Kungl. Maj:ts proposition nr 4fi.
1
Nr 46.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 7.944 (nr 536);
given Stockholms slott den 8 februari 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i civil försvarslagen den
15 juli 1944 (nr 536).
GUSTAF ADOLF.
Gunnar Hedlund.
Propositionens innehåll.
I propositionen föreslås, att kommun och municipalsamhälle, som normalt
svara för gatu- och vägbelysning, skola vara skyldiga att vidtaga anordningar
för viss vägledande belysning under mörkläggning. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 46.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Härigenom förordnas, att 51 § civilförsvarslagen den 15 juli 19441 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag skall
införas en ny paragraf, betecknad 45 a §, av nedan intagna lydelse.
45 a §.
Det åligger kommun att å trafikled eller annan allmän plats, där kommunen
ombesörjer eller låter ombesöi’ja gatu- eller vägbelysning, vidtaga
erforderliga anordningar för den vägledande belysning, som enligt gällande
organisationsplan skall finnas där under mörkläggning för upprätthållande
av den allmänna samfärdseln.
51 §.
Ingår municipalsamhälle---bestämmelser gälla:
1. Vad som stadgas i 45 § 1 mom. a) samt g) och h) jämte därtill anslutande
bestämmelser i 45 § 2 mom. ävensom i 45 a § skall äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhället.
2. Municipalsamhället äger---50 §.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1
1 Senaste lydelse av 51 §, se SFS 1948:432.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 januari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar
Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
samt med statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om införande av bestämmelser
om skyldighet att anordna vägledande belysning under mörkläggning
samt anför. I
I skrivelse den 5 mars 1951 har civilförsvarsstyrelsen tagit upp frågan
om ansvaret för anordnande av vägledande belysning under mörkläggning.
Enligt styrelsens mening åvilar skyldigheten att anordna sådan belysning
f. n. staten. Av praktiska skäl förordar styrelsen att skyldigheten genom
föreskrift i civilförsvarslagen överflyttas på kommunerna, som dock borde
få statsbidrag med två tredjedelar av kostnadens belopp.
Yttranden över skrivelsen ha efter remiss avgivits av överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus
och Örebro län samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund. Civilförsvarsstyrelsens förslag har härvid tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom överståthållarämbetet
och styrelsen för Svenska stadsförbundet. Ämbetet, som
anser att kommun redan nu har skyldighet att anordna vägledande belysning,
hemställer att skrivelsen ej måtte föranleda någon åtgärd. Stadsförbundets
styrelse hävdar att staten bör svara för samtliga ifrågavarande
kostnader.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling. Jag
inskränker mig därvid till den belysning, som under mörkläggning erfordras
för sedvanlig trafik på gator och vägar. Den belysning, som kräves
för att markera skyddsrum, behöver icke behandlas, då tvekan ej kan råda
om att sådan belysning i alla avseenden är likställd med skyddsrumsutrustning.
4
Kunyl. Maj:ts proposition nr 46.
Nuvarande förhållanden m. m.
Kommuns skyldigheter i fråga om civilförsvaret regleras i 45 § civilförsvarslagen.
Enligt 1 mom. a) i denna paragraf åligger det kommun att
genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor
rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas
verksamhetsområden. Härvid har kommun bl. a. att på framställning tillhandahålla
tillgängliga för civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar,
kartor och dylikt. I 45 § 1 mom. b) ålägges kommun att i enlighet med
gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna skyddsrum samt
vidtaga andra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar för vatten-,
gas- och elektricitetsförsörjningen. Kommun skall vidare utföra källarmursgenombrott
för allmänna och enskilda skyddsrum (45 § 1 mom. c), förvara
och underhålla materiel, tillhandahålla lokaler m. in. Enligt 88 § kan
åtgärd som nu sagts genomföras tvångsvis om kommun underlåter att fullgöra
sina skyldigheter. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund
av 45 § 1 mom. b) och c) d. v. s. i huvudsak för skyddsrumsarbeten o. d.,
äger kommunen enligt 47 § uppbära statsbidrag med i princip två tredjedelar
av kostnaderna.
Den nuvarande ordningen tillkom genom ändringar i civilförsvarslagen
den 2G juni 1948 (SFS 432). Dessförinnan gällde att kommun hade att i
enlighet med gällande organisationsplan ekonomiskt och materiellt svara
för upprätthållandet av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande
av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana. Statsbidrag
utgick till kommunerna med två tredjedelar av kostnaderna för
civilförsvarsåtgärder i den mån det icke uttryckligt stadgats att statsbidrag
icke skulle utgå. Undantagna voro — förutom vissa kostnader som i detta
sammanhang helt sakna intresse — kostnad som avsåg anskaffande av
materiel, utrustning och. annan egendom, som kommunen ställt till förfogande,
i den mån densamma anskaffats eller kunde förväntas komma
att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret.
Enligt 44 § civilförsvarslagen äger Konungen meddela särskilda bestämmelser
bl. a. om mörkläggning. Sådana bestämmelser ha givits i civilförsvarskungörelsen.
Där stadgas i 46 § att ytterbelysning skall hållas släckt
under mörkläggning, försåvitt annat icke följer av kungörelsen i övrigt.
48 § innehåller vissa regler om markeringsljus, vartill hänföres bl. a. vägledande
belysning. Markeringsljus, som kan vara skärmat eller oskärmat,
må icke ha större ljusstyrka än som är påkallat av ändamålet. Civilförsvarsstyrelsen
har att meddela närmare bestämmelser därom. Vägledande belysning
skall anordnas i enlighet med gällande planläggning för civilförsvaret
inom civilförsvarsområdet. Härmed åsyftas, att belysningens omfattning
och beskaffenhet skola angivas i organisationsplanerna. Slutligen finnas
i 57 § bestämmelser om vem som ansvarar för de i kungörelsen upp
-
Kung t. Maj:ts proposition nr 46. 5
tagna mörkläggningsbestäminelsernas behöriga iakttagande. För galu- och
vägbelysningens del vilar ansvaret på den som ombesörjer belysningen
i fråga.
Ägare av anläggning eller byggnad är enligt 62 § civilförsvarslagen bl. a.
pliktig att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens
mörkläggning under civilförsvarsberedskap.
Civilförsvarsstyrelsens skrivelse.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att det enligt den ordning,
som gällde före 1948 års ändringar i civilförsvarslagen, syntes ha
ålegat kommun att anordna vägledande belysning med rätt att för kostnad,
som kommun på grund härav fått vidkännas, erhålla statsbidrag med två
tredjedelar av kostnadens belopp. Genom lagändringen hade frågan kommit
i ett annat läge. Staten svarade numera i princip för alla civilförsvarsanordningar,
men kommunerna hade alltjämt vissa åligganden. Dessa uppräknades
uttömmande i 45 § civilförsvarslagen. Där saknades bestämmelser
om vägledande belysning. Skyldighet att anordna sådan belysning torde
därför åvila staten. Civilförsvarsstyrelsen fortsätter.
Enligt styrelsens mening torde det emellertid ur praktisk synpunkt utan
tvekan vara lämpligast, att kommunerna få bära ansvaret för anordnande
av sådan belysning. Det torde, därest staten skulle påtaga sig denna uppgift,
uppstå nästan oöverstigliga svårigheter att i ett skärpt läge inom
rimlig tid kunna anordna sådan belysning. Å andra sidan synes det icke
skäligt, om kostnaderna för belysningens anordnande skulle i sin helhet
stanna å kommunerna. I enlighet med de av 1948 års riksdag fastställda
grunderna för fördelningen mellan stat och kommun av med nu ifrågavarande
kostnader jämförbara sådana, såsom kostnaderna för inrättande
och utrustande av allmänna skyddsrum och för vidtagande av andra i
civilförsvarslagens 45 § 1 mom. b) omförmälda anordningar, bör — enligt,
civilförsvarsstyrelsens mening — kommun åtnjuta rätt till statsbidrag med
två tredjedelar av kostnaderna för anordnande av nu ifrågavarande belysning.
Enligt styrelsens mening synes eu ändring av civilförsvarslagen i syfte
att ålägga kommun ansvaret för anordnande av vägledande belysning med
rätt till statsbidrag som ovan sagts lämpligen böra ske genom ett tillägg
till lagens 45 § 1 mom. b).
Remissyttrandena.
Såsom inledningsvis framhållits har flertalet hörda myndigheter och
organisationer tillstyrkt förslaget. Styrelsen för Svenska stadsförbundet är
dock av annan uppfattning. Styrelsen synes visserligen ansluta sig til!
tanken att skyldigheten att anordna vägledande belysning bör åvila kommunerna,
men styrelsen vänder sig med skärpa mot förslaget att kommunerna
skola bära en del av kostnaderna. Dessa borde enligt styrelsens
mening helt gäldas av statsmedel.
6
Kung!. Maj. ts proposition nr 46.
I motsats härtill hävdar överståthållarämbetet att enligt gällande ordning
kommunerna ha att såväl anordna som helt bekosta sådan vägledande
belysning, varom nu är fråga, samt att ändring härutinnan icke är påkallad.
Ämbetet hänvisar inledningsvis till bestämmelsen i 48 § civilförsvarskungörelsen
om vägledande belysning, som skall anordnas enligt gällande
planläggning för civilförsvaret inom civilförsvarsområde, samt drager upp
skiljelinjen mellan å ena sidan sådan vägledande belysning, som erfordras
för underlättande av den sedvanliga trafiken å gator och vägar under
mörkläggning, och å andra sidan sådan belysning som avses skola markera
vägar till skyddsrum o. d. För vidtagande av de åtgärder, som erfordras
för att anpassa vanlig gatu- och vägbelysning efter mörkläggningens krav,
ansvarar enligt ämbetets åsikt kommun i den mån kommunen själv ombesörjer
sin gatu- och vägbelysning. Till stöd härför åberopar ämbetet
avfattningen av 57 § civilförsvarskungörelsen. Denna bestämmelse reglerar
frågan om vem som i de i paragrafen angivna fallen ansvarar för att föreskrivna
åtgärder vidtagas. Enligt ämbetets mening besvarar paragrafen
däremot icke frågan om kostnadsfördelningen. Ej heller kunde man av
62 § civilförsvarslagen draga säkra slutsatser om vem som i sista hand
har att stå för kostnaderna för vägledande belysning för sedvanlig trafik.
Överståthållarämbetet förklarar härefter, att det vore av intresse att
undersöka huruvida 45 § civilförsvarslagen kunde giva ledning härutinnan.
Denna paragraf kunde icke vara avsedd att uttömmande reglera annat än
kommunernas deltagande i uppbyggandet av den från kommunernas normala
verksamhet fristående civilförsvarsorganisationen och omfattade sålunda
icke sådana kommunala funktioner, som åvilade kommunerna enligt
allmänna regler, även om dessa funktioner i viss mån skulle beröras av
vidtagna civilförsvarsåtgärder.
Vad belysningen anginge torde det enligt ämbetets mening under normala
förhållanden åligga vederbörande kommun att svara för att gator,
vägar och andra allmänna platser under mörker hållas tillfredsställande
upplysta för trafikens underlättande. Det funnes ej skäl till varför denna
funktion skulle upphöra av den anledningen att mörkläggning anbefalldes
av statlig myndighet. Även under sådan mörkläggning måste vanlig civil
trafik i viss utsträckning äga rum, och för att härför erforderlig belysning
anordnas torde kommunen enligt allmänna regler allt fortfarande hava
att svara, ehuru givetvis belysningen måste anpassas efter de krav mörkläggningen
ställer. Det torde alltså åligga kommunerna att, utan rätt till
statsbidrag,, svara för sådan vägledande belysning som fordrades för att
underlätta den sedvanliga trafiken å gator och vägar.
Överståthållarämbetet behandlar härefter i sitt yttrande frågan om icke
statsbidrag rätteligen bör utgå för kostnaderna i fråga men anser f. n.
anledning saknas att på staten övervältra kostnader, som för närvarande
icke åvila densamma.
7
Kungi. Maj:ts proposition nr 46.
Överståthållarämbetet hemställer slutligen att civilförsvarsstyrelsens
framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd. Enligt ämbetets mening
torde det ankomma på civilförsvarsstyrelsen att utfärda närmare anvisningar
angående den vägledande belysningen och därefter överväga huruvida
behov föreligger av ändrade regler beträffande kostnadsfördelningen.
Vid sådant övervägande torde böra uppmärksammas reglerna om kostnadsansvaret
jämväl för andra mörltläggningsanordningar än vägledande belysning.
Departementschefen.
Mörkläggning är ett viktigt led i en fullt genomförd försvarsberedskap.
Bestämmelser om mörkläggning finnas i 45—57 §§ civilförsvarskungörelsen.
Vad ytterbelysning angår är huvudregeln att den skall hållas släckt
under mörkläggning. Det är emellertid icke möjligt att undantagslöst hålla
fast därvid. Trafiken på vägar och gator kan icke efter mörkrets inbrott
avstanna helt, vilket måste bli fallet om mörkläggningen vore total. Icke
minst i civilförsvarets eget intresse måste vissa avvikelser från grundregeln
accepteras. För att möjliggöra trafik under mörkläggning medgiver också
civilförsvarskungörelsen — förutom inskränkt fordonsbelysning samt skärmade
trafikfyrar och trafiksignaler -1— viss belysning i övrigt, s. k. vägledande
belysning. För tättbebyggda orter är sådan belysning nödvändig.
Den vägledande belysningen hör till kategorien markerings!jus, som kan
vara skärmat eller oskärmat och icke får ha större ljusstyrka än som är
påkallat av dess syfte. Närmare bestämmelser därom skola meddelas av
civilförsvarsstyrelsen.
Frågan om vem det åligger att svara för vägledande belysning är föremål
för delade meningar. Civilförsvarsstyrelsen anser, att anordnandet av
sådan belysning är en civilförsvarsåtgärd, särskilt som detta ingår som ett
led i planläggningen av civilförsvaret i dess helhet. Styrelsen framhåller
att. sedan civilförsvarslagen 1948 ändrades i vissa delar, staten ansvarar
för civilförsvarsåtgärder och deras bekostande i den mån icke vidtagande
av vissa åtgärder uttryckligen ålagts kommunerna enligt stadgande i 45 §
civilförsvarslagen. Då skyldighet att anordna den vägledande belysning,
som fordras för gatutrafiken under mörkläggning, icke där är upptagen
bland kommunernas åligganden, skulle skyldigheten åvila staten. Enligt
civilförsvarsstyrelsens mening tala dock praktiska skäl för alt kommunerna
få bära ansvaret därför, dock med rätt till statsbidrag med i princip två
tredjedelar av kostnaderna.
I motsats till civilförsvarsstyrelsen hävdar överståthållarämbetet, att kommunerna
redan nu måste anses pliktiga att utan statsbidrag anordna sådan
vägledande belysning som föreskrives i civilförsvarskungörelsen. överståthållarämbetet
anser ändring häri icke vara påkallad.
Till stöd för sin åsikt alt en sådan skyldighet åvilar kommunerna hän -
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 46.
visar ämbetet till 57 § civilförsvarskungörelsen som, såvitt nu är i fråga,
stadgar att för behörigt iakttagande av kungörelsens föreskrifter om mörkläggning
och vägledande belysning svarar den som ombesörjer gatu- och
vägbelysningen. Till följd därav skulle kommun, som själv ombesörjer sin
gatu- och vägbelysning, vara skyldig att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för att anpassa belysningen efter mörkläggningens krav. Sådan skyldighet
skulle emellertid icke enligt detta författningsrum åvila kommun som överlåtit
åt annan, t. ex. ett enskilt kraftbolag, att ombesörja gatu- och vägbelysningen
inom kommunen.
Då ämbetet härefter diskuterar frågan om vem som skall stå för kostnaderna
konstateras att det i civilförsvarsförfattningarna icke finns någon
direkt anvisning härom. Vad särskilt 45 § civilförsvarslagen angår kan denna
enligt ämbetet icke vara avsedd att uttömmande reglera annat än kommunernas
deltagande i uppbyggandet av den från kommunernas normala verksamhet
fristående civilförsvarsorganisationen. Den kan sålunda icke omfatta
sådana kommunala funktioner, som enligt allmänna regler åvila kommunerna,
även om dessa funktioner i viss mån skulle beröras av vidtagna
civilförsvarsåtgärder. Det torde åligga kommun att under normala förhållanden
svara för att gator, vägar och andra allmänna platser vid mörker
hållas tillfredsställande upplysta för trafikens underlättande. Det finns
enligt överståthållarämbetet ej skäl till att denna skyldighet skulle upphöra
på grund av att mörkläggning anbefalles. För erforderlig, efter omständigheterna
avpassad belysning torde kommun enligt allmänna regler ha att
svara även under sådana förhållanden.
Av redogörelsen framgår att det i brist på uttryckliga föreskrifter i lag
råder tvekan om vem som är skyldig att vidtaga särskilda anordningar för
vägledande belysning för sedvanlig trafik under mörkläggning. Bestämmelsen
i 57 § civilförsvarskungörelsen om vem som svarar för behörigt iakttagande
av mörkläggningsföreskrifter anser jag icke ha vidsträcktare innebörd
än att angiva vem som har det straffrättsliga ansvaret om föreskrifterna
ej följas, sedan mörkläggning påbjudits. Härpå tyder bl. a. det förhållandet
att skyldigheten i och för sig att vidtaga vissa i paragrafen upptagna
åtgärder är stadgad redan i civilförsvarslagen men att så icke kan
anses vara fallet med åtgärder beträffande t. ex. gatu- och vägbelysning.
Överhuvudtaget torde en skyldighet av ifrågavarande art icke kunna konstitueras
genom en administrativ författning av civilförsvarskungörelsens
karaktär. Av den omständigheten att civilförsvarslagen icke innehåller
något stadgande om skyldighet att vidtaga åtgärder för vägledande belysning
anser nu civilförsvarsstyrelsen följa att skyldigheten åvilar staten.
.lag kan icke ansluta mig till civilförsvarsstyrelsen på denna punkt. Styrelsens
slutsats förutsätter nämligen att det här är fråga om rena civilförsvarsåtgärder.
Enligt min mening är detta icke fallet. Anordnande av vägledande
belysning under mörkläggning anknyter så nära till åtgärder för
belysning under normala förhållanden, att samma regler böra gälla. Om
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 46.
kommunerna äro skyldiga att anordna belysning på gator och vägar under
normala förhållanden, synes därför sådan skyldighet föreligga även under
mörkläggning, dock endast i den mån civilförsvarsförfattningarna medgiva
belysning i ett dylikt läge.
Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden
anordna gatu- och vägbelysning finnes icke. överståthållarämbetet
hävdar, att det likväl torde åligga kommun att svara för att gator,
vägar och andra allmänna platser under mörker hållas tillfredsställande
upplysta för trafikens underlättande. En granskning av rättspraxis på området
synes giva visst belägg härför. En sedvanerättslig skyldighet i detta
hänseende kan möjligen anses föreligga åtminstone för städer och köpingar
såvitt angår tättbebyggda delar av kommunerna. Denna skyldighet torde
icke sammanhänga med gatu- och väghållningen i och för sig. Hur det än
förhåller sig med kommunernas åligganden i fråga om gatu- och vägbelysningen
ombesörja i varje fall städer och köpingar faktiskt erforderlig sådan
belysning.
Läget i fråga om kommunernas skyldigheter på denna punkt är emellertid
så oklart, att det är tveksamt om åtgärder kunna framtvingas vid
bristande fullgörande från kommunernas sida. I varje fall får detta anses
gälla i fråga om åliggandet för kommunerna att ombesörja vägledande
belysning under mörkläggning. Förut har antytts att civilförsvarslagen icke
innehåller några bestämmelser, som medge åläggande för kommun att vidtaga
åtgärder i sistnämnda hänseende. Sedan mörkläggning anbefallts, kan
visserligen den som åsidosätter mörkläggningsbestämmelserna straffas.
Härigenom kan man även ingripa mot försummelser i fråga om den vägledande
belysningen på gator och vägar från den kommuns sida, som ombesörjer
belysningen där. Men detta är icke tillfyllest. För att trafiken från
början skall kunna fungera under mörkläggning utan att denna brister i
effektivitet fordras, att anordningar för vägledande belysning anskaffats i
förväg och finnas färdiga att tagas i bruk omedelbart då mörkläggning
anbefalles. Enligt min mening är därför en uttrycklig bestämmelse i lag
om skyldighet att i fredstid vidtaga anordningar för vägledande belysning
nödvändig.
I enlighet med vad förut sagts om sambandet mellan denna särskilda
belysning och den vanliga belysningen på gator och vägar torde eu sådan
lagstiftning lämpligen böra anknyta till det tidigare nämnda förhållandet
att denna belysning i största utsträckning faktiskt anordnats av kommunerna.
Det synes mig rimligt alt en kommun, som — givetvis till invånarnas
bästa — svarar för gatu- och vägbelysning i normala lider, icke
så snart mörkläggning anbefallts får undandraga sig detta. Kommunens
medlemmar ha då liksom eljest intresse av att belysning finnes, men de
få självfallet finna sig i att den inskränkes vid mörkläggning för att icke
civilförsvaret skall äventyras. Anser sålunda eu kommun att gatu- och vägbelysning
normalt är påkallad och kommunen därför föranstaltar därom, får
2 — Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 46.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
kommunen se till att belysningen avpassas efter behovet och de särskilda
omständigheterna. Vid mörkläggning innebär detta dämpning och avskärmning
eller eventuellt speciella belysningsanordningar, t. ex. blå lampor. Jag
finner ej skäl till att statsbidrag skall utgå härför lika litet som sådant
bidrag utgår till kostnaderna för gatu- och vägbelysning i allmänhet.
Beträffande den närmare utformningen av en bestämmelse i lag om skyldighet
för kommunerna att vidtaga anordningar för vägledande belysning,
så följer av det anförda till en början att bestämmelsen bör anknyta till
de faktiska förhållandena. Det synes också naturligt att, då en sådan skyldighet
bygger på kommunernas befattning med den normala gatu- och
vägbelysningen, en kommun icke skall vara skyldig vidtaga anordningar
för vägledande belysning annat än å trafikled och annan allmän plats, där
kommunen åtagit sig att svara för sedvanlig belysning och faktiskt gör
detta. Det synes vidare böra förutsättas att den vägledande belysning, varom
fråga är, avses skola åtminstone i någon mån tjäna den allmänna samfärdseln.
Detta torde också i allmänhet vara fallet. Om civilförsvarsmyndighet
likväl skulle anse vägledande belysning nödvändig på annan plats eller
för annat ändamål, måste det anses vara fråga om en speciell civilförsvarsåtgärd.
Skyldighet att ansvara därför regleras redan nu i civilförsvarslagen
på det sätt att skyldigheten åvilar staten om ej annat framgår av lagen. Såvitt
det är fråga om belysning för att markera allmänt skyddsrum får kommunen
anses vara pliktig vidtaga erforderliga åtgärder, dock med rätt till
statsbidrag såsom för skyddsrumskostnader i allmänhet.
Det anförda har tagit sikte på kommun. Detsamma bör gälla även municipalsamhäile
som anordnar sedvanlig gatu- och vägbelysning.
Den nya bestämmelsen synes böra infogas i 6 kap. civilförsvarslagen,
som behandlar kommunerna och civilförsvaret, genom tillägg av en ny
paragraf närmast efter 45 § och genom jämkning av innehållet i 51 §. Vid
åsidosättande av en i nämnda kapitel given föreskrift kan länsstyrelsen
enligt 88 § ingripa och genom vite framtvinga eller ock låta ombesörja
erforderlig åtgärd på den tredskandes bekostnad.
Jag vill alltså förorda, att civilförsvarslagen ändras i enlighet med det
anförda. Ändringen synes böra träda i kraft snarast möjligt.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över bifogade
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om ändring
i civilförsvar slagen den 15 juli 1944 (nr 536J1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförinälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ralph Sterner.
1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 46.
11
$
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 februari
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 30 januari 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18
januari 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn L.-E. Björkman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
12
Kung!. Maj:ts proposition nr 46.
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
samt med statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 1 februari 1952
avgivna utlåtande över det den 18 januari 1952 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke W. Fornwall.
Iduns tr., Esselte, Sthlm 52
216068