Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Nr 71.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ratifikation
av Förenta Nationernas konvention om förebyggande
och bestraffning av brottet folkmord (genocide); given
Stockholms slott den 22 februari 1952.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 12
regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
(genocide).

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
(genocide), vilken konvention undertecknats av Sverige den 30 december
1949.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Utdrag ur protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Ministern för utrikes ärendena anmäler fråga om ratifikation av Förenta
Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
(genocide).

Föredraganden anför: Enligt artikel 13 i Förenta Nationernas stadga skall
generalförsamlingen taga initiativ till utredningar och framlägga förslag i
syfte att främja den internationella rättens fortgående utveckling och dess
kodifiering. Till fullgörande av den uppgift som sålunda pålagts generalförsamlingen
har denna bl. a. tidigt inriktat sina strävanden på att uppbygga
en mellanfolklig straffrättsordning. Detta är framför allt att se mot bakgrunden
av de illgärningar som av det nazistiska Tysklands styresmän förövades
mot andia stater samt mot folkgrupper inom och utom Tyskland. Att förebygga
ett upprepande av sådana gärningar har framstått som ett angeläget
mål för Förenta Nationernas verksamhet.

Det första resultatet av Förenta Nationernas arbete på detta område är
konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide),
med vilken brottsbeteckning avses åtgärder för utrotande av hela
folkgrupper såsom sådana. Initiativet till konventionen togs genom en resolution
av generalförsamlingen av den 11 december 1946. I denna definierades
folkmord såsom förnekandet av hela folkgruppers rätt att leva. Vidare
uttalades, att ett sådant frånkännande av rätten till livet upprörde det
mänskliga samvetet, resulterade i stora förluster för mänskligheten, i det
att de ifrågavarande gruppernas kulturella och andra prestationer ginge till
spillo, samt strede mot Förenta Nationernas anda och syftemål. I resolutionen
förklarades ytterligare folkmord vara ett brott enligt folkrätten och
uppmanades Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga erforderlig lagstiftning
för förebyggandet och bestraffandet av detta brott. Slutligen pålade
resolutionen ekonomiska och sociala rådet att låta utarbeta och underställa

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

generalförsamlingen en konvention angående folkmord. Såsom den närmaste
följden av resolutionen utarbetades inom Förenta Nationernas sekretariat
ett första utkast till konvention i ämnet under medverkan av tre särskilt
tillkallade experter, nämligen professorerna Henri Donnedieu de Vabres,
Vespasien Pella och Raphaél Lemkin. Detta konventionsutkast remitterades
för yttrande till regeringarna i Förenta Nationernas medlemsstater
och underställdes därefter tillika med de inkomna yttrandena 1947 års generalförsamling.

I anledning härav bekräftade generalförsamlingen genom en resolution av
den 21 november 1947 sin tidigare resolution av den 11 december 1946 samt
uppdrog åt ekonomiska och sociala rådet att fortsätta det påbörjade arbetet
på konventionen. För detta ändamål tillsatte ekonomiska och sociala rådet
en särskild kommitté, bestående av representanter för Frankrike, Förenta
Staterna, Kina, Libanon, Polen, Sovjetunionen och Venezuela. Kommittén
framlade ett nytt förslag till konvention, vilket underställdes 1948 års generalförsamling.
Efter ingående behandling av frågan i församlingens sjätte
(juridiska) utskott beslöt utskottet att förorda en konventionstext, som i
åtskilliga hänseenden innefattade ändringar i förhållande till kommitténs
förslag. Det av utskottet sålunda framlagda konventionsförslaget blev av
generalförsamlingen den 9 december 1948 antaget med 56 röster utan att
någon röst nedlades eller avgavs mot detsamma. Konventionen, vars text är
fogad vid statsrådsprotokollet, blir emellertid icke gällande för någon stat,
förrän den undertecknats och ratificerats eller ock tillträtts av staten i fråga.
Enligt artikel XI i konventionen var denna intill den 31 december 1949 öppen
för undertecknande för envar medlem av Förenta Nationerna och för
envar icke-medlemsstat, till vilken generalförsamlingen riktat inbjudan att
medverka. Undertecknandet skall följas av ratifikation. Efter den 1 januari
1950 står konventionen öppen för tillträde av envar medlem av Förenta Nationerna
och av envar icke-medlemsstat, som mottagit inbjudan därtill enligt
vad förut sagts. Enligt artikel XIII har konventionen bestämts skola
träda i kraft på nittionde dagen efter det att det tjugonde ratifikations- eller
tillträdesinstrumentet deponerats hos generalsekreteraren.

Vid utgången av den tid inom vilken konventionen stod öppen för undertecknande
hade 45 stater undertecknat densamma, däribland Sverige, som
undertecknade den 30 december 1949. Enligt tillkännagivande från generalsekreteraren
uppnåddes det för konventionens ikraftträdande erforderliga
antalet deponerade ratifikations- eller tillträdesinstrument den 14 oktober

1950, i överensstämmelse varmed konventionen trätt i kraft den 12 januari

1951. Intill närvarande dag hava inalles 31 stater ratificerat eller tillträtt
konventionen. Det är emellertid att märka, att tre av de stater som endast
undertecknat konventionen och fem av de stater som ratificerat eller tillträtt
densamma gjort förbehåll mot särskilda stadganden i konventionen, samt
att de rättsliga verkningarna av dessa förbehåll visat sig vara föremål för
delade meningar. Bland de stater vilka utan förbehåll ratificerat konventionen
märkas Danmark, Island och Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Angående konventionens innehåll må här lämnas följande redogörelse.

Efter en inledning, som i korthet klargör den historiska bakgrunden till
konventionen, uttalas i art. I, att de fördragsslutande parterna bekräfta, att
folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt
folkrätten, vilket de förplikta sig att förebygga och bestraffa. Det första ledet
av detta uttalande är ett uttryck för den uppfattningen, att folkmord är
att betrakta såsom ett brott även för stater, som icke äro bundna av konventionen,
och att sålunda en medborgare i en stat, som icke anslutit sig till konventionen,
icke på grund härav skall kunna undgå ansvar för sådant brott.
Konventionen är med andra ord avsedd att bliva normgivande för folkrätten
även utanför kretsen av de till konventionen anslutna staterna. Däremot utsäger
art. I intet om den utsträckning, i vilken folkmord även före konventionens
tillkomst varit att anse såsom ett brott mot folkrätten. I detta sammanhang
må särskilt påpekas, att enligt art. I folkmord, som förövas under
fredstid, jämställes med folkmord begånget under krigstid, något som saknar
motsvarighet i Niirnbergdomstolens stadga.

Den nämnda definitionen av folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt
denna förstås med folkmord, att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta
en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan,
dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår
kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvillkor
avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åtgärder
avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller med våld överför
barn från gruppen till annan grupp. Det utmärkande för folkmord är
sålunda, att brottet, ehuru det omedelbara objektet därför utgöres av
mänskliga individer, ytterst riktar sig mot den folkgrupp som dessa tillhöra,
i det att det är gärningsmannens avsikt att helt eller delvis förinta
denna.

De folkgrupper vilka skyddas av konventionen beskrivas i art. II såsom
nationella, etniska, rasmässigt bestämda eller religiösa grupper. Uttrycket
nationell grupp tar i första hand sikte på en grupp, som är sammanhållen
av medborgarskap i någon viss stat. Åtgärder syftande till förintandet
av alla medborgare i en stat utgöra sålunda folkmord, och detsamma
gäller t. ex. åtgärder som en stat, efter att ha ockuperat en del av
en annan stats område, vidtager för att förinta där kvarblivna medborgare i
den senare staten. Enbart det förhållandet att medlemmarna av en viss
grupp besitta medborgarskap i en stat, till vilken gruppen genom sin härstamning
eller sitt språk eller eljest har anknytning, är emellertid icke avgörande
för huruvida en nationell grupp skall anses föreligga. Den danska
minoriten i den tyska delen av Slesvig och den tyska minoriteten i S0n^
derjylland måste sålunda betraktas som nationella grupper i konventionens
mening. Konventionen skyddar emellertid även grupper, vilka icke kännetecknas
av sin anknytning till någon annan bestående stat än den, inom
vars område gruppen är bosatt. Sådana grupper innefattas under uttrycken

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

etnisk grupp och rasmässigt bestämd grupp. Såsom exempel på en grupp,
som är på en gång etnisk och rasmässigt bestämbar, må nämnas samerna i
Sverige och deras stamfränder i Norge och Finland. Då därefter även upptagas
religiösa grupper, avses grupper, för vilka det utmärkande är trosbekännelsen,
t. ex. den muhammedanska delen av befolkningen i Jugoslavien.
Uppenbart är, att en grupp kan urskilja sig från den övriga befolkningen
i flera hänseenden. I många stater bildar sålunda det judiska befolkningselementet
en grupp, som kännetecknas såväl genom sin ras som genom sin
trosbekännelse.

Under förarbetena till konventionen framfördes även förslaget, att konventionen
skulle omfatta jämväl politiska grupper. Detta förslag, mot vilket
bl. a. invändes att begreppet politisk grupp icke utmärktes av tillräcklig
fasthet samt att införandet av politiska grupper i konventionen skulle
kunna giva staterna anledning till inblandning i varandras inre politiska
angelägenheter, blev emellertid icke godtaget.

Enligt definitionen i art. II syftar folkmord med ett senare berört undantag
till det fysiska förintandet av en folkgrupp eller av en del därav. Den
första av de i artikeln uppräknade gärningsformerna är sålunda dödande
av medlemmar av gruppen. Därefter följer tillfogande av svår kroppslig
eller själslig skada. I detta sammanhang anger jämväl uttrycket själslig
skada skadegörelse på folkgruppens hälsa. Uttrycket infördes nämligen i
konventionstexten efter förslag av Kina, som motiverade förslaget med att
konventionen borde beakta även den på kinesiskt territorium av japanerna
tillämpade metoden att förleda befolkningen till missbruk av narkotika.
Den därnäst i art. II angivna gärningsformen är att påtvinga gruppen livsvillkor,
som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.
Härunder falla t. ex. sådana åtgärder som att gruppen underkastas ett
ransoneringssystem beträffande livsviktiga födoämnen, vilket gör det omöjligt
för gruppens medlemmar att någon längre tid uppehålla livet, eller att
gruppen deporteras till en trakt, vars klimat är ägnat att medföra samma
verkan. Vidare upptages gärningsformen att genomföra åtgärder avsedda att
förhindra födelser inom gruppen. Såsom exempel på sådana åtgärder må
nämnas sterilisering av gruppens medlemmar eller åtskiljande av dess
män och kvinnor genom inspärrande i olika läger eller deportering till olika
förvisningsorter. Slutligen har i art. II som en särskild form av folkmord
upptagits överförande med våld av barn från gruppen till en annan grupp.
Denna bestämmelse, vars bakgrund är att söka i bortförandet av ett stort antal
barn från Grekland till denna stats grannländer, jämställer med det fysiska
förintandet av en folkgrupp dess utplånande såsom sådan genom att
dess barn bortföras för att uppfostras i en främmande miljö. Under förarbetena
till konventionen framkommo även förslag om att i konventionen
skulle upptagas bestämmelser mot s. k. kulturellt folkmord, varmed avsågs
utplånandet av en folkgrupps kulturella särart genom förintandet av gruppens
bibliotek och historiska minnesmärken, alstren av dess konstnärliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

skapande o. s. v. Någon bestämmelse härom kom emellertid icke att inflyta
i konventionen, främst emedan stadganden av ifrågavarande slag ansågos
icke böra upptagas i detta sammanhang utan i stället höra hemma
i konvention angående skydd för minoriteter.

I nrt. 111 stadgas att, utom för folkmord sådant detta brott definierats i
art. II, straff skall inträda även för stämpling till folkmord, omedelbar och
offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord och delaktighet i folkmord.
Tydligt är nämligen, att konventionen icke skulle fylla sina uppgift,
om däri endast stadgades, att den som i egenskap av huvudgärningsman förövat
fullbordat folkmord skulle straffas. Begreppen stämpling, uppmaning,
försök och delaktighet äro i olika staters straffrättssystem utformade på
olika sätt. Under hänvisning härtill framhölls vid behandlingen av denna
artikel i generalförsamlingens sjätte utskott av den svenske representanten,
att artikeln icke finge anses ålägga varje särskild stat någon längre gående
förpliktelse beträffande bestämningen av det straffbara området vid folkmord
än som vore förenligt med den innebörd de nyssnämnda straffrättsliga
begreppen hade enligt ifrågavarande stats egen lagstiftning. Enligt den sålunda
uttryckta uppfattningen, mot vilken icke några gensägelser restes, innebär
följaktligen det förhållandet att konventionens originalspråk äro
franska och engelska icke, att de fransk- och engelskspråkiga staternas
straffrättssystem upphöjts till norm för artikelns tolkning även inom andra
stater.

Vad särskilt angår bestämmelsen om att straff jämväl skall drabfia omedelbar
och offentlig uppmaning till folkmord, må framhållas, att konventionen
även tar sikte på gärningar, som förövas medelst tryckt skrift.

Slutligen må angående denna artikel anmärkas, att under förarbetena
förslag väcktes om att vissa former av förberedelse till folkmord skulle
förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke antaget dels på
grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förberedelsehandlingar
som skulle bestraffas, och dels på grund av att bestämmelserna om
straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågos till fyllest,
när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det fullbordade
brottets.

I art. IV fastslås, att personer, som göra sig skyldiga till folkmord, skola
bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och
tjänstemän eller enskilda personer. I betraktande av brottets beskaffenhet är
det tydligt, att folkmord såsom fullbordat brott knappast kan förövas annat
än av personer, som äro utrustade med regeringsmakt, eller med sådana
personers samtycke. Med hänsyn till att enligt art. III exempelvis även
stämpling till folkmord samt offentlig uppmaning till folkmord skola bestraffas,
har det emellertid ansetts att jämte grundlagsenligt ansvariga styresmän
samt ämbets- och tjänstemän även enskilda personer borde vara
underkastade straff för folkmord. Genom uttrycket grundlagsenligt ansvariga
styresmän ha från området för konventionen undantagits statsöverhuvud
vilka enligt sina länders grundlagar icke kunna ställas till ansvar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

såsom förhållandet är beträffande flertalet monarker. Även parlamentsledamöter
äro i många länder tillförsäkrade straffrättslig immunitet, särskilt
beträffande handlingar och uttalanden, som tillkomma under utövande
av uppdraget såsom parlamentsledamot. En parlamentsledamot kan
uppenbarligen varken sägas vara styresman eller ämbetsman. Icke heller
synes det riktigt att i detta sammanhang beteckna honom såsom enskild
person. Frånvaron av en särskild hänvisning till parlamentsledamöter i
konventionstexten berättigar därför till slutsatsen att konventionen icke
omfattar denna kategori. Konventionen skulle sålunda icke ålägga en till
densamma ansluten stat förpliktelse att bestraffa en parlamentsledamot,
som under en debatt i parlamentet uttalar sig för åtgärder, avsedda att leda
till förintandet av en folkgrupp, eller som röstar för genomförandet av sådana
åtgärder. Detta synes för övrigt även bäst överensstämma med den
undantagsställning som i konventionen tillerkänts statsöverhuvud utan konstitutionellt
ansvar. I generalförsamlingens juridiska utskott fäste den svenske
representanten uppmärksamheten vid frågan och drog därvid den nu
angivna slutsatsen ur konventionstexten. Någon gensaga mot detta uttalande
framkom icke.

Angående art. IV må ytterligare nämnas, att under förarbetena till konventionen
förslag även väcktes om att däri borde upptagas ett stadgande av
innebörd, att ingen skulle kunna uppnå befrielse från ansvar för folkmord
genom att hänvisa till påbud i sitt lands lagstiftning eller till överordnads befallning.
Förslaget blev emellertid icke antaget. Följden härav torde vad beträffar
verkan av överordnads befallning vara, att hithörande situationer
bliva att bedöma enligt allmänna straffrättsliga grundsatser. Dessa kunna
väntas leda till att exempelvis en ämbetsman med stor möjlighet att själv utforma
sin myndighetsutövning, såsom en provinsguvernör, icke undgår ansvar
för folkmord, medan däremot sådant ansvar icke drabbar en funktionär
med ringa eller ingen marginal för självständigt handlande, såsom en
korpral. Frågan om verkan av en konflikt mellan konventionen och en stats
inre lagstiftning vid prövningen av huruvida ansvar för folkmord skall kunna
utkrävas av en dess medborgare torde i viss mån bliva att bedöma efter
synpunkter liknande dem som komma till användning, då det gäller att bedöma
verkan av överordnads befallning. Frågeställningen rymmer emellertid
även längre gående perspektiv, vilka här likväl icke behöva upptagas till
behandling, eftersom det framstår såsom uteslutet att svensk lagstiftning
skulle kunna påbjuda eller auktorisera folkmord. Framhållas må emellertid,
att till grund för hela det inom Förenta Nationerna bedrivna arbetet på en
konsolidering och utbyggnad av den internationella straffrätten bl. a. lagts
tanken, alt ansvar för folkrättsbrott skall kunna utkrävas av enskilda individer
oberoende av innehållet i de olika staternas interna strafflagstiftning.

Enligt art. V förplikta sig de fördragsslutande parterna att var och en i
överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erfordras
för alt konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga
verksamma straff för folkmord. Artikelns avfattning gör det möjligt att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

träda konventionen även för stater, vilkas interna lagstiftning vid tidpunkten
för tillträdet ännu icke i allo överensstämmer med konventionen. I sådana
fall innebär tillträdet, att staterna i fråga åtaga sig förpliktelsen att
inom rimlig tid genomföra av konventionen påkallade lagändringar. I konventionen
fastställes icke vilka straff, som skola inträda för folkmord, i vidare
mån än att straffen sägas skola vara verksamma. Uppenbart är emellertid
i betraktande av syftet med konventionen, att det skall vara fråga om
stränga straffsanktioner.

I nrt. VI föreskrives, att personer, som anklagas för folkmord, skola lagföras
vid behörig domstol i den stat på vars område gärningen begåtts,
eller vid den internationella straffdomstol som må vara behörig i förhållande
till de av konventionens parter vilka erkänt dess domsrätt. Hänvisningen
till en internationell straffdomstol får ses mot bakgrunden av att frågan
om upprättandet av en permanent sådan domstol, vilken väcktes på ett tidigt
stadium av Förenta Nationernas arbete för den internationella rättens
utveckling, alltjämt befinner sig under utredning. För den händelse en domstol
av åsyftat slag kommer till stånd, medger avfattningen av nu förevarande
artikel, att domstolens kompetens, med verkan för de stater som erkänna
domstolen, bestämmes till att omfatta även beivrandet av folkmord,
utan att någon ändring av konventionen mot folkmord skall behöva ske.
Såsom enda alternativ till lagföring vid internationell straffdomstol upptager
art. VI, att personer som anklagas för folkmord skola lagforas vid behörig
domstol i den stat på vars område gärningen begåtts. Tolkad efter sin ordalydelse
skulle denna bestämmelse kunna uppfattas såsom innebärande att, såvitt
gällde de enskilda staternas domstolar, endast domstol i den stat på vars
område folkmord förövats skulle vara behörig att beivra brottet. En sådan
restriktiv innebörd får emellertid icke inläggas i stadgandet. Detta avser
nämligen endast att fastslå en skyldighet för staterna att beivra folkmord,
som förövas på deras områden. Konventionen lägger sålunda icke hinder i
vägen för att en stat låter inför sina domstolar lagfora exempelvis medborgare
i samma stat, vilka gjort sig skyldiga till folkmord annorstädes än inom
statsområdet, eller personer, vilka utanför statsområdet förövat sådant brott,
riktat mot folkgrupper med medborgarskap i den ifrågavarande staten. Att
detta är konventionens innebörd framgår bl. a. av ett på yrkande av den
svenske representanten tillkommet uttalande i den rapport från generalförsamlingens
sjätte utskott som låg till grund för konventionstextens antagande.

I nära samband med art. VI står art. VII, vari stadgas, att folkmord icke
skall betraktas såsom politiskt brott, när fråga uppkommer om utlämning,
samt att de fördragsslutande parterna förplikta sig att i hithörande fall
medgiva utlämning i överensstämmelse med sina gällande lagar och traktater.
Den enda förpliktelse som denna artikel ålägger staterna är, att icke
hänföra folkmord till politiska brott, för vilka enligt de flesta staters lagstiftning
utlämning icke medgives. I övrigt medger konventionen staterna
full frihet vid utformandet av lagstiftning och traktater angående utläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ning. Sålunda inskränker konventionen bl. a. icke staternas rätt att vägra
utlämning av sina egna medborgare.

I art. VIII föreskrives, att envar fördragsslutande part må hemställa till
vederbörande organ inom Förenta Nationerna om att vidtaga sådana åtgärder
enligt Förenta Nationernas stadga som dessa organ finna ägnade att
förebygga och undertrycka folkmord. Denna artikel tillägger icke Förenta
Nationernas organ någon kompetens utöver den som redan tillkommer dem
enligt Förenta Nationernas stadga.

I sådant hänseende må till en början erinras om att i art. It i stadgan
bl. a. föreskrives, att generalförsamlingen äger dryfta varje fråga rörande
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskjutes till
densamma av någon medlem av Förenta Nationerna eller av säkerhetsrådet
eller, enligt närmare angivna förutsättningar, av stat som ej är medlem av
Förenta Nationerna. Tydligt är, att folkmord i de flesta fall, antingen direkt
eller genom sina återverkningar i olika hänseenden, måste anses vara
av natur att innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och
säkerhet. Med stöd av art. It i stadgan kunna sålunda frågor angående
folkmord hänskjutas till generalförsamlingen. För sådant fall sträcka sig
emellertid, enligt vad i art. It vidare föreskrives, generalförsamlingens befogenheter
icke längre än till att församlingen äger framlägga rekommendationer
till vederbörande stat eller stater eller såväl till säkerhetsrådet
som till vederbörande stat eller stater. Beslut om vidtagande av verkliga
åtgärder i anledning av en fråga som berör upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet ankommer däremot på säkerhetsrådet enligt de
bestämmelser rörande dettas verksamhet som meddelas i kap. VI och VII i
stadgan.

Ytterligare må framhållas att, för den händelse folkmord i något enstaka
fall icke skulle anses ännu hava medfört fara för upprätthållandet av internationell
fred och säkerhet, generalförsamlingen enligt art. 14 i stadgan
äger befogenhet att föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande av varje
sakläge, oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att skada
den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna
emellan, däri inbegripet saklägen uppkomna genom kränkning av de bestämmelser
i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.

Även om konventionen, såsom förut sagts, icke i och för sig tillägger Förenta
Nationernas organ någon befogenhet som icke redan förut tillkommer
dem enligt stadgan, är konventionen likväl av betydelse för tolkningen av
en väsentlig bestämmelse i stadgan, nämligen föreskriften i art. 2 mom. 7)
att ingen bestämmelse i stadgan berättigar Förenta Nationerna att ingripa
i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet.
Denna föreskrift har icke sällan åberopats, då Förenta Nationernas behörighet
att upptaga någon viss fråga bestritts. I vad gäller folkmord är det till en
början tydligt alt, sedan en stat anslutit sig till konventionen, en kränkning
av denna är i förhållande till övriga konventionsstater att anse som eu inter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

nationell fråga. Det är emellertid vidare att märka, att i art. I av konventionen
folkmord betecknas som ett brott mot folkrätten. Härmed ge signatärmakterna
uttryck åt uppfattningen att oberoende av konventionen en anklagelse
för folkmord icke kan avvisas såsom en inblandning i den anklagade
statens inre förhållanden.

Medan i art. IV meddelats föreskrifter angående forum för lagföring av
individer, som anklagas för folkmord, stadgas i art. IX, att tvister mellan de
fördragsslutande staterna angående tolkningen, tillämpningen eller uppfyllandet
av konventionen, däri inbegripet tvister som angå en stats ansvarighet
för folkmord, skola hänskjutas till internationella domstolen, där någon
av de tvistande parterna så fordrar. Artikeln innefattar in. a. o. en förklaring
enligt art. 36 i internationella domstolens stadga, varigenom de fördragsslutande
parterna tillerkänna domstolen obligatorisk behörighet i tvister
angående konventionens tolkning och efterlevnad.

Betydelsen härav framstår särskilt klart i betraktande av att, på sätt i det
föregående understrukits, folkmord såsom fullbordat brott knappast kan
förövas annat än av personer i regeringsställning eller med sådana personers
samtycke. Erinras må vidare i detta sammanhang om bestämmelserna
i art. 94 i Förenta Nationernas stadga. Enligt dessa är varje medlem av
Förenta Nationerna förpliktad att ställa sig till efterrättelse internationella
domstolens beslut i mål, vari medlemmen är part. Därest någon part i ett
mål underlåter att fullgöra förpliktelser, som ålagts parten genom ett av
domstolen meddelat utslag, kan motparten hänvända sig till säkerhetsrådet
vilket, om det finner nödvändigt, äger framlägga förslag eller fatta beslut
om vidtagande av åtgärder för utslagets verkställande. På denna väg kan
sålunda säkerhetsrådet komma att befatta sig även med fall av folkmord,
som icke innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

En jämförelse mellan artiklarna VIII och IX ger vid handen, att en fördragsslutande
stat, då det gäller att inskrida mot folkmord förövat av annan
fördragsslutande stat, äger valfrihet mellan att hänvända sig till internationella
domstolen eller till annat vederbörande organ inom Förenta Nationerna.
Det föreligger heller icke något hinder mot att en fördragsslutande stat
väljer båda vägarna. Därest en och samma anklagelse för folkmord exempelvis
skulle bringas inför såväl säkerhetsrådet som internationella domstolen,
kan det tänkas att förfarandet inför endera av dessa båda instanser
förklaras vilande i avbidan på den andras beslut.

Artiklarna X—XIX reglera ett antal tekniska spörsmål gemensamma för
internationella konventioner i allmänhet, såsom angående undertecknande,
ratifikation, ikraftträdande och uppsägning. För några hithörande bestämmelser
har tidigare redogjorts. I övrigt äro nu ifrågavarande artiklar icke
av beskaffenhet att påkalla några kommentarer.

Såsom av det förut sagda framgår, är konventionen riktad mot en av de
mest avskyvärda av de brottstyper, till vilka det nazistiska Tysklands styresmän
gjorde sig skyldiga. För den händelse världen ånyo skulle nödgas be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

vittna folkmord, avser konventionen att garantera att förövarna bliva effektivt
bestraffade. Jämsides härmed syftar konventionen även till att förebygga
folkmord. Det måste visserligen antagas, att personer som ha för avsikt
att begå folkmord i regel utgå från att deras allmänna politiska planer skola
ha sådan framgång, att de icke skola kunna nås av någon vare sig nationell
eller internationell straffrättskipning. Konventionen kan med hänsyn
härtill icke väntas komma att utöva någon avskräckande inverkan på sådana
personer. Det är emellertid att märka, att konventionens bestämmelser
omfatta även tidiga stadier av förverkligandet av planer på folkmord.
På grund härav öppnar konventionen möjligheter för en så tidigt inträdande
internationell reaktion, att brottets fullbordan kan tänkas bliva förhindrad.
Med hänsyn såväl till det ämne konventionen behandlar som till dess rättsliga
utformning framstår konventionen som ett bidrag till den konsolidering
och utbyggnad av den internationella rättsordningen som står inskriven
på Förenta Nationernas program. Konventionens text har också godtagits
av en enhällig generalförsamling. Önskvärdheten av att även Sverige genom
att ratificera konventionen bidrager till att göra densamma rättsligt
bindande behöver icke särskilt understrykas.

En inom justitiedepartementet verkställd jämförelse mellan konventionen
och vårt lands strafflagstiftning synes giva vid handen, att den senare icke
i alla avseenden uppfyller de krav som uppställas i konventionen beträffande
möjligheterna att bestraffa brott, om vilka här är fråga. Vad angår ansvarigheten
för statsrådsledamot är innehållet i ansvarighetslagen för statsrådets
ledamöter ej alldeles klart, särskilt i fråga om bestämmelserna i § 5
andra stycket. Allmänna strafflagens bestämmelser, som reglera ämbets- och
tjänstemäns samt enskilda personers ansvarighet, torde relativt väl täcka de
enligt konventionen straffbara gärningarna. Det kan emellertid sättas i
fråga om straffskalorna äro lämpade även för det fall, att ett brott är att
bedöma såsom folkmord, samt huruvida bestämmelserna om försök och
stämpling äro så omfattande, att de fullt tillgodose konventionens krav. Såsom
förut sagts erfordras icke, att redan vid tiden för tillträdet full överensstämmelse
råder mellan den svenska lagstiftningen och konventionen.
För närvarande pågår översyn av såväl reglerna om statsrådsansvarigheten
som den allmänna strafflagstiftningen. Resultatet härav kan väntas föreligga
inom en tämligen snar framtid. I samband med ny lagstiftning på dessa
områden torde frågan om en anpassning till konventionsbestämmelserna
kunna beaktas.

Konventionen har även beröring med den svenska lagstiftningen om utlämning
av förbrytare. Den enda tvingande förpliktelse som konventionen
i sådant hänseende ålägger den inre lagstiftningen är emellertid, att folkmord
icke skall få räknas såsom politiskt brott, i den mån utlämning för
politiska brott icke medgives. Den ännu gällande svenska lagen den 4 juni
1913 angående utlämning av förbrytare innehåller i 7 § ett sådant förbud
mot utlämning för politiskt brott. Någon definition på politiskt brott lämnas
emellertid icke i lagtexten. Vid sådant förhållande möter intet binder för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

vid tillämpningen av lagen iakttaga konventionens förbud mot att betrakta
folkmord såsom politiskt brott, vilket f. ö. torde väl överensstämma även med
svensk rättsuppfattning. I den blivande nya lagstiftningen om utlämning
torde förhållandet kunna förväntas bliva särskilt beaktat i lagtexten.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå att den här bilagda
konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord
(genocide) måtte föreläggas riksdagen för godkännande och hemställer
alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna ratifikation av konventionen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Ljungdahl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Bilaga.

Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide).

Konvention om förebyggande
och bestraffning
av brottet folkmord
(genocide).

De fördragsslutande
parterna,
som tagit under
övervägande den
förklaring, som Förenta
Nationernas generalförsamling
antog genom sin
resolution 96 (I) den 11
december 1946 av innehåll,
att folkmord är ett
brott enligt folkrätten,
strider mot Förenta Nationernas
anda och syftemål
samt fördömes av
den civiliserade världen;

som fastställa,
att folkmord i all historisk
tid har tillfogat mänskligheten
stora förluster; och

som äro övertygade
om att mellanfolkligt
samarbete är nödvändigt
för att befria
mänskligheten från en så
avskyvärd hemsökelse;

ö verenskomma
härmed följande:

Artikel I.

De fördragsslutande
parterna bekräfta, att
folkmord, vare sig det
förövas i fredstid eller i
krigstid, är ett brott enligt
folkrätten, vilket de
förplikta sig att förebygga
och bestraffa.

Convention on the Prevention
and Punishment
of the Crime of
Genocide

The Contracting Parties,

Having considered the
declaration made by the
General Assembly of the
United Nations in its resolution
96 (I) dated 11 December
1946 that genocide
is a crime under international
law, contrary to
the spirit and aims of the
United Nations and condemned
by the civilized
world;

Recognizing that åt all
periods of history genocide
has inflicted great
losses on humanity; and

Being convinced that,
in order to liberate mankind
from such an odious
scourge, international cooperation
is required;

Hereby agree as hereinafter
provided:

Article I

The Contracting Parties
confirm that genocide,
whether committed in
time of peace or in time of
war, is a crime under international
law which
they undertake to prevent
and to punish.

Convention. pour la pré"
vention et la répression
du crime de génocide

Les Parties contractantes,

Considérant que l’Assemblée
générale de l’Organisation
des Nations Unies,
par sa résolution 96 (I) en
date du 11 décembre 1946,
a déclaré que le génocide
est un crime du droit des
gens, en contradiction
avec 1’esprit et les fins
des Nations Unies et que
le monde civilisé condamne; Reconnaissant

qu’å toutes
les périodes de l’histoire
le génocide a infligé
de grandes pertes å l’humanité; Convaincues

que pour
libérer 1’humanité d’un
fléau aussi odieux, la coopération
internationale
est nécessaire;

Conviennent de ce qui
suit:

Article Premier
Les Parties contractantes
confirment que le
génocide, qu’il soit commis
en temps de paix ou
en temps de guerre, est
un crime du droit des
gens, qu’elles s’engagent
å prévenir et å punir.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Artikel II.

I denna konvention förstås
med folkmord envar
av följande gärningar förövad
i avsikt att helt eller
delvis förinta en nationell,
etnisk, rasmässigt bestämd
eller religiös grupp
såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar
av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar
av gruppen svår
kroppslig eller själslig skada; c)

att uppsåtligen påtvinga
gruppen levnadsvillkor,
som äro avsedda
att medföra dess fysiska
undergång helt eller delvis; d)

att genomföra åtgärder,
som äro avsedda
att förhindra födelser inom
gruppen;

e) att med våld överföra
barn från gruppen
till annan grupp.

Artikel III.

Följande gärningar skola
vara straffbara:

a) folkmord;

b) stämpling till folkmord; c)

omedelbar och offentlig
uppmaning till folkmord; d)

försök till folkmord;

e) delaktighet i folkmord.

Artikel IV.

Personer, som göra sig
skyldiga till folkmord eller
annan i artikel III
uppräknad gärning, skola
bestraffas, vare sig de
äro grundlagsenligt ansvariga
styresmän, ämbets-
och tjänstemän eller
enskilda personer.

Article II

In the present Convention,
genocide means any
of the following acts committed
with intent to destroy,
in whole or in part,
a national, ethnical, racial
or religious group, as
such:

(a) Killing members of
the group;

(b) Causing serious bodily
or mental harm to
members of the group;

(c) Deliberately inflicting
on the group conditions
of life calculated
to bring about its physical
destruction in whole
or in part;

(d) Imposing measures
intended to prevent births
within the group;

(e) Forcibly transferring
children of the group to
another group.

Article III

The following acts shall
be punishable:

(a) Genocide;

(b) Conspiracy to commit
genocide;

(e) Direct and public
incitement to commit genocide; (d)

Attempt to commit
genocide;

(e) Complicity in genocide.

Article IV

Persons committing genocide
or any of the other
acts enumerated in article
III shall be punished,
whether they are constitutionally
responsible rulers,
public officials or
private individuals.

Article II

Dans la présente Convention,
le génocide s’entend
de l’un quelconque
des actes ci-aprés, commis
dans 1’intention de
détruire, en tout ou en
partie, un groupe national,
ethnique, racial ou
religieux, comme tel:

a) Meurtre de membres
du groupe;

b) Atteinte grave å
1’intégrité physique ou
mentale de membres du
groupe;

c) Soumission intentionnelle
du groupe å des conditions
d’existence devant
entrainer sa destruction
physique totale ou partielle; d)

Mesures visant å
entraver les naissances
au sein du groupe;

e) Transfert forcé d’enfants
du groupe å un
autre groupe.

Article III

Seront punis les actes
suivants:

a) Le génocide;

b) L’entente en vue de
commettre le génocide;

c) L’incitation directe
et publique å commettre
le génocide;

d) La tentative de génocide; e)

La complicité dans
le génocide.

Article IV

Les personnes ayant
commis le génocide ou
l’un quelconque des autres
actes énumérés å 1’article
III seront punies, qu’elles
soient des gouvernants,
des fonctionnaires ou des
particuliers.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Artikel V.

De fördragsslutande
parterna förplikta sig att
i överensstämmelse med
vars och ens grundlag genomföra
den lagstiftning
som erfordras för att möjliggöra
en tillämpning av
denna konventions bestämmelser,
och i synnerhet
att stadga verksamma
straff, som skola
drabba personer, vilka göra
sig skyldiga till folkmord
eller andra i artikel
III uppräknade gärningar.

Artikel VI.

Personer, som anklagas
för folkmord eller
annan i artikel III uppräknad
gärning, skola lagföras
vid behörig domstol
i den stat på vars
område gärningen begåtts,
eller vid den internationella
straffdomstol
som må vara behörig i
förhållande till de av denna
konventions parter
vilka erkänt dess domsrätt.

Artikel VII.

Folkmord och övriga i
artikel III uppräknade
gärningar skola icke betraktas
såsom politiska
brott, när fråga uppkommer
om utlämning. De
fördragsslutande parterna
förplikta sig att i hithöhörande
fall medgiva utlämning
i överensstämmelse
med sina gällande
lagar och traktater.

Artikel VIII.

Envar fördragsslutande
part äger hemställa till
vederbörande organ inom
Förenta Nationerna att

Artide V

The Contracting Parties
undertake to enact,
in accordance with their
respective Constitutions,
the necessary legislation
to give effect to the provisions
of the present Convention
and, in particular,
to provide effective penalties
for persons guilty of
genocide or of any of the
other acts enumerated in
artide III.

Artide VI

Persons charged with
genocide or any of the
other acts enumerated in
artide III shall be tried
by a competent tribunal
of the State in the territory
of which the act
was committed, or by
such international penal
tribunal as may have
jurisdiction with respect
to those Contracting Parties
which shall have accepted
its jurisdiction.

Artide VII

Genocide and the other
acts enumerated in artide
III shall not be considered
as political crimes
for the purpose of extradition.

The Contracting Parties
pledge themselves in such
cases to grant extradition
in accordance with their
laws and treaties in force.

Artide VIII
Any Contracting Party
may call upon the competent
organs of the United
Nations to take such ac -

Article V

Les Parties contractantes
s’engagent å prendre,
conformément å leurs
constitutions respectives,
les mesures législatives
nécessaires pour assurer
1’application des dispositions
de la présente Convention,
et notamment å
prévoir des sanetions pénales
efficaces frappant
les personnes coupables
de génocide ou de l’un
queleonque des autres actes
énumérés å l’article
III.

Artide VI

Les personnes accusées
de génocide ou de l’un
queleonque des autres actes
énumérés å 1’article
III seront traduites devant
les tribunaux compétents
de l’Etat sur le
territoire duquel l’acte a
été commis, ou devant la
cour criminelle internationale
qui sera compétente
å l’égard de celles des
Parties contractantes qui
en auront reconnu la juridiction.

Artide VII

Le génocide et les
autres aetes énumérés å
1’article III ne seront pas
considérés comme des crimes
politiques pour ce
qui est de 1’extradition.

Les Parties contractantes
s’engagent en pareil
cas å accorder 1’extradition
conformément å leur
législation et aux traités
en vigueur.

Artide VIII

Toute Partie contractante
pcut saisir les organes
compétents des
Nations Unics afin que

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vidtaga sådana åtgärder
enligt Förenta Nationernas
stadga, som dessa
organ anse ägnade att
förebygga och undertrycka
gärningar, innefattande
folkmord eller någon
av övriga i artikel III
uppräknade gärningar.

Artikel IX.

Tvister mellan de fördragsslutande
parterna
angående tolkningen, tilllämpningen
eller uppfyllandet
av denna konvention,
däri inbegripet
tvister, som angå en stats
ansvarighet för folkmord
eller annan i artikel III
uppräknad gärning, skola
hänskjutas till Internationella
domstolen, där
någon av de tvistande
parterna så fordrar.

Artikel X.

Denna konvention, vars
engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska
texter äga lika vitsord,
skall dagtecknas den
9 december 1948.

Artikel XI.

Denna konvention skall
intill den 31 december
1949 vara öppen för undertecknande
för envar
medlem av Förenta Nationerna
och för envar
icke-medlemsstat, till vilken
generalförsamlingen
har riktat inbjudan att
underteckna.

Konventionen skall
ratificeras, och ratifikationsinstrumenten
skola
deponeras hos Förenta
Nationernas generalsekreterare.

tion under the Charter of
the United Nations as
they consider appropriate
for the prevention and
suppression of acts of genocide
or any of the other
acts enumerated in article
III.

Article IX

Disputes between the
Contracting Parties relating
to the interpretation,
application or fulfilment
of the present
Convention, including
those relating to the responsibility
of a State for
genocide or för any of the
other acts enumerated in
article III, shall be submitted
to the International
Court of Justice åt
the request of any of the
parties to the dispute.

Article X

The present Convention,
of which the Chinese,
English, French, Russian
and Spanish texts are
equally authentic, shall
bear the date of 9 December
1948.

Article XI

The present Convention
shall be open until 31 December
1949 for signature
on behalf of any Member
of the United Nations
and of any non-member
State to which an invitation
to sign has been addressed
by the General Assembly.

The present Convention
shall be ratified, and
the instruments of ratification
shall be deposited
with the Secretary-General
of the United Nations.

ceux-ci prennent, conformément
å la Charte des
Nations Unies, les mesures
qu’ils jugent appropriées
pour la prévention
et la répression des actes
de genocide ou de l’un
quelconque des autres
actes énumérés å l’article
III.

Article IX

Les différends entre les
Parties contractantes relatifs
å 1’interprétation,
1’application ou l’exécution
de la présente Convention,
y compris ceux
relatifs å la responsabilité
d’un Etat en matiére de
génocide ou de l’un quelconque
des autres actes
énumérés å 1’article III,
seront soumis å la Cour
internationale de Justice,
å la requéte d’une partie
au différend.

Article X

La présente Convention
dont les textes anglais,
chinois, espagnol,
francais et russe, feront
également foi, portera la
date du 9 décembre 1948.

Article XI

La présente Convention
sera ouverte jusqu’au 31
décembre 1949 å la signature
au nom de tout
Membre des Nations Unies
et de tout Etat non membre
å qui 1’Assemblée générale
aura adressé une
invitation å cet effet.

La présente Convention
sera ratifiée et les instruments
de ratification seront
déposés auprés du
Secrétaire général des
Nations Unies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Efter den 1 januari
1950 kan denna konvention
tillträdas av envar
medlem av Förenta Nationerna
och av envar
icke-medlemsstat, som
mottagit inbjudan därtill
enligt vad ovan sagts.

Tillträdesinstrumenten
skola deponeras hos Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Artikel XII.

Envar fördragsslutande
part äger när som helst
genom ett till Förenta
Nationernas generalsekreterare
riktat tillkännagivande
utsträcka denna
konventions tilllämplighet
till alla eller några
av de områden för vilkas
förbindelser med
främmande makter den
fördragsslutande parten
är ansvarig.

After 1 January 1950,
the present Convention
may be acceded to on
behalf of any Member
of the United Nations
and of any non-member
State which has received
an invitation as aforesaid.

Instruments of accession
shall be deposited
with the Secretary-General
of the United Nations.

Article XII

Any Contracting Party
may åt any time, by
notification addressed to
the Secretary-General of
the United Nations, extend
the application of
the present Convention
to all or any of the territories
för the conduct of
whose foreign relations
that Contracting Party
is responsible.

A partir du ler janvier
1950, il pourra étre adhéré
å la présente Convention
au nom de tout Membre
des Nations Unies et de
tout Etat non membre
qui aura re$u 1’invitation
susmentionnée.

Les instruments d’adhésion
seront déposés auprés
du Secrétaire général
des Nations Unies.

Article XII

Toute Partie contractante
pourra, å tout moment,
par notification adressée
au Secrétaire général
des Nations Unies,
étendre 1’application de
la présente Convention å
tous les territoires ou å
l’un quelconque des territoires
dont elle dirige
les relations extérieures.

Article XIII

Dés le jour ou les vingt
premiers instruments de
ratification ou d’adhésion
auront été déposés, le
Secrétaire général en dressera
procés-verbal. Il
transmettra copie de ce
procés-verbal å tous les
Etats Membres des Nations
Unies et aux non
membres visés par 1’article
XI.

La présente Convention
entrera en vigueur le
quatre-vingt-dixiéme jour
qui suivra la date du
dépöt du vingtiéme instrument
de ratification
ou d’adhésion.

Toute ratification ou
adhésion effectuée ultéricurcmcnt
å la derniére

Artikel XIII.

Generalsekreteraren
skall å den dag, då de första
tjugu ratifikations- eller
tillträdesinstrumenten ha
deponerats, upprätta ett
protokoll häröver och
översända ett exemplar
därav till envar medlem
av Förenta Nationerna
och till envar av de ickemedlemsstater
som avses
i artikel XI.

Denna konvention skall
träda i kraft nittio dagar
efter dagen för deponerandet
av det tjugonde
ratifikations- eller
tillträdesinstrumentet.

Ilatifikation eller tillträde,
som äger rum
efter sistnämnda dag,

Article XIII

On the day when the
first twenty instruments
of ratification or accession
have been deposited, the
Secretary-General shall
draw up a procés-verbal
and transmit a copy
thereof to each Member of
the United Nations and
to each of the non-member
States contemplated
in article XI.

The present Convention
shall come into force
on the ninetieth day following
the date of deposit
of the twentieth instrument
of ratification or
accession.

Any ratification or accession
effectcd subsequent
to the latter date shall

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 71.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

skall träda i kraft nittio
dagar efter deponerandet
av ratifikations- eller tillträdesinstrumentet.

Artikel XIV.

Denna konvention skall
förbliva i kraft under en
tidrymd av tio år från
dagen för dess ikraftträdande.

Den skall därefter förbliva
i kraft under en
tidrymd av fem år i
sänder för de fördragsslutande
parter som icke ha
uppsagt densamma minst
sex månader före den
löpande periodens utgång.

Uppsägning skall verkställas
genom skriftligt
tillkännagivande till Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Artikel XV.

Därest till följd av uppsägningar
antalet parter
i denna konvention skulle
nedgå under sexton, skall
konventionen upphöra
att gälla från och med
den tidpunkt, då den
senaste av dessa uppsägningar
fick giltig verkan.

Artikel XVI.

Hemställan om ändring
av denna konvention
kan göras när som helst
av envar fördragsslutande
part i form av skriftligt
tillkännagivande till
generalsekreteraren.

Generalförsamlingen
skall avgöra, vilka åtgärder
som eventuellt
skola vidtagas i anledning
av en sådan hemställan.

become effective on the
ninetieth day following
the deposit of the instrument
of ratification or accession.

Article XIV

The present Convention
shall remain in effect
for a period of ten years
as from the date of its Corning
into force.

It shall thereafter remain
in force for successive
periods of five years
for such Contracting Parties
as have not denounced
it åt least six months
before the expiration of
the current period.

Denunciation shall be
effected by a written notification
addressed to the
Secretary-General of the
United Nations.

Article XV

If, as a result of denunciations,
the number of
Parties to the present
Convention should become
less than sixteen, the
Convention shall cease to
be in force as from the
date on which the last
of these denunciations
shall become effective.

Article XVI

A request for the revision
of the present Convention
may be made åt
any time by any Contracting
Party by means of a
notification in writing addressed
to the SecretaryGeneral.

The General Assembly
shall decide upon the
steps, if any, to be taken
in respect of such request.

date prendra effet le quatre-vingt-dixiéme
jour qui
suivra le dépöt de l’instrument
de ratification
ou d’adhésion.

Article XIV

La présente Convention
aura une durée de dix ans
å partir de la date de son
entrée en vigueur.

Elle restera par la suite
en vigueur pour une période
de cinq ans et ainsi
de suite, vis-å-vis des
Parties contractantes qui
ne 1’auront pas dénoncée
six mois au moins avant
Fexpiration du terme.

La dénonciation se fera
par notification écrite adressée
au Secrétaire général
des Nations Unies.

Article XV

Si, par suite de dénonciations,
le nombre des
Parties å la présente Convention
se trouve ramené
å moins de seize, la Convention
cessera d’étre en
vigueur å partir de la date
å laquelle la derniére de
ees dénonciations prendra
effet.

Article XVI

Une demande de revision
de la présente Convention
pourra étre formulée
en tout temps par
toute Partie contractante,
par voie de notification
écrite adressée au Secrétaire
général.

L’Assemblée générale
statuera sur les mesures
å prendre, s’il y a lieu, au
sujet de cette demande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Artikel XVII.

Förenta Nationernas
generalsekreterare skall
underrätta alla Förenta
Nationernas medlemmar
och de icke-medlemsstater,
som avses i artikel
XI, om följande:

a) underskrifter, ratifikationer
och tillträdesanmälningar,
som mottagits
enligt artikel XI;

b) tillkännagivanden,
som mottagits enligt artikel
XII;

c) den dag, å vilken
denna konvention träder
i kraft enligt artikel XIII;

d) uppsägningar, som
mottagits enligt artikel
XIV;

e) konventionens urkraftträdande
enligt artikel
XV;

f) tillkännagivanden,
som mottagits enligt artikel
XVI.

Artikel XVIII.

Originalexemplaret av
denna konvention skall
deponeras i Förenta Nationernas
arkiv.

Bestyrkta avskrifter av
konventionen skall översändas
till alla Förenta
Nationernas medlemmar
och till de icke-medlemsstater,
som avses i artikel
XI.

Artikel XIX.

Denna konvention skall
inregistreras av Förenta
Nationernas generalsekreterare
vid den tidpunkt,
då den träder i
kraft.

Artide XVII

The Secretary-General
of the United Nations
shall notify all Members
of the United Nations and
the non-member States
contemplated in article
XI of the following:

(a) Signatures, ratifications
and accessions received
in accordance with
article XI;

(b) Notifications received
in accordance with
article XII;

(d) Denunciations received
in accordance with
article XIV;

(e) The abrogation of
the Convention in accordance
with article XV;

(/) Notifications received
in accordance with
article XVI.

Article XVIII

The original of the present
Convention shall be
deposited in the archives
of the United Nations.

A certified copy of the
Convention shall be transmitted
to eacli Member
of the United Nations and
to each of the non-member
States contemplated in
article XI.

Article XIX

The present Convention
shall be registered by
the Secretary-General of
the United Nations on the
date of its coming into
force.

Article XVII

Le Secrétaire général
des Nations Unies notifiera
å tous les Etats
Membres des Nations
Unies et aux Etats non
membres visés par l’article
XI:

a) Les signatures, ratifications
et adhésions re?ues
en application de
1’article XI;

f«i b) Les notifications recues
en application de
1’article XII;

c) La date å laquelle la
présente Convention entrera
en vigueur, en application
de 1’article XIII;

d) Les dénonciations recues
en application de
1’article XIV;

e) L’abrogation de la
Convention, en application
de 1’article XV;

/) Les notifications recues
en application de
1’article XVI.

Article XVIII

L’original de la présente
Convention sera déposé
aux archives de 1’Organisation
des Nations
Unies.

Une copie certifiée conforme
sera adressée å
tous les Etats Membres
des Nations Unies et aux
Etats non membres visés
par 1’article XI.

Article XIX
La présente Convention
sera enregistrée par
le Secrétaire général des
Nations Unies å la date
de son entrée en vigueur.