har han handlat i strid mot vad sålunda ålegat honom.

Till förklaring av sitt handlingssätt har Sthålebo anfört: Redan under
tågresan mellan Varberg och Göteborg hade Carlsson-Holm, som förtärt
omåttliga mängder sprit dagarna dessförinnan, varit synnerligen orolig
och pockat på pilsnerdricka. Sthålebo och den polisman som biträtt honom,
Bengtsson, hade känt till att Carlsson-Holm varit mycket besvärlig att
handskas med och befarat, att denne skulle ställa till våldsamma och svårbemästrade
uppträden å tåget, om han icke erhölle pilsnerdricka. Sthålebo
hade därför, efter samråd med Bengtsson, beslutat tillåta Carlsson-Holm
att inköpa och förtära en mindre myckenhet pilsnerdricka. Denna åtgärd
hade visat sig ha en lugnande inverkan på Carlsson-Holm. Sthålebo ansåge,
att han befunnit sig i en sådan svår situation att han haft fog för berörda

medgivande. Den eftergift han därigenom gjort vore ringa. Den kvantitet
pilsnerdricka han tillåtit Carlsson-Holm inköpa och förtära vore obetydlig,
i all synnerhet i jämförelse med den omåttliga myckenhet alkoholhaltiga
drycker Carlsson-Holm förtärt dagarna före färden, och med hänsyn till
sistnämnda förtäring kunde förtäringen under transporten icke ha inverkat
på Carlsson-Holms nykterhetstillstånd. Eftergiften vore att anse som ringa
även på den grund att därigenom kunnat undvikas allvarliga olägenheter
och obehag under tågresan.

Transporten av Carlsson-Holm har otvivelaktigt varit mycket vansklig
att genomföra. Av utredningen framgår, att Carlsson-Holm redan under
tågresan mellan Varberg och Göteborg var mycket irriterad och orolig till
följd av sin omåttliga spritförtäring före färden. För polismännen var det
också väl känt, att Carlsson-Holm hade ett synnerligen häftigt lynne, och
då Carlsson-Holm omhändertagits hade hans moder varnat för att han
skulle gripa till våld. Under dessa omständigheter hade Sthålebo anledning
befara, att Carlsson-Holm, därest han icke erhölle pilsnerdricka, under den
fortsatta färden lcomme att uppträda våldsamt eller störande samt att ett
sådant uppträdande, särskilt om Carlsson-Holm icke kunde hållas avskild
från övriga passagerare, lätt kunde medföra fara eller i vart fall betydande
obehag för de medresande.

Även om de svårigheter, varmed transporten sålunda varit förenad, tillbörligen
beaktas kan emellertid Sthålebo, som under transporten haft en
annan polisman till sitt förfogande, icke sägas ha haft giltig anledning till
sitt medgivande.

Sthålebo har således, då han lämnat detta, åsidosatt honom åliggande
tjänsteplikt.

Däremot kan det icke anses, att han genom att under föreliggande förhållanden
lämna berörda medgivande, vilket i och för sig allenast inneburit
eftersättande av en å tjänsteplikt grundad skyldighet att hindra anskaffande
av alkoholhaltiga drycker, tillika brutit mot föreskrifterna i 63 §
alkoholistlagen.

Genom åsidosättandet av sin tjänsteplikt har Sthålebo förfarit felaktigt
i nu förevarande hänseende. Med hänsyn till de svåra förhållanden, varunder
transporten ägt rum, till syftet med eftergiften och till att denna
varit förhållandevis ringa bör felaktigheten emellertid icke skäligen föranleda
ansvar.”

En adjungerad ledamot yttrade den mening, som framgår av hovrättens
dom i denna del.

En ledamot, med vilken lagmannen å avdelningen förklarade sig ense,
yttrade: ”Vad angår Sthålebos till Carlsson-Holm lämnade medgivande att
inköpa och förtära två flaskor pilsnerdricka finner jag, att enär det ålegat
Sthålebo såsom vårdare av Carlsson-Holm att tillse att denne under transporten
icke förtärde alkoholhaltiga drycker, Sthålebo genom att lämna

nyssnämnda medgivande måste anses ha hjälpt Carlsson-Holm att åtkomma
de två flaskorna pilsnerdricka.

Omständigheterna ha icke varit sådana att Sthålebo med hänsyn till risk
för svårbemästrade uppträden från Carlsson-Holms sida haft rätt att mot
stadgandet i 63 § alkoholistlagen lämna Carlsson-Holm sådan hjälp.

Sthålebo är således förfallen till ansvar jämlikt nämnda lagrum.”

Hovrätten fann omröstningen ha utfallit så, att hovrättens dom i denna
del skulle ha den lydelse, som överensstämde med den av adjungerade ledamoten
yttrade meningen.

Vid därefter företagen omröstning i frågan huruvida Sthålebo gjort sig
förfallen till ansvar genom att han i en restaurangvagn å tåget i CarlssonHolms
närvaro låtit för egen del servera sig pilsner voro samtliga ledamöter
ense på sätt domen utvisar.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Fråga om olaga hämtning av svarande i tvistemål.

Handlingarna i ett genom klagomål av fru Marianne Nyberg i Visby
hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Genom utslag den 11 juli 1944 dömde Stockholms rådhusrätt till äktenskapsskillnad
mellan assistenten Tage Nyberg och klaganden, därvid klaganden
berättigades att ha vårdnaden om makarnas barn Ingrid Maria,
född den 12 september 1940. I utslaget fastställde rådhusrätten vad makarna
under § 9 i ett i målet åberopat avtal av den 26 juni 1944 överenskommit
rörande rätt för Tage Nyberg att sammanträffa med barnet.

I stämningsansökan, som den 24 maj 1950 ingavs till rådhusrätten i
Visby, yrkade Tage Nyberg dels att rådhusrätten måtte bestämma att
barnet skulle vistas hos honom under fyra veckor från och med den 16 juli
1950 samt att klaganden måtte förpliktas att senast nämnda dag klockan
12 på dagen till Tage Nyberg eller ombud för honom utlämna barnet vid
äventyr att Tage Nyberg eljest berättigades att på klagandens bekostnad
erhålla handräckning för barnets utfående, dels ock att rådhusrätten måtte
i vissa i stämningsansökningen närmare angivna hänseenden till Tage
Nybergs förmån jämka avtalet av den 26 juni 1944, i vad anginge hans
rätt till samvaro med barnet.

För att svara å den genom nämnda ansökan väckta talan kallades klaganden
genom en av borgmästaren Harald Löwenberg den 24 maj 1950
utfärdad stämning att vid första inställelse å rådhuset i Visby måndagen
den 5 juni 1950 klockan 10 komma tillstädes personligen eller genom ombud
vid vite av 25 kronor.

Då målet å utsatt tid av Löwenberg företogs till förberedelse, inställde
sig Tage Nyberg genom ombud, advokaten Gunnar Kjällman i Visby, var -

emot klaganden uteblev. Med anledning av klagandens utevaro beslöt rådhusrätten,
att klaganden omedelbart skulle till rätten hämtas. Sedan i rättens
protokoll antecknats, att företaget hämtningsförsölc misslyckats, fällde
rådhusrätten klaganden för utevaro från rätten utan anmält och styrkt
laga förfall att utgiva det förelagda vitet, 25 kronor, samt utsatte målet
att åter förekomma den 9 juni 1950, då parterna skulle komma tillstädes,
klaganden vid vite av 500 kronor.

I en hit insänd skrift anförde klaganden, bland annat, följande.

Stämningen i målet hade delgivits klaganden på eftermiddagen den
30 maj 1950. Stämningsansökningen hade omfattat 7 sidor och åtföljts av
10 bilagor. Då klaganden icke ansett sig kunna utan hjälp av advokat
svara på stämningen, hade klaganden i skrivelse den 31 maj 1950 till rådhusrätten
anhållit om minst två veckors anstånd med avgivande av svar.
På grund av tidigare erfarenheter av Löwenbergs uppträdande mot klaganden
hade klaganden dessutom varit rädd för att utan advokat svara i ett
mål, där Löwenberg satt som ordförande. Senare samma dag hade klaganden
telefonerat till rådhuset för att efterhöra svar på sin skrivelse. Löwenberg
hade själv kommit till telefonen och sagt: ”Det är ju onödigt att dra
ut på tiden så här för det gäller ju bara en förberedande förhandling och
det behöver fru Nyberg ingen advokat till. Det är ju bara att resonera en
smula om jämkningar i fråga om avtalet. Det blir så dyrbart för fru
Nyberg att skaffa hit en advokat från fastlandet, han tar minst 200 kronor
för en inställelse. Det är bättre att vänta med anskaffandet av en advokat
till huvudförhandlingen.” På klagandens fråga huruvida Löwenberg menade,
att hon, som ej hade några erfarenheter av juridiska spörsmål, skulle kunna
reda sig i rätten, hade Löwenberg svarat: ”Ja, det är ju inga konstiga saker.
Det är väl inte underligt att herr Nyberg vill ha ändrat avtal när förhållandena
nu har ändrats och förresten tycker jag, att det här eländet skulle
kunnat ordnas Er emellan.” Klaganden hade framhållit, att målet vore
så pass invecklat att hon icke kunde svara i detsamma utan förberedelse.
Löwenberg hade svarat: ”Ja, ja, ja, saken måste ju i alla fall ordnas på
något sätt.” Klaganden hade frågat: ”Avslår borgmästaren min ansökan
om anstånd med mitt svaromål?” Han hade svarat: ”Ja det gör jag. Det
skulle dra ut på tiden alldeles för mycket.” Då klaganden genmält, att hon
ju bara hade fem dagar på sig att förbereda målet, hade Löwenberg svarat:
”Det här behöver Ni inte förbereda. Det är bara att inställa sig och svara
på frågor och resonera i förberedande syfte.” Klaganden hade frågat, om
hon finge komma till rådhuset och hämta skriftligt svar på sin anhållan,
vartill Löwenberg svarat: ”Nej det finns ingen anledning att ge skriftligt
svar. Ni har fått besked nu.” Den 2 juni hade klaganden till rådhusrätten
inlämnat en ansökan om utsättande av ny förberedelse i målet. Efter en
stund hade klaganden blivit uppringd av borgmästaren, som sagt: ”Det

är borgmästare Löwenberg. Jag har i dag fått en ny skrivelse från fru
Nyberg men jag förstår inte riktigt meningen. Det måste vara något missförstånd,
för det är ju inte meningen att en förberedande förhandling skall
behöva förberedas, utan parterna går igenom papperen och resonerar, inte
förrän vid huvudförhandlingen behöver man ta ställning i målet.” Några
frågor hade han icke framställt, och klaganden hade icke yttrat annat än
”jaså” eller något ord, som bekräftade att klaganden uppfattat vad han
sagt.

Av ovan omförmälda orsaker, anförde klaganden vidare, hade hon icke
inställt sig vid förhandlingen klockan 10 den 5 juni. Klockan 10.30 hade
hon blivit uppringd av Löwenberg, som yttrat: ”Jaså, fru Nyberg är
hemma. Det är borgmästare Löwenberg. Det var rättegång klockan 10
i dag.” Klaganden hade svarat, att hon visste detta men att hon ju skriftligen
meddelat Löwenberg, att hon ej på den korta tid, som stått till buds,
hunnit förbereda svaromålet eller anskaffa juridisk hjälp. Löwenberg hade
genmält: ”Det är inte det det gäller nu, utan fru Nyberg skulle kommit
hit så att vi fått tala med Er.” Intet annat hade yttrats. Klockan 10.50
samma dag, då klaganden befann sig ensam i sin bostad Lönnvägen 3 i
Visby, hade hon hört en hård bultning på dörren till sin lägenhet. Hon hade
varit sysselsatt i ett inre rum, och först efter en stund hade hon hört, att
någon talat högt utanför dörren. Det hade varit en mansröst som sagt,
att han skulle hämta klaganden till rådhusrätten. Klaganden hade icke
svarat någonting, och då det låtit oroväckande hade hon låtit dörren tillsvidare
förbli låst. Rösten utanför hade högt yttrat: ”Om Ni inte öppnar
nu så hämtar vi en smed som öppnar dörren.” Klaganden hade tyckt att
situationen var ytterst obehaglig, och hon hade därför telefonerat till sin
fästman, förste provinsialläkaren Åke Nordlander, och bett honom komma
genast. Han hade kommit klockan It i droskbil, vilken han låtit vänta
utanför på Lönnvägen. Nordlander hade meddelat klaganden följande.
När han kommit upp i klagandens trappa, hade där stått två uniformerade
poliser, vilka genast meddelat honom att de skulle hämta klaganden
och bett om hans medverkan. På Nordlanders fråga varför klaganden
skulle hämtas hade Nordlander fått till svar att det var på order från
stadsfiskalen. Just då hade klagandens hyresvärd, civilflygaren Nils Timring,
infunnit sig. Han hade stannat kvar samt hört och sett resten av
förloppet tills klaganden lämnade huset. Nordlander hade frågat poliserna,
om det fanns skriftlig order eller resolution på hämtning, men de
hade uppgivit att de icke hade någon sådan. De hade i stället visat eu
originalskrivelse, undertecknad av Löwenberg och ställd till stadsfiskalen
i Visby. Skrivelsen hade innehållit cn anhållan att klaganden skulle hämtas
till rådhusrätten. Nordlander hade frågat poliserna, vad de skulle
taga sig till om klaganden vägrade att följa med dem. Svaret hade till
cn början blivit undvikande, men på direkt fråga, huruvida de ämnade

bruka våld mot klaganden för att få henne med, hade den ene, poliskonstapeln
Harry Olovsson, svarat att de måste utföra den order de fått och
därför skulle använda våld för att föra klaganden till rådhusrätten, om
de ej kunde få klaganden med på annat sätt. — På Nordlanders uppmaning
hade klaganden därefter öppnat dörren, och poliskonstaplarna
samt Thiiring hade jämte Nordlander stigit in i klagandens bostad. Poliskonstapeln
Olovsson hade sagt till klaganden, att han hade order att hämta
henne till rådhusrätten. Han hade visat nyssnämnda av Löwenberg undertecknade
anhållan om klagandens hämtning. Olovsson hade befallt klaganden
att omedelbart följa med honom. Klaganden hade vägrat att följa
med, enär hon hade känslan av att polisaktionen var ett otillständigt
övergrepp från Löwenbergs sida med syfte att, under former som måste
kännas kränkande för klaganden, tvinga henne till svaromål, som han
visste att hon icke kunnat förbereda. Hennes vägran att följa med Olovsson
hade föranlett en del påpekanden från denne, bland annat att klaganden
skulle bliva dömd även om hon ej infunne sig i rätten och det skulle
hon själv bliva lidande på. ”Borgmästaren ansvarar för att det här går
rätt till väga och jag vill allvarligen råda fru Nyberg att följa med” hade
Olovsson yttrat. Nordlander och klaganden hade avlägsnat sig ur huset
och stigit in i Nordlanders väntande droskbil. Den ene polisen hade dröjt
sig kvar vid telefonsamtal i klagandens bostad, medan Olovsson följt tätt
intill klaganden och Nordlander. Utanför hade uppehållit sig ett antal
nyfikna samt ett 10-tal barn ävensom två droskchaufförer. Från grannhusen
hade det hela beskådats genom fönstren. Olovsson hade försökt
tränga sig in i Nordlanders droskbil men hindrats därifrån av chauffören.
Då Olovsson envisats, hade Nordlander och klaganden stigit ur bilen och
gått till Nordlanders privatbil, som stått några få meter därifrån. Under
förflyttningen dit hade Olovsson i skarp kommandoton ropat: ”Fru
Nyberg, stanna! Ni är gripen!” Detta hade de kringstående hört, och var
och en som iakttagit dem hade måst få den uppfattningen, att klaganden
vore en brottsling, som till varje pris skulle gripas och bortföras av polisen.
Nordlander och klaganden hade tagit plats i den förres bil. Olovsson
hade ställt sig på fotsteget intill klagandens plats med öppen dörr och
vägrat efterkomma Nordlanders uppmaning att stiga ned på marken. Bilen
hade körts på detta sätt ett 20-tal meter, varpå den stannats och Olovsson
ånyo uppmanats att stiga ned. Han hade fortfarande vägrat att göra
detta. Just då hade den andre konstapeln kommit fram och sagt till Olovsson,
att borgmästaren telefonledes meddelat honom, att de ”icke behövde
hämta fru Nyberg med våld”. Olovsson hade då stigit ned från bilens
fotbräda, och Nordlander och klaganden hade kört från platsen.

Den här relaterade skandalösa episoden, fortsatte klaganden, måste för
åskådarna ha tett sig som en förbrytarjakt och vore givetvis det allmänna
samtalsämnet i staden och i synnerhet vid Lönnvägen. Genom telefon -

påringning från en av Nordlanders vänner hade klaganden erfarit, att för
henne nedsättande rykten vore i gång i staden med anledning av polisaktionen.
Till ryktenas spridning hade Olovsson bidragit genom ett anmärkningsvärt
ogrannlaga uppträdande både före Nordlanders ankomst
till platsen och efter det att poliserna släppt klaganden. Nyligen hade klagandens
9-åriga dotter kommit och talat om, att en av hennes lekkamrater
sagt till henne, att ”det var två poliser som hämtade din mamma
häromdagen”. Vilka konsekvenser episoden kunde få för klagandens dotter
i hennes umgänge med jämnåriga vore lätt att förstå, och att hon hade
fått en psykisk chock vore visst. För egen del måste klaganden säga, att
polisaktionen gjort ett skakande intryck och att den givetvis skadat hennes
anseende. Skandalen hade drabbat även Nordlander, då lysning redan
avkunnats för klaganden och honom. Följande dag, den 6 juni 1950, hade
klaganden fått kallelse att vid vite av 500 kronor inställa sig till fortsatt
förberedelse å rådhuset den 9 juni 1950. Klaganden hade då infunnit sig
och biträtts av Nordlander. Med anledning av Löwenbergs ovan relaterade
beteende mot klaganden ansåge hon, att Löwenberg gjort sig skyldig till
tjänstefel dels därigenom att han med vetskap om att klaganden saknade
advokat icke beviljat henne nödig tid att förbereda sin talan och rådföra
sig med advokat, dels ock därigenom att han utan laga grund beslutat
om klagandens hämtning till rätten samt befordrat detta beslut till verkställighet.
Klaganden anliölle därför om JO:s ingripande mot Löwenberg,
vilket vore det enda sätt, på vilket hon kunde beräknas erhålla någon upprättelse
för de tillfogade oförrätterna.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Löwenberg
att inkomma med yttrande, anförde Löwenberg i avgivet utlåtande
följande.

Den 31 maj 1950 hade klagandens omförmälda uppskovsanhållan inlämnats
å rådhusrättens kansli. Samma dag hade klaganden och Löwenberg
telefonledes talat med varandra om tiden för målets handläggning.
Löwenberg hade under detta samtal framhållit, att det ej vore fråga om
slutlig handläggning av målet med därvid förekommande argumentering
utan endast om en förberedelse, vid vilken det gällde att få klarhet om
klagandens ställningstagande till de framställda yrkandena. Enligt Löwenbergs
uppfattning hade klaganden för detta ändamål icke haft behov av
juridiskt biträde, som skolat hämtas från fastlandet, utan det hade närmast
gällt en personlig fråga, vilken hon lämpligen kunnat själv avgöra
efter samråd med sin blivande make. Det hade varit därför som Löwenberg
under samtalets gång givit uttryck åt den uppfattningen, att det
kunde vara onödigt att till förberedelsen kosta på sig biträde av fastlandsadvokat.
Vid samtalets slut, hade Löwenberg trott, att klaganden och han
vore överens i denna sak. Då klaganden ett par dagar senare förnyat sin

framställning och begärt ännu längre rådrum än tidigare, hade Lövvenberg
fått den uppfattningen att hon av någon anledning önskade förhala avgörandet,
vilket Lövvenberg på de i stämningsansökningen angivna grunderna
för käromålet ansett ohemult. Då Tage Nybergs talan — förutom yrkande
om jämkning av det mellan makarna träffade avtalet om hans rätt till
samvaro med flickan, vilket avtal grundat sig på helt andra förutsättningar
om parternas vistelseort än de då föreliggande, vilken del av målet icke
fordrat någon skyndsammare handläggning utan mycket väl kunnat och
enligt Löwenbergs uppfattning sannolikt komme att uppskjutas för fortsatt
förberedelse — innefattat yrkande att under viss tidsperiod sommaren
1950 med början den 16 juli få ha barnet hos sig samt Tage Nybergs
ombud skolat resa utrikes den 11 juni och icke komma hem förrän någon
av de sista dagarna i juni eller någon av de första dagarna i juli, då han
tillfälligtvis skulle vara i staden, hade Lövvenberg ansett det vara önskvärt
att få parternas ståndpunkter i denna senare fråga så klarlagda, att
därest särskild huvudförhandling skulle bliva erforderlig, denna om möjligt
kunde äga rum under ombudets tillfälliga vistelse i staden. Den förberedelsetid,
som klaganden haft, hade så när som på en dag varit lika
lång som den vilken förut gällt som laga stämningstid. Att tiden mycket
väl skolat räcka till, om klaganden omedelbart velat gripa sig an med
saken, framginge av den fortsatta utvecklingen, då målet handlagts den
9 juni med mycket fullständigt och välmotiverat ståndpunktstagande,
varjämte redan dessförinnan en skrift ingivits rörande samvaron sommaren
1950.

Vad anginge beslutet om hämtning — anförde Lövvenberg vidare —
hade detta beklagligtvis tillkommit på grund av ett misstag. Detta misstag
hade haft sin ursprungliga grund däri, att Lövvenberg betraktat målet
som avseende en vårdnadsfråga och olyckligtvis förbisett, att i denna
detalj parterna hade dispositionsrätt. Till följd därav hade parterna icke
blivit kallade vid äventyr av tredskodom, utan klaganden vid väte. Då
klaganden icke inställt sig den 5 juni, hade Lövvenberg till en början trott,
att hon blivit något försenad, och i väntan på henne handlagt ett annat
mål. Därefter hade han ringt till klaganden för att fråga, om hon fått
förhinder. Han hade inlett samtalet med att fråga, huruvida hon möjligen
glömt bort tiden för målets handläggning. Då hon svarat att så ej
vore fallet, hade Lövvenberg avslutat samtalet, eftersom han ej varit på
det klara med vad han skulle göra. Lövvenberg hade därefter rådgjort
med advokaten Kjällman om annan tid, som kunde tänkas för handläggning
av målet. På grund av tingssammanträde och redan utsatta förberedelser
vid häradsrätt samt andra uppgifter, som ombudet haft att fylla,
hade möjligheterna synts nära nog obefintliga att före ombudets resa få
någon tid för handläggning av målet. Lövvenberg hade då kommit att
tänka på den nya möjligheten att hämta svaranden, varvid förelagt vite

icke behövde utdömas och målet kunde handläggas. Olyckligtvis hade
Löwenberg då icke erinrat sig det i kommentaren till rättegångsbalken
gjorda uttalandet, att hämtning skulle tillgripas endast som en sista utväg.
Hade Löwenberg erinrat sig detta, hade han säkerligen avstått från hämtningsbeslutet
trots de fördelar som han trott sig kunna vinna. I detta
sammanhang ansåge sig Löwenberg böra framhålla, att han ej haft en
aning om klagandens inställning gentemot honom, utan trott att han i
samtligas verkliga intresse skulle få igång en förberedelse, vilket bort vara
möjligt om de bara komme till tals med varandra. Sedan beslutet blivit
återkallat, hade det emellertid visat sig, att det funnits en möjlighet att
pressa in målet mellan ett par sammanträden under loppet av den 9 juni.
Målet hade utsatts till denna dag. Även om beslutet om hämtning varit
både oriktigt och olämpligt, hade emellertid genom detsamma knappast
någon skada tillfogats klaganden. Redan innan beskedet överlämnats till
polisen hade Löwenberg för poliskommissarien framhållit, att varsamhet
borde iakttagas. Sedan polismännen kommit till tals med klaganden och
erfarit hennes inställning, hade också en av dem ringt till poliskommissarien,
vilken i sin tur ringt upp Löwenberg. Löwenberg hade därefter satt
sig i telefonförbindelse med polismannen och meddelat, att under föreliggande
förhållanden beslutet icke skulle verkställas. Det vore förvånansvärt,
att klaganden icke avvaktat resultatet av polismannens samtal med Löwenberg,
och det framstode som rent oförklarligt, att Nordlander sökt mitt för
näsan på polismännen föra bort klaganden. Hade någon skada uppstått,
vilket Löwenberg starkt ifrågasatte, så hade den givetvis orsakats därav.
På grund av sin utevaro hade klaganden dömts att utgiva förelagt vite
25 kronor. Även om detta utdömande föranletts av klagandens utevaro,
vore Löwenberg — för att skada ej skulle uppstå genom vitesföreläggandet
— beredd att erlägga nämnda summa i samband med att saköreslängden
expedierades. Klagandens beskyllning mot Löwenberg för partiskhet
in. m. måste Löwenberg bestämt avvisa. Löwenberg ville ej gärna tro, att
klaganden, i avsikt att skaffa sig en lämplig bakgrund till sin anmälan
och särskilt till sitt påstående att Löwenberg med hämtningsbeslutet åsyftat
att under för henne kränkande former tvinga henne till svaromål, lämnat
en medvetet oriktigt färgad redogörelse för vad som förekommit dem
emellan före det hon fått del av hämtningsbeslutet. I stället måste Löwenberg
antaga, att klagandens redogörelse berodde på att vad som samtalsvis
avhandlats dem emellan av henne uppfattats på ett sätt, som icke vore
vanligt och som såge ut att kunna ha något samband med att Löwenberg
nödgats träffa beslut, som gått henne emot. I själva verket hade Löwenberg
närmast tyckt synd om klaganden och han hade ej hållit för otroligt,
att hon i viss mån trakasserats av sin förutvarande make. Därtill hade
Löwenberg föranletts av att framställningarna gjorts vid mycket anmärkningsvärda
tidpunkter: den ena så nära julen att beslut måst fattas sa gott

som inpå denna och den andra nära nog som en lysningspresent. Någon
anledning från Löwenbergs sida att trakassera klaganden hade aldrig funnits.
Motsatsen hade legat närmare till hands, vilket framginge av att
det redan vid jultiden talats om att Nordlander skulle efter vunnen skilsmässa
gifta om sig med klaganden samt att Löwenberg sedan många år
tillbaka haft Nordlander som uppskattad och omtyckt husläkare och
även i umgängeslivet träffade honom hos olika gemensamma bekanta.
Slutligen ville Löwenberg upplysningsvis meddela, att klaganden numera
vore gift med Nordlander.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, följande.

Det kunde först konstateras, att Löwenberg icke förnekade riktigheten
av klagandens återgivande av telefonsamtalen i maj—juni 1950. Beträffande
förberedelsetidens längd försökte Löwenberg göra gällande, att tiden
varit tillräcklig. Tiden hade varit från eftermiddagen den 30 maj till förmiddagen
den 5 juni, d. v. s. 5 ]/2 dag. Denna tid hade enligt Löwenberg
”så när som på en dag varit lika lång som den vilken förut gällt som laga
stämningstid”. Även om så vore fallet, hade tiden ändå varit för kort
för klaganden av skäl som hon förut anfört. Advokat hade ej kunnat
anskaffas, och Nordlander hade ej varit i tillfälle sätta upp skrivelse i
svaromålet före den 7 juni. Personligen hade klaganden, som vore ovan
vid ifrågavarande göromål, icke kunnat bemöta den vidlyftiga stämningsansökningen
med dess många bilagor, i varje fall icke med så kort förberedelsetid.
Hennes tid hade dessutom varit strängt upptagen av åligganden
i samband med att hon vid denna tid frånträtt en tjänst som
distriktssköterska. Löwenberg gjorde gällande att han trott, att han och
klaganden varit överens om att förberedelsetiden vore tillräcklig. Klaganden
förnekade, att Löwenberg bibringats en sådan uppfattning. Klaganden
hänvisade till sin oemotsagda skildring av telefonsamtalet den 31 maj
1950, vid vilket Löwenberg på klagandens direkta fråga avslagit hennes
begäran om uppskov samt vägrat att ge henne skriftligt besked därom.
Löwenberg medgåve, att Tage Nybergs yrkande om jämkning i avtal icke
fordrade någon skyndsammare handläggning, men antydde brådska för
den övriga delen av målet, som innefattat yrkande av Tage Nyberg att
från den 16 juli 1950 få ha barnet hos sig under viss tid. Någon brådska
hade emellertid icke kunnat föreligga, enär det legat nära sju veckor mellan
stämningens delgivande den 30 maj och den 16 juli. Tage Nyberg
hade ju för övrigt haft möjlighet att snabbt få sitt sistnämnda yrkande
prövat av överexekutor. Dessutom hade det redan av stämningsansökningen,
daterad den 22 maj 1950, jämte därvid fogade bilagor framgått dels
att det varit klaganden som denna sommar haft att bestämma tiden för
Tage Nybergs samvaro med barnet, dels att denna tid bestämts till minst
14 dagar i följd och dels att klaganden icke vägrat lämna ut barnet och

att Tage Nyberg följaktligen icke varit berättigad att utfå bamet mot klagandens
önskan så tidigt som den 16 juli samt att på den grund hans
ifrågavarande yrkande icke kunnat lagligen bifallas. I sin egenskap av
folkskolestyrelsens ordförande hade Löwenberg icke kunnat vara okunnig
om att vid stämningens delgivande barnet ännu icke hade slutat sin vårtermin
och att nära tre månader återstått innan barnets sommarlov skolat
upphöra. Som det viktigaste i denna detalj framginge av Löwenbergs
förklaring, att om uppskov hade beviljats klaganden, hade Kjällman nödgats
antingen avstå från andra göromål eller ändra på sin semestertid eller
avstå från att biträda Tage Nyberg i den omfattning som tänkts. Klaganden
trodde, att Löwenberg talade sanning på denna punkt. Det hade alltså
varit för att tillmötesgå Kjällman beträffande fördelningen av dennes
göromål och placering av hans semestertid samt för att icke orsaka Tage
Nyberg det besvär, som vore förenat med anskaffande av annat ombud,
som klaganden medelst vitesföreläggande och förödmjukande polishämtning
skolat tvingas att oförberedd eller illa förberedd, uppskakad av polisingripandet
och utan biträde ingå i svaromål.

Beträffande hämtningsförsöket, anförde klaganden vidare, hade det förhållandet
att hämtning icke varit tillåten icke hindrat Löwenberg från att
besluta om klagandens hämtning och befordra beslutet till verkställighet.
Han skyllde på sin okunnighet om förutsättningarna för hämtning i ett
fall som detta. Han trodde tydligen fortfarande, att det rört sig om en
vårdnadsfråga. Hans ifrågavarande okunnighet utgjorde dock icke ensamt
förklaring till hans tilltag. Man borde väl kunna räkna med att en domare,
som ej visste hur han skulle handla, gjorde åtminstone ett försök att skaffa
sig kännedom därom. Det hade tydligen icke Löwenberg besvärat sig med
i sin iver att låta släpa klaganden till rådhusrätten. Det hade därigenom
gått honom förbi, att i detta mål förlikning var tillåten och hämtning otilllåten.
Löwenberg androge som förmildrande omständighet i fråga om det
ogrundade hämtningsbeslutet, att han för poliskommissarien framhållit
att varsamhet borde iakttagas. Man gjorde sig genast frågan, vad Löwenberg
kunde mena med ordet ”varsamhet” vid hämtning av en person mot
dennes vilja. Månne han menade, att poliskonstaplarna ej skulle få skada
klaganden till liv och lem? I så fall finge klaganden medgiva, att de icke
misshandlat klaganden kroppsligen. Eller menade han, att lekamligt tvång
överhuvudtaget, ”våld”, icke skulle få brukas? Eller hot om våld? I så
fall hade konstaplarna icke rättat sig efter Löwenbergs direktiv, eftersom
de hotat att bruka våld för att taga sig in i klagandens bostad och bruka
våld på hennes person och utan tvivel skulle ha tillgripit våld, om icke
Nordlander genom sin närvaro hållit dem tillbaka från sådana råheter.
Det funnes anledning ifrågasätta, huruvida Löwenbergs uppgift om ”varsamhet”
överensstämde med sanningen. Klaganden ville rörande hithörande
omständigheter hänvisa till intyg av Nordlander och Thuring ävensom

till en av poliskonstaplarna avgiven promemoria över händelseförloppet.
Av dessa handlingar finge man icke intryck av att varsamhet vid hämtningen
varit anbefalld. Löwenberg hade sagt, att även om beslutet om
hämtning varit både oriktigt och olämpligt, hade emellertid genom detsamma
knappast någon skada tillfogats klaganden. Skulle det icke skada
anseendet för en person, i detta fall en sjuksköterska som stode i begrepp
att gifta sig med en läkare i samma lilla stad, att hon under uppseendeväckande
former gjordes till föremål för ett polisingripande som det ifrågavarande?
Eller menade Löwenberg, att klagandens anseende vore värdelöst?
Om Löwenberg menade vad han sade i denna sak, så vore hans uppfattning
om ”skada” och ”anseende” ytterligt bristfällig. I varje fall syntes
hans uttalande vara omdömeslöst.

Vid påminnelserna voro fogade dels i bestyrkt avskrift den av klaganden
åberopade av poliskonstaplarna avgivna promemorian, dels ett av
Nordlander den 30 juli 1950 utfärdat intyg och dels ett sistnämnda dag
upprättat intyg av Thiiring.

Polismännens promemoria hade följande lydelse:

”P. M. över händelseförloppet då distriktssköterskan Nyberg, Lönnvägen
3, Visby, skulle hämtas till rådhusrätten 5/6 1950.

Kort före kl 11 beordrade kommissarie Attner undertecknad Olovsson
och extra konst. L. Å. Persson att åka och hämta fru Nyberg. Vi erhöllo
skriftlig order, utfärdad av borgmästare Löwenberg.

Vi åkte dit i droskbil I 2950, förd av chaufför S. Svensson. Framkomna
gingo vi in i nedre lägenheten och träffade en flicka, som på min fråga uppgav
att huset var Lönnvägen 3 och att fru Nyberg bodde en trappa upp.
Hon sade även att fru Nyberg var hemma, vilket hon hört till nedre lägenheten.

Vi gingo den anvisade trappan upp och knackade på fru Nybergs dörr
men erhöllo inget svar. Jag sade då åt Persson att stanna i hallen och gick
själv ner till flickan och fick på frågor reda på att hon var 16 år, hembiträde
hos civilflygare Thiiring som ägde huset, hon var ensam hemma
men väntade herr Thiiring hem Lill lunch kl 11. Jag såg att klockan då
var 10,55 samt omtalade vårt ärende. Jag sade därefter till henne att vi
ämnade invänta herr Thiiring och bad henne säga till när han kom, enär vi
ville träffa honom.

Därefter gick jag åter upp i trappan till Persson och knackade på fru
Nybergs dörr. Därpå sade jag med hög röst mot den låsta dörren, ungefär
följande ord: ’Vi är polismän. Vi har order att hämta fru Nyberg till rådhusrätten.
Vi hoppas fru Nyberg öppnar dörren och följer med, så vi slipper
ta oss in på annat sätt.’ Något svar erhölls icke, men hördes steg och
en inre dörr som stängdes.

Kort därpå kom herr Thiiring, varvid jag sade vårt ärende och lät
honom läsa hämtningsordern samt bad honom om hjälp med saken. Här -

vid sade jag, att han kanske som husvärd och känd för fru Nyberg kunde
få henne att öppna självmant, eller att han i annat fall möjligen kunde
öppna med nyckel. Herr Thuring sade, att han hade nyckel till dörren och
att han först skulle försöka ringa upp fru Nyberg i telefon. Han kom strax
åter och uppgav, att fru Nyberg icke svarat på telefonen. Herr Thuring
och vi polismän stodo så i trappan till övre våningen, då doktor Nordlander
kom och gick trappan uppför. Vi hälsade, varpå jag bad honom läsa
hämtningsordern samt bad att han skulle vara oss behjälplig och få fru
Nyberg att godvilligt följa med oss till rådhusrätten. Då Nordlander läst
skrivelsen, blev han genast upphetsad och frågade: Tår hon kvitto på att
hon skall hämtas?’ Jag sade, att den medförda hämtningsordern kunde hon
icke få behålla men att hon säkerligen kunde få skriftligt från rådhusrätten.
Nordlander upprepade frågan ett flertal gånger och blev för varje
gång allt mer upphetsad.

Därefter frågade han, om vi med våld skulle ta oss in i lägenheten. Det
skall vi väl inte behöva, utan doktor Nordlander skall väl kunna hjälpa
oss så det skulle gå bra ändå, svarade jag. Han upprepade sin fråga och
jag svarade liknande. Han frågade då: ’Ja eller nej?’ Härtill svarade jag:
’Ja.’ Nordlander knackade då på fru Nybergs dörr och sade hennes namn,
varvid hon öppnade. Hon ställde sig därefter mitt i rummet med sin schäferhund
bredvid sig i koppel.

Vi gick då in i lägenheten genom den öppna dörren och utan något som
helst våld och hälsade på fru Nyberg. Herr Thuring följde med. Jag bad
fru Nyberg läsa hämtningsordern, varpå hon satte sig på en soffa och läste,
varvid jag satte mig på soffkanten bredvid. Då fru Nyberg läst skrivelsen
förklarade hon, att hon icke kunde följa med, enär hon icke var beredd på
så snar rättegång. Hon hade endast haft sex dagar på sig att förbereda
rättegången. Hon var hövlig. Jag sade, att hon ändock borde följa med
och om hon behövde kunde hon begära uppskov vid rätten.

Nordlander pratade under tiden om att borgmästaren icke hade rätt att
utfärda sådan order och att hon icke skulle bry sig om oss. Jag föreslog
honom ringa upp borgmästaren. Han gjorde det icke. Jag sade åt konst.
Persson att ringa upp poliskommissarien som han genast gjorde i fru
Nybergs tel. Nordlander sade då, att han skulle till sin mottagning, och
frågade fru Nyberg: ’Vad skall du göra?’, vilket han upprepade flera gånger.
Han sade även: ’Du kan följa med mig.’ Därpå gick Nordlander åtföljd av
fru Nyberg just då borgmästaren ringde. Jag följde fru Nyberg nedför trappan
medan Persson svarade i tel. Då vi kommit ner yttertrappan ropade
herr Thuring, att borgmästaren ville tala med Nordlander i fru Nybergs
telefon. Nordlander svarade, att han icke hade tid, och skyndade mot
gatan, där han och fru Nyberg samt hennes medförda schäferhund tog plats
i en droskbil. Jag sade då: Tru Nyberg är gripen och skall följa oss till
rådhusrätten’ samt att jag ju lika väl kunde åka i den bil de tagit plats.

Detta var en droskbil förd av chaufför Jonsson, och tydligen hade Nordlander
anlänt i denna.

Nordlander hoppade då ur bilen och sade, att i så fall tog han sin egen
bil, vilken stod intill. De släppte in schäfern och satte sig själva i Nordlanders
bil, Nordlander vid ratten och fru Nyberg bredvid. Nordlander startade
och körde igång med mig på fotsteget. Då han såg att jag var med.
tvärbromsade han efter ett 20-tal meter, vilken sträcka han kört med full
gas på motorn. Nordlander hoppade då ur bilen och sprang runt denna till
den sida där jag stod, tydligen i avsikt att få bort mig från bilen.

Samtidigt ropade Persson bakifrån, att borgmästaren sagt i tel. att vi
icke behövde hämta fru Nyberg med våld utan att vi kunde återvända. Jag
steg då ned från fotsteget och gjorde honnör för fru Nyberg och doktor
Nordlander och bad om ursäkt för det obehag vi förorsakat dem samt att
vi icke längre behövde besvära dem. De körde då omedelbart sin väg och
vi gick till den av oss disponerade droskbilen. Jag sade åt chaufförerna att
komma ihåg vad som förekommit. Därpå åkte vi till polisstationen och
rapporterade för poliskommissarien. Visby den 6 juni 1950.

Harry Olovsson
poliskonstapel.

Skrivelsen av mig genomläst och funnen fullt i överensstämmelse med
rätta förhållandet. Lars Åke Persson. E. poliskonst.”

Nordlanders intyg var av följande innehåll.

Den 5 juni 1950 klockan omkring 10.50 hade klaganden per telefon från
sin bostad tillkallat Nordlander under uppgift att en karl utanför hennes
dörr hotade att taga sig in till henne. Vid Nordlanders ankomst till bostadshuset
hade i trappan utanför hennes lägenhet stått två uniformerade poliskonstaplar.
Den ene av dem hade varit Olovsson. De hade meddelat Nordlander,
att de hade order att hämta klaganden till rådhusrätten men att de
ej kunnat komma in och taga henne, enär dörren vore låst. Olovsson hade
bett Nordlander hjälpa dem att komma in i klagandens lägenhet, vilket
Nordlander genast tillmötesgått, sedan Olovsson på Nordlanders frågor
svarat dels att poliserna ämnade taga sig in i lägenheten med våld, därest
de ej komme in i den på annat sätt, och dels att de ämnade bruka våld
mot klagandens person för att föra henne med sig, nämligen i det fall att
hon icke följde dem godvilligt. Inne i klagandens lägenhet hade i hennes
närvaro Olovsson bekräftat, att poliskonstaplarna skulle bruka våld mot
henne, om hon icke följde dem godvilligt. Sedan klaganden och Nordlander
avlägsnat sig ur huset och medan de på gatan voro på väg till Nordlanders
bil, tätt följda av Olovsson, hade denne i bestämd ton yttrat: ”Fru Nyberg,
stanna! Ni är gripen!” Vid samtal senare på dagen med droskchauffören
Knut Jonsson i Visby, vilken kört Nordlander till klagandens bostad, hade
denne berättat, att Olovsson — efter det att klaganden och Nordlander i
den senares bil avlägsnat sig från platsen — vänt sig till Jonsson och hans

kamrat droskchauflören Sigurd Svensson i Visby, vilken kört poliserna till
klagandens bostad, och meddelat dem, att poliserna hade order att hämta
klaganden men att de icke kunnat det till följd av Nordlanders närvaro.
Olovsson hade tagit fram en skrivelse, som han sagt vara från Löwenberg,
samt förklarat att det var hämtningsordern och bett chaufförerna läsa skrivelsen.
Vid telefonsamtal, som Nordlander på eftermiddagen samma dag
haft med stadsfiskalen i Visby Tord Wessman, hade denne meddelat, delvis
som svar på Nordlanders frågor, följande: Wessman hade icke varit tillstädes
när Löwenbergs till honom ställda skrivelse om klagandens hämtning
kommit polisen till handa. I Wessmans frånvaro hade instruktionsenligt
poliskommissarien A. Attncr handlagt ärendet. Attner hade haft befogenhet
därtill av det skälet att Löwenberg per telefon framhållit, att ärendet
vore brådskande. Attner hade beordrat omedelbar hämtning av klaganden.
Intet hade sagts om de medel, som finge användas för hämtningen.
Då så förhållit sig, hade poliskonstaplarna varit oförhindrade att taga sig
in i klagandens lägenhet med våld samt att använda behövligt våld på
hennes person för att hämtningen skulle kunna fullföljas enligt order.
Hämtning vore tillåten även i mål, där talan om ansvar icke fördes. Rättegångsbalkens
44 kap. 3—6 §§ gå ve besked därom.

I Thurings intyg anfördes följande.

Då Thiiring den 5 juni 1950 klockan 11 kommit hem till sin bostad,
hade han utanför klagandens lägenhet funnit två uniformerade poliskonstaplar.
De hade uppgivit, att de hade order att hämta klaganden till rådhusrätten,
och hade uppvisat en skrivelse från Löwenberg, som de bett
Thiiring läsa. De hade frågat, om Thiiring hade nyckel till klagandens
lägenhet och om Thiiring icke med den kunde öppna dörren, så att de
kunde taga klaganden. Den ene konstapeln, som uppgivits heta Olovsson,
hade sagt: ”Om hon inte följer med frivilligt så skall vi bära henne ner i
bilen. Vi är ju två stycken.” Han hade sagt, att de tänkte taga sig in i klagandens
lägenhet med våld, om så behövdes. Han hade tillagt, att han ämnade
fullgöra vad han hade order om. Sedan Nordlander efter en kort
stund kommit till platsen och klaganden på hans uppmaning öppnat dörren
och samtliga stigit in i klagandens lägenhet, hade Nordlander frågat
poliserna, om de hade skriftlig order eller resolution i fråga om klagandens
hämtning. De hade förnekat, att de hade annan skriftlig handling i saken
än den nyssnämnda skrivelsen, vilken var ställd till stadsfiskalen i Visby.
Nordlander hade i Thurings närvaro frågat Olovsson, huruvida de ämnade
bruka våld mot klaganden, om hon icke läte sig hämtas frivilligt. Olovsson
hade svarat ja på denna fråga. Nordlander hade därefter frågat klaganden,
huruvida hon ämnade följa med poliserna. Hon hade svarat nekande. Nordlander
hade då yttrat: ”Jaa, jag har inte tid att stanna här längre, det är
mitt i min mottagningstid. Du tänker alltså inte följa med poliserna, säger
Du, har Du lust att följa med mig hem då?” Klaganden hade svarat,

3 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 1052 urs riksdag.

att hon tänkte följa med Nordlander, varpå denne omedelbart och med
betoning på varje ord yttrat: ”Nu ber jag herrarna lägga märke till, att
jag inte uppmanat fru Nyberg att följa mig utan endast frågat efter hennes
önskan i denna sak.” En av poliserna hade haft telefonsamtal från klagandens
apparat i det rum, vari de alla befunno sig. Han hade därvid
begärt ytterligare besked, huruvida poliserna skulle ”bära” klaganden ner
till bilen, då hon nu vägrade att följa dem. Thiirings hembiträde, 16-åriga
Vanja Gardelin, hade upplyst Thiiring om att poliserna, strax innan Thuring
kommit hem den ifrågavarande dagen, sökt upp henne i Thiirings
bostad och där berättat, att klaganden skulle hämtas av dem till rådhusrätten.
Att hämtningsförsöket i och vid Thiirings fastighet skadat klagandens
anseende ställde Thiiring utom allt tvivel. Saken vore särskilt känslig
för henne, då hon i egenskap av distriktssköterska blivit känd i vida kretsar
i trakten och då det varit allmänt bekant, att lysning till äktenskap
nyligen hade avkunnats för henne och Nordlander.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 44 kap. rättegångsbalken äro bestämmelser meddelade om verkan av
parts utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse och från huvudförhandling.
Beträffande sammanträde för muntlig förberedelse stadgas i
2 § att, därest i sak, varom förlikning är tillåten, ena parten uteblir från
sammanträdet och föreläggande meddelats honom att komma tillstädes
vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom, skall, om den
tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas. Yrkas ej tredskodom,
skall målet avskrivas. Är det svaranden, som uteblir, må dock på
yrkande av käranden målet utsättas till fortsatt muntlig förberedelse.
Kommer svaranden ej heller då tillstädes, gäller vad ovan sagts.

I 3 §, som innehåller bestämmelser om förfarandet, då saken är sådan,
att förlikning därom ej är tillåten, föreskrives, att om svaranden uteblir
och vite förelagts honom, äger rätten att i stället för att förelägga nytt vite
förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till
senare dag.

Av dessa stadganden framgår, att rättegångsbalken beträffande reglerna
om parts utevaro gör en bestämd åtskillnad mellan sådana tvistemål, vari
parterna ej äga träffa förlikning, och de mål, i vilka dylik förfoganderätt
föreligger. I de förra målen, de s. k. indispositiva målen, kunna parterna
icke genom att utebliva bestämma målets utgång. Rätten har i dessa mål
att sörja för fullständig utredning, och den äger därför icke giva dom i
saken utan materiell prövning. Svaranden bör därför i dessa mål kallas
till inställelse vid äventyr av vite. Om han det oaktat uteblir och där -

igenom hindrar förhandlings hållande, kan han hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till nästa rättegångstillfälle. Är däremot förlikning i målet
tillåten och således ett s. k. dispositivt tvistemål föreligger, kan rätten utan
krav på bevisning efter en summarisk prövning avgöra målet i händelse
av ena partens utevaro. Uteblir svaranden, tages i regel kärandens framställning
av omständigheterna i målet för god, vilket medför att käromålet
bifalles. I sådana mål kallas därför svaranden till inställelse vid äventyr
av tredskodom. Denna ordning är ett synnerligen verksamt medel att förmå
en svarande, som anser sig ha anledning bestrida käromålet, att komma
tillstädes. I de dispositiva tvistemålen är hämtningsförfarande uteslutet.

Av mål mellan äkta makar äro de vanligaste av indispositiv natur. Detta
är således förhållandet med hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmålen.
Dit höra också mål om vårdnad av barn i äktenskap. En stor mängd tvister
mellan makar äro emellertid sådana, att förlikning av tvisten är medgiven.
Så är exempelvis fallet med tvister om underhållsbidrag samt tvist
om rätt för make till umgänge med barn, om vilket andra maken erhållit
vårdnaden. Att tvister av sistberörda slag äro dispositiva framgår klart
av det i 6 kap. 10 § föräldrabalken meddelade stadgandet att om fader
eller moder, som är skild från vårdnaden om makarnas barn, ej nöjes
med vad i fråga om tillfälle till umgänge med barnet bestämmes av den,
som har vårdnaden, skall rätten skilja mellan dem.

I förevarande fall är upplyst, att, sedan klaganden kallats till första
inställelse för muntlig förberedelse inför rådhusrätten i Visby den 5 juni
1950 i det mot henne instämda målet angående ändring i träffat avtal om
hennes förutvarande makes rätt till umgänge med deras dotter samt klaganden
icke kommit tillstädes å utsatt tid, Löwenberg såsom ensamdomare
i rådhusrätten meddelat beslut om klagandens hämtande till rätten, varpå
Löwenberg hos stadsfiskalen i staden begärt verkställighet av detta beslut.
Med anledning därav ha enligt order två poliskonstaplar infunnit
sig i klagandens bostad och anmodat henne att medfölja dem till rådhuset.
Först sedan klaganden begivit sig ned på gatan, har på sätt ovan närmare
omförmälts hämtningsproceduren avbrutits till följd av att Löwenberg vid
telefonsamtal, som den ene polismannen under tiden haft med honom, förklarat,
att under föreliggande förhållanden beslutet om klagandens inställande
vid rätten icke skulle verkställas.

Mot Löwenbergs förfarande att kalla parterna till inställelse för förberedelse
den 5 juni kan icke göras någon anmärkning. Vad klaganden därutinnan
anfört förtjänar icke avseende. Men genom beslutet om klagandens
hämtande till förberedelsesammanträdet i ifrågavarande dispositiva mål,
för vilket beslut Löwenberg ensam är ansvarig, har rådhusrätten i enlighet
med vad jag ovan anfört förfarit felaktigt. I sin förklaring har Löwenberg
själv medgivit, att han därutinnan gjort sig skyldig till ett fel, som han

förklarat ha sin grund däri, att han icke uppmärksammat, att den omstämda
saken var av den beskaffenhet att parterna därom ägde träffa förlikning.
Vad Löwenberg sålunda och i övrigt andragit till försvar för det
oriktiga beslutet synes mig icke kunna lända honom till ursäkt. De bestämmelser,
som reglera i vilka fall hämtning får ske till muntlig förberedelse,
äro tydliga, och någon svårighet att avgöra huruvida ifrågavarande mål
var indispositivt eller dispositivt förelåg uppenbarligen icke.

Genom de för klagandens inställande vidtagna åtgärderna har klaganden
utsatts för synnerlig uppmärksamhet. Utan tvivel har klaganden också
tillskyndats lidande genom den personliga påfrestning, som det mot henne
utövade tvånget inneburit. Det är icke heller uteslutet, att tvångsåtgärdernas
beskaffenhet skadat hennes goda namn och rykte. Till stor del
måste dessa klaganden åsamkade lidanden och skador anses vara föranledda
av klagandens eget oförstånd att motsätta sig polismyndighetens åtgöranden.
Vad klaganden fått utstå har dock ytterst förorsakats av Löwenbergs
felaktiga hämtningsbeslut.

På grund av det anförda fann jag Löwenberg icke kunna undgå åtal för
sitt ifrågavarande felaktiga förfarande. Jag uppdrog därför åt riksåklagarämbetet
att vid Svea hovrätt väcka och utföra talan mot Löwenberg för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 §
strafflagen. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan.

Sedan åtal väckts mot Löwenberg, av vilken klaganden yrkade ersättning
med dels 1 000 kronor för skada, som genom hämtningsbeslutet tillskyndats
hennes goda namn och rykte samt för henne åsamkat psykiskt
lidande, dels ock 500 kronor för hennes arbete och tidsspillan med anmälan
till JO och med avgivande av påminnelser, inkom Löwenberg till hovrätten
med skriftligt genmäle, däri han under hemställan att de mot honom
framställda yrkandena måtte lämnas utan bifall anförde: Han hade efter
det han avgivit förklaring i ärendet kommit att bliva alltmera tveksam
om riktigheten av den ståndpunkt, han i förklaringen intagit. Vid handläggningen
av målet hade han icke haft den ringaste tvekan rörande målets
karaktär av ett indispositivt sådant. Denna målets karaktär hade synts
honom framgå bland annat dels av den omständigheten att frågan om
umgängesrätten i föräldrabalken behandlades i ett kapitel med rubriken
”Om vårdnaden”, vilket hade synts klart ådagalägga lagstiftarens uppfattning
att frågan om umgängesrätten vore att betrakta som en vårdnadsfråga,
och dels av att i många skilda sammanhang, vari äktenskapsmålen
åberopades som exempel på ”blandade mål”, såsom dispositiva frågor
nämndes spörsmålen om underhåll och om bodelning, medan vårdnaden
nämndes som exempel på en indispositiv fråga. Stadgandena i 6 kap. 7 och
10 §§ föräldrabalken utginge ifrån att föräldrarnas vilja i första hand

skulle respekteras, men i båda lagrummen funnes bestämmelser, som inskränkte
föräldrarnas fria bestämmanderätt. I 7 § finge denna rätt vika,
därest föräldrarnas önskningar vore uppenbart stridande mot barnens
bästa. I 10 § föreskreves att rätten till umgänge med ett barn kunde vara
utesluten, om särskilda omständigheter föranledde därtill. Vid bedömande
av frågan vad som kunde avses med särskilda omständigheter uppstode
spörsmålet, huruvida icke såväl frågan om vårdnaden om barnen som frågan
om rätten till umgänge med dem ytterst bleve beroende på vad som
överensstämde med barnens bästa. Det torde knappast finnas någon anledning
till antagande att så icke skulle vara fallet. Vid sådant förhållande
måste en av de i 6 kap. 10 § föräldrabalken omnämnda särskilda omständigheterna
vara att hänsyn till barnets bästa krävde, att umgängesrätt
frånkändes den ena maken, även om båda makarna skulle vara ense i frågan.
Detta spörsmål komme visserligen att bli föremål för domstols prövning
endast, då frågan särskilt droges inför domstolen, men då så skett
måste domstolen ha både rätt och skyldighet att pröva frågan ur synpunkten
av vad som bäst överensstämde med barnets bästa. Att en domstol
skulle vara skyldig att utan vidare godtaga en överenskommelse om
umgängesrätt, huru olämplig den än syntes vara, torde vara otänkbart.
Detta skulle kunna leda till att domstolen nödsakades fastställa en överenskommelse
om umgängesrätt, som helt spolierade dess beslut i själva vårdnadsfrågan.
Mellan vårdnad och umgängesrätt kunde knappast dragas
någon bestämd gräns, särskilt ej i de fall, då det bestämdes, att den icke
vårdnadsberättigade under längre tid skulle äga rätt att ha barnet hos sig.
Detta senare fall förelåge just uti ifrågavarande mål. — Även om de skäl,
som sålunda angivits för uppfattningen att mål om rätt till umgänge med
barn vore att betrakta som indispositiva, icke skulle finnas bärande, kunde
emellertid en felbedömning av frågan icke gärna anses innefatta tjänstefel.
Klagandens yrkande om skadestånd bestredes i första hand på den grund
att tjänstefel icke ägt rum, i andra hand därpå att den skada, som till
äventyrs åsamkats henne, icke berodde på Löwenbergs utan på hennes
egna åtgöranden och i tredje hand med hänsyn till oskäligheten av det begärda
beloppet. Jämväl yrkandet om ersättning för rättegångskostnader
bestredes på den grund att tjänstefel ej förekommit. Vidare åberopades, att
det arbete, som föranlett de uppgivna kostnaderna, icke varit nödvändigt
för målet samt att det yrkade beloppet vore oskäligt.

Svea hovrätt yttrade i dom den 21 april 1951 följande.

Den rätt till umgänge med barn, varom stadgas i 6 kap. 10 § föräldrabalken,
utgör en inskränkning i vårdnadshavare^ bestämmanderätt över
barnet. I flertalet fall, då frågan om umgängesrätt kommer under domstols
prövning, yrkas rätt för den av föräldrarna, som är skild från vårdnaden,
att ha barnet hos sig under vissa bestämda tidsperioder, och stun -

dom kan yrkandet vara så omfattande, att bifall därtill skulle innebära
nära nog uppdelning av vårdnaden mellan föräldrarna. Ej sällan äro de
frågor, som i mål om umgängesrätt äro föremål för prövning, ömtåliga och
svårbedömda, och domstolens avgörande kan få stor betydelse för barnets
hälsa och utveckling. Dessa spörsmål beröra en sida av den större frågan
om vårdnaden av barnet, och domstolen bör vid avgörandet — liksom i
mål angående själva vårdnaden — främst taga hänsyn till barnets bästa.
Ett allmänt intresse måste därför anses kräva, att i mål om umgängesrätt
avgörandet icke får bli helt beroende av parternas disposition. Därest förhållandet
vore det motsatta, skulle ett tidigare avgörande i vårdnadsfrågan
lätt kunna åsidosättas genom att domstolen vore skyldig att utan
prövning fastställa ett mellan parterna träffat avtal om umgängesrätt.

Med hänsyn till vad nu anförts kan tredskodom icke komma i tillämpning
i mål om umgängesrätt. I sådant mål skall därför svarandepart kallas
till sammanträde för muntlig förberedelse och till huvudförhandling vid
äventyr av vite och icke vid äventyr av tredskodom. Därest parten, oaktat
vite förelagts honom, uteblir från sammanträdet, gives alltså möjlighet att
förordna att parten skall hämtas till rätten.

Löwenberg har följaktligen icke gjort sig skyldig till felaktigt förfarande.

Vid denna prövning av ansvarsfrågan kan klagandens ersättningstalan
icke bifallas.

På grund av vad sålunda anförts lämnar hovrätten den mot Löwenberg
förda ansvars- och ersättningstalan utan bifall.

Då jag fann det vara av principiell betydelse att frågan huruvida Löwenberg
i förevarande fall förfarit felaktigt genom att låta till rätten hämta
klaganden till förberedelsesammanträde i mål angående umgängesrätt
underkastades högsta domstolens prövning, ansåg jag mig böra fullfölja
talan mot hovrättens dom. I revisionsinlaga yrkade jag alltså, att högsta
domstolen måtte, med ändring av domen, bifalla den mot Löwenberg i
målet förda ansvarstalan, och anförde till stöd härför följande.

Frågan huruvida parterna i ett tvistemål äga träffa förlikning är ej av
processrättslig natur. Det är de i varje särskilt fall gällande materiella
rättsreglerna, som äro avgörande för spörsmålet om parterna äga fritt
disponera över tvisteföremålet eller icke. I förevarande fall gäller det därför
att bedöma föräldrabalkens allmänna principer beträffande utövandet
av vårdnaden av barn i äktenskap och det sätt, på vilket dessa principer
kommit till uttryck i lagstiftningen.

I 6 kap. 2—5 §§ föräldrabalken lämnas vissa föreskrifter om utövandet
av vårdnaden. I 2 § stadgas, att föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets
person och giva det sorgfäliig uppfostran samt att föräldrarna skola
tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn
till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets

anlag må finnas tillbörligt. Till föreskrifterna om liur vårdnaden skall utövas
hör otvivelaktigt också stadgandet i 10 § första punkten samma kapitel
att fader eller moder, som är skild från vårdnaden, ej må betagas tillfälle
till umgänge med barnet, med mindre särskilda omständigheter föranleda
därtill.

Talan kan i regel ej föras mot vårdnadshavare för att få till stånd uppfyllandet
av förpliktelserna i fråga om vårdnaden. Varken make eller barnet
självt kan i rättegång framställa anspråk mot vårdnadshavaren om
exempelvis viss utbildning, yrkesval el. dyl. Föräldrabalken känner endast
ett rättsmedel mot vårdnadshavare, som försummar sin vårdnadsplikt,
nämligen att vårdnaden fråntages den försumlige enligt 6 § i nämnda kapitel.
Från denna allmänna regel gives emellertid ett undantag när det gäller
hur vårdnadshavaren utövar vårdnaden beträffande umgängesrätten.
Här har i 10 § andra punkten öppnats möjlighet för den av föräldrarna,
som ej är vårdnadshavare, att föra talan vid domstol, om han icke vill
nöja sig med vårdnadshavarens dispositioner.

I lagberedningens år 1913 avgivna förslag till lag om äktenskaps ingående
och upplösning saknades varje stadgande om umgängesrätten. Lagberedningen
anförde härom följande (s. 456): Den, som fått sig tillerkänd
vårdnadsrätten beträffande visst barn, skulle enligt förslaget ha denna rätt
hel och odelad. Någon motsvarighet till de i vissa främmande lagar förekommande
reglerna om befogenhet för andre maken till personligt umgänge
med barnet eller till övervakande av dettas uppfostran återfunnes
här icke. En splittring av bestämmanderätten över barnets vård och uppfostran
kunde lätt medföra slitningar och rivalitet mellan föräldrarna och
därmed ödesdigra följder för barnet självt. Ansvaret, men också bestämmanderätten
borde därför tillkomma den ene ensam. Naturligtvis kunde
den vårdnadsberättigade, och borde han i allmänhet, på lämpligt sätt bereda
den andre tillfälle att bibehålla förbindelsen med barnet, men han
borde även ha i sin makt att förhindra att denne skaffade sig ett inflytande
över barnet, som motverkade arbetet på dess uppfostran. Missbrukade
han sin rätt därutinnan, vore detta en omständighet som komme i
betraktande, därest fråga uppstode, huruvida vårdnadsrätten borde frånkännas
honom.

På hemställan av lagrådet intogos emellertid som ett tredje stycke i
6 kap. 23 § i lagen de bestämmelser rörande umgängesrätten, som nu återfinnas
i 6 kap. 10 § föräldrabalken. Lagrådet anförde: Då i följd av separation
eller äktenskapsskillnad makarnas barn överlämnades i den enes vård,
syntes den andra maken icke böra tillerkännas någon befogenhet att direkt
ingripa i fråga om barnens uppfostran eller eljest på det område, som omfattades
av rätten att vårda dem. Det vore däremot i allmänhet icke behörigt
att betaga den från deltagande i vården uteslutne jämväl rätten till
personligt umgänge med barnen och därav följande möjlighet att övervaka

deras uppfostran och vård i övrigt samt vinna rättelse i vad därutinnan
kunde försummas genom att hos domstolen begära, att vården fråntoges
den försumlige. Endast under särskilda förhållanden, såsom då det gällde
att rädda barnen undan ett dåligt inflytande, borde umgänget förhindras.
I första hand måste rätten att bestämma, huruvida sammanträffande finge
äga rum, samt de närmare villkoren härför överlämnas åt den, som hade
barnen om händer. Beredningen hade förutsatt, att dessa grundsatser utan
särskilt stadgande skulle bliva gällande. En antydan om desamma i lagtexten
syntes dock böra givas. Formellt syntes ock upptagande av en
sådan bestämmelse betingas därav, att föreskrift, huru i händelse av tvist
mellan makarna i berörda hänseende en lösning skulle vinnas, icke syntes
kunna umbäras. I motiven hänvisades beträffande denna fråga till utvägen
att få make, som missbrukade rätten att ha barnen i sin vård, skild därifrån.
Denna utväg syntes emellertid mindre lämplig. Ett ingripande av
så betydelsefull art torde icke stå i rimlig proportion till det mål, för vars
ernående det skulle komma till användning. Domstolen kunde jämväl finna
sig ställd inför valet mellan att lämna en makes berättigade anspråk på
upprätthållandet av förbindelsen mellan honom och barnen obeaktat eller
vidtaga en åtgärd, som i och för sig icke kunde anses vara för barnen
tjänlig. Att låta domstolen slita tvisten och giva föreskrifter efter omständigheterna
torde vara att föredraga.

Av det anförda synes mig framgå, att bestämmelserna om umgängesrätten
tillkommit uteslutande i den makes intresse, som är skild från vårdnaden.
Dessa bestämmelser förebygga, att den av föräldrarna, som ej har
vårdnaden, obehörigen hindras i sin önskan om personligt umgänge med
barnet, medan stadgandena i 6 kap. 6 § skyddar barnet mot att vårdnaden
jämväl i detta hänseende utövas på sådant sätt, att barnets välfärd äventyras.
Spörsmålet om barnets umgänge med den av föräldrarna, som ej har
vårdnaden, är otvivelaktigt av synnerligen underordnat intresse för barnets
välfärd i jämförelse med andra förhållanden beträffande vårdnadens utövande,
såsom exempelvis skolgång, hälsovård, bestämmande av religion
m. m. Någon anledning att omgärda umgängesrätten med ett speciellt
rättsskydd utöver talerätten kan rimligen icke föreligga.

Att frågan om umgängesrätten är dispositiv synes mig klart framgå av
lagens ordalydelse. Vårdnadshavaren äger icke ”betaga” den andre av föräldrarna
rätten att umgås med barnet. Någon tanke på att domstol skulle
tillägga den icke vårdnadshavande en rätt till umgänge med barnet, som
han ej önskar, kan icke gärna ifrägakomma. Endast i den mån han icke
”nöjes” med vårdnadshavarens dispositioner förefinnes något rättsskydd.
Har vårdnadshavaren träffat dispositioner, som tillfredsställa den icke vårdnadshavande,
finnes icke utrymme för någon tillämpning av det ifrågavarande
lagstadgandet. Lagtexten giver icke i något hänseende vid handen,
att domstolen skulle äga meddela förordnande om umgängesrätten,

när föräldrarna icke tvista utan äro ense om hur den skall vara anordnad.
Den inskränkning i vårdnadshavare^ bestämmanderätt över barnet, som
ligger i det ifrågavarande stadgandet, är således helt beroende av i vilken
omfattning den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, gör denna inskränkning
gällande.

Såsom förut framhållits är 6 kap. 10 § föräldrabalken att anse såsom
ett specialstadgande i förhållande till 2 § i samma kapitel. Däremot har
denna fråga om vårdnadens utövande intet gemensamt med kapitlets 7 §,
som lämnar föreskrifter om vem som skall ha vårdnaden. Att från bestämmelserna
i 7 § om inskränkning i parternas fria dispositionsrätt analogivis
sluta sig till att sådan inskränkning även skulle gälla fall enligt 10 § kan
icke vara riktigt.

I detta sammanhang må innebörden av en förlikning i en tvist om umgängesrätten
med några ord beröras. Vårdnadshavaren bestämmer ensam
hur umgänget med barnet må ske. Från vårdnadshavarens sida är det
alltså fråga om en ensidig viljeförklaring rörande det sätt, på vilket han
i detta hänseende ämnar utöva vårdnaden. För den av föräldrarna åter,
som är skild från vårdnaden, innebär förlikningen endast att han förklarar,
att han icke ämnar påkalla annan ordning i umgängesfrågan, än den som
vårdnadshavaren bestämt. Den rättsliga giltigheten av avtal mellan föräldrarna
om umgängesrätten kan ifrågasättas. Det kan i allmänhet icke
antagas vara föräldrarnas mening att den ordning, om vilken de enats, skall
bliva beståndande för framtiden. Och även om de åsyftat detta, torde det
ligga i rättsförhållandets egen natur, att en dylik orubblighet icke kan
tillerkännas avtal om umgängesrätt. I viss mån torde vad nu sagts gälla
även domstols avgörande i frågan (jfr NJA 1923 s. 426). Det synes mig
sålunda antagligt, att en domstol icke bör kunna vägra fastställa avtal
mellan föräldrar om annan ordning för umgängesrätten, än den som i tidigare
dom blivit bestämd, endast på den grund att ändringen icke är påkallad
av några ändrade förhållanden.

Ehuru frågan, huruvida förlikning i mål om umgängesrätt är tillåten eller
icke, är av materiellträttslig natur, ha emellertid vissa processuella bestämmelser
meddelats, som tydligt utvisa, att lagstiftarna utgått från att parterna
äga fri dispositionsrätt i dessa mål. Under tiden före tillkomsten av
den nya rättegångsbalken ansågs det nämligen erforderligt att i åtskilliga
lagar inom familjerättens område intaga uttryckliga bestämmelser om processen
i indispositiva mål. Dessa bestämmelser gällde giltigheten av parts
erkännande, förbud mot bjuden ed, skyldighet för domstol att sörja för
erforderlig utredning och bevisning m. m.

I lagen om äktenskaps ingående och upplösning återfunnos dessa bestämmelser
i 7 kap. 9 §, som gällde för alla tvister i äktenskapsmål. Där stadgades
emellertid undantag för särskilda, i sammanhang med huvudsaken
förekommande frågor, om vilka parterna kunde träffa avtal. Något utta -

lande om vilka dessa frågor voro gjordes icke. Rörande rättegången i mål
om vårdnad av barn stadgades i 6 kap. 23 § andra stycket att, innan förordnande
om vem som skulle ha vårdnaden om barn efter hemskillnad eller
äktenskapsskillnad meddelades jämlikt första stycket i paragrafen, skulle
yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden, när anledning därtill förekomme.
När de på lagrådets initiativ tillkomna bestämmelserna om umgängesrätten
infogades i lagen, placerades de såsom ett tredje stycke i samma
paragraf. Den processuella regeln i andra stycket blev därför icke tilllämplig
i mål om umgängesrätt.

Vid tillkomsten år 1920 av den nya äktenskapslagstiftningen upptogos
icke de ifrågavarande stadgandena om vårdnad om barn i giftermålsbalken,
utan dessa sammanfördes i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap.
Föreskrifterna om rättens förordnande rörande vårdnadshavare meddelades
i lagens 8, 9 och 11 §§, medan umgängesrätten reglerades i 12 §.
De processuella bestämmelserna om indispositiva mål upptogos i 19 §. Till
skillnad från vad som skett i lagen om äktenskaps ingående och upplösning
uppräknades nu de mål angående vårdnaden, å vilka dessa processuella
regler skulle tillämpas, nämligen mål enligt 8, 9 och 11 §§. Där
nämndes icke 12 §, vilket synes mig utgöra ett klart bevis för lagstiftarens
uppfattning att mål enligt denna paragraf ansågos vara dispositiva.
Enligt hittills rådande praxis torde domstolarna icke heller ha ansett sig
befogade att självmant införskaffa bevisning i sådana mål.

Genom tillkomsten av föräldrabalken har den rättsliga karaktären av
vårdnadstvister icke undergått någon förändring i nu omhandlade hänseenden.
De särskilda processuella bestämmelserna om behandlingen av
indispositiva mål ha emellertid på grund av nya rättegångsbalkens tillkomst
uteslutits såsom obehövliga. Då föräldrabalken behandlades i riksdagen,
avslogos motioner, vari hemställts att 6 kap. 10 § måtte kompletteras
med en bestämmelse av innehåll, att umgängesrätten skulle ha en
sådan utformning att den icke menligt inverkade på barnets kroppsliga
eller själsliga hälsa. Första lagutskottet hade icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att föreslå någon ändring av lagrummet, enär det även utan
uttryckligt stadgande därom syntes vara uppenbart, att domstolens föreskrifter
i ämnet skulle utformas med nämnda grundsats för ögonen. Detta
uttalande synes mig icke tyda på att utskottet ansett förlikning i mål om
umgängesrätt vara utesluten utan måste hänföra sig till de fall, då domstolen
har att skilja mellan tvistande parter.

Av omständigheterna vid tillkomsten av lagstadgandena om umgängesrätten,
av dessa stadgandens innebörd och lydelse samt av det sätt, på
vilket lagstiftaren senare behandlat stadgandena, framgår således enligt
min mening, att i mål om umgängesrätt förlikning kan träffas mellan parterna
och stadfästas av rätten. Vad hovrätten till stöd för en motsatt uppfattning
anfört synes mig icke vara bärande.

Hovrätten anför såsom avgörande domskäl, att frågan om umgängesrätten
skulle så nära beröra frågan om vårdnaden av barnet, att ett allmänt
intresse måste kräva, att föräldrarnas disposition i detta hänseende
inskränktes. Hovrätten har härvid icke beaktat den stora skillnaden mellan
tvist om vem som skall ha vårdnaden av barnet och tvist om sättet för
vårdnadens utövande. Den förra tvisten rör en statusfråga, vari rättsförhållandet
icke kan bestämmas annorledes än genom domstols dom. Det är
just denna omständighet, som grundar det allmänna intresse som utesluter
parternas fria disposition. Något sådant förhållande föreligger alls icke
i en tvist om umgängesrätten. Även bestämmelserna i 6 kap. 4 § föräldrabalken
om barns rätt att träffa arbetsavtal utgöra en inskränkning i vårdnadshavarens
bestämmanderätt över barnet och beröra en sida av vårdnaden,
men icke heller hovrätten torde anse tvister om giltigheten av eller
samtycke till avtal, som där sägs, vara av indispositiv natur. Det allmänna
intresse, som skall bevakas i vårdnadsfrågor, är såväl i fråga om umgängesrätten
som beträffande övriga, ofta långt viktigare spörsmål om vårdnadens
utövande i erforderlig grad tillgodosett genom stadgandena i 6 kap.
6 § föräldrabalken om en försumlig vårdnadshavares skiljande från vårdnaden.

Hovrätten yttrar vidare, att frågor om umgängesrätt äro av betydelse
för barnets hälsa och utveckling och att domstolen bör vid avgörandet
främst taga hänsyn till barnets bästa. Vad hovrätten här anfört är icke
av betydelse vid bedömandet av frågan om förlikning i mål om umgängesrätt
är tillåten eller icke. Med samma motivering kunde det göras gällande,
att tvister om bidrag till barns underhåll och uppfostran skulle vara indispositiva.
Barnets hälsa och utveckling kan vara helt beroende av underhållsbidragets
storlek, och vid bestämmandet av bidragsbeloppet måste
domstolen fästa det största avseende vid barnets behov. En vårdnadshavare
kan så eftersätta barnets rätt till underhåll, att barnet icke kan få
den uppfostran, som förutsättes i 6 kap. 2 § föräldrabalken. Trots dessa
omständigheter äro tvister om underhåll till barn otvivelaktigt dispositiva.
Givet är, att då föräldrarna tvista om umgängesrätten, domstolen
har att iakttaga vad barnets bästa fordrar. Härom är dock icke, som hovrätten
anser, fråga i främsta rummet, utan frågan gäller, huruvida den av
föräldrarna, som är skild från vårdnaden, kan på grund av någon särskild
omständighet berövas rätten att sammanträffa med sitt barn. Till de omständigheter,
som därvid kunna komma i fråga, hör otvivelaktigt också
möjligheten att sammanträffandet kan medföra psykisk eller fysisk skada
för barnet. Men det skulle ej stå i strid mot lagens innebörd om t. ex. en
moder, som icke har vårdnaden, skulle erhålla rätt att sammanträffa med
barnet, även om sammanträffandet måste anses vara menligt för barnet;

ett förbud för modern att få träffa sitt barn kan nämligen framstå såsom
en så stor hårdhet mot henne, att betänkligheterna i fråga om barnets
bästa få vika.

Slutligen har hovrätten framhållit, att föräldrarna skulle — om mål
rörande umgängesrätten vore dispositiva — kunna förlikas på sådant sätt,
att umgängesrätten kunde innebära nära nog en uppdelning av vårdnaden
mellan dem och att ett tidigare avgörande i vårdnadsfrågan lätt kunde
åsidosättas genom att domstolen vore skyldig att utan prövning fastställa
en förlikning. Häremot torde kunna invändas, att det icke lärer vara uteslutet,
att en domstol, som konstaterar att en förlikning i fråga om umgängesrätten
i verkligheten innebär en uppdelning av vårdnaden eller ett
åsidosättande på annat sätt av ett förordnande om vårdnaden, skall kunna
på sådan grund vägra fastställa förlikningen. Denna avser ju då icke
umgängesrätten. Det må vidare erinras om att ett avgörande av vårdnadsfrågan
när som helst och mycket lättare än efter förlikning vid domstol
kan åsidosättas helt enkelt genom att föräldrarna, utan att draga saken
inför rätta, överenskomma om en annan anordning än den avgörandet
innehåller.

I själva verket förefaller hovrättens dom i förevarande mål mindre vara
grundad å rättsliga synpunkter än på en allmän känsla av olust vid tanken
på att domstol skulle vara nödsakad fastställa en förlikning om umgängesrätten,
som domstolen funne oförenlig med barnets bästa eller eljest olämplig.
Det måste emellertid ej sällan inträffa, att en domstol nödgas fastställa
en förlikning, som den finner motbjudande ur skälighets- eller rättvisesynpunkt.
Här ovan har talats om tvister rörande underhållsbidrag
och sådana, som hänföra sig till stadgandena i 6 kap. 4 § föräldrabalken.
Även i ett vanligt skuldfordringsmål kan en förlikning strida mot vad domstolen
anser vara rätt och riktigt. Förlikningen kan exempelvis uppenbarligen
vara grundad på error juris eller med fog misstänkas utgöra ett led
i en utpressning eller en ockeraffär utan att domstolen därför kan vägra
stadfästa förlikningen.

Som regel äro tvistemål dispositiva, och de fall, då förlikning ej är
tillåten, utgöra undantag. Det fordras därför objektivt påtagbara omständigheter,
som visa att parterna sakna dispositionsrätt. Denna fråga kan
icke lösas med hänsyn till vad i ett visst fall kan anses lämpligt eller skäligt.
Kännetecken på att en sak är indispositiv torde utgöra antingen att
det rör sig om en statusfråga, att rättsförhållandet ej kan lösas annat än
genom domstols dom, att representant för det allmänna skall eller äger
föra talan o. dyl. eller ock att av lagtexten klart framgår att avgörandet
icke helt ligger i parternas hand. Intet förhållande av nu angivet slag föreligger
i tvist om umgängesrätt. På grund av den betydelse för rättegångsförfarandet,
som rättegångsbalken tillmäter spörsmålet om förlikning är

tillåten eller icke, skulle otvivelaktigt ett fastställande av hovrättens dom
i förevarande mål minska rättssäkerheten beträffande processordningen.
Jämväl klaganden fullföljde talan mot hovrättens dom.

Kungl. May.t har genom dom den 13 deceviber 1951 fastställt hovrättens
dom.

4. Felaktig beräkning av strafftid.

Vid granskning av fångförteckning från fångvårdsanstalten å Långholmen
fann jag anledning till anmärkning beträffande en av fångvårdsstyrelsen den
20 april 1949 meddelad resolution angående verkställighet av ett Åke Herman
Norbäck den 16 mars 1949 ådömt frihetsstraff. Av handlingarna i ärendet
framgick följande.

Genom utslag den 21 september 1944 dömdes Norbäck av fältkrigsrätten
nr 3 för förolämpning av överordnad krigsman till fängelse en månad. Norbäck
avtjänade detta straff till fullo under tiden den 22 augusti—den 22
september 1945.

Den 19 november 1945 dömde Svea hovrätt genom utslag, som vann
laga kraft, Norbäck, med tillämpning av 4 kap. 3 § allmänna strafflagen
och 33 § strafflagen för krigsmakten samt med undanröjande av straffbestämningen
i ovannämnda utslag den 21 september 1944, för i samråd
med annan förövad grov stöld, häleri, olovligt förfogande över vara som
varit under beslag samt förolämpning av överordnad krigsman till straffarbete
fyra månader. Från detta straff skulle avräknas vad Norbäck kunde
ha utstått av det honom genom utslaget den 21 september 1944 ådömda
straffet.

Sedan Norbäck den 23 december 1948 häktats för ytterligare brott, för
vilka han ställts under tilltal vid Stockholms rådhusrätt, förklarade sig
Norbäck samma dag vilja avtjäna det honom genom hovrättens utslag
ådömda straffet och började undergå bestraffningen.

Genom resolution den 30 december 1948 förordnade fångvårdsstyrelsen,
att Norbäcks bestraffning skulle sluta den 8 april 1949. Beslut därom meddelades
av t. f. förste byråsekreteraren Sten Feltner på grund av delegation.

I det mot Norbäck senast anhiingiggjorda målet dömde Svea hovrätt
genom dom den 16 mars 1949 med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen och
med undanröjande av straffbestämningen i utslaget den 19 november 1945
Norbäck för ovannämnda och nya brott till gemensamt straff av straffarbete
åtta månader, varifrån skulle avräknas vad Norbäck utstått av det
honom genom utslaget den 19 november 1945 ådömda straffet.

Sedan Norbäck den 20 mars 1949 förklarat sig nöjd med domen den
16 mars 1949, förordnade fångvårdsstyrelsen genom resolution den 20 april

1949 — meddelad av t. f. förste byråsekreteraren Harry Tibbling på grund
av delegation — med ändring av resolutionen den 30 december 1948, att
Norbäck skulle jämlikt 1 § lagen om villkorlig frigivning villkorligt frigivas
den 28 juni 1949, såframt laga hinder däremot ej mötte.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat fångvårdsstyrelsen
att till mig inkomma med yttrande, anförde fångvårdsstyrelsen
i ett av Feltner undertecknat utlåtande följande.

Vid meddelandet av resolutionen den 30 december 1948 hade fångvårdsstyrelsen
beaktat, att Norbäck var intagen i fångvårdsanstalt utan att vara
häktad i målet. Lagen den 21 december 1945, nr 873, om ändring i vissa
delar av strafflagen innehölle icke några övergångsbestämmelser till ledning
för bedömande, huruvida 4 kap. 6 § strafflagen skulle i förevarande fall
tillämpas enligt sin äldre eller enligt sin nya lydelse. Då hovrättens utslag
den 19 november 1945 vunnit laga kraft före ikraftträdandet den 1 juli
1946 av lagen om ändring i vissa delar av strafflagen, hade fångvårdsstyrelsen
tillämpat 4 kap. 6 § strafflagen enligt dess äldre lydelse.

På anmodan av mig avgav därefter Tibbling yttrande, däri han anförde
följande.

Genom resolutionen den 30 december 1948 hade fångvårdsstyrelsen med
anledning av hovrättens lagakraftvunna utslag den 19 november 1945 förordnat,
att det Norbäck genom utslaget ådömda straffet skulle sluta den
8 april 1949. Därav framginge, att fångvårdsstyrelsen vid prövningen av
de i samband med strafftidsberäkningen uppkomna verkställighetsfrågorna
funnit att 4 kap. 6 § strafflagen skulle tillämpas enligt sin äldre lydelse beträffande
avräkningen av det Norbäck tidigare ådömda fängelsestraffet
samt att straffarbetsstraffet finge verkställas under häktningstid, oaktat
Norbäck häktats i annat mål efter det utslaget vunnit laga kraft. Sedan
Norbäck den 20 mars 1949 avgivit nöjdförldaring beträffande domen den
16 mars 1949, hade det tillkommit Tibbling, som under april månad 1949
innehaft ett tillfälligt förordnande såsom förste byråsekreterare å fångvårdsstyrelsens
socialbyrå, att meddela ändringsresolution med anledning av det
förhöjda straff som genom domen ådömts Norbäck. Vid tiden för resolutionens
meddelande den 20 april 1949 hade det icke förekommit någon ändring
beträffande fångvårdsstyrelsens praxis i de ovannämnda verkställighetsfrågorna.
Det syntes tveksamt, huruvida Tibbling såsom tillfällig vikarie
å tjänsten vid meddelandet av ändringsresolutionen bort upptaga berörda
frågor till förnyad prövning, i synnerhet som en dylik prövning kunnat medföra
att Norbäck icke fått räkna strafftid under häktningen, varigenom dagen
för hans villkorliga frigivning hade kommit att fastställas till en senare
dag än den som angivits i resolutionen den 20 april 1949. En omprövning
enbart av frågan om den tid, med vilken fängelsestraffet skolat avräknas,

syntes icke lämpligen ha kunnat ske. Frågan huruvida straffdom kunde befordras
till verkställighet medan den dömde hölles häktad i annat mål,
därest domen blivit verkställbar innan den dömde häktades i det nya målet,
vore för närvarande föremål för regeringsrättens prövning.

I 13 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m., vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1946, stadgas, att om den, som
skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i lagen, är häktad i målet,
när domen, såvitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han
förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet.

Andra stycket samma paragraf innehåller bestämmelser om straffverkställighet
i fall, där den dömde icke är häktad i målet. Härutinnan föreskri
ves bland annat, att om nöjdförklaring mottages å den fångvårdsanstalt,
vari den dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas, eller
om den dömde är intagen i sådan anstalt när domen eljest förekommer till
verkställighet, skall styresmannen eller den som är i hans ställe omedelbart
befordra domen till verkställighet. Av ett av regeringsrätten den 24 april
1950 meddelat utslag framgår, att domen skall befordras till verkställighet,
även om den dömde hålles häktad i annat mål.

I 17 § förordnas, att vid verkställighet av straffarbete eller fängelse skall
strafftiden, där ej annat följer av vad i lagen vidare stadgas, räknas, om
den dömde hålles häktad i målet, från den dag då domen må verkställas
såvitt angår honom ådömt ansvar och i annat fall från den dag då han
för straffets undergående intages i fångvårdsanstalt eller, om han utan att
vara häktad är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos styresmannen
föreligger till verkställighet.

I 18 § heter det, att för den som börjat undergå straffarbete på viss tid
eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen så snart ske kan fastställa dagen för
strafftidens slut eller, om 1 § lagen om villkorlig frigivning är tillämplig,
den dag då villkorlig frigivning enligt nämnda lagrum skall äga rum, såframt
laga hinder däremot ej möter.

Enligt 20 § andra stycket skall, om avbrott i verkställigheten av straffarbete
eller fängelse ägt rum, tiden för avbrottet, i den mån ej annat följer
av vad vidare i lagen stadgas, läggas till slutdagen.

I 21 § stadgas att, om till verkställighet förekommer straffarbete eller
fängelse, varifrån skall avräknas vad den dömde utstått av honom förut
ådömt sådant straff, räknas hela strafftiden från den dag då verkställigheten
av sistnämnda straff började. Har den dömde frigivits från detta
straff, skall för bestämmande av slutdagen den tid, varunder verkställighet
icke ägt och ej heller skall anses hava ägt rum, anses såsom avbrott varom
sägs i 20 § andra stycket.

I 4 kap. 6 § strafflagen äro bestämmelser meddelade om beräkning av
strafftid, då vid tillämpning av 2—5 §§ samma kap. fängelse skall övergå
till straffarbete. I paragrafens första stycke är stadgat, att därvid viss tids
fängelse anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid. Enligt en i
samband med tillkomsten av 1945 års verkställighetslag genom lag den 21
december 1945 vidtagen ändring i lagrummet, vilken trädde i kraft den
1 juli 1946, skola dock, när straff som den dömde undergått skall avräknas
å annat straff, fängelse och straffarbete räknas lika.

Övergångsbestämmelserna till verkställighetslagen innehålla icke några
föreskrifter av betydelse för här ifrågavarande spörsmål. Beträffande den
genom lagen den 21 december 1945 vidtagna ändringen i 4 kap. 6 § strafflagen
ha några särskilda övergångsbestämmelser icke utfärdats.

Av de anförda bestämmelserna framgår, att då någon som undergått
straff för begånget brott med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen ånyo
dömts gemensamt för samma och ytterligare brott, som förövats innan
verkställigheten av nämnda straff börjat, det nya straffet skall verkställas
sålunda, att detsamma utlägges från den dag det redan avtjänade straffet
börjat och till den därvid erhållna slutdagen lägges tiden för avbrottet mellan
— regelmässigt — frigivningen och dagen för den senast påbörjade
straffverkställigheten. Vid bestämmandet av strafftiden i''sådant i 21 § verkställighetslagen
avsett fall att tidigare undergånget fängelsestraff skall avräknas
å ett till verkställighet förekommande straffarbete kommer följaktligen
fängelse att räknas lika med straffarbete.

De nu angivna principerna för strafftidens bestämmande ha, då annat ej
bestämts, varit avsedda att tillämpas vid meddelande av verkställighetsresolutioner
i alla efter den nya lagens ikraftträdande den 1 juli 1946 till
verkställighet förekommande fall, oavsett om laga kraftägande dom å straffet
förelegat före eller först efter nämnda dag och utan hänsyn till att det
tidigare undergångna straffet avtjänats före lagens ikraftträdande. Vad särskilt
angår stadgandet i 4 kap. 6 § strafflagen om fängelsestraffets likställande
med straffarbete vid avräkning torde vara uppenbart, att denna från
och med den 1 juli 1946 genom ändring i strafflagen gällande regel, som
medför lindrigare straff för den dömde, skall tillämpas i varje efter sagda
dag förekommande fall, då avräkning av fängelse å straffarbete skall ske
med tillämpning av nya verkställighetslagen. Denna regel överensstämmer
med de principer, som sedan länge gällt i fråga om tillämpningen av ändrade
bestämmelser i strafflagen och som måste anses grundade på innehållet
i promulgationsförordningen till 1864 års strafflag. I

I förevarande fall var upplyst, att fångvårdsstyrelsen, sedan Norbäck
under tiden den 22 augusti—den 22 september 1945 avtjänat honom ådömt
fängelsestraff av en månad, genom resolution den 30 december 1948 förordnat,
att ett Norbäck den 19 november 1945 med tillämpning av 4 kap.

3 § strafflagen ådömt straffarbete av fyra månader, som Norbäck börjat
avtjäna den 23 december 1948, skulle sluta den 8 april 1949. Denna av
Feltner bestämda slutdag hade uppenbarligen varit felaktigt beräknad, men
den hade icke kommit att stå fast, då Norbäck ånyo med tillämpning av

4 kap. 3 § strafflagen dömts till straff, som förelåg till verkställighet redan
före berörda den 8 april. Det fel, som vidlådde nämnda resolution, föranledde
därför icke något ytterligare uttalande från min sida.

Då fångvårdsstyrelsen med anledning av det Norbäck senast ådömda
straffet haft att meddela verkställighetsresolution hade i enlighet med de
av mig ovan utvecklade principerna straffet bort utläggas från den 22
augusti 1945. Då straffet utgjort straffarbete åtta månader, hade jämlikt
1 § lagen om villkorlig frigivning 5/6 av straffet bort utläggas med sex månader
tjugo dagar och alltså såsom preliminär dag för villkorlig frigivning
bestämmas den 14 mars 1946. Med anledning av stadgandena i 20 och 21 §§
verkställighetslagen samt 4 kap. 6 § strafflagen hade härtill bort läggas
tiden för avbrottet mellan frigivningen den 22 september 1945 och dagen
för den senast påbörjade straffverkställigheten, d. v. s. den 23 december
1948. Då denna avbrottstid skolat beräknas till tre år tre månader en dag,
hade den slutliga dagen för villkorlig frigivning bort bestämmas till den
15 juni 1949.

I den av fångvårdsstyrelsen genom Tibbling meddelade resolutionen den
20 april 1949 hade dagen för den villkorliga frigivningen bestämts till den
28 juni 1949. Härigenom hade Tibbling förfarit felaktigt.

Vad Tibbling till försvar för det begångna felet anfört syntes mig med
hänsyn till vad jag ovan utvecklat i fråga om den rätta tolkningen av hithörande
bestämmelser icke kunna lända honom till ursäkt. Detta syntes
mig så mycket mindre kunna ske, som frågan om tillämpningen av bestämmelsen
om fängelses likställande med straffarbete vid avräkning av undergånget
straff varit föremål för prövning redan år 1947. Enligt ett i regeringsrättens
årsbok 1947 (s. 82 o. f.) refererat rättsfall hade det i 4 kap.
6 § strafflagen genom lag den 21 december 1945 införda stadgandet att i
sådant fall fängelse och straffarbete räknas lika ansetts tillämpligt, oaktat
den tidigare bestraffningen till fullo verkställts före sistnämnda lags ikraftträdande.

På grund av den felaktiga resolutionen den 20 april 1949, för vilken
Tibbling var ansvarig, hade Norbäck i stället för att frigivas den 15 juni
1949 blivit kvarhållen i fångvårdsanstalt till den 28 juni 1949. Genom det
av Tibbling begångna felet hade sålunda skada tillskyndats Norbäck, och
jag fann därför Tibbling icke kunna undgå åtal för detsamma.

Under åberopande av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt riksåklagarämbetet
att utföra talan om ansvar å Tibbling jämlikt 25 kap. 4 § straff -

4 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1952 års riksdag.

lagen för tjänstefel i enlighet med vad jag ovan utvecklat. Tillfälle borde
beredas Norbäck att i målet föra talan.

Svea hovrätt, varest åtalet väcktes samt Norbäck yrkade ersättning av
Tibbling för psykiskt lidande med 300 kronor och för förlorad arbetsinkomst
med 400 kronor, mot vilka ersättningsbelopp i och för sig Tibbling icke
hade något att erinra, yttrade i dom den 17 maj 1951 följande.

I övergångsbestämmelserna till den i föreliggande fall tillämpliga lagen
den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m., som trädde
i kraft den 1 juli 1946, finnes icke i fråga om beslut om beräkning av strafftid,
vilka meddelas efter ikraftträdandet, stadgat något undantag från tilllämpningen
av lagens bestämmelser. Dessa skola följaktligen tillämpas vid
meddelande av resolutioner i alla efter den 1 juli 1946 till verkställighet
förekommande fall, oavsett om lagakraftägande dom å straffet förelegat
före eller efter nämnda dag och utan hänsyn till att tidigare ådömt straff,
som skall avräknas, avtjänats före den 1 juli 1946.

När domen den 16 mars 1949 förekom till verkställighet, skulle strafftiden
hava beräknats enligt 21 § straffverkställighetslagen och den dag, då
villkorlig frigivning enligt 1 § lagen om villkorlig frigivning skulle äga rum,
hava fastställts till den 15 juni 1949.

Tibbling har vid meddelande av resolutionen den 20 april 1949 tillämpat
de bestämmelser om beräkning av strafftid, vilka gällde före den 1 juli
1946, och fastställt dagen för den villkorliga frigivningen till den 28 juni
1949. Härigenom har Tibbling handlat i strid mot gällande författning.

Emellertid var Tibbling vid tiden för meddelandet av nyssnämnda resolution
endast tillfälligt förordnad att uppehålla den befattning, på vars innehavare
det ankommer att å fångvårdsstyrelsens vägnar besluta i ärenden
om beräkning av strafftid. Tibblings uppgift att fångvårdsstyrelsen även
efter den 1 juli 1946 i fall, liknande det nu ifrågavarande, plägat tillämpa
före nämnda dag gällande bestämmelser om beräkning av strafftid bestyrkes
av utredning, som Tibbling förebragt i målet. Vad sålunda förekommit
bör visserligen icke föranleda, att Tibbling undgår ansvar för tjänstefel,
men omständigheterna få betraktas som synnerligen mildrande.

Tibbling är skyldig att ersätta den skada, som Norbäck lidit därigenom
att han i stället för att frigivas den 15 juni 1949 blivit kvarhållen i fångvårdsanstalt
till den 28 samma månad.

Hovrätten prövar lagligt döma Tibbling jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel att till kronan utgiva 5 dagsböter å 10 kronor.

Tibbling förpliktas att till Norbäck i skadestånd gälda 700 kronor.

Mot hovrättens dom har Tibbling fullföljt talan. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. Vägran av församlingspräst att förrätta vigsel av frånskild.

Av handlingarna i ett härstädes upptaget ärende inhämtas följande.

Västra Frölunda församling, vilken sedan den 1 januari 1945 ingår i
Göteborgs stad, bildar tillsammans med Askims församling ett pastorat.
Enligt den för prästerskapet i pastoratet gällande, av domkapitlet i Göteborg
den 25 maj 1943 fastställda tjänstefördelningen ankommer det på
komministern i pastoratet att ombesörja kyrkliga förrättningar för den
del av Västra Frölunda församling, som bildar Älvsborgs kyrkobokföringsdistrikt.
Särskild pastorsexpedition för distriktet finnes anordnad inom
detsamma.

Genom beslut den 22 maj 1950 förordnade domkapitlet pastoratsadjunkten
Daniel Nordblom att från och med den 1 till och med den 31 augusti
1950, under vilken tid komministern i Västra Frölunda och Askims församlingars
pastorat Melcher Håkansson beviljats semesterledighet, uppehålla
Håkanssons komministertjänst.

Den 12 augusti 1950 innehöll Aftontidningen under rubriken ”Präst på
västkusten vägrar att viga frånskilda personer” en artikel av följande
lydelse:

”En av Göteborgs stifts yngre präster, vice komministern i Västra Frölunda,
Daniel Nordblom, har vägrat att viga en frånskild med den motiveringen
att det skulle vara stridande mot hans samvete. Han har förklarat
att man finge åtala honom eller avsätta honom hellre än han skulle vilja
ge efter för sin övertygelse.

Den man som pastorn vägrat vigsel har omtalat att pastorn förklarat
att om han skulle viga så skulle han inte underlåta att i sitt tal till kontrahenterna
erinra om den tidigare skilsmässan.

Pastor Nordblom förnekar att han fällt ett sådant yttrande men han
säger sig ha förklarat, att talet ’inte skulle bli så nöjsamt’ då han inte
kunde säga något som strider mot bibelns bud. Han hade också tillagt att
om mannen ville göra anmälan var han i sin fulla rätt.

Pastor Nordblom stöder sig också på grundlagen om att ''kungen äger
ingens samvete tvinga eller tvinga låta’. Han åberopar också bergspredikan,
Matt. 5: 31—32 och 1 Kor. 7: 10—11 där Paulus utvecklar samma tema.
Han tillägger också att om kontrahenter, av vilka någon är frånskild, vill
ha sitt nya äktenskap inregistrerat i kyrkböckerna, så finns möjligheten till
borgerlig vigsel. ''Men i mina ögon är de inte gifta’, slutar han.”

Sedan jag med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat domkapitlet
att efter Nordbloms hörande avgiva yttrande, inkom domkapitlet
med yttrande av Nordblom jämte eget utlåtande.

Nordbloms yttrande innehöll följande.

En dag i början av augusti månad 1950 hade en man infunnit sig på
pastorsexpeditionen för Älvsborgs kyrkobokföringsdistrikt och anhållit om
lysningsbevis. Sedan han fått beviset, hade mannen sagt, att hans fästmö
önskade att vigseln skulle förrättas av Håkansson, vilken varit hennes konfirmationslärare.
Nordblom hade meddelat, att Håkansson åtnjöte semester
under augusti månad, varpå mannen frågat, om icke någon vore förordnad
i Håkanssons ställe. På Nordbloms svar att han innehade sådant förordnande
hade mannen frågat, om Nordblom ville förrätta vigseln. Då Nordblom
i lysningsboken sett att mannen vore frånskild, hade Nordblom sport,
om så vore förhållandet. Då mannen bejakat frågan, hade Nordblom svarat,
att han icke önskade förrätta vigseln. Nordblom kunde icke bestämt säga
hur orden fallit, men han mindes, att han till en början endast uttryckt sin
önskan. Därefter hade Nordblom sökt förklara, att denna hans önskan icke
berodde på någon ovilja mot att tillmötesgå en människa utan endast hade
sin grund däri, att Nordblom i detta fall icke kunde fungera som vigsellorrättare,
emedan hans samvete, bundet av Skriftens ord, förbjöde honom
detta. Mannen hade då yttrat något om att han kunde vända sig till domkapitlet.
Nordblom hade svarat, att mannen naturligtvis hade full rätt att
taga ett sådant steg, men att icke ens domkapitlet kunde förmå Nordblom
att ändra sitt beslut. Nordblom hade bett mannen betänka, huru denne
själv skulle ha känt det, om någon sökt tvinga honom att handla mot sin
djupt grundade övertygelse. Nordblom hade gång på gång sökt framhålla,
att hans vägran icke berodde på någon egensinnighet eller någon önskan
att döma mannen utan endast därpå, att Nordblom ansåge sig icke kunna
handla i uppenbar strid mot bibelns ord. Mannen hade förklarat, att han
vore ganska väl insatt i kyrkliga frågor, och undrat om icke Nordblom
enligt lag vore skyldig att viga. Härpå hade Nordblom endast svarat, att
Konungen enligt grundlagen ägde ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta”.
Nordblom hade vidare påpekat, att möjlighet funnes till borgerlig vigsel.
Mannen hade emellertid hållit fast vid att Nordblom vore skyldig att viga
och förklarat, att saken skulle bringas till tidningspressens kännedom. Nordblom
hade nu så gott han kunnat sökt klargöra för mannen sin ställning
och hade haft alla skäl att förmoda, att mannen varit på det klara med
att Nordblom icke kunde ändra mening. För att ytterligare understryka
det i sak ohållbara i att vidhålla kravet på att Nordblom skulle förrätta
vigseln hade Nordblom bett mannen tänka sig in i en situation med Nordblom
som vigselförrättare — en situation som blott kunde tänkas, icke
bliva verklighet. I det sammanhanget hade Nordblom nämnt något om
det i tidningsartikeln omtalade, mindre nöjsamma talet. Nordblom skulle
såsom vigselförrättare icke ha kunnat säga annat än vad Skriften sade
eller: ”Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.”
Dessa ord inginge ju också i själva vigselformuläret. Nordblom hade aldrig
tänkt att förrätta vigseln och följaktligen ej heller tänkt att hålla något

mindre nöjsamt eller annat tal. Detta borde mannen ha förstått, enär Nordblom
omnämnt talet endast för att framhålla, huru bakvänt allting skulle
ha varit vid en sådan vigsel. Nordblom ville tillägga, att samtalet, trots
det brännbara ämnet, förts lugnt och sansat.

Nordblom anförde vidare: Såsom redan nämnts hade Nordbloms vägran
sin grund endast däri, att hans samvete förbjöde honom att handla mot
Skriftens ord. Några av dessa ord funnes angivna i tidningsartikeln. Mot
Nordblom skulle kunna andragas, att han vid prästvigningen lovat att
troget efterleva kyrkans lag och ordning samt att villigt efterkomma vad
honom bleve ålagt. Detta löfte måste emellertid ses mot bakgrund av de
övriga prästlöftena. Orimligt vore ju, om i uttrycket kyrkans lag och ordning
skulle inrymmas något, som strede mot de ord som uttalats av kyrkans
Herre själv. Om en präst skulle vara förpliktad att åtaga sig allt vad honom
bleve ålagt, skulle ingen kunna inför Gud åtaga sig ett sådant prästämbete.
Samtliga prästlöften förutsatte givetvis lydnad mot Gud, icke blott då
det gällde rent andliga utan också då det gällde mera världsliga ting. Detta
hade Nordblom inför den allvetande Guden och med den stora räkenskapsdagen
för ögonen lovat att redligt och samvetsgrant med Guds nåd och
hjälp efterkomma. Detta löfte ville Nordblom ej heller i framtiden bryta.
— Till sist ville Nordblom framhålla, att dissenterlagskommitténs förslag
till religionsfrihetslag gåve pastor laglig rätt att vägra vigsel av frånskild,
såvida icke det tidigare äktenskapet blivit upplöst genom den andra frånskilda
partens senare timade död. Detta visade, att kommittén insett att
en motstridighet förefunnes mellan Guds ord och gällande mänsklig lag,
vilken kunde försätta en präst i en sådan situation, att han tvingades lyda
antingen Gud eller människor.

För egen del anförde domkapitlet: Den man, som Nordblom vägrat viga,
hade icke för domkapitlet anmält Nordbloms handlingssätt och icke heller
i enlighet med bestämmelserna i lagen den 12 november 1915 om fullföljd
av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående hos domkapitlet
anfört besvär över något sådant beslut. Enligt vad domkapitlet
inhämtat hade den man, som tydligen åsyftades i ärendet, blivit vigd av
kyrkoherden i pastoratet den dag han själv önskat. På grund därav syntes
mannen, med hänsyn till de av Nordblom uttalade betänkligheterna mot
att förrätta vigsel av en frånskild, ha avstått från att påfordra vigsel av
Nordblom.

Biskopen Giertz ävensom ledamöterna av domkapitlet Högberg och
Staxäng läto därjämte till protokollet anteckna följande: När det gällde
vigsel av frånskilda syntes i vissa fall en konflikt kunna uppkomma mellan
den skyldighet, som enligt giftermålsbalken ålåge en svensk präst såsom
vigselförrättare, och hans övertygelse om innebörden av den trohet mot
kyrkans lära och bekännelse, vartill han jämväl vore lagligen förpliktad.
Därför syntes det vara angeläget, att denna konfliktsituation snarast möj -

ligt undanröjdes genom en lagändring av det slag, som dissenterlagskommittén
föreslagit i sitt år 1949 avgivna betänkande.

I ärendet blev vidare upplyst dels att de trolovade, vilka Nordblom
vägrat viga, voro chauffören Nils Karl Bertil Hamfeldt och Edla Marianne
Berntsson, båda kyrkobokförda inom Älvsborgs kvrkobokföringsdistrikt under
adress Cedergatan 29, Göteborg, dels ock att Nordblom sedan den
1 oktober 1950 efter förordnande tjänstgjorde såsom vice kyrkoadjunkt i
Laholms pastorat.

I en till förste stadsfiskalen i Göteborg avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken ingås äktenskap med kyrklig eller
borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel må enligt 2 § äga rum inom svenska kyrkan, om båda
de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den ene är medlem därav och
den andre tillhör annat kristet trossamfund.

I 3 § stadgas, att de trolovade till vigsel inom svenska kyrkan äga välja
den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock är ej annan skyldig att
viga än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Ifrågavarande bestämmelser ha med oförändrat innehåll överförts till
giftermålsbalken från lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående
och upplösning. Under förarbetena till sistnämnda lag dryftades i olika
sammanhang frågan om skyldighet för präst att viga frånskild person.
Under riksdagsbehandlingen förordades sålunda i en inom första kammaren
väckt motion, nr 70, av herr von Mentzer borttagande av den jämväl tidigare
gällande ovillkorliga skyldigheten för vigselförrättare att sammanviga
personer i de fall, då någon av dem förut varit gift och vunnit äktenskapsskillnad
av annan anledning än hor. Yrkandet avstyrktes emellertid enhälligt
av lagutskottet och vann ej någondera kammarens bifall. Sedan
Kungl. Maj:t därefter beslutat inhämta kyrkomötets godkännande av vissa
stadganden, däribland de nu ifrågavarande, i det av riksdagen för dess del
antagna lagförslaget, väcktes samma spörsmål inom kyrkomötet i en motion,
nr 46, av herr Larsson, varjämte vissa närliggande frågor behandlades
i andra motioner. Ej heller här vunno yrkandena om ändring av lagförslaget
på denna punkt bifall. På hemställan av kyrkolagsutskottet antog kyrkomötet
såsom kyrkolag i oförändrat skick de nu förevarande stadgandena.

Lagens ståndpunkt är sålunda fullt klar. Därest hinder för äktenskapet
icke möter enligt giftermålsbalken och de i samma balk uppställda förutsättningarna
för erhållande av vigsel inom svenska kyrkan jämväl äro för
handen, är präst i församling, där endera av de trolovade är kyrkobokförd,
skyldig att förrätta vigsel, då han därom anmodas. Den omständigheten att
prästen för sin del skulle anse det strida mot kyrkans bekännelse att med -

giva vigsel av frånskilda fritager icke prästen från denna skyldighet. Vigselskyldigheten
är å andra sidan icke förenad med prästämbetet såsom sådant
utan beror av innehavet av prästerlig befattning i församlingstjänst.

I förevarande fall har Nordblom mottagit förordnande att uppehålla befattningen
såsom komminister i Västra Frölunda och Askims församlingars
pastorat, med vilken befattning följer skyldighet att ombesörja kyrkliga
förrättningar för Älvsborgs kyrkobokföringsdistrikt. Det har till följd härav
ålegat Nordblom att på begäran förrätta vigsel av trolovade, om åtminstone
den ene av dem var kyrkobokförd inom distriktet.

Utrett är att Nordblom, medan han uppehöll komministertjänsten, vägrat
att viga ett inom distriktet kyrkobokfört par, som begärt att Nordblom
skulle förrätta vigseln. Såsom enda skäl för sin vägran har Nordblom
uppgivit, att mannen vore frånskild. Nordblom har sålunda icke ens påstått,
att laga hinder mött mot vigseln. Att sådant hinder ej heller förelegat får
anses framgå redan av den omständigheten att de trolovade sedermera
vigdes av kyrkoherden i pastoratet.

Vid dessa förhållanden har Nordblom genom sin vägran att viga åsidosatt
sin tjänsteplikt. Då Nordblom — som ånyo mottagit förordnande å
befattning, med vilken följer skyldighet att förrätta vigsel — enligt vad
hans förklaring i ärendet giver vid handen icke har för avsikt att framdeles
ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse, finner jag Nordbloms förfarande
icke kunna undgå beivran.

Jag uppdrog alltså åt förste stadsfiskalen att vid vederbörlig domstol i
laga ordning väcka och utföra åtal mot Nordblom för tjänstefel i anmärkta
hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Åtalet anhängiggjordes vid rådhusrätten i Göteborg, där Nordblom biträddes
av advokaten Åke Eckerstein såsom offentlig försvarare. Sedan
rådhusrätten uppdragit åt professorn Halvar Sundberg att som sakkunnig
avgiva utlåtande rörande frågan huruvida bestämmelserna i borgerlig lag
skulle kunna tillerkännas prevalens i förhållande till svenska kyrkans bekännelse,
avgav Sundberg utlåtande i saken. Ersättning härför tillerkändes
Sundberg av allmänna medel med 1 500 kronor.

I dom den 18 september 1951 lämnade rådhusrätten åtalet utan bifall.

Eckerstein tillerkändes ersättning för försvaret av Nordblom med 1 355
kronor, därav 1 250 kronor i arvode, att utgå av allmänna medel och
stanna å statsverket.

Den ersättning, 1 500 kronor, som tillerkänts Sundberg för det av honom
såsom sakkunnig avgivna utlåtandet, skulle stanna å statsverket.

Såsom domskäl anförde rådhusrätten följande.

Enligt vederbörligt förordnande hade Nordblom i augusti månad 1950
under semesterledighet för ordinarie innehavaren uppehållit komminister -

tjänsten i Västra Frölunda pastorat. Med tjänsten följer skyldighet att
utföra kyrkliga förrättningar för Älvsborgs kyrkobokföringsdistrikt. En dag
i början av augusti 1950 hade Hamfeldt inställt sig på pastorsexpeditionen
och på därom till Nordblom framställd begäran erhållit lysningsbevis för
sig och sin trolovade, vilka båda voro kyrkobokförda inom distriktet. Sedan
Hamfeldt uttryckt önskan om att vigseln skulle förrättas av den ordinarie
komministern och Nordblom upplyst, att denne hade semester med Nordblom
såsom vikarie, hade Hamfeldt begärt, att Nordblom skulle förrätta
vigseln.

Angående vad därefter förekommit vid Hamfeldts besök på pastorsexpeditionen
har Nordblom uppgivit: Han hade i kyrkoboken sett, att Hamfeldt
vore frånskild, och Hamfeldt hade på fråga bekräftat detta. Han hade då
genast sagt, att han icke önskade förrätta vigseln, vilket inneburit och av
Hamfeldt även uppfattats såsom en vägran att viga. Vid det fortsatta samtalet
hade Nordblom medgivit, att han enligt giftermålsbalken vore skyldig
viga, men förklarat samvetet bjuda honom att ej göra det, enär Guds ord
förbjöde det.

Hörd såsom vittne har Hamfeldt berättat: På Hamfeldts fråga om Nordblom
ville förrätta vigseln hade Nordblom svarat nej och tillagt, att han
icke kunde göra det, enär hans samvete förbjöde honom att viga en frånskild.
Nordblom hade icke fört på tal anledningen till skilsmässan, och när
Hamfeldt senare under samtalet frågat om Nordblom icke skulle taga reda
därpå, hade Nordblom svarat med några bibelcitat, som Hamfeldt nu ej
kunde erinra sig. Sedermera hade kyrkoherden i Västra Frölunda församling
i enlighet med Hamfeldts önskan vigt honom och hans fästmö den 19
augusti 1950.

Nordblom har bestritt ansvarsyrkandet och förklarat: Det vore visserligen
riktigt, att han enligt stadgandet i 4 kap. 3 § giftermålsbalken varit
skyldig förrätta den begärda vigseln, men enär han vid prästvigningen
förbundit sig att lyda Guds ord och kyrkans bekännelse, som förbjöde honom
att viga frånskilda, hade han av samvetsskäl måst vägra sin medverkan
vid vigseln. Det hade varit hans tjänsteplikt att vägra.

Nordblom har, såsom han medgivit, varit skyldig förrätta den begärda
vigseln.

Svenska kyrkans bekännelse är fastslagen genom 1571 års kyrkoordning,
som i princip fortfarande är gällande. Av det i § 28 i regeringsformen uppställda
kravet att innehavare av prästerliga ämbeten skola omfatta den
rena evangeliska läran framgår, att bekännelsen har borgerlig giltighet.

Nordblom har såsom bevis åberopat ett av biskopen Giertz på begäran
av Nordblom avgivet, den 11 maj 1951 dagtecknat utlåtande i frågan,
huruvida Nordblom i nu förevarande fall handlat i enlighet med kyrkans
bekännelse.

I utlåtandet har Giertz sammanfattningsvis uttalat: ”Enligt vad sålunda

anförts kan ingen tvekan råda därom, att äktenskapet enligt den Heliga
Skrift och kyrkans bekännelseskrifter är oupplösligt. Undantag från denna
regel inträda enligt Matt. 5: 32 och 19: 9 ''för otukt’ och enligt 1 Kor. 7: 15
i det fall, då den ''icke troende vill skiljas’. På grund härav medgiva bekännelseskrifterna
nytt äktenskap för den oskyldiga parten, och kyrkoordningen
preciserar detta till att gälla vid äktenskapsbrott eller egenvilligt
övergivande från den andra partens sida. — Det synes alltså enligt Guds
ord och kyrkans bekännelse icke riktigt att förrätta vigsel i alla de fall,
då sådan av frånskilda personer påfordras. Nya testamentet betecknar nytt
giftermål efter en obefogad skilsmässa såsom äktenskapsbrott. Det kan
alltså uppenbarligen inträda fall, då prästen enligt Guds Ord och kyrkans
bekännelse icke finner sig kunna medverka till ett nytt äktenskap. Hans
vägran blir i sådana fall grundad på den lydnad mot Ordet och bekännelsen,
vartill han genom sitt ämbete och därför gällande bestämmelser är
förpliktad. — Tydligen kan här uppkomma en konflikt med andra bestämmelser,
som ålägga prästen att såsom tjänstgörande i viss församling viga
de församlingsbor, som påfordra det. Huru prästen i en sådan konflikt
enligt bekännelseskrifterna bör handla, torde framgå av artikel XVI i
Augsburgska bekännelsen: ''Därför böra de kristna ovillkorligen lyda sin
överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, ty då
böra de mera lyda Gud än människor.’ — Av handlingarna framgår icke,
om i här förevarande fall den frånskilde anfört någon omständighet av ovan
angiven art i samband med sin skilsmässa, som kunnat utgöra skäl för
Nordblom att förrätta vigseln. Har så icke skett och kunna sådana skäl
icke anföras, är enligt mitt bedömande Nordbloms vägran att förrätta vigseln
grundad på Guds Ord och kyrkans bekännelse.”

Nordblom har påstått, att beträffande Hamfeldt icke förelegat något av
de utav Giertz angivna fall, då präst enligt Guds ord och kyrkans bekännelse
är skyldig att viga frånskild, samt till styrkande därav åberopat en
utav Göteborgs rådhusrätt, å fjärde avdelningen, den 13 juli 1950 meddelad
dom, enligt vilken rådhusrätten, sedan rådhusrätten i Ystad den 10
maj 1949 dömt till hemskillnad mellan Hamfeldt och hans dåvarande
hustru, på gemensam ansökan av makarna dömt till äktenskapsskillnad
mellan dem.

Rådhusrätten finner med anledning av vad nu upptagits, att Nordbloms
vägran varit grundad å svenska kyrkans bekännelse.

Åklagaren har förklarat sig icke vilja ifrågasätta allvaret i Nordbloms
samvetsbetänkligheter.

Frågan om skyldighet för präst inom svenska kyrkan att viga, då någon
av de trolovade är frånskild, har sedan länge varit föremål för behandling
och diskussioner i kyrkomöte och riksdag; även i motioner till 1951 års
kyrkomöte har detta spörsmål förts på tal.

Vid 1915 års kyrkomöte anförde chefen för justitiedepartementet, stats -

rådet Berndt Hasselrot, angående den skyldighet att förrätta vigsel, som
ålåg prästen såsom ämbetsman: ”Då äktenskapsskillnad är tillåten enligt
den borgerliga lagen, och det uppenbarligen måste tillkomma den borgerliga
lagen att bestämma de villkor, under vilka äktenskapsskillnad må
kunna ske, framstår det för mig såsom klart, att så länge vår svenska kyrka
är statskyrka, så länge kunna prästerna, vilka i sin egenskap av ämbetsmän
måste vara världslig ordning undergivna, icke äga anspråk på rätt
att undandraga sig att förrätta vigsel, då den i behörig ordning påkallas
av därtill enligt borgerliga lagen berättigade personer. Denna grundsats om
prästs ovillkorliga vigselskyldighet har också med kyrkomötets bifall fastslagits
i gällande lag, och den grundsatsen kastas ju icke över ända, därest
nu föreliggande förslaget avslås.” — Beträffande den pliktkollision, som
kunde uppkomma för en präst i nu ifrågavarande avseende, tilläde statsrådet:
”För övrigt vill jag här öppet erkänna, att jag icke kan förstå det
myckna talet om samvetsnöd uti ifrågavarande hänseende. Det lärer nämligen
icke kunna förmenas själasörjaren att på ett för en själasörjare värdigt
sätt för vederbörande framhålla de betänkligheter, som enligt hans
mening kunna resa sig mot det tilltänkta äktenskapet. Finnes någon anledning
tro, att vigsel skall påfordras, sedan prästen förklarat sig ogilla
äktenskapet? Det överensstämmer helt visst ej med svenskmannasinnet att
mottaga välsignelse från dens läppar, vars hjärta måhända är färdigt till
välsignelsens motsats. Kan ett enda exempel anföras, då präst verkligen
tvingats att förrätta vigsel?”

Juris professorn Sundberg finner i ett den 25 maj 1951 i målet avgivet
utlåtande, vilket Nordblom åberopat såsom bevis, detta yttrande otvetydigt
giva vid handen, att avsikten icke varit att betrakta en vigselvägran,
föranledd av prästs uppfattning om sin bundenhet vid kyrkans bekännelse,
såsom ett straffbart tjänstefel.

På prästerligt håll har man tolkat Hasselrots yttrande på samma sätt
som Sundberg.

Juris professorn C. E. Reuterskiöld har uttalat att, enär stadgandet om
kyrklig vigsel i 4 kap. 3 § giftermålsbalken hade kyrkorättslig natur och
det kyrkorättsliga äktenskapet därigenom erkänts, prästens hindersprövning
även hade att omfatta de kyrkorättsliga hindren.

Dissenterlagskommittén framlade i sitt 1949 avgivna betänkande med
förslag till religionsfrihetslag m. m. förslag till lagstiftning av innehåll, att
präst icke skulle vara skyldig viga, därest någon av de trolovade vore frånskild
och andre maken i tidigare äktenskap levde.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Herman Zetterberg, har i
yttrande över betänkandet i denna del uttalat: ”Det synes förhålla sig så
att ett mindre antal bland prästerna känner samvetsbetänkligheter mot att,
åtminstone i vissa fall, viga frånskild, under det att det stora flertalet anser
att den kyrkliga välsignelsen icke bör vägras någon som begär denna. Av

viss betydelse i detta sammanhang är, hur man skall uppfatta vigselförrättarens
medverkan vid äktenskapets ingående. Enligt äldre såväl kyrklig
som världslig rätt, vilken alltjämt kommer till uttryck i vårt nu gällande
kyrkliga vigselformulär, tänkas kontrahenterna själva inför vigselförrättaren
och i närvaro av församling eller vittnen träffa en överenskommelse om
äktenskap. Den rättsliga innebörden av vigselförrättarens uppgift är således
att offentligen konstatera att överenskommelsen föreligger; till hans
förklaring härom, stadfästelsen, anknyta rättsverkningarna. Därefter har
han att, vid det viktiga steg kontrahenterna tagit, giva dem den kyrkliga
välsignelsen. Kyrkans medverkan vid vigseln innefattar således, enligt
den nu angivna uppfattningen, icke något bedömande av det tillämnade
äktenskapet ur religiösa eller etiska synpunkter; det ankommer på kontrahenterna
själva att i sådant hänseende taga ståndpunkt till sitt äktenskap.”

Vid granskning av lagförslaget i lagrådet yttrade justitierådet Tore
Strandberg: ”1 likhet med kommittén finner jag det rimligt att skälig hänsyn
tages till prästens samvete, om detta icke medför att samhällets intresse
eller annans rätt därigenom kränkes. Att en präst, vilken hyser samvetsbetänkligheter
av ovan antydd art, skall kunna av lagen tvingas att
förrätta vigsel i fall varom nu är fråga och att han genom att i enlighet
med vad hans samvete såsom kyrkans tjänare bjuder honom vägra sin
medverkan till vigseln skall utsätta sig för risken att dömas till ansvar för
tjänstefel, måste — även med den uppfattning rörande vigselförrättarens
medverkan vid äktenskapets ingående som kommit till uttryck i remissprotokollet
— enligt min mening, såsom innefattande ett obehörigt intrång
i samvetsfriheten, anses i hög grad stötande.”

Genom sin vägran att viga har Nordblom åsidosatt den tjänsteplikt, som
åvilat honom jämlikt bestämmelsen i 4 kap. 3 § giftermålsbalken. I princip
böra samvetsbetänkligheter icke föranleda till befrielse från påföljd för
lagbrott. Rådhusrätten anser emellertid — med beaktande av ovan upptagna
samt i målet i övrigt förekomna omständigheter — att det skulle
utgöra ett obehörigt intrång i samvetsfriheten, därest präst, som hyser
samvetsbetänkligheter med anledning av förefintligt, på svenska kyrkans
bekännelse grundat vigselhinder icke skulle vara berättigad vägra viga
frånskild utan att därigenom ådraga sig straffansvar. Särskilda skäl tala
sålunda för att Nordbloms vägran att viga icke bör föranleda till straff
för tjänstefel.

Med denna utgång av åtalet fann jag mig icke kunna åtnöjas. Jag anmodade
därför förste stadsfiskalen i Göteborg att hos hovrätten för Västra
Sverige fullfölja talan mot rådhusrättens dom och framhöll därvid följande.

Då såväl de objektiva som de subjektiva förutsättningarna för ett straff -

bart tjänstefel från Nordbloms sida visats föreligga, synes hans vägran
att viga i förevarande fall ha bort föranleda en fällande dom.

Rådhusrätten synes ha utgått från förefintligheten av en objektiv strafffrihetsgrund,
som ansetts betingad av att Nordblom befunnit sig i konflikt
mellan å ena sidan sin ställning som tjänsteman och å andra sidan sina
samvetsbetänkligheter med hänsyn till skyldigheten att såsom prästman
handla i enlighet med kyrkans bekännelse. En sådan straffrihetsgrund saknar
emellertid stöd av lag. Rådhusrättens ståndpunkt innebär uppenbarligen
ett efterskänkande av straffpåföljd för ett brottsligt förfarande, men
svensk rätt innehåller icke något allmänt stadgande om möjlighet för domstol
att eftergiva straff. (Jfr strafflagberedningens promemoria med förslag
till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd
för brott samt om eftergift av åtal. SOU 1948: 40.) Mig veterligt har ej
heller i rättspraxis någon liknande befrielse från ansvarspåföljd förekommit.
Vid de tillfällen, då frågan om skyldighet för präst inom svenska kyrkan
att förrätta vigsel av frånskild varit föremål för behandling, har icke ifrågasatts
annat än att detta spörsmål skulle lösas i lagstiftningsväg.

Tydligen anser rådhusrätten, att rättigheten för en präst att vägra fullgöra
sin tjänsteplikt är begränsad till sådana fall, då hans vägran är grundad
på svenska kyrkans bekännelse. Svenska kyrkans bekännelse innefattas
i dess bekännelseskrifter, och till dessa hör icke 1571 års kyrkoordning, som
för övrigt är upphävd genom 1686 års kyrkolag. (Se § 2 regeringsformen
och kap. 1 § 1 kyrkolagen samt företalet till lagen.) Bekännelseskrifterna
uttala sig icke rörande spörsmålet huruvida vigsel av frånskilda är tillåtlig
eller icke. Detta spörsmål har följaktligen icke gjorts till en bekännelsefråga
i svenska kyrkan. Det kan ej heller gärna göras gällande, att uppfattningen
att präst äger viga frånskilda skulle stå i strid mot svenska kyrkans bekännelse.
Vore så fallet, måste ju giftermålsbalkens stadgande i 4 kap. 3 §,
som är av kyrkolags natur, strida mot bekännelsen och den del — sannolikt
majoriteten — av Sveriges prästerskap, som viger frånskilda, stämplas
såsom icke bekännelsetrogen.

Väl är enligt § 16 regeringsformen samvetsfrihet i princip tillerkänd envar,
men detta grundlagsstadgande länder icke till inskränkning i tjänstemans
skyldighet att uppfylla sina i lag stadgade tjänsteplikter. En tjänsteman
kan i många fall i sin tjänsteutövning tänkas komma i konflikt med sitt
samvete, så t. ex. kan en officer anse sig förhindrad att bära vapen, en
domare att tillämpa en enligt hans mening orättfärdig lagstiftning, en utmätningsman
att verkställa en hård eller oriktig dom, en borgerlig vigselförrättare
att viga frånskilda etc. Finner tjänstemannen, att han av sitt
samvete förbjudes att fullgöra de åligganden, som äro förenade med tjänsten,
och vill han ej dagtinga med samvetet, synes intet annat återstå för
honom än att han lämnar tjänsten. Att antaga och kvarstå i en tjänst med
därav följande förmåner men bryta mot tjänsteplikten, då han så anser

påkallat av samvetsnöd, är icke en godtagbar lösning av konfliktsituationen.
En präst i församlingstjänst intager i detta hänseende icke någon undantagsställning
i förhållande till andra tjänstemän.

I domen har såsom grund för att det av rådhusrätten omförmälda intrånget
i samvetsfriheten är att anse som obehörigt vidare åberopats —
förutom ”i målet i övrigt förekomna omständigheter”, om vilka omständigheter
jag saknar kännedom — vissa yttranden i samband med lagstiftning
i ämnet. Vad rådhusrätten därutinnan upptagit i domskälen synes
mig icke vara av beskaffenhet att tarva några kommentarer, lika litet som
vissa vetenskapsmäns i domskälen återgivna uttalanden.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

6. Fråga om försummelse vid utfärdande av pass.

Av handlingarna i ett genom klagomål av ingenjören Åke Johannesson,
Lagmansvägen 6 i Bofors, härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

I en till länsstyrelsen i Örebro län den 15 april 1947 inkommen ansökan
anhöll klaganden, med återställande av ett för honom tidigare utfärdat
pass, om utfärdande av nytt pass för obegränsat giltighetsområde. Vid ansökningen,
som ingavs i två exemplar, voro fogade bland annat två fotografier
av klaganden.

Med anledning av ansökningen utfärdade e. o. länsnotarien Sven Kauffeldt
på länsstyrelsens vägnar den 15 april 1947 pass för klaganden (nr
Ya 2063), vilket översändes till landsfiskalen i Karlskoga distrikt för utlämnande
till klaganden.

Först år 1949 begagnade sig klaganden av passet för utrikes resa.

Enligt en av klaganden den 11 juni 1949 till kriminalstatspolisen i Stockholm
lämnad redogörelse avreste klaganden den 27 maj 1949 från Trelleborg
till Odra Port i Polen för att såsom medlem av en idrottstrupp om
tillhopa 17 personer deltaga i handbollstävlingar i Tjeckoslovakien, dit
truppen hade inresevisering med genomresevisering för Polen. Klaganden
passerade i likhet med truppens övriga medlemmar både den svenska passkontrollen
i Trelleborg och den polska i Odra Port utan anmärkning. Resan
fortsattes med tåg genom Polen. Truppen ankom på morgonen den 28 maj
till gränsstationen mot Tjeckoslovakien, Mittelwalde. Tåget gjorde uppehåll
på gränsstationen och passen samlades upp för kontroll. Då idrottstruppens
pass återlämnades, behöll passkontrollanten klagandens pass, som
han granskade närmare, och påpekade, att passfotot saknade stämpel. Efter
en stunds tveksamhet uppmanade passkontrollanten klaganden att medfölja
till en kontrollexpedition. Truppens ledare och övriga medlemmar
försökte övertyga passkontrollanterna, att passet var äkta. Det hela sluta -

de med att klaganden kvarhölls och truppen i övrigt fick sätta sig på tåget,
som fortsatte in i Tjeckoslovakien. — Klaganden fördes sedan under bevakning
till en stad, belägen längre in i landet, och blev där insatt i ensamcell,
där han fick sitta från lördag kväll till måndag eftermiddag, då
han frigavs vid 16-tiden och fick återvända till Mittelwalde. Efter att ha
nödgats övernatta där inreste klaganden på morgonen den 31 maj 1949 i
Tjeckoslovakien. Efter ankomsten till Prag uppsökte klaganden svenska
beskickningen därstädes och erhöll av denna biljett för att återförenas med
idrottstruppen i Linz. På beskickningen fick klaganden sitt passfotografi
stämplat med två genomtrycksstämplar och en färgstämpel, den senare
utvisande att stämplingen skett genom beskickningens försorg. Den 1 juni
1949 sammanträffade klaganden med den övriga truppen, och efter tävlingarnas
slut återvände han den 7 juni över Odra Port till Trelleborg.

Inför statspolisen uppgav klaganden vidare: Då klaganden tvingats
lämna truppen och tåget i Mittelwalde, hade han av de polska passkontrollanterna
förvägrats att i tågkupén hämta sin sommaröverrock, som därmed
gått förlorad. Rocken hade inköpts år 1948 till ett pris av 130 kronor. Den
hade varit föga begagnad och i mycket gott skick. I rockens fickor hade
klaganden förvarat diverse nycklar till sin bostad i Stockholm samt till sin
arbetsplats och till sina resväskor. Han hade nu beställt nya nycklar, vilka
han beräknade komma att kosta ungefär 10 kronor. Enligt uppgift av konsuln
Rosborg i Prag kunde klaganden förvänta en räkning från utrikesdepartementet
på färdkostnaden från Prag till Linz och eventuellt för resan
från Mittelwalde till Prag. — Klaganden hade icke nyttjat passet för någon
utrikes resa förrän vid detta tillfälle. Han hade tidigare icke haft anledning
att närmare granska sitt pass utan varit av den uppfattningen, att detta
varit korrekt utfärdat och försett med erforderliga stämplar.

I en till länsstyrelsen i Örebro län den 3 november 1949 inkommen skrift
anhöll klaganden därefter, under åberopande av ovan omförmälda förhållanden,
att länsstyrelsen måtte bereda honom ersättning med tillhopa 472
kronor för lidna ekonomiska förluster samt för psykiskt lidande genom frihetens
förlust under tre dagar och placering i cell under svåra förhållanden.
I förstnämnda hänseende yrkade klaganden gottgörelse med 130 kronor
för den i samband med arresteringen förlorade överrocken, 10 kronor
för förlorade nycklar, 4 kronor för ”lösen av länsstyrelsens förklaring
m. m.”, 48 kronor för kostnad för resa Prag—Linz (erlagd av beskickningen
i Prag) och 80 kronor för tre förlorade semesterdagar. För psykiskt lidande
yrkade klaganden ersättning med 200 kronor.

Sedan länsstyrelsen anmodat landsfogden i länet att avgiva yttrande
över klagandens framställning, verkställde landsfogden Henrik Enhörning
utredning i saken.

Landsfogdens förhörsprotokoll innehöll rörande beskaffenheten av ifrågakomna
pass, vilket, efter makulering, vid tiden för landsfogdens utredning

förvarades hos statens kriminaltekniska anstalt men överlämnades till
landsfogden, följande:

”Å fotobladet i passet (sid. 4) fanns ett foto, som med två metallklammer
fastsatts vid bladet. Enligt de uppgifter, som ingenjör Johannesson
lämnat till polisen i Stockholm, hade på svenska beskickningen i Prag passfotot
blivit stämplat med två genomtrycksstämplar och en färgstämpel. Genomtrycksstämplarna
återfunnos i övre högra och nedre vänstra hörnet
av fotot och å motsvarande delar av fotobladet i passet, medan färgstämpeln
återfanns i nedre högra hörnet av fotot och å motsvarande del av
fotobladet. Å detta blad funnos dessutom fragment av genomtrycksstämplar
invid övre vänstra och nedre vänstra hörnet av fotot, medan å själva
fotot icke funnos några häremot svarande stämpelavtryck. Från statens
kriminaltekniska anstalt har dessutom införskaffats Johannessons ansökan
om pass, dagtecknad den 14 april 1947. Enligt anteckning å denna handling
har passet nr Ya 2063 utfärdats av Sven Kauffeldt den 15 april 1947.
Vid denna handling fanns fogat ett annat foto av Johannesson. Å detta
foto funnos i övre vänstra och nedre vänstra hörnet avtryck av två genomtrycksstämplar.
Dessa avtryck syntes väl svara mot de å passets fotoblad
iakttagna fragmenten av genomtrycksstämplar. Härav kunde med säkerhet
den slutsatsen dragas, att de båda fotografierna av någon anledning
blivit utbytta mot varandra. Eftersom de sistnämnda genomtrycksstämplarna
uppenbarligen anbringats av befattningshavare hos länsstyrelsen och
passet därefter översänts till landsfiskalen i Karlskoga distrikt för att tillställas
Johannesson medan passansökningen med åtföljande foto expedierats
till statens kriminaltekniska anstalt, måste utbytet hava skett å länsstyrelsen.
”

Såvitt kunde utrönas hade hos länsstyrelsen befattning med passet tagits
allenast av föredraganden Ivauffeldt och extra skrivbiträdet Kerstin
Olausson.

Kauffeldt lämnade vid förhör inför landsfogdeaspiranten T. Engelberth
en redogörelse för behandlingen å landskansliet av passärenden och den
granskning, som av föredraganden brukade verkställas. Härav må här intagas
följande: ”1 föredragandens granskning ingår alltid en granskning av
passets allmänna utseende, exempelvis kontroll av stämpeln, kontroll av
att raderingar ej skett i passet samt kontroll av att fotografiet i passet är
utan anmärkning samt riktigt insatt och avstämplat. Därest ett pass på
grund av brister i något av nu angivna hänseenden icke godkännes av
föredraganden, får skrivbiträdet utskriva ett nytt pass med nytt nummer.
Därvid måste i den nya passboken inklistras och genomtrycksstämplas
det fotografi, som från början fastsatts å det exemplar av ansökningen,
som skall sändas till statens kriminaltekniska anstalt. Det med den gamla
gcnomtrycksstämpeln försedda fotografiet anbringas i stället å anstaltens
exemplar av ansökningshandlingen. I samband härmed måste ansöknings -

handlingarna och registerkortet förses med det nya passnumret. Sedan
föredraganden granskat samt undertecknat passet och tecknat bevis därom
å ansökningshandlingarna, överlämnas det jämte ansökningshandlingarna
till skrivbiträdet för expediering. Passet översändes till angivet avhämtningsställe
eller lämnas till länsstyrelsens kassaexpedition.”

Beträffande utfärdandet av klagandens pass i april 1947 uppgav Kauffeldt
vid förhöret, att han på grund av det stora antal pass han utfärdat
och den tid, som förflutit sedan passet utfärdats, numera icke kunde erinra
sig några närmare omständigheter rörande tillvägagångssättet. Det funnes
ingen anledning antaga, att tillvägagångssättet varit annorlunda än det
vanliga. Föredragningsskyldigheten i passärenden brukade alternera mellan
olika befattningshavare i länsstyrelsen. Kauffeldt hade under större delen
av år 1947 varit sådan föredragande. Han hade tidigare vid olika tillfällen
varit föredragande i passärenden och hade god vana vid sådana ärenden,
vilka för övrigt i regel vore rutinärenden. Antalet utfärdade pass under
april månad 1947 torde ha varierat mellan 10 och 25 stycken per dag. Vid
denna tid hade passärendena förberetts av skrivbiträdesaspiranten Kerstin
Olausson, som då var relativt nyanställd vid länsstyrelsen. Det vore ostridigt
att utbytet av fotografi i klagandens pass skett på länsstyrelsen och
att utbytet skett så, att det exemplar, som tidigare varit fäst vid det ena
exemplaret av ansökningen, insatts i passboken och vice versa. Det förhållandet
att å ansökningshandlingarna anteckningen om passets nummer
icke ändrats visade, att utbytet icke skett på grund av någon anmärkning
från föredraganden mot utskriften av passboken. Utbytet av fotografierna
kunde alltså ha skett efter det Kauffeldt undertecknat passet men innan
handlingarna expedierats från länsstyrelsen. Kauffeldt funne det oförklarligt,
att utbyte av fotografi skett i klagandens pass. En förväxling av fotografierna
kunde ju teoretiskt tänkas ha skett, men detta byggde då på att
båda lossnat från passet respektive ansökningshandlingen. Därvid vore att
märka, att det kort, som ursprungligen varit fästat vid ansökningshandlingen,
varit fastnitat och icke fastklistrat vid denna. Å det kort, som numera
funnes fästat i passet ifråga, kunde man iakttaga märken efter nitar.
Dessa märken syntes även passa mot märken efter nitar å förenämnda
exemplar av ansökningen. Kauffeldt kunde icke yttra sig om vem som verkställt
utbytet av fotografierna, men utbytet så som det utförts överensstämde
icke med praxis vid behandlingen av passärenden. Kauffeldt vore
av den uppfattningen att klagandens pass, då Kauffeldt undertecknat detsamma,
varit i behörig ordning. Han kunde rimligtvis icke svara för vad
som därefter inträffat med passet. Kauffeldt ansåge sig icke vara ersättningsskyldig
gentemot klaganden för den skada denne lidit genom att det
ifrågavarande passet sedermera funnits behäftat med viss bristfällighet.

Kerstin Olausson, som varit anställd å länsstyrelsen sedan den 1 januari

1947, uppgav vid förhör inför Engelberth bland annat, att hon iordningställt
det för klaganden i april 1947 utfärdade passet. Hon hade nu icke
något speciellt minne av detta, men hon igenkände sin handstil i passboken
och å registerkortet samt i anteckningarna å ansökningshandlingarna. Hon
kunde icke giva någon förklaring till huru utbytet av fotografierna tillgått.
Vissa slags fotografier vore svåra att fästa med klister vid passen, enär de
vore blanka på baksidan. Klagandens fotografier vore av denna sort. Numera
godtoges icke dylika som passfotografier. Därest ett fotografi lossnade
efter det präglingsstämpel åsatts passet, brukade Kerstin Olausson
icke försöka fästa detsamma igen, utan då utskreves ny passbok. Hon brukade
aldrig fästa fotografierna i passböckerna med häftapparat, och hon
funne det anmärkningsvärt, att i det ifrågavarande passet fotografiet vore
fästat med häftapparat. Detta kunde ju dock ha skett vid ett senare tillfälle
än det, då passet iordningställts. Utbytet av fotografierna måste dock
ha skett på länsstyrelsen, enär det exemplar, som vore fästat vid kriminaltekniska
anstaltens exemplar av ansökningshandlingarna, vore försett med
delar av präglingsstämpeln, vilka delar passade in i två i passboken befintliga
delar av stämplar. Kerstin Olausson hade icke något minne av att
hon skulle ha utfört bytet av fotografierna, men hon kunde icke förklara,
huru bytet eljest kunde ha tillgått eller angiva vem som eljest kunde tänkas
ha utfört detta.

I ett till länsstyrelsen avgivet utlåtande anförde landsfogden Enhörning
därefter följande: Av handlingarna torde framgå, att fotografiet i klagandens
pass måste ha blivit utbytt inom länsstyrelsens lokaler. Däremot hade
Enhörning icke lyckats klarlägga vem som vidtagit denna åtgärd. Såvitt
kunnat utrönas, hade inom länsstyrelsen blott föredraganden Kauffeldt
och Kerstin Olausson tagit befattning med passet. Båda hade emellertid bestämt
förnekat all kännedom om hur utbytet skett. Tillräckliga skäl att
ändock väcka åtal mot endera av dem för tjänstefel, varigenom klaganden
skulle erhålla tillfälle att samtidigt föra skadeståndstalan, ansåge Enhörning
icke föreligga. Emellertid hade å länsstyrelsen ett fel blivit begånget,
varigenom klaganden åsamkats lidande och kostnader. Enhörning ansåge
det icke vara mer än rimligt, att klaganden bereddes ersättning härför med
ett skäligt belopp. Enhörning ville därför ifrågasätta, om icke möjligen
hänvändelse borde göras till Kungl. Maj:t med begäran om erforderliga
medel till en uppgörelse med klaganden. I annat fall torde någon annan
utväg för klaganden till gottgörelse icke återstå iin att han hänvisades till
att själv söka åstadkomma en uppgörelse med Kauffeldt eller Kerstin
Olausson.

L skrivelse den 19 maj 1950 till klaganden meddelade diirefter länsstyrelsen,
att då landsfogden förklarat sig sakna anledning att föranstalta om
åtal för tjänstefel, ingen annan möjlighet syntes förefinnas för klaganden

5 — Juxtiticombudsviatmcus umbctsberättehe till 1952 urs riksday.

än att i vanlig rättegång föra talan om ersättning för den påstådda skadan
samt att länsstyrelsen alltså funnit klagandens framställning icke kunna
föranleda vidare åtgärd.

I en den 29 december 1950 hit inkommen klagoskrift hemställde klaganden
därefter, under åberopande av den förut verkställda utredningen,
att JO måtte pröva, huruvida icke åtal borde väckas mot Kauffeldt eller
annan person som kunde visas vara ansvarig för passets felaktiga utfärdande,
så att klaganden kunde få sina skadeståndsanspråk prövade av
domstol.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat länsstyrelsen att efter
hörande av Kauffeldt och Kerstin Olausson inkomma med yttrande, inkom
länsstyrelsen med yttranden från dessa ävensom med eget utlåtande.

Kauffeldt anförde, under hänvisning till vad han tidigare uppgivit i
saken, i sitt yttrande följande.

Det vore fastslaget, att fotografibytet i klagandens pass måste ha skett
under passärendets handläggning hos länsstyrelsen. Emellertid vore det
vidare ostridigt, att det fotografi, som nu vore fastnitat vid ansökningen,
någon tid under ärendets behandling i länsstyrelsen varit vederbörligen
inklistrat i passboken och att detsamma instruktionsenligt även varit försett
med två präglingsstämplar. I det skicket hade det sålunda icke funnits
någon anledning till anmärkning mot passet. Vid utredningen hade, såvitt
Kauffeldt kunnat finna, icke framkommit någon omständighet, som kunde
tyda på att fotografibytet skett innan Kauffeldt granskat och undertecknat
passet. Kauffeldt hävdade därför, att passet ännu befann sig i sin ordning,
när han skilde sig från detsamma och avlämnade det för expediering.
Fotografibytet måste ha skett först därefter. Det hade skett utan Kauffeldts
vetskap och mot givna föreskrifter. Kauffeldt ansåge sig vid handläggningen
av ifrågavarande passärende icke ha åsidosatt någon honom åliggande
skyldighet enligt landshövdinginstruktionen eller länsstyrelsens arbetsordning
eller eljest underlåtit någon på honom ankommande åtgärd.
— Då klaganden åsamkats lidande och skador på grund av att hans av
länsstyrelsen utfärdade pass varit behäftat med en felaktighet, som åstadkommits
under ärendets behandling i länsstyrelsen, ansåge Kauffeldt klaganden
vara berättigad till skäligt skadestånd. Alldeles oavsett vem eller
vilka befattningshavare i länsstyrelsen, som bure ansvaret för felet, ansåge
Kauffeldt, att staten på grund av sitt ansvar för befattningshavares tjänsteåtgärder
i första hand hade att hålla klaganden skadeslös. Hans rätt till
ersättning syntes Kauffeldt icke böra uppehållas av den omständigheten
att ansvarsfrågan icke kunnat klarläggas i sådan grad, att åtal mot någon
för felet ansvarig kunnat anställas.

Kerstin Olausson åberopade i sitt yttrande vad hon berättat vid den av

landsfogden verkställda utredningen samt anförde vidare: Då hon icke hade
något speciellt minne av behandlingen av klagandens passansökning, måste
varje försök att från hennes sida rekonstruera händelseförloppet endast
resultera i ett antagande. Hon funne det emellertid ytterst osannolikt, att
hon, på sätt i ärendet antytts, i sin oerfarenhet på eget bevåg skulle ha
utbytt fotografiet i ett redan undertecknat pass, detta i all synnerhet som
hon haft tillgång till gällande instruktioner och goda möjligheter att rådfråga
äldre befattningshavare å länsstyrelsen. Hon hade vid tiden för utfärdandet
av ifrågavarande pass nyss fyllt 17 år och hade tjänstgjort på
länsstyrelsens passavdelning ungefär en månad. Med hänsyn därtill och till
vad i ärendet i övrigt framkommit ansåge hon, att hon icke rimligen kunde
anses ansvarig för passets felaktiga utfärdande. Hon hemställde därför, att
klagandens skrivelse, i vad densamma kunde anses innefatta begäran om
åtal mot henne för tjänstefel, måtte lämnas utan avseende. Hon ansåge
emellertid, att klaganden hade rätt till skälig ersättning med anledning av
vad som passerat, och hon instämde i denna del i vad Kauffeldt anfört.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Genom utredningen i ärendet hade icke kunnat fastslås, av vilken anledning
utbyte av fotografi å passet ägt rum. Länsstyrelsen ansåge emellertid
uppenbart, att Kerstin Olausson, som vid tiden för passets utfärdande
var tämligen nyanställd, icke utan särskild anmodan av föredraganden
vidtagit åtgärd med passet, sedan det underställts föredraganden. Den troligaste
förklaringen vore, att Kauffeldt vid granskningen funnit, att en
ring saknats över första bokstaven i klagandens förnamn, och givit order
om komplettering. Då den obetydliga kompletteringen, som skolat göras
med särskilt bläck, varit synnerligen enkel, hade Kauffeldt ansett sig
kunna underskriva passet. Som antagligen samtidigt granskade pass varit
så felaktiga, att order givits om deras makulering, hade Kerstin Olausson
förmodligen sammanblandat de bristfälliga passen och vidtagit åtgärd för
makulering jämväl av klagandens pass, därvid fotografiet borttagits. Sedan
hon uppmärksammat att passet varit underskrivet, hade hon i stället fastsatt
det vid ansökningen fogade andra fotografiet men försummat att
stämpla det i vederbörlig ordning ävensom förbisett att verkställa kompletteringen.
Med hänsyn till Kerstin Olaussons ungdom och ringa erfarenhet
borde det ha ålegat Kauffeldt att på nytt granska det ofullständiga passet,
varför han måste anses ansvarig för att passet expedierats i ofullständigt
skick. Annan utredning än klagandens egna påståenden hade icke presterats
om att det ofullständiga passet medfört klagandens anhållande vid
försök att utresa ur Polen. Det vore tänkbart, att andra orsaker föranlett
detta. Länsstyrelsen ifrågasatte också skäligheten av de av klaganden framställda
ersättningsanspråken. Såsom av landsfogdens promemoria framginge
hade denne underhandlat med klaganden om nedsättning av kravet,
vilket klaganden icke gått med på. Länsstyrelsen ansåge ett belopp av 250

kronor utgöra skälig ersättning för klaganden åsamkad förlust och tidsspillan.
Därest klaganden åtnöjdes med detta belopp, syntes ärendet kunna
regleras utan rättegång.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Länsstyrelsen hade ifrågasatt, om det felaktiga passet varit orsaken till
anhållandet i Polen. Att så varit fallet torde kunna belysas av utrikesdepartementet,
som säkerligen hade en rapport i ärendet. Vidare ansåge länsstyrelsen
ett belopp av 250 kronor vara skälig ersättning. Då klagandens
anspråk emellertid vore välgrundade, hade klaganden icke kunnat finna
länsstyrelsens erbjudande vara en för honom godtagbar lösning. På klagandens
initiativ hade ett personligt sammanträffande mellan honom och
Kauffeldt ägt rum. Därvid hade Kauffeldt vidhållit sin tidigare deklarerade
inställning i ansvarsfrågan, varför klaganden hemställde, att JO måtte
pröva saken.

Från utrikesdepartementet införskaffade jag därefter departementets akt
angående klagandens kvarhållande. Av akten framgick, att klagandens kvarhållande
uppenbarligen förorsakats av att länsstyrelsen i Örebro län underlåtit
stämpla fotografiet i hans pass. Genom beskickningens i Prag försorg
hade klaganden försetts med biljett till Linz.

Sedan jag därefter med överlämnande av samtliga handlingar i ärendet
anmodat Kauffeldt att inkomma med nytt yttrande, anförde Kauffeldt
följande.

I sitt utlåtande hade länsstyrelsen redogjort för huru fotografibytet möjligen
kunde ha tillgått. Redogörelsen baserade sig dock endast på ett antagande,
och det faktiska händelseförloppet kunde ha varit annorlunda.
Blotta antagandet om tillvägagångssättet syntes Kauffeldt icke kunna tagas
till intäkt för ett påstående att Kauffeldt bort efter undertecknandet ånyo
ha granskat passet och att han därför vore ansvarig för att passet expedierats
i ofullständigt skick. En dylik eftergranskning ansåge länsstyrelsen
ha varit särskilt påkallad med hänsyn till det på passavdelningen tjänstgörande
skrivbiträdets ungdom och ringa erfarenhet. Däremot ville Kauffeldt
framhålla, att det enligt länsstyrelsens arbetsordning icke ankomme
på föredraganden att tillse, att personalen behörigen fullgjorde sina åligganden.
Som föredragande i passärenden, vilket uppdrag Kauffeldt för
övrigt fullgjort endast tillfälligt, hade Kauffeldt icke haft någon bestämmanderätt
i fråga om personalplacering med hänsyn till arbetets svårighets-
eller angelägenhetsgrad, utan Kauffeldt hade givetvis endast haft att
acceptera den personal, som var placerad på avdelningen. Enligt Kauffeldts
uppfattning sträckte sig hans ansvarighet icke till åtgärder, som obehörigen
vidtagits med passet efter undertecknandet. Det förefölle Kauffeldt

alldeles orimligt, att en föredragande skulle ha ansvar för åtgörande i oförstånd
av personal, som föredraganden själv icke haft befogenhet att utvälja.
Verkningarna av det förelupna felet hade blivit särdeles stora med
hänsyn till rådande extraordinära förhållanden i det land, där felet upptäckts.
Normalt syntes felet ha kunnat tillrättas utan att klaganden åsamkats
förlust eller tidsspillan. Denna omständighet ansåge Kauffeldt ytterligare
tala för att statsverket borde i stället för enskild befattningshavare
hålla klaganden skadeslös. Under åberopande av vad han sålunda och tidigare
i ärendet anfört hemställde Kauffeldt, att klagandens anmälan mot
honom för tjänstefel måtte lämnas utan avseende och att i stället åtgärd
måtte vidtagas för att bereda klaganden ersättning av statsmedel. Därest
emellertid JO likväl skulle anse Kauffeldt ansvarig för felet, vore Kauffeldt
villig att utan rättegång ersätta klaganden med det av länsstyrelsen
som skäligt bedömda beloppet, 250 kronor.

I en till landsfogden i Örebro län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är upplyst, att det av länsstyrelsen i Örebro län den 15 april
1947 utfärdade passet för klaganden på länsstyrelsens vägnar utfärdats av
e. o. länsnotarien Kauffeldt såsom föredragande vid nämnda tidpunkt i
ärenden rörande utfärdande av pass. Av den verkställda utredningen måste
anses framgå, att det i passet insatta exemplaret av klagandens fotografi,
sedan detsamma vederbörligen stämplats, blivit utbytt mot det exemplar
av samma fotografi, som skolat fogas till den i ärendet behandlade ansökningen,
samt att detta utbyte skett medan passet ännu befann sig inom
länsstyrelsens lokaler. Huru utbytet skett är väl icke fastslaget, men sannolikt
synes vara, att det tillgått på sätt länsstyrelsen utvecklat i sitt
utlåtande. Huru därmed än må vara, måste, då annan befattningshavare
icke visats ansvarig för utbytet, ansvaret därför åvila föredraganden Kauffeldt.
Såsom utfärdare av passet ålåg det uppenbarligen honom att övervaka
det slutliga färdigställandet av den undertecknade handlingen och
tillse, att den vid expedierandet till den myndighet, som hade att tillhandahålla
klaganden passet för avhämtning, befann sig i felfritt skick.
Detta har emellertid Kauffeldt uppenbarligen underlåtit eller i allt fall
icke gjort med sådan noggrannhet, att det skedda utbytet av fotografiet
upptäckts. Härigenom har Kauffeldt låtit komma sig till last en försummelse,
som — även om det därigenom begångna tjänstefelet skulle kunna
betraktas såsom mindre allvarligt — dock måste göra honom ensam ansvarig
för den skada, som därav kunde föranledas.

Av handlingarna i ärendet framgår, att klaganden på grund av felaktigheten
i det sålunda utfärdade passet under resa utomlands anhållits och

tagits i fängsligt förvar under flera dagar samt dessutom förlorat vissa
tillhörigheter och åsamkats extra utgifter för sin vidare resa. För den honom
därigenom tillskyndade skadan har klaganden fordrat ersättning med 472
kronor. Kauffeldt, som i första hand ansett statsverket böra ersätta den
skada som uppkommit genom det förelupna felet, har bestritt ersättningsskyldighet
för egen del men slutligen förklarat sig villig att, om jag ansåge
honom ersättningsskyldig, utgiva ersättning till klaganden med ett av länsstyrelsen
såsom skäligt uppskattat belopp av 250 kronor. Härmed har klaganden
icke velat låta sig åtnöja.

Enligt min mening måste den av klaganden begärda skadeersättningen
anses skälig. Kauffeldts antagande att statsverket skulle bära ansvaret för
av tjänstemän begångna fel saknar grund, och någon framställning om utbetalning
av ersättning i sådant hänseende av billighetsskäl kan icke tänkas
vinna bifall under annan förutsättning än att skedd utredning ådagalagt,
att någon tjänsteman icke kunnat ställas till ansvar för tjänstefel. I
förevarande fall måste, såsom ovan framhållits, Kauffeldt anses ytterst ansvarig
för den felaktighet, som ostridigt vidlådit klagandens pass, och hans
ersättningsskyldighet bör därför i stället underställas domstols prövning.
Med hänsyn härtill finner jag Kauffeldt icke kunna undgå åtal för den försummelse
han låtit komma sig till last vid utfärdandet av ifrågakomna
pass.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Kauffeldt
för tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen enligt lagrummets lydelse före den 1 januari 1949. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan; och borde av honom i målet
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av landsfogden
understödjas.

Rådhusrätten i Örebro, där åtalet anhängiggjordes och klaganden förde
talan om skadestånd, yttrade i dom den 31 oktober 1951 följande.

Kauffeldt har vitsordat, att han i egenskap av föredragande utfärdat
ovannämnda pass, men bestritt, att han därvid låtit någon försummelse
komma sig till last eller att han eljest kunde anses ansvarig för det fel som
förelupit, samt har bland annat anfört följande: Jämte Kauffeldt hade vid
passärendets handläggande deltagit allenast ett extra skrivbiträde. Det
torde få tagas för visst, att det ursprungligen vid passet fogade fotografiet
på sätt åklagaren gjort gällande utbytts mot det andra fotografi, som klaganden
bifogat sin ansökan om pass, ävensom att detta utbyte ägt rum
inom länsstyrelsen. Kauffeldt förnekade emellertid, att anledningen till utbytet
varit den som åklagaren gjort gällande. Kauffeldt hade nämligen
tagit reda på vilka pass som ifrågavarande dag utfärdats av honom och i

intet av dessa fall hade den första utskriften av passet makulerats. Ringen
över klagandens förnamn ”Åke” saknades fortfarande i passet. Denna lilla
felaktighet hade tydligen icke observerats av Kauffeldt eller skrivbiträdet.
Den mest sannolika förklaringen till utbytet av fotografi vore den, att
skrivbiträdet efter det Kauffeldt underskrivit passet men före expedierandet
märkt att fotografiet lossnat samt att hon med anledning därav bytt
ut fotografierna men därvid glömt kontrollstämpla det sist insatta. Annan
anledning till utbytet vore dock icke utesluten. Kauffeldt gjorde emellertid
gällande, att passet varit fullt i sin ordning när han undertecknat detsamma
och utlämnat det för stämpelbeläggning och expediering. Enligt
den för länsstyrelsen gällande arbetsordningen hade Kauffeldt icke haft
skyldighet att kontrollera ärendets vidare gång. Enligt arbetsordningen
ålåg det en landskanslist att inom varje arbetsdetalj leda och övervaka
skrivbiträdenas arbete samt tillse att biträdena behörigen fullgjorde sina
skyldigheter. Denna ordning hade visserligen i praktiken icke tillämpats
men vore dock uttryckligen föreskriven i arbetsordningen. Kauffeldt ansåg
sig förty vid utfärdandet av passet hava iakttagit allt som ålegat honom.

Rådhusrätten finner av passets samt de båda fotografiernas utseende
ävensom vad övrigt förekommit framgå, att det numera vid passansökningen
fogade fotografiet ursprungligen varit fäst vid passet med klister
samt försett med vederbörliga kontrollstämplar.

Denna omständighet ger stöd för att såsom Kauffeldt gjort gällande
passet var i behörig ordning, när han undertecknade detsamma och utlämnade
det för stämpelbeläggning och expediering. Att åtgärder med det
å passet anbringade fotografiet härefter vidtagits kan skäligen icke läggas
Kauffeldt till last såsom tjänsteförsummelse.

Rådhusrätten finner sig icke kunna bifalla den mot Kauffeldt i målet
förda talan.

Rådhusrättens dom vann laga kraft. Med anledning av målets utgång
fann jag mig därefter böra hos Konungen göra framställning om ersättning
till klaganden av statsmedel. (Se nedan s. 267 o. f.)

7. Försummelser av landsfiskal med avseende å besvarandet
av länsstyrelses remisser m. m.

Vid en av mig den 16 maj 1949 företagen inspektion av länsstyrelsen i
Kopparbergs län iakttogs vid granskningen av ett antal äldre till landskansliets
handläggning hörande ärenden bland annat följande.

Ett i ekonomidiariet för år 1948 antecknat ärende Bu 171 avsåg ansökan
av Rich. Lindquist, Vanadisvägen 31 B i Stockholm, om öppethål -

lande av kiosk i Gräf, Gagnefs socken. Ansökningen hade den 17 november
1948 remitterats till landsfiskalen i Gagnefs distrikt för inhämtande
av yttrande från kommunalnämnden i sagda socken och för eget yttrande.
Den 11 december 1948 hade från sökanden inkommit viss komplettering
av ärendet. Ehuru landsfiskalen den 10 februari, den 26 april och den 13
maj 1949 erhållit påminnelser om redovisning av ärendet, hade handlingarna
ännu icke återställts till länsstyrelsen.

Automobildiariet, avd. A 4: ”Debitering av bilskatt för fordon som icke
anmälts till registrering inom föreskriven tid” utvisade beträffande nedannämnda
ärenden följande.

1) Ärendet nr 39-6 för år 1945. Den 1 november 1946 hade länsstyrelsen
anmodat landsfiskalen i Gagnefs distrikt att verkställa utredning angående
underlåten registrering av en Bengts Anders Bengtsson i Sågmyra tillhörig
bil. Trots påminnelser den 27 september 1948 och den 26 april 1949
hade utredning ej inkommit.

2) Ärendet nr 156-6-1946. Den 5 februari 1948 hade landsfiskalen i
Gagnefs distrikt anmodats inkomma med ytterligare utredning angående
eventuell skattskyldighet för en bil, tillhörig Falu Yllefabriks Aktiebolag i
Sågmyra. Trots påminnelse den 26 april 1949 hade utredning ej inkommit.

3) Ärendet nr 662-6-1946. Den 14 december 1946 hade landsfiskalen i
Gagnefs distrikt anmodats inkomma med utredning angående anledningen
till att s. k. polisintyg utfärdats för en Erik Uno Johansson, box 45, Bjursås,
tillhörig bil. Utredning hade inkommit först den 4 april 1949 efter påminnelse
den 9 oktober 1948. På grund av dröjsmålet med utredningen hade
länsstyrelsen den 2 maj 1949 överlämnat handlingarna i ärendet till landsfogden.

4 och 5) Samma var förhållandet med två andra ärenden av enahanda
beskaffenhet, det ena beträffande Bertil Näs och det andra beträffande Stig
Emil Karén, vilka ärenden också överlämnats till landsfogden.

6) Ärendet nr 773-6-1946. Den 18 december 1946 hade landsfiskalen i
Gagnefs distrikt anmodats inkomma med utredning angående anledningen
till att s. k. polisintyg utfärdats för en Sven Oskar Vinlöf, box 228, Sågmyra,
tillhörig bil. Trots påminnelser den 9 oktober 1948 och den 26 april
1949 hade utredning ej inkommit.

Av utsökningsdiariet för år 1948, nr 2-30, framgick, att Emmy Wahlström
i Hammarslund den 31 augusti 1948 anmält, att från landsfiskalen i
Gagnefs distrikt i införselärendet 18/1947 (Karl Harry Wahlström mot
Emmy Wahlström) icke redovisats några medel. Ärendet hade den 31
augusti 1948 remitterats till landsfiskalen, som efter påminnelse inkommit
med yttrande den 25 november 1948. Ärendet hade sedermera den 5 januari
1949 ånyo remitterats till landsfiskalen för nytt yttrande. Trots påminnelse
den 6 april 1949 hade yttrande ej inkommit.

Sedan jag med överlämnande av ett utdrag av det vid inspektionen
förda protokollet anmodat landsfogden i Kopparbergs län att efter hörande
av landsfiskalen i Gagnefs distrikt Ivar Landén inkomma med yttrande,
överlämnade t. f. landsfogden Börje Holmgren protokoll över ett av honom
hållet förhör med Landén ävensom ett av Landén avgivet yttrande, varjämte
Holmgren avgav eget utlåtande.

Enligt förhörsprotokollet hade Landén i fråga om det i ekonomidiariet
antecknade ärendet uppgivit följande: Ärendet hade enligt allmänna dagboken
inkommit till landsfiskalen den 26 november 1948 och den 29 november
remitterats till kommunalnämnden i Gagnef för yttrande. Påminnelserna
av den 10 februari och den 26 april 1949 vore icke införda i dagboken.
Orsaken kunde icke vara annan, än att de givits per telefon och
omedelbart besvarats. Landéns kontorsbiträde hade upprepade gånger per
telefon hos kommunalnämnden efterhört ärendet och fått besked om att
nämnden ännu icke behandlat detta, varom kontorsbiträdet underrättat
länsstyrelsen per telefon. Landén kunde icke uttala sig om med vilken
tjänsteman vid länsstyrelsen kontorsbiträdet i så fall talat, men det måste
ha varit med den, som fört diariet. Beträffande påminnelsen från länsstyrelsen
den 13 maj 1949, som varit skriftlig, hade Landén enligt anteckningar
i allmänna dagboken besvarat denna den 25 maj och därvid meddelat
länsstyrelsen, att ärendet ännu icke redovisats av kommunalnämnden.
Den 30 maj 1949 hade kommunalnämndens ordförande av kontorsbiträdet
ånyo påmints om ärendet. Ordföranden hade uppgivit, att ärendet expedierats
från kommunalnämnden samma dag. Den 2 juni 1949 hade ärendet
inkommit till landsfiskalen och samma dag expedierats till länsstyrelsen.
Landén hade själv icke kunnat genom tvångsåtgärder framtvinga redovisning
från kommunalnämnden. Detta hade varit länsstyrelsens sak att
göra.

I fråga om de anmärkta ärendena i automobildiariet hade Landén uppgivit
följande.

Ärendet under 1: Enligt anteckningar i allmänna dagboken nr 444—
296/1946 hade ärendet inkommit den 5 november 1946 och samma dag
remitterats för yttrande till fjärdingsmannen David Bruhn i Sågmyra. Vid
Bruhns avgång ur tjänst den 29 mars 1949 hade Landén verkställt inventering
hos denne. Landén hade därvid icke uppmärksammat ifrågavarande
ärende såsom oredovisat. Bruhn hade icke överlämnat några handlingar
rörande detsamma till sin efterträdare eller till Landén. Nuvarande innehavaren
av Brulms befattning hade den 19 oktober 1949 på telefonförfrågan
meddelat, att ärendet antecknats i Bruhns dagbok såsom inkommet
den 7 november 1946. Någon anteckning om ärendets behandling funnes
icke. På landsfiskalskontoret funnes icke någon handling, som tillhörde
ärendet. Några anteckningar om påminnelser av den 27 september 1948
och den 26 april 1949 funnes icke i allmänna dagboken. Landén kunde

icke erinra sig att påminnelser inkommit, och han förmenade att han i så
fall omedelbart skulle ha vidtagit åtgärder för att snabbt redovisa ärendet.
Han vore därför övertygad om, att påminnelser icke inkommit. Genom
förbiseende hade Landén icke upptäckt, att ärendet kommit att stå oredovisat
i allmänna dagboken 1946. Förbiseendet ville Landén förklara på det
sättet, att balansförteckningar icke brukade föras i allmänna dagboken.
Skyldighet att föra sådana balansförteckningar förelåge icke. Landén hade
emellertid för avsikt att i framtiden föra balansförteckning jämväl i sagda
dagbok.

Beträffande ärendet under 2: Enligt anteckning i allmänna dagboken
hade ärendet inkommit till landsfiskalen den 16 februari 1946. Ärendet
hade, troligen dagen därpå, remitterats till Bruhn. Vid inventering den 1
februari 1948 hos Bruhn hade Landén icke kunnat påträffa handlingarna
i ärendet. Bruhn hade icke kunnat lämna upplysningar om dessa. Sedan
Bruhn avgått ur tjänst, hade Landén vid ett besök i Bruhns förra tjänstelokal
städat ett Bruhn tillhörigt, kvarstående skåp och där anträffat handlingarna.
Landén hade tagit hand om dessa, gjort den begärda utredningen
och den 25 maj 1949 redovisat ärendet till länsstyrelsen. Någon anteckning
i allmänna dagboken om påminnelse från länsstyrelsen den 26 april
1949 funnes icke, men Landén förmodade, att en sådan påminnelse kunde
ha varit anledning till att Landén gjort efterforskningar och därvid påträffat
handlingarna i ärendet i Bruhns tjänstelokal samt att denna redovisats
samtidigt med ärendet.

Beträffande ärendet under 3: Enligt anteckning i allmänna dagboken
hade ärendet den 16 december 1946 inkommit till landsfiskalen och samma
dag remitterats till fjärdingsmannen Gustaf Valfrid Wennér i Bjursås för
utredning. Troligen i början av år 1949 hade en kvinnlig tjänsteman hos
länsstyrelsen ringt och frågat, om ärendet var redovisat. Landén hade då
funnit, att ärendet alltjämt stod öppet i diariet. Beträffande anledningen
till att han icke tidigare uppmärksammat, att ärendet var oredovisat, hänvisade
Landén till förklaringen under 1 ovan. Dessutom ville Landén framhålla,
att arbetsbördan på landsfiskalskontoret vore sådan, att varken han
själv eller hans personal hunnit fortlöpande kontrollera förandet av dagböckerna.
Han hade måst lita på att fjärdingsmännen redovisat till dem
remitterade ärenden i rätt tid. Efter ovannämnda påminnelse per telefon
hade Landén efter genomgång av dagböckerna, verkställd av kontorspolisen,
låtit upprätta en förteckning över de ärenden, som Wennér icke
redovisat, och anmodat denne att senast inom en vecka redovisa alla ärenden.
Bland annat hade ifrågavarande ärende redovisats av Wennér den 30
mars 1949. Landén hade redovisat ärendet till länsstyrelsen den 2 april
1949. Påminnelsen den 9 oktober 1948 funnes icke antecknad i allmänna
dagboken. Landén kunde icke erinra sig denna. Hade sådan ankommit,
hade åtgärder omedelbart vidtagits för ärendets redovisning.

Ärendet under 4: Ärendet angående Näs funnes antecknat i allmänna
dagboken såsom inkommet den 23 november 1946 och samma dag remitterat
till Wennér för utredning. Vid förfrågan rörande det under punkt 3
omnämnda ärendet hade vederbörande tjänsteman vid länsstyrelsen frågat
även efter ärendet angående Näs. Landén hade därvid uppmärksammat,
att ärendet var oredovisat. Även detta ärende hade varit upptaget på den
förteckning över oredovisade ärenden, som Landén överlämnat till Wennér
med anmodan om redovisning inom en vecka. Wennér hade redovisat ärendet
den 30 mars 1949, och Landén hade den 2 april 1949 redovisat ärendet
till länsstyrelsen.

Ärendet under 5: Ärendet angående Karén hade inkommit till landsfiskalen
den 30 januari 1947 och samma dag remitterats till Bruhn. Den
19 april 1948 hade ärendet återkallats av länsstyrelsen. Landén hade anmodat
Bruhn att insända handlingarna till landsfiskalskontoret. Handlingarna
hade kommit landsfiskalen tillhanda först den 9 april påföljande
år. Landén hade omedelbart vidarebefordrat handlingarna till länsstyrelsen.

Ärendet under 6: I allmänna dagboken funnes antecknat, att ärendet
inkommit den 19 december 1946 och samma dag remitterats till Bruhn för
åtgärd. Bruhn hade enligt anteckning i den av honom förda dagboken
redovisat ärendet till landsfiskalen den 21 januari 1947. Anteckning därom
funnes dock icke i landsfiskalens allmänna dagbok. Däremot funnes i denna
antecknat, att ärendet den 3 mars 1947 återgått till Bruhn för delgivning
av registreringsföreläggande. Då sådan anteckning gjorts, hade ärendet inkommit
samma dag som det återremitterats. Anteckningar om att ärendet
återkommit till Bruhn funnes icke i den av denne förda dagboken. Landén
kunde icke lämna vidare upplysningar om ärendet. Möjligen hade Bruhn
slarvat bort handlingarna. Anledningen till att Landén icke observerat att
ärendet stått oredovisat hade varit densamma som i fråga om övriga oredovisade
ärenden.

Beträffande ärendet nr 2—30 i utsökningsdiariet för år 1948 hänförde
sig Landén vid förhöret till innehållet i ett till länsstyrelsen den 25 maj
1949 avgivet yttrande i saken. Yttrandet innehöll följande.

Landén hade den 6 september 1948 meddelat beslut om införsel i Karl
Harry Wahlströms lön. Beslutet hade delgivits arbetsgivaren Per Wästtjärns
på kvällen samma dag. Landén hade emellertid icke ansett sig ha
någon anledning delgiva införselsökanden, enär Wästtjärns påföljande morgon
meddelat, att Wahlström den 6 september 1948 av Wästtjärns söner,
som vistades i skogen och mätte in ved som huggits, på begäran erhållit
sin avlöning. Samtidigt hade Wahlström meddelat, att han ej skulle fortsätta
arbetet. Sönerna hade icke haft reda på att införsel skulle komma
att meddelas, då de vistats i skogen hela dagen. Wahlström hade tagit ut
sin avlöning och slutat, enär han visste, att införsel skulle meddelas så
snart Landén kunnat utröna hans arbetsgivares namn. Ett införselbeslut

av den 22 november 1948 hade av Landén bilagts hans yttrande till länsstyrelsen
i detta mål, varför Landén ansett, att införselsökanden därigenom
blivit underrättad om införseln. Landén ansåge på dessa grunder, att han
fullgjort sina skyldigheter enligt införsellagens bestämmelser. Emmy Wahlström
hade frågat, vilka tjänsteåtgärder Landén ämnade vidtaga mot en
arbetsgivare Olsson för att han underlåtit anmäla, att Wahlström slutat
sin anställning hos honom. För att kunna utfärda ett strafföreläggande
hade Landén måst införskaffa dagsbotsutredning angående Olsson. Först
den 19 maj 1949 hade Olsson kunnat anträffas och sådan utredning erhållas.
Den 20 maj 1949 hade Landén utfärdat strafföreläggande för förseelsen,
vilket den 24 maj godkänts av Olsson. Olsson hade därigenom
ådömts 5 dagsböter å 5 kronor för förseelsen. Han hade tidigare vistats
på för Landén okända platser i skogarna men hade nu kommit fram till
bygden. För att kunna lämna Emmy Wahlström upplysning i denna sak
hade Landén ej tidigare kunnat redovisa ärendet.

Vid förhöret uppgav Landén därjämte, att han före redovisningen av
ärendet telefonledes lämnat landssekreteraren samma upplysningar som
yttrandet innehölle.

Genom beslut i detta ärende den 10 juni 1949 fann länsstyrelsen ärendet
icke föranleda annan åtgärd än att handlingarna däri överlämnades till
Emmy Wahlström under åberopande av vad Landén anfört. I

I yttrandet till mig anförde Landén följande.

Å landsfiskalskontoret i Gagnefs distrikt förde den därstädes anställde
kontorspolisen, bland annat, i Landéns ställe allmänna brevdagboken på
eget ansvar jämlikt bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 30 augusti
1941 om landsfiskalsassistenter samt övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna.
Landéns av annat tjänstearbete strängt upptagna tid tilläte ej Landén
att utföra detta arbete. Vid skötseln av dagboken måste Landén förlita
sig på kontorspolisen. Detta skedde givetvis icke utan kontroll, som
dock ej kunde bli fullt effektiv på grund av Landéns arbetsbörda. Kontorspolisen
och skrivbiträdet å kontoret hade också en sådan arbetsbörda,
att de vore överlastade med löpande göromål hela dagarna. Landén hade
tidigare gjort framställning om utökning av kontorspersonalen med ytterligare
ett biträde, så att kontorspolisen någon gång skulle kunna avkopplas
för att biträda med utredningsarbete, vartill han även vore avsedd. Landéns
framställning hade emellertid icke vunnit gehör hos länsstyrelsen eller
hos dåvarande landsfogden, varför Landén resignerat. Inom distriktet saknade
Landén utredningspolis och måste därför själv utföra alla brottmålsutredningar.
Dessa vore mycket krävande, emedan distriktet vore ett tungarbetat
resedistrikt. Inom detta funnes endast en arrestlokal, belägen 13 km
från Landéns stationsort. Ett av polisdistrikten disponerade arrestlokal i
Falun, belägen 40 km från Landéns stationsort, vilket även försvårade ut -

redningsarbetet och gjorde det tidsödande. Under åren 1946—1949 hade
Landén haft sammanlagt 42 anhållna och 19 häktade för brott. I de flesta
fall hade det varit utredningar om brott å andra orter förutom de brott,
som förövats inom distriktet. Beträffande åklagarverksamheten ville Landén
framhålla, att han tjänstgjorde som åklagare å två tingsställen, Leksand
och Rättvik, båda belägna utom distriktet, det första 9 km och det andra
29 km från stationsorten. Så gott som varje måndag och även någon tisdag
bevistade Landén ting, vartill komme häktningsförhandlingar och extra
ting med häktade. Personer hade dessutom gripits inom distriktet för brott
å andra orter, vilket också medfört tyngande utredningsarbete. Före den
1 juli 1948 hade Landén varit förordnad som civilförsvarschef inom hela
landsfiskalsdistriktet. Detta hade medfört mycket arbete med utbildning
och uttagning av personal och upprättande av planer. Under åren 1946—

1948 hade det varit högsäsong på utfärdande av körtillstånd å motorfordon
och avgivande av yttranden över ansökningar om körtillstånd, bensin
och gummidäck. Dessa ärenden och överflyttningen av utlänningsärendenas
handläggning till landsfiskalskontoren hade betydligt ökat arbetsbördan
för såväl personalen som Landén. Landéns tid hade därför icke
räckt till kontrollarbete i detalj av dagbokföringen, utan Landén hade
måst lita på sina underlydande. Det hade emellertid visat sig, att fjärdingsmännen
Bruhn och Wennér ej fyllt måttet. Bruhn hade slutat på
egen begäran och Landén hade i hans ställe erhållit en mycket bra fjärdingsman.
Landén hade fråntagit Wennér allt utredningsarbete och lagt
detta på den nye fjärdingsmannen, för att det ej skulle kunna bli en återupprepning.
Vid tiden för ”de oredovisade ärendenas uppkomst” hade
Landén icke haft någon aning om att Bruhn och Wennér börjat missköta
sina tjänsteåligganden. Det hade visat sig senare. Beträffande de anmärkta
ärendena åberopade Landén vad han anfört vid t. f. landsfogden Holmgrens
förhör i denna sak. Därav framginge, att inkomna ärenden vid ankomst
och vid återkomst till kontoret omgående vidaresänts respektive
redovisats. Handlingarna till de under 1 och 6 upptagna till automobildiariet
hörande ärendena, som Bruhn slarvat bort, hade av Landén rekonstruerats
och Landén hade verkställt de utredningar, som den 29 oktober

1949 översänts till länsstyrelsen. Genom det anförda hade Landén velat
visa, hur tyngande arbetsbördan vore såväl för honom som för personalen
på kontoret. Till förebyggande av upprepning komme Landén att låta föra
balanslängd till brevdagboken vid slutet av varje år. I

I det avgivna utlåtandet anförde Holmgren följande.

I de fall då anteckning icke funnes i diariet om påminnelserna från länsstyrelsen
gjorde Landén gällande, att dessa troligen gjorts per telefon. Vid
förfrågan på länsstyrelsen uppgå ve vederbörande tjänstemän, att påminnelserna
i regel gåves skriftligen enligt särskilt formulär. Vederbörande

tjänsteman å automobildiariet uppgåve, att i varje fall påminnelserna den
26 april 1949 rörande till detta diarium hörande ärenden avgivits skriftligen.
Vederbörande på ekonomidiariet uppgåve, att påminnelsen den 26
april 1949 i ärendet Bu 171 år 1948 avgivits skriftligen och att påminnelsen
den 10 februari 1949 troligen varit skriftlig. Däremot hade påminnelsen
den 13 maj 1949 skett per telefon. Beträffande ärendet nr 2—30
år 1948 i utsökningsdiariet funnes i länsstyrelsens diarium följande anteckningar: ”31/8

1948 landsfiskalen i Gagnefs distrikt för yttrande.

10/11 skriftlig påminnelse.

25/11 ank. svar.

27/11 landsfiskalen i Ragunda distrikt för påminnelse från klaganden.

27/12 ank. svar.

5/1 1949 landsfiskalen i Gagnefs distrikt för förnyat yttrande.

6/4 skriftlig påminnelse.

18/5 påminnelse per telefon.

25/5 förnyad påminnelse per telefon av landssekreteraren.

27/5 telegrafisk påminnelse.

28/5 ank. svar.”

Härav framginge, anförde Holmgren vidare, att i flertalet fall påminnelserna
avgivits skriftligen. Så mycket mera anmärkningsvärt vore det
då, att Landén sade sig i de flesta fall icke ha ägt kännedom om påminnelserna.
En anledning till att ärendena ej inom behörig tid blivit redovisade
kunde i viss mån vara den, att vid årssluten de då oavslutade ärendena
icke balanserats över till följande år. Därigenom hade Landén icke
haft möjlighet att överblicka balansen. Emellertid komme Landén i fortsättningen
vid årssluten att låta föra balanslängd över oavslutade ärenden
i allmänna dagboken. Sedan Landén överlämnat ärendena till fjärdingsmännen
Bruhn och Wennér, hade Landén förlitat sig på att dessa i vanlig
ordning skolat redovisa ärendena. Emellertid hade det visat sig, att dessa
personer underlåtit detta. Bruhn hade numera på egen begäran slutat sin
anställning. Wennér hade fråntagits allt utredningsarbete och sysslade numera
endast med indrivningsverksamhet. Givetvis hade det ålegat Landén
att kontrollera, att fjärdingsmännen i rätt tid fullgjorde sina åligganden.
Arbetsbördan på landsfiskalskontoret hade dock varit av den omfattningen,
att detta i någon mån kunde förklara Landéns underlåtenhet därvidlag.
Ehuru Landén således icke hållit sig tillräckligt ä jour med de
löpande ärendena å expeditionen, hade Landén efter alla de påminnelser
han otvivelaktigt fått i de nu aktuella ärendena bort kunna redovisa dessa
tidigare än som skett. Genom sitt dröjsmål med redovisningen hade Landén
enligt Holmgrens uppfattning gjort sig skyldig till viss försummelse i
tjänsten. Med hänsyn till ovan nämnda förhållanden inom Gagnefs landsfiskalsdistrikt
syntes Landéns försummelse dock endast böra föranleda en

allvarlig erinran att i fortsättningen redovisa remisser utan onödig tidsutdräkt.

Sedan jag därefter berett länsstyrelsen tillfälle att yttra sig i ärendet,
anförde länsstyrelsen i avgivet utlåtande följande.

Samtliga de ärenden, varom här vore fråga, hade numera blivit redovisade
och avgjorda. Vid det förhör, som av Holmgren hållits med Landén
i anledning av anmärkningarna, hade denne gjort gällande, att i de fall, då
anteckning icke funnes i länsstyrelsens diarier beträffande de gjorda påminnelserna,
dessa troligen gjorts per telefon. Med anledning därav finge
länsstyrelsen anföra, att på landskansliets samtliga arbetsdetaljer påminnelser
nästan undantagslöst utfärdades genom ifyllande av blanketter av
för ändamålet avsett innehåll. Endast i undantagsfall hade telefonpåminnelser
tillgripits. Länsstyrelsen åberopade i denna fråga en av föreståndaren
för autornobildetalj en avgiven promemoria ävensom innehållet i bilagda
diarieutdrag. Enligt påminnelseblankettens ordalydelse ålåge det den,
mot vilken påminnelsen riktades, att skyndsamt till länsstyrelsen inkomma
med svar eller ock uppgiva anledningen till dröjsmålet med remissens besvarande.
Denna skyldighet måste även anses föreligga efter en muntlig
påminnelse. Landén hade i regel underlåtit att avgiva svar å påminnelserna.
En upprepning av dem hade i regel också varit resultatlös. Det
vore uppenbart, att Landén haft skyldighet att i vederbörligt diarium göra
anteckning om inkomna påminnelser. Även i detta avseende syntes Landén
ha visat försumlighet. Vid Holmgrens förhör hade Landén beträffande
det påtalade ärendet i ekonomidiariet för år 1948 uppgivit, att kommunalnämnden
förorsakat dröjsmålet med ärendets redovisande och att han icke
genom tvångsåtgärder kunnat framtvinga redovisning från kommunalnämnden,
utan att detta varit länsstyrelsens sak att göra. Hade Landén
besvarat de tidigare påminnelserna i ärendet och därvid uppgivit denna
omständighet, hade länsstyrelsen givetvis vidtagit åtgärder för att påskynda
ärendets behandling hos kommunalnämnden. Landén hade i sin
förklaring i ärendet anfört, att han hade en stor arbetsbörda och otillräcklig
hjälp i arbetet. Förutom en ”kontorspolis” med långvarig erfarenhet
och polisskoleutbildning hade Landén till sin hjälp ett biträde för skrivoch
kontorsgöromål. Sistnämnda befattning, som innehades av Landéns
hustru, hade tillträtts av henne före äktenskapet. Makarna Landén hade
två minderåriga barn i åldern 3% och l1/^ år. Huruvida Landén under
sådana omständigheter — och med hänsyn tagen jämväl till svårigheten
att under nuvarande förhållanden erhålla kvalificerad arbetskraft till hjälp
i hemmet — hade möjlighet att i erforderlig utsträckning utnyttja sin
hustru i kontorsarbetet undandroge sig länsstyrelsens bedömande. Länsstyrelsen
hade sökt utröna anledningen till att Landén, såsom han påstått,
icke kunnat ägna erforderlig tid åt tillsynen och skötseln av expeditions -

arbetet. Länsstyrelsen hade därvid särskilt ägnat uppmärksamhet åt omfattningen
av de av Landén företagna tjänsteresorna. I sådant syfte hade
länsstyrelsen granskat en del av Landéns reseräkningar ävensom reseräkningar,
avgivna av landsfiskaler i distrikt som i storleksordning vore jämförliga
med eller överträffade Gagnefs distrikt. Länsstyrelsen hade därvid
konstaterat, att Landén i fråga om antalet resdagar per månad redovisat
det ojämförligt största antalet liksom även att Landén i fråga om begärda
traktamentsersättningar per månad vida överträffade de övriga landsfiskaler,
med vilka jämförelse verkställts. Länsstyrelsen hade med anledning
därav dragit den slutsatsen, att Landén, vilken i allmänhet ägnat största
delen av månadens dagar åt tjänsteresor, icke företagit dessa resor på det
planmässiga och ändamålsenliga sätt som ålegat honom. Med anledning
av vad sålunda anförts övervägde länsstyrelsen att låta genom landsfogden
verkställa en undersökning å landsfiskalskontoret till utrönande av,
huruvida icke en rationalisering av arbetet därstädes kunde äga rum, bland
annat genom att vissa utredningar med därav föranledda tjänsteresor lämpligen
kunde uppdragas åt kontorspolisen, vederbörande fjärdingsmän eller
i förekommande fall statspolisen. Därigenom skulle Landén beredas möjlighet
att ägna större uppmärksamhet åt expeditionsarbetet än vad hittills
varit fallet. Länsstyrelsen ansåge i likhet med Holmgren, att Landén
genom vad som ovan påtalats gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten,
och finge länsstyrelsen därför föreslå, att JO ville tilldela Landén den bestraffning,
som kunde finnas lämplig. I

I skrivelse den 22 december 1949 till mig förklarade sig länsstyrelsen
sedermera, till belysande av det nonchalanta och självrådiga sätt på vilket
Landén behandlat en ledighetsansökan från konstapeln å landsfiskalskontoret
i Gagnefs distrikt R. Fagerlund, vilja överlämna sagda ansökan, varav
framgick följande.

I en till landsfiskalen den 29 november 1949 inkommen, till länsstyrelsen
ställd ansökan hade Fagerlund anhållit om tjänstledighet under tiden den
5—den 8 december 1949 för genomgående i Falun av en utbildningskurs för
tjänstegrenschefer m. m. inom civilförsvaret, vartill Fagerlund kallats av
länsstyrelsen. Ansökningen hade inkommit till länsstyrelsen den 19 december
1949, försedd med följande påskrift:

”Överlämnas vördsamt till Länsstyrelsen i Kopparbergs län med tillstyrkande
av bifall till ansökningen och får jag anhålla, att fjärdingsmannen
Sven Arne Eriksson, Insjön, som uppehållit tjänsten förordnas som
vikarie under nämnda tid. Fagerlund önskar uppgift, därest han måste
vidkännas löneavdrag, om storleken av detta, så att han kan få ersättning
härför av civilförsvarsmedel. Insjön i Gagnefs distrikts landsfiskalskontor
den 16 december 1949.

Ivar Landén.”

I skrivelsen till mig anförde länsstyrelsen vidare: Visserligen hade den
av Fagerlund begärda ledigheten föranletts av en kallelse från länsstyrelsen
till en till Falun förlagd utbildningskurs inom civilförsvaret. Men det hade
givetvis det oaktat ålegat Landén att i god tid före kursens början översända
den till honom ingivna tjänstledighetsansökan till länsstyrelsen, i
synnerhet som Landén ansett vikarie för Fagerlund erforderlig. Denna
vikariatsfråga hade först den 19 december 1949 underställts länsstyrelsens
prövning. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang upplysningsvis meddela,
att länsstyrelsen vid kortare ledighet för semester eller annan anledning
icke plägade förordna vikarie för biträdespersonal å landsfiskalskontor, där
mer än ett biträde funnes anställt.

På anmodan av mig inkom Holmgren med infordrat yttrande från Landén
i anledning av länsstyrelsens skrivelse ävensom med eget utlåtande.

Landén anförde i sitt yttrande följande.

Fagerlund hade efter samråd mellan Landén och civilförsvarschefen föreslagits
att deltaga i en utbildningskurs för tjänstegrenschefer i Falun men
skulle icke kunna godkännas på grund av sina värnpliktsförhållanden. Han
hade emellertid slutligen erhållit denna kallelse och inlämnat ansökan om
tjänstledighet under tiden den 5—den 8 december 1949 för att bevista
kursen. Ansökningen hade ingivits och av Fagerlund införts i brevdagboken
den 29 november 1949 samt behandlats av Landén den 30 november. Sistnämnda
dag hade Fagerlund känt sig dålig och befarat, att han hölle på
att få samma sjukdom, som han haft i maj månad 1949, då han hastigt
insjuknat och blivit sängliggande i 16 dagar. Ansökningen hade av denna
orsak icke den dagen insänts till länsstyrelsen. Påföljande dags morgon eller
den 1 december 1949 hade Fagerlunds hustru ringt och meddelat, att
Fagerlund insjuknat på kvällen och hade en temperatur av 39° på morgonen.
De hade sedan kallat på verksläkaren, doktor Gustaf Lodhammar
i Leksand, som undersökt Fagerlund i hemmet. Han hade föreskrivit, att
Fagerlund skulle ligga till sängs, tills han varit feberfri i två dagar. Fru
Fagerlund hade samtidigt meddelat Landén, att Fagerlund trodde, att han
ej skulle hinna tillfriskna i sådan tid att han kunde bevista civilförsvarskursen,
då han råkat få samma sjukdom som han haft i maj månad 1949.
Hans ansökan om tjänstledighet under tiden den 5—den 8 december 1949
för att bevista kursen hade av denna anledning icke kunnat insändas. Om
Landén handlat rätt — mänskligt sett — skulle han ha avfört denna ansökan
och återställt den till Fagerlund med anledning av sjukdomen. Både
Fagerlund och Landén hade dock haft den åsikten att det var önskvärt,
att han bevistade kursen, om det fanns någon möjlighet. På grund därav
hade ansökningen fått kvarligga. Verksläkaren hade ej vid sjukbesöket
utfärdat något läkarintyg åt Fagerlund men skulle sända sådant enligt
löfte. Han hade ej heller vid första undersökningen kunnat uttala sig om,

0 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1952 års riksdag.

hur lång tid Fagerlund skulle bliva sjukskriven till en början. Då intet
intyg kommit, hade Landén satt sig i förbindelse med verksläkaren och bett
honom sända sådant. Därvid hade överenskommits, att verksläkaren till
en början skulle utfärda intyg för tiden den 1—den 4 december 1949 och
sända Landén intyget. Innan detta intyg kommit Landén tillhanda, hade
Fagerlund icke kunnat insända ansökan om sjuktjänstledighet, enär han
vore skyldig styrka med läkarintyg, att han var oförmögen att tjänstgöra.
I det nödläge, som Landén kommit i, särskilt med hänsyn till att Fagerlunds
sjukdom skulle kunna bliva lika långvarig som i maj 1949, hade
Landén såsom ansvarig för landsfiskalskontorets skötsel ansett sig, i likhet
med vad som skett under de sju år han tjänstgjort inom distriktet, nödsakad
ordna med en vikarie för Fagerlund. Arbetsbördan å kontoret vore
sådan, att tre biträden hade full sysselsättning, men det funnes endast två
anställda. Till den 1 september 1945 hade ett s. k. krisbiträde funnits förordnat
å kontoret utöver de två fasta biträdena, men länsstyrelsen hade
efter nämnda dag funnit skäl avslå Landéns framställning om dylikt biträde.
Kontorets arbetsbörda hade dock hela tiden bara ökat i stället för
att minska. Landén hade därför, såsom förut skett vid ett flertal tillfällen,
för att kontorstjänsten ej skulle äventyras ordnat så att Eriksson, som
vore väl insatt i dessa göromål, även nu skött Fagerlunds göromål. Landén
hade givetvis förlitat sig på att länsstyrelsen i likhet med vad som tidigare
skett skulle förordna Eriksson som vikarie, då ansökningarna kommo in.
Länsstyrelsen hade tidigare förordnat honom ävensom andra under ledigheter
av lika längd och i en del fall någon dag längre. Landén kunde ej
underlåta framhålla, att länsstyrelsen nästan helt saknade aspiranter å
biträdestjänsterna, som kunde förordnas som vikarier. Landsfiskalerna hade
därför varit hänvisade till att själva lösa vikariefrågan, om det ej gällt
ledigheter om en månad eller längre tid. Åtgärden att låta Eriksson fullgöra
Fagerlunds arbetsåligganden hade vidtagits på grund av Landéns ansvar
för kontorstjänstens behöriga skötande, enär det icke funnes någon
möjlighet att låta det ena biträdets arbete ligga nere ens en dag. På söndagskvällen
den 4 december hade Fagerlund meddelat, att han toge risken
av att bliva friskskriven för att kunna närvara vid utbildningskursen och
ej försaka denna, och han hade därpå satt sig i förbindelse med verksläkaren
och meddelat detta. Denne hade då ånyo lovat att sända intyg.
Fagerlund hade sedan bevistat kursen. Verksläkaren hade påmints om intyget
per telefon såväl av Landén som av Eriksson, men intet intyg hade
kommit. Landén hade framhållit för verksläkaren, att Fagerlund måste
ha intyget för att kunna insända sin ansökan om sjukledighet. Här hade
först och främst förelegat skyldighet för Fagerlund att begära sjukledighet
under tiden den 1—den 4 december 1949, varefter skolat följa den ledighet,
varom han till Landén tidigare ingivit ansökan. Fagerlund hade dock
hindrats ingiva ansökan om sjukledigheten, då han icke erhållit läkar -

intyget. Trots ytterligare påminnelser hade intet intyg kommit. Fagerlund
hade kommit i tjänst igen och även själv påmint om intyget. Detta hade
ankommit den 16 december 1949. Samma dag hade Fagerlund skrivit sin
ansökan om sjukledighet under tiden den 1—den 4 december 1949 och
denna hade samma dag expedierats med Landéns yttrande, varjämte ansökan
om tjänstledighet under tiden den 5—den 8 december 1949 bifogats
med åtecknat yttrande. Å ingen av dessa ansökningar hade Landén kunnat
återfinna landsfogdens yttrande. Fagerlund förde brevdiariet och hade infört
och expedierat de båda ansökningarna. De hade avgått med posten
den 16 december 1949. Av vilken orsak de kommit länsstyrelsen tillhanda
först den 19 december undandroge sig Landéns bedömande. Länsstyrelsen
hade sedan den 27 december 1949 beslutat om Fagerlunds tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden den 1—den 4 december och för bevistande
av kursen under tiden den 5—den 8 december 1949, vilket framginge
av utdrag ur landskansliets tjänstledighetsdiarium. Å detta funnes vid platsen
”Förordnad vikarie” endast två streck. Någon upplysning om anledningen
till att vikarie icke förordnats och att Landéns framställning därom
icke bifallits hade Landén icke erhållit. Först genom länsstyrelsens skrivelse
till JO hade Landén erfarit, att länsstyrelsen icke plägade förordna vikarie
vid kortare ledigheter för biträdespersonal, där mer än ett biträde funnes
anställt. Fagerlunds ledighet kunde ej kallas kortare, då den räckt åtta
dagar. Av vilken orsak länsstyrelsen vid sin anmälan endast fogat Fagerlunds
ansökan om tjänstledighet för bevistande av kursen och ej hans ansökan
om sjukledighet, vilka båda ansökningar hade sammanhang med
varandra, undandroge sig Landéns bedömande. Båda ansökningarna hade
dock behandlats av länsstyrelsen i samma beslut. Fagerlunds ansökan om
sjukledigheten talade ett tydligt språk om orsaken till att ansökningarna
av Landén insänts den 16 december 1949. Bestämmelserna i 23 kap. 4 §
nya rättegångsbalken syntes ej ha tillämpats av länsstyrelsen vid anmälans
utformande.

Under åberopande av det anförda bestred Landén på det allra bestämdaste,
att han behandlat Fagerlunds ansökningar på ett nonchalant och
självrådigt sätt, och hemställde, att länsstyrelsens skrivelse icke måtte
föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

I sitt utlåtande anförde Holmgren följande.

I motsats till Landén vore Holmgren av den uppfattningen att Fagerlund
omedelbart bort ha ansökt om sjukledighet och ej väntat med detta
tills läkarintyg erhållits. Detta hade senare kunnat insändas till länsstyrelsen.
Ilade så skett, hade Fagerlunds tjänstledighetsansökan även i behörig
tid kunnat insändas och behandlas av länsstyrelsen. Landéns tilltag
att utan att samråda med landsfogden eller länsstyrelsen låta Eriksson
tjänstgöra som vikarie för Fagerlund ansåge Holmgren väl självrådigt.

Landén hade åtminstone per telefon kunnat förhöra sig om länsstyrelsens
uppfattning därvidlag, innan han lät Eriksson påbörja tjänstgöringen. Frågan
huruvida Landén vid handläggningen av här ifrågavarande ärende
gjort sig skyldig till straffbar försummelse syntes Holmgren böra bedömas
i samband med handläggningen av det hos JO tidigare anhängiggjorda
ärendet rörande försummelse i tjänsten av Landén.

Sedan ärendet härstädes vilat i avbidan på slutförandet av vissa av
landsfogden företagna undersökningar rörande Landéns förhållande i
tjänsten i andra hänseenden, anförde landsfogden i en den 9 september
1950 hit inkommen skrivelse följande.

Sedan en längre tid tillbaka vore landsfogden sysselsatt med utredning
av flera tjänstefel begångna av Landén. Utredningen vore ännu icke slutförd,
och Landén hade ditintills endast delvis hörts. För närvarande vore
han intagen på sjukhus och kunde icke höras. Formellt beslut i åtalsfrågan
ansåge landsfogden sig icke kunna meddela förrän utredningen slutförts
och Landéns hälsotillstånd blivit sådant, att landsfogden kunde verkställa
fullständigt förhör med honom. Utredningen hade dock fortskridit så långt,
att landsfogden redan nu kunde meddela, att åtal komme att av honom
anhängiggöras mot Landén för tjänstefel.

Av vad som förekommit i det hos mig anhängiga ärendet framgick, att
Landén i utövningen av sin tjänst som landsfiskal gjort sig skyldig till såväl
försummelse med avseende å besvarandet av länsstyrelsens ovan omförmälda
remisser som även felaktigt förfarande vid behandlingen av Fagerlunds
tj änstledighetsansökan och det i samband därmed lämnade uppdraget
åt annan person att uppehålla Fagerlunds tjänst. Med hänsyn därtill
och då landsfogden förklarat sig komma att ställa Landén under åtal för
tjänstefel i andra hänseenden, överlämnade jag de till ärendet härstädes
hörande handlingarna till landsfogden för att tagas i övervägande i samband
med anhängiggörandet av det åtal, som av honom komme att väckas
mot Landén.

Sedan landsfogden efter ytterligare utredningar ställt Landén under åtal
vid Nedansiljans domsagas häradsrätt för ovan omförmälda tjänstefel jämte
ett flertal andra, delvis svåra, förbrytelser i tjänsten m. m., yttrade häradsrätten
i dom den 10 november 1951, såvitt angår de av mig till åtal hänskjutna
tjänstefelen, följande.

Landén har beträffande ansökningen från Lindquist uppgivit, att dröjsmålet
berott på att yttrande skolat inhämtas från kommunalnämnden i
Gagnefs socken, innan Landén kunnat besvara remissen i ärendet. Trots

upprepade påstötningar hade kommunalnämnden icke kunnat förmås att
inkomma med sitt yttrande till Landén. Landén kunde sålunda icke anses
ansvarig för dröjsmålet. Beträffande övriga remissärenden hade det ankommit
på de Landén underställda polismännen Fagerlund eller Bruhn
att verkställa utredning eller på annat sätt handlägga dessa ärenden. Därvid
hade uppstått dröjsmål för vilka Landén icke kunde anses ansvarig
och remissvaren hade därigenom avlåtits senare än eljest bort ske. Vad
åklagaren påstått beträffande Fagerlunds ledighet var riktigt, men på
grund av Fagerlunds sjukdom och då det därjämte varit fråga om ledighet
för att bevista en av länsstyrelsen själv anordnad kurs hade tjänstledighetsansökningen
icke kommit att avsändas tidigare än som skett. Eriksson
hade frivilligt anmält sig som vikarie för Fagerlund utan anspråk på särskild
ersättning för det arbete som han därigenom vid sidan av sin ordinarie
tjänst påtog sig. För att dock bereda honom någon ersättning hade
Landén föreslagit Eriksson till förordnandet som vikarie.

Häradsrätten finner det beträffande samtliga remissärenden ådagalagt
att Landén dröjt med svar längre än som med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall kan anses försvarligt. I ärendet angående Lindquist
hade Landén — därest kommunalnämndens yttrande icke kunnat på annat
sätt inom rimlig tid erhållas — bort anmäla förhållandet till länsstyrelsen
för åtgärd som må hava ankommit på denna. I ds ärenden då det ålegat
Landén underställd befattningshavare att vidtaga anbefalld eller eljest
vederbörande åvilande handläggning av ärendena hade Landén bort tillse,
att befattningshavaren fullgjort sin skyldighet. Landén hade icke ens påstått,
att han i dessa fall utövat någon sådan tillsyn. Att Landén med
avseende å Fagerlunds tjänstledighet förfarit felaktigt är slutligen uppenbart.

I detta sammanhang har fråga uppkommit huruvida Landéns arbetsbörda
varit så omfattande, att de dröjsmål vartill han gjort sig skyldig
varit ursäktliga och att han till följd därav borde vara fri från ansvar. Den
utredning som härutinnan förekommit — huvudsakligen i form av vittnesmål
av Fagerlund samt t. f. landsfiskalerna Gustaf Giltze och Gösta Hägler
vilka efter varandra uppehållit Landéns tjänst sedan hösten 1950 — har i
huvudsak visat följande: Under Landéns tjänstetid har arbetet varit mycket
krävande, även om man kunnat märka en minskning av arbetsuppgifterna
under de sista åren på grund av att det börjat hända mindre i distriktet.
Särskilt hade tidigare förekommit en anhopning av brottmålsärenden. Till
omkring 1948 hade av de Landén underställda fem fjärdingsmännen tre
icke varit lämpade att handhava några större utredningar. Enligt Fager^
lunds uppfattning hade Landén icke organiserat sitt arbete på rätt sätt.
Sålunda hade han icke trivts med kontorsarbetet under dagen utan helst
velat arbeta på kvällar och nätter. Själv hade Fagerlund nödgats arbeta
till klockan 2 eller 3 på morgnarna men Landén hade arbetat över i ändå

större utsträckning. Enligt samma vittnesmål hade Landén — trots att
han fått bättre fjärdingsmän efter 1948 — även i fortsättningen tagit på
sig onödigt mycket av smärre ärenden. Dessutom hade han ibland varit
borta på jakt under kontorstid. Av Giltzes vittnesmål framgår att — sedan
balansen från Landéns tid avarbetats — arbetsbördan i distriktet varit
medelsvår och ingalunda betungande. Giltze har tillika omvittnat, att
Fagerlund var en utmärkt kontorsman.

Häradsrätten anser sig kunna i detta sammanhang som ett för rätten
känt förhållande anmärka, att en påtaglig nedgång i antalet brottmål
från Gagnefs landsfiskalsdistrikt skett under de senaste åren, särskilt sedan
Landén lämnat tjänsten. Påfallande har därvid varit frånvaron av grövre
brottmål samt invecklade trafikmål.

Efter denna prövning finner häradsrätten att Landén — även om hans
arbetsbörda vid vissa tidpunkter varit svår att bemästra — likväl icke
kan undgå ansvar för att han genom försummelse med avseende å remissärendena
gjort sig skyldig till tjänstefel. Däremot anser häradsrätten att
Landéns handläggning av Fagerlunds tjänstledighetsärende icke bör för
Landén föranleda ansvar. Häradsrätten har nämligen i detta sammanhang
beaktat att Landén icke handlat i ond avsikt samt att det inom statsförvaltningen
understundom förekommer, att vikariat-förordnanden av praktiska
skäl regleras i efterhand.

I domslutet yttrade häradsrätten följande.

Häradsrätten dömer Landén jämlikt 12 kap. 1 §, 13 kap. 11 §, 25 kap. 1,
4 och 7 §§ samt 16 och 17 §§ — sistnämnda två lagrum enligt deras lydelse
före den 1 januari 1949 — ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allt strafflagen för
urkundsförfalskning, osant intygande, grovt osant intygande, tjänstemissbruk,
tjänstefel, grovt tjänstefel, uppsåtlig förbrytelse i tjänsten av förhastande
och varav ringa skada följt samt tjänstefel genom försummelse
och oskicklighet dels till suspension ett år från befattningen som landsfiskal
och — såvitt angår tiden efter den 1 januari 1952 — som landsfiskal på
övergångsstat, dels ock till fängelse sex månader.

Häradsrätten ålägger Landén att ersätta statsverket av allmänna medel
förskjutna vittneskostnader samt kostnader för hans offentlige försvarare
— vilken tillerkänts ersättning av allmänna medel med 4 818 kronor 85
öre — med 2 930 kronor 27 öre.

Häradsrätten förordnar, att övriga av allmänna medel i målet förskjutna
kostnader — även i vad de eljest bort slutligt gäldas av Landén — skola
stanna å statsverket.

Mot häradsrättens dom har landsfogden ävensom Landén fullföljt talan
i Svea hovrätt. Målet är beroende på hovrättens prövning.

8. Kränkande uttalanden om enskild person i tjänsteskrivelse.

— Uppställande av obehörigt villkor för erhållande av statsbidrag
och lån för reparation av lantarbetarbostad.

I. Av handlingarna i ett genom klagomål av lantbrukaren Gustaf Adolf
Johansson i Långåker, Grebbestad, hans hustru Hildegard Johansson och
makarnas son Erik Johansson-Listad härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Hildegard Johansson, som på grund av testamente hade dispositionsrätt
för sin livstid till hennes barn tillhöriga fastigheten Långåker l4 i Tanums
socken, hade under åren 1934—1947 av släktingar i Amerika arrenderat
dem tillhöriga jordbruksfastigheterna Långåker l2 och l3, med vilka förstnämnda
fastighet sambrukats sedan lång tid tillbaka. Sedan släktingarna
i Amerika avlidit, läto deras arvingar utbjuda Långåker l2 och l3 till försäljning
å auktion den 25 februari 1947. Fastigheterna inropades därvid av
fiskaren John Karlsson i Långeby. Karlssons avsikt med inköpet av Långåker
l2 och l3 var av allt att döma främst att få del i den till hemmanen
Långåker, Skäggeröd och Linnebacka hörande samfällda strandplatsen Knät
och det för nämnda hemman gemensamma fisket, vilket Karlsson arrenderade.

I ansökan den 28 april 1947 anhöllo John Karlsson samt hans söner Axel
Karlsson och Erik Karlsson om Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet av
fastigheterna. Denna ansökan remitterades för yttrande till egnahemsstyrelsen,
som över densamma hörde egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen
i Göteborgs och Bohus län. Efter det egnahemsnämnden avgivit
sitt yttrande i ärendet, avlät egnahemsnämndens ordförande, dåvarande
egnahemsdirektören Folke Jonasson, den 23 maj 1947 till egnahemsstyrelsen
en så lydande skrivelse:

”Kungl. Egnahemsstyrelsen, Stockholm.

Under återställande av närslutna handling utgörande bilaga till John
Karlssons, Långeby pr Grebbestad, ansökan om rätt att förvärva jordbruksfastigheterna
Långåker l2 och l3 i Tanums socken.

Yttrande i ärendet har redan avgivits av egnahemsnämnden och insänts
till ordföranden i länets jordbrukskommission den 17 maj 1947. I egnahemsnämndens
yttrande framhålles att något sambruk mellan den av
John Karlsson ägda jordbruksfastigheten 9/128 mtl. Långeby och 1/3
mtl. Långåker knappast kan äga rum, därtill är avståndet för stort
emellan de två fastigheterna, men kan givetvis någon av J. Karlssons
söner sköta om brukningen av Långåker och intaga sina huvudmål
i föräldrahemmet. Detta anses dock av John Karlsson som en
nödfallsutväg, ty såväl hans som sönernas intresse är fisket och ej lantbruk
och hade Långåker—Skäggeröd—Linnebackas byamän ej gjort anspråk
på hyra för tomtplats för sjöboden och brygga hade han ej haft

någon tanke på att köpa 1/3 mtl. Långåker. Hildegard Johanssons man,
Gustaf Johansson, har undertecknad känt sedan 1914 och sett huru han
slösat bort arv, gjort konkurs och visat sig oduglig till någon som helst
ekonomisk verksamhet samt åtminstone varit tidvis arbetsovillig och alltid
lögnaktig. Vid auktion å 1/3 mtl. Långåker bjöd han 70 % av fastighetens
tax.värde d. v. s. det belopp vartill han kunde erhålla inteckningslån utan
borgen. Att lämna honom egnahemslån till förvärv av fastigheten är otänkbart.
Hildegard Johansson har varit gift en gång förut och i arv efter
en son i l:a giftet har hennes barn i 2:a giftet erhållit fastigheten Långåker
l4 om 6,8 har åker. En sammanläggning av jordbruksfastigheterna
Långåker l2, l3 och l4 är mycket lämplig då därigenom skulle erhållas en
lämpligt arronderad fastighet med en åkerareal av 19,5 hektar. Ehuru boningshuset
på l4 är långtifrån bra, är det dock bättre än å l2-3 och där
bor familjen Johansson. Sonen Erik Johansson har fått goda vitsord, men
får han stå under faderns inflytande någon tid ännu, är det att befara en
stark försämring i arbetets villighet och skötsel av ekonomiska ting, varför
undertecknad ställer sig mycket tveksam om egnahemslån skulle kunna
lämnas honom för köp av l2-3 för sammanläggning med l4.

John Karlsson syftar till att söka få en del av utmarken till Långåker
l2-3, varå sjöbodar och båtbrygga äro belägna, avstyckade så att han får
rätt till fiske m. m. tryggade. Låter sig detta genomföras är han säkerligen
villig att sälja huvuddelen av Långåker med dess åkerjord, vilket ur jordbrukssynpunkt
får tillstyrkas. Uddevalla den 23 maj 1947.

På tjänstens vägnar:

Folke Jonasson.”

Sedan därefter egnahemsstyrelsen ävensom lantmäteristyrelsen avgivit
yttranden i ansökningsärendet, lämnade Kungl. Maj:t genom resolution
den 5 december 1947 John Karlssons och hans söners ansökan om förvärvstillstånd
utan bifall.

I den hit insända klagoskriften påtalades, förutom annat som jag funnit
ej föranleda någon min vidare åtgärd, innehållet i Jonassons ovanintagna
skrivelse till egnahemsstyrelsen. I denna del anförde klagandena:
Före ovanberörda auktion å Långåker l2 och l3 hade John Karlsson vänt
sig till Gustaf Adolf Johansson såsom ombud för Hildegard Johansson och
Listad, vilken då fullgjort sin värnplikt, samt föreslagit, att John Karlsson
och hans båda söner skulle inropa dessa fastigheter för högst 17 000 kronor.
Fastigheterna hade efter förvärvet omedelbart skolat överlåtas på
Listad, sedan från försäljningen undantagits dels två tomtområden och
dels fastigheternas andel i samfällda fisket och i landplanen Knät samt
säljarna dessutom medgivits väg över fastigheterna. Av den vid auktionen
fastställda köpeskillingen hade Karlsson och hans söner skolat svara för
en femtedel. Sedan John Karlsson och hans söner köpt fastigheterna och

arrenderat ut dem till Hildegard Johansson för att, som det av dem antogs,
underlätta möjligheterna att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd till köpet, hade
Karlsson uppställt nya skärpta villkor för överlåtelsen av desamma, så att
Listad ej ansett sig kunna gå med på dessa, så mycket mindre som ägarna
till hemmanen Långåker, Skäggeröd och Linnebacka å sin sida vänt sig
mot John Karlssons och hans söners tanke på att utbryta den på Långåker
l2 och l3 belöpande andel i landplanen Knät. I denna situation hade egnahemsdirektören
Jonasson med all kraft och utan hänsyn till övriga jordbruksägares
intressen sökt att till varje pris få Kungl. Maj:ts bifall till
John Karlssons och hans söners ansökan om förvärvstillstånd. I detta syfte
hade Jonasson i ovanintagna skrivelse uttalat sig synnerligen nedsättande,
ja ärekränkande, om Gustaf Adolf Johansson, då han om denne yttrade,
att han ”slösat bort arv, gjort konkurs och visat sig oduglig till någon som
helst ekonomisk verksamhet samt åtminstone varit tidvis arbetsovillig och
alltid lögnaktig”. Om Listad sade Jonasson, att han fått goda vitsord, men
att om han finge stå under faderns inflytande någon tid ännu, det vore
att befara stark försämring i arbetsvillighet och skötsel av ekonomiska ting,
varför Jonasson ställde sig mycket tveksam om egnahemslån skulle kunna
lämnas honom. I skrivelsen upplystes, att Gustaf Adolf Johansson under
auktionen bjudit 70 procent av det belopp, vartill fastigheterna sedermera
sålts. I verkligheten hade Gustaf Adolf Johansson ej avgivit något bud å
fastigheterna. Uppgiften saknade större betydelse i och för sig men visade
å andra sidan ovederhäftigheten i Jonassons yttrande till egnahemsstyrelsen.
Övriga uppgifter rörande Gustaf Adolf Johansson vore av samma halt.
Denne hade aldrig ärvt något. Han hade däremot uppfostrat sju egna barn
och en styvson utan ett öres bidrag från stat och kommun. Han hade aldrig
anmälts eller åtalats för något brott och han hade aldrig anlitat egnahemsnämnden
för vare sig lån eller bidrag. Före år 1947 hade Gustaf Adolf
Johansson träffat Jonasson en gång och detta så långt tillbaka som år
1917. Vid de underhandlingar, som under 1947 förts mellan Gustaf Adolf
Johansson och Jonasson, hade Johansson uppträtt som ombud för hustrun
och sonen. Han hade sålunda för egen del ej varit spekulant på fastigheterna.
Jonasson kunde för sina hätska och ärekränkande uttalanden om
Gustaf Adolf Johansson ej åberopa, att denne såsom spekulant på fastigheterna
var part och därför i yttranden till överordnade myndigheter kunde
nedsättas hur mycket som helst. Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställde klagandena, att JO måtte föranstalta om åtal mot Jonasson för
det han i skrivelsen till egnahemsstyrelsen uttalat sig ärekränkande om
Gustaf Adolf Johansson.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Jonasson
i före varande del följande.

Jonasson ville bestämt tillbakavisa påståendet att han skulle intagit en
partisk ståndpunkt till förmån för John Karlsson och hans söner. Jonasson
hade endast handlat på sätt han ansett bäst främja såväl fiskets som jordbrukets
utövare. Han hade sökt få till stånd en sammanläggning av Långåker
l2 och l3 med Långåker l4 men misslyckats på grund av motstånd
från klagandenas sida. Egnahemsnämnden hade ansett sig ej kunna godtaga
Gustaf Adolf Johansson som egnahemslånetagare och med en viss
tvekan sonen Listad. De uttalanden, som gjorts om dessa personer, hade
skett för att klargöra detta ståndpunlctstagande och ej för att skada någon.
Det hade kanske kunnat ske med mindre kraftiga ord, och ville Jonasson
nu beklaga denna del i sin skrivelse.

Klagandena avgåvo därefter påminnelser.

II. I en hit inkommen klagoskrift anförde lantbrukaren Fritjof Fredriksson
i Hålkekärr, Ucklum, i huvudsak följande.

Såsom ägare till fastigheten Hålkekärr i Ucklums socken hade Fredriksson
i maj 1948 skrivit till egnahemsnämnden i Göteborgs och Bohus län
och begärt upplysning om möjligheterna för honom att erhålla ett lån för
reparation av en arbetarbostad å egendomen. Den 24 maj 1948 hade
Fredriksson från egnahemsnämnden erhållit ett svar, varav framgått att
det förelåge stora utsikter för honom att erhålla sådant lån. I svaret hade
dock ställts det absoluta villkoret, att de för reparationen nödiga ritningarna
skulle uppgöras av Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. Sedan
Fredriksson övertänkt saken, hade han uppdragit åt sin fader, förre lantbrukaren
Oskar Fredriksson, att resa till Uddevalla och vidare underhandla
i saken med egnahemsnämnden. Denne hade av egnahemsnämnden hänvisats
till en ingenjör Erik Friman såsom varande byggnadsföreningens representant.
Oskar Fredriksson hade uppsökt och träffat Friman. Efter en
stunds samtal med Friman hade överenskommits, att Friman omedelbart
skulle medfölja i bil till Hålkekärr för att på ort och ställe sätta sig in i
vad som skulle göras. Där hade Fritjof Fredriksson framlagt sina synpunkter
på hur reparation av huset lämpligast borde utföras, men detta
hade Friman ej velat gå med på utan förfäktat sin mening med resultat,
att Fritjof Fredriksson givit Friman fria händer att ordna saken och upprätta
en ritning, som kunde godkännas av den långi vande myndigheten.
En av de första dagarna i juni månad 1948 hade ritningarna varit klara att
översändas till egnahemsnämnden, som vid den tidpunkten haft att handlägga
dylika ansökningsärenden. Den 1 juli 1948 hade handläggningen
av dylika låneärenden övertagits av bostadsstyrelsen. Ingenting hade avhörts
i ärendet förrän den 10 september 1948, då Fredriksson fått ett meddelande
från bostadsstyrelsen att ritningarna icke kunde godkännas. Det
hade visat sig omöjligt att genom Friman få fram några ritningar, som

kunnat godkännas. I följd därav hade Fredriksson tvingats att avstå från
det ifrågasatta lånet och själv anskaffa medel för reparationens utförande,
enär han väntat en arbetare som skulle inflytta och bostaden icke kunnat
användas i befintligt skick. Så småningom hade Fredriksson från byggnadsföreningen
erhållit en räkning å 202 kronor jämte ränta utgörande
arvode för de av föreningen för Fredrikssons räkning upprättade totalt
värdelösa ritningarna. Då Fredriksson vägrat att betala, hade Fredriksson,
efter stämning, av Inlands häradsrätt ålagts att betala ritningarna jämte
rättegångskostnaderna. Fredriksson ville nu underställa JO:s prövning,
huruvida egnahemsnämnden haft befogenhet att bestämma sådana villkor
att endast Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. kunde godkännas
för upprättande av nödiga ritningar till ifrågavarande reparation och på
detta sätt hindra Fredriksson att anlita den auktoriserade arkitekt, som
han själv ansett lämplig. Denna monopolbestämmelse hade orsakat hela det
trassel, som uppstått i denna sak, och Fredriksson ansåge, att en dylik
bestämmelse vore ett djupt intrång i den enskildes rättigheter. Skulle det
visa sig, att egnahemsnämnden överskridit sin befogenhet, hemställde
Fredriksson om vidtagande av sådana åtgärder, att ett upprepande förhindrades.

Vid klagoskriften var i bestyrkt avskrift fogad en så lydande skrivelse:

”Herr Fritjof Fredriksson, Hålkekärr, Ucklum.

Till svar å Eder skrivelse får vi meddela, att för reparation av lantarbetarebostad
kan erhållas dels bidrag och dels lån. Det senare amorteras
med 1/20 årligen och är räntefritt de tio första åren, varefter erlägges
3,25 % ränta å återstående kapital under de tio sista åren av den tjugoåriga
amorteringstiden. Bostaden skall förses med värmeledning och avlopp
samt därtill vattenledning om det kan ske för rimlig kostnad. Bostaden
skall omfatta minst 2 rum och kök. Om den förses med värme-, vattenoch
avloppsledningar, kan ett bidrag erhållas å 400: — och om bostaden
omfattar 3 rum och kök jämte nämnda bekvämligheter, kan erhållas ett
bidrag å 600: — kronor.

För att bidrag och lån skall kunna erhållas fordras att LBF byggnadsförening,
Uddevalla, uppgör ritning m. m. till reparationen. Det är föga
troligt att ritning m. m. kan uppgöras W denna behandlas av egnahemsnämnden,
godkännas av Kungl. Egnahemsstyrelsen i Stockholm och sedan
byggnadstillstånd erhållas, så att arbetet hinner utföras i år. Uddevalla den
24 maj 1948.

På tjänstens vägnar
Folke Jonasson.

Lån + bidrag får uppgå till högst 80 % av kostnaden.”

Sedan jag i anledning av klagomålen anmodat bostadsstyrelsen att efter
vederbörandes hörande inkomma med yttrande, överlämnade styrelsen ett

från Jonasson infordrat yttrande i ärendet, varjämte styrelsen avgav eget
utlåtande.

I det avgivna yttrandet anförde Jonasson följande.

Enligt egnahemsnämndens erfarenhet vore ritningar, som inkomme i
samband med ansökningar om lån och bidrag för reparation av lantarbetarbostäder,
i regel uppgjorda av någon i orten boende byggnadssnickare och
så ofullständiga, i synnerhet i fråga om arbetsbeskrivningen, att de ej
kunde läggas till grund för egnahemsnämndens bedömande av ärendet. När
sökanden i sådant fall hänvisades till kunnig person för omarbetande av
förslaget, orsakade det större tidsutdräkt och kostnader än om kunnig person
fått ärendet om hand från början. Vid här ifrågavarande tidpunkt hade
Jonasson ej känt till något annat arkitektkontor i länets mellersta del än
Lantbruksförbundets byggnadsförenings kontor i Uddevalla som skulle ha
kunnat framkomma med ett förslag, som haft utsikt att vinna gillande av
bostadsstyrelsen och möjliggöra för Fritjof Fredriksson att erhålla av honom
önskat lån och bidrag. När hans fader, Oskar Fredriksson, varit i Uddevalla
hade denne icke haft något att invända mot anlitande av byggjiadsföreningen.
Fritjof Fredriksson hade ej heller haft något att invända däremot,
då Jonasson besiktigat lantarbetarbostaden och på platsen genomgått
byggnadsföreningens förslag till reparation av denna. Inför de starkt
ökade kostnader för bostadens reparation, som medförts av bostadsstyrelsens
krav i en skrivelse den 10 september 1948, hade Fritjof Fredriksson
avstått från lantarbetarbostadslån och -bidrag och ej fullföljt ansökan. Bostaden
hade reparerats under hösten 1948 och Jonasson hade därunder
besökt platsen, men han hade ej kontrollerat, i vilken utsträckning byggnadsföreningens
förslag till reparation kommit till användning under reparationen.
Jonasson beklagade, att han i sin skrivelse den 24 maj 1948
formulerat det som en fordran att byggnadsföreningens arkitektkontor i
Uddevalla skulle anlitas. Men innehållet finge fattas som en anvisning på
den billigaste arkitekt, som funnits att tillgå och som kunnat framkomma
med ett godtagbart förslag till lantarbetarbostad.

Bostadsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Inom bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna betraktades det som
en självklar sak, att Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. (LBFj
icke kunde givas någon ensamrätt i fråga om projektering av byggnadsföretag,
för vilka lån söktes hos nämnda myndigheter. Någon särskild åtgärd
för att förhindra en upprepning inom den bostadspolitiska organisationen
av vad som förekommit i detta ärende vore icke påkallad. Inom
egnahemsorganisationen hade förhållandet helt säkert varit detsamma. Det
torde räcka med en hänvisning till att Jonasson i sitt yttrande oförbehållsamt
medgivit, att den klandrade formuleringen varit ett missgrepp.

Vid utlåtandet var fogad en den 8 februari 1951 dagtecknad skrivelse från

Friman till bostadsstyrelsen, däri Friman bland annat anförde: Formuleringen
av egnahemsnämndens i Uddevalla brev gå ve icke en riktig bild
av förhållandena i Bohuslän vid ifrågakomna tid. Det hade icke på något
sätt varit regel, att egnahemsnämnden fordrat att byggnadsföreningen
skolat göra ritningar, utan i detta fall syntes en olycklig formulering tillfälligtvis
ha använts.

I avgivna påminnelser anförde Fritjof Fredriksson, bland annat, följande.

Av bostadsstyrelsens utlåtande framginge, att ämbetsverket toge bestämt
avstånd från tanken att byggnadsföreningen innehade någon ensamrätt
att utföra projektering av byggnadsföretag, för vilka lån söktes
hos myndigheter. Genom detta uttalande syntes klart, att Jonasson, som
vid ifrågakomna tidpunkt företrätt egnahemsnämnden i Uddevalla, handlat
egenmäktigt, då han uppställt som villkor för lån att ritningar och dylikt
skulle uppgöras av föreningen. Saken vore enligt Fredrikssons förmenande
av allmänt intresse, enär det utan tvekan vore mycket lätt att övertyga en
i gällande förordningar mindre bevandrad lantbrukare, att byggnadsföreningen
verkligen hade sådan ensamrätt. Ville det sig sedan så illa, att
den av föreningen utsedde arkitekten eller ingenjören såsom i detta fall
icke förmådde framkomma med en ritning som godkändes av bostadsstyrelsen,
kunde detta medföra stor ekonomisk skada, liksom nu för Fredriksson.
Jonasson uppgå ve i sitt yttrande, att Fredrikssons fader vid sitt besök i
Uddevalla icke haft något att invända mot att byggnadsföreningen anlitades
för uppgörandet av förslag till ombyggnad jämte ritningar. Det
vore ju en självklar sak, att sedan Fredriksson erhållit brev från egnahemsnämnden
med bestämda uppgifter om vad han hade att iakttaga,
därest lån skulle kunna beviljas, det ju ej varit någon mening med att
försöka ändra på dessa föreskrifter, då Fredriksson ej kunnat drömma
om att han varit utsatt för vilseledande uppgifter. Fredriksson ville emellertid
understryka, att det enligt hans mening icke kunde vara fråga om
någon oskyldig felformulering av Jonassons skrivelse den 24 maj 1948,
vilket styrktes av den omständigheten att Jonasson i skrivelse den 3 juni
1948 upprepat sin uppmaning till Fredriksson att anlita byggnadsföreningen
för uppgörandet av ändringsritningarna.

Vid påminnelserna var fogad en styrkt avskrift av sistnämnda skrivelse,
så lydande:

”Herr Fritjof Fredriksson, Hålkekärr, Ucklum.

Härmed får vi översända ansökningshandlingar för lantarbetarbostadslån
och bidrag. Det torde observeras vad som står angivet å sid. 2 om vilka
handlingar som skola åtfölja ansökningen och får vi än en gång uppmana
Eder att anlita LBF för uppgörandet av uppmätningsritning samt ritning
å de ändringar, som skola vidtagas. Först när fullständiga ritningar före -

ligga, kan ärendet underställas egnahemsnämndens och egnahemsstyrelsens
prövning. Uddevalla den 3 juni 1948.

På tjänstens vägnar:
Folke Jonasson.”

I en till landsfogden i Göteborgs och Bohus län avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I. Vid fullgörandet av sina tjänsteåligganden äro statens befattningshavare
mången gång nödsakade att om enskilda personer göra uttalanden,
som överskrida yttrandefrihetens vanliga gränser. Härvid har emellertid
befattningshavaren en oavvislig skyldighet att iakttaga takt och urskillning.
Rätten att i en tjänsteskrivelse om en enskild person lämna för dennes
anseende menliga upplysningar eller fälla ofördelaktiga omdömen måste
därför vara begränsad till vad som är oundgängligen nödvändigt för bedömandet
av det ärende skrivelsen avser. Kritik eller klander får ej framföras
på ett kränkande eller sårande sätt. Uttryck, som tyda på ringaktning
eller som äro förolämpande, kunna icke anses tillåtliga. Det måste beaktas,
att ett av myndighet gjort uttalande i en tjänsteskrivelse erhåller en särskild
tyngd och kan på grund av sin offentlighet vinna en avsevärd spridning
och allvarligt skada den, mot vilken det är riktat.

Vad förevarande fall beträffar har Jonasson i den skrivelse, som han i
egenskap av egnahemsdirektör avlåtit till egnahemsstyrelsen den 23 maj
1947 i ärendet rörande John Karlssons ansökan om förvärvstillstånd, om
Gustaf Adolf Johansson gjort uttalanden, som uppenbarligen varit menliga
för dennes ära och medborgerliga anseende. Även om Jonasson ansett
de av honom lämnade uppgifterna om Johansson vara av betydelse för
ärendets avgörande och oavsett huruvida Jonasson haft någon grund för
sina påståenden eller icke, ha dessa i skrivelsen givits en sådan form, att
de varit för Johansson sårande och onödigt kränkande. Särskilt synes mig
detta vara fallet beträffande påståendet att Johansson alltid varit lögnaktig,
liksom ock i fråga om det för Johansson nedsättande yttrandet om
dennes inflytande på Listad. Jämväl i övrigt har Jonassons skrivelse enligt
min mening avfattats i en sådan ton av ringaktning mot Johansson, att
den icke kan undgå anmärkning.

Vad Jonasson anfört till sitt försvar synes mig icke kunna godtagas, även
om Jonasson numera kommit till insikt om att alltför kraftiga ord använts
om Gustaf Adolf Johansson och funnit sig böra beklaga användandet av
dessa. Jag finner därför Jonasson icke kunna undgå åtal för vad han genom
påtalade uttalanden i en tjänsteskrivelse låtit komma sig till last.

II. Vad angår de av Fritjof Fredriksson anförda klagomålen framgår av
den i ärendet verkställda utredningen, att Jonasson i en av honom den 24

maj 1948 till Fredriksson avlåten skrivelse angående möjligheterna för
denne att erhålla statsbidrag och lån för reparation av en lantarbetarbostad
meddelat, att för att bidrag och lån skulle kunna erhållas fordrades, att
Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. i Uddevalla uppgjorde ritning
m. m. till reparationen. Jonasson har självfallet icke ägt någon befogenhet
att uppställa ett dylikt villkor för beviljande av en ansökan från
Fredriksson om bidrag och lån för angivna ändamål.

Till sitt försvar har Jonasson åberopat, att uppställandet av ifrågakomna
villkor för erhållande av bidrag och lån allenast varit en felaktig formulering
av en anvisning till Fredriksson om en lämplig och billig arkitektfirma.
Att så ej varit fallet bestyrkes emellertid av innehållet i Jonassons skrivelse
den 3 juni 1948, däri Fredriksson ånyo uppmanats att för uppgörande
av ritningar m. m. för reparationen av lantarbetarbostaden anlita Lantbruksförbundets
byggnadsförening u. p. a. Jag finner därför, att Jonasson
genom uppställandet av påtalade villkor förfarit felaktigt. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att även om Jonasson icke avsett att uppställa
villkor i angivna hänseende, hans skrivelser formulerats på sådant sätt att
han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten.
Då Fredriksson, enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, genom
Jonassons förfarande kan ha tillskyndats skada, finner jag Jonasson icke
kunna undgå åtal för vad han i sagda hänseende låtit komma sig till last.

På grund av vad ovan anförts uppdrog jag åt landsfogden att vid vederbörlig
domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Jonasson för
tjänstefel i anmärkta hänseenden samt å honom yrka ansvar enligt 25 kap.
17 § strafflagen enligt lagrummets lydelse före den 1 januari 1949, jämfört
med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag. Tillfälle borde beredas vederbörande
målsägande att i målet föra talan.

Rådhusrätten i Uddevalla, varest åtalet väcktes och Gustaf Adolf Johansson
yrkade skadestånd av Jonasson med 1 000 kronor, yttrade i dom den
22 november 1951 följande.

Jonasson har inför rådhusrätten medgivit, att han i skrivelserna uttryckt
sig så, som åklagaren påstått, men överlämnat till rätten att bedöma, huruvida
förfarandet vore straffbart, varjämte Jonasson uppgivit: Han medgåve,
att de uttryck han i skrivelsen av den 23 maj 1947 använt sig av
beträffande Gustaf Adolf Johansson varit för kraftiga, men han hade velat
få en lösning på jordförvärvsfrågan och varit orolig för att egnahemsnämnden
själv skulle tvingas att förvärva fastigheterna. Han hade känt byråchefen
Nils Collin sedan 30 år tillbaka, och hans avsikt hade varit, att
endast Collin skulle erhålla del av skrivelsen. Han hade sålunda ej förstått,
att skrivelsen varit offentlig. — Det hade ej varit hans avsikt att för
Fritjof Fredriksson uppställa som lånevillkor, att ritningarna upprättades

av Lantbruksförbundets byggnadsförening. När det gällde lantarbetarbostäder
anlitade hushållningssällskapet alltid denna förening, vilken på
grund av statsbidrag kunde hålla en lägre taxa. Han hade ej känt till någon
annan firma, som med utsikt till omedelbart godkännande kunde upprätta
sådana ritningar. Hans skrivelser hade tillkommit för att hjälpa Fredriksson
att få frågan snabbt behandlad.

Åklagaren har som skriftliga bevis åberopat styrkta avskrifter av skrivelserna
den 23 maj 1947 samt den 24 maj och den 3 juni 1948.

Jonasson har bestritt Johanssons skadeståndsyrkande men vitsordat 100
kronor såsom skäligt belopp i och för sig.

Rådhusrätten finner, att Jonasson genom att i skrivelsen till egnahemsstyrelsen
av den 23 maj 1947 om Gustaf Adolf Johansson använda uttryck,
som för dennes ära och anseende varit kränkande, visat oskicklighet i sin
tjänst samt att Jonasson genom att i skrivelserna till Fritjof Fredriksson
av den 24 maj och den 3 juni 1948 såsom villkor för erhållande av lån
föreskriva anlitande av viss arkitektfirma gjort sig skyldig till oförstånd i
sin tjänst.

För den skada, Johansson lidit genom Jonassons åtgörande, bör Johansson
skäligen anses gottgjord med ett belopp av 200 kronor.

Rådhusrätten dömer Jonasson jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen enligt
detta lagrums lydelse före den 1 januari 1949, jämfört med 4 kap. 1 och
2 §§ samma lag, för oskicklighet och oförstånd i tjänsten att till kronan
utgiva 20 dagsböter, envar om 15 kronor.

Rådhusrätten förpliktar Jonasson att till Johansson utgiva dels skadestånd
med 200 kronor och dels ersättning för rättegångskostnader med 75
kronor.

Advokaten Christian Geijer tillerkännes för sitt åt Johansson i rättegången
lämnade biträde ersättning av allmänna medel med 305 kronor.

Rådhusrätten förpliktar Jonasson att ersätta statsverket kostnaderna
för Johansson beviljad fri rättegång.

Om denna dom voro två av rådhusrättens ledamöter ense. Borgmästaren
anförde:

”Lika med majoriteten finner jag Jonasson hava visat oskicklighet i
ämbetet såsom direktör hos egnahemsnämnden i Göteborgs och Bohus län
genom att på sätt som skett uttala sig angående målsäganden Johansson
i berörda skrivelse av den 23 maj 1947 till Kungl. Egnahemsstyrelsen.

Vad däremot beträffar Jonassons åtgärder att i skrivelse till Fritjof
Fredriksson angående visst byggnadsföretag dels av den 24 maj 1948 uppgiva,
att det för erhållandet av bidrag och lån från egnahemsnämnden för
ifrågavarande byggnadsföretag fordrades att ritningar uppgjordes av Lantbruksförbundets
byggnadsförening i Uddevalla, dels av den 3 juni 1948
uppmana Fredriksson att anlita nämnda förening för ritningars uppgöran -

de, finner jag väl Jonasson hava visat oförstånd i ämbetet, men då ingenting
motsäger Jonassons uppgifter, att hans avsikt icke varit att uppställa
villkor om anlitande av föreningen för uppgörande av ritningar utan endast
att genom hänvisning till nämnda firma underlätta för Fredriksson att
snabbast möjligt erhålla lån, böra åtgärderna skäligen icke medföra ansvar
för Jonasson.

Ifråga om skadestånd till Johansson är jag ense med majoriteten.

Med ogillande av åtalet i övrigt dömer jag Jonasson jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, lagrummets lydelse före den 1 januari 1949, att till kronan
böta 20 dagsböter, envar om 15 kronor.

Ifråga om skadestånd och rättegångskostnader är jag ense med majoriteten.
”

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

7 — J ustitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1952 drs riksdag.

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Polisman har under utövning av sin tjänst varit
påverkad av spritdrycker.

I en till mig inkommen skrift uppgav poliskonstapeln Östen Bergman i
Södertälje, förutom annat varom här icke är fråga, att en konstapel vid
poliskåren i Södertälje vid ett flertal tillfällen uppträtt spritpåverkad under
tjänstutövning.

På anmodan av mig verkställde landsfogden i Stockholms län utredning
i ärendet och inkom därmed ävensom med eget utlåtande.

Vid utredningen hölls av överkonstapeln vid kriminalstatspolisen i
Stockholm Helge Pålson förhör med Bergman och ett flertal polismän och
andra personer i Södertälje. Därvid förekom i hithörande delar följande.

Bergman uppgav: Vid något tillfälle i slutet av januari eller början av
februari 1950 hade inspektionskonstapeln Gunnar Skarle för Bergman omtalat,
att poliskonstapeln Inge Herbert Enström vid flera tillfällen uppträtt
spritpåverkad i tjänsten. Skarle hade sagt sig själv ha iakttagit detta vid
ett tillfälle. Skarle hade uppgivit, att han rapporterat fallet för poliskommissarien
Erik Eriksson. Skarle hade icke sagt om rapporten föranlett
någon åtgärd. Bergman hade emellertid fått den uppfattningen, att det
icke vidtagits någon åtgärd med anledning av denna rapport. Sedermera
hade vid ett flertal tillfällen under våren 1950 konstaplarna Stig Zackrisson,
Olof Nanndahl och Sune Erlandsson berättat för Bergman, att Enström
varit spritpåverkad i tjänsten vid upprepade tillfällen.

Nanndahl uppgav vid förhör: Redan år 1948 hade Nanndahl av äldre
kolleger hört omtalas, att Enström uppträtt spritpåverkad under tjänstgöring
vid olika tillfällen. Överkonstapeln Reinhold Walentin Johansson
hade vid ett tillfälle i december månad 1949 i Zackrissons närvaro berättat,
att han vid två olika tillfällen dels 1946 och dels 1948 anmält för stadsfiskalen
i staden, att Enström uppträtt spritpåverkad i tjänsten. Johansson
hade berättat, att han först anmält förhållandet för kommissarien Eriksson
och därefter för stadsfiskalen och vidare att någon åtgärd icke vidtagits
mot Enström. Själv hade Nanndahl icke sett Enström spritpåverkad. Eftersom
Enström haft sin tjänst vid kriminalavdelningen, hade de icke haft
något med varandra att göra. Någon gång på våren 1950 hade Skarle för
Nanndahl berättat, att han vid ett tillfälle troligen under 1948 iakttagit
Enström berusad i kommissariens tjänsterum. Enström hade då varit så
berusad, att han fallit från stolen. Kommissarien hade vid tillfället varit

närvarande i rummet. Händelsen hade utspelat sig på dagen under tjänstetid.

Poliskonstapeln Erik Valdemar Söderberg berättade: Vid något tillfälle,
troligen en eftermiddag under 1948, hade Söderberg blivit beordrad att
skjutsa Enström med polisbilen. Enström hade vid tillfället tjänstgjort
såsom kriminalkonstapel. Redan före avfärden hade Söderberg sett, att
Enström var spritpåverkad i sådan grad ”att det inte passade under tjänstgöring”.
Söderberg kunde nu icke så noga minnas sina iakttagelser beträffande
Enström då, men han komme bland annat ihåg, att det till och med
märkts något på Enströms gång, att denne var spritpåverkad. Under bilfärden
hade Enström besökt troligen två olika platser i något tjänsteärende,
varefter Söderberg fått tillsägelse att skjutsa honom till hans bostad i
Östertälje. Bilfärden hade skett någon gång mellan klockan 16 och 18 på
dagen. Söderberg hade återvänt ensam från Enströms bostad till polisstationen
med bilen. Söderberg hade icke anmält det inträffade för någon
bland polisbefälet, emedan han varit av den bestämda uppfattningen att
kommissarien, som kort före avfärden från polisstationen samtalat med
Enström, ägt kännedom om Enströms onykterhet. Söderberg hade ryktesvis
hört, att Enström vid ytterligare tillfällen uppträtt spritpåverkad i tjänsten,
men han hade själv icke gjort några iakttagelser i den vägen.

Poliskonstapeln Olof Runo Nybohm förklarade, att han icke kunde erinra
sig ha sett Enström spritpåverkad under tjänstutövning. Däremot hade
Nybohm vid åtminstone två tillfällen för två eller tre år sedan sett Enström
spritpåverkad på allmän plats — dock icke i så hög grad att han haft anledning
att rapportera Enström för fylleri.

Poliskonstapeln Sigurd Karl Bertil Cullbrand uppgav: Vid ett par tillfällen
år 1949 hade Cullbrand iakttagit Enström spritpåverkad inne på
polisstationen. Om Enström vid dessa tillfällen varit i tjänst, visste icke
Cullbrand. Enström hade då haft civiltjänst. Han hade icke varit berusad,
men det hade luktat sprit om honom.

Skarle uppgav: Han hade sett Enström spritpåverkad vid flera tillfällen
under senaste åren. Han kände Enström alltsedan han började vid poliskåren
i Södertälje, och några år hade de bott tillsammans i polisstationens
logement. Skarle kunde dock icke påminna sig ha sett Enström spritpåverkad
i tjänsten. Skarle förnekade, att han för Zackrisson berättat, att Enström
skulle ha uppträtt spritpåverkad i tjänsten och att denne vid ett
tillfälle våren 1947 skulle ha fallit omkull på kommissariens rum. Vidare
förnekade Skarle, att han uppgivit, att kommissarien skulle ha varit närvarande
och att han rapporterat för kommissarien, att Enström varit spritpåverkad
i tjänsten.

Vid förhör med Enström förnekade denne, att han vid något tillfälle
uppträtt berusad eller spritpåverkad i tjänsten. Han erinrade sig, att han
under år 1947 (troligen fram till den 1 september) delat tjänsterum med

100

kommissarien Eriksson. Han kunde emellertid icke minnas, att han under
denna tid vid något tillfälle besökt sitt tjänsterum i spritpåverkat tillstånd.
Det kunde dock vara möjligt, att han vid något tillfälle, då han varit
tjänstefri, besökt polisstationen och gått in på tjänsterummet i något
ärende och att han vid något sådant tillfälle varit i mindre grad spritpåverkad.
Uppgiften att Enström vid ett tillfälle skulle ha uppträtt berusad
i kommissariens tjänsterum under tjänstetid och i kommissariens närvaro
vore helt och hållet sanningslös.

Sedan Enström erhållit del av Söderbergs uppgift att Söderberg vid något
tillfälle under 1948 med polisbilen skjutsat Enström i tjänsten och att
Enström då skulle ha varit spritpåverkad, förklarade Enström, att han
icke kunde påminna sig det av Söderberg omtalade tillfället. Söderberg hade
många gånger skjutsat Enström med polisbilen i tjänsten och hade också
vid flera tillfällen avlämnat Enström i bostaden, därför att Enström haft
tjänsteärende åt det hållet. Enström bestrede dock på det bestämdaste, att
han vid något sådant tillfälle varit spritpåverkad.

Vidare uppgav Enström: Vid något tillfälle troligen under år 1941 i samband
med en festtillställning på polisens logement hade Enström blivit påverkad
av den förtärda spriten. Han hade hört talas om att bromyltabletter
skulle vara verksamma mot berusning, och därför hade han vid tillfället
förtärt några sådana tabletter. Sedermera hade emellertid Enström iakttagits
i fastigheten av en utomstående person, som rapporterat för polischefen
att Enström uppträtt berusad. Detta hade föranlett polischefen, stadsfiskalen
Petrus Sundin, att tilldela Enström en muntlig varning. Senare
hade Enström icke tilldelats någon bestraffning och han hade icke heller
blivit förhörd med anledning av spritförtäring i tjänsten eller annorledes.

Poliskommissarien Eriksson uppgav: Eriksson hade för sin del aldrig sett
eller erhållit rapport om att Enström uppträtt spritpåverkad i tjänsten.
Överkonstapeln Johansson hade emellertid troligen under våren 1948 omtalat
för Eriksson, att han vid ett tillfälle avlyssnat ett samtal mellan
poliskonstaplarna på vaktrummet, varvid han hört att samtalet rört sig
om att Enström skulle ha varit spritpåverkad. Huruvida Enström skulle
ha varit spritpåverkad i eller utom tjänsten, hade Johansson icke uppfattat,
och ej heller hade han uppfattat, när Enström skulle ha varit spritpåverkad.
Johansson och Eriksson hade kommit överens om att Johansson skulle försöka
utröna saken närmare och, därest något skulle framkomma, detta
skulle rapporteras för Eriksson. Samtidigt hade Eriksson och Johansson
överenskommit, att de skulle skärpa sin uppmärksamhet gentemot Enström
genom att bland annat inspektera honom under hans tjänstgöring. Eriksson
för sin del hade sedan under olika tider på dygnet kontrollerat Enström vid
upprepade tillfällen, men Eriksson hade icke förmärkt, att Enström varit
påverkad av spritdrycker.

Beträffande Söderbergs påstående att Enström i spritpåverkat tillstånd

101

skulle ha samtalat med Eriksson, innan Enström begav sig ut i ett tjänsteärende
tillsammans med Söderberg, förklarade Eriksson, att detta fölle
på sin egen orimlighet, enär i så fall Eriksson givetvis skulle ha förhindrat
Enström att uträtta tjänsteärendet. Om Söderberg gjort en sådan iakttagelse,
skulle det ha varit hans skyldighet att meddela kommissarien eller
annat polisbefäl sin iakttagelse beträffande Enströms onykterhet.

Polisöverkonstapeln Johansson uppgav: I slutet av 1948 eller början
av 1949 hade Johansson bland konstaplarna i kåren en längre tid hört
rykten om att Enström ofta uppträtt spritpåverkad i tjänsten. I samband
därmed hade Johansson uppsökt kommissarien Eriksson och för honom
framhållit, att han hört dessa rykten och att han ansåge det vara motiverat
med en skärpt uppmärksamhet gentemot Enström. Eriksson och Johansson
hade därför kommit överens om att alltemellanåt — även nattetid — inspektera
Enström i tjänsten. Eriksson hade vid tillfället frågat, om Johansson
själv gjort några iakttagelser, som bestyrkte dessa rykten. I övrigt hade
intet förekommit vid samtalet med Eriksson. Under den tid som Enström
i fortsättningen tjänstgjort på ordningspolisen hade Johansson haft Enström
under skärpt uppmärksamhet men aldrig märkt, att denne uppträtt spritpåverkad
i sin tjänst. — Vid ett tillfälle under år 1946 eller 1947 hade
Johansson sett Enström komma in på polisstationen under dagen. Enström
hade då varit tydligt spritpåverkad, dock icke berusad. Johansson, som
väl kände Enström, hade på hans uppträdande sett, att han var spritpåverkad,
dock ej i högre grad. Enström hade vid denna tid tjänstgjort
på kriminalavdelningen, och Johansson hade undersökt tjänstgöringsboken
och funnit, att Enström var tjänstefri. Därför hade Johansson icke ansett
sig ha någon anledning att vidtaga någon åtgärd i saken. Han hade därför
icke rapporterat förhållandet till sina överordnade.

Stadsfiskalen Sundin förklarade, att han den 20 juli 1943 meddelat
Enström varning med anledning av att denne under fritid uppträtt spritpåverkad.
Därefter hade icke Sundin mottagit rapport om att Enström
varit spritpåverkad vid något tillfälle och hade icke heller själv gjort någon
sådan iakttagelse. Om så varit fallet, skulle Sundin givetvis ha beivrat
saken — särskilt som han med hänsyn till vad som tidigare förekommit
mot Enström icke haft anledning att ”lägga fingrarna emellan”. Även om
det icke inkommit rapport om något dylikt, skulle Sundin, om han själv
iakttagit Enström spritpåverkad, icke ha kunnat undvika att beivra saken,
och i sin egenskap av polischef skulle han ovillkorligen ha ingripit mot
Enström i sådant fall.

På egen begäran hördes Söderberg ånyo, varvid han berättade: Han
vore övertygad om att Enström varit synbart spritpåverkad vid det tillfälle,
då han skjutsat Enström med polisbilen i tjänsten. Han erinrade sig
nu, att Enström haft att verkställa utredningar med anledning av vissa
personers underlåtenhet att lösa radiolicens. Söderberg ville också bestämt

102

erinra sig, att Enström samtalat med Eriksson före avfärden. Han kunde
dock icke taga på sin ed, att Enström och kommissarien samtalat med
varandra. Under tjänsteresan med polisbilen hade Enström först besökt
en person, som bott Hertig Karls väg 38 men som han dock icke träffat
hemma. Därefter hade Enström och Söderberg gemensamt besökt Söderbergs
bostad, som var belägen i fastigheten intill. Söderberg kunde icke
erinra sig deras ärende dit, men besöket där hade varat omkring 10 minuter.
Vid tillfället hade Söderbergs hustru varit hemma, och hon hade
samtalat med Enström. Tjänsteresan hade sedan fortsatts och avslutats
med att Enström avlämnats vid sin bostad. Vid tillfället ifråga hade det
märkts på Enströms gång — han hade gått något ostadigt — att han var
spritpåverkad. Vidare hade det luktat sprit om honom. Dessutom hade
det framgått väl av Enströms uppträdande vid besöket i Söderbergs bostad,
där han ”larvade” med Söderbergs son. Enström hade icke varit berusad
i vanlig bemärkelse, men han hade enligt Söderbergs uppfattning varit
märkbart spritpåverkad.

Kanslibiträdet fru Karin Ingegerd Söderberg berättade vid förhör: Fru
Söderberg vore gift med poliskonstapeln Söderberg sedan år 1944. Sedan
samma år kände hon Enström. Vid något tillfälle i slutet av år 1948 hade
hennes make vid 17-tiden kommit hem till bostaden i sällskap med Enström.
Maken hade vid tillfället skjutsat Enström med polisbilen i tjänsten. Hon
visste bestämt, att Enström strax dessförinnan sökt en person i en grannfastighet
angående försummad radiolicens. Vid sammanträffandet med
Enström hade fru Söderberg genast märkt, att han var spritpåverkad. Hon
hade känt en stark spritlukt från honom, och det hade även på Enströms
sätt att tala märkts, att han var spritpåverkad. Han hade dock icke varit
berusad. Fru Söderberg hade kokat kaffe åt Enström och sin make, och
sedan de druckit kaffet, hade dessa avlägsnat sig från bostaden. Deras
besök hade varat omkring 20 minuter.

I det avgivna utlåtandet anförde landsfogden i hithörande del följande.

Det syntes mot Enströms bestridande icke vara styrkt, att Enström
under tjänstgöring uppträtt spritpåverkad. Däremot hade Enström medgivit,
att det kunde vara möjligt att han vid något tillfälle, då han varit
tjänstefri och tillfälligt i något ärende besökt sitt tjänsterum å polisstationen,
kunde ha varit i mindre grad spritpåverkad. Det kunde tilläggas, att
Enström vore känd såsom en duglig polisman. För egen del ansåge landsfogden
det vara tillräckligt, att polischefen erinrade Enström om att denne
borde för framtiden vinnlägga sig om att undvika att ge anledning till
anmärkning i nu ifrågavarande avseende.

Bergman avgav påminnelser, varjämte Söderberg inkom med en skrift,
däri han efter att ha tagit del av den verkställda utredningen och landsfogdens
utlåtande förklarade sig vilja anföra följande.

103

I utlåtandet hade landsfogden uttalat, att det mot Enströms bestridande
icke syntes vara styrkt, att Enström under tjänstgöring uppträtt spritpåverkad.
Fordrades det mer än två ojäviga vittnen för att full bevisning
skulle föreligga? Såväl Söderbergs hustru som Söderberg hade lämnat vittnesmål,
som enligt Söderbergs förmenande borde vara fällande. Enström
hade på det bestämdaste bestritt, att han varit spritpåverkad i tjänsten.
I detta fall ville Söderberg hänvisa till de av honom lämnade uppgifterna,
och Söderberg vore villig att gå ed på dessa uppgifter. Eriksson sade sig
icke ha någon anledning att underlåta att beivra en sådan sak. En anledning
kunde kanske vara, att Enströms hustru vöre systerdotter till Erikssons
hustru. _

Den av länsstyrelsen i Stockholms län den 2 september 1927 utfärdade
instruktionen för polispersonalen i Södertälje stads polisdistrikt innehöll i
14 § följande föreskrift: ”Polisman må icke under tjänstgöring förtära rusdrycker.
Han må ej heller under tjänstgöring vara påverkad av sådana
drycker och bör fördenskull undvika dylik förtäring under tiden närmast
före tjänstgöring.”

I den nu gällande allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 synes
nämnda föreskrift vara ersatt av stadgandet i 4 § att polisman skall såväl
i som utom tjänsten uppträda på ett sätt som ingiver förtroende och aktning.
Av chefen för inrikesdepartementet meddelade tryckta anvisningar
till denna instruktion innehåller beträffande rusdrycksförtäring allenast
följande uttalande: Att polisman under tjänstutövning icke får förtära än
mindre vara påverkad av rusdrycker är självklart.

Vad förevarande fall beträffar syntes genom vad poliskonstapeln Söderberg
och dennes hustru Karin Ingegerd Söderberg uppgivit få anses utrett,
att poliskonstapeln Enström vid ett tillfälle år 1948 under utövning av sin
tjänst varit påverkad av spritdrycker. Med hänsyn till i ärendet upplysta
omständigheter fann jag Enströms därigenom visade oförstånd i tjänsten
icke kunna lämnas obeivrat. Jag överlämnade därför under åberopande av
innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni 1948
handlingarna i ärendet till polischefen i Södertälje för den åtgärd mot Enström,
som kunde finnas påkallad.

Polischefen i Södertälje yttrade i beslut den 26 juni 1951 följande.

Genom vad i ärendet förekommit måste anses utrett, att Enström vid
något tillfälle i troligen slutet av 1948 under utövning av sin tjänst varit
påverkad av spritdrycker.

Enström har härigenom åsidosatt honom åliggande skyldighet att i tjänsten
uppträda på ett sätt som ingiver förtroende och aktning.

Med stöd av 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni
1948 prövar jag skäligt för tjänstefel tilldela Enström varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

104

2. Olämpligt uppträdande av inspektionskonstapel
mot annan polisman.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde poliskonstapeln Sune Erlandsson
i Södertälje följande.

Den 2 april 1951 hade Södertälje polisförening haft sammanträde, varvid
diskussion förekommit rörande en i november 1950 gjord anmälan till
JO angående vissa förhållanden vid poliskåren i staden. Erlandsson hade
icke varit tillstädes vid sammanträdet, enär han ansett saken icke för det
dåvarande vara något att diskutera, då densamma låge under utredning
hos JO. Men Erlandssons frånvaro från mötet hade tydligen retat inspelctionskonstapeln
Edvin Axelsson. Denne hade nämligen påföljande dag,
den 3 april, på förmiddagen då Erlandsson hade vakttjänstgöring å polisvaktkontoret
infunnit sig där och gått fram till Erlandsson samt i ilsken
ton yttrat: ”Jaså, du vågade inte gå på mötet i går kväll”, varefter han
tillagt: ”Djävla kräk.” Axelsson hade därefter avlägsnat sig direkt till
överkonstapelsrummet. Dörren mellan överkonstapelsrummet och vaktlokalen
hade vid tillfället varit stängd. Axelsson hade fällt nämnda yttrande
med klar och tydlig röst i närvaro av extra poliskonstapeln Börje Andersson.
Erlandsson kände sig djupt kränkt av Axelssons yttrande och ansåge, att
han icke behövde finna sig i dylika tillmälen. En polisman i befälsställning
borde icke uppträda på sådant sätt. Även en annan konstapel, Olof Nanndahl,
hade tidigare samma dag på liknande sätt ärekränkts av Axelsson.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat stadsfiskalen
i Södertälje att efter Axelssons hörande inkomma med yttrande,
inkom stadsfiskalen Ola Olsson med infordrat yttrande från Axelsson jämte
protokoll över verkställd utredning i saken ävensom med eget utlåtande.

Axelsson anförde i sitt yttrande följande.

Vid årsmöte med Södertälje polisförening den 26 februari 1951 hade till
diskussion upptagits bland annat en av poliskonstapeln Östen Bergman
till JO ingiven anmälan mot ett flertal polismän i staden. Då nämnda
anmälan ansetts innehålla en mängd osanningar och förvrängningar av de
faktiska förhållandena, hade enhälligt beslutats, att ett nytt möte skulle
utlysas och att till detta skulle kallas Svenska polisförbundets ombudsman
Malte Lindell. På detta möte hade samtliga parter skolat få tillfälle säga
sin mening i saken. I beslutet därom hade även Erlandsson deltagit. Det
beslutade mötet hade hållits den 2 april 1951. Erlandsson, som vid tiden
för mötet haft tjänstgöring, hade meddelats permission för bevistande av
detsamma. Erlandsson hade emellertid förklarat, att han icke hade någon
anledning att bevista detta möte utan föredroge att fullgöra sin tjänst.
Över detta Erlandssons handlingssätt hade de flesta polismännen blivit
ganska upprörda och ansett, att Erlandsson uppträdde synnerligen osolida -

105

riskt genom att icke bevista mötet. Den 3 april 1951 — dagen efter mötet
— hade Axelsson varit tjänstefri. Vid 13-tiden hade Axelsson haft ett
ärende in på polisstationen. Erlandsson hade då haft vakttjänst därstädes.
När Axelsson passerat genom vaktrummet, hade han gått fram till Erlandsson
och yttrat följande: ”Jaså, du är så feg att du icke vågade gå till mötet
igår kväll och svara för dina handlingar.” Det vore möjligt, att Axelsson
därefter tillagt: ”Jäkla kräk.” Men Axelsson vore icke övertygad om detta.
Yttrandet hade fällts i vanlig samtalston och icke, som Erlandsson gjort
gällande, i ilsken ton eller med särskilt hög röst. Axelsson bestrede, att
yttrandet kunde anses som ärekränkning. Erlandssons uppgift att Axelsson
tidigare på dagen skulle ha yttrat något liknande till Nanndahl vore en
lögnaktig beskyllning, som Axelsson tillbakavisade på det bestämdaste.
Med anledning av vad han sålunda anfört hemställde Axelsson, att JO
måtte lämna Erlandssons anmälan utan avseende.

Vid förhör inför stadsfiskalen hade enligt utredningsprotokollet t. f. extra
poliskonstapeln Börje Otto Henry Andersson uppgivit följande: Andersson,
som skolat börja sin tjänstgöring klockan 13 den 3 april 1951, hade 10—15
minuter dessförinnan infunnit sig på polisstationen. Strax före klockan 13
hade Axelsson, vilken ej var i tjänst, civilklädd kommit in på polisstationen,
där även Erlandsson uppehållit sig. När Axelsson fått se Erlandsson, hade
Axelsson gått fram till denne och yttrat ungefär följande: ”Jaså, du var
så feg, att du inte vågade gå på mötet i går och stå för dina handlingar.
Jäkla kräk.” Därefter hade Axelsson gått in på överkonstapelns rum. Såvitt
Andersson kunde erinra sig, hade Erlandsson ej svarat Axelsson något.
Nanndahl hade klockan 13 kommit in på polisstationen, där han och
Erlandsson samtalat om vad Axelsson yttrat, men Andersson kunde ej
erinra sig vad som sagts. Kort därefter hade båda lämnat polisstationen.

Nanndahl hade vid förhör berättat: Någon gång mellan klockan 10 och
11 den 3 april 1951, då Nanndahl haft vakttjänstgöring på polisstationen,
hade Axelsson, vilken icke var i tjänst, kommit in på polisstationen. När
han på väg in till överkonstapelns rum passerat Nanndahl, hade han yttrat
ungefär följande: ”Djävla fega kräk, vågade ni inte gå på mötet i går
kväll.” Detta yttrande hade Nanndahl uppfattat som riktat mot de polismän,
som ej infunnit sig på polisföreningens möte den 2 april och icke
endast mot Nanndahl. Efter ett kort uppehåll hade Axelsson tillagt: ”Förbannade
skitstövlar.” Därefter hade Axelsson gått in på överkonstapelns
rum men sedan efter endast några minuter lämnat polisstationen. Nanndahl
hade ej svarat Axelsson, han hade ej fäst sig vid saken. Senare samma dag
hade Erlandsson för Nanndahl berättat, att han blivit ärekränkt av Axelsson,
som kallat honom ”djävla kräk”. Nanndahl hade då omtalat, att lian
också blivit tilltalad på samma sätt av Axelsson.

I utlåtandet anförde Olsson följande.

Genom vad Axelsson vid det ifrågavarande tillfället den 3 april 1951

106

yttrat till Erlandsson måste han anses ha åsidosatt bestämmelserna i 4 §
andra stycket och 5 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948. Frågan
om Axelssons bestraffning härför syntes Olsson kunna handläggas av polischefen
som disciplinmål.

I en till polischefen i Södertälje avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948, som i 4 § första stycket
innehåller föreskrift att polisman i sin tjänstutövning skall uppträda hövligt
och hänsynsfullt samt vinnlägga sig om självbehärskning, stadgas i
andra stycket samma paragraf, att polisman såväl i som utom tjänsten
skall uppträda på ett sätt som ingiver förtroende och aktning. I 5 § heter
det vidare, att polisman skall medverka till att god anda råder inom poliskåren
och främja gott samarbete i tjänsten.

Även utan sådana uttryckliga föreskrifter åligger det varje tjänsteman
att å tjänsterummet, även om han för tillfället skulle vara tjänstefri, iakttaga
lugn och behärskning och ej låta förleda sig till vrede eller till att
använda ord, som ej i det dagliga livet anses tillåtliga. Genom användande
av sådana ord undergräver tjänstemannen aktningen för tjänsten, och är
det fråga om en polisman, gör han sig därigenom uppenbarligen skyldig
till en överträdelse av ovan omförmälda föreskrift i 4 § andra stycket
allmänna polisinstruktionen.

Av vad som förekommit i här förevarande ärende framgår, att inspektionskonstapeln
Axelsson vid sammanträffandet med polismannen Erlandsson
å polisstationen i Södertälje den 3 april 1951 förgått sig mot denne
genom användande av uttryck, som under inga förhållanden varit passande.
Axelsson synes mig härigenom ha brutit mot nyssnämnda föreskrift i 4 §
allmänna polisinstruktionen. Axelssons förfarande torde även strida mot
vad som åligger ett polisbefäl enligt 5 § samma instruktion.

Vid prövning av detta ärende finner jag, att Axelsson genom sitt uppträdande
i förevarande fall gjort sig skyldig till tjänstefel av sådan beskaffenhet
att, även om det icke skäligen bör föranleda åtal mot honom
inför domstol, det i allt fall icke bör lämnas obeivrat.

På grund av vad jag sålunda anfört överlämnade jag under åberopande
av innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni 1948
handlingarna i ärendet till polischefen för den åtgärd mot Axelsson, som
polischefen kunde finna påkallad.

Polischefen i Södertälje yttrade i beslut den 26 juni 1951 följande.

Genom vad Axelsson erkänt samt övrigt i ärendet förekommit är utrett,
att Axelsson den 3 april 1951, då han varit tjänstefri, på polisstationen i

107

Södertälje till Erlandsson i uppretad ton yttrat: ”Jaså, du vågade inte gå
på mötet i går kväll. Djävla kräk.”

Härigenom har Axelsson åsidosatt bestämmelserna i 4 § andra stycket
och 5 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948.

Med stöd av 31 § första stycket och 33 § polisreglementet den 4 juni
1948 prövar jag skäligt för tjänstefel tilldela Axelsson varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1951 behandlade ärenden.

1. Fråga om stämpelbeläggning i lagsökningsmål av ett såsom
grund för ansökningen åberopat avbetalningskontrakt.

I en hit inkommen skrift anförde Aktiebolaget Inkassotjänst i Stockholm
klagomål över att rådhusrätten i Malmö i ett av klaganden där anhängiggjort
lagsökningsmål, vari rådhusrättens första avdelning meddelat utslag
den 20 februari 1950, belagt två såsom grund för ansökningen åberopade
kontrakt angående avbetalningsköp med stämpel a tillhopa 2 kronor 80
öre, motsvarande 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp,
727 kronor, ansökningen avsåg.

Kontrakten, som jag låtit infordra i ärendet, voro avfattade å tryckta
formulär med sedvanligt äganderättsförbehåll samt bestämmelse om, bland
annat, rätt för säljaren att vid köparens underlåtenhet att fullgöra sina
förpliktelser enligt kontraktet antingen på en gång utkräva hela den oguldna
delen av köpeskillingen eller återtaga varorna.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat rådhusrättens
i Malmö första avdelning att inkomma med yttrande, anförde rådmannen
Hans Falck, som på rådhusrättens vägnar meddelat förevarande
utslag, i avgiven förklaring följande.

Avbetalningskontrakt, som företeddes för vinnande av betalning, stämpelbelädes
av rådhusrätten i enlighet med vad i stämpelförordningen vore

108

föreskrivet beträffande skuldebrev. Detta förfarande hade tillämpats av
rådhusrätten alltsedan angivna förordning trätt i kraft, enär man ansett
att avbetalningskontrakt vore ett skriftligt fordringsbevis, som stode skuldebrevet
så nära, att det borde stämpelbeläggas som sådant. Såvitt Falck
kunnat utröna hade någon erinran mot denna omkring trettiofemåriga
praxis icke tidigare förekommit. Numera hade Falck erfarit, att avbetalningskontrakt
icke stämpelbelades vid ett flertal domstolar i Malmöhus
län. Därest av rådhusrätten tillämpad praxis ansåges icke vara riktig, komme
Falck självfallet att icke längre stämpel belägga avbetalningskontrakt.

Sedan jag anhållit om statskontorets yttrande i ärendet, anförde statskontoret
i avgivet utlåtande följande.

I olika sammanhang hade statskontoret under senare år i remissyttranden
framhållit, att bestämmelserna i stämpelförordningen, enkannerligen
dess 3 och 8 §§, voro föråldrade och i behov av översyn. Bestämmelsernas
avfattning hade enligt vad ämbetsverket erfarit i åtskilliga fall föranlett
tveksamhet hos domstolar och förvaltningsmyndigheter, om stämpelbeläggning
skulle ske eller icke och om vilken rubrik som i det särskilda fallet
skulle komma till användning. Därigenom hade i flera avseenden olika
praxis kommit att tillämpas på skilda håll inom landet. Det föreliggande
fallet gåve ytterligare belägg härför. Vad anginge själva saken finge statskontoret
till en början framhålla, att, såvitt ämbetsverket kunnat finna,
stämpel till enskilda handlingar enligt 8 § stämpelförordningen torde ha
avsetts skola utgå, då handlingen kunde hänföras till någon av de i paragrafen
uppräknade rubrikerna. Av uppräkningen syntes framgå, att densamma
avsetts vara uttömmande och att följaktligen någon analogisk
tillämpning av rubrikerna icke skulle äga rum. I detta sammanhang kunde
uppmärksammas sista stycket i 8 §, enligt vilket med avhandling skulle
förstås varje skriftligen avfattad handling, evad den hade formen av ett
mellan två eller flera personer slutet avtal eller icke, vilken i det avseende,
varom i varje fall vore fråga, medförde upplåtelse av rättighet eller åtagande
av förpliktelse. Denna bestämmelse, vilken första gången återfunnes i
1914 års stämpelförordning, syntes till sin innebörd väl överensstämma
med 1880—1881 års stämpelkommitterades uttalanden (s. 65), att en
handlings stämpelpliktighet i allmänhet borde bestämmas av dess innehåll,
icke av dess form. Emellertid torde berörda bestämmelse, som för övrigt
gällde allenast vissa rubriker i 8 §, icke kunna åberopas som stöd för en
extensiv tillämpning av de särskilda rubrikerna i paragrafen. Under 8 §
återfunnes under ett tiotal rubriker handlingar, vilka skulle förses med
stämpel då de för vinnande av inteckning eller betalning företeddes hos
offentlig myndighet. Någon rubrik för avbetalningskontrakt funnes icke.
Av de rubriker, som i förevarande sammanhang voro av intresse, kunde
nämnas certeparti och växel, vilka betingade en stämpel av 25 öre för varje

109

fulla 100 kronor av det kapitalbelopp för vilket betalning söktes, samt köp
av lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva, godkänd räkning och skuldebrev,
för vilka stämpeln utgjorde 40 öre för 100 kronor. Samtliga dessa
rubriker avsåge rättsförhållanden, vilka liksom avbetalningsköpet karakteriserades
av en överflyttning av värdebelopp från en person till en annan.
Ur sakliga synpunkter syntes därför tvekan icke kunna råda därom, att
stämpelbeläggning av avbetalningskontrakt, som företeddes för vinnande
av betalning, mot bakgrunden av stämpelförordningens bestämmelser i
övrigt vore motiverad. Ur formella synpunkter syntes spörsmålet icke lika
klart. Det ville emellertid förefalla ämbetsverket, som om en del avhandlingar
om avbetalningsköp utan vidare skulle falla in under rubriken ”köp
av lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva”. Enligt lagen om avbetalningsköp
förstodes nämligen med sådant köp avtal, varigenom lösöre såldes mot
betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skulle erläggas efter det
godset utgivits till köparen. Ett avbetalningskontrakt, enligt vilket varan
vid det tillfälle, då betalning söktes, befunne sig hos säljaren, torde således
utan vidare vara stämpelpliktigt. E contrario skulle givetvis därav kunna
dragas den slutsatsen, att avbetalningskontrakt i andra fall vore stämpelfria.
En dylik slutsats måste dock enligt statskontorets mening anses förhastad.
Rubriken ifråga hade nämligen icke tillkommit i samband med
lagen om avbetalningsköp. Fråga uppstode då, huruvida annan rubrik i
8 § kunde vara tillämplig å de avbetalningskontrakt, som icke redan enligt
det föregående finge anses stämpelpliktiga. Därvid borde särskilt uppmärksammas
rubrikerna ”räkning, godkänd” och ”skuldebrev”, vilka båda tillkommit
före lagen om avbetalningsköp. Sistnämnda rubrik hade rådhusrätten
åberopat som stöd för sitt i ärendet påtalade förfarande att stämpelbelägga
de avbetalningskontrakt, varom vore fråga. Onekligen kunde kontrakten
sägas stå skuldebreven nära, men de utgjorde dock icke som skuldebreven
ensidiga, till det yttre fristående utfästelser att erlägga ett penningbelopp.
Mera närliggande syntes det vara att karakterisera ett avbetalningskontrakt
som en godkänd räkning. Köpesumman vore fixerad, och köparen
hade förbundit sig att erlägga beloppet på i kontraktet närmare angivet
sätt. Sammanfattningsvis finge statskontoret som sin mening uttala, att
sakliga skäl talade för stämpelbeläggning av avbetalningskontrakt, då det
för vinnande av betalning företeddes för domstol, samt att formellt sett
nu gällande bestämmelser i stämpelförordningen icke uteslöte stämpelbeläggning
av kontrakten vid dylika tillfällen. Skulle emellertid avsaknaden
i 8 § av en direkt för samtliga avbetalningskontrakt gällande rubrik medföra,
att dessa kontrakt icke rätteligen ansåges kunna stämpelbeläggas,
vore det enligt statskontorets mening angeläget, att åtgärder omedelbart
vidtoges för en ändring av paragrafen.

I en till Falck avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 8 § kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
uppräknas ett stort antal rubriker, envar angivande viss art av enskild
handling. Beträffande de sålunda angivna handlingarna gäller enligt
paragrafens första stycke, att de skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt vid varje rubrik finnes föreskrivet.
I anslutning till de skilda rubrikerna angives i vilka situationer
stämpelbeläggning skall äga rum och sättet för stämpelavgiftens beräknande.
De fall, som främst äro av intresse i förevarande sammanhang, äro
sådana, där föreskrift givits, att handlingen skall förses med stämpel, när
den för vinnande av betalning företes hos offentlig myndighet. Sådan bestämmelse
gäller bland annat för vissa avhandlingar om begränsade sakrätter
till fast egendom, certeparti (fraktslut), försäkringsbrev, check och
växel, avhandling om livränta, godkänd räkning och skuldebrev (reversi.
Någon rubrik för avbetalningskontrakt, ordersedel eller dylikt finns icke.

Under rubriken ”Köp av fartyg (pråm)” stadgas i de två sista styckena:
Sökes på grund av köpeavhandling om fast egendom eller om fartyg hos
offentlig myndighet inteckning eller på grund av köpeavhandling, som nyss
nämnts, eller köpeavhandling om lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva,
betalning för ogulden köpeskilling, skall köpeavhandlingen förses med särskild
stämpel av 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp, för
vilket inteckning eller betalning sökes; dock är köpeavhandling fri från
sistnämnda stämpel, då på grund därav fordran bevakas i konkurs eller
inteckning sökes i järnväg.

Enligt paragrafens sista stycke förstås däri med avhandling varje skriftligen
avfattad handling, evad den har formen av ett mellan två eller flera
personer slutet avtal eller icke, vilken i det avseende, varom i varje fall
är fråga, medför upplåtelse av rättighet eller åtagande av förpliktelse.

Ehuru såsom nyss angivits någon för avbetalningskontrakt särskilt avsedd
bestämmelse icke finnes i 8 §, torde böra undersökas, huruvida icke
handling av ifrågavarande art är hänförlig under annan rubrik eller analogivis
kan likställas med uttryckligen stämpelpliktig handling. Härom må
följande framhållas.

I det av särskilt tillkallade sakkunniga år 1881 avgivna betänkandet
med förslag till kungörelse angående stämpelavgiften, vilket låg till grund
för 1883 års förordning i ämnet, anförde de kommitterade (s. 10 o.f.), att
en granskning av den då gällande stämpeltariffen gåve vid handen en väsentlig
skillnad mellan å ena sidan expeditioner från och inlagor till offentliga
myndigheter och å andra sidan övriga stämpelpliktiga handlingar, varmed
avsåges avhandlingar om transaktioner mellan enskilda, i det att för
förstnämnda handlingar stämpelplikt vore regel och stämpelfrihet undantag,
medan däremot övriga slag av handlingar vore underkastade stämpel
endast så framt de i författningen speciellt upptagits såsom stämpelpliktiga.

De kommitterade höllo före, att denna olikhet mellan de båda kategorierna
av stämpelpliktiga handlingar betingade en väsentlig olikhet i uppställningen
av tariffen för vardera, så att tariffen i den del den rörde enskilda
handlingar borde inskränka sig till ett angivande av de stämpelpliktiga
handlingarna. På ett annat ställe i förslaget (s. 60) anförde kommitterade
beträffande den allmänna uppställningen av tariffen under förslagets Art. II
— motsvarande 8 § i 1914 års stämpelförordning — att däri endast upptagits
stämpelpliktiga handlingar och att således alla handlingar, som icke
uttryckligen däri omförmäldes, redan därigenom och utan särskilt undantagsstadgande
vore fria från stämpel.

Såsom statskontoret antytt i sitt yttrande torde det således kunna antagas,
att uppräkningen i 8 § stämpelförordningen avsetts skola tolkas
restriktivt. Detta torde också vara den gängse uppfattningen i rättstillämpning
och doktrin.

Sålunda har beträffande lagfartsstämpel i några rättsfall från tiden före
ikraftträdandet av de i stämpelförordningen vidtagna ändringar, varigenom
bland annat förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande
av bolag upptogs som stämpelpliktigt fång, till avgörande förelegat frågan
om stämpelplikt vid fång av denna art. Stämpelskyldighet har icke ansetts
föreligga, ehuru dessa fång onekligen stå köp eller byte nära. De särskilda
sakkunniga, som utarbetat förslaget om ovanberörda ändringar i stämpelförordningen,
ansågo till och med att sådana fång kunde direkt inpassas
nnder befintliga bestämmelser om byte av fast egendom. (Se härom prop.
232/1921 s. 23.) Motiveringen i de åsyftade avgörandena i praxis har varit,
att ”stämpelskyldighet för fång av ifrågavarande beskaffenhet icke vore
föreskriven” eller liknande uttryckssätt. (NJA 1921 s. 5 och 1922 s. 441
samt SvJT 1919 ref. s. 76; jfr också NJA 1921 not. B 325, 326.) På samma
sätt har tidigare frågan om stämpelskyldighet vid förvärv av fast egendom
genom skifte vid likvidation av aktiebolag lösts. (NJA 1917 s. 63.) —
I 1922 års rättsfall anförde ett justitieråd till utveckling av sin mening,
bland annat, att stämpelförordningen i 2 kap. uppräknade allenast de
stämpelpliktiga fången och att för att stämpelplikt skulle äga rum ett förvärv
således måste kunna inpassas under någon av de uppräknade rubrikerna,
varvid man ej finge gå för långt i analogisk tillämpning. — I sitt
arbete ”Om skatt till stat och kommun” anför Eberstein med avseende å
lagfartsstämpel (s. 491), att endast de i stämpelförordningen såsom skattepliktiga
uppräknade fången äro, såsom numera blivit i praxis erkänt, underkastade
stämpelplikt. — Frågan om räckvidden av bestämmelserna i 8 §
stämpelförordningen har vidare nyligen behandlats i betänkandet med förslag
till lag om registrerade föreningar m. m. (SOU 1949: 17) i anslutning
till de föreslagna bestämmelserna om fusion. Utredningsmannen har där
bland annat upptagit till diskussion frågan huruvida lagfartsstämpel skall
uttagas å förvärv genom fusion (s. 243 o. f.) och är synbarligen benägen an -

112

se, att stämpelplikt icke föreligger, enär fusionen bör betraktas som ett särskilt
fång, på vilket ej utan starka skäl böra tillämpas för andra rättsinstitut
uppställda regler, samt att i vart fall en analogisk tillämpning av bestämmelserna
i stämpelförordningen bör avböjas, ”då den principen måste upprätthållas
att rubrikerna i stämpelförordningen skola tolkas restriktivt”.
(Jfr SvJT 1951 s. 295 o. f.)

Om man således torde äga att avvisa en analogisk tillämpning av rubrikerna
i 8 § stämpelförordningen, kvarstår frågan huruvida någon av de
däri uppräknade rubrikerna är direkt tillämplig å avhandlingar om avbetalningsköp.

Till en början må erinras att — såsom tidigare anförts — en uttrycklig
bestämmelse finnes om stämpelplikt vid krav på betalning av ogulden köpeskilling
enligt, bland annat, köpeavhandling om lösören, vilka kvarbliva i
säljarens vård. Statskontoret har i sitt utlåtande velat hänföra avbetalningskontrakt,
enligt vilket varan vid det tillfälle då betalning sökes befinner
sig hos säljaren, till denna rubrik.

Det kan emellertid enligt min mening starkt ifrågasättas, huruvida denna
tolkning är riktig. Med köp av lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva,
torde med säkerhet kunna antagas ha åsyftats endast de egentliga lösöreköpen
enligt kungl. förordningen den 20 november 1845. Detta synes mig
framgå dels av ett uttalande av de kommitterade i omförmälda förslag
(s. 67), att ”med undantag för de i inskränkt mening s. k. lösöreköpen, avhandlingar
om köp, byte eller gåva av annan lös egendom än fartyg icke
äro stämpel underkastade”, dels av det förhållandet, att för avhandlingar
om köp av lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva, föreskrivits stämpelplikt
även då avhandlingen företes för intagande i vederbörande myndighets
protokoll. Sistnämnda stadgande hänför sig uppenbarligen till bestämmelserna
i 1845 års förordning. Det rimmar enligt min mening också bäst
med den restriktiva tolkningsmetod, som måste användas vid bestämmandet
av de i stämpelförordningens 8 § uppräknade rubrikernas räckvidd,
att betrakta varje rubrik såsom hänförande sig till ett speciellt institut.
Visserligen kan, såsom också statskontoret ansett, den faktiska situationen
vid avbetalningsköp i undantagsfall överensstämma med läget vid lösöreköp,
om nämligen godset en tid kvarbliver i säljarens besittning och därefter
utgives till köparen, innan samtliga poster av köpeskillingen erlagts. Men
de båda instituten äro så olikartade och uppbäras av så skilda ändamål,
att det icke torde bereda någon större svårighet att i det enskilda fallet
avgöra, huruvida en företedd handling utgör ett kontrakt om lösöreköp
enligt 1845 års förordning eller om avbetalningsköp. Någon närmare utveckling
av innebörden i de två instituten torde här icke behöva ske. Det
kan räcka med att erinra, att reglerna om lösöreköp avse att bereda köparen
sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer, under det att det typiska
avbetalningsköpet inrymmer ett förbehåll till säljarens skydd. Det synes

113

mig böra framhållas, att statskontoret i sin beskrivning av avbetalningsköpet
utelämnat just det led, som reglerar säljarens skydd.

Statskontorets åsikt att vissa avbetalningskontrakt äro stämpelpliktiga
enligt reglerna för lösöreköp synes mig vidare medföra otillfredsställande
konsekvenser. Om det nämligen antages, att övriga avbetalningskontrakt
vore stämpelfria, skulle besittningen till godset bliva avgörande för frågan
om stämpelplikt eller stämpelfrihet vid avbetalningsköp. Antages däremot,
att övriga avbetalningskontrakt vore stämpelpliktiga enligt annan rubrik,
skulle resultatet bliva en mot paragrafens metod och anda helt stridande
klyvning av ett så klart avgränsat och enhetligt institut som avbetalningsköpet.

Rådhusrätten i Malmö har ansett avbetalningskontrakt skola stämpelbeläggas
enligt reglerna för skuldebrev, medan statskontoret är benäget att
anse reglerna för godkänd räkning tillämpliga å andra avbetalningskontrakt
än dem, som enligt statskontorets mening skola stämpelbeläggas enligt vad
som gäller för lösöreköp. Gemensamt för dessa uppfattningar är synbarligen,
att man bortser från avbetalningskontraktets ömsesidighet och endast
tager i betraktande avtalets ena sida, nämligen köparens betalningsutfästelse.
Härom må följande framhållas.

De kommitterade upptogo i sitt tidigare omnämnda förslag (s. 100) en
bestämmelse av innehåll att, om på grund av köpeavhandling hos offentlig
myndighet söktes inteckning eller betalning för ogulden köpeskilling, köpeavhandlingen
skulle förses med stämpel lika med skuldebrev. Denna bestämmelse
motiverades med (s. 67) att den överensstämde med dittills
alltid iakttagen praxis. I propositionen (7/1883 s. 14) fick bestämmelsen
emellertid utan närmare motivering en annan, av riksdagen med en smärre
formell jämkning sedermera antagen avfattning, som innebar en inskränkning
av bestämmelsens räckvidd. Det föreslogs nämligen — i anslutning
till rubrikerna Köp av fast egendom, Köp av lösören, vilka i säljarens vård
kvarbliva, och Köp av fartyg, vars dräktighet överstiger 40 ton — en bestämmelse
att, om på grund av köpeavhandling ”varom härovan förmäles”,
hos offentlig myndighet söktes inteckning eller betalning för ogulden köpeskilling,
köpeavhandlingen skulle vara försedd med särskild stämpel lika
med förpantningsbrev. Motsvarande bestämmelse enligt stämpelförordningens
nuvarande lydelse inskränker på enahanda sätt stämpelplikten vid
krav på ogulden köpeskilling till köpeavhandlingar om fast egendom, fartyg
eller lösören, vilka i säljarens vård kvarbliva.

Varken i propositionen eller vid riksdagsbehandlingen förekommo några
uttalanden, som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av frågan, huruvida
berörda inskränkning i den av de kommitterade föreslagna bestämmelsen
om köpeavhandlings likställighet med skuldebrev skett för att bryta
med den praxis, som enligt de kommitterade alltid jämställt köpeavhandlingar
vid krav på ogulden köpeskilling med skuldebrev, eller om man

g — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1952 års riksdag.

114

ansett reglerna för skuldebrev utan särskild hänvisning tillämpliga å andra
köpeavhandlingar än dem som sålunda särskilt angivits. Sistnämnda antagande
måste enligt min mening avvisas. Det skulle nämligen stå i mycket
dålig överensstämmelse med den restriktiva metod, som enligt vad upprepade
gånger i det föregående framhållits präglar 8 § i stämpelförordningen,
att giva uttryckliga regler för vissa särskilt angivna köpeavhandlingar
men antaga, att andra likartade handlingar utan särskild reglering
skulle vara hänförliga under speciella rubriker i paragrafen. Fastmer måste
det enligt min mening antagas, att bestämmelsen om stämpelplikt vid krav
på ogulden köpeskilling enligt köpeavhandling om fast egendom, fartyg
eller lösören, som kvarbliva hos säljaren, är uttömmande och att sålunda
stämpelfrihet föreligger, när ogulden köpeskilling utsökes på grund av köpeavhandling
av annan art än någon av de nämnda. Enligt min mening kunna
därför reglerna om stämpelplikt vid skuldebrev eller godkänd räkning icke
åberopas som stöd för stämpelbeläggning av avbetalningskontrakt.

För fullständighetens skull torde böra framhållas, att man till stöd för
den nu kritiserade uppfattningen icke synes kunna åberopa det veterligen
enda närliggande fall, som redovisats i rättsfallssamlingarna, nämligen
SvJT 1949 s. 748. I detta rättsfall, som bland annat rörde frågan om stämpelbeläggning,
då inteckning för ogulden köpeskilling söktes på grund av
förskrivning i köpekontrakt om fast egendom, ansåg hovrätten stämpelavgift
skola utgå på sätt för skuldebrev funnes stadgat, enär köpekontraktet
innehöll förskrivning av oguldna köpeskillingsbeloppet jämte inteckningsmedgivande
och alltså vore i denna del att anse som skuldebrev.

Rättsfallet är märkligt såtillvida, att hovrätten icke åberopat ovan återgivna
bestämmelse om stämpelbeläggning av bland annat köpeavhandling
om fast egendom, på grund varav sökes inteckning för ogulden köpeskilling,
utan infogat köpekontraktet i vad det avsåg oguldna köpeskillingen under
reglerna för stämpelbeläggning av skuldebrev. Trots detta synes mig avgörandet
emellertid icke stå i strid med min ovan hävdade mening. Det är
nämligen att märka, att ogulden köpeskilling vid försäljning av fast egendom
i svensk rätt utgör ett klart utformat, sakrättsligt institut. Vidare utgjordes
den sökta åtgärden i rättsfallet av inteckning, för vilket ändamål
kontraktet innehöll uttryckligt inteckningsmedgivande. Dessa förhållanden
kunna enligt min mening förklara, varför kontraktet i denna del behandlats
som ett fristående skuldebrev. Några slutsatser utöver den gräns, som uppdrages
av dessa speciella förhållanden, kan enligt min mening icke dragas
av rättsfallet.

Den praxis i förevarande hänseende, som sedan länge tillämpats av rådhusrätten
i Malmö, är således enligt min mening felaktig. Jag har emellertid
icke något intryck av att rättstillämpningen på området skulle vara så
vacklande, att en framställning från min sida om lagstiftningsåtgärder kan
vara påkallad. Tvärtom har en förfrågan hos de stora häradsrätterna om -

115

kring Stockholm samt Stockholms rådhusrätt givit vid handen, att avhandlingar
om avbetalningsköp icke stämpelbeläggas i lagsökningsmål vid någon
av dessa domstolar.

Med hänsyn till att Falck förklarat sig villig att — därest rådhusrättens
i Malmö praxis skulle visa sig vara felaktig — vidtaga åtgärder för ändring
därutinnan fann jag mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

2. Felaktig handläggning av lagsökningsmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Ragnar Appelqvist i Stockholm
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I en den 30 oktober 1950 till rådhusrätten i Jönköping ingiven ansökan
om lagsökning anhöll klaganden om åläggande för Gustaf Gustafsson i
Jönköping att till klaganden utgiva 11 900 kronor jämte ränta och ersättning
för kostnader. Som grund för ansökningen åberopades avskrifter av
två av Gustafsson accepterade växlar, den ena, lydande å 14 400 kronor,
förfallen till betalning den 15 november 1948 samt för utebliven betalning
protesterad den 17 november 1948 och den andra, lydande å 2 500 kronor,
förfallen till betalning den 10 december 1948.

I skriftligt svar å ansökningen bestred Gustafsson kravet samt anförde
vidare: Den åberopade växeln å 14 400 kronor vore en handling, som rätteligen
tillkomme Gustafsson men vilken ej utlämnats till honom. Det finge
anses stridande mot tro och heder att åberopa ett Gustafsson tillhörigt
fordringsbevis såsom grund för fordran mot honom. Handlingen å 2 500
kronor kunde ej innefatta någon fordran mot Gustafsson, enär han aldrig
fått valuta för densamma.

Sedan klaganden förelagts att bemöta svaret med påminnelser, anförde
han i en till rådhusrätten den 16 november 1950 ingiven skrift följande.

Såsom betalning för en skuld hade klaganden på hösten 1948 av en man
vid namn Paulson erhållit en av Gustafsson accepterad växel å 14 400 kronor.
När klaganden avkrävt Gustafsson likvid på grund av växeln, hade
Gustafsson uppgivit, att hans ekonomiska ställning vore sådan, att han
icke kunde infria växelbeloppet, samt föreslagit en ackordsuppgörelse. För
det fall förslaget icke godtoges, hade Gustafsson hotat att försätta sig i konkurs.
Den 22 november 1948 hade i följd därav träffats ett avtal mellan
Gustafsson och klaganden att klaganden skulle nöja sig med ett belopp å
5 000 kronor såsom full likvid för växeln under förutsättning dock, att beloppet
erlades senast den 25 november 1948. I avtalet hade vidare föreskrivits,
att om Gustafsson icke senast angivna dag inbetalade 5 000 kronor,
klaganden skulle äga utkräva hela växelbeloppet. Av dessa 5 000 kronor
hade Gustafsson inbetalt endast 2 500 kronor samt lämnat den andra.

116

i målet åberopade accepten på resterande 2 500 kronor. Enär sistnämnda
accept emellertid icke blivit inlöst av Gustafsson samt denne sålunda icke
fullföljt sitt åtagande enligt avtalet av den 22 november 1948, ägde klaganden
rätt att kräva full likvid enligt växeln å 14 400 kronor med avdrag
för det av Gustafsson avbetalade beloppet 2 500 kronor. Klaganden vore
villig att mot utfående av kapitalbeloppet 11 900 kronor jämte ränta och
kostnader till Gustafsson utgiva båda växlarna. Klaganden hemställde därför,
att rådhusrätten utan vidare dröjsmål måtte meddela utslag i målet.

Rätten hänsköt målet såsom tvistigt till rättegång samt utsatte målet
till första inställelse den 11 december 1950.

I en den 30 november 1950 hit inkommen skrift anförde klaganden, att
rätten förfarit felaktigt genom att hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång,
trots att Gustafsson icke styrkt sin invändning mot kravet, samt att
klaganden genom den tidsutdräkt, som därigenom vållades, komme att lida
rättsförlust.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat rådhusrätten
att till mig inkomma med yttrande, anförde rådmannen Hans Åkesson,
som handlagt förevarande lagsökningsmål, i avgiven förklaring följande.

Av klagandens påminnelser i målet framginge, att parterna den 22 november
1948 träffat en överenskommelse, enligt vilken klaganden nöjde sig
med ett belopp om 5 000 kronor såsom full likvid för växeln å 14 400 kronor
under förutsättning, att beloppet 5 000 kronor vore inbetalt senast den
25 november 1948, samt att Gustafsson betalat klaganden 2 500 kronor
och lämnat honom accept å återstående 2 500 kronor. Med hänsyn till vad
klaganden sålunda uppgivit och då möjlighet att ånyo höra Gustafsson
icke förelegat, hade Åkesson funnit, att Gustafsson haft skäl för sin invändning
mot kravet, samt jämlikt 12 § första stycket lagsökningslagen beslutat
hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång. Det av klaganden hävdade
anspråket på snabbhet i avgörandet måste med hänsyn till i lagsökningsmålet
förekomna omständigheter i förevarande fall träda tillbaka för kravet
på rättssäkerhetens tillgodoseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Han hade vid ansökningens ingivande beräknat att på grund av lagsölcningsutslaget
vinna utmätning i de kvartalshyror, som Gustafsson i sin
egenskap av fastighetsägare skulle uppbära omkring den 1 januari 1951.
Enär emellertid målet hänskjutits till rättegång samt, efter att ha handlagts
vid första inställelse den 11 december 1950, utsatts till huvudförhandling
först den 5 februari 1951, hade klaganden gått miste om denna möjlighet.
Genom ett av Gustafsson framlagt förlikningserbjudande hade kla -

117

ganden ställts inför valet att antingen taga emot 2 000 kronor jämte ersättning
för advokatkostnader eller också att icke få något, da Gustafsson i
sådant fall komme att begäras i konkurs. Klaganden hade förklarat sig
beredd att acceptera Gustafssons anbud, då klaganden icke såge någon
möjlighet att erhålla ett snabbt exekutivt förfarande och då han vore övertygad
om Gustafssons vilja och förmåga att draga ut på rättegången i det
oändliga. Klagandens ”matematiska förlust” komme därför att uppgå till
9 900 kronor.

I en sedermera hit inkommen skrivelse anförde Åkesson, att målet avskrivits
den 5 februari 1951, enär ingen av parterna inställt sig vid den
till nämnda dag utsatta huvudförhandlingen, samt att enligt vad Åkesson
erfarit från Gustafssons ombud parterna dessförinnan träffat förlikning
av innehåll, att Gustafsson skulle till klaganden betala 1 200 kronor mot
utbekommande av de i målet åberopade växlarna.

Enligt 1 § första stycket lagen den 20 december 1946 om lagsökning och
betalningsföreläggande kan gäldenär lagsökas enligt lagens bestämmelser
för fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis
och är till betalning förfallen. Lagen är enligt 93 § andra stycket
växellagen tillämplig även å växelfordran. I 3 § lagsökningslagen stadgas,
att ansökningen skall avvisas, därest den åberopade handlingen icke innefattar
bevis om fordran eller rätten eljest prövar hinder möta för ansökningens
upptagande. Upptages ansökningen, skall enligt 4 § gäldenären
föreläggas att inom viss av rätten bestämd tid efter lagsökningshandlingarnas
delfående skriftligen svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå
avgöres. Gäldenärens underlåtenhet att inom förelagd tid skriftligen svara
å ansökningen medför enligt 6 §, att rätten skall avgöra målet på de skäl
borgenären företett. Enligt 7 § äger rätten, om gäldenärens svar föranleder
därtill, förelägga borgenären att innan målet avgöres bemöta svaret med
påminnelser. I sistnämnda paragraf heter det vidare, att ej må eljest flera
skrifter växlas än en å vardera sidan.

Rörande det fortsatta förfarandet må till en början framhållas, att rätten
icke kan ogilla borgenärens talan i lagsökningsmålet utan har att antingen
ålägga gäldenären betalningsskyldighet (13 §) — här bortses från det fall
att lagsökningen avser betalning ur intecknad egendom — eller under
vissa förutsättningar hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång.

Förutsättningarna för att målet skall hänskjutas till rättegång behandlas
i jo—12 §§, av vilka de två förstnämnda paragraferna samt 12 § andra
stycket avse vissa specialfall. I 10 § stadgas sålunda, att sådant hänskjutande
skall ske, om den som sökes nekar sin hand och förskrivning och ej

118

förut på något av vissa i lagrummet angivna sätt erkänt handlingen. Enligt
11 § skall målet behandlas såsom tvistigt och hänskjutas till rättegång, om
gäldenären invänder, att den handling varå kravet grundas icke är gällande
mot honom, därför att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen,
och han visar sannolika skäl för invändningen samt icke har försummat
att anmäla och kungöra tvånget eller förledandet så som i paragrafens
andra stycke sägs. 12 § andra stycket avser de fall, då kravet grundas
å fordringsbevis, vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa
betalningen, samt gäldenären gör invändning som har avseende å vederlaget.
Målet skall då hänskjutas till rättegång, om gäldenären förebragt
sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning eljest
finnes stridig. 112 § första stycket — vars tillämplighet uppenbarligen förutsätter
att situationen icke är sådan som enligt vad ovan angivits avses i
paragrafens andra stycke — stadgas: ”Gör gäldenären mot kravet annan
invändning än i 10 och 11 §§ sägs och vill styrka den, skall han genast
förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevis gälla. Finnes gäldenären
hava skäl för invändningen, hänskjute rätten målet såsom tvistigt till
rättegång.”

I förevarande mål har frågan huruvida gäldenärens invändning bort föranleda
målets hänskjutande till rättegång varit att bedöma enligt 12 §
första stycket.

Beträffande tillkomsten av detta lagrum må följande anföras.

Före ikraftträdandet av lagen den 18 juni 1937 om lagsökning och om
handräckning för fordran, vars bestämmelser i hithörande delar väsentligen
oförändrade upptogos i nu gällande lag, funnos regler om lagsökning
för gäld i 2 kap. utsökningslagen. De däri givna bestämmelserna om lagsökningsmåls
förvisande såsom tvistigt till domstol (24—27 §§) överensstämde
till sin innebörd med vad som stadgas i 10 och 11 §§ samt 12 §
första stycket i nu gällande lag.

I motiven till sitt år 1876 avgivna förslag till utsökningslag anförde nya
lagberedningen under 2 kap. efter att hava kritiskt granskat förutvarande
praxis i lagsökningsmål (s. 72): ”Ett själva exekutionen föregående förfarande
kan således ej undvaras, men ehuru därvid en gäldenär, även om
han erkänner sig hava underskrivit den till grund för kravet åberopade
handlingen, ej slutligen må betagas möjligheten att emot anspråket framställa
andra jäv, måste dock, såvida lagsökningsförfarandet ej skall förfela
sitt ändamål och antaga karaktären av en verklig rättegång, såsom villkor
för att på grund av jäven exekutionen må förhindras böra fordras, att desamma
genast framställas och med skriftliga bevis styrkas. En fordran som
grundar sig på ett av gäldenären utgivet, klart och förfallet skuldebrev, bör
således vid lagsökningsförfarandet förutsättas vara ovillkorligen betalningsgill,
så länge ej medelst anteckning å skuldebrevet eller annat skriftligt
bevis styrkes, att skulden blivit infriad eller avbetalning därå skett; och

119

genom andra invändningar eller på grund av tvistiga genfordringsanspråk,
vilka ej utan omgång och tidsutdräkt kunna erhålla erforderlig utredning,
bör ej fordringsägaren i sin rätt till skyndsam exekution uppehållas.”

Beredningen föreslog, såvitt avsåg gäldenär rätt till invändningar, en
bestämmelse av innehåll, att — med undantag endast av de fall att gäldenären
nekade sin hand och förskrivning eller att, då han påstode sig på
grund av tvång eller förledande ha utgivit den av borgenären till grund för
lagsökningen åberopade handlingen, sådana förhållanden vore för handen,
som i förslagets 25 § omförmäldes — gäldenären icke finge i lagsökningsförfarandet
till sitt fredande från betalningsskyldighet begagna sig av andra
jäv än dem, vilka han kunde styrka genast och med samma slag av bevisning,
som borgenären å sin sida måste förete, eller skriftlig handling.

Med anledning av att vid förslagets granskning i högsta domstolen två
av domstolens ledamöter ville, att det föreslagna stadgandet skulle ändras
i sådan riktning att detsamma ej bleve ovillkorligt utan medgåve rätt för
överexekutor att, även om skriftliga bevis ej åberopats, likväl kunna, när
skälig anledning därtill förekomme, förklara ett mål tvistigt, anförde statsministern
till statsrådsprotokollet, att stadgandet vore en naturlig konsekvens
av föreskriften i förslagets 12 § att den sökande å sin sida också måste
grunda sin talan å skriftlig handling samt försvarades även av den gäldenären
givna rätten till återvinning vid domstol.

Förslaget bibehölls oförändrat i lagens slutliga avfattning.

Trygger anför i sin kommentar till utsökningslagen (andra upplagan
1916 s. 88 o. f.), att om gäldenären påstode existensen av något rättsfaktum,
varigenom fordringen upphört eller i övrigt rättssituationen förändrats
till hans förmån d. v. s. gjorde han, såsom det hette i 27 §, mot
kravet jäv, hade han icke blott att genast förete sina bevis, utan han måste
till sitt förfogande ha skriftliga bevis, ty andra finge icke gälla. Med stöd
av uttalanden i motiven anser Trygger sig kunna fastslå, att den bevisning,
gäldenären sålunda har att förebringa, måste vara av den styrkan, att
den i och för sig utgör fullt bevis för den av honom såsom jäv åberopade
omständigheten.

Med Tryggers uppfattning överensstämmer ett uttalande av Matths
Falk i dennes år 1879 utgivna kommentar till utsökningslagen, däri (s. G)
anföres: ”Men å andra sidan kan ej heller gäldenären, då nämligen betalningsgill
handling av borgenären åberopats, till sitt fredande från betalningsskyldighet
göra andra invändningar än dem, vilka han genast kan
styrka med skriftlig handling, såvida gäldenären ej vill påstå, att fordringsbeviset,
varå kravet grundats, är falskt eller tillkommet genom tvång
eller förledande, som han i vederbörlig ordning anmält och kungjort.”

Beträffande innebörden av 12 § första stycket gällande lagsökningslag
kan sålunda sammanfattningsvis sägas: För att en av gäldenären gjord
invändning, söm icke är hänförlig till något av de i 10 och It §§ samt 12 §

120

andra stycket angivna fallen, skall föranleda målets hänskjutande såsom
tvistigt till rättegång, måste invändningen stödjas av skriftliga bevis. Sammanställes
12 § första stycket med 11 § första stycket framgår av lagtextens
avfattning, att den bevisning, som erfordras enligt förstnämnda
lagrum, måste vara i varje fall starkare än enbart sannolikhetsbevisning.

I förevarande fall har borgenären till grund för sin ansökan om lagsökning
aberopat till betalning förfallna, av gäldenären accepterade växlar.
Gäldenären har häremot icke förebragt någon bevisning till stöd för sin
invändning att växlarna icke vore gällande mot honom. Enligt min mening
hade Åkesson därför redan vid mottagandet av gäldenärens förklaring bort
ålägga honom betalningsskyldighet och icke utställa förklaringen till påminnelser.
Vad borgenären sedan anfört i påminnelserna synes icke heller
ha varit av sådan beskaffenhet, att det minskat växlarnas värde såsom
bevis för att borgenären ägde av gäldenären utbekomma det utsökta beloppet.
I stället för att hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång hade
Åkesson därför enligt min mening bort jämlikt 13 § lagsökningslagen ålägga
gäldenären betalningsskyldighet.

Ehuru jag följaktligen ansåg Åkesson ha förfarit oriktigt vid handläggningen
av ifrågavarande lagsökningsmål, torde dock icke omständigheterna
vara sådana, att det anmärkta förfarandet skulle kunna påtalas såsom
tjänstefel. Med anledning därav lät jag i ärendet bero vid att giva Åkesson
del av mina synpunkter i saken, vilka jag upptog i en till Åkesson avlåten
skrivelse.

3. Felaktigt förfarande från vattenfallsstyrelsens sida genom
träffande av överenskommelse i vattenmål med sakägare
utan hörande av deras ombud eller
för dem särskilt förordnat biträde.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten Ulf Berglöf i Skellefteå,
förutom annat som jag ej funnit föranleda någon min vidare åtgärd,
följande.

I ett vid Mellanbygdens vattendomstol anhängigt mål angående tillstånd
för kungl. vattenfallsstyrelsen att reglera vattnets avrinning ur Vojmsjön
i Vilhelmina socken, Västerbottens län, hade länsstyrelserna i Västerbottens
och Västernorrlands län genom gemensamt beslut den 1 februari
1947 med stöd av 11 kap. 35 § andra stycket vattenlagen förordnat klaganden
att kostnadsfritt tillhandagå sakägarna. I målet hade vid skilda
tillfällen framställts vissa yrkanden från sakägare angående bland annat
båtbryggor. Frågorna därom syntes ha diskuterats och yrkanden framställts
vid flera tidpunkter och senast vid sammanträde med vattendomstolen
i november 1949. Därvid hade vattenfallsstyrelsen i vfssa fall utfäst

121

sig att iordningställa bryggor och i andra fall bestritt yrkandena. Formliga
uppgörelser mellan parterna syntes icke, annat än i ett fall, ha kommit till
stånd under tiden till och med detta sammanträde. I en till vattendomstolen
ingiven, den 28 januari 1950 dagtecknad promemoria med vissa
kompletterande uppgifter i målet hade emellertid vattenfallsstyrelsen anmält,
att styrelsen träffat avtal med vissa sakägare angående bland annat
anordnande av båtbryggor. Av avtalen framginge, att dessa liksom ett
tidigare träffat avtal uppgjorts direkt med vederbörande sakägare, trots
att dessa anlitat ombud för utförande av deras talan i målet. Ombuden
syntes icke ens ha underrättats om avtalens existens. Bortsett från att det
numera ansåges höra till god ton att icke i något mål träffa avtal direkt
med vederbörande parter utan ombudens medverkan eller i vart fall utan
ombudens vetskap, vore i dessa fall att märka, att ifrågavarande avtal i
allmänhet syntes mycket oförmånliga för sakägarna. Detta gällde särskilt
avtalen om iordningställande av båtbryggor, vari stadgades att sakägarna
utan ersättning skulle svara icke blott för underhåll och förnyelse av bryggorna
utan även för allt besvär med flyttning av dem allteftersom vattenståndet
varierade. Tydligt vore, att sakägarna själva icke ägt förmåga att
överskåda avtalens verkliga innebörd. Det förefölle otroligt, att avtalen
skulle kommit till stånd, om avtalsförslagen underställts vederbörande ombud.
Vidare utgjorde den typ av bryggor, som föreskreves i avtalen, en
tekniskt sett mycket otillfredsställande lösning i de fall, där, såsom här
i allmänhet vore förhållandet, stränderna vore långgrunda och dyiga. Vattenfallsstyrelsens
förfaringssätt hade beträffande ett avtal även lett till
att vederbörande ombud till vattendomstolen anmält, att han icke ansåge
sina huvudmän bundna av avtalet. — Klaganden hemställde, att JO
ville föranstalta om utredning i saken samt för framtvingande av ett mera
korrekt tillvägagångssätt för framtiden från vattenfallsstyrelsens sida i
frågor rörande sjöregleringsföretag vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde giva anledning.

I en vid klagoskriften fogad bilaga med närmare utveckling av de fall,
som avsågos i klagoskriften, anförde klaganden i huvudsak följande.

1. Enligt protokoll från vattendomstolens undersökning i augusti 1947
hade vattenfallsstyrelsen förklarat sig beredd att ordna en gemensam brunn
för fastigheterna Tresunda 213 och 244. I februari 1949 hade vattenfallsstyrelsen
emellertid träffat avtal med vederbörande fastighetsägare, att
dessa själva skulle utföra brunnen eller andra motsvarande anordningar
mot en ersättning av 500 kronor till dem vardera. Vattenfallsstyrelsen hade
i avtalet för all framtid fritagit sig från vidare ersättningsskyldighet för
fastigheternas vattenförsörjning. Ombud för fastighetsägarna vore agronomen
G. Lundgren. — 2. Sedan vattenfallsstyrelsen vid undersökning den 25
september 1947 på yrkande av juris kandidaten W. Kriiger, som vore ombud
för Dikanäs samfällighet/1921 (fastighet nr 135), förklarat sig villig

122

att å fastigheten iordningställa båtbrygga, som kunde användas för småbåtar
vid varierande vattenstånd — samt vattenfallsstyrelsen vid sammanträde
den IG november 1949 uttalat att man dessutom finge tänka sig ersättning
till samfälligheten — hade vattenfallsstyrelsen i januari 1950 träffat
avtal med två byamän för samfällighetens räkning, innebärande att
vattenfallsstyrelsen skulle utföra en flytbrygga av trä om 3X5 meter
jämte tillhörande landgång samt att ingen ersättning skulle utgå. — 3. Vattenfallsstyrelsen
hade tidigt träffat avtal om ersättning till ett flertal fastigheter
inom Tresunda samfällighet, för vilken Lundgren i målet vore ombud.
Vid undersökning i augusti 194? hade byåldermannen yrkat, att båtbryggor,
användbara under hela den tid roddfart vanligen förekomme,
skulle anordnas i anslutning till allmänna vägen såväl i Södra som i Norra
Tresunda. Vid vattendomstolens sammanträde den 16 november 1949 hade
flera sakägare yrkat, att riktig brygga skulle anordnas och vara färdig
innan sjön reglerades. Vattenfallsstyrelsen hade sedan i januari 1950 träffat
avtal med byamännen genom byåldermannen att vattenfallsstyrelsen skulle
utföra fem bryggor av samma beskaffenhet, som omnämnts beträffande
Dikanäs samfällighet/1921, samt att ingen ersättning skulle utgå. — 4. Sedan
ägaren av fastigheten Tresunda l34 träffat avtal med vattenfallsstyrelsen
om bland annat ersättning med 400 kronor för båt- och tvättplats samt
ägaren av Tresunda l45, som gränsade till l34, yrkat ersättning med samma
belopp, hade vattenfallsstyrelsen beträffande l43 medgivit tillhopa 300
kronor för försvårad överfart samt för båt- och tvättplats. I januari 1950
hade emellertid med fastigheternas ägare träffats avtal om gemensam flytbrygga
av tidigare angiven typ. Avtalet föreskreve, att inga ersättningar
skulle utgå för olägenheter beträffande båtfart, försvårad överfart och
tvätt. Denna bestämmelse syntes i detta fall medföra, att tidigare avtalad
respektive medgiven ersättning för ifrågavarande olägenheter icke skulle
utgå, allra helst som samma bestämmelse funnes vid tidigare omnämnda
avtal, där olägenheterna på grund av strandförhållandena vore väsentligt
större och där ersättning tidigare ej avtalats. Ombud för fastighetsägarna
vore Lundgren. — 5. Vid undersökning i augusti 1947 hade ägaren av fastigheten
Sandvik l8 yrkat ersättning med 500 kronor för svårigheter beträffande
båtfart, vilket belopp medgivits av vattenfallsstyrelsen. I januari
1950 hade styrelsen emellertid med fastighetsägaren träffat avtal om flytbrygga
av förut beskriven typ. Avtalet innehölle den vanliga klausulen
om att ingen som helst ersättning skulle utgå, varför meningen syntes vara
att tidigare medgivna belopp, 500 kronor, ej skulle utgivas. Ombud för
fastighetsägaren vore klaganden. — 6. Beträffande fastigheterna Tresunda
l18, l36 och l37, för vilka Lundgren förde talan, hade i januari 1950 träffats
avtal om att vattenfallsstyrelsen skulle leverera viss kvantitet vattenledningsrör
som ersättning för olägenheter beträffande fastigheternas vattenförsörjning.

123

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat vattenfallsstyrelsen
att avgiva yttrande, inkom styrelsen med förklaring, vid vilken
var fogad en av agronomi doktorn Sigurd Eriksson utarbetad promemoria
angående, bland annat, omständigheterna vid ingåendet av de påtalade
överenskommelserna.

Promemorian innehöll följande.

Efter det att vattenfallsstyrelsen med sakägarna och i viss utsträckning
med dessas ombud diskuterat utförandet av fasta sluttande stenbryggor
utefter Vojmsjöns stränder såsom kompensation för de olägenheter, som
skulle komma att uppstå efter Vojmsjöns reglering, hade någon gång under
vintern 1949—1950 en lägre tjänsteman hos vattenfallsstyrelsen skickats
upp för att med sakägarna på ort och ställe diskutera var och hur dylika
stenbryggor skulle utföras. När tjänstemannen kommit till tals med sakägarna,
hade dessa meddelat honom, att de icke önskade dylika stenbryggor.
På hans fråga, vad de i stället ville ha, hade de först icke kunnat giva
något svar, men så småningom hade de förklarat, att de önskade liknande
bryggor, som handlanden i Tresund, den största byn vid Vojmsjön, hade,
enär denna brygga fungerat utmärkt. Handlandens brygga var en flytbrygga
av just den typ, som det sedermera träffats avtal om. Då denna
bryggtyp legat helt utanför de direktiv, som tjänstemannen fått, hade han
ringt från Tresund till Eriksson och meddelat sakägarnas önskemål samt
å deras vägnar hemställt, att vattenfallsstyrelsen skulle gå med på att
bygga flytbryggor. Eriksson hade först ställt sig avvisande, då han ansett,
att det lätt skulle kunna bli framtida komplikationer rörande skötsel och
underhåll av dylika bryggor, men slutligen hade han givit med sig på
villkor att vattenfallsstyrelsen skulle slippa skötsel och underhåll av bryggorna.
Det vore således icke från vattenfallsstyrelsens sida, som förslag om
dylika bryggor framlagts. Det förhölle sig i stället så, att vattenfallsstyrelsen
givit efter för ett önskemål från sakägarhåll och detta med tvekan. Vattenfallsstyrelsen
hade också i brev den 30 mars 1950 till envar av berörda sakägare
förklarat, att enär det från vederbörande sakägares ombud anmärkts
på att den träffade överenskommelsen skulle vara oförmånlig för sakägaren
och att överenskommelsen träffats utan att ombudet närvarit, vattenfallsstyrelsen
vore villig att, sedan erfarenhet under två säsonger vunnits rörande
bryggorna, taga avtalet under omprövning samt att, om det därvid
skulle visa sig att bryggorna vore olämpliga för sitt ändamål, förhandla
med sakägaren om annan lösning av frågan. Vidare hade vattenfallsstyrelsen
låtit konstruera en tyngre och en lättare typ av flytbrygga samt i brev
den I mars 1950 meddelat de sakägare, som vore i fråga, att de på vattenfallsstyrelsens
arbetsplats i Nyluspen vid Vojmsjöns utlopp kunde få bese
bryggorna i förväg och välja vilken typ de önskade. Av vad sålunda anförts
torde framgå, att vattenfallsstyrelsen icke försökt komma undan lättvindigt
utan i stället handlat med sakägarnas bästa för ögonen. Någon avsikt att

124

i sammanhanget gå bakom ryggen på ombuden hade givetvis icke förelegat.
Om en sakägare meddelade vattenfallsstyrelsens tjänstemän, som hade att
utföra vissa förebyggande åtgärder, att han ville ha en brygga eller något
annat utfört på ett visst sätt, så kunde det icke rimligtvis begäras, att i
fall, där det gällde dylika förhållandevis bagatellartade ärenden, arbetet
skulle försinkas, därför att ett ombud först skulle tillfrågas. Sakägarna hade
i regel ombud, som befunne sig på orter väsentligt avlägsna från regleringssjöarna.

I sitt yttrande anförde vattenfallsstyrelsen följande.

Det vore även för vattenfallsstyrelsen känt, att det ansåges höra till god
ton bland ledamöter av advokatsamfundet att icke träffa avtal direkt
med parter, som hade ombud, utan ombudens medverkan eller vetskap.
Bortsett från att denna uppfattning icke torde vara normerande för vattenfallsstyrelsens
eller andra statens tjänstemän, vilka syntes ha att på
bästa sätt tillvarataga kronans intressen, kunde ett strikt uppehållande
av en sådan etikett leda antingen till orimliga kostnader för kronan eller till
skada för kronans motparter. Särskilt i mål av den beskaffenhet, varom nu
vore fråga, förekornme icke sällan den situationen, att medverkan av advokat
eller eljest juridiskt skolat ombud för part skulle medföra eu sådan
fördyring med hänsyn till resekostnader, ersättning för tidsspillan och arvode
för medverkan av ombudet, att vattenfallsstyrelsens tjänstemän icke
skulle stå till svars med att överhuvudtaget tillmötesgå framställningar från
part om uppgörelse. Att parten i dylikt fall ofta skulle lida förlust torde
vara uppenbart, då en sakägare i ett vattenmål rimligen icke skulle vända
sig till sökanden med framställning om uppgörelse, om han ansåge sig
kunna utan olägenhet avvakta vattendomstolens avgörande i ersättningsfrågan.
Att nu ifrågavarande sakägare, vilka väl kände förhållandena på
platsen, skulle vara mindre kompetenta än klaganden att bedöma värdet
av de bryggor vattenfallsstyrelsen på deras egen begäran erbjudit dem
eller att bedöma kostnaderna för underhåll och förnyelse av bryggor samt
det arbete, som erfordrades för att flytta bryggorna med hänsyn till varierande
vattenstånd, förefölle mindre sannolikt. Ej heller förefölle det riktigt
att påstå, att sakägarna själva icke ägt förmåga att överskåda avtalens
verkliga innebörd, då denna innebörd icke vore annan än den angivna. När
därtill komme, att vattenfallsstyrelsen dels erbjudit sakägarna att välja
mellan olika bryggtyper, dels förklarat sig villig att, för den händelse bryggorna
skulle visa sig vara olämpliga för sitt ändamål, förhandla med sakägarna
om annan lösning av frågan, därvid givetvis, om överenskommelse
icke skulle komma till stånd, vattendomstolen ägde avgöra frågan, hade
man svårt att värja sig för intrycket att klagandens uppfattning vore den,
att han ensam till skillnad från sakägarna, vattenfallsstyrelsens tjänstemän
och vattendomstolen vore kompetent att bedöma vilka bryggor, som vore
lämpliga som kompensation för vattenståndsvariationerna i Vojmsjön.

125

Detta intryck förstärktes ytterligare av klagandens reflexion att bryggorna
utgjorde ”en tekniskt sett mycket otillfredsställande lösning”. Då det med
hänsyn till innehållet i klagoskriften måste antagas, att klaganden förmenade
att vattenfallsstyrelsens tjänstemän vore oförmögna att bedöma
frågan ur teknisk synpunkt, borde det framhållas, att vederbörande tjänstemän
ansett lämpligt att pröva de bryggor, sakägarna själva valt att få
såsom kompensation, under två säsonger, för att man därefter slutligen
skulle kunna taga ställning till vad som tekniskt sett vore den mest tillfredsställande
lösningen. Att ett sakägarombud i ett fall till vattendomstolen
anmält, att han icke ansåge sina huvudmän bundna av ingånget
avtal, torde icke utan vidare innebära, att avtalet vore för dem ofördelaktigt.
Såsom av handlingarna framginge, vore klaganden ombud för endast
en av de sakägare han i bilagan till klagoskriften omnämnt. Vattenfallsstyrelsen
veterligen hade icke något av de andra ombuden ansett anledning
föreligga att påtala ifrågavarande överenskommelser. Klaganden vore,
såvitt vattenfallsstyrelsen kände till, ombud för ytterligare endast en av
det stora antalet sakägare i målet. — Vattenfallsstyrelsen hävdade, att det
borde vara vattenfallsstyrelsen obetaget att avgöra, huruvida styrelsen
skulle förhandla om avtal med motparter i vattenmål eller andra mål, utan
att styrelsen tillkallade partsombud eller krävde medverkan av sådant ombud.
Styrelsen bestred, att nu ifrågavarande avtal inneburit ett åsidosättande
av motparts rätt, samt hemställde, att klagomålen måtte av JO
lämnas utan avseende.

I ett på klagandens begäran i ärendet avgivet utlåtande anförde styrelsen
för Sveriges advokatsamfund följande.

De synpunkter vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande givit uttryck åt kunde
advokatsamfundets styrelse icke ansluta sig till. Det kunde vara, att de
kollegiala plikter som gällde för advokater inbördes och som bland annat
föreskreve, att den kollega som företrädde motparten icke finge förbigås
samt att alla förhandlingar med motparten borde föras genom dennes advokat,
icke vore normgivande för vattenfallsstyrelsens eller andra statens
tjänstemän. Den omständigheten att dessa — såsom vattenfallsstyrelsen
framhållit — hade att på bästa sätt tillvarataga kronans intressen uteslöte
emellertid icke, att detta skedde på ett sätt, varigenom enskilda intressen
icke eftersattes. Detta syntes vara så mycket mera angeläget i vattenmål,
som lagstiftaren genom bestämmelsen ill kap. 35 § 1 mom. andra stycket
vattenlagen särskilt sörjt för att de, vilkas rätt berördes i saken, erhölle
biträde för att rätt kunna tillvarataga sina intressen. Att det i ett dylikt
fall skulle ankomma på vederbörande tjänstemans godtycke, huruvida han
med förbigående av biträdet ville förhandla om avtal direkt med motparten,
vore en uppfattning som advokatsamfundets styrelse icke kunde
dela. Huruvida nu ifrågavarande sakägare varit kompetenta att själva

126

bedöma omfattningen av de ekonomiska förpliktelser de åtagit sig genom
de med vattenfallsstyrelsen utan deras ombuds medverkan träffade avtalen
samt överskåda dessas verkliga innebörd, vore för frågans principiella bedömande
utan betydelse. De synpunkter vattenfallsstyrelsen i övrigt anfört
till stöd för sin uppfattning förefölle emellertid icke heller bärande.
Det vore visserligen sant, att det skulle komma att medföra oproportionellt
stora kostnader och onödig tidsspillan, om avlägset boende biträden skulle
personligen tillkallas varje gång ett avtal med sakägare skulle träffas. Men
detta vore ju icke på något sätt erforderligt och torde heller icke av ombuden
ifrågasättas, i varje fall icke när fråga vore om förhandlingar eller
överenskommelser av ringare omfattning. Däremot förefölle det rimligt,
att sakägarnas ombud underrättades om sålunda utan deras medverkan
förda förhandlingar samt att därvid till äventyrs träffade överenskommelser
icke bleve mellan parterna bindande utan att först ha av ombudet
granskats och godkänts. — Under hänvisning till vad sålunda anförts ville
advokatsamfundets styrelse såsom sin uppfattning uttala, att vattenfallsstyrelsens
av klaganden påtalade förfaringssätt icke kunde anses tillfredsställande.
Förfaringssättet kunde vara ägnat att leda till rättsförluster för
enskilda sakägare, och det vore därför önskvärt, att en ändring därutinnan
komme till stånd i syfte att undanröja dessa olägenheter.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Klaganden hade icke — såsom vattenfallsstyrelsen ville göra gällande
— anfört klagomålen i egenskap av ombud för två sakägare utan såsom i
målet förordnat ”allmänt ombud”. På grund av speciella omständigheter
hade klaganden i målet uppträtt även såsom ombud för enskilda sakägare.
Bevekelsegrunderna för klagomålen vore, att klaganden under sin befattning
med målet bibragts den uppfattningen att vattenfallsstyrelsen såge
alltför rationellt på sina uppgifter utan att samtidigt i tillbörlig omfattning
vidtaga åtgärder för rättssäkerhetens skydd. Att såsom vattenfallsstyrelsen
motivera sin rationella behandlingsmetod med en eljest inträffande kost,-nadsstegring tydde på en fullständig missuppfattning av olägenheterna
just för de av sjöregleringen handgripligt berörda personerna, i all synnerhet
som dylika kostnader bleve försvinnande små i förhållande till företagets
sammanlagda nytta. Vattenfallsstyrelsen syntes mena, att med hänsyn
till dessa detaljfrågors relativt ringa omfattning för styrelsen — i motsats
till deras storleksordning för sakägaren — denne finge nöja sig med
vad styrelsen funne lämpligt. Men därmed vore rättssäkerheten i fara, och
det vore just på detta förhållande klaganden åsyftat att rikta uppmärksamheten
genom sin anmälan. Beträffande frågan om lämpligheten att låta
de i målet anlitade ombuden deltaga i avtalsuppgörelserna hänvisade klaganden
till det av styrelsen för advokatsamfundet avgivna yttrandet. Den
11 augusti 1950 hade vattendomstolen avkunnat dom i målet. Av domen

127

framginge, att vattendomstolen ansett vissa av de avtalade bryggorna
olämpliga samt i vissa fall helt frångått avtalen och i andra tillerkänt sakägaren
ersättning utöver avtalen. Dessutom hade i några fall det slutliga
avgörandet uppskjutits tillsvidare. I domen hade därjämte givits en beskrivning
å lämplig konstruktion å bryggor samt gjorts ett uttalande beträffande
bryggornas framtida underhåll. Därutöver hade domstolen även
meddelat andra bestämmelser, som ej heller de innebure något godkännande
av de av vattenfallsstyrelsen träffade dispositionerna. Eftersom vattendomstolen
i betydande omfattning förpliktat vattenfallsstyrelsen att
utöver vad som bestämts i avtalen svara för bland annat underhåll av
bryggorna, syntes domstolen dela den av klaganden framförda åsikten
angående avtalens sätt att tillgodose sakägarnas intressen. De ifrågavarande
avtalen hade utgjort ett effektivt sätt att till vattenfallsstyrelsens
förmån för alltid reglera samtliga genom företaget uppkomna ersättningsanspråk.

Klaganden åberopade i övrigt tre vid påminnelserna fogade typavtal
med det huvudsakliga innehåll, som angivits i den tidigare omförmälda
bilagan till klagoskriften. Ett av dessa avtal avsåg den under punkten 6 i ®
bilagan omförmälda leveransen av vattenledningsrör till fastigheterna
Tresunda l18, l36 och l37 samt innehöll utöver vad i bilagan angivits bestämmelser
om att underhållet av anläggningen skulle åvila fastighetsägarna
samt att genom avtalet slutligt reglerats samtliga mellanhavanden
mellan vattenfallsstyrelsen och fastighetsägarna angående olägenheter med
försvårad vattenhållning till följd av företaget.

Sedan vattenfallsstyrelsen beretts tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet,
anförde styrelsen följande.

Den för vattenfallsstyrelsen vägledande synpunkten vore, att i de fall,
då en vattenfallsstyrelsens motpart i ett vattenmål eller eljest ville underhandla
med styrelsen för att erhålla uppgörelse och därigenom ersättning
snabbare än om eventuella tvistefrågor skulle avgöras av domstol, styrelsen
icke borde ställa sig avvisande utan göra en så grundlig utredning, som förhållandena
påkallade, och därefter, om enighet kunde nås, ingå avtal.
Ville motparten anlita ombud eller biträde, vore det honom helt naturligt
obetaget, men det torde icke ankomma på vattenfallsstyrelsen att söka
förmå motparter att anskaffa eller anlita ombud eller biträde. Ytterligare
kunde i denna del endast anmärkas — även om det kunde synas sakna
betydelse för det principiella bedömandet — att varje slags formell kontroll
av ingångna avtal genom juridiskt skolat biträde enligt vattenfallsstyrelsens
erfarenhet medförde extra kostnader men torde vara av ringa värde
åtminstone i vattenmål, då det icke numera torde vara okänt för sakägare
i sådana mål att de alltid kunde ingiva eventuella avtal till vederbörande
vattendomstol för prövning. — Klaganden syntes antaga, att han skulle

128

vara ”allmänt ombud” i målet, vilket emellertid icke vore fallet. Klaganden
hade av länsstyrelserna i Västerbottens och Västernorrlands län jämlikt
11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket vattenlagen förordnats att biträda sakägare
i målet. Detta medförde skyldighet för klaganden att tillhandagå de
sakägare, som så önskade, med kostnadsfria råd angående bevakande av
deras rätt. Annan innebörd torde länsstyrelsernas förordnande icke kunna
ha. — Vattenfallsstyrelsen försökte givetvis att fullgöra sina uppgifter så
rationellt som möjligt. Detta innebure emellertid enligt vattenfallsstyrelsens
egen mening icke, att styrelsen i sin verksamhet skulle vare sig vara
berättigad till eller överhuvud ha någon anledning att kränka motstående
intressen. Det vore uppenbart och tyvärr ofrånkomligt, att reglering av
en sjö eller en älv i regel medförde olägenheter för motstående intressen.
Att de enskilda individer, som drabbades av dessa olägenheter, ofta nog
hade en svag ekonomisk ställning vore ävenledes väl känt. En rationell
syn på vattenfallsstyrelsens uppgifter måste medföra, att man, samtidigt
som man sökte att på ett tekniskt-ekonomiskt lämpligt sätt tillvarataga
och utnyttja landets vattenkraft, gjorde vad som vore möjligt för att icke
* motstående intressen skulle drabbas oskäligt. I den mån intrång och olägenheter
icke kunde undvikas, vore det givet, att vederbörande skulle ha
skälig ersättning därför. Därom rådde icke någon oenighet. Att bestämma
skälig ersättning vore däremot ofta mycket svårt. Vattenfallsstyrelsen
saknade åtminstone i detta sammanhang anledning att göra en utredning
angående rättegångskostnaderna i vattenfallsstyrelsens olika ansökningsmål.
Det torde ändock vara ganska klart, att dessa kostnader vore mycket
betydande; om icke vattenfallsstyrelsen sökte hålla dem nere, skulle de
sannolikt bli än större. Att anordnandet av en båtplats eller anskaffandet
av en brygga åt en enda sakägare vore en ”detaljfråga” för vattenfallsstyrelsen
vore uppenbart, men lika klart vore, att i vattenmål ett synnerligen
stort antal sådana och likartade detaljfrågor förekomme, varför det
för styrelsen vore ett problem av icke ringa omfattning att på lämpligt sät t
lösa dessa frågor. Styrelsen försökte också i görligaste mån att i samråd
med sina motparter i regleringsmål och andra vattenmål lösa sådana frågor
så, att motparten finge full kompensation utan att kostnaden bleve oskälig.
Att man icke alltid lyckades med denna uppgift vore naturligt. I dylika
fall, liksom eljest om en sakägare vore missnöjd med vad vattenfallsstyrelsen
gjort eller erbjudit, hade han ju alltid möjligheten att vända sig till
vederbörande vattendomstol. Det vore därför svårt att förstå, att rättssäkerheten
skulle komma i fara genom att, såsom tidigare nämnts, vattenfallsstyrelsen
icke, då motparter begärde uppgörelse, såsom villkor för
sådan uppställde att motparterna skulle anlita juridiskt biträde. Beträffande
de omtalade bryggornas beskaffenhet hänvisade vattenfallsstyrelsen
till sitt tidigare yttrande och ville därutöver endast anmärka följande. Såsom
av vattendomstolens dom framginge skulle försök göras med olika

129

bryggtyper, för att man skulle få erfarenhet av de i de olika fallen lämpligaste
konstruktionerna. Vattenfallsstyrelsen hade i enlighet med träffade
avtal tillverkat nio flytbryggor för sakägare vid Vojmsjön. Av dessa
bryggor vore sju s. k. stockbryggor, varav sex av impregnerat virke och
en av oimpregnerat, samt två s. k. fatbryggor. Den i domen givna beskrivningen
på lämpliga konstruktioner av bryggor strede icke mot den av
vattenfallsstyrelsen i målet hävdade uppfattningen men saknade i detta
sammanhang betydelse. Angående frågan om vem som borde underhålla
bryggorna kunde framhållas, att enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning i
de fall, då värdet av en brygga täckte den genom regleringen åstadkomna
olägenheten plus det kapitaliserade värdet av framtida underhåll, vederbörande
sakägare borde svara för underhållet, medan däremot i de fall,
då bryggans värde endast svarade mot olägenheten, det framtida underhållet
helt naturligt borde bekostas av regleringsrättshavaren. I detta hänseende
förelåge icke någon oenighet.

Då ett statligt verk under utövande av affärsdrivande verksamhet engagerar
sig i rättsförhållanden med enskilda, är myndighetens ställning såtillvida
överensstämmande med den enskildes, att även myndighetens handlande
är underkastat privaträttsliga regler och i första hand bestämmes
genom affärsmässiga överväganden. Men den betydelsefulla skillnaden föreligger
dock, att myndigheten är ett offentligrättsligt subjekt, vars verksamhet
— oavsett dess privaträttsliga karaktär — utgör offentlig förvaltning.
Häri ligger, att myndigheten måste iakttaga en opartiskhet och objektivitet,
som icke kan krävas av den enskilde, och att därför de speciella
statliga affärsintressen myndigheten inom sitt område företräder icke få
drivas så hårt, att ett opartiskt hänsynstagande till den enskildes motstående
intressen eftersättes. Dessa normer för myndighetens handlande
betingas uppenbarligen av nödvändigheten av tillit till och förtroende för
den offentliga förvaltningen överhuvud.

I föreliggande fall har påtalats, att vattenfallsstyrelsen otillbörligt eftersatt
vissa sakägares intressen genom att med dessa sakägare träffa för
dem oförmånliga överenskommelser utan att sakägarnas ombud, däribland
klaganden, ägt kännedom härom. Av de berörda ombuden var klaganden
tillika förordnad jämlikt 11 kap. 35 § 1 mom. andra stycket andra punkten
vattenlagen att tillhandagå sakägarna i målet.

Vattenfallsstyrelsen har i huvudsak gjort gällande, att det icke ankomme
på styrelsen att vid förhandlingar med motparter påfordra, att dessa anlitade
ombud, samt att medverkan av juridiskt ombud vid förhandlingar
angående detaljfrågor skulle medföra onödiga kostnader, vilka det ålåge
styrelsen att för ett rationellt fullgörande av sina uppgifter undvika, även g

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättehc till 1952 urs riksdag.

130

som att i föreliggande fall de berörda sakägarna själva varit kompetenta
att bedöma de ifrågavarande överenskommelsernas innebörd.

Med hänsyn till att, innan de påtalade överenskommelserna träffades,
målet varit anhängigt under flera år samt ett flertal sammanträden inför
vattendomstolen hållits, måste enligt min mening vattenfallsstyrelsen ha
känt till att de sakägare, med vilka uppgörelser träffades, hade anlitat ombud
för utförande av sin talan i målet. Likaledes måste det ha varit vattenfallsstyrelsen
bekant, att klaganden förordnats jämlikt 11 kap. 35 §
1 mom. andra stycket andra punkten vattenlagen att biträda sakägare i
målet. Beträffande frågan, vilken ställning klaganden på grund av detta
förordnande intagit, må följande framhållas.

Sedan det i första stycket av nyssnämnda lagrum stadgats skyldighet
för vattenrättsdomaren att om ansökan av bland annat den beskaffenhet,
som i föreliggande mål är i fråga, underrätta kammarkollegium, som har
att föra talan för tillgodoseende av berörda allmänna intressen, heter det
i lagrummets andra stycke: Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt
ombud, åligge ombudet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres
i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar
part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu
nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan därom
hos KB i det län, inom vilket det företag eller den åtgärd ansökningen
avser huvudsakligen skall verkställas; och må KB, där så prövas
erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person
att på sätt nyss nämnts biträda dem.

Lagrummets lydelse föranleder till antagandet, att det särskilt förordnade
biträdet avsetts skola fungera enbart såsom rådgivare åt sakägarna
och sålunda icke såsom biträde för talans förberedande och utförande. Att
detta varit avsikten med bestämmelsen framgår också av förarbetena. I det
år 1917 framlagda betänkandet med förslag till vattenlag m. m., som ligger
till grund för gällande vattenlag, anförde de sakkunniga i motiven till eu
föreslagen bestämmelse om förordnande av allmänt ombud (s. 388), att
det för att det allmänna ombudet skulle kunna på ett effektivt sätt bevaka
förekommande allmänna intressen vore av vikt, att ombudet beredde sig
tillfälle att genom överläggningar med enskilda sakägare förvärva kännedom
om de lokala synpunkterna å företaget samt att det då låge nära till
hands, att det allmänna ombudet jämväl ålades skyldighet att på begäran
tillhandagå sakägarna med råd angående bevakandet av deras rätt. Departementschefen
ansåg (prop. 128/1918 s. 330), att det knappast syntes vara
något att erinra mot den tanke, som låg bakom den föreslagna bestämmelsen,
nämligen att i ansökningsmål rörande företag av större omfattning
möjlighet borde beredas sökandens motparter att erhålla kostnadsfri rättshjälp.
Däremot fann departementschefen, att det kunde resas betänkligheter
av såväl principiell som praktisk art mot förslaget att en och samma

131

person skulle i ett och samma mål såväl bevaka det allmännas rätt som
ock vara enskilda parter behjälplig att tillvarataga deras intressen. I förra
hänseendet vore arrangemanget olämpligt, enär det allmännas och den
enskildes intressen i ett vattenmål lätt kunde komma i kollision med varandra,
och i senare avseendet kunde framhållas, att, om det allmänna ombudet
skulle vara till verklig nytta för de enskilda sakägarna, ombudet
måste vara för dem lätt tillgängligt, en förutsättning som emellertid syntes
komma att i de flesta fall brista, enär ombudet väl i regel komme att vara
bosatt i Stockholm. Departementschefen ansåg därför, att det borde beredas
möjlighet att, där särskilda skäl motiverade sådant, till de enskilda
sakägarnas medhjälpare förordnades annan än det allmänna ombudet.
Såsom framgår av de anförda uttalandena torde avsikten icke ha varit att
giva det särskilt förordnade biträdet annan ställning gentemot sakägarna
än den rådgivande funktion, som det allmänna ombudet skulle äga. Det
har synbarligen varit synpunkter av annan art som motiverat bestämmelsen.
(Se även Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1946 s. 302 o. f.)

Den omständigheten att lagstiftaren sålunda ansett det nödigt att, när
särskilda skäl så påkalla, tillförsäkra sakägare i vissa vattenmål sakkunnigt
biträde torde grunda sig på den synpunkten, att de åtgärder som skola
företagas ofta medföra för den enskilde sakägaren svåröverskådliga tekniska
och ekonomiska konsekvenser. Ett indirekt stöd för antagandet att
överväganden av denna art ligga bakom ifrågavarande bestämmelse finner
man däri, att departementschefen i propositionen framhöll, att som förutsättning
för ett förordnande av särskilt biträde ej uppställts och ej heller
borde uppställas, att sakägarnas oförmåga att själva tillvarataga sina intressen
skulle ha sin grund i förhållanden av ekonomisk natur.

Det får därför förutsättas att i de fall, då man funnit skäl föreligga att
förordna sådant biträde, det ifrågasatta företagets konsekvenser för den
enskilde sakägaren ansetts svårbedömbara för honom.

Visserligen avse överenskommelserna i föreliggande fall frågor, som i
förhållande till hela företagets omfattning framstå såsom obetydliga. Såsom
klaganden påpekat ha emellertid förhållandena icke tett sig så för den enskilde
sakägaren. Ur dennes synpunkt torde det ha rört sig om relativt
betydande ekonomiska värden. Vad vattenfallsstyrelsen i sina yttranden
anfört därom, att de berörda sakägarna själva kunnat bedöma överenskommelsernas
innebörd, anser jag icke kunna utan vidare godtagas. Det
kan vara, att sakägarna möjligen kunnat ur praktisk synpunkt tillfredsställande
bedöma de överenskomna skadeförebyggande åtgärdernas tjänlighet
för avsedda ändamål. Men eftersom uppgörelserna innefattat en slutlig
reglering av frågan om kompensation för de olägenheter, som i varje
särskilt fall voro i fråga, torde ombuden ha haft större förutsättningar än
sakägarna att bedöma överenskommelsernas konsekvenser. I varje fall
måste de uppgörelser, som avsågo båtbryggor, anses vara för sakägarna

132

oförmånligare än vad dessa skäligen behövt godtaga. Det torde kunna
hållas för visst att, därest ombuden medverkat, dessa överenskommelser
icke skulle ha träffats.

Enligt min mening hade därför tillbörlig hänsyn till motpartens intressen
krävt, att vattenfallsstyrelsen antingen förvissat sig om att ombuden fått
kännedom om de pågående förhandlingarna eller i varje fall tillsett, att
överenskommelserna icke blevo slutligt gällande, förrän ombuden eller klaganden
i dennes egenskap av särskilt förordnat biträde lämnats tillfälle
att yttra sig däröver. Detta gäller även om initiativet till överenskommelserna
utgått från sakägarna. Däremot torde det knappast ha varit erforderligt,
att ombuden varit närvarande vid förhandlingarna. På grund härav
kan vattenfallsstyrelsens invändning att ombudens medverkan skulle ha
medfört en avsevärd kostnadsökning icke tillmätas större betydelse. Ombudens
medverkan hade ju enklast kunnat erhållas genom att förslag till
skriftliga uppgörelser tillställts dem för godkännande.

Enär vattendomstolen funnit sig oförhindrad att oberoende av överenskommelserna
upptaga de däri reglerade frågorna till prövning samt någon
skada följaktligen ej torde ha vållats de berörda sakägarna, lät jag bero
vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag genom skrivelse till vattenfallsstyrelsen
bragte till styrelsens kännedom.

4. Fråga huruvida en till fakultets undervisningsnämnd inkommen
skrivelse från fakultetsmedlem är att anse såsom allmän
handling. Tillika fråga om rätt för envar att hos rektorsämbetet
vid universitetet få del av handlingen.

I en till mig den 27 januari 1950 inkommen klagoskrift anförde filosofie
licentiaten Lars Boman i Uppsala följande.

Enligt vad klaganden erfarit hade professorn i medicin vid universitetet
i Uppsala E. Ask-Upmark den 21 februari 1949 till medicinska fakultetens
undervisningsnämnd avlåtit en skrivelse rörande utländska medicine studerandes
möjlighet att följa kurser i medicin vid universitetet. En fotostatisk
kopia av skrivelsen funnes tillgänglig för klaganden. För att kunna
publicera skrivelsens innehåll hade klaganden önskat få bekräftat, att densamma
vore att anse såsom allmän handling. Klaganden hade därför den
23 januari 1950 haft ett samtal med universitetets rektor i frågan huruvida
handlingen vore offentlig. Rektorn hade därvid anmodat klaganden att
inkomma med en formell skrivelse i saken, och i enlighet därmed hade
klaganden samma dag avlåtit en skriftlig framställning till rektorn med
begäran om avskrift av Ask-Upmarks ifrågavarande skrivelse. Alternativt
hade klaganden anhållit att, därest handlingen icke skulle anses som offent -

133

lig, beslut i saken måtte meddelas av rektorsämbetet jämte besvärshänvisning.
Till svar å framställningen hade rektorsämbetet i skrivelse den 25
januari 1950 allenast meddelat, att den åsyftade skrivelsen från AskUpmark
icke funnes förvarad bland universitetets handlingar. Klaganden
hemställde om utredning i saken.

Enligt fotostatkopia — sedermera intagen i tidningen Ergo — hade AskIJpmarks
skrivelse följande lydelse:

”Till Medicinska Fakultetens Undervisningsnämnd.

På frågan om antalet utländska medicinska studerande, som utöver fastställt
maximalantal tjänstgörande skulle kunna medtagas under propedeutisk
och grundläggande kurs i ämnet medicin svaras:

1. Som maximiantal gäller 20, icke som nu erhållits 25.

2. Som extra utöver de antagna kan medges tillträde för en person för
varje fullbordat tio-tal som medgivits inträde i vanlig ordning å kursen
således för en kurs av mindre än 20 en, för en kurs på 20 två, för en
kurs över 20 ingen.

3. Detta gäller givetvis under förutsättning att ingen svensk härigenom
utestänges.

4. Av utlänningar komma i första rummet balter i fråga. Direkt icke önskvärda
är individer av slaviskt ursprung, således ryska, tjeckiska, polska
eller serbiska individer.

Upsala 21.2.49.

Erik Upmark.”

Sedan jag i anledning av klagoskriften genom remiss den 27 januari
1950 anmodat rektorsämbetet att avgiva yttrande i ärendet, inkom rektorn
vid universitetet professorn Fredrik Berg med infordrade yttranden från
medicinska fakultetens dekanus professorn Robin Fåhrseus, fakultetens
notarie S. H. T. Kihlgren och medicine kandidaten M. Holmdahl ävensom
med eget utlåtande.

Kihlgren anförde i sitt yttrande följande: Vid sammanträde med medicinska
fakultetens undervisningsnämnd den 3 februari 1949 hade fråga
uppkommit om införande av särskild bestämmelse beträffande utländska
medicine studerandes tillträde till de för medicine licentiatexamen anordnade
kurser och tjänstgöringar. Protokoll fördes icke vid nämndens sammanträden,
och Kihlgren hade därför icke varit närvarande. Vid sammanträdet
hade utom nämndens ledamöter, dekanus samt professorerna G.
Blix och J. Waldenström, jämväl de i vederbörlig ordning utsedda studentombuden
varit närvarande. Någon dag senare hade Kihlgren av Fåhrseus
informerats om den överläggning i ärendet, som ägt rum, och anmodats att
från vederbörande klinikchefer infordra uppgift för varje kurs och tjänstgöring
å det antal platser, till vilka utländska sökande i förekommande fall
skulle kunna antagas utöver det i klinikföreskrifterna fastställda maximi -

134

antalet. I anledning därav hade klinikcheferna av Kihlgren genom cirkulärskrivelse
anmodats att inkomma med nämnda uppgift. Uppgifter hade
därefter lämnats: a) i en del fall per telefon, b) i en del fall muntligen i samband
med fakultetens sammanträde den 21 februari 1949 och c) i en del
fall skriftligen av klinikchefen eller å dennes vägnar av det å kliniken anställda
kanslibiträdet. I fråga om de under a) och b) nämnda fallen hade
Kihlgren omedelbart gjort minnesanteckningar för ärendets vidare beredning.
Beträffande de under c) nämnda, skriftligen lämnade uppgifterna hade
en del tydligen varit hastigt nedkastade eller personligt avfattade (med ingressen:
”Bäste Broder” och avslutningen: ”Hjärtliga hälsningar”). Det nu
av klaganden efterlysta brevet syntes vara det svar, Ask-Upmark lämnat
på ovannämnda cirkulärskrivelse. Frågan torde därefter ha behandlats vid
sammanträden med undervisningsnämnden den 7 och den 18 mars 1949,
varefter ärendet anmälts vid fakultetens sammanträde sistnämnda dag men
blivit bordlagt, då det icke ansetts tillräckligt utrett. Sedermera hade Uppsala
medicinares förening till fakulteten inkommit med en den 4 april 1949
dagtecknad skrift i samma ärende, innefattande en fullständig inventering
rörande de utländska medborgare det här gällt, de kurser som för var och
en av dem kommit ifråga samt uppgift å önskat antal extraplatser för varje
kurs. Denna skrift funnes intagen i fakultetens protokoll för den 25 april
1949 under § 10. Fakulteten hade beslutat anmoda vederbörande ämnesrepresentanter
att snarast möjligt inkomma med uppgift om de godkände
det av föreningen sålunda uppgjorda förslaget angående antalet extraplatser.
I anledning därav hade sedermera skriftliga svar inkommit från
professorerna J. Naeslund, B. Jacobowsky och E. Hedvall, t. f. professorerna
G. von Bahr, O. Mellander och G. Herberts samt biträdande läraren G.
Öberg, vilka svar funnes intagna under § 24 i fakultetens protokoll för den
16 maj 1949. Däri funnes vidare antecknat dels att t. f. professorn S. Annersten
förklarat sig godkänna förslaget i vad kirurgitjänstgöringarna anginge
och dels att Ask-Upmark förklarat, att vid tjänstgöringarna i medicin kunde
mottagas en utländsk studerande. Enligt fakultetens beslut hade meddelande
angående vad sålunda förekommit tillställts föreningen. Därmed
hade detta ärende varit slutbehandlat av fakulteten. För Kihlgren hade
därefter givetvis uppkommit frågan, hur det skulle förfaras med de handlingar
som icke intagits i fakultetens protokoll, och det hade därvid för
Kihlgren förefallit uppenbart, att de inkomna uppgifterna — Kihlgrens
minnesanteckningar däri inbegripna — och en av honom upprättad promemoria
icke längre hade något som helst sakligt intresse. Med hänsyn därtill
och även till den personliga karaktären hos en del av svaren hade Kihlgren
icke satt i fråga, att uppgifterna skulle behöva arkiveras, och i överensstämmelse
med sin uppfattning att nämnda uppgifter och anteckningar icke
vore allmänna handlingar hade Kihlgren därför icke ansett sig böra överlämna
desamma för framtida förvaring i universitetets arkiv. Förvisso

135

kunde det icke rimligen begäras, att Kihlgren då bort kunna förutse, att
klaganden åtta månader senare av en eller annan anledning skulle göra
gällande, att ett av svaren ägt ett sådant intresse att det borde publiceras.
För riktigheten av Kihlgrens uppfattning att de ifrågavarande uppgifterna
och anteckningarna icke varit offentliga torde en hänvisning till 2 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen vara tillfyllest.

Holmdahl anförde: Holmdahl hade under läsåret 1948—1949 varit ombud
för den akademiska ungdomen i medicinska fakultetens undervisningsnämnd.
Efter av Holmdahl där begärd utredning av frågan, huru många
extraplatser som vid de kliniska tjänstgöringarna och kurserna kunde ställas
till förfogande för utländska studerande, hade fakultetsnotarien Kihlgren
tillställt samtliga professorer och kursledare i de kliniska ämnena en
skriftlig förfrågan därom. De i ärendet influtna svaren hade tillställts bland
andra Holmdahl kort före frågans behandling i undervisningsnämnden. Vid
sammanträde i nämnden hade beslutats, att ny förfrågan i ärendet skulle
utsändas till kursledarna, enär de influtna svaren ej varit fullständiga och
därför ej tillåtit ärendets slutgiltiga behandling. Bland svaren på fakultetsnotariens
första förfrågan hade funnits den av klaganden åsyftade skrivelsen
från Ask-Upmark. Då Holmdahl ansett, att frågan om de utländska
studenternas av viss kategori möjlighet att vinna tillträde till den kliniska
undervisningen borde föredragas i studentkårens undervisningsutskott, hade
Holmdahl någon dag efter det ärendet behandlats i undervisningsnämnden
hos Kihlgren begärt att utfå Ask-Upmarks skrivelse. Denna hade då utlämnats
till Holmdahl, som därvid uppmanats att snarast återställa densamma.
Holmdahl hade därpå tagit en fotostatisk kopia av skrivelsen för
att utan onödigt dröjsmål kunna återlämna originalhandlingen till Kihlgren.

Fåhraeus anförde under hänvisning till innehållet i Kihlgrens och Holmdahls
yttranden följande: I Fåhrasus’ delvis utplånade minnesbilder rörande
förhistorien till denna affär funnes ingenting, som motsade de i nämnda
yttranden lämnade uppgifterna. Fåhraeus ville således betyga, att undervisningsnämndens
sammanträden haft en helt förtrolig karaktär även vid
de tillfällen då studenterna varit tillkallade och att de skriftliga uppgifter,
som lämnats till nämnden, icke av dess ordförande och sannolikt ej heller
av uppgiftslämnarna betraktats som offentliga handlingar. Vid föredragningen
av till nämnden eller till Fåhraeus såsom ordförande ställda skrivelser
hade Fåhraeus som regel uteslutit sådana delar av innehållet, som synts
honom, vara irrelevanta för frågornas sakliga bedömande. Därmed sammanhängde
det förhållandet att protokoll aldrig förts vid niimndens sammanträden.

I det avgivna utlåtandet anförde Berg följande.

Berg hade icke något väsentligt att tillägga till de av Kihlgren, Holmdahl
och Fåhraeus avgivna yttrandena. Kihlgrens förfarande att icke för för -

136

varing omhändertaga de handlingar, bland vilka den av Ask-Upmark insända
skrivelsen ingick, funne Berg vara fullt motiverat och överensstämmande
med de vid universitetet tillämpade normerna i fråga om arkivering
bland ”acta” av infordrade uppgifter, minnesanteckningar och dylikt. I klagoskriften
uppgåve klaganden, att Berg den 23 januari ”anmodat” honom
att inkomma med formell skrivelse i ärendet. Då klaganden vid samtalet
med Berg begärt att få taga del av originalet till den företedda fotostatkopian,
hade Berg omedelbart frågat Kihlgren, huruvida skrivelsen vore
intagen i fakultetens protokoll eller inginge bland andra omhändertagna
handlingar. Kopian hade ett par dagar tidigare i ett telefonsamtal omnämnts
och upplästs för Berg, och han hade vid det tillfället förmodat, att
originalet utgjorde en bilaga till fakultetsprotokollet. På Bergs fråga hade
Kihlgren svarat, att skrivelsen icke omhändertagits, och detta hade Berg
meddelat klaganden. Vid deras fortsatta samtal, då klaganden ej synts
vilja godtaga Bergs upplysning att skrivelsen icke inginge vare sig bland
protokollsbilagor eller ”acta”, hade Berg förklarat sig villig att på skriftlig
framställning av honom lämna skriftligt besked i överensstämmelse med
sitt muntliga svar. Någon anledning att ”anmoda” honom att inkomma
med en skrivelse hade Berg givetvis ej haft. De återstående punkterna i
klagandens inlaga utgjorde en sammanfattning av vad som förevarit, och
Berg hade beträffande denna intet annat att tillägga, än att han vid ett
senare samtal med klaganden, dagen före dennes besök hos JO, uttalat
en bestämd önskan att få ett personligt sammanträffande med någon eller
några av de för Berg ej namngivna juridiska experter, vilka klaganden
åberopade som stöd vid fasthållandet av sin uppfattning att den ifrågavarande
skrivelsen måste vara en allmän handling. Bergs önskan i detta
avseende hade emellertid ej tillmötesgåtts.

Sedan därefter genom min expedition den 21 februari 1950 begärts upplysning
av Kihlgren om var Ask-Upmarks ifrågakomna skrivelse samt
övriga handlingar, som Kihlgren enligt sitt yttrande ansett ej behöva
arkiveras, dåmera förvarades, meddelade Kihlgren i skrivelse den 26 februari
1950, att han efterforskat handlingarna på olika tänkbara ställen men
ej påträffat desamma och att han alltså icke lyckats vinna någon klarhet
i frågan.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Kihlgren hade i sina inlagor ej upplyst om när handlingen för honom förkommit.
Däremot hade Berg tillkännagivit, att den icke omhändertagits.
Innebörden av sistnämnda uttryck fattade klaganden så, att Berg därvid
avsett omhändertagande för förvaring enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.
Enär handlingen i själva verket funnits vid den tidpunkt, då av -

137

skrift därav beställts, syntes det klaganden som om avseende fästs mera
vid sättet för dess förvaring än dess förekomst hos myndigheten. Att handlingen
verkligen funnits vid tidpunkten för klagoskriftens ingivande stode
klart av samtal mellan Uppsala studentkårs ordförande, teologie kandidaten
Per-Erik Rönquist, och Fåhrseus, vilket syntes framgå av en skrivelse till
klaganden från Rönquist rörande undervisningsnämndernas ställning och
därmed sammanhängande och i denna sak relevanta fakta. Sedan klaganden
hos JO påkallat prövning av handlingens offentlighet, ifrågasatte klaganden,
om icke universitetsmyndigheterna lämpligen kunde ha angivit icke
blott att den berörda handlingen icke omhändertagits utan jämväl att den
vid tidpunkten för klagomålen ännu fanns. Kihlgren hade åberopat, att
handlingen efter fakultetens sammanträde icke längre hade något sakligt
intresse. Ask-Upmark hade i sin skrivelse givit tillkänna möjligheten att
urvalet av medicine studerande till hans kurser avsetts ske med särskild
hänsyn till deras härkomst. Av detta förhållande syntes framgå, att innehållet
i handlingen, frånsett frågan om antalet studerande som kunde vinna
inträde på de ifrågavarande kurserna, kunde sägas ha sakligt intresse. Klaganden
vore slutligen angelägen beriktiga den av honom lämnade uppgiften
att Berg vid personligt samtal ”anmodat” klaganden inkomma med skriftlig
begäran om avskrift, enär denna begäran ej tillkommit på anmodan utan
i samförstånd med Berg och på klagandens initiativ.

Vid påminnelserna var fogad den åberopade skrivelsen från Rönquist,
vilken skrivelse bland annat innehöll följande.

Undervisningsnämnderna vore jämlikt universitetsstatuterna § 108 ett
officiellt universitetsorgan, som hade att minst en gång årligen sammanträda
med ombud för den akademiska ungdomen. Redan av det faktum
att undervisningsnämnderna vore en i universitetsstatuterna påbjuden institution
torde kunna fastslås, att sammanträden med dessa till sin karaktär
vore jämförliga med t. ex. fakulteternas sammanträden. Av det förhållandet
att ombud alltid måste ha åtminstone möjlighet att svara inför sin uppdragsgivare
måste den slutsatsen dragas, att sammanträdena icke kunde
anses ha förtrolig karaktär. Fåhrasus torde ej heller i sitt utlåtande till
rektorsämbetet ha avsett, att det av universitetsstatuterna framginge att
undervisningsnämndernas sammanträden skulle ha förtrolig karaktär, utan
fastmer velat uttala, att de av honom och fakulteten betraktats såsom jämförliga
t. ex. med en fakultetskommitté. Denna Fåhrteus’ uppfattning ändrade
givetvis icke den karaktär, som undervisningsnämnderna erhållit genom
att vara en i universitetsstatuterna påbjuden institution. — Under
hänvisning till vad ovan sagts ville Rönquist såsom sin bestämda uppfattning
uttala, att Ask-Upmarks skrivelse — vilken enligt vad som framkommit
vid ett samtal med Fåhracus några dagar efter JO:s remiss till rektorsämbetet
ännu fanns i förvar, om också ej bland universitetshandlingar —
på grund av den officiella ställning, som enligt universitetsstatuterna till -

138

komme undervisningsnämnderna, bort intagas bland universitetets handlingar.
Det syntes närmast vara överflödigt att därutöver påpeka, att handlingar
av detta slag måste finnas tillgängliga för att studentkårens eget
organ för undervisningsfrågor skulle kunna följa nämndernas arbete. —
Denna Rönquists skrivelse hade varit underställd såväl Berg som Fåhraeus
för korrigering av eventuella sakfel.

Sedan jag därefter anmodat Fåhraeus att till mig inkomma med fullständigt
yttrande rörande vad han hade sig bekant om förvaringen av
ifrågakomna handling samt om det förhållandet att handlingen icke längre
återfunnes bland medicinska fakultetens eller universitetets handlingar,
anförde Fåhraeus i avgivet yttrande följande.

Fåhraeus ville till en början beträffande sitt tidigare uttalande att undervisningsnämndens
sammanträden haft en helt förtrolig karaktär framhålla,
att undervisningsnämnden vid medicinska fakulteten i Uppsala — antingen
studenterna varit närvarande eller icke — enligt vedertagen praxis arbetat
på alldeles samma sätt som varje av fakulteten för någon speciell fråga
tillsatt kommitté. Någon sekreterare hade således icke varit närvarande vid
sammanträdena och några protokoll hade icke förts. Fåhraeus ville därmed
icke ha sagt, att undervisningsnämndens helt informella arbetssätt varit
det riktiga. Såsom dekanus hade Fåhraeus helt enkelt förfarit i likhet med
sina företrädare under en följd av år — en praxis som tidigare icke medfört
några olägenheter. Då studenterna hos rektorsämbetet anhållit att utbekomma
den till undervisningsnämnden av Ask-Upmark ingivna skrivelsen,
hade Fåhraeus icke av Berg tillfrågats om sin uppfattning rörande skrivelsens
karaktär. Bergs uppmaning till studenterna att sätta sig i förbindelse
med den medicinska fakultetens dekanus hade av dessa lämnats utan avseende.
Detta ärende — vad beträffade skrivelsens ifrågasatta karaktär
av offentlig handling — hade kommit till Fåhraeus’ kännedom först någon
tid efter det att rektorsämbetet utan Fåhraeus’ hörande förklarat, att skrivelsen
icke fanns förvarad bland universitetets handlingar. Vad anginge
den efterlysta skrivelsens senare öden ville Fåhraeus hänvisa till ett bifogat,
på hans anmodan avgivet yttrande av Kihlgren. Till slut ville Fåhraeus
endast erinra därom, att en av studenternas representanter i undervisningsnämnden
tagit en för Fåhraeus företedd fotostatkopia av Ask-Upmarks skrivelse.
All sannolikhet talade för att denna fotostatkopia alltjämt funnes i
behåll. Det syntes sålunda icke föreligga någon risk för att innehållet i
ifrågavarande skrivelse förintats, för den händelse JO skulle anse originalet
vara offentlig handling.

Kihlgrens åberopade yttrande innehöll följande.

Sedan Kihlgren lördagen den 28 januari 1950 genom tidningen Upsala
fått kännedom om klagandens anmälan till JO, hade han vid sin hemkomst
i sin portfölj inlagt den av honom upprättade, i hans tidigare ytt -

139

rande omförmälda promemorian jämte i densamma åberopade uppgifter
och minnesanteckningar, däribland även Ask-Upmarks skrivelse, vilka
handlingar Kihlgren haft liggande i sin bostad. Vid Fåhraeus’ besök hos
Kihlgren å universitetet söndagen den 29 januari 1950 omkring klockan
10 hade Kihlgren för honom företett nyssnämnda handlingar. Med bestämdhet
visste Kihlgren sig ha ånyo ur sin portfölj å universitetet tisdagen
den 31 januari omkring klockan 15 framtagit handlingarna och därefter
åter inlagt dem i portföljen. Kihlgren hade sedermera — i anledning
av justitieombudsmansexpeditionens skrivelse till honom den 21 februari
1950 — den 23 februari omkring klockan 18 ämnat ånyo taga fram handlingarna
men därvid funnit, att de icke längre lågo i hans portfölj. Under
de därefter närmast följande dagarna och även senare hade Kihlgren verkställt
intensiva efterforskningar på olika tänkbara ställen såväl å universitetet
som i sin bostad utan att han dittills lyckats vinna någon klarhet
i frågan. Såväl för sin egen som för Fåhraeus’ skull beklagade Kihlgren, att
han icke kommit att förverkliga en plan, som han söndagen den 29 januari
haft att inlägga handlingarna i kassafack i avvaktan på utgången av ifrågavarande
ärende.

På anmodan avgav därefter Berg nytt yttrande i ärendet. Berg anförde
följande.

Klagandens antagande att med Bergs uttryck ”omhändertagits” avsetts
ett omhändertagande för förvaring i tryckfrihetsförordningens mening vore
givetvis riktigt. Detta torde också klart ha framgått av Bergs den 25
januari 1950 lämnade besked till klaganden. Därvid hade Berg fäst avseende
uteslutande — och ej blott ”mera” — vid sättet för den efterfrågade
skrivelsens förvaring. Av betydelse för klaganden hade ju endast
varit frågan, huruvida skrivelsen var en allmän handling eller ej, och sålunda
huruvida den kunde ställas till klagandens förfogande för publicering
eller ej. Rönquist framhölle, att sammanträdena i en undervisningsnämnd
ej kunde anses ha förtrolig karaktär, och utginge från att Fåhraeus med sitt
uttryck endast avsett, att nämndens sammanträden betraktats såsom jämförliga
med t. ex. en fakultetskommittés sammanträden. Berg delade denna
Rönquists uppfattning men skulle vilja förtydliga detta därhän, att överläggningarna
inom nämnden, liksom inom fakulteten och dess särskilda
kommittéer, kunde och i vissa fall även måste ha förtrolig karaktär, en uppfattning
som knappast torde strida mot Rönquists egen. Däremot delade
Berg icke utan vidare Rönquists mening att den ifrågavarande skrivelsen
också borde ha intagits bland universitetets allmänna handlingar. Under
ärendets behandling i undervisningsnämnden hade skrivelsen varit tillgänglig
för nämndens ledamöter. Den hade utlånats till Ilolmdahl i dennes
egenskap av studentrepresentant inom nämnden och den hade sålunda icke
undandragits studentkårens organ för undervisningsfrågor. — Fåhraeus’ se -

140

nast avgivna yttrande gåve Berg anledning att något ingå på det formella
ansvaret i fråga om handlingars arkivering vid universitetet, enär Fåhraeus’
uppfattning i detta avseende ej syntes helt överensstämma med Bergs egen.
För konsistorie-, drätselnämnds- och fakultetsprotokollens riktighet, inklusive
fullständighet i fråga om bilagor, ansvarade gemensamt — därom torde
meningarna knappast vara delade — ordföranden (rektor, respektive dekanus),
sekreteraren och eventuellt utsedda särskilda justeringsmän, såvida
ej den kollegiala myndigheten själv efter protokollets uppläsning förklarade
detsamma justerat. För arkivering (omhändertagande för förvaring)
av memorial, inkomna skrivelser m. in., vilka ej bilagts protokollet, ansvarade
däremot enligt Bergs mening sekreteraren, d. v. s. i fråga om konsistorierna
akademisekreteraren och i fråga om fakulteterna fakultetsnotarierna.
Denna mening delades av universitetets akademisekreterare, och i överensstämmelse
därmed och i enlighet med mångårig praxis hade de akademiska
korporationernas sekreterare verkställt den erforderliga sovringen av handlingar,
som skulle ingå bland ”acta”, d. v. s. omhändertagas för förvaring.
Att i tveksamma fall sekreteraren därvid hänsköte avgörandet till ordföranden
syntes vara naturligt. Fåhraeus hade särskilt framhållit, att Berg
ej inhämtat hans mening rörande den efterfrågade skrivelsens karaktär.
Därtill ville Berg anföra, att fakultetens protokoll i ärendet varit avslutat
mer än ett halvt år tidigare och hade nyligen t. o. m. blivit inbundet. Att
skrivelsen ej ingått bland protokollsbilagorna hade sålunda varit lätt att
övertyga sig om. Beträffande fakultetens ”acta” hade Berg förhört sig
direkt hos Kihlgren, som haft dessa om hand och som hade sitt tjänsterum
i omedelbar närhet av Bergs rum. Besked huruvida skrivelsen fanns bland
universitetets allmänna handlingar hade enligt Bergs mening rektorsämbetet
varit skyldigt att lämna, då hänvändelsen gjorts till detta ämbete. Bergs
av Fåhraeus omnämnda uppmaning till studenterna att hän vända sig till
medicinska fakulteten hade endast avsett frågan, huruvida icke skrivelsen
rätteligen borde ha ingått i protokollet eller bilagts ”acta”. Till denna fråga
hade Berg icke fått anledning att själv taga ställning förrän i samband med
JO:s remiss till honom. Berg ville erinra om att diskussionen mellan klaganden
och honom rörande innebörden av tryckfrihetsförordningens uttryck
”allmän handling” och ”omhändertagas för förvaring” ännu ej av Berg
ansetts avslutad, då anmälan inlämnats till JO. I sitt förut avgivna yttrande
hade Berg anfört, att han funnit Kihlgrens förfarande att icke för
förvaring omhändertaga de handlingar, bland vilka den av Ask-Upmark
insända skrivelsen ingått, fullt motiverat och överensstämmande med de
vid universitetet tillämpade normerna i fråga om arkivering. Då detta väl
torde utgöra den centrala frågan i det föreliggande ärendet, ville Berg
något närmare motivera sin nyssnämnda uppfattning. Kihlgren hade i sitt
första yttrande redogjort för ärendets behandling i undervisningsnämnden
och i fakulteten. För att möjliggöra en ännu fullständigare överblick av

141

denna behandling tilläte sig Berg bifoga utdrag ur fakultetens protokoll
vid de tre ifrågavarande tillfällena. Frågan i vad mån Ask-Upmarks skrivelse
hade sakligt intresse för det då föreliggande spörsmålet belystes även
av skrivelsens behandling inom undervisningsnämnden. Berg hade erhållit
bemyndigande att meddela, att Holmdahl för Berg uppgivit sig bestämt
minnas, att fakultetens dekanus, såsom ordförande vid det undervisningsnämndens
sammanträde då skrivelsen jämte övriga inkomna svar förelegat,
uppläst de inkomna svaren och ur Ask-Upmarks skrivelse de tre första
punkterna men icke den sista, d. v. s. den punkt, som klaganden särskilt
önskat ge publicitet åt. Denna punkt torde sålunda av dekanus ha betraktats
såsom överflödig eller ovidkommande. Under sådana förhållanden vore
Berg icke övertygad om att den ifrågavarande skrivelsen i oförändrad form
skulle ha bilagts undervisningsnämndens protokoll, därest sådant hade
förts. Frånvaron av protokoll syntes Berg därför möjligen vara av mindre
betydelse vid ärendets bedömande. Berg ville slutligen i detta sammanhang
framhålla en synpunkt, som enligt hans mening vore mycket väsentlig vid
bedömandet av detta ärende. En ordförande hade såsom ledare av sammanträden
en av praxis sanktionerad skyldighet att söka förhindra eller att
beivra ovidkommande uttalanden, som kunde verka sårande eller väcka
förargelse. På samma sätt hade en ordförande skyldighet att tillse, att i
protokollet ej infördes bilagor med dylika uttalanden. En likartad skyldighet
torde åvila den, som tillvaratoge andra handlingar för arkivering.

Vid yttrandet voro fogade de av Berg åberopade utdragen av medicinska
fakultetens protokoll den 18 mars, den 25 april och den 16 maj 1949. I sistnämnda
protokoll voro intagna ett flertal till fakulteten inkomna skrivelser
från vederbörande ämnesrepresentanter i anledning av ett av Uppsala medicinares
förening framlagt förslag angående utländska sökandes deltagande
i kurser. Därefter innehöll protokollet följande: ”Tillika hade t. f. professorn
Annersten godkänt förslaget vad kirurgitjänstgöringen anginge, varjämte
professorn Ask-Upmark förklarade att vid tjänstgöringarna i medicin kunde
mottagas 1 utländsk studerande.”

För erhållande av tillförlitlig utredning om vad i saken förekommit anmodade
jag därefter polismästaren i Uppsala att verkställa utredning dels
rörande de upplysningar Kihlgren lämnat Berg om ifrågakomna handling
vid dennes hänvändelse till Ivihlgren och dels rörande de närmare omständigheterna
i samband med handlingens förvarande och försvinnande.

Vid med anledning därav verkställda förhör förekom följande.

Kihlgren uppgav: Klinikcheferna hade inkommit med sina uppgifter på
sätt Kihlgren uppgivit i sitt först avgivna yttrande. Vid företagen granskning
av uppgifterna hade Kihlgren märkt, att en del av uppgiftslämnarna
tydligen missuppfattat frågan, varför de inkomna uppgifterna icke kunnat
läggas till grund för ett beslut i ärendet. Bland de sålunda inkomna upp -

142

gifterna hade funnits skrivelsen från Ask-Upmark. Uppgifterna hade Kihlgren
förvarat bland handlingar, som sedermera skolat föredragas inför medicinska
fakulteten. Vid sidan av denna frågas behandling i undervisningsnämnden
hade Uppsala medicinares förening gjort en fullständig utredning
i ärendet. I början av april 1949 hade föreningen till medicinska fakulteten
ingivit en sammanställning över de kurser, som utländska medicine studerande
önskade eller borde genomgå. Med anledning av den av föreningen
gjorda utredningen hade samtliga ämneslärare anmodats att snarast inkomma
med yttrande. Slutligen hade ärendet behandlats vid medicinska
fakultetens sammanträde den 16 maj 1949. Då Kihlgren sedermera upprättat
protokoll från detta sammanträde, hade han i detsamma intagit de
skriftliga yttranden han fått mottaga från ämneslärarna med anledning av
föreningens förslag till fördelning av platserna för utländska medicine studerande.
Ask-Upmark hade varit närvarande vid fakultetens sammanträde
och han hade på dekanus’ fråga förklarat, att en utländsk medicine studerande
kunde beredas plats vid medicinska polikliniken. Han hade således
icke avgivit något skriftligt yttrande med anledning av medicinska föreningens
förslag till platsfördelning. Orsaken till att Kihlgren icke intagit
Ask-Upmarks yttrande med anledning av den förfrågan Kihlgren gjort i
februari 1949 hade varit, att de på Kihlgrens förfrågan inkomna yttrandena
icke lagts till grund för fakultetens beslut om platsfördelningen. Detsamma
hade varit förhållandet beträffande andra ämneslärares yttranden på Kihlgrens
förfrågan. Samtliga inkomna yttranden — såväl de på Kihlgrens förfrågan
inkomna som de i anledning av medicinska föreningens förslag inkomna
— hade Kihlgren därefter förvarat i memorialprotokollet. De på
Kihlgrens förfrågan inkomna yttrandena hade Kihlgren efter protokollets
utskrift låtit kvarligga i memorialprotokollet, under det att de i anledning
av föreningens förslag eller utredning inkomna yttrandena intagits i fakultetens
protokoll såsom bilagor. Memorialprotokollet från fakultetssammanträdet
den 16 maj 1949 hade Kihlgren därefter förvarat på sitt tjänsterum
till utgången av år 1949. Troligen någon av de första dagarna i januari
1950 hade Kihlgren lämnat in medicinska fakultetens protokoll för år 1949
för inbindning. Han hade återfått dessa omkring den 15 januari 1950 eller
cirka åtta dagar före klagandens anmälan till JO. Någon dag omkring
den 15 januari hade Kihlgren från sitt tjänsterum till sin bostad medtagit
en portfölj, vilken bland annat innehöll 7—8 memorialprotokoll med inneliggande
handlingar från fakultetens sammanträden under år 1949. Troligen
samma dag som han medtagit portföljen till sin bostad hade han i
i bostaden sorterat bort en del protokollsanteckningar i kladdform och
sådana handlingar, som han ansett icke skola överlämnas för arkivering.
Bland dessa handlingar hade funnits memorialprotokollet från sammanträdet
den 16 maj 1949 med inneliggande yttranden från ämneslärarna på
Kihlgrens ovannämnda förfrågan. Dessa utsorterade handlingar, vilka han

143

ansett icke skola arkiveras eller på annat sätt förvaras, hade han icke
omedelbart förstört, utan han hade haft dem kvar på ett bord i sin bostad.

Den 23 januari 1950 omkring klockan 11, uppgav Kihlgren vidare, hade
klaganden infunnit sig hos Kihlgren på universitetets kansli och anhållit
att för tidningen Ergos räkning få taga del av Ask-Upmarks skrivelse den
21 februari 1949. Kihlgren hade lämnat klaganden det beskedet, att skrivelsen
icke intagits i fakultetens protokoll och att den enligt Kihlgrens
mening icke vore att anse som offentlig handling. Efter samtalets slut hade
klaganden avlägsnat sig men omkring klockan 14 efter expeditionstidens
slut återkommit i sällskap med medicine licentiaten Börje Löfgren och
Holmdahl, varvid nyssnämnda anhållan upprepats och från Kihlgrens sida
samma besked lämnats. Av samtalet i övrigt erinrade sig Kihlgren särskilt,
att någon frågat om skrivelsen icke vore diarieförd, vartill Kihlgren genmält,
att diarieföring av de inkomna uppgifterna icke förekommit och att
protokoll vid undervisningsnämndens sammanträden icke förts. Då Kihlgren
vidblivit sin tidigare uttalade uppfattning att Ask-Upmarks skrivelse
icke vore att anse som offentlig handling, hade klaganden och hans kamrater
anhållit att få tala med universitetets rektor, vilken under samtalet
passerat förbi på väg till sitt ämbetsrum. Antingen vid detta eller något
senare tillfälle hade Kihlgren för Berg företett fakultetens protokoll för
den 18 mars, den 25 april och den 16 maj 1949, varav framginge, att de
av klinikcheferna i anledning av förfrågningen i februari 1949 lämnade
uppgifterna, bland annat Ask-Upmarks, icke funnos intagna i protokollet,
och meddelat, att han icke heller ansett sig böra överlämna nämnda handlingar
till framtida förvaring i arkivet. I varje fall hade Kihlgren vid klagandens
och hans kamraters besök hos Berg den 23 januari 1950 på Bergs
fråga lämnat besked av samma innehåll. Berg hade icke frågat Kihlgren,
huruvida handlingen funnes i behåll eller var den funnes. Då frågan gällt
huruvida handlingen vore offentlig eller ej och Kihlgren varit övertygad
om att den ej vore offentlig, hade spörsmålet var handlingen eventuellt
fanns enligt Kihlgrens mening i detta sammanhang varit ovidkommande.
Lördagen den 28 januari hade Kihlgren i tidningen Upsala läst en artikel
om klagandens skrivelse till JO. Kihlgren hade vid hemkomsten till bostaden
sökt igenom de av honom utsorterade handlingarna och bland dessa
anträffat Ask-Upmarks yttrande med anledning av Kihlgrens förfrågan i
februari 1949. Han hade då tagit detta yttrande och lagt in detsamma i sin
portfölj. Söndagen den 29 januari hade Kihlgren, som han ofta brukade
göra, arbetat på sitt tjänsterum. Under det Kihlgren varit sysselsatt med
sitt arbete hade Fåhroeus kommit in i Kihlgrens tjänsterum. Att Eåhrseus
kommit till universitetet och besökt Kihlgrens tjänsterum en söndag hade
icke varit något ovanligt. Under samtalet dem emellan hade Kihlgren frågat
Fåhraeus, huruvida denne läst artikeln i tidningen Upsala. Fåhneus hade
varit helt ovetande om denna artikel, varför Kihlgren visat honom den -

144

samma. Därefter hade han även visat Ask-Upmarks skrivelse, vilken
Kihlgren då tagit fram ur sin portfölj. Med anledning av innehållet i artikeln
hade Kihlgren bestämt sig för att icke, som han tidigare haft för
avsikt, förstöra handlingen, då han ansett sig först böra avvakta JO:s
beslut om handlingen vore att anse som offentlig eller icke. Han hade då
tänkt lägga in handlingen i kassaskåp, men detta hade icke blivit av. Den
31 januari 1950 hade Kihlgren fortfarande haft handlingen förvarad i sin
portfölj. Innan Berg den 18 februari 1950 avgivit sitt yttrande till JO
hade han frågat Kihlgren, huruvida handlingen omhändertagits. Kihlgren
hade då svarat, att handlingen icke omhändertagits, varmed han avsett,
att handlingen — på sätt Kihlgren tidigare upplyst Berg — icke intagits
i något protokoll eller omhändertagits för arkivering. Den 22 februari hade
Kihlgren från JO mottagit en skrivelse med anmodan att yttra sig om
var handlingen då förvarades. Dagen därpå hade Kihlgren sökt efter handlingen
men icke kunnat finna densamma. Handlingen hade dittills förvarats
i Kihlgrens portfölj, vilken i sin tur förvarats på ett sådant sätt, att Kihlgren
saknade anledning misstänka att någon obehörig kunnat tillgripa
handlingen. Kihlgren kunde icke annat än gissningsvis förklara på vad sätt
handlingen förkommit för honom. Han ville dock framhålla, att han, då
han i tidningen Upsala läst om klagandens anmälan till JO, lagt in tidningen
och handlingen i sin portfölj, i vilken han då redan tidigare förvarade
ett exemplar av tidningen Svenska Dagbladet i avsikt att därur
klippa ut en artikel av Karl Ragnar Gierow om räntmästartjänsten vid
universitetet. Dessa båda tidningar hade Kihlgren därefter icke kunnat
återfinna, varför han hölle för troligt, att han vid något tillfälle som han
nu icke kunde erinra sig kastat bort tidningarna, varvid här ifrågavarande
handling följt med. Kihlgren förnekade, att han fortfarande förvarade handlingen
eller att han avsiktligt förstört densamma.

Berg uppgav vid samtal med polismästaren Hans Eriksson följande:
Lördagen den 21 januari 1950 hade Berg i sin bostad blivit i telefon uppringd
av Löfgren, med vilken Berg tidigare var bekant. Löfgren hade omtalat,
att han i sin hand hade en fotostatisk kopia av ett av Ask-Upmark
till medicinska fakultetens undervisningsnämnd avgivet yttrande, som avsåge
utländska medicine studerandes möjlighet att följa kursen vid fakulteten.
Inom studentkretsar hade man enligt Löfgren funnit innehållet i
yttrandet anmärkningsvärt. Löfgren hade uppläst Ask-Upmarks yttrande.
Berg, som icke deltagit i undervisningsnämndens sammanträden, hade dittills
saknat varje kännedom om förekomsten av detta yttrande. Löfgren
hade under telefonsamtalet vidare meddelat, att man övervägde att låta
publicera yttrandet i studenttidningen Ergo. Enligt vad Löfgren anfört
skulle det också ha varit på tal att påkalla JO:s uppmärksamhet på yttrandet.
Berg hade — sedan Löfgren ytterligare en gång uppläst Ask-Upmarks
yttrande — uttalat, att man icke nödvändigt behövde tolka det kortfattade

145

yttrandet direkt efter ordalydelsen utan att även ett mindre anmärkningsvärt
innehåll kunde utläsas ur detsamma. Vad som ytterligare avhandlats
mellan Berg och Löfgren kunde Berg nu icke i detalj erinra sig. Berg hade
endast framfört de synpunkter, som han vid den hastiga konfrontationen
med ärendet för det dåvarande ansett sig böra anlägga å detsamma. Utgångspunkten
hade därvid för Bergs del varit den, att yttrandet hämtats
direkt från medicinska fakultetens protokoll. Berg ville minnas, att Löfgren
under telefonsamtalet meddelat, att klaganden och Holmdahl befunnit sig
i Löfgrens sällskap. Jämväl dessa två vore väl kända av Berg. Den 23
januari hade Berg kommit till sitt tjänsterum omkring klockan 14. Då Berg
kommit in i kansliet, hade där uppehållit sig Löfgren, klaganden och Holmdahl,
samtalande med Kihlgren. Berg hade då förstått, att deras ärende
angått Ask-Upmarks yttrande. Efter en kort stund hade studenterna begärt
att få tala med Berg och kommit in i rektorsrummet, där någon av Löfgren,
klaganden eller Holmdahl tagit upp frågan om det åsyftade yttrandet av
Ask-IJpmark och därvid begärt en avskrift av detta. Löfgren hade framtagit
och visat den fotostatiska kopia av yttrandet, som han vid sitt telefonsamtal
uppläst för Berg, samt meddelat, att Kihlgren ej ansett sig kunna
ställa yttrandet till förfogande. Berg hade med anledning av deras begäran
gått ut i kansliet och frågat Kihlgren, som hade sin arbetsplats där, efter
det avsedda yttrandet. Kihlgren hade omedelbart svarat, att yttrandet
icke funnes intaget i något fakultetens protokoll eller i övrigt omhändertagits
för arkivering. Det besked Berg erhållit av Kihlgren hade han meddelat
Löfgren och hans kamrater. Samtalet mellan Berg, å ena, samt Löfgren
och hans kamrater, å andra sidan, hade därefter kommit att angå
frågan, huruvida den åsyftade handlingen vore att betrakta såsom offentlig
handling eller ej. Antingen vid detta tillfälle eller någon av de följande
dagarna i samma vecka, då klaganden på nytt uppsökt Berg, hade klaganden
framhållit, att han konsulterat juridisk sakkunskap och att denna
hävdat, att handlingen vore att betrakta såsom offentlig. Man hade även
gemensamt studerat tryckfrihetsförordningen. På grund av det besked
Berg erhållit av Kihlgren och efter att ytterligare ha reflekterat över frågan
hade Berg kommit till den bestämda övertygelsen, att handlingen icke vore
offentlig. För ett antal år sedan, då Berg varit styresman för Akademiska
sjukhuset, hade Berg ingående diskuterat likartade frågor — såvitt anginge
sjukhusets handlingar — med borgmästaren Bertil Hagström, vilken vid
denna tid innehaft offentligt uppdrag att utreda frågan om rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Berg hade på grund därav ansett sig vara
fullt på det klara med vad omhändertagandet innebure i fråga om en handlings
offentlighet eller icke offentlighet. Det besked Berg erhållit av Kihlgren
hade inneburit, att handlingen icke varit offentlig, enär den icke intagits
i protokoll eller eljest omhändertagits för arkivering. Berg hade därför
ej heller ansett sig ha anledning att närmare tillfråga Kihlgren, huru -

10 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1952 års riksdaf/.

146

vida handlingen funnes i behåll eller söka utröna var den funnes. Han
hade vid detta tillfälle icke heller frågat Kihlgren därom. Vid något tillfälle
hade emellertid Berg kontrollerat Kihlgrens uppgift att Ask-Upmarks
yttrande icke funnes intaget i fakultetens protokoll. Den 30 januari 1950
hade Berg erhållit klagandens anmälan på remiss från JO. Berg hade samma
dag överlämnat remissen till Fåhraeus i dennes egenskap av fakultetens
dekanus med anmodan att utreda ärendet samt inkomma med yttrande.
Dessförinnan hade Berg icke haft något samtal i ärendet med Fåhraeus.
Medan ärendet varit på remiss hos Fåhraeus hade Berg ej heller närmare
diskuterat detta med Ivihlgren, men Berg hade vid ett par tillfällen efterlyst
detsamma, då Berg velat ha några dagar på sig för det yttrande han
hade att avgiva.

Berg meddelade slutligen, att han icke vid något tillfälle med Ask-Upmark
berört frågan om den åsyftade handlingen eller dess innehåll, liksom ej
heller den till JO inlämnade anmälan.

Fåhraeus förklarade på förfrågan, att han icke hade någon kännedom om
de upplysningar Kihlgren lämnat Berg angående handlingen. I övrigt kunde
Fåhraeus numera icke erinra sig några detaljer från de samtal han haft med
Kihlgren angående handlingen. Fåhraeus ville i detta sammanhang framhålla,
att han så gott som dagligen hade samtal och överläggningar med
Kihlgren i tjänsteangelägenheter.

Sedan Berg anmält, att han hade ytterligare upplysningar att lämna i
saken, och på grund därav den 21 februari 1951 beretts tillfälle att avgiva
nytt yttrande i ärendet, anförde Berg följande.

Av polisutredningen framginge, att det förhållandet att det kunde vara
av betydelse, huruvida Berg vid besvarandet av klagandens begäran om
avskrift varit medveten om att den efterfrågade handlingen alltjämt funnits
kvar, ej varit på tal mellan Berg och Kihlgren, när Berg av honom
erfarit, att handlingen varken blivit intagen i fakultetens protokoll eller
ingått bland dess ”acta”. Berg kände sig dock övertygad om att han vid
detta tillfälle inom sig själv räknat såsom ytterst sannolikt, att Kihlgren
alltjämt hade handlingen liggande bland sådana anteckningar, som han
visserligen utgallrat och ej överfört till ”acta”, men som han ännu ej förstört.
Av mångårig erfarenhet visste Berg, att Kihlgren brukade spara
dylika papper lång tid, innan han förstörde dem. Då Berg den 25 januari
1950 utfärdat det skriftliga svaret till klaganden, hade Berg i varje fall
varit fullt medveten om att Kihlgren hade handlingen bland sina papper.
Vilken dag Berg fått detta besked, som sålunda för Berg ingalunda varit
överraskande, kunde han ej erinra sig, men han vore angelägen om att
betyga, att Kihlgren ej på minsta sätt sökt undanhålla honom vetskap
därom. Att Berg ej meddelat klaganden detta förhållande hängde samman
med Bergs redan då fasta och alltsedan ytterligare befästade övertygelse

147

att handlingen ej var att betrakta som en allmän handling. Klagandens
önskan att få publicera handlingen kunde ju ej tillmötesgås med mindre
handlingen vore offentlig. Huruvida den funnits kvar eller redan varit förstörd,
hade under sådana förhållanden enligt Bergs mening saknat varje
betydelse för klaganden. Ej heller för studenterna hade detta ägt någon
betydelse, då de ju till sitt förfogande haft fotostatkopia av handlingen.
Berg hade icke tidigare haft någon tanke på att ovannämnda förhållande
kunde ha relevans vid förevarande ärendes bedömande. Berg insåge emellertid
till fullo, att flera av de av honom vidtagna eller underlåtna åtgärderna
i detta ärende måste te sig i en helt annan dager, om de bedömdes enbart
med utgångspunkt från att den efterfrågade skrivelsen verkligen varit en
allmän handling. Inom universitetshusets kansliavdelning inrymdes dels
universitetets kansli, företrätt av rektor och akademisekreteraren med biträde
av två amanuenser, däribland Kihlgren, dels fakulteternas kanslier,
representerade av var sin fakultetsnotarie. Diariet vore gemensamt för universitetets
och fakulteternas kanslier, likaså vore arkivet gemensamt och
stode närmast under akademisekreteraren, men för övrigt vore kanslierna
skilda. Rektorsämbetet och de olika fakulteterna vore att betrakta såsom
skilda myndigheter. Det här föreliggande ärendet hade ursprungligen helt
tillhört den medicinska fakulteten, vars notarie vore Kihlgren. Då klaganden
uppsökt Berg den 23 januari 1950, hade ärendet angått Berg såsom
rektor endast i den mån Berg under sitt ämbete hade universitetets arkiv,
vilket såsom ovan nämnts omfattade omhändertagna handlingar även från
den medicinska fakulteten. Då klaganden begärt beslut av rektorsämbetet
jämte besvärshänvisning, hade Berg därför ansett sig formellt förhindrad
att beträffande en handling, som icke var underställd Berg, fatta något
beslut. På klagandens fråga, varför besvärshänvisning ej lämnats, hade
Berg meddelat honom detta och hänvisat till den medicinska fakulteten,
som vore den myndighet, vars beslut i en sådan fråga kunde begäras och
vars beslut också eventuellt kunde överklagas. Någon sådan framställning
till fakulteten hade emellertid ej gjorts, utan klaganden hade i detta läge
vänt sig till JO. Sedan JO remitterat klagandens anmälan till Berg, hade
Berg omedelbart infordrat yttrande av fakultetens dekanus. Först sedan
Berg mottagit detta, hade han haft formell anledning att taga ställning till
frågan, huruvida Kihlgren förfarit riktigt genom att ej överlämna den
efterfrågade skrivelsen för förvaring. Berg ville i detta sammanhang tillägga,
att han såsom rektor ej ansett sig ha formell rätt att anmoda Kihlgren att
till Berg överlämna handlingen. Å andra sidan vore Berg fullt övertygad
om att han skulle ha bett Kihlgren att få titta på papperet, om Berg ej
genom studenternas fotostatkopia väl känt till dess innehåll, men en dylik
begäran från Bergs sida skulle i så fall ej ha haft karaktären av en anmodan
i tjänsten. Fakultetens dekanus hade däremot haft full rätt att taga del

148

av handlingen, och för honom hade Kihlgren också, såsom framginge av
handlingarna, utan påstötning uppvisat den.

Undervisningsnämnderna vid universitetet — anförde Berg slutligen —
kunde enligt hans mening betraktas såsom ett genom universitetsstatuterna
föreskrivet slag av beredningsutskott inom varje fakultet med uppgift att
förbereda vissa frågor. Universitetsstatuternas § 108 sade också: ”. . .skall
inom varje jakultet finnas en undervisningsnämnd . . .”. Att dessa beredningsutskott
statutenligt förstärktes med studentrepresentanter ändrade
enligt Bergs uppfattning ej denna deras karaktär. Endast i särskilda fall
kunde undervisningsnämnd få fakultetens uppdrag att å dennas vägnar
fatta beslut; i övrigt överlämnade nämnden (efter utredning, med till- eller
avstyrkan o. s. v.) ärendena till fakulteten. Under sådana förhållanden kunde
Berg ej finna, att en undervisningsnämnd vore att betrakta såsom en
myndighet. Fakulteten vore däremot i detta sammanhang utan tvivel att
anse som en myndighet och en sådan av kollegial natur. Det ärende, i vilket
Ask-Upmarks skrivelse förekommit, hade varit ett av fakulteten till undervisningsnämnden
lämnat utredningsuppdrag. I och för utredningen hade
de fakultetsmedlemmar, som voro överläkare på sjukhuset, anmodats att
inkomma med vissa uppgifter om disponibla utbildningsplatser. Svaren på
denna anmodan uppfattade Berg såsom konkreta uppgifter, avsedda att
ingå i en av nämnden gjord sammanställning, d. v. s. såsom helt likvärdiga
med sådan minnesanteckning eller annan uppteckning, varom tryckfrihetsförordningen
talade i 2 kap. 4 §. Alla yttranden hade härrört från medlemmar
av den kollegiala myndigheten själv, och det hade sålunda varit fråga
om en helt intern beredning inom myndigheten. Att ett av de inkomna
svaren, vid sidan av besvarandet av de framställda frågorna, innehållit
ett uttalande helt utanför utredningens ram kunde enligt Bergs mening
ej ge en annan formell karaktär åt just detta svar. Sådana löst infogade,
ofta tillspetsade aforismer från Ask-Upmarks sida vore ej ovanliga inom
fakulteten. Skulle den, som gjort uttalandet, önskat få det upptaget till
behandling i fakulteten, hade han ju såsom fakultetsmedlem haft möjlighet
att framställa, yrkande därom vid fakultetens behandling av ärendet, varvid
han själv var närvarande. Likaså hade studentrepresentanterna haft möjlighet
att påyrka uttalandets upptagande till behandling i undervisningsnämnden,
om de så önskat. De på angivet sätt infordrade uppgifterna från
vissa fakultetsmedlemmar kunde alltså enligt Bergs mening ej betraktas
såsom sådana inkomna eller inom myndigheten upprättade handlingar,
vilka enligt tryckfrihetsförordningens 2 kap. 2 § automatiskt vore allmänna
handlingar. Berg ville tillägga, att hans ovan framlagda synpunkter
och uttalade uppfattningar, vilka hela tiden utgjort förutsättning för hans
eget och kansliernas handläggande av detta ärende, hade en stor principiell
betydelse för universitetets administration och att det därför vore av värde
att erhålla JO:s auktoritativa uttalande i dessa frågor. Skulle undervis -

149

ningsnämnd anses såsom sådan statsmyndighet, varom tryckfrihetsförordningens
2 kap. 2 § talade, finge detta genomgripande konsekvenser även i
fråga om t. ex. den i universitetsstatuternas § 122 föreskrivna betygsnämnden.
Denna hade, syntes det Berg, samma formella ställning som en undervisningsnämnd
— genom adjunktion kunde dock till och med en utanför
fakulteten stående vetenskapsman vara röstberättigad medlem — och dess
befogenheter vore på liknande sätt begränsade till att vara beredande och
förslagsställande inom myndigheten, d. v. s. fakulteten. Fråga om en omorganisation
av undervisningsnämnderna vore för närvarande aktuell, och
förslag hade från studenthåll framförts, att deras befogenhet skulle vidgas
till att fatta även verkställbara beslut i vissa ärenden. Om så skulle ske,
torde frågan om dessa nämnders karaktär av myndighet komma i ett annat
läge.

I en till rektorsämbetet vid Uppsala universitet avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas såsom huvudregel, att till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i den
ordning i förordningen vidare sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång
till allmänna handlingar. — De undantag, som medgivas härifrån, äro
angivna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
där det heter, att allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. Med statsmyndighet förstås, enligt 3 §, bland
annat till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder,
kommissioner och kommittéer.

I 4 § samma kapitel heter det, att minnesanteckning eller annan uppteckning,
som hos myndighet verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning
eller beredande till avgörande, skall ej hos myndigheten anses som
allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten
slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

I 2 kap. 8 § stadgas, att allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall
på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den
som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äge
ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.

Till grund för de anförda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ligger
ett av 1944 års tryckfrihetssakkunniga år 1947 avgivet betänkande med
förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 00), vilket förslag efter vissa
ändringar förelädes 1948 års riksdag i proposition nr 230.

150

I fråga om begreppet allmän handling hade de sakkunniga i betänkandet
(s. 69 o. f.) anfört följande.

Benämningen allmänna handlingar förekomme icke i den ursprungliga
lydelsen av tryckfrihetsförordningen utan hade införts däri genom 1937 års
lagstiftning såsom grundval för offentlighetsprincipens tillämpning. Såsom
huvudregel gällde, att varje allmän handling vore offentlig. En allmän handling
kunde dock på grund av bestämmelse i sekretesslagen eller enligt föreskrift,
som meddelats med stöd av denna lag, vara hemlig. Allmänna handlingar
kunde således vara antingen offentliga eller hemliga. Enligt definitionen
i 2 § 1 mom. i den äldre tryckfrihetsförordningen menades med allmänna
handlingar ”alla till stats- eller kommunalmyndighet inkomna och
därifrån utfärdade handlingar, hos sådan myndighet förda diarier, journaler,
register och andra dylika förteckningar, därstädes hållna protokoll, så
ock alla andra där upprättade handlingar, såvitt de hänföra sig till mål
eller ärenden som av myndigheten slutbehandlats”. Såsom framginge av
det återgivna stadgandet vore egenskapen av allmän handling i första hand
knuten till att handlingen inkommit till eller upprättats hos någon statseller
kommunalmyndighet. Å andra sidan vore alla hos sådan myndighet
förvarade handlingar att anse som allmänna. —.—.—. Tillräckliga skäl att
frångå den ståndpunkt, som låge till grund för den äldre tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, syntes icke föreligga. Även med den sålunda valda
utgångspunkten inställde sig vissa svårlösta spörsmål. I första hand gällde
dessa frågan, om och i vilken utsträckning brev eller andra personliga meddelanden
skulle anses som allmänna handlingar i sådana fall, då de anginge
visst hos myndighet förekommande mål eller ärende och tillställts befattningshavare
hos myndigheten under tyst eller uttrycklig förutsättning att
meddelandet vore av privat natur. I den äldre tryckfrihetsförordningen
angåves icke närmare, hur gränsen borde dragas mellan allmänna handlingar
och privata meddelanden eller brev. I 1927 års betänkande hade
anförts, att allmänna handlingars offentlighet principiellt borde gälla i avseende
å det som inkommit till myndigheter och tjänstemän i tjänsten, men
att tryckfrihetsförordningen icke lämpligen kunde lämna svar på frågan,
när en inkommen handling skulle anses ha denna egenskap. Vidare hade
i 1935 års betänkande framhållits, att något försök ej gjorts att fixera gränsen
mellan allmänna handlingar och vad som, ehuru däri tjänsteärenden
behandlades eller berördes, borde betraktas som privata brev och anteckningar.
Även i propositionen nr 140 till 1936 års riksdag (s. 34) hade uttalats,
att det icke gärna läte sig göra att i lagtexten närmare söka angiva
en sådan gräns men att avsikten ej vore att med den nya lagstiftningen
göra någon ändring i vad som redan kunde anses gälla. För att offentlighetsprincipen
skulle fylla sitt syfte vore uppenbart av stor vikt att den
oklarhet, som på denna punkt förelåge, såvitt möjligt undanröjdes. Vid
besvarande av den nyss uppställda frågan syntes avgörande betydelse icke

151

höra tilläggas vad meddelandets upphovsman själv angivit eller eljest kunde
ha förutsatt rörande meddelandets karaktär. Anginge meddelandet visst
hos myndigheten förekommande mål eller ärende, måste meddelandet anses
ha tillkommit i syfte att därmed påverka målets eller ärendets avgörande.
Det syntes då oegentligt och stridande mot offentlighetsprincipen, att meddelandet
genom att betraktas som enskilt skulle undandragas offentligheten.
Övervägande skäl torde alltså tala för att även sådana meddelanden ansåges
som allmänna handlingar; huruvida de såsom sådana borde vara offentliga
eller hemliga, borde bero av de bestämmelser som därom i varje
särskilt fall meddelades i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

De sakkunniga yttrade vidare: Av vad tidigare anförts framginge, att
såsom bestämmande för begreppet allmänna handlingar alltjämt syntes
böra bibehållas den nuvarande grunden att till allmänna handlingar hänfördes
sådana handlingar, som inkommit till eller upprättats hos statlig
eller kommunal myndighet. Även med denna utgångspunkt och efter en
närmare avgränsning av en handlings egenskap av allmän återstode dock
vissa spörsmål, som anknöte sig till handlingsbegreppet som sådant. I detta
sammanhang inställde sig särskilt frågan om de yttre kännetecken, som
fordrades för att en handling skulle anses föreligga. I tidigare utredningar
hade även denna fråga varit föremål för överväganden. I 1912 års betänkande
hade, vad särskilt anginge hos myndighet upprättade handlingar,
uttalats (s. 174), att icke vilka som helst av en tjänsteman i tjänsten gjorda
anteckningar borde hänföras under begreppet handling. I 1927 års betänkande
framhölles, att det ej syntes möjligt att utan ett alltför kännbart
åsidosättande av offentlighetsintresset företaga en uppdelning mellan sådana
skriftliga uppteckningar av olika slag, som kunde sägas vara nödvändiga,
och sådana som ej hade denna karaktär. Ej heller vore en uppdelning
på andra vägar möjlig. Om man således nödgades stanna vid att i
tryckfrihetsförordningen angiva ”handlingar” såsom föremål för offentlighet,
stode likväl fast vad i 1912 års betänkande anförts. Praxis syntes —
enligt vad i betänkandet vidare uttalades — peka hän mot en gräns som i
huvudsak bestämdes av uppteckningens form, d. v. s. dess egenskap att ha
eller icke ha den yttre beskaffenhet som låge i begreppet ”handling”. Det
borde vara fråga om en i stadgad ordning eller enligt praxis färdigställd
handling, som kunde sägas vara införlivad med myndighetens samlingar.
I 1935 års betänkande hade förutsatts, att vissa upprättade handlingar,
såsom promemorior, utredningar och minnesanteckningar, kunde vara att
anse som vederbörande tjänstemans privata papper och aldrig bli offentliga.
I propositionen till 1936 års riksdag hade i förevarande ämne anförts,
att ett visst utrymme otvivelaktigt alltid måste finnas för skriftliga anteckningar
och meddelanden i tjänsten, vilka icke kunde sägas vara allmänna
handlingar, samt att det, för att överhuvud en handling skulle kunna anses
föreligga, måste ställas vissa krav i fråga om språklig och annan yttre form.

152

Vid sidan av det mera begränsade handlingsbegrepp, som — att döma av
förut återgivna uttalanden — låge till grund för tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, mötte i den allmänna lagstiftningen, särskilt den nya processlagstiftningen,
ett handlingsbegrepp av vidare innebörd. Uti 38 kap.
nya rättegångsbalken upptoges vissa bestämmelser om skyldighet för innehavare
av skriftlig handling att förete sådan som bevis i rättegång. För att
en skriftlig handling skulle anses föreligga syntes i dessa fall ej fordras
mera än att däri skulle innefattas ett i skrift uttryckt tankeinnehåll. Även
minnesanteckningar och därmed jämförliga uppteckningar fölle under nya
rättegångsbalkens handlingsbegrepp. Ej heller inom straffrätten torde å
handling ställas andra formkrav än att meddelandet framträdde i en bestämd
språklig form i skrift (SOU 1944: 69 s. 253). Syftet med allmänna
handlingars offentlighet vore att möjliggöra en allmän upplysning rörande
samhällsförhållanden och en fri kritik av dessa. Allmänheten borde därför
äga fri tillgång till allt det skriftliga material, på vilket myndigheternas
beslut och åtgärder grundade sig. Från denna utgångspunkt torde icke i
och för sig böra från handlingsbegreppet uteslutas något skriftligt meddelande
— i vilken form det än framträdde. Hur skriften åstadkommits —
för hand, med maskinskrift, helt eller delvis genom tryck eller stencilering
eller på annat sätt — kunde icke anses avgörande, lika litet som om det
skriftliga meddelande, som handlingen innefattade, framstode som ett avslutat
helt. Även vad som ur språklig synpunkt vore ofullständigt kunde
vara en handling, exempelvis en blankett eller en tablå eller tabell. Det nu
sagda syntes även böra gälla återgivande i chiffer, stenografi eller annan
snabb- eller täckskrift. Vid bestämmande av tryckfrihetsförordningens
handlingsbegrepp torde ur olika synpunkter vara önskvärt, att såvitt möjligt
överensstämmelse kunde nås med den allmänna lagstiftningens. Vad
anginge den grupp av handlingar, som inkommit till myndighet vare sig
från annan myndighet eller från enskilda, torde några avgörande betänkligheter
däremot ej heller föreligga. Att döma av nyss återgivna tidigare
uttalanden syntes de åsyftade begränsningarna i tryckfrihetsförordningens
handlingsbegrepp ej heller avse sådana handlingar utan närmast handlingar,
som upprättats hos myndigheten. Vad anginge sistnämnda grupp av handlingar
talade uppenbart starka praktiska skäl för den ståndpunkten, att
handlingsbegreppet erhölle en mera begränsad innebörd. I denna del torde
alltså de tidigare i denna fråga framförda synpunkterna alltjämt böra vinna
beaktande. Med den vidare innebörd, som handlingsbegreppet enligt vad
förut anförts borde äga, syntes emellertid räckvidden av detta undantag
böra närmare angivas i lagen.

Vid avlåtandet av ovannämnda proposition nr 230 anförde chefen för
justitiedepartementet vid 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, som i denna
del var likalydande med de sakkunnigas förslag, bland annat följande.

För att begreppet allmän handling skulle erhålla nödig fasthet samt

153

osäkerhet om dess räckvidd icke skulle uppkomma, borde detta begrepp
bygga på att alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar
vore allmänna. Visserligen kunde det sägas, att denna bestämning också
förutsatte, för att offentlighetsprincipens syfte skulle tillgodoses, att handlingar
i erforderlig utsträckning förvarades hos myndigheterna. Handlingar
skulle kunna utgallras i sådan omfattning, att den fria insynen över myndigheternas
åtgärder försvårades eller förhindrades. Detta spörsmål hade
emellertid dittills icke varit reglerat i tryckfrihetsförordningen och tillräckliga
skäl att införa bestämmelser därom syntes icke föreligga. Uppenbart
vore likväl, att en utgallring av dylik omfattning strede mot de grundsatser,
på vilka reglerna om allmänna handlingars offentlighet vilade. Å andra
sidan syntes hinder icke böra möta mot en utgallring av handlingar som
vore av mindre betydelse, även om dessa på grund av sekretessbestämmelser
icke varit fritt tillgängliga.

I 2 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning hade de
sakkunniga, i överensstämmelse med vad de anfört i betänkandet, såsom
ett första stycke i paragrafen upptagit ett stadgande, enligt vilket brev
och andra sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet,
skulle, ehuru de icke voro ställda till myndigheten, anses som allmänna
handlingar, om de ej uppenbart voro utan betydelse för mål eller ärende,
som myndigheten hade att handlägga. Såsom ett andra stycke i samma
paragraf hade de sakkunniga upptagit det stadgande, som nu återfinnes
i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Vid avlåtandet av propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning
förklarade sig chefen för justitiedepartementet vilja stanna för att låta
gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden och.
brev liksom dittills ankomma på rättspraxis och uteslöt därför det av de
sakkunniga föreslagna första stycket i 4 § ur det för riksdagen framlagda
förslaget. Beträffande det av de sakkunniga föreslagna andra stycket anförde
departementschefen följande.

Såsom andra stycke i paragrafen hade de sakkunniga upptagit en bestämmelse
angående vissa uppteckningar, som verkställts hos myndighet. Detta
stadgande syntes i huvudsak innefatta endast ett lagfästande av vad redan
gällde. I yttrandena hade några erinringar icke gjorts mot stadgandet.
Publicistklubben funne stadgandet tillfyllestgörande, med de preciseringar
som gåves i de sakkunnigas motivering. I denna del hade departementschefen
biträtt de sakkunnigas förslag; i paragrafen bibehölles således vad
de sakkunniga upptagit såsom andra stycke i den av dem föreslagna paragrafen.

De ovan omförmälda i propositionen nr 230 föreslagna bestämmelserna
i 2 kap. tryckfrihetsförordningen antogos av riksdagen i oförändrat skick.

Av vad ovan anförts torde framgå, att regelmässigt alla till myndighet
inkomna handlingar äro att anse såsom allmänna handlingar. Detta gäller

154

också meddelanden till viss tjänsteman rörande ärende som beredes av
honom, om meddelandet tillkommit för att påverka ärendets avgörande.
Även promemorior och andra av tjänsteman upprättade anteckningar i
och för ärendets föredragning inför myndighet kunna komma att betraktas
såsom allmänna handlingar, nämligen om de efter ärendets slutbehandling
införlivas med den ärendet tillhörande akten. Bortsett från dessa senare
handlingar, för vilkas likställande med allmänna handlingar förutsättes särskilt
omhändertagande för förvaring, torde regelmässigt de till ett avslutat
ärende hörande handlingarna — i den mån de ej skola återställas till part
— böra tillvaratagas och arkiveras, åtminstone om de tjänat såsom underlag
för ärendets prövning hos myndigheten. I detta sammanhang må erinras,
att jämlikt 1 § kungl. kungörelsen den 8 september 1924 angående
utgallring av arkivalier ur vissa offentliga arkiv samt angående förvaring
av förutvarande statsmyndigheters ävensom upplösta kommittéers m. fl.
arkiv må till statsförvaltningen hörande verk och myndigheter icke utgallra,
förstöra eller eljest avhända sig arkivalier i andra fall, än då dylik åtgärd
må vara i särskild författning stadgad eller Kungl. Maj:t efter riksarkivets
hörande eljest därom meddelat föreskrift.

I förevarande ärende är upplyst, att Kihlgren i egenskap av medicinska
fakultetens notarie av professorn Ask-Upmark i februari 1949 erhållit ett
skriftligt svar på en gjord cirkulärförfrågan till cheferna för de medicinska
klinikerna om det antal platser, som vid kliniska kurser kunde ställas till
förfogande för utländska medicine studerande, samt att detta och övriga
svar från klinikcheferna anmälts vid sammanträden med medicinska fakultetens
undervisningsnämnd och senare med fakulteten den 18 mars och
den 16 maj 1949. Enligt egen uppgift har Kihlgren ansett de inkomna svaren,
som med ett undantag icke intagits i protokoll, icke behöva bevaras
för framtiden, enär de icke vore allmänna handlingar, och därför ej överlämnat
desamma till universitetets kansli för arkivering.

I ärendet är vidare upplyst, att klaganden den 23 januari 1950 hos Kihlgren
begärt att få taga del av Ask-Upmarks skrivelse, vars innehåll genom
fotostatisk kopia var honom förut bekant. Under hänvisning till att skrivelsen
icke vore allmän handling har Kihlgren därvid förklarat sig icke
kunna utlämna densamma till klaganden. Efter detta besked har klaganden
vänt sig till Berg i egenskap av universitetets rektor och till honom riktat
en begäran om avskrift av skrivelsen. Då Berg med anledning därav frågat
Kihlgren efter skrivelsen, har denne för Berg uppgivit, att skrivelsen icke
intagits i något medicinska fakultetens protokoll eller i övrigt omhändertagits
för arkivering. Berg har därefter lämnat klaganden svar i enlighet
med Kihlgrens besked, vilket inneburit, att skrivelsen icke var någon allmän
handling och därför icke omhändertagits. På av klaganden därefter samma
dag skriftligen gjord framställning till rektorsämbetet om utbekommande
av avskrift av skrivelsen har Berg i skrivelse den 25 januari 1950 till klagan -

155

den förklarat, att Ask-Upmarks skrivelse icke funnes förvarad bland universitetets
handlingar. Vid avlåtandet av detta svar har dock Berg — vilken
haft den bestämda uppfattningen att Ask-Upmarks skrivelse icke var att
betrakta såsom allmän handling och därför ansett Kihlgrens åtgärd att
icke omhändertaga densamma för arkivering fullt riktig — haft sig bekant,
att skrivelsen alltjämt innehades av Kihlgren.

Av vad ovan anförts framgår att, då Ask-Upmarks skrivelse inkommit till
Kihlgren såsom svar på en av denne i egenskap av tjänsteman hos medicinska
fakulteten gjord förfrågan i ärende, som var föremål för behandling
inom fakultetens undervisningsnämnd, skrivelsen måste anses som en till
statsmyndighet inkommen handling. Såsom av utredningen framgår ha de
i februari 1949 inkomna svaren på Kihlgrens förfrågan, däribland AskUpmarks
yttrande, också varit föremål för övervägande av undervisningsnämnden
och fakulteten. Även om skrivelsen sedermera icke kommit att
ligga till grund för beslutet vid fakultetssammanträdet den 16 maj 1949 —
tydligen på grund av att Ask-Upmark då varit personligen tillstädes och
muntligen lämnat tillräckliga upplysningar — synes det mig uppenbart,
att skrivelsen, liksom övriga skriftliga svar från klinikcheferna, varit att
anse såsom en allmän handling. Huruvida densamma fått inflyta i ett protokoll
rörande ärendet eller icke kan icke utöva någon inverkan på bedömandet
av skrivelsens karaktär som handling. Såsom allmän handling hade
den också bort av Kihlgren bevaras för arkivering.

Till försvar för uppfattningen att Ask-Upmarks skrivelse icke skulle utgöra
allmän handling ha Kihlgren och Berg åberopat, att densamma skulle
utgöra sådan i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen avsedd uppteckning, som
hos myndighet verkställts allenast för ärendes föredragning eller beredande
till avgörande, samt till följd därav icke varit att anse såsom allmän handling
under annan förutsättning än att densamma efter ärendets slutbehandling
omhändertagits för förvaring, vilket emellertid icke skett. Såsom skäl
för hänförandet av skrivelsen till uppteckning av nämnda slag har Berg
särskilt framhållit, att undervisningsnämnden icke vore att betrakta som
en myndighet utan närmast vore att likställa med ett beredningsutskott,
vilket hade att förbereda ett ärende för behandling inom fakulteten och för
denna framlägga förslag i saken. Enligt Bergs mening skulle uppgifter, som
från fakultetsledamöter införskaffades av nämnden, även om de lämnades
skriftligen, vara att anse som allenast arbetsmaterial för ärendets behandling
inom nämnden och fakulteten.

De av Kihlgren och Berg anförda skälen för att Ask-Upmarks skrivelse
skulle anses som uppteckning av ovannämnda slag synas mig icke bärande.
Enligt min mening måste undervisningsnämnd, som är en i universitetsstatuterna
föreskriven institution för behandling av vissa frågor, anses som
en myndighet och ej allenast ett beredningsutskott inom fakulteten. Vad
angår skrivelsens hänförande i och för sig till handlingar, som avses i 2 kap.

156

4 § tryckfrihetsförordningen, torde såväl av ordalagen i stadgandet — minnesanteckning
eller annan uppteckning etc. — som av vad som förekommit
vid stadgandets tillkomst framgå, att i paragrafen åsyftas föredragningspromemorior
och andra anteckningar, som verkställts av myndighetens
egna befattningshavare, såsom exempelvis Kihlgrens förut omförmälda promemoria.
En till undervisningsnämnden inkommen skrivelse med svar på
gjord förfrågan kan uppenbarligen icke vara av beskaffenhet att hänföras
till dylika uppteckningar. I detta sammanhang må även framhållas, att
Ask-Upmark, ehuru ledamot av medicinska fakulteten, dock icke var ledamot
i undervisningsnämnden.

Då det icke ens påståtts, att handlingens innehåll varit av sådan beskaffenhet
att för hemlighållande av detta skulle kunna åberopas något stadgande
i sekretesslagen, har alltså Kihlgren, vid det förhållandet att skrivelsen
ännu vid tiden för klagandens hänvändelse till Kihlgren fanns i behåll
hos denne, bort utlämna skrivelsen till klaganden för genomläsning. Med
hänsyn till Kihlgrens uppfattning om skrivelsens karaktär av icke allmän
handling och då klaganden omedelbart efter Kihlgrens besked i saken hos
rektorsämbetet begärt avskrift av skrivelsen och därmed underställt frågan
om handlingens offentlighet ämbetets bedömande, synes mig Kihlgrens av
ämbetet sedermera gillade vägran att tillhandahålla handlingen icke böra
medföra någon min vidare åtgärd mot Kihlgren.

Vad angår det av Berg på klagandens ovannämnda begäran meddelade
beskedet att skrivelsen icke fanns förvarad bland universitetets handlingar,
har detta besked varit grundat på Bergs uppfattning att handlingen med
hänsyn till innehållet i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen icke skolat omhändertagas
och att till följd därav Kihlgrens förfarande att icke överlämna
skrivelsen till universitetets arkiv för förvaring i akten till ärendet
varit fullt riktigt. Enligt vad numera blivit upplyst har emellertid Berg
vid avlåtandet av sitt skriftliga svar till klaganden ägt kännedom om att
Ask-Upmarks skrivelse fortfarande innehades av Kihlgren. Vid sådant förhållande
hade Berg, i stället för att lämna ett besked av innebörd att någon
avskrift icke kunde utfärdas eftersom rektorsämbetet icke innehade AskUpmarks
skrivelse, bort antingen själv pröva frågan om handlingens offentlighet
och klagandens därpå beroende rätt att erhålla avskrift eller ock för
prövning överlämna klagandens framställning till medicinska fakulteten,
som senast handlagt det ärende, vari skrivelsen inkommit. På grund av
bestämmelsen i § 22 i universitetsstatuterna att rektor ”utövar den närmaste
vården och tillsynen över allt vad som rör universitetet” synes det
mig antagligt, att rektor såsom universitetets chef bör äga befogenhet att
pröva en dylik fråga. Erinras må i detta sammanhang också, att akten till
det ärende, vilket handlingen ifrågasatts skola tillhöra, då varit överlämnad
till universitetets under rektors vård befintliga arkiv. Då enskild person
uppenbarligen måste anses berättigad att för utfående av avskrift av hand -

157

ling hos någon av universitetets fakulteter eller befattningshavare vända
sig till rektorsämbetet med sin begäran, bör det — om rektor anser sig
sakna bestämmanderätt i fråga om handlingens utlämnande — i allt fall
åligga honom att tillse, att framställningen blir prövad av behörig myndighet
vid universitetet.

Med hänsyn till omständigheterna lät jag bero vid dessa uttalanden,
och var ärendet därmed av mig slutbehandlat.

5. Fråga om åklagares befogenhet att återkalla av honom
utförd talan om enskilt anspråk i anledning av brott.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handelsresanden Herbert Malm
i Norrköping härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Natten till den 9 augusti 1949, då klaganden tillfälligt uppehöll sig i
Mjölby, tillgreps en av klaganden disponerad, ”firma Trädgårdsmateriel”
i Norrköping tillhörig personbil. Bilen påträffades följande dag i Linköping
och återlämnades till klaganden genom polisens försorg.

Sedan landsfiskalen i Eksjö distrikt Tore Rydberg den 22 augusti
1949 anhållit fabriksarbetaren Rune Olsson från Linköping såsom på sannolika
skäl misstänkt för ett flertal stöldbrott, erkände Olsson den 26
augusti 1949, bland annat, att han i samråd med en kamrat utfört tillgreppet
av bilen samt därefter brukat den för färd till Linköping. Den
29 augusti 1949 häktades Olsson av Norra och Södra Vedbo häradsrätt,
varvid rätten förordnade, att åtal skulle väckas senast den 7 september

1949.

Den 2 september 1949 inkom till Rydberg från landsfiskalen i Mjölby
distrikt ett den 10 augusti 1949 upprättat förundersökningsprotokoll rörande
tillgreppet av ifrågavarande bil. Enligt detta protokoll hade klaganden
underrättat polisen i Mjölby, att om förövaren av tillgreppet påträffades,
”Trädgårdsmateriel” vid kommande rättegång skulle framställa enskilt
anspråk på grund av brottet, samt hemställt, att åklagaren måtte utföra
denna talan.

Samma dag inkom till Rydberg från kriminalpolisen i Linköping — jämte
ett förundersökningsprotokoll rörande vissa av Olsson i Linköping begångna
brott — en så lydande skrivelse:

”Undertecknad, innehavare av Renaultbil med registreringsnummer
E. 12378, befullmäktigar härmed vederbörlig åklagare att för min räkning
kräva ersättning med nedanstående belopp för den skada och förlust, som
åsamkats mig genom stöld av ovanstående bil den 9 augusti 1949 i Mjölby,
nämligen:

158

min andel i kostnaderna för motorreparation .............. kr. 350:_

förlust som jag lidit genom att bilen icke kunnat brukas under

14 dagar å 25 kronor ................................ » 359;__

Kr. 700: —

Norrköping den 31 augusti 1949.

Herbert Malm

adr. Himmelstalundsvägen 32
Bevittnas: Asta Svensk.”

Den 7 september 1949 väckte Rydberg åtal mot Olsson för nio olika
egendomsbrott, däribland tillgreppet av bilen. I stämningsansökningen
framställde Rydberg, såvitt nu är i fråga, för klagandens räkning ersättningsanspråk
med 700 kronor.

Sedan rätten utsatt malet till huvudförhandling den 10 september 1949,
hemställde Rydberg den 8 september vid telefonsamtal med klaganden, att
denne skulle till Rydberg genast insända specificerad kostnadsräkning till
styrkande av ersättningsanspråken. Samma dag som huvudförhandlingen
hölls inkom till Rydberg från klaganden en kostnadsräkning å tillhopa 751
kronor, avseende vissa reparationer å bilen av styrinrättningen, karossen
och motorn samt målning. Enligt en samtidigt inkommen skrivelse från
klaganden skulle talan, såvitt avsåge de i räkningen upptagna posterna,
omfatta endast ett belopp av 350 kronor.

Vid huvudförhandlingen framställde Rydberg klagandens ersättningsanspråk.
Då emellertid den tilltalade bestred anspråket, återkallade Rydberg
klagandens talan, till följd varav denna talan i målet förföll. Beträffande
målet i övrigt meddelade rätten dom samma dag.

I en den 9 september 1950 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
följande.

Den 12 oktober 1949 hade klaganden framställt en skriftlig förfrågan till
Rydberg beträffande målet och dess handläggning. Klaganden hade icke
fått något svar därpa. Omkring den 20 maj 1950 hade klaganden gjort en
förnyad förfrågan i samma sak utan att likväl erhålla något svar. Klaganden
hemställde därför, att Rydberg måtte ställas till ansvar för underlåtenhet
att lämna honom nödvändig och begärd redogörelse för målets handläggning.

På anmodan av mig inkom Rydberg med yttrande över klagomålen.
Däri anförde han följande.

Sedan klaganden — med anledning av att Olsson erkänt tillgreppet av
bilen — underrättats jämlikt bestämmelserna i 22 kap. 2 § andra stycket
rättegångsbalken, hade från klaganden inkommit skrivelsen av den 31

159

augusti 1949. Med anledning därav hade Rydberg beslutat att utföra klagandens
målsägandetalan. Enär de i skrivelsen lämnade uppgifterna emellertid
icke varit tillfyllest för talans utförande och saken brådskat, hade
Rydberg telefonledes satt sig i förbindelse med ”firma Trädgårdsmateriel”
och anhållit om specificerad kostnadsräkning till styrkande av skadeståndsanspråken.
Då den begärda uppgiften ännu den 8 september icke inkommit,
hade telefonsamtalet med klaganden ägt rum. Vid huvudförhandlingen hade
Rydberg för klagandens räkning framställt ersättningsyrkande å sammanlagt
700 kronor. Den tilltalade hade emellertid bestritt kravet dels under
påstående att de i räkningen angivna skadorna icke kunnat förorsakas av
honom, enär han icke framfört bilen vårdslöst, och dels på den grund att
den förlust, som klaganden påstått sig ha lidit genom att bilen icke kunnat
användas under en tid av fjorton dagar, icke kunde anses styrkt. För att
bereda klaganden möjlighet att i särskild rättegång utföra sin talan hade
Rydberg då avstått från yrkandet. Rörande den av klaganden omförmälda
skrivelsen av den 12 oktober 1949 saknade Rydberg all kännedom. Däremot
vore det riktigt, att en skriftlig förfrågan från klaganden inkommit
till Rydberg den 31 maj 1950. Denna skrivelse hade emellertid återsänts
till klaganden för komplettering, enär de däri lämnade uppgifterna varit
alltför knapphändiga för identifiering av ärendet. Skrivelsen hade återkommit
i kompletterat skick den 22 juni 1950. Enär Rydberg sedan dess
och till den 28 augusti 1950 varit i avsaknad av assistent, hade han på
grund av alltför stor arbetsbörda förbisett att besvara skrivelsen. Denna
omständighet hade dock på intet sätt länt klaganden till skada, enär möjligheten
att anhängiggöra talan fortfarande stode honom till buds. En
sådan åtgärd vore emellertid, såvitt Rydberg kunde förstå, fullkomligt
meningslös, då Olsson aldrig haft och mänskligt att döma även allt framgent
komme att sakna utmätningsbara tillgångar, vilket förhållande Rydberg
redan vid huvudförhandlingen varit väl medveten om.

Yttrandet var åtföljt av en den 14 september 1950 dagtecknad skrivelse
från Rydberg till klaganden, innehållande en redogörelse för Rydbergs vid
huvudförhandlingen vidtagna åtgärder beträffande klagandens enskilda
anspråk.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Det hade icke förekommit något telefonsamtal från Rydberg till ”firma
Trädgårdsmateriel” som Rydberg uppgivit i förklaringsskriften. Först vid
telefonsamtalet den 8 september 1949 hade Rydberg begärt de ifrågavarande
handlingarna, vilka avsänts till honom påföljande dag. Rydberg
hade på eget bevåg och utan klagandens hörande återkallat dennes talan.
Sedan Rydberg den 1 september från klaganden erhållit begärd ”fullmakt”
att föra dennes talan, hade han haft tio dagars tidsfrist att infordra ytter -

160

ligare utredning. Han hade därjämte haft möjlighet att låta kalla klaganden
till huvudförhandlingen. Klaganden ansåge, att Rydberg grovt försummat
sin tjänsteplikt och att omständigheterna vore försvårande.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande uttalanden.

I 22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken stadgas, att om undersökningsledaren
eller åklagaren vid utredning angående brott finner, att
enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden därom. Enligt första stycket i samma
paragraf är åklagaren — därest enskilt anspråk grundas å brott, som hör
under allmänt åtal — på målsägandens begäran skyldig att i samband med
åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan
olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket
upptages i samband med åtalet, åligger det honom att till undersölcningsledaren
eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter,
varå det grundas.

Det framstår såsom självklart, att underrättelse till målsäganden enligt
22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken skall lämnas ofördröjligen i de
fall, då den misstänkte häktats eller kan komma att häktas och följaktligen
begränsad tid står till buds för talans förberedande. Framställer målsäganden
begäran att det enskilda anspråket skall upptagas i samband med
åtalet, har åklagaren befogenhet att vägra villfara målsägandens begäran,
såväl då han på godtagbara grunder finner målsägandens talan utsiktslös
som då talan om det enskilda anspråket skulle kräva vidlyftig utredning
eller eljest i högre grad inkräkta på åklagarens övriga tjänsteåligganden.
Även om åklagaren åtagit sig att utföra målsägandens talan men han sedermera
finner, att han misstagit sig beträffande det enskilda anspråkets beskaffenhet
och att målsägandetalans utförande kommer att kräva vidlyftigare
utredning eller eljest medföra större olägenheter för honom än han
från början antagit, torde han äga att vägra sin vidare medverkan. I de
fall, då begränsade tidsfrister gälla för talans väckande och utsättande av
huvudförhandling, framförallt i mål rörande häktad, torde det härvidlag
kunna fordras, att åklagaren fattar slutgiltig ståndpunkt till frågan och
meddelar målsäganden sitt beslut att icke utföra dennes talan i så god tid
före huvudförhandlingen, att målsäganden själv kan förbereda och utföra
sin talan. Om å andra sidan åklagaren åtagit sig att utföra målsägandens
talan och förutsättningar för vägran att medverka härtill ej heller senare
uppkomma, åligger det åklagaren att i samband med förundersökningen
ombesörja utredning av det enskilda anspråket och införskaffa bevisning,
så att talan kan avgöras vid huvudförhandlingen. Förundersökningen kommer
således i dessa fall att fylla samma funktion beträffande målets bere -

161

dande till huvudförhandling som förberedelseförfarandet inför rätten i
tvistemål.

Talan om enskilt anspråk skall i regel anhängiggöras genom ansökan
om stämning, vanligtvis i samband med åtalets väckande. Sålunda stadgas
i 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken, att om åklagaren i samband
med åtalets väckande vill väcka talan om enskilt anspråk på grund av
brottet, skall han i stämningsansökningen uppgiva anspråket och de omständigheter,
varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis. Enligt 45 kap. 5 § andra stycket kan
talan om det enskilda anspråket också väckas utan stämning, sedan åtalet
väckts, under förutsättning dock att rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det lämpligt. Även när talan väckes på
nu angivet sätt, vilket enligt 45 kap. 6 § rättegångsbalken kan ske muntligen
inför rätten eller skriftligen, skall den tilltalade erhålla del därav. I
den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till rättegångsbalken framhålles
beträffande sistnämnda bestämmelse, att även i där avsedda fall skola de
omständigheter, varpå anspråket grundas, angivas samt i förekommande
fall även bevisuppgift lämnas.

De nu anförda bestämmelserna om stämningsansökningens innehåll och
förfarandet vid talans väckande vila synbarligen på den förutsättningen,
att talan om det enskilda anspråket icke skall väckas, förrän utredningen
av anspråket slutförts. Syftet med dessa bestämmelser torde också bland
annat vara att tillgodose den tilltalades berättigade intresse att för förberedandet
av svaromålet få veta, vilka anspråk som vid huvudförhandlingen
komma att riktas mot honom och vilken bevisning som kommer att
åberopas. Även den tidigare anförda synpunkten — att det enskilda anspråket
vid förundersökningen skall så beredas, att det kan avgöras vid
huvudförhandlingen — kräver i regel att talan icke väckes, förrän utredningen
slutförts. I de fall, då den tilltalade är häktad och sålunda den tid
som står till buds för utredningen är begränsad, krävs därför uppenbarligen,
att även förberedandet av det enskilda anspråket bedrives med särskild
skyndsamhet och energi. Å andra sidan torde åklagaren i sådana fall
med större fog än eljest kunna vägra att åtaga sig målsägandens talan.

Åklagarens befogenheter vid utförandet av målsägandens talan äro i
huvudsak att bedöma efter samma regler som enligt 12 kap. rättegångsbalken
gälla för rättegångsombud. I enlighet härmed får åklagaren även
anses äga att återkalla ett framställt skadeståndsyrkande. Emellertid är i
detta sammanhang att märka, att om part återkallar sin talan angående
det enskilda anspråket, sedan motparten ingått i svaromål, talan dock
skall prövas, om motparten yrkar detta. Framställes ej sådant yrkande,
skall talan om det enskilda anspråket anses förfallen i målet. Det må framhållas,
att svaromål kan avgivas redan före huvudförhandlingen.

Åklagarens behörighet att föra målsägandens talan gäller endast så länge

11 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 1952 urs riksdag.

162

åtalet och det enskilda anspråket handläggas i samma mål. Så snart sambandet
mellan brottmålet och det enskilda anspråket upphört, antingen
därigenom att rätten förordnat, att talan om det enskilda anspråket skall
som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen, eller
därigenom att sistnämnda talan efter återkallelse förfallit och brottmålet
avdömts för sig, är åklagaren således icke längre behörig att föra målsägandens
talan. I förra fallet erfordras intet nytt anhängiggörande av talan,
utan rätten skall föranstalta om det enskilda anspråkets fortsatta behandling
som särskilt mål och utfärda erforderliga kallelser å de enskilda parterna.
I det senare fallet däremot får målsäganden själv anhängiggöra ny
talan, och det måste därför åligga åklagare, som låtit av honom förd målsägandetalan
förfalla, att ofördröj ligen underrätta målsäganden härom för
att denne skall kunna själv tillvarataga sina intressen.

Beträffande Rydbergs åtgärder för förberedande och utförande av klagandens
talan i förevarande fall framgår av handlingarna, att Rydberg erhöll
besked om klagandens enskilda anspråk först den 2 september 1949
genom den tidigare omförmälda skrivelsen från klaganden. Uppgifterna i
denna skrivelse voro uppenbarligen otillräckliga för talans utförande och
för avgörande av frågan, huruvida det enskilda anspråket krävde sådan
vidlyftig utredning, att Rydberg varit berättigad vägra att utföra klagandens
talan. Jag har funnit mig böra godtaga Rydbergs förklaring att han
efter mottagandet av klagandens skrivelse, som han fann ofullständig för
talans utförande, satte sig i förbindelse med ”firman” och begärde specificerad
räkning å skadeståndskravet. Enligt rättens beslut vid häktningsförhandlingen
den 29 augusti 1949 skulle åtal väckas senast den 7 september.
Sedan Rydberg sistnämnda dag anhängiggjort talan även beträffande
klagandens enskilda anspråk samt ännu den 8 september räkningen icke
inkommit, satte Rydberg sig samma dag i förbindelse med klaganden med
förnyad begäran att specificerad räkning skulle insändas, vilken begäran
efterkoms, så att räkningen kom Rydberg tillhanda samma dag som
huvudförhandlingen skulle hållas. Med hänsyn till den korta tid, som således
stått Rydberg till buds sedan klaganden anmält sitt enskilda anspråk,
samt till den pågående omfattande utredningen om den tilltalades
brott och då Rydberg, innan han mottagit den begärda räkningen, icke
kunnat avgöra, huruvida vidlyftigare utredning av skadeståndskravet erfordrades,
finner jag, att någon erinran ej kan riktas mot honom beträffande
förberedandet av klagandens skadeståndstalan.

Såsom tidigare framhållits bör talan om enskilt anspråk i regel icke
väckas, förrän anspråket blivit utrett. Vissa särskilda omständigheter i det
föreliggande fallet torde dock kunna ursäkta det synbarligen av praktiska
skäl betingade avsteget från denna princip. Sålunda torde det ha varit
uppenbart, att den tilltalade saknade medel att gälda skadeståndsbeloppet.
Vidare torde Rydberg vid talans väckande med visst fog ha räknat

163

med att specificerad räkning å skadeståndsyrkandet skulle komma honom
tillhanda före huvudförhandlingen och visa sig vara tillfyllest för talans
utförande. Om emellertid dessa beräkningar slagit fel, hade han med största
sannolikhet kunnat antaga, att en framställning från honom om skadeståndstalans
hänskjutande till särskild rättegång på grund av att vidlyftigare
utredning, än som från början förutsatts, visat sig erforderlig skulle
ha bifallits av rätten. Det måste enligt min mening vara riktigt, att Rydberg,
sedan den tilltalade bestritt kravet, icke ansåg det tillgängliga bevismaterialet
tillfyllest för kravets vidhållande. Däremot borde Rydberg i den
situation, som uppkom genom den tilltalades bestridande av kravet, i första
hand ha framställt yrkande om skadeståndstalans hänskjutande till särskild
rättegång i stället för att återkalla talan, enär den tilltalade efter
återkallelsen kunnat utverka, att talan likväl prövades på förefintligt material.
Sedan Rydberg låtit klagandens talan förfalla, hade det otvivelaktigt
ålegat honom att omedelbart giva klaganden underrättelse härom
för att han själv skulle kunna tillvarataga sina intressen.

Ehuru Rydberg i de sist anförda hänseendena enligt min mening förfarit
felaktigt, lät jag med hänsyn till omständigheterna bero vid mina sålunda
gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till Rydberg avlåten skrivelse.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

6. Fråga om verkställandet av sinnesundersökning i sådana fall,
då den häktade förvaras å fångvårdsanstalt med sinnessjukavdelning
men ännu icke kunnat beredas plats
å denna avdelning, m. m.

I en den 4 januari 1951 hit inkommen skrivelse hemställde överläkaren
vid sinnessjukavdelningen å fångvårdsanstalten i Malmö, docenten Torsten
Sondén, om JO:s bistånd för möjliggörande av beslutade sinnesundersökningar
av sex häktade personer, vilka förvarades på fångvårdsanstalten i
Malmö, vars sinnessjukavdelning emellertid icke hade möjlighet att bereda
dem plats. Efter redogörelse för de aktuella fallen och för skrivelser, som
Sondén avlåtit till fångvårdsstyrelsen den 9, den 15 och den 22 december
1950 med begäran om förflyttning av de häktade till andra sinnessjukavdelningar
för rättspsykiatrisk undersökning, uppgav Sondén, att hans framställningar
till styrelsen icke föranlett annan åtgärd än att en häktad blivit
förflyttad till sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen,
samt anförde vidare: Det vore här icke fråga om någon å sinnessjukavdelningen
i Malmö uppkommen arbetsbalans. Att verkställa undersökning av
de på sinnessjukavdelningen intagna undersökningsfallen vore väl i och för
sig en bekymmersam sak, som med hänsyn till den bristande tillgången

164

på läkare och personal hade erbjudit och fortfarande erbjöde stora svårigheter.
Men det vore icke detta saken nu gällde utan det förhållandet, att
sex häktade undersökningsfall i flera veckor förgäves fått vänta på att få
plats på någon undersökningsavdelning och att, av allt att döma, åtgärder
icke heller vore planerade för att möjliggöra de av domstolarna beslutade
sinnesundersökningarna. Sondén hade ansett sig böra bringa dessa förhållanden
till JO:s kännedom för den händelse JO kunde utverka erforderliga
åtgärder.

Sedan jag i anledning av innehållet i Sondéns skrivelse anhållit, att fångvårdsstyrelsen
måtte inkomma med yttrande i ärendet, anförde styrelsen i
avgivet utlåtande följande.

Enligt 42 § första stycket sinnessjuklagen skulle sinnesundersökning av
den, som förvarades i häkte, verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården
av där anställd läkare. För undersökningen skulle den häktade
överföras till den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skulle mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte,
där han förvarades. Sinnesundersökning av män, som vore intagna i häkte
inom Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands
län, skulle enligt fångvårdsstyrelsens föreskrift i cirkulär den 24 november
1947, nr 14, äga rum på sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
i Malmö. Enligt detta cirkulär hade ifrågavarande sex häktade intagits
på Malmöanstalten för sinnesundersökning. Genom beslut den 26
september 1947 hade Kungl. Maj:t föreskrivit vissa åtgärder för förhindrande
av arbetsbalans beträffande sinnesundersökningar vid fångvården. Sinnesundersökning
av manliga häktade hade med stöd av detta beslut verkställts
och verkställdes fortfarande av annan psykiater än vid sinnessjukavdelning
heltidsanställd läkare icke blott vid sinnessjukavdelning, som
vore anordnad vid fångvårdsanstalt, utan även vid fångvårdsanstalt, där
sådan avdelning för män icke funnes, såsom fångvårdsanstalterna i Uppsala,
Växjö, Jönköping, Vänersborg, Östersund och Umeå, i vilka städer
psykiatriskt utbildade läkare funnes att tillgå. I samråd med sin sakkunnige
i hälsovårdsärenden, medicinalrådet Peder Björck, gjorde fångvårdsstyrelsen
stora ansträngningar att förmå utom fångvården varande psykiatrer
att åtaga sig utförandet av sinnesundersökningar. Även överläkare
vid sinnessjukavdelningar anskaffade själva psykiater för sinnesundersökning.
Vid Malmöanstalten hade under år 1950 avgivits 77 utlåtanden
angående häktades sinnesbeskaffenhet. Av dessa utlåtanden hade 54 avgivits
av utomstående läkare, som överläkaren vid Malmöanstalten själv
anskaffat. Återstoden, 23, hade avgivits av läkare vid anstalten. Läkare
vid Malmöanstaltens sinnessjukavdelning hade under år 1950 verkställt
samtliga undersökningar jämlikt 43 och 63 §§ verkställighetslagen, tillhopa
151. Även under åren 1948 och 1949 hade läkare vid nämnda sinnessjuk -

165

avdelning utfört samtliga verkställighetsundersökningar, 142 under år 1948
och 168 under år 1949. Detta antal måste vid en jämförelse med antalet
verkställighetsundersökningar, som vid samtliga fångvårdsanstalter utförts
av heltidsanställd läkare utan ersättning, betecknas såsom mycket stort
och minskade givetvis möjligheterna att vid avdelningen utföra rättspsykiatriska
undersökningar. På grund av den starkt ökade arbetsbelastningen
på fångvårdens sinnessjukavdelningar hade Kungl. Maj:t i beslut den 25
februari 1949 föreskrivit, att tillfälliga sinnessjukavdelningar skulle genom
fångvårdsstyrelsens försorg upprättas vid fångvårdsanstalterna i Jönköping
och Umeå samt därjämte, i den mån beläggningen och övriga förhållanden
det medgåve, vid fångvårdsanstalterna i Uppsala och Karlstad, samt ålagt
läkare vid rättspsykiatrisk avdelning vid statens sinnessjukhus att i den
omfattning medicinalstyrelsen föreskreve verkställa sinnesundersökning av
dem, som för sådan undersökning intagits på sinnessjukavdelning vid fångvården.
Under tiden april—november 1949 hade vid rättspsykiatriska avdelningar
avgivits 81 utlåtanden angående häktades sinnesbeskaffenhet. På
grund av anhopning av undersökningsfall enligt 43 § sinnessjuklagen hade
därefter sinnesundersökning av häktade icke kunnat äga rum jämlikt
Kungl. Maj:ts ovannämnda föreskrift.

I skrivelse den 9 december 1950 — anförde fångvårdsstyrelsen vidare —
hade Sondén anhållit, att häktade I. L. R. Olofsson, vilkens sinnesbeskaffenhet
skulle undersökas, måtte för undersökningen förflyttas till annan
fångvårdens sinnessjukavdelning eller till rättspsykiatrisk avdelning vid
sinnessjukhus samt att åtgärder måtte vidtagas för dylik förflyttning av
undersökningsfall, som under återstående delen av december 1950 inkomme
till Malmöanstaltens sinnessjukavdelning. Genom särskilda remisser den 12
december 1950 hade fångvårdsstyrelsen inhämtat yttrande dels av överläkaren
vid fångvårdsanstaltens å Långholmen sinnessjukavdelning, huruvida
Olofsson kunde för sinnesundersökning mottagas på nämnda sinnessjukavdelning,
dels ock av medicinalstyrelsen, huruvida sinnesundersökningar
av häktade personer kunde i viss utsträckning ske vid de rättspsykiatriska
avdelningarna vid sinnessjukhusen. Sedan överläkaren vid
fångvårdsanstaltens å Långholmen sinnessjukavdelning i yttrande den 18
december 1950 meddelat, att Olofsson ”endast i nödfall” kunde mottagas,
hade fångvårdsstyrelsen den 20 december 1950 förordnat, att Olofsson
skulle för sinnesundersökning förflyttas till Långholmens sinnessjukavdelning.
Beträffande överflyttning av undersökningsfall till rättspsykiatrisk
avdelning vid sinnessjukhus hade fångvårdsstyrelsen — i skrivelse den 20
december 1950 till Sondén — hänvisat till vad medicinalstyrelsen anfört i
ett yttrande den 14 december 1950. Sedan Sondén i skrivelser den 15 och
den 22 december 1950 anhållit, att ytterligare fyra undersökningsfångar,
för vilka plats icke kunde beredas på Malmöanstaltens sinnessjukavdel -

166

ning, måtte för sinnesundersökning förflyttas till annan anstalt, hade fångvårdsstyrelsen
i skrivelser den 21 december 1950 och den 2 januari 1951
meddelat, att fångvårdsstyrelsen på grund av anhopning av undersökningsfall
vid andra sinnessjukavdelningar funnit sig icke kunna bifalla framställningarna.
Såsom Sondén uttryckligen framhållit både för fångvårdsstyrelsen
och för JO, vore det icke någon på Malmöanstaltens sinnessjukavdelning
uppkommen balans, som utgjorde hinder för ifrågavarande sex
häktades undersökning, utan den omständigheten att plats därstädes icke
kunde beredas dem. Sondén syntes tolka stadgandet i 42 § första stycket sinnessjuklagen
så, att sinnesundersökning icke kunde verkställas, förrän den
häktade kunde beredas plats på sinnessjukavdelningen. Denna tolkning
vore enligt fångvårdsstyrelsens uppfattning alltför snäv. Om tillgång funnes
till psykiatriskt utbildad läkare, som kunde verkställa undersökningen
— läkare inom avdelningen eller utomstående psykiater — syntes vid platsbrist
på sinnessjukavdelning den häktade kunna de dagar, som undersökningsläkaren
det begärde, överföras från den avdelning inom anstalten, där
häktade förvarades, till sinnessjukavdelningen för undersökning och, sedan
undersökningen för dagen avslutats, återföras till häktesavdelningen; någon
brist på utomstående psykiatrer beredda att utföra sinnesundersökningar
vid fångvårdsanstalten i Malmö torde icke föreligga. En tillämpning av
ifrågavarande stadgande med en sådan tolkning som Sondéns skulle i nuvarande
läge förrycka hela undersökningsorganisationen och lägga hinder
i vägen jämväl för anlitande av psykiater som icke vore anställd vid sinnessjukavdelningen.
Malmöanstaltens sinnessjukavdelning hade den 1 december
1950 haft 25 intagna, därav 13 undersökningsfall, och den 1 januari
1951 24 intagna, därav 9 undersökningsfall. Under år 1950 hade sinnessjukavdelningen
vissa tider före den 1 december haft ett större antal undersökningsfall
och andra intagna än 25, men detta hade icke utgjort något
hinder för sinnesundersökning. På framställning av Sondén i skrivelser den
11 och den 12 januari 1951 hade fångvårdsstyrelsen den 15 januari 1951
beslutat, att en ungdomsfängelseelev och en straffånge, som vårdats på
Malmöanstaltens sinnessjukavdelning men icke längre varit i behov av vård
därstädes, skulle förflyttas till andra fångvårdsanstalter. Antalet straffriförklarade
på Malmöanstaltens sinnessjukavdelning hade den 16 januari
1951 utgjort sex, av vilka två enligt medicinalstyrelsens beslut den 18
december 1950 anvisats plats på Källshagens sjukhus i Vänersborg. Beträffande
de övriga fyra straffriförklarade hade styresmannen vid Malmöanstalten
i skrivelser den 30 december 1950 samt den 8, den 10 och den 13
januari 1951 till medicinalstyrelsen anhållit, att plats snarast möjligt måtte
beredas dem på sinnessjukhus. — Vid telefonsamtal den 19 januari 1951
med byråchefen å fångvårdsstyrelsens socialbyrå hade medicinalrådet
Björck meddelat, att de två straffriförklarade, som enligt medicinalstyrel -

167

sens beslut den 18 december 1950 anvisats plats på Källshagens sjukhus,
skyndsammast möjligt komme att intagas där samt att Björck beträffande
övriga fyra straffriförklarade anmodat vederbörande föredragande i medicinalstyrelsen
att så avfatta medicinalstyrelsens beslut om deras intagning
på sinnessjukhus, att minsta möjliga dröjsmål därmed uppstode. Den 24
januari 1951 hade på sinnessjukavdelningen i Malmö funnits 25 intagna,
nämligen 10 häktade undersökningsfall, 5 straffriförklarade, 2 straffångar, 1
förvarad och 7 till ungdomsfängelse dömda. Två av dessa intagna hade
för tillfället vistats på Allmänna sjukhuset i Malmö. Av de fem straffriförklarade
skulle tre den 25 januari 1951 överföras till sinnessjukhus. De
två återstående hade numera tilldelats expektantplatser på sinnessjukhus
och torde inom en snar framtid bli bortflyttade från sinnessjukavdelningen.
Avdelningen hade på senaste tid utökats med sju platser, vilka endast delvis
tagits i bruk, enär Sondén begärt en större utökning av personalen än
vad fångvårdsstyrelsen ansett sig berättigad att medge. Sammanfattningsvis
ville styrelsen framhålla, att den nu uppkomna situationen enligt styrelsens
mening hade kunnat avvecklas tidigare, därest Sondén begagnat de
olika utvägar som stode till buds.

I avgivna påminnelser bemötte Sondén vad fångvårdsstyrelsen anfört
i sitt yttrande, varjämte Sondén ifrågasatte, huruvida icke fångvårdsstyrelsen
bort med anledning av hans skrivelser göra anmälan till justitiedepartementet
för avhjälpande av uppkommen arbetsbalans.

I förnyat yttrande framhöll fångvårdsstyrelsen att, då det icke varit fråga
om någon å sinnessjukavdelningen vid Malmöanstalten uppkommen arbetsbalans,
Sondéns skrivelser givetvis icke kunnat föranleda fångvårdsstyrelsen
att till justitiedepartementet göra anmälan om en arbetsbalans,
som enligt Sondéns egen uppgift icke fanns.

I yttrandet anförde fångvårdsstyrelsen vidare: Det funnes undersökningsfall,
som icke krävde kontinuerlig observation på sinnessjukavdelning. Då
sinnesundersökning av häktad verkställts på rättspsykiatrisk avdelning vid
statens sinnessjukhus jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari 1949
angående inrättande av tillfälliga sinnessjukavdelningar vid fångvården
m. m., hade det ålegat styresmannen vid den fångvårdsanstalt, där den
tillfälliga sinnessjukavdelningen var inrättad, att på begäran av undersökningsläkaren
låta inställa den häktade på sinnessjukhuset och återföra
honom till anstalten. Styresmannen hade också på sätt som med hänsyn
till omständigheterna funnits lämpligt haft att draga försorg om den häktades
bevakning på sinnessjukhuset. Den häktade hade således icke flyttats
över från sinnessjukavdelningen till den rättspsykiatriska avdelningen utan
transporterats dag för dag dit för undersökning. Det tillvägagångssätt för

168

verkställande av sinnesundersökning av häktad, som fångvårdsstyrelsen
— med anledning av den av Sondén uppgivna platsbristen vid Malmöanstaltens
sinnessjukavdelning — angivit i sitt förut avgivna yttrande,
skilde sig icke i vidare mån från det i Kungl. Maj:ts beslut den 25 februari
1949 föreskrivna än att den häktade undersöktes på sinnessjukavdelning.

I en till fångvårdsstyrelsen den 25 februari 1951 avlåten skrivelse, som
hit överlämnats för kännedom, uppgav Sondén beträffande de sex undersökningsfall,
varom här vore fråga, att de häktade i samtliga fall dåmera
vore föremål för observation å sinnessjukavdelning av utomstående läkare.

Enligt inhämtade upplysningar var läget beträffande sinnesundersökningar
vid sinnessjukavdelningen i Malmö den 1 juli 1951 följande. I 13
undersökningsfall avseende häktade, beträffande vilka utlåtande då ännu
icke avgivits, hade handlingarna i målet inkommit till avdelningen i maj
beträffande 6 och i juni beträffande 7 fall. Den 1 augusti 1951 var antalet
icke slutförda undersökningar av häktade 8. I dessa fall hade domstolshandlingarna
inkommit rörande 3 personer i juni och rörande 5 personer i
juli.

I en till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

Under ärendets handläggning härstädes har i det hänseende Sondéns
framställning närmast avsåg rättelse vunnits genom undersökningarnas
igångsättande. Då enligt vad som framgår av de senaste månadsrapportema
läget beträffande sinnesundersökningarna å sinnessjukavdelningen vid
Malmöanstalten torde vara tillfredsställande, finner jag Sondéns framställning
icke påkalla någon min vidare åtgärd.

I ärendet har emellertid uppkommit fråga om verkställandet av sinnesundersökning
i sådana fall, då den häktade förvaras å fångvårdsanstalt
med sinnessjukavdelning men ännu icke kunnat beredas plats å denna avdelning.
Sondén har gjort gällande, att undersökningen ej kan påbörjas
förrän den häktade blivit överflyttad till sinnessjukavdelningen. Denna
uppfattning torde också ha varit rådande även vid andra sinnessjukavdelningar
än Malmöanstalten. I sitt utlåtande har fångvårdsstyrelsen härutinnan
framhållit, att den tolkning av 42 § första stycket sinnessjuklagen,
som kommit till uttryck i Sondéns yttrande, vore alltför snäv. Styrelsen
har gjort gällande att, om tillgång finnes till psykiatriskt utbildad läkare,
som kan verkställa undersökningen, torde vid platsbrist på sinnessjukavdelning
den häktade kunna de dagar, som undersökningsläkaren det begär,
överföras från häktesavdelningen inom anstalten till sinnessjukavdel -

169

ningen för undersökning och, sedan undersökningen för dagen avslutats,
återföras till häktesavdelningen. Till denna uppfattning vill jag ansluta mig.
För densamma finnas enligt min mening många skäl. Utan tvivel kan i
många fall en hel del av det arbete, som föregår den egentliga undersökningen
av den häktade, utföras medan denne avvaktar intagandet på sinness
j uka vdelningen.

Med dessa uttalanden, av vilka Sondén erhöll del genom avskrift av JO:s
skrivelse, var ärendet härstädes slutbehandlat.

7. Fråga om användandet av s. k. cirkulationsprotokoll för
behandling av vissa på styrelses prövning ankommande
ärenden ävensom om anlitande av styrelsesuppleant
för undertecknande av protokoll i sådant fall.

I en till mig inkommen klagoskrift förklarade sig professorn vid kungl.
musikhögskolan Gottfrid Boon, tillika ledamot av kungl. musikaliska akademien,
vilja till min kännedom bringa vissa omständigheter, som anginge
frågan om utseende av lärare i solosång vid musikhögskolan.

Ifrågavarande lärartjänst hade sökts av bland andra sångpedagogen
Ragnar Hultén och musikdirektören Arne Sunnegårdh, vilken sistnämnde
under ansökningstiden uppehöll tjänsten enligt musikaliska akademiens
förordnande.

I en närmare utveckling av de påtalade omständigheterna anförde klaganden
i klagoskriften, bland annat, följande: Hultén hade under ett och
ett halvt undervisningsår uppehållit tjänsten. I augusti 1949, då ännu utnämningsärendet
var oavgjort, hade av vederbörande utsänts cirkulationsprotokoll
innehållande beslut av högskolans lärarnämnd och musikaliska
akademiens styrelse av innehåll att Sunnegårdh skulle i stället för Hultén
förordnas såsom vikarie. En del ledamöter hade underskrivit protokollen,
men styrelseledamoten läraren vid musikhögskolan Carl Erik Dramstad
hade vägrat. På föranledande av en ledamot av styrelsen hade då kallats
till sammanträde för behandling av frågan. Då reglementsenligt i en sådan
fråga måste föreligga ett förslag från lärarnämnden, måste antagas, att till
grund för styrelsens beslut legat det icke enhälliga beslut i lärarnämnden,
som innehållits i nämndens ovanberörda cirkulationsprotokoll. Vid tiden
för styrelsens sammanträde hade terminen redan börjat, och styrelsen hade
då befunnit sig i ett tvångsläge, vilket föranlett att någon ändring i den
uppkomna situationen icke kunde åstadkommas. Förordnande för Sunnegårdh
hade sålunda beslutats, trots att det väl utan tvivel varit lämpligare
om eleverna i dåvarande läge icke utsatts för de olägenheter, som ombyte
av lärare innebure.

170

I en senare hit ingiven skrift förklarade sig klaganden vilja framlägga
ännu ett fall då hos musikaliska akademiens styrelse på oriktigt sätt kommit
till användning s. k. cirkulationsprotokoll. I detta fall skulle enligt
protokoll sammanträde ha ägt rum med styrelsen den 9 november 1949.
Något dylikt sammanträde hade emellertid icke hållits. Protokollet angåve,
att beslut fattats rörande tjänstledighet för direktören vid musikhögskolan,
professorn Einar Ralf, och om visst avdrag å hans lön på grund
av en tidigare företagen utrikesresa. Enligt vad för klaganden upplysts hade
ledamoten Dramstad vägrat att skriva på protokollet, enär däri angivits,
att direktörens resa företagits i bland annat musikhögskolans intresse, trots
att lärarrådet aldrig satts i tillfälle att behandla frågan. Dramstad vore
jämte ledamoten professorn O. Lindberg i styrelsen representant för musikhögskolans
lärare. Suppleant för dem vore läraren vid högskolan Axel
Malm. I stället för Dramstad hade Malm underskrivit protokollet, ett förhållande
som vore ägnat att förvåna, då det icke förelegat förfall för Dramstad.
Denne hade endast haft avvikande mening men genom förfarandet
med cirkulationsprotokoll icke fått tillfälle att giva uttryck för densamma.
Ledamoten förste bibliotekarien Walter Sundström hade icke blivit anmodad
att underskriva protokollet och hade ej heller erhållit del av detsamma.
Han hade dagligen varit anträffbar på sitt tjänsterum på kungl.
biblioteket. I ledamöterna Sundströms och Dag Wiréns ställe hade suppleanterna
Gösta Morin och David Wikander underskrivit protokollet. Orsaken
till att Wirén icke underskrivit detta vore klaganden obekant.

Vid klagandens skrift var fogad avskrift av ett så lydande protokoll:

”Protokoll hållet vid Kungl. Musikaliska
Akademiens styrelses sammanträde
onsdagen den 9 november 1949.

Närvarande: se nedan.

§ 1.

Sekreteraren meddelade, att byråchefen Öhman i Ecklesiastikdepartementet
upplyst om att departementet vid beviljande av bidrag till den av
direktören, professor Ralf, nyligen företagna utrikesresan gått ut ifrån, att
resan företogs dels i musikhögskolans dels i musikutredningens intresse.
Med anledning härav hade det synts lämpligt, att Ralf beviljats ifrågavarande
tjänstledighet med endast B-avdrag å lönen.

Beslöts att bevilja professor Ralf den ovan omnämnda tjänstledigheten
mot B-avdrag å lönen.

§ 2.

In fidem:
Kurt Atterberg
Kurt Atterberg

171

Godkännes:

Dag Wirén

Harry Guldberg
Harry Guldberg

C. E. Dramstad

Gustaf Aulén
Gustaf Aulén

Einar Sundström

Gösta Walin
Gösta Walin

O. Lindberg

vad angår § 2
Einar Ralf
Einar Ralf
David Wikander
David Wikander

Gösta Morin
Gösta Morin

Axel Malm
Axel Malm.”

Sedan jag i anledning av klagomålen anmodat musikaliska akademiens
styrelse att efter vederbörandes hörande till mig inkomma med yttrande,
inkom styrelsen med infordrade yttranden från sekreteraren vid akademien
Kurt Atterberg och Ralf ävensom med eget utlåtande.

Atterberg anförde i hithörande delar följande.

Enligt musikhögskolans reglemente § 13 sista stycket skulle vikarie förordnas
”av akademiens styrelse på förslag av lärarnämnden”. I enahanda
ordning skulle förordnande att uppehålla ledig befattning meddelas. Enligt
samma reglemente § 8 vore lärarnämnden beslutmässig, då direktören
och minst två andra medlemmar av nämnden vore närvarande och ense
om beslutet. Styrelsen hade hittills alltid, när det gällt vikarieförordnanden,
följt lärarnämndens förslag. Lärarnämndens förslag hade i förevarande fall
inhämtats av direktören genom cirkulationsprotokoll, dagtecknat den 30
augusti 1949.1 beslutet lyide deltagit herrar Ralf, Barkel, Lindberg, Malm
och Dramstad. Beslutet hade innehållit, att Sunnegårdh borde förordnas
att uppehålla befattningen under tiden till dess Kungl. Maj:t tagit ställning
i ärendet. Dramstad hade på protokollet antecknat, att han reserverade
sig mot beslutet. Såsom skäl därför hade han till direktören uppgivit, att
de förutvarande vikarierna borde förordnas. Sedan Atterberg erhållit kännedom
om lärarnämndens uppfattning, hade han låtit uppsätta styrelseprotokoll
i enlighet därmed. När protokollet cirkulerat, hade flera ledamöter
vägrat att godkänna detsamma. Med anledning därav hade hållits styrelsesammanträde
den 7 september 1949, varvid majoriteten beslutat att följa
lärarnämndens förslag, under det att Dramstad, Sundström och Walin
yrkat på att undervisningen tillsvidare skulle uppehållas av de personer,
som vikarierat föregående termin, nämligen hovsångerskan Marianne Mörner
och Hultén.

Beträffande det i klagandens senaste skrift omförmälda protokollet anförde
Atterberg vidare: Sedan år 1947 hade Ralf åtnjutit upprepade ledigheter
från sin tjänst som musikhögskolans direktör för fullgörande av allmänt
uppdrag såsom medlem i 1947 års musikutredning. Den 29 augusti
1949 hade Ralf till styrelsen inkommit med en till Konungen ställd skri -

172

velse, däri han — med förmälan att 1947 års musikutrednings arbete under
år 1950 komme att beröra musikhögskolan, dess organisation, undervisningsoeh
examensförhållanden och att han därför hade särskilt intresse av att
lära känna huru man i utlandet hade det ordnat i dessa avseenden — hemställt
om ett resebidrag av 700 kronor för att med början omkring den 20
september besöka musikhögskolor och andra musikinstitutioner i Belgien,
Holland, Frankrike och Italien. Till denna skrivelse hade varit fogad en
skrivelse från Sundström i egenskap av tillförordnad ordförande för 1947
års musikutredning, vilken tillstyrkt Ralfs anhållan. Ärendet hade behandlats
av styrelsen den 7 september 1949. Protokollet därom lydde:
”Direktören anmälde, att han på uppdrag av 1947 års musikutredning
skulle företaga en utrikes resa omfattande c:a 4 veckor med början omkring
den 20 september, för att i Belgien, Holland, Frankrike och Italien
studera organisationen vid musikhögskolor och andra musikundervisningsinstitutioner.
Beslöts att bevilja direktören tjänstledighet för ovannämnda
offentliga uppdrag samt att tillstyrka en framställning från honom till
Konungen om ett resebidrag av 700 kronor.” — Så länge någon av de nuvarande
personerna inom styrelsen tillhört densamma, hade det varit brukligt
att brådskande ärenden, företrädesvis rutinärenden av mindre vikt,
behandlats med cirkulationsprotokoll av den uppställning, som framginge
av den till klagandens anmälan fogade avskriften av protokollet för den 9
november 1949. Detta hade skett för att icke mer än nödigt betunga styrelseledamöter,
som ej hade sitt arbete inom högskolan. Cirkulationsprotokollen
avslutades med ordet ”Godkännes” med plats för underskrift av
ledamöter och suppleanter i styrelsen. Protokollen utlämnades därefter till
vederbörande vaktmästare för insamlande av underskrifter. Protokollet för
den 9 november 1949 hade ovanintagna lydelse under § 1, vilken paragraf
vore godkänd — förutom av sekreteraren — av preses, suppleanten Wikander,
ledamöterna Guldberg, Walin och Lindberg samt suppleanten Malm,
alltså sju personer, representerande beslutmässig styrelse. Därjämte hade
suppleanten Morin antecknat sig för godkännande av protokollet. Enär
ärendet varit av brådskande natur — ecklesiastikdepartementet hade
önskat företaga ärendet till avgörande — samt enär beslutet endast avsett
en jämkning av ett tidigare beslut i vad det rört frågan, huruvida direktörens
lön för den tid resan varade skulle bestridas av högskolans stat eller
av kommittéanslag, hade synts lämpligt att saken ordnades genom cirkulationsprotokoll.
Någon reservation mot beslutet vore icke antecknad eller
anmäld till Atterberg av någon styrelseledamot, som fått det cirkulationsvis
uppsatta protokollet för sig uppvisat. Det hade varit först i samband
med klagandens anmälan som det framkommit, att Dramstad skulle ha
vägrat godkänna beslutet. Till klagandens påstående att Dramstad vägrat
påskrift av protokollet av den anledning att det i skrivelsen angivits, att
direktörens resa företagits i bland annat musikhögskolans intresse trots att

173

lärarrådet aldrig satts i tillfälle att behandla frågan, vore endast att anmärka,
att lärarrådet enligt reglementet för högskolan icke hade att taga
befattning vare sig med direktörens ledigheter, hans resor i offentligt uppdrag
eller för högskolan eller med kamerala frågor om lön e. d. Anledningen
till att Sundström icke syntes ha fått del av protokollet hade icke numera
kunnat utrönas.

Styrelsen anförde i fråga om användningen av cirkulationsprotokoll
följande.

Styrelsen ville understryka, att cirkulationsprotokoll svårligen kunde
utan avsevärda olägenheter helt undvikas men att de borde få tillämpas
allenast i brådskande ärenden av enkel beskaffenhet, som ej syntes kunna
föranleda delade meningar, att alla ordinarie styrelseledamöter, som funnes
tillgängliga i staden, borde få del av protokollen samt att, om meningsskiljaktighet
uppkomme, vanligt styrelsesammanträde såvitt möjligt borde
ordnas. Framställda invändningar i ärendet rörande vakansförordnande för
Sunnegårdh hade också föranlett styrelsens sammankallande. Att meningsskiljaktighet
förefunnits rörande beslutet den 9 november 1949 hade icke
tillkännagivits förrän genom klagandens anmälan.

Anmodad att inkomma med upplysningar i saken uppgav därefter Dramstad
följande.

Den 7 september 1949 hade styrelsen beviljat Ralf tjänstledighet för
en studieresa, vilken skulle göras på uppdrag av 1947 års musikutredning.
Som representant för musikhögskolans lärarråd i akademiens styrelse hade
Dramstad icke haft något att erinra mot detta beslut, då musikhögskolans
lärarråd icke var engagerat i saken. Cirkulationsprotokollet av den 9 november
1949 hade visats för Dramstad i portvaktsrummet av expeditionsvakten
Ove Gunnar Engstrand i närvaro av förste expeditionsvakten Karl
Isidor Larsson. Dramstad hade meddelat dem, att han icke skreve på protokollet,
emedan det i § 1 stode ”dels i musikhögskolans dels i musikutredningens
intresse” etc. Tjänstledigheten hade förut beviljats för en resa i
musikutredningens intresse, och Dramstad hade ansett, i synnerhet som
det gällt användandet av statsmedel, att musikhögskolans lärarråd bort ha
tillfälle att yttra sig, då musikhögskolan nämnts som orsak till tjänstledigheten.
Enligt Atterbergs yttrande vore någon reservation mot beslutet icke
anmäld till honom av någon styrelseledamot, utan han hade först i samband
med klagandens anmälan fått kännedom om att Dramstad vägrat
godkänna protokollet. Detta yttrande förefölle Dramstad mycket egendomligt.
När korrespondensen mellan Atterberg och styrelseledamöterna
skedde med vaktmästarna som mellanhand, hade väl dessa åtminstone bort
tillfrågas, om ordinarie ledamöter, som icke undertecknat protokollet, tagit
del därav och om de lämnat någon motivering för att de ej undertecknat.
Under alla omständigheter borde väl Atterberg själv, då han saknade ordi -

174

narie ledamöters underskrifter, sätta sig i förbindelse med dessa, innan han
godkände ett protokoll med suppleanternas namn. I förbigående ville Dramstad
nämna, att han personligen kunde anträffas i sitt lektionsrum, en
trappa under sekreterarens ämbetsrum, 22 timmar per vecka.

För ytterligare utredning i ärendet hölls den 15 mars 1950 å mitt ämbetsrum
förhör med Larsson och Engstrand, vilka på frågor uppgå vo:

Larsson: Det vore mycket vanligt, att akademiens styrelsesammanträden
ersattes med cirkulationsprotokoll. Någon av expeditionsvakterna brukade
av sekreteraren mottaga protokollen för anskaffande av underskrifterna.
Ibland uppgåve sekreteraren vilka och ibland hur många personer,
som skulle sökas för underskrift. För beslutförhet erfordrades minst. 7 underskrifter.
Namnen brukade alltid finnas med maskinskrift under protokollet,
då sekreteraren lämnade protokollet i och för namnunderskrifter.
Ibland behövde ej alla utan endast 7 stycken sökas. Om någon som söktes
ej träffades, uppsökte expeditionsvakten den som därnäst vore antecknad
å protokollet. Larsson hade varit närvarande, då Dramstad vägrat underteckna
protokollet för den 9 november 1949. Dramstad hade passerat förbi
vaktrummet och hade då fått protokollet av Engstrand för underskrift.
Sedan Dramstad läst igenom detsamma, hade han yttrat: ”Det protokollet
kan jag ej skriva på” eller något liknande. Han hade troligen tillika nämnt
anledningen därtill, men Larsson kunde icke med bestämdhet erinra sig
detta. På sedermera av Larsson framställd förfrågan huruvida Engstrand
meddelat Atterberg, att Dramstad vägrat underteckna protokollet, hade
Engstrand berättat, att han lämnat Atterberg underrättelse därom, när
han återställt protokollet. Sedan Dramstad vägrat underteckna protokollet,
hade Engstrand fått det tillbaka av Atterberg för att anskaffa Malms underskrift.
Om Malms och de båda andra suppleanternas — Morins och
Wikanders — namn då funnits under protokollet med maskinskrift, kände
Larsson icke till. Ej heller hade Larsson sig bekant, att ledamöterna Wirén
och Sundström icke undertecknat protokollet.

Engstrand: I regel vore Engstrand den av expeditionsvakterna, som anskaffade
underskrifter å protokollen, vilka för ändamålet utlämnades av
sekreteraren. Ibland uppgåve sekreteraren vilka som särskilt skulle sökas
för underskrift, varvid han företrädesvis brukade nämna justitieråden
Harry Guldberg och Gösta Walin. Engstrand brukade i första hand uppsöka
dem som funnes inom akademibyggnaden och dem som bodde i närheten
därav. Han hade order att först uppsöka de ordinarie ledamöterna
och, om han ej kunde anträffa erforderligt antal av dem, suppleanterna.
Även suppleanternas namn brukade från början finnas med maskinskrift
å protokollen. Den förste av ledamöterna, som Engstrand bett underteckna
protokollet av den 9 november 1949, hade varit Dramstad. Sedan Dramstad
genomläst protokollet, hade han yttrat, att han icke befattade sig där -

175

med. Han hade vidare tillagt: ”Det har vi inte talat om i styrelsen, så det
förstår jag inte att vi får protokoll på.” Dramstad hade dessutom velat
veta anledningen till Ralfs resa. När protokollet var undertecknat med alla
de där nu befintliga namnen — Malms namn möjligen undantaget — hade
Atterberg uppsökt Engstrand i vaktrummet. Engstrand hade därvid omtalat
för Atterberg, att Dramstad icke velat underteckna protokollet. Atterberg
hade därtill genmält: ”Vad skulle det vara bra för?” Han hade icke
frågat Engstrand, varför Dramstad vägrat underteckna protokollet, och
Engstrand hade ej heller upplyst Atterberg därom. Biskopen Gustaf Auléns
namn brukade alltid finnas å protokollen, då de av Atterberg utlämnades
för underskrift. Sundström hade nog icke blivit ombedd att underteckna
protokollet. Anledningen till att Wirén ej undertecknat protokollet kände
Engstrand icke till. Möjligen hade Wirén varit bortrest vid tillfället.

Den 16 mars 1950 hördes Malm, som berättade: Protokollet för den 9
november 1949 hade funnits hos expeditionsvakten i portvaktsrummet,
när Malm en dag passerat förbi, och Malm hade då på begäran undertecknat
protokollet. Man brukade förfara så vid undertecknandet av cirkulationsprotokoll.
Malm kände vid undertecknandet icke till, att Dramstad
vägrat underskriva protokollet.

Sedan jag i telefon satt mig i förbindelse med Wirén och Sundström, uppgåvo
på framställda frågor Wirén, att han icke kunde erinra sig huruvida
han genom telefonsamtal blivit ombedd underteckna protokollet av den 9
november 1949 samt att han icke varit bortrest vid nämnda tid men möjligen
kunde ha varit sjuk; samt Sundström, att han icke blivit ombedd att
underteckna ifrågavarande protokoll, ehuru han vid tiden ifråga varit anträffbar
å sitt tjänsterum i kungl. biblioteket.

På anmodan av mig avgav Atterberg därefter nytt yttrande i ärendet
och anförde däri följande.

Av Larssons och Engstrands uppgifter vid förhören framginge, att expeditionsvakterna
uppfattat och mindes den av Engstrand relaterade ordern
angående behandlingen av cirkulationsprotokollen. Cirkulationsprotokoll
uppställdes så, att av de tre grupper personer, som förutom de självskrivna
ledamöterna i styrelsen inginge i densamma, komme i varje rad först de
två ordinarie ledamöterna och sist i raden deras suppleant. Någon tvekan
kunde sålunda icke uppstå i fråga om de personer, med vilka expeditionsvakterna
i främsta rummet skulle söka komma i förbindelse. I regel skickade
Atterberg cirkulationsprotokoll per post först till akademiens preses,
Aulén, för erhållande av hans underskrift. Med anledning av vad Engstrand
yttrat ville Atterberg meddela, att han hade ett minne av att han någon
gång bett vederbörande expeditions vakt att först söka de båda justitieråden,
då deras godkännande kunde utgöra ett stöd för de i formella frågor
mindre erfarna musikerna inom styrelsen. Om ett ärende någon enstaka

176

gång varit av särskilt brådskande natur, kunde Atterberg ha sagt till expeditionsvakten
att först söka dem, som befunne sig inom akademiens hus.
I det föreliggande fallet hade emellertid icke funnits någon anledning till
någon särskild order. Ärendet hade icke varit av utomordentligt brådskande
natur, ehuruväl byråchefen Öhman i ecklesiastikdepartementet varit
angelägen slippa vänta en hel vecka (från den 9 till den 16 november) i
avvaktan på att styrelsen skulle sammanträda. Med hänsyn till det förhållandet,
att ärendet icke hade något som helst att skaffa med akademiens
och musikhögskolans konstnärliga eller pedagogiska uppgifter utan
allenast rörde sig om något så tämligen likgiltigt som om Kungl. Maj:t
skulle bokföra en lönekostnad på det ena eller andra anslagskontot, hade
detta ärende för Atterberg framstått som mindre betydelsefullt. Vad särskilt
anginge Dramstad ville Atterberg nämna, att Atterberg den 9 november
1949, då protokollet vore dagtecknat, hade ett friskt minne av att
Dramstad, om han ej ville godtaga ett per cirkulation föreslaget beslut,
antecknade detta på protokollet. Så hade han nämligen gjort så sent som
den 1 september 1949, då fråga varit om vakansförordnandet av lärare i
solosång och då även andra än Dramstad antecknat eller till Atterberg per
telefon anmält reservation mot förslaget. Före den 1 september 1949 hade
såvitt Atterberg mindes reservation i cirkulationsprotokoll förekommit
endast två gånger, nämligen den 14 maj 1941 samt den 8 november 1943.
Det minsta man kunde begära syntes vara, att den som ogillade ett föreslaget
beslut antingen antecknade sig som reservant eller själv anmälde
sin mening hos Atterberg med eventuell begäran om styrelsesammanträde.
Vad Engstrand vid återställande av protokollet berättat om yttranden,
som kunde ha fällts till honom, hade Atterberg icke lagt på minnet. Det
vore mycket möjligt, att Engstrand meddelat, att Dramstad ej ”befattade
sig med protokollet”. Att låta expeditionsvakten muntligen förmedla en
styrelseledamots sakliga ståndpunktstagande kunde ju icke vara god ordning.
Rörande styrelseledamoten Sundström kunde Atterberg meddela, att
det ofta visat sig svårt att på kungl. biblioteket nå honom per telefon.

Klaganden avgav slutligen påminnelser, däri han i förevarande del yttrade
bland annat följande.

Styrelsen anförde i fråga om cirkulationsprotokollen, att de borde få
tillämpas allenast i brådskande ärenden av enkel beskaffenhet. Styrelsens
praxis syntes ingalunda överensstämma med detta principiella yttrande.
Trots att styrelsen hade ordinarie sammanträde en gång varje månad under
minst nio månader, hade en av klaganden verkställd undersökning visat,
att styrelsen under åren 1945—1948 begagnat sig av cirkulationsprotokoll
i sammanlagt 35 fall, under enbart år 1945 i 18 fall. Styrelsens yttrande
att det icke förrän genom klagandens senare skrift blivit känt, att meningsskiljaktigheter
förefunnits rörande beslutet den 9 november 1949, syntes

177

genom de av JO hållna förhören framstå såsom icke med verkliga förhållandet
överensstämmande. Vad anginge Atterbergs yttrande rörande förfarandet
vid användande av cirkulationsprotokoll måste klaganden såsom
sin åsikt framföra, att det innebure att ställa saken på huvudet, då Atterberg
förklarade, att det vore de uppsökta ledamöternas sak att söka kontakt
med honom för att framföra sin reservation. Atterberg vore den, som
inför styrelsen vore ansvarig för att rätt och laga ordning iakttoges vid
fattande av beslut och protokollering av desamma. Det vore därför hans
oavvisliga skyldighet att, om den ordinarie ledamoten icke påtecknade protokollet,
undersöka orsaken och handla därefter. Vid motsatt förfarande
bleve ju styrelsens beslut produkt av den rena slumpen i form av vaktmästarnas
energi att uppsöka vederbörande m. m. I detta sammanhang
ville klaganden framhålla, att han i motsats till Atterberg aldrig haft
några svårigheter att på ämbetsrummet anträffa Sundström.

I en till musikaliska akademiens styrelse avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av vad i ärendet härstädes förekommit framgår, att för behandling av
vissa på lärarnämnden och musikaliska akademiens styrelse ankommande
ärenden protokoll uppsatts och dagtecknats såsom för sammanträden med
nämnden eller styrelsen i akt och mening att dessa protokoll skulle för
godkännande och underskrift av vederbörande ledamöter cirkulera bland
dessa.

Beträffande till en början klagandens anmärkning i princip mot användandet
av s. k. cirkulationsprotokoll i fall som de före varande vill jag framhålla
följande.

Inom olika slags styrelser torde det understundom ha visat sig nödvändigt
att företaga ett ärende av mera brådskande natur till behandling utan
att styrelsen skall behöva sammanträda för ärendets handläggning. För
att kunna fatta ett beslut har man i sådant fall låtit styrelseledamöterna
efter cirkulation taga del av handlingarna i ärendet samt ett av ordförande
eller sekreterare upprättat förslag till protokoll vid ett fingerat sammanträde
för sakens behandling i syfte att ledamöterna genom påteckning å
protokollet skola få lämna sitt godkännande av ett föreslaget beslut. Också
per telefon torde dylika godkännanden ibland pläga inhämtas. Även om
man icke kan skänka ett sådant förfarande sitt odelade gillande, torde det
dock vara klart, att förfarandet är praktiskt och lämpligt i ärenden av
mera rutinartad beskaffenhet. Bortsett från fall, då det kan vara svårt att
få styrelseledamöterna samlade på en tid som kan passa dem alla, torde
icke sällan förefinnas en önskan från ledningens sida att icke i onödan besvära
ledamöter att, måhända utan ersättning, komma tillstädes för ett

12 — Justiticombudsmarmena ämbetabcrättelse till 1052 åra riksdag.

178

sammanträdes hållande. Om principen i och för sig skall kunna godtagas,
måste emellertid en viktig och ovillkorlig förutsättning för förfarandet
vara, att godkännande av detsamma i varje särskilt fall lämnas av alla de
ordinarie ledamöter, som utan större omgång kunna anträffas, och att
dessa även äro ense om protokollets innehåll. Uppenbart är sålunda, att
underskrift av en suppleant icke får anskaffas utan att dessförinnan konstaterats,
att vederbörande ordinarie ledamot ej är för mottagande av
handlingarna att anträffa inom rimlig tid. Lika uppenbart är att, därest
en ordinarie ledamot vägrat sitt godkännande av cirkulationsförfarandet
eller av det föreslagna beslutet, hans suppleant icke får anlitas för godkännandes
erhållande, utan skall styrelsen då i vanlig ordning kallas till sammanträde
för ärendets behandling. Den omständigheten att en av flera
ledamöter är av annan mening än den, som kommit till uttryck i protokollsförslaget,
kan till fullo motivera hållandet av ett sammanträde, då
möjlighet alltid förefinnes att majoritetens uppfattning kan påverkas av de
skäl, som vid diskussion i saken kunna andragas av den skiljaktige.

Vad angår klagomålen rörande upprättandet av cirkulationsprotokoll för
behandling av ärendet angående förordnande för Sunnegårdh att uppehålla
en ledig tjänst vid musikhögskolan finner jag, med hänsyn till omständigheterna
och då lärarnämndens protokollerade beslut godkänts av allenast
ordinarie ledamöter samt musikaliska akademiens styrelse efter vägran från
vissa styrelseledamöters sida att godkänna beslutet i cirkulationsprotokollet
hållit sammanträde i saken, klagomålen i denna del icke påkalla
någon min vidare åtgärd.

Beträffande klagomålen över handläggningen genom cirkulationsprotokoll
av den 9 november 1949 av ärendet rörande Ralfs tjänstledighet för
en utrilcesresa mot B-avdrag å lönen är i ärendet upplyst, att styrelseledamoten
Dramstad vid det tillfälle, då cirkulationsprotokollet av expeditionsvakten
Engstrand företeddes för honom, förklarat sig icke vilja godkänna
protokollet.

Sedan därefter, utan att ordinarie styrelseledamöterna Wirén och Sundström
beretts tillfälle att taga del av protokollet och uttala sin mening
i saken, godkännande av detsamma anskaffats från suppleanterna Morin
och Wikander, har protokollet återställts till Atterberg såsom sekreterare,
varvid Atterberg tillika upplysts därom, att Dramstad icke velat underteckna
protokollet. Atterberg har därefter låtit Malm såsom suppleant
underteckna protokollet i Dramstads ställe.

Av vad jag ovan anfört framgår, att Morin och Wikander icke bort deltaga
i ärendets behandling, innan det verkligen konstaterats att Wirén
och Sundström icke voro anträffbara för delgivning av protokollets innehåll.
Frågan huruvida suppleanterna skolat i Wiréns och Sundströms ställe
anlitas hade enligt min mening bort underställas Atterberg, innan suppleanternas
påskrift anskaffades. Beträffande Dramstads vägran att god -

179

känna protokollet hade denna vägran, sedan den kommit till Atterbergs
kännedom, uppenbarligen bort föranleda Atterberg att låta ärendet behandlas
vid sammanträde med styrelsen och alltså avstå från vidare fullföljande
av avsikten att använda cirkulationsförfarande. Genom att i stället
låta suppleanten Malm skriva under protokollet har Atterberg förfarit felaktigt.
Då emellertid någon skada härigenom näppeligen torde ha uppkommit,
låter jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka genom
styrelsens försorg torde delgivas Atterberg .ävensom Ralf.

Vad angår klagomålen i övriga delar finner jag desamma icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

8. Frågor om offentligheten av vissa handlingar hos bostadsstyrelsen
samt om jäv för styrelsens chef vid handläggningen av
vissa ärenden därstädes m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Nils Ericsson och Harry
Jonasson, ordförande respektive sekreterare i bostadsrättsföreningen Arméfördelningen
i Stockholm, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 2 oktober 1939 förvärvade Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening
i Stockholm, nedan kallad HSB, tomten nr 2 i kvarteret Arméfördelningen
i Stockholm för en köpeskilling av 476 000 kronor. Köpeavtalet
transporterades strax därefter å en av HSB tidigare bildad bostadsrättsförening,
Haubitsen nr 2.

Emellertid kom området icke att bebyggas förrän år 1942. Den 2 juli
sistnämnda år bildade HSB bostadsrättsföreningen Arméfördelningen,
nedan kallad föreningen, som den 2 november 1942 förvärvade tomten av
Haubitsen för samma pris som överlåtaren själv erlagt, eller 476 000 kronor,
med skyldighet för föreningen att svara för vissa räntor och kostnader.
Sedan HSB den 24 november 1942 träffat avtal med viss entreprenör
om uppförande av ett bostadshus å tomten, igångsattes bebyggandet,
vilket helt leddes av HSB. Dessförinnan hade statens byggnadslånebyrå
genom preliminärt beslut beviljat HSB tertiärlån å visst belopp enligt
kungl. kungörelsen den 30 juni 1942 om tertiärlån och tilläggslån för vissa
bostadsbyggnadsföretag.

Omkring den 1 april 1943 hade byggnadsarbetet fortskridit så långt, att
inflyttning kunde ske. På ansökan av föreningen meddelade byggnadslånebyrån
den 17 juli 1944 slutligt beslut angående tertiärlånet. Detta beslut
hade föregåtts av besiktning och värdering, företagen av två förrättningsmän,
vilka därvid åsatt fastigheten ett avlcastningsvärde å 2 550 970 (bör
möjligen vara 2 559 700) kronor och ett uppskattningsvärde å 2 450 000
kronor. I sitt beslut utgick byggnadslånebyrån från ett belopp å 2 536 000

180

kronor såsom fastighetens anskaffningskostnad och slutliga avkastningsvärde.
Byggnadslånebyrån anförde i beslutet, att de lägenheter, som tillkommit
genom byggnadsföretaget, skulle under tiden den 1 augusti 1944—
den 31 juli 1954, dock längst till dess lånet tillfullo guldits, vara underkastade
hyreskontroll enligt kungörelsen, i vilket avseende föreskrevs, att
de årliga hyrorna finge uppgå till sammanlagt högst 187 610 kronor.

Mellan HSB och föreningen träffades den 16 oktober 1944 ett skriftligt
avtal, innefattande en uppgörelse mellan kontrahenterna angående föreningens
övertagande av det uppförda bostadshuset. Avtalet innehöll först
en betalningsplan beträffande likviden — 2 635 000 kronor — för fastigheten
och i samband med byggnadsföretaget stående kostnader och utgifter.
I övrigt innehöll avtalet, bland annat, följande. HSB skulle äga att
för justering av värmesystemet tillgodoräkna sig de medel, som skulle avsättas
å medlemmarnas reparationsfond och föreningens reservfond under
första året. Föreningen hade att under 20 år från den 1 maj 1943 till HSB
erlägga en årlig avgäld å 3 293 kronor 75 öre. Föreningen förbunde sig att
ingå i HSB:s Återköpsfond i Stockholm, förening u. p. a., och att årligen
inbetala det belopp, som av HSB:s fullmäktige vid skilda tidpunkter beslutades,
för det dåvarande 25 kronor för varje 100 000 kronor av fastighetsvärdet.

Avtalet innehöll vidare bestämmelser om inteckningssäkerhet för föreningens
förpliktelser enligt avtalet och föreskrifter om förvaltningen av
föreningens tillgångar. Vidare inrymde avtalet klausul om tvists hänskjutande
till skiljenämnd, bestående av en representant för vardera parten
samt en av parternas representanter gemensamt eller — i brist på deras
åsämjande eller vid deras underlåtenhet att välja — av HSB:s förtroenderåd
utsedd person.

Avtalet, vilket förklarades vara ouppsägbart, undertecknades för föreningen
av två dess ställföreträdare, vilka tillika voro funktionärer i HSB.

Sedan ekonomisk plan för föreningen upprättats och godkänts av hyresnämnd
samt slutlig teckning av bostadsrätt till fastighetens lägenheter ägt
rum, övertogs föreningen under år 1945 av bostadsrättshavama till kooperativ
självförvaltning.

I skrivelse den 31 mars 1949 till kungl. bostadsstyrelsen hemställde fyra
bostadsrättshavare i föreningen — vilkas talan senare övertogs av föreningens
styrelse — att bostadsstyrelsen måtte ålägga HSB att till föreningen
återbetala ett i tio poster specificerat belopp å 230 600 kronor, som HSB
vid uppgörelsen med föreningen skulle ha uttagit utöver den av byggnadslånebyrån
i låneärendet godkända anskaffningskostnaden.

Ärendet kom att föranleda vidlyftig skriftväxling mellan parterna, varjämte
bostadsstyrelsen själv lät infordra viss utredning. Samtliga de i den
nyssnämnda skrivelsen upptagna posterna blevo föremål för omfattande
utläggning i parternas inlagor och efterhand drogos nya frågor in i ärendet,

181

varjämte föreningen framställde nya yrkanden. Sålunda hemställde föreningen,
att bostadsstyrelsen måtte underkasta avtalet av den 16 oktober
1944 juridisk granskning samt föreskriva jämkning i eller upphävande av
åtskilliga av kontraktets bestämmelser. Om sådant ingripande i parternas
mellanhavande icke komme till stånd, anhöll föreningen, att bostadsstyrelsen
måtte bevilja föreningen tilläggslån för den del av fastighetens produktionskostnad,
som överstege det av byggnadslånebyråns värderingsmän
åsatta värdet å 2 450 000 kronor. Det påpekades vidare från föreningens
sida, att den i lånebeslutet stipulerade föreskriften om högsta tillåtna belopp
av årsavgifter åsidosatts, i det att bostadsrättshavarnas bostadskostnader
rätteligen uppginge till cirka 215 000 kronor för år.

Bostadsstyrelsen avgjorde ärendet i plenum den 8 maj 1950. Beslutet
upptogs i en till, bland annat, parterna avlåten skrivelse, vid vilken fogats
en förteckning å de handlingar, som i ärendet legat till grund för bostadsstyrelsens
avgörande.

I nämnda skrivelse lämnade bostadsstyrelsen först en ingående sakredogörelse,
varefter sammanfattningsvis anfördes, att till bostadsstyrelsens bedömning
hänskjutits två grupper av spörsmål; den ena gruppen omfattade
frågor, huruvida och i vad mån HSB i förhållande till föreningen eller dess
bostadsrättshavare företagit eller underlåtit åtgärd av beskaffenhet att enligt
gällande lag medföra sådan rättslig påföljd som skyldighet att utgiva
ersättning, förpliktelse att tåla ändring eller jämkning i avtal eller dylikt;
den andra gruppen frågor avsåge spörsmål huruvida icke det under ledning
av HSB genomförda företaget att skaffa ifrågavarande tomtmark och ordna
bebyggelsen därå dragit oskäligt hög anskaffningskostnad med därav följande
oskäligt höga bostadskostnader; i samband därmed hade från föreningens
sida ställts under diskussion, om de utav HSB betingade avgälderna
m. m. vore sakligt motiverade och om icke fasthellre därav vållats
en onödig merkostnad för bostadsrättshavarna inom föreningen.

I fortsättningen av skrivelsen uttalade bostadsstyrelsen följande: Byggnadslånebyrån
hade, såvitt nu vore i fråga, enligt för byrån gällande instruktion
och författningar haft att pröva förevarande låneärende. Sedan
tertiärlån utlämnats, hade byggnadslånebyrån haft att förvalta lånet och
vårda ställd pant. Därjämte hade det ålegat byrån att under lånetiden öva
tillsyn över byggnaden ävensom att under en tioårsperiod kontrollera att
högre avgifter (hyror) icke uttoges än byrån medgivit. Däremot torde
byggnadslånebyrån ha saknat befogenhet att av andra grunder företaga
aktioner mot vare sig föreningen såsom låntagare respektive bostadsrättshavarna
eller mot HSB i dess egenskap av ledare av byggnadsföretaget.
Den 1 juli 1948 hade bostadsstyrelsen övertagit byggnadslånebyråns rättigheter
och skyldigheter. Såvitt handlingarna utvisade, hade intet förekommit,
som varit ägnat att äventyra statslånet eller den ställda säkerheten;
ej heller hade, såvitt visats, årskostnader ultagits med högre belopp än

182

som motsvarade vad i låneärendet medgivits. Bostadsstyrelsen vore således
redan av formella skäl förhindrad att bifalla de å föreningens vägnar gjorda
yrkandena, att HSB skulle åläggas utgiva visst belopp eller förpliktas tåla
ändring eller jämkning av bestående avtal.

Sedan bostadsstyrelsen i sitt avgörande därefter erinrat, att uppkomna
tvistefrågor alltefter omständigheterna kunde hänskjutas till avgörande av
domstol eller skiljemän, anförde bostadsstyrelsen, att styrelsen icke desto
mindre genom parternas yrkanden och plädering utgått från att man å
ömse sidor önskat få del av styrelsens åsikt också i frågor av juridisk natur,
ehuru deras slutliga lösning, i den mån kontrahenterna icke åsämjades, ankomme
på andra organ.

I enlighet med vad sålunda anförts uttalade bostadsstyrelsen därefter
sin uppfattning i flera av tvistefrågorna mellan parterna, såsom giltigheten
av avtalet den 16 oktober 1944 och frågan, huruvida HSB vilselett lägenhetsspekulanterna
beträffande de rättigheter och skyldigheter, som sammanhängde
med medlemskap i föreningen. Härjämte skärskådade bostadsstyrelsen
ingående spörsmålet huruvida HSB vid ledningen av byggnadsföretaget
förfarit ändamålsenligt. Uttalandet i denna del berörde ett avsevärt
antal frågor av ekonomisk art i samband med byggnadsföretaget och
det därav föranledda mellanhavandet mellan föreningen och HSB. Sålunda
avhandlades under skilda rubriker tomtkostnaden, byggnadskostnaden, årskostnaden,
föreningens ställning inom HSB-systemet och ett antal i ärendet
väckta detaljfrågor. Granskningen utmynnade i ett sammanfattande,
för HSB i allt väsentligt förmånligt omdöme.

Sedan föreningen den 7 juni 1950 hos Kungl. Maj:t anfört besvär över
bostadsstyrelsens i ovannämnda skrivelse innefattade beslut, återkallade
föreningen besvären, innan dessa blivit prövade.

I en den 12 oktober 1950 hit inkommen skrift framställde klagandena i sex
punkter — närmare utvecklade nedan — anmärkningar mot byggnadslånebyråns
och bostadsstyrelsens befattning med saken.

Med anledning av innehållet i klagoskriften infordrade jag yttrande från
bostadsstyrelsen, varefter klagandena inkommo med påminnelser.

I sitt yttrande anförde bostadsstyrelsen inledningsvis följande: Bostadsstyrelsens
beslut den 8 maj 1950 hade väsentligen inneburit dels att styrelsen
icke, såsom yrkats, funnit skäl att efter omprövning av det genom
slutligt beslut den 17 juli 1944 avgjorda låneärendet rörande föreningen
bevilja ränte- och amorteringsfritt tilläggslån med 185 000 kronor, dels att
styrelsen förklarat sig sakna befogenhet att enligt framställda yrkanden
förplikta HSB att utgiva visst belopp eller att tåla annan påföljd och dels
att styrelsen uttalat sin åsikt i åtskilliga frågor, som av parterna hänskjutits
till styrelsens bedömning. Vad sistnämnda avsnitt anginge torde
styrelsen författningsenligt kunnat underlåta att yttra sig, ehuru parterna

183

påtagligen önskat besked. Emellertid hade bostadsstyrelsen — liksom tidigare
statens byggnadslånebyrå — i regel funnit det vara till gagn icke blott
för parterna själva utan ock för bostadsförsörjnings verksamheten i allmänhet,
att styrelsens ståndpunkt i skilda, mången gång svårbedömliga men
för byggnadsföretagarna viktiga spörsmål klarlades. Även i det nu föreliggande
fallet hade styrelsen velat vara tillmötesgående mot parterna, och
man vågade antaga, att styrelsens bemödanden att ge någorlunda uttömmande
svar icke saknat värde bland annat för berörda parter oavsett utfallet
av ärendets prövning. Att styrelsen icke velat eller kunnat upphäva
sig till domare i den uppkomna tvisten vore däremot självfallet men hade
till yttermera visso särskilt understrukits i det klandrade utlåtandet.

Beträffande envar av de sex anmärkningspunkterna förekom följande.

1. Klagandena anförde, att byggnadslånebyrån i låneärendet felaktigt
frångått det uppskattningsvärde, som fastigheten åsatts av förrättningsmännen,
samt till grund för lånebeslutet lagt ett högre värde. Detta hade
medfört, att HSB vid uppgörelsen med föreningen ansett sig oförhindrad
uttaga ett belopp, som icke stode i rimlig proportion till husets standard.
Men vidare hade byggnadslånebyråns felaktiga handlingssätt betydelse ur
statsfinansiell synpunkt såtillvida att lån beviljats till högre belopp än det
verkliga värdet av panträtten i fastigheten medgåve.

Bostadsstyrelsen genmälde i sitt yttrande, att byggnadslånebyrån, som
varit obunden av förrättningsmännens åsikt om värdet, i låneärendet icke
kunnat godtaga det av förrättningsmännen antagna uppskattningsvärdet.
Byggnadslånebyråns värdering kunde knappast ha någon inverkan på föreningens
civilrättsliga förpliktelse att till HSB utgiva ersättning för tomtens
bebyggande.

I påminnelserna anförde klagandena följande: Klagandena ansåge, att
byggnadslånebyrån icke haft rätt att i låneärendet utgå från annat värde
å fastigheten än det uppskattningsvärde, som i författningsenlig ordning
åsatts av förrättningsmännen. Byggnadslånebyråns värdering hade betydelse
för mellanhavandet mellan föreningen och HSB på följande sätt. Den
lånebeviljande myndigheten hade att under lånetiden kontrollera, att fastigheten
icke överlätes till högre pris än myndigheten kunde godkänna. Om
därför byggnadslånebyrån godkänt det av förrättningsmännen angivna
värdet, hade HSB vid uppgörelsen med föreningen icke kunnat betinga sig
högre belopp utan att riskera att lånet uppsades.

2. I klagoskriften anförde klagandena följande: Det av byggnadslånebyrån
i lånebeslutet maximerade beloppet av årsavgifter hade enligt de
beräkningar klagandena utfört väsentligen överskridits. Dessa beräkningar
hade verkställts i enlighet med ett av statens hyresråd utfärdat cirkulär,
vari föreskrivits att vid hyresberäkning i bostadsrättshus i hyresbeloppen
skulle inräknas även de kostnader, för vilka bostadsrättshavarna själva
finge svara, såsom ränta på eget kapital, trappstädning och dylikt. Därest

184

sådana kostnader medräknades uppginge de årliga hyrorna till sammanlagt
omkring 215 000 kronor. Enligt klagandenas mening borde bostadsstyrelsen
med anledning av att den i lanebeslutet meddelade föreskriften om maximihyror
sålunda åsidosatts ha ingripit mot HSB, som försatt föreningen i den
situationen, att föreningen nödgats uttaga högre belopp av årsavgifter än
vad som föreskrivits.

Bostadsstyrelsen anförde, att styrelsen icke kunnat finna, att årsavgifter
uttagits till högre belopp än vad byggnadslånebyrån föreskrivit. Enligt
bostadsstyrelsen tillhandahållna uppgifter hade exempelvis den totala uttaxeringen
för förvaltningsperioden den 1 oktober 1948—den 30 september
1949 utgjort 163 249 kronor 70 öre och för tiden den 1 oktober 1949—den
30 september 1950 127 747 kronor 70 öre, i båda fallen inklusive ersättning
för fredsvärme . Klagandenas uppgift att de årliga hyrorna uppginge
till omkring 215 000 kronor syntes bygga på andra förutsättningar än dem
som byggnadslånebyrån haft att följa vid sitt beslut. Bostadsstyrelsen ansåge
sig sålunda alltjämt sakna skäl att ingripa, såsom klagandena yrkat.

Klagandena framhöllo i påminnelserna, att det vore anmärkningsvärt att
bostadsstyrelsen icke ansage sig ha skyldighet att vid hyresberäkningar
följa anvisningar från den högsta hyresreglerande myndigheten.

3. Klagandena anförde, att de funne det anmärkningsvärt att bostadsstyrelsen
i sitt avgörande — frånsett några detaljfrågor — lämnat utan
avseende vad föreningen i sina skrivelser till bostadsstyrelsen framhållit
angående uppenbara missförhållanden i HSB:s organisation och arbetssätt
samt beträffande HSB:s mellanhavande med föreningen.

I förklaringsskriften anförde bostadsstyrelsen följande: Av det klandrade
beslutet framginge, att bostadsstyrelsen beträffande några av anmärkningarna
mot HSB funnit anledning att kritisera HSB:s åtgöranden respektive
underlåtenhet att företaga åtgärder men att bostadsstyrelsen i flertalet
punkter antingen icke kunnat instämma i framförda anmärkningar eller
ock ansett sig sakna tillräckligt underlag för ett omdöme. Klagandena förmenade
dels att föreningen påvisat flera missförhållanden än styrelsen enligt
sin uppfattning kunnat konstatera, dels ock att styrelsen i strid mot
vad som vederbort underlåtit att medverka till vinnande av rättelse. I det
förra avseendet funne styrelsen sig emellertid böra vidbliva den motiverade
bedömning av uppställda spörsmål, åt vilken det klandrade utlåtandet
gåve uttryck. I det senare hänseendet erinrades, att styrelsen saknade befogenhet
att giva förelägganden av åsyftad natur; icke desto mindre räknade
styrelsen med att dess kritik icke lämnades obeaktad av föreningens
vederpart.

Klagandena åter anförde, att de ansåge att bostadsstyrelsen betydligt
kraftigare bort reagera mot de missförhållanden, som av föreningen påvisats
i dess förhållande till HSB. Bostadsstyrelsen hade icke ens gjort
erinran mot påtalade extra kostnader och avgifter till HSB.

185

4. I klagoskriften anfördes: I den vid bostadsstyrelsens skrivelse av den
8 maj 1950 fogade förteckningen å handlingar, vilka bostadsstyrelsen beaktat
vid sakens avgörande, vore angivna fyra av HSB ingivna skrivelser,
vilka föreningen icke fått taga del av före ärendets avgörande och vilka ej
diarieförts eller datumstämplats hos styrelsen. I skrivelserna hade lämnats
vissa uppgifter, som torde ha varit av väsentlig betydelse vid ärendets
avgörande.

Bostadsstyrelsen anförde följande: Det ägde sin riktighet, att de fyra i
klagoskriften angivna handlingarna icke blivit diarieförda. Särskilda föreskrifter
om diarieföring av inkommande handlingar funnes icke för bostadsstyrelsen
och vore icke heller, såvitt styrelsen hade sig bekant, utfärdade
för ämbetsverken i allmänhet. Icke desto mindre vore det uppenbart, att
det tillhörde god ordning, att huvudhandlingen i varje ärende bleve diarieförd,
så ock envar annan handling av väsentlig betydelse. Att i ett ämbetsverk
av bostadsstyrelsens karaktär diarieföra samtliga inkommande handlingar
vore av praktiska skäl uteslutet. Också hade statens organisationsnämnd,
som arbetat för rationalisering bland annat inom bostadsstyrelsen,
i en promemoria av den 21 december 1949 uttalat sig för en begränsning
av styrelsens diarieföring av ”efterföljande korrespondens”. Det torde sålunda
vara en omdömesfråga, om de fyra handlingarna bort diarieföras eller
icke. Med hänsyn till det föreliggande ärendets säregna beskaffenhet hade
en omedelbar diarieföring av dem varit lämplig. Det förefölle sannolikt, att
den uteblivit på grund av brådskan inför ärendets föredragning och avgörande.
I sakligt avseende åter önskade bostadsstyrelsen betona, att de
fyra handlingarna icke, såsom klagandena ville göra gällande, haft väsentlig
betydelse för avgörandet.

I påminnelserna anförde klagandena: Vilket värde bostadsstyrelsen tillmätt
de icke diarieförda handlingarna undandroge sig klagandenas bedömande.
En av dessa skrivelser hade omfattat elva sidor och skulle, om
föreningen i tid erhållit kännedom om densamma, ha föranlett ett bemötande.
Det vore icke uteslutet, att om föreningen fått tillfälle inkomma
med ett bemötande, detta kunnat påverka ärendets avgörande.

Sedan hos bostadsstyrelsen begärts vissa kompletterande upplysningar
angående styrelsens praxis i fråga om diarieföring, anförde t. f. chefen för
styrelsens kanslibyrå i avlåten skrivelse följande.

I styrelsen fördes ett flertal olika diarier. Diarieföringen vore i vissa
hänseenden centraliserad till kanslibyrån, i andra hänseenden decentraliserad
på de särskilda byråerna. En omständighet, som bidroge till splittring,
vore, att styrelsen hade sina lokaler i olika hus, men huvudskälet vore
givetvis mängden av ärenden av starkt differentierad beskaffenhet. De diarier,
vilka närmast kunde vara av intresse i detta sammanhang, vore lånediarierna,
som fördes på lånebyrån, och det allmänna diariet, som fördes
på kanslibyrån. Lånediarierna bestode av ett diarium för flerfamiljshus

186

och ett diarium för en- och tvåfamiljshus. I det förra diariet infördes ej
endast inkommande ansökningar om lån utan jämväl all s.k. efterföljande
korrespondens. I diariet över en- och tvåfamiljshus infördes efter förslag
av organisationsnämnden enbart själva låneansökningen, eventuell ansökan
av ny ägare om att få inträda i en tidigare sökandes ställe, återkallelse av
låneansökan samt bostadsstyrelsens beslut i anledning av sådan ansökan,
som antecknats i diariet. Den s.k. efterföljande korrespondensen diariefördes
alltså icke i dessa ärenden. Denna förenkling av diarieföringen hade
tills vidare icke införts beträffande flerfamiljshusdiariet. I allmänna diariet
fördes alla de ärenden, för vilka specialdiarium saknades och vilka vore
av beskaffenhet att kräva diarieföring. Där hade diarieförts bland annat
det ärende, i vilket styrelsen den 8 maj 1950 avlåtit skrivelse till föreningen.
Under år 1950 hade principerna för förandet av jämväl det allmänna diariet
varit ställda under debatt. Någon förenkling motsvarande den som införts
beträffande lånediariet för en- och tvåfamiljshus hade emellertid icke vidtagits
beträffande det allmänna diariet. De av klagandena omnämnda fyra
handlingar, vilka icke diarieförts, hade antingen överlämnats till chefen för
lånebyrån vid personligt besök eller insänts direkt till denne. De hade
samtliga inkommit vid en tidpunkt, då föredraganden av ärendet redan färdigställt
det förslag till yttrande, som i förväg tillställts styrelsens ledamöter
och som legat till grund för behandling av ärendet i styrelsen den 8
maj 1950. Det hade varit erforderligt, att föredraganden omedelbart fått
taga del av det nya materialet för att bedöma, i vad mån det ägt betydelse
i saken, och därför hade handlingarna överlämnats till honom utan att
övervägande först skett, huruvida handlingarna dessförinnan bort registreras.

5. Klagandena anförde: Först efter upprepade framställningar, vilka
bostadsstyrelsen till en början vägrat villfara, hade föreningen under ärendets
behandling i styrelsen fått taga del av det hos styrelsen förvarade
värderingsinstrument, som i låneärendet upprättats angående fastigheten.
Då föreningen senare anhållit att för jämförelse även utbekomma hos bostadsstyrelsen
förvarade värderingsinstrument beträffande två privatägda,
hos styrelsen belånade fastigheter, hade detta avslagits med motivering att
handlingarna vore konfidentiella.

I förklaringsskriften framhöll bostadsstyrelsen följande: Då man från
föreningens sida önskat taga del av värderingsinstrumentet beträffande
föreningens fastighet, torde vederbörande befattningshavare ha svarat, att
samtycke erfordrades av förrättningsmännen, och då fråga uppstått om
instrumenten rörande de privatägda fastigheterna, torde det beskedet ha
givits, att samtycke fordrades såväl från förrättningsmännen som från
fastighetsägaren. Kravet på samtycke av fastighetsägaren, tillika låntagare
hos bostadsstyrelsen, berodde på att dennes ekonomiska förhållanden icke

187

borde bliva föremål för offentlig insyn utan medgivande från honom själv.
Det legala stödet för detta undantag från offentlighetsprincipen återfunnes
i 32 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
jämförd med 5 § 2. i kungl. kungörelsen den 4 januari 1939 med förordnanden
på civilförvaltningens område jämlikt nämnda lag. Det andra
villkoret, medgivande från förrättningsmännen, sammanhängde med följande
omständigheter. Värderingsinstrumentet innehölle dels utredning av
en mångfald tekniska data rörande tomten och därå verkställd bebyggelse,
vilka kunde objektivt fastställas, dels ock på subjektivt övervägande grundade
uttalanden exempelvis i kvalitetsfrågor samt beträffande fastighetens
uppskattade värde. Erfarenheten hade ådagalagt, att förrättningsmännen
understundom utsatts för hårda påtryckningar från fastighetsägare-lånsökande
i syfte att omdömena skulle bliva gynnsamma ur belåningssynpunkt
och, då förrättningsmännen icke låtit sig påverka, hade ibland följt
oangenäma konsekvenser för dem, sedan den lånsökande tagit del av värderingsinstrumentet.
Att råda bot för detta missförhållande och därigenom
också öka instrumentens tillförlitlighet hade synts så mycket mer angeläget,
som förrättningsmännen ofta haft sin huvudsakliga verksamhet som
privata företagare just i byggnadsbranschen och sålunda haft en i sammanhanget
i viss mån utsatt position. Senast under 1930-talets första år
hade förty de åt hypoteksinstitutionerna upprättade instrumenten förklarats
konfidentiella, varom handlingarna ifråga försetts med påskrift. Härmed
hade åsyftats att garantera förrättningsmännen, att instrumentets innehåll
icke komme att delgivas obehöriga, bland dem lånsökanden själv,
med mindre förrättningsmännen samtyckt. Denna praxis hade upptagits av
byggnadslånebyrån och därefter av bostadsstyrelsen. Detta avsteg från
den ytterligt viktiga offentlighetsprincipen hade tett sig sa sakligt välmotiverat,
helst som förrättningsmännen på goda grunder ansett sig tillförsäkrade
sekretess, att frågan om det legala stödet för denna praxis blivit
mindre uppmärksammad. Emellertid syntes det som om 9 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar gåve den formella
täckningen, då det hette: ”Handlingar innefattande redogörelse

för utredningar----av---— teknisk art, som myndighet

låtit verkställa för det allmännas räkning, må ej utan myndighetens tillstånd
utlämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum.” Ehuru den
citerade lagbestämmelsen enligt sin uttryckliga lydelse syntes avse också
en sådan utredningshandling som ett värderings- och besiktningsinstrument,
vore styrelsen medveten om att lagstiftaren väl i första hand tänkt
på andra slag av utredningar. Oavsett huru därmed kunde förhålla sig
ansåge styrelsen, att det föreliggande behovet av sekretess borde föranleda
ett förtydligande av sekretesslagen, helst genom särskilt stadgande, som
lämpligen kunde anknyta till dess 32 §. Slutligen kunde framhållas, att

188

hemlighållandet av värderingsinstrumentet angående föreningens fastighet
icke torde ha haft någon som helst saklig betydelse för bostadsstyrelsens
avgörande den 8 maj 1950.

Klagandena anförde i sina påminnelser: Av bostadsstyrelsen anförda lagrum
gåve enligt klagandenas förmenande icke stöd för att fastighetsägarens
samtycke måste inhämtas före utlämnande av värderingsinstrument.
Dylikt instrument byggde på officiella ekonomiska och tekniska data om
fastigheten och innehölle icke några uppgifter om fastighetsägarens privata
ekonomiska förhållanden. Än mindre gåve lagen stöd åt uppfattningen att
värderingsmännens medgivande måste inhämtas. Värderingen bekostades
av den lånsökande och denne hade ett legitimt intresse att taga del av utlåtandet,
exempelvis för att kunna överklaga bostadsstyrelsens beslut i
lånefrågan.

6. I klagoskriften påtalade klagandena att bostadsstyrelsens chef, generaldirektören
Alf Johansson, deltagit i styrelsens avgörande den 8 maj
1950, ehuru han på grund av ledamotskap i HSB:s förtroenderåd enligt
klagandenas förmenande varit jävig handlägga ärende med HSB som part.
Det kunde även ifrågasättas, om befattningshavare i bostadsstyrelsen på
grund av vad som föreskreves i styrelsens instruktion överhuvud ägde rätt
att inneha uppdrag av nyss angiven art.

Bostadsstyrelsen anförde i sitt yttrande: För de förvaltande myndigheterna
torde inga allmänna bestämmelser om jäv finnas utfärdade. Det
oaktat kunde naturligtvis jäv föreligga. Huruvida jävsgrund funnes eller
icke, finge antagas bero på omständigheterna i det särskilda fallet, till
vilka också torde höra beskaffenheten av den fråga, som skulle avgöras.
I det föreliggande fallet kunde upplysas, att bostadsstyrelsens chef år 1935,
då han var ledamot av byggnadslånebyrån, invalts i förtroenderådet i samband
med den då nystartade byggnadsverksamheten för barnrika familjer,
i vilken HSB avsett att göra och sedermera fullgjort betydande insatser.
Förtroenderådet hade då liksom nu varit ett konsultativt, icke beslutande
organ. Upplysas kunde jämväl att rådet — vars majoritet valdes av HSBmedlemmarna,
bland dem bostadsrättshavare i föreningar av typen Arméfördelningen
— haft till stadgeenlig uppgift att öva tillsyn över HSB:s
verksamhet. Trots det dubbla ledamotskapet av byggnadslånebyrån, som
utgjort statens organ för den nya verksamheten, och förtroenderådet hade
det veterligen icke av någon antagits, att jäv skulle föreligga vid behandling
inom byrån av frågor rörande statsstöd m.m. till s.k. barnrikehus,
som tillkommit under medverkan av HSB. I ärendet Arméfördelningen
syntes det likaledes svårt att framleta en verklig intressekollision, som
skulle föranledas av ledamotskapet i förtroenderådet. Och i motsatt fall
hade måhända närmast kunnat ifrågasättas — med den ställning av ett
slags tillsynsorgan, som förtroenderådet ägde, och på grundval av det sätt,

189

varpå förtroenderådet utsåges — huruvida icke ledamotskapet i rådet snarare
skulle vara ägnat att bereda gehör för föreningens synpunkter än för
HSB:s, vilket förhållande visserligen i och för sig icke utgjorde en jävseliminerande
faktor. För bostadsstyrelsen tedde sig emellertid andra synpunkter
avgörande. De två huvudfrågorna, nämligen yrkandena om åläggande
för HSB att utgiva visst belopp m. m. eller, alternativt, om tilläggslån,
hade påtagligen icke kunnat vara föremål för delade meningar. Och då
bostadsstyrelsen därutöver funnit sig föranlåten att tillkännagiva sin åsikt
i ett antal andra spörsmål, hade det varit av oomtvistligt värde, att handläggningen
skett under ordförandeskap av den ende av styrelsens ledamöter,
som deltagit såväl i förarbetena till de vid bedömningen tillämpliga
bestämmelserna som i byggnadslånebyråns arbete under ifrågavarande
skede. För prövningen i vad mån ledamotskapet av förtroenderådet ur mera
renodlat teoretisk synpunkt bort betraktas såsom jävsgrundande kunde
slutligen upplysas, att ordföranden icke deltagit i något sammanträde med
förtroenderådet, sedan han för omkring åtta år sedan blivit chef för byggnadslånebyrån.
Den kontakt med organisationen, som ledamotskapet i
rådet innebure, hade i stället tagit sig uttryck däri, att generaldirektören
mera under hand tagits i anspråk för samtal eller diskussioner i frågor av
allmänt bostadspolitisk innebörd. Anmärkas kunde slutligen i sakligt hänseende,
att bostadsstyrelsens klandrade beslut fattats utan meningsskiljaktighet.
— Klagandena hade vidare gjort gällande, att bostadsstyrelsens
chef icke ens skulle vara berättigad att tillhöra förtroenderådet, och de
sökte stöd för sin åsikt i den för styrelsen gällande instruktionen, varvid
11 § andra stycket torde åsyftas. Frånsett att styrelsens chef — såsom
nyss framhållits — underlåtit att i anmärkta hänseende ”utom tjänsten
utföra förrättning eller uppdrag, som tillhör bostadsstyrelsens verksamhetsområde”,
hade själva uppdraget lämnats utan erinran av den som i
sådant avseende torde ha talerätt, nämligen bostadsstyrelsen själv. För
övrigt syntes uppdraget icke heller strida mot 7 § 1 mom. statens allmänna
avlöningsreglemente, som krävde särskilt tillstand allenast om man ville
förena ordinarie tjänst med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för vissa verk, bolag, föreningar eller inrättningar.

I påminnelserna invände klagandena: De kunde icke finna, att det vid
bedömande av frågan om jäv förelåge kunde vara av någon betydelse om
Johansson deltagit i förtroenderådets sammanträden eller om hans verksamhet
inom HSB-rörelsen skett på så sätt, att han i sin egenskap av
förtroenderådsmedlem mera under hand tagits i anspråk för samtal eller
diskussioner. Klagandenas uppfattning vore, att en tjänsteman inom bostadsstyrelsen
över huvud taget icke borde få tillhöra ett organ, vilket
skulle rådfrågas i frågor av speciell art och större ekonomisk betydelse inom
HSB-rörelsen.

190

Utöver vad ovan i denna punkt upptagits inhämtades hos bostadsstyrelsen,
att Johansson icke uppbär någon ersättning för sitt uppdrag som
medlem i förtroenderådet.

I en till bostadsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius därefter följande.

De av klagandena framställda anmärkningarna synas kunna sammanföras
i två huvudgrupper, avseende, den första gruppen, byggnadslånebyråns
och sedermera bostadsstyrelsens befattning med låneärendet och,
den andra gruppen, bostadsstyrelsens handläggning av det den 8 maj 1950
avgjorda ärendet. I förstnämnda avseende ha klagandena anfört dels att
byggnadslånebyrån i sitt beslut angående beviljande av tertiärlån förfarit
felaktigt genom att frångå det av ojäviga förrättningsmän åsatta uppskattningsvärdet,
dels att bostadsstyrelsen underlåtit ingripa, ehuru det
av byggnadslånebyrån i lånebeslutet föreskrivna maximibeloppet av utgående
årsavgifter överskridits.

Vad först angår byggnadslånebyråns beslut, som slutligt meddelades den
17 juli 1944, så har jag, enär preskriptionstiden för beivrande av eventuellt
tjänstefel utgått, lämnat klagomålen i denna del utan avseende.

Såsom bostadsstyrelsen själv framhållit i sitt yttrande har det ålegat
byggnadslånebyrån och sedermera styrelsen att under viss tid kontrollera
att högre avgifter icke uttoges av bostadsrättshavarna än byggnadslånebyrån
i nyssnämnda beslut medgivit. Vid prövning av klagomålen i denna
fråga har jag emellertid icke funnit utrett att ifrågavarande föreskrift
åsidosatts så, att bostadsstyrelsen haft anledning till ingripande.

Vad därefter beträffar bostadsstyrelsens befattning med den hos styrelsen
anhängiga tvisten mellan föreningen och HSB ha klagandena först
anmärkt, att bostadsstyrelsen i sitt avgörande icke beaktat vissa av föreningen
påpekade missförhållanden. Klagomålen i denna del hänföra sig
sålunda till det klandrade avgörandets sakliga innehåll. Härom må framhållas
följande.

Bostadsstyrelsen — liksom tidigare byggnadslånebyrån — har gentemot
föreningen och HSB uppenbarligen icke haft annan ställning eller andra
befogenheter än vad som haft samband med det för ifrågavarande byggnadsföretag
beviljade statliga lånet, vilket det ankommit på dessa myndigheter
att förvalta. Endast för den händelse lånet äventyrats eller vid dess
beviljande meddelade föreskrifter åsidosatts, torde bostadsstyrelsen — såsom
styrelsen själv anfört i skrivelsen den 8 maj 1950 — ha haft befogenhet
att ingripa. Däremot har bostadsstyrelsen uppenbarligen saknat befogenhet
att träffa något avgörande i tvisten mellan föreningen och HSB.
Av de frågor som hänskjutits till styrelsens prövning har styrelsen där -

191

för haft befogenhet att fatta beslut endast beträffande föreningens yrkande
om tilläggslån, varjämte det får anses ha ålegat styrelsen att yttra sig
med anledning av föreningens påstående att det fastställda beloppet av
årsavgifter överskridits.

I medvetande om denna begränsning av befogenheterna har bostadsstyrelsen
förklarat sig av formella skäl förhindrad bifalla föreningens yrkanden
om åläggande för HSB att utgiva visst belopp eller att tåla ändring
eller jämkning av bestående avtal. Rörande de i ärendet förekommande
frågor, som enligt vad nyss anförts legat inom bostadsstyrelsens kompetensområde,
har styrelsen dels icke funnit skäl bevilja yrkat tilläggslån
och dels icke funnit, att föreskriften om maximiavgifter åsidosatts. Mot
avgörandet i denna del har jag icke funnit anledning till anmärkning.

Bostadsstyrelsen har emellertid icke nöjt sig med att träffa ett avgörande
i nyssnämnda avseenden utan yttrat sig även i övriga mellan parterna
tvistiga frågor, oaktat dessas avgörande icke ankommit på styrelsen.
Detta förfarande, som avviker från vedertagen administrativ praxis, måste
anses anmärkningsvärt. Det måste nämligen ur principiell synpunkt anses
betänkligt, att administrativ myndighet — utan att detta påkallas av
ärende som författningsenligt ankommer på myndighetens prövning och
utan att myndigheten äger de möjligheter att utreda tvist vilka stå en
domstol till buds — å det allmännas vägnar uttalar åsikt om en mellan
enskilda parter uppkommen tvist, vars avgörande ankommer på domstol
eller skiljemän. Detta gäller i all synnerhet, om tvisten, såsom i förevarande
fall, avser rent civilrättsliga frågor, såsom giltigheten av avtal. Det är
att märka, att dylika uttalanden kunna komma i strid med senare på mera
tillförlitlig utredning grundad dom. Å andra sidan måste framhållas, att
tvisten av föreningen hänskjutits till styrelsens prövning och att HSB icke
framställt någon invändning mot styrelsens behörighet. Det är vidare
uppenbart, att styrelsens handlingssätt helt föranletts av en önskan att gå
parterna till handa med upplysningar om styrelsens åsikt om tvisten, därvid
styrelsen uttryckligen angivit, att tvistens avgörande ankomme på
andra organ. Vid nu angivna förhållanden finner jag mig i förevarande
hänseende kunna låta bero vid vad i ärendet förevarit.

Om bostadsstyrelsen i frågor utanför dess kompetens till äventyrs skulle
ha underlåtit beakta någon av föreningen påpekad omständighet, kan detta
knappast ha haft någon betydelse för avgörandet i de delar, vari styrelsen
varit befogad meddela beslut.

Vad klagandena anmärkt mot bostadsstyrelsens avgörande i sak föranleder
sålunda icke någon vidare åtgärd från min sida.

Klagomålen i övrigt hänföra sig till den formella handläggningen av det
hos bostadsstyrelsen anhängiga ärendet. Vad därvid först rör frågan om
underlåten diarieföring av vissa till grund för bostadsstyrelsens avgörande
liggande inlagor från HSB må följande framhållas.

192

I svensk rätt saknas allmänna regler om diarieföring av inkommande
handlingar eller vidtagna åtgärder i ärenden hos förvaltningsmyndigheter.
Frågan torde i vissa fall regleras genom instruktioner eller arbetsordningar
för varje särskild myndighet. Men ofta saknas även sådana interna bestämmelser.
I dessa fall torde — såsom synes vara förhållandet beträffande
bostadsstyrelsen — ha utbildat sig en viss praxis inom myndigheterna.

Av den tidigare återgivna redogörelsen för bostadsstyrelsens praxis i
detta hänseende framgår, att det hos bostadsstyrelsen anhängiga ärendet
upptagits i det å styrelsens kanslibyrå förda allmänna diariet, vari bruka
redovisas såväl inkommande ansökningar som all ”efterföljande korrespondens”.
Normalt borde således — därest styrelsens praxis följts — de av
klagandena omnämnda handlingarna ha diarieförts. Styrelsen har också i
sitt yttrande vidgått, att omedelbar diarieföring av handlingarna varit
lämplig.

Bostadsstyrelsen har som sannolik förklaring till underlåtenheten framhållit
brådskan inför ärendets föredragning och avgörande. Handlingarna
synas också ha inkommit på ett sent stadium av ärendets handläggning;
två av dem äro dagtecknade samma dag, som ärendet avgjordes, och de
två övriga den 24 respektive den 29 april 1950. På grund härav och då
handlingarna synbarligen icke varit av någon väsentlig betydelse för avgörandet,
i varje fall icke i de delar detta avsett frågor inom styrelsens
kompetensområde, har jag — ehuru föreningen genom nämnda underlåtenhet
berövats möjlighet att för eventuellt bemötande före avgörandet erhålla
kännedom om handlingarnas existens — funnit skäligt låta bero vid vad
som förevarit.

Klagandena ha vidare riktat den anmärkningen mot styrelsens handläggning
av det där anhängiga ärendet, att styrelsen vägrat utlämna vissa
värderingsinstrument, avseende dels föreningens fastighet och dels två
privatägda grannfastigheter, med mindre värderingsmännen och i det senare
fallet jämväl fastighetsägaren lämnat sitt samtycke.

De ifrågavarande handlingarna ha upprättats vid besiktningar, som ägt
rum enligt 31 § i kungl. kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån
och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag, i vilket lagrum stadgades,
bland annat, att byggnad, för vars uppförande eller ombyggnad
lån beviljats, skulle, innan slutligt beslut meddelades i låneärendet, besiktigas
och värderas av ojäviga förrättningsmän, som för dylikt ändamål
utsåges av byggnadslånebyrån. För förrättningsmännen skulle gälla instruktion,
som av byggnadslånebyrån fastställdes. Instruktionen skulle innehålla
bestämmelser angående de grunder, enligt vilka värdering borde
ske. Det över värderingen upprättade instrumentet skulle vara avfattat
enligt formulär, som fastställdes av byrån. Besiktningsinstrumentet skulle
genom förmedlingsorganet insändas till byggnadslånebyrån.

Enligt den vid tiden för besiktningarna gällande instruktionen skulle för

193

fastighet, som besiktigades, på sätt i instruktionen närmare angives, fastställas
dels ett avkasfningsvärde och dels ett belåningsvärde.

De tryckta formulären till ifrågavarande värderingsinstrument innehålla
följande huvudrubriker: Fastighetens areal och läge m. m., Tomtens beskaffenhet,
Särskilda bestämmelser beträffande fastighetens nyttjande
m. in., Tomt och byggnader, Översikt av byggnaderna, Beskrivning av
byggnaderna, Byggnadernas lägenheter våningsvis, hyresavkastning in. m.,
Vissa årliga utgifter för fastigheten, Fastighetens avkastningsvärde, Omständigheter,
som inverka på uppskattningsvärdet, Fastighetens uppskattningsvärde,
Fastighetens taxeringsvärde m. m., Särskilda uttalanden.

Vad då först angår frågan, huruvida bostadsstyrelsen varit berättigad
vägra utlämna värderingsinstrument till annan än fastighetsägaren, med
mindre denne lämnat sitt medgivande, så har styrelsen ansett sig finna
laga stöd för sin åtgärd i 32 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt 5 § 2. i kungl. kungörelsen
den 4 januari 1939 med förordnanden på civilförvaltningens område
jämlikt denna lag.

I 30 och 31 §§ nyssnämnda lag givas särskilda regler om handling, av
vilken enskilds förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen framgår,
respektive handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgas i
lagen för Sveriges riksbank. I 32 § föreskrives, att beträffande andra handlingar
än i 30 och 31 §§ sägs rörande utlåning av medel, som stå under
myndighets förvaltning, äger Konungen, i vad handlingarna angå lånsökandes,
låntagares eller borgesmans förhållanden, förordna, att handlingarna
icke utan samtycke av dem, vilkas förhållanden sålunda beröras,
må till annan utlämnas förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens
datum. Vad nu är sagt gäller dock ej myndighets beslut om beviljande
av lån.

I 5 § 2. nyssnämnda kungörelse stadgas, att handlingar i ärenden rörande
utlåning av statsmedel, som anvisats till utlåning för särskilda ändamål,
i vad handlingarna angå lånsökandes, låntagares eller borgesmans
förhållanden, med undantag av ansökningar och beslut i dylika ärenden,
icke må utan samtycke av dem, vilkas förhållanden sålunda beröras, till
annan utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum.

Klagandena synas vilja bestrida dessa bestämmelsers tillämplighet i
förevarande hänseende på den grund, att värderingsinstrumenten icke innehålla
några uppgifter om fastighetsägarens privata ekonomiska förhållanden
utan endast bygga på officiella ekonomiska och tekniska data.

Någon sådan av klagandena antagen begränsning framgår emellertid icke
av de anförda stadgandenas avfattning. De enda handlingar, som i de
tillämpliga lagrummen uttryckligen undantagits från bestämmelsernas
tillämpningsområde, äro ansökningar och beslut i låneärendet. Förarbetena
giva också klart vid handen att någon annan begränsning än den som fått

13 __ Justitieombudsmannens iimbctsbcrättehe till 1952 års riksdag.

194

uttryck i lagtexten icke åsyftats. Sålunda anfördes i motiven till det inom
justitiedepartementet på grundval av föregången sakkunnigutredning år
1936 upprättade lagförslaget (prop. 107/1937 s. 85), som sedermera i det
väsentliga oförändrat antogs av riksdagen, att stadgandet avsåge i de sakkunnigas
förslag att skydda de enskilda låntagarnas intressen i ärenden
angående utlåning av medel som stode under myndighets förvaltning och
att i förhållande till de tidigare förslagen detta innebure i ett avseende en
betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen såtillvida att över huvud
taget alla handlingar i dylika ärenden inbegrepes, medan man förut icke
ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditets- och kompetensupplysningar.
Det framhölls, att i departementsförslaget bestämmelsen bibehållits
i denna vidare omfattning (jfr SOU 1935:5 s. 70 o.f.).

Såsom torde framgå av de tidigare återgivna huvudrubrikerna i de för
värderingen begagnade formulären innehålla värderingsinstrumenten i flera
avseenden så ingående redogörelser för ekonomiska förhållanden rörande
fastigheterna, att det synbarligen kan vara ett påtagligt intresse för fastighetsägarna-låntagarna
att instrumenten icke offentliggöras utan deras medgivande.

Det torde slutligen vara uppenbart, att det ifrågavarande låneärendet
rörde statsmedel som anvisats till utlåning för särskilt ändamål.

Enligt min mening är sålunda bostadsstyrelsens praxis att icke utlämna
de i låneärenden upprättade värderingsinstrumenten utan den låntagande
fastighetsägarens medgivande riktig och i överensstämmelse med gällande
rätt.

De nu avhandlade stadgandena äro som nämnts givna till skydd för lånsökande,
låntagare eller borgesman och kunna således icke åberopas till
stöd för krav på värderingsmännens samtycke såsom villkor för handlingarnas
utlämnande. Bostadsstyrelsen är också synbarligen tveksam, huruvida
något stöd i lag för ett sådant villkor föreligger, men har ansett sig i
9 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
finna formell täckning för ifrågavarande praxis. I detta lagrum föreskrives,
att handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller
prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa
för det allmännas räkning, ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

Det synes emellertid uppenbart, att ett värderingsinstrument, upprättat
för att tjäna till ledning i ett hos myndighet anhängigt låneärende, icke
kan anses innefatta redogörelse för utredningar, experiment eller prov av
naturvetenskaplig eller teknisk art. Stadgandet måste otvivelaktigt läsas
så att bestämningen ”av naturvetenskaplig eller teknisk art” hänför sig
till samtliga de uppräknade åtgärderna, utredning, experiment och prov.

Av förarbetena framgår klart, att stadgandet i 9 § avser att bereda skydd
för den experiment- och undersökningsverksamhet av teknisk art som i

195

första hand statliga och kommunala industriella företag bedriva men som
också förekommer vid sidan av den industriella verksamheten, t. ex. vid
undersökningar om denatureringsmedel, som kontrollstyrelsen föranstaltar
(se SOU 1935: 5 s. 52 och prop. 107/1937 s. 47).

Stadgandet har sålunda en tydligt avgränsad, speciell syftning och kan
icke åberopas till stöd för bostadsstyrelsens praxis i nu avhandlade hänseende.
Någon annan tillämplig bestämmelse i lagen finnes uppenbarligen
icke. Detta har ej heller ifrågasatts av bostadsstyrelsen. Styrelsens praxis
att vägra utlämna värderingsinstrument, med mindre förrättningsmännen
lämnat sitt medgivande, saknar sålunda enligt min mening stöd i lag.

Emellertid synas mig de av bostadsstyrelsen anförda sakliga skälen för
att kräva värderingsmännens medgivande beaktansvärda. Det kan heller
icke antagas, att i det föreliggande fallet någon skada vållats föreningen
genom bostadsstyrelsens vägran att utlämna värderingsinstrumenten.
Ehuru bostadsstyrelsen otvivelaktigt förfarit felaktigt genom att fordra
värderingsmännens medgivande till handlingarnas utlämnande, har jag med
hänsyn till nyss anförda förhållanden funnit mig kunna låta bero vid mina
nu gjorda uttalanden.

Jag övergår därefter till frågan huruvida bostadsstyrelsens chef, generaldirektören
Johansson, på grund av ledamotskapet i HSB:s förtroenderåd
varit jävig deltaga i behandlingen av förevarande ärende samt huruvida
han över huvud kan anses berättigad att med sitt ämbete förena nämnda
uppdrag.

I svensk förvaltningsrätt saknas generella jävsföreskrifter. Ett tidigare
gällande kungl. brev den 18 december 1752, vari vissa av de i rättegångsbalken
upptagna domarjäven förklarades böra lämpas även till ”hushållsmål”,
är sedan länge obsolet utan att ha efterföljts av någon liknande
reglering. Däremot förekomma i viss utsträckning jävsbestämmelser i författningar
och instruktioner för särskilda förvaltningsverksamheter (t. ex.
i upphandlingsförordningen) eller för särskilda verk och myndigheter (t. ex.
kammarrätten, arbetarskyddsstyrelsen). Dessa bestämmelser äro emellertid
synnerligen oenhetliga; ibland innehålla de väsentligen endast en hänvisning
till reglerna om domarjäv (t. ex. 30 § landshövdinginstruktionen)
under det att i andra fall särskilda, detaljerade jävsgrunder angivas (t. ex.
22, 27 och 51 §§ upphandlingsförordningen).

I allmänhet saknas emellertid sådana föreskrifter av ena eller andra slaget
inom förvaltningen. För dessa fall uppstår då frågan, huruvida rättegångsbalkens
jävsregler äro analogt tillämpliga.

I doktrinen anses allmänt, att rättegångsbalkens jävsbestämmelser i
princip äro analogivis tillämpliga i förvaltningsförfarandet, i vart fall då
fråga är om de mera påtagliga jäven, såsom då jävsgrundande skyldskap
föreligger eller tjänstemannen på ett mera utpräglat sätt har del i saken
eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada (se Munktell: Om jävs -

196

förhållanden inom statsförvaltningen s. 31, 49, 51 o. f. och 53, Herlitz: Förvaltningsrättsliga
grunddrag s. 29 o.f., Sundberg: Grunddragen av allmän
förvaltningsrätt s. 71 o.f. och uppsats i Sv. J. T. 1935 s. 331 o.f., artiklar
av Thulin i Nordisk Administrativt Tidsskrift 1936 s. 238 o.f. och av
Lundevall i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1938 s. 118 o. f.). Domstolspraxis
på området är mycket knapphändig. Det förekommer emellertid ett fåtal
fall, vari avgörandet i en jävsfråga kan antagas ha stött sig på en analogi
från rättegångsbalkens föreskrifter i ämnet (se regeringsrättens årsbok 1919
s. 225, 1934 not K 23). Det må också framhållas, att riksdagens ombudsmän
i några fall, då särskilda jävsföreskrifter saknats, framställt erinringar
mot underlåtenhet att beakta jävsförhållanden (se t. ex. JO:^ ämbetsberättelse
1932 s. 161 o.f. samt MO:s ämbetsberättelse 1935 s. 123 o.f.).

Den sålunda allmänt antagna principen om domar jävens analoga tillämpning
i förvaltningsförfarandet lider emellertid väsentliga inskränkningar
såsom också starkt framhållits av de ovan anförda författarna. Detta sammanhänger
med följande förhållanden.

Vad som nödvändiggjort uppställandet av jävsf öreskrifter för domstolsförfarandet
är kravet på fullständig objektivitet och opartiskhet i den
dömande verksamheten. Självfallet göra sig samma synpunkter gällande i
stor utsträckning också i förvaltningsförfarandet. Sålunda utövas ju även
inom förvaltningen viss dömande verksamhet. Vidare förekommer inom
många områden av administrationen en maktutövning, av vilken den enskildes
rättssäkerhet beröres. Även för sådana fall framträder objektivitetssynpunkten
med skärpa. Denna synpunkt gör sig emellertid icke gällande
med samma styrka i alla slags ärenden. Det måste exempelvis vara
mera angeläget att beakta denna synpunkt vid handläggningen av en tvist
mellan enskilda än vid avgivandet av ett remissvar eller dylikt. Härtill
kommer, att förvaltningsförfarandet måste utformas under ett hänsynstagande
till en effektivitetssynpunkt, som aldrig kan få någon motsvarande
betydelse inom domstolsförfarandet och vartill hänsyn måste tagas vid
bedömande av jävsfrågor inom förvaltningsrätten.

På grund av nu anförda, av förvaltningens heterogena karaktär betingade
omständigheter framstår det såsom förklarligt, att generella jävsf öreskrifter
för förvaltningsförfarandet saknas. Men nämnda omständigheter
utvisa också klart omöjligheten att såsom undantagslös regel antaga en
analogisk tillämpning av rättegångsbalkens jävsföreskrifter. Det kommer
uppenbarligen att i stor utsträckning bliva frågan om ett avgörande efter
förhållandena i varje enskilt fall. Det synes emellertid kunna krävas, att de
mera markerade jävsförhållandena — släktskap och utpräglat privatintresse
i saken — regelmässigt iakttagas och att endast i undantagsfall, såsom vid
förberedande åtgärder av ringa vikt, en på sådant sätt jävig tjänsteman
deltager i ärendes handläggning (jfr Munktell a. a. s. 49 och 51 o. f.). Däremot
kommer tydligen beaktandet av de s. k. grannlagenhetsjäven (jfr

197

RB 4 kap. 13 § 9.) att vara avhängigt beskaffenheten av det särskilda ärendet
och omständigheterna i övrigt.

I det föreliggande fallet ha klagandena icke närmare utvecklat vilka
omständigheter, som enligt deras förmenande bort föranleda Johansson att
icke deltaga i handläggningen av ärendet. Klagandena ha endast helt allmänt
ansett Johanssons ledamotskap i HSB:s förtroenderåd medföra jäv
för honom vid behandling av ärenden, vari HSB är part. Emellertid synes
man icke kunna lösa en jävsfråga utifrån sådana onyanserade överväganden.
Det erfordras enligt min mening en närmare undersökning, huruvida
omständigheterna i det konkreta fallet verkligen konstituera en jävsgrundande
intressekonflikt. Följande synpunkter kunna enligt min mening anföras
i förevarande fall.

Tidigare har framhållits, att bostadsstyrelsen i det till styrelsens prövning
hänskjutna ärendet haft befogenhet att träffa ett avgörande endast
i ett par frågor, som hängt samman med det för fastigheten beviljade lånet.
Endast i dessa avseenden kan därför jävsfrågan ha någon egentlig betydelse.
I de delar bostadsstyrelsens avgörande enbart inneburit en åsiktsyttring
torde eventuellt jäv hos styrelsens chef sakna större intresse. Parterna
äro ju på intet sätt i denna del bundna av bostadsstyrelsens uttalanden,
vilka styrelsen också uttryckligen förklarat ligga utom styrelsens
kompetens. Av de frågor, som legat inom styrelsens befogenhet, har den
ena avsett föreningens yrkande att erhålla tilläggslån till visst belopp. För
bedömandet av denna fråga har emellertid Johanssons ledamotskap i förtroenderådet
uppenbarligen varit irrelevant. Den andra frågan, varöver styrelsen
haft befogenhet att yttra sig, har varit huruvida det i lånebeslutet
föreskrivna totalbeloppet av årsavgifter överskridits. I denna del kan däremot
— såsom nedan närmare skall utvecklas — en jävsgrundande intressekollision
tänkas föreligga.

Det har i första hand åvilat föreningens styrelse och funktionärer att
tillse, att årsavgifterna höllo sig inom ramen för vad i lånebeslutet föreskrivits.
Men även HSB:s styrelse synes ha haft skyldighet ingripa mot
dotterföreningen, om nämnda föreskrift åsidosatts. Enligt 29 § i IISBrs
stadgar åligger det nämligen HSB:s styrelse att, därest statligt tertiäroch/eller
tilläggslån beviljas till HSB anslutet administrationsföretag (dotterförening)
i sådan omfattning, som kommun kan erhålla, vaka över att
administrationsföretaget i sin verksamhet fullföljer de syften, som avses
med den statliga långivningen. Vidare skall enligt HSB:s stadgar förtroenderådet,
bland annat, utöva tillsyn över HSB:s verksamhet (18 §). På grund
av denna tillsynsplikt torde det i sista hand ha åvilat förtroenderådet
att ingripa, om årsavgifter uttagits med för högt belopp och detta lämnats
opåtalt av HSB.

Om sålunda bostadsstyrelsen vid sin prövning av frågan funnit, att den

198

i lånebeslutet meddelade föreskriften om högsta belopp av årsavgifter klart
åsidosatts, hade styrelsen indirekt fastslagit, att förtroenderådet brustit i
sina åligganden. I denna omständighet skulle sålunda ur Johanssons synpunkt
kunna ligga en jävsgrundande intressekonflikt.

Emellertid har bostadsstyrelsen framhållit, att Johansson, som icke uppburit
något vederlag för ledamotskapet i förtroenderådet, under de senaste
åtta åren aldrig deltagit i något sammanträde med rådet utan endast
under hand tagits i anspråk för samtal eller diskussioner i frågor av allmänt
bostadspolitisk innebörd.

Begränsat på detta sätt omfattar Johanssons ledamotskap i förtroenderådet
synbarligen icke någon tillsynsplikt beträffande HSB:s åtgöranden.
Den ovan utvecklade konfliktanledningen kan därför knappast sägas ha
förelegat i hans fall. Jag har därför icke funnit skäl till någon erinran mot
att Johansson deltagit i bostadsstyrelsens avgörande.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida Johansson över huvud kan anses
berättigad inneha uppdrag som ledamot av HSB:s förtroenderåd, så synes
mig detta ledamotskap, som icke är förenat med något arvode, på grund
av dess begränsade art icke kunna medföra sådant intrång på Johanssons
ämbetsåligganden eller sådan intressekonflikt för honom att uppdraget
rimligen kan sägas stå i strid med den i styrelsens instruktion givna bestämmelsen,
att befattningshavare icke äger utan för varje särskilt fall
lämnat medgivande utom tjänsten utföra förrättning eller uppdrag, som
tillhör bostadsstyrelsens verksamhetsområde. Att uppdraget icke strider
mot förbudet i 7 § 1 mom. i statens allmänna avlöningsreglemente synes
klart redan av det formella skälet, att denna bestämmelse avser uppdrag i
”styrelse”.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

9. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring m. m.

Rådhusrätten i Östersund dömde den 12 november 1948 John Gunnar
Forsberg till straffarbete fyra månader. Domen vann laga kraft.

Den 29 november 1948 dömdes Forsberg av samma rådhusrätt till straffarbete
sju månader. Sedan Forsberg förklarat sig nöjd med sistnämnda
dom, började han den 1 december 1948 undergå straffet. Jämväl denna
dom vann sedermera laga kraft.

Genom beslut den 3 februari 1949 förordnade rådhusrätten med tillämpning
av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen och med undanröjande av straffbestämningarna
i de två omförmälda domarna, att Forsberg skulle i en
bot hållas till straffarbete tio månader, från vilket straff skulle avräknas

199

vad han kunde ha utstått av de genom domarna ådömda straffen. Beslutet
innehöll icke i övrigt något förordnande om verkställigheten. I resolution
den 15 februari 1949 förordnade fångvårdsstyrelsen, att Forsberg skulle
jämlikt 1 § lagen om villkorlig frigivning villkorligt frigivas den 11 augusti
1949, såframt laga hinder därför ej mötte.

Vid granskning av den från fångvårdsanstalten i Östersund hit insända
fångförteckningen för februari 1949 iakttogs, att enligt verkställd anteckning
Forsberg den 5 februari 1949 inför styresmannen vid anstalten Werter
Rydberg förklarat sig nöjd med sagda beslut. Om denna nöjdförklaring hade
anteckning gjorts i ovanberörda verkställighetsresolution.

Med anledning därav anmodade jag Rydberg att till mig inkomma med
yttrande rörande det förhållandet att han upptagit nöjdförklaring i
nämnda fall.

I avgivet yttrande anförde Rydberg följande.

Forsberg hade flyttats från fångvårdsanstalten i Umeå till fångvårdsanstalten
i Östersund för att inställas inför rådhusrätten i ifrågavarande
mål. Vid tillfället hade antalet intagna vid sistnämnda anstalt varit över
det normala och förflyttningsbesked om ytterligare förflyttningar dit förelegat.
För att snarast möjligt erhålla den nya verkställighetsresolutionen
från fångvårdsstyrelsen samt få Forsbergs eventuella förflyttning till annan
anstalt ordnad hade Rydberg upptagit nöjdförklaring. Avbrott i pågående
straffverkställighet hade icke skett, och något missförstånd vid utfärdandet
av verkställighetsresolutionen hade icke kunnat befaras.

Sedan jag därefter anhållit om fångvårdsstyrelsens yttrande i ärendet,
anförde styrelsen i avgivet utlåtande följande.

Förutsättningen för att domstol skulle enligt 4 kap. 4 § strafflagen kunna
ådöma gemensamt straff vore att de domar, genom vilka straff ådömts, vid
tiden för domstolens beslut vunnit laga kraft. Enligt nämnda stadgande
skulle beslut om förening av straff, där ej annorlunda förordnades, lända
till efterrättelse ändå att talan däremot fördes. I förevarande fall hade således
den av Rydberg vidtagna åtgärden att upptaga nöjdförklaring varit
onödig för straffverkställigheten, som fortgått sedan den 1 december 1948.
Anteckningen om nöjdförklaringen i fångvårdsstyrelsens resolution den 15
februari 1949 hade gjorts för att angiva vad som förekommit i ärendet men
hade icke varit behövlig för strafftidsberäkningen. Om den dömde före
fullföljdstidens utgång ville förklara, att han icke ämnade föra talan mot
beslut om förening av straff, eller om han, sedan talan fullföljts, ville förklara,
att han avstode från sin talan, torde styresmannen icke kunna vägra
att mottaga och vidarebefordra en sådan förklaring. — Av ett i regeringsrättens
årsbok 1950 not Ju 23 omnämnt rättsfall framginge, att i visst fall

200

den frågan kunde uppkomma, huruvida fullföljd talan ansåges återkallad,
när ”nöjdförklaring”, som avgivits efter fullföljdstidens utgång, inkomme
till hovrätt eller högsta domstolen.

I en till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 6 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.
stadgas att, därest den som dömts att undergå straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt
talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar, domen i denna del må
verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida. Enligt
7 § må i vissa fall, varom särskilt är stadgat, sådan dom verkställas
utan hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått till ända.
Verkställighet må ock ske, därest den dömde före fullföljdstidens utgång
avgiver nöjdförklaring, d. v. s. en förklaring att han avstår från talan mot
domen såvitt angår honom ådömt ansvar och medgiver att straffet eller
skyddsåtgärden må verkställas.

Syftet med dessa bestämmelser om nöjdförklaring är sålunda att göra det
möjligt för den dömde att få börja avtjäna straffet utan att behöva invänta
den tid, då domen vinner laga kraft mot honom. År frågan om straffdomens
verkställighet oberoende av huruvida domen vinner laga kraft eller
ej, tjänar nöjdförklaringen icke något förnuftigt ändamål. Bestämmelserna
om nöjdförklaring äga därför icke tillämpning vare sig i fråga om straffdomar,
vilka över huvud icke äro verkställbara, eller beträffande avgöranden,
enligt vilka straffet skall gå i verkställighet utan hinder av förd talan.
Då en nöjdförklaring i dessa fall torde sakna rättslig giltighet, bör den
dömde vara oförhindrad att fullfölja talan mot domen, även om han förklarat
sig nöjd med densamma. En given följd härav är, att myndighet,
som äger mottaga nöjdförklaring, icke bör upptaga sådan förklaring såvitt
rör straffdomar av nu angiven beskaffenhet. Upptages en sådan rättsligen
ogiltig nöjdförklaring, kan detta hos den dömde framkalla den missuppfattningen
att han genom förklaringen avhänt sig rätten att föra talan mot
beslutet.

I min till 1950 års riksdag avgivna ämbetsberättelse (s. 128 o. f.) har jag
behandlat ett fall, då nöjdförklaring upptagits beträffande ett straff, som
skulle verkställas utan hinder av förd klagan. Det gällde där beslut om
ungdomsfängelse, vilka beslut skola, jämlikt 5 § lagen den 15 juni 1935
om ungdomsfängelse, gå i verkställighet utan hinder därav att de ej äga
laga kraft, där ej domstolen annorlunda förordnar. Jag framhöll, att styresmannen
vid en fångvårdsanstalt enligt min mening förfarit felaktigt genom
att upptaga nöjdförklaring å sådant beslut, ehuru något förordnande rörande
beslutets verkställighet icke meddelats av domstolen.

201

Likartade med beslut om ungdomsfängelse äro vissa domar å förvaring i
säkerhetsanstalt samt bötesförvandlingsbeslut. I de fall domstol dömer till
förvaring jämlikt 3 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt skall enligt 6 § tredje stycket samma lag domen gå i
verkställighet utan hinder av att den ej äger laga kraft. Enligt 17 § lagen
den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff kan domstolen i mål om
förvandling av böter förordna, att beslutet skall verkställas utan hinder
därav att det ej vunnit laga kraft.

I 4 kap. 4 § strafflagen äro bestämmelser meddelade såväl om domar,
som icke äro verkställbara, som ock om beslut, vilka kunna verkställas utan
att de vunnit laga kraft. I lagrummet stadgas, att om till verkställighet
förekommer utslag, varigenom någon dömts till fängelse eller straffarbete
på viss tid, och det befinnes att brottet förövats innan den dömde börjat
undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt, skall, sedan
utslagen vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas. Tillika
föreskrives, att beslut om sådan förening av straff skall, där ej annorlunda
förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot föres ävensom
att utan avbidan på beslut om förening av straff ettdera straffet må verkställas.
Sedan verkställighet av någotdera straffet börjat, är det andra
straffet däremot över huvud icke verkställbart. Enligt ett i NJA 1942
s. 417 refererat rättsfall har i sådant fall en upptagen nöjdförklaring förklarats
vara utan verkan och således ej utgöra hinder för prövning av anförda
besvär.

I förevarande fall har Rydberg låtit Forsberg avgiva nöjdförklaring
rörande rådhusrättens i Östersund den 3 februari 1949 meddelade beslut
om förening av straff, oaktat beslutet, enär rådhusrätten ej annorlunda
förordnat, skulle jämlikt sistberörda lagrum verkställas utan hinder av att
det ej vunnit laga kraft. I enlighet med vad jag ovan anfört måste denna
nöjdförklaring anses sakna rättslig verkan. I sitt yttrande har Rydberg
förklarat, att han upptog nöjdförklaringen för att snarast möjligt erhålla
den nya verkställighetsresolutionen och eventuellt få Forsberg förflyttad
till annan anstalt. Av det anförda framgår emellertid, att utan någon nöjdförklaring
fångvårdsstyrelsen när som helst kunnat utfärda verkställighetsresolution,
i samband varmed förflyttning av Forsberg också kunde
äga rum.

Rydberg har därför enligt min mening förfarit felaktigt genom att upptaga
nöjdförklaringen. Då någon skada emellertid ej torde ha tillskyndats
Forsberg på grund av felet, låter jag bero vid vad härutinnan i ärendet
förevarit.

Fångvårdsstyrelsens utlåtande giver mig anledning framhålla följande.

Därest den dömde begär att få förklara sig nöjd med dom eller beslut i
sådant fall, där nöjdförklaring enligt det ovan sagda ej skall upptagas, bör

202

en dylik begäran ej föranleda annan åtgärd från styresmannens sida än att
denne upplyser den dömde om att en ”nöjdförklaring” ej skulle betaga
honom rätten att före fullföljdstidens utgång föra talan mot domen eller
beslutet. Om den dömde, sedan han fullföljt talan mot domen eller beslutet,
önskar avgiva nöjdförklaring, har styresmannen endast att tillse,
att den dömde erhåller nödigt biträde med uppsättande och översändande
av en återkallelseskrift till domstolen. Det av fångvårdsstyrelsen anförda
rättsfallet utvisar, att det är återkallelseskriftens ankomst till överrätten,
som är avgörande för straffets verkställbarhet, icke tiden för en av den
dömde tidigare — efter fullföljdstidens utgång — avgiven ”nöjdförklaring”.

Skulle fångvårdsstyrelsen i samband med beräkning av strafftid eller
eljest finna, att en styresman upptagit en nöjdförklaring, som saknar rättslig
giltighet, synes mig styrelsen snarast möjligt böra påpeka saken för
styresmannen samt anmoda denne att omedelbart i sin tur, till förekommande
av missuppfattning, underrätta den dömde om att han genom förklaringen
ej avhänt sig sin talerätt.

Vad slutligen angår anteckningen om nöjdförklaringen i fångvårdsstyrelsens
resolution den 15 februari 1949 har styrelsen själv anfört, att anteckningen
icke var behövlig för strafftidsberäkningen. Det är givetvis
angeläget, att straffverkställighetsresolutionerna icke innehålla ovidkommande
anteckningar.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

10. Felaktigt förfarande vid meddelande av förbud
att nyttja fartyg.

I en den 29 juni 1950 hit inkommen skrift anförde advokaten Tage
Zetterlöf i Göteborg såsom ombud för huvudredaren för ångfartyget
”Göran”, direktören Ewald Koppel, klagomål över att fartyget, som utrustats
för transport av estniska flyktingar från Sverige till Kanada,
hindrats av polis- och hamnmyndigheterna i Göteborg, vilka uppgivit sig
handla enligt instruktion från kommerskollegium, att avgå från stadens
hamn, ehuru ett av förste fartygsinspektören Sten Sellström den 26 maj
1950 utfärdat förbud att nyttja fartyget upphört att gälla, sedan vissa av
Sellström såsom grund för förbudet påtalade brister å fartyget avhjälpts.
Fartyget, å vilket ett 30-tal flyktingar utan existensmedel befunne sig, hade
genom polisens och hamnmyndigheternas försorg satts på grund i hamnen.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften Sellström anmodats att
inkomma med yttrande, anförde denne i en den 4 juli 1950 inkommen förklaring
följande.

203

Efter framställning från Koppel hade Sellström inspekterat fartyget
under tiden den 16—den 22 maj 1950. Koppel hade därvid uppgivit, att
fartyget skulle avgå till Kanada med cirka 80 personer ombord, besättningen
inberäknad. Vid inspektionen hade fartyget befunnits ha betydande
brister för en sådan resa. Då Sellström befarat, att fartyget skulle
avgå utan att bristerna avhjälpts, hade han med stöd av 24 § lagen den
16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg utfärdat skriftligt förbud mot fartygets
nyttjande, intill dess missförhållandena blivit undanröjda. Detta förbud
hade tillställts såväl Koppel som poliskammaren i Göteborg. Förbudet
hade den 31 maj 1950 fastställts av kommerskollegium såsom fartygsinspektionens
chefsmyndighet. Koppel hade vid inspektionen underrättats
om att fartyget icke för rimliga kostnader kunde ändras så, att det kunde
tillåtas avgå med 80 personer, men att fartyget möjligen kunde få avgå,
därest högst 30 personer, besättningen inberäknad, medföljde detsamma
och vissa brister avhjälptes. Sedan dessa brister avhjälpts, hade Sellström
meddelat Koppel, sjötullavdelningen och poliskammaren, att fartyget kunde
få avgå under förutsättning att högst 30 personer medföljde detsamma.
Samtidigt hade chefen för kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå kommerserådet
Hjalmar Sjöholm underrättats. Därefter hade fartyget kvarlegat
några dagar för komplettering av förråd. Under denna tid hade fartyget
besökts av Sjöholm och Sellström, därvid Sjöholm anmärkt på den
svaga konstruktionen av en nedgångskapp. Efter förhandlingar med Sjöholm
hade beslutats, att ägaren skulle åläggas att bygga om nedgångskappen.
Samma dag hade Sellström också lämnat anvisningar om lämplig konstruktion.
Ägaren hade lovat vidtaga anbefallda åtgärder, och arbetet med
kappen hade igångsatts omedelbart. Senare hade Sjöholm emellertid meddelat,
att fartyget trots detta icke kunde tillåtas avgå, då sannolikt ytterligare
personer utöver de 30 skulle gå ombord, sedan fartyget lämnat hamn.
Dessa personer skulle troligen tagas ombord från fartyg, som avgått från
riket. Sellström hade meddelat detta till sjötullavdelningen och poliskammaren
samt även till Koppel, som därvid avbrutit det påbörjade arbetet
med nedgångskappen. Enligt Sellströms åsikt förelåge icke livsfara för de
ombordvarande, därest resan till Kanada företoges med högst 30 personer
ombord, dock under förutsättning att nämnda nedgångskapp ombyggdes
enligt lämnade anvisningar.

På begäran inkom därefter kommerskollegium med yttrande, vid vilket
fogats en av Sjöholm upprättad promemoria.

Rörande omständigheterna vid Sjöholms inspektion av fartyget innehöll
promemorian följande.

Sjöholm hade vid sitt besök å fartyget, vilket ägt rum den 13 juni 1950,

204

konstaterat, att ett stort antal personer, mest kvinnor och barn, voro inhysta
i fartygets lastrum. Antalet hade av honom uppskattats till 30 ä 40
personer. Dessa tillhörde givetvis ej besättningen utan voro uppenbarligen
flyktingpassagerare. I lastrummet voro kojplatser anordnade för ett stort
antal personer. På fråga till Koppel, var de övriga flyktingarna skulle ombordtagas,
hade denne svarat, att man först tänkt ombordtaga dem vid
Skagen men att detta befunnits ogörligt, varför man ännu ej bestämt, hur
saken skulle ordnas. Eftersom Sellström tidigare uppgivit, att endast 12
passagerare skulle medfölja, hade Sjöholm frågat honom, huru därmed förhölle
sig. Sellström hade svarat, att polisen och tullen komme att tillse, att
ej flera än 12 passagerare medföljde vid fartygets avgång. Vid besöket
ombord hade Sjöholm vidare konstaterat, att en nedgångskapp, som uppbyggts
över en lastlucka, varit synnerligen bristfälligt utförd samt att ett
par skylights till lastrummet likaledes varit otillfredsställande utförda;
bland annat hade glasen utgjorts av vanligt fönsterglas. Sjöholm hade
framhållit för Sellström, att dessa anordningar under inga förhållanden
kunde godkännas å ett fartyg, som ginge i öppen sjö. Påföljande dag hade
Sellström meddelat Sjöholm, att han beordrat vederbörande ombord å
”Göran” att bygga om tillslutningsanordningarna i däcket. Sellström hade
samtidigt frågat Sjöholm, om förbudet kunde återkallas, därest tillslutningsanordningarna
gjordes tillfredsställande, varå Sjöholm svarat, att han
ansåge detta mycket tveksamt med hänsyn till att det vore uppenbart, att
fartyget icke komme att företaga resan till Kanada med endast 12 passagerare.
Sjöholm hade förklarat sig icke vilja då taga någon bestämd ställning
till denna fråga, men han hade framhållit, att Sellström icke borde
återkalla förbudet utan kollegii hörande, eftersom frågan vore tveksam
och kollegium fastställt förbudet.

Av kommerskollegii eget yttrande framgick, att kollegium den 4 juli
1950 — sedan kollegium fått del av Sellströms i dennes yttrande till mig
uttalade åsikt att livsfara för de ombordvarande icke förelåge, om vissa
förutsättningar iakttoges — telegrafiskt underrättat Sellström, poliskammaren
och Koppel, att förbudet att nyttja ”Göran” upphävdes i och med
att samtliga öppningar i däck försetts med skydd, som godkänts av förste
fartygsinspektören i Göteborg, dock att fartyget vid resa i nordsjö- eller
vidsträcktare fart ej finge medföra flera än 30 personer, varav högst 12
passagerare.

Sedan kollegium i sitt yttrande därefter framhållit, att fartyget sedan
den erforderliga ombyggnaden utförts avseglat den 12 juli 1950, anförde
kollegium vidare: Behandlingen av frågan om förbud mot nyttjande av
”Göran” torde böra ses i belysning av de omfattande flyktingresor västerut
med mer eller mindre olämpliga eller illa utrustade fartyg, som ägt rum
under de senare åren. Då det ankomme på fartygsinspektionen och på

205

kollegium i egenskap av chefsmyndighet för nämnda inspektion att söka
förhindra sådan fartygstrafik från svensk hamn, som skäligen kunde antagas
föranleda livsfara för de ombordvarande, hade flyktingresorna vållat
såväl fartygsinspektionen som kollegium stora bekymmer. Därvid hade
varit att beakta bland annat svårigheten att upprätthålla meddelade förbud
mot fartygens nyttjande. Fall hade förekommit, då flyktingfartyg, på
grund av att det uppgivits skola gå till annan svensk hamn, icke blivit
utklarerat till utrikes ort, men efter att ha kommit till sjöss lagt om kursen
och begivit sig på resa över Atlanten. Dessa omständigheter torde förklara
den i förevarande fall hysta farhågan för att flera än 30 personer
skulle medföras ombord, vilken farhåga föranlett meddelandet om att fartyget
ej ens efter nedgångskappens ombyggnad finge avgå.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att det syntes honom uppenbart,
att de tjänstemän, som handlagt ärendet rörande ”Göran”, överträtt
sina rättsliga befogenheter, då de vid meddelande av förbud mot fartygets
avgång från riket tagit hänsyn till ovidkommande förhållanden, som de
med rätt eller orätt misstänkt skulle kunna komma att inträffa, sedan fartyget
lämnat riket. Med hänsyn till att ”Göran”, visserligen avsevärt fördröjd,
dåmera dock fått lämna riket samt till de svårigheter, som svenska
myndigheter onekligen haft i samband med tidigare flyktingresor, påyrkade
klaganden för sin del icke, att JO vidtoge ytterligare åtgärder i saken.

Sedan jag därefter anmodat Sjöholm att avgiva yttrande i ärendet, inkom
denne med förklaring, däri han anförde bland annat följande.

Då fartygsinspektör utfärdat förbud mot fartygs nyttjande och kommerskollegium
fastställt förbudet, upphörde detsamma att gälla, när bristerna
som föranlett förbudet avhjälpts. Fartygsinspektören kunde då, efter
att ha konstaterat att bristerna avhjälpts, själv lämna besked om att förbudet
upphört att gälla. Hade påtalade brister däremot icke helt undanröjts
utan kvarstode en eller flera av dem oavhjälpta, borde fartygsinspektören
enligt Sjöholms förmenande icke återkalla förbudet, förrän han inhämtat
kommerskollegii medgivande därtill. Kollegium hade ju såsom fartygsinspektionens
chefsmyndighet fastställt förbudet och hade vid sådant
förhållande att taga ställning till frågan om vilka åtgärder, som skulle vidtaga:»
för förbudets hävande. I fallet ”Göran” hade anledningarna till det
av Sellström den 20 maj 1950 meddelade förbudet varit — enligt det av
Scllström utfärdade skriftliga beskedet därom — ”sådana brister till skrov,
utrustning och bemanning, att avsedd resa med fartyget kan antagas innebära
livsfara för dem, som iiro ombord”. Förbudet hade icke innehållit
detaljerade uppgifter om vilka brister, som i förbudet avsåges, och den till
kollegium avlåtna rapporten över förrättningen hade ej heller innehållit
dylika uppgifter. Det vore emellertid att märka, att på grund av tidigare

206

verkställda besiktningar å fartyget, över vilka rapporter förelåge i kollegium,
kollegium hade tillgång till erforderliga uppgifter beträffande fartyget
och även kännedom om de bristfälligheter, som åvilade detsamma
i fråga om konstruktion och bärgningsredskap. Sellström torde ha stått i
nära kontakt med vederbörande ombord och kunde förutsättas ha lämnat
sådana upplysningar, att vederbörande icke behövt sväva i okunnighet
om vilka åtgärder, som vore erforderliga för att förbudet skulle upphöra
att gälla. Emellertid hade han snarast möjligt bort lämna befälhavaren
skriftliga anvisningar om vilka åtgärder, som skulle vidtagas. Då Sjöholm
efter återkomst från semester fått del av samtliga handlingar i ärendet,
hade han den 25 augusti 1950 utfärdat närmare direktiv till fartygsinspektörerna,
hur de hade att förfara i liknande fall. Därigenom hade fartygsinspektörerna
erhållit i huvudsak följande anvisningar: Fullständig inspektion
av fartyget skulle verkställas för utrönande av dess sjövärdighet i
olika hänseenden, varefter fartygsinspektören hade att till kommerskollegium
inkomma med rapport över inspektionen, innehållande detaljerade
uppgifter å konstaterade brister. Fartygets befälhavare borde tillställas
detaljerat meddelande om bristerna å särskilt formulär. Därest vederbörande
fartygsinspektör vid förrättningen funne skäl förbjuda fartygets
nyttjande, skulle han vid förbudets utfärdande skriftligen angiva, vilka
åtgärder som skulle vidtagas för att förbudet skulle upphöra att gälla. När
fartygsinspektören funne förbudet ha upphört att gälla, skulle han skriftligen
meddela befälhavaren, att detta icke innebure något medgivande till
fartygets nyttjande och att alltså, innan fartyget avginge, även sådana
eventuellt kvarstående brister, som ej påkallade förbudets upprätthållande
men vore angivna i ovan berörda meddelande till fartygets befälhavare,
skulle vara avhjälpta.

De av Sjöholm vid besöket ombord den 13 juni 1950 konstaterade bristfälligheterna
i fråga om tillslutningsanordningar i däcket — anförde Sjöholm
vidare i sitt yttrande — hade varit av så allvarlig art, att enbart
desamma varit tillräckliga för det utfärdade förbudets upprätthållande.
Det borde därför icke ifrågakomma att återkalla förbudet, förrän tillslutningsanordningarna
blivit tillfredsställande ordnade samt givetvis även
övriga erforderliga åtgärder beträffande skrov och utrustning vidtagits.
Detta hade Sjöholm meddelat Sellström. Med undantag av att täckluckor
till lastluckor borttagits och sistnämnda luckor försetts med kappar, hade
vid Sjöholms besök ombord inga som helst åtgärder varit vidtagna, utan
fartyget hade varit i samma skick som vid förbudets utfärdande. Några
ytterligare vattentäta skott hade ej anordnats. Någon uppmätning av bärgningsredskapen
och undersökning av deras sjösättningsanordningar hade
tiden icke medgivit, men Sjöholm hade anmodat Sellström att förvissa sig
om att fartyget i detta avseende blivit försatt i tillfredsställande skick och
att i rapport till kommerskollegium lämna noggranna uppgifter därom. Med

207

kännedom om hur flyktingtrafiken bedrivits samt sedan Koppel förklarat,
att det ännu icke vore bestämt, när och var övriga passagerare skulle ombordtagas,
hade Sjöholm ansett det icke enbart troligt utan otvivelaktigt,
att fartyget vore avsett att avgå till Kanada med ett betydande antal passagerare
ombord. Att exempelvis bärgningsr edska pen voro fullkomligt otillräckliga
för de redan ombordtagna personerna hade varit uppenbart. Enligt
vad en till kollegium den 24 juli 1950 inkommen rapport utvisade
funnes författningsenliga bärgningsredskap endast för 18 personer. Vidare
framginge av rapporten, att sjösättningsanordningarna för båtarna voro
synnerligen otillfredsställande. De bristfälligheter i fråga om skrov och bärgningsredskap,
som föranlett det av Sellström utfärdade och av kommerskollegium
fastställda förbudet, hade sålunda icke varit avhjälpta vid Sjöholms
besök å fartyget den 13 juni 1950. Någon anledning att då utfärda
nytt förbud på grund av de av Sjöholm konstaterade bristfälligheterna
i fråga om öppningar i däck hade icke förelegat, utan Sellström hade beträffande
dessa bristfälligheter endast att tillse att de bleve avhjälpta, innan
det kunde bliva fråga om att förbudet skulle upphöra. Med hänsyn till att
fartyget otvivelaktigt skulle komma att företaga resan med betydligt större
antal personer ombord än 30, förefölle det Sjöholm mycket tveksamt, om
förbudet överhuvudtaget bort återkallas, även om författningsenliga bärgningsredskap
anordnats för 30 personer ombord. Enligt uppgifter i pressen
hade fartyget ankommit till Amerika med 123 personer ombord, vilket innebure
att, om olycka drabbat fartyget, av de ombordvarande ett hundratal
icke haft tillgång till andra bärgningsredskap än livbälten.

I 24 § första stycket lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg
stadgas, att om fartyg finnes hava sådana brister till skrov, maskin eller
utrustning eller vara så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt lastat
eller så olämpligt barlastat, att resa därmed skäligen kan antagas föranleda
livsfara för dem, som äro ombord, äger vederbörande tillsynsmyndighet
i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets nyttjande, intill dess missförhållandet
blivit undanröjt. Enligt fjärde stycket i samma paragraf skall
förbud, som meddelats av annan tillsynsmyndighet än fartygsinspektionens
chefsmyndighet, ofördröjligen underställas chefsmyndighetens prövning. I
femte stycket heter det, att myndighet, som meddelat förbud, skall omedelbart
utan avgift tillhandahålla fartygets redare eller befälhavare skriftligt
besked om förbudet och anledningen därtill.

I 31 § samma lag stadgas straff för befälhavaren, om fartyg nyttjas i
strid mot förbud, som meddelats jämlikt 24 §.

Av utredningen framgår, att Sellström efter inspektion av fartyget i
Göteborgs hamn den 26 maj 1950 utfärdat förbud att nyttja fartyget, intill

208

dess vissa vid inspektionen konstaterade brister i fartygets skrov, utrustning
och bemanning avhjälpts, samt att kommerskollegium den 31 maj
1950 fastställt förbudet. En vid inspektionen upprättad rapport till kollegium
innehåller icke någon uppgift om vilka särskilda brister, som Sellström
funnit vidlåda fartyget, och synbarligen hade kollegium vid förbudets fastställande
icke någon annan uppfattning om fartygets beskaffenhet än vad
som kunde utläsas av denna rapport och hos kollegium förvarade rapporter
över tidigare förrättningar beträffande fartyget. Det får däremot anses
utrett, att Sellström vid förbudets meddelande muntligen tillkännagivit för
Koppel, vilka åtgärder som måste vidtagas, innan fartyget kunde tillåtas
avgå. Enär ett förbud av denna art icke torde bestå längre än till dess de
missförhållanden, som föranlett dess utfärdande, avhjälpts — någon annan
tolkning är enligt min mening icke förenlig med ordalydelsen i 24 § första
stycket ovannämnda lag om tillsyn å fartyg och synes ej heller omfattas
av de myndigheter, som yttrat sig i saken — och då kollegium utan eget
yttrande endast stadfäst det av Sellström utfärdade förbudet, måste enligt
min mening räckvidden av detta förbud bedömas uteslutande på grundval
av vad Sellström vid dess utfärdande föreskrivit. Så snart de av honom
fordrade åtgärderna- vidtagits, måste därför förbudet anses ha upphört
att gälla.

Av Sellströms yttrande framgår, att han, sedan han funnit de av honom
påtalade bristerna avhjälpta, några dagar före den 13 juni 1950 meddelat
Koppel, sjötullavdelningen och poliskammaren, att fartyget kunde få avgå
under förutsättning att högst 30 personer medföljde detsamma. Detta måste
enligt min mening innebära, att förbudet upphört att gälla under nämnda
förutsättning. Om denna förutsättning respekterades, kunde sålunda fartygets
avgång icke längre förhindras och ej heller vore då ansvarsbestämmelsen
i 31 § tillsynslagen längre tillämplig.

Emellertid framgår av handlingarna, att Sjöholm vid inspektion av fartyget
den 13 och den 14 juni 1950 funnit en i däcket befintlig nedgångskapp
så bristfällig, att dess användande kunde medföra livsfara för de
ombordvarande, och att Sellström med anledning därav muntligen underrättat
Koppel, att även denna brist måste avhjälpas, innan fartyget finge
avgå. Vidare får anses utrett, att Sellström i samband därmed frågat Sjöholm,
om fartyget kunde tillåtas avgå, sedan nedgångskappen ombyggts,
och att Sjöholm förklarat, att sådant tillstånd icke borde lämnas, innan
kollegium yttrat sig därom. Detta har Sellström därefter meddelat Koppel,
sjötullavdelningen och polisen. Uppenbarligen har avsikten varit, att fartyget
skulle förhindras avgå, innan kollegium lämnat sitt tillstånd till avfärden.

De åtgärder, som sålunda vidtagits i samband med Sjöholms inspektion,
ha enligt min mening i själva verket inneburit, att ett nytt förbud mot
fartygets nyttjande utfärdats och förklarats skola gälla, till dess kollegium

209

komme att häva detsamma. Mot detta förfarande kunna emellertid i olika
avseenden riktas anmärkningar. Sålunda ha förbudsanledningarna endast
delvis angivits, i det Koppel icke erhållit besked om vilka åtgärder utöver
nedgångskappens ombyggande, som måste vidtagas innan fartyget kunde
få avgå. Vidare har skriftligt besked om förbudet och anledningen därtill
icke tillställts fartygets redare eller befälhavare såsom föreskrives i 24 §
femte stycket tillsynslagen. Ej heller har såsom vederbort förbudet underställts
kollegii prövning. Än vidare har förbudets bestånd gjorts beroende
av om kollegium komme att häva detsamma.

Det synes mig uppenbart, att Sjöholm vid avgörandet av frågan om fartyget
skulle tillåtas avgå, sedan den vid inspektionen särskilt anmärkta
bristen rörande nedgångskappen avhjälpts, låtit sig bestämmas av antagandet
att fartyget skulle taga ombord ytterligare passagerare, så snart
det lämnat svenskt vatten. Visserligen måste kravet på ett fartygs sjövärdighet
ställas högre, ju flera personer som skola medfölja på resan. Men
härvidlag får man enligt min mening icke stödja sig enbart på ett antagande,
även om starka skäl tala för dess riktighet. I mån som risk finnes,
att antagandet är oriktigt, föreligger fara för rättsförlust för de ombordvarande
eller andra intressenter. I det föreliggande fallet förelågo onekligen
— såsom Sjöholm framhållit — starka indicier, som tydde på att
ytterligare passagerare skulle tagas ombord efter avfärden. Men enligt min
mening berättigade dessa skäl icke till att fartyget hindrades avgå. Det
måste under de förhandenvarande omständigheterna vara riktigare att, såsom
sedermera skedde, tillåta avgången under uttryckligt villkor om maximering
av antalet ombordvarande. Därigenom vann man den fördelen, att
någon rättsförlust till följd av oberättigat dröjsmål med avfärden icke behövde
befaras men att befälhavaren likväl kom att handla under ansvarshot,
eftersom straffbestämmelsen i 31 § tillsynslagen blev tillämplig om villkoret
åsidosattes.

Ehuru sålunda de skäl, varå Sjöholm grundat sin ståndpunkt, enligt min
mening icke kunna godtagas, har å andra sidan Sjöholm uppenbarligen
handlat av omtanke om de ombordvarande och med en fast övertygelse
om riktigheten i sina antaganden. I denna del synes därför icke någon allvarligare
anmärkning kunna riktas mot honom. De erinringar, vartill jag
funnit fog, avse i stället — såsom framgår av det tidigare sagda — det
förhållandet att för rättssäkerheten betydelsefulla formföreskrifter åsidosatts.
Ansvaret härför synes mig i lika mån drabba Sellström och Sjöholm,
enär de av allt att döma handlat i samråd och det därför borde ha ålegat
envar av dem att tillse, att förbudet meddelats på ett formellt oantastligt
sätt.

Av handlingarna framgår, att Sjöholm, närmast med anledning av vad
som förevarit i fallet ”Göran”, i augusti 1950 tillställt samtliga fartygs j4

_ Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1952 års riksdag.

210

inspektörer i riket en rundskrivelse med bestämda och detaljerade direktiv,
huru inspektörerna skulle förfara, när det kommit till deras kännedom, att
flyktingfartyg kunde antagas avgå från plats inom deras distrikt. De sålunda
utfärdade instruktionerna synas mig innefatta ändamålsenliga och
ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande handlingsnormer i de många
gånger ömtåliga frågor, som det här gäller. Det torde därför kunna antagas,
att risken för ett upprepande av de misstag, som förekommit i fallet
”Göran”, för framtiden avlägsnats.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till kommerskollegium avlåten
skrivelse, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

11. Dröjsmål vid handläggning av utmätningsärenden samt
felaktigt förfarande med avseende å utfärdandet
av hindersbevis.

I en hit inkommen klagoskrift anförde direktören Harry Anderson i
Stockholm följande.

Den 28 juli 1950 hade köpmannen Carl Allan Stjernström med firma
Stjernströms Symaskinsaffär i Katrineholm på ansökan av borgenär, vilken
hos Stjernström haft en fordran på något över 300 kronor, försatts i
konkurs vid Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt. Till stöd för
konkursansökningen hade åberopats ett av stadsfogden Johan Dahl utfärdat
bevis att Stjernström saknade utmätningsbara tillgångar. Enligt den
av förvaltaren i konkursen sedermera upprättade bouppteckningen hade
emellertid tillgångarna i Stjernströms bo uppgått till 77 037 kronor 24 öre
samt skulderna uppgivits till 78 977 kronor 75 öre. Bristen i boet hade alltså
uppgått till 1 940 kronor 51 öre. Bland tillgångarna hade funnits en fastighet
i Katrineholm, taxerad till 63 300 kronor, samt varor i affärsrörelsen,
upptagna — efter 60 procents nedskrivning av inköpspriserna — till 12 520
kronor 24 öre. Enligt vad klaganden erfarit hade Dahl sagt sig i nio fall ha
utfärdat liknande bevis om bristande tillgångar, enär han ansåge, att en
utmätning av lagret vore synnerligen omständlig, då lagret bestode av
mindre krafs. Klaganden, som vore svåger till Stjernström, hade genom
personligt ingripande möjliggjort, att konkursen kunnat nedläggas den 15
december 1950 jämlikt 149 § konkurslagen. Det syntes klaganden emellertid
som om Dahl icke hade bort utfärda ovan berörda bevis utan i stället
bort verkställa utmätning i Stjernströms tillgångar, varigenom konkursen
och därmed förenade kostnader för klagandens personliga del kunnat undvikas.
Klaganden hemställde därför om laga åtgärder mot Dahl för felaktigt
handlande i utmätningsärende.

211

Sedan jag med anledning av klagoskriften anmodat Dahl att avgiva
yttrande i ärendet, inkom denne med ett yttrande av i huvudsak följande
innehåll.

Stjernström, som bedreve agentur med försäljning av symaskiner i Katrineholm
med omnejd, hade för några år sedan öppnat en hemslöjdsaffär
i staden. Affärsrörelsen syntes emellertid ha skötts mindre väl. Så småningom
hade Stjernström därför kommit efter med betalningarna till leverantörer
och det ena utmätningsärendet efter det andra hade inkommit
till Dahl. Alla under år 1949 inkomna ärenden hade emellertid efter hand
kunnat slutredovisas med full betalning, ehuru det krävts upprepade påstötningar
hos Stjernström från Dahls sida. Under år 1950 hade ansökningar
om utmätning hos Stjernström fortsatt att strömma in. Sålunda
hade nyssnämnda år under tiden före den 28 juli, då konkursbeslutet meddelats,
anhängiggjorts 14 ärenden angående verkställighet hos Stjernström
av domstols utslag å betalningsförpliktelse. Ett par av dessa ärenden hade
kunnat redovisas till sökanden med full betalning. I de övriga ärendena
däremot hade Dahl efter hand återsänt handlingarna till sökandena jämte
bevis att Stjernström vid utmätningsförsök befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar. Såvitt rörde de sex först anhängiggjorda ärendena, vilka
redovisats till sökandena den 5 och den 6 april 1950, sedan Dahl den 28
mars och den 5 april 1950 företagit utmätningsförsök i Stjernströms affärslokal,
hade Dahl dessutom tillställt sökandena likalydande skrivelser, vari
han med angivande av skälen till sin ståndpunkt anfört, att han ansåge
det opraktiskt att verkställa utmätning hos Stjernström och att han därför
tillrådde konkursansökan samt att han för underlättande därav utfärdat
bevis om att Stjernström saknade utmätningsbara tillgångar, ”ehuru detta
icke är riktigt sant, då ju varulagret finnes”.

Beträffande skälen till sitt tillvägagångssätt anförde Dahl i sitt yttrande
— i huvudsaklig överensstämmelse med vad han anfört i nyssnämnda
skrivelser till borgenärerna — följande: Makarna Stjernström vore formellt
ägare till en fastighet i Katrineholm, men enligt vad de uppgivit ägdes i
själva verket fastigheten — som för övrigt enligt konkursbouppteckningen
vore belånad för 63 250 kronor — av deras dotter och hennes make. Alakarna
Stjernström hade icke några banktillgodohavanden och deras bohag,
som vore gammalt och anspråkslöst, kunde enligt Dahls mening icke åsättas
högre värde än omkring 500 kronor. Varulagret hade förefallit Dahl bestå
av en oändlig massa skräp, glödritade saker, pappersänglar o. dyl. Dahl
och hans exekutionsvittne hade slumpvis beräknat, att en exekutiv försäljning
av varulagret skulle inbringa mellan 1 000 och 2 000 kronor. Det
skulle ha erfordrats omkring 10 dagars arbete för Dahl att med biträde av
exekutionsvittnet och en sakkunnig värderingsman uppteckna och värdera
lagret, som enligt den preliminära värdering Dahl verkställt måst utmätas
i sin helhet för att täcka utmätningsbeloppen. Under denna tid skulle Dahl

212

ha blivit nödsakad att lägga övriga göromål å sido. Eftersom icke varje
föremål rimligtvis kunnat förses med utmätningslappar, skulle det vidare
ha varit nödvändigt att anskaffa stora lådor och däri lägga de utmätta
föremålen samt försegla lådorna och förse dem med utmätningslappar.
Möjligen hade lådorna därefter kunnat stå kvar i affären, enär annat förvaringsrum
icke stode till Dahls förfogande, men troligen hade Stjernström
då icke kunnat använda lokalen. Man måste räkna med att verkställigheten
skulle ha dragit betydande kostnader och inneburit en kraftig kapitalförstöring
till skada för såväl gäldenären som borgenärerna. Dessutom
förelåge konkursanledning även på grund därav att Stjernström, som vore
köpman, sedan länge icke kunnat betala förfallen gäld.

Sedan jag därefter anhållit, att länsstyrelsen i Södermanlands län såsom
överexekutor i Katrineholm måtte avgiva utlåtande i ärendet, anförde länsstyrelsen
i avgivet utlåtande följande.

Dahls förfarande måste anses ha varit felaktigt. Med hänsyn särskilt till
de av Dahl åberopade omständigheterna — att gäldenären, som vore köpman,
under lång tid icke förmått betala förfallen gäld och att han förty
jämväl på denna grund kunnat försättas i konkurs samt att Dahl samtidigt
med det s. k. fattigdomsbeviset tillställt vederbörande borgenär en
redogörelse för gäldenärens förhållanden, innehållande uppgift om det
honom tillhöriga varulagret — och då i förevarande fall konkursförfarande
finge anses ha utgjort den exekutionsform, som varit ägnad att bäst och
mest rättvist tillgodose samtliga borgenärernas intressen, ansåge länsstyrelsen
vad i ärendet förekommit icke böra föranleda annan åtgärd än att
för Dahl framhölles det felaktiga i hans handläggning av omförmälda utmätningsärenden.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Det torde icke ankomma på en utmätningsman att vid behandling av ett
verkställighetsärende bedöma, huruvida verkställigheten vore oförmånlig
för borgenärerna i gemen eller icke. Hans uppgift måste vara begränsad
till att tillgodose utmätningssökandens primära intresse att erhålla verkställighet.
Länsstyrelsens reflektion att i förevarande fall konkursförfarande
finge anses ha utgjort den exekutionsform, som varit ägnad att bäst
och mest rättvist tillgodose samtliga borgenärernas intressen, vore sålunda
alldeles ovidkommande. Det kunde också framhållas, att det skulle medföra
vådor för den allmänna rättssäkerheten om en utmätningsman skulle
ha möjlighet att framtvinga en generalexekution genom att i strid med
rätta förhållandet utskriva fattigdomsbevis. I allmänhet droge sig en utmätningssökande
för att begära konkurs just med tanke på att brist på
utmätningsbara tillgångar indicerade, att ett konkursförfarande icke skulle
bära sig ekonomiskt. Utmätningssökanden borde för övrigt kunna räkna

213

med en objektivt riktig bedömning från utmätningsmannens sida av gäldenärens
ekonomiska resurser. Från gäldenärens synpunkt måste också ett
utmätningsförfarande vara ekonomiskt mindre betungande än en konkurs,
bortsett från fattigkonkurser. Med hänsyn till den ståndpunkt länsstyrelsen
intagit ansåge klaganden därför saken ha kommit i ett principiellt långt
betydelsefullare läge än han från början haft anledning antaga. Det vore
nämligen underligt, om Dahls förfaringssätt skulle vara försvarligt på de
grunder länsstyrelsen andragit. — Dahls bedömning av varulagrets värde
vore alltför blygsam. En nedskrivning med 60 procent av inköpspriserna
vore redan den betydande, och att ett varulager, som i inköp kostat omkring
30 000 kronor, vid realisation icke skulle inbringa mer än av Dahl
angivna 2 000 kronor fölle på sin egen orimlighet. Att en exekutiv försäljning
varit förenad med vissa praktiska svårigheter — vilket syntes ha varit
den väsentliga anledningen till att Dahl av bekvämlighetsskäl föredragit
att utskriva fattigdomsbevis — finge icke utgöra något hinder för Dahl
att förfara i enlighet med gällande lag.

Av ett vid Dahls yttrande fogat utdrag av utsökningsdagboken för år
1950 inhämtades vidare, att beträffande två av ovan omförmälda ärenden
viss tidsutdräkt förelupit vid ärendenas handläggning. Sålunda hade i ett
den 10 januari 1950 anhängiggjort utmätningsärende, i vilket gäldenären
den 13 februari 1950 verkställt viss avbetalning, först den 28 mars 1950
företagits ”undersökning i affären i och för utmätning”, varefter nytt utmätningsförsök
verkställts den 5 april 1950, därvid ytterligare avbetalning
erlagts. Ärendet — i vad angick resterande fordringsbelopp — hade sistnämnda
dag redovisats till sökanden jämte bevis att utmätningsbara tillgångar
saknades. — I ett den 15 februari 1950 anhängiggjort ärende hade
”förberedande utmätning” skett först den 28 mars 1950, varefter ärendet
redovisats med fattigdomsbevis den 6 april 1950.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Dahl avlåten skrivelse.

Enligt 54 § utsökningslagen har den, som på grund av dom eller utslag,
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, vill erhålla utmätning
hos denne, att till utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget
samt, där fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis,
fordringsbeviset i huvudskrift.

I 162 § samma lag stadgas, bland annat, att om utmätning ej är förrättad
och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs, tagits
i mät, försäljning därav ej är verkställd inom en månad sedan stadsfogde
mottagit de i 54 § nämnda handlingarna, utmätningsmannen själv skall

214

svara för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han e;j förmår
visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit. Styrker utmätningsmannen,
att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för utmätning
eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma, vare han från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder, bör
det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i
den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.

Den egendom, som avses med hänvisningen till 103 och 165 §§, är fartyg,
gods i fartyg, fordran eller rättighet.

Det ligger i sakens natur, att ett utmätningsärende, i likhet med varje
annat tjänsteärende, bör behandlas så skyndsamt som möjligt. Reglerna
om förmånsrätt för utmätningssökande samt riskerna för att gäldenärens
egendom avhändes honom eller förkommer göra det särskilt angeläget, att
utmätningen icke förhalas. Dröjer utmätningsmannen i fall, varom nu är
fråga, med utmätningen och den utmätta egendomens försäljning utöver
den i 162 § utsökningslagen stipulerade tiden, kan han, såframt ej anstånd
lämnats eller verkligt hinder mött, ådraga sig såväl straffrättsligt ansvar
för tjänstefel som ock särskild ansvarighet för hela det belopp, därför utmätning
bort ske.

I förevarande fall är utrett, att i två ärenden, vilka anhängiggjorts den
10 januari 1950 respektive den 15 februari 1950, icke vidtagits några anstalter
för de begärda verkställighetsåtgärdernas genomförande förrän den
28 mars och den 5 april 1950, då enligt anteckning i utsökningsdagboken
utmätningsförsök ägt rum i gäldenärens affärslokal, varefter ärendena redovisats
den 5 respektive den 6 april 1950. Den i 162 § utsökningslagen stadgade
tiden om en månad från ärendes anhängiggörande har således i dessa
båda fall överskridits, innan Dahl vidtagit någon åtgärd för verkställighetens
genomförande. I det första ärendet har visserligen gäldenären erlagt
viss avbetalning å utmätningsbeloppet den 13 februari 1950 — såsom Dahl
framhållit i sin skrivelse till borgenären efter upprepade påstötningar från
Dahls sida. Emellertid kan denna omständighet icke lända Dahl till ursäkt.
Det måste nämligen fasthållas, att utmätningsmannen icke har någon
befogenhet att utan borgenärens medgivande uppskjuta verkställigheten
för att bereda gäldenären tillfälle att erlägga betalning.

Ehuru Dahl sålunda i de nämnda fallen låtit obehörigt dröjsmål med
ärendenas handläggning komma sig till last, har jag likväl vid det förhållandet
att någon skada icke torde ha därigenom åsamkats de berörda
borgenärerna, vilkas fordringar numera inlösts av klaganden, funnit mig
kunna i denna del låta bero vid en erinran om vikten av att utsökningsärenden
handläggas med tillbörlig skyndsamhet.

Beträffande övriga under år 1950 före konkursbeslutet anhängiggjorda
utmätningsärenden synes något obehörigt dröjsmål med ärendenas handläggning
icke ha förekommit. I samtliga dessa fall har Dahl sålunda kunnat

215

redovisa ärendena till sökandena före utgången av den i 162 § angivna tidsfristen.
Emellertid har Dahl därvid och även i de två omförmälda ärenden,
vari dröjsmål med handläggningen förelupit, utfärdat bevis, i vilka
han — i stnd mot verkliga förhållandet — intygat, att gäldenären befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar. Anledningen till detta förfarande
har varit, att Dahl ansett, att utmätning vore olämplig och opraktisk samt
att gäldenären rätteligen borde försättas i konkurs. Dahl har således låtit
sina beslut i utmätningsärendena bestämmas av Dahls uppfattning om de
begärda åtgärdernas ändamålsenlighet och praktiska lämplighet.

Även genom detta förfarande har Dahl handlat uppenbart felaktigt. Har
en borgenär ingivit ansökan om utmätning och ha förutsättningarna för
ärendets upptagande befunnits föreligga, måste utmätningsmannen ombesörja
verkställighetsåtgärdens genomförande. Han har därvid antingen att
förrätta utmätning eller, om utmätningsbara tillgångar saknas, utfärda
bevis därom. En prövning av ärendet ur de synpunkter, som Dahl i förevarande
fall anlagt, kan icke komma i fråga. En borgenär, som fått sitt
anspråk fastslaget i en exigibel och formellt oantastlig exekutionstitel, bör
under inga förhållanden för anspråkets realiserande vara beroende av utmätningsmannens
omdöme angående åtgärdens ändamålsenlighet. Detta
gäller oavsett huruvida utmätningsmannens förfarande är ägnat att vilseleda
borgenären angående gäldenärens ekonomiska ställning eller — såsom
i några av de förevarande fallen, där Dahl i särskilda skrivelser till borgenärerna
klargjort det rätta förhållandet — nagon risk för att borgenären
skall vilseledas icke torde föreligga. Givetvis är dock utmätningsmannens
handlingssätt särskilt betänkligt, om det varit ägnat att bibringa borgenärerna
en oriktig uppfattning om gäldenärens förhållanden. Såsom klaganden
anfört torde borgenär, som erhållit besked att gäldenären saknar utmätningsbara
tillgångar, ofta tveka att begära gäldenärens försättande i
konkurs.

Av det anförda framgår, att Dahl åsidosatt sin tjänsteplikt genom att
— ehuru enligt den av honom verkställda uppskattningen utmätningsbara
tillgångar funnits — utfärda hindersbevis i stället för att skyndsamt bringa
de anhängiggjorda ärendena till verkställighet.

Vid övervägande av frågan huruvida Dahls felaktiga förfarande varit
av sådan art, att det bör beivras såsom tjänstefel, har jag särskilt beaktat
följande omständigheter. Någon skada torde icke ha åsamkats utmätningsborgenärerna
genom Dahls åtgöranden. Det synes mig icke heller kunna
påvisas, att klaganden lidit någon förlust, som kan sättas i orsakssammanhang
med Dahls felaktiga handläggning av de ifrågavarande ärendena.
Genom att Dahl — åtminstone såvitt avser de sex under år 1950 först
anhängiggjorda ärendena — i särskilda skrivelser till utmätningssökandena
redogjort för gäldenärens förhållanden torde sökandena icke ha blivit vilseledda
angående gäldenärens ställning. Sådana underrättelser ha visserligen

216

icke avsänts i de fall, som anhängiggjorts efter det att de nyssnämnda ärendena
den 5 och den 6 april 1950 redovisats, men då de sammanlagda utmätningsbeloppen
i de sex första ärendena ungefär motsvara det av Dahl
uppskattade värdet av gäldenärens tillgångar, kan Dahls berörda underlåtenhet
i viss man förklaras med att han ansett, att de borgenärer, som
uppträtt efter den 6 april 1950, under alla omständigheter icke skulle ha
kunnat erhalla utmätning. Pa grund härav och med hänsyn jämväl till vad
länsstyrelsen i övrigt åberopat i sitt utlåtande har jag funnit mig i denna
del kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

12. Dröjsmål med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt.

I en den 19 mars 1951 hit inkommen skrift anförde landsfiskalen Håkan
Roswall klagomal däröver, att sedan Roswall, vilken för år 1949 taxerats
till inkomstskatt i Karlskoga stad, genom den slutliga taxeringen år 1950
fatt sin skatt bestämd till sadant belopp, att Roswall enligt honom tillhandakommen
debetsedel skulle äga att återbekomma överskjutande preliminär
skatt med 548 kronor — länsstyrelsen i Örebro län ännu icke till
Roswall utbetalat sagda belopp. I klagoskriften uppgav Roswall, att länsstyrelsen
även för andra personer än Roswall innehållit överskjutande
skatt. Skälet syntes vara, att därest den slutliga taxeringen kunde tänkas
bliva höjd efter överklagande, den överskjutande skatten då borde vara
tillgänglig för kvittning mot tillkommande skatt. För egen del hade Roswall,
sedan han genom telefonpåringningar till länsstyrelsen den 8 och den
9 mars 1951 förfrågat sig om återbetalningen av den överskjutande skatten,
den 11 mars erhållit en av biträdande taxeringsintendenten Stefan
Dryselius den 9 mars underskriven resolution, däri Roswall lämnades tillfälle
att inom 8 dagar från delfåendet till Dryselius inkomma med skriftligt
yttrande över ett av honom ifrågasatt yrkande till länsprövningsnämnden
om höjning av Roswalls taxering. Anmärkningarna mot denna hade
gällt vissa avdrag, som vederbörande taxeringsnämnd medgivit men som
Dryselius ansett vara för stora, samt en felräkning på 300 kronor. Roswall
hade fått den uppfattningen att länsstyrelsen ämnade kvarhålla hans i
1950 års slutliga skattsedel upptagna överskjutande skatt för att använda
skattebeloppet för kvittning mot tillkommande skatt, som prövningsnämnden,
kammarrätten eller regeringsrätten kunde komma att påföra honom.
Risk förelage alltsa att beloppet kunde bliva kvarstående hos länsstyrelsen
utan ränta en längre tid. Något yrkande till prövningsnämnden i fråga om

217

Roswalls taxering vore ännu icke framställt, och ännu mindre hade så varit
förhållandet då beslutet om kvarhållande av Roswalls överskjutande skatt
fattats, troligen någon gång i februari 1951.

I ärendet inkom länsstyrelsen med infordrade yttranden från Dryselius
och extra befattningshavarna Torsten Kjellgren och Gösta Söderlund ävensom
med eget yttrande.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Jämlikt 93 och 97 §§ taxeringsförordningen ålåge det taxeringsintendenten
att noggrant undersöka, huruvida taxeringarna inom länet vore med
skatteförfattningarna överensstämmande samt likformiga och rättvisa, ävensom
att, under iakttagande av de i 97 a § givna bestämmelserna angående
den tid inom vilken dylika frågor skulle väckas, hos prövningsnämnden
framställa de yrkanden om påförande av eller ändring i taxering, vartill
han kunde finna anledning. Som ett led i nämnda granskningsarbete inginge
viss undersökning av anledningen till att erlagd preliminär skatt
överstege den slutliga skatten. För detta ändamål upprättade de lokala
skattemyndigheterna efter hand som debiteringslängderna färdigställdes
förteckningar över skattskyldiga, vilka enligt dessa längder skulle erhålla
restitution av för mycket inbetald preliminär skatt, överstigande visst belopp.
Dessa personers taxeringar granskades därefter och eventuella yrkanden
rörande ändring av taxeringarna framställdes av taxeringsintendenten
till prövningsnämnden. Granskningsarbetet hunne merendels ej slutföras,
innan utbetalningen av överskjutande preliminär skatt t oge sin början.
Bland de personer, som bleve föremål för dylika yrkanden, funnes ofta
sådana skattskyldiga, vilka icke blivit taxerade eller blivit för lågt taxerade
på grund av underlåtenhet att avgiva deklaration eller till följd av ofullständiga
och uppenbart oriktiga deklarationer. Dessa kategorier skattskyldiga
vore ofta svåra att anträffa och saknade ej sällan tillgångar till gäldande
av den eventuellt tillkommande skatten. Då det vore för rättskänslan
stötande att till sådana personer återbetala rätteligen erlagd skatt, brukade
dem tillkommande överskjutande preliminär skatt innehållas någon tid i
avvaktan på att vederbörandes taxering eventuellt skulle hinna prövas,
innan utbetalning skedde. Däremot skulle enligt lämnade direktiv återbetalningen
icke uppskjutas för andra personer, vilkas taxeringar kunde förväntas
bliva höjda. Arbetet med särskiljande av dessa kategorier hade
dock delvis måst utföras av mindre van personal, till följd varav innehållande
av skatt i vissa fall, såsom beträffande Roswall, förekommit, ehuru
så ej bort ske. När vederbörande i dessa senare fall förfrågat sig hos länsstyrelsen
om anledningen till dröjsmålet eller misstaget eljest uppdagats,
hade rättelse plägat ske snarast möjligt. Det tillämpade förfaringssättet
grundade sig på ett uttalande i en promemoria från riksräkenskapsverket i
december 1948 angående vissa spörsmål i samband med återbetalning av
överskjutande preliminär skatt. I fråga om Roswall syntes något missför -

218

stånd ha förekommit, då hans medel icke utbetalats omedelbart efter den
av honom den 8 mars 1951 gjorda telefonförfrågningen utan först den 22
mars. Länsstyrelsen ville dock framhålla, att det dröjsmål Roswall åsamkats
vore relativt ringa, enär utbetalningen av den stora massan överskottsmedel
— cirka 34 000 utbetalningskort — icke avslutats förrän under senare
hälften av februari månad, varefter diverse efterarbeten med obeställbara
belopp o. dyl. pågått. Vidare kunde till jämförelse anföras, att utbetalningen
av överskottsmedlen under åren 1949 och 1950 icke kunnat i stort
sett slutföras förrän omkring slutet av april respektive slutet av mars. Slutligen
finge länsstyrelsen meddela, att prövningsnämnden på grund av biträdande
taxeringsintendentens yrkande genom beslut den 9 april 1951 höjt
Roswalls inkomsttaxering i Karlskoga stad år 1950, vilken höjning kom me
att för honom föranleda en tillkommande skatt av sammanlagt 341 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställde länsstyrelsen, att Roswalls
klagomål ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Efter remiss avgav därefter riksräkenskapsverket utlåtande i ärendet och
anförde däri följande.

Enligt 34 § 2 mom. uppbördsförordningen skulle skattskyldig vid debitering
av annan slutlig skatt än fastighetsskatt gottskrivas debiterad preliminär
skatt med det debiterade beloppet och annan preliminär skatt med
det erlagda beloppet. Om det, som sålunda gottskreves den skattskyldige,
överstege den slutliga skatten, skulle länsstyrelsen enligt 89 § 1 mom. uppbördsförordningen
utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala
det överskjutande beloppet till den del det vore erlagt. Enligt samma paragraf
4 mom. ägde dock skattskyldig, som häftade för restförd skatt, utfå
endast vad som överstege det oguldna beloppet jämte restavgift. Några
bestämmelser utöver denna om kvittning mot skattskyldigs fordran å överskjutande
preliminär skatt innehölle uppbördsförordningen icke. Redan inför
den första återbetalningen av överskjutande preliminär skatt enligt det
nya uppbördssystemet, efter avräkningen på grund av 1948 års taxering,
hade emellertid en annan kvittningssituation aktualiserats. I många fall
hade det nämligen visat sig, att anledningen till att för en skattskyldig
uppkommit en fordran å överskjutande preliminär skatt hade varit, att den
skattskyldige av misstag icke blivit taxerad eller blivit för lågt taxerad av
taxeringsnämnden. Att då i ett och samma rättsförhållande betala ut belopp,
som inom kort skolat komma att återkrävas i form av tillkommande
skatt på grund av prövningsnämndens korrigerande taxeringsbeslut, hade
av flera skäl ansetts om möjligt böra undvikas. Det hade sålunda skolat
både betunga och irritera de skattskyldiga, om de måst först kvittera ut
ett belopp och därefter betala in det på nytt i skatt för samma inkomst.
Från statsverkets synpunkt skulle en utbetalning utan kvittning ibland
kunna orsaka skatteförluster, i de fall nämligen då en senare påförd till -

219

kommande skatt icke kunde drivas in. Icke heller hade det ansetts tillfredsställande
att behöva förfara olika, allteftersom prövningsnämnden
hunnit eller icke hunnit rätta taxeringen senast den 10 oktober; i det förra
fallet lades den ändrade taxeringen till grund vid debiteringen av slutlig
skatt (2 § 2 mom. uppbördsförordningen), och preliminärskatten avräknades
alltså i vanlig ordning. Till ledning för länsstyrelser och lokala skattemyndigheter
hade riksräkenskapsverket efter talrika förfrågningar meddelat
vissa råd och anvisningar om de möjligheter till kvarhållande och
kvittning, som kunde anses föreligga. Anvisningarna hade, jämte annat,
intagits i en promemoria, vilken tryckts i serien Meddelanden från riksräkenskapsverket.
Såsom framginge av dessa anvisningar hade riksräkenskapsverket
funnit fog för ståndpunkten, att kvittning skulle kunna ske,
om vid tidpunkten för återbetalningen prövningsnämndens beslut i taxeringsfrågan
förelåge. Enbart ett yrkande av taxeringsintendenten om höjning
av taxeringen hade däremot ansetts normalt icke grunda någon kvittningsrätt.
I det här föreliggande fallet hade något prövningsnämndsbeslut
icke förelegat vid den tidpunkt, då det berörda överskottsbeloppet finge
antagas ha varit klart för utbetalning, d. v. s. då utbetalningarna för uppbördsdästriktet
i allmänhet verkställts. Särskilda skäl att det oaktat kvarhålla
beloppet i avvaktan på ett taxeringsbeslut kunde enligt riksräkenskapsverkets
mening ej heller anses ha förelegat.

Vid utlåtandet var fogad den däri omförmälda tryckta promemorian angående
vissa spörsmål i samband med återbetalning av överskjutande preliminär
skatt, vilken i hithörande delar hade följande lydelse:

”Fråga uppkommer vidare om återbetalning till skattskyldig skall ske av
överskjutande preliminär skatt i de fall där av denne uppburen skattepliktig
inkomst, för vilken preliminärskatt erlagts under inkomståret, icke
motsvaras av någon före den 10 oktober under taxeringsåret därefter åsatt
taxering. Av prövningsnämnd efter den 10 oktober under taxeringsåret i
sådant fall åsatt taxering skall enligt 2 § uppbördsförordningen debiteras
såsom tillkommande skatt. Sådan skall enligt 37 § uppbördsförordningen
förfalla till betalning å en eller flera, högst sex på varandra följande uppbördsterminer
under det att den skattskyldige på grund av den för
honom utfärdade debetsedeln å slutlig skatt enligt 89 § 1 mom. uppbÖrdsförordningen
som regel är berättigad att återbekomma den preliminärt
erlagda skatten innan ännu ifrågavarande tillkommande skatt kan ha helt
eller delvis förfallit till betalning. Enär statsverkets genfordran vid tidpunkten
för återbetalningen sålunda regelmässigt icke är förfallen till betalning
och skattefordringen av denna anledning icke heller kan vara restförd
skulle någon kvittning enligt ordalydelsen i 89 § 4 mom. uppbördsförordningen
icke kunna ske. Man torde det oaktat ha fog för att under
beaktande av de särskilda omständigheter, som kunna föreligga, till säkerställande
av statsverkets rätt kvarliålla tillgodohavandet och låta det av -

220

räknas enligt 89 § 4 mom. uppbördsförordningen mot den tillkomma e
skatten trots att denna icke är förfallen till betalning eller restförd. Det
sagda gäller dock som regel under förutsättning att vid tidpunkten för
restitutionen prövningsnämndens beslut i taxeringsfrågan föreligger. Man
har i civilrättsliga förhållanden icke ställt sig avvisande mot uppfattningen
att i de fall där det ur ett och samma rättsförhållande föreligger* krav för
båda parter eftergiva vissa av de för kvittning i allmänhet gällande principerna.
(Se NJA 1910 s. 531 där det dömdes till kvittning med en fordran,
som vid tidpunkten för kvittningen icke var exigibel i det att den först
måste till beloppet bestämmas av särskild förvaltningsmyndighet.) Till stöd
för en liknande uppfattning inom förvaltningsrättsliga förhållanden åberopas
MO:s uttalande i dennes år 1946 avgivna ämbetsberättelse s. 364 ff
samt likaledes dennes ämbetsberättelse år 1939 s. 205 ff.

I de fall där skattskyldig visserligen åsatts taxering men denna på grund
av prövningsnämnds beslut först efter den 10 oktober höjts synes även
skäl föreligga för befogenheten att kvarhålla den skattskyldiges tillgodohavande
att avräknas mot den på grund av prövningsnämndens beslut föranledda
tillkommande skatten.”

Vid prövning av ärendet fann jag val, att länsstyrelsen bort tidigare än
som skett utbetala den Roswall enligt 1950 års slutliga taxering tillkommande
överskjutande preliminära skatten. Med hänsyn till omständigheterna
lät jag emellertid bero vid att giva länsstyrelsen del av riksräkenskapsverkets
i ärendet avgivna utlåtande, varav avskrift översändes till
länsstyrelsen. Om innehållet däri skulle ovannämnda befattningshavare vid
länsstyrelsen underrättas.

13. Protokoll vid domstolsförhandling skall erhålla sin
slutliga avfattning, innan förhandlingen avslutas.

Vid en av mig den 13 och den 14 juni 1951 företagen inspektion av
rådhusrätten i Göteborg anmärktes, att av memorialanteckningar, vilka
blivit kvarliggande i flera av 1951 års akter, syntes framgå, att protokollen
icke erhållit slutlig avfattning före förhandlingens slut. Likaså syntes
uppteckning av utsagor, som enligt 6 kap. 6 § rättegångsbalken skola antecknas
i protokollet, ha ändrats vid utsagornas återgivande däri. Vid inspektionen
antecknades som exempel härå två mål, vilka handlagts å rådhusrättens
tredje respektive sjunde avdelning.

221

Sedan jag med anledning av vad sålunda antecknats anmodat omförmälda
avdelningar att avgiva yttranden, inkommo ordförandena å avdelningarna
med förklaringar, varjämte yttranden avgå vos av de för ifrågavarande
protokoll ansvariga protokollförarna. Av yttrandet från sjunde
avdelningen framgick, att det där anmärkta fallet var en enstaka avvikelse
från tillämpad praxis, föranledd av att protokollföringen i målet omhänderhafts
av en tillfälligt tjänstgörande auskultant, som saknat tillräcklig
erfarenhet för självständigt arbete.

Ordföranden å rådhusrättens tredje avdelning, rådmannen Carl Hegardt,
anförde i sitt yttrande följande: Protokollförarna å avdelningen använde
så gott som undantagslöst memorialanteckningar för protokollföringen och
uppsatte med ledning av dessa anteckningar protokollen efter förhandlingens
slut. Vid protokollsuppsättningen hade nog ej så sällan hänt, att
memorialet ej blivit ordagrant följt, utan hade — i strid med bestämmelsen
i 6 kap. 8 § rättegångsbalken om protokolls slutliga avfattning — vissa
avvikelser av formell natur gjorts, huvudsakligen i syfte att förbättra den
språkliga utformningen och göra framställningen klarare. Hegardt hade för
samtliga protokollförare å avdelningen framhållit, att protokollen skulle
erhålla sin slutliga avfattning i memorialen och att dessa skulle följas vid
protokollsuppsättningen utan annan bearbetning än som betingades av
använda förkortningar.

E. o. stadsnotarien Hans G. Leffler, som fört protokollet i det å tredje
avdelningen handlagda målet, anförde i avgiven förklaring: En viss överarbetning
av protokollet hade skett efter förhandlingens slut. Denna överarbetning
hade dock ej inneburit någon ändring i sak med undantag av
att några rent felaktiga anteckningar i memorialet ändrats samt att Leffler
ur minnet tillagt några faktiska upplysningar, som lämnats vid förhandlingen.
Såvitt han nu kunde erinra sig, hade protokollet uppsatts i slutlig
avfattning redan på kvällen samma dag som förhandlingen hållits, i varje
fall ej senare än påföljande dag. Vid uppsättandet hade Leffler fortfarande
haft klart minne av vad som förekommit vid förhandlingen. Syftet med
de gjorda ändringarna hade endast varit att giva en klarare framställning
av vad som förekommit vid förhandlingen samt att bättra på protokollets
rent språkliga utformning. Leffler hade alltsedan inspektionen med största
noggrannhet vinnlagt sig om att av honom förda protokoll erhölle slutlig
avfattning före förhandlingarnas slut.

T G kap. 8 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att protokollet över
förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig avfattning.
Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra anteckning
därom. Paragrafens andra stycke innehåller följande: Sedan ut -

222

saga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall den
uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen
ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,
skall uppteckningen biläggas handlingarna.

Med hänvisningen till 6 § åsyftas utsaga av vittne, sakkunnig, part under
sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens
talan.

Enligt 6 kap. 9 § rättegångsbalken äger rätten förordna, att utsaga av
part, målsägande, vittne eller sakkunnig skall i stället för att antecknas i
protokollet upptagas genom stenografi eller på fonetisk väg. Stadgandet i
8 § andra stycket äger motsvarande tillämpning beträffande utsaga, som
upptagits genom stenografi. Vad enligt 9 § upptagits skall, så snart ske
kan, återgivas i vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

De nu återgivna reglerna om protokollföring ha utvecklats och kompletterats
genom föreskrifter i kungl. kungörelsen den 26 september 1947 med
närmare föreskrifter för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagböcker
och akt bildning m. m. (protokollskungörelsen). I dess 10 § heter
det sålunda: Protokoll över förhandling i mål eller ärende vid domstol skall
såvitt möjligt uppsättas efter hand som förhandlingen fortskrider. Kan så
ej ske utan finnes det erforderligt att begagna memorialanteckningar, skall
protokollet med ledning av dessa uppsättas före förhandlingens slut eller.
om detta ej medhinnes, snarast möjligt därefter. Användes memorial för
sådan uppteckning av utsaga som enligt 6 kap. 8 § rättegångsbalken skall
granskas av den hörde och sker granskningen innan utsagan antecknats i
protokollet, skola memorialanteckningarna i denna del erhålla slutlig avfattning
i samband med granskningen och sedan ordagrant överföras till
protokollet. Andra memorialanteckningar skola erhålla slutlig avfattning
sist före förhandlingens slut såvitt protokollet ej uppsättes dessförinnan.
När protokollet är uppsatt skall ordföranden å protokollet göra anteckning
därom med angivande av dagen för anteckningen samt utsättande av
namn eller signatur. För sådant ändamål skall protokoll som förts av särskild
protokollförare av denne uppvisas för ordföranden så snart det är
uppsatt.

I de anförda lagbestämmelserna göres en bestämd åtskillnad mellan
protokollets avfattande och dess uppsättande. Denna distinktion kan utläsas
redan av 6 kap. 8 § rättegångsbalken och framgår med ännu större
tydlighet av de berörda föreskrifterna i protokollskungörelsen. Det är att
märka, att förstnämnda lagrum icke säger något om när protokollet skall
vara uppsatt, d. v. s. föreligga formellt färdigställt. I denna fråga har man
att hålla sig uteslutande till protokollskungörelsens bestämmelser.

Protokollskungörelsen förutsätter, att protokollets avfattande och upp -

223

sättande i slutligt skick i regel skola sammanfalla, vilket blir förhållandet
då protokollet uppsattes efter hand som förhandlingen fortskrider. I dessa
fall tänkes protokollföraren sålunda under förhandlingens gång med bläck
eller med skrivmaskin färdigställa det slutliga protokollet, i vilket avgivna
utsagor direkt införas i mer eller mindre koncentrerad form. En på sina
håll praktiserad variant av denna metod är att ordföranden under förhandlingen
dikterar ett slutligt protokoll för en maskinskriverska. Detta
sätt för protokollering synes såväl processkommissionen som processlagberedningen
ha tänkt sig som undantagslös regel (se SOU 1926: 31 s. 179
samt 1938:44 s. 118). Vid granskningen av processlagberedningens förslag
framhöll emellertid lagrådet önskvärdheten av någon modifikation i den
föreslagna regeln. Detta utvecklades av lagrådet närmare på följande sätt
(se prop. 5/1942 s. 176): Synegång på marken måste ibland ske under sådana
förhållanden att det bleve svårt att därunder föra anteckningar ägnade
att utgöra slutligt protokoll. För syftet med bestämmelsen borde det vara
tillräckligt att efter synegången, dock innan förhandlingen avslutats, protokollet
uppsattes med stöd av minnesanteckningar. Då vidlyftig bevisning
skulle upptagas, kunde understundom den anordningen visa sig lämplig
att protokollföraren under själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse
använde memorialformen för sina anteckningar och, efter det annan
protokollförare avlöst honom, omedelbart dikterade ned ett slutligt protokoll,
som före förhandlingens slut överlämnades till rättens ordförande.

I propositionen nr 5 till 1942 års riksdag anförde chefen för justitiedepartementet
(s. 492), att de synpunkter, som lagrådet sålunda framhållit,
vore värda allt beaktande och att i sådana fall, då omständigheterna försvårade
en omedelbar uppteckning under förhandlingens gång, memorial
torde böra komma till användning.

Om i stället för direkt protokollering föres memorial under förhandlingens
gång kommer, såsom klart framgår av de tidigare återgivna lagrummen,
protokollets uppsättande att bliva en från dess avfattande helt skild fråga.
Det är också uppenbart, att vanligtvis med blyerts nedskrivna memorialanteckningar
med förkortningar och sammandragningar, vilka måhända
svårligen kunna tydas av annan än den som skrivit dem, icke kunna duga
som slutligt protokoll i målet utan måste med bläck eller skrivmaskin renskrivas.
Detta — protokollets uppsättande — skall i princip ske före förhandlingens
slut men kan, om så icke medhinnes, anstå till efter förhandlingen.
I sistnämnda fall skall färdigställandet emellertid ske snarast möjligt
efter förhandlingen. Om endast en protokollförare finnes att tillgå,
måste tydligen sådant anstånd med uppsättandet regelmässigt äga rum.

När sålunda protokoll uppsättes med ledning av memorialanteckningar,
som förts under förhandlingens gång, måste det emellertid fasthållas såsom
en av protokolleringens grundprinciper, att memorialets avfattning icke
får ändras efter förhandlingens slut eller, såvitt avser i protokollet upp -

224

tecknad utsaga som skall uppläsas eller annorledes föreläggas den hörde
för granskning, efter det denne tagit del av uppteckningen. Protokollet
har fått sin slutliga utformning redan i memorialet, och uppsättandet innebär
endast ett formellt färdigställande av detta. Givetvis få därvid sådana
rent formella bearbetningar av memorialet förekomma, som föranledas av
att i detta nyttjats förkortningar och sammandragningar. Men någon saklig
omarbetning av anteckningarna eller utfyllnad av dessa med minnesbilder
från förhandlingen får icke ske. Det torde icke heller kunna tillåtas
att — såsom i de anmärkta fallen vid rådhusrätten i Göteborg skett —
en granskad och vitsordad uppteckning av en utsaga omredigeras för att
satserna skola komma i en logisk och sakligt sammanhängande följd, även
om därvid någon förändring av ordvalet icke vidtages. Genom ett sådant
förfarande riskerar man nämligen att väsentliga nyanser i utsagan gå förlorade.

Vad ovan sagts om protokollet gäller i tillämpliga delar även de upptagningar,
varom regler givas i 6 kap. 9 § rättegångsbalken. Sedan den som
avgivit en utsaga, vilken upptagits genom stenografi, beretts tillfälle
granska uppteckningen genom att stenogrammet upplästs för honom, får
vid den därefter företagna utskriften av stenogrammet icke vidtagas några
ändringar i dess vid granskningen godkända avfattning. I fråga om fonetiska
upptagningar förekommer visserligen icke från den hördes sida någon
granskning av upptagningen, men vid utskriften därav får icke förekomma
någon bearbetning av fonogrammet.

Ansvaret för protokollets innehåll åvilar regelmässigt protokollföraren.
Rättens ordförande har icke någon annan befattning med protokollet än
att han därå skall anteckna, när protokollet är uppsatt. Med dessa principer
om ansvaret för protokollets innehåll samt med de tidigare utvecklade
reglerna om att protokollet skall få sin slutliga avfattning sist vid
förhandlingens slut sammanhänger, att någon justering av protokollet icke
får förekomma från ordförandens sida efter förhandlingens slut. På grund
härav kan det givetvis inträffa, att protokoll och dom i samma mål innehålla
mot varandra stridande uppgifter i visst avseende. Vid sådan inkongruens
har självfallet domen vitsord.

De felaktigheter vid protokollföringen, som jag iakttagit vid ovan omförmälda
inspektion, äro icke några enstaka företeelser, begränsade till det
här särskilt angivna tillfället. Jag har upprepade gånger gjort liknande
iakttagelser även vid andra domstolar, hovrätterna icke undantagna. Därvid
har jag fått en känsla av att det i många fall är de äldre domarna, som
ha en viss oförmåga eller obenägenhet att i allo anpassa sig efter det nya
förfarandets krav. Det kan också vara i viss män förståeligt, om en domare,
som fått det gamla protokolleringssystemet i blodet, har svårt att
åstadkomma den omställning av handläggningsmetoderna, som erfordras
för att de nya principerna skola kunna tillämpas efter deras syfte. Det är

225

självfallet, att den undantagslösa föreskriften om protokollets slutliga avfattande
vid förhandlingen kan medföra vissa praktiska svårigheter. Detta
har lagstiftaren också varit fullt medveten om, men skälen för meddelandet
av föreskriften ha ansetts överväga de betänkligheter av praktisk art, som
från skilda håll framförts.

Sålunda anförde processkommissionen, som enligt vad ovan antytts föreslog
en regel om att protokollet skulle omedelbart under förhandlingen
färdigställas i slutlig form, i motiven till denna bestämmelse, bland annat,
följande (se SOU 1926:31 s. 175 o. f.): Av avgörande betydelse både för
protokollens värde i processen och för protokollföringens återverkan på
domstolsarbetet vore ordningen för protokollens uppsättande. Den hos oss
då vanliga ordningen vore att vid själva förhandlingen endast föra memorialanteckningar
och sedermera inom längre eller kortare tid därefter avfatta
protokollet med ledning av dessa anteckningar, men utan att de ovillkorligt
följdes i alla hänseenden. Denna ordning sänkte protokollets tillförlitlighet
och inkräktade betänkligt på domstolspersonalens arbetstid. —•
I ett muntligt rättegångsförfarande vore säkerligen en omedelbar protokollation
och justering av protokollet mycket lätt att genomföra. I den
mån i protokollet skulle återgivas vad parter, vittnen eller sakkunniga
anfört, vore den också nödvändig för att protokollets värde icke skulle
bliva alltför osäkert.

I den proposition (nr 80) till 1931 års riksdag, varigenom för riksdagen
framlades de tidigare utarbetade huvudgrunderna för en rättegångsreform,
framhöll departementschefen (s. 100 o. f.), att av omedelbarhetsprincipen
strängt taget skulle följa, att protokollen såsom förmedlare av domstolens
iakttagelser bleve helt överflödiga. Departementschefen fann emellertid, att
vissa praktiska hänsyn verkade i annan riktning, samt anförde, sedan dessa
hänsyn närmare utvecklats, följande: Då departementschefen sålunda ansåge
sig böra i viss utsträckning förorda protokollering, utginge han ifrån,
att intet borde underlåtas som vore ägnat att lätta den börda, som protokollföringen
otvivelaktigt medförde för domstolen. Detta vore så mycket
angelägnare som det då tillämpade sättet i fråga om protokollens uppsättande
understundom lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av
ofta knapphändiga minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas
att upphöra och protokollet färdigställas vid själva förhandlingen. Endast
därigenom kunde vinnas den kontroll, som vore protokollets huvudsyfte.

Till departementschefens uttalanden anslöt sig särskilda utskottet vid
1931 års riksdag.

I sitt år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk byggde processlagberedningen
i denna del endast vidare på de sålunda utvecklade grundsatserna.
Beredningen påpekade i motiven (s. 46), att färdigställande av
protokollet vid själva förhandlingen nödvändiggjorde, att utsagorna, allt
efter som de avgåves, omedelbart antecknades, och att det vore klart, att

15 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1962 urs riksdag.

226

ett på detta sätt tillkommet protokoll icke kunde fylla samma krav på
språklig behandling och formell fulländning som de då efter memorialanteckningar
utarbetade protokollen. Den omedelbara protokollföringen hade
emellertid den fördelen — betonade beredningen — att protokollet på ett
mera verklighetstroget sätt återgå ve förhandlingens lopp. I betänkandet
förbisågs icke, att en uppteckning under förhandlingens gång i vissa fall
kunde bereda svårigheter och leda till tidsutdräkt. För att underlätta protokollföringen
föreslogs med hänsyn därtill vissa bestämmelser rörande
sättet för utsagors upptagande.

I anslutning till de modifikationer i beredningens förslag, som lagrådet
och departementschefen enligt vad ovan framhållits förordade, betonade
departementschefen (prop. 5/1942 s. 492), att det syntes oeftergivligt att
protokollet i varje fall, vare sig memorial användes eller icke, borde vid
förhandlingens slut föreligga i slutlig avfattning. Till detta uttalande anslöt
sig utskottet.

Även efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande ha reglerna om
protokollföringen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda
kan nämnas, att riksdagens revisorer i sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse
pekade på skilda bestämmelser i rättegångsbalken, som vore i behov
av ändring, därvid de i fråga om protokoliföringen gjorde gällande, bland
annat, att föreskriften att protokoll över förhandling skulle erhålla slutlig
avfattning, innan förhandlingen avslutades, vore ägnad att förlänga tiden
för förhandlingen och att det i vissa fall syntes tillräckligt, att protokollet
till en början fördes i konceptform för att först sedermera, därest fullföljd
komme till stånd, slutligt avfattas. I utlåtande (nr 23) till 1950 års riksdag
i anledning av vissa motioner om, bland annat, översyn av rättegångsbalken
anförde emellertid första lagutskottet i den av riksdagens revisorer
sålunda behandlade frågan (s. 26), att det enligt utskottets mening icke
förefunnes någon anledning att frångå principen att protokoll över förhandling
skulle erhålla slutlig avfattning, innan förhandlingen avslutades.

Föreskriften att förhandlingsprotokollet skall erhålla sin definitiva avfattning
sist vid förhandlingens slut får således icke betraktas blott som
en mindre väsentlig ordningsregel, på vilken man kan jämka efter gottfinnande.
Det måste stå klart, att regeln tillkommit för att främja ett
genomtänkt syfte och att den på grund härav har en betydelsefull funktion
att fylla i rättegångsförfarandet. Protokollet skall motsvara vad det
ger sig ut för att vara, nämligen ett återgivande i huvuddrag av vad vid
förhandlingen förekommit. Lagens bestämmelser i detta hänseende måste
därför samvetsgrant iakttagas. Detta gäller icke blott för den, som fungerar
såsom protokollförare i målet, utan även för ordföranden, vilken måste
anpassa handläggningen så, att det över huvud blir möjligt att genomföra
protokollföringen i enlighet med de anförda riktlinjerna. Den typ av ordförande
torde nämligen icke vara ovanlig, som helt bortser från protokolle -

227

ringen och driver handläggningen i sådant tempo, att det blir omöjligt
även för den mest rutinerade protokollförare att hinna med. I sådana fall
ligger det onekligen nära till hands, att protokollföraren både vid uppläsandet
av en nedtecknad utsaga och vid protokollets uppsättande utfyller luckorna
i memorialet med minnesbilder.

Vad beträffar de vid inspektionen av rådhusrätten i Göteborg särskilt
anmärkta fallen fann jag — med hänsyn till att det i ena fallet varit fråga
om endast ett tillfälligt avsteg från en riktig praxis och att beträffande
det andra fallet anstalter vidtagits för att förhindra ett upprepande av
skedda felaktigheter — mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden,
vilka jag upptog i en till rådhusrätten avlåten skrivelse med erinran
tillika om vikten av att principen om protokollets slutliga avfattande vid
förhandlingen för framtiden noggrant iakttoges.

14. Behandling av ärenden i länsstyrelse rörande
upprättande av byggnadsplan m. m.

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius den 16 april
1951 företagen inspektion av länsstyrelsen i Västerbottens län antecknades
vid granskningen av äldre, ännu ej avgjorda ärenden å landskansliet, att
ett år 1948 inkommet ärende rörande ifrågasatt reglering av byggnadsverksamhet
för delar av Åmsele by i Degerfors socken fortfarande balanserades
såsom oavgjort.

På given anledning uppgav landssekreteraren Sven Ekbom vid inspektionen
följande: Under år 1948 hade fråga väckts om upprättande av byggnadsplan
för delar av Åmsele by. Länsstyrelsen måste emellertid först fastställa
vilket område en dylik plan skulle omfatta. Detta vore med hänsyn
till byns speciella förhållanden en mycket brydsam fråga. Länsstyrelsen
hade haft sammanträde på platsen. Ytterligare utredning hade befunnits
erforderlig. Bland annat måste en grundkarta upprättas. Det vore oftast
besvärligt att åstadkomma en dylik. Länsstyrelsen hade intet anslag som
kunde belastas med kostnaderna för en sådan karta, som vanligen bleve
förhållandevis dyrbar. Då det vore fullt klart att byggnadsplan skulle
komma att fastställas, kunde länsstyrelsen förordna en sakkunnig att upprätta
kartan; i dessa fall vore man ju säker att kommunen slutligen skulle
stå kostnaderna. Men i alla ärenden, där det vore tveksamt om byggnadsplan
skulle fastställas eller ej, kunde länsstyrelsen icke taga risken att
ådraga statsverket kostnader för karta. Befunnes det att plan ej skulle
fastställas, torde kommunen nämligen ej kunna åläggas att gälda kostnaderna
därför. Länsstyrelsen hade därför i tveksamma fall sökt förmå
kommunen att låta upprätta kartan. Så hade skett i förevarande ärende

228

och ärendet hade den 5 april 1949 remitterats till byggnadsnämnden. Arbetet
med kartan hade dragit ut på tiden, och först för ett par dagar sedan
hade kartan inkommit till länsstyrelsen. Yttrande skulle nu avgivas av
länsarkitekten, och sedan detta inkommit torde ärendet vara färdigt för
avgörande.

Sedan JO därefter, med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen
i sagda del förda protokollet, anhållit, att byggnadsstyrelsen måtte
avgiva utlåtande, närmast avsett att tjäna såsom vägledning för länsstyrelse
huru ärenden av berörda slag borde handläggas, inkom byggnadsstyrelsen
med ett av lantmäteristyrelsen i saken avgivet yttrande ävensom
med eget utlåtande.

Lantmäteristyrelsen, som på angivna skäl förklarade sig begränsa yttrandet
till att avse förhållandena i allmänhet och därvid vara medveten
om att omständigheterna växlade från fall till fall och att tillvägagångssättet
icke alltid kunde eller borde följa det normala schemat, anförde i
det avgivna yttrandet följande:

”1. Er jordras grundkarta för jastställelse av det område, byggnadsplan
skall omfatta?

Den avgränsning av det blivande planområdet som enligt 115 § byggnadsstadgan
skall föregå byggnadsplans upprättande blir av naturliga skäl
preliminär. Det visar sig vid planens upprättande ofta att de i länsstyrelsens
beslut enligt 115 § byggnadsstadgan fastställda begränsningslinjerna
måste jämkas i den ena eller andra riktningen. Avgränsningen av planområdet
enligt 115 § byggnadsstadgan torde sålunda få anses vara endast
ungefärlig. Någon större exakthet vid fastställandet av gränserna för planområdet
kan ej erhållas och torde ej heller behöva eftersträvas.

Den nu nämnda avgränsningen av byggnadsplaneområdet bör enligt
styrelsens uppfattning ske efter besiktning på marken. De kommunala myndigheterna,
distriktslantmätaren och vederbörande länsmyndigheter torde
därvid i regel kunna diskussionsvis komma fram till ett förslag till avgränsning.
Den karta, på vilken avgränsningen redovisas, torde normalt endast
behöva fylla rimliga krav på möjlighet att på kartan inlägga de på marken
bestämda begränsningslinjerna och att med ledning av kartan på nytt
identifiera dessa linjer på marken.

För detta ändamål fordras i regel icke karta av högre standard. Den
nya ekonomiska kartan eller fotokartan i skala 1: 10 000, äldre ekonomisk
karta i skala 1: 20 000, enkla sammanställningskartor avseende fastighetsindelningen
i skala 1:4 000 eller enkla s.k. bildskisser eller fotobilder i
ungefärlig skala 1: 5 000—1: 15 000 böra normalt kunna godtagas. I mycket
enkla fall torde även topografisk karta eller konceptkarta i skala 1: 50 000
vara användbar, därest den är av någorlunda sent datum.

229

I vissa särskilda fall, såsom t. ex. stundom då planen skall omfatta jordbruks
jord och jordbruksbebyggelse, kan avgränsningen bereda något större
besvär och arbete. Det kan därvid bli nödvändigt att företaga en enkel
förberedande jordbruksplanering för att avgöra vilken jord som lämpligen
bör intagas i planen och vilken som bör lämnas utanför. Även i dessa fall
bör dock — även om undersökningen på marken kan bli något mera omfattande
än eljest — kartmaterialet kunna vara enkelt.

Enligt styrelsens uppfattning erfordras fördenskull endast i undantagsfall
ny grundkarta för att fastställa det område, som byggnadsplanen skall
omfatta. Man bör i de allra flesta fall nu kunna nöja sig med kartmaterial
som redan finnes tillgängligt.

2. Möjlighet för länsstyrelsen att förskottsvis bestrida kostnader för karta
och plan av statsmedel.

Lantmäteristyrelsen kan i denna fråga endast hänvisa till gjorda uttalanden
och meddelade föreskrifter angående ''Förskott till vissa plankostnader
m.m.’ (se prop. nr 245/1947 s. 5—6 och Kungl. Maj:ts brev den
30 juni 1947 till byggnadsstyrelsen angående anslag till förskott av kostnader
för uppgörande av byggnadsplaner). Såvitt lantmäteristyrelsen erfarit
torde dock hittills för ändamålet anvisade medel inom ett flertal län
ha visat sig vara otillräckliga. Då det enligt byggnadslagen (107 §) ankommer
på länsstyrelsen att låta upprätta och fastställa byggnadsplan,
borde det emellertid också vara ordnat så, att upprättande av grundkarta
till planen icke behöver uppskjutas till följd av brist på erforderliga förskottsmedel.

3. Bör länsstyrelse först upptaga förhandlingar med kommunen om kostnaderna
för karta?

Byggnadslagen föreskriver icke någon skyldighet för kommun att förskottera
kostnaderna för byggnadsplan. Enligt departementschefen (prop.
nr 245/1947 s. 6) är det emellertid uppenbart att det i många fall kan
vara lämpligt att kommunerna frivilligt förskottera sådana kostnader. Om
de förskottsmedel, som länsstyrelsen förfogar över, äro knappa, synes det
därför enligt lantmäteristyrelsens mening lämpligt, att länsstyrelsen innan
den beslutar att byggnadsplan skall upprättas undersöker i vad mån kommunen
frivilligt vill åtaga sig att förskottera kostnaderna för upprättande
av grundkartan och byggnadsplanen.

Praktiska skäl tala för att särskilt vissa kostnader i samband med grundkartearbetet
förskjutas av kommunerna. Kostnaderna för hantlangning
skola i regel utbetalas vid bestämda tider och för relativt begränsade perioder,
vanligen veckor. Det förefaller mest ändamålsenligt, att dessa utbetalningar
ske lokalt. Motsvarande gäller kostnader för markeringsmateriel
och transporter m. m. Även om länsstyrelserna ha medel till sitt förfogande
finns det således, enligt lantmäteristyrelsens uppfattning, skäl som tala för

230

att länsstyrelsen på ett tidigt stadium upptar förhandlingar med kommunen
om kostnaderna för grundkartearbetet.

4. Kan ärendet anses lia blivit fördröjt genom länsstyrelsens sätt att handlägga
ärendet?

Lantmäteristyrelsen anser sig sakna tillräcklig kännedom om förhållandena
i detta särskilda fall för att kunna avge något omdöme. Styrelsen
begränsar sig därför till att framhålla vikten av att i ärenden av förevarande
slag de grundläggande besluten fattas utan tidsutdräkt. Tidsperioden
från det fråga om att upprätta plan väckts till dess formellt beslut
härom fattats bör vara så kort som möjligt. Härigenom vinnes, att den
period av ovisshet, som tynger bl. a. fastighetsbildning, byggnadslovgivning
och byggnadslånegivning etc. inom området och dess grannskap, förkortas.

5. Vissa övriga synpunkter.

Lantmäteristyrelsen vill i detta sammanhang peka på en speciell omständighet,
som kan förtjäna att uppmärksammas då det gäller att bedöma
betydelsen av att kostnaderna för byggnadsplan kunna förskjutas av statlig
myndighet.

Det förekommer ofta — särskilt i närheten av större städer — att ett
flertal bebyggelseområden i en kommun behöva planläggas. Detaljplaneringen
kan härvid ofta genomföras för vart område för sig. Det kan då
vara naturligt, att kommunen önskar att planeringen genomföres för ett
område i taget, så att kostnaderna bli fördelade under en längre tidsperiod.
Det är emellertid icke sällan önskvärt, att vissa åtgärder genomföras i ett
sammanhang. Detta gäller särskilt viss del av den för grundkartemätningen
erforderliga stommätningen, t. ex. eventuellt förekommande anslutningsmätningar.
I den mån lantmäteriet erhållit samtliga grundkarteuppdrag
inom kommunen erfordras i regel endast att kostnaderna för hantlangning
och materiel förskjutas. Ersättningen för lantmäteriets eget arbete ingår
därvid i den framtida ersättningen för de olika grundkartorna. I övriga
fall torde entreprenören kräva att även ersättningen för dessa gemensamma
åtgärder förskjutes. Det är då av vikt, att formella beslut föreligga om
att de olika byggnadsplanerna skola upprättas, samt att medel för hantlangning
och markering m. m. finnas. Eljest riskeras dubbelarbete med åtföljande
fördyring samtidigt som resultatet ur teknisk synpunkt kan bli
av mindre värde för framtiden.”

Byggnadsstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

1. Vad beträffade frågan om grundkarta erfordrades vid bestämmandet
av det område, som byggnadsplanen skulle omfatta, vore byggnadsstyrelsen
av den uppfattningen att sådan karta knappast i något fall vore
erforderlig. Med hänsyn till kostnaderna för upprättandet av grundkartan,
vilka för närvarande i de flesta fall torde uppgå till mer än hälften av de

231

sammanlagda planläggningskostnaderna, kunde det icke heller anses rimligt
att påfordra färdigställandet av en grundkarta, innan närmare klarhet
vunnits om eller i vilken utsträckning planläggning erfordrades. Vid behandlingen
av 115 § byggnadsstadgan, vari föreskrifter lämnades rörande
hithörande frågor, hade föredragande departementschefen framhållit, att
det vore klart att områdets gränser på det förberedande stadium, då länsstyrelsen
bestämde därom, icke alltid kunde angivas i detalj. Därest ändring
av gränserna senare visade sig lämplig under planarbetets gång, borde
ändringen få ske. Detta uttalande bekräftade det i och för sig rätt sjalvklara
förhållandet, att gränsen för planläggningen icke behövde och i
många fall ej heller kunde slutgiltigt fastställas på förhand. Med hänsyn
därtill syntes några större krav icke böra uppställas i fråga om noggrannheten
hos det kartmaterial, varå länsstyrelsens beslut rörande planområdets
avgränsning redovisades. Rörande beskaffenheten av detta kartmaterial
anslöte sig byggnadsstyrelsen helt till vad lantmäteristyrelsen i sitt yttrande
anfört. Från den här angivna allmänna regeln torde endast undantacsvis
avsteg böra komma i fråga, exempelvis i sadana fall da det från
början kunde förväntas att utvecklingen inom ett område komme att fortgå
på sådant sätt, att byggnadsplanen successivt behövde utvidgas. I sådana
fall kunde det — såsom även berörts i punkt 5 av lantmäteristyrelsens
yttrande — av olika skäl vara lämpligt, att grundkarta i förväg helt
eller delvis färdigställdes för ett större område än som avsåges ingå i första
planläggningsetappen.

2. Frågan om möjligheterna att av statsmedel förskottsvis bestrida kostnaderna
för upprättande av karta och plan hade närmare klarlagts i Kungl.
Maj:ts proposition 1947: 245. Behörigheten att pröva frågor rörande beviljande
av förskott, vilken från början varit förbehållen Kungl. Maj:t, hade
genom kungl. brev den 30 juni 1947 överförts till länsstyrelsen. Med början
nämnda år hade Kungl. Maj:t årligen efter förslag av byggnadsstyrelsen,
som i sin tur inhämtat länsstyrelsernas aktuella önskemal, ur anvisade
anslag tilldelat länsstyrelserna medel avsedda att i mån av behov
användas till förskjutande av kostnaderna för upprättande av byggnadsplaner
inom länen. Såvitt från länsstyrelserna och riksgäldskontoret inkomna
uppgifter visade, syntes tilldelningen hittills i stort sett ha täckt
det föreliggande behovet av sådana medel. 1 detta sammanhang kunde
erinras om den ändring av 111 § byggnadslagen, som skett ar 1948 (SkS
nr 383) och enligt vilken den ekonomiska ansvarigheten för upprättande
av byggnadsplan i första hand överförts pa kommunen. Av vissa uttalanden
av föredragande departementschefen i förutnämnda proposition
(1947: 245 s. 5) syntes analogivis kunna dragas den slutsatsen att detsamma
borde gälla även i fråga om skyldigheten att förskottsvis bestrida dessa
kostnader. Närmare anvisningar rörande denna fråga torde framdeles vara
att emotse.

232

3. Efter hand som kommunernas ansvarighet för byggnadsplanläggningen
alltmer förts fram hade på olika håll den uppfattningen mer och mer
gjort sig gällande att kommunerna också borde i större utsträckning svara
för kostnadernas förskjutande. Såsom lantmäteristyrelsen påvisat hade
önskvärdheten av en sådan ordning även framhållits i ovannämnda proposition.
Enligt vad byggnadsstyrelsen i samband med sin behandling av
hithörande frågor erfarit hade det i åtskilliga län visat sig, att kommunerna
även vore villiga att anvisa erforderliga förskottsmedel. Enligt byggnadsstyrelsens
mening måste det sålunda anses riktigt, att länsstyrelsen i samband
med den förberedande utredningen av en planläggningsfråga förhandlade
med kommunen om kostnaderna för grundkartan liksom för planläggningsarbetet
i övrigt.

4. Rörande frågan om förevarande ärende kunde anses ha blivit fördröjt
genom länsstyrelsens sätt att handlägga detsamma ansåge sig byggnadsstyrelsen
icke kunna göra något bestämt uttalande. I detta slags ärenden
vore det överhuvud mycket vanskligt att avgöra, vilket behandlingssätt
som snabbast ledde fram till det åsyftade resultatet. Den tid av 2—3 år,
som den förberedande behandlingen av planfrågan här dragit, förefölle obestridligen
rätt lång men hade å andra sidan utnyttjats för åstadkommande
av grundkarta för området. Då något byggnadsförbud icke syntes ha meddelats,
kunde dröjsmålet knappast ha medfört några direkta olägenheter
för markägarnas del. I dylika fall vore det emellertid alltid angeläget, att
allt gjordes för att påskynda ärendenas behandling. I detta avseende anslöte
sig byggnadsstyrelsen helt till de principuttalanden, som gjorts av
lantmäteristyrelsen.

Vid prövning av det härstädes upptagna ärendet fann jag detsamma ej
föranleda annan min åtgärd, än att innehållet i lantmäteristyrelsens och
byggnadsstyrelsens yttranden bragtes till länsstyrelsens i Västerbottens län
kännedom för att tagas i beaktande vid handläggning av byggnadsplaneärenden.

233

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ändring av § 4 stadgan den
8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Den 14 april 1951 avlät jag till Konungen följande framställning:

I stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse äro under
avdelning III, omfattande §§ 34—37, intagna bestämmelser rörande
kontroll över resande.

I § 34 föreskrives sålunda att, då resande anlänt till hotell eller pensionat,
skall innehavaren eller föreståndaren omedelbart avfordra honom
uppgift om fullständigt namn, yrke eller titel, födelseort och hemort. Uppgift
om födelsetid bör även lämnas. Är den resande utlänning, skola ytterligare
särskilt angivna uppgifter avfordras honom. De uppgifter, som sålunda
skola lämnas, skall den resande inskriva eller låta inskriva i en därför
avsedd liggare, däri innehavaren eller föreståndaren jämväl skall anteckna
dagen för den resandes ankomst och avflyttning. Liggaren skall på
anfordran hållas tillgänglig för närmaste polismyndighet.

I § 35 stadgas, att innehavaren av eller föreståndaren för hotell eller
pensionat skall, om polismyndighet finnes å platsen, dagligen å tid, som
polismyndigheten äger bestämma, till denna ingiva skriftlig anmälan rörande
de resande, som under det senaste dygnet ankommit till hotellet eller
pensionatet. Finnes ej polismyndighet å platsen, skall anmälan om resandes
ankomst inom 24 timmar efter ankomsten ingivas eller med posten avsändas
till vederbörande polismyndighet. Anmälan skall göras å särskild blankett.

I § 36 äro bestämmelser meddelade om skyldighet för innehavaren av
eller föreståndaren för hotell eller pensionat att till polismyndigheten göra
anmälan, om resande vägrar att om sig lämna föreskrivna uppgifter.

Uraktlåtenhet av innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat
att fullgöra skyldighet, som enligt avdelning III i hotellstadgan
åligger honom, är enligt § 41 i stadgan belagd med straff. I § 42 stadgas
straff för den som mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande
av anmälningsskyldighet som ovan avses.

Den skyldighet, som sålunda ålagts innehavare av eller föreståndare för
hotell eller pensionat, är emellertid icke undantagslös. Under avdelning I
i hotellstadgan äro i § 1 bestämmelser meddelade om vad som förstås med
hotell- eller pensionatrörelse och med hotell eller pensionat. Från de allmängiltiga
bestämmelserna härom har undantag gjorts genom följande
i § 4 intagna i hithörande delar så lydande stadgande:

”Därest för drivande av rörelse, varom i § 1 sägs, användes byggnad

234

eller lägenhet, som innehåller högst fyra för gästers härbärgerande avsedda
rum och icke är avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta,
skall, där byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat
av större omfattning, vad i § 2 är stadgat angående tillstånd till
drivande av hotell- eller pensionatrörelse icke äga tillämpning å rörelsen.

----I fråga om rörelse, som i denna paragraf avses, skola icke

heller tillämpas de i avdelning III i denna stadga meddelade föreskrifter
om kontroll över resande, utom i vad nämnda föreskrifter hava avseende å
utlänningar.----”

Sistnämnda stadgande innebär alltså, att i fråga om mindre hotell och
pensionat icke föreligger någon skyldighet att till polismyndighet avlämna
skriftlig anmälan rörande resande som äro svenska medborgare, därest för
hotellrörelsens drivande användes lägenhet av beskaffenhet som nyss
nämnts.

Vid en av mig den 16 maj 1949 företagen inspektion av länsstyrelsen i
Kopparbergs län iakttogs, att länsstyrelsen den 24 november 1947 fastställt
en av stadsfullmäktige i Hedemora antagen ordningsstadga för Hedemora
stad. I denna ordningsstadga fanns intagen en så lydande bestämmelse:

”Om skyldighet att lämna uppgift angående resande.

§ 26.

Vad i §§ 34—37 i Kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och
pensionatrörelse sägs om kontroll över resande skall även äga tillämpning
beträffande rörelse, som i § 4 samma stadga avses.”

Under hänvisning till de ovan anförda bestämmelserna i § 4 i hotellstadgan
framhöll jag vid inspektionen, att enligt min mening länsstyrelse
saknade befogenhet att i särskild ordningsstadga intaga bestämmelse om
vidsträcktare anmälningsskyldighet beträffande resande, än som föreskreves
i hotellstadgan.

Sedan jag med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen förda
protokollet därefter anmodat länsstyrelsen i Kopparbergs län att avgiva
yttrande i ärendet, anförde länsstyrelsen följande.

Det måste vara ett angeläget ordningsintresse, att fullgod kontroll erhölles
över alla resande inom tätorter, men denna kontroll förlorade givetvis
i effektivitet, därest de minsta pensionaten lämnades utanför anmälningsskyldigheten.
Oftast vore det just på dylika småpensionat som resande
med tvivelaktiga ärenden toge in. Länsstyrelsen hade följaktligen ansett
det vara ett önskemål att ovannämnda bestämmelse i ordningsstadgan för
Hedemora stad fastställdes, och länsstyrelsen hade även ansett sig formellt
oförhindrad att meddela denna fastställelse. I en särskild ordningsstadga
för Avesta stad, som den 4 februari 1949 fastställts av länsstyrelsen, återfunnes
en bestämmelse liknande nu ifrågavarande. Länsstyrelsen hade även
tidigare fastställt ordningsstadgor, innehållande varierande bestämmelser
om vidsträcktare resandekontroll än hotellstadgan föreskreve. Länsstyrel -

235

sen hänvisade i detta hänseende till ordningsstadgan för Falu stad, fastställd
den 3 november 1924, ordningsstadgan för Säters stad, fastställd den
20 januari 1926, ordningsstadgan för Vansbro municipalsamhälle, fastställd
den 6 juli 1934, ordningsstadgan för Malungs municipalsamhälle, fastställd
den 20 juni 1936, ordningsstadgan för Ludvika stad, fastställd den 12 oktober
1937, ordningsstadgan för Krylbo köping, fastställd den 31 maj 1938,
samt ordningsstadgan för Leksands-Norets municipalsamhälle, fastställd
den 16 februari 1945. Då det varit vanligt, att ordningsstadgor uppgjorts
efter mönster av tidigare fastställda dylika i andra samhällen, förelåge ett
stort antal ordningsstadgor inom landet, som innehölle liknande bestämmelser
som de nu angivna. Detta hade även framhållits i det betänkande
med förslag till allmän ordningsstadga, som år 1944 avgivits av inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga. Man hade således i praxis godtagit
en sådan tillämpning av § 20 ordningsstadgan för rikets städer, som kommit
till uttryck i länsstyrelsens nu påtalade beslut. Den omständigheten
att visst slag av rörelse i § 4 hotellstadgan förklarats vara undantagen från
de allmänna föreskrifterna om kontroll över resande hade följaktligen av
vederbörande länsstyrelser icke ansetts lägga hinder i vägen mot fastställelse
av dylika föreskrifter för rörelsen i det fall, att en kommun genom bestämmelser
i lokal ordningsstadga velat underkasta även dylik rörelse särskild
tillsyn. Även de sakkunniga syntes ha godtagit denna tolkning, då de icke
påpekat, att den praxis, som sålunda utvecklat sig, vore felaktig. Slutligen
kunde anmärkas, att de sakkunniga i betänkandet uttalat, att de med hänsyn
till betydelsen av denna kontroll ansåge det påkallat, att bestämmelserna
i avdelning III av hotellstadgan gjordes allmänt tillämpliga även på
hotell och pensionat av mindre storlek än dem, för vilka de nu gällde, varför
de sakkunniga föreslagit, att undantagsbestämmelsen i § 4 hotellstadgan
skulle utgå. Med hänsyn till vad sålunda anförts kunde länsstyrelsen icke
finna, att länsstyrelsen genom det påtalade förfarandet överskridit sin
befogenhet.

I ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 äro i olika hänseenden
bestämmelser meddelade för ordningens upprätthållande i stad.
Vad i stadgan föreskrives om stad skall, efter därom i särskild ordning
meddelat beslut, i tillämpliga delar gälla för även köping, hamn, fiskläge
och annat ställe med större sammanträngd befolkning.

I § 20 i stadgan förordnas, att om i stad uppkommer fråga att, utöver
vad samma stadga eller lag och författning eljest innehåller eller lämnar
åt magistrat eller polismyndighet att närmare bestämma, ny eller ytterligare
föreskrift må för staden i avseende å allmänna ordningen därstädes
meddelas, kan förslag därom framställas såväl av stadsfullmäktige eller,

236

där sådana ej finnas, allmänna rådstugan som av magistraten. Framställes
förslaget av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, har magistraten
att detsamma jämte eget utlåtande insända till KB, som förslaget antingen
oförändrat fastställer eller ogillar. Väckes sådant förslag av magistraten,
skall magistraten däröver höra stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.
Om förslaget då godkännes, skall därmed vidare förfaras på sätt
ovan nämnts. Ogillas förslaget, är detsamma förfallet, magistraten dock
obetaget att hos KB anmäla behovet av ett sådant stadgande.

Finner KB, till följd av dylik anmälan eller eljest, sådan ny eller ytterligare
föreskrift som ovan avses vara av behovet påkallad, äger KB upprätta
förslag därtill samt däröver höra stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
och magistraten. Därefter äger KB att i ämnet förordna. För
Stockholms stad gälla därutinnan särskilda bestämmelser.

I § 20 meddelas vidare bestämmelser om rätt att stadga böter för överträdelse
av på dylikt sätt tillkomna ordningsföreskrifter samt om kungörande
av de fastställda föreskrifterna.

Av innehållet i § 20 ordningsstadgan torde framgå, att den däri medgivna
rätten att i lokala ordningsstadgor meddela särskilda bestämmelser
icke har avseende å förhållanden, som i allmänna ordningsstadgan eller
lag eller författning redan äro reglerade. Min uppfattning härutinnan vinner
stöd av vad som anförts i den till 1932 års riksdag avlåtna propositionen
nr 183 med förslag till kungörelse angående tillämpning för riket i dess
helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer. I denna
proposition har av vederbörande departementschef, under hänvisning särskilt
till innehållet i § 20 allmänna ordningsstadgan, framhållits, att i författningar,
där rätten att antaga kommunala föreskrifter närmare reglerats,
städse förutsatts, att dylika föreskrifter icke kunna föranleda rubbning av
vad genom allmän författning är stadgat. I den mån alltså av stadsfullmäktige
beslutade särskilda ordningsstadgor innehålla bestämmelser, vilka
strida mot vad som redan gäller enligt lag eller av Kungl. Maj:t utfärdad
författning, böra de icke av länsstyrelse fastställas till efterrättelse.

I det av länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopade betänkandet med förslag
till allmän ordningsstadga in. m. ha de sakkunniga lämnat en redogörelse
för vissa frågor, som behandlas i de lokala ordningsstadgor, vilka
utfärdats med stöd av § 20 ordningsstadgan för rikets städer. I många fall,
anförde de sakkunniga, hade bestämmelser i skilda stadgor fått en ganska
enhetlig utformning, vilket uppenbarligen berott på att vid utarbetande av
nya stadgor äldre sådana i stor utsträckning fått tjäna som förebilder.

I fråga om anmälningsplikt beträffande resande uppgåvo de sakkunniga,
att de lokala ordningsstadgorna i mycket betydande omfattning upptoge
bestämmelser angående kontroll över resande. Några orters ordningsstadgor
innehölle därjämte föreskrift om skyldighet för innehavare av smärre pensionat
att föra resandeliggare i huvudsaklig överensstämmelse med före -

237

skrifterna i § 34 i 1917 års liotellstadga (ex. Hälsingborg, Bollnäs, Kramfors).
Å andra sidan inskränkte sig å en del håll hithörande bestämmelser
till allenast ett stadgande om skyldighet för den, som hos sig hyste resande
eller främmande, att därom till polispersonal vid anfordran lämna nödiga
upplysningar (Lycksele m. fl.).

I betänkandet "anförde de sakkunniga slutligen följande (s. 184).

Såsom framginge av den ovan lämnade redogörelsen, innehölle de lokala
ordningsstadgorna i stor utsträckning bestämmelser, varigenom skyldighet
att til! polisen anmäla resande föreskrivits för envar, som mot betalning
lämnade bostad till resande, även om uppgiftsplikt jämlikt stadgan för
hotell- och pensionatrörelse icke förelåge. I vissa fall hade även föreskrivits
skyldighet för innehavare av smärre pensionat att föra resandeliggare. De
sakkunniga ansåge det vara ett klart ordningsintresse, att en så fullständig
kontroll som möjligt erhölles över resande. Fördenskull ansåge de sakkunniga
påkallat, att bestämmelserna i avdelning III av stadgan angående
hotell- och pensionatröxxlse gjordes tillämpliga även på hotell och pensionat
av mindre storlek än dem, för vilka de nu gällde. De sakkunniga föresloge
därför, att förenämnda undantagsbestämmelse i § 4 hotellstadgan skulle
utgå.

I anslutning härtill framlade de sakkunniga ett förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 4 stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och
pensionatrörelse, enligt vilket första stycket i sagda paragraf skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

”Därest för drivande av rörelse, varom i § 1 sägs, användes byggnad eller
lägenhet, som innehåller högst fyra för gästers härbärgerande avsedda rum
och icke är avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än åtta, skall,
där byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat av
större omfattning, vad i § 2 är stadgat angående tillstånd till drivande
av hotell- eller pensionatrörelse icke äga tillämpning å rörelsen. Ej heller
skall å dylik byggnad eller lägenhet tillämpas vad i avdelning II i denna
stadga är till skydd mot eldfara föreskrivet.”

Med hänsyn till att det av de sakkunniga i betänkandet framlagda förslaget
till ny allmän ordningsstadga, vilket, såsom avsetts, var det huvudsakliga
resultatet av de sakkunnigas arbete, ännu icke medfört utfärdande
av någon sådan stadga, har ej heller deras nyssnämnda, mera såsom följdförfattning
till ordningsstadgan framlagda förslag till ändring i hotellstadgan
föranlett några ändrade bestämmelser i denna.

Av vad ovan anförts framgår, att i ett flertal fall ansetts önskvärt, att
anmälningsskyldighet och kontroll över resande även å mindre hotell och
pensionat ålägges innehavaren. Detta har kommit till uttryck däri, att i
ett flertal särskilda ordningsstadgor för städer och andra orter intagits
stadgande om anmälningsskyldighet enligt III avdelningen i hotellstadgan
även i fråga om sådana smärre hotell och pensionat, för vilka i § 4 befrielse

238

från den allmänna skyldigheten därutinnan medgivits. På sätt jag vid
ovannämnda inspektion anfört synes intagande av bestämmelser i nämnda
syfte icke ha bort medgivas. Med hänsyn till nyttan av bestämmelserna
och vad de sakkunniga anfört i sitt betänkande finner jag det önskvärt, att
kontroll över resande å smärre hotell och pensionat utövas i samma utsträckning
som sker i fråga om resande å andra hotell. .lag Vill därför ifrågasätta,
huruvida icke det av de sakkunniga framlagda förslaget till ändring
i hotellstadgan bör upptagas till prövning utan samband med frågan om
utfärdande av en ny allmän ordningsstadga för rikets städer. Något hinder
häremot torde icke föreligga. Härigenom skulle det behov av bestämmelser,
som visat sig föreligga på olika håll, bliva tillgodosett på ett enkelt sätt
och utan att fråga skulle behöva uppkomma om rätten att därutinnan
meddela bestämmelser i särskilda ordningsstadgor.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

2. Framställning angående förtydligande av 20 § lagen
den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg.

Den 18 september 1951 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: I

en den 29 juni 1950 hit inkommen klagoskrift anförde Henry Öhman
i Nämdö följande.

I likhet med flertalet andra yrkesfiskare hade Öhman med egen fiskebåt,
som ej undergått passagerarfartygsbesiktning, mot ersättning befordrat
dels familjer och sällskap, som velat bese skärgården, och dels personer utan
andra resemöjligheter mellan Nämdö och Eknäs t. ex. vid begravningar
eller sjukdomsfall. Vid dessa resor, som mestadels företagits sommartid,
hade medförts högst 12 personer åt gången. Båten hade dagligen använts
för fiske. Fjärdingsmannen i Nämdö hade emellertid anmodat Öhman
att omedelbart upphöra med nämnda transporter, såvida de ej företoges
utan ersättning. Fjärdingsmannen hade därvid hänvisat till en den 24 maj
1950 av landsfiskalen i Haninge distrikt Karl Gabrielsson avlåten skrivelse.
På grund av den stora betydelse, som ifrågavarande spörsmål hade för
skärgårdens befolkning, överlämnade Öhman Gabrielssons skrivelse för den
åtgärd jag kunde anse erforderlig.

I nämnda skrivelse meddelades, att fartygsinspektionen påtalat, att ägare
av fiskebåtar, utan föregående besiktning av båtarna, i stor utsträckning
bedreve olaga passagerartrafik mot ersättning, samt att dylika överträdelser
skulle rapporteras.

239

Över klagomålen inkommo Gabrielsson samt kommerskollegium med
yttranden.

Gabrielsson anförde: Redan på 1930-talet hade av Gabrielsson vidtagits
åtgärder för att inom hans distrikt befintliga båtar av ifrågavarande karaktär
skulle bliva vederbörligen besiktigade. Så hade också i stor utsträckning
skett. Även om en del båtägare vid den tiden visat sig mindre tilltalade
av denna besiktning, hade Gabrielsson dock fått den uppfattningen att alla
då i sammanhanget aktuella båtar verkligen besiktigats. Åtskilliga båtägare
hade redan då uttalat sin särskilda tillfredsställelse över att besiktningarna
kommo till stånd, enär det uppenbarligen i skilda hänseenden förelegat betänkliga
brister hos en del båtar och båtägare som verkställde dylika transporter.
Sedan förste fartygsinspektören den 24 maj 1950 vid telefonsamtal
till Gabrielsson påtalat, att passagerartrafik ånyo i stor utsträckning förekomme
med obesiktigade båtar, samt fartygsinspektören i anledning därav
påfordrat åtgärder, hade vederbörande båtägare först erinrats om gällande
bestämmelser, varefter iakttagna överträdelser skulle rapporteras. Utan att
denna sak särskilt varit på tal mellan Gabrielsson och fartygsinspektören,
toge Gabrielsson för givet, att denne för sin del stödde sig på bestämmelserna
i 20 § lagen om tillsyn å fartyg. Av Öhmans klagoskrift framginge,
att han icke blott tillfälligt utan i betydande utsträckning mot ersättning
verkställde passagerartransporter, bland annat mellan Nämdö och den
mot Nämdö inriktade busstrafiken från Stockholm till Eknäs brygga å
fastlandet. Under sådana förhållanden kunde Gabrielsson på grundval av
det ovan anförda icke finna annat, än att Öhman vore skyldig att ha sin
båt besiktigad och godkänd för angivet ändamål. Slutligen ville Gabrielsson
av egen erfarenhet framhålla, att det ur säkerhetssynpunkt uppenbarligen
vore av stor betydelse, att ifrågavarande kontroll ägde rum. Gabrielssons
distrikt bestode bland annat av fyra ö-socknar, och även till de fyra fastlandssocknarna
hörde en omfattande skärgård. Icke så sällan hade Gabrielsson
haft att företaga sjöresor då det formligen knakat i båten, när denna
måst plöja sig fram genom grov sjö. Skulle en med passagerare fylld båt
med för ägaren kanske mer eller mindre fördold röta i t. ex. bottenborden
råka ut för väder, som den på grund av sin bristfällighet icke motstode,
kunde lätt en katastrof inträffa, detta särskilt om inga räddningsredskap
medfördes. Gabrielsson hade företagit icke så få resor inom distriktets skärgård,
då kompassen varit även den erfarne fiskarens enda möjlighet att
genom dimma eller hastigt påkommen snöyra föra båten till det åsyftade
målet.

Kommerskollegium anförde följande.

I 20 § första stycket lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg stadgades,
att om maskindrivet fartyg nyttjades uteslutande eller huvudsak -

240

ligen till att mot ersättning befordra passagerare eller om eljest å fartyg,
som framdreves annorledes än medelst rodd, medfördes på en gång flera
än 12 passagerare, skulle fartyget vara försett med passagerarfartygscertifikat.
Ganska snart efter denna bestämmelses tillkomst hade fråga uppstått,
huruvida uttrycket ”uteslutande eller huvudsakligen” skulle avse viss
resa eller viss tidsrymd. Sålunda hade förste fartygsinspektören i Göteborgs
distrikt i skrivelse till kollegium den 10 november 1919 framställt förfrågan,
huru bestämmelsen rätteligen borde tolkas. Såsom exempel hade fartygsinspektören
anfört, att å vissa ställen i Bohusläns skärgård nyttjades mindre
motorfartyg till fraktande av gods mellan vissa platser alla dagar i veckan,
samt att vissa dagar, vanligen onsdagar och lördagar, passagerare medfördes
mot avgift under två eller flera resor, varvid passagerarantalet understege

12. Till svar å nämnda skrivelse hade kommerskollegium i skrivelse den
11 mars 1921 meddelat, att kollegium icke ägde befogenhet att avgiva någon
bindande tolkning av ifrågavarande stadgande, att det torde ankomma på
vederbörande fartygsinspektör att, då han i något särskilt fall funne överträdelse
av förevarande stadgande ha ägt rum, därom hos vederbörande
polismyndighet göra anmälan för laga beivran samt att endast på denna
väg bindande prejudikat torde kunna erhållas. Även under hand hade
kollegium uppmanat fartygsinspektörerna att söka erhålla prejudikat i
fråga om innebörden av uttrycket ”uteslutande eller huvudsakligen”. Därvid
hade kollegium givit uttryck åt den uppfattningen, att uttrycket ”uteslutande
eller huvudsakligen” toge sikte på fartygets nyttjande på den särskilda
resan och icke på nyttjandet under viss tidsperiod. Vid olika tillfällen
under årens lopp hade ett stort antal maskindrivna fartyg på viss
eller vissa resor uteslutande eller huvudsakligen nyttjats till befordran av
passagerare, medan fartygen på andra och kanhända flertalet resor nyttjats
för annat ändamål. När sådana fall kommit till fartygsinspektionens kännedom,
hade denna brukat anmoda fartygsägaren att anskaffa passagerarfartvgscertifikat.
I vissa fall hade inspektionen ingivit anmälan om förhållandet
till vederbörande polismyndighet. Något bindande prejudikat hade
emellertid ännu icke erhållits.

Landsfiskalen i Dorotea distrikt — anförde kommerskollegium vidare —
hade i skrivelse den 23 september 1949 anhållit om kollegii uttalande
rörande innebörden av orden ”uteslutande eller huvudsakligen” i ovanberörda
lagrum. Landsfiskalen hade i samband därmed anfört, att vid de
större sjöarna inom distriktet funnes ett flertal personer som för eget bruk
anskaffat motorbåtar, att det någon gång då och då förekomme att dessa
mot betalning befordrade passagerare, samt att han ansåge det vara tveksamt
om bestämmelsen skulle tillämpas på motorbåt, som endast några
få dagar om året och oregelbundet användes för befordran av resande, i syn -

241

nerhet om båten vore så liten att i den ej funnes plats för mer än 12 passagerare.
Kollegium hade i skrivelse till landsfiskalen den 5 oktober 1949
meddelat, att vid bedömande av frågan, huruvida å någon av ett fartygs
resor fordrades passagerarfartygscertifikat för fartyget, man hade att utgå
från de beträffande denna resa föreliggande förhållandena, samt att den omständigheten
att fartyget vid andra tillfällen än under den ifrågavarande
resan nyttjades på annat sätt eller för andra ändamål enligt kollegii mening
vore för frågans bedömande ovidkommande. Sedermera hade landsfogden
i Jämtlands län i skrivelse till kollegium den 19 april 1950 anhållit om yttrande
rörande motiveringen för kollegii till landsfiskalen i Dorotea distrikt
lämnade tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen. I skrivelsen hade
landsfogden framhållit, att han funne den enda naturliga tolkningen vara
den, att endast sådant maskindrivet fartyg, som anskaffats för att uteslutande
eller huvudsakligen komma till användning såsom passagerarfartyg,
skulle vara försett med passagerarfartygscertifikat. Kollegium hade i skrivelse
till landsfogden den 19 juni 1950 meddelat följande: ”För en person,
vilken färdas såsom betalande passagerare å ett maskindrivet fartyg, som
vid tillfället i fråga visserligen ej för fler än 12 passagerare men därvid
dock uteslutande eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra
passagerare, bör det vara ett berättigat intresse, att fartyget uppfyller
alla de säkerhetsföreskrifter, vilkas iakttagande utgör en förutsättning
för passagerarfartygscertifikats erhållande. Det synes för den skull
icke rimligt, att tillgodoseendet av detta intresse skall vara beroende av
andra förhållanden än dem som förelågo under själva den ifrågakommande
resan.” Därefter hade stadsfiskalen i Östersund, vilken haft att besluta i
fråga om åtal i vissa av de fall som landsfiskalen i Dorotea distrikt åsyftat,
i skrivelse till kollegium den 6 juli 1950 uppgivit, att han, innan han meddelade
beslut i ärendet, ämnade avvakta kollegii ställningstagande. I svar
därå den 5 augusti 1950 hade kollegium hänvisat till sina ovan berörda
skrivelser till landsfiskalen i Dorotea distrikt och landsfogden i Jämtlands
län. Av det anförda framginge, att kommerskollegium för sin del ansåge,
att 20 § tillsynslagen borde så tolkas, att när maskindrivet fartyg vid något
tillfälle uteslutande eller huvudsakligen nyttjades till att mot ersättning
befordra en eller flera passagerare, fartyget skulle, oberoende av huru det
nyttjades vid andra tillfällen, vara försett med passagerarfartygscertifikat.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av att passagerarfartygscertifikat
fordrades för här ifrågakomna mindre, maskindrivna fartyg förklarade
sig kommerskollegium slutligen vilja anföra följande.

Så snart någon mot ersättning färdades å dylikt fartyg såsom passagerare,
bleve fartyget underkastat förordningen angående fartygs byggnad
och utrustning av den 20 maj 1927 och detta även om fartyget icke uteslu 16

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1952 års riksdag.

242

tande eller huvudsakligen nyttjades till passagerares befordran. (Jfr 1 §
nämnda förordning.) Fråga vore emellertid vilken ökning av fartygets
utrustning som enligt förordningen erfordrades för att fartyget skulle
kunna förses med passagerarfartygseertifikat. Enligt sagda förordning skulle
fartyget, när det icke vore försett med passagerarfartygseertifikat, ha följande
utrustning nämligen: 1) en flyttbar eldsläckningsapparat med annat
eldsläckningsmedel än vatten och av typ, som godkänts av kollegium (21 §
3 mom. sista stycket); 2) en vattenpyts (21 § 4 mom.); 3) minst en livboj
(46 §); 4) minst ett livbälte för varje person ombord, dock finge när fartyget
nyttjades i hamnar, floder, kanaler eller därmed jämförliga farvatten,
livbälten undvaras, därest kollegium ej annorledes bestämde (46 §); 5) en
styrkompass och en kikare dock med samma undantag vid nyttjande i hamnar
etc. som nyss beträffande livbälte sagts (52 §); och 6) en visselpipa
eller siren, eventuellt utbytt mot blåslur eller trumpet (53 §). — För ett
fartyg av ifrågavarande art, som förutom föraren medförde en person ombord
och sålunda enligt förordningen skulle ha två livbälten, uppginge anskaffningskostnaderna
för den ovannämnda utrustningen till 450 ä 500
kronor. För att fartyget skulle kunna förses med passagerarfartygscertifikat
behövde denna utrustning ej ökas med mer än en livboj, som i anskaffning
betingade ett pris av cirka 30 å 35 kronor (45 §). Själva besiktningarna
för passagerarfartygscertifikats erhållande vore helt kostnadsfria för fartygets
ägare. Fartygsägaren hade i själva verket endast att tillkalla vederbörande
fartygsinspektör samt göra fartyget tillgängligt för besiktning och
vidtaga vissa för dess verkställande erforderliga åtgärder med fartyget.
För utbekommande av passagerarfartygscertifikatet erlades en stämpelavgift
av 2 kronor. Certifikatet gällde i regel två år. Av den nu lämnade
redogörelsen för den extra kostnad, som de ifrågavarande mindre, maskindrivna
fartygens förseende med passagerarfartygseertifikat medförde, syntes
framgå, att denna kostnad icke med fog kunde sägas ha någon verklig
betydelse. Vid besiktning för passagerarfartygscertifikats erhållande undersöktes
såväl fartygets skrov som dess maskineri och utrustning. Passagerarantalet
fastställdes med hänsyn till fartygets storlek, stabilitet etc. Certifikat
utfärdades endast för fartyg, som befunnits vara i tillfredsställande
skick, stabilt och i övrigt lämpat att föra visst antal passagerare. Ur säkerhetssynpunkt
vore det givetvis av stor betydelse, att fartyg, som vore i
otillfredsställande skick eller saknade erforderlig stabilitet eller i övrigt
vore olämpligt att föra passagerare, ej medtoge sådana.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde kommerskollegium,
att klagomålen icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

I det av kommerskollegium berörda ärendet hos stadsfiskalen i Östersund,
som avsåg anmälan mot två personer S och B, meddelade t. f. stadsfiskalen
C. Fr. Mac Key den 10 augusti 1950 beslut av följande innehåll.

243

S hade omkring år 1930 för eget bruk anskaffat en motorbåt, rymmande
högst 12 personer. Båten hade huvudsakligen använts för avsett ändamål.
Vid olika tillfällen hade S på begäran mot ersättning transporterat turister
och ortsbor samt gods. Jämväl B hade sedan flera år företagit liknande
transporter under enahanda förhållanden. Av utredningen framginge icke,
att båtarna under denna tid uteslutande eller huvudsakligen använts för
transport av passagerare, utan snarare att det skett endast tillfälligtvis.
Ingen av båtarna syntes ha kunnat befordra ens 12 passagerare. Om den
av förste fartygsinspektören i Skellefteå distrikt samt kommerskollegium
hävdade tolkningen vore riktig, vore exempelvis en fjällbo, som vid något
enstaka tillfälle under sommaren med sin motorbåt befordrade några passagerare,
tvungen att ha båten försedd med certifikat. Denna tolkning
kunde stadsfiskalen icke biträda. Stadsfiskalen funne sålunda, att S och B
icke gjort sig skyldiga till brottslig gärning, i följd varav ärendet avskreves.

På anmodan av mig avgav Mac Key yttrande i ärendet härstädes, däri
han anförde följande.

Vid tolkningen av ifrågakomna stadgande i 20 § tillsynslagen syntes man
kunna göra en jämförelse med motsvarande bestämmelser för motorfordon.
I båda fallen torde det vara hänsynen till passagerarnas säkerhet, som föranlett
lagstiftaren att utfärda särskilda bestämmelser och föreskrifter. För
att förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skulle vara
tillämplig erfordrades, förutom att ersättning skulle utgå, även att det
skulle vara fråga om yrkesmässig transport av gods eller passagerare. Just
detta rekvisit yrkesmässig torde ha föresvävat Mac Key, när han sett orden
”uteslutande eller huvudsakligen” i 20 § tillsynslagen. I ärendet hade förekommit
exempel på olika slag av trafik. Det torde icke vara ur vägen att
i yttrandet taga ställning jämväl till dem, d. v. s. 1) Öhmans transport sommartid
med fiskebåt, 2) godstransporter och passagerartransport å olika
veckodagar i Bohusläns skärgård och 3) enstaka transporter inom Norrlands
fjällvärld. I fallen 1 och 2 torde en avsevärd del av vederbörandes
inkomster härröra från transporten av passagerare. Detsamma torde icke
vara förhållandet beträffande fall 3. För fall 2 och även för fall 1 torde,
om man skulle låta förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
vara tillämplig, transporterna ske i sådan omfattning, att de skulle vara
att hänföra till yrkesmässig trafik. För fall 3 syntes ofta föreligga sådana
omständigheter, att man skulle kunna tala om moralisk förpliktelse för
vederbörande att utföra transporten. Detta torde icke vara förhållandet
beträffande fall 1 och 2. Därtill komme att, när det gällde brottmål, en
åklagare torde vara berättigad, ja till och med skyldig, att även taga hänsyn
till innehållet i regeln ”in dubio mitius”. Av det anförda framginge, att
Mac Key ansåge, att i fallen 1 och 2 borde besiktning av fartyget ske, men

244

att det icke vore behövligt i fall 3. Motsatt tolkning skulle få den för båtägaren
märkvärdiga konsekvensen, att om han mot ersättning skjutsade
en enda passagerare vid ett enstaka tillfälle och icke samtidigt ansåge, att
det vore en nöjestur eller dylikt för honom själv, skulle båten vara besiktigad.

I 20 § första stycket lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg
(nr 349) heter det:

Nyttjas maskindrivet fartyg uteslutande eller huvudsakligen till att mot
ersättning befordra passagerare, eller medföras eljest å fartyg, som framdrives
annorledes än medelst rodd, på en gång flera än 12 passagerare, skall
fartyget vara försett med passagerarfartygscertifikat.

Ifrågakomna lag har, efter förslag av 1906 års sjöfartssäkerhetskommitté,
tillkommit genom proposition nr 121 till 1914 års senare lagtima riksdag.
I propositionen anförde vederbörande departementschef i fråga om ovannämnda
stadgande, bland annat, följande.

Skyldigheten att underkasta fartyg särskild besiktning för erhållande av
passagerarfartygscertifikat hade i lagförslaget anknutits dels till gällande
svensk förordning därom och dels till de internationella bestämmelserna i
ämnet. Enligt förordning av år 1864 torde få betraktas såsom passagerarångfartyg
och sålunda besiktningsskyldigt varje ångfartyg, som förde någon
passagerare, varunder dock allenast torde inbegripas person, för vars befordrande
avgift i någon form utginge. Besiktningsskyldigt såsom passagerarfartyg
enligt engelsk och fransk lagstiftning vore åter fartyg, om därå
skulle medföras flera än 12 passagerare, vare sig betalning härför utginge
eller ej. Enligt lagförslaget hade, speciellt med hänsyn till den inre farten,
under passagerarfartyg förståtts varje ''maskindrivet fartyg, som medförde
om också blott en enda passagerare, därest fartyget hade till huvudsaklig
uppgift att mot betalning befordra passagerare. Med nyss angivna bestämning
komme jämväl i mindre ångslups- och motorbåtstrafik m. m. att gälla
skyldighet för båtägaren att ha ett certifikat för utövande av rätten att
mot avgift medtaga passagerare, varemot de större lastfartygen i regelbunden
trade, vilka plägade vara inredda med ett fåtal passagerarhytter
och som ju enligt lagförslaget skulle underkastas periodiska sjövärdighetsbesiktningar,
skulle bliva skyldiga att ha passagerarfartygscertifikat allenast
för det fall, att de medförde flera än 12 passagerare. Uppginge antalet
medförda passagerare till över 12 personer, skulle nämligen, i överensstämmelse
med den ovannämnda utländska lagstiftningen, inträda ovillkorlig
skyldighet att ha passagerarfartygscertifikat, därest ej fartyget framdreves

245

medelst rodd. Sistberörda begränsning skulle sålunda fritaga t. ex. de s. k.
”kyrkbåtarna” på Siljan från besiktningsskyldighet, då avgift icke utginge
för begagnandet. Däremot bleve, med lagförslagets ståndpunkt, medförandet
av flera än 12 personer förbundet med skyldigheten att ha certifikat,
såvitt gällde alla andra slag av fartyg, sålunda även lustfartyg, s. k. ”badgästbåtar”
m. fl.

Någon ledning för stadgandets tolkning utöver vad sålunda anförts torde
icke kunna återfinnas i förarbetena. Kommerskollegium har såsom chefsmyndighet
i fråga om fartygsinspektion hävdat, att uttrycket ”uteslutande
eller huvudsakligen” har avseende icke å någon tidsperiod utan å en enstaka
resa, under vilken maskindrivet fartyg mot betalning nyttjas för
passagerarbefordran. Denna tolkning medför, att i fall, som nu avses, även
mindre, maskindrivna båtar, om de vid enstaka tillfällen användas för
transport av passagerare, måste anses pliktiga att ha passagerarfartygscertifikat
samt att underlåtenhet härutinnan kan ådraga båtens befälhavare
ansvar jämlikt 30 § ovannämnda lag. Av vad i förevarande ärende upplysts
framgår, att i olika fall åklagarmyndigheterna ställt sig tveksamma
i fråga om innebörden av omförmälda stadgande och hos kommerskollegium
begärt upplysningar därutinnan. Även efter erhållen del av kommerskollegii
uppfattning torde åklagarmyndigheterna ha varit tveksamma om riktigheten
av den av kollegium hävdade uppfattningen och med hänsyn därtill
ansett sig böra underlåta åtals anställande. Någon prejudicerande dom
torde icke ha blivit meddelad.

Med hänsyn till vad jag nu anfört synes det mig angeläget, att större
klarhet vinnes om den egentliga innebörden av stadgandet. Väl torde man
icke med visshet kunna påstå, att kommerskollegii tolkning av stadgandet
är den riktiga, men skäl tala dock härför. Det torde icke tillkomma mig
att i frågan göra något uttalande, som kan innebära en lagtolkning. Då det
emellertid synes mig synnerligen angeläget, att en bestämmelse, som i praktiken
skall tillämpas av tjänstemän utan juridisk utbildning, är så tydlig
att några svårigheter att utläsa innebörden av densamma icke skall behöva
föreligga, anser jag mig böra ifrågasätta, om icke en ändring av stadgandets
lydelse är av behovet påkallad.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört har jag funnit de av Öhman anförda
klagomålen icke föranleda någon åtgärd mot någon myndighet. Vad
i ärendet upplysts torde emellertid giva vid handen, att det måste anses
önskvärt att garantier finnas för att icke mindervärdiga båtar mot betalning
användas för transporter som här avses. Detta synes mig böra gälla
utan hänsyn till om befordringen kan anses ske yrkesmässigt eller icke.
Såsom kommerskollegium påvisat torde de ekonomiska konsekvenserna av
ett sådant säkerhetskrav icke vara alltför betungande för fartygsägarna.

246

Enligt min mening bör alltså vid en ändring av 20 § tillsynslagen ifrågakomna
stadgande givas det innehåll, att maskindrivet fartyg skall vara
försett med passagerarfartygscertifikat, om det vid något tillfälle huvudsakligen
nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande,
huruvida icke 20 § lagen om tillsyn å fartyg bör ändras i överensstämmelse
med vad jag ovan anfört.

Framställningen har remitterats till kommerskollegium för avgivande av
yttrande.

3. Framställning angående åtgärder för nedbringande av balansen
av undersökningsfall vid de till sinnessjukhusen förlagda
rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna.

I detta ämne avlät jag den 22 september 1951 till Konungen följande
framställning:

Med anledning av vad som framkommit vid en av mig verkställd utredning
rörande dröjsmål med avgivande av utlåtanden rörande häktade personers
sinnesbeskaffenhet avlät jag den 12 maj 1947 en framställning i ämnet
till Eders Kungl. Maj:t (ämbetsberättelsen 1948 s. 126 o.f.). I framställningen
skildrades med stöd av den införskaffade utredningen hurusom
vid flera av fångvårdens sinnessjukavdelningar utlåtanden tid efter annan
icke kunnat avgivas inom den tidsfrist av 6 veckor, som bestämts i 42 §
sinness j uklagen.

Efter det omförmälda framställning gjordes, ha vissa åtgärder av statsmakterna
vidtagits för bemästrande av de skildrade svårigheterna. Främst
är därvid att märka vad som föreskrivits genom ett av Eders Kungl. Maj:t
den 26 september 1947 meddelat beslut, för vars innehåll redogjorts i ämbetsberättelsen
1948 s. 160 o.f. Av innehållet i detta beslut må här endast
erinras om att däri, bland annat, tillagts fångvårdsstyrelsen befogenhet att
vid varaktig överbelastning å sinnessjukavdelning inom fångvården bemyndiga
överläkaren att för sinnesundersökning av den som är intagen å avdelningen
anlita annan psykiater än vid avdelningen heltidsanställd läkare
mot en ersättning för varje undersökning av 150 kronor jämte gottgörelse
för kostnad för utskrift av utlåtandet. Ersättningsbeloppet har genom beslut
den 1 april 1949 höjts till 300 kronor. Vidare må framhållas, att genom
kungl. brev till fångvårdsstyrelsen den 25 februari 1949 angående inrättande
av tillfälliga sinnessjukavdelningar vid fångvården m. m. bestämts,
bland annat, att sinnesundersökning av häktade skulle, i den omfattning

247

medicinalstyrelsen föreskreve, verkställas av läkare vid de rättspsykiatriska
avdelningarna vid statens sinnessjukhus.

De vidtagna åtgärderna synas numera ha medfört en så märkbar förbättring,
att läget beträffande de häktade i stort kan betecknas såsom
tillfredsställande. Följande siffror må tjäna till belysning härav. Den 1
januari 1949 var totala antalet väntande undersökningsfall 133. Av dessa
hade 28 väntat mer än 2 månader. Antalet av mer än 2 månader väntande
steg därefter för att kulminera den 1 maj 1949, då siffran var 64 av tillhopa
155 exspektanter. Sedan inträdde en påfallande förbättring. Sålunda
funnos vid årsskiftet 1949—1950 endast 4 häktade, som väntat på utlåtande
sedan mer än 2 månader. Totala antalet undersökningsfall vid samma
tidpunkt var 77. Den 1 januari 1951 voro motsvarande siffror 13 och
88. De senaste tillgängliga uppgifterna, avseende den 1 september 1951.
utvisa, att av 90 väntande undersökningsfall 7 ha väntat mer än 2 månader.

Förbättringen efter den 1 maj 1949 synes kunna till stor del förklaras
därigenom att effekten av de nyss omförmälda besluten den 25 februari
och den 1 april 1949 då torde ha börjat göra sig märkbar.

Om det sålunda icke kan sägas numera föreligga någon mera betänklig
eftersläpning i fråga om sinnesundersökningar av häktade, så har för de
icke häktades del uppkommit ett läge som inger de allvarligaste farhågor.
Redan under den utredning, som föregick ovan omförmälda framställning
rörande häktade, hade framkommit omständigheter, som tydde på att
balans skulle föreligga även i fråga om verkställandet av undersökningar
av s. k. frifotingar. Detta antagande bekräftades av vad som framkom i
detta hänseende vid en av mig företagen undersökning. Vad därvid upplystes
om förekomsten av en avsevärd balans å de till sinnessjukhusen förlagda
rättspsykiatriska avdelningarna föranledde mig att i en den 19 maj
1947 avlåten skrivelse bringa förhållandet till Eders Kungl. Maj:ts kännedom
(ämbetsberättelsen 1948 s. 162 o. f.).

Den 11 juli 1947 medgav Eders Kungl. Maj:t, att medicinalstyrelsen
finge disponera ett belopp av högst 3 000 kronor för utgivande av ersättning
med 150 kronor för varje undersökning, verkställd av annan psykiater
än vid rättspsykiatrisk avdelning anställd läkare, vilken efter förordnande
av medicinalstyrelsen avgivit utlåtande rörande sinnesbeskaffenheten hos
tilltalad, som icke vore häktad. Samtidigt medgav Eders Kungl. Maj:t, att
för utlåtande i sådana fall, som efter vederbörligt förordnande avgivits av
läkare vid S:t Olofs sjukhus i Visby, finge tillsvidare, dock längst intill utgången
av december 1947, utgå ersättning likaledes med 150 kronor. Sedermera
har Eders Kungl. Maj:t genom upprepade beslut medgivit förlängning
av beslutets giltighet beträffande läkaren vid S:t Olofs sjukhus.

Andra åtgärder av ekonomisk art än de nu beskrivna ha därefter icke
vidtagits av statsmakterna. Utvecklingen har emellertid visat, att vad
sålunda åtgjorts endast inneburit ett botemedel för stunden och att rätt

248

snart svårigheter ånyo börjat uppstå. Dessa svårigheter synas — såsom
torde framgå av vad nedan sägs — numera ha skärpts till en verklig kris.

Sedan rådhusrätten i Lund i en den 5 mars 1951 hit inkommen skrivelse
— med särskilt avseende å rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Lars sjukhus
i Lund — påtalat det avsevärda dröjsmål, som förekomme med avgivande
av sinnesutlåtanden beträffande icke häktade tilltalade, har jag infordrat
yttranden över skrivelsen från sjukhuscheferna vid samtliga statliga
sinnessjukhus med särskilda rättspsykiatriska avdelningar samt från
sjukhuschefen vid S:t Olofs sjukhus, varjämte rättspsykiatriska föreningens
styrelse inkommit med utlåtande. Över det sålunda sammanbragta materialet
har därefter medicinalstyrelsen avgivit yttrande. Dessutom har jag
från justitiedepartementet erhållit vissa statistiska uppgifter till belysande
av läget. Vad som framkommit vid den sålunda företagna undersökningen
skall i fortsättningen framläggas i väsentligare delar.

Rådhusrättens skrivelse innehöll till en början följande.

Såsom kant vore hade den år 1945 genomförda organisationen för sinnesundersökningar
av tilltalade på fri fot icke medfört det resultat som
avsetts. På grund av bristen på läkare inom sinnessjuk vården och ökningen
av antalet undersökningsfall hade de rättspsykiatriska undersökningsavdelnmgarna
icke kunnat bliva färdiga med sina utlåtanden — eller ens påbörja
undersökningarna — på den i lagen förutsatta tiden. Balansen syntes
ha ökats år från år för att nu vara relativt konstant. Domstolarna, som väl
kände till undersökningsläkarnas arbetsbörda och att balansen ingalunda
berodde på någon försummelse från deras sida, beviljade utan vidare det
ena sexveekorsanståndet efter det andra. Vid den rättspsykiatriska avdelningen
vid S:t Lars sjukhus, där undersökning av vid rådhusrätten tilltalade
personer i allmänhet ägde rum, syntes tiden mellan beslutet om sinnesundersökning
och utlåtandets avgivande för närvarande vara omkring
10 månader. Den 18 januari 1951 hade sålunda rådhusrätten fått mottaga
utlåtande i ett mål, däri sinnesundersökning beslutats den 20 mars 1950.
I ett mål, i vilket beslut om sinnesundersökning meddelats den 29 april
1950, hade utlåtande inkommit den 26 februari 1951. De olägenheter, som
vore förbundna med denna långa väntetid, låge i öppen dag. De personer
det här gällde vore mestadels i hög grad i behov av stöd och hjälp. Sedan
förundersökningen rörande de brottsliga gärningarna avslutats, bleve de
nu för lång tid lämnade åt sig själva utan tillsyn. Om undersökningen resulterade
i att en tilltalad befunnes straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
och i behov av vård å sinnessjukhus, vore det uppenbarligen olämpligt —
i vissa fall kanske till och med farligt — att han bortåt ett år vore på fri
fot. Därest den undersökte väl befunnes på grund av psykisk abnormitet
icke kunna fällas till ansvar men dock icke vore i behov av vård å sinnessjukhus,
brukade han i regel hänvisas till hjälpverksamhet enligt 93 § sinnessjukvårdsstadgan.
Det vore då givetvis av vikt, att han så snart som

249

möjligt komme i kontakt med hjälpverksamhetsläkaren. Skulle den undersökte
befinnas tillräknelig, bleve domen i många fall villkorlig. Övervakningen
hade då blivit uppskjuten lång tid, under vilken den tilltalade kunnat
vara kvar i sin gamla miljö och fortsätta att sällskapa med mindre
önskvärda kamrater. Risken för att han därvid beginge nya brott vore
uppenbar. Ofta vore ju här fråga om debila individer eller s. k. psykopater.
Även ur den tilltalades synpunkt måste den långa tid, då han finge gå och
vänta på kallelse till undersökning och på dom i saken, vara påfrestande.
Då han slutligen komme inför domstolen, bleve han utfrågad om detaljer
rörande gärningar, som låge rätt långt tillbaka i tiden och som han mahända
gärna ville glömma. Ur utrednings- och bevisningssynpunkt kunde
uppstå svårigheter, om den tilltalade toge tillbaka ett erkännande, som
han lämnat under förundersökningen. Slutligen finge det anses vara oriktigt,
att målsägande måste vänta lång tid innan de finge sina skadeståndskrav
prövade.

Rådhusrättens beskrivning av läget bekräftas till fullo av den föreliggande
utredningen.

I flera av de avgivna utlåtandena har tillståndet karakteriserats såsom
katastrofalt. Sålunda sammanfattar överläkaren å rättspsykiatriska avdelningen
vid Psykiatriska sjukhuset i Stockholm sin redogörelse för förhållandena
å avdelningen med att förklara, att han ansåge sig ha anledning se
mörkt på läget, vilket vore sådant att det krävde snabba och djupgående
åtgärder, om en katastrof skulle kunna undvikas. Även medicinalstyrelsen
har i sitt yttrande betecknat läget såsom ohållbart.

Tillgängligt siffermaterial framhäver klart lägets allvar.

Av den fortlöpande statistik, som för tiden efter den 1 januari 1946, då
nuvarande undersökningsorganisation infördes, föres i justitiedepartementet
på grundval av månatliga uppgifter från medicinalstyrelsen, framgår,
att antalet vid varje månadsskifte väntande undersökningsfall nådde ett
bottenläge av 62 den 1 maj 1948 för att därefter med smärre variationer
oavbrutet stiga. Sålunda utgjorde antalet väntande den 1 januari 1949 143,
den 1 juli 1949 158, den 1 januari 1950 167, den 1 juli 1950 208, den 1
januari 1951 246, den 1 juli 1951 271, den 1 augusti 1951 268 och den
1 september 1951 270.

På grundval av justitiedepartementets statistik har för tiden den 1
augusti 1950—den 1 september 1951 följande tabell sammanställts för att
närmare belysa i vilken omfattning dröjsmål med utlåtandenas avgivande
förekommer. De redovisade siffrorna äro nettosiffror och utvisa sålunda
antalet fall, sedan sådana som icke kunnat anträffas eller som överklagat
beslutet om sinnesundersökning etc. frånräknats. För jämförelses skull ha
inom parentes i andra kolumnen även angivits bruttosiffror å antalet väntande.

250

Tidpunkt	Totala antalet väntande undersökningsfall		Därav väntand	e sedan mer än
2 man.	3 mån.	4 mån.	5 mån.	• 6 mån.	7 mån.	8 mån.	9 mån.
1950 ''/a ....	198 (205)	101	52	34	21	16	10	8	6
V. ----	188 (198)	117	65	31	26	20	18	12	10
V» 0----	196 (207)	100	71	37	21	18	14	12	6
Va----	205 (228)	88	60	40	19	14	11	8	6
*/» • • ■ ■	237 (255)	114	66	40	27	17	11	8	5
1951 ''/« ....	228 (246)	104	65	36	24	19	12	7	4
7.----	247 (254)	123	79	47	25	17	15	9	4
Va----	249 (256)	137	91	54	30	18	13	10	4
7*----	251 (257)	140	93	60	36	21	13	8	6
Va ----	245 (249)	138	99	61	37	22	16	10	5
V»----	252 (255)	143	98	67	41	24	13	10	7
''h----	267 (271)	147	106	67	45	25	14	8	5
Va ....	264 (268)	172	120	83	49	28	16	7	4
*/•----	264 (270)	196	140	94	61	33	15	10	3

Därest antalet av dem, som väntat mer än 2 månader, sättes i relation
till totala antalet exspektanter (netto), framkomma följande procentsiffror
för varje månadsskifte under tidsperioden den 1 augusti 1950—den 1 september
1951: 51,0 — 62,2 — 51,0 — 42,9 — 48,l — 45,6 — 49,8 — 55,0 —
55)8 — 56,3 — 56,7 — 55,1 — 65,2 — 74,2. Det är att märka, att längre
väntetider än vad omedelbart framgår av tabellen förekommit under den
period siffrorna avse. Sålunda ha i enstaka fall rapporterats väntetider på
mer än ett år, ja till och med över 14 månader.

De ovan framlagda siffrorna giva en samlad bild av läget på området.
Vad beträffar de särskilda sjukhusen lämnas i de inkomna yttrandena följande
upplysningar.

Endast vid två undersökningsstationer — förutom S:t Olofs sjukhus,
som dock faller utanför den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen
— synes läget vara tillfredsställande, nämligen vid Sidsjöns sjukhus i
Sundsvall och Umedalens sjukhus vid Umeå. Överläkaren vid den rättspsykiatriska
avdelningen å Sidsjöns sjukhus har emellertid framhållit, att
tillströmningen av undersökningsfall vore ojämn, varigenom periodvis balans
kunde uppstå. För Umedalens vidkommande har uppgivits, att läget
ibland varit så gynnsamt att vid ett par tillfällen fall kunnat övertagas
från annan undersökningsstation.

I övrigt äro skildringarna helt hållna i svart. Å Psykiatriska sjukhuset
synas svårigheter att medhinna undersökningarna ha börjat visa sig under
senare delen av år 1950 för att därefter oavbrutet skärpas. Vid slutet av

251

nyssnämnda år hade man sålunda tvingats att i allt större utsträckning
begära uppskov med avgivande av utlåtanden. Den allt längre väntetiden
hade uppmärksammats på domstolshåll, och i ett mål hade Svea hovrätt
till och med funnit sig föranlåten meddela, att ytterligare uppskov icke
längre kunde beviljas. I yttrandet har vidare framhållits, att av 179 undersökningsfält
under år 1950 hade vid årsskiftet 1950—1951 kvarstått 59
samt att antalet exspektanter å sjukhuset aldrig varit så stort som år 1951.
Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala har i sitt yttrande framhållit följande: Antalet till undersökning
översända fall hade börjat visa ökning i december 1948 och antalet exspektanter
hade i slutet av mars 1949 stigit till 25. Antalet väntande hade från
början av 1949 aldrig understigit 21. Från juni 1950, då det fanns 28 exspektanter,
hade en kontinuerlig stegring skett till ett maximum av 45 i
februari 1951. I september 1949 hade avdelningens personal utökats med
en e. o. andre läkarbefattning, d. v. s. en utbildningstjänst, och något senare
med ytterligare ett skrivbiträde och en socialarbetare. Arbetstakten hade
därigenom kunnat drivas upp från 8 fall per månad till 10, ibland 12. Trots
detta hade ändå antalet väntande successivt ökat.

Från Ryhovs sjukhus i Jönköping har uppgivits, att man där numera
måste begära omkring 7 månaders uppskov med avgivande av begärda
utlåtanden och att antalet exspektanter sällan kunde nedbringas under 25.
Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen å S:t Lars sjukhus har
bekräftat rådhusrättens uppgift att upp till årslånga uppskov måst begäras
samt har framhållit, att läkarna å avdelningen sedan lång tid varit medvetna
om sin oförmåga att på ett för domstolarna tillfredsställande sätt
fylla sina uppgifter. Från S:t Jörgens sjukhus i Göteborg har uppgivits, att
exspektantsiffrorna för årsskiftet 1949—1950 vore 28 och för årsskiftet
1950—1951 39 samt att tiden mellan handlingarnas inkommande till avdelningen
och utlåtandets avsändande uppginge till i genomsnitt icke fullt
4 månader för år 1950 och 4,5 månader för år 1951; den rättspsykiatriska
undersökningen komme därför att i medeltal företagas så sent som ett år
efter brottet, ibland mer. Beträffande slutligen Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
har väntetiden angivits till 6—8 månader; å väntelistan funnes
i allmänhet 20 å 30 personer.

I några utlåtanden ha de ur rättsvårdande synpunkt menliga konsekvenser
av det rådande krisläget, vilka rådhusrätten skildrat, starkt understrukits.
Det har sålunda framhållits, att dröjsmål med utlåtandes avgivande
på ett år eller mera efter brottets begående icke kunde vara gynnsamt för
undersökningen — vid vars företagande i vissa fall hela det händelseförlopp,
som lett till kriminaliteten, förlorat all aktualitet för den undersökte — och
icke kunde anses önskvärt ur rättspsykiaterns lika litet som ur juristens
eller den tilltalades synpunkt. Särskilt drastiskt ha de fördärvliga följderna
åskådliggjorts i ett av rådhusrätten den 27 april 1951 avdömt brottmål,

252

vari den tilltalade underkastats sinnesundersökning å S:t Lars sjukhus.
Sedan i målet väckts åtal för stöld, hade rådhusrätten den 24 maj 1950
förordnat om sinnesundersökning av den tilltalade, som vistades på fri fot.
Först den 10 april 1951 hade utlåtande avgivits. Under väntetiden hade
emellertid den tilltalade den 31 mars 1951 begått nya brott, bestående i
våld mot tjänsteman och misshandel. I utlåtandet anförde undersökningsläkaren
beträffande de sistnämnda gärningarna: ”Ilär synes det utlösande
momentet ha varit, att X, som fått vänta nära ett år på att bli undersökt,
fick en stegrad känsla av osäkerhet inför framtiden och på ett för honom
typiskt sätt kortslöt och trodde sig ha något att vinna genom att belasta
sig med en så kvalificerad kriminalitet, att urbota straff skulle vara mest
närliggande.”

Vad beträffar orsakerna till de rådande missförhållandena synes rådhusrätten
vilja bedöma läget som ett korttidsproblem. Rådhusrätten har sålunda
anfört, att det här i stort sett gällde en engångskostnad och att,
sedan balansen en gång avarbetats, man väl kunde våga räkna med att
den nuvarande organisationen skulle visa sig tillräcklig.

Mot denna uppfattning har man i de avgivna utlåtandena i allmänhet
opponerat sig kraftigt. Det har nämligen med skärpa framhållits, att här
föreligger ett problem på lång sikt, i det att krisläget bottnar i en underdimensionering
av hela organisationen. I det av överläkaren vid undersökningsavdelningen
å Psykiatriska sjukhuset avgivna utlåtandet har sålunda
anförts, att bristerna intimt sammanhängde med att hela organisationen
från början byggts upp på orealistiska och, alldeles särskilt, för knappa
beräkningar och att det icke kunde nog kraftigt understrykas, att det icke
vore fråga om en akut krissituation, utan att hela organisationen vore kroniskt
överbelastad med en påtaglig tendens till en rent katastrofal utveckling.
Även sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus har framhållit, att så som
undersökningsorganisationen nu vore uppbyggd den otvivelaktigt vore otillräcklig.
Rättspsykiatriska föreningen har anfört följande: De kaotiska förhållanden,
som med jämna mellanrum påtalades av domare och andra, vore
icke uttryck för någon tillfällig kris utan vore permanenta och kunde icke
avlägsnas med mindre en väsentlig ökning av personal och resurser kom me
till stånd.

Det må också framhållas i detta sammanhang, att professorn Olof Kinberg
den 29 april 1950 framlagt ett på offentligt uppdrag utarbetat betänkande
med förslag till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation
(SOU 1950: 24), vari framförallt understrukits behovet av en personell
och materiell utbyggnad av organisationen. Betänkandet har veterligen
icke utsänts på remiss.

Såsom dominerande orsak inom den bestående organisationens ram har
i yttrandena framhållits bristen på arbetskraft, icke blott beträffande läkare
utan även — vilket i några utlåtanden särskilt poängterats — beträffande

253

socialassistenter och skrivbiträden. Denna brist i sin tur bottnar — har man
framhållit — i ogynnsamma anställningsförhållanden, såsom icke konkurrenskraftiga
löner, oförmånlig meritvärdering av tjänstgöringen, dåliga arbetslokaler
och dylikt. Belysande i detta hänseende är vad som anförts
rörande förhållandena å Psykiatriska sjukhuset: Sjukhusets rättspsykiatriska
avdelning vore från början för knappt tilltagen ej blott beträffande
lokaler utan också i fråga om läkare, socialassistenter och skrivarbetare.
Därtill komme, att tillgängliga underordnade tjänster på senare år icke på
långt när kunnat besättas på grund av framförallt otillräckliga löner men
även otillfredsställande arbetslokaler. Som exempel kunde anföras, att av
de tre kontorsbiträdestjänsterna vid avdelningen endast en vore besatt
med ordinarie innehavare, medan vid ledigförklarande i februari 1951 av
en av de båda vakanta tjänsterna ingen kompetent sökande funnits att
tillgå. Någon ordinarie socialassistent hade icke på länge tjänstgjort vid
avdelningen. Ehuru en utökning av läkarkrafterna självfallet skulle bidraga
till en utökning av stationens kapacitet, finge dock med skärpa framhållas,
att bristen på kvalificerad underordnad personal utgjorde det viktigaste
hindret för en effektivisering av undersökningarna. Det måste betecknas
som i hög grad irrationellt och oekonomiskt, att den dyrbara medicinska
arbetskraften måst tagas i bruk exempelvis för utskrift av utlåtanden i sex
exemplar, såsom faktiskt skett på avdelningen.

Genomgående synes det på grund av bristen på arbetskraft vara omöjligt
att vid läkarnas tjänstledigheter och semestrar få kompetenta vikarier.
Detta i sin tur orsakar, att balansen blir särskilt markerad, då verksamheten
i större eller mindre utsträckning måste inskränkas under ledigheterna. Sålunda
har sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus omtalat, att förseningen i
arbetet därstädes börjat bliva påtaglig under åren 1947—1948, då han, som
då var överläkare vid sjukhusets rättspsykiatriska avdelning, under flera
perioder varit tjänstledig för uppehållande av högre tjänst samt förste
läkaren långa tider nödgats arbeta ensam.

I några fall ha nyinrättade läkartjänster icke kunnat besättas under
åratal; i ett fall — Ryhovs sjukhus — är förste läkartjänsten sedan mer
än fyra år vakant och har icke ens kunnat uppehållas med vikarie.

Socialassistenterna, som tidigare varit placerade i elfte lönegraden, ha
visserligen år 1951 erhållit en upp flyttning med två lönegrader, men i flera
yttranden har framhållits, att denna kompensation är helt otillräcklig. Såsom
särskilt allvarligt har man betecknat socialassistenternas uttalade hot
om blockad av tjänsterna, därest deras lönekrav icke tillgodoses. Rättspsykiatriska
föreningen har i sitt yttrande förklarat sig stå på socialassistenternas
och kontorsbiträdenas sida i deras kamp för bättre villkor.

Några mera speciella förklaringar till de rådande svårigheterna ha också
framförts. Medicinalstyrelsen har sålunda såsom en orsak angivit beslutet
om undersökning av häktade på de rättspsykiatri ska avdelningarna; år

254

1950 hade sålunda på detta sätt undersökts 80 häktade. För Psykiatriska
sjukhusets vidkommande har påpekats, att såväl medicinsk som övrig utrustning
vore bristfällig. I förra avseendet har särskilt framhållits, att
elektroencefalogram, som visat sig vara av mycket stor betydelse för rättspsykiatrin,
vore mycket svåra att få utförda, då de få elektroencefalografer,
som funnes i Stockholm, vore överbelastade, så att väntetiden till apparaterna
nu vore omkring 4 veckor och visade tendens att snabbt öka; även
detta medförde förlängning av undersökningstiden. Vad beträffar utrustningen
i övrigt har i samma yttrande anförts följande: Trots upprepade
framställningar hade landets största undersökningsavdelning för frifotingar
ingen diktafon. En massa dyrbar tid spilldes på fruktlösa telefonsamtal,
enär anslag saknades för att hålla avdelningen med tidsenliga telefonkataloger.
På grund av otillräckliga anslag kunde avdelningarna icke anskaffa
handböcker, ordlistor och andra uppslagsböcker i erforderlig utsträckning.
Detta vore till förfång för arbetet bland annat därigenom att en orimlig tid
ginge till spillo vid sökandet efter uppgifter, som med lätthet skulle kunna
erhållas ur handböcker.

I ett par fall har såsom ofrånkomligt och tidsödande beträffande undersökningar
av frifotingar framhållits, att exploranderna ofta försöka undandraga
sig undersökningen och underlåta att inställa sig.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen å S:t Jörgens sjukhus har
för denna undersökningsavdelnings vidkommande anfört, att den ökade
belastningen under år 1950 delvis syntes sammanhänga med den forcering
av anhopade, eftersläpande ”frifotingsmål”, som igångsatts vid Göteborgs
rådhusrätt.

Vad därefter angår åtgärder för att bemästra de rådande svårigheterna
må till en början återgivas vad rådhusrätten i Lund därutinnan anfört:
Domstolarna kunde medverka genom att sinnesundersökning beslutades
endast i de fall, där det framstode som absolut nödvändigt. Därvid torde
dock domstolarna redan nu visa stor återhållsamhet. Vanligen toge domstolen
ställning till frågan om sinnesundersökning på grundval av sådant
läkarintyg, varom stadgades i 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål.
Därest dylikt intyg utmynnade i förslag om fullständig sinnesundersökning,
vore det naturligt att domstolen följde detsamma. I några mål vid
rådhusrätten hade den jämlikt nämnda lagrum förordnade psykiatern ansett
sig kunna konstatera, att den misstänkte visserligen företedde själslig
abnormitet men att dock tillräckliga skäl saknades till antagande, att han
vid en fullständig sinnesundersökning skulle komma att hänföras under
5 kap. 5 § strafflagen. Genom ett sådant intyg hade i dessa fall fullständig
sinnesundersökning kunnat undvikas. I detta sammanhang borde påtalas,
att det sedan år 1943 för tjänsteläkare gällande arvodet, 30 kronor, vore
för lågt och stode i dålig relation till de ersättningar som numera brukade
utgå till offentliga försvarare, förundersökare m. fl. Det vore tänkbart att,

255

om arvodet för sådant läkarintyg höjdes, undersökningen kunde göras mera
ingående och fullständig sinnesundersökning bliva onödig i ännu flera fall.

— En åtgärd som enligt rådhusrättens mening utgjorde en framkomlig väg
för balansens nedbringande vore att från de rättspsykiatriska avdelningarna
överlämnades erforderligt antal undersökningsfall till sinnessjukläkare
vid andra avdelningar. Vad S:t Lars sjukhus beträffade torde enligt vad
rådhusrätten erfarit flera läkare vara villiga — givetvis mot skäligt arvode

— att vid sidan av tjänsten företaga rättspsykiatriska undersökningar.
I fråga om häktade personer hade sådana åtgärder redan vidtagits. Att
detsamma icke kunnat i nämnvärd mån genomföras beträffande å fri fot
varande personer torde bero på arvodesfrågan, i det att läkarna ansåge den
erbjudna ersättningen otillräcklig. Enligt rådhusrättens uppfattning vore
emellertid de nuvarande missförhållandena såväl ur allmän synpunkt som
med hänsyn till de enskilda, som drabbades därav, så allvarliga, att kostnadsfrågan
icke borde vara avgörande.

I de över rådhusrättens skrivelse avgivna yttrandena ha ett flertal förslag
till krisens avhjälpande framförts. De som velat finna orsaken till
missförhållandena i undersökningsorganisationens otillräcklighet ha i konsekvens
härmed främst tryckt på nödvändigheten av en utbyggnad därav.
Denna synpunkt har i några fall legat till grund för preciserade önskemål
för vederbörande sjukhus’ vidkommande. Så har exempelvis sjukhuschefen
vid S:t Lars sjukhus förklarat, att det för avhjälpande på längre sikt av det
prekära läget å sjukhuset torde bliva nödvändigt att åtminstone för en tid
framåt anställa en extra förste läkare, och för undersökningsavdelningen å
S:t Jörgens sjukhus har understrukits behovet av ytterligare en socialassistent
och ett kontorsbiträde. Även i yttrandet från överläkaren vid den till
Ulleråkers sjukhus förlagda rättspsykiatriska stationen har en utökning av
stationens personal förts på tal.

Förbättrade anställningsvillkor för samtliga i den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen
sysselsatta grupper är en annan faktor, som med
skärpa framhävts såsom en ofrånkomlig åtgärd för att råda bot på missförhållandena.
I denna del må såsom karakteristiskt för läkaropinionen
återgivas vad överläkaren vid den rättspsykiatriska avdelningen å S:t Lars
sjukhus framhållit i sitt yttrande: För att råda bot på missförhållandena
måste tjänsterna vid de rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna göras
mera eftersträvansvärda. Detta kunde ske på två vägar, dels genom att
tjänsterna placerades i en sådan löneställning, att de kunde betraktas som
verkliga sluttjänster, dels genom att de erhölle ett meritvärde vid befordran,
som lockade psykiatrer, vilka syftade till annan tjänst, att någon tid
uppehålla dem. En fristående rättspsykiatrisk organisation finge ej vara en
blindtarm på den statliga sinnessjukvården, där cn läkare, som ägnade sig
åt uppgiften, riskerade att bliva instängd för all framtid. De sist anförda
synpunkterna gällde i ännu högre grad beträffande socialassistenterna, som

256

nu utan tvekan representerade ett proletariat i förhållande till de möjligheter,
som på annat håll bjödes befattningshavare med motsvarande utbildning
och ansvar. I själva verket torde det inom kort visa sig helt omöjligt
att besätta dessa befattningar med kompetenta krafter, om ej inom den
närmaste tiden en radikal omläggning skedde i fråga om avlöning, meritvärdering
och tjänsteställning på detta arbetsområde, som intoge en nyckelposition
för verksamheten på de rättspsykiatriska avdelningarna.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har anfört, att det vore omöjligt
att räkna med en lösning av rättspsykiatrins läkarproblem förrän ekonomisk
likställighet upprättats mellan dels statlig och kommunal psykiatrisk verksamhet
och dels somatisk och psykisk läkarverksamhet.

I medicinalstyrelsens rekommendationer för balansens avverkande ingår
även löneförbättring för socialassistenter och kontorsbiträden.

I samband med frågan om förbättrade anställningsvillkor har i flera
yttranden understrukits behovet av en upprustning av sjukhusens standard.
Även vad rådhusrätten förordat i sin skrivelse rörande införskaffande i
största möjliga utsträckning av läkarintyg enligt 4 § lagen om särskild förundersökning
i brottmål samt anlitande av sinnessjukläkare utanför den
rättspsykiatriska organisationen, i båda fallen i förening med erforderliga
arvodeshöjningar, har i allmänhet biträtts i de avgivna yttrandena.

Värdet av intyg enligt 4 § ovan omförmälda lag har sålunda omvittnats
i flera yttranden. Genom sådant intyg har nämligen — enligt vad som uppgivi
ts — i många fall vidlyftigare sinnesundersökning kunnat undvikas.
Det har emellertid å andra sidan understrukits, att förutsättningen för att
den mindre undersökningen skulle bliva tillförlitlig och av verkligt värde
vore att den utfördes av psykiater. Ett intyg utfärdat av icke psykiatriskt
skolad läkare har förklarats ibland leda till ödesdigra diagnostiska och kriminalpolitiska
misstag. Det har samstämmigt hävdats, att intyget såsom
specialistutlåtande krävde tidsödande och noggranna undersökningar, varför
det nu utgående ersättningsbeloppet å 30 kronor tedde sig otillräckligt
för att psykiater skulle förmås att lämna sin medverkan. Den för närvarande
fastställda ersättningen har sålunda av en läkare betecknats såsom
ridikyl, icke minst med hänsyn till nuvarande skatter.

I samtliga de yttranden, vari de mindre undersökningarna berörts, har
förordats en höjning av arvodet, därvid ett belopp å 75 kronor jämte ersättning
för kostnader i allmänhet angivits som ett minimikrav.

Medicinalstyrelsen har påpekat, att styrelsen i ett remissvar den 22 maj
1951 till justitiedepartementet förordat, att arvodet för omförmälda intyg
höjdes till 75 kronor, därvid styrelsen framfört följande synpunkter: Det
arbete, som låge bakom dessa intyg, vore i jämförelse med exempelvis undersökningarna
enligt verkställighetslagen, avseende fånges placering under
avtjänandet av straff, hans behandling, eftervård etc., vilka jämväl ersattes
med 30 kronor, betydligt mera tidsödande. Den tid som åtginge

257

torde kunna beräknas till minst 5 timmar. Intygens värde för domstolen
skulle ökas om de utfördes av (rätts-)psykiatriskt utbildade läkare. Då i
princip de psykiatriska konsulterna vid fångvårdsanstalterna från och med
den 1 juli 1951 skulle uppbära en ersättning av 75 kronor för ett tretimmarsbesök
vid fångvårdsanstalt, torde en ersättning av 75 kronor för dessa intyg
kunna anses skälig.

Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen å S:t Jörgens sjukhus har
anfört några siffror, ägnade att belysa vilken effekt ett ökat utnyttjande
av de mindre undersökningarna kunde tänkas få: Under år 1950 hade läkarna
vid avdelningen efter domstols förordnande utfört läkarundersökningar
jämlikt lagen om särskild förundersökning i brottmål beträffande 106 personer
(mot 46 år 1949). Trots det klena arvode, som erbjödes, hade de varit
angelägna att i såväl domstolarnas som avdelningens intresse vinnlägga sig
om bästa möjliga utredning. Frågeställningen hade i en del fall gällt förutsättningarna
för villkorlig dom eller lämpligheten av behandling medelst
ungdomsfängelse. Relativt många exhibitionister hade kommit till undersökning.
För ett stort antal hade frågan rört behovet av undersökning jämlikt
sinnessjuklagen. I 31 fall hade sådan undersökning föreslagits. Med
visshet i 17 fall och med stor sannolikhet i ytterligare minst 22 fall hade
genom den mindre undersökningen fullständig sinnesundersökning inbesparats.
Det betydde — även om man antoge att några av de ovannämnda 31
fallen eljest icke kommit till stor undersökning — att, uträknat på en självständigt
utlåtandeskrivande läkare, åtminstone ett halvt års arbete inbesparats.

Om det sålunda får anses vara ett av läkarna allmänt omfattat önskemål
att sådan mindre undersökning, som avses i lagen om särskild förundersökning
i brottmål, skall komma till ökad användning, så äro meningarna
mera splittrade och tveksamheten större när det gäller frågan, huruvida
sinnessjukläkare utanför den rättspsykiatriska organisationen böra tagas i
anspråk för sinnesundersökningar av frifotingar. I allmänhet betraktar man
nog en dylik åtgärd såsom ofrånkomlig. Sålunda har medicinalstyrelsen rekommenderat
beviljande av medel för anlitande av extra undersökningsläkare.
Det framgår dock av yttrandena, att man anser arvodet för sådana
undersökningar åtminstone böra sättas lika med vad som utgår för undersökning
av häktade, eller 300 kronor. I något fall har anförts, att då det
här gällde ett extraarbete, arvodet ej borde understiga den genomsnittliga,
på hela läkararbetet belöpande kostnaden för de utlåtanden, som nu avgåves
av undersökningsavdelningarnas fast anställda läkare; denna kostnad
torde i realiteten icke understiga 600 kronor för varje utlåtande. Emellertid
har i många fall uttalats en påtaglig pessimism rörande möjligheterna att
på frivillighetens väg förmå läkare utanför den rättspsykiatriska verksamheten
att åtaga sig dessa uppdrag, även om arvodet bestämdes till skäligt
belopp. Sålunda har överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen å Uller -

17 — Justiticombudsmanjicna ämbctsbcrättelse till 1952 åra riksdag.

258

åkers sjukhus framhållit, att andra läkare, villiga och lämpliga att åtaga sig
rättspsykiatriska undersökningar, ej funnes i Uppsala. Sjukhuschefen vid
S:t Jörgens sjukhus har uttalat, att det torde vara få, som vore lämpliga
till ifrågavarande uppdrag — de äldre i rättspsykiatrisk verksamhet erfarna
torde knappast kunna i nämnvärd utsträckning orka med en så ansträngande
sidoverksamhet, särskilt som de i regel vore hårt pressade av bristen
på kompetenta underläkare, och de fåtaliga yngre psykiatrerna torde som
regel icke ha erforderlig rättspsykiatrisk utbildning för att kunna upptaga
självständig dylik verksamhet. Liknande pessimistiska tankar ha utvecklats
av överläkaren vid undersökningsavdelningen å sistnämnda sjukhus. Sjukhuschefen
vid Mariebergs sjukhus har betecknat utsikterna att även mot
skälig ersättning få övriga å sinnessjukhusen tjänstgörande läkare att utföra
rättspsykiatriska undersökningar såsom ytterst små, beroende på
rådande läkarbrist och alltmer växande arbetsbörda. Även sjukhuschefen
vid Umedalens sjukhus har uttalat tvivel om att någon större frivillighet
att åtaga sig dylika undersökningar skulle finnas. Å andra sidan må framhållas,
att även klart optimistiska uttalanden i detta hänseende föreligga.
Så anser exempelvis överläkaren vid den till Umedalens sjukhus förlagda
rättspsykiatriska avdelningen, att ett gott resultat borde kunna nås på
frivillighetens väg, om ersättningen för undersökning av frifotingar sattes
i paritet med ersättningen för undersökning av häktade.

Det har i några yttranden uttalats varningar för att — därest frivilligheten
skulle tryta — ålägga läkare utanför den rättspsykiatriska organisationen
att utföra ifrågavarande undersökningar. Man har hävdat, att detta
skulle innebära en återgång till systemet före 1946. Sjukhuschefen vid
Umedalens sjukhus har särskilt understrukit vilken menlig inverkan cn
sådan åtgärd skulle få för den egentliga sinnessjukvården.

I ett fall har uttalats, att förfarandet att anlita läkare utanför det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet måste i längden medföra en standardsänkning.
Häremot må ställas ett yttrande av sjukhuschefen vid S:t Lars
sjukhus, att den nuvarande insufficiensen hos undersökningsväsendet betydde
en så allvarlig fara för rättspsykiatrin och dess framtida möjligheter
att göra en insats i rättsvården, att en tillfällig, hittills blott supponerad
standardsänkning dock vore att föredraga.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att styrelsen upprepade
gånger och senast den 10 oktober 1950 i skrivelser till Eders Kungl. Maj:t
framhållit det ohållbara läget och begärt, dels att få disponera ett belopp
av högst 20 000 kronor för extra undersökningar av icke häktade genom
medverkan av läkare, som icke tjänstgjorde vid rättspsykiatrisk avdelning,
dels att arvodet för sådant utlåtande skulle få höjas till 300 kronor i likhet
med utlåtande för häktad; på denna sistnämnda skrivelse hade något svar
ännu icke ingått.

259

Av medicinalstyrelsens utlåtande framgår vidare, att två framställningar
från medicinalstyrelsen i samma ämne, avlåtna den 20 januari 1949 och
den 27 februari 1950, icke föranlett något beslut.

I enstaka fall ha anvisats mera speciella åtgärder för svårigheternas bemästrande.
Sålunda har för Ulleråkers vidkommande påpekats den redan
tidigare anlitade möjligheten att söka få fall från sjukhusets upptagningsområde
överflyttade till andra undersökningsstationer med färre undersökningsfall;
flera fall hade överflyttats till Sidsjöns sjukhus, som hade en kort
väntelista, och det övervägdes att anhålla hos medicinalstyrelsen om en ny
retuschering av upptagningsområdena.

Sjukhuschefen vid Umedalens sjukhus har anvisat den möjligheten att
vid sjukhusets rättspsykiatriska avdelning, där endast en läkare tjänstgör,
anställa ytterligare en läkare och att i samband därmed utvidga upptagningsområdet,
som för närvarande omfattar Norrbottens och Västerbottens
län, att omfatta jämväl Västernorrlands län.

Av övriga särskilt anvisade botemedel må framhållas ett förslag om att
genom höjning av ersättningen till vikarierande medicine kandidater stimulera
dessa att söka sig till rättspsykiatrin. För närvarande erhölle enligt
förslagsställaren en svensk medicine kandidat (i likhet med utländska
läkare) som vikarierande andre läkare endast 25 kronor per dag, d. v. s.
750 å 775 kronor per månad, under det att en svensk legitimerad läkare
för enahanda vikariat erhölle 1 415 kronor per månad, en löneskillnad som
veterligen icke förekomme inom kroppssjukvården.

Sjukhuschefen vid Mariebergs sjukhus har anvisat en del praktiska åtgärder
för balansens nedbringande. Sålunda har i dennes yttrande föreslagits,
att domstolarna måhända kunde för en tid framåt försöka döma exhibitionister
direkt utan föregående sinnesundersökning; straffsatsen för
exhibitionism vore ju oftast endast dagsböter och brotten vore i de allra
flesta fall förövade under alkoholpåverkan av infantila personer, hänförliga
under 5 kap. 6 § strafflagen. Vidare har i samma utlåtande anförts,
att åtalseftergift borde kunna medgivas i större utsträckning än hittills
för personer, som nyligen vårdats på sinnessjukhus och utskrivits antingen
på försök eller definitivt såsom förbättrade men ej återställda, och för
sådana som begått brott under vistelse i sinnessjukhusens kontrollerade
familjevård. Ytterligare åtgärder vore, att utlåtandena skreves mindre omständligt
än som nu måste göras samt att rättspsykiatrerna helt ägnade
sig åt sinnesundersökningarna och icke splittrade sig på diverse andra uppdrag
vid rådgivningsbyråer, sjukhus, i privatpraktik etc. Slutligen har i
detta yttrande antytts den möjligheten att medicinalstyrelsen — på grund
av den rådande ojämna belastningen på olika stationer vid sinnessjukhusen
— borde föixlela antalet utlåtanden jämnt över hela landet och frångå nuvarande
rayonindelning.

260

Med anledning av vad sist upptagits har medicinalstyrelsen i sitt yttrande
anfört, att styrelsen för att motverka den ojämna fördelningen av undersökningsfält
vid de olika rättspsykiatriska avdelningarna dels två gånger ändrat
sin kungörelse den 30 november 1945 angående upptagningsområden för
de rättspsykiatriska avdelningarna vid vissa statliga sinnessjukhus, dels ock
under år 1951 liksom föregående år ombesörjt en omfördelning av speciella
undersökningsfall, i den mån detta varit genomförbart.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen måste läget i avseende
å den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten beträffande tilltalade
å fri fot betecknas såsom alarmerande. Anhopningen av väntande undersökningsfall
synes av tillgängligt statistiskt material att döma ha alltsedan
mitten av 1948 befunnit sig i så gott som oavbruten stegring. När — såsom
nu är fallet sedan något år tillbaka — i mer än hälften av alla undersökningsfall
föreligga väntetider på över 2 månader samt tidsutdräkter på mer
än 8 och 9 månader ständigt inrapporteras från undersökningsavdelningarna,
måste missförhållandena anses ha nått därhän, att verkliga kraftåtgärder
synas ofrånkomliga. Enligt vad jag erfarit, torde en ytterligare
tillspetsning av läget vara att befara till följd av att överläkaren vid den
till Mariebergs sjukhus förlagda rättspsykiatriska avdelningen för någon
tid sedan avlidit samt vikarie å befattningen icke kunnat uppbringas.

Snabbt verkande åtgärder synas böra tillgripas utan ytterligare dröjsmål.
Vad som härvidlag kan uträttas torde klart ha framgått av det tidigare
anförda. I första hand ifrågakommer enligt min mening anslag av medel
för ersättning till sinnessjukläkare utanför den rättspsykiatriska organisationen,
vilka åtaga sig att utföra undersökningar av icke häktade, därvid
arvodet bör bestämmas till samma belopp som utgår för motsvarande undersökningar
av häktade. Men vidare bör utan dröjsmål beslutas en höjning
av arvodet för läkarintyg enligt 4 § lagen om särskild förundersökning
i brottmål till åtminstone föreslagna 75 kronor. Till omedelbart erforderliga
åtgärder synes mig också höra en sådan förbättring av socialassistenternas
och kontorsbiträdenas anställningsvillkor, att avgången från dessa
tjänster hejdas.

I vilken omfattning även mera långsiktigt verkande anstalter av organisatorisk
art eller syftande till att stimulera rekryteringen till den rättspsykiatriska
banan böra träffas — sådana åtgärder torde i längden icke
kunna undvikas — kan måhända med säkerhet bedömas först när verkningarna
av vad som omedelbart är möjligt att uträtta låta sig överblicka.
Det gynnsamma utfallet av de tidigare vidtagna krisbekämpande åtgärderna
vid fångvårdens undersökningsavdelningar antyda, att för den rå -

261

dande balansens nedbringande mycket kan stå att vinna utan att alltför
omfattande anordningar behöva vidtagas.

Det är att märka, att de åtgärder, som enligt vad ovan framhållits böra
tillgripas utan ytterligare dröjsmål, icke kräva stora anslag i förhållande
till den effekt, som av desamma kan förväntas. Det må sålunda erinras
om att medicinalstyrelsen i sin senaste framställning i ämnet begärt att
för extra undersökningar få disponera ett belopp av högst 20 000 kronor.
Uppenbarligen kan en höjning av arvodet för läkarintyg enligt 4 § lagen
om särskild förundersökning i brottmål från 30 kronor till föreslagna 75
kronor icke heller fordra några avskräckande anslagsbelopp.

Det måste enligt min mening anses vara ett oefterrättligt tillstånd att
en väsentlig rättsvårdande uppgift icke kan tillfredsställande fullgöras till
följd av statsmakternas underlåtenhet att ställa erforderliga medel till förfogande.
Väl må det ansträngda statsfinansiella läget sägas påkalla sparsamhet
jämväl på nu ifrågavarande område, men denna sparsamhet får
icke drivas därhän, att hela undersökningsorganisationen förslites och hotar
att bryta samman. Den förlust på lång sikt, som därigenom kan förorsakas,
måste vida överstiga den relativt blygsamma insats, som i första hand oundgängligen
kräves för att häva det akuta krisläget.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Genom beslut den 16 november 1951 har Kungl. Maj:t medgivit, att
medicinalstyrelsen må för budgetåret 1951/52 av den i gällande avlöningsstat
för statens sinnessjukhus upptagna anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, disponera ett belopp av
högst 20 000 kronor för utgivande av ersättning åt vid rättspsykiatrisk avdelning
å sinnessjukhus ej heltidsanställd läkare, vilken efter förordnande
av styrelsen verkställt sådan sinnesundersökning, som avses i 43 § sinnessjuklagen.
Sådan ersättning må utgå med 300 kronor för varje slutförd
undersökning jämte gottgörelse för utskrift av utlåtandet över undersök- *
ningen i sådant fall, då kostnadsfri renskrivning icke kunnat erhållas å
sinnessjukhus.

Vidare har Kungl. Maj:t — med ändring av vad därutinnan bestämts i
kungl. brev den 8 juni 1951 angående anslag till avlöningar till statens
sinnessjukhus för budgetåret 1951/52 — medgivit, att för utlåtande rörande
sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som icke är häktad, må, därest detsamma
efter vederbörligt förordnande avgivits av läkare vid S:t Olofs sjukhus
i Visby, tillsvidare, dock längst intill utgången av juni 1952, utgå ersättning
med 300 kronor.

262

4. Framställning angående skyldighet för fångvårdsmyndighet
att i fall, då häktad person efter häktningen börjat
undergå honom tidigare ådömt frihetsstraff,
därom underrätta häktningsdomstolen.

Den 22 oktober 1951 skrev jag till Konungen följande:

Genom dom den 4 november 1949 dömdes Stig Åke Hilbert Sandblom
av Stockholms rådhusrätt för försök till grov stöld till straffarbete tre
månader. Domen vann laga kraft den 25 november 1949.

Den 16 december 1949 häktades Sandblom för ytterligare brott och införpassades
till fångvårdsanstalten å Långholmen.

Samma dag översände kriminalpolisintendenten i Stockholm domen den
4 november 1949 till styresmannen vid nämnda anstalt under framhållande,
att detta skedde för att bereda Sandblom möjlighet att redan under häktningstiden
börja undergå det honom ådömda straffet. Domen inkom till
styresmannen den 17 december 1949, vilken dag Sandblom också skriftligen
förklarade sig önska undergå straffet.

I skrivelse den 17 december 1949 hänsköt styresmannen, fängelsedirektören
Carl Zetterlund, till fångvårdsstyrelsens prövning frågan, huruvida
Sandblom ägde under häktningstiden avtjäna sagda straffarbete.

Genom dom den 4 januari 1950 avgjorde Stockholms rådhusrätt, å nionde
avdelningen, det mål, vari Sandblom häktats den 16 december 1949.1 denna
dom dömde rådhusrätten Sandblom, med undanröjande av straff bestämningen
i domen den 4 november 1949 och med tillämpning av 4 kap. 3 §
strafflagen, för försök till grov stöld vid två skilda tillfällen till gemensamt
straff av straffarbete fem månader, vilket straff skulle till en tid av fem
dagar anses verkställt genom Sandbloms hållande i häkte. Tillika förordnade
rådhusrätten, att Sandblom skulle i häkte avbida, att domen vunne
laga kraft.

Sedan Sandblom den 6 januari 1950 förklarat sig nöjd med denna dom,
förordnade fångvårdsstyrelsen i resolution den 16 januari 1950 — under
förklaring tillika att styrelsen, då domen den 4 november 1949 förekommit
* till verkställighet innan Sandblom häktades, ansett densamma icke lagligen
kunna verkställas under häktningstiden — att det Sandblom den 4 januari
1950 ådömda straffet, som börjat den 6 januari 1950, skulle sluta den 1 juni

1950.

Över fångvårdsstyrelsens beslut anförde Sandblom besvär hos Kungl.
Maj:t i regeringsrätten under yrkande, att tiden från och med den 17 december
1949 till och med den 5 januari 1950 måtte tillgodoräknas Sandblom
såsom avtjänad strafftid.

I ett över besvären infordrat yttrande anförde fångvårdsstyrelsen, bland
annat, följande: Till grund för fångvårdsstyrelsens resolution i ärendet låge

263

den uppfattningen att en straffdom kunde befordras till verkställighet medan
den dömde hölles häktad i annat mål, därest domen blivit verkställbar
efter häktningen, men att domen icke kunde befordras till verkställighet
under häktningstiden, om den blivit verkställbar innan den dömde häktades
i det nya målet.

I utslag den 24 april 1950 yttrade Kungl. Maj:t följande.

Enär det jämlikt 13 § andra stycket lagen den 21 december 1945 om
verkställighet av frihetsstraff m. m. ålegat styresmannen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen att den 17 december 1949, då rådhusrättens dom
den 4 november 1949 kom honom tillhanda, befordra denna dom till verkställighet,
och vid sådant förhållande strafftiden jämlikt 17 och 21 §§ samma
lag skulle räknas från berörda den 17 december, prövade Kungl. Maj:t
lagligt att med undanröjande av överklagade resolutionen visa målet åter
till fångvårdsstyrelsen för ny behandling.

Med anledning av Kungl. Majrts utslag förordnade fångvårdsstyrelsen
i resolution den 10 maj 1950, att Sandbloms bestraffning skulle sluta den
12 maj 1950.

I en sedermera hit insänd skrivelse anförde Zetterlund, efter att ha redogjort
för vad som förekommit i fråga om verkställigheten av Sandbloms
straff, att med hänsyn till den senast bestämda slutdagen för straffet Sandbloms
hela tid i fångvårdsanstalt kommit att löpa från den 16 december
1949 till den 12 maj 1950, alltså fyra dagar mindre än fem månader. Det
förefölle Zetterlund egendomligt, att Sandblom sålunda genom avdrag av
häktningstid kommit att få tillgodoräkna sig fyra dagar, som redan konsumerats
för verkställighet av tidigare ådömt, sedermera undanröjt straff.

Sedan jag i anledning av Zetterlunds skrivelse anmodat rådhusrättens
nionde avdelning att inkomma med yttrande, anförde förste sekreteraren
Nils Örtegren i egenskap av ordförande i rätten vid meddelandet av domen
den 4 januari 1950 följande.

Huvudförhandlingen i målet hade påbörjats den 30 december 1949 klockan
12. Både domstolen och parterna hade därvid utgått från att målet
skulle komma att avgöras samma dag. Detta hade emellertid icke medhunnits,
och då tiden för huvudförhandlingens fortsättande skolat bestämmas,
hade det visat sig — bland annat på grund av omständigheter i samband
med den mellankommande nyårshelgen — icke möjligt att samla
nämndemän och parter tidigare än den 4 januari 1950. Da uppskovet till
följd av omständigheter, över vilka den tilltalade icke kunnat råda, hade
kommit att omfatta hela fem dagar, hade Örtegren ansett det skäligt, att
Sandblom, som Örtegren då betraktade såsom häktad, finge å det ådömda
straffet avräkna så stor del av häktningstiden som svarade mot uppskovet
eller fem dagar. Detta hade också blivit rådhusrättens beslut. Vid tillkoms -

264

ten av detta beslut hade rådhusrätten självfallet utgått från att Sandblom
icke till någon del avtjänat det straff, som ådömts honom genom domen
den 4 november 1949. Detta framginge bland annat av att rådhusrätten
icke ens funnit skäl att jämlikt 4 kap. 3 § andra stycket strafflagen förordna,
att från det gemensamma straffet skulle avräknas vad Sandblom kunde ha
utstått av det honom förut ådömda straffet. Rådhusrättens ifrågavarande
bedömande hade grundat sig dels därpå, att det vid genomgången av Sandbloms
levnadsomständigheter framgått att han efter det den tidigare domen
meddelats vistats på fri fot till dess han den 16 december 1949 häktats i
det senare målet, och dels på det förhållandet att, ehuru Sandblom häktats
redan den 16 december 1949, ännu den 4 januari 1950 icke från fångvårdsstyrelsen
inkommit sådan avskrift av verkställighetsresolution, som Örtegren
tidigare i några liknande fall haft tillfälle att taga del av. Det hade
numera blivit klart, att detta bedömande varit felaktigt och att det därpå
grundade beslutet lett till det anmärkningsvärda resultatet att Sandblom
fått tillgodoräkna fyra dagar såsom åtta dagars verkställighet.

Därjämte avgav rådhusrättens presidium särskilt yttrande, däri anfördes
följande.

Då rådhusrätten å nionde avdelningen meddelat sin dom av den 4 januari
1950, hade ännu icke förelegat något beslut om verkställighet av det straff,
som ådömts Sandblom genom rådhusrättens dom den 4 november 1949.
Icke heller syntes rådhusrätten ha ägt kännedom om att Sandblom hos
verkställighetsmyndigheten gjort framställning om att få börja avtjäna
detta straff. Därest rådhusrätten ägt sådan kännedom, skulle rådhusrätten,
som velat medgiva Sandblom fem dagars avdrag för häktningstid, kunnat
avfatta sitt beslut om avräkning på sådant sätt, att Sandblom icke fått
komma i åtnjutande av avräkningen i vidare mån än som svarat mot den
tid Sandblom slutgiltigt ansetts ha varit häktad. Den oriktighet som förekommit
skulle således icke ha inträffat, om rådhusrätten före meddelandet
av domen den 4 januari 1950 erhållit underrättelse om att Sandblom påfordrat
verkställighet av det honom tidigare ådömda straffet. I skrivelse
till fångvårdsstyrelsen den 5 juli 1948 hade justitiekanslersämbetet anhållit,
att styrelsen ville taga under övervägande att i rundskrivelse anmoda vederbörande
befattningshavare att — såvitt nu vore i fråga — då för brott
häktad person under häktningstiden började undergå honom tidigare ådömd
bestraffning, därom ofördröjligen underrätta den domstol, som meddelat
häktningsbeslutet. En dylik rundskrivelse torde också ha utgått till vederbörande
befattningshavare vid fångvården. Enligt rådhusrättens förmenande
borde till förebyggande av sådant missförhållande, som uppkommit
i det nu förevarande fallet, den i rundskrivelsen åsyftade föreskriften utsträckas
till att avse skyldighet för vederbörande befattningshavare att så

265

snart häktad person begärde att få påbörja avtjänandet av honom tidigare
ådömt frihetsstraff därom ofördröjligen underrätta häktningsdomstolen,
oavsett huruvida verkställighetsmyndigheten fattat beslut i anledning av
framställningen eller icke. Med hänsyn till vikten av att häktningsdomstol
erhölle sådana underrättelser, som avsåges i förenämnda rundskrivelse med
nu föreslagen utvidgning, torde för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida icke
föreskrifter i berörda hänseenden lämpligen borde meddelas i författningsväg.

I den i yttrandet omförmälda skrivelsen från justitiekanslersämbetet hade
ämbetet anfört, bland annat, följande: Att vederbörande domstol och
åklagare i varje särskilt fall skyndsamt underrättades om nöjdförklaring,
som häktad person under häktningstid avgåve beträffande honom tidigare
ådömd bestraffning, vore av stor betydelse med hänsyn till de rättsverkningar
i olika hänseenden som inträdde, om misstänkt eller tilltalad upphörde
att vara häktad. Då verkställighetsresolutionen kunde komma att
meddelas först åtskilliga dagar efter det nöjdförklaring avgivits, kunde av
fångvårdsstyrelsen tillämpat underrättelseförfarande, bestående däri att
domstolen och åklagaren tillställdes avskrifter av verkställighetsresolutionen,
icke anses alltid uppfylla kravet på erforderlig snabbhet. Med det fall
att häktad person avgåve nöjdförklaring beträffande honom tidigare ådömd
bestraffning syntes böra likställas det fall att häktad började undergå sådan
bestraffning, ådömd genom laga kraftägande dom. Med hänsyn till vad
nu anförts anhölle justitiekanslersämbetet, att fångvårdsstyrelsen ville taga
under övervägande att i rundskrivelse anmoda vederbörande befattningshavare
att, då för brott häktad person under häktningstiden avgivit nöjdförklaring
beträffande honom tidigare ådömd bestraffning eller började
undergå sådan bestraffning, ådömd genom laga kraftägande dom, därom
ofördröjligen underrätta den domstol, som meddelat häktningsbeslutet, samt
vederbörande åklagare.

I 13 § första stycket lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff m. m. stadgas att, om den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd
som avses i lagen, är häktad i målet, när domen, såvitt angår honom
ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt
eller föreståndaren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte,
den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart
befordra domen till verkställighet.

Är den dömde icke häktad i målet, heter det vidare i andra stycket samma
lagrum, skall polismyndigheten i den ort, där han vistas, för verkställig -

266

het förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall intagas. Avgiver den dömde nöjdförklaring, skall
den myndighet som mottager nöjdförklaringen låta verkställa förpassningen.
Finnes det kunna ske utan fara för att han avviker, må den dömde
i stället för att förpassas till fångvårdsanstalt föreläggas att inställa sig vid
sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring å den anstalt, vari den dömde enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas, eller är han intagen i sådan
anstalt när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styresmannen
eller den som är i hans ställe omedelbart befordra domen till verkställighet.

Av innehållet i anförda lagrum framgår att, då en person, som häktats
för brott? genom tidigare laga kraftvunnen dom dömts till frihetsstraff men
ej börjat undergå detta straff, den häktade skall efter intagandet i fångvårdsanstalt
börja undergå samma straff så snart den tidigare domen föreligger
hos anstaltens styresman. Huruvida laga kraft åkommit domen före
eller efter det den intagne häktats för det nya brottet saknar betydelse för
bedömandet av frågan om det redan ådömda straffet skall verkställas eller
ej. Det åligger sålunda anstaltens styresman att bringa domen till verkställighet,
och den häktades egen önskan därutinnan har icke någon avgörande
betydelse. I den mån den häktade är i behov av lättnad i verkställigheten
för utförande av talan i det nya målet, är sörjt därför genom
stadgande i 37 § verkställighetslagen om rätt för honom att erhålla dylik
lättnad.

Genom Kungl. Maj:ts utslag den 24 april 1950 torde nu vara klarlagt,
att verkställighet i angivna fall skall äga rum, och det torde alltså kunna
antagas, att fångvårdsmyndigheterna skola handla i överensstämmelse därmed.
Men för att komplikationer av den art, som i Zetterlunds skrivelse
omförmäles, icke skola inträffa, synes det mig angeläget, att påbörjande
av straffverkställighet efter häktning bringas till häktningsdomstolens kännedom.
En erinran därom har visserligen skett genom den rundskrivelse,
som fångvårdsstyrelsen torde ha avlåtit till fångvårdsanstalternas styresmän.
Men innehållet i en sådan rundskrivelse torde icke sällan nå allenast
dem, som äro i tjänst vid skrivelsens mottagande, och torde därför många
gånger bliva obekant för befattningshavare inom fångvården, som framdeles
utöva tjänst såsom styresmän eller föreståndare för häkte. Med hänsyn
härtill och till den stora betydelse kännedomen om verkställigheten kan
ha vid bestämmandet av straff i anledning av det senast väckta åtalet
synes det mig kunna ifrågasättas, om icke, på sätt rådhusrättens presidium
föreslagit, underrättelseplikt i fall varom här är fråga bör i särskild författning
åläggas vederbörande. Enligt min mening får det därför anses önskvärt,
att i kungörelse stadgas skyldighet för styresman vid fångvårdsanstalt och
häktesföreståndare att, då person som häktats börjar avtjäna honom tidi -

267

gare ådömt straff, därom skyndsamt underrätta den domstol, som beslutat
om häktningen, jämte vederbörande åklagare.

Framställningen har överlämnats till 1951 års rättegångskommitté för
att tagas i beaktande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

5. Framställning angående ersättning till ingenjören Å. Johannesson
för skada till följd av felaktighet i ett för
honom utfärdat pass.

Såsom av den ovan (s. 61 o. f.) lämnade redogörelsen för ett av mig anbefallt
åtal mot e. o. länsnotarien Sven Kauffeldt framgår hade på ansökan
av ingenjören Åke Johannesson i Bofors länsstyrelsen i Örebro län
den 15 april 1947 utfärdat ett pass för Johannesson. Till följd av en vid
utfärdandet av passet uppkommen felaktighet däri hade Johannesson på
sätt av redogörelsen närmare framgår lidit skada, och Kauffeldt hade såsom
utfärdare av passet och därför ansvarig vid rådhusrätten i Örebro
ställts under åtal för tjänstefel med avseende å detsamma. I lagakraftvunnen
dom den 31 oktober 1951 fann rådhusrätten, där Johannesson beretts
tillfälle att föra skadeståndstalan, den mot Kauffeldt förda talan icke
kunna bifallas.

I en till Konungen den 28 november 1951 avlåten framställning anförde
jag, efter att ha redogjort för ärendets behandling härstädes samt min skrivelse
till landsfogden i länet angående åtal mot Kauffeldt och utgången
av målet i rådhusrätten, följande:

Av vad i saken förekommit framgår, att Johannesson till följd av felaktigheten
i det för honom den 15 april 1947 utfärdade passet lidit skada,
för vilken han under ärendets handläggning hos mig begärt ersättning med
tillhopa 472 kronor, ett belopp som jag för min del ansett skäligt. Genom
rådhusrättens dom har fastslagits, att Kauffeldt, vilken enligt min mening
är den ende som kunnat ställas till ansvar för det begångna felet, icke kan
anses ansvarig för detsamma och därför ej heller ålagts skyldighet att utgiva
skadestånd till Johannesson.

Då alltså någon enskild tjänsteman icke torde vara skyldig att ersätta
Johannesson den skada, som tillfogats honom genom den — ostridigt inom
länsstyrelsen — uppkomna felaktigheten i hans pass, synes det mig icke
mer än rimligt, att ersättning på annat sätt beredes honom. I flera av de
avgivna yttrandena har också ifrågasatts, om icke ersättning i förevaran -

268

de fall borde utgå av allmänna medel. Såsom framgår av min ovanberörda
skrivelse till landsfogden fann jag dock någon framställning i sådant hänseende
icke kunna göras, förrän frågan om Kauffeldts ansvar blivit prövad
av domstol. I nuvarande läge synes mig emellertid icke något hinder därför
föreligga. Då den av Johannesson begärda skadeersättningen, såsom jag
redan tidigare framhållit, enligt min mening måste anses skälig och starka
billighetsskäl tala för att ersättning beredes Johannesson för hans oförskyllda
lidande och tillskyndade förlust, vill jag nu ifrågasätta, om icke av
statsmedel ersättning må kunna tillerkännas Johannesson med 472 kronor.
Jag har därför ansett mig böra anmäla ärendet hos Eders Kungl. Maj:t
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna förhållandena påkalla.

Kungl. Maj:t har den 14 december 1951 anbefallt statskontoret att till
Johannesson utbetala ersättning i av mig angivet hänseende med 472
kronor.

V. Inspektionsresor under år 1951.

Under mina ämbetsresor år 1951 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter; inom Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
och Gävleborgs län. Därjämte har jag förrättat inspektion av ett flertal
myndigheter i Stockholm.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius har företagit inspektionsresa
i Västerbottens län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

269

VI. Under år 1951 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1951 diarieförda ärenden har uppgått
till 763.

Vid 1951 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 60

Under år 1951 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........530

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 172
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 762

Av berörda 762 ärenden ha under år 1951:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 3

2) till annan myndighet överlämnats..................... 17

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................294

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 77

5) utan åtgärd avskrivits...............................151

6) till åtal hänvisats.................................. 9

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.............. 2

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7...............151

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 4

och äro vid 1951 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 38

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 7

12) på prövning beroende........................ 9

Summa 762

Under år 1951 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 9
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i............................... 6

av annan anledning i........................... 3

Summa 9

270

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) t. f. komminister för vägran att förrätta vigsel av frånskild (s. 51 o. f.);

2) egnahemsdirektör för kränkande uttalanden om enskild person i tjänsteskrivelse
m. m. (s. 87 o. f.);

3) e. o. länsnotarie för försummelse vid utfärdande av pass (s. 61 o. f.);

4) t. f. förste byråsekreterare för felaktig beräkning av strafftid;

5) t. f. häradshövding för felaktig handläggning av ärende rörande vittnesförhör
till framtida säkerhet;

6) landsfogde för inledande utan skäl av förundersökning för menedsbrott;
samt

7) förste byråsekreterare för felaktig resolution rörande verkställighet av
frihetsstraff.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

8) poliskonstapel för det han under utövning av sin tjänst varit påverkad
av spritdrycker (s. 98 o. f.); samt

9) inspektionskonstapel för olämpligt uppträdande mot annan polisman
(s. 104 o. f.).

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste riksdag någon förklaring av lag, i den ordning § 20
regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1951 års riksdags skrivelser, dels ock —
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj :t
anhängiggjorda ärenden som vid 1951 års början voro i sin helhet eller till
någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1951,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade förteckningar.
Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1951 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1951 och vari under år 1951 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

271

Slutligen fogas vid denna berättelse ett nu upprättat sakregister till de
av justitieombudsmannen under tioårsperioden 1943—1952 avgivna ämbetsberättelserna.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1952.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

272

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1951 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	1	40	Fi	8	78	U 6	115	Fi	21	155	Ju	15	193	H	25
2	Ju	6	41	Jo	3		H 13	116	Fö	10	156	s	13	194	E	8
3	u	3	42	Jo	4	79	U 7	117	S	8	157	Fi	35	195	I	13
4	Fö	17	43	Fi	9		H 14	118	Ju	10	158	H	19	196	I	14
5	S	4	44	Fi	11	80	U 8	119	Fi	22	159	Fi	36	197	I	15
6	K	9		O	3	81	Fö 8	120	Jo	8	160	Fi	37	198	Ju	17
7	Fi	10	45	I	4	82	H 15	121	Jo	9	161	Fö	13	199	K	14
8	E	3	46	H	4	83	H 16	122	Jo	10	162	S	14	200	K	15
9	Jo	11	47	Jo	5	84	Fö 9	123	Jo	7	163	S	15	201	K	16
10	H	8	48	0	4	85	S 6	124	Fi	23	164	s	16	202	Fi	42
11	I	8	49	Fi	12	86	Fi 16	125	Fi	24	165	Ju	16	203	0	7
12	Fö	3	50	E	2	87	U 4	126	Fi	25		u	10	204	Fö	14
	H	3		0	5		Jo 6	127	E	4	166	Fi	38	205	H	26
	C	2	Öl	Ju	7	88	K 8	128	E	5		Jo	13	206	H	27
13	U	1	52	K	2	89	1 6	129	I	9	167	Jo	14	207	E	9
14	H	1	53	H	5	90	S 7	130	S	9	168	Fi	39	208	K	13
15	Ju	2	54	H	6		I 7	131	I	10	169	Jo	15	209	Fi	46
16	s	2	55	H	7	91	U 9	132	Fi	26	170	Jo	16	210	S	18
17	s	1	56	Fö	4	92	4)	133	Ju	11	171	H	20	211	Fi	47
18	1	1	57	Fö	5	93	*)	134	Ju	12	172	Fi	40	212	Fi	48
19	Ju	1	58	0	6	94	4)	135	s	10	173		l)	213	Fi	49
20	Ju	3	59	I	5	95	4)		Fi	27	174		l)	214	U	15
21	Fi	2	60	Fö	6	96	4)	136	E	6	175		l)		H	28
22	E	1	61	S	3	97	4)	137	Ju	13	176		l)	215	Fi	43
23	0	1	62	H	9	98	4)	138	s	11	177	Fi	41	216	Fi	44
24	Fi	3	63	H	10	99	4)	139	Fi	28	178		)	217	U	16
25	Jo	1	64	S	5	100	4)	140	Jo	12	179		)		Fi	45
26	Jo	2	65	K	3	101	4)	141	I	11	180		)	218	E	10
27	I	2	66	K	4	102	4)	142	Fi	29	181		)	219	E	11
28	Fi	4	67	K	5	103	4)	143	Fi	30	182	Fi	52		C	8
29	Ju	4	68	K	6	104	'')	144	Fi	31	183		)	220	E	12
30	Ju	5	69	Fö	7	105	a)	145	Fi	32	184		)	0	9
31	I	3	70	K	7	106	*)	146	Fi	33	185	U	11	221	E	13
32	u	2	71	Fi	13	107	Fi 17	147	Ju	14	186	U	12		0	10
33	Fö	1	72	Fi	14	108	Fi 18	148	s	12	187	U	13	222	O	11
34	H	2	73	Fi	15	109	Fi 19	149	i	12	188	U	14	223	c	12
35	Fi	5	74	Ju	8	no	Fö 11	150	8	17	189	H	21	224	Fö	15
36	Fö	2	75	Ju	9	in	Fö 12	151	K	10	190	H	22	225	K	17
37	K	1	76	H	11	112	H 17	152	K	11	191	E	7		Fi	53
38	Fi	6	77	u	5	113	H 18	153	K	12		H	23	226	Jo	17
39	Fi	7		H	12	114	Fi 20	154	Fi	34	192	H	24	227	E	14

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — ’) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

273

228	E	15	256	Jo	24	283	Jo	30	312	E	21	337	Fi	81	364	K	26
229	S	19	257	Jo	25	284	Ju	24	313	Ju	27	338	I	28	365	Fi	96
230	Fi	50	258	Jo	26	285	Fi	64	314	Fi	75	339	Ju	29	366	0	16
231	Fi	51	259	Jo	27	286	Fi	69	315	Fi	76		Jo	33	367	Fi	97
232	Ju	18	260	Jo	28	287	Fi	70	316	K	23		I	29	368	Fi	98
233	Ju	19	261	Jo	29	288	U	20	317	Fö	20	340	Jo	42	369	I	31
234	Ju	20	262	Fi	61		Fi	71		K	24	341	Fi	87	370		)
235	Ju	21	263	Fi	62	289	Fi	72		Fi	79	342	E	23	371	Fö	22
236	Fi	60	264	Ju	22	290	Fi	73		Jo	31	343	Fi	88	372	H	34
237	H	30		Fi	63	291	Fö	18	318	Fi	77	344	Fi	89	373	Fi	99
238	Fi	54	265	Ju	25	292	Fö	19	319	K	22	345	Jo	43	374	0	17
239	Fi	55	266	Fi	59	293	I	23	320	U	21	346	Jo	44	375	Fö	23
240	Jo	18		I	17	294	I	24	321	E	22	347	Fi	90	376	Fö	24
241	U	17	267	Fi	65	295	I	25	322	I	27	348	Fi	91	377	FilOO
	Fi	56	268	U	19	296	S	23	323	Fi	83	349		)	378	Fö	25
242	H	29	269	H	31	297	S	24	324	Fi	84	350		)		S	28
243	Fi	57	270	Fi	66	298	I	26	325	Fi	85	351		)		E	24
244	S	20	271	H	32	299	s	25	326	Ju	28	352	Ju	30		H	35
245	S	21	272	Fö	16	300	K	18	327	Jo	32	353	Jo	45		0	18
246	s	22	273	E	16	301	K	19	328	Jo	34	354	I	30	379	Jo	48
	Fi	58	274	E	17	302	IC	20	329	Jo	35	355	Fi	93	380	Jo	49
247	Jo	19	275	Fi	67	303	Fi	74	330	Jo	36	356	U	22	381	Jo	50
248	Jo	20	276	I	20	304	K	21	331	Jo	37		H	33	382	FilOl
249	Jo	21	277	I	21	305	Fi	82	332	Jo	38	357	Fi	92	383	Fil02
250	I	18	278	C	13	306	C	14	333	Jo	39	358	Jo	46	384	Fil03
251	U	18	279	I	22	307	C	15	334	Jo	40	359	Jo	47	385	Fil04
252	I	19	280	Ju	26	308	Fi	78	335	Fi	86	360	Fi	94	386	Ju	31
253	I	16		E	18	309	8	26		Jo	41	361	Fi	95	387	Fil05
254	Jo	22	281	Fi	68	310	E	19	336	K	25	362	Fö	21	388	Fil06
255	Jo	23	282	Ju	23	311	E	20		Fi	80	363	S	27

18 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1962 års riksdag.

274

Bilaga II.

Förteckning

öv er de av 1951 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion. (19.)

Den 16 och den 23 februari 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen
anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr
315). (15.)

Lag utfärdad den 2 mars 1951 (SFS nr 106).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (20.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 mars 1951 (SFS nr 107—110).

4. den 24 februari, i anledning av väckt motion om höjning av den i 13 kap.
12 § andra stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen. (30.)

Lag utfärdad den 2 mars 1951 (SFS nr 111).

6. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (2.)

Den 27 april, den 18 maj samt den 15 och den 22 juni 1951 anmäld, därvid

Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

7. den 10 mars, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna att vid
allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för vissa
yrkesgrupper. (51.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

275

8. den 29 mars, i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens
antal. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska
verk. (75.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 april 1951 (SFS nr 170).

10. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser om böter och viten. (118.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 april 1951 (SFS nr 175).

11. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om vissa anslag för budgetåret 1951/52 till regeringsrätten.
(133.)

Den 18 maj 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
förslagsanslagen till justitiedepartementets förfogande att disponeras för därmed
avsedda ändamål.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag för budgetåret 1951/52 till fångvårdsanstalterna.
(134.)

Den 15 juni 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i fråga
om de av riksdagen anvisade anslagen samt ställt anslagen till fångvårdsstyrelsens
förfogande.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, m. m. (137.)

Lagar i ämnet utfärdade den 27 april 1951 (SFS nr 181—183).

14. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1951/52, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (147.)

Den 15 juni 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51,"i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (155.)

Den 18 maj 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t givit tillstånd till överskridande
av viss anslagspost i justitiekanslersämbetets avlöningsstat för budgetåret
1950/51.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område,
m. m. (165.)

Lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskyddsoch
varumärkeslagstiftningen utfärdad den 18 maj 1951 (SFS nr 241).

17. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjd
ersättning till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf Viktor Berg von
Linde. (198.)

Den 25 maj 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

276

18. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536),
m. m. (232.)

Lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen ävensom lag om ändrad lydelse
av 27 kap. 14 § strafflagen utfärdade den 25 maj 1951 (SFS nr 271 och 272).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. (233.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1951 (SFS nr 266).

20. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ekonomiska föreningar, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(234.)

Den 1 juni 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet i
överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av första lagutskottet i
dess utlåtande nr 25 beslutat (SFS nr 308—312).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
(235.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1951 (SFS nr 314).

22. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), in. in., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(264.)

Lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar utfärdad den 1 juni
1951 (SFS nr 444).

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad lagstiftning. (282.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 maj 1951 (SFS nr 267—269).

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (284.)

Lagar i ämnet utfärdade den 1 juni 1951 (SFS nr 356—359).

25. den 23 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att anbringa valkretsbeteckning å valsedel vid vissa allmänna val. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
religionsfrihetslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (280.)

Sedan jämväl allmänt kyrkomöte godkänt de av riksdagen antagna författningsförslagen
i de delar dessa äro av kyrkolags natur, har Kungl. Maj:t den
26 oktober 1951 låtit utfärda religionsfrihetslag, lag om ändring i 4 kap. och
14 kap. giftermålsbalken, lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen samt
lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning m. fl.
författningar i enlighet med vad riksdagen, på hemställan av särskilda utskottet
i dess utlåtande nr 1, beslutat och tillstyrkt (SFS nr 680—688 och 705).

277

Skrivelsen är, såvitt angår riksdagens yttrande rörande vissa lärartjänster,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1951 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna av
4, 5 och 28 §§ regeringsformen samt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

27. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade m. m.
(313.)

Den 22 juni 1951 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen.

28. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (326.)

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt utfärdad den 15 juni 1951 (SFS nr
475).

29. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 10 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, till den del
den ännu icke av riksdagen behandlats. (352.)

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 15:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt utfärdad den 30 november 1951 (SFS nr 729).

31. den 12 december, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (386.)

Lag utfärdad den 28 december 1951 (SFS nr 788).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 januari 1951, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 2 februari 1951.

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (32.)

Anmäld den 9 mars 1951, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 30 mars 1951, varvid nödiga föreskrifter meddelades (med kompletterande
föreskrifter den 13 juli och den 20 september).

4. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad överens -

278

kommelse om fiskeriförhållandena i vissa till Sverige och Norge hörande
vattenområden. (87.)

Anmäld den 6 april 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse jämte slutprotokoll.

5. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av tilläggsprotokoll till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan Sverige och Argentina. (77.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Buenos Aires att verkställa skriftväxling rörande tilläggsprotokollets
slutgiltiga ikraftträdande.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om
godkännande av överenskommelse angående varuutbytet mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland. (78.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Bonn att verkställa skriftväxling rörande överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
Sveriges anslutning till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC). (79.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade dels beskickningschefen
i Washington att hos ICAC anmäla Sveriges slutgiltiga anslutning
till kommittén, dels ock chefen för utrikesdepartementets personalavdelning att
till kommittén inbetala den på månaderna januari till och med juni 1951 belöpande
delen av Sveriges medlemsavgift.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1951/52 till iståndsättande
av beskickningsfastigheten i Köpenhamn. (80.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att ställa det av riksdagen
till detta ändamål anvisade investeringsanslaget till byggnadsstyrelsens
förfogande.

9. den 12 april, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (91.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande
om valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

10. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område,
in. m. (165.)

Anmäld den 18 maj 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse.

11. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1950 vid dess andra ordinarie möte fattade beslut. (185.)

Anmäld den 22 juni 1951, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att vad riksdagen
sålunda tillkännagivit såsom sin mening skulle delgivas Europarådets generalsekreterare.

279

12. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om tillsättande av en
skandinavisk parlamentarisk kommitté med uppgift att söka åstadkomma
lättnader i umgänget mellan de skandinaviska folken, dels om åtgärder
för bildande av ett permanent organ för nordiskt samarbete. (186.)

Anmäld den 6 juli 1951, varvid Kungl. Maj:t utsåg svenska medlemmar av
nämnda kommitté.

13. samma dag, i anledning av väckt motion om redogörelse till riksdagen för
Europarådets förhandlingar och FN:s arbete. (187.)

Anmäld den 9 november 1951, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt ministern för
utrikes ärendena att med beaktande av det önskemål, åt vilket riksdagen i sin
skrivelse givit uttryck, vidtaga sådana åtgärder som må befinnas lämpliga.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en konvention rörande privilegier och
immunitet för Förenta Nationernas fackorgan. (188.)

Anmäld den 25 maj 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges de! tillträda
ifrågavarande konvention, såvitt gäller internationella arbetsorganisationen
(ILO), Förenta Nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO), Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur
(UNESCO), internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), världshälsovårdsorganisationen
(WHO), världspostunionen (UPU) och internationella fjärrförbindelseunionen
(ITU).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan Sverige och Indonesien. (214.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Djakarta att verkställa skriftväxling rörande handelsöverenskommelsens och
protokollets slutgiltiga ikraftträdande.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse med Österrike om
provisorisk tillämpning i förhållandet mellan Sverige och Österrike av bestämmelserna
i svensk-tyska avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande inkomst och förmögenhet. (217.)

Anmäld den 25 maj 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Wien att genom utväxling av noter ingå ifrågavarande överenskommelse.

17. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Canada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning i fråga om inkomstskatter. (241.)

Anmäld den 27 augusti 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal.

18. den 18 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 165 om
godkännande av Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
dels ock i ämnet väckt motion I: 459. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (268.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

280

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Torquay-protokollet till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m. (288.)

Anmäld den 1 juni 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade Sveriges ständiga
ombud hos Förenta Nationerna, envoyén S. H. Grafström, att underteckna
ifrågavarande protokoll.

21. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om
godkännande av mellan Sverige och Ungern träffad uppgörelse rörande
ersättning för svenska privata ekonomiska intressen. (320.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
berörda överenskommelse.

22. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz m. m. (356.)

Anmäld den 14 december 1951, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
utrikesdepartementet att verkställa skriftväxling rörande överenskommelsens
slutgiltiga ikraftträdande.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för försvarets fastighetsfond. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa

överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och

slutbehandlad den 27 april 1951.

4. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

6. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i familjebidragsförordningen den 29 mars 1946
(nr 99), dels ock i ämnet väckt motion. (60.)

Anmäld den 16 mars 1951, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 117).

281

7. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till B. O. O. Ekdahl m. fl. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1951/52 under försvarets
fonder m. m. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1951.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951.

10. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för förfarandet vid rekvisition av motorfordon och hästar m. m.
för krigsmaktens behov. (116.)

Anmäld den 20 april 1951, varvid två förordningar utfärdades (SFS nr 255 och

256).

11. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1951/52 m. m. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörlig
kredit för försvarets fabriksstyrelse. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

13. den 30 april, i anledning av väckt motion om årlig livränta åt värnpliktige
K. Å. E. Jacobsson. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

14. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar m. in., dels ock i ämnet väckta motioner. (224.)

Anmäld den 11 maj 1951, varvid lagar i ämnet utfärdades (SFS nr 195 och

196), och den 25 maj 1951, varvid lag utfärdades (SFS nr 279).

16. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. in. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

17. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen samt
i propositionerna nr 108 och 110 gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1951/52 under fjärde huvudtiteln, avseende
anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 1 juni 1951, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 380).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

282

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetaret
1951/52 till ombyggnad av vissa kaserner vid Södra skånska infanteriregementet
m. m. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

20. den 30 maj, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Skrivelsen har såvitt angår punkten 2 (det militära byggnadsväsendets organisation)
överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

21. den 1 december, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett
organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i
försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckning av kostnaderna för fortsatt verksamhet av det svenska fältsjukhuset
i Korea. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om ändrad förläggning
av arméns jägarskola jämte i ämnet väckt motion. (375.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
materielbeställningar för försvaret jämte i ämnet väckta motioner. (376.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. samt vissa
uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus m. fl
(378.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 78).

3. den 10 mars, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (61.)

Skrivelsen har den 16 mars 1951 överlämnats till socialvårdskommittén för att
tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Socialvårdskom -

283

mitten har behandlat ärendet i sitt betänkande nr XIX med utredning och förslag
angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. (SOU 1951: 25), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 30 mars samt den 6 och den 20 april 1951. Ärendet är slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende vissa
bvggnadsarbeten vid statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
(64.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

6. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1951/52 till riksförsäkringsanstalten. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1951.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 11 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till indextillägg å folkpensioner samt
anslag till särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m., dels
ock Kungl. Maj :ts proposition nr 70 med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m. (117.)

Anmäld den 13 och den 20 april 1951. Författningar utfärdade den 13 april
1951 (SFS nr 157—159). Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde antagen
rekommendation. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. m., såvitt propositionen avser grunder för provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen m. m.

Anmäld^den 21 december 1951. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 817).
Ärendet är slutbehandlat, i vad pa socialdepartementet beroi.

11 samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 185).

12. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1951/52, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (148.)
Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

284

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till bidrag till sjukkassor m. m. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

14. samma dag, i anledning av väckt motion om understöd åt arbetaren J. A.
Forsberg. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1951.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. (163.)

Anmäld den 1 november 1951, varvid chefen för socialdepartementet bemyndigats
tillkalla utredningsmän för översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen. Utredningsarbetet pågår.

16. den 5 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(164.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 221—222).

17. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till fria resor för barn m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 376). v

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(2H>.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 3 § 3 mom.
lagen om folkpensionering. (229.)

Anmäld den 6 juli 195U varvid uppdrogs åt pensionsstyrelsen att utreda den
av riksdagen angivna frågan. Pensionsstyrelsen har i skrivelse den 20 augusti
1951 redovisat berörda uppdrag. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).
(244.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 305). v

21. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäld den 25 maj 1951, varvid författningar utfärdades (SFS nr 303 och 304).
Beträffande den av riksdagen begärda utredningen av frågan om hänförandet
av de s. k. beroende uppdragstagarna under semesterlagen m. m. har arbetstidsutredningen
den 26 oktober 1951 erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa
densamma. Utredningsarbetet pågår.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (246.)

285

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 332).

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga
arbetsförmedlingen jämte i ämnet väckta motioner. (296.)

Anmäld den 8 juni och den 19 oktober 1951. Författning utfärdad den 19 oktober
1951 (SFS nr 674). Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
(297.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (299.)

Anmäld den 8 juni och den 13 juli 1951. Författningar utfärdade den 13 juli
1951 (SFS nr 461—464). Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av yrkessjukdom. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

27. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I för budgetåret 1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (363.)

Anmäld den 7 och den 14 december 1951. Författningar utfärdade den 7 december
1951 (SFS nr 755 och 756). Ärendet är därmed slutbehandlat.

28. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. samt
vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus m. fl.
(378.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951, i vad på socialdepartementet
beror.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1951/52 till viss beredskapsutrustning åt Aktiebolaget Radiotjänst.
(37.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1951.

2. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1951.

3. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1951/52 av
underskottet för luftfartsfonden. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

286

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1951/52 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(66.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1951/52 under fonden för låneunderstöd,
i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(67.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till förskott till vissa
plankostnader m. m. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1951/52 under postverkets, telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

8. den 7 april, i anledning av väckta motioner om undantag från tillämpningen
av bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik för transporter
av sockerbetor och betmassa. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

9. den 30 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till bidrag till vissa handelshamnar. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(153.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

13. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående höjning
av vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta motioner. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

14. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående användning
av medel ur postverkets understödskassa för bidrag till viss semesterhemsverksamhet.
(199.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juli 1951.

287

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av radiolicensavgiften. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

17. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom m. m. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

18. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av aktier i Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till vissa ytterligare investeringar i statens järnvägars
fond. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal om
koordination mellan statens järnvägar och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie tjänster
vid kommunikationsverken m. m. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
vissa vägreparationer. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

23. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om framläggande för 1952

års riksdag av förslag till lösning av skärgårdens kommunikationsfrågor.
(316.) . .. .

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Punkten nr 10 angående hangarbyggnad på Torslanda flygplats. Anmäld och

slutbehandlad den 14 september 1951.

25. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till vägtrafikförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (336.)

Anmäld den 1 juni 1951. Åter anmäld och slutbehandlad den 28 september

1951. (Jfr punkten 80 under finansdepartementet.)

26. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss vattenfallsstyrelsen tillhörig fastighet. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1951.

288

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till
hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1951.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1951/52 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning m. m. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1951.

4. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951, varvid författning utfärdades

(SFS nr 53).

5. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till oförutsedda utgifter.
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1951/52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1951/52. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

9. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951, varvid författning utfärdades (SFS

nr 142).

10. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 30 mars, den 22 och den 29 juni samt den 20 september 1951. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

289

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (44.)

Skrivelsen har den 10 mars 1951 överlämnats till civildepartementet.

12. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m. (49.)

Anmäld den 18 maj och den 22 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 278). Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier (investeringsskatt). (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 151).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter
till vissa stiftelser, m. m. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 148 och 149).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående upphävande av förordningen den 19 juni 1942 (nr
375) om trafikskatt. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 144 och 145).

16. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

17. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(107.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 441—443).

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 180).

20. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av
övergångsbidrag m. m., såvitt propositionen icke angår lagförslaget, jämte
i ämnet väckta motioner. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 219).

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1952 års riksdag.

290

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379) m. m., såvitt propositionen angår dels personalförteckning och avlöningsstat
för riksskattenämnden, dels ock anslag under sjunde huvudtiteln.
(115.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av
övergångsbidrag m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(119.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 220).

23. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 217).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 216).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för vissa provisoriska ändringar av gällande tulltaxa. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 450).

26. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m.
(132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. m., såvitt propositionen avser grunder för provisorisk skatteersättning
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen m. m.
(135.)

Anmäld den 1 och den 22 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS nr
479, 550 och 568). Ärendet är därmed, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror, slutbehandlat.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen
m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 478).

29. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen den 4 juni
1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för
ersättande av normallager, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid »författningar utfärdades
(SFS nr 230 och 231).

291

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet
för utrustning, som inkommer såsom gåva till vetenskapliga institutioner.
(143.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. och 4 § 2 mom. förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit.
(144.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS

nr 218).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författning utfärdades

(SFS nr 226).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen m. m. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 213—215).

34. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till Finansdepartementet:
Avlöningar. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörelsekapital
åt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

38. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (168.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(172.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 1 juni 1951.

41. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(177.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 1 juni 1951.

292

42. den 9 maj, i anledning av väckta motioner angående redovisning av
utestående reservationer. (202.)

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungi.
Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för viss provisorisk ändring av gällande tulltaxa, m. m. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid även författning utfärdades
(SFS nr 258).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 448).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse med Österrike om
provisorisk tillämpning i förhållandet mellan Sverige och Österrike av
bestämmelserna i svensk-tyska avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande inkomst och förmögenhet. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 oktober 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 739).

46. den 12 maj, i anledning av väckta motioner dels om åtgärder till främjande
av det frivilliga och enskilda sparandet, dels ock om framläggande
för 1951 års riksdags vårsession om förslag till åtgärder för uppmuntran
av det frivilliga sparandet. (209.)

Inom finansdepartementet har en promemoria med utredning och förslag rörande
skattepremiering av frivilligt sparande under år 1952 utarbetats av expeditionschefen
H. Klackenberg. Över promemorian ha yttranden avgivits av
vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendets fortsatta behandling är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 16 maj 1890 (nr
21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 273).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i förordningen den 17 maj 1935
(nr 176) angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.
(212.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 274).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 251 och 252).

293

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 374 och 375).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om tillfällig automobilskatt. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 283 och 284).

52. den 16 maj, angående val av ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket
med suppleant. (182.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 1 juni 1951.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom m. m. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 387).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
(238.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 324).

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 328—330).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Canada för undvikande av dubbelbeskattning
samt fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning i fråga om inkomstskatter. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 september 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 626 och 627).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 54 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 325—327).

58. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (246.)

Skrivelsen har den 4 juni 1951 överlämnats till socialdepartementet.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896) m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(266.)

överlämnad till inrikesdepartementet den 24 maj 1951.

294

60. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet väckta motioner,
m. m. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 507 och 508).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 39 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m.m. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 436—440).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 509).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(264.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 30 maj 1951.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 35 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469). (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 394).

65. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad propositionen avser Kungl. hovstaten. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1951/52. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. samma dag, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, i vad berättelsen avser
Längmanska donationsfonden. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 oktober 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 689—691).

295

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr
896), m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 421—423).

70. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande regler
om ett opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål
m. m. (287.)

Genom beslut den 1 juni 1951 har Kungl. Maj :t uppdragit åt besvärssakkunniga
att verkställa utredning i de hänseenden, som angivits i bevillningsutskottets
betänkande nr 54. Ärendet är därmed slutbehandlat.

71. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Torquay-protokollet till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande tulltaxa. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 450).

73. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1951/52, m.m. (290.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 392).

74. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver av riksdagen tidigare medgiven
kvantitet. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar.
(314.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1951/52. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1951/52 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

78. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning) m. m., i vad
propositionen avser medelsanvisning till kontrollstyrelsen. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

79. samma dag, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 juni 1951 ha tryckta exemplar av skrivelsen

296

samt statsutskottets utlåtande nr 174 för behandling i angivna delar överlämnats
till försvarsdepartementet (punkten 2, det militära byggnadsväsendets organisation),
kommunikationsdepartementet (punkten 10, Hangarbyggnad på Torslanda
flygplats) samt jordbruksdepartementet (punkten 17, de jämtländska
arrendelägenheterna). Ärendena under punkten 13 (tull- och skattefrihet för
till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg i reguljär passagerartrafik med
Danmark, Finland och Norge), punkten 14 (tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen)
och punkten 15 (beskattning av svensk medborgare för
inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning m. m.) äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

SO. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vägtrafikförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (336.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 september 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 654). (Jfr punkten 25 under kommunikationsdepartementet.)

81. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303), dels ock i ämnet väckta motioner. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 390 och 391).

82. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (305.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS nr 457—459).
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51.
(323.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 8 juni 1951.

84. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1951/52. (324.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

85. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1951/52. (325.)
Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

86. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 451 och 452).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m.
jämte i ämnet väckt motion, m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 388 och 389).

88. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1951/52 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. jämte i ämnet väckt
motion. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1951/52, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.
(344.)

297

Genom beslut den 8 juni 1951 har Kungl. Maj:t anbefallt kommunlåneutredningen
att vid uppdragets fullgörande taga under övervägande vad bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 33 anfört. Ärendet är därmed slutbehandlat.

90. den 24 oktober, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 oktober 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 660 och 661).

91. den 10 november, angående val av suppleant för en fullmäktig i riksbanken.
(348.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 23 november 1951.

92. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld den 30 november 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till bestämmelser angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vid avyttring av skog utan samband
med avyttring av marken är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. den 27 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.,
såvitt propositionen avser medgivande till överskridande av viss anslagspost
i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951.

94. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (360.)

Anmäld den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om utredning rörande frågan om avdrag vid inkomsttaxering
för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruksfastighet är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade varuförteckningen, jämte i ämnet
väckta motioner. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 724).

96. den 1 december, i anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

97. den 4 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om räntereglering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(367.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades.

98. den 5 december, angående val av en fullmäktig i riksbanken med suppleant.
(368.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 14 december 1951.

298

99. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter m. m. (373.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

100. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951.

101. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1951/52.
(382.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951.

102. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskild avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951, varvid författningar utfärdades.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om investeringskonto för skog, m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951, varvid författningar utfärdades.

104. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
livsmedelsstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(385.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951, varvid författningar utfärdades.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av § 2 förordningen den 3 augusti
1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar,
m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 760).

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning jämte i ämnet väckta
motioner. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 759).

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951.

2. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (50.)

299

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 juni 1951. (Jfr ärendet under punkten 5 under civildepartementet.
)

3. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 27 april, den 11 och 18 maj samt den 8, 15, 22 och 29 juni 1951.
Besluten den 8 och den 22 juni innefattade bland annat tre kungörelser (SFS
nr 486, 487 och 541). Beslut i fråga om punkten 303 har meddelats i skrivelsen
nr 227, redovisad under punkt 14 här nedan, samt i fråga om punkten 313 i
skrivelsen nr 228, redovisad under punkt 15 här nedan. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1951/52, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(127.)

Anmäld den 1, den 8 och den 29 juni 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1951/52 till bidrag till driften
av centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 586).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m. (136.)

Anmäld den 1 och den 8 juni samt den 12 oktober 1951. Författningar utfärdades
den 1 och den 8 juni 1951 (SFS nr 319 och 488). Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
av medel från försäkringsinspektionens fond för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsrätt. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 oktober 1951.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(194.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställnings-
och avlöningsförhållanden för vissa lärare vid skolor i försöksdistrikt
m. m. (207.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid dels kungörelse utfärdades (SFS nr 598), dels
ock särskilda bestämmelser meddelades i brev till skolöverstyrelsen. Anmäld och
slutbehandlad den 20 september 1951, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr
655).

10. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1951/52 till de tekniska högskolorna m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

300

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m. (219.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 22 juni 1951. (Jfr ärendet under punkten 8 under civildepartementet.
)

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (220.)

Skrivelsen, som den 23 juli 1951 överlämnats från civildepartementet, har den
29 juni 1951 delvis anmälts, varvid bl. a. fem författningar utfärdades (SFS
nr 587—591). Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 9 under civildepartementet.)

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m. (221.)

I vad ankommer på ecklesiastikdepartementet är skrivelsen beroende på Kungl.
Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 10 under civildepartementet.)

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1951/52 till understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (227.)

Anmäld den 22 juni 1951, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som borde av Kungl. Maj:t
meddelas vid utnyttjandet av det av riksdagen lämnade medgivandet. Skolöverstyrelsen
har den 1 november 1951 inkommit med nämnda förslag. Ärendet är i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m.
för nykterhetens främjande. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

16. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1951/52 till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m. m.
(273.)

Anmäld den 8 juni och den 20 juli 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till avlöningar vid livrustkammaren.
(274.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951.

18. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (280.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 26 oktober 1951, varvid tio författningar utfärdades (SFS nr
685—687, 692—696, 704 och 705). (Jfr ärendet under punkten 26 under justitiedepartementet.
)

19. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till skolöverstyrelsen m. m. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1951.

301

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1951/52 till universiteten jämte i ämnet väckt
motion. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1951/52 till privatläroverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(312.)

Anmäld den 29 juni 1951, varvid bl. a. stadga för privatläroverken utfärdades
(SFS nr 587). Skrivelsen är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (321.)

Anmäld den 29 juni och den 20 september 1951, varvid bl. a. åtta lagar utfärdades
(SFS nr 569—577 samt 667 och 668). Ånyo anmäld den 9, 23 och 30 november
samt den 7, 21 och 28 december 1951. Skrivelsen är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 31 maj, i anledning av väckta motioner angående ersättning åt ledamot
av allmänt kyrkomöte. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, varvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 410).

24. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. samt
vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
m. fl. (378.)

Skrivelsen har den 20 december 1951 överlämnats från civildepartementet. I vad
på ecklesiastikdepartementet ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 18 under civildepartementet.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (25.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1951.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en allmän jordbruksräkning under år 1951. (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1951, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 523).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan, m. m. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1951.

302

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för återställande av vissa svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

6. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
om fiskeriförhållandena i vissa till Sverige och Norge hörande
vattenområden. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

7. den 14 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951, därvid kungörelse och tre lagar
utfärdades (SFS nr 186, 187, 189 och 190).

8. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1951/52. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 208).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa staten tillhöriga anläggningar för ön Vens elektrifiering.
(121.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till stödjande av priset å hamphalm och linhalm av 1950 års skörd m. m.
(122.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1951.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet föreslagit i sitt
utlåtande nr 1 med undantag för framställningen under punkten 166, Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo, beträffande
vilken riksdagen bifallit den vid punkten fogade reservationen. Beslut i fråga
om punkterna 6—10 samt 128 och 129 ha meddelats i skrivelsen nr 254 redovisad
under punkt 22 här nedan, i fråga om punkterna 40 och 43 i skrivelsen
nr 330 redovisad under punkt 35 här nedan, ifråga om punkten 54 i skrivelsen
nr 328 redovisad under punkt 33 här nedan, i fråga om punkten 76 i skrivelsen
nr 258 redovisad under punkt 26 här nedan, i fråga om punkten 93 i skrivelsen
nr 122 redovisad under punkt 10 här ovan, i fråga om punkterna 113, 115 och
116 i skrivelsen nr 335 redovisad under punkt 40 här nedan, i fråga om punkten
121 i skrivelsen nr 257 redovisad under punkt 25 här nedan, i fråga om punkten
126 i skrivelsen nr 226 redovisad under punkt 17 här nedan, i fråga om punkterna
134, 135 och 136 i skrivelsen nr 256 redovisad under punkt 24 här nedan,
i fråga om punkten 148 i skrivelsen nr 259 redovisad under punkt 27 här nedan,
i fråga om punkten 149 i skrivelsen nr 340 redovisad under punkt 41 här nedan,

303

i fråga om punkten 152 i skrivelsen nr 331 redovisad under punkt 36 här nedan,
i fråga om punkten 205 i skrivelsen nr 261 redovisad under punkt 29 här nedan
samt i fråga om punkten 226 i skrivelsen nr 260 redovisad under punkt 28 här
nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats
den 27 april, den 11 och den 18 maj samt den 8 och den 29 juni 1951. Besluten
den 27 april och den 11 maj innefattade bland annat utfärdandet av nio
kungörelser (SFS nr 193, 200, 201, 205 och 24.3—247).

12. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling
av statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 206).

13. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående garantipris
å bruna bönor av 1951 års skörd. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

17. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 262).

19. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag till Garnsviken—Vadasjön—Helgösjön—Hedervikens
torrläggningsföretag i Stockholms län. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Mörby l1 i Danderyds köping,
Stockholms län. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för bekämpande av sand- och jordflykt. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

22. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret 1951/52 till Lantbruksnämnderna,

304

till Bidrag till jordbrukets rationalisering samt till Täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti jämte i ämnena väckta motioner. (254.)
Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, därvid tre kungörelser utfärdades
(SFS nr 299—301).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. m.
jämte i ämnet väckt motion. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951, därvid tre kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 413—415).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag,
m. m., jämte i ämnena väckta motioner. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, därvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 302).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen jämte i
ämnet väckta motioner. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbildning
av fiskeritjänstemän m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
bidrag till kostnaderna för FAO. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till vissa förrättningskostnader m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(261.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

30. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar,
dels ock i ämnet väckta motioner. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 286).

31. den 30 maj, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (327.)

305

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, därvid två kungörelser samt lag i
ämnet utfärdades (SFS nr 290, 293 och 298).

33. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 31 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels
statens lånefond för hästavelns befrämjande jämte i ämnet väckta motioner.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 368).

35. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel jämte i ämnet väckta
motioner. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till lägre lantbruksundervisning m. m. för budgetåret 1951/52 jämte i
i ämnet väckta motioner. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, därvid två kungörelser i ämnet utfärdades
(SFS nr 397 och 398).

37. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt jämte i ämnet väckt motion. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

38. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i ämnet väckta motioner. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 369).

39. samma dag, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Skrivelsen anmäld den 20 september 1951, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen. Sakkunniga tillkallades den 28 september 1951.
Utredningen avvaktas.

40. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till markförvärv m. m. för en försöksgård vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län jämte i ämnet väckta motioner. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

41. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 379).

42. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1951/52 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juni 1951.

20 — J ustiticombudsmanncna ämbetaberättclae till 1052 åra riksdag.

306

43. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951.

44. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 och den 15 juni 1951.

45. den 17 november, i anledning av väckta motioner om införande av proportionellt
valsätt vid landstingens val av ledamöter och suppleanter i
hushållningssällskapens förvaltningsutskott. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 november 1951.

46. den 1 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rörlig
kredit åt Svenska spannmålsaktiebolaget. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1951.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (379.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i grunderna för
tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag. (380.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, rörande Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare i anledning av svartrostskador på vete av 1951
års skörd m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (14.)

Anmäld den 9 mars 1951, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 102).

2. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1951.

Skrivelsen är i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för
handelsflottans pensionsanstalt anmäld på handelsdepartementets föredragning
den 27 april 1951 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

307

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(46.)

Anmäld den 6 april 1951, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 152).

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit m. m. (53.)

Anmäld den 6 april 1951, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 153).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby aktiebolag
m. m. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

8. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1951/52 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för krigsskadeersättningar. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1951.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande om utsträckt tillämpning
av 5 § allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). (76.)

Anmäld den 16 mars 1951, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 136).

12. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av tilläggsprotokoll till handels- och betalningsavtalet
den 23 november 1948 mellan Sverige och Argentina. (77.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om
godkännande av överenskommelse angående varuutbytet mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland. (78.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
Sveriges anslutning till Internationella rådgivande bomullskommittén
(ICAC). (79.)

Anmäld den 20 april 1951 och därmed slutbehandlad för handelsdepartementets

vidkommande.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkpropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1951/52 under statens

308

allmänna fastighetsfond, statens utlåningsfonder och diverse kapitalfonder,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (82.)
Anmäld den 27 april, den 12 oktober och den 14 december 1951. Ärendet är i
viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten m. m. (83.)

Anmäld den 27 april 1951, varvid kungörelser i ämnet utfärdades (SFS nr 209—

211).

17. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
förbudgetåret 1951/52 till flygtekniska försöksanstalten m. m. (112.)

Anmäld den 27 april och den 27 juli 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet. (113.)

Kungl. Maj:t har den 8 juni 1951 uppdragit åt 1946 års sjömanskommitté att
verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen.
Utredningen avvaktas.

19. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
tillägg å vissa från handelsflottans pensionsanstalt utgående pensioner.
(158.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

20. den 9 maj, i anledning av väckta motioner angående avveckling av s. k.
clearingkassor m. m. (171.)

Den 30 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att utreda frågan om den
slutliga dispositionen av överskottsmedlen i sådana clearingkassor, vilkas verksamhet
upphört, de till statens jordbruksnämnds verksamhetsområde hörande
kassorna dock undantagna. Utredningsman tillkallades den 6 december 1951.
Utredningsarbetet har påbörjats.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till ytterligare aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
kostnader för företagsräkning. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
av medel från försäkringsinspektionens fond för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsrätt. (191.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av medel dels för inköp av stenkol och ved, dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52 m. m. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende anslag till
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.
(193.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

309

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
lotsavgift. (205.)

Anmäld den 1 juni 1951, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 455).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till vissa åtgärder för förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1951.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av
handelsöverenskommelse mellan Sverige och Indonesien. (214.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

29. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (242.)

Anmäld den 1 juni 1951, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 333).

30. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande om tillämpning av
vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (293), dels
ock i ämnet väckta motioner. (237.)

Anmäld den 1 juni 1951, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 320).

31. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

33. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och
Schweiz m. m. (356.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

34. den 12 december, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om en fond för möjliggörande av forskning rörande våra inhemska
bränsletillgångar. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipcrsonal m. m. samt vissa
uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus m. fl.
(378.)

Anmäld den 21 december 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad, i vad på

handelsdepartementet ankommer.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1951.

310

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 51 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 103).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 155).

4. den 3 mars, i anledning av väckta motioner om ändrad uppsägningstid
för distriktsbarnmorskor. (45.)

Kungl. Maj.t har den 28 december 1951 beslutat avlåta proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

5. den 10 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten, dels ock i ämnet
väckta, motioner. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 233).

6. den 7 april, i anledning av väckta motioner om utredning rörande ändrade
lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

7. samma dag, i anledning av'' väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 7 under socialdepartementet.
)

8. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/
52 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (11.)

Anmäld den 11 maj samt den 1, 8, 22 och 29 juni 1951. Författningar utfärdades
den 11 maj (SFS nr 373, 377 och 416—420) samt den 29 juni 1951 (SFS nr 536
och 593). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

9. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utförande av strandskydd på ön Ven. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till anskaffande av viss utrustning in. m. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

11. den 25 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i
vad propositionen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (141.)

Anmäld den 27 april och den 11 maj 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

311

12. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1951/52, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (149.)

Anmäld den 11 maj och den 22 juni 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till inredning och utrustning av nybyggnad för
statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1951.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre anslag. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951.

16. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 287).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896) m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.
(266.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 424). (Jfr ärendet under punkten 59 under finansdepartementet.)

18. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1951/52 till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes: Omkostnader
jämte i ämnet väckt motion. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1951/52 till landsfiskalerna m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner. (252.)

Anmäld den 1 juni och den 21 december 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående anslag
för budgetåret 1951/52 till bidrag till driften av anstalter för psykopatiska
och nervösa barn. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till
avlöningar vid överståthållarämbetct och länsstyrelserna samt angående
den civila regionala beredskapsorganisationen. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1951.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 289).

312

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj ds propositioner angående anslag
rör budgetåret 1951/52 till kostnader för sjukvård m. m. åt vissa utlänningar.
(293.)

Anmäld den 1 och den 8 juni 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
till de statsunderstödda alkoholistanstalterna m. m. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 382).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar rörande vissa
anslag för budgetåret 1951/52 till universitetssjukhusen m. m. jämte i
ämnet väckt motion. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1951/52 till civilförsvaret. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 454).

27. den 30 maj, i anledning av väckt motion om anslag för budgetåret 1951/
52 till utbildningskurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

28. samma dag, angående ändring i apoteksvarustadgan. (338.)

Anmäld den 6 juli 1951, varvid medicinalstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium avgiva yttrande över
skrivelsen.

29. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 33
under jordbruksdepartementet.)

30. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 5 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till livsmedelsstadga m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner. (369.)

Anmäld den 21 december 1951, varvid författningar utfärdades. I vad angår av
riksdagen begärda utredningar är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde. (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951.

2. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1951/52
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951.

313

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar och cirkulär
utfärdades (SFS nr 370—372).

4. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210). (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 130).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (50.)

Anmäld den 9 mars och den 20 april 1951. Den 9 mars utfärdades sex kungörelser
(SFS nr 91—96). Ärendet är slutbehandlat.

6. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen, generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1951.

7. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer. (203.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 18 maj 1951.

8. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönerevision
för vissa chefstjänstemän m. m. (219.)

Anmäld den 1, den 15 och den 29 juni samt den 20 juli 1951. Den 1 juni utfärdades
tre kungörelser (SFS nr 386, 465 och 466), den 15 juni en kungörelse
(SFS nr 498) samt den 20 juli fyra kungörelser (SFS nr 579—581 och 600).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (220.)

Anmäld den 1 och den 15 juni 1951. Den 1 juni utfärdades två kungörelser (SFS
nr 492 och 493) och den 15 juni fem kungörelser (SFS nr 498, 510, 511, 513
och 546). Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löne- och
pensionsreglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 augusti 1951, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 615—620 och 623).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av traktamentsersättning, utgående enligt allmänna rcscreglementet den
27 juni 1929 (nr 210) m. m. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författning utfärdades (SFS
nr 242).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagtill
en dyrortsundersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid socialstyrelsen anbefallts
verkställa eu dyrortsundersökning in. in.

314

13. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrade
bestämmelser rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens
tjänst m. m. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 och den 22 juni 1951, varvid författningar utfärdades
förstnämnda dag (SFS nr 335—352).

14. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (306.)

Anmäld den 8 och den 15 juni samt den 20 juli 1951. Den 8 juni utfärdades
fem kungörelser (SFS nr 403—407), den 15 juni en kungörelse (SFS nr 498)
och den 20 juli ett cirkulär (SFS nr 565). Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 och den 29 juni 1951, varvid författningar utfärdades
förstnämnda dag (SFS nr 492 och 493).

16. den 1 december, i anledning av väckta motioner om ändrad Iönetursberäkning
för viss personal, som i samband med förstatligande av enskilda
järnvägar övergått eller övergår i statens järnvägars tjänst. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1951.

17. den 12 december, i anledning av motionsvis gjord framställning avseende
pension åt författarinnan fru Amelie Posse. (374.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1951.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. samt vissa
uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus m. fl.
(378.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 14 december
1951.

315

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1951 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts ''prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 24 februari 1951, i anledning av väckt motion om höjning av den i
13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen. (29.)

7. den 10 mars, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna att vid
allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för vissa
yrkesgrupper. (51.)

8. den 29 mars, i anledning av väckta motioner om ökning av regeringsrådens
antal. (74.)

25. den 23 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
att anbringa valkretsbeteckning å valsedel vid vissa allmänna val. (265.)

26. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till religionsfrihetslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (280.)

29. den 30 maj, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

18. den 18 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 165
om godkännande av Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
dels ock i ämnet väckt motion 1:459. (251.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

21. den 1 december, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett
organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i
försvarsfrågorna. (362.)

316

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (61.)

7. den 7 april, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

15. den 30 april, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. (163.)

18. den 12 maj, i anledning av väckta motioner om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(210.)

19. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 3 § 3 mom.
lagen om folkpensionering. (229.)

21. den 19 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

23. den 30 maj 1951, i anledning av väckta motioner om framläggande för
1952 års riksdag av förslag till lösning av skärgårdens kommunikationsfrågor.
(316.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

18. den 12 april 1951, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

26. den 21 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m. (132.)

39. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (168.)

42. den 9 maj, i anledning av väckta motioner angående redovisning av utestående
reservationer. (202.)

317

66. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1951/52. (270.)

79. den 30 maj, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

82. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (305.)

92. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

94. den 28 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (360.)

96. den 1 december, i anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
rörande de statliga företagsformerna. (365.)

99. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolag rätt till viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna
kvantiteter m. m. (373.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 12 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (220.)

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1951/52 till understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet
väckta motioner. (227.)

21. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1951/52 till privatläroverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(312.)

22. den 29 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (321.)

24. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. in. samt
vissa uppsyningsmän och föreståndarinnor vid statens sinnessjukhus
m. fl. (378.)

318

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

31. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

33. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

39. den 31 maj, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

47. den 1 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

48. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (379.)

49. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i grunderna för
tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag. (380.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 7 april 1951, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1951/52 under
statens allmänna fastighetsfond, statens utlåningsfonder och diverse kapitalfonder,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(82.)

18. den 14 april, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
möjliggöra prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt
bistånd från utlandsmyndighet. (113.)

20. den 9 maj, i anledning av väckta motioner angående avveckling av s. k.
clearingkassor m. m. (171.)

34. den 12 december, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om en fond för möjliggörande av forskning rörande våra inhemska
bränsletillgångar. (372.)

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

6. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

28. den 30 maj, angående ändring i apoteksvarustadgan. (338.)

319

29. samma dag, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av renar
m. m. (339.)

30. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 12 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en dyrortsundersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(223.)

320

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungi. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1951 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1951.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Ärendet är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302 och 1951 s. 344. I den mån ärendet icke slutbehandlats
är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 7 här nedan.)

3. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277, 1945
s. 291 och 1948 s. 283. Naturskyddsutredningens förslag till naturskyddslag,
framlagt i betänkande som avlämnats i december 1950 (SOU 1951:5), upptar i
ett avsnitt med rubrik »Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden»
lagbestämmelser i ämnet (se 25 § i förslaget). Sedan infordrade utlåtanden över
förslaget avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 28 här nedan.)

4. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

321

5. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet, omfattande bland annat spörsmålet om möjlighet
att tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 22 här nedan.)

6. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305 och 1948 s. 283.
Sedan infordrade utlåtanden avgivits över de i betänkandet den 14 oktober 1950
framlagda förslagen, är ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

7. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304 och 1951 s. 345. I den mån ärendet icke slutbehandlats är
det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 s. 285. Skrivelsen
har den 26 maj 1951 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.

9. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223 och 1947 s. 306. Ärendet är, i avbidan på slutförandet av det 1946 års
kommunallagskommitté lämnade utredningsuppdraget, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 29 här nedan.)

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas arbete på ett förslag till ärvdabalk
har ännu icke slutförts.

11. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286, 1939
s. 283 och 1951 s. 346. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit infordrat
utlåtande över det av fastighetsbildningssakkunniga den 15 november 1950
avgivna förslaget i ämnet, beslöt Kungl. Maj :t den 9 november 1951 att inhämta
lagrådets utlåtande över ett inom justitiedepartementet utarbetat lagförslag i
ämnet.

12. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighctsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr
ärendet under punkten 22 här nedan.)

21 — Justitieombudsmannens ämbclsberättehe till 1952 års riksdao.

322

13. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 s. 284 och 298, 1940 s. 306, 1950 s. 284 samt 1951 s. 346. Sedan lagrådet
den 30 december 1950 avgivit utlåtande över upprättat förslag till lag
om ekonomiska föreningar m. fl. lagförslag, framlade Kungl. Maj:t i en den
26 januari 1951 dagtecknad proposition, nr 34, förslag till riksdagen om antagande
av lag om ekonomiska föreningar m. in. Riksdagen antog de i nämnda
proposition framlagda lagförslagen med de ändringar däri, som föreslagits av
första lagutskottet i dess utlåtande nr 25, varefter Kungl. Maj:t den 1 juni 1951
lät utfärda lagar i ämnet (SFS nr 308—312). (Jfr ärendet under punkt 20 i bilaga
II.) I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

14. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr ärendet under
punkten 22 här nedan.)

15. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306
och 1943 s. 224. Sedan 1946 års sjömanskommitté i augusti 1951 framlagt förslag
till sjömanslag m. m. (SOU 1951:22) och därvid jämväl föreslagit, att
bestämmelser i förevarande ämne måtte upptagas i 34 § sjölagen, är ärendet
efter vederbörlig remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 284. Den 21 november 1951 har 1949 års utlänningskommitté
avgivit betänkande med förslag till utlänningslag m. m. (SOU
1951:42), vars andra del avhandlar lagstiftningen om utlämning av förbrytare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294, 1946 s. 339, 1948 s. 285 och 1949
s. 318. Ungdomsvårdskommittén har i sitt slutbetänkande »Ungdomen möter
samhället» (SOU 1951:41) gjort en sammanfattning av kommitténs tidigare
utredningar och framlagt vissa ytterligare synpunkter och förslag. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd
av felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

323

19. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
centralt organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

20. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339 och 1947 s. 308. Skrivelsen har den 7 september
1951 överlämnats till lagberedningen för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av beredningens uppdrag.

21. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318 samt 1950 s. 285. Ärendet är, sedan den år 1949 igångsatta utredningen
för översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning avslutats, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 55 här nedan.)

22. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning
för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 5, 12 och 14 här ovan.)

23. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 224, 1944
s. 256 samt 1950 s. 285. I en den 23 februari 1951 dagtecknad proposition, nr
100, framlade Kungl. Maj:t, bl. a., förslag till religionsfrihetslag jämte därmed
sammanhängande författningsförslag. Sedan riksdagen på hemställan av särskilda
utskottet i dess utlåtande nr 1 bl. a. antagit ett i vissa delar ändrat
förslag till religionsfrihetslag jämte vissa andra författningsförslag och i övrigt
beslutat vissa uttalanden samt jämväl allmänt kyrkomöte godkänt de av riksdagen
antagna författningsförslagen i de delar dessa äro av kyrkolags natur,
har Kungl. Maj:t den 26 oktober 1951 låtit utfärda religionsfrihetslag, lag om
ändring i 4 kap. och 14 kap. giftermålsbalken, lag om ändrad lydelse av 11 kap.
8 § strafflagen samt lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning m. fl. författningar i enlighet med vad riksdagen, på särskilda
utskottets hemställan, beslutat och tillstyrkt (SFS nr 680—688 och 705).
(Jfr ärendet under punkten 26 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda
i svenska kyrkan. (323.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelserna 1944 s. 256 och
1950 s. 285. Ärendet är numera slutbehandlat; se ärendet under punkt 23 här
ovan.

25. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället
(362.)

324

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter
det tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 65 här nedan.)

26. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 278 och
1948 s. 287. Naturskyddsutredningens förslag till naturskyddslag, framlagt i betänkande
som avlämnats i december 1950 (SOU 1951: 5), upptar i ett avsnitt
med rubrik »Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden» lagbestämmelser
i ämnet (se 25 § i förslaget). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

29. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 9 här ovan.)

30. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 _s. 235 och
1950 s. 286. De jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara
ordnad ha ännu icke slutfört sitt uppdrag.

31. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servituträttens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

32. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286 samt 1951 s. 348.
Besvärssakkunnigas utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och
därmed sammanhängande frågor fortgår.

33. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288 samt 1951 s. 348.

325

34. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. (Jfr ärendet under punkten 52 här nedan.)

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och

1950 s. 287. Frågan är föremål för utredning av den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 juni 1949 tillsatta varumärkes- och firmautredningen.

37. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed
sammanhängande ämnen m. m. (322.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 321 och 1950 s. 287.

38. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

40. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233 och

1951 s. 349. I avbidan på slutförandet av straffrättskommitténs uppdrag är
ärendet därefter i återstående del, nämligen omarbetning i skärpande riktning
av 18 kap. 13 § strafflagen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236 och 1950 s.
288. I vad angår den i riksdagens skrivelse berörda frågan om parts rätt att
föra särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning
inom stängda dörrar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 323 och
1949 s. 322. Kungl. Maj:t beslöt den 27 augusti 1951 att genom skrivelse till

326

1951 års kyrkomöte, nr 3, inhämta kyrkomötets yttrande över ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lag angående tidpunkten för firandet
av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen. I skrivelse till
Konungen den 12 oktober 1951 anmälde kyrkomötet, att kyrkomötet godkänt
det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget, varefter Kungl. Maj:t den 14 december
1951 beslutat, att ifrågavarande lagförslag skulle genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

43. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och
1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den
av riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

45. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och 1948 s. 291.
1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha
ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

46. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse, m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.

48. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av
tomträttsförfarandet såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och
statens markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk pågår.

49. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 351. Partifinansieringssakkunniga, tillkallade jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1950, ha i december 1951 avlämnat
betänkande (SOU 1951:56). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

50. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

327

51. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jord värdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325 samt 1950 s. 290. Markutredningens arbete har ännu icke slutförts
i sin helhet.

52. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 351. (Jfr ärendet under
punkten 34 här ovan.)

53. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 351. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 293 och
1950 s. 291. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

55. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna.
(476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 11 februari 1949 igångsatta utredningen i ämnet avslutats, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 21 här
ovan.)

56. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag.

57. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. De sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område ha ännu icke slutfört sitt uppdrag beträffande
den av riksdagen i förevarande skrivelse berörda frågan.

58. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet. (132.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 292 och 1951 s. 352. De i sistnämnda berättelse
omnämnda ekonomiska frågorna ha slutgiltigt lösts genom riksdagens bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen till 1950 års riksdag II F 4.

59. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

Sedan infordrade utlåtanden avgivits över en den 10 november 1950 dagtecknad
promemoria i ämnet med förslag till lag om upphävande av 1939 års lag, är
ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

328

60. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226 och
1951 s. 352. 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen
ha ännu icke slutfört behandlingen av alla de av riksdagen i förevarande
skrivelse berörda frågorna. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående^ vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 227. Ärendet är, i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

62. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Skrivelsen har den 19 april 1951 överlämnats till 1951 års hyresregleringskommitté.

63. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Besvärssakkunnigas utredning rörande det
administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor fortgår.
(Jfr ärendet under punkten 32 här ovan.)

64. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för
innehavare av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar
för övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 260 och 1950 s. 293.
Sedan chefen för justitiedepartementet i januari 1949 förordnat utredningsman
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, har denne i december
1951 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet (SOU 1951:52).
Remissbehandling har beslutats.

65. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten
25 här ovan.)

66. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Den jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillsatta sakkunnigutredningen, 1950
års folkomröstnings- och valsättsutredning, har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.
(Jfr ärendena under punkterna 75 och 76 här nedan.)

67. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag.

329

68. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Ärendet är i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

69. den 20 juli 1948, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)

Skrivelsen, som i fråga om den av riksdagen begärda utredningen om överlämnande
av det i 4 kap. 7 § av förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftade
granskningsexemplaret av tryckt skrift till norrländskt bibliotek senast redovisats
under ecklesiastikdepartementet, har den 21 maj 1951 överlämnats till
justitiedepartementet. Den 25 maj 1951 har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser
om överlämnande av ifrågavarande granskningsexemplar till Umeå stadsbibliotek,
centralbibliotek för Västerbottens län. Ärendet är därmed slutbehandlat.

70. den 5 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om underhållsbidrag till frånskild make. (51.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 354. En inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria angående jämkning av underhållsbidrag till frånskild make, innehållande
förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalken,
har den 22 november 1951 för yttrande remitterats till samtliga hovrätter och
socialstyrelsen ävensom till vissa sammanslutningar.

71. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om val av borgmästare och rådman. (109.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 244. Utredning om
ändrad valmetod vid borgmästar- och rådmansval pågår.

73. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

74. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp jämte
i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 245. 1949 års rättshjälpskommitté
har den 4 augusti 1951 avgivit betänkande om den utomprocessuella
rättshjälpen åt mindre bemedlade med förslag till lag om offentlig
rättshjälp (SOU 1951:31). Sedan infordrade utlåtanden över i nämnda betänkande
framlagda förslag avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning inom
justitiedepartementet.

75. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående upphävande
av gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Angående vidtagen åtgärd, sc ämbetsberättelsen 1951 s. 354. Den jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillsatta sakkunnigutredningen, 1950

330

års folkomröstnings- och valsättsutredning, har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.
(Jfr ärendena under punkten 66 här ovan samt punkten 76 här
nedan.)

76. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 355. Den jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillsatta sakkunnigutredningen, 1950
års folkomröstnings- och valsättsutredning, har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.
(Jfr ärendena under punkterna 66 och 75 här ovan.)

77. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kontroll av den
offentliga partipropagandan samt angående bokförings- och redovisningsplikt
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.
(21°.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 355. Partifinansieringssakkunniga, tillkallade jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1950, ha i december 1951 avlämnat
betänkande (SOU 1951:56). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 49 här ovan.)

78. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Ärendet är i fråga om den av riksdagen begärda översynen av lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän m. fl., beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s. 355.
Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
»lagen om förmynderskap» i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 294. Den åt särskild utredningsman jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1950 anförtrodda utredningen av frågan om en
omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm fortgår.

83. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 294. 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

84. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Kungl. Maj:t utfärdade den 1 juni 1951 lag angående ändring i lagen den 14

331

september 1944 (nr 705) om aktiebolag, varigenom i aktiebolagslagen infördes
ett stadgande, enligt vilket aktiebolag, som upphört med sin verksamhet men
likväl fortfarande upptages i aktiebolagsregistret, skall kunna avföras ur registret.
(Jfr ärendet under punkt 21 i bilaga II.) I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Skrivelsen har den 23 november 1951 överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.

86. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1951 har 1951 års rättegångskommitté
tillsatts med uppdrag att verkställa den av riksdagen i nämnda skrivelse
påfordrade översynen av rättegångsbalken m. m. Kommitténs arbete
pågår.

88. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 296. Ärendena
under punkterna 1 och 3 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 23, 24, 58, 69 och 73 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 327, 1950
s. 294 och 1951 s. 355. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 9 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. m. (152.)

Anmäld den 27 augusti 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att uppdraga åt statsrådet
D. Hammarskjöld att vidtaga erforderliga åtgärder för Sveriges anslutning
till Internationella valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken.

332

3. den 29 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (394.)

Anmäld den 26 januari 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande tilläggsavtal jämte protokoll.

4. den 13 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående
upprättande av en europeisk betalningsunion. (421.)

Anmäld den 27 april 1951, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse.

Av dessa ärenden äro alltså samtliga med undantag av det under 1 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom utrikesdepartementet slutligen behandlade.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 juni 1947, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)
Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1951.

Av dessa ärenden är alltså det under 2 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
försvarsdepartementet slutligen behandlat samt det under 1 omförmälda på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 356 med hänvisningar.
Socialvårdskommittén har i augusti 1951 avlämnat betänkande nr
XIX med utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. (SOU
1951:25), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 356 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

333

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 356 med hänvisning.
Socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående
lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 4, 5,12 och 17 här nedan.)

4. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 357 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 3, 5, 12 och 17.)

5. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 4, 12 och 17.)

6. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 357 med hänvisning.
Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 296 med hänvisning.
Socialvårdskommitten har i augusti 1951 avlämnat betänkande nr XIX
med utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. (SOU 1951:
25), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för
ordnande av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
3, 4, 5 och 17.)

13. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 323. Anmäld
och slutbehandlad den 12 januari 1951.

334

14. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremal för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendet under punkten 27.)

15. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av
representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 23.)

16. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m.m. (57.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 358. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 3.
4, 5 och 12.)

18. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Social v årdskommittén har i augusti 1951 avlämnat betänkande nr XIX med utredning
och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m.m. (SOU 1951:25),
vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning!

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Se ärendet under punkten 18 här ovan.

20. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Socialvårdskommitténs betänkande med utredning och förslag angående lag om
socialhjälp m.m. (SOU 1950:11) är föremål för Kungl. IVtaj:ts prövning.

21. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (444.)

Ärendet har överlämnats till inrikesdepartementet. (Se punkten 25 under inrikesdepartementet.
)

22. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Chefen för socialdepartementet har den 1 november 1951 bemyndigats tillkalla
utredningsmän för översyn av bestämmelserna rörande den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Utredningsarbetet pågår.

23. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 15 här ovan.

335

24. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning (punkten 57 angående
statsbidrag till anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande
gemensamt ålderdomshem i Gäddede).

26. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 298 med
hänvisning. Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951 (prop. 169).

27. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendet
under punkten 14.)

28. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
(385.)

Ärendet har behandlats i socialvårdskommitténs betänkande nr XIX med utredning
och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. (SOU 1951:25),
vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Utredningen angående näringslivets lokalisering har i januari 1951 avgivit betänkande
(SOU 1951:6) angående näringslivets lokalisering, vilket är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 32 och 51.)

30. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

31. samma dag, angående bad- och w. c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)

Se ärendet under punkten 30 här ovan.

32. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i
syfte att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk
till andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Utredningen angående näringslivets lokalisering har i januari 1951 avgivit betänkande
(SOU 1951:6) angående näringslivets lokalisering, vilket är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 29 och 51.)

33. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 331. Utredningsarbetet
inom 1948 års förhandlingsrättskommitté pågår.

34. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

336

35. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pågår.

37. den 29 juni 1945, angående anordnande av hygieniska inrättningar på
arbetsplatserna. (469.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 301. Anmäld
den 30 november 1951, varvid utredningsuppdraget återkallats. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 360 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige
(536.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 333. Änkepensioneringskommittén
har i mars 1951 avgivit betänkande med förslag angående
korttidshjälp vid makes död (stencilerat), vilket är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

43. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med hänvisning.
Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och
alkoholistanstalter) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 46 under inrikesdepartementet.)

337

45. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med
hänvisning. Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 47 under inrikesdepartementet.)

46. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 361 med hänvisning.
Chefen för socialdepartementet har den 28 december 1951 bemyndigats
tillkalla sakkunniga för översyn av bestämmelserna rörande den allmänna sjukförsäkringen.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 50 under
inrikesdepartementet.)

47. den 12 april 1947, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 72 den 23 februari 1951.

48. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring
av gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i
och utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

49. den 23 maj 1947, i anledning av väckt motion om förlängd semester för
arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 72 den 23 februari 1951.

50. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Utredningsarbetet inom arbetsmarknadsstatistikkommittén pågår.

51. den 30 juni 1947, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

Ärendet är behandlat i utredningen angående näringslivets lokalisering (SOU
1951:6), vilket är föremål för Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 29 och 32.)

52. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Beträffande
punkten 7 (allmänna arvsfonden) är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

53. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 243. Anmäld
och slutbehandlad den 3 januari 1951 (V. ht. p. 24).

22 — /ustitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1952 års riksdag.

338

55. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 335 med
hänvisning. Utredningsarbetet inom änkepensioneringskommittén pågår.

56. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av
lagen om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn. (176.)

Ärendet är föremål för övervägande inom änkepensioneringskommittén.

57. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Se ärendet under punkten 56 här ovan.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.)

Se ärendet under punkten 56 här ovan.

59. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 12 juni 1948, i anledning av dels väckta motioner om vissa ändringar
i lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner angående
en översyn av samma lag. (303.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 363 med
hänvisning. Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 72 den 23 februari
1951.

61. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 363. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

62. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—
den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från
Malmö barnhusfond) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

De sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension ha i november 1951
avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1951:47). Ärendet är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

64. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

339

65. den 20 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 304. 1950
års folkpensionsrevision har i november 1951 avlämnat betänkande om avdragsregler
och bostadstillägg m. m. (SOU 1951:45), vilket är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

66. den 23 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels ock riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. Utredningsarbetet
inom ungdomsvårdsskoleutredningen pågår.

67. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder differentierade
folkpensionsförmåner, dels om successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels ock om översyn av bestämmelserna
i lagen om folkpensionering. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. 1950 års
folkpensionsrevision har i november 1951 avlämnat betänkande om avdragsregler
och bostadstillägg m.m. (SOU 1951:45), vilket är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

68. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner angående sättet för
utbetalning av de allmänna barnbidragen m. m. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1951 (V. ht. p. 24).

69. den 31 maj 1950, angående vidgade möjligheter till semester. (362.)
Utredningsarbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen pågår.

70. den 7 december 1950, i anledning av väckta motioner angående ytterligare
åtgärder för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets
glest bebodda nordliga trakter. (408.)

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet. (Se punkten 62 under inrikesdepartementet.
)

Av dessa ärenden äro alltså de under 13, 21, 26, 37, 47, 49, 54, 60, 68 och 70
omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Kungl.
Maj:t har den 28 september 1951 utfärdat vägtrafikförordning. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

2. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

340

3. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

4. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

5. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

6. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304. 1945 års

Gotlandskommitté har den 18 januari 1951 avgivit betänkande i ämnet (SOU

1951:10). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

10. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

11. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

12. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

13. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 245. 1946 års

vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit betänkande i ämnet

(SOU 1951:26). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 365.

15. den 13 maj 1948, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278.

341

17. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 §
lagen om allmänna vägar. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten
att hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278.

19. den 2 juli 1948, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
fastställande av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande
av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas för allmän
trafik. (426.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279. 1948 års
vinterväghållningsutredning har den 14 december 1950 avgivit betänkande i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

21. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279.

22. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 256. Kungl.
Maj:t har den 30 mars 1951 — med hänsyn till de samma dag vidtagna ändringarna
i statens järnvägars person- och godstaxor — funnit skrivelsen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd i fråga om taxorna för långa
transporter och om tillämpning av s. k. virtuella avstånd samt i fråga om persontaxorna.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 256.

24. den 10 maj 1950, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 308.

25. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
in. m. (319.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 309.

26. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (374.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 23 november 1951.

27. den 13 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS. (415.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1951.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 26 och 27 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

342

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 s. 260 och
1951 s. 369. Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1951, varvid författning utfärdades
(SFS nr 278).

2. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj ds propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28
september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd. Sistnämnda spörsmål har till huvudsaklig del behandlats
i 1944 års allmänna skattekommittés betänkande den 23 juni 1950 med förslag
angående ändrade bestämmelser om beskattning av periodiskt understöd, m. m.
(SOU 1950: 21). Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna)
har detta ärende slutbehandlats såvitt angår borttagande av öretalen
å slutsumman å kronodebetsedlarna. Ärendet i övrigt har av Kungl. Maj:t den
24 september 1943 överlämnats till riksräkenskapsverket, som med skrivelse den
13 november 1950 inkommit med utredning och förslag i ämnet. Sistnämnda
skrivelse har den 10 januari 1951 överlämnats till 1949 års uppbördssakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt de sakkunniga
lämnade utredningsuppdraget. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
grunderna för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 314. Sedan
för riksdagen i en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 191, framlagts
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. och förslaget av riksdagen antagits, ha författningar i ämnet utfärdats
den 7 december 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över
betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

343

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(525.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 372. Sedan
för riksdagen i en den 9 februari 1951 dagtecknad proposition, nr 64, framlagts
förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m. och förslaget av riksdagen antagits, ha författningar
i ämnet utfärdats den 1 juni 1951 (SFS nr 441—444). Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga.

9. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 8 (indrivning av vissa
kronans fordringar), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Maj :t i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat
utom såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning för
sjömän. I denna del har ärendet överlämnats till sjömansskatteutredningen,
som den 8 juni 1949 avgivit betänkande med förslag till lag om sjömansskatt
m. m. (SOU 1949:27). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
en allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Kungl. Maj :t har den 1 februari 1949 tillkallat särskild utredningsman med
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med den av riksdagen begärda
översynen. Utredningsmannen har den 31 december 1949 avlämnat utredning i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 14 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående en omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. (223.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt statskontoret att verkställa viss
utredning i ämnet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

344

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944— den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 11 (vissa
befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag), som är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 19 juni 1946, angående de statliga publikationerna. (324.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
17 januari 1947 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet verkställa
utredning rörande modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande
av det statliga utredningstrycket. De sakkunniga ha den 28 december 1949 avlämnat
betänkande med förslag i ämnet. Frågan har behandlats i 1951 års
statsverksproposition (se Gemensamma frågor s. 22—25 och 33). Härefter har
ärendet anmälts den 16 februari 1951, varvid författning utfärdats (SFS nr 80).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. den 26 juni 1946, i anledning av väckta motioner angående sambandet
mellan socialpolitik och beskattning. (436.)

Genom beslut den 9 november 1951 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till 1949 års skatteutredning för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av utredningens uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/
48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den 11
juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 14 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 349 och
1951 s. 375. Sedan för riksdagen i en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition,
nr 170, framlagts förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. och förslaget av riksdagen antagits, ha författningar
i ämnet utfärdats den 30 november 1951 (SFS nr 761—763). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

20. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om revidering av gällande
tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo
anmäld den 3 oktober 1947, därvid åt generaltullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrelsen verkställa av riksdagen begärd utredning. Generaltullstyrelsen
har avgivit en den 30 mars 1951 dagtecknad utredning i ämnet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

345

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 375 med hänvisning.
Ärendena under punkten 11 (anställningsregistret) och punkten 16
(tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Med sistnämnda
ärende sammanhängande spörsmål ha behandlats av generaltullstyrelsen
i en den 18 oktober 1951 inkommen skrivelse med förslag till särskilda bestämmelser
angående Aktiebolaget Vin- och spritcentralens tullnederlagsrörelse,
vilken skrivelse är föremål för remissbehandling.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Ärendet, i vilket vissa utredningar verkställts, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit
en den 30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för
kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 10 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående tullfri införsel
till riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 26 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående inrättande av
investeringsfonder för jordbruk m. m. (231.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946
—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I ärendet under punkten 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar)
har riksräkenskapsverket efter erhållet uppdrag avgivit förslag i ämnet den 9
januari 1950. Över detta förslag har utlåtande avgivits av kammarkollegiet den

II maj 1950. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande
punkten 21 (det statliga kommittéväsendet) har Kungl. Maj:t den 10 juni 1949
anbefallt 1949 års rationaliseringsutredning att vid utredningsuppdragets fullgörande
iakttaga vad i statsutskottets utlåtande den 11 juni 1948, nr 153, under
punkten 21 anförts. Rationaliseringsutredningen har den 4 mars 1950 avgivit
betänkande med förslag i ämnet. Frågan har behandlats i 1951 års statsverksproposition
(se Gemensamma frågor s. 9 o. f.). Ärendet rörande denna
punkt är därmed slutbehandlat.

28. den 9 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående vidgad rätt
att vid taxering göra avdrag för i utlandet erlagda allmänna utskylder.
(58.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 378. Sedan
för riksdagen i cn den 30 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 171, framlagts
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr
370, och förslaget av riksdagen antagits, har författning i ämnet utfärdats den 1
juni 1951 (SFS nr 324). Ärendet är därmed slutbehandlat.

346

29. den 6 april 1949, i anledning av väckta motioner angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa avseenden, m. m. (140.)

Särskilda sakkunniga för verkställande av en översyn av skatterna till staten
och deras verkningar ha tillkallats av chefen för finansdepartementet den 23
april 1949. De sakkunniga ha den 30 november 1951 avlämnat betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51). Betänkandet är
föremål för remissbehandling.

30. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författningar utfärdades. Såvitt
angår riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

31. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

Anmäld den 31 mars 1950, därvid förordnades, att Sverige skulle anslutas till
allmänna tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 26 april 1950, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. (125.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 29 april 1950, angående levnadsbetingelserna inom Arjeplogs kommun.
(130.)

Genom beslut den 9 november 1951 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

34. den 9 maj 1950, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående Sveriges
anslutning till Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. m. (152.)

Anmäld den 26 maj och den 16 juni 1950 samt den 27 augusti 1951. Ärendet
är därmed slutbehandlat. (Jfr punkten 2 under utrikesdepartementet.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1950/51. (171.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

36. den 13 maj 1950, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m. (219.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

37. den 20 maj 1950, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896), jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 316. Sedan
1949 års uppbördssakkunniga med skrivelse den 22 januari 1951 avi ämnat en
promemoria med förslag i ämnet och förslaget remissbehandlats, har Kungl.
Majrt för riksdagen i en den 30 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 203,
framlagt förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 de -

347

cember 1945 (nr 896) m. m. Riksdagen har antagit det i propositionen framlagda
förslaget med de ändringar, som bevillningsutskottet i utlåtande nr 47
föreslagit, varefter författningar i ämnet utfärdats den 1 juni 1951 (SFS nr 421—
424). Ärendet är därmed slutbehandlat.

38. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion. (310.)

Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen
i förevarande skrivelse beslutat skulle meddelas fullmäktige i riksbanken till
kännedom. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370, m. m.,
i vad propositionen avser grunder för utbetalande av statsbidrag. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 478 och 568).

41. den 31 maj 1950, angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (345.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 19 januari 1951.

42. samma dag, angående enskilda inkomsttagares ekonomiska förhållanden
m. m. (360.)

Genom beslut den 26 januari 1951 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till 1949 års skatteutredning för att i visst hänseende tagas i
övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Utredningen har den
30 november 1951 avlämnat betänkande angående den statliga direkta beskattningen
(SOU 1951:51). Betänkandet är föremål för remissbehandling.

43. den 21 november 1950, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 behandlade allmänna
principfrågor. (370.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (372.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (373.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (375.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

348

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (376.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (377.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser staterna
för statens allmänna fastighetsfond och försvarets fastighetsfond. (379.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

50. den 29 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. in. (394.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid författningar utfärdades (SFS nr 383—385).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

51. den 2 december 1950, i anledning av väckt motion om verkställande av
en analys av riksstaten för budgetåret 1938/39 jämförd med statförslaget
för budgetåret 1950/51 i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m. (398.)

Genom beslut den 1 juni 1951 har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksräkenskapsverket
att vid utarbetandet av ämbetsverkets årsbok taga i övervägande vad
statsutskottet anfört i sitt utlåtande den 23 november 1950, nr 216. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

52. den 5 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (401.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

53. den 7 december 1950, i anledning av väckt motion om beredande av viss
ersättning åt överstelöjtnanten M. T. Arrhén. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1951.

54. den 9 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i
vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Majrts den 23 februari
1951 lämnade bemyndigande tillkallat en särskild utredningsman att verkställa
en allmän utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken, har ärendet
i vad det avser en allmän översyn av bestämmelserna om rätt till restitution
av skatt å bensin, som förbrukats för andra ändamål än för trafik på allmän
väg, överlämnats till utredningsmannen. I vad ärendet avser bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under andra halvåret
1951, har Kungl. Maj:t den 16 februari 1951 uppdragit åt statens jordbruksnämnd
att vidtaga erforderliga åtgärder för sådan restitution. I vad ären -

349

det avser vidtagande av erforderliga åtgärder för genomförande av kollektiv
restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts vid yrkesmässigt bedrivet
fiske under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950, har Kungl. Maj:t
den 8 juni 1951 uppdragit åt fiskeristyrelsen att företaga närmare utredning i
frågan. (Jfr ovan punkten 33.) Ärendet är därmed, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror, slutbehandlat.

55. den 12 december 1950, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor
i samband med proviantering av flottans fartyg. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 13 december 1950, angående allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51. (417.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1951.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 4, 7, 14, 16, 17, 19, 28, 33—35,
37, 40, 41, 43—54 och 56 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Sedan skrivelsen den 1 september 1941 överlämnats till 1940 års skolutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag, har
skolutredningen behandlat den i skrivelsen berörda frågan i sitt den 23 oktober
1945 avgivna betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. Då
bl. a. detta betänkande slutanmälts den 3 februari 1950 genom propositionen
nr 70 till 1950 års riksdag, får denna skrivelse därmed anses slutbehandlad.

2. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet har den 22 november 1948 överlämnats till 1946 års skolkommission.

3. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

4. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

350

Ärendet är, i vad avser frågan om inrättande av en kameral avdelning inom
skolöverstyrelsen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, s. 98.) Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni

1949 har chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning
rörande skolöverstyrelsens organisation. De sakkunniga ha den 20 juni 1951
avgivit betänkande (SOU 1951:29). Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling.

6. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Sedan Kungl. Maj:t den 17 december 1943 uppdragit åt överbibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund att gemensamt
verkställa den av riksdagen begärda utredningen, ha överbibliotekarierna den
6 november 1944 framlagt utredning i ärendet. Ifrågavarande utredning remitterades
den 30 november 1944 till riksbibliotekarien, som den 27 januari 1945
inkom med det begärda yttrandet. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid
chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga för
utredning rörande mikrofilmningens användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.
De sakkunniga ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU
1951: 36). Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

9. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Anmäld den 22 december 1943, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga. Den då beslutade utredningen har
av olika skäl icke ansetts böra påbörjas. Ärendet anmäldes ånyo den 29 juni
1945, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning rörande handelsundervisningens och handelslärarutbildningens
ordnande. De sakkunniga ha den 24 oktober 1946 inkommit med förslag i viss
del av ämnet, nämligen angående anordnande av handelsgymnasieexamen för
lärjungar från enskild undervisning. Sedan överstyrelsen för yrkesutbildning den
26 november 1946 inkommit med utlåtande häröver, anmäldes ifrågavarande
förslag den 11 maj 1947 i proposition nr 102 till 1947 års riksdag. Skrivelsen är
därmed i denna del slutbehandlad. Sedermera ha de sakkunniga den 11 maj

1950 inkommit med ett betänkande (del I. Handelsgymnasierna. SOU 1950:12).
Ifrågavarande betänkande behandlar ej frågan om den lägre handelsutbildningen,
vilken fråga kommittén avser att behandla i ett kommande betänkande.

351

10. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.
(295.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Skrivelsen har den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission.

11. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

12. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

Vad angår den av riksdagen begärda utredningen i fråga om löne- och pensionsreglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
m. m. anmäldes skrivelsen den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för ifrågavarande
utredning. De sakkunniga ha med skrivelser den 16 juni 1948 och den 10 februari

1950 överlämnat dels betänkande med utredning och förslag angående lönereglering
för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken, dels ock betänkande
angående dels lönereglering m. m. för lärarpersonalen vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, dels provisoriska löneförbättringar för lärare vid övriga
enskilda handarbets- och skolköksseminarier. Efter remissbehandling ha betänkandena
anmälts den 24 mars 1950 i propositionen nr 232 till 1950 års riksdag
samt den 9 mars 1951 i propositionerna nr 112 och 147 till 1951 års riksdag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 16 under civildepartementet.
)

14. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och 1950
s. 381. I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad därmed
står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr
även SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948: 28), vilket varit föremål för remissbehandling.
Frågan om mellaninstansernas organisation m. m. skall ytterligare övervägas
av de av chefen för ecklesiastikdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 29 juni 1951 tillkallade sakkunniga, vilka antagit benämningen

1951 års skolstyrelscutredning.

15. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. II. Schalling förordnades att
vcrkstiilla den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14
oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 56). Över betänkandet ha yttranden
avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

352

16. den 30 juni 1945, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. in.
(508.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 354. Ånyo
anmäld den 23 februari 1951, därvid kungörelser utfärdades (SES nr 55—58,
63 och 64). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 6 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (15.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 278. Anmäld
och slutbehandlad den 3 januari och den 1 juni 1951.

18. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga,
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950: 48). Detta betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

19. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för översyn av riksheraldikerämbetets former för
organisation och finansiering.

20. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning angående tillsyn
över privatskolor för yrkesutbildning. Utredningen jämte förslaget äro föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Anmäld den 18 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande skolöverstyrelsens organisation.
De sakkunniga ha den 20 juni 1951 avgivit betänkande (SOU 1951:29).
Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

22. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951 inkommit
med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord. Förslaget är föremål för remissbehandling.

23. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

353

24. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
har statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor.

27. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 22 maj 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillgodoseende
av universitetets i Lund och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningars
i Lund behov av tomtmark jämte i ämnet väckta motioner. (215.)

Angående vissa tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 383.
Ärendet anmäldes ånyo den 29 juni 1950, varvid anbefalldes dels länsstyrelsen
i Malmöhus län att från länets landsting inhämta förklaring, huruvida landstinget
för sin del godkände visst förslag till avtal, dels ock skolöverstyrelsen att
i samråd med byggnadsstyrelsen inkomma med yttrande rörande det av Lunds
stad erbjudna områdets lämplighet som ny tomt för folkskoleseminariet. Den
18 november 1950 har länsstyrelsen inkommit med landstingets ovannämnda
förklaring och den 23 februari 1951 inkom skolöverstyrelsen med yttrande rörande
ny tomt för folkskoleseminariet. Anmäld och slutbehandlad den 9 mars
1951.

29. den 20 juli 1948, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning.
(443.)

Skrivelsen, som den 13 januari 1949 överlämnats från justitiedepartementet, har
den 21 maj 1951 återlämnats till justitiedepartementet. (Jfr punkten 69 under
justitiedepartementet.)

30. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1952 urs riksdag.

354

31. den 23 maj 1949, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

32. den 9 december 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (399.)

1 den förenämnda propositionen av år 1949 framfördes förslag till principbeslut
rörande löne- och pensionsreglering för präster. Återstående delar av detta löneoch
pensionsregleringsproblem ha anmälts i propositionen nr 156 till 1951 års
riksdag. Sedan riksdagen i skrivelsen nr 321 anmält sina beslut i anledning av
nämnda proposition, har Kungl. Maj:t dels den 29 juni 1951 utfärdat prästlönereglemente
(SFS nr 577) och dels den 20 september 1951 utfärdat tjänste- och
pensionsreglementen för präster (SFS nr 667 och 668). Förevarande skrivelse
är därmed slutbehandlad.

33. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(8.)

Anmäld den 28 april, den 5 och den 26 maj samt den 2, 16 och 29 juni 1950
samt den 8 juni 1951. Den 28 april 1950 utfärdades tre kungörelser (SFS nr
137—139), den 2 juni 1950 sex kungörelser (nr 227, 230, 232, 322, 323 och 393)
samt den 8 juni 1951 en kungörelse (SFS nr 541). Den av riksdagen under punkten
214 begärda utredningen angående ändring av gällande bestämmelser om
statsbidrag till anordnande av skolmåltider samt den av riksdagen under punkten
229 begärda utredningen angående statsbidragsformerna för skollokaler
m. m. äro alltjämt beroende på Kungl. Majtts prövning.

34. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(294.)

Punkten 7 anmäld den 2 juni 1950. Punkterna 1—4, 6 och 8 anmälda den 16
juni 1950. Punkten 5 anmäld den 13 oktober 1950 och den 9 mars 1951. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

35. den 26 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande statsbidrag till avlönande av övningslärare m. m. (298.)

Anmäld den 10 augusti 1950, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 479),
samt den 8 juni 1951, varvid två kungörelser utfärdades (SFS nr 539 och 556).
Ånyo anmäld den 20 september 1951, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr
631). Ärendet är därmed slutbehandlat.

36. samma dag, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Punkten 14 (gallring av visst arkivmaterial) anmäld och slutbehandlad den

2 februari 1951. Punkten 15 (Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning)
delvis anmäld den 9 februari och den 9 mars 1951. Ärendet är i viss del
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 2 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

355

ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång
vid allmänna läroverk. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1951.

38. den 7 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i
ämnet väckta motioner. (403.)

Anmäld den 13 februari och den 29 juni 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
(404.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1951.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner. (411.)

Skrivelsen har den 27 oktober 1951 överlämnats från civildepartementet. I vad
på ecklesiastikdepartementet ankommer^r ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 17 under civildepartementet.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 13, 16, 17, 28, 29, 32, 34, 35 och
37—39 omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 324 och 1951
s. 385. Kungl. Maj:t har i anledning av skrivelse från riksdagen (se bilaga II
punkt 38) den 20 september 1951 tillkallat sakkunniga för att utreda frågan
om behovet av åtgärder för att förbättra avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen.
Det under denna punkt berörda spörsmålet, vilket omfattas av
nyssnämnda sakkunnigas uppdrag, torde med hänsyn härtill ej längre behöva
redovisas särskilt.

2. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—-30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 324 och 1951
s. 385. Sedan kungörelse utfärdats den 8 juni 1951 (SFS nr 395) angående förvaltningen
av kronans fisken, är ärendet slutbehandlat.

3. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m.
(207.)

356

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 325 och 1951
s. 385. Sedan 1948 års iivsmedelslagstiftningssakkunniga den 26 september 1949
avgivit betänkande i ämnet, har Kungl. Maj:t i en den 2 februari 1951 dagtecknad
proposition, nr 63, framlagt förslag till livsmedelsstadga m. m.

5. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Skrivelsen har överlämnats till naturskyddsutredningen. Sedan utredningen i
december 1950 avgivit betänkande (SOU 1951:5), är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning såvitt
rör förvaltningen av vissa lägenheter i Jämtlands län.

7. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades
tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning
angående naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. (Jfr ärendet
under punkten 9 här nedan.) Sedan utredningen i december 1950 avgivit
betänkande (SOU 1951:5), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 326 och 1951
s. 386. Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har den 9 juni 1950 erhållit
i uppdrag att verkställa utredning rörande den i motionen berörda frågan. Skrivelsen
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 25
juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(3!6.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 386. Anmäld
den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla
högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående
naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Sedan utredningen
i december 1950 avgivit betänkande (SOU 1951:5), är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (225.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 327 och 1951
s. 386. 1949 års jaktutredning har den 11 november 1950 avgivit betänkande
(SOU 1950: 40), vari framlägges förslag till ändring av ifrågavarande lagrum.
Sedan lag i ämnet utfärdats den 1 juni 1951 (SFS nr 290), är ärendet slutbehandlat.

11. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

357

12. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Skrivelsen har överlämnats till 1949 års växtskyddsutredning för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget. Sedan
utredningen avgivit betänkande i ämnet den 2 november 1951, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1950 s. 327 och 1951
s. 387. 1949 års jaktutredning har i betänkande den 11 november 1950 (SOU
1950: 40) framlagt förslag avseende vissa delar av utredningsuppdraget.

14. den 5 juli 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Anmäld den 22 september 1949, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla högst fem sakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag angående utformningen av den skogliga statistiken. Utredningsmän tillkallades
samma dag. Utredningen avvaktas.

15. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer har ärendet under punkten 13,
märkning av kött och skinn av dödat villebråd, överlämnats till 1949 års jaktutredning,
som i betänkande den 11 november 1950 (SOU 1950:40) framlagt
förslag i ämnet. Sedan kungörelse utfärdats den 1 juni 1951 (SFS nr 224), är
ärendet slutbehandlat. Punkten 29 i skrivelsen, förvaltning och utbetalning av
fiskeavgiftsmedel, har anmälts den 15 oktober 1948, varefter fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök den 20 april 1950 inkommit med anbefalld utredning. Tilllika
har remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 9 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

Skrivelsen handlägges i jordbruksdepartementet i vad densamma föranletts av
väckta motioner om kollektiv restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts
vid yrkesmässigt bedrivet fiske, och har delvis anmälts i IX. ht. 1951 p.
152. Skrivelsen är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2 och 10 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.

358

Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan
och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1947:31). Anmäld den 3 januari 1949 (X. ht. s. 27), den 4 januari 1950
(X. ht. s. 29 och 32) och den 3 januari 1951 (X. ht. s. 16). Kungörelser ha utfärdats
dels den 8 september 1950 om stipendier åt elever vid navigationsskolorna
(SFS nr 500), dels ock den 10 november 1950 angående vissa ändringar i
stadgan den 19 juni 1931 (nr 272) för navigationsskolorna i riket och befälsförordningen
den 12 juni 1936 (nr 315) m. m. (SFS nr 569). Ärendet är i vissa:
delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282 och
1940 s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat
tjänst. Den 28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen)
ha den 21 september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950: 33). Den 23 november 1951 har Kungl. Maj:t bemyndigat
chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att utarbeta
slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring. Sakkunniga ha tillkallats
den 5 december 1951.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års
sjömanskommitté. Utredningsarbetet pågår.

4. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
3 här ovan.)

5. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Den
28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den 21
september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950: 33). Den 23 november 1951 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för
handelsdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att utarbeta slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring. Sakkunniga ha tillkallats den 5 december
1951. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret

359

1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och
1946 s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen
begärda utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den
27 maj 1946 avgivit bctänkanden i ämnet (SOU 1946:22 och 40).. Med utgångspunkt
från vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria angående åtgärder ägnade att
främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Ärendet är alltjämt, såvitt
avser punkten 44, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anskaffande
av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945, den
17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och den
15 oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat uppdrag
åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning av
frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående isbrytningens
ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948:31). Med överlämnande
av bland annat nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den
23 juli 1948 åt kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhet. — Ärendet
är i vad det avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat
genom beslutet den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6, p. 3). Kommerskollegium
har i skrivelse den 8 september 1950 framlagt vissa förslag^ rörande
isbrytarverksamhetens främjande. Ärendet är i dessa delar beroende pa Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda.

9. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.

(452.) . o „

Genom beslut den 14 september 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1938 ars arbetarskyddskommitté
att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet ombord
å fartyg. Kommittén har den 29 december 1950 avgivit betänkande om
arbetarskyddet ombord å fartyg och om tillsynen å detta arbetarskydd (stencilerat).
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr X. ht.
1952 p. 4.)

10. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och

360

avgiva förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. De sakkunniga
(1946 års stenindustriutredning) ha den 22 september 1949 avgivit betänkande
med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien
(SOU 1949:44). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Sedan kommerskollegium, efter uppdrag, den 18 april 1950 inkommit med utredning
i ämnet, har Kungl. Maj:t den 26 maj 1950 förordnat, att utredningen
skulle överlämnas till nyetableringssakkunniga att av de sakkunniga tagas i beaktande
vid fullgörande av dem meddelat uppdrag. De sakkunniga ha den 20
september 1951 avgivit betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig
konkurrensbegränsning (SOU 1951:27 och 28). Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare in. m. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande skooch
garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års skoutredning)
ha den 28 augusti 1951 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1951: 38). Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om centralisering
och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års försäkringsutredning)
ha den 15 juni 1949 avgivit dels ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet,
dels ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m.
(SOU 1949: 25 och 26). Anmäld i propositionen nr 220 den 6 april 1950. Utredningsarbetet,
som ännu icke är avslutat, skall enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19
januari 1951 vila tillsvidare.

15. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I vad skrivelsen
avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles organiseras
är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 4 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens
skeppsprovningsanstalt m. in. (287.)

Anmäld den 27 augusti och den 12 november 1948 samt den 22 juni 1951. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

361

17. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 15 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Den 29 juni 1946 tillkallade utredningsmän (1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning) ha den 19 maj 1949 avgivit betänkande
angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (SOU 1949:18).
Anmäld den 3 januari 1951 (X. ht. s. 77—81). Ärendet är i viss del alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr prop. nr 130 till 1950 års
riksdag.)

21. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk. (453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

22. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

23. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949 samt den 17 februari och den 26 maj 1950. Skrivelsen är där -

362

med slutbehandlad utom beträffande punkterna 37 och 76, punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka
lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om
formerna för medlens fördelning. Utredningsmän tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond). Utredningsarbetet pågår.

24. den 4 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/4S till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation m. m. (273.)

Anmäld den 25 februari 1949 och den 29 juni 1951. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

25. den 10 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av
byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 17 här ovan.)

26. den 18 juni 1947, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. in.
i Skåne. (401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948, den 9 september 1949 samt den 18 augusti och den 15 december 1950.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

28. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Majd dåvarande statsrådet Koch att
tillkalla högst tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag
i frågan om elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden.
Den 15 augusti 1947 tillkallade utredningsmän (1947 års elbranschkommitté) ha
den 22 februari 1950 avgivit betänkande angående den svenska elbranschens
kapacitet och konkurrensförhållanden (SOU 1950:10). Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

29. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och lotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Majd den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i
ämnet. Utredningsmän tillkallades den 21 februari 1948 (1948 års lotskommitté).
Kommittén har i skrivelse den 7 februari 1951 framlagt förslag om införande
av tillfällig lotsavgift. Anmäld i propositionen nr 119 den 9 mars 1951. Utredningsarbetet
fortgår.

363

30. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga åtgärder
ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angående Sveriges
handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 och den 24 januari
1950 avgivit betänkanden angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m.
(Del I SOU 1949:57 och Del II SOU 1950:9). Anmäld i propositionen nr 152
till 1950 års riksdag (jfr X. ht. 1950 s. 133). Utredningen har beslutat att tillsvidare
nedlägga sitt arbete.

31. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

32. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare, inom folkhushållningsdepartementet vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelsen 1949 s. 307. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angåen de

Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO).
(90.) . .. .

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap i Internationella
handelsorganisationen (ITO). (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1951.

35. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1950/51 under
statens allmänna fastighetsfond och fonden för statens aktier, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (109.)

Anmäld den 5 och den 12 maj 1950 samt den 12 januari 1951. Ärendet är i viss
del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen. (110.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 26 maj 1950, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Anmäld, såvitt avser § 33 i revisorernas berättelse, den 22 september 1950, varvid
riksräkenskapsverket anbefalldes att efter utredning inkomma med förslag
till höjning av avgifterna för registrering av anmälningar till handels- och för -

364

eningsregistren (jfr X. ht. 1951 p. 84), samt den 30 november 1951, varvid kungörelse
angående ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 15 december 1911 (nr
135) om föreningsregistrens förande m. m. utfärdades (SFS nr 728). (Jfr X. ht.
1952 p. 87.) Skrivelsen är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande.

38. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörsvetenskapsakademien.

39. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning, varvid
skrivelsen överlämnades till Södra Sveriges skogsindustriutredning för att
av utredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 24, 34 och 37 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. 1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit
betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU
1951:34), vilket är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten
38.)

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande inom statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet under
punkten 44.)

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 317 och 1950
s. 334. Lönekommittén för kust- och gränsbevakningen har den 14 juni 1950
avgivit betänkande med förslag angående löneställningen för kust- och gränsbevakningspersonalen
vid tullverket, vilket betänkande är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

365

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 mars 1946 tillkallade sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen
(1946 års kommunallagskommitté).

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350 med hänvisning.
Frågan har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december
1950 avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951:8), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 17, 18 och 45.)

8. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 318 med
hänvisning samt 1949 s. 368. 1948 års livsmedelssakkunniga ha den 26 september
1949 avgivit betänkande med förslag till livsmedelsstadga (SOU 1949: 43). Kungl.
Maj:t har den 2 februari 1951 avlåtit proposition (nr 63) till riksdagen med
förslag till livsmedelsstadga m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Hälsovårdsstadgans
bestämmelser om åtgärder mot väggohyra överses för närvarande
av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. (Jfr ärendena under punkterna 25 och
56.)

10. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22
september 1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets
städer m. m. (Jfr ärendet under punkten 19.)

11. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, har ärendet överlämnats till de sakkunniga för
anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m., som numera avgivit betänkande
(SOU 1951:47).

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

366

13. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m.

att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

14. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 335. Anmäld
den 13 januari 1950, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med
chefen för centrala värnpliktsbyrån utarbeta en plan för bearbetning ur socialmedicinska
synpunkter av vid inskrivningsförrättningarna inhämtade uppgifter.
Medel för en provbearbetning av inom byrån befintliga uppgifter från 1947 års
inskrivningsförrättningar ha vidare anvisats.

15. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
bestämmelserna om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

16. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948: 14), vilken efter remissbehandling är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 maj 1938, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december 1950 avgivit
betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU 1951: 8),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 7, 18 och 45.)

18. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
om statspolisens ställning har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30
december 1950 avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation
(SOU 1951:8). Detta betänkande är efter remissbehandling föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7, 17 och 45.)

19. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 septem -

367

ber 1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan. (Jfr ärendet
under punkten 10.)

20. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Redogörelse
för hittills uppnådda resultat av där angiven försöksverksamhet rörande
sambandet mellan kost och tandsjukdomar har lämnats senast i 1951 års statsverksproposition
(XI. ht. s. 253—257). Den 4 juni 1948 uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att i samråd med lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm
fullfölja utredningen rörande inrättande av ett statens odontologiska laboratorium
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i ämnet. Den 30 oktober
1951 har medicinalstyrelsen avgivit begärd utredning, vilken är föremål för
remissbehandling.

21. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda
dag utfärdades därvid ett reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning
rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. Betänkanden
i ämnet ha avgivits av dels ortoped- och vanförevårdssakkunniga
den 28 augusti 1948 angående ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU
1948: 41) och dels 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
den 8 november 1948 angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilka betänkanden efter remissbehandling äro föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324. Utredningsarbetet
pågår.

25. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med
hänvisning. 1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit
betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26), vilket
betänkande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vissa frågor om kontroll
av vattenledningsvatten övervägas av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 9 och 56.)

368

26. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket efter slutad remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Majrts prövning.

28. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Den 13 maj 1948 avgav 1943 års sockersjukutredning betänkande angående
sockersjukvården i riket (SOU 1948: 33), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med frågan om tillhandahållande
av kostnadsfria och rabatterade läkemedel.

29. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Ärendet är i viss del föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

30. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Skrivelsen
har överlämnats till socialdepartementet för handläggning. (Jfr punkten 24
under socialdepartementet.)

31. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

32. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

33. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
har den 23 december 1949 avgivit förslag i ämnet, vilket efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

369

34. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 371. De sakkunniga
för fria sjukhusvården ha den 7 mars 1951 avgivit betänkande angående
fri sjukhusvård (stencil), vilket är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet
under punkten 50.)

35. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj :t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund,
m. in. och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. I övrigt är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt socialvårdskommittén
att verkställa utredning om understöd åt hemmavarande anhöriga till
den som internerats på alkoholistanstalt. Socialvårdskommittén har i april 1950
avgivit betänkande med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m.
(SOU 1950:11), vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj ds prövning.

38. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
in. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SÖU 1951:34), vilket
betänkande är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten 1.)

39. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Statens sakrevision har med skrivelse den 18 december 1950 överlämnat en promemoria
angående kostnaderna för specialitetskontrollen. Skrivelsen anmäldes
den 29 juni 1951 och kungörelse utfärdades om ändring i kungörelsen den 15
juni 1934 (nr 306) angående handel med farmaccvtiska specialiteter (SFS nr
555). Ärendet är därmed slutbehandlat.

40. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet är, såvitt inrikesdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(länsstyrelsernas kostnader för bokbindning).

24 — Juatitieovibudsmannens ävibctsberättehe till 1062 ars riksday.

370

41. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän
m. in. (471.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 373. Ärendet
är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Utredningsarbetet inom 1947 års psykopatvårdsutredning
pågår. (Jfr ärendet under punkten 52.)

43. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947 avgivit
betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948:17), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. På grundval av ett inom inrikesdepartementet i anslutning
till kommittéförslaget i oktober 1950 utarbetat förslag till vissa administrativa
bestämmelser angående sjuksköterskeutbildningen har den 22 juni
1951 utfärdats kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 28 juni 1935
(nr 431) med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
(SFS nr 506). Vidare har kommittén dels den 9 augusti 1949 avgivit betänkande
angående högre utbildning av sjuksköterskor m. in., vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, dels ock den 12
oktober 1951 överlämnat betänkande angående specialutbildning av sjuksköterskor
(SOU 1951:33), vilket betänkande är föremål för remissbehandling.

44. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning. (Jfr ärendet
under punkten 3.)

45. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans
med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet har övervägts av 1948 års polisutredning, som den 30 december 1950
avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU
1951: 8), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7, 17 och 18.)

46. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstalter)
är alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 44
under socialdepartementet.)

47. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr punkten 45 under socialdepartementet.)

48. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

1946 års sinnesslövårdsutredning har den 22 december 1948 avgivit betänkande

371

angående sinnesslövårdens omorganisation (SOU 1949:11), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Enligt den 17
februari 1950 lämnat bemyndigande har chefen för inrikesdepartementet tillkallat
sakkunniga för utredning av frågan om tillsynen över bland annat anstalter
för vård av sinnesslöa barn. Dessa sakkunniga (tillsynskommittén) ha den
19 april 1951 avgivit betänkande angående tillsyn över anstalter för sinnesslöa,
fallandesjuka och vanföra i allmänhet samt för psykopatiska och nervösa barn
(stencil), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

49. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (559.)

Ärendet har övervägts av de sakkunniga för fria sjukhusvården, vilka den 7
mars 1951 avgivit betänkande angående fri sjukhusvård (stencil), vilket betänkande
är föremål för remissbehandling. (Jfr ärendet under punkten 34.)

51. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, har den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård
m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1947 års psykopatvårdsutredning. Utredningsarbetet
pågår. (Jfr ärendet under punkten 42.)

53. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
vilar fr. o. m. den 15 mars 1951 tillsvidare enligt beslut av Kungl.
Maj:t den 9 mars samma år.

54. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

55. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194.)

Ärendet är under behandling inom inrikesdepartementet.

372

56. samma dag, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté.
(Jfr ärendena under punkterna 9 och 25.)

57. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 305 och
1950 s. 341. Punkten 9 angående distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet
(jfr XI. ht. 1951 s. 219) ävensom punkten 13 i vad avser vissa inkomster å
anslaget för allmänna val är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 26 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa anslag för budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen m. m.
(317.) .

Anmäld och delvis slutbehandlad den 2 juni 1950. Kungl. Maj:t har den 26
januari 1951 godkänt avtal med Stockholms stad och län rörande fördelningen
av driftkostnaderna vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

59. den 31 maj 1950, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 21 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 7 december 1950, i anledning av väckt motion angående överlåtelse
till Salabygdens fornminnesförening av vissa Salberga sjukhus tillhöriga
områden vid Väsby kungsgård. (407.)

Anmäld den 8 juni 1951, varvid medicinalstyrelsen anbefalldes att avgiva utlåtande
över skrivelsen. Sedan medicinalstyrelsen i september 1951 avgivit utlåtande
över skrivelsen, är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

62. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ytterligare åtgärder
för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets glest bebodda
nordliga trakter. (408.)

Anmäld den 16 februari 1951, varvid uppdrogs åt flygförvaltningen att verkställa
utredning rörande möjligheterna att använda helikopterflyg för att vid behov
bispringa befolkningen i landets glest bebodda nordliga trakter.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 30, 39 och 58 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

11. Civildepartementet.

, Riksdagens skrivelse

1. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

373

Beträffande ärendet under punkten 6 (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna) har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att taga under övervägande frågan om en avveckling av anmärkningsarvodet
till advokatfiskalerna vid hovrätterna.

2. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 342. Anmäld
och slutbehandlad den 30 november 1951.

Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) har i
huvudsak avgjorts genom utfärdandet av kungörelsen den 30 juni 1947 (SFS
nr 436) angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens
tjänst. Beträffande vissa personalgrupper har ärendet behandlats i 1944 års
personalutrednings betänkande angående reglering av anställningsförhållandena
för viss civil personal inom statsförvaltningen, del II (SOU 1947: 58), vilket betänkande
för fortsatt beredning överlämnats till 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i
ämnet, ha yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet har därefter överlämnats till 1951 års pensionsutredning.

6. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

I anslutning till ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten
övertagna familjepensionskassor) har verkställts undersökning beträffande
möjligheterna att bereda ifrågavarande befattningshavare anställning i statens
tjänst. Tre av de i ärendet avsedda sju befattningshavarna ha antagits i statstjänst.
Av övriga fyra befattningshavare har en uppnått pensionsåldern och tre
befunnits på grund av sjukdom eller annan anledning icke böra tagas i anspråk
för arbete i statstjänst. Anmäld och slutbehandlad den 30 november 1951.

7. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 402. Ärendet
har överlämnats till 1951 års pensionsutredning.

374

8. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning angående likalönsprincipens
tillämpning inom statsförvaltningen.

9. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944— den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 403.

10. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

11. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 403. Sedan
1948 års pensionsålderskommitté den 29 december 1950 avlämnat betänkande
med utredning och förslag rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst, m. m. (stencilerat) samt yttranden häröver inhämtats, har
ärendet anmälts den 30 mars 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 7 maj 1949, i anledning av väckt motion angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten anställda arbetares
tjänsteårsberäkning för pension. (189.)

Sedan utlåtande i ärendet inhämtats från statskontoret, har inom civildepartementet
upprättats en promemoria, vilken remitterats till ett antal myndigheter
för yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 2 december 1949, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
dyrortssystemet m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen.
(389.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 404. Sedan
1950 års dyrortssakkunniga den 10 januari 1951 avgivit betänkande angående
principerna för dyrortsgrupperingen (SOU 1951: 7) och yttranden häröver inhämtats,
har ärendet anmälts den 9 mars 1951. Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer m. m. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

15. den 25 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (385.)

Frågan har behandlats i 1951 års statsverksproposition (se Bil. 2: Gemensamma
frågor s. 45). Ärendet är därmed slutbehandlat.

375

16. den 7 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna, jämte
i ämnet väckta motioner. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

18. den 13 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. ni. — i den del propositionen hänskjutits
till jordbruksutskottet — jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1951.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 3, 6, 11 och 13—18 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

376

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som Tios Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1951 ock
vari under år 1951 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Finansdepartementet.)

2. 1939 den 30 december (nr 74-4-), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

3. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

4. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

5. 1942 den SO december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

6. 1943 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i
allt vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar
eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller
tjänsten.

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 344. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

377

7. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande
i gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande
s. k. erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut
tillhöriga fastigheter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

8. IS-JA den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 344. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

9. 194-5 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Skrivelsen har den 18 juni 1951 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.
(J ustitiedepartementet.)

10. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

11. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningens arbete har ännu icke slutförts. (Justitiedepartementet.
)

13. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår
till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1948 den 18 september (nr 452 och 637), angående ytterligare åtgärder
för ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

378

15. 19/8 den 29 oktober (nr 36//19/6), angående enhetliga bestämmelser rörande
de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är föremål för
övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

16. 19/8 den 30 oktober (nr 295/19/5), angående förtydligande av det i 32 §
lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt intagna stadgandet om utdömande
i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass.

Lag i ämnet utfärdades den 1 juni 1951 (SFS nr 290). (Jordbruksdepartementet.
)

17. 19/8 den 1 december (nr 803/19/6), angående ändring av bestämmelserna
i 60 § utsökningslagen om delgivning i vissa fall av underrättelse om
sökt utmätning.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 346. I en
den 19 januari 1951 dagtecknad proposition, nr 29, framlade Kungl. Maj:t för
riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.
Sedan riksdagen antagit det med nämnda proposition framlagda lagförslaget,
har Kungl. Maj:t den 2 mars 1951 låtit utfärda lag i ämnet (SFS nr 111). (Jfr
ärendet under punkten 5 i bilaga II.) (Justitiedepartementet.)

18. 19/9 den 30 april (nr 36//19/8), angående ersättning till C. J. Larsson
och E. Larsson för vissa från dem tillgripna penningmedel, som omhändertagits
hos två för brottet häktade personer men med fångvårdsmyndighets
medgivande disponerats av dem under häktningstiden.

Genom beslut den 2 februari 1951 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till i ärendet
föreliggande särskilda omständigheter, tillerkänt E. Larsson och C. J. Larssons
stärbhus ersättning med tillhopa 1 000 kronor. (Justitiedepartementet.)

19. 19/9 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 407. Utredningsarbetet
pågår inom de sakkunniga för översyn av gällande bestämmelser
om tidningen Polisunderrättelser m. m. (Inrikesdepartementet.)

20. 19/9 den 11 november (nr 553/19/8), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

21. 19/9 den 12 december (nr 692/19/7), angående åtgärder för åstadkommande
av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

22. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Skrivelsen har den 13 juli 1951 överlämnats till lagberedningen för att tagas
i beaktande vid fullgörande av beredningens uppdrag. (Justitiedepartementet.)

379

23. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Skrivelsen har den 18 juni 1951 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.
(Justitiedepartementet.)

24. 1950 den 23 december (nr 316), angående upphävande av skyldigheten
för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar.

Den 8 juni 1951 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse om upphävande av
kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 316) angående avlämnande av förteckningar
över häktade, fångar och tvångsarbetare, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1951
(SFS nr 381). (Justitiedepartementet.)

381

Sakregister

till justitieombudsmannens ämbetsberättelser
åren 1943—1952.

Tecknet * vid sidhänvisning utmärker, att ärendet endast innehåller
vid inspektion gjorda iakttagelser.

Adoption: Skyldighet för domstol att i adoptionsärenden höra föräldrar och
barnavårdsnämnd. 43: 94*.

Se även Medborgarskap.

Aga: Se Alkoholist; Tvångsarbetsanstalt.

Akter i mål och ärenden vid domstol. 49 : 244*; 50:226*.

Aktiebolag: Se Firmateckning.

Alkoholist:

Utomhusvistelse vid disciplinstraff i alkoholistanstalt samt avskaffande av
prygel och aga därstädes. 44:187.

Förutsättningarna för en persons intagande å allmän alkoholistanstalt. 51:178.
Tillhandagående åt alkoholist med anskaffande av alkoholhaltiga drycker
under transport till alkoholistanstalt. 52: 8.

Se även Anhållande; Misshandel.

Allmän handling:

Allmän handling eller icke? 52: is2.

Generellt beslut om hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden.
44: 79.

Tillhandahållande av i myndigheters personalakter befintliga uppgifter om
tjänstemän ådömda bestraffningar. 45:136.

Tidpunkten för skyldigheten att tillhandahålla allmän handling. 46 : 232 ; 51:60.
Vägran att tillhandahålla allmän handling. 43:05; 45:9; 52:132, 179.
Tillhandahållande åt förvarad av protokollen i det mål, vari förordnats om
hans intagande å vårdanstalt. 44: 87.

Anhållande:

Anhållen persons rätt att sammanträffa med sin försvarare. 44: iis.

Dröjsmål med beslut i fråga om anhållen persons häktande eller lösgivande.
44: so.

Frågor om olaga anhållande av misstänkt. 44: 8; 50:42; 51:42.

Fråga om obehörigt anhållande av alkoholist. 46:121.

Se även Ejtcrlysning; Kvarhållande; Liggare över anhållna; Misshandel.
Anslag å rättens dörr. 44:175*.

Arhetshem: So Handräckning.

382

Arkiv: Domstolsarkiv. 43:129.

Arkivfotografering av fastighetsböcker. 50:186.

Arrestlokal:

Tänd belysning nattetid i förvaringsrum för anhållna. 44:120.

Utredning rörande beskaffenheten av arrestlokalerna i riket. 51:250.

Arvode: Se Ersättning.

Arvsfonden: Vård och underhåll av arvlåtares gravplats. 44: 165.

Arvsskatt: Prövning vid inregistrering av bouppteckning om eftergivande av
arvsskatt. 46:190.

Avhysning: Vägran att låta av hyresgäst befullmäktigat ombud närvara vid
vräkningsförrättning. 48: 93.

Avkomsträtt: Se Exekutiv auktion.

Bedömningsnämnden: Se Tvångsmedel.

Befogenhet; Överskridande av befogenhet:

Obehörigt åläggande för jordägare att avhjälpa vanhävd. 45:118.
Ovidkommande uttalande vid bestyrkande av uppgift för erhållande av fri
rättegång. 45:155.

Obehörig påverkan av domare å särskild förundersökare i brottmål. 46:18.
Opåkallad utredning rörande omständigheterna vid sinnesundersökning av
tilltalad. 46:201.

Kungörande i tidning att vissa personer anmälts till åtal för ordningsförseelse.
48:36.

Obehörig behandling från administrativ myndighets sida av tvistigt rättsförhållande
mellan enskilda. 49:38; 52:179.

Uppställande av obehörigt villkor för erhållande av statsbidrag och lån hos
egnahemsnämnd. 52:87.

Meddelande i lokal ordningsstadga av särskilda bestämmelser i fråga om förhållande,
som är i lag eller författning reglerat. 52:233.

Se även Bensinransonering; Fångvårdsanstalt; Tvångsmedel; Åldersgräns.

Behörighet: Fråga huru domares behörighet att utfärda kallelse till inställelse
i rättegång skall styrkas. 49:167.

Se även Domförhet; Domstols behörighet.

Bensinransonering: Befogenheten av kontroll, som skett genom avläsning av
bils vägmätare. 50:114.

Beslag:

Underlåtenhet

1) att bringa verkställt beslag till rättens kännedom. 44:36.

2) att efter hävande av beslag återlämna beslagtagen egendom. 44:36.

3) att upprätta protokoll rörande beslag; oriktigt protokoll angående sådant.
44: 36.

4) att taga i beslag penningar, som åtkommits genom brott. 50:166.

Rätta förfarandet vid omhändertagande av egendom, som avhänts någon

genom brott. 50:58.

Se även Varuutförsel.

383

Beslut i underrätt. 50:232*.

Betalningsföreläggande: Se Lagsökning.

Bevisning:

Avvisande av bevisning. 43:67.

Styrkt mantalsskrivningsort? 44: i4i.

Fråga om styrkt behörighet för firmatecknare. 51:152.

Biträde: Se Ombud.

Blodundersökning: Lämplig tidpunkt för blodundersökning till utrönande av
faderskap. 43: lss.

Se även Rattfylleri.

Bodelning: Förfarandet vid behandling av till domstol ingiven gemensam bodelnings-
och bouppteckningshandling. 50:84.

Borgenär sförteckning: Se Exekutiv auktion.

Bouppteckning:

Granskningsskyldigheten vid registrering. 44:173*.

Utfärdande av kungörelse vid registrering. 44:174*.

Se även Arvsskatt; Bodelning.

Byggnadsplan: Länsstyrelses behandling av ärenden angående byggnadsplan.
52:227.

Bötesf örvandling:

Förvandling av bötesstraff

1) då en gjord avbetalning avser flera bötesstraff. 44:128.

2) då den bötfällde blivit sinnessjuk. 48:62.

Processuella bestämmelser. 50:228*.

Bötesindrivning: Förfarandet vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår
till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter. 48:168.

Dagbok:

Sådan bok

1) i inskrivningsärenden. 44:148, 174*.

2) rörande förlagsinteckningar och inteckningar i jordbruks^ventarier.
44:174*.

3) i konkurser. 44:174*.

4) i lagsöknings- och handräckningsärenden. 44:175*.

5) i mål och ärenden vid domstol. 49 : 244*; 50 : 226*.

Dagsböter: Dagsbotsbeloppets bestämmande till minimum. 44:169*.

Delgivning i rättegångsmål. 49 : 237*.

Se även Konkurs; Mantalsskrivning; Stämning; Utmätning.

Deposition:

Utbetalning av hos överexekutor deponerat hyresbelopp. 45:144.
Underlåtenhet att diarieföra denuntiation om verkställd överlåtelse av hos
länsstyrelse deponerade medel. 47:35.

Diarieföring av inkomna handlingar hos bostadsstyrelscn. 52:179.

384

Dispositivt eller indispositivt tvistemål: Se Umgänge med barn.

Dom:

Bristfällig motivering i domar. 44: lss*.

Nya RB:s bestämmelser om domar. 49 : 242*; 50:228*.

Domar i förenklad form. 50 : 230*.

Dombok: Underlåtenhet att iakttaga föreskrifter om vissa anteckningar i dombok.
44:167*.

Domförhet:

Domförhet i boskillnadsmål. 44:170*.

Tingsnotaries behörighet såsom ordförande i häradsrätt. 49:64.

Domkapitel: Rättegångsmål eller icke? 45:113.

Domsagoreglering i

1) Värmlands län. 43: iso.

2) Västerbottens län (utlåtande). 46 : 236.

Domstols behörighet:

Prövning i hovrätt av fråga, som ej hänskjutits till domstolens avgörande.
43: H8.

Domkapitel eller allmän domstol rätt forum? 45:113.

Fråga om forum i mål om ansvar enligt lagen med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. 46 : 203.

Domstolsdräkt: (utlåtande) 49:201.

Dödande av förkommen handling:

Anteckning i fastighetsbok. 43:131.

Oriktig lagtillämpning. 44: iso*; 48:74.

Dödförklaring av person, som befunnit sig ombord å fartyg som förlist. 46:167.

Efterlysning av häktad eller anhållen. 50:isi.

Enskilt anspråk: Åklagares skyldighet att i samband med åtal föra talan om

enskilt anspråk. Återkallelse av sådan talan. 52:137.

Ersättning:

Prästs skyldighet att avgiftsfritt besvara frågor från särskild förundersökare
i brottmål och lämna upplysningar ur kyrkoböckerna till enskild person.
51:91.

Fråga om rätt för utmätningsman att betinga sig arvode för översändande
till utmätningssökande av slutredovisning. 51:152.

Förskott å vittnesersättning. 43:129.

Fråga om höjd traktamentsersättning till vittnen i brottmål och vissa andra
mål. 43:130.

Exekutiv auktion:

Upptagande av avkomsträtt i borgenärsförteckning. 43: so.

Fråga om köpare av exekutivt såld fastighet rätteligen fullgjort sin betalningsskyldighet.
44:121.

Kostnaderna vid exekutiv försäljning av fast egendom i stad. 49:208.

Felaktig kungörelse om exekutiv auktion. 51:ii9.

385

Expedition:

Dröjsmål med utfärdande av gravationsbevis. 44:73.

Försummad expedition

1) av domstolsutslag och vissa uppgifter till myndigheter. 44: no*.

2) av domstolskungörelser. 44: m*.

Expeditionslösen:

Skyldighet

1) för målsägande att lösa expedition. 43:92.

2) att lösa expedition, då medpart åtnjuter fri rättegång. 43:125.

3) för kronan att erlägga lösen vid utsökande av betalning ur fast egendom
av kronans däri intecknade fordran. 50:75.

Fråga om avgiftsfria expeditioner för kommunala tjänstemän. 44:177.

Fartyg:

Tillämpningen av lagen om tillsyn å fartyg i fråga om

1) brister i skrov, utrustning och bemanning. 52 : 202.

2) fordran på passagerarfartygscertifikat. 52 : 238.

Fast egendom: Möjligheten till förhandsprövning av ansökning om tillstånd
att förvärva fast egendom samt rätten att vid sådan ansökning foga fångeshandling
allenast i avskrift. 47:183.

Fastighetsskatt: Se Skatte debitering.

Fattigvårdsmål: Se Processledning.

Firmateckning: Befogenheten för suppleant i aktiebolags styrelse att teckna
bolagets firma (äldre rätt). 48:89.

Se även Bevisning.

Forum: Se Domstols behörighet.

Frihetsstraff:

Brutet dagatal vid strafftidsberäkning. 43:78.

Felaktig beräkning av strafftid. 44:139; 45:163; 52:45.

Ändringar i lagen den 24 mars 1916 ang. verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff (utlåtande). 44:176.

Verkställighet av frihetsstraff mot den, som hålles häktad för annat brott.
45:68; 48:102.

Underrättelse till häktningsdomstolen om sådan verkställighet. 52 : 262.

Förfarandet vid meddelande av föreläggande att för undergående av frihetsstraff
inställa sig å fångvårdsanstalt. 47:97.

Förfarandet då verkställbar dom icke företes vid införpassning till fångvårdsanstalt
av icke häktad person. 48:113.

Fånges rätt till brevväxling. 50:54.

Missförhållanden vid verkställighet av straffarbete och fängelse i sluten anstalt.
51:261.

Fri rättegång:

Vissa frågor då av parter med gemensam talan någon beviljats fri rättegång.
43:125.

Boken över personer, som åtnjuta fri rättegång. 44:171*.

Fråga huruvida den, som förordnats till god man i mal om äktenskaplig
börd, bort förordnas till rättegångsbiträde. 48:120.

2g — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1952 års riksdag.

386

Fullföljdshänvisning:

I mål om äktenskaplig börd. 44: no*.

Enligt nya RB. 49:243*.

Fylleri: Se Spritförtäring.

Fångförteckning: Upphörandet av skyldigheten att avlämna sådan. 51: 239.

Fångvårdsanstalt: Enskild ledamots av anstaltsnämnd befogenheter. 49: 92.
Se även Frihetsstraff; Ungdomsfängelse.

Förargelseväckande beteende: Se Ordningsstadgan för rikets städer.
Förberedelseförfarandet vid underrätt. 49 : 238*.

Föreningsrätt: Kränkning därav. 48:185; 49: 233.

Förfogandelagen: Tillämpningen i visst fall av denna lag. 47:159.
Förmyndare:

Tillstånd till försäljning av eller inteckning i omyndigs fasta egendom. 44:173*.
Försummad övervakning av förmyndarvården. 47: 22.

Förmynderskapsbok. 44:172*.

Försvarare: Fråga om den misstänkte själv utsett försvarare eller om offentlig
sådan skall förordnas. 51:157.

Se även Anhållande.

Förundersökning: Se Befogenhet; Ersättning.

Förvaring:

Avbrytande av förvaring genom straffverkställighet. 45:159.

Tillämpning av 8 eller 9 § lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare. 46: 220.

Förverkande: Se Kristidsförseelse.

Gravationsbevis: Intagande i gravationsbevis av upplysningar rörande rekognitionsavgifter,
tillkommande Danviks hospital och Lunds domkyrka. 45:184.

Gripande: Se Liggare över anhållna; Sinnessjuk.

Handel med ransonerade varor: Felaktigt utdömande av vederlag. 49:82.
Handläggning av brottmål: Se Rättegång.

Handräckning:

Fråga huruvida handräckning på framställning av barnavårdsnämnd för inställande
å arbetshem bort vägras. 46:179.

Förväxling av person vid återförande till sinnessjukhus av försöksutskriven
patient. 47:136, i83.

Hemskillnad: Oriktig dom å hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket
GB genom att utredning rörande söndring i äktenskapet icke förebragts.
49:172.

Se även Medling.

387

Hotellstadgan: Omfattningen av skyldigheten att anmäla resande. 52 : 233.
Husrannsakan: Obefogad sådan. 44:8.

Huvudförhandling:

I omedelbart samband med förberedelsen. 49 : 239*.

I allmänhet. 49:241*; 50:220*.

Hyra: Se Deposition.

Häktad; Häktning:

Dröjsmål med

1) utsättande av tid för rannsakning med häktad. 47 : 26.

2) häktningsframställning. 50:136.

Olaga häktning. 45:73.

Felaktigt beslut om häktning av straffriförklarad. 47:45.

Möjligheten för häktad att erhålla kännedom om innehållet i ett av hovrätt
inhämtat läkarutlåtande eller yttrande från interneringsnämnden. 48:102.
Felaktigt förfarande genom att häktad person tillåtits förfoga över av honom
tillgripna penningmedel. 50:166.

Väckande av häktningsfråga under förhandling vid domstol. 51:55.

Se även Anhållande; Efterlysning; Frihetsstraff; Liggare över anhållna; Ungdomsfängelse.

Hämtning:

Olaglig införpassning av värnpliktig till militärtjänstgöring. 43:8.

Felaktigt beslut om hämtning till häktningsförhandling. 51:55.

Se även Inställelse till rättsförhandling; Umgänge med barn.

Högsta domstolen: Nedbringande av arbetsbalansen därstädes (utlåtande).
46 : 236.

Se även Prejudikat.

Indrivning:

Felaktigt förfarande vid indrivning av oguldna utskylder. 44: so.

Länsstyrelses indrivning av värnpliktslån. 49: lss.

Se även Bötesindrivning.

Införpassning: Se Hämtning.

Införsel:

Fråga om införsellagens tillämpning vid avräkning mellan arbetsgivare och
arbetstagare. 43: 88.

Prioritetsrätt mellan underhållsbidrag, utskylder, böter och viten. 43:133.
Tiden för preskription av rätt till införsel för underhållsbidrag. 43:153.
Begränsningar i rätten att genom införsel uttaga underhållsbidrag. 51:87.

Inskrivningsärenden: Företeende av avskrift av ansökningshandling vid fullföljd
av vilande inskrivningsärenden. 43: 75.

Inspektionsanmärkningar:

Ofta förekommande försummelser och förbiseenden i underrätterna. 44:167*.
Iakttagelser rörande tillämpningen av nya RB. 49 : 234*; 50:219*.

Inställelse till rättsförliandling: Åtgärder för beredande av nödig vila för den,
som genom myndighets försorg skall inställas inför domstol. 51:235.

26*

388

Inteckning:

Avsöndrad lägenhets ansvar för i stamfastigheten meddelade inteckningar.
43:136.

Underlåtenhet att granska inteckningars inskrivning i fastighetsbok. 50: lis.

Intygs

Oriktigt intygande vid utfärdande av nykterhctsintyg enligt motorfordonsförordningen.
49:26.

Bristande utredning av landsfiskal vid utfärdande av intyg enligt tillämpningskungörelsen
till jordförvärv slagen. 51:77.

Jakt: Innebörden av bestämmelserna om utdömande av jaktvårdsavgift eller
avgift för jaktpass. 49:216.

Jordförvärvslagen: Se Intyg.

Järnväg: Felaktigt förfarande av tågklarerare vid expediering av tåg. 49:73.
Jäv:

Domare jävig i sak, vari han har del. 44:132.

Fråga om utmätningsman varit jävig. 46: 202.

Tjänstemans förfarande att för ämbetsverks räkning inköpa av honom själv
utgivna böcker. 47:115.

Jäv i förvaltningsförfarandet. 52:179.

Kallelse:

Underlåtenhet

1) att inkalla viss nämndeman till tjänstgöring i häradsrätt. 50:99.

2) att till sammanträde i centralt ämbetsverk kalla ordinarie ledamot av
verksstyrelsen. 51:113.

Kommissionär:

Felaktigt uttagande av kommissionärsarvode i domsaga. 46: is.

Anställande av kommissionärer hos överrätterna. 46 : 249.

Kommissionär hos statens förvaltningsmyndigheter (utlåtande). 46 : 255.

Konfidentiella uppgifter rörande arbetstagare och arbetsgivare vid offentlig
arbetsförmedling. 44:160.

Konkurs:

Försummelse av rättens ombudsman i konkurs. 43:10.

Delgivning av kallelse enligt 14 § konkurslagen. 44:141.

Tillsyn av förvaltningen av konkursbos medel efter konkursens avslutande.
44:174*.

Gäldande av kostnaderna i konkurs, som handlagts enligt 19 § men avskrivits
enligt 186 § konkurslagen. 47:105.

Processuella bestämmelser. 50:227*.

Kristidsförseelse: Tillämpning av förverkandebestämmelse. 49:152.

389

Kränkande uttalande:

I tjänsteskrivelse. 44:8; 46:142; 49:46; 52:87.

I dom. 50:122.

Under tjänsteutövning. 52:104.

Kungörelse:

Beaktande av kungörelsekostnaden vid avfattningen av kungörelse. 44: m*.
Felaktig avfattning av arvskungörelser. 46:229*.

Ofullständig avfattning av kungörelser om lediga lärartjänster. 48:117.

Se även Exekutiv auktion; Lagfart.

Kvarhållande: Frågor om olaga kvarliållande. 45:49, 102; 47:12; 48:14; 49:56;
50: 9, so.

Kyrkobokföring: Underlåtenhet att anteckna utflyttning i församlingsbok.
48:67.

Lagakraftbevis:

Felaktigt sådant. 46:197.

Lagakraftbevis i äktenskapsmål. 50:231*.

Lagfart:

Förfarandet vid meddelande av lagfartsföreläggande. 44:92.

Kungörelse om vilande lagfart. 51:227.

Lagsökning:

Åberopad handling bevis om fordran? 44:152.

Anslagsboken i lagsökningsmål. 44:175*.

Processuella föreskrifter rörande lagsökning och betalningsföreläggande.

50:233*.

Fråga om kostnadsuppgift är erforderlig för utdömande av ersättning för
rättegångskostnad i lagsökningsmål. 51:222.

Lagsökningsmål tvistigt eller icke? 52: no.

Liggare över anhållna: Anteckningar om gripande av misstänkt, anhållande,
anhållningsförhör och häktningsframställning i sådan liggare. 49 : 249*.

Mantalsskrivning: Sättet för delgivning av anmaningar att lämna uppgift till
mantalsskrivning. 51:68.

Medborgarskap: Svensk medborgares adoption av utlänning medför icke, att
denne förvärvar svenskt medborgarskap. 51:134.

Medling: Frågor om behörig medling i hemskillnadsmål ägt rum. 49:172; 50:143.
Militära rättegångslagen: (utlåtande) 48:167.

Militärtjänstgöring: Underlåtenhet av domstol att utreda, huruvida utebliven
svarande varit inkallad till militärtjänstgöring. 44:107*.

Misshandel:

Å internerad alkoholist. 43:9.

Å anhållen. 43:15; 46:12.

390

Motorfordon:

Fråga om ådömande av ansvar för passagerare, som under färd med bil inkräktat
å utrymmet i bilens förarsäte. 43:116.

Underlåtenhet att utreda, huruvida för fylleri åtalad innehar körkort. 44:168*.
Se även Bensinransonering; Intyg.

Nepotism: Se Ovidkommande hänsyn.

Nådeansökning: Diariebevis angående ingiven nådeansökning. 44:183.
Nämndeman: Se Kallelse.

Nöjdförklaring: Felaktigt upptagande av sådan. 50:128; 52:198.

Offentlig försvarare: Se Försvarare.

Offentlig handling: Se Allmän handling.

Offentlighet vid rättegång:

Hemlighållande av tilltalads namn vid handläggning av mål inom lyckta
dörrar. 45:148.

Pressens och allmänhetens möjlighet att kunna följa rättegångsförhandlingar.
48: 55.

Olovlig underrättelseverksamhet: 45:199.

Ombud: Felaktigt förfarande av vattenfallsstyrelsen genom träffande av överenskommelse
med sakägare utan hörande av deras ombud eller allmänt biträde.
52:120.

Omedelbarlietsprincipen: 49:241*.

Omyndigförklaring: Processuella bestämmelser. 50 : 228*.

Ordningsstadgan för rikets städer: Meddelande av förbud mot uppförande
av skådespel, som ansetts förargelseväckande. 45: ios.

Se även Befogenhet.

Organist- och klockarbefattning: Sådan befattnings förenande med småskollärarinnetjänst.
43:84.

Ovidkommande hänsyn:

Obehörigt gynnande av anhörig? 44: 98.

Fråga huruvida tjänsteman låtit annans samhällsställning inverka vid företagande
av tjänsteåtgärd. 49: 92.

Papperskvalitet i domstols aktprotokoll och utskrifter av fonografiska upptagningar.
50:82.

Pass: Utfärdande av felaktigt sådant. 52:61, 267.

391

Polisförhörsprotokoll: Underlåtenhet att vid rannsakning förete fullständiga
polisförhörsprotokoll. 44:36.

Polismyndighet: Innebörden av begreppet polismyndighet (utlåtande). 43:133.
Polisrazzia: Fråga om sådan varit påkallad. 43:102.

Posthämtning: 50 : 232*.

Prejudikat: Värdet av prejudikat från högsta domstolen, då avgörandet därstädes
fattats i plenum. 47:113.

Preskription av brott, förövat före men lagfört efter lagändring, som medfört
höjning av straffsatsen. 47:113.

Privat arbete å tjänstetid. 47:ii5.

Privat uppdrag:

Fråga om rätt för tjänsteman att utföra eller inneha uppdrag utom tjänsten.
43: 43; 52:179.

Privat uppdrag eller tjänsteärende?

1) Åtagande av tjänsteman vid uppbördsverk att lämna vissa uppgifter till
systembolag. 47:115.

2) Åtagande av tjänsteman vid statens rättskemiska laboratorium att
verkställa blodundersökning. 51:127.

Processledning: Bristande processledning av länsstyrelse i fattigvårdsmål.
43: 64.

Protokoll:

Över förmynderskap. 44:172*, 173*.

Vic^ förundersökning i brottmål. 49:235*.

I rättegångsmål. 49:245*; 50 : 223*.

I ansökningsmål och ärenden vid domstol. 49: 246*; 50: 224*.

Parts möjlighet att inför muntligt förhör i hovrätt erhålla tillgång till underrättsprotokollen
(utlåtande). 44:176.

Användandet av s. k. cirkulationsprotokoll. 52:169.

Bestämmelsen att protokoll över förhandling vid domstol skall, innan förhandlingen
avslutas, erhålla slutlig avfattning. 50:223*; 52:220.

Prygel: Se Alkoholist; Tvångsarbetsanstalt.

Rattfylleri: Fråga om åtal för rattfylleri. 45:124.

Rekognitionsavgift: Se Gravationsbevis.

Resereglemente: Tidsberäkningen i visst fall vid bestämmande av traktamentsersättning.
46:18.

Rättegång:

Felaktig handläggning av brottmål:

1) Hörande av tilltalad utom rätta. 46:18.

2) Underlåtenhet att höra tilltalad om hans levnadsomständigheter. 46:18.

3) Ofullständiga parts- och vittnesförhör. 46:18.

4) Bristande noggrannhet vid upptagande av ansvarsyrkande. 49:64.

5) Oriktigt förfarande vid parts utevaro. 51:ics.

392

Rättegångsbalken: Se Inspektionsanmärkningar.

Rättegångsbiträde åt häktad. 44: igs*.

Rättegångskostnad: 49:242*.

Se även Lagsökning.

Rättsbandlingsförmåga: Se Sinnesundersökning.

Saköreslängd:

Felaktigheter vid längdens förande. 44:1G9*; 50:231*.

Underlåtenhet att i saköreslängd upptaga beslut om förbrutet gods. 40:214.

Sinnessjuk; Sinnessjukhus:

Underrättelse till länsstyrelse att från sinnessjukhus utskriven person ej bör
anförtros innehav av skjutvapen. 44:155.

Fråga huruvida en person obehörigen intagits och kvarhållits å sinnessjukhus.
48:104.

Olämpligt förfarande vid gripande av sinnessjuk. 49:127.

Utskrivning av person, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete. 49:179.

Se även Sterilisering; Åtal.

Sinnesundersökning:

Försummelse av ordförande i rådhusrätt att — sedan utlåtande angående
sinnesundersökning inkommit — underställa detsamma rätten för prövning
av frågan om medicinalstyrelsens utlåtande skulle inhämtas. 47:26.

Felaktigt förfarande i brottmål i fråga om medicinalstyrelsens hörande angående
tilltalads sinnesbeskaffenhet. 47:79, 84.

Innehållet av yttrande från medicinalstyrelsen, då den undersökte befunnits
lida av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom. 48: so.

Dröjsmål med avgivande av utlåtanden rörande åtalade personers sinnesbeskaffenhet.
48:126, 162; 49:201; 52 : 246.

Fråga om rätt för den, som för sinnesundersökning intagits å sinnessjukavdelning,
att företaga rättshandlingar. 50:65; 51:169.

Påbörjande av sinnesundersökning av häktad, innan han överförts till sinnessjukavdelning.
52:163.

Se även Befogenhet.

Skattebetalning:

Tidpunkten då likvid genom insättning å postgirokonto skall anses vara
gentemot statsverket fullgjord. 43:20.

Dröjsmål med återbetalning av överskjutande preliminär skatt. 52:2ig.

Skattedebitering: Debitering av fastighetsskatt, då fastigheten äges av flera

delägare. 49: in.

Skiljeman: Felaktigt förfarande av domare genom att — sedan han förmått

parter i rättegång att ingå skiljeavtal — föreslå sig själv till skiljeman. 51:11.

Skjutvapen: Se Sinnessjuk.

Skådespel: Se Ordning sstadgan för rikets städer.

Småskollärarinnetjänst: Se Organist- och klockarhefattning.

393

Spritförtäring i samband med tjänsteutövning. 44:11, 70; 52:98.

Sterilisering: Villkor om sterilisering för utskrivning eller permission från sinnessjukhus.
47:189.

Stiftelse:

Fråga huruvida viss under domkapitels förvaltning ställd kassa är en stiftelse.
50: 92.

Länsstyrelses tillsyn över stiftelser. 50:152.

Straff mätning:

Oenhetlig praxis vid utdömande av ansvar för fylleri. 44:170*.

Ådömande av straff, som ej ingår i straffskalan. 43:59; 46:225.

Tillämpning av återfallsregeln i 4 kap. 14 § strafflagen. 46 : 225.

Straffregister:

Försummad expediering av straffuppgift. 43:59.

Underlåtenhet att inhämta utdrag av straffregister. 44:168*.

Skyldighet att lämna straffuppgift vid vissa bötesstraff. 46:223.

Anteckning om expediering av straff uppgift. 49 : 244*.

Se även Villkorlig dom.

Straf frif örklar ad:

Delgivning med tilltalad av dom, varigenom han förklarats straffri. 45:176.
Jämställande av straffriförklarad med häktad vid fullföljd av talan. 45:179.

Se även Häktad.

Strafftidsberäkning: Se Frihetsstraff.

Straffuppgift: Se Straffregister; Villkorlig dom.

Straffverkställighet: Se Frihetsstraff; Förvaring.

Strafföreläggande:

Felaktigheter vid meddelande av strafförelägganden. 49 : 247*; 50 : 234*.

Ändring av meddelat strafföreläggande. 51:35, 219.

Stämning:

Oriktig praxis vid delgivning av stämning i fyllerimål och vissa andra mål.
45:15.

Förfarande vid delgivning av stämning genom kungörande i kyrka. 46:169.
Stämning i rättegångsmål. 49:237*.

Stämningsansökning i brottmål. 49:236*.

Stämpel: Felaktig stämpelbeläggning av ett i lagsökningsmål åberopat avbetalningskontrakt.
52:107.

Taxering:

Skyldigheten att lämna underrättelse om avvikelse från deklaration. 43:99.
Skyldighet att lämna uppgift till

1) egen taxering. 46:152; 47:87; 50:102.

2) annans taxering. 48: 48.

Åtgärder till förkortande av taxeringsprocessen. 50:191.

Tingsordningar: Övergångsbestämmelser till nya RB. 48:164.

394

Tjänstebrev:

Fråga om tjänstebrevsrätten

1) för präst. 51:91.

2) för utmätningsman. 51:152.

Tjänstefel: Förutsättningarna för ådömande av straff för tjänstefel enligt 25
kap. 17 § SL (äldre rätt). 50:19.

Tjänsteskrivelse: Sådan skrivelse eller icke? 44:8.

Tjänstetid: Se Privat arbete.

Tjänsteärende: Se Privat uppdrag.

Tjänstledighet: Fråga om felaktigt förordnande av vikarie. 52: n.

Tryckfrihet:

Lämpligaste tillvägagångssättet vid länsstyrelses order till polischef om kvarstad
å tryckt skrift. 43:95.

Lagstridigt ådömande av bestraffning för innehållet i tryckt skrift. 44:26.
Hinder mot spridande av tryckt skrift. 49:136.

Tryckfrihetsförordningen (utlåtande). 49:199.

Tullbehandling: Efterdebitering av tullavgift. Försenad underrättelse därom
till speditören. 43: so.

Tullmålsdomstol: Allmän underrätt eller specialdomstol? 49: in.

Tvångsarbetsanstalt: Utomhusvistelse vid disciplinstraff i tvångsarbetsanstalt
samt avskaffande av prygel och aga därstädes. 44:187.

Tvångsmedel:

Undersökning av särskilda tvångsmedelslagens tillämpning. 45:167.

Fråga om i samband med den s. k. bedömningsnämndens verksamhet missbruk
skett av upplysningar, som inhämtats vid tillämpning av särskilda
tvångsmedelslagen. 47:164.

Polismyndighets kompetens att vid förundersökning besluta om tvångsmedel.
50:147.

Umgänge med barn: Hämtning av svarande i mål om rätt till umgänge med
barn. Dispositivt eller indispositivt tvistemål? 52:21.

Underrättelse:

Till utebliven part. 44:169*.

Till misstänkt enligt 23 kap. 18 § RB. 49 : 236*.

Ungdomsfängelse:

Yrkesundervisningen vid fångvårdens ungdomsanstalter. 47:169.

Dröjsmål vid överförande till ungdomsanstalt av häktad. 50:128.

Uppdrag: Se Privat uppdrag.

Uppgiftsskyldighet: Expedierandet av vissa uppgifter från underrätt. 49: 244*.
Utevaro i brottmål: Se Rättegång.

Utlänning: Lagförande av sådan. 50:161.

Se även Villkorlig dom.

395

Utmätning:

Felaktigt förfarande genom att utmätningsbevis expedierats och utmätningsprotokoll
upprättats, oaktat någon utmätning ej ägt rum. 44:30.

Rätt för sökande i utsökningsmål att återfå domstolsutslag, som av honom
ingivits för verkställighet. 46:184.

Utmätning av lön, som icke varit till betalning förfallen. 46:188.

Bristande undersökning rörande uppgift vid utmätning att viss egendom innehades
på grund av hyreskontrakt. 47:155.

Delgivning av underrättelse om sökt utmätning genom anslag å husdörr.
49:228.

Skyldighet att återställa sparbanksbok, varå medel tagits i mät. 50:19.

Underlåtenhet av utmätningsman att underrätta utmätningssökande om brist,
som vidlåder ansökningen. 51:152.

Dröjsmål vid handläggning av utmätningsärenden. 52:210.

Felaktigt utfärdande av hindersbevis. 52:210.

Val: Felaktigt förfarande vid val av vattenrättsnämndeman. 46:18.

Varuutförsel:

Sättet för försäljning av vid olovlig varuutförsel förbruten egendom. 45:191;
48:184 (utlåtande).

Omfattningen av länsstyrelses prövning i fråga om tillstånd till åtal för olovlig
varuutförsel. 48: 41.

Underlåtenhet av länsstyrelse att meddela beslut om beslag enligt lagen om
olovlig varuutförsel. 48:41.

Vattenrättsnämndeman: Se Val.

Vederlag: Se Handel med ransonerade varor.

Verkställighet av dom, då betalningsskyldighet är beroende på motprestation.
45:37.

Se även Frihetsstraff.

Vigsel: Vägran av präst att viga frånskild. 52:51.

Vikarie: Se Tjänstledighet.

Villkorlig dom:

Ledamot av rätten förordnad till förundersökare. 44:132.

Försummad tillsyn å övervakare. 44:172*.

Ifrågasatt skyldighet att till kontrollstyrelsens straffregister meddela uppgift
om åläggande för den, som dömts villkorligt, att avhålla sig från bruk av
rusdrycker. 46 : 246.

Övergångsbestämmelser till 1939 års lag om villkorlig dom. 46 : 255.
Övervakning av villkorligt dömd utlänning. 46: 255.

Iakttagelser rörande tillämpningen av kvalificerad villkorlig dom. 50:204.
Vittne: Se Ersättning; Återkallelse.

Vämpliktslån: Se Indrivning.

Växel: För tidigt verkställd växelprotest. 44:137.

396

Yttrande:

Felaktiga uppgifter i yttrande till JO. 44:58.

Försummelse att besvara remisser från länsstyrelse. 52:71.

Åklagare: *

Fråga om på vilken distriktsåklagare det ankommer att inhämta statsåklagares
medgivande till åtal för olovligt förfogande. 48:99.

Domstols skyldighet att pröva underåklagares behörighet att föra talan om
ansvar

1) mot vissa underåriga. 46:231*.

2) för olovligt förfogande. 49:61.

Se även Enskilt anspråk; Åtal; Åtalsejtergift.

Åldersgräns:

Uppställande av åldersgräns

1) såsom villkor för erhållande av överlärartjänst. 50:87.

2) för utövningen av befattning såsom besiktningsman. 51:137.

Åtal:

Underlåtenhet att anställa åtal. 44: n, 58, 70; 45:124; 46:194; 50: iei.

Åtalsplikt, då brott begåtts av den, som försöksutskrivits eller rymt från
sinnessjukhus. 47:220.

Obefogat åtal för fylleri. 45:15.

Skyldigheten för polismyndighet att till åklagaren hänskjuta prövning av
åtalsfråga. 46:194.

Rätten för åklagare att nedlägga väckt åtal. 49:9.

Se även Varuutjörsel; Åklagare.

Åtalseftergift:

Försummelse av underåklagare att till statsåklagares prövning hänskjuta fråga
om eftergift av åtal mot underårig. 47 : 52, 62, 66, 7i, iso.

Tillämpningen av bestämmelserna om åtalseftergift i alkoholistlagen. 47:214.
Lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga tillämplig jämväl på åtal,
som väckes av tullåklagare. 49: H7.

Uppställande av villkor för beslut om åtalseftergift. 50:132.

Förutsättningarna för eftergift av åtal enligt 20 kap. 7 § 1. RB. 50:132.

Se även Åklagare.

Återfall: Se Straffmätning.

Återkallelse:

Återkallelse av kompetensbevis för besiktningsmän, som uppnått viss ålder.
51:137.

Försummat återkallande av vittneskallelse, sedan tilltalad erkänt. 51:145.

Äktenskapshinder:

Felaktigt förfarande genom utfärdande av lysningssedel för gift kvinna. 45:46.
Beräkning av tid, som avses i 2 kap. 11 § GB. 46:217.

Ärekränkning: Se Kränkande uttalande.

Ö.

Överskridande av befogenhet: Se Befogenhet.