Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:Is proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård; given Stockholms
slott den 18 januari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att inkomstgränsen för erhållande av bidrag till
täckande av kostnaderna för djursjukvård den 1 januari 1953 skall höjas
från 3 500 kronor till 4 500 kronor. I samband därmed förordas att den
del av kostnaderna för sjukbesök, som vederbörande djurägare själv skall
bära, skall höjas från 10 till 15 kronor.

För utbetalande av dylika bidrag hemställes för budgetåret 1952/53 om
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 44.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar

Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup.

För innevarande budgetår har till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård anvisats ett förslagsanslag av 700 000 kronor. Belastningen
å anslaget under budgetåret 1950/51 uppgick till 989 954 kronor.

Enligt bestämmelserna för anslagets användning (kung. nr 164/1946,
ändrad genom nr 671/1949) gäller såsom huvudregel, att statsbidrag må
åtnjutas av djurägare, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst ej
överstiger 3 500 kronor och vilken ej heller påförts statlig förmögenhetsskatt.
Avgörande är därvid i regel taxeringen året närmast före det, då
sjukbesöket företages. Därest emellertid djurägaren icke kan förete debetsedel
å slutlig skatt på grund av nämnda taxering samt det kan antagas
att debetsedeln förvaras hos arbetsgivare för verkställande av löneavdrag
för kvarstående skatt, må frågan, huruvida förutsättningarna för åtnjutande
av statsbidrag äro för handen, bedömas med utgångspunkt från taxeringen
under andra året före det, då sjukbesöket äger rum.

Bidrag utgår till bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden,
som överstiger 10 kronor.

I årets statsverksproposition (IX ht punkt 83) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/53 beräkna ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

I skrivelse den 31 augusti 1951 har velerinärstyrelsen hemställt, att anslaget
för budgetåret 1952/53 skall höjas till 800 000 kronor. Styrelsen anför,
att den höga belastningen under budgetåret 1950/51 föranletts av de
förmånligare bidragsgrunder, som genomfördes från och med den 1 januari
1950. Medelsåtgången under anslaget kan enligt styrelsen komma att va -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

3

riera inom tämligen vida gränser. Den torde dock hädanefter kunna förväntas
ligga å en sådan nivå, att en höjning av anslaget är påkallad. Tills
vidare förordas en uppräkning med 100 000 kronor.

1 remissutlåtande den 10 oktober 1951 över veterinärstyrelsens framställning
har statskontoret erinrat om att i 1951 års statsverksproposition föreslogs
att bidraget till djurägare, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
översteg 2 500 men ej 3 500 kronor, skulle begränsas till belopp motsvarande
hälften av veterinärkostnaderna (IX ht 1951 s. 147). Förslaget
bifölls emellertid icke av riksdagen. Statskontoret uttalar nu att man —
för att åstadkomma en minskning av utgifterna under anslaget — ånyo
bör överväga nämnda förslag. Skulle emellertid nuvarande bidragsgrunder
bibehållas oförändrade, bör enligt ämbetsverkets mening anslaget med hänsyn
till belastningen uppräknas med minst 300 000 kronor.

I framställning den 6 oktober 1951 har Hushållningssällskapens förbund
hemställt att de inkomst- och förmögenhetsgränser, vilka ej få överskridas
om bidrag från förevarande anslag skall utgå, skola justeras. Till stöd för
detta förslag åberopas den betydande försämring av penningvärdet som
inträtt sedan de nu gällande bestämmelserna beslötos. Följden av denna
anges nämligen ha blivit, att många djurägare nu icke kunna få bidrag,
ehuru deras reella inkomst eller förmögenhet understiger vad som vid
bestämmelsernas fastställande ansågs böra utgöra övre gräns för rätten till
bidrag. Tillika påpekas att de — särskilt i Norrland — stora avstånden
mellan veterinärernas stationeringsorter ofta medföra, att kostnaderna för
djursjukvården bli orimligt betungande för de djurägare, vilka enligt nu
gällande föreskrifter icke kunna erhålla statsbidrag. Denna olägenhet har
på senare tid gjort sig alltmera märkbar på grund av de ökade resekostnaderna.

Jag torde i detta sammanhang få erinra att riksdagens revisorer i sin
berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående statsverket
framhållit, att utgifterna under anslaget till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård undergått en oavlåtlig och mycket
kraftig stegring. Revisorerna uttala i anslutning härtill, bland annat, att
sådana möjligheter till besparingar böra tillvaratagas, vilka icke inverka
hämmande på verksamheten. En dylik möjlighet ligger enligt revisorerna
däruti att veterinärerna, när tillfälle därtill föreligger, eftersträva att förlägga
flera sjukbesök till eu och samma resa, varigenom resekostnaderna,
vilka utgöra den övervägande delen av dessa sjukvårdskostnader, skulle
kunna avsevärt nedbringas.

Hushållningssällskapens förbund bar vidare i sin nyssnämnda framställning
den 6 oktober 1951 föreslagit att ersättning för vissa kostnader för
anlitande av veterinär skall kunna utgå även i ett annat fall, nämligen då
en djurägare inom visst veterinärdistrikt på grund av att tjänsteveterinären
i detta åtnjuter semester eller annan ledighet tvingas anlita veterinär

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

från annat distrikt och detta medför att resekostnaderna bli högre än de
skulle ha blivit vid anlitande av den ordinarie veterinären. Förbundet anser
att merkostnaden i dylika fall bör ersättas av statsmedel utan hänsyn till
djurägarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Förbundet erinrar
slutligen om att det redan tidigare framlagt förslag i sådant syfte.

Departementschefen.

Någon anledning att nu, på sätt statskontoret ifrågasatt, skärpa bestämmelserna
om förutsättningarna för erhållande av här ifrågavarande bidrag
föreligger enligt min mening ej. I stället anser jag, såsom jag redan framhållit
i årets statsverksproposition (IX ht s. 170), att den förändring i penningvärdet,
som inträtt efter det de nu gällande bidragsbestämmelserna beslötos,
gör en justering av dessa bestämmelser i motsatt riktning påkallad.
Något omedelbart behov av en sådan justering föreligger visserligen ej. Jag
vill erinra om att enligt gällande bestämmelser det avgörande för huruvida
en viss djurägare skall vara bidragsberättigad eller ej är storleken av den
senast taxerade inkomsten respektive förmögenheten. Detta innebär att bidragsrätten
i praktiken under år 1952 kommer att baseras på 1951 års taxering,
vilken i sin tur bygger på inkomsterna under år 1950. I betraktande
av den pris- och lönestoppspolitik, som fördes under sistnämnda år, torde
något behov av en ändring av bidragsgränserna följaktligen icke kunna
anses föreligga, såvitt gäller bidragsgivningen under år 1952. Förhållandet
blir emellertid ett annat, då man skall övergå till att basera prövningen av
bidragsrätten på 1952 års taxering, d. v. s. på inkomst- och förmögenhetsförhållandena
under år 1951. Med hänsyn till den allmänna kostnadsstegring
och ökning av de nominella inkomsterna, som ägt rum under sistnämnda
år och som kan förväntas ske under innevarande år, synes det
befogat att den nuvarande inkomstgränsen då skall justeras uppåt, förslagsvis
från 3 500 till 4 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
Höjningen torde av skäl som nyss angivits böra träda i kraft den 1 januari
1953.

Vad härefter angår förmögenhetsgränsen torde även här den förändring,
som inträtt i penningvärdet, göra en justering uppåt motiverad. Något större
behov av en sådan justering torde dock ej göra sig gällande, så länge taxeringen
till statlig förmögenhetsskatt är baserad på de hittillsvarande taxeringsvärdena
å jordbruksfastigheter. Anledning synes därför ej föreligga
att för närvarande vidtaga någon ändring på denna punkt.

De skäl, som motivera en höjning av inkomstgränsen, synas även kunna
anföras för en höjning av det belopp, som djurägaren själv skall gälda vid
sjukbesök. Jag förordar därför att sagda belopp skall höjas från 10 till 15
kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga den författningsändring,
som blir nödvändig vid bifall till vad jag nu föreslagit.

Vad härefter angår den fråga om ersättning för merkostnader vid anlitande
av veterinär utanför det egna veterinärdistriktet, som Hushållnings -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

sällskapens förbund väckt, kan jag väl förstå de synpunkter, som ligga till
grund för förbundets förslag. Enligt min mening tala emellertid övervägande
skäl emot förslaget. Jag vill sålunda till exempel framhålla, att resekostnaderna
även under normala förhållanden, d. v. s. då tjänsteveterinären
i det egna distriktet anlitas, kunna variera ganska avsevärt för olika
djurägare, beroende bland annat på distriktets storlek och på avståndet
mellan djurägarens bostad och distriktsveterinärens stationeringsort. Det
kan därför mycket väl inträffa att en djurägare i ett större distrikt, som
anlitar tjänsteveterinären i det egna distriktet, får vidkännas större resekostnader
än en djurägare i ett mindre distrikt, vilken i ett visst fall nödgas
anlita veterinär utanför sagda distrikt. Frågan om en utjämning i fråga
om veterinärkostnader kan följaktligen ej lösas genom införande av en bestämmelse
av det slag som förbundet förordat. Jag vill även erinra om att
Kungl. Maj:t genom beslut den 13 april 1951 avslagit en tidigare gjord
framställning av förbundet av sannna innehåll som den nu föreliggande.
Någon anledning att frångå den ståndpunkt Kungl. Maj :t sålunda intagit
finnes enligt min mening icke.

Vad slutligen angår medelsanvisningen för nästa budgetår torde anslaget
med hänsyn till belastningen under budgetåret 1950/51 böra höjas med
300 000 kronor till 1 000 000 kronor. 1 anslutning till vad riksdagens revisorer
i sin berättelse över den år 1951 av dem verkställda granskningen angående
statsverket uttalat rörande ifrågavarande bidrag vill jag — utan att
därmed föregripa ställningstagandet till vad revisorerna anfört i frågan —
framhålla angelägenheten av att kostnaderna, i den mån så är möjligt utan
åsidosättande av djurägarnas berättigade anspråk, skola hållas nere genom
en ändamålsenlig planering av resorna.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.