Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952 m. m.; given
Stockholms slott den 22 februari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om konjunkturskatt för år 1952; samt

2) förordning med tillfälliga föreskrifter om begränsning av skatt i vissa
fall.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Som ett led i åtgärderna för att motverka en inflationistisk utveckling i
vårt land föreslås i propositionen — i syfte att till samhället indraga viss
del av de mervinster som framkommit som en följd av den exceptionella
internationella konjunkturen under år 1951 — en tillfällig konjunkturvinstbeskattning.

Det i propositionen framlagda förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 avser sådan inkomst av skogsbruk och inkomst av rörelse, som
uppkommit under det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomstskatt
verkställes av beskattningsnäinnd i första instans år 1952. Förordningen
skall vara tillämplig endast å inkomst, som är skattepliktig till statlig
inkomstskatt. I fråga om inkomst av rörelse skall dock förordningen icke
äga tillämpning beträffande utövare av s. k. fria yrken. Särskild skatteplikt
för tantiem eller därmed jämförlig inkomst av tjänst föreslås icke, men
hänsyn skall vid beräkning av skattepliktig inkomstökning av rörelse i vissa
fall tagas till dylika utgifter i rörelsen. Deklarationsskyldighet skall åligga
envar skattskyldig, som åtnjutit inkomst som nu sagts, dock att sådan skyldighet
i vissa fall skall inträda först efter anmaning.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Konjunkturskatt skall utgå efter 40 procent å en på visst sätt beräknad
beskattningsbar merinkomst av skogsbruk och av rörelse. Skatten skall i
princip vara avdragsgill vid den statliga inkomsttaxeringen.

Merinkomsten bestämmes i fråga om rörelse till skillnaden mellan en på
visst sätt uppskattad inkomst av förvärvskällan under beskattningsåret (omräknad
nettointäkt) och under jämförelseåret (jämförelseinkomst). I princip
skall beskattningsåret 1949 utgöra jämförelseår; den skattskyldige må
emellertid i stället välja år 1948. Den sålunda framräknade merinkomsten
utgör uppskattad merinkomst. I förekommande fall skall från denna avdrag
göras för inkomstminskning och utvidgning av rörelse. Återstoden skall
utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

Taxerad merinkomst av skogsbruk fastställes till en i regel efter schablonmässiga
grunder beräknad prisstegringsvinst utöver omkostnadsökning.

Taxerad merinkomst skall fastställas gemensamt för skattskyldigs samtliga
förvärvskällor av rörelse, å ena, samt av skogsbruk, å andra sidan.

Från taxerad merinkomst eller, därest den skattskyldige haft taxerad merinkomst
av både skogsbruk och rörelse, från summan av taxerade merinkomster,
skall avdragas ett belopp å 10 000 kronor. Återstoden skall utgöra
beskattningsbar merinkomst.

Den omräknade nettointäkten för beskattningsåret erhålles genom omräkning
av nettointäkten av förvärvskällan med hänsyn till vinstreglerande dispositioner
beträffande varulager, inventarier samt pensions- och investeringsfonder,
varjämte hänsyn skall tagas till vissa onormala omkostnader.

Omräknad nettointäkt för jämförelseåret beräknas i huvudsak efter enahanda
grunder. Den omräknade nettointäkten skall ökas dels med 25 procent,
varigenom hänsyn tages till penningvärdeförsämring, och dels med 15 procent,
varigenom hänsyn tages till naturlig utveckling, rationalisering e. d.
Det belopp, som därvid erhålles, d. v. s. 140 procent av den omräknade nettointäkten
för jämförelseåret, skall utgöra jämförelseinkomst. I vissa fall skall
jämförelseinkomst kunna beräknas på annat sätt.

Skattskyldig, vars räkenskapsår gått till ända före den 1 november 1951,
skall under vissa förutsättningar kunna välja att bliva påförd konjunkturskatt
för 1952 års inkomster, därvid taxering till sådan skatt skall ske år
1953.

I propositionen framlägges även förslag till förordning med tillfälliga föreskrifter
om begränsning av skatt i vissa fall.

I propositionen uttalas, att det ännu är för tidigt att slutgiltigt bedöma,
huruvida en allmän konjunkturskatt blir erforderlig även för 1952 års
inkomster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Förslag

till

förordning om konjunkturskatt för år 1952.

Härigenom förordnas som följer.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit under det beskattningsår, för vilket
taxering till statlig inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1952 (beskattningsåret), skall erläggas konjunkturskatt
till staten under förutsättning att den som åtnjutit inkomstökningen är skattskyldig
år 1952 till statlig inkomstskatt för den ifrågavarande inkomsten.

Skattskyldig, för vilken i föregående stycke avsett beskattningsår utgått
före den 1 november 1951, skall, därest han så påfordrar, i stället erlägga
konjunkturskatt för inkomstökning under beskattningsår, för vilket taxering
till statlig inkomstskatt i första instans verkställes år 1953. Såsom förutsättning
härför skall gälla, att sistnämnda beskattningsår omfattar minst
tolv månader samt att den skattskyldige gjort anmälan som i 13 § 1 mom.
sista stycket sägs. Beträffande skattskyldig, som skall erlägga konjunkturskatt
för inkomstökning under beskattningsår, för vilket taxering till statlig
inkomstskatt i första instans verkställes år 1953, skall sistnämnda beskattningsår
anses såsom beskattningsår enligt denna förordning.

Från skattskyldighet som i denna förordning sägs undantagas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

2 §.

Skattepliktig enligt denna förordning är inkomstökning hänförlig till
inkomst av rörelse eller av skogsbruk. Sådan skatteplikt föreligger dock ej
när fråga är om inkomst av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet eller om intäkt genom avyttring av skog i samband
med avyttring av marken.

Inkomst av rörelse.

3 §•

Fråga huruvida inkomstökning föreligger skall bedömas på grundval även
jämförelse mellan inkomstförhållandena under, å ena sidan, beskattningsåret
och, å andra sidan, det beskattningsår som gått till ända närmast före
den 1 mars 1950 eller, om den skattskyldige så yrkar, det beskattningsår
som gått till ända närmast före den 1 mars 1949 (jämförelseåret).

För verkställande av sådan jämförelse skall nettointäkten av rörelse omräknas,
för såväl beskattningsåret som jämförelseåret, på sätt i 4 § närmare
angives. Efter omräkningen framkommet belopp utgör omräknad nettointäkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

För jämförelseåret fastställes jämförelseinkomst. Denna beräknas på
grundval av den omräknade nettointäkten för jämförelseåret på så sätt att
tillägg göres med 25 procent för penningvärdets försämring och med 15
procent för normal utveckling o. dyl. i rörelsen. Jämförelseinkomsten utgör
sålunda 140 procent av den omräknade nettointäkten.

Har verksamhet påbörjats efter utgången av år 1946, må utan hinder av
vad i nästföregående stycke sägs jämförelseinkomsten fastställas efter vad
som finnes skäligt med hänsyn till bland annat verksamhetens art och omfattning.
Vad nu sagts skall även gälla, därest den omräknade nettointäkten
icke för något av de beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1
mars under ett vart av åren 1949 och 1950, utvisar överskott eller — om
sådant framkommit — detsamma uppenbarligen avsevärt understiger vad
som för rörelsen kan anses normalt.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §.

t mom. Omräknad nettointäkt och jämförelseinkomst uppskattas för
varje förvärvskälla för sig, därvid såsom särskild förvärvskälla enligt denna
förordning skall anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Vid bestämmande av omräknad nettointäkt skall avvikelse från
nettointäkten av förvärvskällan ske i följande fall.

a) Nybildning av dold reserv i tillgångar avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelsen skall upptagas som tillkommande post och minskning
av sådan reserv som avgående post.

b) Vid taxering till statlig inkomstskatt medgivet avdrag för värdeminskning
å för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner och andra inventarier
samt byggnader skall upptagas som tillkommande post.

Vid beräkning av tillkommande post som i nästföregående stycke sägs
skall från det vid taxering till statlig inkomstskatt medgivna avdraget för
värdeminskning å inventarier avräknas såsom skattepliktig intäkt upptagen
ersättning genom avyttring av inventarier eller ersättning på grund av försäkring
för förlust av inventarier. Skulle ersättning som här sagts överstiga
medgivet avdrag för värdeminskning, skall överskjutande belopp upptagas
som avgående post.

Kan skattskyldig visa, att den verkliga anskaffningskostnaden för vid beskattningsårets
utgång föreliggande bestånd av inventarier och byggnader
med minst 20 procent överstiger den verkliga anskaffningskostnaden för
vid jämförelseårets utgång föreliggande bestånd av tillgångar av sådant slag,
må vid omräkning av nettointäkten för beskattningsåret som avgående post
upptagas ett belopp svarande mot värdeminskningsavdrag för normal förslitning,
beräknat å den del av anskaffningskostnaden för tillgångarna vid
beskattningsårets utgång, som överstiger 120 procent av anskaffningskostnaden
för tillgångarna vid jämförelseårets utgång.

c) Har avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt medgivits för avsättning
till pensions- eller andra personalstiftelser, skall det belopp, varmed
avdrag medgivits, upptagas såsom tillkommande post.

Vad nu sagts skall dock, såvitt avser den del av avsättningen till pensionsstiftelse
under beskattningsåret, som överstiger 140 procent av avsättningen
under jämförelseåret, gälla endast om och i den mån stiftelsens förmögenhet
efter den under beskattningsåret gjorda avsättningen överstiger 80 procent
av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet beräknats med ledning
av de i 6 § förordningen angående en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt) angivna
bestämmelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

I fråga om inbetalning till särskild pensionsfond hos Svenska personalpensionskassan
skall i tillämpliga delar gälla vad i c) första stycket sägs.

d) Har vid taxeringen till statlig inkomstskatt avdrag medgivits för avsättning
till investeringsfond, skall ett mot avdraget svarande belopp i sin
helhet upptagas såsom tillkommande post.

Har avsättning till investeringsfond tagits i anspråk under sådana förhållanden,
att det ianspråktagna beloppet inräknats i nettointäkten eller
använts för nedskrivning av varulager eller för sådan avskrivning av inventarier
eller byggnader, som ingår i tillkommande post enligt 2 mom. b)
ovan, skall beloppet upptagas såsom avgående post, i förekommande fall
jämte ränta.

e) Har hos aktiebolag eller ekonomisk förening, vars aktier eller andelar
till huvudsaklig del ägas eller på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom
förmedling av juridisk person — innehavas av en fysisk person eller
ett fåtal fysiska personer, nettointäkten nedbringats genom kostnader i form
av lön, arvode, tantiem el. dyl. till delägare eller till dennes make eller skyldeman
skola dessa kostnader upptagas såsom tillkommande post. Vad nu
sagts skall även gälla i fråga om premier för försäkringar tecknade till förmån
för delägaren eller dennes make eller skyldeman ävensom beträffande
annan liknande förmån, lämnad till person som nu sagts.

f) I nettointäkten ingående återbetalade export- och prisutjämningsavgifter
skola upptagas såsom avgående post.

g) Har skattskyldig vid uttag av skogsprodukter till egen rörelse tillämpat
högre priser än vid uttaget gällande marknadspriser skall det belopp, varmed
produkternas marknadsvärde understiger det värde, som åsatts produkterna
i räkenskaperna, upptagas såsom tillkommande post.

Hava skogsprodukter i fall, som nu sagts, åsatts lägre värde än det vid
uttaget gällande marknadsvärdet, skall skillnaden upptagas såsom avgående
post.

3 mom. Vid uppskattning av omräknad nettointäkt för beskattningsåret
skall, utöver vad som kan föranledas av bestämmelserna i 2 inom., avvikelser
ske i följande fall.

a) Har skattskyldig vid taxeringen till statlig inkomstskatt erhållit avdrag
för kostnader, vilka kunna antagas hava tillkommit i syfte att nedbringa
skatten enligt denna förordning, skall belopp motsvarande dessa kostnader
upptagas såsom tillkommande post.

b) Ingår i den vid taxeringen till statlig inkomstskatt fastställda nettointäkten
större inkomstpost av engångskaraktär, som hänför sig till tid före
beskattningsåret och som icke har motsvarighet under jämförelseåret, må
inkomsten helt eller delvis upptagas som avgående post.

mom. Vid uppskattning av omräknad nettointäkt för jämförelseåret
skall, utöver vad som kan föranledas av bestämmelserna i 2 inom., såsom
tillkommande post upptagas ett belopp motsvarande värdet vid jämförelseårets
utgång för den skattskyldige av de export- och prisutjämningsavgifter,
för vilka avdrag medgivits vid taxeringen till statlig inkomstskatt avseende
inkomsterna under jämförelseåret. Nyssnämnda värde skall beträffande
skattskyldig, som erlagt exportavgift jämlikt särskilt avtal med staten, anses
utgöra del avgiftsbelopp, som enligt avtalet eller därefter träffad överenskommelse
skall återbetalas till den skattskyldige, ökat med hälften av
återstoden av avgiften, samt beträffande skattskyldig, som erlagt prisutjämningsavgift
jämlikt särskild författning, hela avgiftsbeloppet, såvitt avser
trävaror, samt tre fjärdedelar av avgiftsbeloppet, såvitt avser övriga produkter.

t Se vidare anvisningarna.)

Knngl. Maj.ts proposition nr 79.

5 §•

1 mom. Det belopp, varmed oinräknad nettointäkt för beskattningsåret
överstiger jämförelseinkomsten, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

Det belopp, varmed omräknad nettointäkt för beskattningsåret understiger
jämförelseinkomsten, utgör uppskattad inkomstminskning av förvärvskällan.

Uppskattad merinkomst eller, om skattskyldig haft mer än en förvärvskälla,
för vilken uppskattad merinkomst fastställts, summan av uppskattade nierinkomster,
i förekommande fall efter avdrag för uppskattad inkomstminskning
i en eller flera förvärvskällor, skall utgöra taxerad merinkomst av rörelse,
där icke annat följer av bestämmelserna i fjärde stycket här nedan.

Har rörelse avsevärt utvidgats genom utbyggnad av produktionsapparaten
eller utökning av antalet anställda eller därmed jämförliga åtgärder, må vid
fastställande av taxerad merinkomst avdrag från uppskattad merinkomst
ske för vad som av den skattskyldige visas utgöra inkomstökning genom
utvidgningen, i den mån denna inkomstökning kan anses överstiga den gottgörelse
för naturlig utveckling o. dyl., som givits vid fastställande av jämförelseinkomsten.

2 mom. Riksskattenämnden äger, efter framställning av näringsorganisation
eller i fråga om bransch, där sådan icke finnes, av skattskyldig beträffande
visst slag av rörelse förklara, att inkomstökning såsom oberoende av
vinstkonjunktur icke skall beskattas enligt denna förordning. Över förklaring,
som nu sagts, må klagan icke föras.

Efter framställning av taxeringsintendent må riksskattenämnden beträffande
viss skattskyldig förordna, att förklaring enligt nästföregående stycke
icke skall vara tillämplig å den skattskyldige.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av skogsbruk.

6 §.

Beträffande skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst upptagas 40 procent
av köpeskillingen för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
20 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter och 20
procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret uttagits
för förädling i egen rörelse; dock att i fråga om köpeskilling, varom avtal
träffats före den 1 juli 1951, eller uttag, som skett före denna tidpunkt, procentsatserna
skola utgöra allenast hälften av de nu nämnda. Kan skattskyldig
visa, att köpeskilling härrör från försäljning, varom avtal träffats
före den 1 september 1950, skall sådan köpeskilling, under förutsättning att
jämväl försäljningspriset slutgiltigt fastställts före nämnda dag, icke medtagas
vid beräkning av taxerad merinkomst.

Visar skattskyldig att för honom sådana förhållanden rått, att, i jämförelse
med det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
1950, eller, om den skattskyldige så yrkar, det beskattningsår, som gått till
ända närmast före den 1 mars 1949, prisstegringen utöver omkostnadsökningen
å samtliga under beskattningsåret gjorda försäljningar eller uttag,
uppgår till lägre belopp än vad som föranledes av i nästföregående stycke
angivna bestämmelser, skall detta lägre belopp utgöra taxerad merinkomst.
Skattskyldig må därvid erhålla gottgörelse för penningvärdets försämring
med 25 procent å priser och kostnader under det år, varmed jämförelse sker.

Kttngl. Maj.ts proposition nr 79,

Kan den skattskyldige visa, att hans nettointäkt av skogsbruk varit mindre
än det belopp, som erhålles vid tillämpning av bestämmelserna i första eller
andra stycket här ovan, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till
högre belopp än det, vartill nettointäkten uppgått.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

7 §•

Från taxerad merinkomst — i förekommande fall från sammanlagda beloppet
av taxerad merinkomst av rörelse och skogsbruk — avdrages ett belopp
av 10 000 kronor. Föreligger uppskattad inkomstminskning, som icke
avdragits från uppskattad merinkomst vid beräkning av taxerad merinkomst
av rörelse, skall sådan inkomstminskning avdragas från taxerad merinkomst
av skogsbruk, varefter från återstoden avdrages 10 000 kronor.

Vad som framkommer efter avdrag som i nästföregående stycke sägs utgör
beskattningsbar merinkomst.

Tillhöra aktiebolag samma koncern och föreligger hos bolag inom koncernen
uppskattad inkomstminskning av rörelse, som bolaget icke kunnat
avräkna från uppskattad merinkomst av rörelse eller mot taxerad merinkomst
av skogsbruk, må inkomstminskningen avdragas från taxerad merinkomst
hos annat koncernen tillhörande bolag innan beskattningsbar merinkomst
för sistnämnda bolag fastställes. Kvittning som här avses må dock
icke ifrågakomma beträffande sådant bolag, vars aktiekapital icke sedan
jämförelseårets ingång eller sedan bolaget bildades — direkt eller indirekt
— till minst 90 procent ägts av moderbolaget. Vad här sagts skall äga motsvarande
tillämpning, där fråga är om ekonomisk förening.

Beskattningsbar merinkomst utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beräkning av konjunkturskatt.

8 §•

För konjunkturskatten fastställes ett grundbelopp, som skall utgöra 40
procent av den beskattningsbara merinkomsten; dock att för ägare av för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, grundbeloppet skall utgöra allenast 20 procent av den
beskattningsbara merinkomsten.

Konjunkturskatten skall utgöra grundbeloppet efter avdrag för det belopp,
varmed statlig inkomstskatt för den skattskyldige skulle hava minskats,
om konjunkturskattens grundbelopp avdragits från den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten och det därefter återstående beloppet utgjort
taxerad inkomst.

För skattskyldig, som visar sig vid beräkning av nettointäkt av rörelse vid
1952 års taxering till statlig inkomstskatt hava erhållit avdrag för belopp,
som skola inbetalas enligt särskilda mellan staten, å ena, samt Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska pappersbruksföreningen, Svenska cellulosaföreningen
och Svenska trämasseföreningen, å andra sidan, träffade avtal av
den 5 och X december 1950 samt tilläggsavtal den 15 november 1951 och den
1 februari 1952, skall den enligt nästföregående stycke uträknade konjunkturskatten
nedsättas med ett belopp, motsvarande ii procent av nyssnämnda
avdrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

9 §•

Skall jämlikt 11 § förordningen om statlig inkomstskatt för äkta makar
fastställas gemensam beskattningsbar inkomst, skall i förekommande fall
jämväl till konjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställas för makarna
gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning,
må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som om
denne själv haft inkomstminskningen. Det avdrag å 10 000 kronor, som omförmäles
i 7 §, skall, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter,
ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Konjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten och fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras taxerade merinkomster.

Vid beräkning enligt 8 § av avdrag från den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten iakttages, att avdraget må, i den mån det ej kunnat utnyttjas
av den därtill närmast berättigade maken, komma den andre maken tillgodo.

Särskilda bestämmelser rörande dödsbo.

10 §.

Vad i 15 § förordningen om statlig inkomstskatt stadgas om befrielse från
erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt samt om dödsbos och
dödsbodelägares ansvar för statlig inkomstskatt, skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande skatt enligt denna förordning.

Beskattningsort.

11 §-

Taxering till konjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 14 §
förordningen om statlig inkomstskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till konjunkturskatt.

12 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända
till efterrättelse med avseende å taxering till konjunkturskatt.

13 §.

1 mom. Skattskyldig, som i sin år 1952 avlämnade självdeklaration uppgivit
nettointäkt av rörelse eller av jordbruksfastighet, i vars taxeringsvärde
ingår skogsvärde, är pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna
deklaration till ledning för egen taxering till konjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är:

den, som jämlikt 1 § är undantagen från skattskyldighet;

skattskyldig, som under beskattningsåret åtnjutit inkomst av rörelse eller
av jordbruksfastighet men allenast av den art, att skatteplikt enligt 2 § för
inkomstökning icke föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Skattskyldig är icke pliktig att utan anmaning avlämna deklaration om,
såvitt angår inkomst av rörelse, hans i deklarationen till statlig inkomstskatt
upptagna sammanlagda belopp av inkomster från olika förvärvskällor (sammanräknad
inkomst) understiger 10 000 kronor och omsättningen i rörelsen
icke uppgår till 300 000 kronor eller, såvitt angår inkomst av skogsbruk,
bruttointäkten av skogsbruk icke uppgår till 25 000 kronor.

Har riksskattenämnden beträffande visst slag av rörelse meddelat förklaring,
som i 5 § 2 mom. sägs, skall deklarationsplikt för inkomst av det
slag av rörelse förklaringen avser inträda först efter anmaning.

Deklarationen skall senast den 31 augusti 1952 eller, därest deklaration
avlämnas först efter anmaning, inom tid, som i anmaningen angives, avlämnas
till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomstskatt
ägt rum.

önskar skatt skyldig, varom i 1 § andra stycket förmäles, begagna sig av
möjligheten att erlägga konjunkturskatt för inkomstökning under beskattningsår,
för vilket taxering verkställes i första instans år 1953, skall anmälan
därom ingivas till i nästföregående stycke angiven myndighet senast den
31 augusti 1952.

2 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 mom. fastställas
av Kungl. Maj :t.

3 mom. Efter anmaning är skattskyldig pliktig att i den omfattning,
som i anmaningen angives, meddela för taxering till konjunkturskatt erforderliga
uppgifter utöver dem, som avses i 1 mom.

4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering
till konjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1
mom. sägs.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till konjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen
stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande
deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som
avses i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande
tillämpning.

14 §.

Taxering verkställes av prövningsnämnd, som har att taga befattning
med den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt för beskattningsåret.

15 §.

1 mom. Det åligger taxeringsintendent att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 13 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skatt
skyldige och utredning i övrigt, som finnes erforderlig, såsom underlag för
taxeringen till konjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering a\
envar skattskyldig, för vilken till konjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 inom. med deklaration, som avgivits
av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 inom. avvikelse från den skattskyldiges
deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration avlämnats,
skall det genom taxeringsintendentens försorg ofördröj ligen i rekommenderat
brev tillställas den skattskyldige.

Skaltskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss
vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden
ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han
vill åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra
det omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan taxeringsintendenten vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

16 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering
till konjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta
än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (konjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj :t.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnäinndens
arbete pågå till och med den 31 januari 1953.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till konjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

\ mom. Till envar skattskyldig som taxeras till konjunkturskatt, skall vederbörande
protokollförare senast å fjortonde dagen efter den, då protokollet
justerats, i rekommenderat brev översända utdrag ur konjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige
angår.

17 §.

Riksskattenämnden må efter framställning från landskamrerare, taxeringsintendent,
prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga
avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till konjunkturskatt. Riksskattenämnden
skall därjämte

dels avgiva förklaring, varom förmäles i 5 § 2 mom.

och dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Maj :t avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.

18 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration
skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd
gälla om ordförande och ledamöter i riksskattenämnden. Rörande
förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration
eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa
dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
konjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid
vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt
taxeringsförordningen.

19 §.

För taxering till konjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten utföras
av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande
tillämpning.

20 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till konjunkturskatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande att besvärsrätt tillkommer den
skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten sådan
ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt för inkomst
under jämförelseåret, att taxeringen till konjunkturskatt bör bestämmas
till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd
ändring i taxeringen till konjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden
eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning
i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med
målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 13 § 5 mom. första stycket,
samt vederbörande taxeringsintendent. Beträffande tiden för besvärens
ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas
i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
för år 1952 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad
ändring i taxeringen till konjunkturskatt, dock att, därest beslut
om höjning av taxering till statlig inkomstskatt eller påföring av sådan
taxering meddelas av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, fråga om därav betingad
höjning eller påföring av taxering till konjunkturskatt skall handläggas
av prövningsnäinnd. Beslut rörande fråga som nyss sagts skall av
prövningsnämnd meddelas så snart ske kan efter det kammarrättens utslag
angående taxeringen till statlig inkomstskatt vunnit laga kraft eller Kungl.
Maj :ts utslag angående samma taxering meddelats. Beträffande förslag i
fråga om taxering till konjunkturskatt i fall som nu avses, skola bestämmelserna
i 15 § äga motsvarande tillämpning under iakttagande att förslaget
så snart ske kan bör tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande.
Vad sålunda stadgats angående prövningsnämnds handläggning av fråga
rörande taxering till konjunkturskatt skall dock ej äga tillämpning i fall
där kammarrätten eller Kungl. Maj :t tidigare meddelat beslut angående
samma taxering.

Det åligger länsstyrelsen åt! vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomstskatt i förekommande fall foga utdrag av
kon j unk turskattelängden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Eftertaxering.

22 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till konjunkturskatt eller att
han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till konjunkturskatt
att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits
staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen om
statlig inkomstskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande
tillämpning.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering
till konjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av prövningsnämnden
med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser,
därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i konjunkturskattelängd,
vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

Särskilda bestämmelser.

23 §.

Har skattskyldig genom att han omlagt räkenskapsåret icke åsatts taxering
till statlig inkomstskatt år 1952, skall han taxeras till konjunkturskatt år
1953, även om allmän taxering till konjunkturskatt då ej äger rum. Därvid
skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret äga tillämpning
beträffande det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
verkställes i första instans år 1953.

Har skattskyldig, vilken på grund av anmälan som i 13 § 1 inom. sista
stycket sägs icke taxerats till konjunkturskatt för år 1952, avslutat det räkenskapsår,
för vilket taxering till statlig inkomstskatt i första instans verkställes
år 1953, å sådan tid att beskattningsåret kommer att omfatta kortare
tid än tolv månader, skall den skattskyldige taxeras år 1953 för inkomstökning
varom i 1 § första stycket förmäles.

Stadgandena i 12—21 §§ skola äga motsvarande tillämpning beträffande
taxering till konjunkturskatt, som äger rum år 1953.

Straffbestämmelse.

24 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
eller vid avgivande av uppgift som i 13 § 3 mom. sägs lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Kostnader för taxeringsarbetet.

25 §.

Av taxeringen till konjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79.

Tillämpningsföreskrifter m. m.

26 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning samt för
uppbörd av konjunkturskatt erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Anvisningar
till 3 §.

Rätt till beräkning av jämförelseinkomst på annat sätt än enligt huvudregeln
må för de fall då omräknad nettointäkt utvisar överskott medgivas
endast då det är uppenbart att omräknad nettointäkt icke under något av de
två år, som kunna ifrågakomma som jämförelseår, är representativ för rörelsen,
t. ex. därför att skattskyldig vid en senare tidpunkt övertagit annat företags
rörelse eller väsentlig del därav. En annan anledning att beräkna jämförelseinkomsten
annorledes än enligt huvudregeln kan vara, att en skattskyldigs
rörelse under de beskattningsår, som gått till ända närmast före
den 1 mars under ett vart av åren 1949 och 1950, varit av onormalt liten
omfattning på grund av importrestriktioner eller liknande statliga regleringar.
Däremot bör den omständigheten att utvidgning skett annorledes
än genom övertagande av annan rörelse icke föranleda avvikelse från huvudregeln.
I den mån hänsyn därtill skall tagas — utöver vad som sker
genom den kompensation för normal utveckling o. d., som gives vid beräkning
av jämförelseinkomsten — sker detta vid fastställande av taxerad
merinkomst.

Vid taxering till statlig inkomstskatt kan inträffa att skattskyldig ett år
skall taxeras för två beskattningsår. Vid tillämpning av denna förordning
skall emellertid i dylikt fall taxering ske som om de båda beskattningsåren
utgjort allenast ett beskattningsår.

till 4 §.

1. 12 mom. givna föreskrifter avse bestämmande av omräknad nettoin täkt

för såväl jämförelseåret som beskattningsåret.

Storleken av dold reserv fastställes vid fyra tidpunkter, nämligen vid inoch
utgången av jämförelseåret respektive beskattningsåret. Med dold reserv
skall förstås skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde.

Vid beräkningen av dold reserv vid in- och utgången av jämförelseåret
skall anskaffningsvärdet vid båda tidpunkterna beräknas efter de vid jämförelseårets
utgång gällande återanskaffningspriserna för lagret. Hänsyn skall
tagas till inträffad värdenedgång på grund av inkurans.

Vid beräkning av dold reserv vid in- och utgången av beskattningsåret
skall anskaffningsvärdet vid båda tidpunkterna beräknas efter de vid beskattningsårets
ingång gällande återanskaffningspriserna för lagret. Hänsyn
skall tagas till inträffad värdenedgång på grund av inkurans.

Lagret vid beskattningsårets utgång må dock upptagas till återanskaffningspriserna
vid denna tidpunkt, om det totala värdet av lagret uppskattat
efter dessa priser är lägre än om uppskattning skett efter de priser, som
gällt vid beskattningsårets ingång.

Med anskaffningsvärde för tillgångar, som framställts inom egen rörelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skall förstås direkta tillverkningskostnader ökade med indirekta tillverkningskostnader,
därvid dock hänsyn icke behöver tagas till ränta å eget
kapital.

För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till ett
värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna på
samma sätt, som beräknat utförsäljningspris å varorna förhåller sig till normalt
utförsäljningspris för kuranta varor.

2. I de fall jämförelseinkomsten bestämts enligt 3 § sista stycket skola
bestämmelserna i 4 § 2 och 3 mom. äga tillämpning med iakttagande av följande.

Har jämförelseinkomsten bestämts med ledning av resultatet av rörelsen
under annat beskattningsår än något av dem, som gått till ända närmast
före den 1 mars under ett vart av åren 1949 och 1950, bör förstnämnda beskattningsår
anses som om det vore jämförelseår.

Har jämförelseinkomsten bestämts på annat sätt än i nästföregående stycke
sägs, skall vid uppskattning av omräknad nettointäkt för beskattningsåret
i stället för bestämmelserna i 4 § 2 mom. b) och e) gälla följande.

Såsom tillkommande poster skola upptagas

avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier,
därest den skattskyldige åtnjuter rätt till fri avskrivning å dylika
tillgångar, i den mån avskrivningen avsevärt överstiger vad som kan antagas
motsvara normal förslitning under beskattningsåret; samt

utbetalningar, som omförmälas i 4 § 2 mom. e), endast i den mån utbetalningarna
uppenbarligen överstiga vad som kan anses utgöra skälig ersättning
för utfört arbete.

till 5 §.

Omfatta jämförelseår och beskattningsår icke samma antal månader,
skall jämförelseinkomsten proportionellt ökas eller minskas med hänsyn
härtill.

till 6 §.

Grunder till ledning för skattskyldigs utredning om prisstegring utöver
omkostnadsökning fastställas av riksskattenämnden.

Då fråga är om uttag av skogsprodukter till egen rörelse, skall alltid saluvärdet
av dessa produkter läggas till grund för beräkning av skattepliktig
inkomstökning av skogsbruk, således även i det fall skattskyldig företer utredning
om prisstegring utöver omkostnadsökning.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och
jordbruk, så att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk
enligt 21 § c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader,
medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda
paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag
för därpå belöpande omkostnader. Avdrag enligt 22 § 1 mom. andra
och tredje styckena kommunalskattelagen må ej upptagas som omkostnad
för skogsbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

förordning med tillfälliga föreskrifter om begränsning
av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt förordningen
den 26 juli 1947 (nr 587) med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall skola — oavsett vad i 2 § 1 mom. första stycket
nämnda förordning stadgas — såvitt angår den skattskyldige på grund
av taxering år 1952 eller 1953 påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
avse det belopp, varmed nämnda skatter sammanlagt överstiga 80 procent
av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för allmänna skatter
jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen medgivits,
men minskad i förekommande fall med den skattskyldige för samma år påförd
konjunkturskatt, dock att avkortningen och restitutionen sammanlagt
icke må överstiga den statliga inkomstskatten.

Denna förordning tråder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om beskattning av inkomster
föranledda av den rådande överkonjunkturen samt anför följande.

I. Inledning.

Vid anmälan i statsrådet den 19 oktober 1951 av proposition nr 220/1951
med förslag om uttagande av en särskild investeringsavgift lämnades en
redogörelse för det ekonomiska läget och för regeringens ekonomiska politik.
Därvid framhölls bland annat, att läget inom den samhällssektor, som
företagarsidan utgjorde, karakteriserades, trots vissa ojämnheter, på det
hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur, som särskilt berörde exportindustrierna
och i första hand skogsindustrien, och att den utpräglade
högkonjunkturen inom företagarsfären utgjorde det allvarligaste hotet mot
strävandena för ekonomisk balans i rådande läge. Det stode klart att läget
mot bakgrunden av de expansionssträvanden som framkallades av vinstkonjunkturen
rymde avsevärda risker för en inflationistisk utveckling.
Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken måste därför förläggas till strävandena
att begränsa de inflationistiska verkningarna av vinstkonjunkturen
inom företagssektorn och därigenom bland annat hejda expansionstendenserna
i fråga om investeringsverksamheten. Av de led som ingingo i det
i propositionen framlagda programmet vill jag här erinra om investeringsavgiften,
de skärpta bestämmelserna om varulagervärdering vid 1953 och
1954 års taxeringar, insättning på spärrkonto av skogsägarvinsterna samt
ökade prisutjämningsavgifter vid export av skogsindustriprodukter. Samtliga
de här angivna åtgärderna med undantag av frågan om prisutjämningsavgifterna
för 1952 ha numera vunnit riksdagens godkännande. Den sistnämnda
frågan, som förelagts riksdagen i propositionerna nr 67 och 78, är
f. n. under riksdagens prövning.

Vid den tidpunkt då dessa riktlinjer för den ekonomiska politiken upp -

Kungl. Maj ds proposition nr 79.

drogos samt förslagen till bl. a. investeringsavgift och insättning på spärrkonto
av viss del av skogsägarvinsterna slutligt avfattades, fanns anledning
räkna med att en på antytt sätt utformad ekonomisk politik skulle innebära
tillräcklig garanti för en stabilisering av penningvärdet och för samhällsekonomisk
balans. Händelseutvecklingen gav emellertid anledning till
en viss omprövning av denna fråga. Därtill bidrog främst den oväntat kraftiga
stegringen av virkespriserna, som kunde konstateras vid skogsauktionerna
i slutet av oktober 1951 och därefter. Innebörden härav måste antagas
vara, att skogsindustrierna --av vinstmedel som återstode efter erläggande
av prisutjämningsavgifter vid export -— vore beredda att i inbördes
stark konkurrens och i tävlan med andra virkesuppköpare betala priser
av en storleksordning, som icke förutsetts. De belopp, som härigenom
tillfördes skogsägarna, utgjorde ett nytillkommet hot mot en stabil utveckling.
Det inträffade gav därjämte ett mycket kraftfullt uttryck för den på
vissa områden rådande och under senare delen av år 1951 alltmer accentuerade
vinstkonjunkturen. Tillspetsningen av överkonjunkturen inom vissa
områden av näringslivet tillförde de berörda företagarna inkomster även
högst betydande storleksordning. Med fog torde kunna göras gällande
att en viss del av dessa inkomster borde — genom att indragas till staten —
komma samhället i dess helhet till godo. Genom en sådan anordning skulle
jämväl skapas bättre betingelser för en lugn gestaltning av löneutvecklingen.

1 det uppkomna läget ansåg jag, att en prövning borde ske av frågan,
huruvida icke till de tidigare beslutade eller föreslagna åtgärderna borde
fogas beskattningsbestämmelser, som direkt riktade sig mot av vinstkonjunkturen
föranledda inkomster och som innebure att viss del av dessa inkomster
indroges till staten. Visserligen torde kunna sägas att den rådande
överkonjunkturen kunde, åtminstone temporärt, dämpas och att därför
vissa skäl talade för att icke omedelbart vidtaga lagstiftningsåtgärder utan
i stället ännu någon tid avvakta utvecklingen. Då det emellertid kunde bliva
nödvändigt att låta de ifrågasatta bestämmelserna avse inkomster även
under år 1951 uppdrog jag åt kammarrättsrådet N. G. Lindquist och taxeringsrevisorn
S. G. Crabo att inom finansdepartementet fullfölja vissa av
departementets rättsavdelning gjorda förberedande utredningar angående
dessa frågor.

Till fullföljande av uppdraget ha utredningsmännen överlämnat en den
15 december 1951 dagtecknad promemoria med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 med därvid fogat författningsförslag; författningsförslaget
torde såsom bihang 1 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende. Vid promemorian voro fogade dels av nationalbudgctdelegationen i
finansdepartementet gjorda beräkningar angående skogsinkomsternas utveckling
under avverkningsåren 1947/48 -1951/52, och dels en promemoria
med beräkningar för eventuell konjunkturskatt, vilka torde såsom bihang
<2 respektive 3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.

över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian ha, efter
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, domänstyrelsen, riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, kommerskollegium (med överlämnande av
yttranden från handelskammaren i Stockholm, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle samt Västernorr lands och Jämtlands handelskammare),
skogsstyrelsen (med överlämnande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Jönköpings och Kronobergs län, i Norra Kalmar län samt
i Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län),
riksbanksfullmäktige, fullmäktige i riksgäldskontoret, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Industriförbundets, bankföreningens och Stockholms handelskammares
yttrande innefattas i en promemoria avgiven av delegerade, utsedda av
nämnda organisationer samt Svenska försäkringsbolags riksförbund för
behandling av frågor rörande skattelagstiftning. Då i det följande uttalanden
i denna promemoria återgivas, angivas de såsom industriförbundets.

Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska
handelsagenters förening och Sveriges automobilhandlareförbund samt vidare
från ett antal enskilda personer och bolag.

II. Frågan om införande av särskild skatt å
konjunkturvinster.

A. Allmän principdiskussion.

Utredningsmännens förslag går i korthet ut på att en på visst sätt beräknad
merinkomst av skogsbruk och rörelse under år 1951 skall beskattas
med en särskild konjunkturskatt. Jag återkommer senare med en närmare
redogörelse för förslaget. Närmast ämnar jag belysa remissinstansernas
principiella inställning till den föreslagna konjunkturskatten med bortseende
från retroaktiviteten i förslaget.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ha i princip uttalat sig för
eller i huvudsak lämnat utan erinran eller icke velat motsätta sig tanken
att införa en särskild skatt å de genom konjunkturen föranledda vinsterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Sålunda anser sig riksskattenämnden helt allmänt kunna konstatera, att
inkomstutvecklingen och olika i samband därmed stående förhållanden under
senaste året gestaltat sig på ett sätt, som åstadkommit ett extraordinärt
läge i ekonomiskt avseende. Riksskattenämnden finner det därför i och för
sig icke orimligt, att en extraordinär skatt tillgxupes dels såsom ett led i
strävandena att uppnå ekonomisk stabilisering och dels i syfte att till det
allmänna indraga viss del av uppkommen »oförtjänt» inkomstökning.

Kommers kollegium framhåller, att det av många skäl är naturligt, att den
tillspetsning av vinstkonjunkturen, som ägt rum inom vissa områden, lett
till att frågan uppställts om icke en viss del av vinsterna kunde indragas till
staten för att komma samhället i dess helhet till godo. Kollegium är för sin
del av den uppfattningen, att på åtskilliga håll inom näringslivet och särskilt
inom vissa exportbranscher utrymme skapats för ett dylikt avstående
av vinst. Med hänsyn härtill och då skäl finnes att antaga att en konjunkturskatt
kan få vissa verkningar i inflationsdämpande riktning, vill kollegium
icke motsätta sig alt eu sådan skatt införes. Kollegium vill emellertid
också betona svårigheterna att utforma eu skattelagstiftning av denna
typ så att den träffar det avsedda skatteunderlaget utan att samtidigt drabba
även andra slag av vinster. En konjunkturskatt kommer att få en avsevärd
betydelse för näringslivet och det är därför av största vikt att bestämmelser
härom erhålla en sådan utformning att endast av den nuvarande konjunkturen
föranledda inkomstökningar bliva föremål för beskattning.

Enligt skogsstgrelsens mening är det i nuvarande läge nödvändigt att vidtaga
långt gående åtgärder för att söka bemästra de inflatoriska verkningar,
som den nuvarande överkonjunkturen för med sig. Ur denna synpunkt
torde bärande principiella invändningar knappast kunna riktas mot att bestämmelser
införas, vilka syfta till att till staten indraga viss del av mervinsterna
på grund av överkonjunkturen och åstadkomma en jämnare inkomstfördelning.
Väl synes det kunna ifrågasättas, om icke ett dylikt syfte
smidigare och enklare skulle uppnås genom en utbyggnad av redan genomförda
åtgärder i inflationsbekämpande syfte än genom att vid sidan av dessa
införa särskilda, i tillämpningen tämligen invecklade beskattningsbestämmelser.
Såsom en åtgärd av mera tillfällig karaktär i ett utomordentligt läge
synes likväl en anordning sådan som den föreslagna kunna godtagas.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att ur synpunkten av de intressen fullmäktige
hava att företräda i princip icke är något att invända mot införande
av konjunkturskatt i huvudsak enligt de riktlinjer, som utredningsmännen
föreslagit.

Länsstyrelsen i Hallands län finner, alt den under år 1951 rådande konjunkturen
otvivelaktigt inom vissa delar av näringslivet medfört vinster, som
få anses ligga utom ramen för de normala konjunkturväxlingarna. I den
mån så kan konstateras vara fallet t. ex. genom alt vinst kan mera direkt
sättas i samband med den internationella upprustningen torde ett indragande
av vinsten till staten framstå som försvarligt och önskvärt. Härvid
synes det emellertid böra bliva fråga endast om sådana vinster, som kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

anses exceptionella även med beaktande av att de uppkommit inom den rådande
högkonjunkturen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att ifrågavarande förslag bottnar i uppfattningen,
att den rådande vinstkonjunkturen kan äventyra statsmakternas
strävan att stabilisera penningvärdet. Denna strävan är så välmotiverad,
att även en del drastiska och under normala förhållanden otänkbara åtgärder
understundom måste vidtagas. Det är uppenbart, att om arbetet på
att hejda den inflationistiska utvecklingen skall lyckas, måste enskilda intressen
och gruppintressen i många fall vika för samhällsintresset. Det kan
också sägas, att läget i dag är så labilt och rymmer så många osäkerhetsmoment,
att redan en överdriven försiktighet i och för sig utgör en fara.

Liknande synpunkter anföras av bl. a. länsstyrelserna i Västmanlands och
Kopparbergs län.

Kooperativa förbundet delar, ehuru betydelsen av den nu föreslagna konjunkturskatten
enligt förbundets mening icke bör överskattas, dock den i
motiveringen för skatten framförda uppfattningen att en beskattning, som
direkt riktar sig mot av vinstkonjunkturen föranledda inkomster, i någon
mån kan bidraga till att hämma de inflationistiska krafterna. En förutsättning
för att skatten i fråga skulle dämpa inflationstendenserna genom att
minska den totala efterfrågan i samhället är givetvis att staten icke tar de
inflytande medlen i anspråk för nya utgifter.

Landsorganisationen framhåller, att landsorganisationen vid flera tillfällen
under det gångna året uttalat sin oro över den ur löntagarsynpunkt
ogynnsamma inkomstutveckling, som blivit en följd av den ojämna konjunkturen.
Landsorganisationens representantskap har sålunda i sin den 8
november 1951 antagna rekommendation konstaterat, att den betydande ökning
av nationalinkomsten, som inträffat år 1951, i huvudsak tillfallit skogsindustrierna
och skogsägarna medan löntagargruppernas levnadsstandard
icke höjts. Representantskapet gav vid samma tillfälle uttryck för sin förväntan,
att statsmakterna kunde finna effektiva former för en indragning
av en del av dessa konjunkturvinster.

Den uppfattning om inkomstutvecklingen i landet, som låg till grund för
den omnämnda deklarationen, har, framhåller landsorganisationen, till fullo
bekräftats av konjunkturinstitutets och nationalbudgetdelcgationens beräkningar.
Enligt de senare, vilka äro återgivna i bilaga 1 till statsverkspropositionen,
har man t. o. in. anledning att räkna med en viss reallönesänkning
och en därav föranledd konsumtionsminskning under år 1951. Landsorganisationen
hälsar därför med tillfredsställelse, att statsmakterna nu
förbereder åtgärder, som — för att citera finansministerns uttalande i årets
statsverksproposition — »ta sikte på att rätta till de snedvridningar i inkomstbildningshänseende
som inträffat under året». Landsorganisationen
tar särskilt fasta på vad finansministern därefter uttalar om sambandet
mellan årets avtalsrörelse och utformningen av de inkomstomfördelande åtgärderna
från statsmakternas sida: »Förutsättningen för att man skall kunna
räkna med en återhållsamhet i inkomstkraven från löntagarorganisatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nernas sida inåslc naturligen vara att de åtgärder, som vidtagits för att begränsa
vinstkonjunkturen och låta en del av de därav skapade inkomsterna
komma hela samhället till godo, verkligen bli effektiva.t Landsorganisationens
bedömning av det nu framlagda förslaget till konjunkturskatt sker mot
bakgrunden av detta uttalande, där finansministern understryker angelägenheten
av effektiva vinstindragande åtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) framhåller, att organisationen
bl. a. i sitt yttrande över långtidsutredningens förslag kraftigt understrukit,
att en förutsättning för åstadkommande av en stabiliserad samhällsekonomisk
utveckling är att en i förekommande fall högt uppdriven
vinstkonjunktur dämpas. Härvid kan såväl finanspolitiska som kreditpolitiska
åtgärder användas. Vilken väg som skall väljas blir beroende på den
i varje läge rådande situationen. Rörande det aktuella läget har TCO ävenledes
tidigare framhållit som sin uppfattning att en dämpning av konjunkturen
via en kreditåtstramande penningpolitik syntes böra äga rum. Vid
sidan härav kunde erfordras en investeringsbeskattning för dämpning av
investeringsverksamheten inom näringslivet. TCO har vidare som alternativ
till en revalvering förordat, att en del av de övernormala vinsterna inom vissa
exportnäringar omhändertages av staten, som enligt TCO:s mening kunde
använda sådana medel för nedpressning av importprisnivån. Emellertid
torde såsom också framhållits i skilda sammanhang den synnerligen kraftigt
uppdrivna vinstkonjunkturen inom vissa näringsgrenar knappast genom
de nu nämnda medlen komma att bli neddämpad i den grad att den ändå
icke skulle få en inflationspådrivande effekt. Mot denna bakgrund är en
konjunkturvin stbeskattning motiverad och TCO vill därför i princip tillstyrka
införandet av en konjunkturskatt.

Sveriges lantbruksförbund förmenar, att åtgärder av annat slag bort tillgripas
för att utjämna olikheterna i vinstkonjunkturen. Om detta, såsom
förbundet förmodar, nu icke är möjligt, så återstår intet annat än att med
hänsyn till föreliggande förhållanden godtaga en konjunkturskatt. Lantbruksförbundet
konstaterar, att beskattningen enligt förslaget begränsas till förvärvsgrenar,
för vilka tydlig vinstkonjunktur föreligger. Framförallt ur
praktiska synpunkter torde detta vara lämpligt, även om det med hänsyn till
svårigheten att för olika fall objektivt avgöra, vad som är konjunkturvinst,
kunde ha varit riktigare alt beskattningen givits en mera generell tillämpning.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens län samt
Riksförbundet Landsbygdens folk uttala betänkligheter mot en vinstkonjunkturbeskattning
dock utan att taga ställning mot förslaget i och för sig
att införa en dylik beskattning.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Västernorrlands län samt
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareförbund ävensom

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

de handelskammare och skogsvårdsstyrelser, från vilka yttranden inkommit,
ha ansett en vinstkonjunkturskatt i princip icke vara befogad och ha
avstyrkt införande av en dylik beskattning.

Sålunda anser länsstyrelsen i Jönköpings län att de motiv, som anförts
för den föreslagna skatten, icke synas äga bärkraft.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län är icke övertygad om att den föreslagna
beskattningsformen är ett verksamt medel i kampen mot inflationen. Uppbörd
av skatt kan enligt promemorian ske tidigast i mars 1953. Redan detta
förhållande visar att konjunkturskatten icke är något smidigt instrument
för indragning till statsverket av s. k. övernormala vinster. Erfarenheterna
från krigskonjunkturskattens tid visa också, att genom en sådan beskattning
lätt uppstå snedvridning av produktionen jämte benägenhet hos de
skattskyldiga att belasta rörelsen med onödiga utgifter i avsikt att nedbringa
den tillfälliga skatten. Det är därför ingalunda säkert att — såsom i direktiven
antages — en konjunkturvinstbeskattning skulle skapa bättre betingelser
för en lugn gestaltning av löneutvecklingen. Då företagen icke kunna
räkna med att för egen del få behålla merinkomsten torde kunna antagas,
att arbetsgivarna vid avtalsförhandlingarna skola bjuda minskat motstånd
mot framställda lönekrav och därjämte visa sig benägna att i konkurrens
om arbetskraften lämna gratifikationer eller andra kompensationer. Motsvarande
synpunkter kunna anläggas även i fråga om andra kostnader, såsom
för reparationer, representation och resor. Visserligen skall tillägg ske
för kostnader, vilka uppenbarligen tillkommit i syfte att nedbringa skatten.
Men vid den praktiska tillämpningen torde vara mycket svårt att förebringa
erforderlig utredning eller bevisning härutinnan.

Sveriges industriförbund kritiserar starkt den allmän-ekonomiska grundsynen
i de direktiv, som legat till grund för den remitterade promemorian.
Den ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen har i första hand motiverats
med att stegringen av virkespriserna varit kraftigare än som tidigare kunnat
förutses. Ett dylikt förhållande utgör emellertid icke ett argument för
skärpt beskattning av den rörelseinkomst, som åtnjutes av träförädlingsindustrien.
För denna industri innebära de stegrade virkespriserna en försämring
av vinstmöjligheterna, i den mån virket icke uttages å egna skogar.

Endast om man hade haft anledning antaga, att de höjda priserna å köpvirke
icke blott skulle kunna kompenseras av höjda försäljningspriser å de
förädlade varorna utan därutöver även leda till en ytterligare vinstökning,
skulle virkesprisernas utveckling med något fog kunnat utgöra ett motiv
för skärpt beskattning av vinsten på träförädlingsverksamhet. Så är emellertid
ingalunda fallet. Tvärtom har utvecklingen under höstens lopp gått
i sådan riktning, att man — alldeles oavsett kostnadsökningar på grund av
virkesprisernas uppgång och sannolika lönestegringar — har grundad anledning
att räkna med en försämring av vinstkonjunkturen för denna verksamhet
till följd av avsättningssvårigheter på vissa marknader och risker
för fallande priser.

Kungl. Maj:is proposition nr 79.

Industriförbundet anför vidare i detta sammanhang att om den föreslagna
lagstiftningen om konjunkturskatt skulle bli tillämplig på skogsindustrierna,
detta skulle stå i strid med tidigare utfästelser från regeringens sida, och
detta vare sig skatten kommer att avse såväl 1951 som 1952 års verksamhet
eller allenast rörelsen under sistnämnda år. Innebörden av de överenskommelser,
som regeringen träffat med skogsindustrierna angående konjunkturutjämningsavgifter
på massa, papper och trävaror under åren 1951 resp.
1952, måste nämligen bl. a. vara att statsmakterna icke för samma tid genomföra
andra extraordinära åtgärder mot dessa industrier. Att någon ytterligare
beskattning icke vore ifrågasatt bekräftades också uttryckligen
från regeringens sida i samband med de förhandlingar om 1952 års avgifter,
som fördes i somras.

Ytterligare framhåller industriförbundet, att virkesprisernas stegring för
övrigt uppenbarligen icke utgör något motiv för en konjunkturskatt på
företag och företagare utanför skogsbruket och skogsindustrien.

I fråga om konjunkturskatten såsom inflationsbekämpande medel anför
industriförbundet bl. a. följande.

Det andra huvudledet i den tankegång, som återfinnes i direktiven för
den remitterade utredningen, är att konjunkturskatten skulle vara ett
lämpligt komplement till försvarsåtgärderna mot inflationen. I detta resonemang
torde man utgå ifrån dels att de höga vinsterna i och för sig skulle
verka inflationsdrivande på så sätt att de skulle föranleda företagen till
högre utgifter än om vinsterna varit mera begränsade, dels att de höga
vinsterna skulle stimulera till högre lönekrav från de anställdas sida än
som eljest skulle komma att resas, samtidigt som de kunna vara ägnade att
minska företagens benägenhet att stå emot dylika ökade lönekrav. Det i
direktiven gjorda uttalandet, att konjunkturskatten skulle kunna bli »av
betydelse som en betingelse för en lugn gestaltning av löneutvecklingen»,
kan möjligen också tolkas så, att en dämpning av lönerörelserna skulle
kunna vinnas, om de genom konjunkturskatten inflytande medlen användes
till subventioner för att hålla nere stegringen i levnadskostnaderna.
Till dessa tolkningar av de på denna punkt i och för sig oklara uttalandena
i direktiven gör industriförbundet följande kommentarer:

Vid bedömningen av »övervinsternas» direkta inverkningar på inflationen
är det först och främst angeläget att hålla klart för sig, att det icke
är vinster och inkomster i och för sig, som verka inflationsdrivande, utan
utgifterna, vilkas omfång i sin tur till väsentlig del bestämmes av att statens
penningpolitik icke är tillräckligt restriktiv. Om vinsterna icke användas
för utgifter utan sparas, bidraga de tvärtom till att motverka inflationsutvecklingen.
En effektiv inflationsbekämpande politik bör därför
gå ut på att — i första hand med penningpolitiska medel -— minska de enskildas,
företagens och det offentligas utgifter för olika ändamål. Inom
företagarsektorn gäller det i detta avseende framför allt att begränsa löneutgifterna
och investeringarna. Den eventuella betydelsen av en konjunkturskatt
i det förra av dessa hänseenden skall behandlas utförligt längre
fram. I det senare hänseendet fullföljcs syftet redan nu med olika medel,
såsom byggnadsreglering, investeringsskatt och investeringsavgift, kreditbegränsning
etc. Det är knappast troligt, att någon nämnvärd ytterligare
investeringshämmande effekt skulle följa av en konjunkturskalt. Snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

har man anledning räkna med, att en sådan skatt kan komma att minska
företagens återhållsamhet med utgifter.

Redan härigenom är den utgiftsdämpande och därmed inflationshämmande
effekten av en konjunkturskatt i hög grad diskutabel. Är det dessutom
meningen, att intäkterna av skatten skola användas till subventioner
till förmån för löntagarna-konsumenterna i stället för att sparas — en
tanke som i varje fall återfinnes i vissa motioner i ämnet — är ju uppenbart,
att hela åtgärden skulle bli klart utgiftsstimulerande och alltså gå
direkt emot syftet att bekämpa inflationen.

Om konjunkturskatten i stället för att ackumuleras hos företagen skulle
användas till att öka budgetens överbalansering, medför skattens uttagande
icke i och för sig någon förändring av den samhällsekonomiska balansen.
I detta fall inträder staten såsom sparare i stället för företagen. Kvar står
dock alltjämt, att en sådan åtgärd i allmänhet icke är ägnad att nämnvärt
minska företagens utgiftsbenägenhet.

Särskilt mot bakgrunden av de krav på lönestegringar, som numera
framkommit, är det uppenbart, att det dynamiska elementet i den nuvarande
ekonomiska situationen — och följaktligen den verksammast inflationsdrivande
faktorn —- icke är företagsvinsterna utan lönerörelserna.
Den komplettering av de inflationsbekämpande åtgärderna, som nu i första
hand erfordras, är därför målmedvetna ansträngningar att dämpa både
lönekraven på arbetsmarknaden och företagens benägenhet eller möjligheter
att tillmötesgå dessa krav. Frågan är då, i vad mån en konjunkturbeskattning
kan bidraga till uppnåendet av detta syfte.

En av de krafter, som påverka lönerörelserna, är arbetskraftsbristen och
den maktställning detta ger löntagareparten i nu aktuella förhandlingar.
En annan är både den redan inträdda och den för det kommande året befarade
levnadskostnadsstegringen och de kompensationskrav denna ger
upphov till. En tredje är företagens goda vinster, som göra det möjligt för
företagarna att i stor utsträckning tillmötesgå löntagarpartens krav, och
som möjligen också psykologiskt kan medverka till att skärpa lönekraven.

I fråga om arbetskraftsbristen har uppenbarligen en konjunkturskatt
ingen dämpande effekt, annat än om och i den mån den leder till en produktionsminskning
hos exportföretagen, och en sådan effekt av skatten
torde självfallet iclte vara avsedd.

Vad beträffar levnadskostnadsstegringen kan naturligtvis en med skatten
i fråga finansierad subventionspolitik i någon mån medföra en dämpning
och på den vägen mildra den inflationsimpuls, som utgår från lönefronten.
Man bör dock icke bortse från att en sådan subventionspolitik i
praktiken skulle få skäligen obetydliga proportioner ur inkomsttagarnas
synpunkt. Ser man å andra sidan till subventionernas inverkan på den
samhällsekonomiska balansen, blir ett belopp av här ifrågavarande storleksordning
icke lika oväsentligt. Det skulle framkalla ett efterfrågeöverskott
och en sugning uppåt av prisnivån och därmed utgöra en till sin karaktär
lika betänklig företeelse som en av lönerörelserna pådriven kostnadsinflation.

Slutligen kan det måhända göras gällande, att en indragning av vissa
»övervinster» till staten skulle psykologiskt sett ha en dämpande inverkan
på lönerörelserna. Effekten i detta avseende är dock i hög grad svårbestämbar.

Beträffande konjunkturskatten såsom fördelningspolitiskt medel framhåller
industriförbundet, att det är självfallet obestridligt, att vinstkonjunkturen
åstadkommit en betydande ojämnhet i fördelningen av 1951 års in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

komsttillskott till det svenska folkhushållet och detta icke blott mellan företagen
och vissa konsumentgrupper utan även mellan företagen inbördes.
Å andra sidan måste härvid hållas i minnet, att en mycket betydande del
av vihsterna redan genom nu gällande skattelagar och stabiliseringsföreskrifter
indragas till det allmänna. Framförallt måste emellertid i detta sammanhang
bringas i erinran, att inkomstförskjutningar av detta slag alltid
i större eller mindre grad åtfölja en växling i konjunkturerna, vare sig
denna går i den ena eller andra riktningen. Redan detta förhållande manar
till försiktighet i fråga om framförande av krav på en omfördelning ur
rättvise- och billighetssynpunkter. Att man skulle kunna åstadkomma någon
verklig utjämning i detta hänseende genom något slags clearing mellan
vinster och förluster, förefaller i grund och botten ganska verklighetsfrämmande.
Helt oriktig är den uppfattningen, som man på sina håll synes
vilja göra sig till tolk för, nämligen att stora företagarvinster i ett konjunkturläge
såsom det nuvarande skulle i det långa loppet menligt påverka
andra befolkningsgruppers inkomstutveckling.

I den politiska debatten om konjunkturskatten har skymtat ytterligare
ett argument, som hänvisar till förhållandena under det sista världskriget.
Det har nämligen gjorts gällande att samma skäl nu skulle tala för en konjunkturskatt
som då för krigskonjunkturskatten, vilken allmänt accepterades
såsom ett befogat instrument i kampen mot krigstidens svårigheter.
Det är emellertid att observera, att grundförutsättningen för krigskonjunkturskatten
var en helt annan än för den nu föreslagna konjunkturskatten.
Då förelåg det ett oundgängligt behov av ökade skatteinkomster för täckande
av de extra kostnaderna för försvarsberedskapen m. in., och det var
detta behov i ett läge, då utvecklingen samtidigt betydde en sänkning av
nationalinkomsten och en försämrad levnadsstandard för större delen av
befolkningen, som ansågs motivera att de oundgängligen nödvändiga nya
skatterna i första hand lades på de vinster, som motsvarades av förluster
och inkomstminskningar för den övriga befolkningen.

Nu är ju läget ett helt annat. Det är icke behovet av ökade skatteintäkter,
som utgör motiveringen, utan behovet av åtgärder mot inflationsutvecklingen.
Och i detta hänseende är skatten, såsom i det föregående påvisats,
icke något effektivt medel.

Sveriges köpmannaförbund anför bl. a.

Redan tanken att nu införa en speciell konjunkturskatt är enligt förbundets
mening ägnad att väcka synnerligen stora betänkligheter. Någon jämförelse
med förhållandena under kriget kan icke göras. Den speciella konjunktur,
som då rådde, präglades av varubrist, stark upprustning och stora
inkallelser. De senare medförde, att stora grupper av medborgare fingo sin
ekonomi kraftigt försämrad, medan åter andra samtidigt exempelvis på
grund av arbete inom eller för krigsindustrien eller i av krigsförhållandena
gynnade näringar kommo i åtnjutande av förbättrade inkomster. Ur rättvisesynpunkt
ansågs då rimligt, att inkomstökningar, som berodde på kriget
eller därav föranledda förhållanden, borde indragas till det allmänna.
Några liknande skäl kunna icke åberopas för den nu föreslagna beskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Den nuvarande överkonjunkturen torde till betydande del bero på omständigheter,
över vilka vi här i landet ej kunnat råda, nämligen Koreakriget
och det spända världsläget. Våren 1950 kunde man sålunda för handelns
del märka en tydlig avmattning i konjunkturen, åtminstone inom
vissa branscher. Koreakrigets utbrott medförde en omsvängning till förnyad
uppgång, som varade till början av hösten 1951, då en inom vissa
branscher markerad tillbakagång satte in. Å andra sidan har överkonjunkturen
otvivelaktigt kraftigt förstärkts bl. a. genom den »fulla sysselsättningens»
politik i förening med bostadspolitiken. Näringslivet har oavlåtligen
varnat för följderna, men varningarna ha lämnats obeaktade. Det kan
enligt förbundets mening starkt ifrågasättas, om man verkligen kan nå den
önskade samhällsekonomiska balansen genom att stapla pålagor av olika
slag på näringslivet, särskilt som dessa pålagor komma att drabba högst
godtyckligt. De allvarliga ekonomiska svårigheter, som t. ex. nu drabbat
chokladindustrien, utgöra ett varnande exempel på vart eu för hög beskattning
kan föra. De erfarenheter, som man inom handeln gjorde av krigskonjunkturbeskattningen,
äro mycket avskräckande och mana icke till efterföljd.
Många detaljhandlare beskattades sålunda hårt enbart på den grund,
att de hade svårigheter att förebringa erforderlig utredning. Ingen kunde
ju före kriget ana, att vissa uppgifter då skulle bli avgörande för beskattningen
fem eller sex år senare! Samma sak gäller nu i fråga om förhållandena
1949. Vidare brast mycket i fråga om enhetlig tillämpning av krigskonjunkturförfattningen
i olika delar av landet.

Om en konjunkturbeskattning nu skulle införas och högkonjunkturvinsterna
därigenom skulle indragas till staten, ligger det mycket nära till hands
att ställa frågan, huruvida man också vore beredd att vad en lågkonjunktur
medgiva särskilda skattelättnader eller i vart fall restitution av tidigare
erlagd konjunkturskatt. Konsekvensen torde väl kräva, att så skedde.

Mot en konjunkturbeskattning talar därför enligt köpmannaförbundets
mening det förhållandet, att några sådana förskjutningar av inkomsterna,
som förekommo under andra världskriget, icke förekomma för närvarande.
Samtliga löntagaregrupper torde vara ganska väl tillgodosedda med undantag
för vissa tjänstemannagrupper. Vidare måste man beakta, att konjunkturväxlingar
äro normala företeelser. Det ingår i en normal rörelse,
att vinster under en högkonjunktur avsättas för att komma till användning
vid lågkonjunktur.

En konjunkturbeskattning måste slutligen bli ganska slumpartad och
godtycklig och skulle i betydande utsträckning innebära en på penningvärdets
försämring grundad beskattning. Då därjämte vården av penningvärdet
är eu angelägenhet, som enligt förbundets mening bör skötas genom
den allmänna ekonomiska politiken och icke på nu föreslaget sätt, avstyrker
förbundet bestämt det framlagda förslaget.

Liknande synpunkter som de av industriförbundet och köpmannaförbundet
åberopade anföras av övriga representanter för näringslivet, vilka uttalat
sig mot förslaget.

Departementschefen. Såsom jag närmare utvecklat i den vid årets statsverksproposition
fogade finansplanen har utvecklingen på vissa håll inom
företagarsektorn under det gångna året kännetecknats av en stark ansvällning
av vinsterna, vilket sammanhängt med den extremt uppdrivna exportkonjunkturen.
Tillspetsningen av vinstkonjunkturen framträdde med särskild
styrka mot slutet av 1951. Denna vinstutveckling har framkallats ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nom en exceptionell internationell konjunktur av klart inflationistisk karaktär.
Den kan icke i någon nämnvärd grad sägas utgöra resultatet av en medveten
strävan från företagens sida utan måste väsentligen karakteriseras såsom
uppkommen oberoende av företagens åtgärder. Dessa vinster ha därför
uppenbarligen karaktären av tillfälliga kapitalvinster.

Utvecklingen inom företagarsektorn har emellertid varit ojämn. Vinstkonjunkturen
har i huvudsak varit koncentrerad till vissa speciella områden.
Jämsides härmed föreligga inom andra delar av näringslivet tydliga tendenser
till avmattning i form av avsättningssvårigheter, lageranhopning och
sysselsättningsminskning. Liksom fallet varit beträffande företagsvinsterna
har utvecklingen i fråga om löneinkomsterna varit mycket oenhetlig. Konjunkturbilden
under det gångna året har sålunda varit starkt splittrad. Såsom
jag underströk i finansplanen har den omfördelning av produktionsresultat
och inkomster som blivit en följd härav framkallat spänningar inom
samhällsekonomien som ställt statsmakternas ekonomiska politik inför
problem av utomordentlig betydelse och räckvidd.

Även om den allmänna karaktären och omfattningen av vinstkonjunkturen
i sina huvuddrag kan bestämmas är det dock ännu ej möjligt att mera
i detalj precisera dess styrka och utbredning. För en bedömning av dessa
frågor måste man i första hand avvakta undersökningar av boksluten för
1951. Först sedan 1952 års taxering slutförts kan en mera definitiv uppskattning
av vinstutvecklingen inom företagarskiktet äga rum. I sammanhanget
förtjänar emellertid nämnas att konjunkturinstitutet i sin höstrapport 1951
såsom ett mått på konjunkturvinsterna år 1951 uppskattningsvis angivit
dessa till 2—2y2 miljard kronor i vad rör exportföretagen. Enligt särskilda
beräkningar inom nationalbudgetdelegationen skulle vidare inkomsterna för
andra enskilda skogsägare än bolag ha ökat med i runt tal 500 miljoner kronor
under 1951 i förhållande till 1950. Även om en mera differentierad analys
av läget måste anstå i avvaktan på närmare undersökningar kan dock
redan nu konstateras att de områden inom näringslivet dit vinstanhopningen
särskilt koncentrerats äro varv, mekaniska verkstäder, järn- och metallindustrien,
rederier och i synnerhet skogsindustrierna, särskilt massaindustrien,
samt skogsbruket.

Den vinstkonjunktur som förelegat under det gångna året har inneburit
avsevärda risker för balansrubbningar i samhällsekonomien och det har därför
varit en primär uppgift för den ekonomiska stabiliseringspolitiken att
vidtaga åtgärder för att hindra att vinstansvällningen leder till ett ökat inflationistiskt
tryck. Särskilda vinststeriliseringsåtgärder ha genomförts i
detta syfte. Med hänsyn till den speciella karaktär som utmärker den rådande
vinstkonjunkturen, där mervinster uppkommit på vissa punkter inom
företagarsektorn under inflytande av en exceptionell internationell konjunktur,
synes det emellertid ur synpunkten av hela samhällets intresse
rimligt att åtgärder vidtagas för att till samhället överföra viss del av dessa
vinster och på så sätt låta dem komma folkhushållets gemensamma behov
till godo. Även mot bakgrunden av den under året inträffade förskjutningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

av inkomstfördelningen i samhället synes eu överföring till samhället av
dylika konjunkturvinster ur rättvisesynpunkt motiverad. Tack vare ökad
produktion och förbättrade bytesförhållanden gentemot utlandet ha de reala
resurserna i samhället ökat avsevärt under det förflutna året. Vinstkonjunkturen
har emellertid inneburit att hela denna ökning tillfallit vissa områden
inom företagarsektorn. Den form som enligt min mening lämpligen bör väljas
för att till samhället indraga viss del av dessa inkomster är en allmän
konj unkturvinstbeskattning.

Såsom redan i det föregående antytts måste uttagandet av en dylik vinstkonjunktur
skatt även ses mot bakgrunden av löneinkomstutvecklingen och
läget på arbetsmarknaden. Såsom jag understrukit i finansplanen måste
förutsättningarna för att man skall kunna räkna med en återhållsamhet i
inkomstkraven från löntagarorganisationernas sida — och förhandlingarna
om kollektivavtal beträffande lönerna för 1952 synas giva anledning till förhoppning
om en någorlunda lugn utveckling under det framförliggande året
— naturligen vara att de åtgärder som vidtagas för att begränsa vinstkonjunkturen
och låta en del av de därigenom skapade inkomsterna komma
hela samhället till godo få en tillfredsställande effekt. Enligt min mening
bör därför en konjunkturbeskattning ingå som ett led i en politik, som syftar
till att motverka en inflationistisk utveckling. Jag förordar sålunda alt
förslag framlägges till riksdagen om införande av en sådan skatt. Till frågan
om vilken tid denna beskattning skall avse återkommer jag i det följande.

I industriförbundets yttrande har gjorts gällande att om den föreslagna
konjunkturskatten skulle bli tillämplig på skogsindustrierna, detta skulle stå
i strid mot de överenskommelser, som träffats mellan dessa industriers
branschorganisationer och staten, och vissa i samband därmed lämnade utfästelser.
Beträffande det närmare innehållet i dessa överenskommelser torde
jag få hänvisa till propositionerna nr 68 och 167 till 1951 års riksdag samt
till propositionerna nr 67 och 78 till innevarande års riksdag. Enligt mitt
förmenande sakna de gjorda invändningarna fog. Överenskommelserna kunna
icke utgöra hinder för införande av en allmän konjunkturskatt, som
träffar även skogsindustrierna. Emellertid kan det möjligen anses något
tveksamt om bestämmelsen i 4 § 3 mom. f) i utredningsmännens förslag
står i full överensstämmelse med tilläggsöverenskommelserna avseende avgifter
för fjärde kvartalet 1951. Jag återkommer till denna fråga i senare
sammanhang liksom också till frågan om belastningen för skogsindustrierna
till följd av de för år 1951 träffade överenskommelserna.

B. Frågan om en retroaktivt verkande konjunkturskatt.

Remissyttrandena. Ett mycket stort antal remissinstanser har avstyrkt
eller givit uttryck för starka betänkligheter gentemot att lagstiftningen
skulle givas tillbakaverkande kraft.

Förslaget om en konjunkturskatt å 1951 års inkomster har avstyrkts av
kommerskollegium, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och
Norrbottens län, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges skogsägares riksförbund, Sveriges
skogsägareförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Förslaget om en retroaktiv beskattning avstyrkes jämväl av de handelskammare
och skogsvårdsstyrelser, som avgivit yttranden i ärendet.

Av de i nyssnämnda remissyttranden gjorda uttalandena må följande här
återgivas.

Kommerskollegium framhåller, att med hänsyn till att detta skatteprojekt
framkommit först på ett tämligen sent stadium och företagarna därför inte
haft anledning räkna med denna skatt, är det naturligt antaga att de skattskyldiga
i betydande omfattning redan hunnit disponera de vinster som
enligt förslaget skulle utgöra skatteunderlaget. Med hänsyn härtill måste
kollegium för sin del ställa sig avvisande till förslaget att giva lagstiftningen
retroaktiv verkan.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det rent principiellt vara ett avsteg
från gällande rättsgrundsatser att ge lagstiftningen tillbakaverkande
kraft. Den skattskyldige har otvivelaktigt — sådant vårt skattesystem är
uppbyggt —• ansett sig med fog kunna räkna med att skattskyldigheten för
1951 års inkomster redan blivit slutgiltigt bestämd. Länsstyrelsen är väl
medveten om att invändningarna mot en retroaktiv skattelagstiftning icke
kunna upprätthållas i alla lägen men länsstyrelsen hyser den meningen, att
en lagstiftning med sådan verkan icke bör tillgripas annat än under mera
skärpta förhållanden än de som nu föreligga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som förutsätter, att ett så allvarligt
angrepp på rättssäkerheten som en retroaktiv skattelagstiftning av den konfiskatoriska
art, varom här är fråga, icke kan företagas annat än i yttersta
nödläge, finner de anförda skälen för lagstiftningen helt ohållbara.

Sveriges industriförbund, som åberopar innehållet i en den 3 december
1951 till finansdepartementet ingiven skrivelse, har i denna del anfört bl. a.
följande:

I nyss angivna skrivelse anfördes, att vi, med anledning av finansministerns
uttalande i direktiven, att det kunde bli nödvändigt att låta de ifrågasatta
bestämmelserna avse inkomsterna under 1951, ansågo oss redan i
frågans dåvarande läge böra med eftertryck vända oss mot denna tanke.
Det borde icke ens kunna ifrågasättas att låta en eventuell konjunkturvinstbeskattning
få retroaktiv verkan, så att den drabbade inkomster, som intjänats
och i stor utsträckning de facto disponerats till och med innan utredningsuppdraget
offentliggjorts. Vi framhöllo vidare, att enligt i vårt
land gällande rättsgrundsatser på skattelagstiftningens område en dylik
vittgående retroaktiv verkan hitintills hade ansetts utesluten. Om beskattningen
skärptes, hade denna skärpning principiellt ansetts kunna drabba
ett redan förflutet verksamhetsår endast under förutsättning att den beslutats
med stöd av en före ingången av detta år antagen lag och icke gått utöver
skattesatser, som legat inom ramen för lagstiftningens syfte. Den omständigheten,
att skattesatserna för såväl den statliga som den kommunala

Kungl. Maj:is proposition nr 79.

beskattningen fastställdes mot slutet av beskattningsåret eller efter dess ulgång,
innebure således icke någon retroaktivitet av den art, varom här vore
fråga. De skattskyldiga hade likväl möjlighet att på förhand beräkna det
ungefärliga omfånget av sina skatteförpliktelser på grundval av de före beskattningsårets
ingång fastställda författningarna. På grund av särskilda
omständigheter hade visserligen i enstaka fall en viss modifikation av den
angivna grundprincipen ansetts försvarlig. Men man hade då varit angelägen
om att begränsa lagstiftningens räckvidd på så sätt, att den tidpunkt,
vid vilken förberedelserna för den nya beskattningen offentliggjorts eller
eljest blivit allmänt kända, tillerkänts avgörande betydelse såsom tidsgräns
för lagstiftningens tillbakaverkande effekt. Icke ens i det utomordentligt
allvarliga läge, vari vårt land befann sig efter utbrottet av andra världskriget,
hade man ansett sig böra införa en krigskonjunkturbeskattning, som
sträckte sina verkningar längre tillbaka än till dagen för krigsutbrottet, den
1 september 1939. Praktiskt taget i och med krigsutbrottet hade denna
beskattningsform fått aktualitet, och det blev nära nog omedelbart känt,
att en sådan lagstiftning var under förberedelse. I det nu föreliggande fallet
hade beskattningsplanerna över huvud taget icke ens diskuterats än mindre
fått någon aktualitet förrän mer än tre fjärdedelar — 101/2 månader — av
beskattningsåret förflutit. Att likväl låta en eventuell ny skatt drabba inkomster
alltifrån årets början vore ett uppenbart missbruk av det allmännas
beskattningsrätt, i hög grad ägnat att öka den känsla av allmän osäkerhet,
som allt starkare gjorde sig gällande inom näringslivet.

Nyssberörda skrivelse, varav de inom finansdepartementets rättsavdelning
verksamma utredningsmännen rimligen böra ha erhållit del, har icke ens
omnämnts i den föreliggande promemorian.

Till styrkande av, att de av oss sålunda framförda synpunkterna varit
välgrundade, åberopa vi ett av professorn i civilrätt jämte finansrätt vid
Stockholms högskola Seve Ljungman den 9 januari 1952 avgivet utlåtande.
Denne anför såsom sammanfattande omdöme, att den föreslagna retroaktiva
konjunkturbeskattningen skulle innebära ett avsteg från hittillsvarande
skatterättsliga principer och att densamma på längre sikt skulle
medföra ogynnsamma verkningar såväl med avseende på näringslivets
utveckling som ur skatterättslig effektivitetssynpunkt samt tillägger, att
det synes honom anmärkningsvärt, att denna ytterst viktiga principiella
fråga icke ägnats någon uppmärksamhet i det framlagda betänkandet.

De sålunda anförda skälen för avvisande av en retroaktiv beskattning
av förevarande slag göra sig i detta speciella fall gällande med alldeles
särskild styrka av den anledningen, att konjunkturskatten förutsättes även
skola utgå, t. o. m. i främsta rummet, på sådana inkomster, som genom
prisutjämningsavgifter drabbas av en väsentligt ökad belastning, vilken
efter överläggningar med statsmakterna i det allmännas intresse accepterats
av de inom skogsindustrien verksamma företagen under den givna förutsättningen,
att de ifrågavarande vinsterna därmed skulle vara befriade
från ytterligare extra pålagor. Den »rubbade tilltro till rättssäkerheten»
som, enligt vad professor Ljungman framhåller, blir en följd av retroaktiva
beskattningsåtgärder, måste icke minst av denna anledning befaras bliva
utomordentligt djupgående och varaktig.

Beträffande de olägenheter, retroaktiviteten av de i promemorian föreslagna
beskattningsåtgärderna skulle medföra för de därav drabbade företagen,
må erinras, att, såsom professor Ljungman anför, den för vårt
ekonomiska system så viktiga beräkneligheten i affärer därigenom komme
att lida ett allvarligt avbräck. De dispositioner, som resulterat i den enligt
förslaget till konjunkturskatt skattepliktiga inkomsten, ha baserats på kalkyler,
som grundats på förutsättningen att någon dylik skatt icke skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

utgå. Men i än högre grad är den föreslagna retroaktiviteten ägnad väcka
betänkligheter i sådana fall, då den förvärvade inkomsten redan disponerats
för olika ändamål utan kännedom om att en avsevärd skatteskuld framdeles
skulle förklaras komma att häfta vid den ifrågavarande inkomsten.
Inom de av prisutjämningsavgifter drabbade verksamhetsgrenarna har man
med fog ansett sig t. o. m. kunna hysa full visshet om att så icke skulle bliva
fallet. Fullgörande av avtal, som i förlitande därpå träffats och förutsatts
skola likvideras med denna inkomst, de må gälla pensionering, förvärv av
tillgångar, kreditgivning eller återbetalning av erhållna krediter eller av
vad slag som helst koinme genom den retroaktiva beskattningen att försvåras
och vid vikande konjunkturer måhända omöjliggöras.

Särskilt starkt komme olägenheterna av denna retroaktivitet givetvis
att göra sig gällande för de ingalunda fåtaliga företag, vilkas bokslutsår
icke sammanfalla med kalenderåret och beträffande vilka bokslut och vinstdispositioner,
avseende det beskattningsår, för vilket taxering verkställes
år 1952, redan blivit fastställda. Om detta skett före offentliggörandet av
planerna på förevarande retroaktiva beskattningsåtgärder, har ju ingen anledning
förefunnits att i bokslutet verkställa avsättningar för betalning
av konjunkturskatten och, om fastställandet skett före offentliggörandet av
det föreliggande förslaget, har ingen ledtråd förelegat för skattebeloppets
beräkning. Eftersom jämlikt 101 § mom. 1 aktiebolagslagen beträffande
aktiebolags balansräkning gäller, att som skuld skall upptagas även »det
beräknade beloppet av de skatter, som därutöver belöpa på tiden före balansdagen»
skulle dessa bokslut, om den föreslagna retroaktiva beskattningen
komme till stånd, bliva missvisande.

Av nu anförda skäl motsätta vi oss bestämt, att om en konjunkturskatt
mot vårt avstyrkande likväl skulle införas, denna tillätes retroaktivt drabba
inkomster, förvärvade under år 1951 eller motsvarande beskattningsår.

Även Sveriges grossistförbund anmärker, att frånvaron över huvud taget
av varje försök till utredning angående de samhällsekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna skatten ger anledning till allvarlig erinran. Även
om man inte på förhand kan med bestämdhet angiva de skadeverkningar
en beskattning av ifrågavarande slag — lagd i toppen på en redan förut
utomordentlig skattebörda — skulle komma att få för därav drabbade företag,
är det uppenbart att dessa verkningar kunna bli betydande, särskilt
om skatten fått en generell utformning, som skjuter väsentligt över målet
att träffa de speeiella övervinsterna. Härtill komma dessutom allvarliga
erinringar mot förslaget inte bara av ekonomisk utan även av rent
rättslig art, vilka främst rikta sig mot förslagets tilltänkta retroaktiva verkan
på 1951 års inkomster. Att med retroaktiv verkan för ett visst år genomföra
en skatt, varom direktiv utfärdades först i mitten av november och
förslag framlades först i mitten av december månad samma år, d. v. s.
sedan flertalet ekonomiska dispositioner i full ovetskap härom redan genomförts,
står i flagrant strid mot sunt rättsmedvetande och måste ingiva
näringslivet i dess helhet en känsla av rättsosäkerhet, vars verkningar icke
få underskattas.

Övriga näringsorganisationer framhålla i huvudsak synpunkter liknande
dem, vilka här redovisats, därvid de framför allt understryka de menliga
konsekvenser eu retroaktiv lagstiftning kunde medföra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Några remissinstanser framföra starka betänkligheter mot införandet av
en konjunkturskatt med tillbakaverkande kraft, dock utan att direkt avstyrka
förslaget.

Kammarrätten uttalar sålunda, att en skattelagstiftning bör i princip
icke givas tillbakaverkande kraft, i allt fall icke av den räckvidd, som nu
förordats. Skälen härför äro påtagliga. Det ligger emellertid i sakens natur,
att en tillfällig lagstiftning av förevarande slag, om man med den väll
träffa prisstegringsvinsterna alltifrån det de börjat uppkomma, kan bliva
genomförd först i efterhand. Om alldeles särskilda omständigheter tala för
en retroaktiv tillämpning, synes det vara skäligt i så måtto begränsa densamma,
att effekten bakåt icke utsträckes längre än till den tid, då utredningsarbetet
för de nya skattebestämmelserna blivit mera allmänt känt.
— Skulle det, trots att prisfallsrisk bedömes vara för handen, anses att en
konjunkturskatt bör fogas till raden av övriga pålagor och ingrepp med
penningpolitisk motivering, finner sig kammarrätten kunna tillstyrka en
sådan skatt, avseende inkomster av skogsbruk och rörelse under hela år
1951, endast därest den — såsom i förslaget även synes i princip hava skett
—- begränsas till påtagliga och mer avsevärda konjunkturvinster och den
tillika kompletteras med ett dispensförfarande, så att obilliga verkningar
av densamma och av en retroaktiv tillämpning bliva i skälig mån eliminerade.

Domånstyrelsen framhåller till en början, att styrelsen hyser principiella
betänkligheter i fråga om förslagets retroaktiva innebörd. Särskilt gäller
detta förslagets tillämpning på skogsinkomsterna. Inom skogsbruket är det
normalt, att konjunkturerna starkt växla, och skogsägarna äro därför väl
medvetna om att årsinkomsterna kunna utfalla mycket ojämnt. Det är då
helt naturligt, att skogsägarna till år med goda inkomster uppskjuta
nödvändiga förbättringar av fastigheternas byggnadsbestånd och inköp av
erforderliga maskiner etc. och härför disponera en del av skogslikviderna.
Så har säkerligen i betydande omfattning skett under år 1951. En retroaktivt
verkande skattebestämmelse, varom förslag framlägges först i slutet
på inkomståret och vars eventuella genomförande därför icke blir känt
förrän måhända inkomsterna redan disponerats, kan medföra besvärande
ekonomiska konsekvenser framför allt i dylika fall. Denna principiella anmärkning
kvarstår även om de olägenheter, som följa av ett dylikt förfarande,
i detta fall icke föreligga för de flesta skogsägarna, då det framlagda
förslaget till konjunkturskatt synes vara utformat så att endast ett
relativt litet anta] drabbas av skatten.

Riksskattenämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Jämtlands
och Västerbottens län anlägga i huvudsak enahanda synpunkter på spörsmålet
som kammarrätten.

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att den retroaktiva innebörden
av förslaget i och för sig är ägnad att ingiva betänkligheter. Å andra sidan
föreligger icke något formellt hinder mot att en skatt gives retroaktiv ver -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

kan — grundlagarna stadga nämligen icke något förbud däremot — och
det bör därför icke anses uteslutet att statsmakterna, då ett extraordinärt
läge så kräver, genomföra en beskattning med retroaktiv karaktär. Riksskattenämnden
vill emellertid i detta sammanhang framhålla att, om en
skattelag skall hava retroaktiv verkan, den i vissa delar kan böra utformas
på ett för de skattskyldiga mildare sätt än eljest skolat ifrågakomma, i
syfte att undvika att beskattningen just på grund av sin retroaktiva verkan
drabbar alltför hårt. I den mån schablonmässiga regler av praktiska
skäl anses böra accepteras, måste de fastställas så att de skattskyldiga
icke missgynnas.

Sveriges lantbruksförbund anser av principiella skäl och med hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna i enskilda fall retroaktivitet i den nu föreslagna
skattelagstiftningen betänklig. Om emellertid sådan lagstiftning med
hänsyn till de stora vinster, som redan uppkommit inom vissa näringar,
och med hänsyn till de krav, som nu ställas på andra grupper i samhället
att iakttaga återhållsamhet beträffande sina inkomstanspråk, likväl anses
böra genomföras, bör hänsyn tagas till av förbundet framförda erinringar.

Riksförbundet Landsbggdens folk anför:

Det kan icke annat än väcka allvarliga betänkligheter, att man åsidosätter
en i rättsmedvetandet djupt rotad princip, att en lagstiftning på skatteområdet
icke får ha tillbakaverkande kraft. Utan tvekan har i stor utsträckning
de personer och företag, som skulle bliva berörda av den föreslagna
lagstiftningen, redan disponerat de medel, som återstå sedan nu utgående
skatter avdragits. Det synes även böra framhållas, att konjunkturskatten
icke kommer att erläggas förrän 1953. Med all sannolikhet kommer man
väl ofta att räkna med att gälda skatten med under det året inflytande
inkomster. Detta innebär, att konjunkturskatten icke får någon avgörande
betydelse för avvärjandet av de faror, som den hittillsvarande vinstkonjunkturen
innebär. I detta sammanhang vill riksförbundet även hänvisa
till uttalandet i direktiven att, om den rådande överkonjunkturen skulle
dämpas, vissa skäl kunde tala för att icke omedelbart vidtaga lagstiftningsåtgärder
utan i stället ännu någon tid avvakta utvecklingen. Riksförbundet
vill hänvisa till att, sedan kronoskogsauktionerna hållits, ett markant prisfall
inträffat och ett starkt köpmotstånd börjat göra sig gällande.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att retroaktiv beskattning ur
rättssynpunkt ter sig mindre tilltalande och ifrågasätter rent principiellt
huruvida man bör giva tillbakaverkande kraft åt en lagstiftning av denna
karaktär.

I övriga remissyttranden har förslaget om införande av konjunkturskatt
å 1951 års inkomster tillstyrkts eller lämnats utan erinran, därvid dock i
några remissyttranden uttalats, att inkomster, som belöpa på tidigare del
av år 1951, i större eller mindre utsträckning böra fritagas från beskattning.

Sålunda uttala fullmäktige i riksbanken (reservation av herr Kollberg),
att ur de synpunkter fullmäktige ha att företräda, fullmäktige i princip
icke ha något att erinra mot införande av konjunkturskatt i huvudsak enligt
de föreslagna riktlinjerna.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 suml. .Yr ~ft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Fullmäktige i riksgäldskontoret (reservationer av herrar Hagberg och
Svensson) samt länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Hallands län
uttala icke någon erinran mot förslagets retroaktiva karaktär.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att en lagstiftning, som har
tillbakagående verkan på förhållanden och åtgärder, som varit ograverade
innan lagstiftningen ens ifrågasatts, måste ur principiell synpunkt hos länsstyrelsen
väcka starka betänkligheter. Men då uppslaget till konjunkturvinstbeskattningen
från många håll framförts med krav på att de oförmodat
stora konjunkturvinsterna under just år 1951 skulle tillgodoföras
folkhushållet och verka dämpande på inflationstendensen så lär väl retroaktiviteten
vara en praktisk nödvändighet om syftet med beskattningen
skall nås. En lag om konjunkturvinstbeskattning avseende inkomster först
under år 1952 kan visa sig vara ett slag i luften.

Kooperativa förbundet vill icke motsätta sig att skatten, så som föreslagits,
göres retroaktiv så att den gäller inkomstökning under 1951 eller motsvarande
räkenskapsår. I princip måste visserligen en sådan retroaktivt
verkande åtgärd väcka starka betänkligheter, särskilt som frågan om skattens
införande uppkommit först i slutet av år 1951 och många företagare,
som kunna drabbas av skatten, sannolikt redan disponerat vinsterna. Med
hänsyn till den snabba uppkomsten av exportkonjunkturen och då retroaktiv
beskattning nu synes vara enda utvägen att göra skatten effektiv
inom rimlig tid, anser förbundet att, därest skatten skall införas, man i
detta särfall kan låta de principiella betänkligheterna falla och godkänna
retroaktiviteten. Detta dock endast under förutsättning att befarade svårigheter
för vissa företag att betala skatten och samtidigt sörja för nödvändig
lagerhållning kunna undanröjas genom att sådana företag medgivas
skäligt uppskov med skattens inbetalning.

Landsorganisationen ger sin fulla anslutning till förslaget om en retroaktiv
beskattning av de under år 1951 uppkomna vinsterna. De betänkligheter,
som kunna anföras mot en retroaktiv beskattning, väga lättare än den
omständigheten, att vinstkonjunkturen år 1951 var av exceptionell karaktär.
Att inte underkasta dessa vinster konjunkturbeskattning vore enligt
landsorganisationens uppfattning oförenligt med kravet på effektiva åtgärder
för vinstöverföring från begränsade grupper till samhället som
helhet.

Skogsstyrelsen anser, att lagstiftningens tillämplighet bör begränsas till
att avse inkomster som åtnjutits efter den 1 juli 1951.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpeka,
att skattskyldiga med brutet räkenskapsår kunna komma i sämre
ställning än övriga skattskyldiga.

Utöver nu redovisade synpunkter av rättslig och ekonomisk natur har av
ett stort antal myndigheter framhållits, att en konjunkturskatt, framför
allt om en taxering skulle ske år 1952, skulle ytterligare förvärra den redan
nu mycket ansträngda situation, i vilken taxeringsavdelningarna på grund

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

av personal- och lokalbrist befinna sig. Närmare redogörelse för dessa yttranden
kommer att lämnas i samband med diskussionen om taxeringsförfarandet.

Departementschefen. Innan jag går in på frågan om retroaktiviteten i det
löreliggande förslaget till konjunkturskatt, torde jag få redogöra för vissa
synpunkter i ämnet av mera principiell karaktär. Svensk grundlag innehåller
icke något förbud mot att lag gives tillbakaverkande kraft, och lagstiftning
med retroaktiv verkan är icke någon nyhet för svensk lagstiftning
vare sig det gäller skattelag eller civillag. Spörsmålet har behandlats av
numera professorn Knut Rodhe i en av honom utarbetad redogörelse angående
retroaktiv civillagstiftning. Denna redogörelse är fogad som bilaga till
propositionen nr 320/1943.

Rodhe har undersökt om och i vad mån det — trots avsaknaden av
grundlagsförbud mot retroaktivitet — betraktats som en oskriven grundprincip
för den svenska lagstiftningen, att civillag icke finge givas retroaktiv
verkan. Rodhe har därvid framför allt inriktat sin uppmärksamhet på
den form av retroaktiv civillagstiftning, som innebär att ny lag göres tilllämplig
på ett vid lagens ikraftträdande redan bestående avtal.

Efter att hava redovisat ett antal uttalanden från svenskt lagstiftningsarbete
framhåller Rodhe, att de anförda uttalandena tydligt giva vid handen,
att det skulle vara en överdrift om man gjorde gällande, att svensk
lättsåskådning helt förbjöde lagstiftaren att giva civillag återverkande
kralt. Då lagberedningen i sitt lagstiftningsarbete funnit sig föranlåten att
precisera sin åskådning, har beredningen icke gått längre än att den som
huvudregel på förmögenhetsrättens område fastslagit, att ny lag icke bör
givas tillbakaverkande kraft. Men man har uttryckligen tillagt, att lagstiftaren
kunde och borde frångå denna huvudregel, då starka skäl talade härför,
och man har också handlat i överensstämmelse härmed. Härutinnan
har man, såvitt Rodhe kunnat finna, icke stött på något motstånd, utan
övriga i lagstiftningsarbetet deltagande instanser ha accepterat lagförslaget
utan några principiella invändningar på denna punkt.

Beträffande utländsk rättsuppfattning anför Rodhe, att i några länder
uttryckliga konstitutionella hinder gälla mot retroaktiv lagstiftning. Detta
är fallet i U. S. A. och Norge. Efter en närmare undersökning av läget i
dessa båda länder kommer Rodhe emellertid till det resultatet att förbudet
mot retroaktiv lagstiftning icke är någon ovillkorlig princip utan en huvudregel,
som har och måste ha undantag, och att situationen i Norge och U. S. A.
alltså vore densamma som i länder utan grundlagsförbud mot retroaktiv
lagstiftning.

Rodhe lämnar även en redogörelse för svensk lagstiftningspraxis, av vilken
framgår, att lagstiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra ingripa mot bestående
avtal. Ibland har det gällt perifera detaljer av långfristiga avtal,
vilka lagstiftaren vid rättsordningens successiva förnyelse ansett angeläget
att föra in under ny lags herravälde. I andra fall åter har det gällt de centra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

la delarna av avtal, vilkas förekomst utgjort ett akut socialt problem och
vilka lagstiftaren därför ansett sig nödtvungen att jämka eller åsidosätta.

Beträffande frågan om tillåtligheten av retroaktivitet inom skattelagstiftningen
anför professorn Ljungman i det av industriförbundet in. fl. organisationer
åberopade utlåtandet, att det numera torde inom teorien allmänt
hävdas, att ett ovillkorligt förbud mot retroaktivitet icke kan sakligt motiveras.
Eftersom ett generellt svar icke kan givas på frågan, när en retroaktiv
tillämpning av skattelag får anses stå i överensstämmelse med våra skatterättsliga
principer, har man enligt Ljungmans mening att i stället för varje
särskilt fall noga överväga, i vad mån de tillfälliga fiskaliska fördelar, en retroaktivitet
kan antagas medföra, förmå uppväga de olägenheter, som på
lång sikt kunna väntas därav i form av ekonomiska störningar och rubbad
tilltro till rättssäkerheten. Såsom tidigare angivits är Ljungmans sammanfattande
omdöme om utredningsmännens förslag, att den ifrågasatta konjunkturbeskattningen
skulle innebära ett avsteg från hittillsvarande skatterättsliga
principer.

För att belysa denna fråga kan det vara lämpligt att något undersöka hur
den tidigare svenska skattelagstiftningen förhållit sig till retroaktiviteten.
Ända tills det nya uppbördsförfarandet genomfördes för några år sedan, var
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i visst hänseende alltid retroaktiv.
Varje år bestämdes sålunda av riksdagen de procenttal av vederbörande
grundbelopp, med vilka den i nämnda skatt ingående bottenskatten
skulle utgå för det året. Detta beslut träffade de inkomster, som förvärvats
året dessförinnan. Efter uppbördsreformen har detta system omlagts med
hänsyn till angelägenheten att ha samma uttagningsprocent för preliminär
skatt och slutlig skatt.

I fråga om våra tidigare skatteförfattningar må erinras om att 1910 års
bevillningsförordning skulle tillämpas från och med den 1 januari 1911
och att 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1911. Skatteförfattningarna av
den 28 september 1928 trädde i kraft den 1 januari 1929. Detta innebar, att
beskattningsmyndigheterna skulle tillämpa skatteförfattningarna i fråga om
inkomster som åtnjutits under åren 1910 resp. 1928. Skatteförfattningarna
hade alltså tillbakaverkande kraft. Detsamma torde ha gällt beträffande ett
stort antal författningar avseende ändringar i de nu nämnda författningarna
under tiden före uppbördsreformen.

Men även efter denna reform ha åtskilliga skatteförfattningar med tillbakaverkande
kraft utfärdats. Lagen den 19 mars 1948 (nr 120) om ändrad
lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§ kommunalskattelagen, som avsåg
nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av maskiner m. in., trädde
sålunda i kraft dagen efter det lagen enligt meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling och skulle äga tillämpning jämväl vid
1948 års taxering (undantag gjordes dock betr. leveranskontrakt å vissa
fartyg). Förordningen den 17 november 1950 (nr 587) angående ändring
i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktie -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79,

bolags och solidariska bankbolags tillgångar trädde i kraft den 1 januari
1951. Bestämmelserna skulle ha tillbakaverkande kraft med vissa angivna
undantag. Förordningen den 30 mars 1951 angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt)
trädde i kraft den 1 juli 1951 och gavs retroaktiv verkan framför allt
i fråga om lager.

Beträffande tidigare konjunkturskatter kan nämnas följande.

Den 30 april 1915 framlades proposition om krigskonjunkturskatt för år
1915 (nr 196) och förordning i ämnet utfärdades den 11 juni 1915 och avsåg
inkomster under år 1914. Det må anmärkas att departementschefen vid föredragning
den 14 januari 1915 av till statsregleringen för år 1916 hörande
frågor uttalat, att man »under nuvarande förhållanden borde i det längsta
undvika skatter, som kunde ytterligare trycka den enskilde, betunga näringarna
eller hämma kapitalbildningen». Emellertid hade departementschefen
senare förordnat en utredningsman att utarbeta förslag till en krigskonjunkturskatt,
som alltså framlades i proposition den 30 april 1915.

Beträffande krigskonjunkturskatten för år 1940 (inkomster V»—1n/i2
1939) kan nämnas, att departementschefen med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 15 juni 1939 uppdrog åt professorn Erik Lindahl att inom
finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder
på det skattepolitiska området. I anledning av detta uppdrag upptog
Lindahl bl. a. frågan om särskild beskattning av krigsvinster och överlämnade
en den 15 september 1939 dagtecknad promemoria angående riktlinjer
för utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Promemorian underställdes
under hand intresserade och sakkunniga för preliminär granskning. I anslutning
härtill uppdrog departementschefen åt juris doktorn Carl W. U.
Kuylenstierna att inom departementet utarbeta förslag i ämnet. Kuylenstierna
överlämnade i anledning därav en den 22 januari 1940 dagtecknad promemoria
rörande krisskatt. Båda promemoriorna remitterades och i proposition
den 1 augusti 1940 framlades förslag till krigskonjunkturskatt för år
1940, som byggde på de av Kuylenstierna skisserade linjerna. Förordningen
är dagtecknad den 19 augusti 1940.

Den gjorda exemplifieringen torde visa att retroaktiviteten ingalunda
är en ovanlig företeelse inom svensk skattelagstiftning. Uppenbart är att
den tillbakaverkande effekten varit mycket skiftande i de anförda fallen.
Av dessa framgår emellertid att man i varje situation får ställa emot varandra
å ena sidan de syften, som man avser att nå med en tilltänkt retroaktiv
lagstiftning, och de fördelar ett fullföljande av dessa syften kan förväntas
medföra samt a andra sidan de olägenheter i skilda avseenden, vilka
onekligen i många fall kunna följa med en ny skattelag som träffar redan
intjänade inkomster. Problemet blir med andra ord eu avvägningsfråga.

Till bedömning föreligger nu ett förslag till konjunkturskatt, avsedd att
träffa under 1951 framkomna mervinster. Skatten aktualiserades offentligt
först i början eller mitten av november 1951. Detta skedde bl. a. under intryck
av de under hösten starkt stegrade skogspriserna. Om man principi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79,

ellt erkänner det berättigade i att i vissa exceptionella lägen särbeskatta
konjunkturvinster — något som tidigare skett inom såväl svensk som utländsk
lagstiftning — bör enligt min mening därav följa att man också
stundom måste acceptera en retroaktiv tillämpning av en sådan beskattning.
Att på ett tillräckligt tidigt stadium förutse en högkonjunktur av sådan
styrka och omfattning, att den i och för sig motiverar en särskild konjunkturbeskattning,
låter sig oftast svårligen göra. Jag bortser härvid från
sådana fall som exempelvis då man vid utbrottet av det senaste världskriget
med tämligen stor sannolikhet kunde bedöma att detta skulle utgöra upptakten
till en utpräglad konjunktur. Om konjunkturbeskattningen skall få
avsedd effekt ur ekonomiska och psykologiska synpunkter, kan det därför
bli erforderligt att tillgripa en lagstiftning, som verkar bakåt i tiden.

Jag har tidigare redovisat de skäl som tala för att i nuvarande läge införa
en tillfällig konjunkturbeskattning. Syftet med denna — nämligen att
till samhället indraga viss del av de mervinster, som enligt vad jag i det
föregående närmare utvecklat framkommit som en följd av en exceptionell
internationell konjunktur — skulle förfelas om beskattningen icke träffade
1951 års inkomster. Det är därför enligt min mening nödvändigt att
göra den föreslagna skatten retroaktiv. Självfallet följer härmed såsom i
remissyttrandena framhållits åtskilliga olägenheter. Detta medför å sin sida
att den föreslagna konjunkturvinstbeskattningen bör gestaltas så att dess
verkningar bli lindrigare än vad som skulle ha blivit fallet, därest den icke
varit retroaktiv. Denna synpunkt torde ha beaktats även av utredningsmännen
vid utformningen av deras förslag.

I några hänseenden torde ytterligare hänsyn böra tagas till det nu anförda.
Från vissa remissinstanser har framhållits att olägenheterna av retroaktiviteten
särskilt skulle komma att göra sig gällande för sådana företag,
vilka redan före offentliggörandet av förslaget om konjunkturskatten
fastställt bokslut och vinstdispositioner. För denna invändning föreligger
självfallet åtskilligt fog. Om, såsom jag i det följande kommer att föreslå,
skattskyldiga vilkas räkenskapsår gått till ända före den 1 november 1951
få rätt att välja att taxeras till konjunkturskatt år 1952 för inkomsterna
under nämnda räkenskapsår eller att taxeras till konjunkturskatt först år
1953 på grundval av inkomsterna under det nu löpande räkenskapsåret, synes
emellertid det väsentliga av kritiken i denna del böra bortfalla. Härjämte
ämnar jag, såsom jag redan delvis antytt, i det följande föreslå vissa
uppmjukningar av förslaget beträffande sådana företag som under år 1951
erlagt export- och prisutjämningsavgifter.

Till spörsmålet om taxeringsorganisationens möjligheter att bära den ytterligare
arbetsbelastning, som en taxering till konjunkturskatt under år
1952 medför, återkommer jag i det följande.

Huruvida en allmän konjunkturskatt blir erforderlig även för 1952 års
inkomster är ännu för tidigt att slutgiltigt bedöma. En viss dämpning av
överkonjunkturen inträdde redan under 1951 inom vissa områden av näringslivet.
Det synes troligt att denna tendens kommer att, kanske med

Kungl. Maj ds proposition nr 79.

ökad styrka, göra sig gällande även under innevarande år. Såsom redan i
finansplanen i årets statsverksproposition angavs är det sannolikt att 1951
inneburit ett toppläge i fråga om vinster för de av högkonjunkturen mest
berörda företagen. I vart fall har jag icke för avsikt att i detta sammanhang
föreslå någon allmän konjunkturbeskattning avseende 1952 års inkomster.

III. Allmän motivering.

1. Sammanfattning av utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen föreslå införande av en förordning om konjunkturskatt
för år 1952 avseende sådan inkomst av skogsbruk och inkomst av
rörelse, som uppkommit under det beskattningsår, för vilket taxering till
statlig inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i första instans år
1952. Förordningen skall vara tillämplig endast å inkomst, som är skattepliktig
till statlig inkomstskatt. I fråga om inkomst av rörelse skall dock
förordningen icke äga tillämpning beträffande utövare av s. k. fria yrken.
Särskild skatteplikt för tantiem eller därmed jämförlig inkomst av tjänst
föreslås icke, men hänsyn skall vid beräkning av skattepliktig inkomstökning
av rörelse i vissa fall tagas till dylika utgifter i rörelsen. Deklarationsskyldighet
skall åligga envar skattskyldig, som åtnjutit inkomst, som nu
sagts, dock att sådan skyldighet i vissa fall skall inträda först efter anmaning.

Konjunkturskatt skall utgå efter 40 procent å en på visst sätt beräknad
beskattningsbar merinkomst av skogsbruk och av rörelse under beskattningsåret
1951. Skatten skall i princip vara avdragsgill vid den statliga
inkomsttaxeringen.

Merinkomsten bestämmes i fråga om rörelse till skillnaden mellan en
på visst sätt uppskattad inkomst av förvärvskällan under beskattningsåret
(omräknad nettointäkt) och under jämförelseåret (jämförelseinkomst). I
regel skall beskattningsåret 1949 utgöra jämförelseår. Av den sålunda framräknade
merinkomsten (uppskattad merinkomst) skall 30 procent undantagas
från beskattning såsom beroende på naturlig utveckling, rationalisering
eller dylikt. Återstoden skall utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

Taxerad merinkomst av skogsbruk fastställes till en i regel efter schablonmässiga
grunder beräknad prisstegringsvinst utöver omkostnadsökning.

Taxerad merinkomst skall fastställas gemensamt för skattskyldigs samtliga
förvärvskällor av rörelse, å ena, samt av skogsbruk, å andra sidan.

Från taxerad merinkomst eller, därest den skattskyldige haft taxerad
merinkomst av både skogsbruk och rörelse, från summan av taxerade merinkomster,
skall avdragas ett belopp å 10 000 kronor. Återstoden skall utgöra
beskattningsbar merinkomst.

Den omräknade nettointäkten för beskattningsåret erhålles genom omräkning
av nettointäkten av förvärvskällan med hänsyn till vinstreglerande
dispositioner beträffande varulager, inventarier, pensions- och investerings -

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

fonder, varjämte hänsyn skall tagas till förändringar av vissa onormala omkostnader.

Omräknad nettointäkt för jämförelseåret beräknas i huvudsak efter enahanda
grunder. Med hänsyn till penningvärdets fall föreslås denna skola
ökas med 20 procent och det därvid erhållna beloppet utgöra jämförelseinkomst.
I vissa fält skall jämförelseinkomst kunna beräknas på annat sätt.

2. Skattepliktig inkomst.

Utredningsmännen framhålla, att med hänsyn till konjunkturens speciella
karaktär måhända skulle kunna särskiljas vissa näringsgrenar, vilka i särskilt
hög grad gynnats av konjunkturen. Att sålunda skogs- och träindustrier
liksom vissa andra exportindustrier hade haft särskilt goda vinster
under år 1951 syntes vara uppenbart. Detsamma gällde beträffande inkomst
genom försäljning av skog och skogsprodukter. Utredningsmännen
ha emellertid ansett, att återverkningarna från de särskilt gynnade delarna
av näringslivet torde ha påverkat så stor del av näringslivet i dess helhet,
att en konjunkturskatt borde givas en mera generell karaktär.

Vad anginge inkomst av rörelse syntes dock inkomst av fria yrken kunna
undantagas från skatteplikt. Även i övrigt förekomme ett antal näringsgrenar
inom denna inkomslart, beträffande vilka presumtionen starkt talade
mot, att inkomstökning påverkats av konjunkturen. Det skulle därför kunna
övervägas att från skatteplikt undantaga vissa andra verksamhetsgrenar,
vilka i varje fall icke direkt påverkats av konjunkturen. Med hänsyn till
de ovan berörda återverkningarna från konjunkturbetonade branscher, ha
utredningsmännen emellertid funnit detta icke tillrådligt. Däremot ha utredningsmännen
föreslagit, att riksskattenämnden skulle kunna beträffande
viss näringsgren förklara, att uppkommen merinkomst icke i första hand
skulle anses hava berott på den speciella konjunkturen. En sådan förklaring
skulle lämnas efter framställning från vederbörande näringsorganisatiön
och avse branschen i dess helhet. Då riksskattenämnden avgivit sådan förklaring
beträffande viss näringsgren, skall deklarationsskyldigheten för
skattskyldig, som utövade näringsverksamhet enbart inom denna näringsgren,
göras beroende av anmaning.

I fråga om inkomst av jordbruksfastighet syntes enligt utredningsmännen
skatteplikten böra begränsas till inkomst av skogsbruk.

Beträffande övriga inkomstarter har i den remitterade promemorian framhållits,
att det torde vara möjligt att fastslå, att de icke alls eller i ringa
utsträckning gynnats av konjunkturen. De skulle därför kunna undantagas
från den särskilda skattens tillämpningsområde. Sålur.åc; syntes inkomst hänförlig
till någon av inkomstarterna annan fastighet, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet
och kapital böra undantagas från konjunkturbeskattning.
Visserligen kunde beträffande realisationsvinster skäl anföras för beskattning,
eftersom konjunkturen kunde antagas inverka exempelvis på en skogbärande
jordbruksfastighets försäljningspris. Beträffande realisationsvinster

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

gällde emellertid särskilda förhållanden, enär det stötte på stora svårigheter
att utreda i vad mån den realiserade värdestegringen uppkommit under
beskattningsåret ävensom i vad mån densamma vore beroende av penningvärdeförsämring.
En konjunkturbeskattning av realisationsvinster skulle
vara förenad med stora praktiska svårigheter och dylika vinster, som berott
på konjunkturen, torde knappast hava förekommit i större utsträckning
under år 1951. Ett ytterligare skäl att från beskattning undantaga realisationsvinster
uppkomna under beskattningsåret 1951 vore dessa vinsters karaktär
av engångsinkomst. Om konjunkturbeskattningen vore känd före
avyttringen hade förmodligen skatten inverkat på försäljningspriset eller
måhända föranlett att försäljningen icke kommit till stånd. På grund härav
ha utredningsmännen ansett sig höra förorda, att all till tillfällig förvärvsverksamhet
hänförlig inkomst skulle undantagas från konjunkturbeskattning.

Även inom inkomstarten kapital torde förekomma inkomster, som kunna
anses vara beroende av konjunkturen, exempelvis utdelningar å aktier i
konjunkturpåverkade aktiebolag. Den konjunkturvinst, som kunde förekomma
här, syntes emellertid vara tillräckligt beaktad genom att det utdelande
bolaget vore underkastat konjunkturskatt på sin vinst.

Beträffande inkomstarten tjänst syntes endast i undantagsfall kunna
förekomma konjunkturbetonad inkomst, nämligen då fråga vore om tantiem
och annan löneinkomst, som sammanhängde med det utbetalande företagets
vinstförhållanden. De fall, som enligt utredningsmännens mening
borde bliva beaktade, vore dock endast de, där intressegemenskap förelåge
mellan löntagaren och arbetsgivaren. I dessa fall kunde genom löneutbetalningar
företagets vinst överföras på delägaren och därigenom undgå beskattning.
Enligt utredningsmännens mening syntes det dock mest praktiskt
att lösa detta problem i samband med beräkning av skattepliktig inkomstökning
hos arbetsgivaren och följaktligen icke låta de angivna omständigheterna
föranleda skatteplikt för inkomstarten tjänst.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag, att konjunkturskatten
skulle avse allenast inkomst av rörelse och inkomst av skogsbruk, har i
princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

I fråga om den föreslagna skatteplikten för inkomst av rörelse ha dock
framställts vissa erinringar. Därvid har framhållits önskvärdheten av att
redan i författningstexten skulle utöver inkomst av de s. k. fria yrkena från
skatteplikt undantagas inkomst av sådana rörelsegrenar, beträffande vilka
presumtionen talade för att inkomsten icke vore påverkad av den särskilda
konjunkturen.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Stockholms län följande:

I direktiven för utredningsarbetet har framhållits att den mest iögonfallande
vinstkonjunkturen vore rådande inom exportindustrien och inom
området för handeln med skogsprodukter, men att de ifrågasatta bestämmelserna
borde få en mera generell utformning, så att skattskyldiga med
inkomster, som äro föranledda — direkt eller indirekt —- av vinstkonjunk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

turen, i lika mån beröras av bestämmelserna. Avsteg från denna princip
borde allenast göras då så av praktiska skäl funnes påkallat. I förslaget har
förutsatts att riksskattenämnden, efter framställning från näringsorganisation,
beträffande visst slag av rörelse skulle äga förklara, att inkomstökning
såsom oberoende av rådande vinstkonjunktur icke skall beskattas enligt
ifrågavarande förordning. Emellertid torde med fog redan nu kunna göras
gällande att för ett stort antal rörelsegrupper, vilka representera flertalet
rörelseidkare, någon vinstkonjunktur av ifrågavarande slag icke förelegat.
Detta torde exempelvis gälla praktiskt taget hela konsumtionshandeln. Det
torde kunna antagas, att rörelseidkare av detta slag endast sällan skulle
komma att påföras konjunkturskatt. Kontrollarbetet måste då för dessa
grupper bli meningslöst. Det synes därför lämpligast att genom direkta
lagbestämmelser reglera undantagen. Härigenom skulle man icke blott kunna
begränsa den extra arbetskraft, som måste anskaffas för kontrollarbetet,
utan även på ett tidigt stadium kunna beräkna omfattningen av den oundgängliga
nyrekryteringen.

Kooperativa förbandet framhåller, att en förutsättning för att den föreslagna
skatten skall motsvara sitt syfte är att den träffar de grupper, som
påtagligt gynnas av den nuvarande överkonjunkturen, men icke fördyrar
omkostnaderna för de grupper, som icke alls eller blott i mindre grad gynnas.
Förbundet ifrågasätter om det icke vore med skattelagens i direktiven angivna
allmänna syfte bättre överensstämmande att redan från början i
lagtexten undantaga vissa grupper av näringsidkare, vilka veterligen icke
gynnas av den allmänna exportkonjunkturen eller haussen på trävarumarknaden
och vilkas vinster ej heller nämnvärt påverkas av den allmänna
vinstkonjunktur, som anses råda i vårt land. Hit hör enligt förbundets
mening detaljhandeln med livsmedel. Dessa varor äro i största utsträckning
(till omkring 80 %) prisreglerade och de som handla med dessa varor
förnimma konjunkturen närmast genom ökade omkostnader och svårigheter
att anskaffa nödigt kapital för lagerhållningen. Bl. a. ha kraftiga prishöjningar
för emballage — vilka skapat vinster i andra företag — starkt
bidragit till ökningen av detaljhandelns kostnader.

Då den kvantitativa varuomsättningen inom livsmedelshandeln utvecklas
ganska konstant, kunna mera betydande inerinkomster inom denna bransch
uppstå endast genom att marginalerna ökas mera än som betingas av kostnadernas
stegring. Men den under fjolåret av priskontrollnämnden medgivna
justeringen av marginalerna har icke ens fullt täckt de under 1951 ökade
kostnaderna. Uppfattningen att inga mervinster uppstått under 1951 får stöd
i den hittills kända resultatutvecklingen inom konsumentkooperationen.
Då man således ganska säkert kan utgå ifrån, att några nämnvärda konjunkturvinster
icke kunna uppstå för detaljhandeln med livsmedel i dess
helhet, anser förbundet att man bör undantaga denna bransch från skattskyldighet.

Likartade förhållanden som inom livsmedelsbranschen förekomma även
inom andra detaljhandelsbranscher. Inom textilhandeln torde visserligen
konjunkturbetonade vinster ha uppstått under förra delen av år 1951, men
dessa vinster komma förmodligen redan att under innevarande år utjämnas
av prisfall på inneliggande lager. Det torde därför böra övervägas om

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

icke hela detaljhandeln med konsumtionsvaror borde undantagas från den
föreslagna skattelagens tillämplighetsområde. Därest man undantar detaljhandeln
med livsmedel men icke andra konsumtionsvaror, bör en regel uppställas
för behandling av företag, som föra både livsmedel och andra varor.
Företag där minst två tredjedelar av omsättningen utgöres av livsmedel
synas då böra undantagas.

En annan grupp som synes böra undantagas i den föreslagna lagstiftningen
är försäkringsföretagen. Livförsäkringsbolagen beskattas numera
efter 1950 års ändring av kommnnalskattelagen på ett sådant sätt, att vinstberäkningen
icke har något samband med överskott ? affärsmässig mening.
Detsamma gäller i stort sett även sakförsäkringsbolagen. Härtill kommer all
på grund av nämnda ändring i denna bolagsbeskattning någon verklig jämförelse
mellan de beskattade inkomsterna åren 1951 och 1949 näppeligen
kan åstadkommas.

Genom att från lagens tillämplighetsområde från början undantaga detaljhandeln
med livsmedel och andra konsumtionsvaror samt försäkringsrörelsen
och möjligen vissa andra grupper av inkomst av rörelse skulle en
avsevärd förenkling av taxeringsarbetet vinnas.

Liknande synpunkter anföras av riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken
och länsstyrelsen i Östergötlands län.

Enligt länsstyrelsen i Kalmar län synes utredningsmännens förslag, att
riksskattenämnden skulle kunna beträffande viss näringsgren förklara, att
inkomstökningen vore oberoende av vinstkonjunkturen, närmast få den
följden, att riksskattenämnden — vilket icke torde vara avsett — i praktiken
bleve en lagstiftande myndighet. Frågan huruvida viss bransch skulle
underkastas konjunkturvinstbeskattning eller icke torde knappast böra läggas
på riksskattenämnden. Det syntes länsstyrelsen riktigare, att denna
fråga direkt löses genom lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Hallands län är inne på liknande tankegång men anser
spörsmålet böra lösas så, att i författningstexten skola angivas de kategorier
skattskyldiga, som skola beröras av beskattningen.

I detta sammanhang må anmärkas att speciella önskemål i fråga om
skatteplikten ha framförts i vissa remissyttranden samt i framställningar,
som ingivits av näringsorganisationer och enskilda. Sålunda föreslås att
från skatteplikt skola undantagas inkomst av bank-, sparbanks- och försäkringsrörelse
samt vinster, som uppkommit i samband med produktion, distribution
och försäljning av elkraft.

I övrigt ha några remissinstanser, vilka i och för sig godtagit utredningsmännens
förslag om att riksskattenämnden efter framställning från näringsorganisation
skall kunna förklara viss bransch icke vara påverkad av den
särskilda konjunkturen, framfört vissa önskemål och erinringar av mera
formell art.

Riksskattenämnden framhåller sålunda, att den riksskattenämnden tilllagda
befogenheten att förklara visst slag av rörelse undantaget från konjunkturbeskattningen
torde komma att ställa riksskattenämnden inför

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

vanskliga avgöranden. Nämnden förutsätter, att sådana förklaringar främst
skola ifrågakomma beträffande verksamhet, avseende tillverkning och försäljning
av varor som framställas inom riket för inhemsk konsumtion och
här äro underkastade så sträng priskontroll, att rörelsevinsten icke kan antagas
ha nämnvärt påverkats av konjunkturen. Såsom exempel på rörelse
av den art att förutsättningar för undantagande kunna föreligga vill riksskattenämnden
— ehuru nämnden icke nu haft möjlighet att närmare undersöka
förhandenvaron av dessa förutsättningar — nämna vissa områden
inom livsmedelshandeln ävensom tegelfabrikation. Riksskattenämnden förutsätter,
att beslut varom här är fråga böra meddelas efter samråd med priskontrollnämnden.

Det kan enligt riksskattenämndens mening ifrågasättas, om icke förklaring
av ifrågavarande art bör kunna meddelas med avseende å sådana företag
inom viss bransch, vilkas omsättning understiger visst angivet belopp.

Sveriges industriförbund finner det angeläget att uttrycket i den föreslagna
lagtextens 5 § 2 mom. »visst slag av rörelse» icke vid tillämpningen
gives den tolkningen, att förklaringen nödvändigtvis skall omfatta hela den
bransch, vederbörande näringsorganisation företräder. Även om t. o. in. de
flesta företagen inom branschen dragit fördel av konjunkturen, kunna andra
företag inom samma bransch, exempelvis av den anledningen, att de endast
tillverka vissa slag av varor, icke haft någon fördel därav. Tillverkning avvissa
angivna varor synes med fog kunna rubriceras såsom »visst slag av
rörelse». Den omständigheten, att det övervägande antalet företag inom en
bransch icke redovisat inkomstökning, synes å andra sidan ofta böra utgöra
tillräcklig anledning att undantaga hela branschen från taxering.

Kooperativa förbundet anför liknande synpunkter.

Sveriges grossistförbund vill förorda att förklaringarna från riksskattenämnden
förlänas en för taxeringsmyndigheterna bindande verkan. Värdet
av den föreslagna anordningen skulle härigenom väsentligt ökas, även om
förklaringarna samtidigt måste förutsättas bli givna i en restriktivare utformning
än eljest.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att bestämmelsen om att skattepåföring
trots riksskattenämndens förklaring skall kunna i det särskilda
fallet sakna betydelse. Det torde nämligen icke finnas någon som helst möjlighet
för taxeringsintendenten att förebringa erforderlig bevisning.

Departementschefen. De skäl varmed utredningsmännen motiverat sitt
förslag om hur skattepliktens omfattning skall regleras anser jag bärande.
Det skulle givetvis ha varit önskvärt om skattepliktens omfattning, såsom i
några remissyttranden yrkats, kunnat redan i lagtexten ytterligare preciseras
genom uppräkning antingen av sådana näringsgrenar, vilka äro konjunkturbetonade,
eller sådana, som icke äro konjunkturbetonade. Eftersom
en i lagtext gjord uppräkning i detta sammanhang måste förutsättas bliva
fullständig, skulle detta emellertid fordra mycket omfattande och tidskrävande
undersökningar.

Den utväg, utredningsmännen föreslår, synes mig i stort sett leda till sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

ma resultat. Eftersom det är uppenbart, att vissa näringsgrenar ligga utanför
den särskilda konjunkturens påverkan, synes riksskattenämndens uppgift
i åtskilliga fall bliva av mera formell och föga tidskrävande natur, varför
besked om de viktigaste undantagen från skatteplikten snabbt böra kunna
erhållas från nämnden.

Sålunda synes mig förklaringar om undantagande från skatteplikt utan
mera omfattande utredningar kunna lämnas exempelvis i fråga om banker,
sparbanker och försäkringsföretag, apotek, företag, som bedriva produktion,
distribution och försäljning av elkraft, kommunikationsföretag utom rederier,
bokförlag, tryckerier och tidningar, hotell- och restaurangrörelse, teater-
och biografrörelse. Vidare torde detaljhandel inom livsmedels-, textil-,
konfektions-, läder-, skinn- och skobranscherna i regel icke vara påverkad
av den särskilda konjunkturen.

Riksskattenämndens förklaring bör givetvis kunna aA''se vissa företag
inom en bransch. Vidare är det självklart, att om en förklaring av riksskattenämnden
lämnas efter framställning från viss branschorganisation,
förklaringen skall avse samtliga företag inom denna bransch, oavsett om
de äro anslutna till organisationen eller icke. Därest inom en bransch näringsorganisation
icke finnes, bör förklaring kunna lämnas efter framställning
från enskilt företag inom sådan bransch.

Den omständigheten, att en bransch i och för sig kan bedömas såsom icke
konjunkturbetonad, hindrar givetvis icke att enstaka företag inom branschen
kunna ha åtnjutit vinstökning på grund av den särskilda konjunkturen.
Jag anser i likhet med utredningsmännen, att en förutsättning för
att riksskattenämnden skall kunna erhålla befogenhet att lämna sådan förklaring,
varom är fråga, är, att det gives möjlighet till beskattning i det särskilda
fallet. Utredningsmännens avsikt torde ha varit att lämna taxeringsintendenten
tillfälle att ingripa endast i mera påtagliga fall. Utredningsmännen
ha därvid föreslagit att det i sådana fall skulle åligga taxeringsintendenten
att visa icke endast att merinkomsten berott på den särskilda konjunkturen
utan även i vilken omfattning så varit fallet. Jag anser i likhet med ett
flertal remissinstanser, att en på detta sätt utformad bestämmelse icke skulle
giva taxeringsintendenten praktisk möjlighet att ingripa, då riksskattenämnden
avgivit förklaring, som här avses. Jag förordar därför att bestämmelsen
i stället får det innehållet, att riksskattenämnden skall äga rätt att
efter framställning från taxeringsintendent beträffande viss skattskyldig förordna
att lämnad förklaring rörande den bransch, den skattskyldige tillhör,
icke skall vara tillämplig å den skattskyldige. Har dylikt uttalande gjorts
skall den skattskyldige kunna påföras taxering till konjunkturskatt i vanlig
ordning. Förordnande om sådant undantag synes icke behöva föregås av
alltför vidlyftiga utredningar. För att kunna meddela ett förordnande synes
till riksskattenämndens förfogande behöva ställas endast sådant utredningsmaterial
som visar eller gör sannolikt, att de skäl som legat till grund för
nämndens förklaring om skattefrihet för viss bransch — exempelvis att denna
är utpräglat hemmamarknadsbetonad — icke föreligga beträffande visst
företag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

3. Skattskyldigheten.

Utredningsmännen. Skattskyldig till konjunkturskatt föreslås skola vara
envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit enligt de av utredningsmännen
förordade bestämmelserna skattepliktig inkomstökning av rörelse
eller skogsbruk, under förutsättning, att den fysiska eller juridiska personen
är skattskyldig för den inkomst, vartill inkomstökningen hänför sig,
enligt förordningen om statlig inkomstskatt vid 1952 års taxering.

Från skattskyldighet föreslås skola undantagas systembolag, som avses i
förordningen angående försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget Vin- och
spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. Anledning att
lritaga övriga aktiebolag, från vilka utdelningen i sin helhet tillfaller staten
eller kommun, från skattskyldighet för konjunkturskatt anse utredningsmännen
icke föreligga.

Departementschefen. Mot utredningsmännens förslag i denna del, som i
princip icke föranlett några invändningar från remissinstansernas sida, har
jag icke något att erinra.

4. Beskattningsåret.

Utredningsmännens förslag innebär, att den föreslagna förordningen skall
avse inkomster, för vilka taxering till statlig inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd
i första instans år 1952. Enligt förslaget skall således förordningen
bliva tillämplig å inkomster under kalenderåret 1951 eller däremot
svarande räkenskapsår.

Om räkenskapsår omlägges så, att taxeringen år 1952 kommer att avse
längre eller kortare tid än 12 månader, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmande
av jämförelseinkomsten. Om genom omläggning av räkenskapsår
skattskyldig undgår taxering år 1952, skall han taxeras till konjunkturskatt
år 1953, även om allmän taxering till konjunkturskatt då ej äger rum.

Remissyttrandena. Utöver de principiella invändningar, för vilka redogörelse
tidigare lämnats, ha i några remissyttranden anförts betänkligheter i
fråga om den föreslagna beskattningsperioden i sådana fall, då räkenskapsåret
icke sammanfaller med kalenderåret 1951.

Riksräkcnskapsverket framhåller sålunda, att eftersom den särskilda konjunkturen,
speciellt de höga virkes- och malmpriserna, gjort sig gällande
framför allt under senare delen av kalenderåret 1951, sådana skattskyldiga,
för vilka räkenskapsåret mera avsevärt avviker från kalenderåret, torde
komma att i mindre grad än övriga träffas av den föreslagna konjunkturskatten.
En utjämning härutinnan synes ofrånkomlig. Riksräkenskapsverket
förutsätter, att denna fråga beaktas vid författningsbestämmelsernas
utformning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Sveriges industriförbund anser, att om beskattningen skall givas retroaktiv
verkan bör dock företag, beträffande vilka taxeringen år 1952 avser räkenskapsår,
som gått till ända före den 31 doceinber 1951, uteslutas från
den föreslagna författningens tillämpningsområde. En likformig behandling
av företagen skulle ju det oaktat kunna vinnas, om den sista taxeringen till
konjunkturskatt för de ovanberörda företagen verkställdes ett år senare
än för de övriga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Vad angår den föreslagna konjunkturbeskattningen synes emellertid icke
böra bortses från att skattskyldiga med brutna räkenskapsår kunna komma
i sämre ställning än sådana, vilka hava bokslut per den 31 december
1951. Dessa senare kunna genom bokslutsreglerande åtgärder i viss utsträckning
lägga den vanliga inkomsttaxeringen tillrätta med tanke på vad som
genom samspelet mellan inkomstskatt och konjunkturskatt blir för dem
minst betungande. En möjlighet vore att skattskyldiga, vilka redan verkställt
sina bokslut före viss tidpunkt under år 1951, skulle påföras taxering
till konjunkturskatt först under år 1953. En sådan ordning torde emellertid
även komma att medföra icke önskvärda komplikationer. Länsstyrelsen vill
i stället föreslå, att alla skattskyldiga, vilkas bokslut avse tid, som tilländagår
före den 31 december 1951, skola beredas möjlighet att vid 1952 års
inkomsttaxering åberopa en särskild, med bokslutet icke överensstämmande
balansräkning. Denna senare borde alltså efter särskilt yrkande av den
skattskyldige kunna prövas och godtagas såsom utgående balansräkning
för det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1952 och finge i konsekvens
härmed även gälla såsom ingående balansräkning för det beskattningsår,
för vilket taxering sker år 1953.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att särbestämmelser böra meddelas
för sådana fall, då beskattningsåret endast omfattar en förhållandevis
ringa del av kalenderåret.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Enligt de sakkunnigas förslag skall konjunkturskatt utgå å inkomstökning,
uppkommen under det beskattningsår för vilket taxering till statlig inkomstskatt
verkställes år 1952. Ett sådant beskattningsår kan omfatta olika
tidsperioder under tiden 1/3 1950—29/2 1952. Dessa tidsperioder kunna i
vissa fall utgöra endast en månad och i andra fall omfatta upp till iy2 år.
Under tiden 1/3 1950—29/2 1952 ha betydande prisökningar inträffat inom
vissa branscher. Konjunkturskatten kan därför få helt olika tyngd för skattskyldiga,
som ej ha samma räkenskapsår. Så torde t. ex. konjunkturvinsten
under ett räkenskapsår omfattande tiden 1/3 1951—29/2 1952 få antagas ha
varit väsentligt större än under ett räkenskapsår, som avser tiden 2/3 1950
—1/3 1951.

Enligt förslaget synes också möjlighet stå öppen för skattskyldiga, varom
nu är fråga, att helt eller delvis undandraga sig konjunkturskatten genom
omläggning av sitt räkenskapsår så att detta kommer att omfatta en mindre
del av kalenderåret 1951 än som normalt skulle ha varit fallet.

Under förutsättning att taxering till konjunkturskatt påföres jämväl ett
kommande år torde här påtalade ojämnheter kunna i stort sätt tillrättas vid
senare taxeringar. I motsatt fall torde det bliva nödvändigt att i olika avseenden
ändra föreslagna bestämmelsen. Eventuellt bör härvid fastslås att
1952 års taxering skall avse inkomstökning, uppkommen under kalenderaret
1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Skogsstyrelsen, som framhåller att överkonjunkturen speciellt inom skogsbruket
gjort sig gällande med särskild styrka från sommaren eller hösten
1951, anser att den föreslagna lagstiftningens tillämplighet bör begränsas
till att avse inkomster, som åtnjutits efter den 1 juli 1951.

Liknande synpunkter anföras av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Departementschefen. Med den utformning utredningsmännen givit bestämmelserna
om beskattningsperioden skulle, som i några remissyttranden påpekats,
konjunkturskatt drabba även sådana skattskyldiga, vilkas räkenskapsår
gått till ända före den tidpunkt, då utredningsarbetet om den ifrågasatta
lagstiftningen blivit mera allmänt känt. Vill man undvika en sådan
verkan av de ifrågasatta bestämmelserna, skulle detta kunna åstadkommas
genom att man från taxering till konjunkturskatt för år 1952 undantoge
vissa skattskyldiga, förslagsvis sådana vilkas ifrågavarande räkenskapsår
avslutats före den 1 november 1951. En sådan bestämmelse torde emellertid
icke kunna meddelas utan att man samtidigt föreskriver att de av denna
bestämmelse berörda skattskyldiga skola taxeras till konjunkturskatt för ett
senare år. Skulle någon allmän taxering till konjunkturskatt för år 1953
icke beslutas, borde följaktligen de ifrågavarande skattskyldiga dock taxeras
till konjunkturskatt sistnämnda år. Skulle å andra sidan en allmän taxering
till konjunkturskatt ske 1953, får i samband med beslut därom frågan om
en taxering år 1954 av nyssnämnda grupp av skattskyldiga regleras.

En anordning sådan som den nu antydda anser jag mig kunna förorda.
Emellertid kan skattskyldig, som skulle beröras av en sådan regel, finna det
vara med sin fördel bättre förenat att bli taxerad till konjunkturskatt år
1952 i stället för ett senare år. Det synes rimligt att tillgodose ett sådant
önskemål. Bestämmelserna böra därför så utformas, att skattskyldig, vars
ifrågavarande räkenskapsår avslutats före den 1 november 1951, skall taxeras
till konjunkturskatt för år 1952, därest han icke tillkännager en önskan
att i stället bli taxerad till sådan skatt år 1953. Begäran att bli taxerad först
år 1953 bör skriftligen framställas när den skattskyldige enligt förordningen
är pliktig avlämna deklaration till ledning för taxering till konjunkturskatt
år 1952 och senast den 31 augusti 1952. En sådan begäran skall
göras skriftligen antingen å blankett för deklaration till konjunkturskatt
eller i annan ordning. Deklarationen behöver i sådant fall icke upptaga andra
uppgifter än nyssnämnda begäran.

Utredningsmännen ha icke funnit erforderligt föreslå särskilda bestämmelser
för det fall, då det beskattningsår för vilket taxering till konjunkturskatt
skall ske år 1952 omfattar en kortare tidrymd än 12 månader.
Med hänsyn till de nackdelar, som en omläggning av räkenskapsår under
den nu ifrågavarande tiden medför för de skattskyldiga — det må erinras
om att bestämmelserna om investeringsskatt i sådant fall bli tillämpliga
såväl vid 1952 som vid 1953 års taxering, vid sistnämnda års taxering jämsides
med bestämmelserna om investeringsavgift — kan jag biträda förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

i denna del. öppnas en möjlighet, på sätt jag nyss förordat, för vissa skattskyldiga
att förskjuta taxeringen ett år i framtiden, torde det å andra sidan
bli erforderligt att beakta den möjlighet till kringgående av bestämmelserna,
som en omläggning av räkenskapsår i sådant läge öppnar. Ett exempel belyser
innebörden av det sagda. En skattskyldig med räkenskapsår 1/10 1950
—30/9 1951 hemställer att bli taxerad år 1953, d. v. s. för det räkenskapsår
som börjar 1/10 1951. Detta räkenskapsår kan han avsluta 1/3 1952 och
följaktligen år 1953 bli taxerad allenast för en beskattningsperiod omfattande
fem månader.

För att förhindra ett dylikt kringgående av bestämmelserna om konjunkturskatt
bör föreskrivas, att den skattskyldige äger bli taxerad till dylik
skatt år 1953 i stället för år 1952 allenast under förutsättning att det
beskattningsår, varom är fråga vid 1953 års taxering, omfattar minst 12
månader. Skulle det visa sig att skattskyldig vid sistnämnda års taxering
redovisar ett beskattningsår, som omfattar kortare tid än 12 månader, bör
han följaktligen år 1953 taxeras till konjunkturskatt för inkomstökning
under det tidigare beskattningsåret.

Vid taxering till inkomstskatt kan inträffa att en skattskyldig ett år kan
taxeras för två beskattningsår. Antag att en skattskyldig, som har räkenskapsår
per den 30/6, vill omlägga detta så att räkenskapsåret utgår den
31/12. Om omläggningen sker år 1951 kommer han vid den ordinarie inkomsttaxeringen
år 1952 att taxeras dels för räkenskapsåret 1/7 1950—30/6
1951 och dels för räkenskapsåret 1/7—31/12 1951. Vid konjunkturbeskattningen
synes det emellertid lämpligt att se hela perioden 1/7 1950—31/12
1951 som ett beskattningsår och således åsätta den skattskyldige endast en
taxering. Härigenom vinnes bl. a. den fördelen, att om den skattskyldige haft
inkomstminskning under den ena perioden, denna inkomstminskning automatiskt
kommer att kvittas mot inkomstökning under den andra. Det är
uppenbart att jämförelseinkomsten skall jämkas med hänsyn till beskattningsårets
längd.

5. Särskilda bestämmelser ifråga om rörelse.

A. Beräkning av omräknad nettointäkt.

Utredningsmännen. Vid beräkningen av omräknad nettointäkt skall från
den vid taxeringen till statlig inkomstskatt fastställda nettointäkten avvikelser
göras i vissa hänseenden.

I den mån nettointäkten påverkats av förändringar i varulagerreserven
under året, skall nettointäkten jämkas med hänsyn
härtill. Detta föreslås skola ske på så sätt, att såväl för jämförelseåret som
för beskattningsåret ökning av dold reserv upptages som tillkommande post
och minskning av dold reserv såsom avgående post. Förändringar av dold
reserv skola därvid beräknas på följande sätt.

Storleken av dold reserv skall fastställas vid fyra tidpunkter, nämligen
4 Biliang till riksdagens protokoll i9.r>2. i saml. Nr 79.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

vid in- och utgången av jämförelseåret resp. beskattningsåret. Med dold reserv
vid in- och utgången av jämförelseåret skall avses skillnaden mellan
anskaffningskostnaden och bokfört värde. Utredningsmännen ha ansett, att
hänsyn till prisändringar under jämförelseåret icke behövde tagas, enär den
genomsnittliga prisnivån icke torde ha undergått så väsentliga förändringar
under år 1949, att ett hänsynstagande till desamma kunde ha någon större
praktisk betydelse för taxeringsresultatet. Detsamma syntes gälla för år
1948. I den mån förändringar förekommit torde dessa huvudsakligen ha bestått
i prisökningar och den underlåtenhet att taga hänsyn till prisändringarna,
som utredningsmännen i förenklande syfte föreslagit, bleve således
i övervägande antalet fall till de skattskyldigas fördel.

Under beskattningsåret (kalenderåret 1951 eller motsvarande räkenskapsår)
hade däremot avsevärda förändringar ägt rum i fråga om prisläget, huvudsakligen
i form av prisstegringar, och en underlåtenhet att vid beskattningen
till konjunkturskatt taga hänsyn härtill skulle kunna leda till avsevärd
nackdel för den skattskyldige. Bestämmelser till ledning för beräkningen
av ändringar i dold reserv under detta år ha därför föreslagits skola
utformas med hänsyn till dessa ändringar i prisläget.

Utredningsmännen ha därvid sökt finna en metod, som samtidigt som
den vore relativt enkel dock lämnade ett i stort sett tillfredsställande resultat.
Med utgångspunkt från att de prisförändringar, som skett under beskattningsåret,
i regel varit prisstegringar, ha utredningsmännen föreslagit,
att utgående lagret alltid skulle omräknas efter de anskaffningspriser, som
gällde för ingående lagret. I de fall lagerökning (och prisstegring) ägt rum,
komme således den föreslagna metoden att medföra, att lagerökningen finge
nedskrivas till de priser, som gällde vid ingången av beskattningsåret.

Skulle prissänkning genomsnittligt för lagret i dess helhet ha ägt rum
under beskattningsåret, borde den skattskyldige emellertid vara berättigad
att upptaga hela det utgående lagret till det lägre värde, som gällde vid beskattningsårets
utgång.

Vid beräkning av anskaffningsvärde å varulager skall hänsyn tagas till
inkurans.

I de fall, då utgående lager skulle upptagas efter de anskaffningspriser,
som gällde för ingående lager syntes detta kunna ske antingen på så sätt att
värdet av utgående lager framräknades vara för vara med begagnande av
de priser, som gällde för ingående lager eller också på så sätt, att det faktiska
anskaffningsvärdet för hela varulagret först fastställdes, varefter detta
anskaffningsvärde omräknades till priser, som gällde vid ingången av beskattningsåret
med ledning av ett eller flera prisindex.

Även i det fall anskaffningsvärdet å utgående lagret vara för vara skall
framräknas efter de för ingående lagret gällande anskaffningspriserna, ha
utredningsmännen ansett det ur kontrollsynpunkt vara nödvändigt, att uppgift
lämnades om lagrets verkliga anskaffningsvärde. Detta värde borde vara
tillgängligt för de skattskyldiga, enär dylik uppgiftsskyldighet förelåge enligt
förordningen om investeringsskatt.

Om i utgående lager funnes vara, till vilken motsvarighet saknades i in -

Öl

K ungt. Maj.ts proposition nr 79.

gående lager, skulle denna i det fall att omräkning skedde vara för vara, få
upptagas till det marknadspris, som gällde vid beskattningsårets ingång.

I den remitterade promemorian framhålles, att om man eftersträvade att
nå full jämförbarhet mellan jämförelseår och beskattningsår borde man i
varje särskilt fall undersöka om olika grunder tillämpats för avdrag för
v ä r d e in inskning å maskiner och inventarier vid inkomsttaxeringen
under respektive år och i så fall vidtaga erforderliga justeringar.
Emellertid ha utredningsmännen icke ansett det vara nödvändigt att,
då fråga är om hunden avskrivning, tynga taxeringsarbetet med regler i
detta hänseende. De ojämnheter det här kunde bli fråga om ha nämligen
ansetts i övervägande antalet fall icke vara av större betydelse. Utredningsmännen
ha jämväl framhållit, att avskrivning å maskiner och inventarier
enligt plan icke innefattade vinstdisposition. Det sagda har ansetts gälla även
i fråga om värdeminskningsavdrag för byggnader. En underlåtenhet att taga
hänsyn till eventuella ojämnheter i ifrågavarande avseende kunde visserligen
i vissa fall vara oförmånligt för den skattskyldige. Utredningsmännen ha
emellertid ansett, att skälig hänsyn härtill tagits genom att endast 70 procent
av den uppskattade merinkomsten föreslås skola tagas till beskattning.

Annorlunda förhölle det sig i de fall, då skattskyldig jämlikt punkt 4 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen åtnjöte rätt till fri avskrivning
å maskiner och inventarier. I dessa fall kunde icke utan vidare avgöras
i vad mån värdeminskningsavdraget motsvarade normal förslitning eller
utgjorde vinstdisposition. Utredningsmännen ha därför föreslagit att hänsyn
till dessa vinstreglerande dispositioner skulle tagas på så sätt, att den del
av avdraget för avskrivning under beskattningsåret, som överstege avdraget
för jämförelseåret, skulle tilläggas vid beräkning av omräknad nettointäkt
för beskattningsåret. Vore avdraget för avskrivning under beskattningsåret
lägre än under jämförelseåret, skulle skillnaden avdragas vid beräkningen
av omräknad nettointäkt för beskattningsåret.

Kunde skattskyldig visa, att inventariebeståndet under beskattningsåret
avsevärt överstege beståndet under jämförelseåret borde han dock beredas
möjlighet att minska tillägg, som enligt nyss angiven princip kunde ifrågakomma,
med belopp, som svarade mot värdeminskningsavdrag för normal
förslitning av den utökade maskinparken.

Utredningsmännens förslag innebär, att endast beskattningsårets nettointäkt
kommer att omräknas med hänsyn till ökning eller minskning av
vinstreglerande dispositioner i form av avskrivningar å maskiner och inventarier.

Har skattskyldig vid inkomsttaxeringen erhållit avdrag för nedskrivn
ing av värdet å rättigheter till leverans av til Igångar
enligt punkt 1 andra stycket av anv. till 41 § kommunalskattelagen,
skall dylikt avdrag upptagas såsom tillkommande post vid beräkning
av omräknad nettointäkt, därest icke visas, att avdraget motsvarar genom
prisfall uppkommen förlust.

A v s ä 11 n i n g a r till pensions- eller a n d r a perso n a 1-stiftelser föreslås i sin helhet skola betraktas såsom dispositioner av

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

vinstreglerande karaktär. En utredning om hur stor del av en under ett år
gjord avsättning, som kan anses motsvara de på året belöpande kostnaderna,
torde enligt utredningsmännens uppfattning knappast vara påkallad och dessutom
vara förenad med särskilt stora svårigheter. Det torde även kunna antagas,
att de gjorda avsättningarna endast till ringa del motsvara de på året
belöpande verkliga kostnaderna och utredningsmännen föreslå därför, att
avsättningarna vid beräkning av omräknad nettointäkt i sin helhet tilläggas
det år, då avdrag för avsättning erhållits vid inkomsttaxeringen.

Med avsättningar till pensionsstiftelser föreslås skola jämställas inbetalningar
till Svenska personal-pensionskassans särskilda pensionsfond.

Avsättningar till investeringsfonder skola enligt förslaget
i sin helhet anses utgöra vinstdispositioner och hänsyn till avdrag för
dylika avsättningar skall vid beräkningen av omräknad nettointäkt tagas på
samma sätt, som, enligt vad nyss angivits, föreslagits i fråga om avsättningar
till pensions- och andra personalstiftelser.

Har avsättning till investeringsfond tagits i anspråk under sådana förhållanden,
att den inräknats i nettointäkten eller använts för nedskrivning
å varulager eller för avskrivning å maskiner och inventarier, skall vid beräkning
av omräknad nettointäkt avdrag ske med ett motsvarande belopp, i
förekommande fall jämte ränta.

I den remitterade promemorian framhålles, alt utbetalningar till
delägare i s. k. f a in i 1 j e b o I a g, d. v. s. i aktiebolag eller ekonomomiska
föreningar, i vilka aktierna eller andelarna till huvudsaklig del ägas
eller på därmed jämförligt sätt innehavas av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, ofta kunna vara att anse såsom dispositioner av vinstreglerande
karaktär. Tantiem stode vidare såsom regel i direkt förhållande till
det utbetalande företagets vinst och kunde följaktligen vara påverkat av den
särskilda vinstkonjunkturen. Detsamma gällde i regel beträffande till delägare
utbetalad lön. Vid krigskonjunkturbeskattningen hade man tagit hänsyn
härtill på så sätt, att inkomst av tantiem och därmed jämförlig inkomst
av tjänst i förekommande fall hänfördes till skattepliktig inkomst för mottagaren,
oberoende av om mottagaren vore delägare eller icke i företaget. Enligt
utredningsmännens mening syntes det icke önskvärt eller lämpligt att införa
skatteplikt för sådan inkomst på sätt som skedde vid krigskonjunkturbeskattningen.
Utredningsmännen ha nämligen ansett det vara onödigt att
tynga taxeringsorganisationen med ett omfattande deklarationsmaterial, vilket
med hänsyn till konjunkturens art med största sannolikhet endast i ett
fåtal fall skulle föranleda taxering. Däremot kunde man emellertid enligt
utredningsmännens mening icke bortse från att konjunkturbetonade företag
genom exempelvis höga löner till delägare skulle kunna helt eller i väsentlig
mån undgå beskattning. Den enklaste utvägen att hindra ett dylikt förfarande
vore att, i stället för att beskatta mottagaren, utbetalningar till delägare i
familjebolag behandlades enligt de grunder, som utredningsmännen föreslagit
skola tillämpas exempelvis beträffande avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser. Utbetalningar i form av lön, arvode och tantiem

Kungi. Mdj.ts proposition nr 79.

el. dyl. till aktie- eller andelsägare i familjebolag samt premier för försäkringar
tecknade till förmån för sådan person eller hans familj, ävensom
andra liknande förmåner föreslås därför skola behandlas såsom dispositioner
av vinstreglerande karaktär och således tilläggas vid beräkning av omräknad
nettointäkt såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret.

I promemorian framhålles att en extra ordinär beskattning medför en
benägenhet att belasta rörelsen med onormala kostnader i syfte
att minska verkan av den tillfälliga beskattningen. Investeringsavgiften, som
utgår bl. a. å kostnader för reparationer, kan ha en viss prohibitiv verkan i
detta hänseende men torde icke kunna anses tillfyllest. Förordningen om
investeringsavgifter skall dessutom icke träda i kraft förrän den 1 januari
1952. Utredningsmännen anse det därför vara nödvändigt att införa bestämmelser
av innebörd, att onormala kostnader icke skola vara avdragsgilla
vid taxering till konjunkturskatt. De kostnader, beträffande vilka i första
hand särskilda bestämmelser borde införas, torde vara kostnader för reparation,
avskrivning å osäkra fordringar och representationskostnader. Emellertid
borde det såvitt angår beskattningsåret 1951 vara tillfyllest, att utöver
en allmän regel av innebörd att sådana kostnader, vilka uppenbarligen
tillkommit i syfte att nedbringa konjunkturbeskattningen, icke skulle vara
avdragsgilla vid denna beskattning, stadga, att om avdrag för avskrivning å
osäkra fordringar under beskattningsåret överstiger motsvarande avdrag under
jämförelseåret, avdrag för överskjutande belopp skall medgivas endast
i den mån avdraget är erforderligt för täckande av konstaterade förluster.

I förekommande fall skall nettointäkten omräknas med hänsyn till
prissättning å från egen skog uttaget virke, som använts
i rörelse. Beträffande det förfaringssätt, som föreslås skola därvid tillämpas,
återkommer jag i det följande.

Vid uppskattning av omräknad nettointäkt föreslås vidare avgifter
vid export av skogsindustriprodukter, som utgå enligt
särskilt avtal, samt prisutjämningsavgifter skola upptagas
med det inbetalade beloppets nuvärde.

Förordningen angående beräkning av statlig skatt för ackumulerad inkomst
skall äga tillämpning även å ackumulerad inkomst, som åtnjutits
under beskattningsåret 1951. Utredningsmännen föreslå, att sådan
del av ackumulerad inkomst, som enligt de i nämnda förordning givna bestämmelserna
vore hänförlig till beskattningsår före år 1951 icke skulle vara
underkastad konjunkturskatt.

Enligt 3 § i nämnda förordning skola endast vissa till inkomst av rörelse
hänförliga intäkter kunna komma i åtnjutande av förmånen av särskild
skatteberäkning. Det torde emellertid undantagsvis kunna förekomma intäkter
utöver de i 3 § angivna, vilka vid konjunkturbeskattningen böra behandlas
på samma sätt, som säges i föregående stycke. Utredningsmännen
ha dock förutsatt att denna lindring av beskattningen skulle kunna ifrågakomma
först efter medgivande av riksskattenämnden. I förevarande hänseende
vore det likgiltigt huruvida den skattskyldige vore fysisk eller juridisk
person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag till utformning av reglerna
för den särskilda vinstberäkning, som skall ligga till grund för bestämmande
av beskattningsbar merinkomst i fråga om rörelse, har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av övervägande antalet remissinstanser.

1 fråga om den föreslagna lagstiftningens närmare utformning ha emellertid
erinringar gjorts i olika hänseenden.

Sålunda har i fråga om föreslagna regler för beräkning av reser v fö rändringar
i varulagret kammarrätten, riksskattenämnden och
några näringsorganisationer ansett, att hänsyn borde tagas till de prissänkningar,
som beträffande vissa varuslag ägt rum under jämförelseåret.

Vidare har länsstyrelsen i Gotlands län framhållit, att värderingen av såväl
in- som utgående lagret under beskattningsåret av praktiska skäl borde
ske efter de vid beskattningsårets ingång gällande marknadspriserna i stället
för, såsom föreslagits, till de faktiska anskaffningspriser, som gällt för
ingående lager.

Länsstyrelsen i Örebro län vill, att det tydligare skall angivas, att — såsom
utredningsmännens avsikt varit — återanskaffningspriset på lagret
vid beskattningsårets utgång skall få användas, då prisfall ägt rum under
beskattningsåret.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att inom handeln inventering vanligen
sker till faktiskt inköpspris eller till utförsäljningspris. I det senare
fallet reduceras detta med normal marginal till beräknat inköpspris. Det är
för handeln enklast att även fortsättningsvis begagna dessa metoder. Omräkning
till de anskaffningspriser, som gällt för det ingående lagret, bör då
få ske med tillhjälp av indextal, antingen för hela lagret, om prisstegringen
är enhetlig, eller för större varugrupper, för vilka prisstegringen är
enhetlig. I så fall torde det indextal, som de olika branscherna kommit till för
motsvarande beräkningar vid investeringsskatten, kunna användas, vilket i
någon mån skulle förenkla utredningsarbetet både för de enskilda skattskyldiga
och för branschorganisationerna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som är inne på liknande tankegång, anser
önskvärt, att riksskattenämnden läte utarbeta omräkningstal baserade
på de prisförändringar, som förekommit inom olika branscher.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande.

Erfarenheterna från krigskonjunkturskatten visade, att de skattskyldiga
utnyttjade möjligheterna att till fördel för sig själva uppgiva varureservernas
storlek till högre eller lägre belopp på ett icke alltid korrekt sätt. Taxeringsmyndigheterna
hade betydande svårigheter att kontrollera uppgifterna.
Vid de diskussioner, som förts inom länsstyrelsen angående reservernas
redovisning har man varit inne på tanken, att — i varje fall för jämförelseåret
— skulle kunna bortses från reservförändringarna. Detta bleve
till fördel för bolag, som under jämförelseåret upplöst sina reserver — ofta
företag med svag ekonomi. Det kunde visserligen sägas, att företag, som
under jämförelseåret lagt en betydande dold reserv i varulagret, genom sådan
förenklad beräkning skulle gå miste om den fördel, som de enligt
förslaget tillerkänts. Beaktas måste dock, att ett dylikt företag vid sin inkomstberäkning
bedömt reservbildningen som en kostnad och haft fördel

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

härav. Det ligger då en viss rättvisa i att detta företag nu även får taga
konsekvenserna för konjunkturbeskattningens vidkommande. För övrigt
kan anföras, att om man bortsåge från förändring av reserven i varulagret
under jämförelseåret, skulle företaget vid jämförelseinkomstens bestämmande
erhålla precis samma ställning som ett företag, vilket under jämförelseåret
råkat företaga särskilt stora reparationer och av denna anledning
fått låg nettointäkt. Båda företagen skulle drabbas av en viss skatteskärpning
för en större del av 1951 års inkomst än eljest. 1 intetdera fallet kan
emellertid denna skatteskärpning sägas vara uppenbart orimlig — den
skulle i regel drabba de välkonsoliderade företagen, d. v. s. sådana skattskyldiga,
som den föreslagna beskattningen i första hand bör sikta på.

En i allmänhet något mjukare lösning vore att räkna reservförändringarna,
såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret, endast till halva
beloppet. De eventuella fel som kunde vidlåda reservberäkningarna finge härigenom
minskad betydelse. Man behövde då icke heller så kraftigt, som nu
blivit satt i fråga, diskriminera att nya reserver läggas under beskattningsåret.
Vissa företag torde hava ett tämligen legitimt behov att säkra sig för
risker av olika slag genom att nedskriva varulagret även under 1950 års
priser. För dessa skulle den nu ifrågasatta, ändrade regeln innebära, att sådana
nedskrivningar icke bleve lika hårt beskattade som enligt förslaget.

Länsstyrelsen vill icke uttala någon bestämd mening, huruvida de riktlinjer,
som här uppdragits, böra bliva vägledande vid beskattningens slutliga
utformande, men har velat omnämna problemställningen, då länsstyrelsen
anser frågan om reservförändringarna vara värd ett allvarligt övervägande
vid ärendets fortsatta prövning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida icke riksskattenämnden
i samråd med vederbörande näringsorganisationer borde bemyndigas
att, därest så är möjligt, till ledning vid taxeringen fastställa vissa
normalprocentsatser för inkurans i varulager beträffande de större branscher,
vilka beräknas komma att drabbas av konjunkturskatten.

De föreslagna reglerna om omräkning av nettointäkten med hänsyn till
gjorda avskrivningar å maskiner och inventarier ha
kritiserats av några remissinstanser.

Sålunda ha länsstyrelsen i Västerbottens län och några näringsorganisationer
anmärkt på, att de föreslagna bestämmelserna icke särskilt beakta
de prisförhöjningar, som tillkommit under tiden jämförelseåret — beskattningsåret
utöver vad som kan inrymmas i avdrag för utvidgning av maskinpark.
Såsom exempel anför länsstyrelsen att en skattskyldig t. ex. under
jämförelseåret kan ha anskaffat en maskin för 30 000 kronor, vilket belopp
helt avskrivits då. Under beskattningsåret förvärvas eu exakt lika maskin,
vilken dock på grund av prisstegringar kostar 40 000 kronor, vilket belopp
helt avskrives. Skillnaden 10 000 kronor betraktas således såsom tillkommande
post, som ökar konjunkturvinsten.

Kammarrätten framhåller, att ersättning på grund av försäkring eller försäljning
av maskiner och andra inventarier, som gått förlorade, skall avräknas
mot bokförda avskrivningar å tillgångar av detta slag och därigenom
fritagas från beskattning enligt reglerna för uppskattning av omräknad
nettointäkt för beskattningsåret, detta dock endast såvitt fråga är om skatt -

Kangl. Maj.ts proposition nr 79.

skyldiga med rätt till fri avskrivning. Huruvida det även är avsett att avdrag
skall ta ske för belopp, varmed berörda vinster överstiga avskrivningarna
under beskattningsåret, åtminstone i den mån detta kan vara medgivet
jämlikt de för samtliga rörelseidkare föreslagna, nyss berörda bestämmelserna,
framgår ej av promemorian. Rörelseidkarna med rätt till fri avskrivning
synas erhålla en längre gående rätt till avdrag än den som följer
av föreskrifterna i 4 § 4 mom. d) första stycket i den föreslagna lagtexten.
En samordning eller precisering i nu nämnda delar synes erforderlig. Definitionen
på vad med avskrivning skall förstås har ej intagits i förslaget
till förordning, vilket synes böra ske.

Riksskattenämnden utgår från att bestämmelsen i tredje stycket i nyssnämnda
förfatlningsrum avser allenast de fall, då det faktiska inventariebeståndet
är avsevärt större under beskattningsåret än under jämförelseåret.
Nämnden vill emellertid ifrågasätta, om icke bestämmelsen borde avse
de i all, då anskaffningsvärdet å det vid beskattningsårets utgång befintliga
beståndet är avsevärt större än anskaffningsvärdet å beståndet vid jämförelseårets
utgång och då sålunda det normala avskrivningsbehovet är avsevärt
större för beskattningsåret än för jämförelseåret.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att bestämmelsen om rätt till
högre värdeminskningsavdrag för skattskyldig, som visar att maskinbeståndet
under beskattningsåret är avsevärt större än under jämförelseåret bör,
för undvikande av skattetvister, antingen utgå och anses kompenserad genom
30 % avdraget, eller bör dylik rätt medgivas endast därest beståndet
ökats med viss i författningen angiven procent.

Öv erståthållar ämbetet befarar, att begreppet »avsevärt större» kommer
att medföra tolkningssvårigheter och sålunda ojämnhet vid tillämpningen.
Närmare föreskrifter synas därför erforderliga, förslagsvis av innebörd att
avdrag enligt denna punkt inedgives allenast om och i den mån anskaffningsvärdet
för de under beskattningsåret i bruk varande maskinerna och
inventarierna överstiger 120 % av motsvarande värde för jämförelseåret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Utredningsmännen ha föreslagit att skattskyldig, som åtnjutit rätt till
fri avskrivning å maskiner och inventarier, och som kan visa att hans inventariebestånd
under beskattningsåret avsevärt överstiger beståndet under
jämförelseåret skulle som avgående post få upptaga ett belopp, motsvarande
normalt förslitningsavdrag å det ökade beståndet vid beräkning av
omräknad nettointäkt för beskattningsåret. Någon motsvarande bestämmelse
om justering i fall, då jämförelseårets inventariebestånd avsevärt överstiger
beskattningsårets, har däremot icke föreslagits. För taxeringsmyndigheten
torde emellertid en bestämmelse härom vara av stort värde ur likformighetssynpunkt,
även om den endast i ett mindre antal fall kan bliva tilllämplig.
Länsstyrelsen finner det även oklart vad som i detta sammanhang
skall förstås med uttrycket »avsevärt» och ifrågasätter om det icke borde
närmare preciseras vad därmed förstås.

Några länsstyrelser anse det böra övervägas om icke vid avskrivning å
maskiner och inventarier böra tillämpas regler, som mera ansluta sig till
dem som gällde vid krigskonjunkturbeskattningen under åren 1940—1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Länsstyrelsen i Gotlands lön anser sålunda det starkt kunna ifrågasättas
om de av de sakkunniga föreslagna reglerna i praktiken kunna tillämpas så
att erforderlig jämnhet vinnes. I de fall ett företag tillämpar bunden avskrivning
kan den omständigheten att anskaffningskostnaden för vissa dyrbarare
inventarier blivit fullt avskriven under jämförelseåret och sålunda
icke finnes med i planen för beskattningsåret föranleda att konjunkturskatt
påföres. Än mera påfallande ojämnheter kunna föreligga då fri avskrivning
tillämpas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att ett klargörande uttalande
behöves i fråga om avdrag för överpris vid konjunkturbeskattningen
bör betraktas som omkostnad eller icke.

1 några remissyttranden ha erinringar anförts mot utredningsmännens
förslag, att vid inkomsttaxeringen erhållna avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar
enligt punkt 1 andra stycket anv. till 41 § KL skola vid omräkning
av nettointäkt upptagas såsom tillkommande post, därest den skattskyldige
icke visar, att avdraget motsvarar genom prisfallet uppkommen
förlust.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och industriförbundet anse sålunda
denna bestämmelse obehövlig, eftersom endast affärsmässigt synnerligen
välmotiverade nedskrivningar godkännas av taxeringsmyndigheterna vid
inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som har samma uppfattning,
framhåller, att en dylik åtgärd i själva verket innebure, att avdrag, vilka
godkänts vid inkomsttaxeringen, i allmänhet icke skulle kunna med ekonomisk
fördel utnyttjas. Sådant avdrag skulle nämligen enligt förslaget återföras
vid konjunkturbeskattningen och här skatteläggas med intill 28 procent.
Man torde få utgå ifrån att beskattningsnämnderna komma att visa stor
återhållsamhet, när det gäller att tillåta avdrag för avsättningar av nu angivet
slag. Länsstyrelsen anser på grund härav att dessa riskavdrag, liksom
avdrag för överpris, vilka godtagits vid inkomsttaxeringen, icke böra
vid konjunkturbeskattningen återföras. Det motsvarande torde även böra
gälla i fråga om inkomstberäkningen för jämförelseåret.

Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Kopparbergs län anse, att tillägg
bör ske, därest den skattskyldige icke visar att det å balansdagen föreligger
en genom prisfall konstaterad förlust.

Kooperativa förbundet framhåller, att då det torde överensstämma med
de förenklade regler, som anses böra uppbära den föreslagna lagstiftningen,
att man söker undvika tvister om rätt nedskrivningsprocent för ifrågavarande
rättigheter, förbundet vill föreslå att för skogsindustrierna en viss
högsta procentsiffra bestämmes redan i författningen. Som sådan nedskrivningsprocent
föreslås siffran 25, vilken torde vara skälig med hänsyn till de
med lagerhållningen förbundna riskerna inom ifrågavarande industri.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

I ett flertal remissyttranden ha framställts erinringar mot att enligt förslaget
de belopp, varmed vid den ordinarie inkomsttaxeringen avdrag medgivits
för avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
i sin helhet skola anses som vinstdispositioner och tilläggas vid
omräkning av nettointäkt.

Sålunda anser industriförbundet, att den föreslagna bestämmelsen —
såsom obehövlig för vinnande av det med konjunkturskatten avsedda syftet
och till sina verkningar skadlig — måtte utgå, varigenom de i investeringsskatteförordningen
stadgade inskränkningarna i avdragsrätten för pensionsändamål
i den praktiska tillämpningen komine att gälla jämväl vid
taxeringen för konjunkturskatt år 1952 samt de i kommunalskattelagen
meddelade bestämmelserna vid eventuella taxeringar följande år. Det ligger
i sakens natur, alt en icke oväsentlig lättnad i såväl deklarations- som taxeringsförfarandet
härigenom jämväl skulle vinnas.

Kammarrätten anför.

En utredning om vad som motsvarar verkliga kostnader skulle möta stora
svårigheter. Kammarrätten kan på grund av sina erfarenheter från krigskonjunkturheskattningen
vitsorda, att svårigheterna i detta avseende äro
betydande. Några större olägenheter torde ej vållas därav, att vid en tillfällig
beskattning som den ifrågavarande med vida marginaler hänsyn ej tages
till den ökning av avsättningarna, som kan hava ägt rum under beskattningsåret.
Läget blir dock ett annat, om en lagstiftning av förevarande art
skulle införas beträffande 1952 års inkomster, med hänsyn till att penningvärdeförsämringen
får antagas hava medfört ökade krav på pensionsunderlaget.
I detta sammanhang må erinras därom, att enligt lagstiftningen
om investeringsskatt en avsättning till pensionsstiftelse, som avser att täcka
framtida kostnader, och en avsättning till annan personalstiftelse med högre
belopp än som erfordras för att säkerställa före beskattningsåret 1951 gjorda
bindande utfästelser föranleda taxering till dylik skatt.

Sveriges redareförening anser, att förslaget är betänkligt. Om ett företag
inbetalat pensionsavgifter för sin anställda personal till ett försäkringsbolag
och avdrag härför erhålles vid den ordinarie inkomsttaxeringen, skall detta
avdrag, oberoende av dess storlek, godtagas vid taxeringen till konjunkturskatt.
Göres däremot motsvarande avsättning till eu pensionsstiftelse, skall
avdrag härför ej medgivas. Något sakligt skäl för denna olikartade behandling
hava utredningsmännen ej anfört. Med de nya bestämmelser, som nu
gälla i fråga om avsättningar till pensionsstiftelser, föreligga betryggande
garantier för att företagen ej kunna missbruka sin rätt till avdrag härför.
Framhållas må vidare, att enligt förordningen om investeringsskatt medgives
rätt till avdrag för avsättningar till pensionsstiftelser, ehuru med viss
begränsning. Då utredningsmännen göra gällande att här är fråga om vinstdispositioner
är detta icke riktigt. De avsättningar, som göras till pensionsstiftelser,
eller de inbetalningar, som ske till SPP, erfordras för att företagen
skola säkerställa sina pensionsförpliktelser. De belopp, varom här är
fråga, äro ofta av en betydande storlek. Under de senaste åren hava kostnaderna
för pensionering avsevärt stigit till följd av ökade pensionsförmå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

ner framtvingade av förhöjda löner samt ökat antal anställda. Det föreslagna
tillägget för jämförelseåret som kompensation för penningvärdeförsämringen
täcker icke på långt när kostnadsökningen. I mycket stor utsträckning
hava företagen ännu ej hunnit göra tillräckliga avsättningar för att
säkerställa de gjorda pensionsutfästelserna och i ett stort antal fall hänföra
sig dessa kostnader icke blott till beskattningsåret utan även till tidigare
år. Här är således fråga om fullgörandet av en företagen åvilande skuld,
vilken det ur affärsmässig synpunkt åligger dem att infria, så snart dess
rörelseresultat det medgiver.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det särskilt anmärkningsvärt att
tillägg skall ske även för utbetalningar till försäkrings- eller pensionsanstalt,
eftersom dylika utbetalningar, även engångspremier, äro undantagna från
investeringsskatt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om kostnad för pensionering
av andra anställda än sådana, som äro intressenter i företaget, bör anses
utgöra vinstdisposition.

Även om beskattningsnämnderna åsamkas arbete med prövning av pensionsavsättningarnas
skälighet, torde detta icke kunna undgås, om man
vill undvika uppenbara orättvisor vid taxeringen. Det torde nämligen vara
naturligt, att storleken av avsättning till pensionsstiftelse lämpas för de olika
åren efter rörelsens resultat. Allenast den omständigheten att avsättningen
är större under beskattningsåret än under jämförelseåret bör icke i alla fall
medföra, att vid konjunktur skatteberäkningen tillägg för vinstdisposition
bör ske. Hålla sig nämligen avsättningarna inom gränserna för det belopp,
som försäkringstekniskt sett bort vara avsatt för mötande av åtagna pensionsförpliktelser,
torde avsättningarna vara att anse som omkostnader i
rörelsen. En del företag kan ock först under 1950 och 1951 ha ordnat pensioneringen
för sina anställda och ha alltså icke under jämförelseåret haft
några utgifter för pensioneringen.

Tjänstemännens centralorganisation anser del synnerligen angeläget att
lagstiftningen om konjunkturskatt utformas på ett sådant sätt att pensionering
av de anställda icke försvåras. Såsom lagtexten i föreliggande förslag
har utformats synes emellertid detta bli följden vid ett genomförande av konjunkturskatten.
Centralorganisationen anmäler sin stora tveksamhet inför
de föreslagna bestämmelserna angående medräknandet av avsättningar
till pensionsstiftelser etc. vid beräknandet av nettointäkten. Skulle trots
detta det befinnas nödvändigt att i viss mån taga hänsyn till sådana avsättningar
böra bestämmelserna icke utformas mer ofördelaktigt än vad som
gäller i fråga om investeringsskatten. I promemorian göres gällande, att det
vore förenat med särskilt stora svårigheter att utreda, hur stor del av en under
ett år gjord avsättning som kan anses motsvara de på året eller tidigare
år belöpande kostnaderna. Sagda svårigheter synas emellertid ha överdrivits.
Den som under år 1951 gör eu avsättning till eu pensionsstiftelse torde
i regel redan av denna anledning vara nödsakad anlita en försäkringsteknisk
sakkunnig. Denne kunde då samtidigt utan avsevärt merarbete framräkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

det belopp som erfordras för att stiftelsens förmögenhet skall motsvara de
kostnader för pensionering av de anställda som belöpa på beskattningsåret
eller tidigare år. Ur vissa synpunkter kan dessutom särskilt ifrågasättas om
med avsättningar till pensionsstiftelser skall jämställas inbetalningar till
Svenska personal-pensionskassans särskilda pensionsfonder eller annan därmed
jämförbar fond eller stiftelse. Sådana inbetalningar torde knappast
kunna betraktas som dispositioner av vinstreglerande karaktär bl. a. av den
anledningen att medlen icke kunna disponeras av företaget i dess rörelse.

Kooperativa förbundet påpekar att i förordningen om investeringsskatt
motsvarande fråga blivit löst på ett lyckligt sätt, i det att där från beskattning
undantagas alla avsättningar till pensionsstiftelser, i den mån de godkännas
vid den ordinarie taxeringen, med undantag för vad som belöper
på framtida avgifter, beräknade på visst sätt. Det vore ur praktiska synpunkter
önskvärt att motsvarande ordning kunde genomföras även vid konjunkturskatten,
så att samma pensionstekniska utredning, som företagen
måste låta utföra för deklarationen till investeringsskatt, måtte kunna användas
även i konjunkturskattedeklarationen. För att icke de anställdas pensionsskydd
skall äventyras föreslår förbundet alternativt men i andra hand
sådan ändring i åberopade bestämmelser i 4 § att avsättning till pensionsstiftelse
skall upptagas som tillkommande post endast i den mån avsättningen
icke visas motsvara intjänad pensionsrätt.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att sådana skattskyldiga synas favoriserade,
som göra kontant utbetalning av pensionskostnader jämfört med
dem, som verkställa pensioneringen genom egna organ. Det synes oriktigt
att på det sättet diskriminera en viss typ av pensionering. I dagens läge
torde det icke vara lämpligt att försämra företagens möjligheter att ordna
pensionsfrågorna för anställd personal. Under det aktuella beskattningsåret
har i stor omfattning skett omläggningar i pensionsvillkoren, så att företagen
med retroaktiv verkan ökat sina pensionsförpliktelser och uträknat
dessa med stöd av totallön i stället för å tidigare tillämpad grundlön utan
hänsyn till indextillägg. Ofta sker denna förstärkning av pensionerna, i synnerhet
för äldre anställda, genom avsättning till pensionsstiftelser. Avsättningar
till pensions- och personalstiftelser äro i regel icke hänförliga till
vinstdispositioner ulan utgöra för personalfrågans lösning lämpliga åtgärder.
I varje fall böra de skattskyldiga tillerkännas rätt till avdrag vid denna
inkomstuppskattning för enligt försäkringsmässiga grunder beräknad kostnad
enligt pensionsåtaganden, i den mån kostnaden belöper på jämförelseresp.
beskattningsåret.

Sveriges grossistförbund, som anlägger liknande synpunkter å problemet,
anför bl. a.

Enligt förslaget skola avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
ävensom till SPP:s särskilda pensionsfond upptagas såsom tillkommande
post. Någon motsvarande bestämmelse har icke föreslagits för pensionsavsättningar
i de fall, då pensioneringen är ordnad på annat sätt, exempelvis
i understödsförening, försäkringsanstalt eller dylikt. Förbundet
kan icke finna någon godtagbar anledning varför de företag, som ha sin pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr i''J.

sionsfråga ordnad i stiftelse, på detta vis skola komma i sämre läge än de
som ha den ordnad på annat sätt och enligt förslaget skulle ha obeskuren
rätt att från inkomsten under beskattningsåret avdraga merkostnad för
pensioneringsändamål i samband med personal- och löneökningar. Den omständigheten
att avsättningar till pensionsstiftelser ofta ske »stötvis» och i
viss utsträckning kunna ha karaktär av vinstreglerande dispositioner bör
icke utgöra något skäl att betaga vederbörande skattskyldiga avdragsrätt för
i varje fall så stor del av avsättningarna, som svarar mot på respektive år
belöpande pensionskostnader. Bestämmelsen bör enligt förbundets mening
ändras i enlighet härmed. Av praktiska skäl och för att undvika besvärliga
försäkringstekniska utredningar i sådana fall, där frågan saknar betydelse,
torde detta dock lämpligast böra ske så, att den föreslagna bestämmelsen
bibehålies som huvudregel med rätt för skattskyldig, som förmår
styrka att den på beskattningsåret belöpande pensionskostnaden är större
än motsvarande kostnad för jämförelseåret, att påkalla en därav föranledd
justering av nettointäkten för beskattningsåret.

Sveriges köpmannaförbund anser, att beskattningsårets tillägg bör reduceras
med den ökning, som beror på ökning av bindande utfästelser till
andra än aktieägare, som gjorts sedan jämförelseårets utgång. Vidare bör
avsättning till personalstiftelse få reduceras med ett belopp motsvarande
bindande utfästelse, som gjorts innan förslaget framlades, eller i vart fall
före beskattningsårets ingång, i den mån avsättningen för beskattningsåret
är större än för jämförelseåret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Utformningen av förslaget beträffande avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser synes icke vara tillfredsställande. Företag, som under
jämförelseåret gjort större avsättningar för personalens pensionering,
skulle gynnas, medan nystartade företag och övriga rörelseidkare, som först
efter år 1949 löst sin pensionsfråga, alltså i regel de svagare företagen, skulle
träffas hårdare. En fullt godtagbar reglering av pensionsavsättningarna
torde emellertid knappast gå att genomföra. En lösning i enlighet med bestämmelserna
i investeringsskatteförordningen synes bliva alltför komplicerad.
Ett annat alternativ är att komplettera de av utredningsmännen föreslagna
reglerna med en bestämmelse, att skattskyldig, som under jämförelseåret
icke erhållit avdrag för avsättning till pensioner, skall för beskattningsåret
få avdraga förslagsvis hälften av verkställd avsättning till pensionseller
personalstiftelse. Enligt länsstyrelsens mening föreligga skäl för en dylik
uppmjukning.

Riksskattenämnden framhåller, alt pensioneringskostnaderna för beskattningsåret
äro betydligt ökade till följd av bl. a. den inträdda lönestegringen
och dyrtidstilläggens »inbakning» i lönerna. Ett högre avdrag är därför befogat
för beskattningsåret. Därest bestämmelserna i författningsförslaget
skulle helt anpassas efter de ökade pensionskostnaderna och samtidigt utformas
på ett försäkringstekniskt riktigt sätt, bleve emellertid bestämmelserna
i ämnet tämligen komplicerade. Detta bör, med hänsyn till författningens
schablonmässiga karaktär i övrigt, undvikas. Man torde därför få
godtaga förslagets ståndpunkt att hänsyn till de höjda pensioneringskostnaderna
tages allenast på så sätt, att pensioneringskostnaderna inräknas i
den omräknade nettointäkten och sålunda bli uppräknade med 20 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79,

Förslaget att avsättningar till investeringsfonder i sin helhet
skola vid omräkning av nettointäkten betraktas såsom vinstdispositioner har
i allmänhet lämnats utan erinran.

Kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands län ha emellertid ansett,
att därvid dock skola undantagas ersättningar till särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Mot förslaget att utbetalningar i form av lön, arvode
in. in. till delägare i s. k. f a m i 1 j e b o 1 a g skola beaktas vid omräkning
av företagets nettointäkt har i princip lämnats utan erinran av
samtliga remissinstanser. I några remissyttranden ha emellertid framförts
vissa anmärkningar mot detaljer i förslagets utformning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller sålunda, att de föreslagna
föreskrifterna få anses välgrundade, men det kan ifrågasättas om icke liknande
omräkningsregler jämväl borde införas i sådana fall, då familjeföretag
överfört vinstmedel till kommanditbolag eller handelsbolag, som äges
av företagets intressenter. På senare år har det nämligen blivit allt vanligare
att familjeföretag i syfte att kringgå dubbelbeskattningsreglerna bilda dylika
kommanditbolag eller handelsbolag såsom försälj ningsorgan, därvid
påfallande stor del av den totala vinsten redovisas hos sistnämnda företag.

I fråga om reglerna beträffande familjebolag ifrågasätter länsstyrelsen
vidare om icke beskrivningen av denna typ av företag borde utvidgas på så
sätt att formuleringen »ett fåtal fysiska personer» kompletteras med »eller
ett fåtal familjer».

Även länsstyrelsen i Norrbottens län är tveksam om vilka företag, som
avses med ifrågavarande bestämmelse, samt uttalar därjämte, att det icke
för länsstyrelsen framstår klart av vilken anledning man föreslagit mera
vidgade bestämmelser för försäkringspremier än för löner, arvoden in. in.
I övrigt torde uttrycket »skyldeman» i vanligt lagspråk ha en så vidsträckt
innebörd att det bör utbytas mot lämpligare uttryck, som begränsar kretsen
till de personer man egentligen avser.

Utöver utbetalningar av löner, försäkringspremier in. in. angives såsom
tilläggspost »annan liknande förmån». Om denna förmån skall vara liknande
försäkringsförmånen eller liknande lön in. in. framstår icke klart. Uttrycket
»liknande förmån» är heller icke lyckligt valt, åtminstone icke i det
sammanhang, vari det använts.

Någon prövning avses icke skola ske beträffande de förhållanden, som
föranlett högre löneutbetalningar in. in. under beskattningsåret än under
jämförelseåret. Detta anser länsstyrelsen medföra orättvisa bl. a. i det fall,
då ökad lön utgått på grund av ökat arbete, ansvar eller dylikt.

Länsstyrelsen föreslår därför en omarbetning av lagtexten i berörda hänseenden
så att efter prövning i varje särskilt fall skall avgöras om och i vilken
omfattning tillägg vid uppskattningen av omräknad nettointäkt för beskattningsåret
bör ske beträffande löner, tantiem, pensionsförmåner in. in.,
som utan motsvarande arbetsprestation utbetalats till eller tillförsäkrats

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

delägare i familjebolag och med sådant bolag jämförlig ekonomisk förening
eller företagets aktie- eller andelsägare närstående personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke den ifrågavarande
personkretsen är något för snävt avgränsad. Till förhindrande av skatteflyktsåtgärder
av uppenbar art finnas visserligen ytterligare bestämmelser
i förslagets 4 mom. c), men dessa bestämmelser gälla endast beträffande
beskattningsåret och kunna med hänsyn till bevissvårigheter bliva ineffektiva.
Länsstyrelsen vill därför påpeka, att det kan föreligga anledning att
låta stadgandet i 3 mom. e) omfatta utbetalning till eller till förmån för
delägare eller dennes make, skyldeman eller annan närstående.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att med delägare torde utredningsmännen
i detta sammanhang ha avsett även nära anförvanter till
delägare. För att undvika missförstånd torde ett förtydligande av lagtexten
härutinnan vara behövligt.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som finner utredningsmännens förslag i
denna del praktisk, framhåller emellertid, att ett företag, om tillägg göres
för utbetalningar till aktieägare vid inkomstuppskattningen, kan komma
i ett oförmånligt läge vid skatteberäkningen. Hänsyn skall ju vid denna tagas
till den statliga skatt som påförts företaget. Däremot synes icke vara
förutsatt, att hänsyn vid skatteberäkningen skall tagas till delägare påförd
inkomstskatt. Särskilt om konjunkturskatten skall gälla retroaktivt för år
1951, kunna härigenom materiellt mindre tilltalande konsekvenser uppkomma.

Sveriges redareförening och Sveriges köpmannaförbund anse, att tillägg
icke bör göras för löner, som äro bestämda innan förslaget om konjunkturbeskattning
tillkommit. Redareföreningen föreslår för sin del, att löner,
som fastställts före den 16 november 1951, böra undantagas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län utgår från, att utredningsmännen avsett
sådana utbetalningar in. in., som bokföringsmässigt belastat rörelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför liknande synpunkter.

I fråga om onormala kostnader ha i ett antal remissyttranden
gjorts erinringar mot förslaget i vad avser behandlingen av avskrivning
å osäkra fordringar.

Sålunda anse Sveriges industriförbund och ytterligare några remissinstanser,
att den föreslagna bestämmelsen såsom obehövlig bör utgå.

Industriförbundet framhåller bl. a., att bestämmelsen skulle särskilt vid
nedåtgående konjunktur i många fall verka i hög grad obilligt. Rätten till
avdrag för dylika avskrivningar tillämpas så restriktivt vid de ordinarie
taxeringarna, att förevarande stadgande såsom obehövligt bör utgå. I varje
fall bör tillägg vid omräkningen av nettoinkomsten för beskattningsåret icke
ske för riskavskrivningar intill ett belopp av 120 % av sådana avskrivningar
under jämförelseåret.

Riksskattenämnden anser, all den föreslagna bestämmelsen kan i vissa
fall leda till en sakligt se11 otillfredsställande beräkning av merinkomst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nämligen om eu skultskyldig under jämförelseåret erhållit avdrag för avskrivning
å en större fordring och fordringen inflyter under beskattningsåret.
Med hänsyn till penningvärdets fall torde det vidare vara skäligt, att
avdrag för osäkra fordringar medgives med större belopp för beskattningsåret
än för jämförelseåret. Ett godtagbart resultat synes uppnås om tillägg
med belopp, motsvarande avdrag för avskrivning å osäkra fordringar, göres
för båda åren, allt i den mån ej visas att avskrivningen varit erforderlig
för täckande av konstaterade förluster. Tillägget med 20 procent kommer
då automatiskt att avse jämväl ifrågavarande post.

Även den allmänna regeln, att onormala kostnader, vilka uppenbarligen
tillkommit i syfte att nedbringa verkningarna av konjunkturbeskattning,
skulle återföras till beskattning, har mött invändningar hos några
remissinstanser.

Ett antal näringsorganisationer anse att denna bestämmelse bör utgå.

Industriförbundet anser den föreslagna bestämmelsen ur flera synpunkter
anmärkningsvärd. Industriförbundet anför:

Den verkliga innebörden av bestämmelsen måste, icke minst med hänsyn
till vissa uttalanden i motiveringen, betecknas såsom synnerligen oklar. Om
så är, att därmed skulle avses att bland annat reparationskostnader och kostnader
för representation till den del de anses »onormala» icke skulle få avdragas
vid beräkningen av inkomsten under beskattningsåret, böra självfallet
även »onormala» kostnader som belasta jämförelseåret tilläggas vid
inkomstberäkningen för detta år. Om exempelvis ett företag i samband med
sitt 100-årsjubilcum under jämförelseåret anordnat en större fest för sin
personal, som föranlett en avsevärd höjning av dess representationskonto,
men detta för beskattningsåret är av normal storlek, kräves för att jämförbarhet
mellan de båda åren skall vinnas, att de onormala kostnaderna få
tilläggas vid beräkningen av jämförelseinkomsten. Om jubileet infallit under
beskattningsåret, kan det däremot icke anses skäligt och billigt att företaget
ålägges betala konjunkturskatt för det belopp, som åtgått för bestridande
av därav föranledda kostnader. Och varför skulle ett företag, som
under beskattningsåret nödgats verkställa exempelvis dyrbara reparationer
av maskiner och byggnader, icke helt få njuta vid de ordinarie taxeringarna
medgivna avdrag för dessa kostnader även vid taxering till konjunkturskatt?
Av motiveringen att döma skulle så icke bliva fallet. Under alla förhållanden
kräves, att om ett stadgande av ifrågavarande slag skulle införas,
detta även komme att avse jämkning av inkomsten under jämförelseåret.
Det föreslagna stadgandet är vidare, och i alldeles särskild grad, anmärkningsvärt
ur den synpunkten, att medan den genomgående principen
för författningsförslagets utformning är att genom grova schabloner och
summariska beräkningar undvika skatteprocesser och förenkla taxeringsarbetet,
ensidigt till den skattskyldiges nackdel föreslås en kautschukbestämmelse,
enligt vilken vid de ordinarie taxeringarna beviljade omkostnadsavdrag
skulle bliva föremål för förnyad prövning och som uppenbarligen
skulle äventyra syftet med dessa strävanden till förenkling.

Även några länsstyrelser ha ansett, att den föreslagna bestämmelsen bör
utgå, såvida icke taxeringsintendent beredes större möjligheter att effektivt
ingripa.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att regler med denna utformning
tidigare i praktiken visat sig vara fullständigt värdelösa. Enligt länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

sens mening synes därför bestämmelsen antingen böra utgå eller omskrivas
så att hela bevisbördan icke lägges på skattemyndigheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför liknande synpunkter och framhåller,
att de skattskyldiga givetvis i regel icke komma att upptaga några belopp,
som hänföra sig till denna bestämmelse, utan det blir taxeringsmyndigheternas
sak att visa att ett syfte förelegat att undkomma beskattning i nu
förevarande hänseende. En sådan bevisning torde dock praktiskt taget aldrig
kunna presteras från skattemyndigheternas sida.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det synnerligen önskvärt att bestämmelserna
utformas så, att myndigheterna med utsikt till framgång kunna
ingripa mot manipulationer av här ifrågavarande slag i större utsträckning
än vad som torde bli möjligt enligt förslaget.

Enligt Sveriges grossistförbunds mening måste tillbörlig hänsyn även
tagas till onormala kostnader under jämförelseåret — exempelvis betydande
engångsbetalningar till försäkringsanstalt för pensionsändamål — vilka eljest
i större eller mindre grad förrycka jämförelsen. Förbundet föreslår därför
att en bestämmelse införes av innebörd att skattskyldig, som förebringar
utredning i detta hänseende, må såsom tillkommande post upptaga
från nettointäkten för jämförelseåret avdragna kostnader, vilka till sin storleksordning
uppenbarligen icke äro att hänföra till rörelsens normala drift
enbart under detta år; givetvis i så fall med skyldighet att även upptaga under
beskattningsåret förekommande kostnader av likartat slag såsom tillkommande
post.

Sveriges lantbruks förbund anser, att bestämmelsen bör kompletteras med
en justeringsmöjlighet till den skattskyldiges fördel, om kostnaderna äro
lägre än normalt. Detta har framför allt sin betydelse vid avräkningen mellan
skogsbruk och rörelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att det är av särskild
vikt, att man vid konjunkturbeskattningen på ett effektivt sätt kunde komma
till rätta med företagens avdrag för onormala kostnader under beskattningsåret.
Till att börja med torde ett klargörande uttalande få efterlysas
om vad som i detta sammanhang skall räknas såsom omkostnader. I första
hand torde till sådana omkostnader böra räknas reparationer på sätt de
sakkunniga föreslagit. Att löner till delägare i familjeföretag icke böra återföras
såsom onormal kostnad följer därav, att dessa lönebelopp redan tilllagts
vid omräkningen av företagets nettointäkt såväl för jämförelseåret som
för beskattningsåret. De omkostnader, som delägaren vid inkomsttaxeringen
kunnat tillgodoräkna sig, exempelvis för resekostnader, torde i detta sammanhang
böra medräknas bland de förut angivna omkostnaderna. Ändras
emellertid beskattningsårets inkomst genom att avdrag för sådan omkostnad
icke medgives, bör beloppet självfallet icke medräknas bland omkostnaderna.

Huruvida löner i övrigt skola räknas bland de omkostnader, som i detta
sammanhang skola sättas i jämförelse med varandra, kan synas något tvek5
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

samt. Länsstyrelsen utgår ifrån, att så icke skall behöva ske. Däremot torde
reklamutgifter i allmänhet få inräknas bland de berörda omkostnaderna.

Om delägare i ett familjeföretag under beskattningsåret tillgodofört sig
ränta å lån efter högre procentsats än under jämförelseåret, torde vid konjunkturskattetaxeringen
endast böra godkännas ett avdrag, som beräknas
efter den under jämförelseåret tillämpade procentsatsen. Det överskjutande
beloppet torde sålunda böra återföras i konjunkturskattedeklarationen för
beskattningsåret.

Enligt utredningsmännens förslag skulle taxeringsmyndigheterna åläggas
viss bevisskyldighet för påstående om att beskattningsårets omkostnader
vore onormalt stora i jämförelse med jämförelseårets. Enligt länsstyrelsens
mening är det nödvändigt, att man här tillskapar en schablonregel, som i
det stora flertalet fall ger ett rättvisande eller i varje fall godtagbart utslag.
I de normala fallen torde väl 1951 års omkostnader med hänsyn till prisstegring
etc. ligga mer än 20 procent över 1949 års motsvarande poster.
Om 1951 års omkostnader med t. ex. mer än 40 procent skulle överstiga
1949 års omkostnader, torde emellertid presumtionen starkare tala för att
de överskjutande omkostnaderna äro »onödiga». Av säkerhetsskäl torde
emellertid endast hälften av den berörda skillnaden mellan å ena sidan
1951 års omkostnader och å andra sidan 1949 års med 40 procent förhöjda
omkostnader böra schablonmässigt tilläggas vid bestämmandet av beskattningsårets
omräknade nettointäkt.

Länsstyrelsen föreslår, att en regel av nu angivet innehåll inskrives i anvisningarna.

Emellertid bör man måhända tillåta, att den ifrågavarande schablonen
skall få motbevisas — såväl av den skattskyldige som av taxeringsmyndigheterna.
Självfallet torde dock därvid kraven få sättas ganska höga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att om tillägg skall ske för onormala
kostnader, bör i konsekvens härmed avdrag få ske för onormala inkomster
t. ex. brandskadeersättning, influtna osäkra fordringar å större
belopp m. m.

Utredningsmännens förslag i vad angår behandlingen av ackumulerad
inkomst har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Kammarrätten efterlyser emellertid en närmare samordning och precisering
i vissa delar.

Riksskattenämnden anser, att de befogenheter, som lämnats nämnden,
på lämpligt sätt böra närmare bestämmas. Nämnden utgår för sin del
från att förevarande bestämmelse skall kunna tillämpas bl. a. då under
beskattningsåret redovisas inkomst av leverans, för vars fullgörande arbete
pågått under flera år, och denna inkomstpost utgör en betydande del av
den sammanlagda inkomsten.

Utredningsmännens förslag till bestämmelser för sådana fall, då skogsprodukter
uttagits från egen skog till rörelse, ha i

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

huvudsak lämnats utan erinran. De yttranden, som beröra detta avsnitt,
komma att redovisas i samband med behandlingen av inkomst av skogsbruk.

I den remitterade promemorian har föreslagits, att avgifter vid export
av skogsindustriprodukter, som utgå enligt särskilda
avtal, samt prisutjämningsavgifter skola upptagas till det inbetalade beloppets
nuvärde.

Industriförbundet och ytterligare några näringsorganisationer ha under
åberopande av de mellan staten och branschorganisationerna inom skogsindustrien
träffade överenskommelserna om uttagande av konjunkturutjämningsavgifter
yrkat, att den föreslagna bestämmelsen skulle utgå.

Därutöver ha i några remissyttranden framställts erinringar av huvudsakligen
formell natur.

Departementschefen. I några remissyttranden ha erinringar gjorts i fråga
om de föreslagna bestämmelserna för v ä r d e r i n g av varulager. Därvid
har bl. a. anmärkts att hänsyn icke tages till under jämförelseåret inträffade
prisfall. Eftersom hänsyn kan -— och i princip bör —- tagas till
prisändringar, som inträffat under ifrågavarande år, utan att förfarandet
kompliceras, böra bestämmelserna givas den utformningen, att lagret vid
såväl in- som utgången av jämförelseåret i samband med fastställande av
reservförändring skall upptagas till det vid jämförelseårets utgång gällande
återanskaffningsvärdet å lagret. Härigenom komma i stort sett såväl prisfall
som prisstegringar, inträffade under jämförelseåret, att beaktas. Den av mig
nu föreslagna ändringen synes även ha vissa fördelar ur praktisk synpunkt,
eftersom det i allmänhet torde vara lättare att i efterhand utröna marknadspriset
vid jämförelseårets utgång än de faktiska anskaffningspriserna för
lagren vid in- och utgången av året.

Praktiska skäl tala vidare för att för beskattningsåret anknyta uppskattningen
av lagervärdena till de vid beskattningsårets ingång gällande åtcranskaffningspriserna
i stället för till de faktiska anskaffningspriserna för
ingående lager. Utgående lager bör dock få upptagas till återanskaffningspriserna
vid beskattningsårets utgång, om det totala värdet å lagret, uppskattat
efter dessa priser, är lägre än om värdering skett efter priserna vid
beskattningsårets ingång.

Genom att utgående lager utan skattepåföring får nedskrivas till äteranskaffningspriset
vid beskattningsårets ingång synes mig skälig hänsyn ha
tagits till prisfallsrisk.

I några remissyttranden har framförts önskemål om att taxeringsmyndigheterna
av riksskattenämnden skulle kunna erhålla närmare anvisningar
för omräkning av varulagervärden med hänsyn till prisändringar och inkurans.
Givetvis skulle stor lättnad vinnas i taxeringsarbetet, om så skedde.
Det torde få ankomma på riksskattenämnden att undersöka de praktiska
möjligheterna att lämna sådana anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

I den remitterade promemorian har framhållits att avdrag för avskrivning
å maskiner och inventarier, som skattskyldig med rätt
till fri avskrivning erhållit vid inkomsttaxeringen för jämförelseår och beskattningsår,
rätteligen borde uppdelas i förslitningsavdrag och vinstdisposition.
Den del, som därvid svarade mot vinstdisposition, skulle upptagas
såsom tillkommande post vid omräkning av nettointäkt för såväl jämförelseår
som beskattningsår. Härigenom skulle den skattskyldige vid beräkning
av jämförelseinkomsten erhålla kompensation för penningvärdeförsämring
å den del av under jämförelseåret gjord avskrivning, som utgör
vinstdisposition. Utredningsmännen ha emellertid i sitt förslag av praktiska
skäl gjort avsteg från denna anordning. I några remissyttranden ha anmärkningar
framställts häremot. Därjämte har framhållits att kompensation
för penningvärdeförsämring borde givas jämväl för den del av avskrivningen,
som svarade mot normal förslitning, eftersom återanskaffningsvärdet
på maskiner och inventarier ökat på grund av penningvärdeförsämringen.

Stora praktiska svårigheter skulle möta vid en uppdelning av avdrag för
avskrivning i förslitningsavdrag och vinstdisposition. Jag finner emellertid
fog föreligga för yrkandet, att hänsyn bör tagas till penningvärdeförsämringen
jämväl såvitt angår förslitningsavdraget, och föreslår därför att hela
värdeminskningsavdraget i princip skall läggas till vid omräkningen av
nettointäkten för såväl jämförelseår som beskattningsår. Härigenom kommer
hänsyn att tagas till penningvärdeförsämring å hela den avskrivning,
för vilken avdrag medgivits vid den ordinarie inkomsttaxeringen för jämförelseåret.
Av praktiska skäl torde bestämmelserna böra innefatta även
avskrivningar å driftsbyggnader.

Med denna utformning av bestämmelserna finnes icke längre någon anledning
att göra skillnad mellan skattskyldiga, som åtnjuta rätt till fri avskrivning,
och andra rörelseidkare. Bestämmelserna böra således gälla för
alla rörelseidkare.

Såsom kammarrätten framhållit ha utredningsmännen med avskrivning
avsett avskrivning efter avdrag för vinst, som uppkommit genom att skattskyldig
sålt tillgångar eller uppburit försäkringsbelopp för förlorade tillgångar.
Jag anser, att uttrycklig bestämmelse härom bör inflyta i lagtexten.
Den bör även innebära att vinst, som nyss sagts, i den mån den överstiger
under året gjorda avskrivningar, skall upptagas som avgående post vid omräkning
av nettointäkt.

Även om bestämmelserna givas den utformning jag nu förordat, blir det
nödvändigt att genom särskilt avdrag taga hänsyn till avsevärt utökat bestånd
av tillgångar för stadigvarande bruk. Begreppet »avsevärd» synes
emellertid såsom i några remissyttranden framhållits böra preciseras. Enligt
min mening bör med avsevärd ökning förstas, att anskaffningsvärdet
av beståndet vid beskattningsårets utgång med minst 20 procent överstiger
anskaffningsvärdet å beståndet vid jämförelseårets utgång. Avdrag för
normal förslitning å utökat bestånd bör medgivas endast å den del av

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

ökningen, som överstiger 20 procent. Härigenom undvikes den olägenheten,
att exempelvis en skattskyldig, som utökat sitt bestånd med 19
procent, icke skulle komma i åtnjutande av något som helst dylikt avdrag,
under det att en skattskyldig, som ökat beståndet med 21 procent, skulle
få sådant avdrag för hela ökningen.

Några särskilda bestämmelser för det fall att beståndet av tillgångar för
stadigvarande bruk under beskattningsåret avsevärt understiger beståndet
under jämförelseåret, anser jag icke påkallade. Icke heller anser jag, att
särskilda bestämmelser om rätt till överprisavdrag böra införas vid denna
inkomstberäkning.

Den föreslagna bestämmelsen i fråga om kontra lierade tillgånga
r innebär en skärpning gentemot vad som gäller vid den ordinarie inkomsttaxeringen
i så måtto, att avdrag skulle medgivas endast för den del
av nedskrivningen å kontraherade tillgångar, som visas svara mot inträffat
prisfall, men däremot icke för den del av nedskrivningen, beträffande
vilken den skattskyldige gjort sannolikt, att den svarar mot prisfall, som
kommer att inträffa innan tillgångarna levererats eller, såvitt fråga är om
omsättningstillgångar, innan tillgångarna av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas. Jag delar de betänkligheter, som förslaget i
denna del väckt hos några remissinstanser, och förordar, att bestämmelsen
utgår. Jag vill dock understryka angelägenheten av att vid den ordinarie
inkomsttaxeringen noggrant iakttages, att de förutsättningar, som
författningsenligt fordras för att nedskrivning å kontraherade tillgångar
skall kunna erhållas, verkligen föreligga, då avdrag för dylik nedskrivning
medgives.

Om sålunda ifrågavarande specialbestämmelse i förslaget till konjunkturskatt
utgår, följer därav att hänsyn till nedskrivning å kontraherade tillgångar
icke skall tagas vid omräkning av nettointäkten vare sig för jämförelseår
eller beskattningsår. Inkomstberäkningen skall följaktligen icke
påverkas av att olika stora nedskrivningar gjorts under jämförelseåret och
beskattningsåret och ej heller av att eventuella återvinningar av dylika nedskrivningar
kunna ha skett med olika belopp för ifrågavarande år. Då det
kan antagas, att taxeringsmyndigheternas inställning till dylika nedskrivningar
efter hand blivit allt mera restriktiv, torde sannolikt återvinningarna
under jämförelseåret i regel vara större än under beskattningsåret.

Skulle det befinnas, att skattskyldig, i strid mot vedertagen praxis, i beskattningshänseende
hänfört kontraherade varor till inneliggande lager, bör
hänsyn till dessa kontraherade varor icke tagas vid beräkning av förändring
av dold reserv i varulager under jämförelseår och beskattningsår.
Undantag bör dock göras beträffande avtal om köp av skog på rot, enär
först efter riksskattenämndens därom i början av år 1952 givna förklaring,
torde ha blivi t allmänt känt, att dylika avtal skola behandlas som rättighet
till leverans av beställda varor och icke som inneliggande lager. Skulle således
skattskyldig vid den ordinarie inkomsttaxeringen ha erhållit avdrag
för nedskrivning å dylika avtal, böra dessa nedskrivningar vid omräkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

av nettointäkt såvitt gäller in- och utgången av jämförelseåret samt ingången
av beskattningsåret behandlas som avdrag för nedskrivning av inneliggande
varor.

I de remissyttranden, i vilka man ansett sig icke kunna godtaga de föreslagna
bestämmelserna om behandlingen av avsättningar till pension seller
andra personalstiftelser, ha framställts yrkanden av
olika räckvidd. Så anser exempelvis industriförbundet, att någon inskränkning
i avdragsrätten för avsättningar till pensionsstiftelser utöver den vid
den ordinarie inkomsttaxeringen gällande icke bör göras. Flera remissinstanser
ha som sin mening uttalat att bestämmelserna icke böra utformas
efter strängare regler än som gälla enligt förordningen den 30 mars
1951 angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt).

Såsom bl. a. riksskattenämnden framhållit ha pensioneringskostnaderna
för beskattningsåret ökats betydligt till följd av att pensionsförpliktelserna
anpassats efter de stegrade lönerna och dyrtidstilläggen. I likhet med vissa
remissinstanser är jag av den uppfattningen att bestämmelserna i den remitterade
promemorian icke i önskvärd grad beakta ökat avsättningsbehov på
grund av ökade pensionsförpliktelser. En tillfredsställande lösning av denna
fråga synes vinnas genom att i viss omfattning anknyta till bestämmelserna
i investeringsskatteförordningen. Dessa innebära i princip att investeringsskatt
icke utgår å avsättningar, som endast avse att täcka intill beskattningsårets
utgång upplupna, på visst sätt beräknade pensioneringskostnader.
Jag förordar därför att reglerna utformas efter följande linjer.

Avsättning till pensionsstiftelse under jämförelseåret, för vilken avdrag
medgivits vid taxering till statlig inkomstskatt för detta år, skall vid beräkning
av omräknad nettointäkt upptagas som tillkommande post. Därigenom
kommer, såsom framgår av vad jag i senare sammanhang förordar,
tillägg för penningvärdeförsämring och normal utveckling o. d. att ske med
sammanlagt 40 procent av avsättningen vid fastställandet av jämförelseinkomsten.
I den mån avsättning under beskattningsåret icke skett med mer
än 140 procent av avsättningen under jämförelseåret innebär detta endast
att avsättningen anpassats efter eller icke överstiger antagen förändring i
avsättningsbehovet på grund av penningvärdeförsämring m. m. Sådan avsättning
under beskattningsåret skall därför i sin helhet upptagas som tillkommande
post, eftersom motsvarande tillägg skett vid beräkning av jämförelseinkomsten.

Har under beskattningsåret avsättning gjorts med högre belopp än vad
som motsvarar 140 procent av avsättningen under jämförelseåret, bör i
första hand gälla, att i den mån denna överskjutande del av avsättningen
är erforderlig för att täcka förhandenvarande pensionsförpliktelser avsättningen
i fråga icke bör inräknas i den tillkommande posten för beskattningsåret.
Pensioneringsbehovet synes i princip kunna bestämmas enligt
samma grunder, som varit avgörande vid utformandet av bestämmelserna
i 6 § investeringsskatteförordningen. Emellertid synes det s. k. investerings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 79,

skattetaket icke kunna helt godtagas med hänsyn till att de i sistnämnda
paragraf angivna reglerna för beräkning av s. k. framtida avgifter innebära
en för de skattskyldiga i detta sammanhang omotiverad förmån. Tillräcklig
hänsyn till vad sist sagts torde tagas därest den högsta avsättning, som
godtages enligt konjunkturskatteförordningen, bestämmes så att den, tillsammans
med tidigare avsättningar, icke överstiger vad som erfordras för
att stiftelsens förmögenhet skall uppgå till 80 procent av det belopp, vartill
förmögenheten må beräknas enligt investeringsskatteförordningens bestämmelser.

Beträffande behandlingen i beskattningshänseende av avsättningar till
andra personalstiftelser än pensionsstiftelser anser jag, att de i den remitterade
promemorian föreslagna bestämmelserna böra gälla.

Enligt gällande förordning med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar
må avdrag vid inkomsttaxering erhållas för avsättning till dylik
fond, i den mån avsättningen motsvarar sådan i den skattepliktiga inkomsten
för beskattningsåret ingående ersättning för inventarier eller lagertillgångar,
som den skattskyldige åtnjutit under vissa i förordningen angivna
omständigheter. I fråga om lagertillgångar gäller den särskilda begränsningen,
att avdrag får avse högst ett belopp motsvarande minskningen
av dold reserv i varulagret under beskattningsåret. Det har i ett par remissyttranden
yrkats, att avsättningar till dylika s. k. eldsvådefonder skulle
vara avdragsgilla även vid konjunkturbeskattningen. Härigenom skulle emellertid
ett dubbelt avdrag erhållas, eftersom vid beräkningen av omräknad
nettointäkt särskilda hänsyn tagas till vinst å försålda eller förlorade inventarier
och till minskning av dold reserv, oavsett anledningen till reservminskningen.
Jag kan därför icke förorda någon ändring av utredningsmännens
förslag i denna del, bortsett från en viss formell jämkning.

De invändningar, som riktats mot förslaget att vissa utbetalningar
in. in. till delägare i s. k. f a m i 1 j e b o 1 a g skola upptagas
såsom tillkommande post vid omräkning av nettointäkt, äro i huvudsak
av formell natur. I några remissyttranden har ifrågasatts om icke tvekan
kan uppstå beträffande vilka företag som avses. Utredningsmännen ha
emellertid i tillämpliga delar begagnat den definition, som givits i 54 §
kommunalskattelagen. Enligt min mening torde det i regel icke kunna
råda tvekan om, vilka företag — aktiebolag och ekonomiska föreningar —
som åsyftas i förslaget. Helt naturligt kunna i praktiken tillämpningssvårigheter
uppstå i vissa gränsfall. Dylika svårigheter torde dock aldrig helt
kunna undvikas.

Att som länsstyrelsen i Kristianstads län föreslagit införa en regel om
omräkning jämväl i sådana fall, då familjeföretag överfört vinstmedel till
kommanditbolag eller handelsbolag synes knappast erforderligt. I åtskilliga
fall torde f. ö. dylika vinstöverflyttningar kunna betraktas som onormal
kostnad för familjeföretaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Några remissinstanser ha i fråga om löner ifrågasatt att man borde begränsa
räckvidden av förslaget till löner som beslutats efter viss tidpunkt.
Vidare har från vissa håll förordats att införa specialbestämmelser för sådana
fall, då högre lön utgått på grund av ökat arbete o. d. Bestämmelser
av nu angiven art skulle emellertid i så hög grad komplicera tillämpningen
av lagstiftningen, att jag icke anser mig kunna förorda någon ändring i
utredningsmännens förslag.

Erfarenheten har visat att en tillfällig skärpning av den direkta beskattningen
medför benägenhet att belasta rörelse med onormala kostnader
i syfte att nedbringa verkningarna av beskattningen. Tidpunkten för
offentliggörande av den ifrågasatta konjunkturbeskattningen eliminerar i
hög grad dylika icke önskvärda verkningar i fråga om beskattningsåret 1951.
Utredningsmännen ha dock ansett sig böra föreslå införande av vissa bestämmelser,
vilka taga sikte på åtgöranden ägnade att obehörigen minska
verkan av en konjunkturskatt avseende 1951 års inkomster. De ha därvid
dels föreslagit en speciell regel i fråga om avskrivning å osäkra fordringar
och dels en allmän regel om att kostnader, vilka uppenbarligen tillkommit
i syfte att nedbringa konjunkturbeskattningen, icke skola vara avdragsgilla
vid denna beskattning.

Utredningsmännens förslag i fråga om behandlingen av avskrivningar å
osäkra fordringar innebär en skärpning i förhållande till den praxis, som
vid den ordinarie inkomsttaxeringen tillämpas i fråga om avdragsrätt för
dylika avskrivningar. I några remissyttranden har framhållits, att en sådan
skärpning är olämplig och onödig och att samma regler för rätt till avskrivning
å osäkra fordringar böra tillämpas vid taxeringen till konjunkturskatt
som vid den ordinarie inkomsttaxeringen. Jag finner dessa erinringar
befogade och förordar, att den föreslagna bestämmelsen utgår. Jag
erinrar emellertid om vikten av att de regler, som i praxis utbildats i fråga
om avdragsrätt för avskrivning å osäkra fordringar, noggrant iakttagas.

Invändningar ha även i några remissyttranden riktats mot utredningsmännens
förslag i vad det ger taxeringsmyndigheterna en viss möjlighet att ingripa
mot onormala kostnader, som uppenbarligen tillkommit i syfte att
minska verkningarna av konjunkturbeskattningen. Jag anser i likhet med
utredningsmännen, att en dylik möjlighet bör finnas. En viss omformulering
av stadgandet bör dock ske, så att det kommer att avse kostnader, vilka
kunna antagas hava tillkommit i syfte att nedbringa skatten.

Avsikten med förevarande bestämmelse har icke varit att försöka åstadkomma
likformighet mellan jämförelseårets och beskattningsårets inkomster.
Jag kan därför icke tillstyrka de förslag till jämkningar, som för vinnande
av sådan likformighet föreslagits av vissa remissinstanser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i detta sammanhang framhållit, att om
tillägg till nettointäkten skall ske för onormala kostnader, bör avdrag få
ske för onormala inkomster. Till detta spörsmål återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Enligt förordningen om beräkning av särskild skatt till staten å ackumulerad
inkomst hänföres till ackumulerad inkomst bl. a. intäkt genom
avyttring dels av maskiner och inventarier och dels av varulager och
produkter, i båda fallen under förutsättning att intäkten uppkommit i samband
med överlåtelse av rörelse. Med den utformning av bestämmelserna för
omräkning av nettointäkt, som jag förordat, komma emellertid dylika intäkter
icke endast i samband med överlåtelse av rörelse utan även i andra fall
att avräknas vid omräkningen av nettointäkten. Detta gäller oavsett om den
skattskyldige är fysisk eller juridisk person. Minskning av dold reserv i
varulager skall sålunda alltid upptagas som avgående post vid bestämmande
av omräknad nettointäkt. Vidare skall i nettointäkten ingående vinst,
uppkommen i samband med försäljning av maskiner och inventarier eller
i samband med utfallen försäkringsersättning för dylika tillgångar, avräknas
vid beräkning av tillkommande post för avskrivning å dylika tillgångar
eller, i förekommande fall, upptagas som avgående post till den del vinsten
överstiger avskrivningen under året. Genom denna bestämmelse regleras även
de i vissa remissyttranden särskilt omnämnda fallen, då vinst vid försäljning
av fartyg under tidigare år enligt särskilda bestämmelser uppgivits
till beskattning först under jämförelseåret eller beskattningsåret.

Den av utredningsmännen föreslagna bestämmelsen synes därför icke
böra äga tillämpning, vare sig direkt eller efter särskilt medgivande av riksskattenämnden,
såvitt gäller intäkt genom försäljning av maskiner och inventarier
samt varor och produkter.

Vad slutligen angår den tredje art av ackumulerad inkomst, som beröres
av den särskilda förordningen om ackumulerade inkomster, nämligen vinst
vid överlåtelse av värden av goodwills natur, torde det endast i rena undantagsfall
förekomma att sådan vinst beskattas vid 1952 års taxering.

Jag förordar därför, att den föreslagna bestämmelsen om ackumulerad
inkomst utgår och ersättes med en bestämmelse om att onormal inkomst
under beskattningsåret må undantagas från beskattning. Med onormal inkomst
bör i detta sammanhang förstås större inkomstpost av engångskaraktär,
som är hänförlig till tid före beskattningsåret 1951 och som icke motsvaras
av onormal inkomst under jämförelseåret. Som exempel på onormal inkomst
må nämnas utfallen ledareförsäkring och ersättning för goodwill,
allt under förutsättning att inkomsten ingår i nettointäkten. Till onormal
inkomst torde även i vissa fall kunna hänföras återvinning å tidigare nedskrivna
fordringar, särskilt om nedskrivningen skett under jämförelseåret.
En förutsättning härför bör dock vara att återvinningen uppenbarligen är
avsevärt större än vad som vanligen förekommer i rörelsen eller förekommit
under jämförelseåret. Däremot bör icke enbart den omständigheten att inkomsten
under beskattningsåret härledes från leverans, för vars fullgörande
arbete pågått under flera år, giva anledning till undantag. Inom sådana branscher,
där dylika arbeten förekomma, torde detta normalt kunna antagas
ha skett i liknande omfattning även under jämförelscåret. Vad nu sagts bör
även gälla provisionsinkomster, som härröra från försäljningar avslutade
före år 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Utredningsmännen ha som förut nämnts i 4 § 3 mom. f) första stycket
i sitt förslag upptagit en bestämmelse att om vid taxeringen till statlig inkomstskatt
avdrag medgivits för inbetalade export- eller prisutj
ämning »avgifter, nuvärdet av dessa avgifter skall upptagas som
tillkommande post. Dels med hänsyn till att det möjligen kan anses tveksamt
om denna bestämmelse står i full överensstämmelse med avtalen med
skogsindustrierna avseende fjärde kvartalet 1951 och dels med hänsyn till
retroaktiviteten i skatteförslaget finner jag det skäligt att förevarande bestämmelser
få utgå, såvitt angår för år 1951 erlagda avgifter.

Beträffande avgifter, som erlagts under jämförelseåret, bör emellertid
gälla att avgifterna — reducerade till det värde avgifterna kunna anses ha
haft för den skattskyldige vid jämförelseårets utgång — skola upptagas
som tillkommande post. För avgifter, som utgått enligt avtal mellan staten
och skogsindustrierna, bör detta värde kunna anses motsvara det avgiftsbelopp,
som enligt avtalet eller därefter träffad överenskommelse skall återbetalas
till den skattskyldige, ökat med hälften av den del av avgiften, som
skall tillfalla särskilda sociala och skogliga fonder m. m. För prisutjämningsavgifter,
som erlagts enligt särskilda författningar, torde värdet böra
bestämmas till hela avgiftsbeloppet beträffande trävaror samt tre fjärdedelar
av avgiftsbeloppet beträffande andra produkter.

I övrigt böra erinringarna från remissinstanserna föranleda vissa detaljändringar
av såväl saklig som formell natur i utredningsmännens förslag
till bestämmelser angående omräknad nettointäkt. Beträffande dessa ändringar
hänvisar jag till författningstexten.

I den remitterade promemorian ha utredningsmännen föreslagit, att vid
taxering till konjunkturskatt för år 1953 insättningar å investeringskonto
för skog skulle vara underkastade viss skatteplikt. Det i propositionen behandlade
förslaget avser visserligen konjunkturskatt för år 1952, men det
kan uppkomma fall, då taxering sker först år 1953, även om en allmän
konjunkturskatt ej då skall utgå. Anledning synes emellertid ej föreligga
att låta ifrågavarande avsättningar vara underkastade skatteplikt enligt
den nu föreslagna konjunkturskatteförordningen.

B. Jämförelseåret och beräkning av jämförelseinkomst.

I syfte att göra taxeringsförfarandet så enkelt som möjligt ha utredningsmännen
föreslagit att inkomsten under endast ett år skall utgöra jämförelseinkomst
även om ett medeltal av flera års inkomster möjligen kunde giva
en mera rättvisande bild av den skattskyldiges normala inkomster.

I fråga om vilket år, som skall vara jämförelseår anse utredningsmännen,
att valet i första hand torde stå mellan beskattningsåren 1949 och
1950. Beskattningsåret 1950 torde enligt utredningsmännens åsikt dock icke
kunna ifrågakomma, enär detta års inkomster äro påverkade av den särskilda
konjunkturen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79,

Beskattningsåret 1949 utgör däremot enligt utredningsmännens mening i
stort sett ett normalt inkomstår. Utredningsmännen föreslå därför som huvudregel,
att inkomsten under beskattningsåret 1949 skall utgöra jämförelseinkomst.
Med hänsyn till att för vissa grupper skattskyldiga inkomsterna
under sistnämnda beskattningsår ligga icke obetydligt under inkomsterna
för beskattningsåret 1948, föreslå utredningsmännen dock, att den skattskyldige
skall ha rätt att välja 1948 års inkomst som jämförelseinkomst, om
detta är till den skattskyldiges fördel.

Sedan omräknad nettointäkt fastställts för jämförelseåret skall enligt förslaget
120 procent av den omräknade nettointäkten utgöra jämförelseinkomst.

Skulle för företag, som icke är att anse som nystartat, vid omräkning av
nettointäkten uppkomma underskott, skall dock jämförelseinkomsten i stället
beräknas enligt de principer, som utredningsmännen föreslagit skola tilllämpas
för nystartade företag.

Med nystartat företag avse utredningsmännen företag, som börjat sin
verksamhet efter utgången av beskattningsåret 1946. Såsom nystartat företag
borde däremot icke anses t. ex. ny rörelsegren inom ett äldre företag
eller ett nytt bolag inom en koncern. Hänsyn härtill ävensom till annan utvidgning
inom äldre förelag borde enligt utredningsmännens mening i tillräcklig
mån hava tagits genom att endast 70 procent av uppskattad merinkomst
skulle anses hava berott på den särskilda vinstkonjunkturen. I fråga
om nystartat företag borde jämförelseinkomsten med avvikelse från huvudregeln
kunna beräknas efter skälig grund. Vid denna beräkning borde framför
allt hänsyn tagas till den tidpunkt, då verksamheten påbörjades, verksamhetens
art och omfattning. Enligt utredningsmännens mening borde vid
taxeringen till konjunkturskatt av nystartade företag iakttagas stor varsamhet.
Det vore därför icke uteslutet att, i sådana fall då verksamheten icke
vore utpräglat konjunkturbetonad, resultatet för beskattningsåret 1951
skulle kunna tjäna till ledning vid jämförelseinkomstens fastställande.

Skulle jämförelseår och beskattningsår icke omfatta lika stort antal månader,
skall jämförelseåret förkortas eller förlängas till överensstämmelse
med beskattningsårets längd. Därvid skall inkomsten under jämförelseåret
anses vara jämnt fördelad över året.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna om jämförelseår och beräkning
av jämförelseinkomst ha i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser.

I några remissyttranden ha emellertid uttryckts betänkligheter mot att
inkomsten under endast ett år skall användas som utgångspunkt vid beräkning
av merinkomsten.

Sveriges industriförbund, som uttrycker betänkligheter i nämnda hänseende,
anser att de tillämpningssvårigheter, som utan tvivel äro förbundna
med de enligt förbundets mening nödvändiga bestämmelserna rörande jämkning
av jämförelseinkomsten, i viss mån skulle kunna mildras därigenom,
alt den företagen medgivna valfriheten utsträckes till att omfatta även be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79,

skattningsåren 1946 och 1947, för vilka självdeklarationerna alltjämt äro
tillgängliga. Trots att kompensation endast förutsättes skola medgivas för
den penningvärdeförsämring som ägt rum sedan den 1 januari 1950, torde
i åtskilliga fall ett medgivande för den skattskyldige att få välja även något
av dessa två år till jämförelseår öka möjligheten att få fram en rättvisande
jämförelseinkomst så att tillämpning av jämkningsbestämmelserna
komme att påkallas i ett mindre antal fall. Särskilt torde så bliva förhållandet,
då importrestriktioner eller andra hinder för den naturliga utvecklingen
föranlett att inkomsterna under åren 1948 och 1949 blivit onormalt
låga. Att medgiva en dylik utvidgning av valrätten bör enligt förbundets
mening desto mindre vara ägnad väcka betänkligheter, som verksamheten
under åren 1946 och 1947 självfallet än mindre än de båda efterföljande
åren kan tänkas ha påverkats av den nu rådande konjunkturen.

Sveriges grossistförbund förordar, att den skattskyldiges valrätt utsträckes
att jämväl omfatta år 1950 eller alternativt ändras att omfatta endast
åren 1949 och 1950. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla att utredningsmännen
själva funnit valet i första hand böra stå mellan dessa
båda år och därvid funnit 1950 såtillvida vara att föredraga som det ligger
det aktuella beskattningsåret närmast i tiden. Emellertid finns det — heter
det samtidigt i betänkandet — stor anledning antaga att den särskilda konjunkturen
påverkat 1950 års inkomster, vilket de sakkunniga sökt styrka
med vissa siffror från taxeringsstatistikerp Enligt förbundets mening väger
detta antagande mindre tungt än sannolikheten, delvis vissheten, av att i
ett flertal fall varken 1948 eller 1949 med deras influens av efterkrigstidens
heterogena förhållanden erbjuder ett normalt och rättvisande jämförelseunderlag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår en jämkning i utredningsmännens
förslag på så sätt att icke 1948 års inkomst utan medeltalet
av 1948 och 1949 års inkomster skall gälla såsom alternativ jämförelseinkomst
vid sidan av 1949 års inkomst.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför liknande synpunkter.

Härutöver ha några remissinstanser påpekat, att de föreslagna bestämmelserna
kunna verka otillfredsställande i vissa specialfall.

Sveriges industriförbund anför sålunda.

Ett företag, som år 1949 avlämnat självdeklaration, avseende kalenderåret
1948, men därefter ändrar bokslutsdagen till den 30 juni, äger således
använda sig av räkenskapsåret den 1/1 1949—den 3% 1950, varav följer,
att företaget icke taxeras år 1950 men år 1951 beskattas för inkomsten under
hela det till 18 månader förlängda räkenskapsåret. För ett företag, som
befinner sig i denna situation, skulle således endast inkomsten år 1948
komma i fråga såsom jämförelseinkomst. Verkningarna härav äro oberäkneliga
och kunna i det enskilda fallet få allvarliga och irrationella konsekvenser.
Kompletterande bestämmelser böra meddelas, vilka i ett dylikt
fall bereda företaget rättighet att välja mellan taxeringen 1949 och 1951,
den sistnämnda givetvis justerad, på sätt utredningsmännen i annat sammanhang
förutsätta, med hänsyn till att taxeringen avser 18 månader. Det
ur författningsteknisk synpunkt enklaste sättet "att åstadkomma rättelse i

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

förevarande hänseende vore måhända, att i författningstexten utbyta uttrycket
»före den 1 mars» med »före den 1 juli».

Några remissinstanser ifrågasätta vidgad möjlighet till jämkning av jämförelseinkomsten.

Riksskattenämnden anser att en dylik möjlighet bör givas, varvid dock,
för att den eftersträvade enkelheten i förfarandet icke skulle äventyras,
befogenheten att besluta om jämkning av jämförelseinkomsten borde förbehållas
riksskattenämnden. Nämnden utgår från att jämkning av denna
art skall förekomma blott i undantagsfall. Såsom exempel, då jämkning
kunde vara befogad, nämnes det fall att ett företag efter jämförelseårets
utgång inköpt och med sig införlivat annat företag eller att ett aktiebolag
efter nämnda tid genomfört en större nyemission, varigenom det egna
kapitalet avsevärt ökats.

Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelsen i Örebro län och Kooperativa
förbundet.

Sveriges redareförening och ytterligare några näringsorganisationer finna
det vara nödvändigt, att förslaget om beräkning av jämförelseinkomst
kompletteras med en regel, att skattskyldig, som kan visa, att inkomsten
under år 1948 eller 1949 ej kan betraktas såsom normalinkomst på grund
av företagets utveckling m. m., skall äga rätt påfordra att jämförelseinkomsten
må fastställas efter vad som kan befinnas skäligt med hänsyn till
verksamhetens ändrade art och omfattning eller av andra liknande skäl.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att en viss minimiinkomst bör fastställas
för såväl äldre som nystartade företag liksom vid krigskonjukturskatten.

Sveriges automobilhandlareförbund yrkar, att befogade undantagsmöjligheter
vid utformningen av den väntade förordningen måtte klart säkerställas
för branscher vilkas förutsättningar avsevärt påverkats av statliga åtgärder
i sådan riktning att desamma medfört nackdelar ur konjunkturskattesynpunkt,
alternativt och som minimiåtgärd att om åren 1948 och
1949 visas vara onormala jämförelseår, skälig jämförelseinkomst skall
kunna uppskattas, i princip med ledning av år 1950, ehuru med undantagsmöjlighet
efter bevisning i det enskilda fallet.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det erforderligt, att reglerna för beräkning
av jämförelseinkomst för nystartade företag och sådana företag,
vars jämförelseinkomst är negativ, formuleras på sådant sätt, att de garantera
något så när enhetlig tillämpning i praktiken. Dessutom synes föga
rimligt, om ett företag, som under jämförelseåret åtnjutit obetydlig vinst,
i ytterlighetsfallet 1 krona, skulle komma i helt annat läge beträffande
jämförelseinkomstens beräkning än ett företag som över huvud icke ålnjutit
vinst under nämnda år. Härvidlag synes erforderligt, att regler
införas av innebörd att jämförelseinkomsten i likhet med vad gällde vid
krigskonjunkturbeskattningen får beräknas med utgångspunkt från skälig
förräntning av företagets kapital, om annan utväg ej står till buds för jämförelseinkomstens
beräkning eller om jämförelseinkomstcn skulle vara orimligt
låg. Erfarenheterna vid senaste krigskonjunkturbeskattningen och sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skilt centrala krigskonjunkturskattenämndens beslut i hithörande ämne
torde härvidlag kunna tjäna till ledning.

Förslaget om sättet för beräkning av jämförelseinkomst har i vissa hänseenden
varit föremål för erinringar i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län befarar, att föreskriften att jämförelseinkomsten
må fastställas »efter vad som kan finnas skäligt etc.» kan inbjuda
till skattetvister och ifrågasatte för att erhålla en såvitt möjligt enhetlig
taxering inom riket, att riksskattenämnden i dessa fall fastställde
jämförelseinkomsten eller lämnade vägledande anvisning till samtliga länsstyrelser.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län
anse närmare riktlinjer för bestämmande av jämförelseinkomsten i dylika
fall vara nödvändiga.

Den omräknade nettointäkten för jämförelseåret skall enligt förslaget
med hänsyn till penningvärdets fall uppräknas med 20 procent. Förslaget
i denna del har endast i ett fåtal fall mött erinringar. Några remissinstanser
anse emellertid, att 20 procent icke utgöra tillräcklig kompensation för penningvärdeförsämringen.

Riksräkenskapsverket anser, att vissa skäl, såsom utvecklingen av partiprisindex,
skulle kunna anföras till stöd för att i detta sammanhang uppräkningen
skedde efter ett något högre tal, exempelvis 25 procent, utan att detta
därför behövde fattas som ett fastslaget mått på penningvärdeförsämringen.

Samma procenttal förordas av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Några näringsorganisatoner anse, att procenttalet icke bör bestämmas
lägre än 30. Sveriges industriförbund hänvisar till att partiprisindex för
industriprodukter sedan åren 1948/49 stigit med 60 procent och för byggnadskostnader
från nämnda år stigit med cirka 35 procent. Den allmänna
lönenivån inom industrien torde ha ökat med närmare 30 procent, om man
tager hänsyn till den allmänna löneglidningen.

Departementschefen. Enligt min uppfattning synes tillräcklig anledning
icke föreligga att utvidga de skattskyldigas rätt att välja jämförelseår. Principen
bör sålunda vara att det beskattningsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars 1950, skall vara jämförelseår. Den skattskyldige skall dock
i stället kunna såsom jämförelseår välja det beskattningsår, som gått till
ända närmast före den 1 mars 1949.

De skäl, som föranlett vissa remissinstanser att påyrka en utvidgning av
valrätten, torde i viss mån kunna tillgodoses på annat sätt. Sålunda bör
skattskyldig — något som även utredningsmännen förutsatt — medgivas
rätt att i vissa fall få jämförelseinkomsten beräknad efter andra grunder än
de, som följa av att huvudregeln tillämpas. Utredningsmännens förslag bör
härvid något vidgas.

Rätt till jämkning torde sålunda •— utom då fråga är om nystartade företag
och sådana fall då omräknad nettointäkt för åren 1948 och 1949 utvisar

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

underskott — få medgivas, där det är uppenbart att omräknad nettointäkt
icke under något av de två ifrågavarande åren är representativ för rörelsen,
t. ex. därför att skattskyldig vid en senare tidpunkt övertagit ett annat företags
rörelse eller väsentlig del därav. En annan anledning till att beräkna
jämförelseinkomsten på annat sätt än enligt huvudregeln bör föreligga, då
en skattskyldigs rörelse under beskattningsåren 1948 och 1949 varit av onormalt
liten omfattning på grund av importrestriktioner eller liknande statliga
regleringar. Däremot bör den omständigheten att utvidgning skett i annan
form än att en rörelse övertagits icke giva rätt till jämkning. I den mån hänsyn
härtill skall tagas, bör detta ske på annat sätt, genom att rätt att föra
bevisning om utvidgning av rörelse införes för vissa fall. Jag återkommer
härtill i senare sammanhang.

Det skulle givetvis ha varit önskvärt, om närmare regler kunnat lämnas
till ledning för fastställande av jämförelseinkomsten för nystartade företag
eller för andra företag, där avvikelse skall ske från huvudregeln. Det ligger
emellertid i sakens natur att fastställandet måste ske med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Att giva några allmängiltiga regler
låter sig därför svårligen göra. De synpunkter, som framförts av utredningsmännen
på frågan, böra emellertid kunna tjäna till viss ledning.

Utredningsmännen ha föreslagit att tillägget för penningvärdeförsämringen
skall beräknas till 20 procent av omräknad nettointäkt för jämförelseåret.
Med hänsyn till vad som anförts av bl. a. riksräkenskapsverket synes,
tillägget vara något för lågt beräknat. Jag förordar därför, att tillägget ökas
till 25 procent. I senare sammanhang kommer jag att föreslå att till den omräknade
nettointäkten skall göras ytterligare ett tillägg, på 15 procent, såsom
kompensation för naturlig utveckling o. dyl. Härigenom kommer huvudregeln
beträffande jämförelseinkomsten bli, att denna skall upptagas till 140
procent av den omräknade nettointäkten för jämförelseåret.

C. Taxerad merinkomst.

Utredningsmännen. Såsom huvudregel har föreslagits, att 70 procent av
uppskattad merinkomst alltid skall anses hava berott på den särskilda vinstkonjunkturen
och att således 70 procent av uppskattad merinkomst eller,
i fall då uppskattad inkomstminskning förekommit, 70 procent av uppskattad
merinkomst minskad med uppskattad inkomstminskning, skall utgöra
taxerad merinkomst av rörelse. Har skattskyldig haft flera
till rörelse hänförliga förvärvskällor, skall taxerad merinkomst fastställas
för samtliga förvärvskällor gemensamt.

Utredningsmännen ha således ansett, att ett belopp motsvarande 30 procent
av uppskattad merinkomst under alla förhållanden skulle undantagas
från konjunkturbeskattning. Härigenom skulle hänsyn ha tagits dels till de
ojämnheter, som kunde uppkomma genom att schablonmässiga grunder i
viss mån tillämpats vid fastställande av omräknad nettointäkt och dels till
den inkomstökning, som kunde vara föranledd av utvidgning, rationalisering,
normal utveckling o. d. Någon motbevisning i dessa hänseenden skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

icke få förekomma. Utredningsmännen ha nämligen ansett, att på detta
stadium av beräkning av skattepliktig inkomstökning ett schablonmässigt
förfarande vore i hög grad påkallat. Erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen
hade nämligen visat, att den möjlighet till bevisning, som
krigskonjunkturskatteförordningarna härvidlag medgåvo, medförde omfattande
utredningsarbeten och svårigheter av olika slag för såväl de skattskyldiga
som taxeringsmyndigheterna, men att man trots detta i regel bleve
nödsakad att efter schablonmässiga grunder beräkna den del av inkomstökningen,
som icke skulle anses hava berott på krigskonjunkturen. Ett undantagande
av 30 procent av merinkomsten från beskattning skulle för åtskilliga
skattskyldiga innebära en opåkallad förmån, men utredningsmännen
ha ansett det vara av vikt, att det skattefria avdraget bestämdes så, att
frånvaron av rätt till motbevisning icke länder den skattskyldige till nackdel.

Endast i ett fall skulle avvikelse ske från den nu angivna huvudregeln.
Då riksskattenämnden efter framställning från näringsorganisation förklarat,
att viss näringsgren, därest icke annat ådagalades, varit opåverkad av
den särskilda vinstkonjunkturen, skulle beträffande verksamhet inom denna
näringsgren, uppskattad merinkomst anses hava berott på vinstkonjunkturen
endast i den mån taxeringsmyndigheterna kunde förebringa utredning
därom. Taxeringsmyndigheterna borde i dylikt fall visa, att verksamheten
vore konjunkturpåverkad samt därefter göra sannolikt i vad mån uppskattad
merinkomst kunde ha berott på vinstkonjunkturen. Icke i något fall
skulle dock mer än 70 procent av den uppskattade merinkomsten upptagas
som taxerad merinkomst.

Remissyttrandena. Det remitterade förslaget har i denna del i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Det föreslagna schablonmässiga systemet har emellertid av några remissinstanser
befarats kunna medföra icke förutsebara och ej heller åsyftade
olägenheter i det enskilda fallet och förslag till komplettering av den i den
remitterade promemorian givna regeln har framlagts.

Sveriges industriförbund anser, att möjlighet principiellt alltid bör medgivas
den skattskyldige att med stöd av förebragt utredning få prövat, huruvida
och i vad mån till beskattning föreslagen merinkomst varit beroende
av rådande konjunktur. Genom schablonmässiga regler, vida marginaler
och andra åtgärder bör det enligt förbundet vara möjligt att i stor utsträckning
begränsa olägenheterna i taxeringstekniskt hänseende av en dylik bestämmelse.
Dessa olägenheter skulle till en början i icke ringa mån elimineras
genom det schablonmässiga avdraget för naturlig utveckling med 30 %
av den uppskattade merinkomsten och verkningarna i detta hänseende
skulle förstärkas, om avdraget höjdes.

Sveriges redareförening framhåller, att den svenska handelsflottan starkt
ökats och genom övergång till motordrift och större fartyg blivit mer vinstgivande.
Desamma hava verkningarna blivit av den ökade tankfarten, genom
utvidgad oceantrafik och linjefart och icke minst genom upprättande av nya

Kungl. Maj.ts proposition nr 71i.

linjer mellan främmande länder. Det är uppenbart, att en sådan väsentlig
omställning av den svenska sjöfarten successivt måste medföra ökade vinster
för de svenska rederiföretagen. Även om i vissa fall dessa vinster i någon
mån påverkats av konjunkturläget, gäller detta ej generellt för alla rederitöretag.
Att under sådana förhållanden vid en efter schablonmässiga grunder
utformad konjunkturskatt stadga förbud för motbevisning i nyssberörde
hänseenden finner föreningen vara synnerligen orimligt. I detta avseende
måste den ändringen vidtagas i förslaget, att sådan motbevisning förklaras
skola få föras.

Kooperativa förbundet anser det vara rimligt, att en näringsidkare, som
i undantagsfall kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att större
del av merinkomsten än 30 % beror av naturlig utveckling också skall
tå räkna sig tillgodo denna överskjutande del. Inom konsumentkooperationen
har under senare år pågått en ganska kraftig ekonomisk utveckling.
Fall torde kunna påvisas där enskilda föreningar genom sådan expansion
ökat sin omsättning och därmed sin vinst med 50 % eller mera.

Liknande synpunkter anföras av några andra näringsorganisationer.

Kammarrätten förordar ett dispensförfarande då 30 procent såsom oberoende
av konjunkturen påtagligt skulle understiga vad som måste anses
skäligt och rimligt. Det vore emellertid förenat med vissa svårigheter att
för berörda fall konstruera en regel, som väl öppnade en möjlighet till avvikelse
från det regelmässiga förfarandet men begränsade undantagsbestämmelsens
tillämpning till de extremt ömmande fallen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är inne på en liknande tankegång men
finner att dispensmöjligheter utan tvivel skulle få till följd ett otal framställningar
och avstår därför från att framställa något förslag i detta hänseende.

Sveriges lantbruks förbund finner, såvitt angår inkomst av skogsbruk, att
vederbörlig hänsyn icke tagits till den naturliga utvecklingen i det enskilda
fallet. De skattskyldiga borde därför tillerkännas rätt att visa att konjunkturvinst
icke förelegat, framförallt när man tillerkänt taxeringsintendent
rätt att prestera sådan bevisning. Lantbruksförbundet hemställer vidare, att
den taxerade merinkomsten av skogsbruk i vart fall icke får upptagas til!
högre belopp än nettointäkten för förvärvskällan jordbruksfastighet.

Några remissinstanser anse att ifrågavarande reduktionsregel borde konstrueras
så, att den ställdes i relation till jämförelseinkomsten och bestämdes
till viss procent av denna.

Sålunda anför Sveriges sparbanksförening:

Ett belopp för normal utveckling in. in., i stället för att avdragas från
beskattningsårets inkomst, lägges till jämförelseårets inkomst på samma
sätt som 20 %-tillägget för penningvärdesförsämring. Därmed vinnes, att
denna normala inkomstökning icke, såsom i förslaget, betraktas och behandlas
såsom konjunkturinkomst. Om av två företag, som båda ha en omräknad
nettointäkt för 1949 (1948) av t. ex. 100 000 kronor eller uppräknad
med 20 % 120 000 kronor, det ena för år 1951 redovisar en uppskattad
inkomst av 150 000 kronor och det andra 180 000 kronor, så skulle enligt

?. I samt. AV 79.

Kungl. Maj. ts proposition nr 79.

förslaget normalökningen för det förra bli 30 % av 30 000 = 9 000 kronor
och för det andra 30 % av 60 000 kronor = 18 000 kronor. Det synes mera
sannolikt, att större rättvisa ernås, om ett procentuellt tillägg göres till
1949 (1948) års inkomst. Då det här är fråga om schablonmässiga avvagningar,
bör procenttalet för tillägget sättas ganska högt, särskilt som det
är viktigt att den framkommande merinkomsten verkligen kan antagas vara
hänförlig till överkonjunkturen.

Även Sveriges grossistförbund anser, att ett rättvisare resultat skulle vinnas,
om avdrag för normal utveckling beräknades med utgångspunkt från
jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att genom att denna reduktion
ställts i förhållande till inkomstökningens storlek skulle större företag
bliva jämförelsevis hårdare beskattade än mindre företag. Om sålunda ett
stort och ett litet företag redovisat lika stora uppskattade merinkomster i
kronor räknat, därvid det större företagets procentuella inkomstökning är
obetydlig och måhända helt beroende på naturlig utveckling e. d., medan
det mindre företagets inkomst relativt sett ökat avsevärt på grund av den
särskilda vinstkonjunkturen, bliva båda företagens taxeringar lika stora. I
anledning härav förefaller det önskvärt att förevarande reduktionsregel
konstrueras på så sätt att avdraget ställes i relation till jämförelseinkomsten
och bestämmes till viss procent av denna.

Landsorganisationen ifrågasätter också, huruvida icke avdraget för normal
utveckling borde beräknas genom anknytning till jämförelseinkomsten.
Härigenom skulle de högsta konjunkturvinsterna drabbas hårdare.

Tjänstemännens centralorganisation anlägger liknande synpunkter på
problemet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att en riktigare och mera ändamålsenlig
metod synes vara att beräkna avdraget i relation till den omraknade
nettointäkten för beskattningsåret, därvid dock procentsatsen torde böra
sättas något lägre än om avdraget beräknas i förhållande till uppskattade
merinkomsten. Länsstyrelsen förordar förty, att den föreslagna bestämmelsen
ändras i antydd riktning.

Sveriges köpmannaförbund finner det rimligt och skäligt, att endast 50
procent av den taxerade merinkomsten upptages till beskattning, därest
icke ett avräkningsförfarande sker vid konjunkturens upphörande.

Sveriges industriförbund yrkar därjämte att hänsyn till kapitalökning
skall tagas. Förbundet, som anser, att summariska och lättillämpade regler
för beräkning av kapitalökning utan svårighet torde kunna utformas, anför: I

sådant avseende bör till en början bemärkas, att den omständigheten,
att inkomsten under allenast ett år lägges till grund för beräkningen av
merinkomsten i och för sig medför en betydande förenkling i jämförelse
med krigskonjunkturskatten. Vidare må erinras om, att enligt de på sm tid
gällande lagarna med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag högsta tillåtna utdelningen sattes i relation till bolagets
behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det år utdelningen
avsåg. Med bolagets behållna förmögenhet avsågs bolagets tillgångar efter

Knngl. Maj:ts proposition nr 79.

avdrag för skulder och värdeminskningsposter. Tillämpningen av dessa bestämmelser
föranledde veterligen inga svårigheter. För en summarisk beräkning
av kapitalökningen synas liknande bestämmelser vara tillfyllest.
Då fråga är om företag, som drives under enskild firma, och i förekommande
fall jämväl om aktiebolag, bör det ankomma på den skattskyldige
att, om avdrag för kapitalökning yrkas, förete för ändamålet justerade balansräkningar,
ur vilka tillgångar och skulder, som ej äro hänförliga till
rörelsen, blivit uteslutna. Det är icke nödvändigt att komplicera beräkningarna
genom att fastställa medeltalet av det kapital, som under jämförelseåret
och beskattningsåret varit nedlagt i rörelsen, utan beräkningarna torde
kunna baseras antingen på den ingående eller den utgående balansräkningen
för dessa år. Övervägande skäl torde tala för, att beräkningen föreskrives
skola grundas på den ingående balansräkningen. En ytterligare lättnad
i taxeringsarbetet kan vinnas därigenom, att avdrag för beräknad ränta
å kapitalökning endast medgives om kapitalökningen överstigit visst belopp,
förslagsvis 50 000 kronor. Den räntefot, efter vilken avdraget skall beräknas,
synes liksom i krigskonjunkturskatteförordningen var fallet böra bestämmas
till 6 %.

Departementschefen. Det torde icke råda några delade meningar om angelägenheten
att göra den ifrågasatta lagstiftningen så enkel som möjligt. Varje
lösning av ett problem genom uppställande av en schablonregel innebär
besparing av tid och utredningskostnader för såväl de skattskyldiga som
taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna. Å andra sidan kan det icke
undvikas att eu schablonregel — om den icke skall utformas med så vida
marginaler att den gör en beskattning mer eller mindre meningslös — länder
några till fördel och andra till viss nackdel. Den regel, som utredningsmännen
uppställt för beräkning av taxerad merinkomst och som är avsedd
att skänka beaktande framförallt åt inkomstökning på grund av normal
utveckling, rationalisering, utvidgning o. dyl., synes vara tilltagen så att den
tar skälig hänsyn till ett mycket stort antal skattskyldigas berättigade intressen
att icke missgynnas genom schabloniseringen. Förslaget har också
godtagits av många remissinstanser. I flera yttranden har emellertid starkt
understrukits att möjlighet till utredning bör beredas de skattskyldiga, för
att beskattningen icke skall verka alltför orättvist i vissa särskilda fall.
Kraven på dylik möjlighet variera från full frihet för de skattskyldiga till ett
dispensförfarande i sådana fall, då 30-procentsavdraget uppenbarligen icke
är tillfyllest.

Om man öppnar en möjlighet för de skattskyldiga att — i eu eller annan
form —- föra bevisning om den verkliga inkomstökningen på grund av
exempelvis utvidgning av rörelse, är det emellertid tydligt att detta bör
medföra cn sänkning av det av utredningsmännen föreslagna schablonavdraget.
Detta avdrag är uppenbarligen avpassat så att det beaktar även
ganska betydande inkomstökningar av det slag varom nu är fråga, och det
skulle därför bli avsevärt för högt för det övervägande antalet skattskyldiga.
De skattskyldigas intressen skulle bli väl tillgodosedda om avdraget
sänktes till 20 procent. En annan sak är om den schablon, som skall beakta
inkomstökningen på grund av naturlig utveckling in. in., lämpligen bör i

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

princip utformas på det sätt utredningsmännen föreslagit, nämligen såsom
ett avdrag med viss procent av den uppskattade merinkomsten. Innan jag
närmare går in på denna fråga, skall jag först behandla problemet om rätten
att föra bevisning.

Till en början vill jag framhålla, att jag anser det vara av största vikt att
grundtanken i utredningsmännens förslag icke övergives. Att samtidigt som
man har en schablonregel medgiva full frihet att föra bevisning skulle leda
till olyckliga konsekvenser. Bl. a. erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen
tyda på att de skattskyldiga i stor utsträckning skulle offra
avsevärd tid och betydande kostnader på utredningar om rationalisering
in. in. utan att i flertalet fall kunna uppnå gynnsammare resultat än det, som
de redan uppnått med hjälp av en schablon motsvarande ett avdrag på 20
procent av merinkomsten. Om jag sålunda icke kan ansluta mig till föislaget
att möjlighet principiellt alltid bör finnas för de skattskyldiga att
med stöd av förebragt utredning få prövat, om och i vad mån uppskattad
merinkomst varit beroende av konjunkturen, är jag emellertid införstådd
med att i vissa fall en schablonregel utan rätt till bevisning kan drabba på
ett sätt som icke är motiverat och icke heller avsetts med lagstiftningen.
Det sagda gäller, även om schablonen skulle göras så vid som utredningsmännen
föreslagit. De fall jag åsyftar äro sådana där en avsevärd utvidgning
av rörelsen förekommit. För skattskyldig, beträffande vars rörelse så
är förhållandet, bör sålunda föreligga rätt att föra bevisning härom och
därmed möjlighet att få en större del av merinkomsten undantagen från
beskattning än vad schablonregeln medgiver. Då det emellertid såsom jag
förut berört är angeläget att undvika omfattande utredningsarbeten om
svårbedömbara skattetvister, bör rätten till bevisning inskränkas till sådana
fall, där den skattskyldige kan åberopa utåt lätt fastställbara fakta som stöd
för sitt yrkande, såsom exempelvis att rörelsens kapacitet ökat genom utbyggnad
av produktionsapparaten eller genom utökning av arbetspersonal
eller därmed jämförbart förhållande. Däremot bör icke såsom skäl för yrkande
om större undantag kunna åberopas rationalisering, normal utveckling
utan samband med utvidgning av rörelsen och liknande svårutredda och
svårkonstaterbara omständigheter. Vinstökningar genom sådana omständigheter
liksom vinstökningar till följd av ökat eget kapital böra inrymmas under
schablonregeln.

Om sålunda möjlighet till bevisning öppnas i enlighet med det nu angivna,
återstår att bestämma schablonregelns utformning. Den av utredningsmännen
föreslagna metoden har visst stöd i den praxis, som efter hand
utvecklades vid tillämpningen av den senaste krigskonjunkturskatten. Denna
metod synes ur vissa synpunkter ändamålsenlig. Då det som i förevarande
fall är fråga om en skatt, som — åtminstone tills vidare — föreslås bli ettårig,
kan det ifrågasättas om icke en annan metod är lämpligare. I flera remissyttranden
har förordats, att avdraget för normal utveckling in. m. skulle bestämmas
såsom en viss del icke av den uppskattade merinkomsten utan av inkomsten
för jämförelseåret. Rent tekniskt skulle schablonen konstrueras icke som

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

ett avdrag utan som ett tillägg till den omräknade nettointäkten för jämförelseåret
i likhet med vad som skett med kompensationen för penningvärdeförsämringen.
Denna metod synes till sin innebörd mer logisk än utredningsmännens
förslag. I åtskilliga fall torde den ge ett mera rättvisande resultat.
\ idare skulle den fördelen nås, att åtskilliga merinkomster, vilka äro
obetydliga i relation till den totala inkomsten, elimineras; med utredningsmännens
metod blir, även om den uppskattade merinkomsten är mycket
liten, dock alltid en viss procent därav taxerad merinkomst, låt vara att genom
det av utredningsmännen föreslagna ytterligare kontantavdraget å
10 000 kronor — till vilket jag återkommer i senare sammanhang — nackdelarna
ur rent praktisk synpunkt därav i åtskilliga fall bortfalla. Helt allmänt
kan sägas att metoden med anknytning av schablonen till inkomsten
för jämförelseåret, om man ser den i jämförelse med utredningsmännens
metod, mildrar beskattningen för de i förhållande till totalinkomsten små
merinkomsterna men skärper densamma för de relativt sett stora merinkomsterna.
Med hänsyn till konjunkturvinstbeskattningens allmänna syfte torde
en sådan effekt i flertalet fall få anses önskvärd. På grund av nu angivna
omständigheter anser jag mig böra förorda, att schablonregeln anknytes till
inkomsten för jämförelseåret.

Vad beträffar frågan om storleken av det tillägg för naturlig utveckling
in. in., som skall göras till den omräknade nettointäkten för jämförelseåret,
vill jag erinra om att enligt det föreliggande förslaget till konjunkturskatt
såsom en huvudprincip gäller att beskattning skall ske av den merinkomst
som framkommer vid jämförelse av inkomstförhållandena under åren 1951
och 1949. Tillägget för penningvärdesförsämringen är sålunda i princip bestämt
med hänsyn härtill. En annan sak, som emellertid icke ändrar huvudprincipen,
är att man av billighetsskäl och under beaktande även av ojämnheter
i utvecklingen hos olika branscher och företag låter den skattskyldige
få ratt alt i stället för år 1949 välja året 1948 som jämförelseår. Ett lämpligt
mått på en normal utveckling hos ett företag, därvid hänsyn tagits även
till rationalisering o. d., från 1949 till 1951 synes vara 12 procent på basårets
inkomst. Denna inkomst bör härvid uttryckas i 1951 års penningvärde;
tillägget för normal utveckling m. in. bör m. a. o. utgöra 12 procent
av 125 procent av den omräknade nettointäkten för jämförelseåret. Ett sålunda
bestämt tillägg synes väl täcka de inkomstökningar varom här är
fråga. Vid bedömande av tilläggets storlek bör beaktas att i den omräknade
nettointäkten ingår även en sådan post som tillägg för normala förslitningsavdrag
å maskiner och inventarier under jämförelseåret. Ehuru från strängt
principiell synpunkt tillägget för normal utveckling icke borde beräknas
på denna del av den omräknade nettointäkten, bör dock av praktiska skäl
någon jämkning icke ske på denna punkt.

I förenklande syfte bör tillägget angivas såsom utgörande, icke 12 procent
av 125 procent av den omräknade nettointäkten, utan 15 procent av sistnämnda
intäkt. Den omräknade nettointäkten kommer sålunda alt förvandlas
till jämförelscinkomst genom att ökas med sammanlagt 40 procent, in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nefattande dels 25 procent för penningvärdesförsämring och dels 15 procent
för normal utveckling. Slutresultatet blir att som jämförelseinkomst skall
upptagas ett belopp motsvarande 140 procent av den omräknade nettointäkten
för jämförelseåret.

I det föregående har jag angivit att om rätt till bevisning infördes, man
vid användning av utredningsmännens schablonmetod borde sänka avdraget
för normal utveckling till 20 procent. Om den omräknade nettointäkten för
1951 är dubbelt så stor som jämförelseårets omräknade nettointäkt, når man
vid tillämpning av ett sådant avdrag exakt samma slutresultat som vid användning
av den av mig nyss förordade metoden. Är 1951 års nettointäkt
mer än dubbelt så stor, skärpes såsom framgår av vad jag tidigare nämnt
den skattemässiga effekten av mitt förslag; är 1951 års intäkt mindre än
det dubbla av jämförelseårets intäkt, blir förhållandet det motsatta.

Som en följd av vad jag nu och i tidigare sammanhang förordat kommer
den taxerade merinkomsten att fastställas på följande sätt. Jag utgår härvid
från alt fråga är om endast en förvärvskälla. Det belopp, varmed den
omräknade nettointäkten överstiger jämförelseinkomsten beräknad på sätt
nyss angivits, utgör uppskattad merinkomst. Om den skattskyldige visar
att inkomstökning föreligger på grund av avsevärd utvidgning av rörelsen
i enlighet med vad jag tidigare föreslagit, kan han erhålla avdrag härför
från den uppskattade merinkomsten, i den mån inkomstökningen kan anses
överstiga den kompensation för naturlig utveckling o. d. som givits genom
det nyss nämnda 15 procentstillägget. Återstoden av den uppskattade merinkomsten
utgör taxerad merinkomst.

6. Särskilda bestämmelser i fråga om skogsbruk.

Utredningsmännen. Vid krigskonjunkturbeskattningen ansågs endast prisstegring
utöver omkostnadsökning kunna tagas till beskattning, och man
beskattade således icke sådan inkomstökning som, bortsett från prisstegringsvinster,
kunde ha föranletts av ökad avverkning. Någon jämförelse mellan
nettointäkt för förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom i fråga
om rörelse gjordes således icke. Utredningsmännen ha icke funnit anledning
att i princip välja annan metod för bestämmande av skatteplikten vid
den mervinstbeskattning, varom nu är fråga.

En konjunkturskatt, som träffade prisstegringsvinster utöver omkostnadsökning
på den faktiska avverkningen under beskattningsåret, kunde enligt
utredningsmännen utformas antingen så, att prisstegringsvinsten uppskattades
till en viss procent av köpeskillingen för såld skog eller sålda skogsprodukter,
varvid särskild procentsats fastställdes för varje sortiment med
hänsyn till avverkningsplats och avverkningstid in. in. (alt. I) eller också
så, att helt schablonmässigt fastställdes två för hela landet gällande genomsnittliga
procentsatser för prisstegring, en för skog såld på rot och en för
avyttrade skogsprodukter (alt. II).

Kungl. Alaj:ts proposition nr 79.

Vid krigskonjunkturbeskattningen tillämpades en metod, som i huvudsak
överensstämde med den, som här betecknas såsom alt. I. Efter att ha lämnat
en redogörelse för den vid krigskonjunkturskatten tillämpade metoden
(den remitterade promemorian s. 34—38) ha utredningsmännen uttalat,
att en konjunkturbeskattning i princip torde kunna anordnas enligt de
linjer, som följdes vid lagstiftningen om krigskonjunkturskatt, men att
vissa förenklingar vore nödvändiga och även möjliga att genomföra.

Huvudregeln borde därvid vara, att prisstegringsvinst utöver omkostnadsökning
skulle utgöra uppskattad merinkomst. Till ledning för beräkning av
prisstegringsvinst utöver omkostnadsökning skulle ligga av Kungl. Maj :t
fastställda procentsatser. Vid fastställande av dessa procentsatser skulle
jämförelse ske med förhållandena under beskattningsåret 1949 och hänsyn
tagas till penningvärdets försämring med 20 procent. De av Kungl. Maj :t
fastställda procentsatserna skulle tillämpas å bruttointäkten genom försäljning
av eller uttag till egen rörelse av skogsprodukter. Såsom bruttointäkt
vid uttag till egen rörelse skulle därvid anses marknadsvärdet av de
uttagna produkterna. Den korrigering som kunde vara påkallad av differenser
mellan marknadspriser och avräkningspriser skulle ske vid beräkning
av omräknad nettointäkt av rörelse för både jämförelseår och beskattningsår.

Utredningsmännen ha vidare föreslagit, att ett visst schablonavdrag skulle
medgivas från den uppskattade merinkomsten. Detta borde anpassas så att
därigenom hänsyn toges i första hand till de olägenheter, som kunde uppkomma
för skattskyldig genom att uppskattad merinkomst av förvärvskällan
fastställdes utan rätt till motbevisning. Med hänsyn till att skattepliktig
inkomstökning av skogsbruk beräknad enligt denna metod vore
oberoende av sådana omständigheter som rationalisering, normal utveckling,
utvidgning o. d. syntes detta avdrag skäligen kunna bestämmas till 10
procent av uppskattad merinkomst. Detta avdrag vore avsett att utgöra
kompensation även för överavverkning o. d.

Sedan från uppskattad merinkomst av skogsbruk avdragits nyssnämnda belopp
samt i förekommande fall uppskattad inkomstminskning av rörelse erhölles
taxerad merinkomst av skogsbruk.

Utredningsmännen ha emellertid ifrågasatt om man icke skulle kunna
taga steget fullt ut och i förenklande syfte helt avstå från tanken att såsom
enligt den som alternativ I betecknade metoden differentiera prisstegringsvinsterna
i förhållande till olika sortiment, avverkningsområdenas belägenhet
in. in. och i stället fastställa endast två för hela landet gällande
procentsatser. Enligt denna metod, som i den remitterade promemorian betecknas
som alternativ II, skulle därvid den ena procentsatsen avse skog
såld på rot och den andra avyttrade skogsprodukter. I lagen om investeringskonto
för skog hade denna beräkningsmetod kommit till användning vid bestämmande
av storleken av de insättningar, som skulle göras i riksbanken.

I fråga om den inbördes avvägningen av procentsatsen för rotsåld skog, å
ena, samt för försålt eller till egen rörelse uttaget virke, å andra sidan, hade,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

eftersom rotvärdet å sålt eller till egen rörelse uttaget virke genomsnittligen
kunde beräknas uppgå till halva köpeskillingen respektive saluvärdet,
procentsatserna ansetts böra förhålla sig som 2:1. Detta förenklade beräkningssätt
hade ansetts kunna användas i fråga om insättning å investeringskonto,
eftersom det där icke vore fråga om uttagande av en skatt. Utredningsmännen
ha emellertid ifrågasatt, huruvida icke samma metod skulle
kunna vara användbar vid en konjunkturbeskattning, om metoden kompletterades
med bestämmelser, som gåve den skattskyldige rätt att efter
utredning bliva beskattad för den lägre prisstegringsvinst, som kunde visas
föreligga i det särskilda fallet.

Den schablonregel, som skall ligga till grund för beräkning av insättning
å investeringskonto för skog innebär, att insättningarna skola beräknas till
25 procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 12 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter med undantag av brännved, kolved och träkol
samt 12 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits för förädling
i egen rörelse, med undantag för kolved. Den utredningsman, på vars
utredning den nya lagstiftningen grundar sig, hade emellertid föreslagit, att
insättningarna skulle bestämmas till 40 procent av rotvärdet å försåld skog
samt å avyttrade eller i egen rörelse använda skogsprodukter. Han hade därvid
utgått från den stegring rotpriserna undergått från avverkningsåret 1949
/50 till avverkningsåret 1950/51, nämligen med 75—100 procent. Skogspriserna
hade under år 1951 fortsatt att stiga.

Vid beräkning av den procentsats, som skulle tillämpas för att erhålla
taxerad merinkoinst av skogsbruk enligt alternativ II ha utredningsmännen
föreslagit att hänsyn skall tagas till penningvärdets fall och jämförelse därför
ske icke med 1949 års priser utan med 120 procent av dessa. En procentsats
av 40 skulle därvid innebära, att man räknade med en nominell
prisstegring å 100 procent, varav 20 lämnades obeskattade. Vid 1952 års
taxering redovisades intäkter dels från avverkningssäsongen 1950/51 och
dels från avverkningssäsongen 1951/52. Skillnaden i prisstegring i förhållande
till 1949 års priser under dessa båda säsonger vore så stor, att man
icke borde tillämpa en och samma procentsats för båda säsongerna. Procentsatsen
40 torde giva ett godtagbart resultat vid beräkning av prisstegringsvinst
vid försäljningar under senare halvåret 1951. För försäljningar under
förra halvåret 1951 syntes däremot en procentsats av 20 vara skälig. En
procentsats av 20 innebar, att man av en prisstegring å cirka 49 procent undantoge
20 från beskattning.

Sammanfattningsvis ha utredningsmännen med en konjunkturbeskattning
enligt alternativ II avsett följande.

Enligt huvudregeln skulle taxerad in erinkomst av skogsbruk
utgöra om försäljningen skett före den 1 juli 1951 20 procent av köpeskillingen
för rotsåld skog och 10 procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter
samt 10 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som använts
för förädling i egen rörelse, samt om försäljningen skett efter den 1 juli
1951 40 procent av köpeskillingen för rotsåld skog, 20 procent av köpe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

skillingen för avyttrade skogsprodukter samt 20 procent av saluvärdet av
skogsprodukter, som använts för förädling i egen rörelse. Köpeskilling, som
härrörde från försäljningar, varom avtal träffats före den 1 september 1950,
skulle alltid fritagas från konjunkturbeskattning. I fråga om skogsprodukter,
som uttagits för egen rörelse, skulle på samma sätt som vid alternativ
I uppgift lämnas om använda avräkningspriser och korrigering ske vid
beräkning av omräknad nettointäkt av rörelse.

Kunde skattskyldig visa, att taxerad mcrinkomst beräknad enligt huvudregeln
överstege den verkliga prisstegringen utöver omkostnadsökningen i
jämförelse med förhållandena under beskattningsåret 1949 eller nettointäkten
av skogsbruk under beskattningsåret, skulle det lägre beloppet ut
göra taxerad merinkomst. Vid de utredningar, som kunde komma ifråga,
torde i huvudsak de regler och den praxis som gällde vid krigskonjunkturbeskattningen
kunpa följas.

Med hänsyn till den möjlighet till motbevisning som gives enligt alternativ
II, ha utredningsmännen icke ansett föreligga något behov av det i alternativ
I angivna 10-procentavdraget.

Enligt utredningsmännens uppfattning torde alternativ II i huvudsak giva
ett lika rättvisande resultat som alternativ I. Alternativ II torde emellertid
vara den för såväl taxeringsmyndigheter som skattskyldiga minst betungande
metoden. Utredningsmännen ha därför förordat, att bestämmelser om beräkning
av skattepliktig inkomstökning av skogsbruk skulle utformas efter
de i alternativ II angivna principerna.

Vid krigskonjunkturbeskattningen beskattades även intäkt genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken. Den skattepliktiga
inkomstökningen beräknades därvid efter i stort sett samma grunder,
som gällde för beräkning av skattepliktig realisationsvinst. Utredningsmännen
ha ansett, att samma skäl som talade mot att realisationsvinst skulle
vara underkastad konjunkturskatt kunde åberopas för att även intäkt vid
avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken fritoges från
beskattning, i varje fall såvitt anginge intäkt uppkommen under beskattningsåret
1951.

Remissyttrandena. Utredningsmännens förslag att taxerad merinkomst
av skogsbruk skall bestämmas med tillämpning av de grunder, som angivits
i den såsom alt. II betecknade metoden, har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Norrbottens
län, som förordat den som alt. I betecknade metoden.

I ett antal remissyttranden har emellertid ansetts att vissa justeringar
borde vidtagas i den som alternativ II betecknade metoden.

Domänslyrelsen hyser sålunda den uppfattningen, att brännved, kolved
och träkol måste undantagas från konjunkturskatt. Såsom motivering härför
anför domänstyrelsen följande.

Utredningsmännens förslag till konjunkturskatt för avyttrade skogsprodukter
innehåller icke någon begränsning i fråga om virkessortiment. I lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

bestämmelsen beträffande investeringskonto för skog har från insättningsskyldigheten
undantagits brännved, kolved och träkol. I den proposition,
som föregick sagda lagbestämmelse, anfördes att departementschefen med
hänsyn till att en betydande del av vedbehovet tillgodosågs från sådana
mindre brukningsdelar, vilka redan på grund av de minimibestämmelser
som förordades, blevo fritagna från insättningsskyldighet, ansåg sig kunna
tillstyrka, att brännved, kolved och träkol undantoges vid beräkningen av
insättningsbeloppen.

Med sistnämnda motivering bör enligt styrelsens förmenande ännu starkare
skäl föreligga för att undantaga sagda sortiment, från konjunkturskatt,
då en ännu större del av vedbehovet tillgodoses från sådana brukningsdelar,
som icke komma att drabbas av förslaget till konjunkturskatt.
Gentemot ett undantagande av ifrågavarande sortiment kan erinras, att dessa
icke voro undantagna från krigskonjunkturskatten samt att prisstegringen
nu varit stor även för dessa sortiment. Styrelsen vill då understryka, att
förhållandena nu äro helt andra än under de år krigskonjunkturskatten utgick.
Under dessa år voro vedavverkningarna förhållandevis mycket stora,
delvis beroende på begränsad avsättning av gagnvirkessortiment till följd av
avspärrningen. Nu är förhållandet det omvända. Den allt större svårigheten
att erhålla erforderlig arbetskraft inom skogsbruket har helt naturligt gjort
att arbetskraften främst sysselsatts med avverkning av de högt betalda gagnvirkessortimenten.
Vedavverkningarna ha därför visat sig icke uppgå till
önskvärd storlek, delvis även beroende på att gagnvirket numera allmänt uttages
till klenare dimensioner än under tidigare år. Det är sannolikt att en
konjunkturskatt på vedsortimenten kan komma att hämma den önskvärda
ökningen av produktionen därav och även komma att verka ytterligare förhöjande
på vedpriserna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om skattskyldighet bör
drabba häradsallmänningar och andra skogsallmänningar, där skattskyldigheten
för inkomsten lagts på kollektivet i stället för att åvila delägarna. Om
i stället den fördelade inkomsten av skogsbruket beskattats hos delägarna,
torde icke i något fall skatt för inkomstökning kommit att utgå enligt förslaget.
Det synes då icke heller skäligt att uttaga skatt av allmänningen på
den samlade inkomsten. I sista hand drabbas ju delägarna av en sådan utgift.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför liknande synpunkter.

Skogsstyrelsen framhåller, att den långt drivna schabloniseringen och
förenklingen i fråga om inkomstberäkningen av såväl rörelse som skog nödvändigtvis
måste medföra en del ojämnheter och kan leda till obilligt och
orättvist resultat i enskilda fall. Vissa skogsvårdsstyrelser, såsom styrelserna
i Jönköpings och Kalmar norra län, ha under hänvisning bl. a. härtill framhållit,
att särskilda bestämmelser syntes erforderliga i fråga om skogsinkomster
från nyförvärvade fastigheter i sådana fall, där inkomsterna använts
för köpeskillingslikvid och andra utgifter i samband med fastighetsförvärvet.
Skogsstyrelsen, som i huvudsak delar skogsvårdsstyrelsernas synpunkter,
föreslår, att i dylika fall, som icke synas kunna bli alltför många,
beskattning får ske efter särskild prövning i överensstämmelse med vad som
i fråga om inkomst av rörelse ifrågasatts beträffande s. k. nystartade företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk anser skäligt, att speciella bestämmelser
införas beträffande sådana personer, som nyligen förvärvat en fastighet
och utnyttjat viss del av från fastigheten härrörande skogsvinster för
gäldande av köpeskillingen.

De procentsatser, utredningsmännen föreslagit skola tillämpas vid fastställande
av den taxerade merinkomsten, ha kritiserats av några remissinstanser.

Sålunda ifrågasätter Tjänstemännens centralorganisation om de föreslagna
reglerna skulle få avsedd verkan, nämligen att i tillräcklig grad dämpa konjunkturvinsternas
inflationspådrivande följder. En höjning av procenttalen
vid beräknandet av taxerad merinkomst ■—- vilket TCO vill förorda — till
50 resp. 30 % oavsett om försäljning ägt rum före eller efter den 1 juli 1951,
torde i flertalet fall bättre svara mot skogsvinsternas storlek och den föreslagna
beskattningens syfte.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om uttagningsprocenten
icke bör sättas lägre och schablonberäkningen göras obligatorisk.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller under hänvisning till inträffat
prisfall och hårdnande köpmotstånd vikten av att procentsatserna för skatten
fastställas under hänsynstagande till det aktuella läget.

Skogsstyrelsen anser de valda procentsatserna rimliga med utgångspunkt
från 1951 års prisläge. En förändring i detta prisläge synes emellertid lätt
kunna inträda; vissa tecken tyda på vikande konjunkturer. Vid ställningstagandet
till frågan om en konjunkturskatt efter föreslagna riktlinjer för
beskattningsåret 1952 torde därför i fråga om valet av procentsatser böra
beaktas de prisförhållanden, som kunna komma att råda under nämnda år.
Skogsstyrelsen framhåller emellertid, att då skattskyldig skall föra bevisning
om inkomststegringens verkliga storlek han skall äga rätt att efter
eget val göra jämförelse antingen med år 1949 eller år 1948.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att 1948 års siftror generellt
böra tagas till utgångspunkt för jämförelsen, eftersom 1949 års virkesprisnivå
enligt riksförbundets mening blev oskäligt nedpressad i förhållande
till 1948 års priser. Enär skogsindustrien av samma anledning med
största sannolikhet kommer att välja 1948 som basår för sin rörelse, lär
enligt riksförbundets mening knappast några rimliga skäl kunna anföras för
att annat år skall väljas som jämförelseår vid bedömandet av skogsbrukets
schablonprocent. Om man utgår från 1948 års priser, synes denna — enligt
förslaget 40 % — böra reduceras till förslagsvis 30 %, vilket riksförbundet
skulle finna konsekvent.

Sveriges lantbruksförbund uttalar samma uppfattning.

Domänstyrelsen framhåller bl. a., att medelpriset vid kronoskogsauktionerna
var 1949 20:94 kr/m3sk mot 23: 0G kr/m3sk år 1948. Rånettovärdet
enligt domänstyrelsens årsberättelser var för kronans totala virkesuttag år
1949 15: G9 kr/m3sk och år 1948 IG: 27 kr/m3sk. Styrelsen anser därför -—
och särskilt då ur rättvisesynpunkt i jämförelse med föreslagna regler be -

Kimgl. Maj.ts proposition nr 79.

träffande inkomst av rörelse — att jämväl i fråga om inkomst av skogsbruk
den skattskyldige bör ha rätt att vid beräknandet av jämförelseinkomsten
utgå från inkomsten under år 1948 i stället för under år 1949, om detta är
för honom fördelaktigt.

Domänstyrelsen anser vidare, att skattskyldig i vissa fall bör vara berättigad
till avdrag för överavverkning. Styrelsen anför härom.

I utredningsmännens alternativ II, på vilket förslaget till förordning om
konjunkturskatten grundats, har icke medtagits något schablonavdrag för
överavverkning. Anledningen härtill har angivits vara, att alt. II medgiver
den skattskyldige viss rätt till motbevisning. Oaktat detta kvarstår dock skälet
till avdrag för överavverkning o. d.

På grund av vad nyss anförts anser styrelsen principiellt, alt bestämmelserna
om konjunkturskatt borde innehålla regler för medgivande av avdrag
i de fall överavverkning förekommit. Om styrelsen likväl anser sig kunna
acceptera utredningsmännens förslag till regler för beräknande av merinkomst
av skogsbruk enligt framlagd schablonmetod, bl. a. utan utformade
regler för avdrag för överavverkning, beror detta på att föreliggande förslag
till konjunkturskatt synes vara utformat så att det i huvudsak endast drabbar
sådana större skogsägare, som kunna beräknas företaga någorlunda
jämna årliga avverkningar. Då emellertid överavverkning säkerligen även
har skett i en hel del av sistnämnda fall, vartill kommer, att betydande överavverkningar
även torde föranleda att vissa mindre och medelstora skogsegendomar
komma att drabbas av den föreslagna skatten, vill styrelsen
ifrågasätta, huruvida icke en likformig tillämpning av beskattningen kräver
att vid användning av den föreslagna kompletterande metoden till motbevisning
den skattskyldige för överavverkning o. d. skall äga rätt göra
visst schablonavdrag, vilket avdrag fastställes till 10 procent av den uträknade
merinkomsten.

Riksskattenämnden framhåller, att enligt förslaget köpeskilling icke skall
medtagas vid beräkning av taxerad merinkomst, om den härrör från försäljning,
varom avtal träffats före den 1 september 1950. Denna bestämmelse
torde böra gälla endast för det fall, att jämväl priset slutgiltigt bestämts
redan före nämnda dag; undantagsbestämmelsen bör sålunda icke
gälla beträffande avtal, som träffats före den 1 september 1950 men där
priset gjorts beroende av förhållandena vid en senare tidpunkt. Detta bör
klart utsägas i författningstexten. Motsvarande förtydligande bör ske beträffande
den betydelsefulla bestämmelsen om försäljningar eller uttag som
skett före den 1 juli 1951. I fråga om uttrycket »uttag» bör markeras, att det
avser uttag för användning i egen rörelse. Slutligen bör preciseras, när sådant
uttag skall anses ha skett.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför.

Medan inom förvärvskällan rörelse avdrag för inkomstminskning får göras
skulle i fråga om förvärvskällan jordbruksfastighet, dit ju inkomst av
såväl jordbruk som skogsbruk är att hänföra, sådant avdrag vara helt uteslutet.
Ur principiell synpunkt måste enligt länsstyrelsens mening anses
otillfredsställande, att vid taxeringen till konjunkturskatt hänsyn icke skulle
i någon form få tagas till inom samma förvärvskälla uppkommen förlust.
Endast genom att betrakta förvärvskällan som en helhet kan en riktig och
rättvisande bedömning ske av vinstresultatet samt i vad mån verklig mer -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

inkomst uppstått. För Skaraborgs län kunna dessa omständigheter få rätt
stor betydelse, då man i vissa fall kan räkna med driftunderskott till följd
av skador av olika slag å 1951 års skörd.

Sveriges lanibruksförbund anför liknande synpunkter.

Skogsstyrelsen framhåller att under hänvisning till det intima samband,
som regelmässigt råder mellan jord- och skogsbruk, vissa skogsvårdsstyrelser
ha ifrågasatt, om icke den skattskyldige i fråga om rätten att göra jämförelse
med nettointäkten under beskattningsåret bör få taga i betraktande
utfallet i förvärvskällan jordbruksfastighet (jordbruk -f- skogsbruk) i dess
helhet och icke blott till utfallet i inkomstkällan skogsbruk. Även om vissa
skäl kunna tala för att förlust å jordbruket får avdragas från inkomst avskogen
vid beräknandet av nettointäkt i förevarande sammanhang, anser
sig skogsstyrelsen likväl med hänsyn till det sätt, på vilket den föreslagna
lagstiftningen är uppbyggd, icke kunna förorda en dylik anordning.

Några remissinstanser anse närmare riktlinjer erforderliga för beräkning
av intäkt vid uttag av skogsprodukter från egen skog till rörelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller sålunda, att några närmare
uppgifter om huru marknadspriset skall beräknas föreligga icke i förslaget.
Om man avser att schablonmässigt bestämma marknadspriset, torde man
med hänsyn till att uttagen mången gång skett vid olika tider under de aktuella
åren icke kunna undgå ojämnheter i de enskilda fallen och under
alla förhållanden torde bedömandet av justeringsposterna bliva arbetskrävande
för taxeringsmyndigheterna. Härvid torde ock uppkomma fråga vid
vilken tidpunkt uttagen skall anses ha skett. Skall tidpunkten räknas från
det skogen stämplades för uttag eller då den av-verkats eller då den levererats
till förädlingsrörelsen eller vid annan tidpunkt? Klara bestämmelser
härom äro enligt länsstyrelsens mening nödvändiga.

Skogsstyrelsen understryker slutligen att konjunkturerna inom skogsbruket
äro i hög grad föränderliga och att högkonjunkturer efter viss tid ofrånkomligt
bruka efterträdas av allvarliga lågkonjunkturer. Därest nu, i en
för skogsbruket gynnsam tid, detta i landets intresse måste underkasta sig
en betydande beskärning av de vinster, som eljest skulle åtminstone till viss
del ha reserverats för kommande svårare tider, synes det vara ett oavvisligt
krav, att när denna försämrade situation inträder staten verkligen ger denna
näring del ekonomiska stöd, som den med all säkerhet då behöver. För
att skogsbruket skall vara försäkrat om att ett sådant stöd verkligen skall
komma näringsgrenen till del synes det kunna allvarligt övervägas, om ej,
enligt vad flera skogsvårdsstyrelser föreslagit, viss del av influtna konjunkturskattemedel
från skogsbruket bör avsättas till en särskild fond, från vilden
understöd till skogsvårdsändamål framdeles finge utgå.

Under beredningen av denna proposition har en skrivelse ingivits av Älvdalens
in. fl. allmänningsstyrelser, däri bl. a. framhållits att det med hänsyn
till besparingsskogarnas natur av enskild skog vore rimligt och rättvist,
att eu konjunkturskatt icke drabbade delägarna strängare än övriga en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

skilda skogsägare i landet. En delägare borde således bliva befriad från
skatten, om hans merinkomst på egen skog jämte andelen i merinkomst från
besparingsskogen icke överstiger 10 000 kronor, vilket i praktiken skulle
innebära, att besparingsskogen icke bleve skattskyldig för sin andel. I skrivelsen
yrkades därjämte, att medel anslagna till nödvändiga skogsvårdande
avgifter måtte bliva avdragsgilla vid konjunkturbeskattningen.

Departementschefen. I likhet med det övervägande antalet remissinstanser
anser jag, att bestämmelser för beskattning av inkomst av skogsbruk böra
utformas enligt de linjer, som angivits i det som alternativ II betecknade
förslaget. Bestämmelserna synas bliva relativt enkla att tillämpa i praktiken
och i regel giva ett tillfredsställande resultat. Den rätt till motbevisning,
som medgives skattskyldig, torde vara tillräcklig garanti mot den
ojämnhet i det särskilda fallet, som ett schablonmässigt förfarande kan
medföra. I anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden synes den
skattskyldige vid motbevisning böra äga rätt att —- i konsekvens med vad
som föreslagits för rörelseidkare — få välja något av åren 1949 eller 1948;
därvid bör han erhålla gottgörelse med 25 procent å priser och kostnader
under det år varmed jämförelse sker.

Vissa remissinstanser ha ansett att procentsatserna för schablonberäkningen
av den taxerade merinkomsten för skogsbruk borde sänkas. Enligt
utredningsmännens förslag utgöra dessa procentsatser för andra halvåret
1951 beträffande rotsåld skog 40 procent av köpeskillingen samt beträffande
leveransvirke och virke, uttaget för förädling i egen rörelse, 20 procent av
köpeskillingen resp. saluvärdet; för första halvåret utgöra procentsatserna
hälften av de nu nämnda. TCO har å sin sida ansett skogsvinsternas storlek
motivera en höjning av procentsatsernas storlek till 50 resp. 30 procent;
dessa procentsatser skulle enligt TCO:s mening gälla oavsett om försäljning
eller uttag ägt rum under första eller andra halvåret 1951.

Vid bedömande av procentsatsernas storlek bör hänsyn tagas även till
det av utredningsmännen föreslagna kontantavdraget å 10 000 kronor. Såsom
jag under avsnittet om beskattningsbar merinkomst kommer att närmare
beröra ha LO och TCO förordat att detta borde sänkas till 5 000 kronor;
en remissinstans, nämligen riksskattenämnden, har ansett att avdraget borde
bestämmas till 5 000 kronor för skogsbruk och till 10 000 kronor för rörelse.

För en viss mindre sänkning av de av utredningsmännen framräknade procentsatserna
talar den omständigheten att jag såsom förut angivits förordar
en höjning av gottgörelsen för penningvärdets försämring till 25 procent.
Att såsom några remissinstanser gjort motivera en sänkning av schablonprocentsatserna
för skogsbruket med att 1948 års priser böra ligga som bas
synes mig principiellt icke riktigt. Såsom jag i annat sammanhang antytt
är huvudprincipen i det föreliggande förslaget till konjunkturskatt att beskattningen
skall grundas på en jämförelse mellan förhållandena under 1951
och 1949. På denna jämförelse grunda sig flera schabloner, och så bör vara
fallet också beträffande nu ifrågavarande schablonprocentsatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Att göra en absolut rättvisande jämförelse mellan prisförhållandena inom
skogsbruket under två skilda år låter sig svårligen göra. Avgörande för mig
vid övervägandena i denna fråga har varit att betrakta de nu ifrågavarande
procentsatserna och det föreslagna kontantavdraget i ett sammanhang. Åtskilliga
skäl tala enligt min mening för att nämnda avdrag generellt borde
sänkas till exempelvis 5 000 kronor. Även för den av riksskattenämnden förordade
linjen att vidtaga sänkningen endast för skogsbruk synes föreligga
visst fog. Då jag av skäl som jag i det följande närmare angiver stannat för
att i likhet med utredningsmännen föreslå att avdraget sättes till 10 000 kronor,
har jag samtidigt ansett mig böra förorda att även schablonprocentsatserna
bestämmas i enlighet med vad utredningsmännen föreslagit.

Såsom framgår av vad jag i det föregående föreslagit kan det i vissa fall
tänkas förekomma att skattskyldig taxeras till konjunkturskatt icke år 1952
utan först år 1953. För skogsbrukets del torde sådana fall bli mycket sällsynta.
Procentsatserna böra därvid lämpligen bli desamma som för andra
halvåret 1952 eller 40 procent för rotsåld skog och 20 procent i övrigt.

Domänstyrelsen har ansett, att försäljning och uttag av brännved,
kolved och träkol borde undantagas vid beräkningen av taxerad merinkomst
av skogsbruk. De skäl, som därvid anförts, äro i och för sig beaktansvärda.
Domänstyrelsen har emellertid också framhållit, att en betydande
del av vedbehovet täckes från mindre brukningsdelar. Eftersom ägare
av sådana mindre brukningsdelar endast i mycket ringa utsträckning torde
komma att påföras konjunkturskatt, oavsett om brännved in. in. inräknas
i taxerad merinkomst eller icke, synes det mig icke påkallat att föreslå införande
av några särbestämmelser, vilka skulle medföra en avsevärd komplicering
av taxeringsförfarandet utan att hava någon större praktisk betydelse.

Såsom riksskattenämnden framhållit bör den skattefrihet, som utredningsmännen
föreslagit för försäljningar varom avtal träffats före den 1
september 1950, gälla endast under förutsättning, att försäljningspriset
slutgiltigt bestämts före nämnda dag. Motsvarande ändring bör såsom riksskattenämnden
även framhållit vidtagas i 6 § första stycket i den föreslagna
lagtexten beträffande försäljning och uttag av skogsprodukter som skett
före den 1 juli 1951.

Några remissinstanser ha ansett behov föreligga av mera preciserade bestämmelser,
då fråga är om uttag av skogsprodukter för förädling i egen
rörelse, dels beträffande prissättning och dels beträffande den tidpunkt,
då uttag skall anses ha ägt rum.

Det saluvärde, som enligt förslaget skall åsättas de uttagna skogsprodukterna,
bör överensstämma med det, som gäller för i orten inköpta skogsprodukter.
I regel torde saluvärdet avse priset för virke fritt vid bilväg
eller fritt vid flottled. Bestämmande för prissättningen blir vidare den
tidpunkt, vid vilken uttaget skall anses ha ägt rum. Det kan givetvis vara
tveksamt när så skall anses ha skett. En enligt min mening lämplig lösning
är att anknyta denna tidpunkt till avverkningen av virket. Genom att tid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

punkten för uttaget bestämmes på detta sätt, synes större överenstämmelse
vinnas mellan till utomstående försålda och till egen rörelse uttagna
skogsprodukter, än om uttaget skulle anses ha ägt rum, då produkterna
läggas i lager i rörelsen.

Enligt det remitterade förslaget skall vidare jämförelse ske — för såväl
jämförelseår som beskattningsår — mellan saluvärdet och det i den skattskyldiges
bokföring använda avräkningsvärdet mellan skog och rörelse för
uttagna produkter. Eventuella differenser mellan dessa båda värden skola
upptagas som tillkommande eller avgående poster vid omräkning av nettointäkten
för rörelsen. Vid sådan jämförelse bör, såvitt gäller det i den skattskyldiges
bokföring tillämpade avräkningsvärdet, beaktas t. ex. om transportkostnader
från avverkningsplats till bilväg påförts rörelsen utöver avräkningspriset.
Avräkningspriset bör då höjas med dessa kostnader vid jämförelse
med marknadspris beräknat fritt bilväg.

Det har ifrågasatts, att ifrågavarande bestämmelse för omräkning av nettointäkten
bör utgå och att rättelse för differenser mellan marknadspris
och avräkningspris i stället borde ske vid inkomsttaxeringen. En sådan rättelse
bör givetvis göras, där förhållandena det påkalla; har rättelse skett,
behöver givetvis någon omräkning av nettointäkten vid konjunkturskattetaxeringen
icke göras. Emellertid torde bestämmelsen icke kunna utgå, enär
taxeringsmyndigheterna lära underlåta att vidtaga sådana rättelser; i varje
fall kan detta antagas i stor utsträckning ha varit fallet beträffande jämförelseåret.

De erinringar, som i övrigt framförts avseende bevismöjligheter och därmed
sammanhängande spörsmål, anser jag vara av sådan beskaffenhet, att
ett hänsynstagande till desamma skulle vara ägnat att i hög grad komplicera
förfarandet utan att någon väsentlig fördel skulle vinnas därigenom.

Påpekanden från vissa remissinstanser ha föranlett vissa ändringar av
formell natur i den föreslagna lagtexten.

Beträffande avkastningen från s. k. besparingsskogar, liäradsallmänningar
och andra likartade samfälligheter, synes gälla, att densamma till betydande
del användes för allmännyttiga ändamål. Detta förhållande synes
kunna giva anledning till viss lättnad i beskattningen av dylika juridiska
personer. De förslag till lösning av problemet, som framlagts av länsstyrelsen
i Västerbottens län och i förutberörda skrivelse från Älvdalens in. fl.
allmänningsstyrelser, synas mig dock icke vara praktiskt möjliga att genomföra.
Enligt min mening bör en lättnad ske genom att skatteprocenten
nedsättes för dessa skattskyldiga. Jag hänvisar härvidlag till min kommande
redogörelse för bestämmelserna om uträkning av konjunkturskatt.

Kungl. Maj ds proposition nr 79.

7. Beskattningsbar merinkomst.

Utredningsmännen. Vid krigskonjunkturbeskattningen erhölls den beskattningsbara
merinkomsten genom att från taxerad merinkomst droges
bl. a. ett belopp av 3 000 kronor. Utredningsmännen ha föreslagit, att ett
däremot svarande avdrag borde införas vid konjunkturbeskattningen och
att detta avdrag av flera skäl borde göras relativt stort, förslagsvis 10 000
kronor. Utredningsmännen ha funnit detta belopp motiverat med hänsyn
till den schablonmässiga utformningen av reglerna för inkomstberäkningen.
Vidare skulle vinnas den fördelen att förhållandevis mindre variationer i
inkomsten icke skulle föranleda skatteplikt. En konjunkturskatt på en
mindre inkomstökning kunde för den skattskyldige ofta framstå såsom i
hög grad obefogad. För taxeringsmyndigheterna torde ett avdrag med angivet
belopp innebära en avsevärd lättnad i arbetsbördan.

Beskattningsbar merinkomst skulle således erhållas genom att från taxerad
merinkomst avdraga ett belopp å 10 000 kronor. Om skattskyldig haft
taxerad merinkomst såväl av rörelse som av skogsbruk, skulle beloppet
avdragas från summan av de taxerade merinkomsterna.

Hade skattskyldig haft såväl inkomst av skogsbruk som av rörelse och
utvisade rörelsen uppskattad inkomstminskning, som icke kunnat avräknas
från förvärvskälla inom rörelse, skulle 70 procent av den uppskattade
inkomstminskningen (taxerad inkomstminskning) avräknas från taxerad
merinkomst av skogsbruk.

Förelåge koncernförhållande och hade moderbolaget sedan jämförelseårets
ingång direkt eller indirekt ägt 90 procent av aktierna i dotterbolag,
borde kvittning få ske på visst sätt vid beskattningen till konjunkturskatt.
Taxerad merinkomst respektive taxerad inkomstminskning av rörelse skulle
fastställas för de till koncernen hörande företagen var för sig. Om således
hos ett bolag inom en koncern förelåge taxerad inkomstminskning, i förekommande
fall efter kvittning mot taxerad merinkomst av skogsbruk,
skulle sådan inkomstminskning få avräknas mot taxerad merinkomst
hos annat bolag inom koncernen.

Någon anledning att föreskriva särskilda regler, då kvittning skedde genom
koncernbidrag, hade utredningsmännen icke ansett föreligga.

Remissyttrandena. Övervägande antalet remissinstanser anse det skattefria
avdraget å 10 000 kronor väl avvägt. Några remissinstanser anse emellertid
att det skattefria avdraget bör bestämmas till annat belopp.

Sålunda finner Landsorganisationen skäligt att ifrågavarande avdrag fastställes
till 5 000 kronor. Landsorganisationen anser motiveringen för ett så
högt avdrag för erhållandet av den beskattningsbara merinkomsten som
10 000 kronor otillräcklig. Utredningsmännen anföra bl. a., att en konjunkturskatt
på en mindre inkomstökning för den skattskyldige ofta kan framstå
såsom i hög grad obefogad. Denna argumentering kan enligt landsorga 7

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nisationen icke godtas. För de mycket stora grupper av löntagare, som under
den rådande vinstkonjunkturen fått sin realstandard sänkt samtidigt
som trots detta den höjda penninginkomsten medfört en skärpning av beskattningen,
skulle underlåtenheten att göra vinstökningar av denna storleksordning
till föremål för konjunkturbeskattning framstå som obefogad.
Landsorganisationen vill erinra om att det vid krigskonjunkturbeskattningen
tillämpade avdragsbeloppet uppgått till 3 000 kronor. Med hänsyn till den
inträffade penningvärdeförsämringen finner landsorganisationen skäligt, att
avdraget fastställes till 5 000 kronor i stället för av utredningsmännen föreslagna
10 000 kronor.

Även Tjänstemännens centralorganisation finner såväl i fråga om merinkomst
av rörelse som skogsbruk metodiken vid beräknandet av den taxerade
merinkomsten, även med de ändringar centralorganisationen i övrigt
förordat, inrymma sådana marginaler att beskattningen icke blir oskälig.
En sänkning av 10 000-kronorsavdraget till förslagsvis halva beloppet synes
därför rimlig.

Riksskattenämnden ifrågasätter huruvida icke avdraget beträffande
skogsbruk bör begränsas till 5 000 kronor. Riksskattenämnden anför:

Bestämmelsen att vid beräkning av beskattningsbar merinkomst avdrag
skall ske med 10 000 kr. är ägnad att från taxeringen till konjunkturskatt
avskilja ett stort antal skattskyldiga och därmed underlätta taxeringen.
Emellertid vill riksskattenämnden ifrågasätta, om avdrag av nämnda storlek
bör tillämpas även beträffande inkomst av skogsbruk. Med hänsyn till
de stundom låga procentsatser, som skola tillämpas vid beräkning av taxerad
merinkomst, skulle från beskattning undantagas en mångfald försäljningar
till så avsevärda belopp, att befogenheten av en beskattning synes uppenbar
med hänsyn bl. a. till att dessa inkomstökningar i särskilt hög grad framstå
såsom oförtjänta. Även i de fall, då den högsta procentsatsen, d. v. s. 40
procent, tillämpas, skulle för varje skattskyldig rotförsäljningar intill ett
belopp av 25 000 kronor vara helt skattefria. Då skogsinkomsterna äro utspridda
på ett mycket stort antal inkomsttagare, är det uppenbart att den
med konjunkturbeskattningen eftersträvade effekten i viss mån äventyras,
om skattskyldigheten begränsas på sätt som föreslagits. Riksskattenämnden
ifrågasätter därför, om icke avdraget beträffande merinkomst av skogsbruk
bör begränsas till 5 000 kr. Det må anmärkas, att en dylik bestämmelse
icke kan anses strida mot principen om likartad behandling av de skattskyldiga,
eftersom merinkomsten för rörelseidkare bestämmes efter helt
andra grunder; vid sådant förhållande ter det sig icke anmärkningsvärt, att
jämväl det ifrågavarande avdraget bestämmes annorlunda.

Sveriges köpmannaförbund anser, å sin sida, att då det här gäller att
endast komma åt de verkliga konjunkturvinsterna, beloppet bör höjas till
det dubbla, d. v. s. till 20 000 kronor. Särskilt gäller detta, om bevisning
angående normal utveckling in. m. ej skulle medgivas.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att det är med tillfredsställelse
länsstyrelsen uppmärksammat de förenklingar utredningsmännen föreslagit
i fråga om taxeringen av konjunkturskatten. Dessa förenklingar hava kunnat
ske, då ju avsikten med den föreslagna konjunkturskatten synes vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

att så att säga i breda svep undanröja de större vinsttopparna. Vid sådant
förhållande kan ifrågasättas, huruvida ytterligare förenkling kunde vinnas,
nämligen genom att den till konjunkturskatt beskattningsbara merinkomsten
under viss gräns ej uppfördes som beskattningsbar. Infördes en sådan
avgränsning skulle många små skattebelopp bortfalla, säkerligen utan men
för inflationsbekämpandet, och ej ringa arbete sparas. Härvid kan också
den synpunkten anläggas, att retroaktiviteten skulle för de mindre inkomsttagarna
bli till ringare förfång.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län gör sig till tolk för liknande synpunkter
och föreslår, att beskattningsbar merinkomst understigande 1 000 kronor
utan olägenhet kunde förklaras skattefri.

Departementschefen. Jag har i det föregående redan, något berört frågan
om det skattefria avdraget. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag
detsamma lämpligt avvägt. Bortsett från att man genom att sätta avdraget
relativt högt undgår att med en extraordinär skatt träffa mindre inkomstökningar,
vilkas undantagande från skatteplikt ofta kan vara motiverat med
hänsyn till den allmänna inkomstutvecklingen, vinner man stora taxeringstekniska
fördelar bl. a. genom att många små skattebetalare bortfalla. Det
bör vidare beaktas, att ett motiv för att det skattefria avdraget föreslagits
till 10 000 kronor är, att man härigenom på ytterligare en väg velat taga
hänsyn till de ojämnheter, som de schablonmässigt utformade reglerna
kunna medföra i det särskilda fallet. Att införa skattefria avdrag till olika
belopp för rörelseidkare och jordbrukare anser jag psykologiskt sett skulle
kunna verka mindre lyckligt, även om måhända i och för sig vissa skäl kunna
anses tala därför.

Jag anser mig salunda icke kunna biträda de olika förslag om ändringar
av avdraget som framförts i vissa remissyttranden. Ej heller synes det vara
befogat att, såsom exempelvis föreslagits, förklara att en beskattningsbar
merinkomst understigande 1 000 kronor skulle vara skattefri. Detta skulle
ju i själva verket endast innebära att för vissa fall det skattefria avdraget
bleve höjt till 11 000 kronor.

I nagra remissyttranden ha riktats erinringar mot utformningen av de
föreslagna bestämmelserna om rätt till kvittning mellan bolag tillhörande
samma koncern. I anledning därav synas vissa ändringar böra vidtagas i
den av utredningsmännen upprättade författningstexten.

8. Beräkning av konjunkturskatt.

Utredningsmännen. Eftersom konjunkturskatten vore avsedd att utgöra ett
komplement till Övriga åtgärder, som vidtagits i inflationsbekämpande syfte
och hade till ändamål att till staten indraga viss del av sådana mervinster,
som föranletts av den rådande överkonjunkturen, talade enligt utredningsmännens
uppfattning åtskilliga skäl för att en skatt å dylika mervinster
borde utgå efter en relativt hög skattesats. Med hänsyn Ull syftet med den

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

föreslagna beskattningen och då de mervinster, som uppkommit på grund
av den särskilda konjunkturen, i regel framstode såsom »oförtjänta» torde
det nämligen icke vara obefogat att ge skatten en i viss mån konfiskatorisk
karaktär. Utredningsmännen erinrade om att vid krigskonjunkturbeskattningen
skattesatserna för beräkning av grundbelopp varierade mellan
50—70 procent i fråga om rörelse och utgjorde 50 procent i fråga om
övriga inkomstarter. Enligt utredningsmännens mening vore utgångsläget
vid bestämmande av procentsatsen för beräkning av grundbeloppet för
konjunkturskatt emellertid annorlunda, än då det gällde att fastställa
motsvarande procentsatser för krigskonjunkturskatten. Konjunktur skattens
huvuduppgift vore att vara ett medel för bekämpande av inflationstendenser
och beskattningen vore endast en av de åtgärder, som vidtagits
för detta ändamål. Utredningsmännen hade vidare förutsatt, att konjunkturskatten
skulle verka parallellt med investeringsskatten (investeringsavgiften),
export- och prisutjämningsavgifterna och insättningar å
investeringskonto för skog. De föreslagna bestämmelserna för beräkning
av skattepliktig inkomstökning vore dessutom mera schablonmässigt utformade
än motsvarande bestämmelser vid krigskonjunkturbeskattningen, vilket
talade för en viss försiktighet vid fastställande av procentsatsen. Vidare
hade såsom jämförelseår valts år 1949, vilket enligt de direktiv, som givits
utredningsmännen, borde föranleda att en lägre skattesats valdes, än om
år 1950 valts som jämförelseår. Med beaktande av dessa omständigheter ha
utredningsmännen ansett sig böra föreslå, att ett belopp motsvarande 40 procent
av den beskattningsbara merinkomsten skulle utgöra konjunkturskattens
grundbelopp.

Utredningsmännen ha ansett, att konjunkturskatten liksom krigskonjunkturskatten
i princip borde vara avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt.
Det syntes därför lämpligt att samma metod tillämpades vid
beräkning av konjunkturskatt, som använts vid beräkning av krigskonjunkturskatt.

Grundbeloppet skulle alltså utgöra 40 procent av den beskattningsbara
merinkomsten. Konjunkturskatten skulle utgöra skillnaden mellan grundbeloppet
och det belopp, varmed statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
för den skattskyldige skulle hava minskats om konjunkturskattens
grundbelopp avdragits från den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten
och det därefter återstående beloppet utgjort taxerad inkomst.

Remissyttrandena. Mot förslaget till beräkning av konjunkturskatt har endast
ett fåtal erinringar framställts.

Förslaget att ett belopp å 40 procent å den beskattningsbara merinkomsten
skall utgöra konjunkturskattens grundbelopp har sålunda godtagits av samtliga
remissinstanser utom Landsorganisationen, som föreslår, att skattesatsen
skall fastställas till 50 procent. Landsorganisationen framhåller, att ett
av utredningsmännens motiv för att föreslå en avsevärt lägre procentsats
än vid krigskonjunkturbeskattningen varit, att konjunkturskatten skulle
verka parallellt med investeringsskatten, prisutjämningsavgifterna och in -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

vesteringskonto för skog. De sistnämnda åtgärdernas betydelse ur vinstöverföringssynpunkt
äro emellertid enligt landsorganisationens mening så
starkt begränsad, att detta knappast kan anföras som argument för en
jämförelsevis låg skattesats.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län rikta erinringar mot förslaget
att grundbeloppet skall minskas bl. a. med det belopp, varmed statlig
inkomstskatt skulle nedgå, om grundbeloppet avdragits från den till
statlig inkomstskatt taxerade inkomsten och det därefter återstående beloppet
utgjort taxerad inkomst.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter sålunda, om icke hela denna
från krigskonjunkturskatteförordningarna kopierade bestämmelse med sitt
invecklade och tidsödande omräkningsförfarande borde slopas. Om där det
sammanlagda skattetrycket bedömes bliva för högt, bör detta enklast kunna
rättas genom att konjunkturskattens grundbelopp nedsättes till lämplig
nivå. För aktiebolagens del synes en skattesats på 24 procent av den beskattningsbara
merinkomsten motsvara 40 procent med den föreslagna reduktionsregeln.
För ekonomiska föreningar synes motsvarande procenttal
lätt kunna framräknas. Däremot ställer sig saken annorlunda då den skattskyldige
är fysisk person med progressiv statlig inkomstskatt. Det torde
dock icke vara omöjligt att på grundval av matematiska beräkningar komma
fram till en lämplig genomsnittlig procent av den beskattningsbara merinkomsten,
som kan godtagas såsom enhetlig skattesats för denna kategori
skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller också att den av utredningsmännen
föreslagna anordningen i hög grad ökade taxeringsmyndighetens
arbete. Därest ett sådant avdrag i stället finge tillgodonjutas vid inkomsttaxeringen,
skulle det bli avsevärt enklare att räkna ut konjunkturskatten
och leda till en i hög grad önskvärd arbetsbesparing. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför om icke konjunkturskatten liksom investeringsavgiften, vilken
såsom utredningsmännen framhållit har samma ändamål som konjunkturskatten,
skulle kunna anses som en avdragsgill omkostnad vid inkomsttaxeringen.
Visserligen kommer då konjunkturskatten att vara avdragbar även
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt men en så utvidgad avdragsrätt
torde icke vara omotiverad.

Sveriges redareförening föreslår, att om ett företag vid 1952 års taxering
till statlig inkomstskatt ej kunnat helt eller delvis utnyttja avdraget för konjunkturskatten
finner föreningen det vara rimligt, att den del av avdraget
för konjunkturskatten, som ej kunnat utnyttjas vid nämnda taxering, får
tillgodonjutas vid 1953 års taxering eller därefter.

Några remissinstanser framhålla, att för vissa skattskyldiga, som icke
kunnat utnyttja sina procentavdrag, kommer konjunkturskatten att medföra
en skattebörda, som är liögre än 80 %. Införes konjunkturskatt enligt
de grunder, som föreslagits i promemorian, så torde dock få förutsättas, att
konjunkturskatten inräknas bland de skatter, som ingå i 80 %-spärren.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 79

Departementschefen. Enligt min uppfattning synes den av utredningsmännen
föreslagna skattesatsen med hänsyn till beskattningens syfte vara skäligt
avvägd, och jag förordar sålunda att förslaget genomföres i denna del.
I vissa avseenden synas dock vissa jämkningar böra vidtagas.

Innan jag behandlar dessa frågor, vill jag något beröra det av länsstyrelsen
i Jämtlands län framförda förslaget beträffande beräkningen av skattesatserna.
Givet är att man beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar
kan fastställa enhetliga lägre skattesatser, vilka eliminera det av utredningsmännen
föreslagna omräkningsförfarandet. Det synes emellertid icke vara
praktiskt möjligt att för fysiska personer framräkna en enhetlig skattesats,
som ger ens tillnärmelsevis rättvisande resultat. Eftersom omräkningsförfarandet
är komplicerat endast i fråga om fysiska personer, synes den av länsstyrelsen
föreslagna metoden icke kunna medföra någon förenkling av betydelse.

Såsom jag i det föregående har uttalat bör skatteprocenten sänkas för s. k.
besparingsskogar och häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter.
Skäligen bör konjunkturskattens grundbelopp för dessa juridiska personer
bestämmas till allenast 20 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Såsom i det föregående anförts har mellan staten och vissa av skogsindustriernas
branschorganisationer träffats överenskommelser om inbetalning
av avgifter vid export av skogsprodukter. De avtal som avse export under
år 1951 finnas angivna i förordningen den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. in. samt vidare i det vid propositionen nr 67 till årets riksdag fogade
förslaget till förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för vissa exportavgifter avseende fjärde kvartalet 1951, in. m. Huvudbestämmelserna
om inbetalandet av avgifterna återfinnas i de i 1951 års förordning
angivna avtalen av den 5 resp. 8 december 1950. Avgiftsbeloppen skola —
bortsett från viss del som utgör förskottsskatt till staten — steriliseras visst
antal år hos riksgäldskontoret. Därefter skall viss del av avgifterna återbetalas
till industriföretagen och återstoden tillfalla vissa stiftelser.

Med hänsyn till att de grundläggande avtalen — av den 5 och 8 december
1950 — träffats, innan den nu ifrågasatta konjunkturbeskattningen aktualiserats,
och med hänsyn jämväl till den omständigheten att ifrågavarande
avtal i avseende på de inbetalade avgifterna kunna anses innefatta en hårdare
belastning för de berörda företagen än vad en konjunkturbeskattning
av avgiftsbeloppen skulle ha inneburit, kan det anses skäligt att företagen
beredes viss gottgörelse. Denna bör utgå i två former. Företag bör erhålla
nedsättning av konjunkturskatten med ett belopp, motsvarande 6 procent av
de avgiftsbelopp, för vilka företag visar sig ha erhållit avdrag vid beräkning
av nettointäkt av rörelse vid 1952 års taxering till statlig inkomstskatt. Härjämte
bör företag medgivas rätt att av de hos riksgäldskontoret för år 1951
steriliserade medlen — vilka innestå utan ränta hos kontoret — få räntefritt
låna ett belopp, svarande mot företaget påförd konjunkturskatt. Detta
belopp bör dock icke få överstiga den del av erlagda avgifter, som enligt

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

avtalen skall återgå till företagen. Framställning om lån som här avses bör
prövas av Kungl. Maj :t. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
bestämmelser om långivningen.

För företag, som erlagt prisutjämningsavgift enligt kungörelse utfärdad
med stöd av förordningen angående prisutjämningsavgift, bör någon motsvarande
kompensation icke lämnas i detta sammanhang. Om en kompensation
anses skäligen böra ifrågakomma, synes frågan böra beaktas i samband
med att spörsmålet om prisutjämningsavgifternas framlida disposition
tages upp till avgörande av Kungl. Maj :t, därvid jämkningar i förut angivna
riktlinjer kunna behöva vidtagas.

Jag torde slutligen i detta sammanhang få behandla det av några remissinstanser
väckta förslaget om den s. k. 80 %-spärrens tillämpning på konjunkturskatt.
Denna fråga synes böra lösas efter enahanda grunder som
skedde under den tid, då krigskonjunkturskatt utgick.

Utredningsmännen ha beträffande statsverkets inkomster av konjunkturskatten
framhållit att en mera exakt beräkning av vad den föreslagna konjunkturskatten
kunde inbringa i nuvarande läge icke läte sig verkställa. De
ha emellertid överslagsvis beräknat att skatten skulle tillföra staten omkring
200 miljoner kronor. Med samma utgångspunkter, som utredningsmännen
tillämpat, torde efter de jämkningar, som jag i det föregående förordat,
det angivna beloppet kunna förutses komma att nedgå till ca 150 miljoner
kronor.

9. Deklarationsskyldighet m. m.

Utredningsmännen. Skattskyldig, som i sin år 1952 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller av jordbruksfastighet, i vars
taxeringsvärde ingår skogsvärde, har föreslagits skola vara pliktig att utan
anmaning på heder och samvete avlämna deklaration till ledning för egen
taxering till konjunkturskatt.

Från deklarationsskyldighet har enligt förslaget undantagits systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av spritdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
och vissa andra vilka åtnjutit allenast sådan intäkt, som icke är skattepliktig
till konjunkturskatt, nämligen intäkt av vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet eller intäkt genom avyttring avskog
i samband med avyttring av marken.

Först efter anmaning skall deklarationsskyldighet inträda för skattskyldig,
för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts en till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst understigande 10 000 kronor. Detsamma
har föreslagits skola gälla för skattskyldig i fråga om deklarationsplikt
för inkomst av sådant slag av rörelse, beträffande vilken riksskattenämnden
förklarat, att inkomstökning såsom oberoende av rådande vinstkonjunktur
icke skall beskattas enligt den föreslagna förordningen.

Deklarationen skall senast den 31 juli 1952 eller, därest deklaration avlämnas
först efter anmaning, inom tid, som i anmaningen angives, avlämnas

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomstskatt ägt
rum.

Formulär till blanketter för deklarationer fastställas av Kungl. Maj :t.

Efter anmaning är skattskyldig pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till konjunkturskatt erforderliga uppgifter
utöver dem, som angivits i deklarationen.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till konjunkturskatt
avlämna deklaration på sätt och i den ordning som föreslagits
skola gälla för sådan skattskyldig, som är skyldig att utan anmaning avlämna
deklaration.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering
till konjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet
att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning; dock
skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd
för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration,
som avlämnats utan anmaning, inträda endast därest den skattskyldige underlåtit
att efterkomma anmaning att inkomma med deklaration.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för handelsbolag
och därmed jämförligt företag skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning
sägs äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna om deklarationsskyldighet
ha föranlett erinringar framför allt i fråga om bestämmelsen, att deklarationsskyldighet
utan anmaning icke skall föreligga, då den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 10 000 kronor.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Södermanlands lån anse lämpligast,
för att eliminera ovidkommande avdrag, att den sammanräknade
nettointäkten tages till utgångspunkt.

Ett antal remissinstanser ha uttalat sig för en höjning av gränsen för inträdande
av deklarationsplikt.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att erfarenheterna
från krigskonjunkturskatten göra det sannolikt, att nämnda gräns kan väsentligt
höjas utan att därigenom någon risk behöver uppkomma att skattskyldiga
som böra påföras konjunkturskatt komma att undgå dylik beskattning.
Arbetet kommer härigenom att minska såväl för de skattskyldiga
som för myndigheterna.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att beloppet för deklarationsplikt torde
böra höjas till 15 000 kronor. Taxeringen till statlig inkomstskatt ligger numera
t. ex. för ett flertal speceri- och lantaffärer inom länet mellan 10 000
och 15 000 kronor. Skattskyldiga tillhörande någon av dessa branscher
torde knappast komma att taxeras till konjunkturskatt. Genom en höjning
av beloppet för deklarationsskyldighet skulle en hel del rörelseidkare besparas
besväret med avgivande av deklaration till konjunkturskatt och taxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

105

ringsavdelningarnas arbete med konjunktur skatten minskas utan större risk
för att skattskyldiga, som gjort konjunkturvinster, skola slippa undan konjunkturbeskattning.
,

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår beträffande skogsägare, att deklarationsplikten
i stället borde anknyta till bruttoinkomsten av skogsbruk och
bör deklarationsplikt ej föreskrivas om bruttoinkomsten understiger 25 000
kronor försåvitt skogsägaren icke samtidigt med inkomst av skogsbruk åtnjutit
inkomst av rörelse.

Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län anföra liknande S5rnpunkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att skyldighet att utan
anmaning avlämna deklaration för taxering till konjunkturskatt torde, såvitt
angår rörelseinkomst, böra åläggas dels alla aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka bedriva rörelse, detta oavsett nettointäktens storlek, dels ock
i övrigt skattskyldiga, vilka redovisa intäkt av denna förvärvskälla, därest
nettointäkten uppgår till minst 12 000 kronor. Den obligatoriska deklarationsskyldigheten
torde emellertid kunna inskränkas till rörelseidkare med
omsättning överstigande 300 000 kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att med den utformning bestämmelsen
om begränsningen av deklarationsskyldighet erhållit, det vore
uppenbart att ett mycket betydande antal skattskyldiga skulle undgå beskattning.
Det torde nämligen vara praktiskt ogenomförbart att med ledning
av taxeringslängder eller allmänna självdeklarationer utröna, vilka
fysiska eller juridiska personer, som kunde ifrågakomma för taxering till
konjunkturskatt, bl. a. av den anledningen, att några uppgifter om varulagervärderingen
i allmänhet icke lämnades för inkomsttaxeringen. Det kunde
därför befaras, att åtskilliga skattskyldiga i syfte att undgå konjunkturskatt
genom vinstreglerande åtgärder bl. a. just beträffande värdering avvarulager
sökte nedbringa sin rörelsevinst på sådant sätt, att den taxerade
inkomsten komme att understiga 10 000 kronor. Det syntes därför vara nödvändigt
även med risk för ökat besvär för såväl skattskyldiga som taxeringsmyndigheter
att som komplettering till de föreslagna bestämmelserna
om deklarationsskyldigheten föreskriva, att undantaget icke skulle gälla
ägare av eller delägare i rörelse med en omsättning överstigande exempelvis
200 000 kronor.

I övrigt ha erinringar framförts beträffande några detaljer i förslaget.

Sveriges köpmannaförbund anser med hänsyn till semestrar in. m. vissa
svårigheter kunna uppstå för avlämnande senast den 31 juli 1952 och önskar
att tiden utsträckes så att den 31 augusti 1952 bleve sista dagen för avlämnande
av självdeklaration utan anmaning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den i 39 § 1 mom. första
stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för underlåtenhet att avlämna
deklaration inträder endast, därest den skattskyldige underlåtit efterkomma
anmaning att inkomma med deklaration. Erfarenheterna från
krigskonjunkturskattetaxeringen ge vid handen, att 75—80 procent av de

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skattskyldiga måste anmanas inkomma med deklaration. För att anmaning
skall anses föreligga kräves bl. a., att den skall vara personligen underskriven
av den, som äger rätt utfärda anmaningen. Taxeringsintendentens tid
synes vara alltför dyrbar för att den skall slösas bort på det ganska tidskrävande
arbetet härmed. Ett försök att lösa denna fråga genom att använda
namnstämpel har icke godtagits av skattedomstolarna. Antingen synes den
i 39 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgade påföljden böra inträda vid
underlåtenhet att inom föreskriven tid avgiva deklaration eller också bör ett
förenklat anmaningsförfarande föreskrivas.

Departementschefen. Med hänsyn till de erinringar, som gjorts i vissa
remissyttranden, förordar jag, att bestämmelsen om begränsningen av den
allmänna deklarationsskyldigheten gives den ändrade lydelsen, att deklarationsskyldighet
icke skall föreligga för rörelseidkare, om hans till statlig
inkomstskatt sammanräknade inkomst understiger 10 000 kronor och omsättningen
i rörelsen samtidigt icke uppgår till 300 000 kronor. För skattskyldig,
som icke har annan till konjunkturskatt skattepliktig intäkt än inkomst
av skogsbruk, bör deklarationsskyldighet inträda först därest bruttointäkten
av skogsbruket uppgår till minst 25 000 kronor.

Jag kan icke finna att en utsträckning av deklarationstiden till den 31
augusti 1952 skulle kunna medföra några större praktiska olägenheter för
taxeringsförfarandet och anser mig därför kunna förorda den av Sveriges
köpmannaförbund önskade förlängningen av deklarationstiden.

I detta sammanhang erinrar jag om, att skattskyldiga, vilkas räkenskapsår
gått till ända före den 1 november 1951, föreslagits skola få rätt att välja
att taxeras antingen år 1952 eller år 1953. För skattskyldig, som väljer att
uppskjuta taxeringen till år 1953, bör föreskrivas skyldighet att lämna vederbörande
taxeringsmyndighet uppgift härom senast den 31 augusti 1952.
Om sådan uppgift icke inkommit senast nämnda dag skall skattskyldig ha
förlorat sin valrätt och åsättes taxering år 1952.

Jag anser mig icke kunna biträda den av länsstyrelsen i Älvsborgs län
föreslagna påföljden vid underlåtenhet att utan anmaning inkomma i rätt
tid med deklaration. Ej heller anser jag det möjligt att på ett tillfredsstältande
sätt ordna ett enklare anmaningsförfarande.

Bl. a. i anledning av påpekanden i remissyttranden böra vissa detaljändringar,
utöver de nyss nämnda, vidtagas i författningstexten i nu förevarande
del.

10. Taxeringsförfarandet.

Utredningsmännen. I fråga om taxeringsförfarandet ha utredningsmännen
föreslagit att detta skulle ordnas efter enahanda grunder, som gällde i fråga
om taxeringen till krigskonjunkturskatt. Prövningsnämnd skulle således
vara första instans, eftersom det icke syntes vara praktiskt möjligt att
ålägga taxeringsnämnderna dessa arbetsuppgifter. Vid krigskonjunktur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

107

skattetaxeringen ansågs det nödvändigt att inrätta ett centralt organ — centrala
krigskonjunkturskattenämnden — som hade till uppgift att i anslutning
till krigskonjunkturskatteförordningarnas bestämmelser fastställa regler
för tillämpning av förordningarna ävensom att avgiva yttranden i särskilda
taxeringsärenden. Dessa och liknande uppgifter ha utredningsmännen ansett
lämpligen kunna handhavas av riksskattenämnden. En viss förstärkning
av riksskattenämndens kansli kunde dock måhända bliva erforderlig
för att ombesörja de uppgifter, som ålåge den till krigskonjunkturskattenämnden
knutne centralkonsulenten. I vad mån detta skulle bliva nödvändigt
torde i stor utsträckning bliva beroende av riksskattenämndens arbetsbörda
i övrigt.

Konjunkturskatten komine givetvis att medföra ett ökat arbete för länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar och en viss förstärkning av personalstyrkan
på dessa avdelningar bleve därför nödvändig.

Enligt utredningsmännen borde denna fråga lämpligast lösas så, att en
tjänsteman förordnades att såsom biträdande taxeringsintendent på eget
ansvar handhava taxeringen till konjunkturskatt. En sådan anordning syntes
vara nödvändig för att undvika den anhopning av ärenden, som eljest
kunde befaras, om man å ordinarie taxeringsintendenten skulle lägga även
ansvaret för konjunkturskattetaxeringen. Den anordningen torde kunna undvaras
endast i de minsta länen. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter,
det i huvudsak komme att bliva fråga om, borde en person, som vore sakkunnig
i bokföringsfrågor, d. v. s. i regel den å taxeringsavdelningen tjänstgörande
taxeringsrevisorn, givas dylikt förordnande. I de fall taxeringsrevisorn
skulle tjänstgöra som biträdande taxeringsintendent, borde äldste taxeringsassistenten
förordnas att upprätthålla taxeringsrevisorns befattning
och den förstärkning, som i övrigt kunde bliva erforderlig i anledning av
konjunkturbeskattningen, borde ske genom anställande av biträdespersonal.

En förutsättning för den föreslagna anordningen vore emellertid, att den
personal, som nu finnes, vore tillräcklig för de uppgifter som redan vilade
å taxeringsavdelningarna. Enligt vad utredningsmännen erfarit vore detta
icke förhållandet på flertalet länsstyrelser. Sålunda hade i åtskilliga sammanhang
uttalats farhågor för att de extra uppgifter, som föranletts av investeringsskatt,
investeringsavgift och fastighetstaxeringen, skulle komma
att bliva en alltför stor påfrestning för den nuvarande personalen. Därtill torde
även arbetet med den ordinarie inkomsttaxeringen bliva mera komplicerat
genom exempelvis förordningen angående beräkning av statlig skatt å ackumulerad
inkomst. Även om den förstärkning av biträdespersonal, som utredningsmännen
föreslagit, i och för sig skulle vara tillfyllest för att möta de
med konjunkturbeskattningen förenade arbetsuppgifterna, torde en förstärkning
av personalen därutöver bliva nödvändig på flertalet taxeringsavdelningar.
Denna förstärkning syntes lämpligen ske genom inrättande av
nya taxeringsinspektörstjänster.

Utredningsmännen ba förutsatt, att prövningsnämndsarbetet, i likhet
med vad som gällde vid krigskonjunkturbeskattningcn, skulle ske under

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

sommaren och hösten och vara avslutat senast den 31 december. Uppbörd
av skatt skulle således kunna ske tidigast i mars året efter taxeringsåret.
Utredningsmännen hade övervägt möjligheterna av en tidigare inbetalning
av skatt, vilket i så fall skulle förutsätta, att prövningsnämndsarbetet skulle
igångsättas redan tidigt på våren under taxeringsåret. Av flera skäl hade
detta emellertid befunnits icke vara praktiskt möjligt. Sålunda hade utredningsmännen
föreslagit möjlighet för näringsorganisation att erhålla förklaring
av riksskattenämnden, att viss näringsgren icke vore påverkad av
den särskilda konjunkturen. Denna möjlighet, som icke läte sig förena med
ett tidigt igångsatt taxeringsförfarande, ha utredningsmännen ansett vara av
så stor praktisk betydelse, att man icke utan särskilt bärande skäl borde avstå
från den. Även andra omständigheter talade emellertid mot, att prövningsnämndsarbetet
igångsattes redan på våren. Under denna tid stode
nämligen taxeringsavdelningarna i stor utsträckning till taxeringsnämndernas
förfogande, varjämte dess personal ofta vore direkt engagerad i taxeringsnämndsarbetet.

Beträffande taxeringsarbetet i övrigt ha utredningsmännen hänvisat till
den föreslagna författningstexten.

Remissyttrandena. Den av utredningsmännen föreslagna anordningen av
taxeringsförfarandet har i huvudsak godtagits av samtliga remissinstanser.

I stort sett alla länsstyrelser ha emellertid uttryckt mycket stora farhågor
beträffande taxeringsavdelningarnas möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de uppgifter, som den föreslagna lagstiftningen skulle medföra,
även om den av utredningsmännen föreslagna personalförstärkningen
erhölles.

Sålunda hyser överståthållarämbetet de allvarligaste bekymmer angående
möjligheterna att bemästra det ofantliga arbetsmaterialet till 1952 års prövningsnämnd.
Antalet besvär i fråga om inkomstskattetaxeringen har för
åren 1949—1951 stadigt hållit sig omkring 14 000 ä 15 000 per år. Då någon
nedgående tendens icke kunnat iakttagas, finnes ej anledning förmoda att
någon minskning skall äga rum. Redan den av det höga antalet besvärsmål
föranledda arbetsmängden har skapat stora svårigheter. Därtill bör läggas
den ökning, som årets allmänna fastighetstaxering väntas medföra och som
kan uppskattas till ungefär 5 000 besvär (fastigheternas antal överstiger
43 000). Då en höjning av taxeringsvärdena överlag kan förväntas, torde
sistnämnda antal besvär vara mycket lågt beräknat. Vidare torde besvärsfrekvensen
komma att öka med uppskattningsvis 2 000 ärenden på grund
av tillkomsten av investeringsskatten. Vidare framhåller ämbetet, att taxeringsavdelningen
har att årligen avgiva förklaring i cirka 3 000 besvärsmål
till kammarrätten och cirka 700 besvärsmål till Kungl. Maj :t, vartill kommer
ett icke obetydligt antal yttranden till riksskattenämnden. Härtill
skulle så komma de betydande arbetsuppgifter, som föranledas av den föreslagna
konjunkturskatten. Antalet skattskyldiga, som därvid kunna beräknas
bli föremål för undersökning, torde säkerligen ej understiga 14 000. Ut -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

redningsmännen ha visserligen förordat en viss personalförstärkning, som
med hänsyn till förhållandena i Stockholm för stadens del måste bli avsevärd,
men det synes ligga utom möjligheternas gräns att anskaffa kvalificerad
och fackutbildad personal i erforderligt antal. Redan de arbetsuppgifter,
som handläggningen av besvär över fastighetstaxeringen innebär, ha
framstått såsom svårbemästrade. Det torde bli nödvändigt att i huvudsak
anförtro de av den föreslagna konjunkturskatten föranledda göromålen åt
den fasta, tränade personalen, som dock endast i begränsad omfattning kan
erhålla motsvarande lättnad i arbetsbördan, enär de grannlaga uppgifterna
med beredningen av de »ordinarie» besvärs- och anmärkningsmålen ej kunna
läggas i händerna på outbildad tillfällig personal.

Ämbetet finner det beklagligt att som argument i en beskattningsfråga
skall behöva införas spörsmålet om beskattningsmyndighetens personella
resurser. Ämbetet skulle helst vilja låta det sistnämnda spörsmålet vara
allenast sekundärt eller med andra ord lita till att arbetskraftsfrågan alltid
går att ordna. Ämbetet anser det emellertid vara dess plikt framhålla, att
om å prövningsnämnden ungefär samtidigt lägges, utom det ordinarie arbetet,
besvär i fastighetstaxerings- och investeringsskatteärenden samt konjunkturskatteärendena,
resultatet tyvärr måste, oberoende av anslagstilldelningen
för personalförstärkning, antagas bli ur det allmännas synpunkt
onöjaktigt. Det torde ej behöva framhållas, att koncentrationen till huvudstaden
av affärsverksamhet medför att försämrade möjligheter till bokföringsgranskning
och annan kontroll av de skattskyldiga giva kraftigt utslag
i form av uteblivna skatteintäkter för det allmänna. I den mån de bristande
resurserna bli uppenbara för de skattskyldiga, sprider sig också benägenheten
för skatteundanflykt. Ehuru ämbetet icke tilltror sig att avväga
dessa synpunkter mot de synpunkter, som tala för införande av konjunkturskatt
å fjolårets inkomster, vill ämbetet likväl bestämt hävda, att myndigheternas
personalrekryteringsproblem måste beaktas, då ställning tages
till konjunkturskattefrågan.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Länsstyrelsen i detta län har icke haft för vana att hesitera för nya arbetsuppgifter
utan tvärtom städse strävat efter att finna utvägar för att möjliggöra
godtagbara lösningar av uppkommande arbetsproblem utan att åsamka
statsverket onödiga kostnader. I förevarande fall måste länsstyrelsen emellertid
hävda, att de nu ifrågasatta, mycket betungande göromålen icke kunna
påläggas härvarande taxeringsavdelning utan en omfattande förstärkning
av arbetskrafterna. Utredningsmännen äro uppenbarligen icke främmande
för dessa synpunkter, ehuru konkreta förslag icke framlagts. Länsstyrelsen
vill betona, att arbetet icke kan tänkas utföras på ett tillfredsställande
sätt av tillfälligtvis engagerad, orutincrad arbetskraft utan vad som
erfordras är en verkligt kvalificerad förstärkning av personalen. Det bar
hittills ofta mött svårigheter att i konkurrensen med det enskilda näringslivet
anskaffa utbildad personal, lämplig för taxeringsarbete.

Redan nu har ökningen av arbetsmaterialet medfört att fiskalisk granskning
icke kunnat komma till stånd; de tillgängliga arbetskrafternas arbetstid
har praktiskt tagit helt fått ägnas åt utredningen av besvärsmål. Skola nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

nya kvalificerade uppgifter tillkomma är det fara värt att icke heller besvärsmålen
kunna ägnas den ingående uppmärksamhet, som icke minst med
hänsyn till rättssäkerheten är nödvändig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det måste befaras, att enbart
förordnande av vederbörande taxeringsrevisor som biträdande taxeringsintendent
för handhavandet av taxeringen till konjunkturskatt icke kommer
att utgöra en tillräcklig förstärkning av arbetspersonalen. Den för närvarande
till förfogande stående personalen är nämligen otillräcklig redan för
nuvarande arbetsuppgifter. Till belysande härav vill länsstyrelsen anföra
följande. Antalet till prövningsnämnden den 31 juli 1951 inkomna ordinarie
besvärsmål utgjorde 10 367. Av dessa hade intill den 1 januari innevarande
år avgjorts endast 2 208 ärenden. Av återstoden utgöres ungefär 6 000 ärenden
av ensartade besvär i anledning av höjningar av hyresvärdena för bostadsrättslägenheter.
Enbart expeditionen av sistnämnda ärenden är dock
synnerligen tidskrävande. Balansen å kammarrättsmål, vari yttrande skall
avgivas av taxeringsintendenten, uppgick den 1 januari innevarande år till
1 418 ärenden. Avgivandet av yttranden över framlagda lagstiftningsförslag
å beskattningens område, remisser och yttranden över begärda förhandsbesked
till riksskattenämnden äro arbetsuppgifter, som tendera att öka, och
vartill kvalificerad arbetskraft måste anlitas. Taxeringarna till investeringsskatt
och investeringsavgift komma också att medföra ett ökat personalbehov.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang understryka vad riksskattenämnden
anfört om personalfrågan vid taxeringsavdelningarna i sitt yttrande
över förslaget till investeringsavgift. Den taxeringsintendenten åvilande
granskningsskyldigheten måste redan nu i oroväckande grad eftersättas,
varjämte balansen i fråga om yttranden i kammarrättsbesvär icke
kan avarbetas utan snarare ökar. Därjämte vill länsstyrelsen även erinra
om den arbetsbelastning som allmänna fastighetstaxeringen för närvarande
och för lång tid framåt utgör för taxeringsavdelningens personal.

Av vad som anförts torde klart framgå, fortsätter länsstyrelsen, att en förstärkning
av personalen å taxeringsavdelningen är oundgängligen nödvändig
redan med hänsyn till nu föreliggande eller på grund av redan beslutade
skattereformer tillkommande arbetsuppgifter. Enligt undersökningar som
av länsstyrelsen inom länet utförts kan antalet deklarationsskyldiga till
konjunkturskatt beräknas komma att uppgå till ungefär 5 500. Därutöver
torde emellertid ett icke obetydligt antal rörelsedeklarationer behöva granskas
för utrönande av huruvida skattskyldighet föreligger. Länsstyrelsen beräknar
att för genomförandet av en taxering till konjunkturskatt enligt föreliggande
förslag erfordras 5 å 6 tjänstemän med taxeringsinspektörs kompetens
under den tid taxeringsarbetet kommer att bedrivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför följande.

Sedan lång tid tillbaka har bokgranskningspersonalen endast med nöd
och näppe hunnit utföra de allra nödvändigaste arbetsuppgifterna, nämligen
granskningar i anledning av skattskyldigas besvär över taxering. Under innevarande
prövningsnämndsår hava 409 sådana granskningar hittills beord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

rats. På grund av de nya arbetsuppgifter, som fr. o. m. innevarande års taxering
måste läggas på bokgranskningspersonalen, är det uteslutet att i fortsättningen
tillgodose ens dessa minimikrav på utredning.

Liknande förhållanden råda beträffande taxeringsavdelningens personal
i övrigt. Taxeringsintendenten har sedan en följd av år nödgats disponera
nästan hela den honom underställda personalen för utredning av hos prövningsnämnden
anförda besvär. Den synnerligen viktiga granskningen av
taxeringsnämndernas arbete har under dessa år fått eftersättas till att nästan
enbart omfatta rättelse av de mest uppenbara och lättast påvisade felen.
Länsstyrelsen finner det föga ändamålsenligt att såsom under de senare
åren skett och ytterligare förutsättes ske nya och arbetskrävande skatteformer
införas utan att möjlighet föreligger att i erforderlig utsträckning övervaka
det riktiga genomförandet av de »normala» formerna för direkt beskattning.
Till följd av den extra belastning, som åvilat och i än högre grad
kommer att påläggas taxeringsavdelningarna under våren i samband med
investeringsskatten och fastighetsprövningsnämndens arbete, har taxeringsintendenten
hos länsstyrelsen anmält omedelbart behov av ytterligare en
bitr. taxeringsintendent, en taxeringsinspektör, en taxeringsassistent och två
skrivbiträden. Någon hänsyn till det ökade behovet av arbetskraft för konjunktur
skattetaxeringen har därvid icke tagits.

Utredningsmännens förslag, att prövningsnämndens arbete med konjunkturbeskattningen
skulle vara slutfört senast den 31 december 1952, har väckt
betänkligheter hos riksskattenämnden, överståthållarämbetet och några länsstgrelser,
vilka anse att ett framflyttande av tidpunkten för prövningsnämndsarbetets
avslutande till den 30 juni 1953 är nödvändigt.

Departementschefen. Taxeringsförfarandet bör ordnas i huvudsak i enlighet
med de linjer som utredningsmännen förordat. Det hade varit ur arbetsteknisk
synpunkt önskvärt att kunna tillmötesgå remissyrkandet att prövningsnämndsarbetet
med konjunkturbeskattningen skulle få fortgå till utgången
av juni 1953. Då emellertid uppbörd av konjunkturskatten bör äga
rum på våren 1953, synes det icke möjligt att utsträcka tiden för prövningsnämndsarbetet
längre än till utgången av januari 1953.

Den nu förordade konjunkturbeskattningen kommer att hårt belasta de
redan förut synnerligen arbetstyngda taxeringsavdelningarna. En avsevärd
förstärkning av arbetskrafterna torde vara nödvändig. Likaså torde viss utökning
av personalen hos riksskattenämnden bli erforderlig. Dessa frågor torde
emellertid få anmälas för Kungl. Maj :t i senare sammanhang.

IV. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts och i anslutning till utredningsmännens
förslag ha inom finansdepartementet upprättats förslag till

1) förordning om konjunkturskatt för år 1952; och

2) förordning med tillfälliga föreskrifter om begränsning av skatt i vissa
fält.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Under åberopande av vad jag tidigare anfört får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förenämnda
författningsförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

113

Bihang 1.

Förslag

till

förordning om konjunkturskatt för år 1952.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit under det beskattningsår, för vilket
taxering till statlig inkomstskatt verkställes av beskattningsnämnd i första
instans år 1952, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas erläggas
konjunkturskatt till staten under förutsättning att den som åtnjutit inkomstökningen
icke är frikallad från skyldighet att erlägga statlig inkomstskatt
för den ifrågavarande inkomsten.

Från skattskyldighet som i denna förordning sägs undantagas systembolag,
som avses i förordningen angående försäljning av spritdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Skattepliktig inkomstökning.

2 §.

Skattepliktig enligt denna förordning är inkomstökning hänförlig till inkomst
av rörelse eller av skogsbruk. Sådan skatteplikt föreligger dock ej
när fråga är om inkomst av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet eller om intäkt genom avyttring av skog i samband
med avyttring av marken.

Inkomst av rörelse.

3 §.

Vid tillämpning av denna förordning skall omräkning av nettointäkten
(omräknad nettointäkt) verkställas

dels för beskattningsåret,

och dels för det beskattningsår, vilket gått till ända närmast före den 1
mars 1950 eller, därest skattskyldig så yrkar, för det beskattningsår, som
gått till ända närmast före den 1 mars 1949 (jämförelseåret).

Uppskattningen av omräknad nettointäkt skall verkställas på sätt i 4 §
närmare angives.

Såsom jämförelseinkomst skall, i andra fall än i sista stycket avses, upptagas
ett belopp motsvarande 120 procent av omräknad nettointäkt för jämförelseåret.

Har vid uppskattning av omräknad nettointäkt för jämförelseåret framkommit
underskott eller har verksamhet påbörjats efter utgången av år
1946, må jämförelseinkomst fastställas efter vad som kan finnas skäligt med
hänsyn bland annat till verksamhetens art och omfattning.

4 §.

1 mom. Omräknad nettointäkt och jämförelseinkomst uppskattas för
varje förvärvskälla för sig, därvid såsom särskild förvärvskälla enligt denna
förordning skall anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 79.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

2 mom. Såsom omräknad nettointäkt av förvärvskälla upptages nettointäkten
av förvärvskällan med de avvikelser, som angivas i 3 och 4 mom.
här nedan.

3 mom. Vid uppskattning av omräknad nettointäkt skall avvikelse från
nettointäkten av förvärvskällan ske i följande fall.

a) Nybildning av dold reserv i tillgångar avsedda för omsättning eller
förbrukning i rörelsen skall upptagas som tillkommande post och minskning
av sådan reserv som avgående post.

b) Har vid taxeringen till statlig inkomstskatt godtagits nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans enligt ej fullgjorda köpekontrakt av tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning, eller av maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, skall ett mot nedskrivningen
svarande belopp upptagas såsom tillkommande post, därest ej visas
att nedskrivningen motsvarar en genom prisfall uppkommen förlust.

c) Har avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt medgivits för avsättning
till pensions- eller andra personalstiftelser, skall det belopp, varmed
avdrag medgivits, i sin helhet upptagas såsom tillkommande post.

Vad nu sagts skall även gälla inbetalning till Svenska personal-pensionskassans
särskilda pensionsfond.

d) Har vid taxeringen till statlig inkomstskatt avdrag medgivits för avsättning
till investeringsfond, skall ett mot avdraget svarande belopp i sin
helhet upptagas såsom tillkommande post.

Har avsättning till investeringsfond tagits i anspråk under sådana förhållanden,
att det ianspråktagna beloppet inräknats i nettointäkten eller använts
för nedskrivning av varulager eller för avskrivning av inventarier,
skall beloppet upptagas såsom avgående post, i förekommande fall jämte
ränta.

e) Utbetalningar i form av lön, arvode, tantiem el. dyl. till delägare i aktiebolag
eller ekonomiska föreningar, vilkas aktier eller andelar till huvudsaklig
del ägas eller på därmed jämförligt sätt — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — innehavas av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, skola upptagas såsom tillkommande post. Vad nu sagts
skall även gälla i fråga om premier för försäkringar tecknade till förmån
för sådan person eller någon hans skyldeman ävensom beträffande annan
liknande förmån.

f) Har vid taxeringen till statlig inkomstskatt avdrag medgivits för inbetalade
export- eller prisutjämningsavgifter, skall såsom tillkommande post
upptagas det förhandenvarande värdet av den del av beloppet av nämnda
avgifter, som den skattskyldige är berättigad att återfå.

I nettointäkten ingående återbetalade export- och prisutjämningsavgifter
skola upptagas såsom avgående post.

Har skogsprodukter i fall, som nu sagts, åsatts lägre värde än det vid uttaget
gällande marknadsvärdet, skall skillnaden upptagas såsom avgående
post.

4 mom. Vid uppskattning av omräknad nettointäkt för beskattningsåret
skall, utöver vad som kan föranledas av bestämmelserna i 3 mom., avvikelser
ske i följande fall.

a) Har skattskyldig, som åtnjutit rätt till fri avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, för beskattningsåret er -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hållit avdrag för värdeminskning å dylika tillgångar med belopp, som överstiger
vad han i sådant hänseende erhållit för jämförelseåret, skall det överskjutande
beloppet upptagas såsom tillkommande post.

Understiger det belopp, varmed den skattskyldige erhållit avdrag för värdeminskning
av ifrågavarande slag av tillgångar för beskattningsåret, motsvarande
avdrag för jämförelseåret, skall skillnaden upptagas såsom avgående
post.

Kan skattskyldig visa, att hans bestånd av maskiner och inventarier under
beskattningsåret är avsevärt större än under jämförelseåret, må som avgående
post upptagas ett belopp, svarande mot värdeminskningsavdrag för
normal förslitning av den del av beståndet, som överstiger jämförelseårets.

b) Har skattskyldig vid taxeringen till statlig inkomstskatt för beskattningsåret
erhållit avdrag för avskrivning å osäkra fordringar med större
belopp än vid taxeringen för jämförelseåret, skall överskjutande belopp
upptagas såsom tillkommande post, i den mån ej visas, att avskrivningen
under beskattningsåret varit erforderlig för täckande av konstaterade förluster.

c) Har skattskyldig vid taxeringen till statlig inkomstskatt erhållit avdrag
för kostnader, vilka uppenbarligen tillkommit i syfte att nedbringa
skatten enligt denna förordning, skall belopp motsvarande dessa kostnader
upptagas såsom tillkommande post.

d) Har skattskyldig under beskattningsåret åtnjutit ackumulerad inkomst,
skall den del av denna inkomst, som enligt förordningen angående beräkning
av statlig skatt för ackumulerad inkomst är hänförlig till tid före beskattningsåret
1951, upptagas såsom avgående post.

Riksskattenämnden må efter därom av skattskyldig gjord framställning
beträffande annan än i nämnda förordning angiven ackumulerad eller därmed
jämförlig intäkt förklara, att vad i näst föregående stycke sägs skall
äga tillämpning jämväl å sådan intäkt, över förklaring, som nyss sagts, må
talan icke föras.

5 §•

1 mom. Det belopp, varmed omräknad nettointäkt för beskattningsåret
överstiger motsvarande jämförelseinkomst, utgör uppskattad merinkomst av
förvärvskällan.

Det belopp, varmed återstående inkomst för beskattningsåret understiger
motsvarande jämförelseinkomst, utgör uppskattad inkomstminskning av
förvärvskällan.

Av den uppskattade merinkomsten eller, om skattskyldig haft mer än en
förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställts, av summan av
uppskattade merinkomster, skall, i förekommande fall efter avdrag för uppskattad
inkomstminskning, 70 procent utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

Av uppskattad inkomstminskning eller, om skattskyldig haft mer än en
förvärvskälla, för vilken uppskattad inkomstminskning fastställts, av summan
av uppskattade inkomstminskningar skall, i förekommande fall efter
avdrag för uppskattad merinkomst, 70 procent utgöra taxerad inkomstminskning
av rörelse.

2 mom. Riksskattenämnden äger, eller framställning från näringsorganisation,
beträffande visst slag av rörelse förklara, att inkomstökning såsom
oberoende av rådande vinstkonjunktur icke skall beskattas enligt denna förordning.
Över förklaring, som nyss sagts, må klagan icke föras.

Oavsett vad ovan i detta mom. sägs skall taxering till konjunkturskatt
åsättas, därest taxeringsintendent i det särskilda fallet visar, att föreliggande
inkomstökning är att anse som konjunkturvinst.

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Skogsbruk.

6 §•

Beträffande skogsbruk skall såsom taxerad merinkomst av skogsbruk
upptagas 40 procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, 20 procent av den
å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter
och 20 procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse; dock att i fråga om intäkt av
skogsbruk, som härrör från försäljningar på grund av avtal före den 1 juli
1951 eller uttag, som skett före denna tidpunkt, procentsatserna skola utgöra
allenast hälften av de nu nämnda. Visar skattskyldig, att köpeskilling
härrör från försäljning, varom avtal träffats före den 1 september 1950,
skall sådan köpeskilling icke medtagas vid beräkning av taxerad merinkomst.

Visar skattskyldig att för honom sådana förhållanden rått, att, i jämförelse
med beskattningsåret 1949, prisstegringen utöver omkostnadsökningen
å samtliga under beskattningsåret gjorda försäljningar eller uttag,
uppgår till lägre belopp än vad som föranledes av i nästföregående stycke
angivna bestämmelser, skall detta lägre belopp utgöra taxerad merinkomst.
Skattskyldig må därvid tillgodoräkna sig kompensation för penningvärdets
försämring med 20 procent å priser och kostnader under år 1949.

Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk varit mindre
än det belopp, som erhålles vid tillämpning av bestämmelserna i första eller
andra stycket här ovan, må den taxerade merinkomsten icke bestämmas till
högre belopp än det, vartill nettointäkten uppgått.

Beskattningsbar merinkomst.

7 §■

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från sammanlagda
beloppet av taxerade merinkomster, i förekommande fall efter avdrag
för taxerad inkomstminskning av rörelse avdragas ett belopp av 10 000
kronor.

Tillhöra bolag samma koncern och föreligger hos bolag inom koncernen
taxerad inkomstminskning av rörelse, som bolaget icke kunnat avräkna
mot taxerad merinkomst av skogsbruk, må inkomstminskningen avdragas
från taxerad merinkomst hos annat koncernen tillhörande bolag innan beskattningsbar
merinkomst för sistnämnda bolag fastställes. Bolag skola enligt
denna förordning anses tillhöra samma koncern, endast om moderbolaget
sedan jämförelseårets ingång sedan dotterbolaget bildades — direkt
eller indirekt •— ägt 90 procent av aktiekapitalet i detsamma.

Beskattningsbar merinkomst utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beräkning av konjunkturskatt.

8 §.

För konjunkturskatten fastställes ett grundbelopp, som skall utgöra 40
procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Konjunkturskatten skall utgöra grundbeloppet efter avdrag för det belopp,
varmed statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt för den
skattskyldige skulle hava minskats, om konjunkturskattens grundbelopp avdragits
från den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerad inkomst.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

9 §•

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning,
må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som
om denne själv haft inkomstminskningen. Avdrag, som omförmäles i 7 §,
skall, med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter, ske från
den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Konjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten och fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras taxerade merinkomster.

Vid beräkning enligt 8 § av avdrag från det till statlig inkomstskatt taxerade
beloppet i fall som avses i 11 § förordningen om statlig inkomstskatt
iakttages, att avdraget må, i den mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill
närmast berättigade maken, komma den andre maken tillgodo.

Särskilda bestämmelser rörande dödsbo.

10 §.

Vad i 15 § förordningen om statlig inkomstskatt stadgas om befrielse för
erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt och om dödsbos ansvar
för statlig inkomstskatt, skall äga motsvarande tillämpning beträffande
skatt enligt denna förordning.

Beskattningsort.

11 §•

Taxering till konjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 14 §
förordningen om statlig inkomstskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till konjunkturskatt.

12 §.

13 §.

t mom. Skattskyldig, som i sin år 1952 avlämnade självdeklaration uppgivit
nettointäkt av rörelse eller av jordbruksfastighet, i vars taxeringsvärde
ingår skogsvärde, är pliktig att utan anmaning på heder och samvete
avlämna deklaration till ledning för egen taxering till konjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är:

skattskyldig, som jämlikt 1 § är undantagen från skattskyldighet;

skattskyldig, som under beskattningsåret åtnjutit inkomst av rörelse eller
av jordbruksfastighet men allenast av den art, att skatteplikt enligt 2 § för
inkomstökning icke föreligger.

Skattskyldig, för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts
en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst understigande 10 000
kronor, är icke skyldig att utan anmaning avlämna deklaration.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Har riksskattenämnden beträffande visst slag av rörelse meddelat förklaring,
som i 5 § 2 mom. sägs, skall deklarationsplikt för inkomst av del
slag av rörelse förklaringen avser inträda först efter anmaning.

Deklarationen skall senast den 31 juli 1952 eller, därest deklaration avlämnas
först efter anmaning, inom tid, som i anmaningen angives, avlämnas
till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomstskatt ägt
rum.

2 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 mom. fastställas
av Kungl. Maj :t.

3 mom. Efter anmaning är skattskyldig pliktig att i den omfattning, som
i anmaningen angives, meddela för taxering till konjunkturskatt erforderliga
uppgifter utöver dem, som avses i 1 mom.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till konjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen
stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande
deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda, endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

14 §.

Taxering verkställes av prövningsnämnd, som har att taga befattning med
den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt.

15 §.

1 mom. Det åligger taxeringsintendent att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 13 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige
och utredning i övrigt, som finnes erforderlig, såsom underlag för
taxeringen till konjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av
envar skattskyldig, för vilken till konjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.

2 mom. Överensstämmer förslag enligt 1 mom. med deklaration, som
avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas till
prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. avvikelse från den skattskyldiges
deklaration skall det genom taxeringsintendentens försorg ofördröj ligen i
rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Skattskyldig, som icke ätnöjes med förslag till taxering, äger att inom
viss vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till
prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning
han vill åberopa. Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter
göra det omöjligt, bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan taxeringsintendenten vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 79. 119

ringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

16 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande
taxering till konjunktur skatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne
därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan
taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (konjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj :t.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prov*
ningsnämndens arbete pågå till och med den 31 december 1952.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till konjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till envar''skattskyldig som enligt 15 § 3 mom. andra stycket
framställt erinringar mot förslag rörande taxering till konjunkturskäl t så
ock till envar i konjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig, som
taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att
deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast å fjortonde
dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev översända
utdrag ur konjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll
i vad den skattskyldige angår.

17 §.

Riksskattenämnden skall efter framställning från taxeringsintendent eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från
prövningsnämnd eller när anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden
i ärenden rörande taxering till konjunkturskatt. Riksskattenämnden skall
därjämte

dels efter därom av skattskyldig gjord framställning avgiva förklaring,
som i 4 § 4 mom. d) sägs,

dels efter framställning från näringsorganisation avgiva förklaring, som
i 5 § 2 mom. sägs,

och dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Maj :t avgiva förslag
rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

18 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken
den anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt
vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

konjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,
vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter
enligt taxeringsförordningen.

19 §.

För taxering till konjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas
av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tilllämpning.

20 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till konjunkturskatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande att besvär srätt tillkommer den
skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten sådan
ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt för inkomst
under jämförelseåret, att taxeringen till konjunkturskatt bör bestämmas
till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd
ändring i taxeringen till konjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden
eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i
högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i
övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 14 § 5 mom. första
stycket, samt vederbörande taxeringsintendent. Beträffande tiden för besvärens
ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom.
taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt
denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas
i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
för år 1952 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad
ändring i taxeringen till konjunkturskatt, dock att, därest beslut om
höjning av taxering till statlig inkomstskatt eller påföring av sådan taxering
meddelas av kammarrätten eller Kungl. Maj :t, fråga om därav betingad
höjning eller påföring av taxering till konjunkturskatt skall handläggas av
prövningsnämnd. Beslut rörande fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd
meddelas så snart ske kan efter det kammarrättens utslag angående
taxeringen till statlig inkomstskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj:ts utslag
angående samma taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga om
taxering till konjunkturskatt i fall som nu avses skola bestämmelserna i
15 § äga motsvarande tillämpning under iakttagande att förslaget så snart
ske kan bör tillställas den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda
stadgats angående prövningsnämnds handläggning av fråga rörande
taxering till konjunkturskatt skall dock ej äga tillämpning i fall där kam
marrätten eller Kungl. Maj :t tidigare meddelat beslut angående samma
taxering.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
rörande taxering till statlig inkomstskatt i förekommande fall foga utdrag
av konjunkturskattelängden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79. 121

Eftertaxering.

23 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till konjunkturskatt eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till konjunkturskatt
att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits
staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen om
statlig inkomstskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga
motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har skattskyldig genom att omlägga räkenskapsåret icke åsatts taxering
till statlig inkomstskatt år 1952, skall han taxeras till konjunkturskatt år
1953, även om allmän taxering till konjunkturskatt då ej äger rum. Därvid
skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret äga tillämpning
beträffande det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
verkställes i första instans år 1953.

Straffbestämmelse.

25 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
eller vid lämnande av uppgift som i 13 § sägs lämnat oriktig uppgift, stadgas
i skattestrafflagen.

Kostnader för taxeringsarbetet.

26 §.

Av taxeringen till konjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.

Tillämpningsföreskrifter.

27 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligl
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Anvisningar
till 4 §.

1. I 3 inom. givna bestämmelser avse uppskattning av omräknad nettointäkt
för såväl jämförelseåret som beskattningsåret.

Storleken av dold reserv fastställes vid fyra tidpunkter, nämligen vid
in- och utgången av jämförelseåret respektive beskattningsåret. Med dold
reserv skall förstås skillnaden mellan anskaffningsvärde och bokfört värde.

Vid beräkningen av dold reserv vid in- och utgången av jämförelseåret
skall anskaffningsvärdet vid båda tidpunkterna upptagas till faktisk anskaffningskostnad
med hänsyn tagen till inträffad värdenedgång på grund
av inkurans.

Vid beräkning av dold reserv vid in- och utgången av beskattningsåret
skall för såväl in- som utgående lager anskaffningsvärdet uppskattas efter
de anskaffningspriser, som gällt för det ingående lagret. Hänsyn skall därvid
tagas till inträffad värdenedgång på grund av inkurans.

Har prissänkning under beskattningsåret genomsnittligt ägt rum för det
utgående lagret, må anskaffningsvärdet å detta beräknas efter de vid beskattningsårets
utgång gällande anskaffningspriserna.

Med anskaffningsvärde för tillgångar, som framställts inom egen rörelse,
skall förstås direkta tillverkningskostnader ökade med indirekta tillverkningskostnader,
därvid dock hänsyn icke behöver tagas till ränta å eget
kapital.

För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till ett
värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna på
samma sätt, som beräknat utförsäljningspris å varorna förhålla sig till
normalt utförsäljningspris för kuranta varor.

2. I de fall jämförelseinkomsten bestämts enligt 3 § sista stycket skola
bestämmelserna i 3 och 4 mom. äga tillämpning med iakttagande av följande.

Har jämförelseinkomsten bestämts med ledning av resultatet av rörelsen
under annat beskattningsår än jämförelseåret, skall detta beskattningsår anses
som jämförelseår.

Har jämförelseinkomsten bestämts på annat sätt än i nästföregående stycke
sägs skall vid uppskattning av omräknad nettointäkt för beskattningsåret
i stället för bestämmelserna i 3 mom. e) och 4 mom. a) och b) gälla
följande.

Såsom tillkommande poster skola upptagas

utbetalningar, som omförmälas i 3 mom. e) endast i den mån utbetalningarna
uppenbarligen överstiga vad som kan anses utgöra skälig ersättning
för utfört arbete;

avskrivning å osäkra fordringar, för vilken avdrag erhållits vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, i den mån avskrivningen överstiger vad som erfordras
för att täcka konstaterade förluster eller som kan anses utgöra skälig
avsättning för sannolikt inträffande förluster.

till 5 §.

Omfatta jämförelseår och beskattningsår icke samma antal månader,
skall jämförelseåret förkortas eller förlängas till överensstämmelse med beskattningsårets
längd. Därvid skall inkomsten under jämförelseåret proportionellt
ökas eller minskas.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.
till 6 §.

Grunder till ledning för skattskyldigs utredning om prisstegring utöver
omkostnadsökning fastställas av riksskattenämnden.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och
jordbruk, så att till nettointäkt av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk
enligt 21 § c) kommunalskattelagen med avdrag för därpå belöpande omkostnader,
medan till nettointäkt av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda
paragraf till intäkter av jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag
för därpå belöpande omkostnader. Avdrag enligt 22 § 1 mom. andra
stycket kommunalskattelagen må ej upptagas som omkostnad för skogsbruket.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Bihang 2.

PM angående skogsinkomsterna.

1. I anslutning till arbetet på 1952 års nationalbudget ha inom nationalbudgetdelegationen
i finansdepartementet vissa beräkningar verkställts angående
skogsinkomsternas utveckling under avverkningsåren 1947/48—
1951/52. De preliminära resultat, som framkommo på grundval av material,
som fanns tillgängligt inom finans- och handelsdepartementen, diskuterades
vid en konferens i finansdepartementet den 16 november 1951 med ett antal
skogliga experter. I denna konferens deltogo — förutom vederbörande befattningshavare
i nationalbudgetdelegationen, handelsdepartementet, skogsstyrelsen
och priskontrollnämnden — representanter för domänstyrelsen,
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund och vissa virkesföreningar. Härvid
förklarade sig företrädarna för organisationerna på virkesmarknaden
villiga att ställa ytterligare material till förfogande. I enlighet härmed ha
från virkesföreningarna och vissa större industrier, ävensom från domänstyrelsen,
uppgifter erhållits angående leveranspriser och avverkningslcostnader
för massaved och timmer. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund
har lämnat motsvarande uppgifter om priser och avverkningskostnader
för brännved. Riksförbundet har även beretts tillfälle att inkomma med uppgifter
beträffande leveransvirke, men förklarat sig avstå härifrån under hänvisning
till de av övriga parter lämnade uppgifterna. Sålunda inkommet material
har inom nationalbudgetdelegationen bearbetats av jägmästaren F.
Silvén i skogsstyrelsen under samråd beträffande vissa punkter med jägmästaren
T. Baeckström i priskontrollnämnden och direktören L. Lundquisl
i handelsdepartementet.

2. Vid en bedömning av skogsinkomsternas utveckling måste beaktas, att
skogsauktionerna endast representera en del av prisbildningen på virkesområdet.
Dylika auktioner ha tidigare som regel hållits endast av domänverket
och av förvaltningsmyndigheterna för ecklesiastika och allmänningsskogar.
Under senare år ha emellertid skogsauktioner i allt större omfattning
anordnats även av skogsägareföreningarna. Försäljningarna från domänstyrelsen
av skogsposter, som varit upptagna i försäljningslängder, ha
beträffande kronoskogarna i Norrland och norra Dalarna de senaste åren
skett efter infordrande av anbud i stället för såsom tidigare genom skogsauktioner.
Domänverkets rotförsäljningar av i försälj ningslängder upptaget
virke, som sålts på auktion eller efter anbudsförfarande, samt rotförsäljningarna
från övriga allmänna skogar kunna uppskattas beröra en virkesmängd
om 2—2,5 milj. m3 sk av en beräknad total avverkning för avsalu i
landet om 35—40 milj. ma sk, d. v. s. något mera än fem procent. I brist på
annan statistik kan antagas, att priserna på rotsålt virke i övrigt ansluta sig
till dem, som erhållits vid försäljningar å rot från Kronans skogar, dock
med de jämkningar, som påkallas av att virket vanligen är grövre och av
bättre kvalitet på de allmänna skogarna, men att dessa från Dalarna och
norrut ha sämre avsättningslägen. Även storleken på de från de allmänna
skogarna utbjudna posterna torde i allmänhet göra dessa mera begärliga.

3. Vid de under innevarande höst hållna kronoskogsauktionerna i södra
Sverige har noterats en stegring i rotvärdet jämfört med föregående år med

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

70—75 procent. Följande från domän styrelsen erhållna preliminära uppgifter
över medelpriser per m3 sk vid dessa auktioner åren 1950 och 1951
må anföras som en illustration till nämnda utveckling.

	1950	1951	ökning i %		1950	1951	ökning i %
Falun..............	33:41	72: 23	116	Karlstad ...........	40: 72	76:70	88
Vimmerby..........	50:32	85:17	69	Falköping..........	41:94	67:33	61
Västervik...........	44:41	72: 03	62	Borås..............	40: 96	69:56	70
Hörby.............. Linköping	45:10	78:70	75	Halmstad...........	33:88 40: 31	59: 75 62: 70	76 56

Gullbergs revir....	45: 94	71:80	56	Uppsala............	38: 59	72:03	87
Linköpings revir ..	41:55	71: 19	71	Västerås............	46: 04	82:34	79
Jönköping				Värnamo...........	45: 70	75: 20	65
Jönköpings revir ..	45:52	78:01	71	Sala ...............	52: 70	76:86	46
Nässjö revir......	45:53	78: 87	73	Stockholm..........	37: 51	66:68	78
Motala.............	45:15	78: 04	73	Åmål........(anbud)	39: 20	64: 62	65
Kalmar.............	37: 08	65: 25	76	Örebro.............	44:88	69: 81	56
Eksjö I.............	40: 27	74:45	85	Brålanda...........	32: 53	68:80	in
Götene.............	49: 76	78:54	58	Nyköping ..........	42:49	74:47	75
	43: 22	84: 23	95		45: 20	80: 47	78
Eksjö II............	39: 67	83:03	109	Eskilstuna..........	39: 41	73:16	86
Skara ..............	48:96	75:74	55	Lönsboda...........	34: 79	62: 98	81
Oskarshamn........	45:72	80: 80	77	Visby..............	35:75	60: 27	69

De anbud, som innevarande höst av domänstyrelsen antagits å virke från
kronoskogarna i Norrland och norra Dalarna, innebära en stegring i rotvärdet
sedan föregående år med i genomsnitt ca 150 procent. Att den procentuella
stegringen härvid blivit starkare än stegringen vid skogsauktionerna
i södra Sverige torde kunna förklaras med de sämre avsättningslägena
med därav betingade lägre utgångspriser för år 1951 i fråga om skogarna
norrut. Medelpriserna per m3 sk i antagna anbud åren 1950 och 1951 samt
ökningen däri mellan de båda åren framgå av följande sammanställning:

	1950	1951	Ökning i %
Övre Norrbottens distrikt..........................	18: 31	56:99	211
Nedre Norrbottens » ..........................	22: 73	61:57	170
Skellefteå > ..........................	32:31	67:77	no
Umeå > ..........................	28: 96	80:09	177
Mellersta Norrlands • ..........................	26:86	62:25	132
Norra delen av Gävle-Dala distrikt.................	38: 67	69: 27	79
Medelpris för ovanstående distrikt	, 26: 63	66:99	152

För hela landet uppgår medelpriset vid domänverkets försäljningar år
1951 till 70: 57 kr. mot 32: 67 kr. år 1950, vilket innebär eu ökning med
116 procent. I 1950 års notering ingå emellertid även efterhandsförsäljningar,
vilket däremot icke är fallet med uppgiften för år 1951. Eftersom
dessa försäljningar som regel avse sämre virke, torde den slutliga noteringen
för år 1951 komma att bli något lägre än den ovan nämnda.

4. På grundval av det under punkt 1 omnämnda materialet kompletterat
med offentlig skoglig statistik samt visst inom skogsstyrelsen förefintligt
material ha de under punkterna 5—9 redovisade beräkningarna verkställts.
Vid beräkningarna har landet indelats i tre områden, för vilka priser, avverkningskostnader
och kvantiteter i fråga om de viktigare sortimenten bestämts
var för sig för varje särskilt år. Dessa områden ha omfattat:

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Område I: De fyra nordligaste länen;

» II: Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län;

» III: Övriga län.

För avverkningsåret 1951/52 och i viss mån även för 1950/51 ha beräkningarna
baserats på prognoserade värden. Den avstämning, som sedermera
blivit möjlig mellan de för område III beräknade priserna på massaved samt
de priser å detta sortiment, som avtalats mellan Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund jämte anslutna skogsägareföreningar samt Sydsvenska
Virkesföreningen, visar, att god överensstämmelse föreligger.

5. De beräkningar, som verkställts rörande det totala rotvärdet (rånettovärdet)
på avverkad skog under avverkningsåren 1947/48—1951/52
samt de procentuella förändringarna däri, ha lämnat följande resultat:

Avverkningsår	Rotvärde (rånettovärde) milj. kr.	Förändring i %
1947/48 ............................	650
1948/49 ............................	690	+ 5
1949/50 ............................	540	- 20
1950/51 ............................	1350	+ 150
1951/52 ............................	2150	+ 60

6. På andra enskilda skogar än bolagsskogar (bondeskogar m. m.) fallande
andel av de under punkt 5 angivna rotvärdena (rånettovärdena) å avverkad
skog har beräknats till följande belopp:

Avverkningsår	Rotvärde (rånettovärde) milj. kr.	Förändring i %
1947/48 ............................	390
1948/49 ............................	420	+ 10
1949 50 ............................	310	- 25
1950/51 ............................	800	+ 160
1951/52 ............................	1280	+ 60

Vid dessa beräkningar har, med stöd av uppgifter från skogsstyrelsens
reseinspektörer för virkesmätning och av mätningsresultat i virkesmätningsföreningarnas
årsberättelser, rotposternas andel antagits utgöra 50 procent
av den på övriga enskildas skogar avverkade kvantiteten exklusive husbehovsvirke.

7. De under punkt 6 angivna rotvärdena (rånéttovärdena) för övriga enskildas
skogar ha även fördelats på kalenderår. Härvid har förutsatts, att 50
procent av likviderna för försäljningarna på rot erhållits på hösten samma
år, som försäljningen skett. Vidare har hänsyn tagits till att även likvider
för leveransvirke i viss utsträckning — särskilt i Norrland — erhållas i förskott
före årsskiftet. Sedan härifrån dragits värdet av husbehovsvirke, erhålles
en uppfattning om förändringarna i de verkliga inkomsterna mellan
ifrågavarande år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

127

	Kalenderår
	1948	1949	1950	1951
	(miljoner kronor)
Rotvärde (rånettovärde)..................	400	380	450	930
Avgår beräknat värde för husbehovsvirke..	30	30	30	60
Erhållen inkomst	370	350	420	870

Den på kalenderåret 1952 fallande delen av rotvärdet (rånettovärdet) för
avverkningsåret 1951/52 har beräknats till 900 milj. kr.

8. De under punkt 6 angivna rotvärdena (rånettovärdena) för övriga enskildas
skogar ha för avverkningsåren 1948/49—1951/52 även fördelats efter
skogsfastigheternas storlek, varjämte rotvärde (rånetto) per skogsfastighet
och per hektar beräknats. Samtliga dessa beräkningar ha utförts för vart och
ett av de under punkt 4 omnämnda områdena samt för hela riket och baserats
på följande uppgifter rörande skogsfastigheternas antal och areal
inom olika storleksgrupper:

Skogsfastigheternas	Skogsfastigheternas
		Summa			Summa
Storlek ha	Antal	1000-tal	Storlek ha	Antal	1000-tal
		ha			ha
De fyra nordligaste länen
(område I)			Övriga lån (område III)
— 25..................	27 747	345	— 25..................	108 064	1077
25— 50..................	14 334	595	25- 50..................	29 099	1100
50—100..................	11482	977	50—100..................	13 466	992
100—200..................	6 435	1108	100—200..................	3 996	582
200—400..................	2 423	779	200—400..................	1075	331
400— ..................	622	536	400— ..................	478	582
Summa	63 043	4340	Summa	156178	4 664
Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län (område 11)			Hela riket
— 25..................	30 701	411	— 25..................	166 512	1834
25— 50..................	10 484	440	25- 50..................	53 917	2136
50-100..................	6 619	516	50—100..................	31567	2 486
100—2(10..................	2 875	426	100—200..................	13 306	2 115
200—400..................	748	224	200—400..................	4 246	1333
400— ..................	176	169	400— ..................	1 276	1 286
Summa	51603	2186	Summa	270 824	11190

Rotvärdena (rånettovärdena) per skogsfastighet och hektar framgå av
följande sammanställningar:

Storlek ha					Totalt	r å n e 11 o
1948/49	1949/50	1950/51	1951/52
milj. kr.	per fast. kr.	per ha kr.	milj. kr.	per fast. kr.	per ha kr.	milj. kr.	per fast. kr.	per ha kr.	milj. kr.	per fast. kr.	per ha kr.
De fyra nordligaste länen (område I)
_ 25................	467	170	13-52	2-67	100	7-73	7	240	19	11	380	31
25- 50................	13-83	960	23-23	5-20	360	8-73	17	1200	29	28	1900	47
50—100................	27-51	2 400	28-16	12-40	1 100	1269	36	3 200	37	58	5 100	59
100— 200................	34-01	5 300	30-71	16-40	2 500	14-81	46	7100	41	73	11400	66
200—400................	23-51	9 700	30-19	11-59	4 800	14-88	32	13 200	41	51	21 000	66
400— ................	15-67	25 200	29-22	7-89	12 700	1471	22	34 500	40	34	55 000	64
Summa och medeltal	119-20	1890	27-46	56''15	890	12-94	160	2 530	37	255	4050	59
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län (område It)
— 25................	14-67	480	35*66	9-28	300	22-55	25	830	62	41	1330	99
25— 50................	21-51	2 050	48 87	1503	1 430	34-15	39	3 700	88	62	5 900	141
50—100................	26-52	4 000	51-36	18-87	2 600	36*54	48	7 000	94	77	11 200	150
100 200................	22-04	7 700	51-81	15-84	5 500	37-23	40	14 000	95	65	22 400	152
200 400................	11-68	15 600	52-22	843	11300	37-69	22	28 600	96	34	46 000	153
400 ................	9-30	52 800	55-17	675	38400	40-00	17	97 000	101	27	155 000	162
Summa och medeltal	105 72	2050	48-37	74-20	1440	33 95	191	3 700	88	306	5 930	140
Övriga län (område IIt)
25................	15-45	140	14-35	16-47	150	15-29	39	360	36	62	570	58
25— 50................	38-48	1320	34-97	34-87	1200	31-69	89	3100	81	142	4 900	129
50—100................	45-42	3 400	45-77	4096	3 000	41-27	105	7 800	106	168	12 500	169
100—200................	30-79	7 700	52-90	27-79	7 000	47-75	71	17 800	122	114	28 500	195
200 400................	19-49	18100	58-85	17-62	16 400	53-20	45	42 000	136	72	67 000	218
400— ................	42-39	88 700	72-89	38-26	80 000	65-79	98	205 000	168	157	328 000	269
Summa och medeltal	192-02	1230	41-17	175-97	1130	37-73	447	2 S60	96	715	4 580	153
Hela riket
— 25................	34-79	210	18-97	28-42	170	15-50	71	430	39	114	680	62
25— 50................	73-82	1370	34-56	55’10	1020	25-80	145	2 700	68	232	4 300	109
50—100................	99-45	3150	40-01	72-23	2 300	29-06	190	6 000	76	303	9 600	122
100—200................	86-84	6 500	41-06	60-03	4 500	28-39	157	11800	74	252	18 900	119
200—400................	54-68	12 900	41-00	37-64	8 900	28-22	99	23 200	74	157	37 000	118
400- ................	67-36	52 800	52-36	52-90	41500	4112	136	107 000	106	218	171000	170
Summa och medeltal	416-94	1540	37-26	806 32	1130	27-37	797-84	2950	71	1 276-06	4 710	114

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 79

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

129

9. De i det föregående redovisade beräkningarna ha baserats på de avverkningskvantiteter,
som angivas i nedanstående sammanställning. I denna
angivas även de medelpriser och kostnader för hela landet på leveransvirke,
som beräknats på grundval av de från domänstyrelsen, virkesföreningarna
in. 11. erhållna uppgifterna (se under punkt 1).

1		Kvantitet:	milj. ms f. ub. Medelpris: kr/m3 f.	ub.
	1947/1948	1948/1949	1949/1950	1950/1951	1951/1952
	Kvan-	Medel-	Kvan-	Medel-	Kvan-	Medel-	Kvan-	Medel-	Kvan-	Medel-
	titet	pris	titet	pris	titet	pris	titet	pris	titet	pris
Sågtimmer............	9-6	36:99	11-5	38: 21	125	39: 22	14-0	61:76	12-0	94: 47
Massaved och props ...	13-0	38: 15	16-5	35:17	9-5	29:01	13-4	58:51	15-4	90:40
Brännved .............	10-9	17: 71	10''3	17: 81	9-0	17: 72	8-5	28:71	8-9	39:10
Övrigt virke..........	1-9	34: 78	1-6	37:18	1-5	36:94	1-6	56:88	1-6	83: 75
Summa	•35''4	31:36	39-8	31:63	32 5	30: 19	37-5	52:89	37 9	79: 36
Avverkningskostnader..		14: 24		15: 78		15: 41		20:06		27:40

I ovanstående avverkningskostnader inkluderas icke s. k. allmänna drivningsomkostnader
(arbetsledning, avmätning, intumning, tillfälliga kojbyggnader,
vintervägar, lastplatser, skogsvårdsavgifter, olycksfalls- och försäkringsavgifter).
Vid överläggningar rörande 1952 års allmänna fastighetstaxering
ha dessa bestämts till mellan 1: 80 kr. och 2: 20 kr. per m3f. på
bark. Därest dels detta avdrag anses gälla även för övriga enskildas skogar,
dels omvandling sker till kostnader per msf. ub., dels ock dessa kostnader
mellan de olika åren antagas ha förändrats i samma proportion som de direkta
avverkningskostnaderna, kan på grundval av tidigare antagande rörande
leveransvirkets andel i avverkningarna på övriga enskildas skogar beräknas,
att ifrågavarande omkostnader under kalenderåren 1948—1951 uppgått
till följande belopp:

Kalenderår

1948 1949 1950 1951

Belopp, milj. kr.............. 20 25 20 35

9 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 79.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Bihang 3.

Beräkningar för eventuell konjunkturskatt.

Beräkningarna avse att visa den sammanlagda skatten i olika situationer.
Den sammanlagda skatten utgör summan av kommunalskatt, statlig inkomstskatt
och konjunkturskatt.

Beräkningarna äro med följande antaganden utförda för svenska aktiebolag
och fysiska personer.

Kommunalskatten antages — It % av beskattningsbar inkomst.

Taxerad inkomst för kommunalskatt och för statlig inkomstskatt antages
skilja sig från varandra endast genom det vid taxering till statsskatt medgivna
avdraget för kommunalskatt.

Konjunkturskatten antages grunda sig på skillnaden mellan nuvarande
inkomst 1 och viss jämförelseinkomst i. Den till grund för konjunkturskatten
liggande beskattningsbara merinkomsten 37 erhålles ur följande uttryck:

37 = (7 - 1,2 x i) X 0,7 - 10 000.

Endast positiva värden på 37 ifrågakomma.

37min. = 0.

Av uttrycket för 37 framgår att för visst värde på I den beskattningsbara
merinkomsten får sitt största värde om i är noll. 3/ kan därför ej bli högre
än

A/max. = 0,7 x 1 - 10 000.

Konjunkturskattens grundbelopp sättes = k X 37, där k är alternativt
20 %, 30 %, 40 % eller 50 %.

Den uträknade konjunkturskatten sättes lika med konjunkturskattens
grundbelopp minskat med den skillnad i statlig inkomstskatt, som skulle
uppstå, om den till statsskatt taxerade inkomsten minskades med konjunkiurskattens
grundbelopp.

Med de förutsättningar, som ovan angivits, och med tillämpning av gällande
bestämmelser för beräkning av kommunalskatt och statlig inkomstskatt
erhålles följande uttryck för beräkning av sammanlagd skatt för
svenska aktiebolag och för fysiska personer.

Aktiebolag.

Kommunalskatt = 0,11 /

Statlig inkomstskatt

utan hänsyn till konjunkturskatt = 0,40 (7 — 0,11 7) = 0,356 7
med > » » = 0,40 (7 — 0,11 7 — k x 37) =

= 0,356 7— 0,40 kM

Minskning i statlig inkomstskatt genom avdraget av konjunkturskattens grundbelopp
= 0,40 x 7c x 37

Uträknad konjunkturskatt = 7c x M — 0,40 x k x 37 = 0,60 x k x 37
Sammanlagd skatt = 0,11 7 + 0,356 7 + 0,60 7c x 37 = 0,466 7 + 0,60 7c x 37

Öretal ha ej medräknats i de olika skatterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

131

Fysisk person.

Beräkningarna för fysisk person avse gift skattskyldig bosatt i ortsgrupp
III. Någon statlig förmögenhetsskatt har ej medräknats. Ej heller har avgift
för folkpension medräknats.

Ortsavdrag är kommunalt — 1 840 kr.

statligt = 2 750 kr.

Sk = kommunalskatt = 0,11 (/ — 1 840) = 0,11 7 — 202

Bs = till statsskatt beskattningsbar inkomst utan hänsyn till konjunkturskatt
B'', = > > » » med » » »

Ba = / - 0,11 7 + 202 - 2 750 = 0,89 I - 2 548
B''s = 0,89 7 — 2 548 — Tf x A7

Bs och B\ avrundas nedåt till hela 10-tal kronor. Att även den taxerade inkomsten
bort på liknande sätt avrundas, har försummats
S„ resp. S''s = på Bs resp. B''e uträknad statlig inkomstskatt
K = uträknad konjunkturskatt = k x M — (S„_— S''t)

Sk + Sa + K = sammanlagd skatt

öretal ha ej medräknats i de olika skatterna.

Den sammanlagda skatten har beräknats för olika nuvarande inkomster
(olika värden på I) då i inkomsterna ingå olika beskattningsbara merinkomster
(olika värden på M). De uträknade skattebeloppen framgå av bilaga
härtill, där den sammanlagda skatten anges dels i kronor, dels även i procent
av nuvarande inkomsten (I). Procenttalen illustreras även i olika
grafiska tablåer.

Det kan visas att, då kommunalskatt = 11 %, den sammanlagda skatien
uttryckt i procent av nuvarande inkomst ej (vid obegränsat stor merinkomst)
kan överstiga

för aktiebolag 46,6 + 0,60 X 70 x k = 46,6 + 42 k

för fysisk person 73,3 + 0,30 x 70 X k — 73,3 + 21 k

För fysisk person ha de procentuella marginalskattesatserna (sammanlagd
skatt) uträknats för olika till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomster, då k = 20 % alternativt = 50 % och då kommunalskatten är
alternativt 8 %, 11 %, 15 % och 20 %. De för beskattningsbar inkomst överstigande
250 000 kr. uträknade procenttalen ange den maximala sammanlagda
skatten.

Stockholm den 13 december 1951.

A. Andersson.

C. Gösta Dillner

Aktiebolag. Kommunalskatt = 11 %.

Nuvarande inkomst I	Maximal be-skattn.bar merinkomst	Beskattn.bar merinkomst M	Konjunkturskatt = 20 %	Konjunkturskatt = 30 %	Konjunkturskatt = 40 %	Konjunkturskatt = 50 %
Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt
1 OOO-tal kronor	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I
50	25	0	23 300	46-6	23 300	46-6	23 300	46''C	23	300	466
		10	24 500	49-0	25100	50-2	25 700	51-4	26	300	526
		25	26 300	52'' G	27 800	55-6	29 300	58-6	30	800	61-6
100	60	0	46 600	46-6	46 600	46-6	46 600	46C	46	600	46C
		30	50 200	50-2	52 000	52-0	53 800	53-8	55	600	55-C
		60	53 800	53-8	57 400	57-4	61 000	61-0	64	600	64-6
200	130	0	93 200	46-6	93 200	46-6	93 200	46C	93	200	46 c
		65	101000	50-5	104 900	52-4	108 800	54-4	112	700	56''4
		130	108 800	54-4	116 600	58-3	124 400	62-2	132	200	66-1
300	200	0	139 800	46-6	139 800	46-fi	139 800	46-6	139	800	46-C
		100	151800	50-6	157 800	52-6	163 800	54-6	169	800	56C
		200	163 800	54-6	175 800	58-6	187 800	62-6	199	800	66-C
400	270	0	186 400	46-6	186 400	466	186 400	46-C	186	400	46-6
		135	202 600	50-6	210 700	527	218 800	54-7	226	900	56-7
		270	218 800	54-7	235 000	58-8	251 200	628	267	400	66-8
500	340	0	233 000	46-6	233 000	46-6	233 000	40-6	233	000	46-6
		170	253 400	50‘7	263 600	52-7	273 800	54-8	284	000	56''8
		340	273 800	54-8	294 200	58-8	314 600	62''9	335	000	67-0
750	515	0	349 500	46-6	349 500	46-6	349 500	46''6	349	500	46’C
		250	379 500	50-C	394 500	526	409 500	54-6	424	500	56-6
		515	411 300	54''8	442 200	59-0	473 100	63l	504	000	67''2
1000	690	0	466 000	46-6	466 000	466	460 000	46-C	466	000	46-6
		345	507 400	50-7	528 100	52-8	548 800	54-9	569	500	57-0
OO	CO	690	548 800	54-9	590 200	590	631 600	632	673	000	67-3
oo	OO	OO		550		59-2		63-4			676

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Fysisk person. Gift person bosatt i ortsgrnpp III. Kommunalskatt = It %.

Nuvarandei Maximal be- inkomst skattn.bar I 1 merinkomst	Beskattn.bar merinkomst M	Konjunkturskatt = 20 %	Konjunkturskatt = 30 %	Konjunkturskatt = 40 %	Konjunkturskatt = 50 *
Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt	Sammanlagd skatt
1 000-tal kronor	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I	i kr.	i % av I
20	4	0	4 918	24-G	4 918	24/6	4 918	24-G	4 918	24-6
		.)	5189	25-9	5 325	26-6	5 462	27-3	5 598	28-0
		4	5 461	27''3	5 733	28-7	6 024	30-1	6 316	31-6
40	18	0	14 050	35-1	14 050	35-1	14 050	35-1	14 050	35-1
		4	14 489	36''2	14 709	36-8	14 930	37-3	15 150	37-9
		10	15 149	37-9	15 699	39-2	16 308	40-8	16 918	42-3
		16	16 062	40-2	17 160	42-9	18 260	45-6	19 358	48-4
70	30	0	30 253	432	30 253	43-2	30 253	43-2	30 253	43-2
		5	30 752	43''9	31002	44-3	31253	44-6	31503	45-0
		10	31252	44-6	31752	45’4	32 253	461	32 753	46-8
		20	32 252	461	33 252	47-5	34 253	48-9	35 256	50''4
		30	33 252	47-5	34 752	49-6	36 276	51-8	37 806	540
		39	34152	48''8	36 121	51-6	38112	51-4	40100	57-3
100	60	0	48 025	48-0	48025	48-0	48 025	48-0	48 025	480
		5	48 474	48-5	48 699	48-7	48 925	48-9	49149	49-2
		10	48 924	48-9	49 374	49-4	49 825	49-8	50 275	50-3
		20	49 824	49-8	50 724	50-7	51 640	Öl-c	52560	52-6
		40	51 640	51-6	53 480	53-5	55 320	55-3	57160	57-2
		60	53 480	535	56 240	56-2	59 000	59-0	61902	61-9
150	95	0	79 238	52-8	79 238	52-8	79 238	52-8	79 238	52-8
		•r>	79 647	53 t	79 853	53-2	80 058	53-4	80-264	53-5
		10	80057	53-4	80 467	53-6	80878	539	81 288	54-2
		20	80877	53-9	81 697	54-5	82 518	550	83 338	55-6
		40	82 517	55''0	84 157	56-1	85 798	572	87 438	58-3
		60	84 157	56-1	86 617	57-7	89 078	594	91538	61-0
		95	87027	58-0	90 923	60-6	95 100	63-4	99 376	66-2
200	ISO	0	111248	55''6	111 248	55-0	111248	55-G	111248	55-6
		5	111647	558	111847	55-9	112 048	56-0	112 248	56-1
		10	112 047	56-0	112 447	56-2	112 848	56-4	113 248	56-6
		20	112 847	56-4	113 647	56-8	114 448	57-2	115 248	57-6
		40	114 447	57-2	116 047	58-0	117 648	58-8	119 248	59-6
		70	116 847	58-4	119 647	598	122 474	61-2	125 344	62-7
		100	119 247	59 g	123 293	61-6	127 394	63*7	131494	65-8
		130	121 647	60-8	126 983	63-5	132 314	66-2	137 644	68-8
DO	OO	OO		77*5		79-6		81-7		83-8

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 79,

Fysisk person.

Till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst 1 000-tal kronor	Marginalskatt i * av inkomständring
Konjunkturskatt = 20 *	Konjunkturskatt = 50 %
	Kommunalskatt		Kommunalskatt
8 *	11 *	15 *	20 %	8 %	11 *	15 %	20 %
20- 30..................	52-4	542	56-7	59-7	65-2	67-1	69-5	72-6
30— 40..................	57-1	58-8	61-0	63-7	68-6	70-3	72-6	75-2
40— 50..................	60-2	61''8	63-«	66-3	70-9	72-5	74 5	77-0
50— 60..................	610	62-5	64-5	670	71-6	73-0	750	77-5
60— 80..................	64-1	65-5	67-3	69-fi	73-8	75-2	77-0	79-3
80-100..................	64-9	66-2	680	70 3	74-4	75-7	77-5	79-8
100—150..................	68 0	69-2	70-9	72-9	76-6	77-9	796	81-6
150—200..................	68-8	70-0	71-6	73-6	77-2	78-4	80 0	82-0
200—250..................	75-8	768	78-0	79-5	82-3	833	84-5	86-0
250— ..................	76-6	77-6	78-7	80-2	82-9	83-8	85-0	86-5

Talen i tablån visa ändringen i summa kommunalskatt, statlig inkomstskatt och konjunkturskatt
per 100 kr. inkomständring (beskattningsbar merinkomst ändras med 70 kr.), då inkomständringen
faller mellan de angivna gränsvärdena för beskattningsbar inkomst.

527117. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.