Kungl. Maj. ts proposition nr 58.
1
Nr 58.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ogiltighet av såmjedelning av jord inom vissa delar
av Kopparbergs län; given Stockholms slott den 15
februari 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs
län.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Lagförslaget innebär, att sämjedelning av jord, som varit föremål för
viss förrättning enligt den jorddelningsrättsliga särlagstiftningen för Kopparbergs
län, frånkännes rättsverkan.
1 Ililiang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 58.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
Förslag
till
Lag
om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av
Kopparbergs län.
Härigenom förordnas som följer.
Sämjedelning av jord, som varit föremål för laga skifte enligt lagen den
30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län eller laga
skifte till rubbning av storskifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län, vare utan verkan. Vad nu sagts skall gälla jämväl sämjedelning
av jord, som icke undergått sådant skifte men hör till by vilken
varit föremål för förrättning enligt lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda
bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, såframt förrättningen skett i
samband med att annan jord inom byn enligt lagen den 17 juni 1932 undergått
laga skifte till rubbning av storskifte. Med sämjedelning av jord
skall jämställas sämjedelning av vad till jorden lagligen hör.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i lagen stadgas skall icke äga tillämpning å sämjedelning, som skett
löre lagens ikraftträdande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om åtgärder
mot sämjedelning inom vissa delar av Kopparbergs län samt anför därvid
följande.
I. Inledning.
Under 1800-talet genomfördes med stöd av särskilda författningar storskiften
beträffande stora delar av Kopparbergs län. Denna storskiftesverksamhet
avslutades år 1894. Såsom ett allmänt omdöme kan om dessa storskiften
sägas att de voro efter tidsförhållandena väl gjorda. Emellertid har
därefter inom de storskiftade områdena uppkommit en betydande ägoblandning
och ägosplittring. Den främsta anledningen härtill har varit sedvänjan
att skifta arvfallen jord alla dödsbodelägarna emellan, i samband varmed
i stor utsträckning lotter utlagts på marken utan legal jorddelningsförrättning
genom s. k. sämjedelning.
Fastighetsförhållandena inom de avsedda delarna av Kopparbergs län äro
så särpräglade att den generellt gällande jorddelningslagstiftningen ansetts
icke kunna i alla delar givas tillämpning å områdena. En viss särlagstiftning
har därför genomförts. I detta hänseende må erinras om lagen den 30 april
1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av
staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Syftet med denna lagstiftning
var i främsta rummet att genom provskiften vinna erfarenhet till ledning
vid utformandet av de för denna del av landet erforderliga särbestämmelserna
beträffande jorddelningen. På grundval i väsentliga delar av den
erfarenhet, som vunnits vid provskiftena enligt 1925 års lag, har sedermera
tillkommit lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av
jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, vilken lag vanligen kallas
datalagen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Enligt 1925 års lag ha genomförts 12 provskiften. Dessa ha omfattat inemot
4 000 hektar inrösningsjord och omkring 18 500 hektar avrösningsjord.
Vid skiftena ha utlagts närmare 1 900 fastigheter. Denna verksamhet är nu
att anse såsom avslutad. Däremot pågår skiftesverksamheten enligt dalalagen.
Ett fåtal skiften enligt denna lag har avslutats. För närvarande handlägges
ett tjugutal laga skiften jämlikt denna lag, vilka omfatta omkring
200 000 hektar och beröra ungefär 6 000 delägare. Vissa av dessa förrättningar
väntas bli slutförda under de närmaste åren.
I anslutning härtill må framhållas, att de av provskiftena och skiften enligt
dalalagen föranledda förrättningskostnaderna i större utsträckning åvilat
statsverket än kostnaderna för andra laga skiften. Statsverkets kostnader
för provskiftena ha uppgått till inemot 2 000 000 kronor. För skiftesverksamheten
enligt dalalagen, för vilken tillskapats en särskild lantmäteriorganisation,
utgöra statsverkets årliga utgifter i runt tal 600 000 kronor.
Från olika håll har gjorts gällande, att risk förelåge att resultaten av skiftesverksamheten
enligt 1925 års lag och datalagen skulle komma att omintetgöras
genom att de därvid utlagda fastigheterna delades genom privata
åtgärder. Sålunda har denna risk framhållits i en av landshövdingen och
överlantmätaren i Kopparbergs län den 15 oktober 1950 avlåten gemensam
skrivelse till Kungl. Maj :t. Denna utmynnar i en hemställan om skyndsam
utredning rörande de åtgärder som kunde vidtagas för att hindra fortsatt
sämjedelning av ägolotter inom de delar av Kopparbergs län, som undergått
provskifte eller laga skifte enligt datalagen.
Frågan har sedermera berörts av riksdagens år 1950 församlade revisorer,
vilka avslutningsvis uttalat, att förnyade sämjedelningar inom de lagaskiftade
områdena icke endast innebure en fara för att vid skiftena redan
vunna förbättringar tillspillogåves, utan att det därjämte måste ifrågasättas,
huruvida hela den skiftesverksamhet, som påginge och förestode, kunde komma
till avsedd och bestående nytta.
Lantmäteristyrelsen har härefter upptagit spörsmålet till ingående prövning
och med skrivelse den 29 september 1951 till Kungl. Maj :t överlämnat
promemoria angående provisoriska åtgärder mot sämjedelning inom vissa
delar av Kopparbergs län (stencilerad). Promemorian utmynnar i ett förslag
om införande i dalalagen av ett stadgande av innebörd att sämjedelning
i vissa fall skall vara utan verkan. Vid promemorian fogade författningsutkast
torde få biläggas detta protokoll (Bilaga A).
Över promemorian ha efter remiss utlåtanden avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar.
Innan jag övergår att närmare redogöra för lantmäteristyrelsens förslag
och däröver avgivna yttranden, torde det vara lämpligt att något beröra frågan
om privata jorddelningar över huvud taget.
Markens indelning i fastigheter i enlighet med gällande fastighetsbildningslagstiftning
sker med beaktande av vad som vid varje tidpunkt anses
vara ur jordpolitisk synpunkt lämpligt. Emellertid tillerkännas mellan en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
5
skilda ingångna privata avtal, som innebära delning av fastighet, rättsverkningar
i betydande utsträckning. Detta leder till att genom privata delningar
kan inträda en faktisk indelning av jorden, som står i strid mot de antagna
jordpolitiska riktlinjerna. Privata jorddelningar förekomma ej endast inom
Dalarna utan även, ehuru i växlande utsträckning, inom riket i övrigt. Problemet
att förhindra, att den i enlighet med fastighetsbildningslagstiftningen
tillkomna fastighetsindelningen rubbas genom privata delningar, gäller sålunda
riket i dess helhet. Förslag till lösningar ha också framlagts i olika
sammanhang.
Av dessa förslag må här beröras vad lagberedningen förordat i sitt den
12 juni 1947 avgivna förslag till jordabalk I (SOU 1947:38). Detta förslag
innehåller regler, som syfta till att försvåra delning av brukningsenheter i
strid med fastighetsindelningen. Enligt förslaget skall sålunda giltigheten
av en överlåtelse av visst till gränserna angivet område av en fastighet, s. k.
arealfång, vara beroende av att området genom laga delning skiljes från fastigheten.
Motsvarande skall gälla även i fråga om överlåtelse av andel, d. v. s.
viss kvotdel, i fastighet, såframt ej fastigheten skall innehavas odelad under
samäganderätt eller i enkelt bolag. Överlåtelsen skall gå åter, om avsedd
fastighetsbildning ej kan komma till stånd. En grundtanke i förslaget är att
lagfarten skall medföra ökad rättslig garanti för det inskrivna äganderättsförvärvets
giltighet.
Lagberedningen har vidare ifrågasatt att ansökan om lagfart skall anses
innefatta begäran om laga delning. Härigenom skulle lantmäteriförrättning
kunna igångsättas ex officio. I fråga om andelsöverlåtelser skall det enligt
förslaget i första hand tillkomma inskrivningsdomaren att pröva överlåtelsens
innebörd. Begreppet gemensam lagfart reserveras för verklig samäganderätt.
Den lagfartssökande bör uppgiva om särskild eller gemensam lagfart
sökes. I förra fallet skall laga utbrytning alltså bli villkor för lagfart, i
senare fallet icke. Begäres gemensam lagfart bör sökanden vara skyldig
styrka uppgörelse om samäganderätt, om sådan ej kan utan vidare presumeras.
Lagreglerna medföra, att sämjedelning icke erhåller den rättsverkan
att en delägare betraktas såsom ägare av det område, som genom sämjedelningen
avskilts åt honom. I stället skall äganderätten behandlas såsom gemensam
och rättsförhållandet komma att falla under lagen om samäganderätt
eller eventuellt under bestämmelserna om enkla bolag. Detta medför, att
en delägare icke kan låta inteckna sin andel i den gemensamma fastigheten,
och innebär vidare att, i händelse av bristande enighet mellan delägarna om
förvaltningen och nyttjandet, envar av dem kan — om icke annat med giltig
verkan avtalats — begära att fastigheten försäljcs på offentlig auktion eller
ställes under godmansförvaltning.
Det av lagberedningen framlagda förslaget avser närmast köp, byte och
gåva av fast egendom. I betänkandet har lagberedningen emellertid även
diskuterat problemet att söka hindra sämjedelning som följd av att fastighet
tillfallit flera genom arv eller testamente. Beredningen har hållit före, alt
även i dessa fall en lösning vore tänkbar efter de linjer, som föreslagits be
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
träffande överlåtelser. Om ideella andelar i en fastighet vid arvskifte tillagts
arvingarna eller testamentstagarna, skulle särskild lagfart på sådan andel
icke medges. Delägarna skulle ha att välja mellan att begära laga delning
för utbrytning av andelarna och att gemensamt behålla fastigheten under
samäganderätt eller i bolagsförhållande. Om vid arvskifte särskilda områden
å marken tillagts delägarna, talade vissa skäl för att göra giltigheten av ett
dylikt skifte beroende av att områdena bleve utbrutna genom legal jorddelning.
II. Lantmäteristyrelsens promemoria.
Behovet av omedelbara åtgärder.
I lantmäteristyrelsens promemoria ha till en början berörts de olägenheter
som följa av en privat och okontrollerad jorddelning. Den i Dalarna
fortlevande åldriga och i folkmedvetandet förankrade sedvänjan att uppdela
arvfallen jord mellan samtliga dödsbodelägare ledde till att jorden splittrades
sönder i små och olämpligt utformade brukningsområden. Redan den
skada, som följde på enstaka delningar, vore i och för sig betydande, men
den verkliga nedbrytningen komme till stånd genom senare sämjedelningar
av områden bestående av flera tidigare utlagda sämjelotter.
En annan följd av sämjedelningar i samband med arvskiften vore risken
att den jordbrukande befolkningens ägoinnehav fortgående minskades. Jorden
delades nämligen i stor utsträckning mellan arvingarna, oavsett om
dessa vore jordbrukare eller ej. Antalet utsocknes jordägare vore sålunda
stort i Dalarnas storskiftesbygd. Såsom exempel härpå har lantmäteristyrelsen
anfört att av de 590 brukningsdelarna inom viss del av Siljansnäs socken
136 varken vore bebyggda eller tillhörde jordägare med byggnader inom någon
del av socknen samt att av de 286 brukningsdelarna i Nusnäs skifteslag
i Mora socken 131 varken vore bebyggda eller genom äganderätt förenade
med någon jordbruksgård på försvarbart sambruksavstånd. Ett mycket stort
antal brukningsdelar disponerades på det sättet, att nyttjandet av inägojorden
överlämnades —• ofta nog formlöst och utan ersättning — till innehavaren
av någon jordbruksgård, medan ägaren själv förfogade över skogsmarken.
Det vore till olägenhet, att en betydande andel av åkerjorden brukades
av de egentliga jordbruksföretagen på kort sikt och under osäkra upplåtelseformer
samt att skogstillgången avskildes från jordbruksföretagen.
Lantmäteristyrelsen har återgivit vissa av statsrevisorerna lämnade uppgifter
om förekomsten av sämjedelningar inom områden,
som skiftats enligt 1925 års lag. Av de vid provskiftena utlagda närmare
1 900 fastigheterna hade 151 efter laga skiftet fått flera delägare. Av sistnämnda
151 fastigheter hade 34 konstaterats vara sämjedelade på nytt.
Sämjedelningsfrekvensen syntes variera. Inom vissa byar redovisades icke
någon sämjedelning, under det att i andra mer än hälften av de fastigheter,
som uppgivits ha fått flera delägare, blivit sämjedelade. Särskilt vore att
märka, att åtskilligt talade för att sämjedelning förekomme i betydligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
7
större omfattning än vad som framgått av undersökningen. Ägarna till
sämjelotter inom skiftesområdena förstode ofta, att deras transaktioner
vore till skada för jordbruket och icke såges med blida ögon av myndigheterna.
De dolde därför sina förehavanden genom att åberopa arrendeförhållande,
delning för brukning eller dylikt.
Vidare har lantmäteristyrelsen åberopat en kompletterande utredning av
en skifteslantmätare. Denne hade framhållit, att det varit stora svårigheter
att få tillförlitliga uppgifter. Förmodligen funnes flera sämjedelningar än
dem som redovisats. Enligt uppgift av en vederhäftig delägare i ett skifteslag
vore det sannolikt, att varje jordbruksfastighet, som ägdes av flera
jordbrukare, delats till brukningen.
I anslutning till det anförda må nämnas, att promemorian innehåller
vissa uppgifter om innebörden av verkställda sämjedelningar. Utom det fall
att jorden delades mellan delägarna förekomme, att åbyggnaderna delats
för sig och jorden för sig. Byggnaderna på en fastighet kunde ägas på ett
helt annat sätt än fastigheten i övrigt. En särskild form vore delning till
brukningen, om vilken lantmäteristyrelsen anfört följande.
Härmed torde menas en faktisk uppdelning på marken, som — i den mån
den ej är en verklig sämjedelning — är avsedd att gälla endast tills vidare
eller —- stundom —- under viss tid och som alltså innebär en fördelning
av nyttjanderätten. Skillnaden mellan sådan delning och sämjedelning är
säkerligen mången gång obetydlig; delningsförfarandet i det förra fallet torde
dock ofta vara mera summariskt, varjämte delägarna i detta fall vanligen
torde vara inställda på att en omprövning kan komma i fråga beträffande
den inbördes storleken av deras ägotilldelning. En delning till brukningen
kan övergå till varaktig delning enbart genom en muntlig överenskommelse
mellan delägarna. Man måste också räkna med att delningarna
till brukningen i stor utsträckning bli bestående och i många fall med tiden
ta åt sig karaktären av verkliga sämjedelningar i jordägarnas ögon.
Vid ställningstagandet till frågan om särskilda åtgärder
nu äro påkallade har lantmäteristyrelsen framhållit, att av lantbruksnämnden
inom vissa av de provskiftade byarna gjorda försök att genom
aktiv jordförmedlingsverksamhet ernå önskvärda förbättringar i fastighetsindelningen
i stort sett haft obetydlig verkan. Det vore antagligt, att
det dröjde flera år innan lagberedningens tidigare omnämnda lagstiftningsarbete
medförde ändrade civilrättsliga regler. Det vore därför tydligt att
risk förelåge, att resultaten av provskiftena och de stora skiften enligt dalalagen,
som kunde väntas bli slutförda inom de närmaste åren, koinrne att
spolieras, om sämjedelningarna finge fortsätta. Det syntes därför nödvändigt
att särskilda åtgärder redan nu vidtoges mot de privata jorddelningarna.
Sådana åtgärder borde enligt lantmäteristyrelsens mening främst syfta
till att söka ändra själva tänkesättet och sedvänjorna i bygden. Härför behövdes
i första hand upplysning. Av vikt vore även, att lantbruksnämnden
i sin verksamhet toge sikte på att med till buds stående medel söka hindra att
befintliga privata jorddelningar konserverades och att nya delningsåtgärder
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
vidtoges. I sistnämnda hänseende kunde sannolikt åtskilligt vinnas genom
aktiv rådgivning — jämte ekonomiskt stöd för utlösen av delägare — vid
sådana tillfällen, då fastighet vid arvfall överginge i flera personers ägo.
Enbart sådana åtgärder vore emellertid icke tillräckligt verksamma medel.
Såväl jordägarna som förrättarna av privata delningar kände sig sannolikt
bundna av traditionen och oförmögna att rubba denna, särskilt som den
civilrättsliga lagstiftningen godtoge åtgärderna och även ansåges direkt uppmuntra
dem. Vad som behövdes utöver de nyss antydda åtgärderna vore
regler, som i möjligaste mån medförde omedelbart verkande hinder mot
sämjedelningarna. En lagstiftning, som gåve ett klart uttryck för statsmakternas
ogillande av sämjedelningarna, kunde för övrigt åt upplysningsverksamheten
ge ett starkt och välbehövligt stöd.
Lantmäteristyrelsen har vidare bemött invändningen att provisoriska och
endast lokalt verkande regler, som avsåge att i avvaktan på rikslagstiftning
förhindra eller försvåra sämjedelningar, kunde anses vara mindre lämpliga
ur principiella synpunkter. I detta hänseende har styrelsen anfört, att det
för Dalarna redan funnes en särskild lagstiftning på jordrättens område, till
vilken anknytning kunde ske. Vidare finge det anses ådagalagt att de speciella
förhållandena i orten i och för sig motiverade en särlagstiftning. Sämjedelningsproblemen
i Dalarna vore av helt annan storleksordning än på
andra håll i landet. Slutligen vore det möjligt att bestämmelser, som riktade
sig direkt och enbart mot missförhållandena inom det aktuella området, kunde
tränga igenom på kortare tid än en allmängiltig lagstiftning. De kunde
därigenom indirekt bli till ett visst stöd för syftemålet med den sistnämnda.
Under åberopande av vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen funnit,
att provisoriska lagstiftningsåtgärder snarast möjligt måste vidtagas för att
hindra sämjedelningar inom de på statens bekostnad omskiftade områdena
av Kopparbergs län.
Lagstiftningens tillämpningsområde.
I promemorian har framhållits, att Kopparbergs län beträffande fastighetsförhållandena
kunde indelas i tre delar: huvuddelen, som undergått
storskifte på bekostnad eller med understöd av staten, bergfrälsebygden omkring
Falun, där ävenledes en ganska livlig skiftesverksamhet pågått under
senare år, samt länets sydöstra del, där fastighetsförhållandena liknade angränsande
läns. Beträffande de två sistnämnda delarna av länet förelåge
icke större behov av åtgärder mot sämjedelning än för riket i övrigt.
En provisorisk lagstiftning till förhindrande av sämjedelning inom storskiftesbygden
borde, har styrelsen fortsatt, endast avse nyligen omskiftade
områden och sålunda icke gälla de områden som fortfarande låge i storskifte.
Inom huvuddelen av sistnämnda områden hade nämligen ägosplittringen
gått så långt att föga syntes vara att vinna genom särskilda restriktioner
i fråga om de privata delningarna.
Vissa mera sekundära avgränsningsfrågor ha berörts av lantmäteristyrel -
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
9
sen. En av dessa är spörsmålet, huruvida de till by hörande fäbodeinägor
och de delar av dess skogsmark, som vid vissa av provskiftena uteslutits
från delningen, borde inbegripas under lagstiftningen. Lantmäteristyrelsen
har ansett, att tillräckliga skäl saknades att göra en provisorisk lagstiftning
mot sämjedelning tillämplig även å mark, som vid provskifte uteslutits
från delningen. Till stöd härför har styrelsen väsentligen åberopat, att
fastighetsförhållandena inom den uteslutna marken vanligen karakteriserades
av att till de vid provskiftena utlagda registerfastigheterna hörde andelar
i ofta åtskilliga långa och smala skogsskiften, samt att den uteslutna
marken i jordägarnas ögon framstode såsom fortfarande liggande i storskifte.
Ett par av provskiftena ha omfattat icke endast de till en eller flera
»huvudbyar» hörande heminägorna med mera utan även vissa ägoområden
som tillhörde hemman i »främmande» by eller byar. Enligt lantmäteristyrelsens
mening borde giltighetsområdet för den ifrågasatta provisoriska
lagstiftningen givas en så enkel och entydig avgränsning som möjligt. Detta
syfte vunnes om giltighetsområdet sattes lika med den mark som, oavsett
bytillhörigheten, ingått i delningen eller med andra ord den mark som vore
redovisad i delningsbeskrivning över provskifte. Till stöd för en sådan
gränsdragning kunde vidare åberopas, att åtgärderna beträffande särskilt
intagen mark företrädesvis gällt en förbättring av ägoanordningen på marken.
Vad nyss sagts beträffande vid provskiftena utesluten, respektive särskilt
intagen mark gällde enligt vad lantmäteristyrelsen anfört i princip även för
omskiften å by enligt dalalagen.
Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, att redan före provskiftenas
företagande ett femtontal skifteslag i landsdelen undergått laga skifte till
rubbning av storskifte. Vid dessa förrättningar, som fastställts under åren
1877—1913, hade jordägarna icke åtnjutit större bidrag av statsmedel än
vid skiften i allmänhet inom riket. Bland annat på grund av den härav
föranledda begränsningen i utflyttningar och väganläggningar torde resultatet
av dessa förrättningar i arronderingshänseende vanligen icke ha blivit
lika gott som vid de nyare skiftena. Lantmäteristyrelsen har förklarat sig
ej vilja påyrka att de äldre laga skiftena skulle omfattas av den ifrågasatta
provisoriska lagstiftningen.
Ett spörsmål, som lantmäteristyrelsen upptagit till bedömande, är huruvida
områden, som varit föremål för förrättning enligt lagen den 4 juni
1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning
av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län borde falla under
den tilltänkta lagstiftningen. Förrättningar enligt denna lag vore lika
förmånliga för jordägarna som skiften enligt dalalagen; jordägarna hade
sålunda icke avfordrats något arvode till förrätlningsmännen. Det kunde
därför ifrågasättas om icke, sedan förrättning enligt 1943 års lag övergått
by med äldre laga skifte, den ifrågasatta provisoriska lagstiftningen borde
gälla även för sådan by. Såsom stöd för ett nekande svar på denna fråga
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
kunde åberopas, att äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
syftade till att få klarhet i äganderättsförhållandena och att skapa
en rättslig fastighetsindelning, som anslöte sig till dessa förhållanden. Genom
en sådan förrättning förbättrades däremot icke brukningsförhållandena
på marken. Lantmäteristyrelsen ansåge sig därför — ehuru med tvekan
— icke böra påyrka att förrättning enligt 1943 års lag skulle medföra,
att den provisoriska lagstiftningen bleve tillämplig beträffande skifteslaget.
Styrelsens tvekan föranleddes bland annat av det förhållandet att några av
de äldre laga skiftena omfattat endast delar av skifteslagets mark. Den
uteslutna marken till två byar, där de äldre laga skiftena omfattat i huvudsak
endast inägorna, vore nu föremål för laga skifte enligt dalalagen och
samtidigt påginge i intimt samband härmed inom byarna förrättningar enligt
1943 års lag. Det hade självfallet i och för sig varit önskvärt att de
nya registerfastigheter, som bleve resultatet av de samordnade förrättningarna,
i sin helhet skyddades av den provisoriska lagstiftningen.
Slutligen har lantmäteristyrelsen uttalat, att anledning saknades att låta
den ifrågasatta lagstiftningen omfatta enligt dalalagen skiftade skifteslag,
varom förmäles i 1 kap. 2 § under 2 jorddelningslagen, eller med andra ord
storskifteshemman i by eller jämställt skifteslag. Genom laga skifte å
skifteslag bestående av ett eller annat storskifteshemman kunde nämligen
i regel icke åstadkommas en rationell fastighetsindelning inom skifteslagets
mark, utan resultatet av en sådan förrättning finge normalt karaktären av
ett provisorium i avvaktan på tillkomsten av laga skifte å hela byn.
Sammanfattningsvis innebär lantmäteristyrelsens förslag, att lagstiftningen
bör begränsas att avse de markområden som ingått i delningen vid provskifte
eller vid laga skifte till rubbning av storskifte enligt dalalagen. Dessa
områden bestå av dels ägor tillhörande registerfastigheter enskilt — varvid
må anmärkas att gemensam ägolott, som utlagts enligt 13 § dalalagen, utgör
sådan fastighet — och dels ägor som vid laga skifte undantagits för gemensamt
behov eller som eljest äro samfällda för flera fastigheter.
Formen för ingripandet.
Med utgångspunkt från att risken för att resultaten av provskiftena och
skiftena enligt dalalagen komma att omintetgöras väsentligen sammanhänger
med de privata delningar, som föranledas av arvfall, har lantmäteristyrelsen
diskuterat de olika vägar för ingripande, som lämpligen kunde komma i
fråga.
Därvid har lantmäteristyrelsen till en början förklarat sig ej vilja påyrka,
att ur lagberedningens förslag till ny jordabalk utbrötes och nu till
mera allsidig behandling upptoges vad lagberedningen, på sätt förut återgivits,
förordat i syfte att uppnå en samordning mellan de civilrättsliga och
de jorddelningsrättsliga reglerna. Lantmäteristyrelsen har vidare övervägt,
huruvida man lämpligen kunde från det av lagberedningen i nämnda syfte
framlagda förslaget hämta någon eller några bestämmelser. Nära till hands
låge att införa krav på laga delning för varje slag av fång till del av eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
11
andel i fastighet och sålunda även för erhållande av lagfart. Med hänsyn
särskilt till den omständigheten, att i lagberedningens betänkande frågan
om jämkningar i arvslagstiftningen endast ytligt berörts, har lantmäteristyrelsen
emellertid ansett, att en lösning i antydd riktning icke kunde
ifrågakomma.
Till de skiften varom här är fråga lämnar statsverket bidrag, i vissa hänseenden
i större utsträckning än vid andra förrättningar. Sålunda gäller
den principen att lantmäteriväsendets insats vid förevarande förrättningar
skall ske kostnadsfritt för jordägarna. Till bestridande av kostnaderna för
utflyttning och för väganläggningar utgår statsbidrag enligt vissa grunder.
Enligt vad lantmäteristyrelsen uttalat, kunde det ur många synpunkter
synas naturligt och skäligt, att det såsom villkor för åtnjutande av bidrag
uppställdes krav på att den genom skiftet sanerade fastighetsindelningen
respekterades av jordägarna och icke av dem nedbrötes genom sämjedelningar.
Lantmäteristyrelsen har dock ej ansett sig kunna förorda, att restriktioner
i fråga om bidragen infördes i syfte att förhindra sämjedelningar. För
att restriktionerna skulle bli effektiva fordrades nämligen en uppsiktsverksamhet,
som säkerligen bleve omständlig och som därjämte kunde medföra,
att samarbetet mellan de berörda myndigheterna och jordägarna försvårades.
Vidare finge restriktionerna ofrånkomligen en prägel av ekonomiska
sanktioner och komme ur jordägarnas synvinkel att föga skilja sig från
böter. Härtill komme, att vid skiftena enligt dalalagen någon särskild beräkning
icke gjordes beträffande skifteskostnaderna, vilket skulle medföra
svårigheter vid tillämpningen av en regel om betalningsplikt för viss fastighet,
om denna sämjedelades. Och i fråga om bidrag för utflyttning och
väganläggning gällde, att dylika åtgärder erfordrades i väsentligt olika utsträckning
inom skilda skifteslag.
Lantmäteristyrelsen har vidare såsom en möjlighet angivit att införa ett
direkt förbud mot sämjedelningar. För att ett förbud av detta slag skulle
kunna upprätthållas erfordrades att med detsamma vore förbundet straffsanktioner.
Delningsförbudets upprätthållande skulle kräva en icke önskvärd
uppsiktsverksamhet av liknande slag som vid restriktioner beträffande
statsbidragen. Vidare torde det icke bli lätt att hos jordägarna vinna förståelse
för kriminalisering av sämjedelning. Lantmäteristyrelsen har på väsentligen
nu anförda skäl avvisat tanken att införa direkt förbud mot sämjedelning.
Lantmäteristyrelsen har i stället förordat, att man borde gå den vägen att
genom ogiltighetsförklaring frånkänna sämjedelningarna rättsverkningar.
Om de rättsverkningar, som nu äro knutna till ett avtal om sämjedelning,
har styrelsen anfört i huvudsak följande. Lagfart kunde meddelas på en
kvotdel — ideell andel — av en fastighet, oavsett hur liten andelen vore.
Härav följde, att den som ägde viss andel i fastighet kunde få denna andel
intecknad. Efter överenskommelse med övriga delägare i fastigheten kunde
ägor motsvarande andelen varaktigt utläggas på marken. Ett dylikt avtal om
sämjedelning vore ej formbundet. Genom sämjedclningen ernåddes i prak
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
tiken en definitiv upplösning av gemenskapen. Samäganderättslagen ansåges
nämligen ej tillämplig vid dylikt rättsförhållande. Parterna bleve
bundna av sämjedelningen. Detta gällde även ny ägare av ideell andel i fastigheten.
Genom delningen komme innehavare av sämjelott att praktiskt taget
kunna disponera lika fritt över den honom tillagda marken som om densamma
utbrutits för honom genom laga delning. Med hänsyn till fastigheternas
i allmänhet ringa storlek medförde de jordpolitiska restriktionerna att
legalisering av sämjedelning genom laga utbrytning oftast ej kunde ske;
sämjelottsägaren behövde därför i regel icke räkna med någon risk att bli
rubbad ur sitt ägoinnehav genom laga skifte å registerfastigheten. Skulle
laga skifte i undantagsfall komma till stånd, bleve visserligen andelstalen
och ej sämjedelningsinnehaven delningsgrund, men de viktigaste likviderna
skedde under hänsynstagande till sämjedelningen. Sämjelottsägaren finge
sålunda avstå från det ägobelopp som eventuellt översköte vad som av hela
registerfastigheten belöpte på hans andelstal, men han finge beträffande inrösningsjorden
ersättning för odlingsvärdet av den frångångna marken. Beträffande
avrösningsjorden erhölle sämjelottsägaren ersättning för skillnaden
i värde mellan ståndskogen å den innehavda marken och ståndskogen å
den honom vid skiftet tillagda marken.
Innebörden av den förordade ogiltighetsförklaringen vore, enligt vad lantmäteristyrelsen
fortsatt, att sämjedelning frånkändes de nyss angivna rättsverkningarna.
Ett avtal om sämjedelning skulle sålunda icke medföra upplösning
av egendomsgemenskapen, utan samäganderätt skulle anses föreligga
oavsett avtalets innehåll. Rättsförhållandet komme med andra ord att kvarhållas
inom samäganderättslagens tillämplighetsområde. Detta medförde, att
man icke skulle betrakta delägare i fastighet såsom ägare till det område
som enligt delningsavtalet utlagts för honom. I konsekvens härmed skulle
vid skifte å registerfastighet avseende icke fästas vid föregången sämjedelning.
Ogiltighetsförklaringen syftade alltså mot det mål som lagberedningen
uppställt beträffande sämjedelningar. En skillnad framträdde dock
i fråga om lagfarten. Den nu förordade ogiltighetsregeln komme sålunda
ej att påverka lagfartsförhållandena, utan kvotdelar i fastighet skulle alltjämt
kunna fritt överlåtas och lagfaras för sig och även intecknas.
Lantmäteristyrelsen har vidare berört frågan hur ogiltighetsregeln skulle
förhålla sig till avtal, som betecknats som delning till brukningen. Härom
har styrelsen anfört följande.
Det är tänkbart att jordägarna i stället för sämjedelning i viss omfattning
komma att åberopa delning till brukningen. Om sådan befinnes utgöra
endast en förklädnad för sämjedelning, saknas självfallet anledning tillerkänna
densamma rättsverkan. Det kan vidare ifrågasättas om man icke
bör ställa upp den principen att delning till brukning endast bör respekteras
för tiden mellan förvärv och till dess det inbördes rättsförhållandet mellan
fastighetens ägare lämpligen kunnat slutgiltigt regleras. Ju längre tid en
delning till brukningen bestått, desto större anledning finnes i varje fall att
likställa densamma med sämjedelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
13
En ogiltighetsregel av nu angiven innebörd skulle enligt lantmäteristyrelsens
mening medföra, att innehavaren av en genom privat delning utlagd
lott finge en avsevärt osäkrare ställning än enligt nu gällande ordning. Han
kunde riskera, att hans meddelägare påfordrade att få deltaga i förvaltningen
av hans lott och njuta andel i avkastningen därav eller att lotten försåldes
mot hans vilja enligt samäganderättslagen. Särskilt stor bleve risken
för de övriga delägarnas mellankomst om någon möjlighet till »oförtjänt»
intäkt yppade sig. I vissa fall måste vederbörande också räkna med att
lotten kunde bli indragen i laga skifte och därvid bli oförmånligt behandlad
vid likviderna. Fastighetsägarnas benägenhet att på längre sikt grunda sin
utkomst och sin ekonomi på sämjedelning borde rimligtvis avsevärt minska
med hänsyn till dessa risker tillsammantagna. Av stor betydelse för effekten
av ogiltighetsregeln vore emellertid, har styrelsen fortsatt, hur jordägarna
själva bedömde situationen, när fråga om delning uppkomme. Det kunde
då te sig föga sannolikt, att de med sämjedelning förbundna olägenheterna
verkligen skulle inträffa. Bleve delningar till följd härav vanliga, vore det
tänkbart att den traditionella lojaliteten mellan jordägarna bidroge till att
delningarna också bleve allmänt respekterade av dem på hävdvunnet sätt.
Farhågorna för en sådan utveckling borde dock ej överdrivas. Sämjedelningens
rättsverkan såsom ett medel att definitivt fördela äganderätten till marken
vore utan tvivel av stor vikt för tryggande av markinnehavet. Undandroges
detta rättsliga stöd, kunde det antagas att sämjedelningsverksamheten
komme att starkt avtaga, förutsatt att jordägarna gjordes uppmärksamma
på delningshindret och de skäl, som lett till att detta uppställts.
Övergångsbestämmelser.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att man hade anledning befara att ett
förslag om åtgärder mot fortsatt sämjedelning kunde medföra, att ett antal
nya sämjedelningar företoges i syfte att undgå verkningarna av den väntade
lagstiftningen. Risken för en livligare sådan verksamhet redan under vinterhalvåret
1951—1952 torde av åtskilliga skäl icke vara särskilt stor. Skulle
det emellertid visa sig att en sådan verksamhet bleve betydande, kunde måhända
övervägas huruvida icke ogiltighetsregeln borde gälla redan från tiden
för offentliggörandet av styrelsens promemoria. Även om ogiltighetsregeln
icke skulle behöva på detta sätt ges tillbakaverkande kraft, vore det
givetvis av vikt att den genomföres så snabbt som möjligt. Lantmäteristyrelsen
föresloge därför, att den nya lagen skulle träda i kraft dagen efter den,
då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vidare har lantmäteristyrelsen anfört, att man icke utan att göra avsteg
från vedertagna rättsgrundsatser kunde frånkänna redan verkställda sämjedelningar
det civilrättsliga skydd som dessa hittills åtnjutit. Efter ett lagfästande
av ogiltighetsregeln komme därför att finnas ett antal giltiga sämjedelningar
inom de skifteslag som redan undergått laga skifte. För att ogiltighetsregeln
skulle bli så effektiv som möjligt vore det -— särskilt med hänsyn
till att delningsavtalen oftast vore formlösa — av vikt att de giltiga
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
delningarna i praktiken framstode som klart avgränsade från eventuellt nytillkommande.
De befintliga sämjedelningarna borde därför inventeras på
ett eller annat sätt. Detta kunde enklast åstadkommas genom att vederbörande
jordägare ålades att till myndighet anmäla befintliga sämjedelningar.
För att ett sådant anmälningsförfarande skulle bli effektivt syntes det ofrånkomligt,
att det kombinerades med en preklusionstid, inom vilken delning
skulle anmälas för att behålla verkan av giltig sämjedelning. Om föreskrifter
med detta innehåll bekantgjordes på lämpligt sätt, behövde ej befaras att
jordägarna åsamkades rättsförluster. Av vikt vore att preklusionstiden gjordes
kort. Styrelsen föresloge, att tiden bestämdes till fyra månader. Preklusionen
borde tillika medföra, att rätten att ändra sämjedelning upphörde
beträffande anmälda sådana. Däremot skulle delägarna givetvis vara oförhindrade
att häva en anmäld sämjedelning.
Till stöd för införandet av ett anmälningsförfarande har lantmäteristyrelsen
även anfört, att genom omskiftena och därmed förbundna åtgärder äganderättsförhållandena
och fastighetsindelningen fullständigt retts ut. Det vore
av stor betydelse att ordnade förhållanden förelåge i dessa hänseenden. Vid
anmälningen lämnade uppgifter skulle utgöra ett värdefullt komplement till
konceptakterna rörande omskiftena.
Tidigare har återgivits vad lantmäteristyrelsen anfört om behovet av upplysningsverksamhet
för att sprida kännedom bland jordägarna om sämjedelningarnas
skadliga verkningar. Enligt styrelsens mening borde upplysningsverksamheten
intensifieras efter lagfästandet av ogiltighetsregeln. Om
upplysningsverksamheten — vid vilken självfallet meddelande borde lämnas
om anmälningsförfarandet beträffande befintliga sämjedelningar — insattes
med kraft omedelbart efter lagens antagande, borde anordningen med anmälan
ha blivit allmänt känd bland jordägarna i god tid före utgången av
den föreslagna preklusionstiden.
Rörande formerna för upplysningsverksamheten har styrelsen i huvudsak
anfört följande. De nya bestämmelserna borde i första hand bekantgöras
genom ortspressen. Vid de nu pågående laga skiftena borde förrättningsmannen
senast vid förrättningens avslutande ha för sakägarna utförligt
klargjort privatdelningarnas skadliga verkningar och det på grund härav
uppställda delningshindret. Beträffande övriga skifteslag borde man söka
förmå »byföreståndare» eller annan förtroendeman att under preklusionstiden
anordna sammanträde, vid vilket lantmätare eller annan lämplig person
bereddes tillfälle lämna en redogörelse i förevarande ämne. Komme sådant
sammanträde ej till stånd, syntes det lämpligt att meddelande om ogiltighetsregeln
och anmälningsförfarandet uppsattes å lämpliga platser inom
skifteslaget och närliggande byar. Det vore av vikt att kommunala förtroendemän
och funktionärer samt de av jordägarna anlitade arvskiftes- och sämjedelningsförrättarna
bleve medvetna om de föreslagna bestämmelsernas innebörd.
Sådana personer kunde påverkas genom att direkt tillställas lämpligt
material. Huru upplysningsverksamheten i detalj skulle ordnas behövde
enligt styrelsens mening icke angivas i lag eller annan författning. Det torde
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
böra ankomma på länsstyrelsen och överlantmätaren att se till att upplysningsverksamheten
bedreves på rätt sätt.
Detaljutformning.
I fråga om detaljutformningen av den förordade lagstiftningen har lantmäteristyrelsen
till en början anfört, att ogiltighetsregeln hade en allmän
civilrättslig innebörd men att tillämpningen av densamma alltid bleve en
följd av laga skifte enligt särlagstiftningen för Kopparbergs län och att det
därför syntes icke omotiverat att regeln infogades i dalalagen.
Vid angivandet av den nya bestämmelsens giltighetsområde kunde det, har
lantmäteristyrelsen vidare anfört, ligga nära till hands att till mönster taga
uttrycket i 20 § dalalagen: område som varit föremål för laga skifte till rubbning
av storskifte. Emellertid hade laga skifte beträffande i detsamma särskilt
intagna ägor icke alltid inneburit ett påtagligt brytande av den på storskiftet
grundade fastighetsindelningen. För sådana ägor kunde åtgärderna
mera ha haft karaktären av ägoutbyte eller ett första steg i en successiv
rationalisering. För att undanröja tvekan om vad som åsyftades hade i lagutkastet
den nya bestämmelsen angivits gälla områden som ingått i delningen
vid de aktuella laga skiftena. Vid angivandet av dessa skiften hade
det däremot synts erforderligt att använda uttrycket »laga skifte till rubbning
av storskifte». Detta hade skett för att icke under bestämmelsen skulle
inbegripas laga skifte enligt dalalagen å skifteslag, som avses i 1 kap. 2 §
under 2 jorddelningslagen.
De avtal, som enligt ogiltighetsregeln skola frånkännas rättsverkan, ha i
lagutkastet angivits med uttrycket sämjedelning. Lantmäteristyrelsen har
till stöd härför åberopat, att detta uttryck vore i lagstiftning vedertaget såsom
benämning på en varaktig privat jorddelning mellan dem, som ägde ideella
andelar i fastighet eller område.
Lantmäteristyrelsen har vidare framhållit, att det vore lämpligt att sämjedelningsavtal
gjordes ogiltigt beträffande såväl mark som byggnader. Denna
ståndpunkt nödvändiggjorde att man underkände även sådana privata avtal,
varigenom enbart byggnader fördelats till varaktigt brukande mellan ägarna
av ideella andelar i fastighet. Med anledning av vad sålunda anförts hade det
vid utformningen av lagutkastet befunnits nödvändigt att ge ogiltighetsregeln
det innehållet att den skulle gälla sämjedelning av jord eller vad
därtill lagligen hörde. Härigenom hade jämväl vunnits att eventuella försök
att inom skogsmark sämjedela allenast ståndskogen komme att klart omfattas
av bestämmelsen.
Ogiltighetsregelns innebörd och verkningar i vissa särskilda fall ha berörts
av lantmäteristyrelsen. Sålunda inncbure bestämmelsen i de fall, då
den komme att gälla endast en på marken bestämd del av fastighets ägo\
älde, att denna del bleve att anse såsom samfälld för delägarna i fastigheten
även om de sämjc\is avtalat annat. Om i sämjedelning intagits dels
fastigheter ellei fustighetsdclar, vara sämjcdelningcn på grund av ogiltighetsregcln
bleve utan verkan, och dels fastigheter eller fastighetsdelar, varå
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
regeln icke ägde tillämpning, torde det få överlåtas åt rättspraxis att avgöra,
huruvida och under vilka villkor delägare ägde få avtalet hävt även beträffande
de fastigheter och fastighetsdelar, varå sämjedelningen eljest vore
giltig. Härvid torde gängse principer för bedömningen av avtal vid så kallad
bristande förutsättning bli av betydelse. I fråga om byggnad, som delägare
uppfört på ägolott utlagd för honom genom ogiltig sämjedelning, finge ogiltighetsregeln
den begränsade verkan att byggnaden bleve att anse såsom
belägen å ofri grund.
Vidare har lantmäteristyrelsen framhållit, att vid laga skifte å mark, varå
ogiltighetsregeln vore tillämplig, likviderna alltid borde beräknas som om
marken vore samfälld. Även om sämjedelning skett borde sålunda förrättningsmännen
meddela beslut av innehåll att marken skulle redovisas såsom
samfälld i hävdeförteckningen och att denna redovisning skulle ligga
till grund för likviderna. En sådan befogenhet för förrättningsmännen torde
kunna uppfattas som en direkt följd av ogiltighetsregeln och hade därför
icke ansetts kräva uttrycklig föreskrift. Utan särskilt stadgande torde det
jämväl vara tydligt, att den föreningsrätt, som beträffande likviderna inom
inrösningsjorden vore tillagd delägarna i 14 kap. 6 § sjätte stycket jorddelningslagen,
icke finge användas på sådant sätt att eljest ogiltigt sämjedelningsavtal
tillerkändes verkan vid likvidberäkningen.
På sätt tidigare återgivits har lantmäteristyrelsen förordat, att lantmätare
vid pågående omskifte städse skulle upplysa delägarna om ogiltighetsregelns
innehåll. Uttrycklig föreskrift härom har av lantmäteristyrelsen upptagits i
lagutkastet.
Övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen har utformats i enlighet
med de av styrelsen i denna del gjorda, tidigare återgivna uttalandena.
De närmare bestämmelserna om anmälan av befintliga sämjedelningar
har av lantmäteristyrelsen föreslagits skola upptagas i en särskild kungörelse.
I anslutning till kungörelsen har lantmäteristyrelsen uttalat, att det
vore av betydelse — särskilt om sämjedelningen skett helt formlöst — att
anmälan regelmässigt undertecknades av samtliga delägare, så att delningen
bleve otvetydigt dokumenterad. Härigenom finge även sakägarna själva viss
trygghet mot framtida tvist angående delningen. Om oenighet rådde huruvida
sämjedelning förelåge eller ej, måste dock anmälan kunna göras från
den eller de delägare, som ville påstå delning. Även andra fall torde förekomma,
där fullständiga underskrifter icke kunde erhållas.
III. Yttrandena.
över lantmäteristyrelsens promemoria ha efter remiss utlåtanden avgivits
av Svea hovrätt, lagberedningen, fastighetsbildningssakkunniga, lantbruksstyrelsen,
som bilagt yttrande från lantbruksnämnden i Kopparbergs län,
av skogsstyrelsen, som bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i Koppar
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
17
bergs län, av länsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätaren i samma län,
vilken närslutit yttranden från cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i länet ävensom från den förutvarande styresmannen för den tidigare
särskilda skiftesorganisationen, av häradshövdingarna i Falu, Nås och Malungs,
Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, Sveriges lantbruksförbund
samt Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Från Dalarnas länsförbund av riksförbundet landsbygdens folk och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, vilka beretts tillfälle att avgiva utlåtanden
över promemorian, ha sådana ej inkommit.
I samtliga remissutlåtanden har lantmäteristyrelsens förslag i princip tillstyrkts.
Ett betydande antal av remissinstanserna har betonat, att åtgärder
i föreslagen riktning äro angelägna, och åtskilliga ha framhållit, att åtgärderna
böra vidtagas skyndsamt. En remissinstans — lantbruksförbundet —
har dock vid sin tillstyrkan fogat reservation av principiell innebörd.
Några remissinstanser ha uttalat sig beträffande frågan i vilken o mfattning
nya sämj edelningar nu tillkomma. Sålunda ha
länsstyrelsen, överlantmätaren och lantbruksnämnden i Kopparbergs län
samt häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhållit, att sämjedelningsfrekvensen
inom omskiftade områden sannolikt vore betydligt större än vad
som vid verkställda undersökningar kunnat med säkerhet konstateras. Enligt
vad Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört
vore det antagligt, att de stora värden, som skogen representerade, gjorde
delägarna i dödsbo obenägna att avhända sig sina fastighetsdelar. I den
mån, som skogsvärdena stege, kunde man befara att tendensen till sämjedelningar
inom dödsbon komme att stegras. Häradshövdingen i Falu domsaga
har uttalat, att inom domsagan sämjedelning numera icke torde förekomma
i större omfattning.
De av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna av sämjedelning
ha i åtskilliga remissyttranden starkt understrukits. I några yttranden
ha påtalats även andra svårigheter, som uppkomma i anledning av
sämjedelningarna. Sålunda har överlantmätaren i Kopparbergs län framhållit,
att det på grund av ägosplittringen ofta vore mycket svårt att åstadkomma
lämpliga tomtplatser för bostads-, handels- och industriändamål. Att
genomföra fastställda byggnadsplaner vore ofta förenat med utomordentliga
svårigheter. Vidare gjorde ägosplittringen det praktiskt taget omöjligt att
med vanliga medel åvägabringa en yttre rationalisering av jordbruket. Sammanföring
av brukningsdelar kunde visserligen leda till arealmässig förbättring,
men arronderingsförhållandena förtoge effekten härav.
Ingen av remissinstanserna har tagit avstånd från lantmäteristyrelsens
uppfattning om behovet att snarast vidtaga provisoriska
lagstiftningsåtgärder i syfte att förhindra sämjedelningar inom
de på statens bekostnad omskiftade delarna av Kopparbergs län. Fastmera
har i åtskilliga yttranden starkt understrukits att sådant behov är för han
2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 58.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
den. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av fastiglietsbildningssakkunniga,
lantbruksnämnden och länsstyrelsen i Kopparbergs län, flera av cheferna
för de särskilda skiftesorganisationerna i länet, överlantmätaren i länet,
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och häradshövdingen
i Nedansiljans domsaga.
Beträffande frågan om vilka åtgärder som nu böra vidtagas
ha samtliga hörda myndigheter och organisationer anslutit sig till det
av lantmäteri styrelsen förordade förslaget att frånkänna nya sämjedelningar
rättsverkan. Ingen av remissinstanserna har förordat något av de andra
alternativ, som lantmäteristyrelsen diskuterat. Vissa remissinstanser ha angivit
skälen för sin ståndpunkt.
Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit, att såväl förbud med vitesföreläggande
som återbetalning av erhållna statsbidrag skulle medföra arbetskrävande
uppsiktsverksamhet samt ha ogynnsamma återverkningar på
ortsbefolkningens inställning till lagstiftningen. Lantbruksförbundet har
understrukit, att man borde undvika varje form av kriminalisering, både
direkt och indirekt genom bidragsrestriktioner. Uttalanden av liknande
innebörd ha gjorts av en av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i Kopparbergs län. Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga har uttalat, att
en förbudslagstiftning med straffhot säkerligen skulle framkalla ovilja,
vilket ur psykologisk synpunkt vore olyckligt. Två av cheferna för de särskilda
skiftesorganisationerna i Kopparbergs län liksom ock överlantmätaren
och lantbruksnämnden i länet ha givit uttryck för uppfattningen, att en
åtgärd, som innebure ogiltigförklaring av sämjedelning, kunde vantas bil
mött med förståelse från ortsbefolkningen eller i varje fall från de mera
framsynta jordbrukarna.
Ytterligare må nämnas, att Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhållit, att det varit i hög grad önskvärt, om säkrare
och mera påtagligt verkande åtgärder än ogiltigförklaring kunnat vidtagas,
men att utskottet dock tillstyrkte förslaget såsom ett minimum av önskvärda
och nödvändiga ingripanden.
I detta sammanhang må ock anmärkas, att lantbruksf örbundet framhållit,
att lantmäteristyrelsens förslag medförde uppenbara risker för rättsförluster,
då ogiilighetsregelns verkningar skulle framträda blott vid laga skiften och
vid tvister mellan de sämjedelande parterna. Förbundet kunde därför tillstyrka
förslaget endast under förutsättning att en tillfredsställande upplysningsverksamhet
bedreves ej endast om själva ogiltighetsregeln utan även
om dess uppenbara risker för rättsförluster.
I några yttranden har gjorts gällande, att lösningen på längre sikt av
sämjedelningsproblemet borde sökas efter delvis andra linjer än dem lantmäteristyrelsens
förslag följde. Enligt den förutvarande styresmannen för
den tidigare särskilda skiftesorganisationen i Kopparbergs län vore en väg
att göra fastigheterna mindre begärliga såsom spekulationsobjekt den att
om möjligt all skogsmark avsattes till gemensamhetsskog. Lämplig ändring
i 10 kap. 5 § jorddelningslagen borde göras i detta syfte. En av che
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
ferna för de särskilda skiftesorganisationerna har ifrågasatt om icke arvskiften
å jord inom lagaskiftade områden borde underkastas prövning enligt
regler liknande dem som upptagits i jordförvärvslagen. Inlösen från en arvinge
av de övrigas andelar borde underlättas genom att lantbruksnämnden
beviljade lånegaranti eller på annat sätt gåve stöd. Liknande synpunkter
har även överlantmätaren i Kopparbergs län anfört.
Åtskilliga remissinstanser ha berört frågan om vilken effekt, som
kunde väntas av en lagstiftning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag.
Sålunda har från flera håll givits uttryck för tveksamhet huruvida den
av lantmäteristyrelsen förordade åtgärden att frånkänna sämjedelning rättsverkan
kunde väntas få mera påtaglig effekt. Uttalanden av sådan innebörd
ha gjorts av skogsstyrelsen, några av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i Kopparbergs län, lantbruksförbundet och Kopparbergs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Å andra sidan ha åtskilliga remissinstanser gjort gällande, att om också
den föreslagna åtgärden ej innebure något fullt effektivt hinder mot tillkomsten
av nya sämjedelningar, den dock borde verka starkt återhållande.
Av denna mening äro lantbruksstgrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
några av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna i länet, överlantmätaren
i Kopparbergs län och häradshövdingen i Falu domsaga. Några
myndigheter — lantbruksstgrelsen, länsstyrelsen samt häradshövdingarna i
Falu och Nedansiljans domsagor — ha understrukit, att effekten vore i hög
grad beroende på om en intensiv upplysningsverksamhet komme att bedrivas.
Länsstyrelsen har i anslutning härtill framhållit, att det givetvis
krävdes att erforderliga medel ställdes till förfogande för upplysningsverksamheten.
Uttalande i denna riktning har gjorts även av häradshövdingen i
Nedansiljans domsaga.
Vissa av de särskilda bestämmelserna i förslaget ha berörts i remissyttrandena.
Eu sådan är frågan om den tilltänkta lagstiftningens
giltighetsområde.
I detta hänseende har överlantmätaren i Kopparbergs län — i anledning
av lantmäteristyrelsens förslag att lagstiftningen ej skulle omfatta skifteslag
som varit föremål för förrättning enligt lagen den 4 juni 1943 med särskilda
bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län — anfört, att det vore riktigt, att brukningsförhållandena
på marken icke i och för sig förbättrades genom en förrättning
enligt nämnda lag. I princip kunde detsamma sägas gälla även för
de fall, där de äldre skiftena omfattat endast delar av skifteslagen och där
nu, samtidigt med laga skifte på den uteslutna marken, förrättningar enligt
1943 års lag verkställdes inom byarna i intimt samband med de pågående
skiftena. Emellertid genomfördes i samband med skiftena och förrättningarna
enligt 1943 års lag ett betydande rationaliseringsverk inom de ifrågavarande
byarna genom köp, avstyckningar och ägoutbyten. Slutresultatet
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
av skifte, förrättning enligt 1943 års lag och i samband därmed företagna
åtgärder för rationalisering av fastighetsbeståndet kunde förväntas bli sådant,
att den nya fastighetsindelningen i sin helhet borde skyddas mot sämjedelning.
Tillräckligt starka skäl talade för att i nu ifrågavarande avseende
skilja mellan skifteslag, vilka varit föremål för fristående förrättningar enligt
1943 års lag, och skifteslag, där dylika förrättningar verkställts i samband
med genomförande av fullständiga laga skiften på tidigare icke lagaskiftade
delar. Skifteslag av det senare slaget syntes enligt överlantmätarens
mening beträffande skydd mot sämjedelningar i sin helhet böra jämställas
med områden som ingått i delningen vid provskifte eller laga skifte till
rubbning av storskifte enligt dalalagen.
Utsträckning av lagstiftningens tillämpningsområde i enlighet med överlantmätarens
förslag har påyrkats även av länsstyrelsen och lantbruksnämnden
i Kopparbergs län samt två av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i länet. Därjämte har en annan av cheferna för nämnda organisationer
uttalat, att lagstiftningen borde gälla alla områden, som varit föremål
för förrättning enligt 1943 års lag.
Vidare ha två av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna förklarat,
att fastighetsindelningen inom de senast storskiftade socknarna i vissa
fall medgåve någorlunda rationell jord- och skogsbruksdrift. Sämjedelningen
förekomme inom vissa av dessa områden ännu ej i större utsträckning.
Ganska stora fördelar kunde därför ernås, om den tilltänkta lastiftningen
gjordes tillämplig även på nu avsedda områden. Härutöver har en av
cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna funnit, att det skulle vara
till fördel om lagstiftningen komme att gälla även mark, som uteslutits från
delningen vid provskifte eller laga skifte enligt dalalagen. Uttalande av liknande
innebörd har gjorts av häradshövdingen i Nedansiljans domsaga.
Lagberedningen har uppehållit sig vid frågan om vilka avtals t yper
som komme att inbegripas under uttrycket sämjedelning.
I förslaget avsåges med sämjedelning, har lagberedningen anfört,
privat jorddelning mellan dem, som ägde ideella andelar i fastighet
eller område. Annan privat jorddelning omfattades icke av förslaget. Det
gällde sålunda icke den privata delning som kunde föreligga, då ett område
av fastighet överlåtits eller vid arvskifte en fastighet till skilda områden
uppdelats mellan arvingarna. Det vore enligt lagberedningens mening önskvärt,
att den privata delning som omfattades av förslaget närmare angåves
och att innebörden i beteckningen sämjedelning utvecklades.
Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga har ifrågasatt huruvida icke
lagstiftningen borde utvidgas att omfatta även sådana fall, där privat delning
ägde rum i samband med överlåtelse av ett visst område på marken.
Innebörden av ogiltighetsregeln vore, enligt vad lagberedningen
anfört, att en sämjedelning icke vidare skulle erhålla den rättsverkan,
att en delägare betraktades såsom ägare av det område som genom delningen
avskilts åt honom. I stället skulle äganderätten till en sämjedelad
fastighet alltjämt behandlas såsom gemensam. Vid laga skifte skulle hänsyn
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
icke tagas till sämjedelningen. Rättsligt sett skulle väl en sämjedelning ej
heller ha någon omedelbar rättsverkan mellan kontrahenterna inbördes. Å
andra sidan vore det tydligt, att sämjedelningen kunde ge upphov till en
fördelning av brukningsrätten mellan delägarna. För att icke lagstiftningen
skulle brista i effektivitet måste dock sämjedelningen få bedömas såsom ett
mera tillfälligt ordnande av förvaltningen, som gällde endast tills vidare och
icke kunde hindra påkallande av godmansförvaltning eller försäljning. Av
särskild betydelse vore alltså att samäganderättslagen och bysamfällighetslagen
skulle kunna tillämpas. I detta sammanhang måste emellertid beaktas
att det icke mötte något hinder att delägarna träffade ett förvaltningsavtal,
varigenom reglerna om godmansförvaltning eller försäljning bleve utan tilllämpning
— låt vara att ett sådant avtal ej kunde få rättsverkan mot tredje
man.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att den statliga bidragsgivningen till
speciellt bostads- och ekonomibyggnader borde starkt begränsas på sämjedelade
fastigheter med ogiltig delning. Det borde i regel vara uteslutet att bevilja
bidrag till en ekonomibyggnad på dylik fastighet, om byggnaden icke
vore avsedd att betjäna fastigheten i dess helhet. Detta torde följa av nu
gällande bidragsbestämmelser, men det vore önskvärt att sakförhållandet
framhävdes i förarbetena till ifrågavarande lag.
Flera remissinstanser ha berört frågan om tidpunkten för lagstiftningens
ikraftträdande. Sålunda har från några håll understrukits
risken av att åtskilliga sämjedelningar genomfördes efter offentliggörandet
av lantmäteristyrelsens promemoria i syfte att undgå verkningarna
av den föreslagna lagstiftningen. Under åberopande härav ha Svea hovrätt
och länsstyrelsen i Kopparbergs län funnit det böra allvarligt övervägas,
huruvida icke lagstiftningen borde göras tillämplig å sämjedelningar,
som tillkommit efter offentliggörandet av lantmäteristyrelsens förslag eller
med andra ord från och med den 1 oktober 1951. Uttalande av liknande innehåll
har gjorts av Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Å andra sidan ha lagberedningen och lantbruksförbundet — under hänvisning
till allmänt gällande rättsgrundsatser — tagit bestämt avstånd från
tanken alt göra lagstiftningen tillämplig på sämjedelningar tillkomna före
lagens utfärdande.
Förslaget att äldre sämjedelningar skulle tillerkännas rättsverkan
endast därest anmälan om desamma gjorts inom viss tid har i de yttranden
där frågan berörts lämnats utan erinran. Dock har lagberedningen
lunnit det knappast tillrådligt, att försummelse av anmälningsplikten skulle
medföra ogiltighet av sämjedelning, som visas ha skett före lagens ikraftträdande.
Vid anmälningsskyldigheten borde ej knytas någon preklusionspåföljd.
Ett stadgande om anmälningsskyldighet torde redan i och för sig
leda till att kravet på bevisning skärptes, då någon utan giltig orsak underläte
att anmäla sämjedelning.
Från åtskilliga håll har föreslagits förkortning av preklusionstiden med
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
hänsyn till risken av att sämjedelningar genomföras under densamma. Sålunda
ha lantbruksstyrelsen och en av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna
i Kopparbergs län uttalat, att preklusionstiden borde vara så
kort som möjligt. En av cheferna för nämnda organisationer har ansett tiden
böra bestämmas till tre månader, medan överlantmätaren i Kopparbergs län
förordat en tid av två eller tre månader. En preklusionstid av endast två
månader ha länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kopparbergs län förordat.
En av cheferna för de särskilda skiftesorganisationerna har ifrågasatt, om
icke delägarna borde genom intyg av två ojäviga, med förhållandena förtrogna
personer styrka, att sämjedelningen förelegat före lagens ikraftträdande
eller med andra ord att den ej tillkommit under preklusionstiden.
Å andra sidan har lantbruksförbundet hemställt, att preklusionstiden måtte
avsevärt förlängas, så att kännedom om ogiltighetsregeln nådde nödvändig
spridning. Det vore att beakta att upplysningsverksamheten skulle bedrivas
av befattningshavare, som redan nu hade omfattande arbetsbörda.
Svea hovrätt, som funnit den föreslagna preklusionsfristen väl avvägd, har
ansett, att viss bestämd slutdag för anmälningsfristen borde direkt angivas
i lagen.
I fråga om det föreslagna anmälningsförfarandet är ytterligare att nämna,
att länsstyrelsen i Kopparbergs län har förutsatt att anmälan från en av
sämjelottsägarna skulle vara tillräcklig för att sämjedelningen skulle upptagas
i förteckningen, överlantmätaren i Kopparbergs län har utgått från att
åtskilliga anmälningar komme att vara ofullständiga och att erforderliga
kompletteringar kunde ske. Vidare har Svea hovrätt föreslagit, att anmälningar
borde ingivas i två exemplar, av vilka överlantmätaren omedelbart
skulle överlämna det ena till vederbörande inskrivningsdomare. Skulle endast
ett exemplar ingivas, borde det åligga överlantmätaren att till inskrivningsdomaren
överlämna vederbörligen styrkt avskrift därav. Sedan överlantmätaren
upprättat föreslagen förteckning, borde det åligga honom att
tillställa inskrivningsdomaren avskrift av förteckningen.
Beträffande den lagtekniska utformningen ha Svea hovrätt
och lagberedningen förordat att ogiltighetsregeln upptoges icke i dalalagen
utan i en särskild lag. Lagberedningen har till stöd härför anfört, att stadgandet
i första hand vore en civilrättslig bestämmelse, som innebure att
sämjedelning vore utan verkan i fråga om äganderätten till jorden. Det kunde
ifrågasättas om det vore lämpligt att intaga ett stadgande av denna art
i en jorddelningsrättslig författning. Lagberedningen har tillika anmärkt,
att i varje fall ingressen till lantmäteristyrelsens lagförslag icke vore tillräckligt
vidsträckt.
Svea hovrätt har uttalat, att den i lantmäteristyrelsens lagutkast upptagna
bestämmelsen om skyldighet för lantmätare att vid pågående laga
skifte upplysa delägarna om innehållet i ogiltighetsregeln borde — i varje
fall om huvudstadgandet upptoges i särskild lag — såsom innefattande en
instruktionsföreskrift ej intagas i lagen utan överföras till den särskilda
kungörelse som föresloges skola utfärdas i anledning av skyldigheten att anmäla
befintliga sämjedelningar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
23
IT. Departementschefen.
Ett av fastighetsbildningslagstiftningens främsta syften är att åstadkomma
en för markens användning lämplig fastighetsindelning. Vid fastighetsbildning
vid sidan om den jorddelningsrättsliga lagstiftningen finnes uppenbar
risk att dessa jordpolitiska synpunkter ej vinna beaktande. Frånsett
att privat jorddelning föranleder bristande klarhet och därigenom vållar
rättsosäkerhet genom att någon tillförlitlig redovisning av bildade fastigheter
ej erhålles, medför den lätt nog att jorden indelas på sådant sätt att den ej
kan brukas rationellt. I lantmäteristyrelsens promemoria och de däröver
avgivna yttrandena ha angivits ett flertal exempel härpå. För att trygga en
sund ekonomisk utveckling på längre sikt är det därför av vikt att förhindra
en privat jorddelning, även om denna för de nuvarande jordägarna skulle
framstå som ur andra synpunkter önskvärd.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att inom stora delar av
Kopparbergs län en sedan lång tid tillbaka fortgående privat jorddelning
lett till så otillfredsställande förhållanden, att särskilda ingripanden befunnits
erforderliga. I detta hänseende är att nämna främst den skiftesverksamhet,
som — för övrigt med betydande kostnader för statsverket — genomförts
eller pågår enligt den för vissa delar av länet antagna särlagstiftningen, nämligen
lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län
och lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord
å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Genom denna verksamhet
uppnås en avsevärd förbättring i fastighetsförhållandena. I ärendet har emellertid
visats, att allvarlig risk föreligger att resultatet av skiftesverksamheten
kommer att omintetgöras därigenom att enligt gammal sedvänja nya
privata jorddelningar företagas inom de skiftade områdena. Det är självfallet
en angelägen uppgift att söka hindra en sådan utveckling.
Vad i ärendet framkommit ger vid handen, att av betydelse i förevarande
sammanhang främst äro de privata jorddelningar, som ske i anledning av
inträffade arvfall. Enligt gammalt bruk tillskiftas envar av dödsbodelägarna
andel i dödsboets fasta egendom, varefter för denna andel utlägges viss ägolott,
som regel omfattande flera markområden. I likhet med lantmäteristyrelsen
och remissinstanserna anser jag, att strävandena främst böra inriktas
på att motverka den form av privat jorddelning, som utläggandet av ägolotlerna
innebär och som brukar benämnas sämjedelning.
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit torde den väg som i längden säkrast
skulle leda till åsyftat resultat vara att genom upplysning klargöra för
jordägarna de vådor, som för bygdens framtida ekonomiska utveckling och i
andra hänseenden äro förbundna med förfarandet att sämjedela arvfallen
eller eljest flera tillhörig fast egendom, och att därigenom få jordägarna att
frivilligt avstå från den antydda formen för upplösning av den gemensamma
äganderätten till marken. Av stor betydelse för en utveckling i denna rikt
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
ning synas även vara de åtgärder som lantbruksnämnden i länet kan vidtaga.
Emellertid torde åtgöranden av nu antydd art icke kunna väntas medföra
omedelbar effekt av mera allmän räckvidd utan de torde komma att
verka först på längre sikt. Jag anser därför, i likhet med lantmäteristyrelsen
och remissinstanserna, att det härutöver är erforderligt med sådant ingripande,
som kan väntas ha mera omedelbar verkan.
Allmän enighet råder om att den väg som i detta syfte bör beträdas är att
för vissa områden i Kopparbergs län genomföra en särskild lagstiftning
med innehåll att sämjedelningar frånkännas rättsverkningar. Innebörden
härav kan i korthet sammanfattas sålunda. Sämjedelningen skulle icke komma
att medföra en upplösning av den samäganderätt, som bestått före sämjedelningen.
Äganderätten till den ideella andelen i fastigheten skulle sålunda
ej komma att ersättas med äganderätt till den vid sämjedelningen utlagda
lotten. Vid blivande lantmäteriförrättningar skulle hänsyn ej tagas
till den skedda sämjedelningen. Detta innebär bl. a., att frågorna om likvider
mellan skiftesdelägarna skulle bedömas från samma utgångspunkt som
om någon sämjedelning ej förekommit.
Det är att beakta, att en regel av nu angiven innebörd icke har någon
omedelbar verkan å sämjedelningsavtal, så länge avtalet respekteras av
kontrahenterna och frågan om avtalets giltighet ej aktualiseras av särskild
anledning, exempelvis lantmäteriförrättning eller exekutivt förfarande. Effekten
av bestämmelsen ligger främst däri, att innehavaren av en sämjelott
får en, med hänsyn till omöjligheten att bedöma vad som kan komma att inträffa
i framtiden, i hög grad osäker ställning i rättsligt hänseende. Det är
tydligt, att en lagregel sådan som den ifrågasatta icke omöjliggör tillkomsten
av sämjedelningar. Av stor betydelse, för vilken verkan lagregeln kommer
att ha, är huru stora jordägarna bedöma de risker vara, som äro förbundna
med sämjedelningar utan rättsverkningar. I remissyttrandena ha också
kommit till uttryck olika meningar om i vilken utsträckning en lagregel,
som frånkänner sämjedelningar rättsverkningar, kan väntas medföra att
sådana delningar upphöra. I nuvarande läge, då en överhängande fara föreligger
för jordsplittring, hör emellertid enligt min mening den omständigheten
att den tilltänkta lagstiftningen måhända icke kommer att helt utesluta
nya sämjedelningar icke vara avgörande. I detta sammanhang må framhållas,
att ogiltighetsregeln måste utgöra ett verksamt stöd för den upplysningsverksamhet
som bör bedrivas rörande vådan av sämjedelningar.
Ur principiella synpunkter kunna invändningar riktas mot att genomföra
en lagstiftning, som i och för sig riktar sig mot en i hela riket förekommande
företeelse men som skall äga tillämpning endast å sådana företeelser inom
en viss begränsad del av landet. Häremot kan emellertid anföras —• såsom
lantmäteristyrelsen ock gjort — att jordförhållandena inom förevarande
landsdel äro i hög grad särpräglade och redan tidigare föranlett särskild lagstiftning
samt att behovet av ingripande här är vida större än inom landet
i övrigt. Härtill kommer, att det framlagda förslaget ligger i linje med de i
lagberedningens förslag upptagna generella reglerna i förevarande hänse
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
ende. Jag anser därför, att nu berörda synpunkt ej bör föranleda, att man
avstår från att genomföra den ifrågasatta lagstiftningen såsom ett provisorium
i avbidan på att spörsmålet i samband med den kommande jordabalken
får en allmängiltig lösning.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag, i likhet med lantmäteristyrelsen
och samtliga remissinstanser, en särlagstiftning för vissa delar av
Kopparbergs län, enligt vilken sämjedelning skall vara utan verkan.
I fråga om den förordade lagstiftningens tillämpningsområde ansluter jag
mig i huvudsak till lantmäteristyrelsens förslag. Emellertid anser jag, i
likhet med överlantmätaren i Kopparbergs län och flera andra remissinstanser,
att lagstiftningen bör gälla även inom sådan av äldre laga skiften
omfattad mark, som, i samband med att viss vid dessa laga skiften utesluten
mark undergår laga skifte enligt datalagen, är föremål för förrättning enligt
lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning
och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län. Av
utredningen i ärendet framgår nämligen att i dylika fall genom förrättning
enligt 1943 års lag och i samband därmed vidtagna åtgärder vinnes en sådan
rationalisering av fastighetsindelningen som kan jämställas med den som
erhålles vid provskifte eller vid laga skifte enligt dalalagen. Vad angår den
av lantmäteristyrelsen berörda frågan huruvida särskilt intagna ägor kunna
anses ha ingått i laga skifte till rubbning av storskifte är det enligt min
mening tydligt att så är fallet. Tillämpningsområdet synes alltså böra angivas
vara dels jord, som varit föremål för laga skifte enligt 1925 års lag eller
laga skifte till rubbning av storskifte enligt dalalagen, och dels jord, som
icke undergått sådant skifte men hör till by vilken varit föremål för förrättning
enligt 1943 års lag, såframt förrättningen skett i samband med att
annan jord inom byn enligt datalagen undergått laga skifte till rubbning av
storskifte.
Med denna utvidgning av tillämpningsområdet försvagas väsentligen det
skäl lantmäteristyrelsen åberopat till stöd för att införa ogiltighetsregeln i
datalagen. I enlighet med vad Svea hovrätt och lagberedningen förordat bör
den såsom i första hand av civilrättslig natur upptagas i en särskild lag.
De privata delningar, som skola omfattas av ogiltighetsregeln, torde, såsom
lantmäteristyrelsen föreslagit, böra angivas med uttrycket sämjedelning.
Under detla på åtskilliga ställen i lagstiftningen förekommande uttryck
lärer inbegripas delningar, varigenom för viss ideell andel i en fastighet utlägges
viss ägolott på marken genom privat delningsuppgörelse. I anslutning
till vad lagberedningen anfört torde böra framhållas, att därunder icke komma
de fall då visst område av fastighet överlåtes eller då vid arvskifte en
fastighet uppdelas mellan dödsbodelägarna, icke på det sättet att de erhålla
vissa kvotdelar, utan så att de direkt bekomma vissa områden på marken.
Erfarenheten visar emellertid att arvskiften med sist antydd innebörd äro
sällan förekommande i dessa bygder. Del torde ock böra beaktas, att lagfart
å de bodelägarna tillagda områdena ej kan meddelas, förrän områdena blivit
i laga ordning utbrutna.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
I anslutning härtill må något beröras frågan om ogiltighetsregelns förhållande
till avtal som angivits åsyfta delning till brukningen. Ett avtal, som
har endast sådan innebörd, träffas uppenbarligen icke av ogiltighetsregeln.
Emellertid kan avgörande betydelse ej tillmätas den omständigheten att avtalet
formellt framstår som en överenskommelse endast om uppdelning av
marken för nyttjande. Därest av omständigheterna framgår, att ett sådant avtal
i själva verket innefattar sämjedelning, blir avtalet i detta hänseende utan
verkan. Uppenbarligen måste åt rättstillämpningen överlämnas att från fall
till fall pröva förekommande avtals innebörd. Här må endast framhållas det
— för övrigt i sakens natur liggande — förhållandet att ju längre tid ett såsom
delning till brukningen betecknat avtal består orubbat, desto mindre
sannolikt är det, att avtalet har endast den begränsade innebörd som det ger
sken av.
Den huvudsakliga innebörden av att sämjedelning är ogiltig har jag redan
angivit i det föregående. Härutöver må framhållas, att jag instämmer i lantmäteristyrelsens
uttalanden om ogiltighetsregelns verkningar i de fall då i
sämjedelningen intagits dels fastigheter eller fastighetsdelar, varå sämjedelningen
är utan verkan, och dels fastigheter eller fastighetsdelar, varå ogiltighetsregeln
ej äger tillämpning, samt de fall då delägare på ägolott utlagd
för honom genom ogiltig sämjedelning uppfört byggnad. Såsom lantmäteristyrelsen
ansett torde det utan särskild lagregel vara klart att vid laga
skifte å mark, som delats genom sämjedelning omfattad av ogiltighetsregeln,
förrättningsmännen skola redovisa marken såsom samfälld. Självfallet skall
denna redovisning ligga till grund, då det ankommer på förrättningsmännen
att bestämma likviderna. Däremot torde ogiltighetsregeln ej medföra någon
inskränkning i den rätt att ingå förening om likvider som eljest tillkommer
delägarna.
Jag vill i detta sammanhang även understryka, att statliga bidrag inom
lantbruksnämndernas verksamhetsområde uppenbarligen ej böra lämnas till
åtgärder, som avse att understödja brukningsdel tillkommen genom ogiltig
sämjedelning.
På skäl som lantmäteristyrelsen anfört torde i lagtexten uttryckligen böra
angivas att ogiltighetsregeln omfattar även sämjedelning av vad till jorden
lagligen hör.
Det bör, i anslutning till vad lantmäteristyrelsen föreslagit, åligga lantmätare
att vid lantmäteriförrättning som avses i den föreslagen lagen upplysa
sakägarna om ogiltighetsregelns innehåll. Av skäl som Svea hovrätt anfört
torde bestämmelse härom dock ej böra upptagas i lagen utan meddelas
i administrativ ordning.
Med hänsyn till syftet med lagbestämmelsen om ogiltighet av sämjedelning
är det självfallet av värde att denna får verkan snarast möjligt. Jag
vill alltså föreslå, att lagen träder i kraft omedelbart efter utfärdandet. I
ett par yttranden har ifrågasatts, att ogiltighetsregeln även skulle gälla vissa
avtal om sämjedelning som träffats före ikraftträdandet av lagstiftningen,
nämligen sådana som ingåtts efter offentliggörandet av lantmäteristyrelsens
Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
27
promemoria. Jag finner emellertid icke tillräckliga skäl föreligga att —
om också blott i denna begränsade omfattning — frångå principen att civilrättslig
lagstiftning icke bör givas lillbakaverkande kraft.
Då avtal om sämjedelning kan träffas utan iakttagande av särskild form,
är det självfallet ofta svårt att visa vid vilken tidpunkt sämjedelningen tillkommit.
I anledning härav har lantmäteristyrelsen — i syfte främst att
hindra att lagstiftningen kringgås genom att efter lagens ikraftträdande ingången
sämjedelning uppges ha skett dessförinnan — föreslagit, att sådan
sämjedelning för att icke träffas av ogiltighetsregeln skall anmälas inom viss
tid efter ikraftträdandet. Det är emellertid uppenbart, att ett sådant krav
medför risk för rättsförluster, även om åtgärder vidtagas för att sprida
kunskap om förefintligheten av en anmälningsskyldighet med dylik preklusionsverkan.
Med hänsyn härtill kan jag ej förorda lantmäteristyrelsens förslag
på denna punkt. Däremot vill jag föreslå den ordningen att anmälan om
befintlig sämjedelning bör göras inom viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande
men att underlåtenhet att göra anmälan ej skall föranleda att sådan
sämjedelning frånkännes rättsverkan. Redan ett på detta sätt utformat
anmälningsförfarande torde nämligen medföra, att stora krav på bevisningen
ställas, då det göres gällande, att ej anmäld sämjedelning tillkommit
före ogiltighetsregelns ikraftträdande. I detta sammanhang vill jag även
framhålla, att kringgående av lagstiftningen endast kan komma i fråga beträffande
sådana fastigheter, som finnas vid tiden för lagens utfärdande och
som då ägas av flera personer. Av utredningen framgår att antalet sådana
fastigheter är relativt begränsat.
Under åberopande av vad sålunda anförts förordar jag, att i lagen upptages
endast den övergångsbestämmelsen att vad i lagen stadgas icke skall
äga tillämpning å sämjedelning, som skett före lagens ikraftträdande. Bestämmelser
om det av mig förordade anmälningsförfarandet beträffande befintliga
sämjedelningar torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ väg.
I enlighet med vad i det föregående förordats har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ogiltighet av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
K. G. Grönhagen.
1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Bilaga A.
Lantmäteristyrelsens utkast
till
i:o) Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län.
Härigenom förordnas att ingressen till lagen den 17 juni 1932 med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives och att i samma
lag skall under särskild rubrik, vars lydelse framgår av det följande, införas
en ny paragraf, betecknad 27 §, av nedan angivna innehåll.
Kungl. Maj :t har, med riksdagen, funnit gott att med ändring av vad lagen
om delning av jord å landet och lagen om sammanläggning av fastigheter
å landet innehålla häremot stridande förordna, att inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skola
i nedan angivna hänseenden gälla följande särskilda bestämmelser, nämligen
beträffande laga skifte till rubbning av storskifte 1—18 §§, beträffande
laga skifte å sådant skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om
delning av jord å landet avses, 19—23 §§, beträffande avstyckning av ägovidd,
som överlåtits till annan, 24—26 §§ samt beträffande ogiltighet av
sämjedelning inom vissa områden, 27 §.
Om ogiltighet av sämjedelning inom vissa områden.
27 §.
Sämjedelning av jord, eller vad därtill lagligen hör, vare utan verkan
inom område, som ingått i delningen vid laga skifte enligt denna lag till
rubbning av storskifte eller enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande
vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län.
Under pågående laga skifte åligge det lantmätaren att vid sammanträde
med delägarna upplysa dem om innehållet i denna paragraf.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning å sämjedelning, som kommit
till stånd innan lagen trätt i kraft; dock skall dylik sämjedelning icke
gälla med mindre anmälan om densamma skett hos överlantmätaren i Kopparbergs
län inom fyra månader från ikraftträdandet. Närmare föreskrifter
om sådan anmälan meddelas av Konungen. Ändring i anmäld sämjedelning
vare utan verkan.
Kungl. Maj. ts proposition nr 58.
29
2:o) Kungörelse
med särskilda bestämmelser om anmälan beträffande sämjedelningar
inom vissa delar av Kopparbergs län.
Med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen den..................
..........angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län förordnas härigenom som följer:
1 §•
Denna kungörelse äger tillämpning inom område som ingått i delningen
vid laga skifte till rubbning av storskifte enligt lagen den 17 juni 1932 med
särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län eller vid laga skifte enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102)
rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län.
2 §•
Föreligger vid ikraftträdandet av lagen den..........................
angående ändring i förutnämnda lag den 17 juni 1932 sämjedelning av jord,
eller vad därtill lagligen hör, inom område varom i 1 § sägs, skall sämjedelningen,
vid äventyr att den eljest är utan verkan, anmälas hos överlantmätaren
i Kopparbergs län inom fyra månader från ikraftträdandet.
Anmälan, som i första stycket avses, skall vara skriftlig och innehålla
uppgift om vad sämjedelningen omfattar och hur egendomen fördelats mellan
lotterna. I anmälan skall uppgivas tiden för delningens tillkomst samt
delägarnas namn och adress. Finnes skriftligt avtal rörande delningen, skall
detta bifogas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Anmälan bör undertecknas
av samtliga delägare.
Finnes karta över delningen, skall upplysning härom lämnas i anmälan.
Kartan skall ingivas samtidigt med anmälan eller tillhandahållas efter särskild
anfordran.
Delägare, som det önskar, må av lantmätare vid lantmäteriets distriktsorganisation
erhålla biträde vid upprättande av anmälan. Sådant biträde
skall lämnas avgiftsfritt.
3 §-
Överlantmätaren skall upprätta förteckning över anmälda sämjedelningar.
Dessa böra även på lämpligt sätt utmärkas å karta.
överlantmätaren skall föranstalta om den kompletterande undersökning,
som erfordras för sämjedelningarnas redovisning på sätt i första stycket
sägs. . R
4 §•
överenskomma delägare att anmäld sämjedelning skall upphöra att gälla,
bör underrättelse härom lämnas överlantmätaren.
5 §.
Länsstyrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län skola på lämpligt
sätt verka för att innehållet i denna kungörelse snarast uppmärksammas av
de personer, som äga jord inom område varom i 1 § sägs.
Denna kungörelse träder i kraft den
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 februari
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 1 februari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 25 januari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ogiltighet av sämjedelning av jord
inom vissa delar av Kopparbergs län.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.
Lagrådet yttrade:
Enligt den föreslagna lagen skall sämjedelning av jord, varå lagen har
avseende, vara utan verkan. Lagen innehåller tillika ett stadgande att med
sämjedelning av jord skall jämställas sämjedelning av vad till jorden lagligen
hör. Lantmäteristyrelsen, som i sitt förslag upptagit motsvarande bestämmelse,
har framhållit, att det vore lämpligt att sämjedelningsavtal
gjordes ogiltigt beträffande såväl mark som byggnader. Denna ståndpunkt
nödvändiggjorde, att man underkände även sådana privata avtal, varigenom
enbart byggnader fördelats till varaktigt brukande mellan ägarna av ideella
andelar i fastighet. Med anledning därav hade det befunnits nödvändigt
att giva ogiltighetsregeln det innehållet att den skulle gälla sämjedelning
av jord eller vad därtill lagligen hörde. Härigenom hade jämväl vunnits,
att eventuella försök att inom skogsmark sämjedela allenast ståndskogen
komme att klart omfattas av bestämmelsen. Enligt remissprotokollet har
departementschefen på de av lantmäteristyrelsen anförda skälen funnit
i lagtexten böra uttryckligen angivas, att ogiltighetsregeln omfattar även
sämjedelning av vad till jorden lagligen hör.
I anledning härav vill lagrådet framhålla, att ett avtal om sämjedelning
av vad enligt lag hör till jorden, exempelvis därå uppförda byggnader eller
därå växande träd, icke i och för sig medför, att äganderätten till byggnaderna
eller träden skiljes från äganderätten till jorden. Så länge bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
31
naderna kvarstå eller träden icke avverkas, äro de fortfarande att anse
såsom hörande till jorden och avtalet gäller icke utan vidare gentemot
tredje man. Så till vida torde därför det föreslagna stadgandet, att även
sämjedelning av vad till jorden lagligen hör skall vara utan verkan, sakna
betydelse. Då emellertid genom bestämmelsen blir fastslaget, att ett sådant
avtal icke äger giltighet ens parterna emellan, synes stadgandet vara ägnat
att öka ifrågavarande lagstiftnings effekt.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari
1952.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagrådets den
8 februari 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 januari
1952 remitterade förslaget till lag om ogiltighet av sämjedelning av jord
inom vissa delar av Kopparbergs län.
Efter redogörelse för vad lagrådet anfört och med förmälan att han icke
hade någon erinran däremot hemställer föredraganden att förslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skal! avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
520220