Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
1
Nr 86.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till ersättningar
till de förutvarande ombordanställda m. fl.
å motorfartyget Ningpo; given Stockholms slott den
22 februari 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Svenska motorfartyget Ningpo sänktes vid Hongkong den 11 december
1941. I propositionen framlägges förslag om ersättningar till de förutvarande
ombordanställda å fartyget i anledning av att de under svåra förhållanden
tvingades kvarbliva i Shanghai under tiden juni 1942—november
1945. Under vistelsen därstädes avledo sex medlemmar av besättningen.
Frågan om ersättningar till efterlevande till dessa besättningsmedlemmar
behandlas likaledes i propositionen. Till ersättningar begäres ett reservationsanslag
av 370 000 kronor.
1 Diliang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 86.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cheferna
för social- och finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, fråga om ersättning till de förutvarande
ombordanställda å det vid Hongkong den 11 december 194-1 sänkta motorfartgget
Ningpo m. m. samt anför därvid följande.
I 41 § första stycket sjömanslagen stadgas att, därest fartyg till följd
av sjöolycka går förlorat eller efter sådan olycka förklaras icke vara iståndsättligt,
sjömans tjänsteavtal upphör att gälla, där ej annat följer av tjänsteavtalet.
Jämlikt andra stycket äger svensk sjöman, som blir arbetslös till
följd av fartygs förolyckande, rätt till hyra för den tid han av sådan anledning
är utan anställning, dock högst för två månader. Slutligen föreskrives
i tredje stycket att svensk sjöman, vars anställning till följd av fartygs
förolyckande upphör i utlandet, äger rätt att erhålla fri resa med underhåll
till sin hemort här i riket, så ock hyra under resan i den mån sådan ej utgår
enligt andra stycket. Kostnaden för sjömans hemresa med underhåll skall
bestridas av statsmedel och hyran av redaren. Enligt 6 § sjömanslagen gälla
motsvarande bestämmelser för befälhavare.
Den 5 december 1940 träffades mellan Sveriges redareförening, å ena,
samt Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska
stewartföreningen och Svenska sjöfolksförbundet, å andra sidan, en överenskommelse
av innebörd, att den i 41 § andra stycket sjömanslagen angivna
tiden av två månader skulle under det andra världskriget utsträckas
till sex månader under vistelse i utlandet.
Mellan Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet såsom ägare till motorfartyget
Ningpo om 4 223 nettoton och statens reservförrådsnämnd träffades
den 10 mars 1941 fraktavtal (certeparti) av innehåll, att nämnda
fartyg skulle, med beräknad början omkring den 15 i samma månad, för
nämndens räkning i Kobe, Yokohama, Soerabaya, Batavia, Singapore, Calcutta
och Madras intaga full last av oljekakor och andra varor för befordran
till Göteborg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
3
Den 17 april 1941 meddelade statens krigsförsäkringsnämnd försäkring
å 5 miljoner kronor för Ningpo mot krigsfara. Försäkringen avsåg den resa,
som angivits i certepartiet den 10 mars 1941. För lasten meddelades av
nämnden försäkringar å tillhopa 8 090 675 kronor mot krigsfara.
Besättningen å Ningpo — däri i det följande jämväl befälhavaren inräknas
-—- bestod av 30 man, nämligen befälhavaren R. W. Ahlborg, maskinchefen
P. J. Boman, överstyrmannen G. W. Lundin, 2:e styrmannen A. W.
Forsberg, 3:e styrmannen P. I. Lindqvist, l:e maskinisten T. A. Andersson,
2:e maskinisten E. A. Hellqvist, 3:e maskinisten K. V. Andersson,
timmermannen V. H. Lind, båtsmannen K. Johansson, matroserna K. A.
Falk, A. Lundberg, S. E. Hansson, 1 :e motormännen E. G. Lundberg och
S. L. Svensson, 2:e motormännen K. O. Almqvist, A. V. Svensson, G. A.
Pålsson och Å. Andersson, lättmatroserna J. A. Lindgren, N. Sepstrup,
S. E. Christensson, S. E. Nilsson, A. Karlsson, G. E. Hassel, stewarden S. E.
Nilsson, 1 :e kocken G. T. Larsson, kockeleven S. G. Carlsson samt uppassarna
K. H. S. Höglin och H. Magnusson. Av besättningen var en dansk
medborgare (Sepstrup) och de övriga svenska medborgare.
Vid uppehåll i Singapores hamn under den resa, som omfattades av certepartiet
och försäkringen, skadades Ningpo den 14 juni 1941 av en drivmina.
Genom tillägg till förut nämnda försäkring meddelade krigsförsäkringsnämuden
den 2 oktober 1941 försäkring å ytterligare 500 000 kronor för
Ningpo mot krigsfara. Försäkringen gällde för bogsering från Singapore till
Hongkong och uppehåll därstädes under reparation av de genom minsprängningen
uppkomna skadorna.
Ningpo anlände i början av november 1941 till staden Ivowloon för att
repareras för skadorna. Kowloon är beläget inom den brittiska kronkolonien
Hongkongs område på fastlandet innanför ön Hongkong. Det må nämnas,
att lasten enligt överenskommelse av den 18 oktober 1941 lossades därstädes.
Genom överenskommelsen upphävdes tillika certepartiet den 10 mars
1941. Lasten fördes senare med annan svensk båt till Sverige. För de i anledning
av omlastningen m. m. uppkomna kostnaderna utbetalades från
krigsförsäkringsnämnden till reservförrådsnämnden m. fl. ersättningar till
ett belopp av ca 909 500 kronor.
Medan Ningpo befann sig i Kowloon, skedde den 7 december 1941 det
japanska överfallet på Pearl Harbour. Följande dag förklarade Storbritannien
och Förenta staterna krig mot Japan. Eftersom ett japanskt angrepp
mot Kowloon med åtföljande risk att Ningpo därvid skulle tagas av japanerna
bedömdes såsom nära förestående, fördes fartyget ut i sundet mellan
Hongkong och fastlandet.
Enligt tillägg den 11 december 1941 till försäkringen den 2 oktober 1941
övertog krigsförsäkringsnämnden rederiets ansvar för hyra till besättningen
å Ningpo, därest fartyget skulle till följd av sjöolycka förloras eller förklaras
icke vara iståndsättligt och vederbörandes anställning i anledning härav
upphörde i utlandet.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Den 11 december 1941 erövrade japanerna Kowloon. De brittiska myndigheterna
i Hongkong läto på morgonen samma dag varsko Ningpos befälhavare
om att fartyget måste sänkas för att ej råka i japanernas händer. Senare
på dagen erhöll befälhavaren uttrycklig order att Ningpo skulle sänkas
av sin besättning inom en halvtimme vid äventyr att fartyget eljest skulle
skjutas i sank och de ombordvarande hindras att taga sig i land. Befälhavaren
lät då öppna bottenventilerna och gick med de övriga ombordvarande
i livbåtarna. Avfärden måste ske i sådan hast, att de ombordvarande icke
hunno få med sig sina effekter. Efter tre timmars rodd nåddes Hongkong,
dit en del av besättningen redan tidigare på dagen begivit sig. — Då fartyget
emellertid efter sänkningen kom att stå delvis över vattenytan, sköts
det den 12 december 1941 i brand av brittiska batterier på ön. Besättningen
avmönstrades den 15 december 1941 inför svenske konsuln på platsen. —
Det må i detta sammanhang nämnas, att Ningpo enligt kommerskollegii
beslut den 9 juni 1942 avfördes ur fartygsregistret såsom förstört av krigsåtgärd.
Försäkringssumman för fartyget utbetalades till rederiet.
I slutet av december 1941 erövrades även Hongkong av japanerna. Besättningen
vistades därefter i Hongkong till i maj 1942, då den överfördes till
Shanghai. — Under oroligheter i Hongkong i april 1942 dödades 2:e styrmannen
Forsberg, 3:e styrmannen Lindqvist och 3:e maskinisten Andersson.
I Shanghai avledo överstyrmannen Lundin, 1 :e motormannen Lundberg
och 2:e motormannen Svensson av sjukdomar. — Hemsändning av besättningen
kunde, ehuru upprepade försök gjordes från rederiets och utrikesdepartementets
sida samt den japanska ockupationsmakten icke reste direkta
hinder däremot, icke ske förrän hösten 1945. Befälhavaren avreste till
Sverige den 12 oktober. Tjugotvå medlemmar av besättningen lämnade
Shanghai den 23 november 1945 och anlände till hemlandet i början av år
1946. En sjöman, lättmatrosen Hassel, måste på grund av sjukdom — tuberkulos
—; kvarstanna i Shanghai ännu en tid. Under tvångsuppehållet
kunde arbetsanställning icke beredas besättningen.
Om de stora påfrestningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende, för vilka
besättningen under sin vistelse i Hongkong och Shanghai var utsatt, må
med ledning av uppgifter från vissa sjömän på Ningpo följande redogörelse
lämnas.1
Under belägringen av Hongkong bodde de flesta medlemmarna av besättningen
i en av de brittiska myndigheterna anvisad förläggning, där samtidigt
upp till 11 000 personer voro inkvarterade och där de sanitära förhållandena
så småningom blevo synnerligen dåliga. Andra medlemmar av besättningen
kunde till en början ej erhålla någon bostad utan måste tillbringa
nätterna utomhus, i portgångar eller lagerlokaler, varför de ledo svårt
av kylan. Tillgången på mat i Hongkong var så otillräcklig, att besättningen
levde på svältgränsen med olika mycket svåra bristsjukdomar som följd.
Även i övrigt voro de omständigheter, under vilka besättningen levde i Hongkong,
synnerligen nervpåfrestande och besvärliga. Omedelbart efter öns ka
1
De ansökningar, varur redogörelsens uppgifter äro hämtade, finnas redovisade å s. 6 i
denna proposition.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
5
pitulation uppstodo svåra oroligheter mellan japanska trupper och kinesiska
gerillaband med påföljd att japanerna införde belägringstillstånd. Det
var under dessa oroligheter — i april 1942 — som tre man av befälet överföllos
och dödades på sitt inkvarteringsställe av kinesiska plundrare. Jämväl
japanerna uppträdde på sådant sätt, att besättningen hade en ständig känsla
av osäkerhet. Enskilda medlemmar av besättningen hotades till livet gång
efter annan.
I Shanghai kunde bostadsfrågan lösas tillfredsställande. Trots att
livsmedelssituationen var god, var det emellertid även här synnerligen svårt
för besättningen att anskaffa tillräckligt med mat på grund av rådande priser.
Det sanitära tillståndet i staden var mycket dåligt. Flera man av besättningen
drabbades av svåra sjukdomar; tuberkulos, tyfus, malaria och dysenteri
samt ögonsjukdomar härjade sålunda bland besättningen. Även i Shanghai
sattes besättningens nerver på hårda prov. Blodiga upplopp hörde till
ordningen för dagen. De mot slutet av kriget allt talrikare bombanfallen bidrogo
även till att öka besättningens känsla av osäkerhet. Samtidigt försämrades
tillgången på livsmedel alltmer. Tre medlemmar av besättningen dukade
under för sjukdomar.
Med anledning av det inträffade har till besättningen utbetalts dels i enlighet
med överenskommelsen den 5 december 1940 hyra under sex månader
från Ningpos förolyclcande, räknat från den 15 december 1941, ävensom
hyra under hemresan dels ock av statsmedel tillhopa 292 618 kronor 63 öre
till bestridande av kostnader för underhåll, sjukvård, kläder och resor m. m.
under tiden från förolyckandet till återkomsten till hemlandet, varav 65 076
kronor 50 öre utgått i form av försträckning. Av sistnämnda belopp har
matrosen Hassel erhållit 40 393 kronor 65 öre till sjukvård och kläder. Dessutom
har rederiet efter behovsprövning utbetalt sammanlagt 123 195 kronor
till hemmavarande anhöriga till vissa medlemmar av besättningen.
Det må i detta sammanhang framhållas, att generalkonsulatet i Shanghai
i samarbete med det danska generalkonsulatet under år 1943 inrättade ett
skandinaviskt sjömanshem i staden, i vilket sjömännen kunde erhålla två
måltider dagligen, varjämte de där hade möjlighet till sysselsättning av olika
slag, bl. a. deltagande i kursverksamhet.
Med utlåtande den 17 februari 1948 har statens krigsförsäkringsnämnd
överlämnat en av Svenska sjöfolksförbundet till nämnden ställd ansökning,
vari förbundet — med instämmande av Aktiebolaget Svenska ostasiatiska
kompaniet — anhållit om största möjliga ersättning för den ekonomiska
förlust, som den till förbundet anslutna däcks-, maskin- och ekonomipersonalen
å Ningpo åsamkats därigenom att besättningen på grund av tvångsuppehållet
i Shanghai gått miste om alla möjligheter att genom nya anställningar
skaffa sig inkomster. Enligt ett vid ansökningen fogat sammandrag
skulle den förlust, som sålunda åsamkats nämnda personal för tiden t. o. in.
den 12 juni 1942, ha uppgått till sammanlagt i runt tal 597 300 kronor, varav
194 900 skulle utgjort hyra, 9 500 semesterersättning och 392 900 krigsriskersättning.
Krigsförsäkringsnämnden har i sitt utlåtande sagt sig finna det behjärtansvärt
att skälig ersättning utbetalades icke blott till den personal, som
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
sjöfolksförbundets framställning avser, utan även till övriga ombordanställda
å Ningpo för de svåra lidanden och umbäranden dessa lidit under det
långa tvångsuppehållet i Shanghai. Nämnden — som förklarat att det låg
utanför nämndens kompetensområde att bevilja sådan ersättning, enär denna
icke kunde grundas på de av nämnden å Ningpo och dess last meddelade
krigsförsäkringarna — har hemställt, att Kungl. Maj :t ville pröva huruvida
ersättning kunde tillerkännas samtliga de ombordanställda å Ningpo.
Med skrivelse den 8 mars 1948 har krigsförsäkringsnämnden därefter,
med hänsyn till att det från sjöfolksförbundet ingivna sammandraget gällde
endast vissa medlemmar av besättningen, överlämnat ett efter samma principer
uppgjort nytt sammandrag, omfattande alla de å Ningpo anställda.
Detta sammandrag avser ett belopp av i runt tal 1 052 700 kronor, varav
394 800 kronor innefattar hyra, 26 500 kronor semesterersättning och
631 400 kronor krigsriskersättning.
Beträffande storleken av en ersättning av statsmedel till de ombordanställda
å Ningpo har krigsförsäkringsnämnden utgått från att det icke torde
komma i fråga att lägga de belopp, som angivits i det av nämnden ingivna
sammandraget, till grund vid avvägandet av ersättningen. Nämnden har härutinnan
anfört följande.
Om det icke anses lämpligare att bestämma en eventuell ersättning till
visst mera schablonmässigt beräknat belopp, torde måhända viss ledning
kunna hämtas ur ersättningsbestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr
348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Enligt
dessa bestämmelser i deras lydelse vid tiden för tvångskvarhållningens början
utgjorde sjukpenningen till olycksfallsskadad sjöman med en arbetsförtjänst
motsvarande de tvångskvarhållnas avlöningsförmåner 9 kronor
om dagen. En analog tillämpning av denna beräkningsgrund i fråga om de
tvångskvarhållna skulle ge ett resultat av 286 236 kronor. Emellertid torde
detta belopp böra minskas, förslagsvis med 50 procent, med hänsyn till att
vederbörande icke torde ha haft några nämnvärda utgifter för sin försörjning
under kvarhållningen. Vidare torde de ersättningar å tillhopa 123 195
kronor, som rederiet utbetalt till de kvarhållnas hemmavarande anhöriga,
böra avräknas.
Nämnden har förutsatt, att hur än en ersättning kommer att bestämmas
kostnaderna därför skola bestridas av de överskottsmedel, som uppkommit
på nämndens verksamhet.
I anslutning till nämndens skrivelser ha nio medlemmar av besättningen
å Ningpo (matrosen Hansson, 2:e motormannen Pålsson, lättmatroserna
Lindgren, Christensson och Nilsson, 1 :e kocken Larsson, kockeleven Carlsson
samt uppassarna Höglin och Magnusson) i särskilda till Kungl. Maj :t
ställda ansökningar den 1 juni och den 30 september 1948 hemställt att bli
tillerkända ersättning i enlighet med sjöfolksförbundets framställning. I
skrivelserna lämna besättningsmännen — utöver den skildring som inledningsvis
återgivits — var för sig redogörelser av mycket dramatisk art för
sina personliga upplevelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
7
I en till chefen för handelsdepartementet ställd skrivelse den 13 februari
1951 har sjöfolksförbundet därefter framlagt ytterligare synpunkter i ärendet.
Förbundet anför.
Förbundet anser att den Ningpo-besättningen tillkommande ersättningen
i första hand bör tillskjutas av statsmedel. Grund för detta krav torde anses
kunna ligga i en kombination av statsansvar för medborgarskador vid krigsfall
och naturkatastrofer etc. samt en överförd eller utsträckt tolkning av
krigsförsäkringsbestämmelserna angående Ningpo. Förbundet anser att den
skada som drabbat Ningpo-besättningen står i sådant intimt samband med
krigsförlisningen att även om den formellt icke kan ersättas enligt bestämmelserna
om krigsförsäkring så bör man via staten just av krigsförsäkringsnämndens
överskottsmedel erhålla ersättning, i all synnerhet som dessa
medel för närvarande stå till statens disposition.
Till ledning vid bedömningen av ersättningskravet har förbundet åberopat
dels den norska »Midlertidig lov av den 2 Aug. 1946 om lpnn till norske
sjpmenn i fangenskap» och dels den danska »Lov (nr 402—12. Juli 1946)
om vissa spfarendes Ret til Afregning med Statskassen m. m.»
Beträffande de norska och danska lagarna må framhållas följande.
Enligt den norska lagen hade norsk sjöman, som efter den 9 april 1940
under tjänst på fartyg varöver den norska staten förfogade under kriget
blev tillfångatagen av fienden eller internerad, rätt till fångenskapslön för
den tid han var fånge eller internerad, dock ej under den tid han enligt lag
eller avtal uppbar hyra. Fångenskapslönen skulle vara lika stor som den
grundhyra sjömannen uppbar, då han blev tillfångatagen eller internerad.
Skatteavdrag skulle göras enligt de regler som under kriget voro gällande
för norska sjömän å fartyg, varöver den norska staten förfogade. Hade en
sjöman under fångenskap eller internering mottagit penningbidrag av offentlig
myndighet, kunde avdrag härför göras å fångenskapslönen i den utsträckning
bidragen överstego rimligt tillskott till livsuppehället. Utgifterna
för fångenskapslön skulle intill den 29 oktober 1943 utanordnas av statskassan
samt från och med nämnda dag bäras av The Norwegian Shipping &
Trade Mission.
Enligt den danska lagen (kap. II, § 8) kunde en sjöman, som under tiden
mellan den 9 april 1940 och återkomsten till Danmark av politiska eller
militära orsaker varit föremål för internering eller annan form av frihetsberövande
eller väsentliga inskränkningar i sin personliga rörelsefrihet utan
att han genom eget och tillräkneligt förhållande förorsakat något sådant,
tillerkännas gottgörclse av statsmedel för det lidande och den psykiska
skada (»Lidelse og Tort»), som han åsamkats genom tvångsuppehållet. Ersättningen
fastställdes till ett belopp av 50 kronor för varje påbörjad vecka,
som interneringen, frihetsberövandet eller övriga nämnda förhållanden förelegat.
Däröver gottskrevs sjömannen ett beräknat belopp av 56 kronor i veckan.
Ersättningen var maximerad till belopp, som voro bestämda olika för
familjeförsörjare och icke-försörjare. För sistnämnda kategori utgjorde det
maximerade beloppet 10 000 kronor och för familjeförsörjare fick ersättningen
icke överstiga 30 000 kronor. Ersättningen kunde dock minskas med
vissa skulder, vilka sjömannen ådragit sig gentemot staten, nämligen dels
återstående belopp av räntefritt lån, som eventuellt hade beviljats sjömannens
anhöriga av staten, dels ock skuld som han efter den 9 april 1940 kunde
ha ådragit sig gentemot det danska utrikesdepartementet som följd av förskott,
utlägg eller försträckningar till honom själv eller hans anhöriga. An
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
hållan om ersättning för »Lidelse og Tort» kunde göras endast av den som
drabbats av ifrågavarande lidande och psykiska skada. Under vissa förutsättningar
kunde, om vederbörande avlidit innan ersättningen utbetalats,
denna överföras på dödsboet.
Kommerskollegium har den 1 mars 1951 avgivit utlåtande över samtliga
ansökningar i ärendet ävensom över krigsförsäkringsnämndens skrivelser.
Kollegium har med förebild från bestämmelserna i den norska lagen tillstyrkt
ersättning enligt grunder, som överslagsvis synas leda till ett belopp
av ca 250 000 kronor. Utrikesdepartementets återkrav i anledning av vissa
utbetalningar under tvångsuppehållet borde därjämte enligt kollegium av
billighetsskäl avskrivas till den del kraven avse sjukvård och kläder.
Det må slutligen omnämnas, att Svenska sjöfolksförbundet och en av besättningsmännen
å Ningpo, kockeleven (uppassaren) S. G. Carlsson, efta
ansökning den 7 mars 1951 hos arbetsdomstolen erhöllo stämning å redareföreningen
och rederiet med yrkande att, då Carlsson vore att anse som
obehörigen skild från sin tjänst i utländsk hamn och han därför jämlikt
34 § sjömanslagen vore berättigad till ersättning för den förlust han därigenom
lidit, bolaget måtte förpliktas att till Carlsson utgiva skadestånd,
motsvarande hyra, semesterersättning och krigsriskersättning för tiden 12
juni 1942—21 november 1945. Kravet bestreds av motparterna under påstående
att Ningpo gått förlorad genom sjöolycka och att tjänsteavtalet därför
förfallit den 11 december 1941. Rederiet medgav emellertid skyldighet
att till besättningen utgiva hyra även för dagarna 12—15 december 1941 och
erlade frivilligt betalning i enlighet härmed.
I dom den 20 juni 1951 fann arbetsdomstolen på anförda skäl, att händelseförloppet
vid Ningpos förolyckande var att betrakta såsom sjöolycka i
den mening detta uttryck har i 41 § sjömanslagen, ävensom att besättningens
tjänsteavtal upphört i och med att fartyget genom sjöolyckan blev så
skadat att det måste anses icke ha varit iståndsättligt. På grund härav ogillade
arbetsdomstolen Carlssons och sjöfolksförbundets talan.
Departementschefen.
I början av december 1941 befann sig det svenska motorfartyget Ningpo
utanför Hongkong. Under dagarna 11—15 samma månad blev fartyget på
order av de brittiska myndigheterna, vilka befarade att fartyget skulle falla i
japanernas händer, utsatt för beskjutning och andra åtgärder med påföljd
att fartyget gick under. Den 15 december 1941 avmönstrades besättningen i
Hongkong. I slutet av samma månad erövrades Hongkong av japanerna. Förhållandena
blevo genom krigshändelserna sådana, att besättningen icke
kunde återvända hem utan tvingades att uppehålla sig först i Honkong och
fr. o. m. maj 1942 i Shanghai. Resultatlösa försök gjordes att anordna hemresa
för besättningen. Denna lyckades ej heller erhålla arbetsanställning
under vistelsen i Hongkong och Shanghai. Först efter andra världskrigets
slut — eller hösten 1945 — kunde hemfärden anträdas.
De i ärendet föreliggande framställningarna avse att gottgörelse av statsmedel
måtte beredas besättningen för den skada, som för tiden från den 15
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
juni 1942 i ekonomiska och andra hänseenden åsamkats besättningen på
grund av vistelsen i Shanghai. Det begärda beloppet är ca en miljon kronor.
Innan frågan om statlig gottgörelse dryftas, torde det emellertid vara nödvändigt
att undersöka i vilken mån besättningen möjligen kan erhålla ersättning
i annan ordning.
Först må härvid nämnas, att rederiet genom utrikesdepartementet hänvänt
sig till engelska staten med förfrågan om ersättning kunde erhållas för
de kostnader, som förorsakats i anledning av Ningpos sänkning. Svaret
blev nekande. Enligt engelsk praxis utbetalades icke ersättning i sådana
fall. Vidare må framhållas att krav om ersättning icke torde kunna riktas
mot japanska staten, eftersom de japanska myndigheterna i Shanghai ej
hindrade besättningens hemsändande.
Jag övergår härefter till frågan i vilka avseenden anspråk på ersättning
kunna riktas mot rederiet.
Genom arbetsdomstolens dom den 20 juni 1951 i anledning av ersättningstalan
av en av besättningsmännen å Ningpo får anses fastslaget, att
Ningpo gick under till följd av sådan händelse, varom i 6 och 41 §§ sjömanslagen
förmäles, och att besättningens tjänsteavtal på grund därav upphörde
att gälla den 15 december 1941.
Av utredningen framgår att besättningen erhållit hyra för tiden till den
15 juni 1942. Rederiet har följaktligen fullgjort sin förpliktelse enligt 41 §
andra stycket sjömanslagen samt enligt den särskilda överenskommelsen
mellan redare- och sjöfolksorganisationerna av den 5 december 1940.
Vidare har, då besättningen hösten 1945 lämnade Shanghai för att återvända
till hemlandet, hyra utbetalats under hemfärden. Utbetalningen grundade
sig uppenbarligen på stadgandet i 41 § tredje stycket sjömanslagen,
enligt vilket det åligger redaren att, då sjömans tjänsteavtal till följd av
fartygets förolyckande upphör i utlandet, till denne betala hyra under hemresan.
Den frågan uppkommer emellertid huruvida rederiet fullgjort hela sin
skyldighet enligt detta stadgande. Avgörande härför är, huru begreppet
»hemresa» skall tolkas. En mycket vidsträckt tolkning skulle kunna leda till
den ståndpunkten, att besättningen på Ningpo rätteligen skulle haft hyra
från rederiet under hela vistelsen i Shanghai. Eftersom enda anledningen
till att hemfärden icke påbörjades tidigare än hösten 1945 var att reselägenhet
icke kunde anskaffas, skulle nämligen kunna göras gällande att
besättningen hela tiden befann sig under hemresa. Denna fråga har icke
hänskjutits till domstols avgörande. Ej heller i annat sammanhang har
svensk domstol prövat ett spörsmål av denna art. Däremot har en liknande
fråga prövats av såväl dansk som finsk domstol, som därvid haft att
tillämpa stadgande av motsvarande innebörd. I båda fallen ansågs att hyra
borde utgå — utöver den tid som använts för själva resan — för tid som
åtgått för nödvändiga förberedelser för resan men däremot icke för tid,
som hänfört sig till andra dröjsmål och avbrott i resan, vilka icke förorsakats
av redaren. Det torde cj vara skäl antaga, att svensk domstol skulle
löst frågan på annat sätt. Vad angår den nödvändiga förberedelsetiden kan
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 86.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
det knappast göras gällande att denna skulle sträcka sig utöver sex månader.
Det torde därför vara utsiktslöst för besättningen på Ningpo att under
åberopande av 41 § tredje stycket sjömanslagen kräva rederiet på hyra
också för tiden från den 15 juni 1942 till dagen för anträdandet av hemresan.
Det må framhållas, att staten i fall som avses med 6 och 41 §§ sjömanslagen
icke har ersättningsskyldighet gentemot besättningen i annan mån än
att staten skall bestrida kostnaderna för hemresa och underhåll under resan.
Besättningen på Ningpo har kommit i åtnjutande av denna förmån, vilken
motsvarats av en sammanlagd kostnad av 47 875 kronor 76 öre. Därjämte
har av statsmedel utbetalats tillhopa 244 742 kronor 87 öre till kostnader
för underhåll, sjukvård och kläder m. m.
Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att besättningen saknar juridisk
möjlighet att erhålla gottgörelse utöver den redan erhållna. Fråga är nu
om staten med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga beträffande
besättningen å Ningpo, ur billighets- och skälighetssynpunkt bör
lämna ytterligare ekonomiskt bistånd till besättningen.
Vid prövningen av denna fråga bör en viss betydelse tillmätas den omständigheten,
att Ningpo förliste under en resa som var föranledd av ett befraktningsavtal
mellan rederiet och staten. Detta avtal avsåg att tillförsäkra
vårt land ett tillskott av viktiga och till följd av avspärrningen under kriget
svåråtkomliga varor. De förhållanden, varunder besättningen levde under
tvångsuppehållet i Hongkong och Shanghai, inneburo vidare stora lidanden
i såväl psykiskt som fysiskt avseende. Arbete kunde icke erhållas och umbärandena
voro svåra; klimatet var påfrestande och besättningen hade föga
kraft att motstå sjukdomar. Krigsförhållandena medförde bombanfall och
gerillastrider. Tre medlemmar bragtes om livet av krigsplundrare och tre
andra dukade under i olika sjukdomar.
Det ■väll synas som om händelsen med Ningpo och dess besättning vore
ensam i sitt slag i den svenska sjöfarten under det andra världskriget. Visserligen
vistades i Shanghai under kriget — förutom besättningen å Ningpo
— ytterligare ett antal svenska sjömän, men bakom dessa sjömäns vistelse
därstädes lågo ej samma betingelser som i fråga om Ningpos besättning.
Några framställningar om ersättning ha ej av vederbörande riktats mot
staten.
Krigsförsäkringsnämnden har i utlåtande över framställningarna från
Ningpos besättning ansett det vara behjärtansvärt att skälig ersättning utbetalades
till besättningen för de svåra umbäranden och lidanden den åsamkats.
Jämväl kommerskollegium har förordat, att ersättning beredes. För
egen del är jag också av den meningen, att staten bör bispringa besättningen,
som till följd av krigshandling utsatts för osedvanligt stora påfrestningar.
Om ersättningens storlek ha meningarna gått starkt isär. Krigsförsäkringsnämnden
anser, att ersättningen icke bör beräknas med utgångspunkt
från besättningens förlorade arbetsförtjänst under vistelsen i Shanghai.
Nämnden har med analog tillämpning av bestämmelserna i lagen den 11
juli 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
11
personer funnit sig böra tillstyrka en ersättning om cirka 140 000 kronor,
varifrån dock skulle avgå vissa belopp. Kommerskollegium har med bestämmelserna
i norsk lag såsom förebild förordat en ersättning å ca 250 000 kronor.
I likhet med krigsförsäkringsnämnden finner jag det icke lämpligt att
anse ersättningen såsom en gottgörelse för mistade avlöningsförmåner. Jag
förordar, att -—- efter mönster av den tidigare omnämnda danska lagen i
ämnet — ersättningen utformas såsom en gottgörelse för det lidande och den
psykiska skada, som åsamkats genom det nödtvungna uppehållet i Shanghai.
Besättningens vistelse i Shanghai omfattade, vad angår den tid som här kan
komma i fråga, ca 180 veckor. Enligt den danska lagen utgick ersättning
med 106 kronor i veckan till sjöman, som påtvingats sådan vistelse som
besättningen å Ningpo måste underkasta sig. Med tillämpning av dessa
grunder skulle de tjugufyra medlemmar av besättningen, vilka nådde hemlandet,
erhålla envar i runt tal 19 000 kronor. Beträffande de besättningsmän,
som vid tiden för vistelsen i Shanghai icke hade försörjningsplikt, bör
emellertid ersättningen, liksom skett i den danska lagen, maximeras till
10 000 kronor. Med hjälp av de ombordanställdas organisationer har verkställts
utredning i fråga om besättningsmännens försörjningsplikt under
Shanghaivistelsen mot hemmavarande anhöriga. Enligt denna utredning, vilken
på grund av omständigheterna icke kunnat bli helt tillförlitlig, skulle tio av
de återkomna besättningsmännen haft sådan försörjningsplikt. Till envar av
dem bör således utgå 19 000 kronor, vilket för alla tio utgör tillhopa 190 000
kronor. De övriga fjorton böra i enlighet med förut angivna grunder erhålla
en var 10 000 kronor, eller således sammanlagt 140 000 kronor.
Beträffande de efterlevande, mot vilka de av krigsplundrare dödade tre
medlemmarna av besättningen hade försörjningsplikt, må erinras, att Kungl.
Maj :t den 11 september 1942 — med stöd av 3 § förordningen den 13 april
1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd
av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd — beslutat att de efterlevande
skulle erhålla ersättning av statsmedel. Härefter tillerkändes de efterlevande
till var och en av ifrågavarande tre medlemmar genom beslut av riksförsäkringsanstalten
ett engångsbelopp av 9 000 kronor, eller alltså tillhopa
27 000 kronor. Därjämte ha de efterlevande till två av nämnda medlemmar
tillerkänts årliga livräntor å 1 200 och 1 320 kronor. Enligt min mening bör
ytterligare gottgörelse av statsmedel icke utgå i dessa fall.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår avledo i Shanghai tre medlemmar
av besättningen i olika sjukdomar. Enligt den förut angivna utredningen
efterlämnade två av dessa icke anhöriga, mot vilka försörjningsplikt
förelåg. Ersättningar böra därför icke här ifrågakomma. Den tredje av de
avlidna -—- överstyrmannen Lundin — efterlämnade hustru och två minderåriga
barn. Till änkan utgår en årlig pension från Broströmsrederiernas
pensionskassa Posteritas med ca 3 100 kronor, varjämte det rederi, som
ägde Ningpo, utbetalar dyrtidstillägg å pensionen med 35 procent. Jag förordar,
att änkan erhåller 19 000 kronor, eller; samma belopp som de försörjningspliktiga
medlemmarna av besättningen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Om riksdagen bifaller vad jag således tillstyrkt, skulle i ersättning utgå
(190 000 + 140 000 -f- 19 000 = ) 349 000 kronor. Såväl sökandena som
remissmyndigheterna ha förutsatt, att ersättningen utanordnas från krigsförsäkringsnämndens
överskottsmedel. Frågan om dispositionen av dessa
medel prövas för närvarande inom handelsdepartementet och det är min avsikt
att senare i annat sammanhang framlägga förslag i ämnet. Jag förordar
nu i stället, att ersättningsbeloppet anvisas över anslag å tilläggsstat till
riksstaten för innevarande budgetår. Såsom av det föregående framgått, har
det mött svårigheter att vinna full klarhet beträffande ersättningskravens
omfattning m. m. i alla de enskilda fallen. Kungl. Maj :t torde därför böra
erhålla rätt att — med iakttagande av förut angivna huvudlinjer — vidtaga
nödiga justeringar med avseende å de uppkommande ersättningsfallen.
Med hänsyn härtill torde anslaget, som bör anvisas såsom reservationsanslag,
upptagas med ett belopp av 370 000 kronor.
Slutligen bör framhållas, att Kungl. Maj :t, i anledning av riksdagens
skrivelse nr 113/1951, den 8 juni 1951 uppdrog åt 1946 års sjömanskommitté
att utreda frågan om införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra eftergift
av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från svensk utlandsmyndighet,
enligt de jämlikt lagen om fattigvården gällande grunderna för prövning av
återkrav av fattigvård. Med skrivelse den 7 februari 1952 har sjömanskommittén
inkommit med förslag i ämnet. Förslaget har ännu ej slutbehandlats.
Frågan om återkrav från statens sida av de belopp, för vilka medlemmarna
av besättningen kunna vara återbetalningsskyldiga, torde få prövas i samband
med den vidare behandlingen av kommitténs förslag.
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Ersättningar till de förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
370 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Groll.
527205. Stockholm. Isagc Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.