Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående prisutjämningsavgift
m. m.; given Stockholms slott den 8 februari
1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Fortsatt bemyndigande att meddela föreskrifter om prisutjämningsavgift
begäres för tiden till och med den 30 juni 1953.

Förslag framlägges rörande dispositionen av vissa medel, som influtit i
form av prisutjämningsavgifter.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 78.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, frågor om fortsatl bemyndigande
att uttaga prisutjämningsavgift samt disposition av medel som
influtit i form av prisutjämningsavgifter in. in.

I. Prisutjämningsavgifter m. m. å vissa skogsprodukter

åren 1945—1951.

Alltsedan år 1945 har riksdagen årligen bemyndigat Kungl. Maj :t att,
när behov därav ur prispolitiska synpunkter anses föreligga, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift för varor, som utföras ur
riket. Nu gällande bemyndigande, som meddelats genom riksdagens skrivelse
den 16 maj 1951, nr 242, gäller till och med den 30 juni 1952.

Med anledning av 1945 års riksdags beslut utfärdade Kungl. Maj:t den
25 maj 1945 (nr 256) förordning angående prisutjämningsavgift. I denna
förordning -— som genom förordningar den 14 juni 1946, nr 282, och den
31 oktober 1947, nr 863, i vissa smärre avseenden ändrats — stadgas, bl. a.,
att Kungl. Maj :t må, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas
föreligga, förordna, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för
vara, som utföres ur riket (1 §), att prisutjämningsavgift utgår enligt
grunder och med belopp, som Kungl. Maj :t bestämmer (2 §), samt att
medel, som inflyta genom uttagande av prisutjämningsavgift, skola fonderas
och användas enligt vad särskilt stadgas (2 §). I övrigt innehåller förordningen
föreskrifter om debitering, uppbörd och redovisning av prisutjämningsavgifter
samt vissa straff- och processrättsliga stadganden. Förordningen,
som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1946, har sedermera
förlängts, senast genom förordningen den 1 juni 1951, nr 333, till och
med den 30 juni 1952.

Prisutjämningsavgift har hittills uttagits endast beträffande vissa skogsindustriprodukter.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

I kungörelse den 25 maj 1945, nr 257, (ändrad 1946: 197) angående prisutjämningsavgift
å vissa trävaror meddelades föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift vid utförsel ur riket av vissa i kungörelsen angivna
sågade trävaror av inhemsk furu och gran. Ifrågavarande kungörelse ersattes
av kungörelsen den 9 maj 1947, nr 184, (ändrad 1947: 705, 1948: 121
samt 1949: 5, 57 och 490) angående prisutjämningsavgift å vissa trävaror.
I 2 § sistnämnda kungörelse enligt dess ursprungliga lydelse stadgades
bl. a. att prisutjämningsavgift ej skulle uttagas beträffande varuparti, för
vilket jämlikt av Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse belopp motsvarande
prisutjämningsavgiften skulle avsättas i annan ordning. Enligt 2 §
i dess lydelse enligt kungörelsen 1948: 121 stadgades undantag beträffande
varuparti, för vilket jämlikt av Kungl. Maj:t godkänd överenskommelse i
stället för prisutjämningsavgift medel skulle avsättas i annan ordning.

År 1947 träffade statens bränslekommission med Kungl. Maj :ts godkännande
avtal med dels Svenska trävaruexportföreningen, dels Svenska cellulosaföreningen,
dels Svenska trämasseföreningen, vari dessa föreningar
åtogo sig att av sina medlemmar uppbära en avgift per viss enhet exporterad
vara för avsättning till särskilda konjunkturutjämningsfonder. Avsikten var
att fondmedlen skulle steriliseras på så sätt, att medlen utlånades till riksgäldskontoret
fram till januari 1951, varefter återbetalning till företagen
skulle ske med 1/3 årligen.

Även år 1948 slöto nyssnämnda parter avtal om avsättningar till konjunkturutjämningsfonder.
Därvid överenskoms emellertid för cellulosa- och
trämasseindustriens del att endast 50 procent av avgiften skulle — vid
samma utbetalningsterminer som förut nämnts — återgå till företagen,
medan återstoden i januari 1951 skulle utbetalas, med 20 procent till särskilda
länsstiftelser med ändamål att främja det enskilda skogsbruket, med
24 procent till sociala stiftelser vid varje enskilt företag till förmån för där
anställda arbetare (företagsstiftelser) samt med 6 procent till en central
social stiftelse till förmån för samtliga inom skogsindustrien sysselsatta
arbetare (centralstiftelsen). I anslutning till dessa överenskommelser utfärdades
kungörelsen den 11 juni 1948, nr 293, angående prisutjämningsavgift
å pappersmassa av trä. Kungörelsen berörde endast sådana företag
inom cellulosa- och trämasseindustrien, som icke anslutit sig till 1948 års
avtal mellan bränslekommissionen, å ena, samt cellulosaföreningen respektive
trämasseföreningen, å andra sidan. Redan hösten 1948 upphävdes kungörelsen
och samtidigt upphörde nämnda avtal att gälla.

Såväl år 1949 som i början av år 1950 träffades mellan bränslekommissionen
och trävaruexportföreningen avtal om fortsatta avsättningar till föreningens
konjunkturutjämningsfond. Dessa båda avtal hade i stort sett
samma innehåll som 1947 års avtal mellan samma parter.

På grund av de mellan bränslekommissionen och branschföreningarna
ingångna avtalen ha sammanlagt 124 miljoner kronor influtit till cellulosaföreningens
och träinasseföreningens konjunkturutjämningsfonder samt Ilo
miljoner kronor till trävaruexportföreningens konjunkturutjämningsfond.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Av förstnämnda belopp ha hittills i runt tal 72 miljoner kronor återburits
till företagen samt 6,7 miljoner kronor överförts till länsstiftelserna, 8,5 miljoner
kronor till företagsstiftelserna och 2,i miljoner kronor till centralstiftelsen.
Av det till trävaruexportföreningens fond influtna beloppet ha hittills
omkring 72 miljoner kronor återbetalts till företagen.

Under sommaren 1950 började priserna å flertalet råvaror världen runt
att kraftigt stiga. Beträffande vårt lands exportvaror kom detta till uttryck
framför allt i fråga om skogsindustriprodukterna. De starkt stigande exportpriserna
på dessa skogsprodukter inverkade ogynnsamt på hemmamarknaden.
Sålunda ledde prisspänningen mellan exportpriserna och de inhemska
priserna till att brist uppstod på hemmamarknaden särskilt i fråga om papp,
papper och pappersmassa. Dessutom befarades att det ökade tillflödet av
penningar till skogsindustrien kunde bidraga till en icke önskvärd inflationistisk
utveckling i vårt land. Det ansågs därför nödvändigt att söka sterilisera
en viss del av de stigande exportinkomsterna. I detta syfte upptogos
under hösten 1950 förhandlingar mellan statsmakterna samt de ledande
branschföreningarna inom skogsindustrien. Förhandlingarna ledde till att
i december 1950 avtal träffades mellan statens handels- och industrikommission
för Kungl. Maj :t och Kronan, å ena, samt respektive cellulosaföreningen,
trämasseföreningen, trävaruexportföreningen och Svenska pappersbruksföreningen,
å andra sidan, angående erläggande av vissa konjunkturutjämningsavgifter
under år 1951.

Beträffande avgifternas storlek gällde enligt avtalet med cellulosaföreningen,
att till avtalet anslutna företag skulle för varje ton på export levererad
kemisk massa betala 100 kronor för viskos och 150 kronor för annan
kemisk massa. Dessa avgifter skulle utgå i första hand under första
kvartalet 1951. De voro beräknade med ledning av genomsnittspriset för leveranser
till England under fjärde kvartalet 1950. I fråga om andra—fjärde
kvartalen 1951 föreskrevs i avtalet, att avgifterna skulle på närmare
angivet sätt anpassas efter växlingarna i genomsnittspriset. Under andra
kvartalet var avgiften för viskos 200 kronor och för annan kemisk massa
likaledes 200 kronor. Under tredje kvartalet voro motsvarande avgifter 450
kronor respektive 470 kronor och under fjärde kvartalet 450 kronor respektive
490 kronor.

Enligt avtalet med trämasseföreningen skulle avgiften för varje ton på
export levererad mekanisk massa beräknas efter liknande grunder som nyss
angivits. Avgiften var under första kvartalet 40 kronor, under andra kvartalet
75 kronor, under tredje kvartalet 120 kronor och under fjärde kvartalet
135 kronor.

Jämväl enligt avtalet med pappersbruksföreningen skulle avgifterna vara
avpassade efter på visst sätt beräknade genomsnittspriser. För första kvartalet
1951 var avgiften fastställd till 50 kronor/ton för tidningspapper, 50
kronor/ton för maskinpapp och 100 kronor/ton för annat papper och papp.
Under andra kvartalet utgick avgiften med 200 kronor respektive 100 kronor
och 210 kronor, under tredje kvartalet med 260 kronor respektive 190

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

5

kronor och 350 kronor samt under fjärde kvartalet med 360 kronor respektive
190 kronor och 350 kronor.

Enligt avtalet med trävaruexportföreningen skulle avgiften under hela år
1951 utgå med 65 kronor per standard av närmare angivna trävaror.

Gemensamt för de fyra avtalen var att exportören skulle inbetala avgiften
senast två månader efter utgången av den kalendermånad, varunder
leverans ägt rum. Avgifterna skulle uppbäras av vederbörande branschförening
och därefter tillföras för ändamålet bildade fonder (1951 års cellulosafond,
1951 års trämassefond, 1951 års trävarufond och 1951 års pappersfond).
Uppburna avgifter skulle av vederbörande förening snarast möjligt
överlämnas till riksgäldskontoret för sterilisering.

Av inbetalda avgifter skulle 70 procent tillfalla företagen. Enligt avtalen
med cellulosaföreningen, trämasseföreningen och trävaruexportföreningen
skulle återstående 30 procent fördelas med en tredjedel på envar av förut
omnämnda slag av stiftelser, nämligen länsstiftelserna, företagsstiftelserna
och centralstiftelsen. Enligt avtalet med pappersbruksföreningen skulle berörda
30 procent fördelas sålunda, att 7 procent skulle tillfalla länsstiftelserna,
20 procent företagsstiftelserna och 3 procent den år 1944 bildade
Stiftelsen Pappersbrukens Forskningsinstitut.

I samtliga avtal stadgades att utbetalning av de hos riksgäldskontoret innestående
medlen, varå ränta ej utginge, skulle ske med Vs årligen med början
under januari 1958. Det skulle dock vara Kungl. Maj:t obetaget att vid vikande
konjunkturer med sysselsättnings- och avsättningssvårigheter inom
förevarande industrier medgiva tidigare utbetalning.

I alla avtalen föreskrevs vidare, att även företag som icke vore medlem
i vederbörande branschförening ägde biträda avtalet; förutsättning för
giltigheten av avtal vore, att företag, som icke anslutit sig till detsamma,
skulle enligt särskild författning erlägga minst lika stor avgift för respektive
varuslag som enligt avtalet eller ock genom överenskommelse med statens
handels -och industrikommission förbinda sig att erlägga viss avgift,
varvid överenskommelsen icke skulle få innehålla för företaget förmånligare
bestämmelser än som fastställts i avtalet.

Slutligen stadgades i avtalen, att vederbörande förening vore berättigad
att uppsäga avtalet med omedelbar verkan, bl. a., därest företagens försäljningar
gjordes beroende av statliga prisbestämmelser eller därest beskattningen
icke bleve ordnad på sådant sätt, att erlagda avgifter finge av företagen
avdragas vid taxering för det år de erlades, att avgifterna icke skulle
beskattas hos vederbörande fondstiftelse eller övriga stiftelser, samt att beskattning
hos företagen av återbetalda medel såsom inkomst av rörelse
skulle ske först vid utbetalning enligt avtalet.

I anslutning till de sålunda ingångna avtalen utfärdades kungörelsen den 3
november 1950, nr 586, om prisutjämningsavgift å vissa trävaror, pappersmassa
av trä samt vissa slag av papp och papper. Genom kungörelsen, som
trädde i kraft den 1 januari 1951, upphävdes kungörelsen den 9 maj 1947,
nr 184, om prisutjämningsavgift å vissa trävaror. Av 2 § i den nya kungörel -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

sen framgår att den icke är tillämplig beträffande varuparti, för vilket avgift
skall erläggas enligt särskilt avtal. De i kungörelsen föreskrivna avgifterna,
som äro angivna å en vid kungörelsen fogad förteckning, voro i stort
sett överensstämmande med dem, som enligt avtalen skulle utgå för första
kvartalet 1951. Sedermera har förteckningen ändrats vid varje kvartalsskifte,
så att prisutjämningsavgifterna under hela år 1951 kommit att överensstämma
med de enligt avtalen utgående konjunkturutjämningsavgifterna (se SFS
1951: 138, 331 och 635). Genom kungörelse den 15 december 1950, nr 652,
ändrades förteckningen sålunda att även pappersved samt pappersavfall och
makulerade tryckalster belädes med prisutjämningsavgift, som bestämdes
till 14 kronor per m3 fast mått respektive 150 kronor per ton. Kungörelsen
tillkom såsom ett led i avgiftsbeläggningen av cellulosaexporten. Det ansågs
ligga i sakens natur, att pappersved och pappersavfall, som båda äro råvaror
för cellulosatillverkning, icke skulle få säljas till sådana priser, att utlandets
massa- och pappersindustrier bleve gynnade i konkurrensen på
världsmarknaden med de svenska skogsindustrierna.

I enlighet med vad som förutsatts i de i december 1950 ingångna avtalen
blevo vidare hösten 1950 då gällande bestämmelser om maximipriser å
papper upphävda.

Slutligen ha genom förordningen den 30 mars 1951 (nr 148) om rätt att
vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m.
bestämmelser utfärdats rörande beskattningen av de medel, som inflyta enligt
de fyra avtalen. Bestämmelserna ha i sak den innebörd, som förutsatts
i avtalen.

Rörande vissa tilläggsavtal, varigenom de med cellulosaföreningen, trämasseföreningen
och pappersbruksföreningen slutna överenskommelserna
modifierats såvitt angår 4. kvartalet 1951, kommer jag att senare lämna
redogörelse.

Det kan beräknas att på grund av de år 1950 ingångna avtalen sammanlagt
omkring 650 miljoner kronor inflyta i avgifter.

II. Fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift.

Under år 1951 ha exportpriserna på skogsprodukter kraftigt stegrats. Prishöjningarna
ha varit vida större än man vid 1950 års förhandlingar ansåg
ligga inom möjligheternas gräns. Hösten 1951 voro priserna i genomsnitt
mer än 100 procent högre än vid samma tidpunkt föregående år. Icke heller
i fråga om den inhemska marknaden har prisutvecklingen blivit den väntade.
Tanken var att priset på hemmamarknaden skulle komma att motsvara
exportpriset, minskat med därå utgående avgift. I stället har hemmamarknadspriset
i fråga om vissa varuslag varit lika högt som och i vissa
fall t. o. m. högre än exportpriset. Detta bör ses i samband med att bristen
på framför allt papper, papp och pappersmassa blivit ännu mera påtaglig än
under år 1950. Vidare har faran för en inflationistisk utveckling ytterligare
ökats.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

På eftersommaren 1951 upptogos därför förhandlingar mellan representanter
för statsmakterna och de ledande branschorganisationerna inom
skogsindustrien i syfte att undersöka möjligheterna för en fortsatt samverkan
i fråga om exportvinsternas sterilisering och användning. Förhandlingarna
ha utmynnat i att nya avtal ingåtts mellan statens handels- och
industrikommission för Kungl. Maj :t och Kronan, å ena, samt respektive
Svenska cellulosaföreningen, Svenska trämasseföreningen och Svenska pappersbruksföreningen,
å andra sidan, angående konjunkturutjämningsavgifter
för år 1952. De med Svenska trävaruexportföreningen förda förhandlingarna
ha icke lett till annat resultat än att mellan kommissionen och föreningen
överenskommits, att det år 1950 ingångna avtalet skulle förlängas
att gälla för januari 1952.

De mellan kommissionen samt cellulosaföreningen respektive trämasseföreningen
träffade avtalen om avgifter för kemisk respektive mekanisk massa
för år 1952, vilka avtal båda äro dagtecknade den 15 november 1951, skilja
sig i åtskilliga hänseenden från motsvarande överenskommelser för år
1951.

Fortfarande gäller att envar av föreningarna förbinder sig att av de medlemmar
i föreningen, vilka biträda respektive avtal, uppbära och — efter
närmare angivna avdrag — till riksgäldskontoret för varje ton under år
1952 på export levererad kemisk respektive mekanisk massa inbetala en
konj unkturut j ämningsavgif t.

Liksom förut stadgas att avgiften skall fastställas kvartalsvis med ledning
av ett framräknat genomsnittspris för gjorda exportleveranser. En nyhet
är emellertid, att till grund för detta pris skola ligga försäljningar icke
endast på England utan även på åtskilliga andra marknader av betydelse,
samt att skilda avgifter skola utgå för oblekt cellulosa, blekt cellulosa och
viskos ävensom för torr mekanisk massa och våt mekanisk massa. Liksom
tidigare anpassas avgiften på närmare angivet sätt efter växlingarna i genomsnittspriset.

Det må nämnas att avgiften för första kvartalet 1952 bestämts till 560
kronor för oblekt cellulosa, 540 kronor för blekt cellulosa, 380 kronor för
viskos, 135 kronor för torr mekanisk massa och 200 kronor för våt mekanisk
massa, allt per ton.

Enligt de nya avtalen åligger det företag att inbetala vederbörlig avgift
senast en månad efter utgången av den kalendermånad, varunder leveransen
skett.

Beträffande fördelningen av influtna avgifter ha helt nya regler avtalats.
Sålunda har den del, som skall återgå till företagen, minskats från 70 till
66 procent. En viktig nyhet är, att staten omedelbart äger uppbära 26 procent
av avgifterna såsom förskottsskatt. Den slutliga återbäringen till företagen
kommer alltså att uppgå till 40 procent av inbetalda avgifter. Vid
denna återbetalning skall statlig beskattning icke ske. Däremot skall vid
återbetalningen såväl det återburna beloppet som det såsom förskottsskatt
gäldade beloppet upptagas till kommunal beskattning.

I detta sammanhang må även nämnas att i anslutning till de under hösten

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

1951 förda förhandlingarna avseende 1952 års avgifter träffats särskilda
tilläggsavtal till de mellan handels- och industrikoinmissionen och vissa
branschorganisationer i december 1950 ingångna överenskommelserna rörande
konjunkturutjämningsavgifter. Enligt tilläggsavtalet med cellulosaföreningen
skola de avgifter för exportleveranser under fjärde kvartalet
1951, som enligt 1950 års överenskommelse skola inbetalas till 1951 års cellulosafond,
i stället betalas till en särskild fond, benämnd cellulosafonden
för fjärde kvartalet 1951. Av de sålunda inbetalda avgifterna skola 28 procent
tillfalla staten såsom skatt att omedelbart inlevereras till statsverket.
Skattebeloppet skall tagas av de 70 procent, som enligt överenskommelsen
den 8 december 1950 skulle tillfalla företagen. Av de å fjärde kvartalet 1951
belöpande avgifterna skola sålunda endast 42 procent sedermera återbetalas
till företagen. De med trämasseföreningen och pappersbruksföreningen ingångna
tilläggsavtalen innehålla liknande bestämmelser. För fjärde kvartalet
1951 skall sålunda inbetalning ske till särskilda fonder, benämnda trämassefonden
för fjärde kvartalet 1951 respektive pappersfonden för fjärde
kvartalet 1951. Avtalet med Svenska trävaruexportföreningen för år 1951
har icke berörts av någon tilläggsöverenskommelse.

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag, då han anmält proposition
med förslag till förordning om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952 m. in., upptagit frågan om behandling i skattehänseende
av de inbetalda avgifterna.

Vad angår fördelningen av 1952 års avgifter gäller vidare att bidragen till
länsstiftelserna skola upphöra och att företagsstiftelsernas andel begränsats
till 4 procent. En av föreningarna grundad stiftelse för teknisk och
skoglig forskning samt utbildning skall erhålla 3 procent. Återstående 27
procent skola bilda två fonder inom riksgäldskontoret. Den ena fonden erhåller
12 procent att användas för åtgärder till fromma för skogsvården
(skogsvårdsfonden) och den andra fonden 15 procent att användas för arbetsanskaffning
inom skogsindustrierna vid lågkonjunktur eller liknande
ändamål (lågkonjunkturfonden).

De andelar, som tillfalla företagsstiftelserna och forskningsstiftelsen samt
företagen, skola i princip utbetalas med 1/5 varje år med början i januari
1959. Fortfarande skall ingen ränta utgå å de sålunda steriliserade medlen.

Beträffande skogsvårdsfonden och lågkonjunktur fonden gäller att de
skola användas, när detta finnes vara ur konjunktursynpunkt lämpligt.
Kungl. Maj :t skall bestämma tidpunkten för användningen och den omfattning,
i vilken medlen vid olika tidpunkter få tagas i anspråk. Utbetalningar
ur skogsvårdsfonden skola dock börja senast år 1962. För vardera
fonden skall finnas en styrelse, utsedd av parterna, med uppgift att, sedan
Kungl. Maj :t beslutat om utbetalning ur fonden, inkomma med förslag om
medlens användning. Kungl. Maj :t må icke gå utanför av styrelsen framlagt
förslag. Icke heller i fråga om dessa fonder skall ränta utgå. Dock skall
särskild överenskommelse sedermera kunna träffas om ränta från och med
år 1967. Skulle fonderna icke vara tömda den 1 januari 1972, äga företagen
återfå kvarstående medel.

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 78.

I fråga om skogsvårdsfonden och lågkonjunkturfonden förutsattes vidare,
att staten skall äga rätt att av belopp, som inflyta till de båda fonderna,
uttaga högst hälften i form av räntefria lån att användas till räntelösa
tilläggslån för bostadsbyggen eller liknande ändamål.

Såsom förutsättning för avtalens giltighet gäller, att de till avtalet anslutna
företagens försäljningar av kemisk respektive mekanisk massa icke göras
beroende av statliga prisbestämmelser, att inbetalda avgifter skola vara avdragsgilla
vid taxeringen för det år de erläggas, samt att stiftelser och fonder
skola vara befriade från skyldighet att erlägga skatt för inkomst och förmögenhet.

Slutligen återfinnes i båda avtalen bestämmelse om att företag, som icke
anslutit sig till vederbörande avtal, ej må i fråga om exportleveranser av
kemisk respektive mekanisk massa behandlas förmånligare än företag, som
biträtt avtalet.

I anslutning till de ingångna avtalen ha föreningarna förbundit sig att
under år 1952 på hemmamarknaden försälja lika stor mängd massa som
under år 1951 men till ett pris, som skall motsvara gällande genomsnittspris
på export, minskat med utgående konjunkturutjämningsavgift. Dock skola
föreningarna vara berättigade att härtill lägga ett mindre, på visst sätt beräknat
pristillägg.

I detta sammanhang bör nämnas att förhandlingar ägt rum om slutande
av separata avtal med ett antal massaexportörer, som icke äro anslutna till
överenskommelserna med cellulosa- och trämasseföreningarna. Dessa förhandlingar
ha lett till att överenskommelser träffats med två företag, nämligen
Bowaters Svenska trämassefabriker aktiebolag samt Aktiebolaget
Högfors träsliperi. Innehållet i överenskommelserna ansluter sig i allt väsentligt
till det mellan handels- och industrikommissionen och trämasseföreningen
träffade avtalet. Det är ännu för tidigt att uttala sig om huruvida
ytterligare separata avtal kunna komma till stånd.

Det mellan kommissionen och pappersbruksföreningen ingångna avtalet
om avgifter å papper och papp för år 1952, vilket avtal är dagtecknat den
1 februari 1952, är i huvudsak uppbyggt efter samma grunder som avtalen
med cellulosa- och trämasseföreningarna. Avgiftsberäkningen är emellertid
mera invecklad, beroende dels därpå att priserna för olika slag av papper
och papp äro synnerligen växlande, dels på att framställningskostnaderna
icke äro desamma för företag, som själva tillverka den för produktionen erforderliga
pappersmassan, och för företag, som för sin pappers- och papptillverkning
äro hänvisade till alt inköpa massa från annat håll. Beträffande
tidningspapper tillkommer, att priserna äro högst olika på skilda marknader.
Med undantag för sistnämnda slag av papper är den s. k. scannoteringen
på England avgörande för avgiftens storlek. Tidningspapperet är uppdelat i
fyra marknadsgrupper, varvid avgiften beräknas för varje marknad för sig
med ledning av ett framräknat genomsnittspris.

Avgiften för första kvartalet 1952 är för tidningspapper fastställd till
3G0 kronor per ton. För övrigt papper samt kraftliner, papp och kartong

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

anpassas avgiften efter nämnda scannoteringar. Avgiften för 1. kvartalet
skäll dock lägst vara för övrigt papper 250 kronor, för kraftliner 200 kronor
samt för papp och kartong 100—200 kronor per ton, beroende på cellulosahalten,
för företag, som äro självförsörjande i fråga om massa.

Beträffande avgifternas fördelning skiljer sig överenskommelsen med
pappersbruksföreningen i flera avseenden från avtalen med cellulosa- och
trämasseföreningarna. Sålunda skola de olika företagsstiftelserna erhålla 6
i stället för 4 procent av de utav vederbörande företag inbetalda avgifterna,
och den inom riksgäldskontoret bildade skogsvårdsfonden skall tillföras 10
i stället för 12 procent. Vidare skola visserligen 15 procent av avgifterna avsättas
till en inom riksgäldskontoret bildad lågkonjunkturfond, men denna
fond skall vara skild från den i avtalen med cellulosa- och trämasseföreningarna
omnämnda lågkonjunkturfonden, så att dess medel få tagas i
anspråk endast för arbetsanskaffning eller liknande ändamål inom pappoch
pappersindustrien. Slutligen skola de 3 procent av avgifterna, som äro
avsedda för forskningsändamål, tillfalla Stiftelsen Pappersbrukens Forskningsinstitut.

Även pappersbruksföreningen har i anslutning till sitt avtal utfäst sig att
tillse, att priserna på hemmamarknaden hålla sig på en betydligt lägre nivå
än exportpriserna.

I anslutning till de sålunda ingångna avtalen utfärdades kungörelse den
21 december 1951, nr 800, angående ändring i den vid kungörelsen den 3
november 1950 (nr 586) om prisutjämningsavgift å vissa trävaror, pappersmassa
av trä samt vissa slag av papp och papper fogade förteckningen. Genom
kungörelsen ha fastställts de prisutjämningsavgifter, som skola gälla
från och med den 1 januari 1952. Sålunda är prisutjämningsavgiften för
mekanisk massa 230 kronor, för viskos 480 kronor, för annan cellulosa
650 kronor samt för tidningspapper 400 kronor och för övrigt papper och
papp 300 kronor, allt per ton. Beträffande massa och tidningspapper innebär
detta, att avgiften höjts, och i fråga om papp och övrigt papper att
avgiften sänkts i förhållande till fjärde kvartalet 1951. Prisutjämningsavgifterna
i fråga om massa, papp och papper äro för närvarande något högre
än konjunkturutjämningsavgifterna under första kvartalet 1952.

Vidare har genom nämnda kungörelse införts prisutjämningsavgift å vissa
slag av trävaror, huvudsakligen rundvirke (bl. a. gruvstolpar, sågtimmer,
telefon- och telegrafstolpar) ävensom bjälkar, sparrar och syllar, vilka tidigare
icke varit belagda med avgift. Prisutjämningsavgifterna för trävaror
utgå efter den 1 januari 1952 med oförändrade belopp i förhållande till
år 1951, nämligen för huvuddelen av varuområdet med 14 kronor per m3
fast mått.

Vad angår redovisningen av de år 1952 inflytande prisutjämningsavgifterna
bör nämnas att utöver de för 1951 tillämpade fem varugrupperna ytterligare
en grupp tillkommit, avseende telegraf- och telefonstolpar. Härjämte
har gruppen pappersved utökats till att avse övriga rundvirkeskvaliteter.
Även gruppen övriga trävaror har fått något vidgad omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

11

Departementschefen. Sedan den 1 juli 1945 har Kungl. Maj:t haft riksdagens
bemyndigande att för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga
prisutjämningsavgift vid export av varor. Prisutjämningsavgiftens syfte
har angivits vara att förhindra att höga utlandspriser på vissa varor skola
utöva ett stegrande inflytande på de inhemska varupriserna. Det har vidare
förutsatts, att man, när fråga om uttagande av prisutjämningsavgift uppkommer,
bör söka nå överenskommelse därom med vederbörande exportörer.
Härutöver har uttalats att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift,
i varje särskilt fall jämväl andra synpunkter än de rent
prispolitiska, bl. a. handelspolitiska synpunkter, böra vinna beaktande. Bemyndigande
att uttaga prisutjämningsavgift gäller för närvarande endast
till innevarande budgetårs utgång.

Hittills har prisutjämningsavgift uttagits endast på skogsindustriprodukter.
Under den tid bemyndigandet gällt har det i regel visat sig möjligt
att efter förhandlingar med berörda organisationer eller företag träffa avtal
om utgående avgifter. I huvudsak som komplettering härtill ha avgifter uttagits
genom formellt åläggande för de till avtalen icke anslutna exportörerna
att erlägga prisutjämningsavgift.

Den under år 1950 inträdda stegringen av exportpriserna för skogsindustriprodukter
har år 1951 följts av en markant ytterligare prisökning. I
överensstämmelse med de i slutet av 1950 ingångna avtalen med branschorganisationerna
ha sålunda under år 1951 konjunkturutjämningsavgifterna
å massa och papper successivt höjts. Efter förhandlingar ha nya överenskommelser
träffats med cellulosa-, trämasse- och pappersbruksföreningarna
rörande konjunkturutjämningsavgifter för år 1952. Uppgörelserna innebära
bl. a., såsom framgår av de tidigare lämnade redogörelserna, att företagens
slutliga andel i avgifterna reducerats i förhållande till de för 1951
gällande överenskommelserna. Betydelsefullt är även att den statliga beskattningen
av företagens andel sker omedelbart. Härom har f. ö. särskild
överenskommelse träffats med avseende å 4. kvartalet 1951. Vidare ha
bestämmelserna om fondering av avgifterna för särskilda ändamål utformats
så att samhälleliga intressen i ökad omfattning blivit tillgodosedda.
Vad angår avgifternas storlek har man i överenskommelserna eftersträvat
en smidigare anpassning till den faktiska prisutvecklingen; i nuvarande
prisläge ligga avgifterna för massan något högre än under sista kvartalet
1951, medan avgifterna på papper hållits oförändrade eller något sänkts.
Parallellt härmed har förordnats om uttagande av prisutjämningsavgift å
motsvarande varuslag från företag som ej anslutit sig till avtalen. Vidare
skall prisutjämningsavgift uttagas å pappersavfall samt å rundvirke och
trävaror, varvid jämväl viss utvidgning av varuområdet ägt rum. Trävaruexportföreningen
har —• bortsett från att avtalet för år 1951 förlängts att
gälla även för januari 1952 — avböjt att träffa avtal om konjunkturutjämningsavgifter
för år 1952. I avvaktan på att marknadsläget för trävaror
bättre skall kunna överblickas, har det ansetts motiverat att tills vidare bibehålla
samma prisutjämningsavgifter som under år 1951.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Gemensamt för systemen med konjunkturutjämningsavgifter och prisutjämningsavgifter
är, att de inflytande medlen — frånsett skatt — inbetalas
till riksgäldskontoret, som icke äger disponera ifrågavarande medel i sin
normala verksamhet. Medlen komma härigenom att steriliseras. Uttagandet
av här ifrågavarande avgifter utgör sålunda, såsom närmare utvecklats i
propositionen nr 220/1951, ett led i den allmänna ekonomiska politiken och
får ses som ett uttryck för strävandena att begränsa de inflationistiska
verkningarna av den högt uppdrivna vinstkonjunkturen inom skogsindustrien.
Detta innebär samtidigt att motiveringen för avgifterna på vissa exportvaror
vidgats därhän att allmänna konjunkturaspekter fått göra sig
gällande vid sidan av de rent prispolitiska synpunkterna.

Under föregående år kunde de inhemska priserna på papper och pappersmassa
ej hållas i sådan relation till exportpriserna som i och för sig varit
önskvärt. Hemmamarknadspriserna tenderade nämligen att uppnå eller i
vissa fall till och med att överstiga exportprisnivån. I de med branschorganisationerna
för år 1952 träffade överenskommelserna ingår som ett betydelsefullt
led att organisationerna förbundit sig att vid försäljning på hemmamarknaden
tillämpa priser som enligt vissa grunder understiga exportpriserna;
samtidigt har hemmamarknaden tillförsäkrats oförändrade leveranskvantiteter.
Härigenom hoppas man tillgodose det syfte med avgifterna,
som går ut på att exportpriserna böra förhindras att med full styrka slå
igenom på den inhemska prisnivån.

Här må vidare framhållas, att den senaste utvecklingen kan aktualisera
frågan om en mera vidsträckt tillämpning av prisutjämningsavgifter på
exporten än som hittills varit fallet. Det har som bekant inträffat en avsevärd
stegring av exportpriserna även utanför skogsindustriens område, men
denna stegring är mycket oenhetlig såväl i fråga om olika produkter som
med avseende å skilda marknader. I sistnämnda hänseende är att märka,
att det svenska betalningsöverskott i förhållande till utlandet, som uppstått
under 1951, väsentligen hänför sig till länder, ingående i den europeiska betalningsunionen,
samt vissa sydamerikanska länder. Den inriktning av vår
export mot hithörande länder, som i förening med prisstegringen på skogsprodukter
och andra produkter orsakat det stigande betalningsöverskottet,
är ägnad att inge betänkligheter. Det är önskvärt att väsentligt kunna öka
exporten till och därigenom möjliggöra stegrad import från vissa andra länder,
där man f. n. av valutaskäl måste starkt begränsa sina inköp. Även om
den enskilde exportörens vinst blir större vid försäljning till länder, anslutna
till den europeiska betalningsunionen, och andra länder, beträffande
vilka valutaöverskott nu föreligger, är den starka exportinriktningen på
dessa marknader uppenbarligen ur landets synpunkt förenad med nackdelar.
Det är därför angeläget att främja en ändrad inriktning av exporten.
Skulle prisstegringen på skogsprodukter numera ha nått kulmen och till
äventyrs efterföljas av en tillbakagång av priserna — härpå tyda åtskilliga
tecken — kunna dessa omständigheter tänkas bidraga till en önskvärd ändring
i exportens inriktning. Överläggningar med industrien ha i olika for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

13

mer ägt rum för att undersöka de praktiska möjligheterna för en dylik ändring
i exportens inriktning. Härutöver kunna emellertid åtgärder från det
allmännas sida bli erforderliga, och i det hänseendet är det icke uteslutet
att prisutjämningsavgifter kunna ifrågakomma. Det ligger i sakens natur
att tillämpning av prisutjämningsavgifter för detta ändamål bör ske med
stor försiktighet och tillgripas först efter ett allsidigt bedömande av avgifternas
verkan. Jag förutsätter även att förhandlingar med vederbörande
exportindustrier skola föregå eventuella åtgärder av nu antydd art.

Giltighetstiden för de träffade överenskommelserna med svenska cellulosa-,
trämasse- och pappersbruksföreningarna omfattar hela år 1952. Frågan
om en förlängning av berörda avtal kan vid innevarande års utgång
bli aktuell. Förutsättning för överenskommelse härom kan sägas vara, att
fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift erhålles. Även av
andra skäl kunna, i enlighet med vad i det föregående angivits, prisutjämningsavgifter
befinnas påkallade.

Av det anförda framgår, att behov föreligger av fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgift. Bemyndigandet torde därför
böra förlängas, förslagsvis med ett år till och med den 30 juni 1953,
och torde liksom hittills böra göras generellt.

III. Användningen av influtna prisutjämningsavgifter m. m.

Influtna prisutjämningsavgifter tillföras enligt gällande bestämmelser en
inom statskontoret upprättad diversemedelsfond. Beträffande vissa slag av
prisutjämningsavgifter gäller att de skola bokföras särskilt inom fonden.
Med hänsyn härtill kunna avgifterna uppdelas i fyra olika kategorier. I det
följande lämnas för varje kategori en kortfattad redogörelse för vad som
gäller om dispositionen av avgifterna samt för vissa till Kungl. Maj :t inkomna
förslag angående användning av avgifterna. Vad angår tiden intill
den 9 mars 1951 torde för närmare kännedom om vidtagna dispositioner i
övrigt få hänvisas till propositionerna nr 255/1945, 237/1946, 285/1947, 269/
1948, 178/1949, 124/1950 och 167/1951.

1. Prisutjämningsavgifter influtna budgetåren 1945/49.

Till diversemedelsfonden inflöto under budgetåret 1945/46 18 355 000
kronor samt under budgetåret 1946/47 27 010 210 kronor. Av de under 1947/
48 och 1948/49 inflytande medlen skulle vissa medel, som komma att beröras
i följande avsnitt, bokföras särskilt. Frånsett dylika medel bokfördes
å fonden budgetåret 1947/48 ett belopp av 3 386 878 kronor samt under
budgetåret 1948/49 ett belopp av 1 185 914 kronor. För senare uttagna avgifter
gälla särskilda bestämmelser. Tillhopa har sålunda — frånsett särskilt
bokförda medel — under budgetåren 1945/49 influtit ett belopp av 49 938 002
kronor.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Praktiskt taget hela detta belopp är numera taget i anspråk. Behållningen
av här avsedda avgifter i diversemedelsfonden utgjorde sålunda enligt uppgift
från statskontoret den 31 december 1951 endast 620 873 kronor. Hänsyn
måste emellertid tas till belopp, som av Kungl. Maj :t tidigare anvisats
ur fonden men icke utanordnats. Ifrågavarande belopp utgör — om man
frånser tillämnade dispositioner, som ej komma att fullföljas — 163 841
kronor. Den disponibla behållningen uppgår sålunda till (620 873 —
163 841 =) 457 032 kronor.

1 detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas att Kungl. Maj:t i
anledning av förslag i proposition nr 285/1947 erhållit bemyndigande att,
för den händelse ett av norrlandskommittén framfört förslag om att inrätta
en sågverksskola vid Strömsnäs sågverk i Västernorrlands län anses böra
genomföras, täcka härför erforderliga engångskostnader av ca 425 000 kronor
med medel ur diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter. Kungl.
Maj :t har ännu icke tagit ställning till frågan om bidrag skall utgå. Skulle
så bliva fallet, minskas den disponibla behållningen till drygt 30 000 kronor.

Rörande dispositioner av hithörande medel, som företagits under tiden
sedan förra årets proposition framlades och alltså bidragit till den förut berörda
nedgången i behållningen, torde här böra nämnas följande.

I enlighet med vad som föreslagits i propositionen nr 167/1951 och av
riksdagen godkänts, har Kungl. Maj:t genom beslut den 1 juni 1951 anvisat
eller avsatt sammanlagt 1 160 000 kronor, varav 500 000 kronor till skogsstyrelsen
för att anlägga skogsfröplantager, 100 000 kronor till föreningen
skogs- och lantbruksfilm för framställning av skogsfilmer, 500 000 kronor
till Svenska träforskningsinstitutet för viss forskningsverksamhet, 50 000
kronor till styrelsen för Jordbrukare-ungdomens förbund för att främja
klubbarbete inom skogsbruket under år 1952 samt 10 000 kronor till statens
skogsforskningsinstitut för att slutföra en undersökning rörande framställningskostnaderna
för olika småvirkessortiment.

Sedan riksdagen (r. skr. nr 242) lämnat utan erinran i propositionen
nr 167/1951 framfört förslag att det i fonden kvarstående odisponerade beloppet
borde få av Kungl. Maj :t disponeras för vissa skogliga eller sociala
ändamål av mindre kostnadskrävande natur, har Kungl. Maj :t den 5 oktober
1951 i anledning av framställning från Godtemplarordens studieförbund anvisat
12 000 kronor ur fonden såsom bidrag till förbundets studiecirkel- och
biblioteksverksamhet bland Jämtlands och Värmlands läns skogsarbetare
under arbetsåret 1951/52. Därjämte har Kungl. Maj :t den 23 november 1951
efter framställning från styrelsen för Luleå stadsbibliotek, centralbibliotek
för Norrbottens län, föreskrivit att 10 000 kronor ur fonden skola utgå såsom
bidrag till bokinköp för biblioteksverksamheten bland skogsarbetare i Norrbottens
län.

Slutligen må nämnas att det föreligger en framställning från professorn
vid skogshögskolan S. Petrini om bidrag med 40 000 kronor till specialutbildning
i skoglig fotogrammetri. Beredningen av detta ärende är ännu icke
avslutad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

15

2. De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 1948.

Prisutjämningsavgifter, inbetalda för vissa i kungörelsen 1947:184 avsedda
trävaror, ha, som förut antytts, enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 maj
1947 bokförts särskilt inom diversemedelsfonden. Beträffande dispositionen
av dessa prisutjämningsavgifter har Kungl. Maj:t i beslut den 6 februari
och den 19 mars 1948 förordnat, att de skola överföras till en särskild
av statskontoret förvaltad fond, benämnd De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond
av år 1948. Rörande fondens förvaltning in. m. ha
följande föreskrifter meddelats. Delägare i fonden äro tillverkarna av de trävaror,
för vilka de till fonden överförda prisutjämningsavgifterna erlagls.
För avgörande av frågor om utbetalning av medel ur fonden är tillsatt en
särskild nämnd. Medel ur fonden kunna utgå för forsknings- och andra ändamål,
som äro av samfällt intresse för trävaruindustrien. Återstående medel
ur fonden skola utbetalas till delägarna. Till frågan om de grunder, efter
vilka fondens medel skola fördelas mellan delägarna, skall Kungl. Maj :t,
efter förslag av nämnden, taga ställning.

Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 4 mars 1949 skulle tills vidare samtliga
prisutjämningsavgifter, som jämlikt kungörelsen 1947: 184 erlades för
trävaror, tillföras nämnda fond. Inbetalningar till fonden ha skett intill utgången
av år 1950.

Sedan nämnden inkommit med förslag till grunder för fördelning av
fondmedlen mellan delägarna, har Kungl. Maj :t den 3 november 1950 och
den 23 november 1951 förordnat, att 80 procent av influtna avgifter skola
återbäras till delägarna. Återbetalningar till delägarna ha i anslutning härtill
ägt rum under januari 1951 och januari 1952; det är meningen att återstoden
skall återbetalas under januari 1953.

Den 31 december 1951 hade konjunkturutjämningsfonden tillförts sammanlagt
39 880 406 kronor, exklusive ränta. De belopp som i enlighet med
förenämnda beslut successivt återbetalas uppgå till sammanlagt 31 904 325
kronor. Återstående 20 procent av avgifterna belöpa sig till 7 976 081 kronor.
Upplupen ränta å fondkapitalet utgör enligt uppgift från statskontoret per
den 25 januari 1951 1 793 962 kronor. Ränteinkomsterna under återstoden
av innevarande år torde komma att uppgå till minst 550 000 kronor. Till förvaltningskostnader
för fonden hade den 31 december 1951 åtgått 165 782
kronor. Nämnden har vidare beviljat ett bidrag av 11 500 kronor till Sveriges
sågverksägares riksförbund.

Kungl. Maj:t uppdrog den 3 november 1950 åt nämnden för De mindre
sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 194-8 att, sedan nämnden berett
intresserade parter tillfälle att framlägga sina synpunkter, till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag rörande användningen av de medel, som efter
återbetalningen komma alt kvarstå i fonden. I skrivelse den 17 maj 1951
har nämnden inkommit med förslag i ämnet.

Vad först angår dispositionen av återstående 20 procent av avgifterna
föreslår nämnden att till delägare i fonden, soin till denna inbetalt pris -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

utjämningsavgifter med sammanlagt cirka 25 000 kronor eller därutöver,
skola, i den mån han så önskar, utbetalas resterande 20 procent (exklusive
ränta) av de avgifter han erlagt; medlen skola tjäna syftet att bilda företagsstiftelse.
Enligt ett av nämnden utarbetat formulär till stiftelseurkund
och stadgar för dylik företagsstiftelse skola stiftelses medel disponeras för
sociala ändamål till fromma för de anställda, exempelvis för att bereda yrkesutbildning
eller för uppförande, reparation eller utrustning av bostäder
eller av lokaler för omklädnadsrum, matsalar och samlingsrum för föreningsverksamhet
vid företaget. Såsom exempel på andra lämpliga ändamål
nämnas även åtgärder för att i övrigt förbättra levnads- och bostadsförhållandena
för de anställda ävensom för att inrätta pensionsstiftelse eller understödsförening
eller för att överföra medel till redan befintlig sådan stiftelse
eller förening. Beträffande företag, där företagsstiftelse icke kommer
till stånd, föreslås att resterande andel om 20 procent tills vidare skall innestå
hos nämnden för att av nämnden efter prövning i varje särskilt fall mot
redovisningsskyldighet utbetalas till företagen för ändamål, som företagsstiftelserna
äro avsedda att tillgodose.

Nämnden har vidare i skrivelsen anmält, att ett flertal framställningar
om bidrag av fondmedel för forskningsändamål och andra ändamål, som äro
av samfällt intresse för trävaruindustrien, ingivits till nämnden. Sålunda
har Sveriges sågverksägares riksförbund hemställt, att 3 500 000 kronor anvisas
för effektiviseringsåtgärder inom den mindre sågverksindustrien
(kursverksamhet, rationaliseringsåtgärder, försöks- och forskningsverksamhet).
Statens hantverksinstitut har föreslagit att 80 procent av vad som återstode
i konjunkturutjämningsfonden, sedan vederbörliga återbetalningar till
delägarna ägt rum, måtte avsättas till en särskild fond för den mindre sågverksindustriens
effektivisering. Svenska inlandssågverkens förening, som är
representerad i nämnden, har bl. a. föreslagit, att i runt tal 1 miljon kronor
avsättes till en särskild fond för forsknings- och kursverksamhet samt fackutbildning
för anställda inom sågverksindustrien. Svenska träindustriarbetarförbundet
samt Skogs- och flottningsarbetarförbundet ha begärt bidrag
med ett belopp upp till 2 500 000 kronor att användas för följande ändamål,
nämligen en resestipendiefond för anställda inom sågverksindustrien, semester-
och studiehem för sågverksarbetare, anslag till studieverksamhet och bidrag
till lokaler ävensom bidrag till socialt betonad verksamhet överhuvudtaget,
allt företrädesvis inom den utpräglade skogsbygden. 1950 års sågverksskoleutredning
har hemställt om ett bidrag med mellan 500 000 kronor och
1 000 000 kronor för inrättande av en sågverksskola. Statens skogsforskningsinstitut
har anhållit om 310 000 kronor för undersökningar rörande
bl. a. skogsmarkens näringsförhållanden, produktions-, föryngrings- och
kvalitetsundersökningar samt skogsgenetiska och skogsentomologiska undersökningar.
Slutligen har Samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och
genetik äskat 150 000 kronor för anläggning av plantager, avsedda för produktion
av skogsfrön.

Nämnden uttalar, att den efter granskning av ifrågavarande ansökningar

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

vill föreslå bidrag med 150 000 kronor till Samarbetsnämnden för skoglig
växtförädling och genetik, 300 000 kronor till forskningsverksamhet vid
Svenska träforskningsinstitutet och 500 000 kronor till fonden för skoglig
forskning. Sistnämnda bidrag träder enligt nämnden i stället för det" av
statens skogsforskningsinstitut begärda bidraget, vilket uppgives ha förlorat
aktualitet med hänsyn till att vissa från andra källor begärda komplettelande
bidrag uteblivit. Nämnden är sålunda beredd att av tillgängliga medel
lämna bidrag till olika forskningsändamål, som kunna gagna sågverksindustrien,
med tillhopa 950 000 kronor.

Nämnden föreslår slutligen, att de medel, som ej bli ianspråktagna genom
sålunda framlagda förslag, tills vidare reserveras för att i första hand disponeras
för utbetalning i anledning av sådana ansökningar om delägarskap,
som anses böra godkännas men som icke kunna inrymmas i det av tullmyndigheterna
till statskontoret inlevererade prisutjämningsavgiftsbeloppet.
De medel i fonden, som vid utgången av januari 1953 återstå odisponerade,
föreslås skola återbetalas till delägarna i proportion till delägarskapet för
att användas till samma ändamål som avses med företagsstiftelserna.

I detta sammanhang torde vidare böra anmälas en av Södra Sveriges
skogsindustriutredning i skrivelse den 20 december 1951 gjord framställning
om bidrag från De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond avår
1948. Utredningen framlägger förslag om bedrivande av rationaliseringsoch
rådgivningsverksamhet beträffande sågverksindustrien. Verksamheten
bör enligt utredningen omhänderhavas av en förening. Föreningens verksamhet
anses böra planläggas för en tioårsperiod. Kostnaderna under hela
perioden beräknas till 3 800 000 kronor. Till stöd för förslaget har utredningen
anfört i huvudsak följande.

Enligt en år 1948 utförd sågverksundersökning framgår bl. a. att det är
småföretag som dominera sågverksindustrien i de tolv sydligaste länen såväl
till antal som beträffande produktion. I fråga om försågningsmetoder
konstateras att av allt cirkelsågat virke i landet kommer närmare två tredjedelar
från Götalandslänen. Inemot hälften av hela landets cirkelsågade virke
härrör från Östergötland och Småland. Endast något mer än en fjärdedel
av det virke som försågas i sistnämnda båda landskap är ramsågat. Utredningen
framhåller, att om man endast tar hänsyn till försågning av exportkvalitet,
måste man räkna med en större virkesåtgång per standard färdig
vara vid cirkelsågning än vid ramsågning. Härtill kommer att cirkelsågvaror
normalt betinga ett lägre pris. Speciellt vid äldre cirkelsågningsanläggningar
bliva dimensionerna icke heller så noggranna som beträffande ramsågade
varor. Resultatet vid cirkelsågning är vidare i väsentlig grad mer beroende
på sågarens handlag än vid ramsågning. Ur virkesekonomisk synpunkt är
det därför i synnerhet vid de mindre verken viktigt med en god utbildning
av sågvei kspersonalen. Tillverkningskostnaderna vid olika sågverkstyper
variera starkt. Kostnaderna vid större ramsågverk uppgå relativt sett endast
till något mer än hälften av kostnaderna vid enkla cirkelsågverk. Sågverkens
effektivitet äro sålunda av skilda anledningar synnerligen skiftande.
Enligt utredningen bör det ur landets synpunkt vara av vitalt intresse att
vidtaga åtgärder för åstadkommande av en förbättring. En rationalisering av
sågverksindustrien särskilt i södra Sverige med dess mångfald av små 2

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 78.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

sågverk är ur allmänna synpunkter mycket angelägen icke minst därför
att därigenom skulle möjliggöras ett bättre tillvaratagande av råvaran. Ett
stort antal småsågar tillvarataga icke förefintliga rationaliseringsmöjligheter.
Orsakerna härtill äro bl. a. att många sågverksägare sakna ekonomiska medel
för erforderliga investeringar, att man på många håll icke insett fördelarna
av en rationalisering samt att expertis icke finnes i tillräcklig utsträckning
eller att dess anlitande ställer sig alltför dyrbart. Statsmakternas
åtgärder synas därför bl. a. böra inriktas på att genom upplysning och propaganda
väcka sågverksägarnas intresse för rationaliseringsåtgärder samt
att för överkomliga kostnader ställa expertis till sågverksindustriens förfogande.
Enär produktionsformerna äro underkastade en ständig förändring
måste statsmakternas åtgärder på detta område vara ägnade att främja en
fortlöpande rationalisering och verksamheten synes därför böra inriktas på
relativt lång sikt, förslagsvis en tioårsperiod. Det särskilda organ som bör
handha rationaliseringsverksamheten bör icke begränsa sin verksamhet enbart
till södra Sverige utan utsträcka den att gälla hela landet. Icke heller
bör verksamheten begränsas enbart till de mindre sågverken eller vissa produktionsmetoder.
Den största uppmärksamheten bör dock ägnas de mindre
sågverkens rationaliseringsproblem icke endast därför att man här har de
mest aktuella ralionaliseringsbehoven utan även därför att ägarna av dessa
ha de minsta möjligheterna att på egen hand lösa hithörande problem. Utredningen
har efter övervägande av olika alternativ funnit att det föreslagna
rationaliseringsorganet lämpligast bör få formen av en förening. För
att komma i åtnjutande av föreningens tjänster bör erfordras medlemskap i
densamma. Föreningens angelägenheter skola skötas av en styrelse som
utses av en föreningsstämma. Ordföranden jämte en eller flera ledamöter
tillsättas av Kungl. Maj :t. Svenska träforskningsinstitutet bör representeras
i styrelsen. Föreningens stadgar stadfästas av Kungl. Maj :t. I fråga om
kostnaderna för verksamheten måste man — även om kostnaderna för vissa
konsultationer skola bäras av de rådfrågande själva — räkna med att organets
verksamhet i övrigt drager icke obetydliga kostnader. Föreningen måste
ha tekniska konsulenter till sitt förfogande och efter hand bör en viss specialisering
kunna ske därhän att man har konsulenter för respektive försågning,
transportanordningar, torkning och avfallets tillvaratagande. Förutom
lönekostnader tillkomma kostnader för publikationer, erforderliga experiment,
resor och lokaler m. in. Arsomkostnaden för rationaliseringsorganet
uppskattas till 200 000 kronor under det första verksamhetsåret och
400 000 kronor under följande år eller 3 800 000 kronor under en tioårsperiod.
De medel som erfordras för föreningens verksamhet böra enligt utredningen
tillskjutas ur De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond
av år 1948. Inkomster som inflyta genom konsultationsverksamheten böra
användas för ytterligare utbyggnad av föreningsverksamheten.

Ledamoten av utredningen, andre förbundsordföranden G. Näslund har
anmält reservation mot utredningens förslag i vad avser finansieringssättet
för rationaliseringsverksamheten; han har framhållit, att kostnaderna för
rationaliseringsorganet icke borde bestridas av medel, som skäligen borde
komma de anställda till godo, samt ifrågasatt, om icke industrien själv
borde svara för kostnaderna.

Yttrande över skogsindustriutredningens framställning har inhämtats
från nämnden för De mindre sågverkens konjunktiirutjämningsfond av år
19''iS. Nämnden framhåller, att den tidigare haft att pröva framställningar
från Sveriges sågverksägares riksförbund samt från statens hantverksinsti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

19

lut om bidrag till effektiviseringsåtgärder för den mindre sågverksindustrien
av i stort sett samma art som de av skogsindustriutredningen föreslagna. Vid
sin handläggning av dessa och övriga till nämnden inkomna framställningar
om bidrag ur fonden ha nämndens ledamöter kommit till den samstämmiga
uppfattningen, att fondens medel icke borde anlitas för rationaliseringsåigärder
och utbildningsverksamhet, utan att dylika åtgärder lämpligen borde
bedrivas och direkt bekostas av de enskilda företagen själva eller sammanslutningar
inom branschen. Däremot har man varit ense om att fondens
medel borde kunna i viss utsträckning anlitas för bidrag till sådan grundforskning,
som kunde gagna sågverksindustrien. I enlighet härmed har
nämnden, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, föreslagit att
sammanlagt 950 000 kronor måtte ur fondens räntemedel anvisas till vissa
organ, som direkt eller indirekt äro verksamma på grundforskningens område.
Skogsindustriutredningens framställning säges på intet sätt kunna
föranleda nämnden att ompröva sitt tidigare ställningstagande till frågan
huruvida dessa medel böra få anlitas för rationaliseringsverksamhet mom
sågverksindustrien. Nämnden avstyrker med hänsyn härtill på det bestämdaste
skogsindustriutredningens framställning om anslag ur fonden.

Södra Sveriges trävaruexportförening, Stockholms, Södermanlands, Uppsala
och Hallands läns skogsägareföreningar ävensom vissa andra delägare
i De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 1948, representerade
genom advokaten Dag Magnusson i Göteborg, ha i särskilda till handelsdepartementet
inkomna skrifter likaledes avstyrkt att medel ur 1948
års konjunkturutjämningsfond anvisas till det av skogsindustriutredningen
föreslagna ändamålet.

3. Prisutjämningsavgifter å pappersmassa.

De prisutjämningsavgifter, som influtit på grund av kungörelsen den 11
juni 1948, nr 293, angående prisutjämningsavgift å pappersmassa av trä, ha
också bokförts särskilt inom diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter.
Genom beslut den 31 mars 1950 har Kungl. Maj :t sedermera föreskrift,
att av ifrågavarande prisutjämningsavgifter för pappersmassa, vilka erlagts
av Graningeverkens aktiebolag, Sandvikens cellulosaaktiebolag samt
Utansjö cellulosaaktiebolag och sammanlagt uppgingo till 904 185 kronor,
skulle den 1 juli 1950 50 procent utbetalas till företagen att disponeras efter
gottfinnande. Av återstoden skulle 30 procent användas till uppförande av
bostäder åt pensionärer vid företagens anläggningar och 10 procent till sådana
skogsförbättrande åtgärder inom företagens egna skogar, som skogsägare
enligt skogsvårdslagen icke vore skyldig att vidtaga. Dessa åtgärder
skulle genomföras efter samråd med skogsstyrelsen. Återstående 10 procent
skulle med lika delar överlämnas till skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län att begagnas till skogsförbättrande
åtgärder på övriga enskilda skogar inom företagens virkesfångstområden.
De för uppförande av pensionärshem och för skogsförbättrande åtgärder
avsedda beloppen skulle utbetalas efter den 1 januari 1951. Ifrågavarande
avgifter ha därmed slutligt disponerats.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

4. Under år 1951 influtna avgifter.

Såsom framgår av redogörelsen i avdelning I har systemet med prisutjämningsavgifter
under år 1951 utvidgats att omfatta flera varugrupper än tidigare.
I samband härmed har ett nytt system införts beträffande uppbörden,
bokföringen och förvaltningen av prisutjämningsavgifterna. De avgifter,
som influtit vid export under 1951 av varor, tillhörande någon av följande
fem varugrupper, nämligen pappersved, trävaror, pappersmassa, pappersavfall
m. in. samt papp och papper bokföras av statskontoret inom diversemedelsfonden
särskilt för varje nyssnämnd varugrupp. Hos statens handelsoch
industrikommission föres vidare med ledning av uppgifter från tullanstalterna
ett register, utvisande namnet å den för vilkens räkning exporten
ägt rum och det erlagda sammanlagda prisutjämningsavgiftsbeloppet med
fördelning på de förutnämnda fem varugrupperna.

De under år 1951 uppburna prisutjämningsavgifter, som hittills influtit
till statskontoret, utgöra för pappersved 878 966 kronor, för trävaror
21 233 662 kronor, för pappersmassa 23 272 631 kronor, för pappersavfall
4 870 595 kronor samt för papp och papper 356 467 kronor, eller sålunda
sammanlagt 50 612 321 kronor. Beloppet torde komma att stiga ytterligare,
då tullanstalterna ännu icke hunnit inleverera samtliga avgifter.

Riksdagen har i anledning av propositionen nr 167/1951 i viss utsträckning
tagit ställning till användningen av 1951 års prisutjämningsavgifter.
I fråga om trävarorna har sålunda godkänts att 70 procent av avgifterna —
med avdrag för de med uppbörden och återbetalningen förenade administrationskostnaderna
— under åren 1958—1962 återbäras till den för vars räkning
exporten ägt rum, samt att av återstående 30 procent 20 procent reserveras
för sociala och 10 procent för skogliga ändamål. I fråga om prisutjämningsavgifterna
för pappersmassa och papper har Kungl. Maj:t erhållit
riksdagens bemyndigande att efter prövning i varje särskilt fall besluta om
eventuell återbäring. Avgifterna för pappersved och pappersavfall slutligen
skola icke återbäras ulan disponeras för sådana skogliga ändamål, som riksdagen
framdeles kan komma att godkänna.

I detta sammanhang bör nämnas, att styrelsen för skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut i skrivelse den 21 januari 1952 hemställt om
bidrag av konjunkturutjämningsmedel för forskningsverksamhet vid statens
skogsforskningsinstitut under en tidsperiod av omkring fem år. Styrelsen
framhåller att den skogliga utvecklingen i vårt land på senare tid lett till
insikt om nödvändigheten av en omfattande återuppbyggnad av skogsbeståndet.
Det pågår också för närvarande ett skogligt restaureringsarbete av imponerande
mått. Gallringarna öka i omfattning, skräpskogar och hyggen
iordningställas, plantskolor anläggas eller utvidgas, bränningar och kulturer
utföras i växande utsträckning. I fråga om arbeten av här antydd art
torde enligt vad styrelsen uttalar allmänt erkännas, att stödet av skoglig
forskning icke kan undvaras. Den pågående utvecklingen genom denna har

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

21

under senare tid aktualiserat en mängd spörsmål med stark anknytning till
det påbörjade restaureringsarbetet. Hit kunna räknas problem rörande beståndsvård,
föryngring, proveniens, rasförädling etc.

Styrelsen påpekar att institutets med anlitande av statsanslag bedrivna
verksamhet huvudsakligen är inriktad på grundforskning. Vid sidan härav
har institutet, sedan bl. a. medel ställts till förfogande från diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter, sysslat med praktiska undersökningar i
syfte att nå resultat, som direkt kunna tjäna återuppbyggnaden av skogsbeståndet.
Nämnda bidrag av fondmedel ha lämnats för femårsperioden 1948
—52. Styrelsen framlägger nu en plan till fullföljande och intensifiering av
ifrågavarande praktiskt inriktade uppgifter för åren 1953—1957. Kostnaderna
för tillämnade forskningsuppgifter och utredningar beräknas — sedan

avdrag skett för ordinarie forskningsanslag till motsvarande ändamål — enligt
följande uppställning.

Kronor

I. Produktionsundersökningar................................ 502 000

II. Föryngringsundersökningar................................ 738 000

III. Undersökningar rörande skogsproduktionens kvalitet......... 275 000

IV. Rörelsestudier............................................. 80 000

V. Undersökningar rörande skogsmarkens näringsförhållanden .. 375 000

VI. Skogsmykologiska undersökningar.......................... 175 000

VII. Skogsgenetiska undersökningar............................. 565 000

VIII. Skogsentomologiska undersökningar........................ 220 000

IX. Specialbearbetningar av riksskogstaxeringens material........ 145 000

Summa kronor 3 075 000

Den genomsnittliga årskostnaden skulle sålunda uppgå till 615 000 kronor.

Vidare har styrelsen för fonden för skoglig forskning i skrivelse den 25
januari 1952 hemställt att fonden av tillgängliga prisutjämningavgifter måtte
tillföras ett ytterligare kapitalbelopp av om möjligt högst 3 000 000 kronor.

Slutligen har skolöverstyrelsen den 28 januari 1952 med tillstyrkan överlämnat
ansökningar från Östergötlands, Värmlands, Hälsinglands, Medelpads
och Västerbottens distrikt av ABF angående anslag om tillhopa 70 000 kronor
till studie- och bildningsverksamhet bland skogsarbetarna i respektive
distrikt.

Samtliga under detta avsnitt nämnda framställningar om medel äro för
närvarande föremål för remissbehandling.

Departementschefen. Som framgår av den lämnade redogörelsen återstå
av de under åren 1945—49 influtna prisutjämningsavgifter, vilka icke bokförts
särskilt, endast 457 000 kronor. Härav ha 425 000 kronor reserverats
för en sågverksskola. Återstående belopp torde alltjämt av Kungl. Maj :t få
disponeras för att tillgodose skogliga eller sociala ändamål av mindre kostnadskrävande
natur.

Nämnden för De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond har fram -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

lagt förslag om disposition av det belopp som kvarstår i fonden, sedan återbäring
skett med 80 procent av inbetalda avgifter. Förslaget innebär i stort
sett att resterande 20 procent användas för inrättande av företagsstiftelser
eller för därmed jämförligt syfte. Vidare föreslås att följande bidrag skola
utgå till forskningsändamål, nämligen 150 000 kronor till Samarbetsnämnden
för skoglig växtförädling och genetik, 300 000 kronor till Svenska träforskningsinstitutet
och 500 000 kronor till fonden för skoglig forskning.
Ifrågavarande bidrag äro avsedda att utgå av fondens räntemedel. Härefter
kvarstående medel skola enligt nämndens förslag disponeras i första hand
för utbetalning på grund av ansökningar om delägarskap, som anses böra
godkännas ehuru de icke kunna tillgodoses inom ramen för de å fonden bokförda
prisutjämningsavgifterna, och i andra hand för återbetalning till delägarna
att användas till sociala ändamål. Den disposition nämnden sålunda
föreslagit ansluter sig i princip tämligen nära till de fördelningsgrunder
som under senare år tillämpats för de avtalsenligt fonderade konjunkturutjämningsavgifterna
och tillgodoser på ett rimligt sätt intresset av att såväl
den skogliga forskningen som de anställda inom sågverksindustrien på olika
vägar komma i åtnjutande av de influtna medlen. Jag är därför beredd att
tillstyrka att fondmedlen användas i enlighet med förslaget. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter i samband
med medlens utanordnande, som må befinnas påkallade.

Detta ställningstagande till nämndens förslag innebär samtidigt att jag
icke anser mig kunna biträda Södra Sveriges skogsindustriutrednings hemställan
om medel av De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond för
upptagande av rationaliseringsverksamhet inom sågverksindustrien. I och
för sig synes, i enlighet med vad utredningen anfört, behov av rationaliseringsåtgärder
föreligga, varför det måste betraktas som angeläget att lämpliga
mått och steg vidtagas i sådan riktning, önskemålen härutinnan torde
emellertid böra ytterligare övervägas, och jag förutsätter att utredningen efter
undersökning bl. a. av andra tänkbara finansieringsmöjligheter återkommer
med förslag i ämnet.

Vissa huvudlinjer för dispositionen av de under 1951 inflytande avgifterna
antyddes i proposition nr 167/1951 och lämnades av riksdagen utan erinran.
Sålunda föreslogs att viss återbäring skulle kunna ske såvitt anginge avgifter
å trävaror, massa samt papp och papper. Däremot ansågs återbetalning icke
böra ifrågakomma beträffande avgifter å pappersved och pappersavfall. Det
skulle nämligen möta svårigheter att utreda storleken av varje leverantörs
andel i exporten, varjämte en eventuell återbäring i många fall kunde tänkas
bli tämligen liten. Att medge återbäring till det mellanled, som ombesörjde
exporten, syntes icke ligga i linje med den tanke på återbäring vid sysselsättnings-
och avsättningssvårigheter för producenterna, som kommit till uttryck
i avtalen med branschorganisationerna. Ifrågavarande avgifter borde
därför disponeras för sådana skogliga ändamål, som riksdagen framdeles
kunde komma att godkänna. — Då de före 1951 influtna prisutjämningsavgifterna
numera äro praktiskt taget slutgiltigt disponerade, synes det rimligt
att de under 1951 influtna avgifterna för pappersavfall och pappersved

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

23

nu successivt tagas i anspråk för skogliga ändamål i vidsträckt mening,
som icke i annan ordning kunna tillgodoses. Jag utgår härvid från att medlen
skola kunna användas för sådana åtgärder, som i olika avseenden —
direkt eller indirekt — kunna förbättra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar.
Vad gäller utdelning av bidrag synas frågor av större räckvidd
lämpligen böra underställas riksdagen, medan det i övrigt torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t att pröva förekommande bidragsärenden. De i det föregående
redovisade framställningarna om bidrag av prisutjämningsmedel äro
för närvarande föremål för remissbehandling eller vidare beredning, varför
det ännu är för tidigt att ta definitiv ställning till de framställda yrkandena.
Vad angår den från styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
inkomna framställningen om bidrag synes dock lämpligt att
redan nu reservera det belopp, som erfordras för att skogsforskningsinstitutet
skall kunna fortsätta sin verksamhet i ungefär hittillsvarande omfattning
intill utgången av budgetåret 1952/53. I anledning härav torde ett belopp
av högst 175 000 kronor avsättas för att enligt Kungl. Maj :ts prövning
i mån av behov disponeras till ifrågavarande ändamål.

Vad angår användningen av de prisutjämningsavgifter, som inflyta under
år 1952, torde det ej vara erforderligt eller ens lämpligt att redan nu i detalj
binda medlens disposition för olika ändamål. Jag vill sålunda inskränka
mig till att beröra vissa spörsmål av större räckvidd.

I likhet med vad tidigare skett synes den möjligheten böra hållas öppen
att viss återbäring av avgiften skall kunna äga rum, såvitt gäller trävaror,
papper och pappersmassa, i den mån samtidigt avtal träffats om konjunkturutjämningsavgift
för motsvarande varuslag. Beträffande gruppen trävaror
innebär detta att återbäring med 70 procent kan ifrågakomma av
avgifter, som uppbäras vid export av trävaror under januari 1952, under
det att återstående 30 procent böra reserveras för skogliga och sociala ändamål.
Samma principer som gällt för 1951 böra sålunda tillämpas. För återstoden
av år 1952 blir läget annorlunda och det kan ifrågasättas om någon
återbetalning bör äga rum. Ett närmare ställningstagande till denna fråga
torde emellertid icke böra ske för närvarande.

I fråga om prisutjämningsavgifter, som erläggas vid export av pappersmassa
samt papp och papper, bör efter prövning av Kungl. Maj :t i varje
särskilt fall eventuell återbäring kunna ske. Härvid bör beaktas att avtalen
med massaindustrien inrymma bl. a. bestämmelser om erläggande av förskottsskatt
samt leveransåtaganden beträffande den inhemska marknaden.
Då de utanför avtalen stående exportörerna icke skola erhålla en gynnsammare
ställning än företag, som biträtt avtalen, måste prövningen av frågan
om återbetalning av prisutjämningsavgift bli förhållandevis restriktiv.

1 fråga om rundvirket bar prisutjämningsavgiften i år utvidgats alt avse
förutom massaved även gruvstolpar, sågtimmer samt telegraf- och telefonstolpar.
Frågan om disposition av avgifter å dessa produkter ävensom å
pappersavfall torde böra underställas riksdagen, sedan avgifterna slutligt

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

inbetalts, sålunda år 1953. Redan nu bör dock framhållas att på samma
grunder som tidigare åberopats beträffande 1951 års avgifter någon återbäring
av avgifter å dessa varuslag ej bör äga rum.

Hemställan.

Åberopande vad i det föregående anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1953 att, med iakttagande av vad
i det föregående anförts, meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift; samt

att godkänna vad jag föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lennart Groll.

527170. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.