Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut; given Stockholms
slott den 1 februari 1952.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 antagna
konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 99) angående
ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket jämte den
därtill anslutna rekommendationen (nr 89) i samma ämne, konventionen
(nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde
jämte den därtill anslutna rekommendationen (nr 90) i samma ämne, rekommendationen
(nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendationen
(nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom. Svensk ratificering av
de båda konventionerna avstyrkes. Rekommendationerna anses icke böra
föranleda någon åtgärd från svensk sida.

1 Diliang till riksdagens protokoll 19.12. 1 samt. Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den t februari
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen
för civildepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Sträng, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år
1951 vid dess trettiofjärde sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Enligt arbetsorganisationens stadga skall organisationens allmänna konferens
sammanträda vid behov, dock minst en gång varje år.

Organisationens beslutande församling -— den Internationella arbetskonferensen
— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som äro
uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen
skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd
att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna
i en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller
annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad
konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell
innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas
formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde
underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-
eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter
ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,
skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader
från sammanträdets avslutande.

Varje medlem har skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner
vederbörlig myndighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem,
som icke ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till Internationella

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

arbetsbyråns generaldirektör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och
praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning,
vari konventionens bestämmelser genomförts eller avses att genomföras
genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes,
med angivande tillika av de omständigheter, som förhindra eller
fördröja ratificeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana
jämkningar i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga
vid antagande eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två
officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen
konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas
Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens trettiofjärde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 6—29 juni 1951. I sammanträdet deltogo representanter
för 60 medlemsstater, av vilka 50 sänt fullständiga delegationer, d. v. s.
två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidorna.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 april 1951 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter borgmästaren
i Hälsingborg Lars Gunnar Ohlsson, tillika ersättare för regeringsombuden,
fru Inga Thorsson och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici; såsom

arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom
experter sekreteraren i Landsorganisationen Otto Westling, ordföranden i Svenska
fahriksarbetareförhundet Gunnar Mohlne, ombudsmannen i Landsorganisationen fru
Sigrid Ekendahl och förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto
Nordenskiöld; samt

såsom arbelsgioarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström
samt såsom experter verkställande direktören i Sveriges verkstadsförening
Matts Bergom Larsson, verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen
Gideon Saemund, verkställande direktören i Sveriges textilindustriförbund Kaj Åberg och
direktörsassistenten i Svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén.

Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

IV. Målsättning och minimistandard för den sociala tryggheten (första
behandling).

V. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor
rörande kollektivavtal, frivillig förlikning och skiljedom (andra
behandling).

VI. Samverkan mellan offentliga myndigheter, arbetsgivar- och arbetarorganisationer
(första behandling).

VII. Lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (andra behandling).

VIII. Ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket (andra
behandling).

IX. Semester inom jordbruket (första behandling).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1952; budgeten fastställdes
till 6 470 639 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänföra sig till punkterna
V, VII och VIII på dagordningen, äro av beskaffenhet att i enlighet med
förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola
underställas riksdagen, nämligen

1) Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

2) Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket.

3) Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.

4) Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

5) Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

6) Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Texterna till förenämnda konventioner och rekommendationer torde få

såsom bilagor (Bil. A—F) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet
antagna resolutioner (Bil. G).

Jag övergår härefter till att behandla nyssnämnda konventioner och rekommendationer,
över vilka delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet avgivit yttrande.

Konvention (nr 99) och rekommendation (nr 89) angående ordning för
fastställande av minimilöner inom jordbruket.

Sedan denna fråga varit föremål för en första behandling vid Internationella
arbetskonferensens 33 :e sammanträde år 1950, varvid till grund för
diskussionen lades av vissa medlemsstater — bland dem Sverige — avgivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

svar å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär, hade frågan
uppförts på dagordningen för 1951 års konferenssammanträde för slutligt
avgörande.

Det för behandling av vid konferensen förekommande jordbruksfrågor
tillsatta utskottet uttalade sig enhälligt för genomförandet av en internationell
reglering, syftande till att införa eller upprätthålla en lämplig ordning
för fastställandet av minimilöner inom jordbruket. Endast på en viktig
punkt yppade sig skiljaktiga meningar, nämligen i fråga om formen för
regleringen. Arbetsgivarnas representanter i utskottet fasthöllo vid sin under
frågans törsta behandling vid 1950 års konferens intagna ståndpunkt, att
den internationella regleringen hellre borde taga form av en rekommendation
än av en konvention. En i detta syfte framlagd motion avslogs emellertid
av utskottet, och de av arbetsbyrån utarbetade konventions- och rekommendationstextcrna
antogos med smärre ändringar.

Till belysning av innehållet i konventionen (Bil. A) må följande
anmärkas.

Konventionen innehåller vissa principer angående införande eller upprätthållande
av en lämplig ordning, enligt vilken minimilöner kunna fastställas
för arbetare, anställda i jordbruksföretag och därmed sammanhörande likartade
verksamhetsgrenar, medan till nationella myndigheter överlämnas att
fatta beslut rörande den närmare utformning av ordningen för fastställande
av minimilöner, som befinnes mest lämplig med hänsyn till i vederbörande
land rådande förhållanden, ävensom beträffande de personkategorier, som
skola omfattas av konventionens bestämmelser. I konventionen medgives, att
betalning delvis får utgå in natura med vissa reservationer i fråga om arten
av sådan betalning samt det värde, som skall åsättas densamma. Konventionen
understryker särskilt nödvändigheten av att tillfälle beredes arbetare
och arbetsgivare att deltaga i utformandet av ordningen för fastställandet
av minimilöner samt följa verksamhetens bedrivande. Medlemsstaterna
anmodas att årligen tillställa arbetsbyrån en allmän redogörelse för
den fastställda ordningens tillämpning och resultaten därav.

Rekommendationen (Bil. B) innehåller detaljerade principer för
fastställande av minimilöner inom jordbruket samt angiver utförligt sättet
för arbetsgivares och arbetares deltagande i den lönefastställande verksamheten.
Vidare förordas, att minimilönesatserna böra på lämpligt sätt
förlänas publicitet samt att ett tillräckligt antal kvalificerade inspektörer
bör anställas för att tillse, att arbetarna faktiskt erhålla de löner, vartill de
äro berättigade.

Konventionen antogs av konferensen med 116 röster mot 31, medan 27 delegater
nedlade sina röster. De svenska regeringsombuden avstodo från att
rösta, medan arbetaromhudet röstade för och arbetsgivarombudet mot konventionens
antagande.

Rekommendationen antogs med 131 röster mot 3 med 44 nedlagda röster.
De svenska regerings- och arbetsgivarombuden avstodo från att rösta, under
det att arbetaromhudet röstade för rekommendationens antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Över förevarande konvention och rekommendation har delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
lantbruksslyrelsen, Svenska lantarbetareförbundet och Svenska
lantarbetsgivaref öreningen.

Socialstyrelsen erinrar därom, att styrelsen i skrivelse till delegationen år
1949 med yttrande över arbetsbyråns rapport angående fastställande av minimilöner
inom jordbruket bl. a. anfört, att de stora fackliga organisationerna
på arbetsmarknaden varit och alltjämt torde vara principiellt avvisande
till tanken på en minimilönelagstiftning. Bland de skäl av allmän och principiell
räckvidd, som i vårt land anfördes mot arbetslönernas fastställande
genom statligt ingripande i form av ett minimilönesystem, hade åberopats,
att minimilöner lätt bleve även maximilöner. Minimilöner, som ju i regel
måste sättas låga, kunde därför befinnas stundom verka nedtryckande på
lönenivån i allmänhet. Officiellt fastställda minimilöner syntes i viss mån
också medverka till en sådan stelhet i lönesystemet, som hindrade näringslivets
anpassning efter växlande förhållanden. Man hade i vårt land vant
sig vid att lita till det högt utvecklade förhandlings- och kollektivavtalsväsen,
som åstadkommits av parterna gemensamt och där partsorganisationerna
själva bure ansvaret för lönebildningen. Sverige borde med hänsyn
till detta förhållande icke kunna anses ha något intresse av en lagstiftning
om minimilöner. Detta gällde också i fråga om jordbruket, där organisationsoch
kollektivavtalsväsendet numera nått en betydande utveckling och styrka.
För Sveriges vidkommande förelåge icke något behov av en konvention
respektive rekommendation i ämnet. Under åberopande av vad styrelsen sålunda
anförde i sitt år 1949 avgivna yttrande anser sig styrelsen böra avstyrka
anslutning från svensk sida till ifrågavarande konvention och rekommendation.

Lantbruks styreis en åberopar likaledes ett år 1949 till delegationen i ärendet
avgivet yttrande, vari styrelsen bl. a. anfört, att jordbrukets arbetsmarknad
kunde sägas vara tämligen väl organiserad på såväl arbetsgivar- som
arbetstagarsidan. Kollektivavtalens bestämmelser syntes vidare bliva normerande
även för icke fackligt organiserade jordbruksarbetare. Enligt lantbruksstyrelsens
mening vore för Sveriges vidkommande en lagstiftning rörande
minimilöner åt jordbrukets arbetare varken behövlig eller önskvärd.
Den ståndpunkt styrelsen intagit i detta yttrande hade styrelsen icke funnit
anledning frångå. Styrelsen understryker, att nuvarande system med frivilliga
kollektivavtal mellan arbetsmarknadsparterna måste anses överlägset
en reglering av lönerna genom lagstiftningsåtgärder från statsmakternas
sida.

För Sveriges vidkommande avstyrker sålunda lantbruksstyrelsen en ratificering
av konventionen i fråga.

Svenska lantarbetareförbundet hänvisar till ett år 1950 till delegationen avgivet
yttrande i ärendet, vari framhållits att förbundet hyste den bestämda
uppfattningen, att ett införande i Sverige av de i konventionen föreslagna
reglerna icke skulle skapa bättre förutsättningar än nuvarande system att

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

fastställa minimilöner inom jordbruket. Då fråga nu vore om ett definitivt
ställningstagande för eller emot ratifikation av den inom arbetsorganisationen
i slutgiltigt skick antagna konventionen och rekommendationen, ville
förbundet, med hänvisning till vad som tidigare anförts i denna fråga, avstyrka
att konventionen om ordning för fastställandet av minimilöner inom
jordbruket ratificerades av Sverige. På grund av detta sitt ställningstagande
avstode förbundet från att uttala sig om de olika bestämmelserna i konventionen
och rekommendationen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anmärker, att föreningen i ett år 1950
avgivet yttrande över av Internationella arbetsbyrån utarbetat förslag till
konvention och rekommendation i ämnet såsom sin uppfattning uttalat, att
förslaget bestämt borde avvisas såsom för vårt lands vidkommande omotiverat
och onyttigt. Såsom bakgrund till detta sitt ställningstagande hade föreningen
framhållit, att det svenska jordbrukets arbetsgivare och arbetare
i betydande omfattning vore sammanslutna i organisationer, som hade till
huvudsaklig uppgift att tillvarataga parternas intressen på löneområdet samt
att de kollektivavtal, som organisationerna upprättade, i stort sett hade blivit
normerande även för de löner, som avtalats mellan oorganiserade arbetsgivare
och arbetare. Ytterligare hade föreningen påpekat, att löneutvecklingen,
särskilt under det senaste årtiondet, varit sådan att de svenska lantarbetarna
förts fram till en levnadsstandard som låge betydligt över den som
jordbruksarbetarna i flertalet främmande länder f. n. åtnjöte. Föreningen
hade vidare framhållit, att organisationerna med sin kännedom om förhållandena
vid jordbruket och sin allmänna ekonomiska erfarenhet hade visat
sig äga förutsättningar för att självständigt avväga och fastställa lantarbetarlönen
på sådant sätt, att såväl parternas som näringslivets intressen blivit
tillgodosedda. Föreningen hade avslutningsvis framhållit, att man vid ett
genomförande av det föreslagna systemet skulle ha anledning räkna med en
stelhet i lönesättningen och över huvud taget en minskad smidighet i anpassningen
till näringslivets växlande förhållanden, som skulle vara till men
för både arbetare och arbetsgivare. Uppenbart vore även, att en statlig lönesättning
skulle begränsa partsorganisationernas verksamhet och betydelse
och därmed minska de enskilda parternas möjlighet att genom sina organisationer
öva inflytande på utvecklingen.

Med hänsyn till att den av arbetskonferensen numera antagna konventionen
och rekommendationen i allt överensstämde med de vid 1950 års arbetskonferens
framlagda förslagen i ämnet och då föreningen ej funne sig ha
anledning frångå sitt tidigare ståndpunktstagande i frågan, anser föreningen,
alt Sverige icke bör ratificera konventionen eller tillämpa rekommendationen.

För egen del har delegationen på de i yttrandena till delegationen anförda
skälen hemställt, att konventionen angående ordning för fastställande av
minimilöner inom jordbruket icke måtte ratificeras av Sverige samt att rekommendationen
i ämnet med hänsyn till i vårt land rådande förhållanden
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Departementschefen.

Med hänsyn till de i ärendet uttalade mycket bestämda erinringarna mot
ett frångående av hittills i vårt land tillämpade metoder för lönesättningen
inom jordbruket finner jag i likhet med delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, att konventionen angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket icke bör ratificeras av Sverige samt
att rekommendationen i ämnet ej bör föranleda någon åtgärd från svensk
sida.

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Jämväl frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde
hade varit föremål för en första behandling vid 1950 års konferens.

Till grund för diskussionerna vid sistnämnda konferens låg en av arbetsbyrån
utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar
rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt
ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt
textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig
starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen
om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för medlemsstaterna
att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest de
offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen
av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas
till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen
år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida
likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en rekommendation
eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle sålunda
beslut fattas rörande både den internationella regleringens form och
dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gingo meningarna starkt isär inom vederbörande
konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen
taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i
själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande
tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke sträcka
sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intogo Sverige,
Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt
principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom
lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella regleringen
icke borde få form av en konvention. Däremot voro dessa länder beredda
att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom understryka
sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen såsom
sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från s. k.
underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprinci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

pen i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed förenade
ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen omröstning
uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad med en
rekommendation.

Beträffande innehållet i konventionen (Bil. CJ må följande anmärkas.

Konventionen definierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att
uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra
sig till lönesatser, som fastställas utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinda sig vidare medlemsstaterna
att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt med
gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda
ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tillämpas
genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för bestämmande
av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller
genom angivna utvägar i förening. Utskottet förkastade ett förslag att medlemsstaterna
skulle åläggas tillämpa principen genom lagstiftning. Majoriteten
inom utskottet ansåg det emellertid önskvärt, att i olika länder gängse
metoder för fastställande av löner respekterades.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt
genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skola
vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval
av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).
Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev föremål
för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter, som rådde
mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna artikel koncentrerades
kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den föreliggande
arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda arbetsprestationen
(the work performed). Den senare formuleringen — som föreslogs
från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i arbetsvärderingen
inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader, som ett
användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter ansåges medföra.
I den slutliga, av konferensen antagna texten användes såsom nämnts
uttrycket »the work to be performed», och därmed angives, att värderingen
skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I punkt 3 av samma artikel
stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande
till kön — differenser, som fastställts vid en sådan objektiv värdering av
den arbetsuppgift, som skall utföras (the work to be performed), icke
må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen. Även i fråga om denna
punkt av artikel 3 önskade man på arbetsgivarhåll, att värderingen skulle
avse den utförda prestationen (the work performed). Anledningen till att
man inom arbetargruppen motsatte sig arbetsgivargruppens formulering och
att majoriteten av regeringsrepresentanterna därvid förenade sig med arbetargruppen
var, att man i en konventionstext vägrade godtaga andra be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

dömningsgrunder för den kvinnliga arbetskraften i allmänhet än de som
äro brukliga för den manliga arbetskraften.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet ansåg,
att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande
av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3, att de
metoder, som böra anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften, må
kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna
eller, där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande
parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skola
på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen (Bil. D) behandlar metoderna för likalönsprincipens
tillämpning. Till en början angivas vissa områden, inom vilka de
offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer böra vidtaga direkta åtgärder för principens tilllämpning,
nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana
verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av det
allmänna. Vidare förordas, att därest så med gällande ordning för fastställande
av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtagas genom lagstiftning för en
allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder
från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva
tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder
för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift som
skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar utan
avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet
samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare.
Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhålla samma eller
likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning
och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att begagna de möjligheter
som i nämnda hänseenden stå till buds. Välfärds- och sociala åtgärder,
svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt sådana med försörjningsplikt
— böra vidtagas, och kostnaderna härför böra bestridas på
sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare hindras. Likställighet
mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga om tillträde till
yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande av bestämmelserna
i internationella regleringar och i nationell lagstiftning angående
skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna
opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde bör genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde framlade
regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien och
Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.
Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 08. Konventionen
antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 med 40 nedlagda
röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan 19 ombud
avstodo från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden
sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen, medan
arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet av konventionen
och rekommendationen.

Över denna konvention och rekommendation har delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Socialstyrelsen erinrar om att styrelsen vid avgivande av förslag till
svar å de frågor, som uppställts i Internationella arbetsbyråns rapport i
fråga om likalönsprincipen, redogjort för frågans läge i Sverige. Styrelsen
ansåge sig kunna konstatera, att likalönsprincipen vore accepterad — ehuru
ej i praktiken helt genomförd —- på statsförvaltningens område samt vidare
i fråga om de kommunala tjänstemännen så till vida som att enhetliga löneskalor
tillämpades för män och kvinnor samt dessutom på några få avsnitt
av den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden. I övrigt förelåge stora
ojämnheter i löneläget mellan manliga och kvinnliga arbetstagare. Även med
beaktande av vad som åtgjorts och alltjämt åtgöres i vårt land i riktning mot
bättre anpassning till en likalönsprincip, ansåge sig styrelsen knappast kunna
tillråda, att vårt land gåve sitt förord till en internationell reglering av mera
tillförbindande slag på detta område.

Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen år 1950 avgivit yttrande till delegationen
över det förslag till konvention och rekommendation i ämnet, som
arbetsbyrån utarbetat. Styrelsen hade därvid anfört, att en konvention icke
syntes kunna tillstyrkas för Sveriges vidkommande, och begränsat sig till
att behandla alternativet av en rekommendation i ämnet. I sådant avseende
åberopades, att numera för statsförvaltningens vidkommande riktpunkten
torde vara ett genomförande av likalönsprincipen i största möjliga utsträckning.
De i förslaget till rekommendationen anbefallda åtgärderna berörde
emellertid också områden, där fria förhandlingar ägde rum och där statsmakterna
eljest icke ägde befattning med lönesättningen. Att för sådana områden
lämna bindande utfästelser låt vara i den uttunnade formen av en
rekommendation att verka för likalönsprincipens genomförande ansåges
knappast möjligt, enär varje direkt påverkan från statsmakternas sida på de
kommunala organen eller de fackliga organisationerna skulle strida mot
svensk tradition. Styrelsen underströk emellertid, att utvecklingen på den
svenska arbetsmarknaden syntes gå i riktning mot en utjämning av löneskillnaden
mellan manlig och kvinnlig arbetskraft. Styrelsen gjorde också

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vissa erinringar mot den i rekommendationen anbefallda metodiken att för
tillämpning av likalönsprincipen anlita en objektiv arbetsvärdering. Det
påpekades, att en arbetsvärdering enligt objektiva normer ännu icke kunde
anses existera och att ett konsekvent genomförande på individuella tjänster
och befattningar av en sådan metod för lönebestämningen syntes komma
att föranleda en genomgripande omgestaltning av det för stora arbetstagargrupper
nu gängse kollektivavtalssystemet.

Styrelsen har icke funnit anledning att ändra sin uppfattning i frågan,
sedan densamma sålunda senast var föremål för styrelsens yttrande. Styrelsen
anser sig därför för närvarande icke kunna förorda anslutning från
svensk sida till den nu i ämnet föreliggande konventionen med åtföljande
rekommendation.

Arbetsmarknadsstyrelsen hänvisar till år 1949 och 1950 avgivna yttranden
i ärendet, vari styrelsen deklarerat sin principiella uppfattning, att arbetsmarknadens
parter skulle vara fria och av lagstiftning obundna i sitt avtalsarbete.
Denna ståndpunkt vidhölle styrelsen, och styrelsen funne därför,
att Sverige ej kunde ratificera konventionen. Styrelsen ansåge, att en lagstiftning
i dessa frågor icke vore förenlig med det hävdvunna kravet på
obundenhet i parternas löneförhandlingar. Däremot kunde en rekommendation
med allmänna riktlinjer för hur en utjämning av obefogade olikheter
i lönesättningen för manlig och kvinnlig arbetskraft skulle kunna uppnås
vara av värde icke minst ur opinionsbildande synpunkt.

I sitt nu avgivna yttrande framhåller styrelsen, att punkterna 6, 7 och 8 i
rekommendationen innefattade riktlinjer för hur likalönsprincipens genomförande
kunde underlättas. Styrelsen hade i sitt yttrande år 1950 anslutit
sig till de synpunkter, som rekommendationen i detta avseende omfattade.
Utan att taga ställning till i övrigt föreslagna åtgärder ville styrelsen sålunda
framhålla rekommendationens värde som pådrivande faktor, när det gällde
att öppna vägen för kvinnorna till nya arbetsområden och vidgade utbildningsmöjligheter
och därmed även till ökade förutsättningar för en utjämning
av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.

Likalönskommittén sammanfattar sitt uttalande på följande sätt.

Enligt meddelade direktiv skall kommittén utreda frågan om likalönsprincipens
genomförande inom den egentliga statsförvaltningen och det statsunderstödda
kommunala skolväsendet, d. v. s. inom det statligt reglerade
lönesystemet.

I första hand har kommittén att klarlägga likalönsprincipens innebörd.
Självfallet måste detta problem vara det primära. Först sedan likalönsprincipen
klart definierats, kan man avgöra, i vad mån denna princip är genomförd
i det statliga lönesystemet, om den bör helt genomföras och hur detta
i så fall skall ske.

En definition av likalönsprincipen bör enligt kommitténs mening ske från
rent teoretisk (begreppsmässig) utgångspunkt och utan hänsyn till de synpunkter,
som kunna nödvändiggöra modifikationer vid principens tillämpning
i praktiken. Den oklarhet, som råder om likalönsprincipens innebörd,
och de skiftande definitioner, som framkommit, synas bero på att definitionen
av själva principen influerats av den lönesättning, som man för tillfället
varit beredd att tillämpa. Enligt kommitténs mening bör man klart

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

hålla isär likalönsproblemets två skilda moment: att ge en begreppsmässigt
riktig definition av likalönsprincipen och att bestämma i vilken utsträckning
man vill genomföra denna princip.

Rent begreppsmässigt betyder principen om lika lön för man och kvinna
helt enkelt, att man vid lönesättning icke tar någon hänsyn till om arbetstagaren
är man eller kvinna. Kommitténs uppfattning av likalönsprincipens
innebörd överensstämmer sålunda med den i konventionens artikel 2 lämnade
definitionen av begreppet »lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde» såsom innebärande, att lönesatser fastställas utan åtskillnad
på grund av arbetstagarens kön. Likalönsprincipen betyder enligt kommitténs
mening, att den enskilda kvinnan får samma lön som den enskilde mannen,
om hon fullgör samma arbete, och icke blir lidande på att hon tillhör
en statistiskt lätt avgränsbar grupp, för vilken måhända kan påvisas eif
ogynnsammare genomsnittstal för exempelvis frånvarofrekvens eller yrkesbeständighet.
Så fort man över huvud taget reducerar den enskilda kvinnans
arbetslön på grund av faktorer, som icke ha samband med det av henne själv
utförda arbetet, kan enligt kommittén icke göras gällande, att lönesättningen
sker enligt principen om lika lön för man och kvinna.

Av det sagda framgår, att definitionen av likalönsprincipen bör utgå från
den enskilde individen. Varje definition av likalönsprincipen som tar till utgångspunkt
likställighet i lönehänseende mellan gruppen män och gruppen
kvinnor är enligt kommitténs mening oriktig ur begreppsmässig synpunkt;
den skulle ju betyda, att arbetstagarens egenskap av man eller kvinna i och
för sig finge inverka höjande eller sänkande på lönen. Det är av vikt, att
man vid själva definitionen av principen avstår från att behandla kvinnorna
som grupp, även om man i praktiken icke helt och icke omedelbart kan
komma bort från tidigare generella lönesättningsmetoder.

I konventionens rubrik har åt likalönsprincipen givits formuleringen »lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde». Vad begreppet arbete av
lika värde innebär synes närmare framgå av konventionens artikel 3, enligt
vilken arbetets värde bör fastställas genom »objektiv värdering» av den arbetsuppgift
som skall utföras. Att det sålunda är arbetsuppgiften och icke arbetstagaren
som skall värdesättas innebär självfallet även att arbete, vilket
utföres endast eller huvudsakligen av kvinnor, skall lönesättas efter samma
grunder som gälla för arbete, vilket endast eller huvudsakligen utföres av
män.

För det statliga lönesystemet skulle kommittén vilja ge likalönsprincipen
formuleringen »lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift»,
vilket synes överensstämma med den definition av likalönsprincipen, som
lämnats i konventionen.

Vilka krav ställer då principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig
arbetsuppgift på det statliga lönesystemet? I vilken utsträckning äro
dessa krav f. n. uppfyllda, dvs. i vad mån är likalönsprincipen genomförd? 1)

Först och främst innebär givetvis likalönsprincipen, att lika lön skall
utgå i samma befattning. Detta är också numera fallet inom såväl den egentliga
statsförvaltningen som det statsunderstödda kommunala skolväsendet.

2) För att principen om lika lön i samma befattning skall bli icke endast
i formell utan även i reell överensstämmelse med likalönsprincipen krävs
även, att befattningar med samma arbetsuppgifter placeras i samma lönegrad
och icke differentieras på högre manliga och lägre kvinnliga. I detta
avseende föreligger avvikelse från likalönsprincipen i fråga om vissa tjänster
vid fångvårdsanst al terna (vaktfru, första vaktfru) och statens sinnessjukhus
(sköterska, första sköterska, översköterska, föreståndarinna, första fö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

reståndarinna). Oriktigheten av denna lönedifferentiering mellan män och
kvinnor med samma arbetsuppgifter har i olika sammanhang påtalats; ändring
i de kvinnliga tjänsternas lönegradsplacering har dock ansetts böra
anstå i avvaktan på den utredning av likalönsfrågan i dess helhet, som
kommittén haft att verkställa.

3) Den tredje — och viktigaste — konsekvensen av principen om lika lön
för likvärdig arbetsuppgift synes vara, att »kvinnliga» befattningar (härmed
avses nu och i fortsättningen befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen
innehavas av kvinnor) skola lönegradsplaceras endast med hänsyn till
arbetsuppgifterna och efter samma grunder som »manliga» befattningar
(dvs. befattningar, som uteslutande eller huvudsakligen innehavas av män).
På denna punkt föreligger det betydelsefullaste avsteget från likalönsprincipen
inom det statliga lönesystemet. Kommittén har kunnat konstatera, att
vissa »kvinnliga» befattningar erhållit en lägre lönegradsplacering än den,
vartill arbetsuppgifterna bort berättiga. Ett specialfall utgöra de »kvinnliga»
befattningarna under 9 lönegraden. Medan det praktiskt taget icke
finnes några »manliga» ordinarie eller extra ordinarie tjänster i lägre lönegrad
än 9, äro under denna lönegrad placerade ett stort antal »kvinnliga»
tjänster, vilkas arbetsuppgifter torde få anses likvärdiga med (i några fall
t. o. m. mera kvalificerade än) de göromål, som åligga vissa grupper av
manliga tjänstemän i 9 lönegraden.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att likalönsprincipen, dvs.
principen om lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift, icke
är genomförd i det svenska statliga lönesystemet och att detta således icke
f. n. står i överensstämmelse med konventionen. Sedan detta faktum fastslagits,
uppställa sig frågorna, om likalönsprincipen bör genomföras i det
statliga lönesystemet och vilka åtgärder som i så fall skulle erfordras.

Kommittén ämnar i sitt betänkande belysa och diskutera de invändningar,
som gjorts och göras mot likalönsprincipen. Härvid kommer kommittén att
bl. a. framlägga undersökningar om de kvinnliga statstjänstemännens frånvarofrekvens,
yrkesbeständighet och pensioneringskostnader. Kommittén har
emellertid kommit till den uppfattningen, att det slutliga målet bör vara
likalönsprincipens fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet.
Av kommitténs betänkande kommer att framgå, vilka allmänna förskjutningar
i de »kvinnliga» tjänsternas löneställning, som likalönsprincipens
genomförande skulle påkalla. Däremot kan det självfallet icke ankomma
på kommittén att bedöma, i vilken takt det är möjligt att omändra det
statliga lönesystemet till full överensstämmelse med likalönsprincipen och
sålunda med konventionen om »lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde».

Landsorganisationen anför följande.

Det är synnerligen oklart vad en svensk ratificering av konventionen
skulle innebära. I artikel 2 säges nämligen: »Varje medlem bör, på sätt
som är förenligt med gällande metoder för fastställande av lönesatser, främja
och i den mån detta är i överensstämmelse med nämnda metoder med
avseende å alla arbetstagare säkerställa tillämpningen av principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.» Vidare säges att principen
må kunna tillämpas genom lag eller kollektivavtal. — Denna text synes
innebära att en ratificering inte medför något åtagande att ändra gällande
ordning för fastställande av lönesatser. Den skulle alltså i och för sig vara
förenlig med den i vårt land och av landsorganisationen ständigt hävdade
principen att lönesättningen ej bör göras till föremål för lagstiftning. Den
form av lika lön, som konventionen avser, är emellertid sådan, att trots

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

detta någon svensk ratifikation knappast bör ifrågakomma för närvarande.
Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, som, med tanke på förhållandena
i vårt land, konstaterat, alt lönesättning efter kön är en principiell
orimlighet, har också framhållit, att »fastställandet av lönesatser utan åtskillnad
på grund av arbetstagares kön» (konventionens definition på lika
lön för arbete av lika värde) förutsätter en mycket betydande omläggning
av de svenska kollektivavtalens lönesystem. En riktig avvägning av lönen
efter arbetsinsatsens värde fordrar nämligen en betydligt ökad grad av individuell
differentiering av lönerna med hänsyn till alla de förhållanden, som
vid sidan av produktionsresultatet per arbetad timme bestämmer detta värde,
närvarofrekvensen, anställningstid i yrket och företaget, mångsidig användbarhet
för olika slags arbeten och andra yrkeskvalifikationer. Man torde
inte kunna räkna med att en sådan omläggning av de löneberäkningsmetoder,
som tillämpas inom de svenska kollektivavtalens ram, kommer till
stånd annat än genom en tidskrävande utvecklingsprocess. Härvid må påpekas,
att en strävan till sådan ökad differentiering av lönesättningen på
sina håll börjat framträda även som ett resultat av den fulla sysselsättningen.
Så länge enhetliga lönesatser för stora grupper gälla som allmän
regel i avtalen, blir det dock en praktisk nödvändighet (trots den principiella
orimligheten av lön efter kön) att fastställa olika lönesatser för män
och kvinnor för att i stort sett erhålla en löneavvägning, som gör lönekostnaden
för arbetets utförande lika stor vare sig män eller kvinnor utför arbetet.
I detta läge har landsorganisationen funnit det riktigare att genom
en generell minskning av löneklyftan främja en utjämning mellan manliga
och kvinnliga löner i allmänhet; en tillämpning av konventionens definition
på lika lön skulle däremot — även om den principiellt är eftersträvansvärd
— vara till fördel endast för ett fåtal kvinnliga arbetare men i övrigt snarast
verka ofördelaktigt för kvinnorna genom att hindra eller begränsa deras
möjligheter att erhålla arbete på eftersträvade arbetsområden. Landsorganisationen,
som begreppsmässigt kan ansluta sig till konventionens definition
»lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde», kan med hänsyn
till det nu anförda om den praktiska tillämpningen av konventionen
icke tillstyrka konventionens ratificering från svensk sida.

I rekommendationen rörande åtgärder för likalönsprincipens genomförande
påyrkas först dess tillämpning i allmän tjänst och i av samhället
ägda eller kontrollerade företag. Under förutsättning av en sådan utformning,
att lönesättningen verkligen anknyter till arbetsinsatsens varierande
värde, skulle landsorganisationen välkomna åtgärder från samhällets sida
för likalönsprincipens mera systematiska tillämpning på ifrågavarande område.
I den mån rekommendationen går ut på lagstiftning rörande den allmänna
arbetsmarknadens löner avstyrkes den av landsorganisationen.

Såsom ovan anförts utgör rekommendationens punkt 4 b) — en successiv
minskning av skillnaden i lönesatserna för män ocli kvinnor för arbete av
lika värde — den framgångslinje, som landsorganisationen för närvarande
främst söker stimulera. I representantskapets senaste lönepolitiska rekommendation,
liksom i flera tidigare, uppmanas fackförbunden att vid de förestående
avtalsförhandlingarna genomföra en sådan minskning.

I punkt 5 rekommenderas »objektiv värdering, genom arbetsanalys eller
på annat sätt, av den arbetsuppgift, som skall utföras». Landsorganisationen
vill med anledning härav framhålla, alt frågan om riktig löneavvägning
mellan män och kvinnor icke endast sammanhänger med värdet av de
olika arbetsuppgifterna ulan med det olika personliga förhållningssätt till
arbetet, som män och kvinnor enligt erfarenhet i allmänhet ådagalägga. 1
den mån eu mera systematisk arbetsvärdering kommer i tillämpning, något

Kungl. Maj. ts proposition nr 47.

som i och för sig kan tänkas bli fallet, kan den få en viss betydelse för kvinnolönefrågans
lösning.

I punkt 6 rekommenderas en serie åtgärder för befrämjande av kvinnans
likställighet på arbetsmarknaden. Någon översikt av behovet av reformer i
det rådande tillståndet på detta område i vårt land synes icke i detta sammanhang
behöva lämnas. Landsorganisationen får endast framhålla, att ett
särskilt organ — arbetsmarknadens kvinnonämnd — tillsatts gemensamt
av landsorganisationen och arbetsgivareföreningen för att följa och befrämja
utvecklingen i önskvärd riktning.

Beträffande punkterna 7 och 8 har landsorganisationen ingen erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar, att de spörsmål som behandlas

1 konventionen i Sverige regleras av arbetsmarknadsparterna själva och
alltså icke böra göras till föremål för lagstiftning. Det vore sålunda — såvitt
föreningen kunde finna — för Sveriges del uteslutet att tillträda konventionen.

Definitionen på begreppet lön i artikel 1 föranledde icke någon föreningens
erinran.

Föreningen motsatte sig, att statsmakterna — såsom förutsattes i artikel

2 — skulle trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Föreningen och landsorganisationen vore
eniga om att frågan om en lämplig löneavvägning mellan män och kvinnor
skulle på sedvanligt sätt lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter utan statsingripande.

Föreningen vore för närvarande icke beredd att avgiva någon deklaration
rörande lämpligheten av att lägga arbetsvärdering till grund för löncsättning.
Frågan om arbetsvärderingens utnyttjande vid lönesättning vore
sedan någon tid tillbaka föremål för arbetsmarknadsparternas uppmärksamhet.

Vad sålunda uttalats rörande konventionen gällde i tillämpliga delar även
rekommendationen. Föreningen ville slutligen erinra om att arbetsmarknadens
topporganisationer inrättat ett särskilt organ, benämnt arbetsmarknadens
nämnd för kvinnofrågor, som bland annat hade till uppgift att
följa utvecklingen på de områden, som omnämndes i punkt 6 i rekommendationen.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att en ratificering av konventionen
icke skulle stå i överensstämmelse med svensk praxis rörande arbetsmarknaden.
Visserligen angåves i konventionens artikel 2, fortsätter organisationen,
att likalönen skulle genomföras på sätt som vore förenligt med
gällande ordning för fastställande av lönesatser på grundval av nationell lagstiftning,
i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön eller
genom kollektivavtal eller genom några av dessa principer i förening. Den
svenska arbetsmarknaden kännetecknades av att statsmakterna icke genom
lagstiftningsåtgärder ingrepe på något sätt i lönesättningen. Ej heller hade
statsmakterna någon möjlighet att påverka kollektivavtalens utformning
eller verka för att innehållet i desamma utformades på ett speciellt sätt. Organisationen
hade i andra sammanhang, när det gällt andra internationella
konventioner, hävdat den uppfattningen, att en ratificering på grundval av

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

kollektivavtal principiellt icke vore en lämplig ordning för internationell
lagstiftning. Det torde vara omöjligt för arbetsbvrån att kontrollera, att en
konvention i så fall koinme att efterlevas. Det måste också vara särdeles
svårt i en sådan fråga som likalönsfrågan. Med hänsyn till svensk arbetsmarknadspraxis
funne organisationen sålunda, att en ratificering av konventionen
icke borde ifrågakomma. De principer, som uppställdes i konventionen,
borde emellertid i stor utsträckning kunna vara vägledande för arbetsmarknadens
parter och för åtgärder från statsmakternas sida på det område,
där staten fastställde lönerna.

Organisationen säger sig icke ha något att erinra mot den i artikel 1 givna
definitionen av likalönsprincipen. Ej heller kunde bestämmelsen i artikel
3 (jämfört med rekommendationens punkt 5) i och för sig föranleda någon
erinran, men organisationen ville samtidigt framhålla, att ett genomförande
av likalönsprincipen på svensk arbetsmarknad icke ensidigt syntes kunna
grundas på den arbetsvärderingsprincip som angåves i artikel 3. När större
erfarenheter vunnits rörande arbetsvärderingen som sådan, borde ett användande
härav verksamt kunna bidraga till likalönsfrågans lösning.

I fråga om de i rekommendationen intagna bestämmelserna om likalönsprincipens
genomförande och de åtgärder, som i detta avseende krävdes,
vore de uppställda bestämmelserna i stort sett i överensstämmelse med vad
som från tjänstemannaorganisationerna i olika sammanhang hävdats i anslutning
till diskussionen om likalönsfrågan. Organisationen ville härvid
särskilt understryka de i punkt 6 intagna bestämmelserna om att åtgärder
skola vidtagas för att ge arbetstagare av båda könen samma tillgång till yrkesvägledning
eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling
m. m.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund utgår ifrån att konventionen icke kommer
att ratificeras för Sveriges del, då ett statligt ingripande av den art som
avses i konventionen icke torde vara tänkbart i vårt land, där arbetsmarknadens
parter gjorde anspråk på fri förhandlings- och avtalsrätt. Konventionen
och rekommendationen torde emellertid, fortsätter förbundet, komma
att bli av väsentlig betydelse vid framtida ställningstagande till däri behandlade
frågor såväl när det gällde den statliga som den kommunala och
privata arbetsmarknaden. För den händelse riksdagen vid ifrågavarande
ärendes behandling i princip anslöte sig till rekommendationens innehåll
måste detta innebära, att riksdagen även accepterade innebörden av den
konvention, vars tillämpning rekommendationen avsåge.

Förbundet anser definitionen i konventionens artikel 1 a) och b) vara
fullt tillfredsställande utformad. Bestämningen av uttrycket »lön;-, som av
arbetsgivaren utgives till arbetstagaren, till att avse lönesatser, som fastställts
utan åtskillnad på grund av arbetstagarens kön, täckte helt den lika
lön för lika eller likvärdiga arbetsuppgifter, som förbundet åsyftade i sitt år
1949 avgivna svar till delegationen. Med hänsyn till vad förbundet framhållit
angående konventionens och rekommendationens betydelse även för en
icke ratificerande medlem, förväntade förbundet, att riksdagen vid sin behandling
av de frågor, som sammanhängde med artikel 2 punkt 1 koinme

2 Ilihiinij till riksdagens protokoll 19M. 1 samt. Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

alt intaga en positiv hållning. Enligt förbundets uppfattning borde det vara
en självklar sak, att riksdagen anslöte sig till rekommendationens punkt
1 a), innebärande tryggandet av tillämpningen av principen om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda
inom den centrala statsförvaltningen. Vid 1925 års riksdag genomfördes
likalönen inom statsförvaltningen i princip; ett reellt genomförande torde
vara det sätt, varpå Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen
bäst främjade tillämpningen för andra grupper av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde enligt konventionens
definition i artikel 1.

Att en objektiv värdering sker av den arbetsuppgift, som skall utföras (the
work to be performed) genom arbetsanaiys eller på annat sätt enligt metoder,
varom överenskommelse träffas mellan arbetsgivares och arbetstagares
organisationer, utan avseende ä arbetstagares kön (konventionens artikel
3, rekommendationens punkt 5) anser förbundet vara en framkomlig väg.
Förbundet erinrar dock om sitt uttalande i tidigare yttrande, att rörlighet
och anpassning efter aktuella förhållanden måste anses vara i hög grad nödvändiga
krav på system för arbetsvärdering.

Förbundet godtager rekommendationens punkt 6 a) och b) att yrkesvägledning
och arbetsförmedling böra utövas fullt objektivt och oavsett kön
endast med hänsyn till individens anlag, intressen och begåvning samt att
män och kvinnor böra ha samma tillgång till yrkesutbildning. Till punkt
ö c) ansluter sig förbundet i princip och uttalar, att förbundet vid upprepade
tillfällen och i olika sammanhang framhållit angelägenheten av att
välfärds- och sociala åtgärder vidtagas för att för arbetstagare underlätta
hemarbete och barneftersyn samt vården om sjuka och gamla. Förbundet
understryker, att vid planeringen av välfärds- och sociala åtgärder icke
bör förloras ur sikte, att vården om barn samt gamla och sjuka anhöriga
tillkommer arbetstagare av båda könen och att den ansvarsbörda, som traditionsmässigt
ålägges kvinnorna, bör reduceras till riktiga proportioner.

Beträffande punkt 6 d) påpekar förbundet, att enligt den svenska regeringsformens
bestämmelser likställighet råder mellan män och kvinnor i
avseende å tillträde till statliga tjänster och befattningar. Förbundet vill dock
icke underlåta att i avseende å bestämmelser angående skydd för kvinnors
hälsa och välfärd uttala, att förbundet liksom tidigare hävdar, att särbestämmelser
eller särlagstiftning beträffande kvinnor i princip icke skola förekomma.

Till rekommendationens punkt 7) och 8) ansluter sig förbundet helt.

För egen del har delegationen anfört följande. Av de till delegationen
avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde framginge, att samtliga hörda myndigheter och
organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke borde tillträdas
av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning, framför
allt med hänsyn till att en ratificering av konventionen skulle innebära ett
frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelser om löneförhållanden.

Kungl. Moj.ts proposition nr 47.

I fråga oin rekommendationen uttalas, att densamma i punkt (> innehåller
vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska åtgärder
för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning, vilka i stort sett sainmanfölle
med dem som från svenskt håll hävdats under den tidigare konferensbehandlingen
av likalönsspörsmålet. Det torde kunna förutsättas, att
dessa riktlinjer liksom rekommendationens övriga bestämmelser, i den mån
detta kunde befinnas lämpligt och önskvärt, komme att beaktas av arbetsmarknadens
parter, bl. a. av arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor,
vilken nyligen upprättats av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
gemensamt. Vad beträffade frågan huruvida rekommendationens
bestämmelser borde beaktas vid lönesättningen för statsanställda, torde
överväganden härutinnan lämpligen böra ske i samband med att ställning
tages till Likalönskommitténs i en nära framtid förväntade utredning. Med
hänsyn till vad sålunda anförts ävensom till den av delegationen intagna
ståndpunkten till frågan om svensk ratificering av konventionen i ämnet
funne delegationen några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med
anledning av rekommendationen icke för närvarande påkallade.

Departementschefen.

I fråga om en svensk anslutning Lill konventionen angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker
följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.

Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a. vissa riktlinjer i fråga om
"åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens
värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar
för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas av arbetsmarknadens
parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens nämnd för
kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas sida med
anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill icke för närvarande
påkallade.

Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella
reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,
finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna fråga bör
anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén — som sysslar
med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal samt rekommendation
(nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Frågan om eu internationell reglering av kollektivavtal samt frivillig
förlikning och skiljedom hade varit föremål för en första behandling vid
1950 års sammanträde med arbetskonferensen. På grundval av de diskus -

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

sioner, som förts i frågan vid nämnda sammanträde, hade arbetsbyrån utarbetat
förslag till två särskilda rekommendationstexter, ett beträffande
kollektivavtal och ett beträffande frivillig förlikning och skiljedom, vilka
tillställts medlemsstaternas regeringar för yttrande. Dessa texter förelädes
1951 års konferens, med beaktande av de mot texterna från olika regeringar
framförda erinringarna. Båda textförslagen hänvisades till samma
konferensutskott.

Vad först beträffar utskottsbehandlingen av rekommendationen
angående kollektivavtal (Bil. E) må följande anföras.

Utskottet konstaterade, att djupgående skiljaktigheter förefunnes mellan
olika länder i fråga om de system och den praxis, som tillämpades beträffande
kollektivavtal. Med hänsyn härtill sökte utskottet utforma vissa principer,
vilka vore tillräckligt smidiga för att kunna allmänt godtagas och
vilka skulle kunna bringas i tillämpning i vissa länder av arbetsmarknadens
parter, i andra länder genom lagstiftning.

Arbetsbyrån hade med hänsyn till förhandlingarna vid 1950 års konferens
samt till innehållet i de från regeringarna mottagna svaren föreslagit,
att den internationella regleringen skulle erhålla form av en rekommendation.
Ehuru inom utskottet vissa röster höjdes för konventionsformen, ansåg
likväl majoriteten, att eu rekommendation vore lämpligare inom ett
område, där relationerna mellan arbetsmarknadens parter i ett stort antal
länder bestämdes av frivilliga överenskommelser snarare än av lagstiftningsåtgärder.
Denna åsikt vann stöd av konferensen.

Rekommendationens bestämmelser — vilka äro avsedda att genomföras
av de berörda parterna eller av de offentliga myndigheterna i enlighet med
vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena
— kunna sammanfattas på följande sätt.

Anordningar böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller genom
lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn
till landets förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande,
revision eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till
hjälp vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av
kollektivavtal. Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras arbetssätt
och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan
parterna eller genom den nationella lagstiftningen.

Med uttrycket »kollektivavtal» avses i rekommendationen varje skriftligen
upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor,
vilket slutits mellan eu arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en eller
flera arbetsgivarorganisationer, samt en eller flera representativa arbetarorganisationer,
eller, om sådana organisationer icke finnas, av arbetarnas
i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda och befullmäktigade
representanter. Vad i denna definition förekommer bör i intet
avseende tolkas såsom innebärande erkännande av någon arbetarsammanslutning,
som bildats eller finansieras av arbetsgivare eller deras representanter
eller står under dessas bestämmande inflytande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

1 fråga om kollektivavtals verkningar föreskriver rekommendationen, att
kollektivavtal bör vara bindande för undertecknarna därav ävensom för
dem, ä vilkas vägnar avtalet, är slutet. Arbetsgivare och arbetare, som äro
bundna av ett kollektivavtal, böra icke kunna i anställningsavtal intaga
bestämmelser, som äro stridande mot vad i kollektivavtalet föreskrives;
sådana bestämmelser böra anses ogiltiga och automatiskt ersatta av motsvarande
bestämmelser i kollektivavtalet. Bestämmelser i anställningsavtal,
vilka äro för arbetarna mera förmånliga än de i ett kollektivavtal upptagna,
böra likväl icke anses strida mot kollektivavtalet. Dessa bestämmelser
rörande kollektivavtals verkningar böra icke anses påkalla lagstiftningsåtgärder,
om ett effektivt iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal
är säkerställt av parterna. Rekommendationen stadgar vidare, att
bestämmelserna i ett kollektivavtal böra äga tillämpning å alla arbetare,
som tillhöra därav berörda kategorier och äro anställda i de av avtalet omfattade
företagen, såvida icke annat uttryckligen stadgas i avtalet.

I fråga om utvidgning av kollektivavtalets tillämpningsområde stadgas
följande. Där med beaktande av hävdvunnet bruk i fråga om kollektivavtal
så befinnes lämpligt böra åtgärder, vilka skola bestämmas genom den nationella
lagstiftningen och anpassas efter förhållandena i varje land, vidtagas
för att utvidga tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i
ett kollektivavtal till att omfatta alla arbetsgivare och arbetare inom avtalets
industriella och geografiska tillämpningsområde. Rekommendationen
förordar, att den nationella lagstiftningen må göra utvidgningen av ett
kollektivavtals tillämpningsområde beroende av, bland andra, följande villkor,
nämligen att avtalet redan omfattar berörda arbetsgivare och arbetare
till ett antal, som enligt vederbörande myndighets uppfattning är tillräckligt
representativt, att framställning om utvidgning av avtalets tillämpningsområde
i regel skall göras av en eller flera arbetar- eller arbetsgivarorganisationer,
vilka äro parter i avtalet samt alt tillfälle bör beredas de arbetsgivare
och arbetare, på vilka avtalet efter utvidgning skulle komma att bli
tillämpligt, att före en dylik utvidgning avgiva yttrande.

Tvister rörande tolkning av kollektivavtal böra avgöras genom ett lämpligt
förfarande, som fastställts antingen genom överenskommelse mellan
parterna eller genom lagstiftning.

övervakningen av kollektivavtals tillämpning bör säkerställas av de arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, som äro parter i avtalen, eller av organ,
som för detta ändamål redan finnas i vederbörande land eller som
upprättas i sådant syfte.

Slutligen stadgar rekommendationen, att den nationella lagstiftningen,
bland annat, må kunna innehålla bestämmelser rörande dels skyldighet för
arbetsgivare, som äro bundna av kollektivavtal, alt vidtaga lämpliga åtgärder
för att bringa till vederbörande arbetares kännedom texterna till
de kollektivavtal, vilka äro tillämpliga å deras företag, dels registrering eller
deposition av kollektivavtal samt alla däri sedermera vidtagna ändringar,
dels ock eu minimiperiod, under vilken kollektivavtal, såvida icke an -

Knngl. Maj.ts proposition nr 47.

norlunda stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, därest icke avtalet
tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Då den av utskottet antagna texten framlades inför konferensen förklarades
från arbetsgivargruppens sida, att arbetsgivarna icke kunde stödja
förslaget till rekommendation, emedan dess bestämmelser i viss mån inkräktade
på friheten att sluta kollektivavtal. Rekommendationen antogs enhälligt
med 152 röster, medan 29 ombud avstodo från att rösta. De svenska
regerings- och arbetaroinbuden röstade för rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
nedlade sin röst.

Vad härefter angår utskottsbehandlingen av reko in mendatio n e n
angående frivillig förlikning och skiljedom (Bil. F) må
nämnas, att utskottet till grund för sitt arbete lade det av arbetsbvrån utarbetade
textförslaget men vidtog två viktiga ändringar i detsamma. För det
första antog utskottet ett av det sydafrikanska regeringsombudet framlagt
förslag att en artikel, i vilken förordades att vederbörande arbetsgivare och
arbetare borde vara representerade ä alla stadier i förlikningsförfarandet,
skulle utgå. Härigenom sökte utskottet förläna texten större smidighet men
klargjorde samtidigt, att det ingalunda vore meningen att utesluta parterna
från deltagande i förfarandet. För det andra beslöt utskottet, i syfte att
understryka förliknings- och skiljedomsförfarandenas fakultativa karaktär,
att till texten foga ett stadgande av innebörd, att bestämmelserna i rekommendationen
i intet avseende finge tolkas såsom innebärande eu begränsning
i rätten till arbetsnedläggelse.

Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i vederbörande
land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande
och biläggande av tvister rörande arbetsförhållanden. I de fall då i de frivilliga
förlikningsanordningarna representation beredes parterna, böra arbetsgivare
och arbetare vara företrädda till lika antal. Förlikningsförfarandet
bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå snabba avgöranden; varje
eventuell tidsfrist för förhandlingarna bör fastställas på förhand och göras
så kort som möjligt. Förhandlingsförfarandet bör kunna inledas antingen
på initiativ av endera av parterna i tvisten eller cx officio av vederbörande
förlikningsorgan.

Då en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla
berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbetsinställelse
under den tid förfarandet pågår, överenskommelser, som parterna
må träffa under förlikningsförfarandet eller såsom ett resultat därav,
böra upprättas skriftligen och anses såsom likvärdiga med kollektivavtal,
ingångna på vanligt sätt.

Då en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med samtycke
av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

vidtaga arbetsinställelse under den tid skiljedomsförfarandet pågår samt
att godtaga skiljedomen.

Slutligen stadgas, såsom redan i det föregående framhållits, att bestämmelserna
i rekommendationen i intet avseende inå tolkas såsom innebärande
en begränsning i rätten till arbetsnedläggelse.

Rekommendationen antogs av konferensen enhälligt med 17(> röster med
2 nedlagda röster. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens
antagande.

Över förevarande båda rekommendationer bär delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation.

Socialstyrelsen hänvisar till ett år 1950 avgivet yttrande rörande av arbetsbyrån
utarbetade förslag till rekommendationer i ämnet. Styrelsen hade därvid
anfört, att någon anledning till särskild erinran från svensk sida icke syntes
föreligga mot de båda rekommendationsförslagen utom i ett avseende,
nämligen beträffande förslaget till rekommendation angående kollektivavtal,
punkt 3, tredje stycket. I nämnda stycke föreskreves nämligen, att bestämmelser
i ett anställningskontrakt, som vore fördelaktigare för arbetarna än
de, som föreskreves i ett kollektivavtal, icke skulle anses strida mot kollektivavtalet.
Som styrelsen närmare utvecklat i yttrandet, måste den föreslagna
föreskriften anses stå i strid med grunderna för vår lagstiftning om
kollektivavtal och den i enlighet med denna lagstiftning utbildade rättspraxis.
Styrelsen hade — i syfte att få betänkligheterna mot anslutning till
en blivande rekommendation i ämnet hävda — föreslagit, att ifrågavarande
föreskrift skulle uppmjukas genom ett tillägg av förslagsvis följande lydelse:
»------, där ej parterna vid kollektivavtalets träffande utgått från att sådan
avvikelse ej är medgiven» eller »-----där ej av kollektivavtalets orda lydelse

eller omständigheterna vid dess träffande annat framgår.»

1 den antagna rekommendationen har, fortsätter styrelsen, ifrågavarande
föreskrift (punkt 3, stycke 3) upptagits i oförändrad lydelse. Emellertid
hade som ett nytt fjärde stycke i samma punkt tillfogats: »Om ett effektivt
iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal är säkerställt av parterna,
bör vad i föregående stycken stadgats icke anses påkalla lagstiftningsåtgärder.
» Detta tillägg innebure som synes icke någon uppmjukning av föreskriften
under tredje stycket såvitt anginge en redan existerande lag, som strede
mot den ifrågavarande föreskriften.

Under åberopande av det anförda tillstyrker styrelsen, att Sverige förklarar
sig berett följa de båda ifrågavarande rekommendationerna, dock med
reservation för föreskriften under punkt 3, stycke 3.

Landsorganisationen anmärker, att rekommendationen angående kollektivavtal
innehåller vissa bestämmelser, som äro oförenliga med här i landet
tillämpad ordning. Så vore exempelvis fallet med bestämmelsen i punkt 1,
att de där avsedda organen icke blott skulle äga att biträda parterna vid slutande
av kollektivavtal utan också själva kunna direkt avsluta sådant av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

tal. Än mera gällde det sagda om det i punkt 2 uppställda representativitelsvillkorot
för arbetarorganisations rätt att ingå kollektivavtal. Oförenlig
med svenska kollektivavtalsrättsliga principer vore ytterligare bl. a. bestämmelsen
i punkt 5 om allmängiltigförklaring av kollektivavtal.

Vad anginge rekommendationen i övrigt saknades med hänsyn till den
svenska lagstiftningen på området anledning för vårt land att vidtaga några
ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Vad sist sagts gällde, yttrar Landsorganisationen slutligen, även rekommendationen
om frivillig förlikning och skiljedom.

Svenska arbetsgivareföreningen anför beträffande rekommendationen angående
kollektivavtal följande.

I den inledande bestämmelsen I 1. 1) säges, alt anordningar lämpade efter
de i varje enskilt land rådande förhållandena böra träffas antingen på överenskommelsens
väg eller genom lagstiftning i enlighet med vad som må befinnas
lämpligt med hänsyn till landets förhållanden för förande av förhandlingar
etc. På grund av förbehållen i denna bestämmelse och då det
gäller en rekommendation, synes behov av ändring av vår kollektivavtalslagstiftning
ej uppkomma genom rekommendationen. Föreningen vill dock erinra
om följande avvikelser från svensk kollektivavtalsrätt.

Enligt rekommendationens definition på kollektivavtal [rekommendationens
del II, punkt 2, 1)] fordras såsom ett alternativ att på arbetarsidan representativ
arbetarorganisation är avtalsslutande part. Den svenska kollektivavtalslagen
kräver ej, att organisationen är representativ.

Under III 3. 3) upptages följande stadgande »Bestämmelser i anställningsavtal,
vilka äro för arbetarna mera förmånliga än de i ett kollektivavtal
upptagna böra icke anses strida mot kollektivavtalet». Någon motsvarande
bestämmelse finnes ej i svensk rätt och bör ej heller upptagas. Det är av
stor vikt, att man håller sig enbart till huvudregeln som föreskriver att bestämmelser
i enskilt arbetsavtal, som strida mot kollektivavtalet, äro ogiltiga.
Eu bestämmelse i anställningsavtalet, som är för arbetaren mera förmånlig
än kollektivavtalet, kan nämligen vara stridande mot kollektivavtalet.
Om en sådan anställningsklausul tillätes bryta kollektivavtalets regel,
skulle kollektivavtalet få alltför liten betydelse. Ett exempel må anföras. För
en grupp arbetstagare träffas för första gången ett kollektivavtal, innebärande
i huvudsak förbättrade villkor för de anställda. Parterna äro överens om
att vissa förmåner skola bortfalla för att förbättringar i andra hänseenden
skola möjliggöras. Enligt rekommendationen skulle arbetstagarna kunna
vägra att avstå från de åsyftade förmånerna.

Bestämmelserna om att ett kollektivavtals tillämpningsområde bör kunna
utvidgas genom myndighets beslut (IV.) äro främmande för svensk rätt.
Däremot kan kollektivavtal mången gång bilda underlaget för en sedvänja,
som är rättsligt bindande.

Beträffande rekommendationen angående frivillig förlikning och skiljedom
erinrar föreningen i anslutning till avd. I, punkt 3, 1) av rekommendationen,
att den svenska lagstiftningen icke föreskriver några särskilda tidsfrister
för förhandlingar. Dylika regler äro ej heller önskvärda enligt föreningens
uppfattning.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att de i rekommendationen
angående kollektivavtal intagna reglerna icke på alla punkter överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

stämma med svensk lagstiftning på området. Det kunde sålunda påpekas,
att bestämmelsen i punkt 2 om att arbetstagarorganisation skall vara representativ
för att förutsättning skall föreligga för att ingå kollektivavtal
icke överensstämde med svensk rätt. Vidare kunde bland annat nämnas
bestämmelserna i avd. IV om utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde.
Organisationen funne icke skäl föreligga att med anledning av föreliggande
rekommendation om kollektivavtal vidtaga några ändringar i gällande
svensk rätt. Detsamma gällde beträffande rekommendationen om frivillig
förlikning och skiljedom.

För egen del uttalar delegationen i anslutning till de avgivna yttrandena,
att rekommendationen angående kollektivavtal på flera punkter vore oförenlig
med i Sverige tillämpad ordning. Detta gällde framför allt i fråga om
bestämmelsen, att i rekommendationen avsedda organ själva skulle kunna
sluta kollektivavtal (punkt 1:1), representativitetsvillkoret för arbetarorganisationers
rätt att ingå kollektivavtal (punkt 2: 1), stadgandet att bestämmelser
i anställningsavtal, vilka vore för arbetarna mera förmånliga än de i
ett kollektivavtal upptagna, icke borde anses strida mot kollektivavtalet
(punkt 3: 3) samt bestämmelserna om utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde
(punkt 5). Skäl torde icke föreligga att vidtaga sådana ändringar
i gällande svensk lagstiftning eller praxis, att rekommendationens nu
angivna bestämmelser uppfylldes. Vad anginge rekommendationen i övrigt
torde med hänsyn till den svenska lagstiftningen på området anledning saknas
alt för vart lands del vidtaga några ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Det sist sagda gäller enligt delegationens mening jämväl rekommendationen
angående frivillig förlikning och skiljedom.

Departementschefen.

Med hänvisning till vad delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet anfört finner jag anledning icke föreligga för Sveriges del
att vidtaga några åtgärder med anledning av rekommendationen angående
kollektivavtal eller rekommendationen angående frivillig förlikning och skiljedom.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1951
vid dess trettiofjärde sammanträde antagna konventioner och
rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

./. O. W i dman.

Knngl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

Bilaga A.

Konvention (nr 99) angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av eu internationell
konvention,

antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående ordning
för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951» [Minimum Wage Fixing
Machinery (Agriculture) Convention, 1951].

Artikel i.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att införa eller upprätthålla en lämplig ordning
för fastställande av minimilönesatser för arbetare, anställda i jordbruksföretag
och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar.

2. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger att, efter samråd
med vederbörande mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, bestämma å vilka företag, verksamhetsgrenar och arbetstagarkategorier
den i föregående moment avsedda ordningen för fastställande
av minimilöner skall tillämpas.

3. Vederbörande myndighet må från tillämpningen helt eller delvis av
bestämmelserna i denna konvention utesluta arbetstagarkategorier, å vilkas
anställningsvillkor nämnda bestämmelser icke äro tillämpliga, exempelvis
medlemmar av jordbrukarens familj, som äro anställda hos honom.

Artikel 2.

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgivas,
att minimilön delvis får utgå in natura i sådana fall, då detta överensstämmer
med sedvänja eller eljest är önskvärt.

2. I de fall, då det medgivits att minimilön delvis får utgå in natura, skola
lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera

a) att förmånerna i fråga äro till gagn för arbetaren och hans familj
och ägnade att tillgodose deras personliga behov; samt

b) att det värde, som åsättes sådana förmåner, överensstämmer med
rätt och billighet.

Kungl. Maj:In proposition nr 47. (Bilagor).
Artikel 3.

1. Varje medicin, som ratificerar denna konvention, äger att, med iakttagande
av i följande moment stadgade villkor, besluta rörande ordningen för
fastställande av minimilöner ävensom meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

2. Innan beslut fattas, skall ingående samråd äga rum med vederbörande
mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana
finnas, ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller sin
verksamhet äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande myndighet
finner lämpligt att i sådant syfte anlita.

3. Vederbörande arbetsgivare och arbetare skola medverka vid fastställandet
av minimilöner eller konsulteras eller äga rätt att yttra sig därom,
under de former och i den utsträckning den nationella lagstiftningen bestämmer,
dock städse på lika villkor.

4. Fastställda minimilönesatser skola vara bindande för vederbörande arbetsgivare
och arbetare och må icke underskridas.

5. Vederbörande myndighet skall, om så är erforderligt, kunna medgiva
individuella undantag från minimilönesatserna i syfte att förhindra begränsning
av sysselsättningsmöjligheterna för arbetare, vilkas arbetsförmåga är
nedsatt av fysiska eller psykiska orsaker.

Artikel i.

1. Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga
åtgärder för att bringa gällande minimilönesatser till vederbörande arbetsgivares
och arbetares kännedom samt övervaka, att de löner, som utbetalas,
icke understiga sagda minimilönesatser; dylika åtgärder skola avse sådan
tillsyn och övervakning och sådana påföljder, som anses erforderliga och
lämpliga med hänsyn till inom jordbruket rådande förhållanden i vederbörande
land.

2. Arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla, och som uppburit lön,
understigande dessa satser, äger att, inom tid, som kan vara fastställd i den
nationella lagstiftningen, genom rättsliga åtgärder eller annorledes återvinna
det honom undanhållna beloppet.

Artikel ö.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen lämna Internationella
arbetsbyrån en allmän redogörelse, innehållande upplysningar
om den fastställda ordningen och dess tillämpning. Redogörelsen skall även
meddela kortfattade uppgifter å de verksamhetsgrenar samt det ungefärliga
antal arbetare, som äro underkastade ifrågavarande reglering, de fastställda
minimilönesatserna samt övriga viktigare åtgärder, som må hava
vidtagits beträffande minimilöner.

Artikel (i.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder
sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att
tillämpa konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt innebörden
av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tillämpas
samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att
efter ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. la) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola
anses såsom eu integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma
identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll,
som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)
eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna
i artikel 10 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 9.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser
skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa
jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmelser
skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla närmare
uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje
i eu tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet
må, under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel
10 kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör
förklaring, som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven
förklaring och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tilllämpning.

Artikel 10.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel il.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 12.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 13.

Närhelst Internationella arbetsbyråns styrelse finner det erforderligt,
skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 14.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 10
här ovan stadgas;

b) skall från dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 15.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

Ii Unga B.

Rekommendation (nr 89) angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbrnket.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående ordning för fastställande
av minimilöner inom jordbruket, vilken fråga utgör den åttonde punkten
på konferensens dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående ordning för fastställande
av minimilöner (jordbruk), 1951,
antager denna den tjugoåttonde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation
angående ordning för fastställande av minimilöner (jordbruk), 1951», [Minimum
Wage Fixing Machinery (Agriculture) Recommendation, 1951].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje
enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att
bestämma, insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för
att genomföra desamma.

1. Vid fastställandet av minimilönesatser böra vederbörande organ städse
beakta nödvändigheten av att tillförsäkra arbetarna en skälig levnadsstandard.

2. Bland de förhållanden, som böra beaktas vid bestämmande av minimilönesatser,
må nämnas följande: levnadskostnaderna, ett skäligt värde å utförda
tjänster, de löner, som utgå för likartat eller jämförbart arbete enligt
kollektivavtal inom jordbruket, samt den allmänna lönenivån för arbete
av jämförlig beskaffenhet i andra inom området utövade verksamhetsgrenar,
där arbetarna äro tillfredsställande organiserade.

II.

3. Ordningen för fastställande av minimilöner inom jordbruket bör, oberoende
av sin form, bygga på undersökningar av förhållandena inom jordbruk
och därmed sammanhörande likartade verksamhetsgrenar, ävensom
samråd med de närmast berörda parterna, d. v. s. arbetsgivare och arbetare
eller deras mest representativa organisationer, där sådana finnas. Båda
parters mening bör inhämtas i alla frågor rörande minimilöners fastställande
samt hänsyn i lika mån tagas därtill.

4. I syfte att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må fastställas,
bör, i de fall då den beslutade ordningen för fastställande av minimilöner
så medgiver, tillfälle beredas vederbörande arbetare och arbetsgivare
att omedelbart och på lika villkor medverka vid fastställandet av minimilöner
genom representanter, utsedda i lika antal eller i varje fall utrustade
med samma antal röster.

5. För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta
förtroende av dem, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande arbetsgivare
och arbetare, i den mån förhållandena så medgiva, äga att i det
i punkt 4 härovan åsyftade fallet medverka vid utseendet av partsrepresen -

Knngl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

tanterna; i varje tall böra förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer
anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organ för minimilöners
fastställande.

6. I det fall, då ordningen för fastställande av minimilöner förutsätter
medverkan av opartiska personer, antingen för meddelande av skiljedom
eller i annat sytte, böra dessa utses bland män eller kvinnor, vilka besitta
erforderliga förutsättningar för uppgiften och som icke äga sådant intresse
i jordbruk eller någon gren därav, att deras opartiskhet skulle kunna sättas
i fråga.

in.

7. Föreskrifter böra meddelas rörande revision av fastställda minimilönesatser
med lämpliga tidsmellanrum.

IV.

8. För att bereda verksamt skydd för vederbörande arbetares löner böra
åtgärder, som åsyfta att bereda trygghet mot utbetalning av lägre löner än
de som finnas angivna i minimilönesatserna, innefatta:

a) anordningar för att giva publicitet åt gällande minimilönesatser
och särskilt för att, på sätt som må befinnas mest lämpligt med hänsyn
till nationella förhållanden, därom hålla arbetsgivare och arbetare underrättade
;

b) offentlig kontroll å de löner, som faktiskt utbetalas;

c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till
förebyggande av sådant åsidosättande.

9. Ett tillräckligt antal kvalificerade inspektörer bör anställas med i huvudsak
enahanda befogenheter, som föreskrivas i konventionen angående
arbetsinspektion, 1947; nämnda inspektörer böra genom undersökningar
bland vederbörande arbetsgivare och arbetare utröna, huruvida de faktiskt
utbetalade lönerna överensstämma med gällande minimilönesatser och, om
så skulle vara erforderligt, vidtaga de åtgärder, som kunna vara påkallade
vid fall av åsidosättande av den fastställda lönesatsen.

10. För att sätta inspektörerna i tillfälle att utöva sina åligganden på
bästa sätt, bör arbetsgivare, där vederbörande myndighet så finner lämpligt
eller erforderligt, förpliktas att föra fullständiga och noggranna anteckningar
över av honom utbetalade löner; arbetsgivaren bör även kunna
åläggas att tillhandahålla arbetarna avlöningsböcker eller annan motsvarande
handling, ägnad att möjliggöra kontroll av de faktiskt utbetalade lönernas
överensstämmelse med gällande lönesatser.

11. I de fall, då arbetarna icke allmänt äga möjlighet att personligen genom
rättsliga åtgärder eller annorledes göra gällande sin rätt till det lönebelopp,
som tillkommer dem enligt gällande minimilönesatser, böra andra
åtgärder vidtagas, som kunna anses ägnade att tillgodose detta syfte.

Bilaga C.

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den (i juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde -

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

och beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör
den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafeintioett
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika
lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt
de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,
av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är
förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,
i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, såframt
genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas
av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller, där
lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön
— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,
som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i
denna konvention.

Artiklarna 5—14.

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen (nr
99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket, dock
att då i artiklarna 8 mom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av sistnämnda
konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention motsvaras
av i artiklarna 7 inom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna hänvisningar
till artikel 9.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

liilagu l).

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken fråga utgör
den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,
antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recominendation, 1951).

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer
rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på
sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser i
vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tillämpningen
av de i konventionen fastslagna principerna,

då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av
dessa principer beakta den ordning härutinnnan, som med fördel tillämpats
i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens
artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Internationella arbetsbyrån,
i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,
insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra
desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana
saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den
centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom
delstats-, provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt
över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tillämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1 nämnda,
beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det allmänna,
särskilt såvitt avser

a) fastställandet av miniini- eller andra lönesatser inom sådana industrier
och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig
myndighet;

b) industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;
samt

It Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 47.

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser i
kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är
förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämpning
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga och
lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig
kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov
råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares
organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes
möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,
böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte
att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder
som innebära

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor
för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra
arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet
med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,
bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna
i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga
åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet; i
sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig
tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling; b)

böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till
yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling; c)

böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares
behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna
bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder
för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom
avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning
angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra
skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra företagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

Bilaga E.

Rekommendation (nr 91) angående kollektivavtal.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående kollektivavtal, vilken fråga
inbegripes under den femte punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
vars bestämmelser äro avsedda att genomföras av de berörda parterna
eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må
befinnas lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,
antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
kollektivavtal, 1951» (Collective Agreements Recommendation, 1951).

I. Anordningar för förhandlingar om kollektivavtal.

1. 1) Anordningar, lämpade efter de i varje enskilt land rådande förhållandena,
böra träffas, antingen på överenskommelsens väg eller genom lagstiftning,
i enlighet med vad som må befinnas lämpligt med hänsyn till landets
förhållanden, för förande av förhandlingar om samt avslutande, revision
eller förlängning av kollektivavtal eller för att vara parterna till hjälp
vid förhandlingar om samt avslutande, revision eller förlängning av kollektivavtal.

2) Dylika anordningars organisatoriska uppbyggnad, deras arbetssätt
och uppgifter böra bestämmas genom överenskommelser mellan parterna
eller genom den nationella lagstiftningen, i enlighet med vad som må befinnas
lämpligt med hänsyn till landets förhållanden.

II. Definition av begreppet kollektivavtal.

2. 1) I denna rekommendation avses med uttrycket »kollektivavtal» varje
skriftligen upprättat avtal rörande arbetsförhållanden och anställningsvillkor,
vilket slutits mellan en arbetsgivare, en grupp av arbetsgivare eller en
eller flera arbetsgivarorganisationer, å ena, samt en eller flera representativa
arbetarorganisationer, eller, om sådana organisationer icke finnas, avarbetarnas
i enlighet med den nationella lagstiftningen vederbörligen valda
och befullmäktigade representanter, å andra sidan.

2) Vad i denna definition förekommer bör i intet avseende tolkas såsom
innebärande erkännande av någon arbetarsammanslutning, som bildats
eller finansieras av arbetsgivare eller deras representanter eller stå under
dessas bestämmande inflytande.

III. Kollektivavtals verkningar.

3. 1) Kollektivavtal bör vara bindande för undertecknarna därav ävensom
för dem, å vilkas vägnar avtalet är slutet. Arbetsgivare och arbetare,
som äro bundna av ett kollektivavtal, böra icke kunna i anställningsavtal
intaga bestämmelser, som äro stridande mot vad i kollektivavtalet föreskri
ves.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

2) Bestämmelser i sådana anställningsavtal som strida mot ett kollektivavtal
böra anses ogiltiga och automatiskt ersatta av motsvarande bestämmelser
i kollektivavtalet.

3) Bestämmelser i anställningsavtal, vilka äro för arbetarna mera
förmånliga än de i ett kollektivavtal upptagna, böra icke anses strida mot
kollektivavtalet.

4) Om ett effektivt iakttagande av bestämmelserna i kollektivavtal är
säkerställt av parterna, bör vad i föregående stycken stadgats icke anses påkalla
lagstiftningsåtgärder.

4. Bestämmelserna i ett kollektivavtal böra äga tillämpning å alla arbetare,
som tillhöra därav berörda kategorier och äro anställda i de av avtalet
omfattade företagen, såvida icke annat uttryckligen stadgas i avtalet.

IV. Utvidgning av kollektivavtals tillämpningsområde.

ä. 1) Där med beaktande av hävdvunnet bruk i fråga om kollektivavtal så
befinnes lämpligt böra åtgärder, vilka skola bestämmas genom den nationella
lagstiftningen och anpassas efter förhållandena i varje land, vidtagas
för att utvidga tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser i ett kollektivavtal
till att omfatta alla arbetsgivare och arbetare inom avtalets industriella
och geografiska tillämpningsområde.

2) Den nationella lagstiftningen må göra utvidgningen av ett kollektivavtals
tillämpningsområde beroende av, bland andra, följande villkor;

a) att kollektivavtalet redan omfattar berörda arbetsgivare och arbetare
till ett antal, som enligt vederbörande myndighets uppfattning är tillräckligt
representativt;

b) att framställning om utvidgning av avtalets tillämpningsområde i
regel skall göras av en eller flera arbetar- eller arbetsgivarorganisationer,
vilka äro parter i avtalet;

c) att tillfälle bör beredas de arbetsgivare och arbetare, på vilka avtalet
efter utvidgning skulle komma att bli tillämpligt, att före en dylik utvidgning
avgiva yttrande.

V. Tolkning av kollektivavtal.

0. Tvister rörande tolkning av kollektivavtal böra avgöras genom ett lämpligt
förfarande, som fastställts antingen genom överenskommelse mellan
parterna eller genom lagstiftning, i enlighet med vad som må befinnas lämpligt
med hänsyn till landets förhållanden.

VI. Övervakning av kollektivavtals tillämpning.

7. Övervakningen av kollektivavtals tillämpning bör säkerställas av de
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som äro parter i avtalen, eller av
organ, som för detta ändamål redan finnas i vederbörande land eller som
upprättas i sådant syfte.

VII. Diverse bestämmelser.

8. Den nationella lagstiftningen må, bland annat, kunna innehålla bestämmelser
rörande

a) skyldighet för arbetsgivare, som äro bundna av kollektivavtal, att
vidtaga lämpliga åtgärder för att bringa till vederbörande arbetares kännedom
texterna till de kollektivavtal, vilka äro tillämpliga å deras företag; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 47. (Bilagor).

b) registrering eller deposition av kollektivavtal samt alla däri sedermera
vidtagna ändringar;

c) en minimiperiod, under vilken kollektivavtal, såvida icke annorlunda
stadgas i avtalet, skola anses vara bindande, såframt icke avtalet
tidigare ändras eller upphäves av parterna.

Bilaga F.

Rekommendation (nr 92) angående frivillig förlikning och skiljedom.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående frivillig förlikning och
skiljedom, vilken fråga innefattas i den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
vars bestämmelser iiro avsedda att genomföras av de berörda parterna
eller av de offentliga myndigheterna, i enlighet med vad som må befinnas
lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena,
antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
frivillig förlikning och skiljedom, 1951» (Voluntary Conciliation and Arbitration
Recommendation, 1951).

I. Frivillig förlikning.

1. Anordningar för frivillig förlikning, lämpade efter förhållandena i vederbörande
land, böra ställas till förfogande för att bidraga till förebyggande
och biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande arbetsförhållanden.

2. I de fall, då i de frivilliga förlikningsanordningarna representation beredes
parterna, böra arbetsgivare och arbetare vara företrädda i lika antal.

3. 1) Förlikningsförfarandet bör vara avgiftsfritt och inriktat på att nå
snabba avgöranden; sådana tidsfrister för förhandlingarna, som må föreskrivas
i den nationella lagstiftningen, böra fastställas på förhand och göras
så korta som möjligt.

2) Åtgärder böra vidtagas för att möjliggöra, alt förhandlingsförfarandet
kan inledas antingen på initiativ av endera av parterna i tvisten eller ex
officio av vederbörande förlikningsorgan.

4. Om en tvist hänskjutits till förlikningsförfarande med samtycke av alla
berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att vidtaga arbetsinställelse
under den lid förfarandet pågår.

5. Alla överenskommelser, som parterna må träffa under förlikningsförfarandet
eller såsom ett resultat därav, böra upprättas skriftligen och anses
såsom likvärdiga med kollektivavtal, ingångna på vanligt sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 47. (Bilagor).

II. Frivillig skiljedom.

6. Om en tvist hänskjutits till skiljedom för slutligt avgörande med samtycke
av alla berörda parter, böra dessa anmodas att avhålla sig från att
vidtaga arbetsinställelse under den tid skiljedomsförfarandet pågår samt att
godtaga skiljedomen.

III. Allmänt.

7. Bestämmelserna i denna rekommendation må i intet avseende tolkas
såsom innebärande en begränsning i rätten till arbetsnedläggelse.

Bilaga G.

Resolutioner.

I. Resolution angående vidmakthållandet och återställandet av internationell
fred och säkerhet.

II. Resolution angående medlemskap för Förbundsrepubliken Tyskland i
Internationella arbetsorganisationen.

III. Resolution angående förnyat medlemskap för Japan i Internationella
arbetsorganisationen.

IV. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om minimistandard för den sociala
tryggheten.

\. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om målsättning och högre standard
för den sociala tryggheten.

VI. Resolution angående åtgärder i syfte att vid nästa allmänna konferenssammanträde
arbetet på den sociala trygghetens område må kunna
tillfredsställande slutföras.

\ II. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågor rörande samverkan inom företagen
ävensom rörande samverkan mellan de offentliga myndigheterna, arbetsgivar-
och arbetarorganisationer inom olika näringsgrenar samt på
det nationella planet.

VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om semester inom jordbruket.

IX. Resolution angående antagande av budget för 34:e budgetåret (1952)
och fördelning av utgifterna för samma år på olika medlemsstater.

X. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1952.

XI. Resolution angående förlängda förordnanden för en ledamot och en
ställföreträdande ledamot av den administrativa domstolen.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

320327