Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

I

Nr 59.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom; given
Stockholms slott den 15 februari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 och
2 mom. förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL.

Sam B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Vid utarrendering av kronoegendom under domänstyrelsens förvaltning
skall enligt nu gällande bestämmelser alltid ställas säkerhet för arrendevillkorens
fullgörande, om arrendeavgiften uppgår till minst 600 kronor.
Därest särskilda skäl föreligga, äger dock Kungl. Maj:t medgiva att vederbörande
arrendator befrias från skyldigheten att ställa sådan säkerhet. Understiger
arrendeavgiften 600 kronor, ankommer det på domänstyrelsens avgörande
huruvida säkerhet skall ställas eller ej. I proposition^ föreslås att
den omförmälda värdegränsen i fråga om fordran på säkerhet skall höjas
från 600 till 1 500 kronor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 59.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom. förordningen den 22 juni
1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 och 2 mom. förordningen den 22 juni
1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 in o m. Uppgår arrendeavgiften
till minst sexhundra kronor, skall såsom
säkerhet för fullgörandet av arrendevillkoren
för en tid av minst
fem år, därest arrendet skall fortfara
så länge, och högst åtta år vara ställd
borgen av två eller flera personer,
vilka borga en för alla och alla för
en såsom för egen skuld till dess full
betalning skett och vilkas vederhäftighet
är styrkt av länsstyrelsen eller
domaren; ägande Kungl. Maj :t likväl,
då särskilda skäl därtill föreligga,
medgiva, att arrendator befrias från
skyldigheten att såsom säkerhet för
arrendevillkorens fullgörande ställa
sådan borgen som nu nämnts.

Arrendator, som
Minst ett---

nämnts.

---tre års arrendeavgift.

i arrendekontraktet.

1 mom. Uppgår arrendeavgiften
till minst ettusenfemhundra kronor,
skall såsom säkerhet för fullgörandet
av arrendevillkoren för en tid av
minst fem år, därest arrendet skall
fortfara så länge, och högst åtta år
vara ställd borgen av två eller flera
personer, vilka borga en för alla och
alla för en såsom för egen skuld till
dess full betalning skett och vilkas
vederhäftighet är styrkt av länsstyrelsen
eller domaren; ägande Kungl.
Maj :t likväl, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva, att arrendator
befrias från skyldigheten att såsom
säkerhet för arrendevillkorens fullgörande
ställa sådan borgen som nu

2 mom. Understiger arrendeavgiften
sexhundra kronor, ankommer
det på domänstyrelsens avgörande,
om säkerhet för fullgörandet av
arrendevillkoren skall ställas eller
icke.

2 mom. Understiger arrendeavgiften
ettusenfemhundra kronor, ankommer
det på domänstyrelsens avgörande,
om säkerhet för fullgörandet
av arrendevillkoren skall ställas
eller icke.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.
1

1 Senaste lydelse av It § 1 mom. se 1939:95.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59,

%

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,.

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,.

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler fråga om
viss ändring i den s. k. arrendeförordningen samt anför följande.

I 11 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom, vanligen kallad arrendeförordningen, ha
meddelats bestämmelser rörande ställandet av säkerhet för arrendevillkorens
fullgörande vid utarrendering av egendom som står under domänstyrelsens
förvaltning.

Enligt 1 mom. av nämnda paragraf gäller som huvudregel att sådan säkerhet
alltid skall vara ställd, om arrendeavgiften uppgår till minst 600 kronor.
Därest särskilda skäl föreligga, må dock Kungl. Maj :t medgiva, att
arrendator befrias från skyldigheten att ställa sådan säkerhet. I fråga
om säkerhetens beskaffenhet föreskrives, att den skall utgöras av borgen,
avseende fullgörandet av arrendevillkoren under minst fem år, därest arrendet
skall fortfara så länge, och högst åtta år samt ställd av två eller flera
personer, vilka borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld till
dess full betalning skett och vilkas vederhäftighet är styrkt av länsstyrelsen
eller domaren. Arrendator som så önskar kan dock begränsa borgenssäkerheten
till att avse allenast annat än erläggandet av arrendeavgiften, om
han jämte borgensförbindelsen avlämnar obligationer eller andra säkerhetshandlingar,
som enligt domänstyrelsens bedömande innefatta fullgod säkerhet
för två års arrende. Det finns också möjlighet att helt utbyta borgenssäkerheten
mot pant i obligationer eller andra säkerhetshandlingar. Dessa
måste dock då ha sådant värde, att de enligt domänstyrelsens bedömande
innefatta fullgod säkerhet för tre års arrendeavgift. Minst ett år före utgången
av den tid för vilken borgen blivit ställd skall avlämnas ny borgen,
som kan godkännas av domänstyrelsen.

Om arrendeavgiften understiger 600 kronor, ankommer det enligt 2 mom.
i paragrafen på domänstyrelsens avgörande, huruvida säkerhet skall ställas
eller ej.

Enligt paragrafens ursprungliga lydelse kunde under inga omständig -

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

heter undantag göras från föreskriften i 1 inom. att säkerhet måste ställas,
om arrendeavgiften uppgår till minst 600 kronor. Rätten för Kungl.
Maj :t att på grund av särskilda skäl dispensera från denna föreskrift infördes
genom författningsändring år 1939. Såsom skäl för författningsändringen
anfördes i propositionen nr 65 till 1939 års riksdag, att det vid arrenden
av s. k. skogsjordbruk och mindre jordbruksegendomar med något
mer än 600 kronors arrendeavgift understundom visat sig omöjligt för vederbörande
arrendator att anskaffa föreskriven säkerhet. Det kunde följaktligen
inträffa fall, då i övrigt skötsamma och lämpliga personer icke kunde
godtagas såsom kronoarrendatorer. Även beträffande jordbruksegendomar
med högre arrendeavgift än sålunda nämnts kunde det vid något enstaka
tillfälle visa sig önskvärt att kunna eftergiva kravet på ställande av
säkerhet.

I skrivelse den 21 februari 1951 hemställde domänstyrelsen, att Kungl.
Maj :t ville med stöd av nyssnämnda dispensrätt medgiva, att arrendator av
skogsjordbruk befriades från skyldigheten att ställa säkerhet för arrendevillkorens
fullgörande för den händelse arrendeavgiften understege 1 200
kronor. Jag torde få nämna att ordet »skogsjordbruk» i arrendeförordningen
användes som beteckning för sådana å kronoparker eller andra kronoskogar
belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruksegendomar, som
prövas erforderliga för skötseln av skogarna.

Som skäl för nämnda hemställan anförde domänstyrelsen, att de av domänverket
utarrenderade skogsjordbruken under senare tid i stor utsträckning
varit föremål för arrondering av jorden och omfattande byggnadsarbeten
samt att till följd därav arrendeavgiften för ett allt större antal skogsjordbruk
kommit att höjas upp till eller över 600 kronor. Detta hade i sin
tur medfört att vissa arrendatorer, som kanske under en lång följd av år
icke behövt skaffa borgen, helt plötsligt ställts inför skyldigheten att lämna
sådan. En arrendator som under lång tid skött sitt arrende utan anmärkning
ställde sig givetvis undrande inför denna nya förpliktelse. Del
hade också inträffat att arrendatorer förklarat sig ämna säga upp sina
arrenden hellre än att skaffa borgen.

Styrelsen tilläde, att de för skogsjordbruken gällande arrendekontrakten
stadgade skyldighet för arrendatorn att utföra arbete åt domänverket visst
antal dagar. Denna bestämmelse innebure i sig själv en viss säkerhet för
arrendeavgiftens erläggande.

Statskontoret anförde i remissutlåtande den 16 mars 1951, att generell
dispens för vissa arrendatorer från skyldigheten att ställa säkerhet icke
syntes kunna lämnas, med mindre riksdagen medverkade till ändring av
författningen. Med hänsyn till att statskontoret inhämtat, att antalet fall,
där aktuellt behov av eftergift förelåg, var jämförelsevis begränsat, fann
statskontoret icke tillräcklig anledning vara för handen att överväga en
dylik författningsändring.

Sedermera har domänstyrelsen i skrivelse den 31 januari 1952 hemställt,
att Kungl. Maj :t ville föreslå riksdagen ändring i 11 § arrendeförordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

5

av den innebörden, att säkerhet aldrig skall behöva krävas, då fråga är om
skogsjordbruk, samt att för övriga fall den i detta hänseende avgörande
värdegränsen skall höjas från 600 till 1 500 kronor.

Till motivering av denna hemställan i vad den avser skogsjordbruken
har styrelsen — jämte det styrelsen hänvisat till sin tidigare framställning
den 21 februari 1951 — särskilt framhållit, att det enligt styrelsens mening
vore så angeläget att erhålla lämplig arbetskraft till skogen, att man ej borde
riskera att gå miste om den, därför att vederbörande vägrade att underteckna
ett arrendekontrakt som föreskreve ställande av borgen. I detta sammanhang
har styrelsen upplyst, att vissa bolag frångått kravet på borgen
vid utarrendering av jordbruk av motsvarande typ.

Som skäl för den ifrågasatta höjningen av värdegränsen beträffande säkerhet
vid utarrendering av kronoegendom i allmänhet har styrelsen åberopat
penningvärdets försämring.

Departementschefen. Enligt de bestämmelser om utarrendering av kronojord,
som gällde före 1934, var arrendator alltid skyldig att ställa vederbörlig
säkerhet för arrendevillkorens fullgörande. När denna regel nämnda år
utbyttes mot föreskrift, att ställande av säkerhet skulle vara obligatoriskt
endast om arrendeavgiften uppginge till minst 600 kronor, grundades beslutet
härom på förslag av 1932 års kronojordsutredning. I dess betänkande
rörande ändring av grunderna för utarrendering av kronojord (SOU 1933:
32) uttalades bland annat, att ett upprätthållande i varje fall av fordran på
arrendesäkerhet för de s. k. skogsjordbruken ävensom för sådana torp och
lägenheter, som enligt betänkandet borde utarrenderas särskilt för sig, med
sannolikhet skulle leda till att flertalet av nyssnämnda mindre jordbruk
icke skulle kunna upplåtas på självständigt arrende åt de förutvarande innehavarna
— ett förhållande som enligt utredningens mening vore mycket
att beklaga. Vid övervägande av den gräns, där arrendesäkerhet borde kunna
påfordras, hade utredningen bland annat tagit hänsyn till att ett arrende
som betingade en avgift av 600 kronor eller därutöver icke lämpligen borde
anförtros en person som icke ägde de ekonomiska resurser, att han kunde
ställa säkerhet för arrendevillkorens fullgörande.

Under åren närmast efter 1934 torde det ha varit ganska sällsynt, att
arrendeavgiften för ett skogsjordbruk, ett torp eller en lägenhet uppgick till
så mycket som 600 kronor. Ännu vid tiden för 1939 års författningsändring
uttalade domänstyrclsen att de flesta av de fall, där ett eftergivande av kravet
på säkerhet vore påkallat, inrymdes inom den därför stadgade 600-kronorsramen.
Numera har emellertid läget blivit ett annat. Bland annat på
grund av penningvärdets fall har det blivit allt vanligare att arrendeavgiften
för jordbruksegendoinar av nyss åsyftat slag sättes till 600 kronor eller mera,
med påföljd att domänstyrelsen måste uppställa krav på säkerhet för arrendevillkorens
fullgörande. Olägenheterna härav minskas väl till en viss grad
genom att Kungl. Maj :l har befogenhet att befria från skyldigheten att ställa
säkerhet, men ej sällan är denna utväg stängd, eftersom arrendatorn icke

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

kan åberopa några sådana »särskilda skäl» som utgöra förutsättning för
meddelande av dylik befrielse. Det kan därför lätt inträffa, att den hittillsvarande
arrendatorn ej kan få behålla arrendet, därför att det visar sig
omöjligt för honom att anskaffa föreskriven borgen. För att icke syftet med
bestämmelserna om fri prövningsrätt i vissa fall för domänstyrelsen skall
helt eller delvis förfelas, torde det följaktligen vara nödvändigt att höja den
omförmälda 600-kronorsgränsen för denna prövningsrätt. Jag har intet att
erinra mot styrelsens förslag att gränsen nu skall dragas vid 1 500 kronor.

Därest denna ändring genomföres, torde frågan, huruvida säkerhet skall
krävas vid utarrendering av skogsjordbruk, i allmänhet komma att falla
inom ramen för domänstyrelsens fria prövningsbefogenhet. Det lär endast
i jämförelsevis sällsynta fall inträffa, att ett skogsjordbruk betingar en arrendeavgift
som uppgår till eller överstiger 1 500 kronor. Med hänsyn härtill
torde det ej behöva medföra någon större olägenhet, om för dylika fall som
huvudregel gäller att arrendatorn skall vara skyldig att ställa säkerhet.
Befrielse från denna skyldighet kommer ju alltid att kunna medgivas av
Kungl. Maj :t, om det påkallas för att man skall kunna erhålla lämplig arbetskraft
till skogen eller av andra särskilda skäl. Enligt min mening föreligger
därför ej tillräcklig anledning att, såsom domänstyrelsen föreslagit, helt undantaga
skogsjordbruken från 1500-kronorsregeln och låta frågan om arrendesäkerhet
beträffande alla sådana jordbruk fritt avgöras av styrelsen. Någon
författningsändring av denna innebörd anser jag mig följaktligen icke böra
förorda.

I enlighet med det anförda har jag låtit inom departementet upprätta
förslag till förordning om ändrad lydelse av It § 1 och 2 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft så snart som
möj ligt.

Härefter hemställer föredraganden att det ifrågavarande författningsförslaget
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Regenten bifall och förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Grass.

527167. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.