Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948
(nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om
ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472); given Stockholms
slott den 14 december 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om ändrad
lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472).

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen förordas vissa detaljändringar i den militära straff- och
processlagstiftningen. Sålunda föreslås en av hänsyn till disciplinen inom
krigsmakten betingad begränsning av möjligheterna att ålägga böter i stället
för arrest och vidare en av praktiska erfarenheter under lagstiftningens
hittillsvarande giltighetstid förestavad utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten.
Slutligen föreslås en uttrycklig reglering av bestraffningsberättigad
befattningshavares rätt att avskriva bagatellförseelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

2 §•

Disciplinstraff ådömes, —---

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej särskilda skäl föranleda
till annat. Böter må ock eljest
ådömas, om med hänsyn till den
brottsliges tj änstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff finnes vara
lämpligare än disciplinstraff. I fall
då disciplinstraff är utsatt ådömas
böterna i dagsböter; såvitt fråga är
om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §
ådömas dock böterna, utan hinder av
vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra
kronor.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

— — i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständigheter
kan ske utan fara för disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till annat.
Böter må ock eljest ådömas, om
med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i dagsböter;
såvitt fråga är om brott mot 26 kap.
15 eller 16 § ådömas dock böterna,
utan hinder av vad i lag eljest finnes
stadgat, omedelbart i penningar, högst
femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §. 9 §.

För följande------— militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4
eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga
är om krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom som lämnats
åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är
om sådan förseelse vid manövrering
eller navigering av krigsmaktens fartyg
eller luftfartyg, som någon för
dess säkerhet ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg,
såsom förare därå; samt

4. brott---27 kap. 4 §.

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4
eller 7 § eller 24 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott
mot någon av nämnda paragrafer i
22 kap., att egendomen lämnats åt
den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är
om sådan förseelse vid manövrering
eller navigering av krigsmaktens fartyg
eller luftfartyg, som någon för
dess säkerhet ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg,
såsom förare därå, samt genom
förseelsen skada uppkommit; samt

4. brott —---27 kap. 4 §.

22 §. 22 §.

Har bestraffningsberättigad —-----— för krigslydnaden.

Målet skall------till justitiekanslern.

Om målet icke hänskjutes till åkla- Om målet icke hänskjutes till åklagare
och förundersökning angående gare och förundersökning angående

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

(Nuvarande lydelse.)

brottet ej ändock inletts av civil myndighet,
skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning
vara tillfyllest, gäller vad i 67
§ stadgas. Prövas saken vara av så
ringa vikt, att den bör helt förfalla,
är förhör ej erforderligt.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten
må i samband med åläggande av
disciplinstraff för rymning eller olovligt
undanhållande förplikta den
straffskyldige att ersätta statsverket
kostnad som uppkommit för hans
hämtande till tjänstgöring.

(Föreslagen lydelse.)

brottet ej ändock inletts av civil myndighet,
skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning
vara tillfyllest, gäller vad i 67
§ stadgas.

Prövas saken vara av synnerligen
ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av
vad förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, under förutsättning att
däri ej finnes annan målsägande ån
kronan samt att straff för brottet må
åläggas i disciplinmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten
må i samband med åläggande av
disciplinstraff för rymning eller undanhållande
förplikta den straffskyldige
att ersätta statsverket kostnad
som uppkommit för hans hämtande
till tjänstgöring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 november 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, T. Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hj. Nii.son, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och civildepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga
om ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen samt anför
därvid följande.

Det är nu omkring tre år sedan krigsdomstolarna avskaffades för fredstid
och i samband därmed omfattande ändringar genomfördes i den militära
straff- och processlagstiftningen över huvud taget. Under den tid som den
nya lagstiftningen varit i kraft har man kunnat bilda sig en något så när
bestämd uppfattning om dess verkningar. Ett auktoritativt uttalande härom
föreligger även, i det att riksdagens militieombudsman i sin senaste ämbetsberättelse
funnit det allmänna intrycket av reformen vara, att den i olika
hänseenden medfört avsevärda fördelar. Militieombudsmannen har anfört,
att reformen inneburit en av behovet påkallad systematisering och väsentlig
förenkling av hithörande straffbestämmelser samt att genom omläggningen
av det militära rättegångsväsendet framför allt vunnits att i olika
förekommande situationer kravet på rättssäkerhet blivit tillbörligt beaktat.

Emellertid har, särskilt från militärt håll, försports viss kritik mot den
nya militära straff- och processlagstiftningen. Denna kritik har främst kommit
till uttryck i samband med att högre militära chefer besvarat vissa av
överbefälhavaren vid två olika tillfällen framställda frågor rörande erfarenheterna
av den nya lagstiftningen. I anledning av vad därvid framkommit
har i samråd mellan justitiedepartementet och försvarsstaben upptagits frågan
om erforderliga lagändringar. Detta samråd har resulterat i att inom
justitiedepartementet i juni 1951 utarbetats en promemoria angående vissa
ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen. Dessa ändringsförslag
beröra icke huvudprinciperna i lagstiftningen utan endast vissa detaljer,
som dock icke äro av ringa praktisk betydelse. De i promemorian
diskuterade frågorna avse följande ämnen: vikten av skyndsamhet vid behandlingen
och avgörandet av vissa militära brottmål, förhållandet mellan
arrest och böter, löneavdrag under arresttiden, disciplinbotens belopp,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående samt viss utvidgning av
den disciplinära bestraffningsrätten genom ändring av 9 § 2. och 3. militära
rättegångslagen. Därjämte har i promemorian behandlats en framställning
av militieombudsmannen om militär chefs rätt att avskriva bagatellförseelser.

Över promemorian och två därvid fogade lagutkast — vilka torde såsom
bilaga (Bilaga B) få fogas till protokollet —- ha efter remiss yttranden avgivits
av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren (efter hörande av försvarsgrenscheferna),
Stockholms rådhusrätt, riksdagens militieombudsman
och föreningen Sveriges auditörer. Stockholms rådhusrätt har jämväl överlämnat
ett yttrande av dess tjugufjärde avdelning, vilken från och med den
1 juli 1949 haft att handlägga till rådhusrätten inkomna militära mål.

I yttrandena ha, på sätt i det följande kommer att redovisas, tvekan yppats
beträffande några av de i promemorian framlagda förslagen. I stort sett
ha dock förslagen lämnats utan erinran. Sammanfattningsvis anför riksåklagarämbetet,
att det allmänna intrycket av de i promemorian föreslagna
lagändringarna syntes vara att dessa, ehuru visserligen endast avseende detaljer,
i stort sett innebure förbättringar av praktisk betydelse. Vidare framhåller
överbefälhavaren, på vars initiativ promemorian ju tillkommit, att de
föreslagna åtgärderna torde bidra till att avhjälpa vissa olägenheter, som
syntes ha uppstått i samband med införandet av den nya militära straffoch
processlagstiftningen. Därest det vid tillämpningen skulle visa sig, att
de militära synpunkterna likväl icke bleve i erforderlig mån beaktade, avsåge
överbefälhavaren att framdeles återkomma till spörsmålet. Överbefälhavaren
har sålunda tillstyrkt förslagen, dock med undantag för det som
avser tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående.

Jag anhåller att under särskilda punkter få upptaga de frågor som diskuterats
i promemorian.

Om vikten av skyndsamhet vid behandlingen och avgörandet av vissa

militära brottmål.

I promemorian anföres:

Av ett flertal stadganden i militära rättegångslagen framgår, att skyndsamhet
bör iakttagas vid handläggningen av militära brottmål. Det har
nämligen ansetts vara av synnerlig vikt för upprätthållande av disciplinen
inom krigsmakten samt för krigsmaktens effektivitet och funktionsduglighet
över huvud taget, att militära brottmål i regel avgöras skyndsamt.
Såsom riksdagens militieombudsman i sin senaste ämbetsberättelse
förklarar sig ha iakttagit och från militärt håll med skärpa understrukits,
ha emellertid militära mål i vilka åklagare och domstolar medverkat
icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av
hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Militieombudsmannen har
för sin del i anledning härav riktat en den 5 april 1950 dagtecknad skrivelse
till riksåklagaren med framhållande att vissa närmare angivna militära

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

brottmål borde av åklagare och polismyndigheter behandlas med förtursrätt,
vilken skrivelse av riksåklagarämbetet — med tillkännagivande att
ämbetet anslöte sig till militieombudsmannens däri gjorda uttalanden -—
delgivits samtliga stats- och militäråklagare (se MO:s ämbetsberättelse 1951
s. i02 ff). Vidare har militieombudsmannen dels riktat vissa skrivelser i
ämnet till cheferna för armén och flygvapnet (ämbetsberättelsen s. 106 f)
och dels i skrivelse till Konungen den 6 april 1950 (ämbetsberättelsen s.
223 ff) hemställt om övervägande av vissa synpunkter rörande behovet av
förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal, som har att ombesörja
utredning i militära mål. I remissyttrande över sistnämnda skrivelse
har riksåklagarämbetet på anförda skäl anfört, att det icke torde vara
påkallat att ytterligare bygga ut åklagarorganisationen särskilt för att möta
kravet på snabbare handläggning av militära mål, och statspolisintendenten
har föreslagit, att militieombudsmannens skrivelse i vad avsåge polisväsendet
icke måtte föranleda någon särskild åtgärd. Skrivelsen har icke heller
föranlett några åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.

Däremot har Kungl. Maj :t den It maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna,
åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet
iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål
(SFS 1951 nr 197). Det är angeläget att utvecklingen på detta område
uppmärksammas. Skulle det därvid visa sig, att cirkuläret ej haft
avsedd effekt, få ytterligare åtgärder övervägas.

Detta avsnitt har berörts endast i ett yttrande, nämligen av hovrätten
över Skåne och Blekinge, som anför:

Att militära brottmål efter den nya ordningens införande icke bliva behandlade
och avgjorda med den skyndsamhet som av hänsyn till de militära
förhållandena är önskvärd måste betraktas som en allvarlig olägenhet. Det
torde särskilt vara på utredningsstadiet som behandlingen fördröjes. Hovrätten
anser det angeläget att redan nu undersökning sker angående möjligheterna
att åstadkomma snabbare utredning angående militära brott.

Departementschefen.

En negativ erfarenhet av den nya militära straff- och processlagstiftningen
har varit att militära mål, i vilka åklagare och domstolar medverkat,
icke alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av
hänsyn till militära förhållanden varit önskvärd. Även om detta sakernas
tillstånd icke torde ha inneburit eu så påtaglig försämring i jämförelse med
tidigare rådande förhållanden som man på militärt hall varit benägen att
göra gällande — därest man nämligen tar hänsyn till det på krigsrätternas
tid livligt praktiserade uppskovssystemet — framstå givetvis alla ur disciplinär
synpunkt menliga dröjsmål med handläggningen av militära mål
såsom en mycket allvarlig olägenhet, vilken det är angeläget att i göi ligaste
män undanröja. I promemorian ha redovisats vissa framställningar och åtgärder
i denna fråga, och det bar därvid även omnämnts att Kungl. Maj.t
den 11 maj 1951 utfärdat ett cirkulär till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna
om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen
och avgörandet av vissa militära brottmål (SbS 1951 in 197).
I avvaktan på verkningarna av delta cirkulär anser jag icke erforderligt alt
för närvarande vidtaga några ytterligare åtgärder i saken. Givetvis är det

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dock av stor vikt att noggrant följa utvecklingen på detta område. Skulle
det därvid visa sig, att cirkuläret ej haft avsedd effekt, få såsom redan i
promemorian framhållits ytterligare åtgärder övervägas.

Om förhållandet mellan arrest och böter.

Enligt 2 § andra stycket första punkten lagen om disciplinstraff för
krigsmän (DL) gäller att, där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten
eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest,

1 stället skall dömas till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat.

Rörande motiven till detta stadgande anföres i SOU 1946: 83 bland annat

följande (s. 184): »Uppenbarligen bör man söka undvika att använda arrest
då den brottslige icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. då fråga
är om hemförlovade eller hempermitterade värnpliktiga, officerare i rent
civil tjänst, tjänstefri reservofficer, vapenfria värnpliktiga med civilt arbete
o. s. v. Likaledes är användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring
är av tillfällig art, så att verkställighet icke kan ske förrän efter
tjänstgöringens slut. Detta är ofta fallet med hemvärnsmän och andra frivilliga
som deltaga i militära övningar. Att helt utesluta arreststraff i nu avsedda
fall synes dock icke böra ifrågasättas; i fall av upprepad ensartad
brottslighet eller om den brottslige kan beräknas snart bli återkallad i tjänst
bör arreststraff kunna få användas.» Detta uttalande synes icke ha blivit
föremål för debatt under remissbehandlingen (jfr prop. nr 144/1948 s. 190),
och det beröres icke heller närmare i departementschefsanförandet vid

2 § DL.

Promemorian.

Enligt promemorian har i svaren på de förfrågningar, som överbefälhavaren
vid två olika tillfällen låtit verkställa hos förbandscheferna, stark
kritik riktats mot att — enligt vad i svaren påståtts — böter regelmässigt
ådömdes i stället för arrest, om den brottslige ryckt ut från militärtjänst.
Kritiken kunde enligt promemorian sammanfattas i följande synpunkter:

Det vore med hänsyn till den disciplinära bestraffningsrätten mycket
vanskligt, att arreststraff i praktiken mera sällan komme \ fråga för brott
begångna i slutet av en tjänstgöringsperiod eller vid kortare tjänstgöringar,
såsom repetitionsövningar. Detta förhållande utgjorde en disciplinupplösande
faktor och uppmuntrade till okynnesöverklaganden. Vetskapen om att
straffet för ett under militärtjänsten begånget brott ändrades från arrest
till böter, om klagomålen prövades sedan den brottslige ryckt ut, medförde
att straffet saknade all preventiv verkan. De värnpliktiga väntade sig nämligen
att komma i ett ur ekonomisk synpunkt betydligt gynnsammare läge
efter tjänstgöringens slut och ansåge sig därför lätt kunna bära en sådan
ekonomisk uppoffring som bötesstraffet utgjorde.

I promemorian anföres därefter:

Stadgandet i 2 § andra stycket första punkten DL innefattar onekligen
en stark presumtion för att i där avsedda fall ådöma böter i stället för

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

arrest. Bakom denna presumtionsregel ligger tankegången, att det med
hänsyn till den enskilde individens intressen och arbetsmarknadens behov
måste te sig i princip olämpligt att låta någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten avbryta sin civila gärning för att avtjäna ett kortvarigt frihetsstraff,
som han förskyllt i sin egenskap av krigsman. Stadgandet innefattar
dock som sagt endast en presumtion, och detsamma medger ju uttryckligen
att arrest likväl användes, om särskilda skäl föranleda därtill.

Det har nu emellertid från militärt håll gjorts gällande, att stadgandet
slentrianmässigt tillämpas så, att arrest praktiskt taget aldrig användes,
om den straff skyldige ryckt ut från militärtjänst. Vetskapen härom säges
ha medfört, att de som begått brott under en kortare tids militärtjänstgöring,
exempelvis en repetitionsövning, eller mot slutet av en längre tjänstgöringsperiod
och på grund därav blivit ålagda arrest genom beslut av bestrafL
ningsberättigad chef, ofta anföra besvär över besluten endast i syfte att fa
arreststraffet utbytt mot böter.

I anledning härav må till en början framhållas att det icke varit avsikten
vid utformningen av det ifrågavarande stadgandet, att man genom att anföra
besvär över ett av militär chef meddelat bestraffningsbeslut utan vidare
skulle kunna slippa ifrån ett i och för sig väl motiverat arreststraff endast
på den grund att man ryckt ut. Det torde för övrigt få anses såsom en överdrift
att påstå, att underdomstolarna i gemen brukat i dylika fall systematiskt
utbyta av militär chef ålagt arreststraff mot böter. Icke heller lär
det kunna anses motiverat att i detta avseende draga allt för vittgående
slutsatser av rättsfallet NJA 1950 s. 18, vilket ju ej avser ett under militärtjänstgöring
förövat brott. Men obestridligt är, att vissa domstolar tillämpat
stadgandet på det från militärt håll kritiserade sättet, och alltså ansett arrest
praktiskt taget aldrig böra användas beträffande den som ej fullgör militärtjänst.
Om en sådan praxis bleve allmänt rådande, skulle den obestridligen
kunna medföra vissa vådor för disciplinen inom krigsmakten. Det synes
därför lämpligt att jämka stadgandet så, att däri uttryckligen angives att
böter ej bör användas, om det av hänsyn till disciplinens upprätthållande
finnes påkallat att i stället ålägga arrest. Genom en sådan jämkning av lagtexten,
rörande vars närmare utformning må hänvisas till bifogade utkast,
avses att tydligare än hittills skett låta gränsdragningen mellan arrest och
böter bli beroende på en avvägning mellan de intressen som enligt vad förut
nämnts dikterat stadgandet i dess nuvarande utformning, å ena sidan, samt
hänsyn till disciplinen inom krigsmakten, å den andra. Vid den närmare
prövningen av sistnämnda faktor kan det föreligga anledning att särskilt
beakta både brottstypen som sådan och den brottsliges allmänna vandel
som krigsman, liksom det kan vara motiverat att fästa avseende vid om
brottet förövats vid en tidpunkt eller eljest under förhållanden då sträng
disciplin varit särskilt påkallad. Liksom hittills torde böra gälla, att arrest
skall väljas framför böter även i vissa andra fall då särskilda skäl därtill
föranleda, exempelvis då fråga är om upprepad ensartad brottslighet som
icke i och för sig kan anses disciplinupplösande eller om den brottslige snart
skall återkallas i tjänst.

Yttrandena.

Riksåklagarämbetet tillstyrker den föreslagna nya lydelsen av 2 § andra
stycket första punkten DL och anför:

Det torde för ämbetets del räcka all i detta avseende hänvisa till Kungl.
Maj :ts dom den 20 juni 1951, nr 19, i mål mellan ämbetet, revisionskärande,
och en värnpliktig, revisionssvarande, om lydnadsbrott med mera. I detta

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

mål hade underdomstolarna, under åberopande av att den värnpliktige icke
längre fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, dömt till böter i stället
för till arrest. Sedan ämbetet hos Kungl. Maj :t fullföljt talan mot hovrättens
dom och därvid anfört i huvudsak samma synpunkter som de, vilka nu
utvecklas i promemorian, ändrade Kungl. Maj :t på det sätt hovrättens dom,
att den värnpliktige ådömdes arrest.

Stockholms rådhusrätts tjugufjärde avdelning bestyrker den i promemorian
lämnade framställningen genom att anföra:

Med hänsyn till uttalanden, som i förarbetena till disciplinstrafflagen
gjorts angående motiven till ifrågavarande stadgande, har avdelningen i åtskilliga
fall, då den haft att välja mellan böter och arrest för krigsman, som
icke längre fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten, ansett sig förhindrad att
döma till arrest oaktat arrest enligt avdelningens uppfattning skulle hava
varit den lämpligaste reaktionsformen särskilt med hänsyn till disciplinens
upprätthållande. Då den föreslagna lagändringen möjliggör ådömande av
arrest även i sådana fall som de åsyftade tillstyrker avdelningen densamma.

I övrigt har förslaget berörts av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne
och Blekinge, vilka båda tillstyrka att 2 § DL ändras i den riktning som i
promemorian angivits men ha vissa erinringar att framställa mot formuleringen
av lagtexten. Sålunda anför Svea hovrätt:

Av den föreslagna lydelsen av 2 § andra stycket lagen om disciplinstraff
för krigsmän, där hänsynen till disciplinens upprätthållande inordnas under
rubriken »särskilda skäl», kan dragas den slutsatsen, att sådan hänsyn endast
undantagsvis skall komma i betraktande vid prövningen av frågan
huruvida bestraffningen skall stanna vid arrest, som är den för brottet normala
straffarten. Meningen torde emellertid vara — och bör även vara — att
disciplinens upprätthållande städse hålles i sikte; en annan sak är, att enligt
huvudregeln i samma stycke straffet ändock ofta blir böter. För säkerställande
av syftet med lagändringen på denna punkt synes därför böra väljas
en avfattning, som undanröjer faran för misstolkning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar:

Det ligger onekligen nära till hands, att den som i slutet av en tjänstgöringsperiod
dömts till arrest, gärna vill genom ett överklagande söka få
detta utbytt mot ett bötesstraff så mycket mera som han i regel närmast
efter militärtjänstgöringens slut kan påräkna låg dagsbot. Det är också tänkbart,
att vid ett domstolsavgörande efter tjänstgöringstidens slut disciplinhänsynen
kunna i alltför hög grad undanskymmas av de praktiska hänsyn,
som legat till grund för ifrågavarande stadgande. Om — såsom i promemorian
uttalas — vissa domstolar tillämpat stadgandet så, att de ansett arrest
praktiskt taget aldrig böra användas beträffande den som ej fullgör militärtjänst,
anser hovrätten det vara synnerligen angeläget att en dylik tendens
motverkas genom ett framhävande i lagtexten av nödvändigheten att taga
hänsyn till disciplinen.

Det förefaller hovrätten som om den i promemorian föreslagna ändringen
av lagtexten fått en för vag utformning. Risk kan föreligga, att domstolen
bedömer frågan, huruvida arreststraffets utbytande mot "böter är menligt
för disciplin, enbart med hänsyn till läget vid avgörandet; domstolen kan
anse att enär vederbörande icke längre är i tjänst å det militära förbandet
frågan icke längre är av betydelse för disciplinen å förbandet. Även ur

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

brottsförebyggande synpunkt är angeläget, att stadgandet erhåller sådan avfattning
att därav tydligt framgår att den som dömts till arrest för ett för
disciplinen menligt brott icke kan undgå arreststraffet enbart på den grund
att det slutliga avgörandet faller först efter tjänstgöringens slut. Lämpligt
synes därför vara att i lagtexten framhäva de faktorer som i synnerhet böra
beaktas vid bedömandet huruvida hänsynen till disciplinen kräver att vederbörande
underkastas arreststraff, ehuru han redan slutat militärtjänstgöringen
eller straff icke hinner fullgöras innan han kommer att sluta tjänstgöringen.
Undantagsbestämmelsen kan exempelvis få följande lydelse:

»___( om ej, på grund av brottets art, den brottsliges allmänna uppträ dande

i tjänsten eller omständigheterna vid brottet, hänsyn till disciplinens
upprätthållande påkallar, att den brottslige undergår arrest, eller sådant straff
ändock är lämpligare.»

Departementschefen.

Såsom anförts i promemorian och ytterligare utvecklats i vissa remissyttranden
har man kunnat märka en ganska stark tendens inom praxis, särskilt
hos en del underrätter, att i nu avsedda fall nästan undantagslöst ådöma
böter i stället för arrest, och detta även om arrest i det särskilda fallet skulle
framstå som riktigare med hänsyn till kravet på disciplinens upprätthållande.
Det är ju tänkbart att denna praxis kommer att i viss mån ändras,
när den dom av Högsta domstolen som omnämnes i riksåklagarämbetets
yttrande blir mera allmänt känd. Det synes dock välgrundat att utan avvaktan
på en eventuell ändring av praxis genomföra en lagändring, som
på sätt i promemorian föreslagits begränsar möjligheterna att ådöma böter
i stället för arrest. En sådan lagändring har också undantagslöst tillstyrkts
i remissyttrandena.

Mot den i promemorian föreslagna lagtexten ha under remissbehandlingen
framförts vissa erinringar. I syfte att lagrummets innebörd skall komma till
tydligare uttryck torde lagtexten böra undergå någon jämkning. Det torde
böra föreskrivas, att i stället för arrest skall dömas till böter, om det med
hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för
disciplinens upprätthållande och särskilda skäl ej föranleda till annat.

Om löneavdrag under arresttiden och disciplinbotens belopp.

Promemorian.

I promemorian anföres rörande frågan om löneavdrag under
arresttid följande.

En omstridd punkt vid den militära strafflagstiftningens tillkomst var, om
och i vad mån löneavdrag borde ske under arresttiden (se SOU 1946: 83 s.
189 f och prop. nr 144/1948 s. 196 f samt 198). Frågan löstes så, att dylikt
avdrag skall ske och detta oberoende av om arrestanten deltar i tjänstgöring
eller ej (4 § tredje stycket DE). Skyldigheten att deltaga i tjänstgöring utan
full lönekompensation har nämligen ansetts utgöra ett av momenten i bestraffning
(prop:n s. 198). Hur stort löneavdraget skall vara. framgår icke
av lagen utan av avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategorierna.
I detta hänseende gäller enligt 28 § statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (avd. B Försvaret p. 2) att vid försvaret anställd som lyder

12

Kurigl. Maj. ts proposition nr 9.

under reglementet skall vidkännas B-avdrag för tid, under vilken han undergår
arreststraff. Beträffande värnpliktig som undergår dylikt straff gäller
enligt 13 § kungl. kung. den 21 dec. 1945 om värnpliktsavlöning (gällande lydelse
se SFS 1948: 788) att han icke äger uppbära på arresttiden belöpande
penningbidrag enligt 11 § 1 mom. Utgår till värnpliktig penningbidrag en11
§ 4 mom. (jtr SFS 1948: 600), skall han under strafftiden vidkännas
löneminskning motsvarande B-avdrag.

Den kritik som redan under remissbehandlingen från militärt håll riktades
mot principen att löneavdrag skall ske under arresttiden har framförts ånyo.
Det har härvid särskilt framhållits att principen, sådan den blivit utformad,
drabbade befälet orättvist hårt, vilket i sista hand ginge ut över denna
grupps familjer. Då skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring
utan full lönekompensation, enligt vad förut nämnts, ansetts utgöra ett av
momenten i bestraffningen, kan det icke gärna nu bli fråga om att helt avskaffa
regeln om löneavdrag under arrest. Däremot synes det rimligt att
minska avdragets storlek för de kategorier, som för närvarande skola vidkännas
B-avdrag. Det torde vara till fyllest, att avdraget i nämnda fall utgöres av
A-avdrag.

I promemorian erinras därefter om den kritik som ett flertal militära chefer,
särskilt omedelbart efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft, riktat
mot disciplinboten som straffart. Hittills vunna erfarenheter kunde
dock enligt promemorian icke anses motivera, att denna straffart avskaffades.
Tvärtom hade det visat sig, att disciplinbotstraffet rätt tillämpat utgjorde
en värdefull beståndsdel i det militära reaktionssystemet. Men såsom vid
all straffmätning kunde det givetvis — fortsätter promemorian — även på
detta rättsområde erbjuda vissa svårigheter att i det speciella fallet välja
mellan olika straffarter. Vidare anföres i promemorian:

Den från militärt håll framförda kritiken mot disciplinboten som straffart
har även avsett disciplinbotens belopp. I detta hänseende gäller enligt
6 § DL, att straffet utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp
som i 4 § DL sägs. För dem som äro underkastade statens allmänna avlöningsreglemente
innebär detta, att disciplinboten motsvaras av B-avdrag.
Förut har föreslagits, att löneavdraget under arresttid skall fastställas till
A-avdrag för nämnda kategorier. En sådan ändring skulle visserligen icke i
och för sig med nödvändighet behöva medföra ändrade principer beträffande
disciplinbotens belopp. Men det synes likväl rimligt, att även i detta avseende
genomföra en strafflindring, så att disciplinbotens belopp för ifrågavarande
kategorier kommer att motsvara A-avdrag. Bibehålies 6 § DL i sin
nuvarande lydelse, blir detta automatiskt följden för den händelse avlöningsförfattningarna
ändras på sätt tidigare förutsatts.

Yttrandena.

Militieombudsmannen anser, att det i princip icke finnes något att erinra
mot de båda här ifrågavarande förslagen. Av militieombudsmannen verkställd
granskning för utrönande av förslagets verkningar för olika grupper
av hithörande fall hade icke heller givit anledning till anmärkning mot förslagen.
Militieombudsmannen har dock för fullständighetcns skull erinrat
om att vid beräkning av löneavdrag vid arrest även andra — närmare angivna
— författningar än de i promemorian omnämnda kunde vara att tilllämpa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

13

Mot förslaget att löneavdraget vid ar rests undergående
skall nedsättas för vissa kategorier krigsmän har endast riksåklagarämbetet
framställt erinran. Ämbetet anför:

Enär frihetsförlusten är det väsentliga momentet i arreststraffet torde visserligen
den föreslagna minskningen av löneavdraget under arresttiden från
B-avdrag till A-avdrag för de krigsmän, beträffande vilka avlöningsreglementet
är tillämpligt, icke få någon avgörande betydelse för arreststraffets
effektivitet. Frågan om storleken av löneavdraget vid arrest har emellertid
nära samband med utformningen av disciplinbotsstraffet. Såsom framhölls
vid tillkomsten av lagen om disciplinstraff för krigsmän (jfr SOU 1946: 83,
s. 194), torde det vara förenat med betydande fördel, att löneavdraget vid
disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs undergående överensstämma.
Med hänsyn härtill förefaller det som om man icke utan vägande
skäl borde frångå denna överensstämmelse. Såsom av det följande framgår,
anser sig ämbetet böra avstyrka den strafflindring, som i promemorian föreslås
i fråga om disciplinbotstraffet och som går ut på att löneavdraget vid
disciplinbot skall utgöras av A-avdrag i stället för B-avdrag för ifrågavarande
kategorier av krigsmän. Ämbetet är för sin del icke helt övertygat om
riktigheten av vad som från militärt håll framhållits därom, att principen
om löneavdrag under arresttiden, sådan den blivit utformad, drabbar befälet
orättvist hårt. Något annat skäl för den föreslagna ändringen har icke anförts.
På grund härav kan ämbetet icke tillstyrka den föreslagna ändringen
beträffande löneavdraget vid arrest.

Hovrätten för Västra Sverige önskar en mera långtgående reform på denna
punkt och anför:

Det nuvarande systemet med löneavdrag under hela arresttiden, oberoende
av om arrestanten deltar i tjänstgöring eller ej, torde vara väl hårt.
Avdrag för tid, då arrestanten deltar i tjänstgöring, synes kunna upphöra.
För tid, då arrestanten ej deltar i tjänstgöring, synes han väl i princip böra
vidkännas löneavdrag. Därest emellertid sistnämnda tid, såsom i promemorian
föreslås, nedsättes till högst sex dagar vilket förslag hovrätten kan
biträda, kan det ifrågasättas om man icke skulle kunna jämväl för denna
tid borttaga bestämmelsen om löneavdrag, detta av rent praktiska skäl. Det
gäller då i regel mycket små penningbelopp. Vad nu sagts gäller såväl fast
anställda som värnpliktiga.

Förslaget att nedsätta disciplinbotens belopp avvisas
av både riksåklagarämbetet och hovrätten för Västra Sverige, medan Svea
hovrätt ställer sig tveksam. Svea hovrätt anför sålunda:

För sådana personalkategorier, som för närvarande skola vidkännas Bavdrag
vid disciplinbot, skall enligt promemorian disciplinbotens belopp nedsättas''till
att motsvara allenast A-avdrag. Hovrätten finner det tveksamt om
den avsevärda minskning av disciplinboten, som denna ändring skulle innebära,
kan anses motiverad. Det vill synas som om disciplinbot motsvarande
B-avdrag står i rätt nära överensstämmelse med ett på grundval av lönen
bestämt dagsbotsbelopp. En nedsättning av löneavdraget vid disciplinbot,
vilken bär karaktär av rent penningstraff, är icke utan vidare jämförlig med
en motsvarande nedsättning av löneavdraget vid arrest, vars effekt väsentligen
ligger i frihetsberövandet. Då emellertid disciplinboten huvudsakligen
är avsedd att användas vid mera bagatellartade förseelser och del dessutom
från praktiska synpunkter är en viss fördel, alt löneavdraget ställer sig lika
vid disciplinbot och arrest, anser sig hovrätten icke kunna anföra tillräckliga
skäl mot den föreslagna sänkningen av disciplinbotens belopp.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Riksåklagarämbetet anför:

Förslaget innebär i fråga om disciplinboten, att löneavdraget för de krigsmän,
som äro underkastade avlöningsreglementet, alltså främst den fast
anställda personalen, minskas till hälften av vad för närvarande gäller. Fn
sådan mycket betydande strafflindring för ifrågavarande kategorier av krigsmän
är enligt ämbetets mening ägnad att väcka betänkligheter.

Ämbetet har mot den föreslagna strafflindringen främst att invända, att
densamma torde komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets effektivitet.
Straffet kommer, om strafflindringen genomföres, att, i vad gäller
krigsmän underkastade avlöningsreglementet, framstå såsom ojämförligt
mycket lindrigare än det inom den civila statsförvaltningen förekommande
disciplinstraffet mistning av lön. En sådan relation mellan det civila disciplinstraffet
och disciplinboten torde man icke ha tänkt sig vid lagens tillkomst.
Det kan vidare ifrågasättas, om det är lämpligt att bryta med den
nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbot, som nu förefinnes
och som vid lagens tillkomst ansågs fördelaktigare (jfr SOU 1946: 83, s. 194).
Slutligen synes mot den föreslagna strafflindringen kunna anföras, att den
skapar en påfallande ojämnhet i förhållandet mellan nyssnämnda kategorier
av krigsmän och värnpliktiga med penningbidrag enligt 11 § 1 mom. kungörelsen
om värnpliktsavlöning, alltså huvuddelen av de värnpliktiga, vilka
sistnämnda få avstå hela den kontanta lönen.

På grund av vad sålunda anförts får ämbetet avstyrka, att den föreslagna
strafflindringen genomföres.

Hovrätten för Västra Sverige anför liknande betänkligheter:

Beträffande disciplinbotens belopp anser hovrätten att genom den föreslagna
minskningen av löneavdraget straffreaktionen blir alltför svag. Det
är fara värt att vid sådant förhållande arreststraff kommer att tillgripas
även i fall där disciplinbotsstraff nu är avsett att användas. I 1946
års betänkande med förslag till lagstiftning för krigsmakten, s. 194, göres
gällande att B-avdraget ungefär synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp,
därest detta bestämmes på grundval av lönen, och att denna nära
överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraff synes fördelaktig.
Fasthåller man vid detta uttalande, måste det sägas att den föreslagna minskningen
av löneavdraget innebär en väsentlig ändring av disciplinbotsstraffets
karaktär. Hovrätten finner motivering för en sådan ändring icke hava lämnats
i promemorian.

I övrigt har icke någon erinran framställts mot förslaget att nedsätta disciplinbotens
belopp för vissa kategorier krigsmän.

Departementschefen.

I ett par remissyttranden har kritik riktats mot förslaget att nedsätta
disciplinbotens belopp för de krigsmän, som äro underkastade statens allmänna
avlöningsreglemente, från B-avdrag till A-avdrag. Innan jag närmare
berör dessa kritiska anmärkningar, ber jag att få lämna några uppgifter rörande
B-avdragets storlek i olika fall. För furir i ortsgrupp 5 och högsta
löneklass utgör detta avdrag för närvarande 7 kronor 60 öre, för furir i ortsgrupp
2 och lägsta löneklass 5 kronor 10 öre, för fanjunkare äro motsvarande
belopp 10 kronor 60 öre och 7 kronor 50 öre, för löjtnant 13 kronor
70 öre och 8 kronor 60 öre samt för major 24 kronor 10 öre och 16 kronor

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 9.

80 öre. Riksåklagarämbetet och hovrätten för Västra Sverige ha nu i första
hand invänt, att en sänkning av disciplinbotens belopp till hälften av vad
för närvarande gäller — vilket ju bleve följden om beloppet komrne att motsvara
A-avdrag — skulle komma att avsevärt minska disciplinbotsstraffets
effektivitet. Straffreaktionen skulle nämligen, hävda dessa båda instanser,
bli alltför svag. För egen del kan jag icke biträda denna uppfattning. Disciplinbot
ådömes ju för minst en och högst tjugu dagar. Redan vid åtta dagars
disciplinbot skulle straffet, beräknat efter A-avdrag, komma att uppgå till
väl 30 kronor för en furir i högsta löneklass och till inemot 100 kronor för
en major i samma löneklass. Detta är i praktiken icke så obetydliga belopp,
särskilt om man tager hänsyn till att den fasta personalen till skillnad mot
de värnpliktiga regelmässigt består av familjeförsörjare. Jag erinrar i detta
sammanhang om militieombudsmannens förut återgivna yttrande, att av
honom verkställd granskning för utrönande av förslagets verkningar för
olika grupper av hithörande fall icke givit anledning till anmärkning mot
förslaget. Vad beträffar invändningen att en övergång till A-avdrag skulle
komma att bryta den nuvarande, såsom önskvärd ansedda överensstämmelsen
mellan disciplinbot och dagsbot, vill jag påpeka, att dagsboten spänner
över en betydligt större skala än disciplinboten samt att den jämkningsmöjlighet
som förefinnes i fråga om dagsboten ej föreligger beträffande disciplinboten.
På grund av vad nu anförts har jag icke funnit anledning att
frångå den i promemorian föreslagna sänkningen av disciplinbotens belopp.
Såsom i promemorian framhållits, kräves icke någon lagändring för en sådan
åtgärd. Frågan om erforderliga ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
och övriga författningar torde sedermera komma att anmälas
av vederbörande departementschefer.

Genomföres den nu diskuterade reformen, bör även löneavdragets storlek
under arresttid bestämmas till A-avdrag för berörda personal. I anledning av
vad hovrätten för Västra Sverige i denna del anfört vill jag erinra om att jag
vid den militära strafflagstiftningens tillkomst icke ansåg mig böra tillstyrka
att, såsom då från åtskilliga håll yrkades, löneavdrag icke skulle ske
under tid då arrestanten deltoge i tjänstgöring. Jag ansåg nämligen, att
skyldigheten att deltaga i tjänstgöring utan full kompensation utgjorde ett av
momenten i bestraffningen. Denna uppfattning vidhåller jag alltjämt, men
jag är som sagt beredd att föreslå en sänkning av löneavdraget under hela
arresttiden.

Om tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående.

I promemorian erinras om att denna fråga ansetts äga så stor betydelse
för arreststraffets karaktär att den befunnits böra lösas genom elt
direkt lagstadgande (jfr prop. nr 144/1948 s. 197 nederst). Det heter vidare
i promemorian:

Enligt 4 § andra stycket DL gäller sålunda att arrestant skall deltaga i
tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar, men att i övrigt
arrest vcrkställes utan tjänstgöring där ej i straffbeslutet på grund av

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats.
(Här bortses från specialregeln att arrestantens hälsa kan påkalla en annan
ordning.) Arreststraff som icke avser längre tid än tio dagar skall alltså i
princip avtjänas utan deltagande i tjänstgöring. Det kan ifrågasättas, om
icke tio dagar i detta hänseende äro en väl lång tid. Från militärt håll har
sålunda gjorts gällande, att arreststraffet för närvarande alltför mycket inkräktade
på utbildningen. Ur denna synpunkt synes det önskvärt, att tiden
sänkes till förslagsvis sex dagar. En sådan ändring skulle även medföra, att
arreststraffet ej framstode som fullt så pressande. En jämkning av stadgandet
i enlighet med det nu sagda föreslås därför.

Under remissbehandlingen har detta förslag avstyrkts av överbefälhavaren,
som anför:

Av yttranden från cheferna för armén och marinen framgår att man numera
funnit nuvarande bestämmelser medge önskvärd frihet i valet mellan
»med tjänstgöring» och »utan tjänstgöring» vid arreststraff upp till tio dagar.
Med hänsyn härtill och då det i vissa fall är önskvärt att ålägga tio
dagars arrest utan tjänstgöring, anse nämnda chefer att någon ändring icke
bör ske. Chefen för flygvapnet, som tillfrågats under hand, har förklarat
sig icke ha något att erinra mot att de nu gällande bestämmelserna bibehållas.

Militieombudsmannen anför beträffande detta spörsmål, att det syntes
kunna ifrågasättas huruvida detsamma icke borde bli föremål för närmare
utredning. Enligt milititieombudsmannens mening kunde det nämligen icke
utan vidare helt uteslutas att den föreslagna ändringen, som otvivelaktigt
innebure en påtaglig mildring av arreststraffet, möjligen skulle kunna medföra
en icke fördelaktig förskjutning i förhållandet mellan de disciplinära
rättelsemedel av olika stränghet, som stode till buds för beivran av militära
förseelser. Militieombudsmannen vore därför icke beredd att för närvarande
tillstyrka förslaget att sänka ifrågavarande tid från tio till sex dagar.

I övrigt har detta spörsmål berörts endast av hovrätten för Västra Sverige,
som sagt sig kunna biträda det i promemorian framlagda förslaget, samt
av Svea hovrätt, som ansett det förtjäna övervägas huruvida icke den föreslagna
ändringen i alltför hög grad minskade den repression, som måste
ligga i arreststraffet, om detta skulle fylla sitt syfte.

Departementschefen.

Förslaget att från tio till sex dagar sänka den tid, under vilken tjänstgöringsskyldighet
i princip skall fullgöras vid arrests undergående, var föranlett
av att man från militärt håll, under åberopande av att arreststraffet
för närvarande alltför mycket inkräktade på utbildningen, hemställt om en
jämkning av den nuvarande tiodagarsregeln. Såsom framgår av överbefälhavarens
yttrande synes emellertid den militära ledningen numera ha funnit,
att utbildningens krav kan tillgodoses i erforderlig utsträckning utan
någon lagändring. Med hänsyn härtill och då jämväl Svea hovrätt ställt sig
tveksam till förslaget samt militieombudsmannen förklarat sig icke vara
beredd att för närvarande tillstyrka detsamma, anser jag det lämpligast att
icke för närvarande föreslå någon ändring i den gällande bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

17

Ändring av 9 § 2. militära rättegångslagen.

I promemorian nämnes att det, enligt vad militieombudsmannen anfört
i sin ämbetsberättelse för år 1951 (s. 192), förekommit att bestraffning
ålagts i disciplinär ordning, ehuru den föreliggande förseelsen icke enligt 9 §
militära rättegångslagen kunnat bli föremål för beivran i sådan ordning.
Militieombudsmannen yttrade härom:

Det har härvid framför allt varit fråga om förseelser som skolat bedömas
enligt något av de lagrum — 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 § strafflagen
— som angivas i punkten 2 i nämnda paragraf. Straff för sådana förseelser
får åläggas i disciplinmål under förutsättning att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats åt den
brottslige för begagnande. Det har i de avsedda fallen förbisetts att det måste
vara fråga om egendom som den felande fått till sig utlämnad för att brukas
av honom, såsom beklädnads- och sängpersedlar, handvapen, cykel o. dyl.
(Jfr SOU 1946: 91 s. 132.) Såsom exempel på nu anmärkta felaktigheter
kan nämnas att med tillämpning av 24 kap. 2 § strafflagen straff ålagts värnpliktiga
för att de brutit sönder klädkrokar i förläggningen eller kastat sten
på lyktor inom kasernområdet.

Sedan detta uttalande återgivits i promemorian, heter det däri vidare:

Flera militära chefer ha såsom sin mening uttalat, att även förseelser av
sistnämnda och liknande slag borde kunna bli föremål för bestraffning i
disciplinär ordning. Såsom ytterligare exempel på fall, vilka rimligen ej
borde betunga domstolarna, har därvid nämnts bl. a. åverkan å tvättho, logementsdörr
och marketenteribord. Den sålunda föreslagna utvidgningen av
militär chefs bestraffningsrätt synes av praktiska skäl böra genomföras.
Detta torde böra ske i den formen, att beträffande brott mot 24 kap. 2 §
strafflagen ej bibehålies kravet att egendomen skall ha lämnats åt den
brottslige för begagnande. Av 10 § 3. militära rättegångslagen följer, att
förseelsen likväl ej må handläggas av bestraffningsberättigad chef, om
skadan överstiger 200 kronor.

I remissyttrandena har icke någon erinran framställts mot det
sålunda framlagda förslaget.

Departementschefen.

Av praktiska skäl måste det anses välgrundat att genomföra den ändring
av 9 § 2. militära rättegångslagen som föreslagits i promemorian.

Ändring av 9 § 3. militära rättegångslagen.

I promemorian anföres:

Liksom förut gäller även enligt den nya militära processlagstiftningen att
vissa fall av tjänstefel vid manövrering eller navigering av krigsmaktens
fartyg eller luftfartyg äro undantagna från behandling i disciplinär ordning
och alltså i stället måste prövas av domstol.

Förut stadgades i detta hänseende (185 § 16 punkten strafflagen för krigsmakten)
att i disciplinär ordning icke finge handläggas tjänstefel, därest

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

»genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättning befrielse kan,
enligt vad i 33 § sägs, äga rum». Detta innebar, att i disciplinär ordning
ej fick handläggas mål om vårdslöshet vid navigering eller manövrering av
krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, om genom förseelsen uppkommit skada
för kronan eller annan. Anledningen till denna undantagsregel var, att ett
beslut av militär befattningshavare att låta påföljden stanna vid disciplinstraff
även skulle komma att innefatta ett avgörande i skadeståndsfrågan
(jfr SOU 1946:91 s. 127 f). Enligt 33 § strafflagen för krigsmakten (se
numera 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring
i strafflagen m. in.; SFS 1948 nr 451) jämförd med lagen den 7 mars 1929
om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till
krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd må nämligen skadeståndsskyldighet
över huvud taget icke åläggas fartygschef och chef eller förare å
luftfartyg med mindre förseelsen finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff.

I den nya militära lagstiftningen innebär motsvarande undantagsregel,
att förseelser vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som begåtts av vissa närmare angivna kategorier krigsmän,
ej få handläggas i disciplinmål, oavsett huruvida genom förseelsen skada
uppkommit eller ej (9 § 3. militära rättegångslagcn). Denna skärpning i
jämförelse med äldre rätt har kritiserats av militära chefer inom flygvapnet,
och kritiken har understötts från marint håll.

Vad förhållandena inom flygvapnet angår bär det sålunda uppgivits vara
en tämligen vanlig företeelse, att flygförare gjorde sig skyldiga till försummelser
vid förande av flygplan, utan att förseelserna behövde medföra några
skador å vare sig flygplanen eller annan egendom. Som exempel härpå har
nämnts vårdslös körning på marken, för tidigt intagande av landningsställ
i starten, sväng på lägre än anbefalld höjd i starten eller landningen, åsidosättande
av bestämmelser om höjd- eller kurshållning vid start eller landning
och underlåtenhet att taga ut landningsställ på anbefalld höjd. Vidare
har nämnts felnavigering med påföljd att främmande lands territorialgräns
överskridits samt överflygning utan tillstånd på låg höjd av exempelvis föräldrahem
och badstränder (»busflygning»). Det har vitsordats att i en del
av sistnämnda fall skador kunde uppkomma, t. ex. chockskador å personer
på marken eller å djuren i en överflugen rävfarm eller å hästar. Men
samtidigt har hävdats att dylika skador regelmässigt bleve anmälda och
därmed kända praktiskt taget omedelbart efter det att »busflygningen» ägt
rum samt att i det alldeles övervägande antalet fall några skador veterligen
icke uppkomme. Även inom marinen har det uppgivits kunna inträffa, att
olika tjänsteföreskrifter rörande fartygs manövrering eller navigering åsidosattes
— exempelvis därigenom att högsta tillåten hastighet överskredes eller
att en kurs lades ut oriktigt — utan att för den skull skador å fartygen
behövde uppkomma.

Den från militärt håll på denna punkt framförda kritiken har gått ut på
att det innebure en onödig omgång och tidsutdräkt att alla förseelser av nu
ifrågavarande slag måste prövas av domstol, även om det från början stode
klart att någon skada ej uppkommit genom förseelsen och även om denna
icke vore av svårare beskaffenhet än att den borde kunna sonas med ett
lindrigare disciplinstraff eller rentav med tillrättavisning. Det är i detta sammanhang
att märka, att tillrättavisning må användas endast i fråga om
sådana förseelser, för vilka straff kan åläggas i disciplinmål (jfr 14 § lagen
den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän). Kritiken synes befogad
och en ändring av 9 § 3. militära rättegångslagen torde därför böra genomföras,
så att stadgandet i sak får samma innehåll som i äldre rätt.

19

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 9.

I yttrandena har detta förslag lämnats utan erinran så när som på
att hovrätten för Västra Sverige väl funnit skäl tala för en ändring i den
riktning som angivits i promemorian men mindre vittgående än den föreslagna.
Hovrätten anför:

Bland de många förseelser, som till följd av den föreslagna ändringen i
lagtexten skulle kunna behandlas som disciplinmål, ingå även sådana som
—- i vart fall ur icke-militär synpunkt — te sig nog så allvarliga, exempelvis
vissa fall av s. k. »busflygning» och överflygning av främmande lands
territorialgräns. Om vid »busflygning» skada sker eller ej, synes ofta bero
på en slump. Måhända skall det befinnas möjligt att något snävare än som
föreslagits begränsa möjligheten att behandla målet som disciplinmål utan
att helt borttaga möjligheten. Det synes hovrätten som om förseelse, som i
lagrummet åsyftad person begår vid manövrering eller navigering av krigsmaktens
fartyg eller luftfartyg, även om skada ej uppkommit, ej bör behandlas
som disciplinmål i annat fall än då förseelsen kan sägas ha avseende
å rent interna förhållanden inom krigsmakten.

Departementschefen.

Enligt 9 § 3. militära rättegångslagen kan i disciplinär ordning icke behandlas
tjänstefel, som begåtts vid manövrering eller navigering av krigsmaktens
fartyg eller luftfartyg av någon för dess säkerhet ansvarig krigsman
under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg,
såsom förare därå. Att sålunda i nu avsedda fall, även om förseelsen är
ringa, ansvarsfrågan städse måste upptagas vid domstol har i praktiken
visat sig mindre tillfredsställande. Där någon skada ej uppkommit genom
förseelsen, synes i fråga om möjligheten att ålägga straff i disciplinär ordning
nu ifrågavarande fall av tjänstefel böra behandlas på samma sätt som
tjänstefel i allmänhet. Jag vill alltså tillstyrka det i promemorian framlagda
förslaget på denna punkt. Med anledning av vad eu hovrätt anfört
rörande önskvärdheten av en snävare gränsdragning vill jag framhålla att
någon annan skiljelinje än den nu förordade svårligen kan uppdragas. Jag
vill emellertid erinra om stadgandet i 22 § 6. militära rättegångslagen, enligt
vilket mål, som i och för sig må behandlas såsom disciplinmål, likväl städse
skall hänskjutas till domstol, om den bestrafiningsberättigade på grund av
sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Om militär chefs rätt att avskriva bagatellförseelser.

Enligt 22 § första stycket militära rättegångslagen skall bcstraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål, i vissa närmare angivna fall genast hänskjuta målet
till åklagaren. Ett av dessa fall är, att det kan förutses att nöjaktig utredning
om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades
försorg. I tredje stycket av nämnda paragraf angivas vilka åtgärder
befattningshavaren skall vidtaga, om målet ej hänskjutes till åkla -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

garen. I sådant fall skall som regel militärförhör hållas. Förhör är emellertid
ej erforderligt, om saken prövas vara av så ringa vikt, att den bör helt
förfalla.

I pro m emoria n erinras om att militieombudsmannen i skrivelse till
Konungen den 17 december 1948 (se ämbetsberättelsen för år 1949 s. 223
ff) anfört, att 22 § första stycket militära rättegångslagen måste anses innebära,
att den bestraffningsberättigade vore undantagslöst skyldig att hänskjuta
ett av honom upptaget disciplinmål till åklagaren, om det kunde förutses
att nöjaktig utredning om brottet ej skulle kunna åstadkommas genom
hans försorg. Denna ovillkorliga skyldighet förelåge alltså enligt militieombudsmannens
mening också i sådana fall då den anmälde bestrede
förseelsen men saken, även om det till slut skulle befinnas att den anmälde
faktiskt begått förseelsen, dock vore av så ringa vikt, att den borde helt
förfalla. Militieombudsmannen förmenade med andra ord, att den bestraffningsberättigade
chefen icke hade avskrivningsrätt i dylika fall. I skrivelsen
anföres slutligen:

Med hänsyn till vad ovan anförts framstår det såsom önskvärt, att den i
22 § första stycket militära rättegångslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten
för bestraffningsberättigad befälhavare att hänskjuta mål till åklagaren,
om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna
åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg, såvitt gäller
disciplinmålen begränsas på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt
den i 204 § strafflagen för krigsmakten upptagna bestämmelsen om
befogenhet för befälhavaren att i nyss angivna fall låta målet förfalla, där
saken prövas vara av synnerligen ringa vikt.

I promemorian anföres, att även om det måhända icke vore uteslutet att
också utan lagändring tillämpa 22 § första stycket militära rättegångslagen
så, att militieombudsmannens önskemål bleve i sak tillgodosedda, det för
tydlighetens skull syntes bäst att en lagändring genomfördes. Avskrivningsrätt
för den bestraffningsberättigade borde dock icke föreligga i sådana fall
då annan målsägande än kronan funnes.

I yttrandena tillstyrkes undantagslöst den föreslagna utvidgningen
av militär chefs avskrivningsrätt. Några instanser vilja dock gå ännu längre.
Sålunda har Svea hovrätt annjärkt på att såsom grundläggande förutsättning
för tillämpning av avskrivningsregeln i promemorians lagförslag upptagits,
att saken prövades vara av synnerligen ringa vikt. Det vore fara värt, att
stadgandet förlorade praktisk betydelse, om det skulle gälla endast med
denna utomordentligt kraftiga begränsning. Enligt hovrättens mening skulle
regeln få en riktig och tillräckligt restriktiv användning, därest såsom inledande
förutsättning angåves, att saken prövades vara av ringa vikt. Vidare
har auditörsföreningen ifrågasatt, om icke möjlighet borde beredas bestraffningsberättigad
befattningshavare att i saker av synnerligen ringa vikt avskriva
målet även om däri funnes annan målsägande än kronan. Sålunda
syntes, om i sådana fall målsäganden inför den bestraffningsberättigade befattningshavaren
förklarade sig icke ämna föra talan om enskilt anspråk eller
eljest påfordra att malet handlades av domstol, den blotta omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

21

sådan målsägande funnes icke böra föranleda att saken hänskötes till åklagaren.
Samma yrkande har framställts av Stockholms rådhusrätts tjugufjärde
avdelning, men däremot icke av rådhusrätten själv.

Departementschefen.

Enligt vad på militieombudsmannens initiativ i promemorian föreslagits
och i remissyttrandena lämnats utan erinran bör en uttrycklig regel givas
om rätt för bestraffningsberättigad chef att avskriva vissa bagatellförseclser.
Som en grundläggande förutsättning för denna avskrivningsrätt bör enligt
min mening stadgas, att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt.
Detta överensstämmer ordagrant med motsvarande stadgande i den förut gällande
204 § strafflagen för krigsmakten, och erfarenheten har icke givit belägg
för Svea hovrätts farhågor att regeln med denna innebörd skulle bli
alltför restriktiv och därmed praktiskt betydelselös.

Vad härefter beträffar den i ett par yttranden väckta frågan, huruvida icke
avskrivningsrätt borde föreligga även om annan målsägande funnes än kronan,
vill jag framhålla, att enligt 22 § första stycket 1. militära rättegångslagen
utredning genom militär cliefs försorg aldrig får äga rum, om i målet
finnes annan målsägande än kronan. Ett sådant mål måste undantagslöst
hänskjutas till åklagaren för utredning av civil myndighet. Visserligen kan
den militäre chefen, sedan denna utredning väl verkställts, under särskilda
förutsättningar likväl slutligen få pröva målet, varvid bland annat kräves att
målsäganden inför åklagaren förklarat att han icke ämnar föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges
vid domstol (83 § första stycket militära rättegångslagen). Men själva
brottsutredningen får som sagt — enligt vad jag i prop. nr 216/1948 s. 128
närmare utvecklat — aldrig handhavas av den militäre chefen. Det bör
icke komma i fråga att ändra denna regel, då följden härav skulle kunna
bli att vissa ömtåliga mål rörande exempelvis påstått missbruk av förmanskap
skulle kunna komma att avskrivas utan att någon som helst utredning
ägde rum, nämligen därför att den bestraffningsberättigade chefen
uppfattade anmälan såsom avseende en ren bagatellförseelse. En annan sak
är, att åklagaren under vissa förutsättningar bör kunna avskriva ett sådant
mål. Men detta följer av allmänna regler och tarvar icke någon särskild
föreskrift i detta speciella sammanhang. Jag biträder därför i denna del vad
som i promemorian föreslagits. I

I anslutning till det anförda och då det befunnits lämpligt att vidtaga en
mindre, rent formell jämkning i 61 § militära rättegångslagen har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändrad tgdelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän, och

2) lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472).

22

Kungl. Maj:ts proposition, nr 9.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den
lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Olle Hellberg. 1

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre redaktionell jämkning är likalydande med de vid
propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

23

Yid den remitterade promemorian fogade lagutkast.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse.)

2 §•

Disciplinstraff ådömes,----

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej särskilda skäl föranleda
till annat. Böter må ock eljest
ådömas, om med hänsyn till den
brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff finnes vara
lämpligare än disciplinstraff. I fall
då disciplinstraff är utsatt ådömas
böterna i dagsböter; såvitt fråga är
om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §
ådömas dock böterna, utan hinder av
vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra
kronor.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

— i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej hänsyn till disciplinens
upprätthållande eller eljest särskilda
skäl föranleda till annat. Böter
må ock eljest ådömas, om med
hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff
finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock
böterna, utan hinder av vad i lag eljest
finnes stadgat, omedelbart i penningar,
högst femhundra kronor.

4 §. 4 §.

Arrest ådömes------tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arres -

Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger sex dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arres -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tantens hälsa, skall han under hela tantens hälsa, skall han under hela
strafftiden eller vad därav återstår strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring. deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden-----gällande avlöningsföreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 och 22 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 9 och 22 §§ militära rättegångslagen den 30 juni
1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

9 §■

För följande-----militär

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4
eller 7 § eller 24 kap. 2 § därest fråga
är om krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom som lämnats
åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå; samt

4. brott---— 27 kap. 4 §.

(Föreslagen lydelse.)

9 §•

tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4
eller 7 § eller 24 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott
mot 22 kap., att egendomen lämnats
åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt

4. brott —--27 kap. 4 §.

22 §. 22 §.

Har bestraffningsberättigad — —----för krigslydnaden.

Målet skall -— —-----till justitiekansler^

Om målet icke hänskjutes till åkla- Om målet icke hänskjutes till åklagare
och förundersökning angående gare och förundersökning angående
brottet ej ändock inletts av civil myn- brottet ej ändock inletts av civil myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

25

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dighet, skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning
vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas. Prövas saken vara av så
ringa vikt, att den bör helt förfalla, är
förhör ej erforderligt.

dighet, skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning
vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas.

Prövas saken vara av synnerligen
ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan hinder av
vad förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, under förutsättning att
däri ej finnes annan målsägande än
kronan samt att straff för brottet må
åläggas i disciplinmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 9.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 december
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 30 november 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 9 november 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449)
om disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag om ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rätte gång slag en den
SO juni 1948 (nr 472).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Dennemark.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 december 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,, Norup, Hedlund,
Persson, Hjalmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och civildepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets
den 6 december 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 9
november 1951 remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och lag om
ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden att förslagen, sedan en mindre redaktionell jämkning vidtagits
i det förstnämnda av dem, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
K. G. Grönhagen.