Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1952/53, m. m.;
given Stockholms slott den 11 januari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas till en början förslag rörande vissa frågor, som
behandlats av 1950 år.s hushållningssällskapsutredning, nämligen frågorna
om grunderna för fördelningen av hushållningssällskapens omkos tnadsanslag,
ändring av bestämmelserna om ortsbidrag, ändring av bestämmelserna
om norrlandsanslaget och utökning av sällskapens med .statsbidrag avlönade
kontorspersonal.

Beträffande grunderna för fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag
föreslås att dessa från och med kalenderåret 1952 skola ändras
så, att i stället för det nuvarande grundbeloppet å 15 000 kronor till varje
hushållningssällskap skall utgå ett grundbelopp med 5 000 kronor för varje
resande statsbidragsavlönad befattningshavare. Norrlandsanslaget föreslås
skola omläggas på så sätt, att en del av detta anslag skall tillföras hushållningssällskapens
omkoslnadsanslag och återstoden upptagas som ett särskilt
riksstatsanslag. I fråga om ortsbidragen föreslås, att bestämmelserna om
att statsbidrag till vissa verksamhetsgrenar skall utgå endast under förutsättning
att ortsbidrag presteras till motsvarande belopp skola slopas. Antalet
statsbidragsavlönade kontorsbiträden i sällskapen .slutligen föreslås
skola ökas med 15. Dessa befattningar avses skola fördelas å sällskapen av
Kungl. Maj :t efter förslag från lantbruksstyreLsen.

I Biliang till riksdagens protokoll 19!>2. 1 saml. Nr 32.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Vad angår anslagen till hushållningssällskapen för år 1952 föreslås till
en början en höjning av avlöningsanslaget med 803 000 kronor. Denna ökning
beror så gott som helt på höjningen av det rörliga tillägget. Några nya
tjänster ha ej ansetts böra inrättas vid sällskapen, bortsett från de förut
nämnda 15 biträdestjänsterna. Omkostnadsanslaget föreslås höjt med
900 000 kronor. Härav representera 400 000 kronor en överföring från norrlandsanslaget
och återstoden en uppräkning av det nuvarande anslaget med
omkring 15 procent. Slutligen föreslås att återstoden av det hittillsvarande
norrlandsanslaget, 600 000 kronoi'', skall uppföras såsom ett särskilt riksstatsanslag
under nionde huvudtiteln, benämnt Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 januari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,

Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, följande.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 84) har Kungl. Maj :t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1952/53 beräkna till Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 120 000 kronor och till Bidrag till hushållningssällskapen
: Omkostnader ett reservationsanslag av 3 500 000 kronor.

Jag torde nu få återkomma till dessa anslagsfrågor och vissa därmed sammanhängande
problem.

Till en början torde jag få erinra om att min företrädare i ämbetet den
12 maj 1950 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade tre sakkunniga
för att verkställa utredning och avgiva förslag angående ändrade
grunder för fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag
m. in. De sakkunniga voro statssekreteraren i jordbruksdepartementet M. I.

C.-H. Nordlander, tillika ordförande, byråchefen i lantbruksstyrelsen E. A.
Granström och direktören i Hushållningssällskapens förbund S. J. G. Zachrison,
Stockholm. De sakkunniga, som antagit namnet 1950 års hushållningssällskapsutredning,
ha den 13 juni 1951 avgivit betänkande med förslag
rörande ändrade grunder för fördelningen av hushållningssällskapens
omkostnadsanslag in. in.

över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, samtliga hushållningssällskap
och Hushållningssällskapens förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk
samt Sveriges lantbruksförbund.

Lantbruksstyrelsen har den 24 augusti 1951 framlagt anslagsäskanden beträffande
bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret 1952/53. Beträffande
avlöningsanslaget har styrelsen hemställt om eu ökning med 864 600
kronor till 4 286 600 kronor. Omkostnadsanslaget har av styrelsen upptagits
med ett preliminärt beräknat belopp av 4 200 000 kronor. Styrelsen har därvid
framhållit, att den hade för avsikt att i sitt yttrande över utredningens
förslag lämna en slutgiltig beräkning av sistnämnda anslag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32

Sedermera har Hushållningssällskapens förbund i två skrivelser den 2 oktober
1951 hemställt dels att minst en befattning som husdjursinstruktör
hos varje hushållningssällskap och ytterligare fyra jordbruksinstruktörsbefattningar
skola inrättas, dels att hushållningssällskapens omkostnadsanslag
för nästa budgetår skall upptagas med 4 450 000 kronor.

Slutligen torde i detta sammanhang få behandlas en framställning från
lantbruksstyrelsen (skr. 21/7 1951) angående statsbidrag för avlönande av
en extra tjänsteman hos Västernorrlands läns hushållningssällskap. Över
framställningen har statskontoret avgivit yttrande den 5 september 1951.

Innan jag ingår på själva anslagsfrågorna torde jag först få upptaga till
behandling de förslag som 1950 års hushållningssällskapsutredning framlagt.

Hushållningssällskapsutredningens förslag och yttrandena däröver.

A. Huvuddragen av förslaget.

Utredningens förslag. Utredningens uppdrag har omfattat i huvudsak fyra
uppgifter, nämligen dels frågan om en ändring av de grunder, som nu gälla
beträffande fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag, dels
frågan vilken belastning de s. k. ortsbidragen utgöra för hushållningssällskapen
samt vad ett slopande av dessa bidrag skulle få för inverkan på sällskapens
behov av bidrag av statsmedel och på grunderna för fördelningen
av omkostnadsanslaget, dels spörsmålet om lämpligheten av att inarbeta de
s. k. norrlandsbidragen i sistnämnda anslag och dels slutligen frågan om en
utvidgning av den med statsbidrag avlönade kontorspersonalen hos sällskapen.
Däremot har utredningen ej haft att ingå på frågan om storleken i och
för sig av det statliga omkostnadsanslag, som bör utgå till sällskapen.

I fråga om grunderna för fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag
föreslår utredningen att i stället för det nuvarande grundbeloppet
å 15 000 kronor till varje hushållningssällskap skall utgå ett
grundbelopp med 5 000 kronor för varje resande statsbidragsavlönad befattningshavare.
Om antalet dylika befattningshavare ökas, bör detta föranleda
en motsvarande ökning av omkostnadsanslaget.

Den del av omkostnadsanslaget, som återstår sedan nyssnämnda grundbelopp
utgått, bör enligt utredningens förslag fördelas efter samma grunder
som nu gälla, med allenast en mindre av tekniska skäl föranledd jämkning.

De nya fördelningsgrunderna föreslås skola tillämpas från och med kalenderåret
1952.

I fråga om ortsbidragen påvisas i betänkandet att en höjning av statsbidragen
till speciella verksamhetsgrenar, som företages i syfte att minska
eller borttaga ortsbidragen, får helt andra verkningar för de enskilda sällskapen
än en höjning av det allmänna omkostnadsanslaget med motsvarande
belopp. Med hänsyn härtill uttalar utredningen att en höjning av statsbidragen
och en däremot svarande minskning av ortsbidragen icke lämpligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 32.

5

bör komina i fråga, därest man främst åsyftar att åstadkomma en generell
förstärkning av hushållningssällskapens ekonomiska resurser, utan att man
i så fall i stället bör höja det allmänna omkostnadsanslaget.

Utredningen föreslår emellertid att bestämmelsen att presterande av ortsbidrag
skall utgöra en förutsättning för rätt till statsbidrag skall slopas. Förslaget
gäller de bidrag, som utgå för fröodling, berberisbekämpning, nötboskapsavel,
kontrollföreningsverksamhet, svinskötsel och fårskötsel.

I fråga om norrlandsanslaget uttalar sig utredningen mot tanken på att de
bidrag, som hittills utgått ur norrlandsanslaget till hushållningssällskapen
i Norrland samt i Värmlands och Kopparbergs län, skulle inarbetas i det
allmänna omkostnadsanslaget. Utredningen anser att dessa bidrag även i
fortsättningen böra hållas skilda från sistnämnda anslag samt fördelas efter
i stort sett samma grunder som för närvarande gälla. Däremot anser utredningen
att medel för ändamålet i fortsättningen böra utgå icke ur anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område utan ur ett särskilt riksstatsanslag
under nionde huvudtiteln.

Vad nu sagts gäller dock ej de tillskott å 40 000 respektive 60 000 kronor,
som Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap de senaste åren
erhållit såsom särskilda bidrag till rese- och traktamentskostnader för befattningshavarna.
Ifrågavarande belopp böra enligt utredningens åsikt tillföras
det allmänna omkostnadsanslaget.

Utredningen har även upptagit frågan om användningen av den del av
norrlandsanslaget, som hittills disponerats för utbetalande av bidrag till uppförande
av mejerianläggningar m. in. Utredningen anser sig kunna konstatera
att dessa bidrag, på grund av produktionsutvecklingen i Norrland och koncentrationen
av driften till större enheter, numera ha mindre betydelse än
de hade då stödformen infördes. Det framhålles vidare att bidragen efter
hand kommit att utgå även för anläggningar i andra delar av Norrland än
dem, för vilka de från början varit avsedda. Därest det i samband med den
föreslagna omläggningen av grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget
av statsfinansiella skäl ej skulle vara möjligt att på annat sätt bereda
sällskapen en reell anslagsökning, förordar utredningen med hänsyn till
dessa förhållanden att bidragsgivningen till mejerianläggningar o. d. skall
begränsas till de områden, för vilka den från början varit speciellt avsedd,
d. v. s. till lappmarkerna och därmed jämförliga trakter. De medel, som
skulle inbesparas genom en sådan begränsning, eller cirka 300 000 kronor
om året, böra i så fall i stället tillföras hushållningssällskapens omkostnadsanslag.

I den mån det kan anses påkallat, att något särskilt stöd skall utgå till sådana
redan uppförda eller påbörjade mejerianläggningar, som ej i fortsättningen
skulle kunna inrymmas under bidragsbestämmelserna men för vilka
bidrag ur norrlandsanslaget enligt hittills tillämpad praxis skulle ha kunnat
komma ifråga, bör enligt utredningens åsikt hinder ej möta för Kungl. Maj:t
att såsom en övergångsåtgärd bevilja bidrag till dylika anläggningar ur anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Vad till slut gäller den med statsbidrag avlönade kontorsbiträdespersonalen
hos hushållningssällskapen föreslår utredningen — såsom ett provisorium
i avbidan på att en mera allmän förstärkning av hushållningssällskapens
resurser skall bli möjlig — att antalet statsbidragsavlönade kontorsbiträden
vid sällskapen skall ökas med 20. Dessa befattningar avses skola
fördelas på sällskapen av Kungl. Maj :t efter förslag från lantbruksstyrelsen.

Yttrandena. Utredningens förslag har i sina huvuddrag tillstgrkts i så gott
som samtliga yttranden. På enstaka punkter ha dock avvikande meningar
uttalats. Särskilt gäller detta reglerna för fördelningen av den del av omkostnadsanslaget,
som skulle återstå, sedan de av utredningen föreslagna
grundbeloppen utgått.

B. Grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget.

Efter denna översiktliga redogörelse för innebörden av utredningens förslag
och yttrandena över detta torde jag få närmare ingå på de olika avsnitten
av förslaget och därvid först behandla grunderna för fördelningen av
omkostnadsanslaget.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt nu gällande bestämmelser skall av omkostnadsanslaget
ett grundbelopp av 15 000 kronor först Lillföras varje hushållningssällskap.
Av återstoden fördelas å sällskapen tre tiondelar efter den
med jordbruk och fiske sysselsatta folkmängden inom sällskapens områden,
två tiondelar efter den övriga folkmängden inom samma områden — dock
att, där stad inom sådant område har mera än 10 000 invånare, av överskjutande
invånarantalet skola medräknas endast 20 procent — fyra tiondelar
efter antalet brukningsdelar inom områdena samt en tiondel efter områdenas
totalareal.

På tal om innebörden av nu gällande bestämmelser torde här även få anmärkas,
att betänkandet innehåller en på uppgifter från hushållningssällskapen
grundad redogörelse för sällskapens inkomster och utgifter för olika
verksamhetsgrenar ävensom för de belopp, till vilka rese- och traktamentskostnaderna
uppgå för olika grupper av befattningshavare. Beträffande innehållet
i denna redogörelse torde jag i huvudsak få hänvisa till betänkandet
(s. 6—20). Här kan emellertid nämnas att sällskapen för avlöning av sådana
befattningshavare, som ej äro upptagna i personalförteckningen, för bestridande
av kontorskostnader, rese- och traktamentskostnader och ett flertal
allmänna omkostnader m. m. samt över huvud taget för den verksamhet, som
de vilja bedriva utöver vad som består i förmedling av statliga och andra bidrag,
i stort sett främst ha att lita till medlemsavgifter och vissa räntor, bidrag
från organisationer och enskilda samt, framför allt, till det statliga omkostnadsanslaget.
För de nordligaste länen har härjämte det s. k. norrlandsanslaget
stor betydelse. Vad angår den roll, som rese- och traktamentskostnaderna
spela för hushållningssällskapens ekonomi, och dessa kostnaders
fördelning på olika grupper av befattningshavare kan nämnas att säll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

7

skapens utgifter för rese- och traktamentsersättningar till befattningshavare
år 1949 sammanlagt uppgingo till något över 1 600 000 kronor eller något
mer än 50 procent av hela det statliga omkostnadsanslaget. Härav belöpte
den avgjort övervägande delen, eller ej mindre än drygt l,i miljoner
kronor, på personal som avlönas med bidrag av statsmedel, ej fullt 0,2 miljoner
kronor på personal vid veterinäravdelningarna samt återstoden, närmare
0,4 miljoner kronor, på övrig icke statsbidragsavlönad personal.

Beträffande det resultat, till vilket de nu gällande bidragsgrunderna leda
för de olika sällskapen, torde få hänvisas till betänkandet (s. 21—33).

Utredningens förslag. Utredningen understryker inledningsvis att den helt
ansluter sig till vad chefen för jordbruksdepartementet i direktiven för utredningen
anfört om att fördelningsgrunderna alltjämt böra vara schematiska
och automatiskt verkande och att sålunda någon prövning ej bör ske av
de olika sällskapens statförslag eller ekonomiska ställning.

I betänkandet betonas att den frihet, som sällskapen hittills haft att
disponera sina resurser efter eget gottfinnande, varit av stort värde. Den
har nämligen givit sällskapen ganska vidsträckta möjligheter att inom ramen
för de till buds stående medlen inrikta sin verksamhet på de uppgifter,
som inom varje särskilt sällskaps område synts vara mest angelägna
med hänsyn till uppgifternas beskaffenhet eller intresset bland jordbrukarna.
Utredningen uttalar, att det torde vara av vikt att så skall bli fallet
även i fortsättningen. I enlighet härmed bör man enligt dess mening ej
heller tänka sig att fördelningen skall ske på grundval av den nuvarande
eller önskvärda omfattningen av verksamheten inom vissa särskilt betydelsefulla
verksamhetsgrenar eller i relation till sällskapens utgifter för verksamheten
inom dylika grenar.

Det framhålles vidare att de klagomål beträffande omkostnadsanslaget,
som anförts från hushållningssällskapen, främst synas ha gällt det förhållandet,
att bidragen ur anslaget icke varit tillräckliga för att sällskapen
skulle kunna uppehålla sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt. Något
mera allmänt eller allvarligt missnöje med de nu gällande fördelningsgrunderna
synes däremot icke ha kommit till uttryck inom sällskapen,
dock med det undantaget att åtskilliga sällskap hävdat att dessa grunder
tagit alltför liten hänsyn till de skillnader i fråga om storleken av befattningshavarnas
rese- och traktamentskostnader, som föreligga mellan olika
sällskap. Utredningen understryker att denna anmärkning är desto viktigare,
som en förhållandevis stor del av sällskapens totala utgifter utgöres
av dylika kostnader.

Till belysande av detta förhållande har i betänkandet (s. 36) intagits
en tablå, vari för varje sällskap angivits dels den totala utgiftssumman för
befattningshavarnas rese- och traktamentskostnader, dels hur stor procent
denna summa utgjorde av sällskapets totala kostnader (frånräknat avlöningar
till statsbidragsavlönade befattningshavare och statsbidrag för speciella
ändamål) samt av det bidrag, som sällskapet för sagda år erhöll ur
omkostnadsanslaget.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att även en annan olägenhet
är förenad med de nu gällande fördelningsgrunderna. Den åsyftar därmed
det förhållandet att ett sällskap, som erhåller en ny statsbidragsavlönad
tjänst, till exempel en ny konsulent- eller instruktörstjänst, icke kan
påräkna att samtidigt få någon sådan höjning av omkostnadsbidraget, som
skulle erfordras för att täcka de rese- och traktamentskostnader, vilka nödvändigtvis
måste uppstå under utövandet av den nya tjänsten. Utredningen
påpekar att även om omkostnadsanslaget höjes i samband med inrättandet
av den nya tjänsten kommer denna ökning enligt nu gällande regler
att fördelas på samtliga sällskap. Det kan därför inträffa att den endast
till en mycket ringa del kommer det eller de sällskap till godo, för vilka
den egentligen varit avsedd.

Det enklaste sättet att komma till rätta med de nu berörda olägenheterna
är enligt utredningens mening att omarbeta de nu gällande bestämmelserna
om grundbeloppet så att man — i stället för att lämna varje sällskap
ett relativt lågt fixt grundbelopp — låter en del av omkostnadsanslaget
fördelas på sällskapen i förhållande till antalet resande statsbidragsavlönade
befattningshavare vid varje sällskap. Genom en dylik åtgärd skulle
bland annat vinnas den fördelen, att en del av anslaget skulle fördelas på
ett sätt, som stode i direkt proportion till sällskapens utgifter för rese- och
traktamentskostnader till befattningshavarna. Vidare skulle man vinna, att
en utvidgning av den statsbidragsavlönade personalen vid ett visst sällskap
automatiskt skulle få till följd en motsvarande ökning av sällskapets omkostnadsanslag.

Beträffande möjligheterna att genomföra en dylik ändring anföres i betänkandet
att det, om man skall beträda den nyss antydda vägen, tydligen
av praktiska skäl är önskvärt att det belopp, som skall utgå för varje resande
statsbidragsavlönad befattningshavare, skall vara detsamma vid
samtliga hushållningssällskap. Detta förutsätter åter, att divergenserna mellan
de olika sällskapen i fråga om rese- och traktamentskostnaderna såväl
totalt per här avsedd befattningshavare som per förrättningsdag ej skola
vara alltför stora.

För att få klarlagt huruvida denna förutsättning föreligger har utredningen
gjort en undersökning rörande dels storleken av rese- och traktamentskostnaderna
för varje resande statsbidragsavlönad befattningshavare,
dels antalet resdagar per befattningshavare och dels den genomsnittliga
rese- och traktamentskostnaden per dag. Resultatet av undersökningen
framgår av en i betänkandet (s. 39) intagen tablå, till vilken här torde få
hänvisas. Enligt denna tablå skulle bland annat den genomsnittliga reseoch
traktamentskostnaden i kronor per befattningshavare under år 1949
ha uppgått till 4 474 kronor, antalet rese- och förrättningsdagar per befattningshavare
i medeltal ha varit 160 och rese- och traktamentskostnaderna
per dag i genomsnitt ha uppgått till 28 kronor. Rörande resultatet av undersökningen
uttalar utredningen bland annat följande.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Med hänsyn till det begränsade material, som använts vid undersökningen,
får man givetvis ej tillmäta de i tablån anförda siffrorna alltför stor
betydelse. Vad som i detta sammanhang är av särskilt intresse är emellertid,
att rese- och traktamentskostnaderna per dag ingalunda äro högst i de
till arealen största hushållningssällskapsområdena utan i stället där i vissa
fall till och med ligga under genomsnittet. En av anledningarna härtill torde
vara att många av befattningshavarna i de större sällskapen äro tilldelade
särskilda distrikt och stationerade inom dessa. Detta är exempelvis regel
beträffande jordbrukskonsulenter och jordbruksinstruktörer. En annan
förklaringsgrund torde vara att befattningshavarna i dessa hushållningssällskap
i stor utsträckning planlägga sina förrättningsresor så att de flera
dagar i sträck äro borta från sin hemort, medan befattningshavarna i övriga
hushållningssällskap betydligt oftare — i många fall till och med i regel
— återvända till sin bostad vid varje förrättningsdags slut. Genom att
dagliga resor till och från bostaden i det förra fallet bortfalla i stor utsträckning
kunna de sammanlagda rese- och traktamentskostnaderna i
detta fall — trots att avstånden i och för sig äro större och trots att kostnader
för nattraktamenten tillkomma — bli lika låga som eller lägre än de
kostnader, som uppstå i det senare fallet.

Det ankommer ej på utredningen att uttala sig om möjligheten att använda
förstnämnda förfaringssätt i större utsträckning än som för närvarande
faktiskt sker. Utredningen vill emellertid hänvisa till att förhållandena
ofta kunna vara sådana att det av praktiska skäl — till exempel svårigheter
att uppbringa nattlogi — är omöjligt att lägga förrättningsresorna
på det sätt, som rent teoretiskt skulle medföra de lägsta kostnaderna.

Som ett sammanfattande omdöme beträffande resultatet av undersökningen
uttalar utredningen att de differenser, som föreligga beträffande de
totala rese- och traktamentskostnaderna per befattningshavare respektive i
fråga om de genomsnittliga rese- och traktamentskostnaderna per förrättningsdag,
ej synas vara större än att man kan bortse från desamma, då det
gäller att fastställa schematiska grunder för fördelningen av omkostnadsanslaget.

Utredningen förordar med hänsyn till det nu anförda att i stället för det
nuvarande grundbeloppet å 15 000 kronor per hushållningssällskap skall
sättas ett grundbelopp, som utgår med ett visst belopp per resande statsbidragsavlönad
befattningshavare.

Vad angår storleken av det belopp, som bör beräknas per resande befattningshavare,
framhålles att de faktiska rese- och traktamentskostnaderna
för sådana befattningshavare, som företagit förrättningsresor i någon större
omfattning, år 1949 uppgått till i genomsnitt ej fullt 4 500 kronor per befattningshavare.
Med hänsyn till de kostnadsökningar, som därefter inträtt
eller som kunna väntas inom den närmaste tiden, föreslår utredningen att
beloppet skall bestämmas till 5 000 kronor.

Som skäl för att man vid tillämpningen av den nu föreslagna fördelningsgrunden
endast skall taga hänsyn till resande statsbidragsavlönade befattningshavare
anför utredningen.

Denna begränsning synes motiverad både av principiella och praktiska
skäl. Rent principiellt synes det sålunda riktigt att man i detta sammanhang
endast fäster sig vid den verksamhet, som det allmänna direkt stödjer genom

10

Kangl. Maj.ts proposition nr 32.

att tillhandahålla medel till avlönande av befattningshavarna, och således
utgår från den fördelning av tjänsterna på sällskapen, som kommit till
uttryck i personalförteckningarna. Vad de praktiska skälen angår må framhållas,
att en annan ståndpunkt än den som här angivits skulle kunna medföra
vissa gränsdragningsproblem, då det gällde att avgöra vilka befattningshavare
som skulle medräknas. Bland annat skulle det i så fall bli nödvändigt
att uppställa regler beträffande den omfattning, i vilken en befattningshavare
skulle ha företagit tjänsteresor för att bli beaktad vid fördelningen. Dessutom
måste hänsyn tagas till att verksamheten i en del fall — såsom vid
hushållningssällskapens veterinäravdelningar — är lagd så att den skall vara
helt självbärande.

Med resande statsbidragsavlönade befattningshavare avser utredningen till
en början samtliga innehavare av i personalförteckningarna upptagna konsulent-
och instruktörsbefattningar, eller sålunda jordbrukskonsulenter, husdjurskonsulenter,
trädgårdskonsulenter, maskinkonsulenter, hemkonsulenter
och jordbruksinstruktörer ävensom sådana maskininstruktörer, som anställts
i stället för maskinkonsulenter. Vidare räknas hit de i personalförteckningarna
upptagna fiskeriassistenterna. Slutligen anses även sällskapens
sekreterare böra medräknas. Till stöd för det sistnämnda framhåller utredningen
dels att sekreterarna redan nu åtminstone vid vissa sällskap företaga
tjänsteresor i rätt stor omfattning och att det synes önskvärt att så skall ske
även i fortsättningen.

Med utgångspunkt från nu angivna normer skulle för närvarande sammanlagt
276 befattningshavare komma i betraktande vid fördelningen.

Utredningen understryker, att en tillämpning av den nu föreslagna fördelningsgrunden
förutsätter, att omkostnadsanslaget i samband med varje utökning
av antalet resande statsbidragsavlönade befattningshavare skall höjas
med ett belopp, motsvarande vad sällskapen skola erhålla för de nya befattningshavarna.

Med den fördelningsgrund, som nu föreslagits, skulle inemot hälften av
det nuvarande omkostnadsanslaget bli disponerad. Vad angår frågan om de
grunder, efter vilka återstoden av anslaget bör fördelas, kunna enligt utredningens
uppfattning olika synpunkter anföras. Utredningen framhåller,
att genom de nuvarande fördelningsgrunderna hänsyn tages till en rad olika
faktorer, vilka var för sig kunna sägas i viss mån ge ett uttryck för omfattningen
av de föreliggande arbetsuppgifterna och därmed också för anslagsbehovet,
samt vidare på sätt och vis kunna anses representera olika
avsnitt av sällskapens verksamhet. Härom anföres i betänkandet följande.

Storleken av den inom jordbruk och fiske sysselsatta befolkningen är ju
sålunda t. ex. av särskild betydelse, då det gäller att bedöma det inbördes
behovet av medel för den viktiga del av sällskapens arbete, som upplysningsverksamheten
utgör. Att hänsyn även tages till övrig folkmängd kan motiveras
med att sällskapens verksamhet ej är begränsad enbart till den inom
jordbruk och fiske sysselsatta befolkningen utan även, främst då beträffande
det arbete som bedrives av hemkonsulenter och i viss mån även trädgårdskonsulenter,
till övriga befolkningsgrupper. Antalet brukningsdelar spelade
uppenbarligen en mycket viktig roll, så länge sällskapen omhänderhade

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

huvuddelen av den statliga låne- och bidragsgivningen för inre rationaliseringsåtgärder,
och har alltjämt stor betydelse såsom en måttstock på arbetsuppgifternas
omfattning såvitt gäller hela verksamheten för rationalisering
av jordbrukets driftsförhållanden. Totalarealen slutligen kan uppenbarligen
påverka kostnaderna för sällskapens verksamhet, även om denna inverkan
torde vara mindre än man i allmänhet antagit.

I betänkandet anföres vidare att det är klart att det svårligen kan göras
gällande att de nuvarande fördelningsgrunderna ge något objektivt sett absolut
rättvisande uttryck för omfattningen av de arbetsuppgifter, som föreligga
i de olika hushållningssällskapsområdena, och därmed för det sätt, på
vilket fördelningen mellan de olika sällskapen bör ske. Utredningen påpekar
även att mot dessa fördelningsgrunder kan riktas den anmärkningen, att de
delvis verka i motsatt riktning och följaktligen delvis neutralisera varandra.
En annan invändning, som enligt utredningen kan göras mot dem, är att
man kan ifrågasätta riktigheten av att totalarealen för vissa län får spela
så stor roll som den för närvarande faktiskt gör. Man synes vidare kunna
diskutera om det är riktigt att taga någon som helst hänsyn till befolkningsantalet
i de största städerna, där sällskapens verksamhet torde vara mycket
ringa.

Utredningen påpekar härefter att det resultat, som erhålles vid en tillämpning
av nu gällande fördelningsgrunder, avviker ej oväsentligt från det som
skulle erhållas, om den faktiska omfattningen av verksamheten lades till
grund för fördelningen. Verksamhetens omfattning beror ju nämligen även
på en rad andra faktorer, såsom exempelvis storleken av sällskapens egna
tillgångar, den omfattning i vilken stöd till verksamheten lämnas från annat
håll, samt ej minst den utsträckning, i vilken sällskapens egen initiativkraft
tagit sig uttryck i igångsättande av nya verksamhetsgrenar eller intensifiering
av arbetet inom de mera hävdvunna grenarna.

Av de skäl, som nu anförts, har utredningen övervägt om det skulle vara
möjligt att komma fram till fördelningsgrunder, som skulle kunna anses
objektivt sett vara mera rättvisande än de nuvarande. Därvid har utredningen
övervägt både vissa jämkningar i de nu tillämpade fördelningsgrunderna
och införande av andra faktorer vid fördelningen. I det förra hänseendet
har utredningen exempelvis ansett att man med hänsyn till den relativt
ringa del av verksamheten, som berör befolkningen utanför jordbruket och
dess binäringar, skulle kunaa ifrågasätta att slopa fördelningsgrunden övrig
folkmängd eller låta densamma spela ännu mindre roll än den för närvarande
gör. I betraktande av resultatet av den undersökning om resekostnadernas
relativa storlek inom olika sällskap, som förut redovisats, har utredningen
vidare ansett ett slopande av fördelningsgrunden totalareal kunna
ifrågasättas. Vad angår de två återstående av de nu gällande fördelningsgrunderna,
nämligen folkmängd i jordbruk och fiske samt antal brukningsdelar,
anser utredningen det kunna diskuteras om någondera av dem rent
sakligt sett kan anses bättre än den andra ge ett uttryck för omfattningen av
de arbetsuppgifter, som föreligga inom de olika hushållningssällskapsområdena.
Utredningen har vidare bland annat övervägt införande av en ny

12

Kungl. ])Iaj:ts proposition nr 32.

fördelningsfaktor, enligt vilken större hänsyn än nu skulle tagas till antalet
mindre jordbruk. Likaså har utredningen diskuterat möjligheten att — i
stället för någon av de nuvarande fördelningsgrunderna eller vid sidan av
dessa — taga hänsyn till åkerarealens storlek i de olika sällskapen.

Utredningen har gjort beräkningar rörande resultatet av dylika och andra
ändringar i bidragsgrunderna. Enligt vad som framhållits i betänkandet ha
dessa beräkningar i flertalet fall gett resultat, vilka ej oväsentligt avvika från
dem, som erhållas genom tillämpning av nu gällande fördelningsgrunder.
Utredningen avvisar emellertid tanken på att man skulle kunna finna någon
norm för fördelningen, som vore absolut rättvisande. Härom anföres i
betänkandet följande.

Det förhållandet att nya fördelningsgrunder leda till en väsentlig ändring
av bidragsbeloppen till olika sällskap, utgör väl i och för sig intet avgörande
skäl mot en ändring. De nuvarande fördelningsgrunderna ge nämligen, som
tidigare framhållits, rum för vissa erinringar. Utredningen har emellertid
samtidigt icke kunnat undgå att konstatera, att fördelningen även efter dylika
ändringar knappast skulle kunna sägas ske efter någon norm, som vore
objektivt fullt rättvisande eller ens nämnvärt mer rättvisande än den nuvarande.
Utredningen har vidare ansett sig böra fästa stor vikt vid den synpunkt,
som framhållits i direktiven för utredningens arbete, nämligen att
det med de stora och varierande uppgifter, som föreligga för sällskapen, är
svårt för att ej säga omöjligt att ange någon exakt gräns för sällskapens
behov av statsbidrag samt att omfattningen av sällskapens verksamhet snarare
måste anpassas efter storleken av de medel, som kunna ställas till förfogande
vid varje särskild tidpunkt. Denna synpunkt gäller givetvis ej blott
vid bestämmandet av det totala statsanslagets storlek utan även vid den fördelning,
som sedan måste ske mellan de olika sällskapen, och synes närmast
leda till att man åtminstone i viss mån bör acceptera det läge, som utbildat
sig på grundval av sällskapens hittillsvarande resurser.

Man bör enligt utredningens mening slutligen beakta, att hela frågan om
eventuella jämkningar i de nu berörda speciella fördelningsgrunderna får
minskad betydelse, därest utredningens förslag om ett grundbidrag, bestämt
i förhållande till antalet resande statsbidragsavlönade befattningshavare, genomföres.
För närvarande representera nämligen grundbidragen ej mer än
13 procent av hela omkostnadsanslaget, och 87 procent av detta fördelas
alltså efter de speciella fördelningsgrunderna. Genomföres nyssnämnda förslag,
skulle vid omkostnadsanslagets nuvarande storlek ej mindre än 45
procent komma att utgå i grundbidrag och endast 55 procent återstå att
fördela enligt de speciella fördelningsgrunderna. Den praktiska betydelsen
av de anmärkningar, som riktats mot de sistnämnda, minskas följaktligen
i motsvarande mån.

Av de skäl som nu anförts finner utredningen det lämpligast att man vid
valet av fördelningsgrunder skall ändra de nuvarande bestämmelserna endast
i den mån så kan anses påkallat för att undanröja uppenbara olägenheter
av dessa. Detta önskemål blir enligt utredningens mening tillgodosett
genom den omläggning av grundbeloppet, som tidigare berörts.

Utredningen stannar alltså A7id att förorda, att de nuvarande fördelningsgrunderna
skola bibehållas oförändrade med den ändringen, att det nu utgående
grundbeloppet skall ersättas av ett grundbelopp med 5 000 kronor
för varje resande statsbidragsavlönad befattningshavare.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

De nya bidragsreglerna böra enligt utredningens mening tillämpas redan
vid fördelningen av omkostnadsanslaget för kalenderåret 1952. Utredningen
framhåller härom att riksdagens beslut i frågan icke kan fattas förrän våren
1952. Det synes emellertid önskvärt, att de nya fördelningsgrunderna
skola sättas i tillämpning så snart ske kan. Utredningen föreslår därför, att
de nya fördelningsreglerna skola få tillämpas redan vid fördelningen av
omkostnadsanslaget för kalenderåret 1952, d. v. s. det omkostnadsanslag
som kommer att upptagas i riksstaten för budgetåret 1952/53. Detta skulle
överensstämma med vad som tillämpades vid 1935 års ändringar i bidragsgrunderna.
Ett dylikt förfaringssätt medför visserligen den olägenheten att
sällskapen, då de i slutet av år 1951 skola fastställa inkomst- och utgiftsstater
för det kommande kalenderåret, ej veta vilka fördelningsgrunder som
komma att gälla. Samma ovisshet föreligger emellertid alltid även beträffande
anslagets storlek. Förhållandet bör därför enligt utredningens mening
ej betraktas som något avgörande hinder mot den föreslagna anordningen.
I detta sammanhang anmärker utredningen även att den förutsätter att sådana
anordningar skola vidtagas att intet sällskap vid övergången till de
nya bestämmelserna skall behöva vidkännas en bidragssänkning av någon
betydenhet.

Beträffande tillämpningen av de nya fördelningsreglerna anföres i övrigt
i betänkandet följande.

I likhet med vad som hittills varit brukligt torde de olika hushållningssällskapens
delaktighet i den del av anslagsmedlen, som icke utgår såsom
grundbelopp, böra fastställas för tioårsperioder. Den första perioden torde
böra omfatta åren 1952—1961. Liksom hittills torde vidare för varje period
folkmängden och dennas gruppering efter yrken böra beräknas med stöd av
den före periodens början senast hållna folkräkningen samt antalet brukningsdelar
beräknas med stöd av den före periodens början senast utförda
jordbruksräkningen. Det är emellertid ej troligt att resultatet av
1951 års jordbruksräkning kan föreligga färdigt i juli 1952, då beloppen
skola utbetalas. Med hänsyn därtill torde hinder ej böra möta för
lantbruksstyrelsen att då verkställa en å conto-utbetalning med lämpliga
belopp". Det torde för övrigt ej vara sannolikt, att de avvikelser,
som kunna föranledas av att den nya jordbruksräkningen skall tillämpas,
komma att bli av någon större omfattning. Vad folkmängden angår
torde i enlighet med nu angivna principer resultatet av 1945 års folkräkning
böra användas. Vid denna folkräkning gjordes emellertid ej någon särskild
beräkning av folkmängden inom jordbruk och fiske. I stället upptog
denna folkräkning yrkesgruppen jordbruk med binäringar. Sistnämnda yrkesgrupp
omfattar alltså även folkmängden inom skogsbruket. För att en
kostsam bearbetning av materialet till 1945 års folkräkning skall undvikas,
torde yrkesgruppen jordbruk med binäringar denna gång böra godtagas såsom
fördelningsfaktor. Den praktiska betydelsen av denna jämkning, vilken
uppenbarligen kommer att verka till förmån för de skogrikare delarna
av landet, torde bli begränsad. Om vissa grupper, som rätteligen ej borde
ha medräknats i jordbruksbefolkningen, inbegripas i denna kategori, kommer
detta nämligen att medföra en motsvarande minskning i kategorien övrig
folkmängd.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Yttrandena. Utredningens förslag att det nuvarande grundbeloppet å 15 000
kronor till varje hushållningssällskap skall ersättas av ett grundbidrag
å 5 000 kronor för varje resande statsbidragsavlönad befattningshavare
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden.
Bland annat tillstyrkes förslaget sålunda av lantbruksstyrclsen, Hushållningssällskapens
förbund och det övervägande antalet hushållningssällskap.
Förslaget avstyrkes åter uttryckligen av statskontoret, varjämte Skaraborgs
läns hushållningssällskap anser att det ej bör genomföras för närvarande.
Även Östergötlands och Jönköpings läns hushållningssällskap
framföra anmärkningar mot förslaget.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser, att det nuvarande grundbidraget
bör bibehållas men att därutöver ett särskilt bidrag i förhållande till antalet
resande statsbidragsavlönade befattningshavare bör utgå i enlighet med utredningens
förslag. Stockholms läns och stads hushållningssällskap anser
att erinringar ur främst rättvisesynpunkt kunna göras mot de av utredningen
föreslagna fördelningsgrunderna. Sällskapet förklarar emellertid att det,
trots att förslaget har påtagligt ogynnsam inverkan för sällskapet, icke vill
motsätta sig bifall till förslaget under den bestämda förutsättningen att en
del av norrlandsanslaget inarbetas i det allmänna omkostnadsanslaget på sätt
utredningen förordat. Även vissa andra hushållningssällskap, bland dem
hushållningssällskapen i Kronobergs, Värmlands och Kopparbergs län, förklara
sig tillstyrka förslaget endast under förutsättning att omkostnadsanslaget
uppräknas på sätt angivits i betänkandet. Södermanlands läns hushållningssällskap
anmärker att möjlighet bör beredas Kungl. Maj :t eller
eventuellt lantbruksstyrelsen att i särskilda fall medgiva, att vid bestämmandet
av det grundbelopp av anslaget, som skall tillkomma visst hushållningssällskap,
tjänsteman, som icke avlönas med statsmedel men som i allt väsentligt
fullgör samma arbetsuppgifter som statsavlönade tjänstemän hos
andra sällskap, får medräknas. Mätare på behovet av bidx-ag till omkostnaderna
och därmed avgörande för grundbeloppets fördelning bör nämligen
enligt sällskapets uppfattning vara omfattningen av det arbete, vilket utföres
inom de olika sällskapen på sådana områden som i princip omfattas av statens
avlöningsanslag.

I de yttranden, där förslaget tillstyrkts, har någon särskild motivering härför
i allmänhet icke lämnats. Åtskilliga remissinstanser, bland dem Hushållningssällskapens
förbund, framhålla emellertid det önskvärda i att fördelningen
i högre grad än som hittills varit fallet skall ske med beaktande av
den roll, som rese- och traktamentskostnaderna spela för sällskapens ekonomi.
Vidare understrykes den fördel, som ligger i att enligt förslaget ett
sällskap, som erhåller en ny statsbidragsavlönad tjänst, kan få en viss gottgörelse
för de rese- och traktamentskostnader, som föranledas därav, utan
att detta behöver påverka fördelningen av omkostnadsanslaget i övrigt.

Det kan i detta sammanhang jämväl nämnas, att i ett flertal yttranden understrukits
vikten av att fördelningsgrunderna även i fortsättningen skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

15

vara schematiska och automatiskt verkande och att sålunda någon prövning
ej skall ske av de olika sällskapens statförslag eller ekonomiska ställning.

Vad angår de yttranden, där betänkligheter mot förslaget anförts, kan utöver
det förut sagda nämnas, att Skaraborgs läns hushållningssällskap anmärker
att det föreslagna fördelningssättet i princip skulle vara riktigt, om
antalet statsbidragsavlönade befattningshavare verkligen stode i relation till
sällskapsområdenas storlek och därmed till arbetsuppgifternas omfattning.
Så är dock enligt sällskapets uppfattning icke fallet för närvarande. Den
statsbidragsavlönade personalen är, med undantag för norrlandssällskapen,
praktiskt taget lika stor för alla sällskap, oberoende av sällskapsområdenas
storlek. Inom de större sällskapen måste omkostnadsanslaget därför användas
ej endast till de kostnader för resor m. in., som följa med en viss statsLidragsavlönad
personal, utan även till löner, resor och övriga omkostnader
för den ytterligare personal, som dessa sällskap anställt och ytterligare behöva
anställa för att kunna fylla sina arbetsuppgifter. Dén föreslagna ändringen
av omkostnadsanslagets fördelning skulle emellertid medföra, att de
mindre hushållningssällskapens andel i det totala omkostnadsanslaget skulle
ökas och de större sällskapens andel minskas i motsvarande grad. Sällskapet
anser därför att det, även om den föreslagna ändringen i princip kan
vara riktig, bör anstå med dess genomförande till dess sällskapens med
statsmedel avlönade personal blivit så kompletterad, att den motsvarar arbetsuppgifternas
storlek i de olika hushållningssällskapsområdena.

Statskontoret anför som skäl för sitt avstyrkande till en början bland annat,
att den ändring av fördelningsgrunderna, som utredningen föreslagit, i
själva verket skulle innebära ett frångående av huvudprincipen, att statsbidraget
till omkostnader skall vara ett allmänt tillskott till sällskapen, vilket
icke är knutet till viss eller vissa verksamhetsgrenar. Enligt ämbetsverkets
mening ändras detta förhållande ej därigenom att statsbidraget till resor konstrueras
som ett grundbelopp, bestämt till ett visst belopp, 5 000 kronor, per
resande statsbidragsavlönad befattningshavare. Denna principiella förändring
i fråga om anslagets fördelning finner ämbetsverket framträda alldeles
särskilt genom förslaget, att grundbeloppet skulle automatiskt ökas med
5 000 kronor för varje nytillkommen statsbidragsavlönad befattningshavare
och omkostnadsanslaget ökas i motsvarande mån. Därigenom skulle nämligen
anslaget, såvitt angår grundbeloppet, närmast få karaktären av förslagsanslag.
Statskontoret anser sig i nuvarande läge ej kunna förorda en dylik
omläggning, i vart fall icke på grundval enbart av den föreliggande utredningen.
I yttrandet framhålles vidare att det framlagda förslaget icke synes
taga den hänsyn till de olika sällskapens rese- och traktamentskostnader,
som enligt direktiven varit avsedd. Statskontoret anför härefter bland annat
följande.

Därest en ändring av grunderna för fördelningen av ifrågavarande reservationsanslag
anses böra komma till stånd, synes det därmed åsyftade resultatet
icke kunna vinnas enbart genom att införa de föreslagna beräkningsgrunderna
avseende resekostnaderna och sedan låta återstoden av anslaget
utgå efter oförändrade grunder. Anslagsfördelningen torde i stället

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

böra i sin helhet upptagas till förnyat skärskådande. I detta sammanhang
anser sig statskontoret böra ifrågasätta, huruvida icke förhållandena på jordbrukets
område numera så avsevärt förändrats, att ett förnyat övervägande
av frågan om hushållningssällskapens finansiering kunde vara motiverat. De
större och medelstora jordbruken ha nämligen erhållit en så avsevärt förbättrad
ställning i ekonomiskt hänseende, att de utan olägenhet själva kunna
bestrida en större del av kostnaderna för åtskilliga av de åtgärder, som falla
inom hushållningssällskapens verksamhetsområden. Det förefaller statskontoret
icke orimligt, att sådan ändring av här avsedda fördelningsgrunder av
hushållningssällskapens omkostnadsanslag kommer under omprövning, att
större bidrag utgå för de mindre brukningsdelarna inom de olika hushållningssällskapsområdena.
Den inverkan på anslagsfördelningen, som tillagts
de mindre jordbruken genom att fördelningen delvis sker efter antalet brukningsdelar
är, såsom framgår av tabellen å sidan 30 i utredningens betänkande,
uppenbarligen alltför obetydlig.

Östergötlands läns hushållningssällskap anför såsom principiella erinringar
mot förslaget biand annat att utgiftsposten rese- och traktamentsersättningar
ingalunda är någon fast kostnad utan i hög grad är beroende av områdenas
totala areal, antalet brukningsdelar in. fl. faktorer. Totalarealens
inverkan på kostnaderna hänför sig emellertid så gott som uteslutande till
rese- och traktamentsersättningarna, åtminstone om man bortser från avlöningskostnadcrna,
vilka ju i huvudsak avses skola bli täckta av det särskilda
avlöningsanslaget. Under sådana omständigheter förefaller det sällskapet
ologiskt och omotiverat att gradera grundbeloppet efter resekostnadernas
storlek i de olika hushållningssällskapsområdena samtidigt som
man bibehåller totalarealen som fördelningsfaktor. Sällskapet anser alltså
att totalarealen bör utgå som proportionell fördelningsfaktor, om förslaget
att sätta grundbeloppet i direkt proportion till antalet resande statsbidragsavlönade
befattningshavare skall kunna godtagas. Vidare erinrar sällskapet
om att den kostnadsstegring, som ägt rum sedan omkostnadsanslaget fastställdes
till 3 100 000 kronor, kan uppskattas till i runt tal minst 20—25 procent.
Det synes då icke riktigt att bryta ut en viss utgiftspost, beräkna dess
nuvärde och täcka detta helt genom ett grundbelopp, såvida icke hela anslaget
höjes med 20—25 procent. Ytterligare framhålles i yttrandet att den
princip, som ligger till grund för utredningens förslag, är rättvis endast under
förutsättning att förhållandet mellan det faktiska antalet resande statsbidragsavlönade
befattningshavare och det i verkligheten behövliga antalet
är ungefärligen detsamma i alla sällskap. Så är emellertid enligt sällskapets
mening icke förhållandet. Till motivering av detta uttalande återgivas i
yttrandet vissa beräkningar över antalet resande statsbidragsavlönade befattningshavare
sett i relation till de olika sällskapsområdenas areal, jordbrukande
befolkning, antalet brukningsdelar in. in.

Sammanfattningsvis anför sällskapet att det avstyrker att grundbeloppen
sättas i direkt proportion till antalet statsbidragsavlönade befattningshavare,
såvida icke dels totalarealen får utgå som fördelningsfaktor, dels grundbeloppet
per resande statsbidragsavlönad befattningshavare minskas med cirka
20 procent eller anslaget höjes i motsvarande grad, dels en allsidig och förut -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

sättningslös utredning om behovet av resande statsbidragsavlönade befattningshavare
i de olika sällskapen verkställes och personalförteckningarna
justeras därefter. Sällskapet föreslår i stället att det nuvarande grundbeloppet
skall höjas till förslagsvis 35 000 kronor för varje sällskap i södra
och mellersta Sverige och att till hushållningssällskapen i Norrland såsom
grundbelopp skall utgå sammanlagt 225 000 kronor. Återstoden av anslaget
bör fördelas efter de grunder, som nu gälla, dock att någon hänsyn ej bör
tagas till fördelningsfaktorn övrig folkmängd. Sällskapet har i detta sitt förslag
utgått från den nuvarande storleken av omkostnadsanslaget.

Jönköpings läns hushållningssällskap anför i sitt yttrande delvis liknande
synpunkter som hushållningssällskapet i Östergötlands län. Sålunda anmärker
även förstnämnda sällskap, att antalet statsbidragsavlönade befattningshavare
ej ger något riktigt uttryck för omfattningen av de arbetsuppgifter,
som föreligga i de olika hushållningssällskapsområdena, samt ifrågasätter
om ej en måttlig höjning av det nuvarande grundbidraget vore att föredraga
framför ett genomförande av utredningens förslag.

Malmöhus läns hushållningssällskap anför, utan att uttryckligen avstyrka
förslaget, betänkligheter mot den anslagsminskning, som ett genomförande
av detta skulle medföra för sällskapets vidkommande.

Riksförbundet Landsbygdens folk erinrar i sitt. yttrande om att förslag
att borttaga det i nuvarande form utgående grundbeloppet framförts tidigare
men då rönt motstånd bland annat från lantbruksstyrelsen. Denna
hade då framhållit, att man ej finge förbise att samtliga hushållningssällskap
hade vissa omkostnader för administration, lokaler m. in. och att dessa
kostnader icke stode i direkt förhållande till hushållningssällskapens verksamhet
i övrigt. Förbundet påpekar jämväl att även utredningen framhållit
att de grunder, efter vilka återstoden av omkostnadsanslaget enligt utredningens
förslag skulle fördelas, icke äro helt invändningsfria. Under sådana
omständigheter anser förbundet det vara riktigast, att så stor del av anslaget
som möjligt fördelas så, att bidragen komma att motsvara direkta kostnader
för sällskapen. Förbundet anser därför, att de nuvarande grundbidragen
böra bibehållas samt att därutöver bör beräknas resekostnadsbidrag efter
de principer, som utredningen föreslagit.

Beträffande storleken av det belopp, som avses skola utgå i form avgrundbelopp
för varje resande statsbidragsavlönad befattningshavare, göres
ingen erinran i det övervägande flertalet yttranden. I åtskilliga av dessa
framhålles i stället, att beloppet synes vara lämpligt avvägt.

Västcrnorrlands läns hushållningssällskap anser dock att beloppet bör bestämmas
till 4 000 kronor. Å andra sidan förorda hushållningssällskapen i
Kopparbergs län, Norrbottens län och Kalmar läns södra områds att beloppet
skall höjas. Åtskilliga hushållningssällskap, däribland hushållningssällskapen
i Blekinge och Norrbottens län samt i Kalmar läns norra område,
framhålla vidare att beloppet bör justeras uppåt eller nedåt i den mån rescoch
traktamentskostnaderna stiga eller sjunka.

Lantbruksstyrelsen anför rörande sistnämnda fråga, alt grundbeloppets

2 Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 samt. Nr 32.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

storlek bör omprövas endast om mera betydande förändringar inträda i
rese- och traktamentskostnaderna. Man bör enligt styrelsen kunna utgå från
att sådan omprövning i regel icke bör ske oftare än vart tionde år.

Enligt utredningens förslag skall den del av omkostnadsanslaget, som
återstår sedan sällskapen erhållit ett i förhållande till antalet resande statsbidragsavlönade
befattningshavare bestämt grundbelopp, fördelas med tilllämpning
av nu gällande fördelningsgrunder. De flesta av de remissinstanser,
som anslutit sig till utredningens uppfattning rörande sättet för bestämmande
av grundbeloppet, ha även biträtt förslaget i denna del. I några fall
ha dock framförts förslag om ändring av dessa fördelningsgrunder.

Ändringsförslagen gälla speciellt fördelningsfaktorerna totalareal och övrig
folkmängd. Sålunda anse hushållningssällskapen i Kalmar läns norra
och södra områden ävensom i Blekinge och Kristianstads län, att fördelningsfaktorn
totalareal bör utgå och att vid bestämmandet av fördelningsfaktorn
övrig folkmängd hänsyn ej bör tagas till invånarantalet i stad, i
den mån detta överstiger 10 000.

Till belysande av motiveringen för dessa ändringsyrkanden torde ur yttrandet
från hushållningssällskapet i Kalmar läns norra område få återgivas
följande.

Enligt nuvarande grunder skall en tiondedel av nyssnämnda del av omkostnadsanslaget
fördelas efter de olika hushållningssällskapens totalareal.
Avsikten härmed har varit att kompensera hushållningssällskap med stor
geografisk utbredning för de kostnader i form av större personal och större
resekostnader, som ansetts bli följd av den större arealen. Om ett fast grundbelopp
för varje resande befattningshavare kommer att utgå enligt förslaget,
ha dylika sällskap fått kompensation för ökade resekostnader, så mycket
mer som det i praktiken visat sig, att resekostnaderna för varje enskild befattningshavare
icke stå i proportion till sällskapets totalareal. Ovannämnda
tiondedel bör sålunda utgå efter någon av de tre övriga fördelningsgrunderna,
förslagsvis den inom jordbruk med binäringar sysselsatta befolkningen.
Den del av omkostnadsanslaget, som icke utgår som grundbelopp, skulle
sålunda enligt detta förslag komma att utgå med fyra tiondedelar efter vardera
jordbruksbefolkningens storlek och brukningsdelarnas antal samt med
två tiondedelar efter övrig folkmängd.

Vid beräkningen av den folkmängd, som bildar underlag till sistnämnda
fördelningsgrund, gäller nu att där stad inom sällskapets område har mer
än 10 000 invånare, av överskjutande invånarantal endast 20 % skola medräknas.
Denna bestämmelse har tillkommit för att de hushållningssällskap,
där folkrikare städer äro belägna, icke skola komma att erhålla ett i förhållande
till andra sällskap oskäligt stort statsanslag. Emellertid har under
de senaste årtiondena en mycket betydande ökning av befolkningen särskilt
i de större städerna förekommit, vilket medfört, att syftet med reduceringen
av befolkningstalet för de större städerna delvis förfelats. Då sällskapens
verksamhet enligt stadgarna i främsta rummet avser jordbruk och dess binäringar,
ävensom fiske och hemslöjd, blir det en naturlig följd, att denna
verksamhet i huvudsak blir förlagd till den egentliga landsbygden och de
mindre tätorterna. Hushållningssällskapet finner det sålunda icke längre
motiverat, att omkostnadsanslagets fördelning i samma utsträckning som
nu påverkas av folkmängden i städer med ett invånarantal, överstigande

Kungl. Maj.ts proposition nr 32. 19

10 000. Sällskapet vill därför föreslå, att vid anslagets fördelning efter övrig
folkmängd av folkmängd i stad icke medräknas den del, som överskjuter
10 000 invånare.

Samma yrkande i fråga om totalarealen framställes av Västernorrlands
läns hushållningssällskap. Detta sällskap anser dock att den del, som enligt
utredningens förslag skulle fördelas i förhållande till totalarealen, i stället
bör fördelas i förhållande till övrig folkmängd inom hushållningssällskapsområdena.

Att fördelningsfaktorn övrig folkmängd skall tillmätas mindre betydelse
än utredningen föreslagit, förordas vidare i yttrandet från Södermanlands
läns hushållningssällskap.

Även hushållningssällskapet i Östergötlands län anser, såsom framgår av
det förut anförda, att fördelningsfaktorn övrig folkmängd bör utgå, därest
grundbeloppet beräknas i enlighet med utredningens förslag.

Riksförbundet Landsbygdens folk och hushållningssällskapet i Jämtlands
län ansluta sig i fråga om fördelningsfaktorn övrig folkmängd till den ståndpunkt,
som bland andra hushållningssällskapen i Kalmar läns norra och
södra områden intagit, medan hushållningssällskapet i Gotlands län anser
att denna fördelningsfaktor bör utgå helt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap, å andra sidan, finner det
fullt befogat, att vid fördelningen en viss hänsyn skall tagas även till folkmängden
i de större städerna. Sällskapet anför härom.

Utredningsmännen ifrågasätta huruvida någon som helst hänsyn bör tagas
till befolkningsantalet i de större städerna. Sällskapet vill i anledning därav
framhålla, att huvudstadens belägenhet i mitten av sällskapets verksamhetsområde
utgör en i flera avseenden rätt betydande belastning. Tjänsteresorna
förlängas i hög grad, ofta två mil eller mera. Expeditionen anlitas ofta för
rådfrågningar samt framställningar om ciceronskap vid visningar av jordbruket
närstående institutioner och industrier. Trädgårdskonsulentens och
fiskeriinstruktörens arbete faller därjämte i förhållandevis stor utsträckning
inom Stockholms stads område. Det bör i detta sammanhang jämväl erinras
om att den yrkesmässiga trädgårdsodlingen under glas inom sällskapets område
är bland de större i landet och att övervägande delen av densamma
ligger inom huvudstadens jurisdiktion.

Slutligen kan nämnas, att hushållningssällskapet i Västmanlands län ifrågasätter,
att åkerarealen skall införas som fördelningsfaktor.

C. Ortsbidragen.

Gällande bestämmelser m. m. Beträffande åtskilliga av de statsbidrag,
vilka utgå till hushållningssällskapen för speciella ändamål, gäller som villkor
för bidrag, att av hushållningssällskapet eller eljest för ändamålet tillskjutes
minst lika stort belopp som statsbidraget (s. k. ortsbidrag). Dylika
villkor gälla för närvarande bland annat i fråga om statsbidragen för främjande
av fröodlingen (kungörelse nr 121/28), berberisbekämpning (kungörelse
nr 127/35), tjurföreningsverksamhet m. m. (kungörelse nr 530/50),

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

kontrollföreningsverksamhet (kungörelse nr 501/50), svinpremiering, bildande
och upprätthållande av svinavelsstation samt bildande av galtförening
(kungörelser nr 46/28, 114/36 och 375/37) samt bildande av baggförening
ävensom bildande och upprätthållande av fåravelsstation (kungörelser nr
116/36, 233/39 och 143/50).

Storleken av de statsbidrag, som utgått för nu nämnda ändamål under år
1949, anges i betänkandet till i runt tal 645 000 kronor. Vad angår storleken
av de belopp, som utgått såsom ortsbidrag, framhåller utredningen att någon
exakt uppgift härom icke står till buds, i vart fall icke om man avser de
belopp, vilka sällskapen utbetalat av medel, som stått till deras fria disposition.
En av anledningarna härtill är enligt betänkandet, att till de ortsbidrag,
som sällskapen utbetalat, i åtskilliga fall använts medel, som från
annat håll ställts till sällskapens förfogande, exempelvis från landsting,
utan att något visst användningssätt uttryckligen föreskrivits. En annan anledning
är att en del sällskap i viss utsträckning såsom ortsbidrag till kontroll-
och tjurföreningsverksamheten upptagit avgifter, som erlagts av djurägarna.

Det har därför icke varit möjligt för utredningen att exakt ange vad varje
särskilt sällskap utgivit i ortsbidrag av egna medel.

Utredningens förslag. I direktiven för utredningen har erinrats om att
förslag tidigare väckts om att ortsbidragen skulle avvecklas och staten i
stället direkt påtaga sig sällskapens andel i kostnaderna för de åtgärder man
ville främja genom dessa bidrag. Dessa förslag hade emellertid hittills förverkligats
endast på ett enda område, nämligen i fråga om bidragen till hästaveln.
Man borde även vid utredningsarbetet utgå från att ortsbidragen skulle
bibehållas tills vidare i nuvarande omfattning. Samtidigt borde det emellertid
närmare undersökas, vilken belastning de utgjorde för de olika sällskapen
och vad ett slopande av desamma skulle få för inverkan på bidragsbehovet
och på grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget.

Utredningen framhåller för egen del inledningsvis att syftet med bestämmelserna
om ortsbidragen torde ha varit att få en garanti för att ett verkligt
ortsintresse skulle föreligga för de åtgärder, som man ville främja genom det
statliga stödet, och samtidigt även skapa en viss säkerhet för att sparsamhet
skulle iakttagas med de allmänna medel som ställdes till förfogande. Även
om det ur dessa synpunkter från början kan ha funnits fog för bestämmelmelserna
om ortsbidragen, anser utredningen det dock synnerligen tvivelaktigt,
om så alltjämt kan anses vara fallet. Den påpekar att jordbrukarnas
intresse för åtgärder av här avsedda slag torde vara tillräckligt ådagalagt.
Detta gäller särskilt den viktigaste gruppen, nämligen åtgärder på husdj ursskötselns
område. Regleringen av hur stora belopp, som skola ställas till
förfogande av allmänna medel, kan enklast ske vid prövningen av anslagsäskandena
för ändamålet. I vart fall så länge det allmänna ej påtagit sig hela
kostnaden för åtgärderna synes man vidare ej behöva befara att ett borttagande
av begränsningen skulle leda till onödiga utgifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 32.

21

Utredningen framhåller vidare, att påtagliga nackdelar äro förenade med
de nuvarande bestämmelserna, samt anför härom bland annat följande.

Detta förhållande påtalades redan i 1939 års hushållningssällskapsutrednings
betänkande. Det framhölls däri, att bestämmelserna i realiteten inneburo,
att ett hushållningssällskap med relativt stora egna tillgångar ägde
möjlighet att dokumentera ett större intresse än ett sällskap med små egna
resurser, oaktat i verkligheten jordbrukarna inom sistnämnda hushållningssällskaps
område kanske hyste större intresse för ifrågavarande verksamhet
samt måhända hade med hänsyn till jordbrukets struktur och produktionsförhållanden
större behov av understöd till densamma än jordbrukarna inom
förstnämnda hushållningssällskaps område. Att ett visst hushållningssällskap
anvisade relativt litet anslag av egna medel för verksamheten behövde
sålunda icke tyda på ett jämförelsevis litet intresse från orten utan utgjorde
en nödtvungen besparingsåtgärd från sällskapets sida på grund av bristande
medelstillgång. Denna nödtvungna inknappning koinme sålunda att bli till
nackdel för jordbruket. Enligt utredningens mening vore en bestämmelse,
som kunde medföra sådana konsekvenser, icke lämplig. Ortsintresset torde
till fullo dokumenteras genom att exempelvis en tjurförenings medlemmar
måste helt bestrida kostnaderna för tjurens underhåll. Då vidare slöseri
med allmänna medel syntes kunna stävjas genom exakta bestämmelser rörande
de högsta statsbidragsbelopp, som skulle få utgå för skilda ändamål,
höll utredningen bestämt före, att den gällande halveringsbestämmelsen i
princip borde övergivas.

I propositionen nr 172 till 1944 års riksdag uttalade dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet sin anslutning till vad som i betänkandet anförts på
denna punkt. Riksdagen biträdde propositionen i denna del.

Detta principiella ståndpunkttagande har emellertid endast lett till mycket
begränsade praktiska åtgärder. De bestämmelser om ortsbidrag, som berördes
i betänkandet, gälla nämligen alltjämt med ett enda undantag. Undantaget
utgöres av föreskrifterna om ortsbidrag till vissa åtgärder för hästavelns
främjande. Dessa föreskrifter upphävdes den 1 januari 1950, varvid
det allmänna påtog sig hela kostnaden för åtgärderna.

1950 års hushållningssällskapsutredning kan för egen del helt ansluta sig
till de synpunkter beträffande nackdelarna med bestämmelserna om ortsbidrag,
som nu återgivits. Särskilt göra dessa nackdelar sig gällande inom
de sällskap, vilka ha svag ekonomi och ej heller ha möjlighet att erhålla erforderliga
tillskott från annat håll. Sammankopplingen av statsbidragen med
ortsbidragen kan nämligen för dessa sällskap lätt medföra antingen att sällskapen
tvingas att för ifrågavarande verksamhet använda större del av sina
totala resurser än som — med hänsyn till de arbetsuppgifter som föreligga
på andra områden — i och för sig kan anses motiverat, eller ock att verksamheten
hålles tillhaka och föreliggande möjligheter till statsbidrag ej utnyttjas.
Inom kontrollförenings- och tjurföreningsverksamheten har det vidare under
senare år i åtskilliga fall förekommit att sällskap, då det varit omöjligt
att uppbringa erforderliga ortsbidrag på annat sätt, såsom ortsbidrag redovisat
de medlemsavgifter, som djurägarna erlagt til! sina föreningar. För
att undvika eu nedskärning av statsbidraget, vilken skulle ha kunnat få allvarliga
återverkningar på verksamheten, bär lantbruksstyrelsen sett sig nödsakad
att godtaga ett dylikt förfaringssätt. Ett annat handlingssätt har enligt
utredningens uppfattning ej heller varit möjligt. Det synes dock klart,
att man därigenom avlägsnat sig ganska långt från vad som ursprungligen
varit syftet med bestämmelserna om ortsbidragen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Med anledning av vad i direktiven anförts om att det borde undersökas,
vilken belastning ortsbidragen utgöra för de olika sällskapen och vad ett slopande
av desamma skulle få för inverkan på bidragsbehovet och på grunderna
för fördelningen av omkostnadsanslaget, påpekar utredningen, såsom redan
förut nämnts, att det ej är möjligt att exakt ange, vad varje särskilt
sällskap för dylikt ändamål utgivit av egna medel. För att ge en allmän bild
av vad bestämmelserna om ortsbidrag i ekonomiskt hänseende betyda för
sällskapen har utredningen emellertid uppgjort en tablå över storleken av de
statsbidrag till de ifrågavarande verksamhetsgrenarna, som under år 1949
utgått i varje särskilt hushållningssällskapsområde. Tablån är såsom bilaga 9
fogad vid utredningens betänkande till vilket här torde få hänvisas. Utredningen
framhåller att man i avsaknad av exakta uppgifter om vad sällskapen
av egna medel utgivit i ortsbidrag torde få taga statsbidragens storlek såsom
ett schematiskt uttryck även för den belastning, som bestämmelserna om ortsbidrag
innebära för de olika sällskapen. Detta gäller dock enligt vad som påpekas
i betänkandet givetvis ej i de fall, då sällskapen redovisat avgifter från
djurägarna såsom ortsbidrag.

Med det nu sagda anser utredningen även frågan, vad ett slopande av ortsbidragen
skulle få för inverkan på sällskapens bidragsbehov, i stort sett besvarad.
Däremot ger tablån självfallet ej något svar på den andra i direktiven
ställda frågan, nämligen frågan hur ett slopande av bestämmelserna om
ortsbidrag borde påverka grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget.
Härom framhåller utredningen först, att det icke finnes något direkt samband
mellan de olika sällskapens utgifter för ortsbidrag och deras andel i det
statliga omkostnadsanslaget. Detta gäller vare sig man tillämpar de regler
för fördelningen av omkostnadsanslaget, som nu gälla, eller dem, som utredningen
föreslagit. Förhållandet belyses av en i betänkandet (s. 58) intagen
uppställning, vari angives dels hur stor del de statsbidrag, som under år
1949 utgingo till de olika sällskapen för ifrågavarande ändamål, procentuellt
utgjorde av den sammanlagda summan av dessa statsbidrag, dels hur stor
del som varje sällskap erhåller av omkostnadsanslaget enligt de nu gällande
respektive enligt de av utredningen föreslagna fördelningsgrunderna.

Utredningen framhåller att det av tablån framgår att en höjning av statsbidragen,
som företages i syfte att minska eller borttaga ortsbidragen, får helt
andra verkningar för de enskilda sällskapen än en höjning av omkostnadsanslaget
med motsvarande belopp. Som exempel anföres, att en fördubbling
av statsbidragen och en däremot svarande minskning av ortsbidragen skulle
medföra en besparing av 14 220 kronor för Stockholms läns och stads hushållningssällskap,
medan en höjning av omkostnadsanslaget med motsvarande
belopp med tillämpning av nu gällande fördelningsgrunder skulle tillföra
sagda sällskap 27 100 kronor. För Älvsborgs läns södra hushållningssällskap
bli motsvarande siffror 28 448 respektive 19 300 kronor.

Med hänsyn till det anförda uttalar utredningen som sin uppfattning, att
eu höjning av statsbidragen och en däremot svarande minskning av ortsbidragen
icke lämpligen bör komma i fråga, därest man främst åsyftar att
åstadkomma en generell förstärkning av hushållningssällskapens ekonomis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

23

ka resurser. I sådant fall bör man i stället höja det allmänna omkostnadsanslaget.
Vill man i främsta rummet stimulera verksamheten på de områden,
för vilka bidragen äro avsedda, kan däremot en dylik åtgärd givetvis vara
lämplig. Man bör emellertid då vara på det klara med att den lättnad densamma
medför för sällskapen varierar mycket och att åtgärden därför ej
kan ersätta en höjning av omkostnadsanslaget, därest en sådan höjning i och
för sig är påkallad.

Utredningen föreslår emellertid en ändring av bestämmelserna om statsbidrag.
Enligt dess mening bör nämligen föreskriften att presterande av
ortsbidrag skall utgöra förutsättning för rätt till statsbidrag slopas. I betänkandet
framhålles att en sådan ändring icke skulle medföra någon ökad
belastning för statsverket men likväl innebära en viss lättnad för sällskapen.
Som ytterligare motivering för förslaget anföres i betänkandet följande.

För en sådan åtgärd kunna åtskilliga skäl anföras. Genom densamma
skulle man undanröja åtskilliga av de erinringar, som riktats mot de nuvarande
stadgandena om ortsbidrag. Någon spärr skulle ej längre föreligga
för en utveckling av de ifrågavarande verksamhetsgrenarna, i den mån intresse
därför finnes och statliga bidrag äro tillgängliga. Sällskapen skulle
vidare få större frihet att sätta in sina resurser på olika viktiga områden
utan att därför löpa risken att hålla tillbaka de här ifrågavarande verksamhetsgrenarna.
Vidare kan påpekas, att statsbidrag redan nu på ett flertal
likartade områden lämnas utan villkor om ortsbidrag. Så till exempel har
något dylikt villkor ej uppställts i fråga om den statsunderstödda utbildningsverksamheten
på jordbrukets område. Och slutligen må framhållas,
att bestämmelserna om ortsbidrag i realiteten bli satta ur kraft, i den mån
man godtager det nyss nämnda, på sina håll praktiserade förfaringssättet
att redovisa djurägareavgifter såsom ortsbidrag.

Utredningen förutsätter givetvis att sällskapen, om villkoret om ortsbidrag
slopas, även i fortsättningen skola stödja de berörda verksamhetsgrenarna
efter måttet av sina resurser.

Förslaget om slopande av villkoret om ortsbidrag gäller följande statsbidragsunderstödda
verksamhetsgrenar, nämligen fröodling, berberisbekämpning,
nötboskapsavel, kontrollföreningar, svinskötsel och fårslcötsel.

Ändringen bör enligt utredningen genomföras i fråga om fröodling, berberisbekämpning,
svinskötsel och fårskötsel från och med den 1 juli 1952,
i fråga om kontrollföreningsverksamheten från och med ingången av verksamhetsåret
1952/53 samt beträffande nötboskapsaveln från och med den
1 januari 1953.

I betänkandet framhålles till slut att det, om man i enlighet med utredningens
förslag överlämnar åt sällskapen att själva avgöra, i vilken utsträckning
de kunna stödja de nu berörda verksamhetsgrenarna, uppenbarligen
icke finns någon anledning att låta omfattningen av detta stöd påverka
grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget. Därest det i fortsättningen
skulle befinnas möjligt och lämpligt att öka statsbidragen till dessa
verksamhetsgrenar, och behovet av stöd från annat håll därigenom skulle
minska, bör sålunda enligt utredningens mening den lättnad, som detta kan
föranleda för hushållningssällskapen, icke medföra någon förändring i

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

grunderna för fördelningen av omkostnadsanslaget. Utredningen förutsätter
härvid att det liksom hittills måste bli en avvägningsfråga, huruvida den
ökning av det allmännas ekonomiska insatser för främjande av jordbrukets
driftsrationalisering som kan vara möjlig, skall få formen av nya
eller höjda bidrag till speciella ändamål eller av en höjning av omkostnadsanslaget
och därmed en allmän förstärkning av sällskapens resurser.

Yttrandena. Utredningens förslag om att presterande av ortsbidrag ej längre
skall utgöra förutsättning för erhållande av statsbidrag till vissa verksamhetsgrenar
tillstyrkes av samtliga remissinstanser utom statskontoret.
Sistnämnda ämbetsverk anser att kravet på ortsbidrag bör bibehållas men
reduceras så att ortsbidraget skulle motsvara minst 75 procent av statsbidraget.
Som motivering härför anför ämbetsverket följande.

Syftet med föreskrifterna om ortsbidrag har, såsom utredningen framhållit,
varit att skapa garanti för att ett verkligt ortsintresse skulle föreligga
för de åtgärder, som man ville främja genom det statliga stödet, och
samtidigt även uppnå viss säkerhet för att sparsamhet iakttages med de
allmänna medel, som ställas till förfogande. De skäl, som anförts för slopande
av bestämmelserna om ortsbidragen, ha icke gentemot de synpunkter,
som anförts för deras införande, övertygat statskontoret om att ett
borttagande av detta villkor skulle vara välbetänkt. Innan en så radikal åtgärd
vidtages som att helt slopa kraven på ortsbidrag, vilka för närvarande
uppgå till minst samma belopp som motsvarande statsbidrag, synes man
i varje fall böra pröva sig fram genom att ändra bestämmelserna om storleken
av bidragen från orten. Ämbetsverket vill alltså för sin del föreslå,
att kravet på ortsbidrag alltjämt bibehålies men att dessa reduceras att
motsvara exempelvis minst 75 procent av statsbidragen.

Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår i första hand att de statsbidrag,
som utgå till här avsedda verksamhetsgrenar, skola sammanföras
med det allmänna omkostnadsanslaget och fördelas enligt de grunder,
som förbundet förordat beträffande fördelningen av sistnämnda anslag.
Skulle detta förslag ej kunna genomföras, tillstyrker förbundet i andra
hand utredningens förslag. Samma åsikt uttalas av hushållningssällskapen i
Västmanlands och Västernorrlands län.

Hushållningssällskapet i Kalmar läns södra område förordar, jämte det
sällskapet tillstyrker utredningens förslag, att kravet på ortsbidrag skall
slopas jämväl beträffande den verksamhet på fiskets och undervisningens
område, som hushållningssällskapen bedriva i enlighet med kungörelsen
nr 502/1948 samt reglementena nr 451/1949 och 269/1950.

Hushållningssällskapet i Norrbottens län påpekar i detta sammanhang
att det statsbidrag, som utgått under senare år, i vissa fall, exempelvis i
fråga om statsbidrag till kontrollföreningsverksamheten, ej uppgått till de
maximibelopp som medgivits i bidragsförfattningarna och att detta medfört
en osäkerhet för sällskapen. Sällskapet anser det därför angeläget att ökade
statsmedel skola kunna ställas till förfogande, så att kontrollföreningsverksamheten
skall kunna bibehållas i sin nuvarande omfattning och i vissa fall
utvidgas.

Kungl. May.ts proposition nr 32.

25

D. Norrlandsanslaget.

Gällande bestämmelser m. m. Alltsedan budgetåret 1937/38 ha av de medel,
som stått till förfogande för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
vissa medel (norrlandsanslaget) fått disponeras för produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland samt vissa delar av Värmlands och Kopparbergs län.
Dessa belopp ha uppgått till under budgetåret 1937/38 700 000 kronor, under
budgetåret 1938/39 800 000 kronor, under budgetåret 1939/40 1 000 000
kronor, under ettvart av budgetåren 1940/41—1949/50 900 000 kronor samt
under vartdera budgetåret 1950/51 och 1951/52 1 000 000 kronor.

Norrlandsanslaget fördelas av Kungl. Maj :t med utgångspunkt från vissa
av riksdagen godkända riktlinjer. Dessa innebära i huvudsak att en del av
anslaget skall användas för att utlämna bidrag utan återbetalningsskyldighet
till uppförande av andelsslakterier, andelsmejerier och liknande anläggningar
medan resten skall användas för produktions- och avsättningsbefrämjande
åtgärder. Beträffande de sistnämnda åtgärderna skola huvudsakligen
sådana komma i fråga, som ha till syfte att förbilliga och rationalisera produktionen
samt anpassa denna till de naturliga betingelser för en lönande
jordbruksdrift, som kunna föreligga i varje särskilt fall.

Den senare delen av anslaget ställes i regel av Kungl. Maj :t till hushållningssällskapens
förfogande för att av sällskapen efter deras förslag disponeras
för åtgärder av de slag, som nyss nämnts. Kungl. Maj :t brukar emellertid
vid fördelningen angiva vissa allmänna riktlinjer beträffande användningen
av medlen. Sålunda brukar föreskrivas att bidragen i första hand
skola användas till åtgärder, vilka avse att mera direkt främja jordbruksproduktionen
— alltså i allmänhet icke till avlöning av tjänstemän eller
bestridande av expeditionskostnader — och för vilka bidrag av allmänna
medel eljest icke kunna väntas bli disponibla, att sällskapens personal i
första hand skall anlitas för verksamhetens bedrivande, att av bidragen arvoden
få utbetalas endast i sådana fall, då på grund av särskilda förhållanden
verksamheten icke kan bedrivas med anlitande av sällskapens personal
samt att bidragen ej få användas för utlämnande av bidrag till lantbruksundervisningsanstalter
för anskaffande av möbler, undervisningsmateriel
eller andra inventarier, till mejeri- eller potatislagerhusanläggning eller
till fiskets främjande. Bland de ändamål, för vilka bidragen använts, må
nämnas fodcrmedelsanalyser, undersökningar rörande kreatursbeståndets
beskaffenhet, demonstrationsjordbruk, förbättrad betesproduktion samt upplysning
och propaganda. Den del av anslaget, som ställts till hushållningssällskapens
förfogande, uppgick under ett vart av åren 1946—1949 till
500 000 kronor samt under vartdera året 1950 och 1951 till 600 000 kronor.
Fördelningen av medlen mellan de olika sällskapen framgår av en å nästföljande
sida intagen tablå.

Den höjning av bidragen till Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap,
som skedde är 1950, var, såsom framgår av propositionen nr
245/1950, avsedd att utgöra ett särskilt stöd till dessa sällskap på grund av

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Hushållningssällskap

1916

1947

1948

1949

1950

Värmlands läns..........

40 000

40 000

40 000

40 000

40000

Kopparbergs läns........

45 000

45 000

45 000

45 000

45 000

Gävleborgs läns..........

50 000

50 000

50 000

50 000

50 000

Västernorrlands läns......

95 000

95 000

95 000

95 000

95 000

Jämtlands läns...........

70 000

70 000

70 000

70 000

70 000

Västerbottens läns.......

100 000

100 000

100 000

100 000

140 000

Norrbottens läns.........

100 000

100 000

100 000

100 000

160 000

Tillhopa

500 000

500 000

500 000

500 000

000000

deras beträngda ekonomiska läge. Återstoden av norrlandsanslaget användes
såsom nyss nämnts i huvudsak för utbetalande av bidrag till uppförande
av andelsslakterier, andelsmejerier och liknande anläggningar. Medel
för dessa ändamål utgingo från början endast till andelsslakterier. Av de
anslag, som ställdes till förfogande för budgetåren 1937/38 och 1938/39,
skulle nämligen enligt riksdagens beslut för vartdera budgetåret högst
200 000 kronor få användas för utlämnande av bidrag utan återbetalningsskyldighet
för byggande av andelsslakterier i Norrland ävensom i andra delar
av riket, där svårigheter funnos att ordna avsättningen av kött och fläsk
på ett rationellt sätt. Bidragen skulle i regel utgå med högst 20 procent av
ky§§nadskostnaden i Norrland och högst 10 procent i de övriga delar av
landet som kunde komma i fråga. Sedermera utvidgades emellertid användningsområdet
till att även gälla andelsmejerier och vissa andra anläggningar.
Avsikten var dock härvid främst att stödja jordbruksproduktionen
i de ur produlctionshänseende sämst ställda delarna av landet.

I propositionen nr 230/1939 angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för regleringsåret 1939/40 anförde nämligen dåvarande departementschefen,
att framställningar gjorts från vissa mejeriorganisationer
i Västerbottens och Norrbottens län om hjälp till ordnande av mejerihanteringen
inom Västerbottens läns lappmark och därmed jämförliga delar av
sagda län samt inom Norrbottens län. Departementschefen framhöll, att han
funnit syftet med dessa framställningar behjärtansvärt och ansåge att bidrag
för ändamålet borde utgå ur norrlandsanslaget. Han föreslog därför,
att i fortsättningen viss del av detta anslag skulle få användas för utlämnande
av bidrag för anläggande eller ombyggnad av andelsmejerier i lappmarken
och därmed jämförliga trakter av landet. Bidragen borde i regel begränsas
till 20 procent av anläggningskostnaderna. Därest vederbörande hushållningssällskap
på grund av särskilda förhållanden funne sig böra tillstyrka
högre bidrag än 20 procent, borde Kungl. Maj :t dock givetvis vara
oförhindrad att besluta i enlighet därmed. Såsom villkor för erhållande av
bidrag borde gälla, att anläggningarna utfördes i samverkan med Svenska
mejeriernas riksförening och tillgodosåge ett rationellt ordnande av driften.

I propositionen uttalades vidare att bidrag ur norrlandsanslaget även borde
få utgå för anläggning av potatislagerhus i Norrland och andra delar av
landet, där likartade avsättningsförhållanden för potatis rådde. Beträffande

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

bidragens storlek och villkoren för erhållande av bidrag borde i tillämpliga
delar gälla vad som i propositionen sagts om bidrag för anläggande av mejerier
i lappmarken.

Vad sålunda anförts i propositionen nr 230/1939 lämnades utan erinran
av riksdagen.

Bidrag ur norrlandsanslaget för uppförande av andelsslakterier utlämnades
endast under de första åren. Även för uppförande av potatislagerhus har
anslaget tagits i anspråk endast i mycket ringa omfattning. Den huvudsakliga
användningen har i stället under senare år blivit utlämnande av bidrag
för uppförande av andelsmejerier och liknande anläggningar. Härvid har
även en viss utvidgning av användningsområdet skett. Medan bidragen till en
början i huvudsak endast kommo lappmarksmejerierna och liknande mejerier
tillgodo, har nämligen bidragsgivningen efter hand kommit att utsträckas
därhän att även mejeriföretag i övriga delar av Norrland samt vissa områden
av Kopparbergs och Värmlands län fått del av bidragen .Härvid har
dock den praxis utformats att bidragsprocenten satts högre för mejerianläggningar
i lappmarken än för dylika anläggningar i övriga områden. Sålunda
har bidrag för mejerianläggningar i övre lappmarken i något fall utgått
med 50 procent av kostnaderna. Bidragsprocenten har sedan minskats
allteftersom förhållandena ändrats så att den för stadsmejerier och jämförliga
mejerier i kustlandet endast utgjort 10 procent.

Under femårsperioden 1946—1950 ha bidragen — med ett undantag — utgått
uteslutande till mejerier. Undantaget utgöres av en ostlagringslokal i
Östersund. För att undvika att något enstaka företag skulle få alltför stor del
av det för ett visst år disponibla beloppet har vidare i rätt stor utsträckning
förfarits så, att bidrag till mera omfattande företag beviljats två eller flera
år i rad, varje år med viss del av det begärda bidraget, till dess man kommit
upp i en sammanlagd bidragssumma, som ansetts skälig i förhållande till den
totala kostnaden och företagets läge.

Det förtjänar i detta sammanhang även anmärkas, att Kungl. Maj :t vid
olika tillfällen beviljat bidrag till uppförande av slakterianläggningar i Norrland
ur den del av anslagen till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område,
som stått till statens jordbruksnämnds (förut statens livsmedelskommissions)
förfogande.

Ur norrlandsanslaget har Kungl. Maj :t slutligen beviljat bidrag för speciella
ändamål med mindre belopp, exempelvis till studiegårdsverksamheten,
till mejeriförsöksstationen i Kroksta, till jordbrukets upplysningsnämnd för
anordnande av upplysningsverksamhet i jordbruks- och trädgårdsfrågor för
ifrågavarande delar av landet och till lantbruksstyrelsens disposition för anordnande
av en speciellt för norra Sverige anpassad upplysnings- och undersökningsverksamhet
på utsädesodlingens och utsädeshandelns område.

Utredningens förslag. 1 direktiven uttalades att det av flera skäl syntes
lämpligt att de särskilda bidrag, som utgå ur norrlandsanslaget till hushållningssällskapen
i Norrland samt i Värmlands och Kopparbergs län, skulle

•28

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

inarbetas i hushållningssällskapens allmänna omkostnadsbidrag. Denna fråga
borde därför närmare övervägas under utredningen. Hushållningssällskapsutredningen
avvisar emellertid för sin del tanken på att sammanföra
ifrågavarande bidrag med bidragen ur det allmänna omkostnadsanslaget. Utredningen
anför härom bland annat följande.

Med hänsyn ej minst till den ganska fria dispositionsrätt, som sällskapen
redan nu bruka tillerkännas över ifrågavarande medel, skulle det väl i och
för sig kunna anses vara principiellt motiverat att sammanföra dessa bidrag
med dem, som utgå ur det allmänna omkostnadsanslaget. Att de förstnämnda
medlen i allmänhet ej få användas till avlönande av tjänstemän eller bestridande
av expeditionskostnader kan i detta sammanhang ej tillmätas någon
större betydelse, eftersom de i allt fall innebära ett tillskott till sällskapens
ekonomi, vilket kan göra det möjligt för sällskapen att i stället använda
andra inkomster för att täcka dylika administrationskostnader. Mot ett sådant
sammanförande tala emellertid vissa praktiska skäl. Om bidragen skulle
inarbetas i det allmänna omkostnadsanslaget och detta skulle fördelas enligt
de grunder, som utredningen tidigare föreslagit, skulle följden därav
bli, att medlen till större eller mindre del skulle komma samtliga hushållningssällskap
till godo i stället för att — såsom nu är fallet — fördelas mellan
sällskapen i de sju nordligaste länen. Noga räknat skulle effekten bli
den, att sistnämnda sju sällskap endast skulle få 36 procent av beloppet. De
skäl, som på sin tid föranledde, att man ville lämna ett särskilt stöd till det
norrländska jordbrukets förkovran, kvarstå emellertid åtminstone i huvudsak
alltjämt. Utredningen anser sig med hänsyn därtill icke vilja föreslå
någon åtgärd, som innebär att detta stöd minskas. Under sådana förhållanden
har man enligt utredningens uppfattning att välja mellan att bibehålla
stödet i form av ett särskilt anslag och att sammanföra det med det allmänna
omkostnadsanslaget men likväl fördela det enligt speciella regler mellan de
sällskap som anses böra få del av detsamma. Den senare utvägen, vilken
överensstämmer med vad 1939 års hushållningssällskapsutredning på sin tid
föreslog, innebär emellertid knappast någon egentlig lösning. Att inom det
allmänna omkostnadsanslaget ha två olika poster, vilka fördelas efter helt
skilda regler och av vilka den ena endast är avsedd för ett fåtal sällskap, kan
ju i vart fall reellt icke sägas utgöra något sammanförande av de båda anslagen
och ej heller eljest medföra någon påtaglig fördel. Ett skäl mot en
sådan åtgärd är vidare, att man därigenom skulle få svårare att vidtaga sådana
jämkningar i fråga om fördelningen mellan sällskapen, som eventuellt
kunna befinnas lämpliga i samband med en höjning av det totala bidragsbeloppet
eller eljest. Utredningen har därför stannat för att förorda, att
ifrågavarande del av norrlandsanslaget även i fortsättningen skall hållas
skild från det allmänna omkostnadsanslaget.

Utredningen har ej heller funnit skäl att föreslå någon ändring i fråga
om fördelningen av bidragen. Utredningen anser sålunda, att förutom Norrlandslänen
både Värmlands och Kopparbergs län även i fortsättningen böra
erhålla del av bidragen och har ej heller någon erinran mot det sätt på vilket
bidragen fördelats mellan dessa sällskap. I den mån några jämkningar i
fråga om fördelningen kunna finnas påkallade, bör det enligt utredningen
liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta därom. Utredningen
förutsätter dock givetvis, att de belopp å 40 000 respektive 60 000 kronor,
vilka för närvarande utgå till Västerbottens och Norrbottens läns hushåll -

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

29

ningssällskap för bestridande av rese- och traktainentskostnader för befattningshavarna,
skola bortfalla. Motsvarande belopp, tillhopa 100 000 kronor,
bör i stället tillföras det allmänna omkostnadsanslaget.

Ehuru utredningen sålunda anser, att ifrågavarande bidrag ej böra sammanföras
med hushållningssällskapens omkostnadsanslag, förordar den dock
en annan ändring beträffande desamma. Utredningen anser nämligen att bidragen
i fortsättningen böra utgå ur ett särskilt riksstatsanslag under nionde
huvudtiteln. I betänkandet anföres härom följande.

Det synes knappast föreligga tillräckliga skäl för att bidragen även i fortsättningen
skola utgå ur anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. De ändamål, för vilka medlen användas, rymmas ju helt inom
den verksamhet, som sällskapen i övrigt bedriva med hjälp av särskilda i
riksstaten upptagna anslag. Det är alltså här ej fråga om några speciella åtgärder,
vilka ha ett direkt samband med den prisreglerande verksamheten
på jordbrukets område, utan om en del av sällskapens allmänna verksamhet
för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden. Under sådana förhållanden
synes det riktigare att även de medel, som ställas till förfogande
för ifrågavarande verksamhet för det norrländska jordbrukets förkovran,
skola anvisas under ett särskilt riksstatsanslag. Detta synes lämpligen böra
upptagas under G. i nionde huvudtiteln samt benämnas »Anslag för främjande
av jordbruksproduktionen i Norrland».

Beträffande användningen av det sålunda föreslagna anslaget framhåller
utredningen att Kungl. Maj :t, i överensstämmelse med vad som gäller för
närvarande, bör äga rätt att ur anslaget direkt bevilja bidrag för speciella
ändamål.

I detta sammanhang har utredningen även upptagit frågan, i vad mån
sällskapen böra ha rätt att efter eget gottfinnande disponera de medel, som
anvisas till dem ur anslaget. I betänkandet framhålles härom att sällskapen
redan nu ha ganska vidsträckta befogenheter i detta hänseende. Den viktigaste
av de inskränkningar, som nu gälla, finner utredningen vara föreskriften
om att medlen i allmänhet icke få användas till avlöning av tjänstemän
eller bestridande av expeditionskostnader. Utredningen påpekar emellertid,
att en dylik föreskrift får endast begränsad verkan, eftersom sällskapen ha
full frihet att använda sina andelar i det allmänna omkostnadsanslaget för
dylika ändamål. Det synes vidare utredningen bäst överensstämma med de
allmänna principerna i fråga om det statliga stödet åt hushållningssällskapens
verksamhet, att sällskapen skola ha rätt att inom sin fastställda verksamhetsram
fritt disponera även ifrågavarande medel. Utredningen förordar
därför att sällskapen i princip skola tillerkännas dylik rätt. Härvid gör den
dock den reservationen, att hinder ej bör möta för Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att, därest så skulle visa
sig påkallat, liksom nu meddela vissa bestämmelser rörande användningen
av medlen.

Vad hittills anförts har endast gällt den del av norrlandsanslaget, som
brukat ställas till hushållningssällskapens förfogande. Såsom förut nämnts

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

användes emellertid även en betydande del av norrlandsanslaget — närmare
400 000 kronor om året — för utbetalande av bidrag till uppförande
av mejerianläggningar in. in. Utredningen har i anslutning till sitt förslag
om ändrade grunder för fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag
ansett sig böra upptaga även frågan om användningen av dessa
medel.

I betänkandet framhålles härom till en början, att det stöd, som lämnats
i denna ordning, givetvis i och för sig har varit av stort värde. Utredningen
anser det emellertid vara obestridligt dels att en viss förändring numera
inträtt i de förhållanden, som närmast torde ha motiverat införandet av
ifrågavarande stödform, dels att stödet särskilt under senare år i stor omfattning
kommit att utgå till andra områden än dem, för vilka det från
början synes ha varit avsett.

1 det förra hänseendet pekar utredningen på att utvecklingen inom mejeri-
och slakterirörelsen i Norrland likaväl som i landet i dess helhet gått
i riktning mot en koncentration av verksamheten till färre men större enheter.
Särskilt i Norrland har samtidigt härmed verksamheten utvidgats på
grund av ökad produktion och ökad anslutning från producenternas sida.
Till belysande härav återgivas i betänkandet vissa uppgifter angående utvecklingen
på mejeri- och slakteriområden från år 1939 till år 1950.

Utredningen framhåller härefter att det, även om man tar hänsyn till
den mycket kraftiga stegring av byggnadskostnaderna som ägt rum, synes
klart att den relativa betydelsen av de ifrågavarande bidragen på grund av
den nyss skisserade utvecklingen får anses vara mindre nu än den var i
slutet av 1930-talet, då stödformen infördes. Rörande denna fråga anföres
härefter i betänkandet följande.

Vad angår dispositionen av bidragsmedlen torde först få erinras om att
stödet till mejerianläggningar från början varit avsett att utgå till anläggningar
i lappmarken och därmed jämförliga delar av landet, samt att det
jämväl uttalats att bidragen i regel borde begränsas till 20 procent av anläggningskostnaderna.
Av den förut återgivna tablån framgår emellertid
att de bidrag, som beviljats under senare år, till avgjort övervägande del
utgått till företag i trakter, vilka i produktions- och avsättningshänseende
måste anses bättre ställda än lappmarkerna och därmed jämförliga områden.
Av de bidrag å tillhopa närmare 1 800 000 kronor, som beviljats under
den senaste 5-årsperioden, har sålunda i runt tal endast något mindre än
en tredjedel eller i genomsnitt cirka 100 000 kronor om året tillfallit företag
i lappmarken eller därmed jämförliga områden. Utvidgningen av tillämpningsområdet
har även medfört att man, för att åstadkomma en lämplig
differentiering av bidragens storlek, lämnat bidrag med ända upp till 50
procent av kostnaden till företag i sistnämnda områden.

Utredningen vill understryka, att bidragen måste anses ha varit av värde
även i de fall, då de utgått till anläggningar i de ur produktions- och avsättningssynpunkt
bättre belägna delarna av Norrland. Samtidigt är det
emellertid klart, att det stöd till jordbruket, som de innebära, är av mycket
ringa omfattning jämfört med det totala värdet av jordbruksproduktionen i
ifrågavarande delar av landet och även jämfört med det stöd, som utgår i
annan ordning. Till belysande härav kan exempelvis nämnas, att värdet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

31

den vid mejerier invägda mjölken i Norrland, med undantag av Gästrikland,
år 1950 grovt räknat kan uppskattas till 175 miljoner kronor. Av denna
summa utgjorde cirka 20 miljoner kronor särskilt mjölkpristillägg. Då
de bidrag, som beviljades sagda år uppgingo till ej fullt 400 000 kronor, representerade
bidragen sålunda ej mer än cirka 0,2 procent av hela värdet
av mejerimjölken respektive 2 procent av det särskilda mjölkpristillägget.
Det kan i delta sammanhang även erinras om att de särskilda clearingåtgärder,
som enligt den våren 1951 träffade överenskommelsen angående
prissättningen på jordbrukets produkter under första delen av regleringsåret
1951/52 skola vidtagas under instundande regleringsår, beräknats tillföra
mjölkproduktionen i bland annat nyssnämnda delar av landet en
summa av omkring 24 miljoner kronor.

Med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen den uppfattningen,
att man ej ur det norrländska jordbrukets synpunkt behöver hysa några
allvarligare betänkligheter mot ett borttagande eller en begränsning av
ifrågavarande bidrag, därest de medel, som därigenom inbesparas, komma
jordbruket till godo i annan form och på ett sätt som innebär påtagliga fördelar.
Med denna utgångspunkt har utredningen övervägt lämpligheten av
att ifrågavarande medel helt eller delvis skola tillföras hushållningssällskapens
allmänna omkostnadsanslag.

Utredningen påpekar härom, att det i direktiven för utredningens arbete
framhållits, att det statsfinansiella läget icke under den närmaste tiden torde
komma att medge någon egentlig utvidgning av sällskapens verksamhet
och att utredningen därför ej heller i samband med omprövningen av grunderna
för fördelningen av omkostnadsanslaget borde räkna med någon sådan
utvidgning. Det förslag till ändrade fördelningsgrunder, som utredningen
framlagt, har ej heller tagit sikte på någon utvidgning av verksamheten.
Resultatet av de nya fördelningsgrunderna måste emellertid självfallet,
om den totala anslagssumman bibehålies oförändrad, bli att vissa
sällskap få vidkännas en minskning av de till dem utgående bidragen.
Alldeles bortsett från den kostnadsökning, som inträtt sedan hösten 1950,
är dock sällskapens ekonomiska ställning i flertalet fall sådan, att möjligheterna
att kompensera ett dylikt inkomstbortfall på annat sätt måste anses
mycket små för att ej säga obefintliga. Utredningen anser det därför
vara nödvändigt, att man i samband med genomförandet av de nya fördelningsgrunderna
tillser, att de ej för något sällskap skola medföra försämring
av någon betydenhet. Samtidigt är det — alldeles bortsett från den
kostnadsökning, som ägt rum efter år 1950 — i hög grad angeläget, att man
ej enbart skall begränsa sig till att utjämna inkomstbortfallen utan även
försöka åstadkomma någon förbättring för i vart fall det övervägande antalet
av sällskapen.

Beträffande möjligheterna att åstadkomma en sådan förbättring anför
utredningen följande.

Till det omkostnadsanslag å 3 100 000 kronor, som nu utgår respektive
beviljats för budgetåret 1951/52, bör, som redan förut påpekats, till en
början läggas det belopp å 100 000 kronor, vilket nu utgår ur norrlandsanslaget
såsom ett särskilt bidrag till hushållningssällskapen i Västerbot -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tens och Norrbottens län. Detta tillägg är emellertid i och för sig icke tillräckligt
för att åstadkomma sådana verkningar, som nyss nämnts, utan
härför erfordras ytterligare ett ej oväsentligt belopp. Det är givetvis i och
för sig önskvärt, att även sistnämnda belopp skall kunna ställas till förfogande
på så sätt, att omkostnadsanslaget höjes utan att någon motsvarande
minskning sker på annat håll. Utredningen har emellertid med hänsyn
till innehållet i direktiven och till den utveckling, som ägt rum sedan dessa
meddelades, ansett sig böra räkna med att detta sannolikt icke blir möjligt,
särskilt i betraktande av att en betydande anslagshöjning kommer att
behövas redan för att kompensera den ökning av kostnaderna för verksamheten,
som ägt rum efter slutet av år 1950. Under dessa förhållanden har
utredningen ansett att man — för den händelse den nyss angivna vägen icke
visar sig framkomlig — bör överväga att begränsa bidragsgivningen till
mejerier in. in. ur norrlandsanslaget och tillföra hushållningssällskapens
omkostnad sanslag det belopp, som därigenom inbesparas.

I betraktande av vad förut sagts om dessa bidrags relativt ringa betydelse
jämfört med värdet av den totala jordbruksproduktionen i de berörda
delarna av landet, skulle det måhända kunna ifragasättas ati man därvid
skulle helt slopa ifrågavarande bidragsgivning och sålunda höja omkostnadsanslaget
med i runt tal 400 000 kronor jämte det i nästföregående
stycke nämnda beloppet å 100 000 kronor. Det är emellertid klart att sådana
jämförelser som nyss nämnts ej ge någon rättvisande bild av den betvdelsc
bidragen ha rent lokalt, då det gäller att få till stånd en viss anläggning.
Denna synpunkt gör sig i särskilt hög grad gällande i de områden, för
vilka bidragsverksamheten från början speciellt varit avsedd, d. v. s. i lappmarkerna
och därmed jämförliga trakter. Utredningen anser därför att man,
även om bidragen bortfalla för övriga delar av Norrland, bör bibehålla dem
för sagda områden samt därvid även söka hålla bidragsgivningen på ungefärligen
samma nivå som under senare år. Härför skulle^ erfordras en anslagstilldelning
av i genomsnitt 100 000 kronor om året. Återstoden av den
nu ifrågavarande delen av norrlandsanslaget, cirka 300 000 kronor, skulle
däremot kunna tillföras hushållningssällskapens omkostnadsanslag och
sällskapen på så sätt erhålla en välbehövlig förstärkning av sina resurser.

Därest det i samband med den föreslagna omläggningen av grunderna
för fördelningen av omkostnadsanslaget av statsfinansiella skäl icke skulle
vara möjligt att på annat sätt bereda sällskapen en reell anslagsökning,
förordar utredningen därför, att bidragsgivningen ur norrlandsanslaget till
mejerier in. fl. inrättningar skall begränsas till att avse anläggningar i
lappmarken och därmed jämförliga trakter och att i samband därmed även
medelsanvisningen för sistnämnda ändamål skall begränsas till förslagsvis
100 000 kronor om året. Samtidigt bör den besparing, som göres därigenom,
eller cirka 300 000 kronor om året, tillföras det allmänna omkostnadsanslaget.
Detta skulle i så fall komma att uppgå till i runt tal (3 100 000 +
100 000 + 300 000 =) 3 500 000 kronor. Medel för utbetalande av de nu
nämnda bidragen till mejerier m. m. anses lämpligen böra utgå ur det anslag
till produktionsfrämjande åtgärder i Norrland in. in., som enligt vad
utredningen tidigare förordat bör uppföras såsom ett särskilt riksstatsanslag
under nionde huvudtiteln. Detta skulle innebära, att norrlandsanslaget
icke längre skulle behöva upptagas såsom en särskild delpost av anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

33

Utredningen berör till sist frågorna om eventuella övergångsbestämmelser
beträffande bidrag till sådana redan uppförda eller påbörjade anläggningar,
som ej i fortsättningen skulle kunna inrymmas under bidragsbestämmelserna
men för vilka bidrag ur norrlandsanslaget enligt hittills tilllämpad
praxis skulle ha kunnat komma i fråga. Den uttalar att, i den mån
ett särskilt stöd till dylika anläggningar kan anses påkallat, hinder ej torde
böra möta för Kungl. Maj :t att såsom en övergångsåtgärd bevilja bidrag
till desamma ur anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Utredningen åsyftar härvid särskilt sådana företag, vilka redan erhållit
bidrag men där de hittills beviljade bidragsbeloppen endast uppgå
till en del av vad företaget kunnat påräkna därest den nyss angivna ändringen
ej vidtagits.

Yttrandena. Även utredningens förslag till en viss omläggning av norrlandsanslaget
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga
yttranden, bland annat av hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I åtskilliga
av dessa yttranden understrykes dock att förslaget i denna del, såsom även
utredningen angivit, bör genomföras endast därest det ej är möjligt att på
annat sätt bereda hushållningssällskapen en verklig anslagsökning ävensom
att bidrag övergångsvis bör beviljas till sådana redan uppförda eller
påbörjade mejerianläggningar, som ej i fortsättningen skulle kunna inrymmas
under bidragsbestämmelserna men för vilka bidrag ur norrlandsanslaget
skulle ha kunnat komma i fråga enligt hittills tillämpad praxis. Dylika
uttalanden göras bland annat av lantbruksstyrelsen. Hushållningssällskapet
i Jämtlands län ifrågasätter vidare om ej det belopp, som även i fortsättningen
skall stå till förfogande för utbetalande av bidrag till uppförande av
mejerianläggningar m. m., bör höjas från det av utredningen föreslagna
beloppet, 100 000 kronor, till 200 000 kronor.

Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar sig ej kunna godtaga utredningens
förslag i denna del, då det enligt förbundets mening alltjämt finns
ett betydande behov av bidrag till nya anläggningar för mejerier, potatislagerlokaler
m. m. Förbundet finner det å andra sidan nödvändigt att man
tillser att intet hushållningssällskap skall komma i avsevärt försämrat ekonomiskt
läge genom de ifrågasatta ändringarna i fördelningsgrunderna. Den
höjning av omkostnadsanslaget med 300 000 kronor, som enligt utredningens
förslag skulle ske genom att medel överfördes till sagda anslag från
norrlandsanslaget, bör därför åstadkommas på annat sätt.

Statskontoret anser, såsom redan förut anförts, att fullgoda skäl finnas
för den begränsning av bidragsgivningen till mejerianläggningar in. in. i
Norrland som utredningen föreslagit men att denna minskning ej får tagas
till intäkt för en höjning av omkostnadsanslaget.

3 Bihang till riksdagens protokoll W52. 1 samt. Nr 32.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

E. Hushållningssällskapens kontorspersonal.

Nuvarande förhållanden. Den å hushållningssällskapens personalförteckningar
upptagna biträdespersonalen, vars avlöning helt bestrides av statsmedel,
utgöres för varje sällskap av ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11 samt
ett skriv- och kontorsbiträde i reglerad befordringsgång (lönegrad Cf 4—
Ca 8). Härjämte ha emellertid sällskapen så gott som undantagslöst ytterligare
biträdespersonal anställd, vilken avlönas med sällskapens egna medel.
Enligt uppgifter, som lämnats utredningen av Hushållningssällskapens
förbund, uppgingo exempelvis under år 1950 sällskapens avlöningskostnader
för icke statsbidragsavlönad kontorspersonal till över 300 000 kronor.

Utredningens förslag. Utredningen erinrar om att dåvarande statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 76/1947 angående
omorganisationen av hushållningssällskapen m. m. — jämte det han förordade
att för varje hushållningssällskap skulle beräknas två statsbidragsavlönade
befattningshavare av kontorspersonalkategorien — uttalade, att
man borde upptaga frågan om en utökning av denna personal till övervägande,
därest det, sedan den nya organisationen varit i verksamhet någon tid,
visade sig att ett stadigvarande behov av ytterligare biträdespersonal förelåge.
Särskilda utskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 6 departementschefens förslag och underströk samtidigt särskilt dennes
uttalande om en utökning av antalet kontorstjänstemän.

I betänkandet framhålles härefter, att verksamheten vid hushållningssällskapen
hunnit stabiliseras under den tid, som gått sedan omorganisationen
av sällskapen genomfördes. Det kan enligt utredningens uppfattning icke
råda något tvivel om att det sammanlagda behovet av kontorspersonal vid
sällskapen betydligt överstiger det nuvarande antalet i personalförteckningarna
upptagna tjänster av detta slag. Utredningen hänvisar i detta sammanhang
till en i betänkandet intagen sammanställning över den biträdespersonal
som nu avlönas av sällskapens egna medel. I samband härmed uttalar
utredningen också att sällskapen för närvarande ofta otvivelaktigt på
många håll av brist på medel till avlönande av skrivbiträdespersonal tvingas
låta andra befattningshavare själva utföra skrivarbete, som lämpligen bort
anförtros dylik personal.

Det kan därför enligt utredningens mening icke råda något tvivel om att
en utvidgning av den statsbidragsavlönade biträdespersonalen vid sällskapen
är motiverad. Särskilt uppenbart finner utredningen detta vara beträffande
de större hushållningssällskapen. Utredningen har därför också övervägt
att föreslå en generell utvidgning av biträdespersonalen med ett kontorsbiträde
för varje hushållningssällskap och därjämte ett lämpligt antal befattningar
av samma slag att fördelas mellan de större sällskapen. Utredningen
har emellertid ansett sig icke böra framlägga ett dylikt förslag. Som
motivering härför anför utredningen följande.

Enligt utredningens uppfattning kan det i betraktande av den frihet, som
sällskapen äga att själva utforma sin verksamhet, icke utan vidare anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

35

klart, att statsmakterna böra genom avlöningsanslaget påtaga sig avlöningskostnaderna
för all den biträdespersonal, som sällskapen behöva.

I den mån sällskapen bedriva viss verksamhet med stöd av andra inkomstkällor
än statliga bidrag synes det sålunda i och för sig rimligt, att de
skola använda dessa inkomstkällor även för att täcka åtminstone en del av
kostnaderna för det skrivarbete, som verksamheten för med sig''. Samma
resonemang kan i viss mån föras även beträffande sådan verksamhet, som
bedrives på grundval av medel, som sällskapen erhållit från det allmänna
omkostnadsanslaget. Särskilt gäller detta därest verksamheten utformas på
ett sätt, som medför större behov av biträdespersonal än normalt eller som
medför inkomster för sällskapen.

Av rent praktiska skäl bör vidare tydligen någon ny statsbidragsavlönad
biträdestjänst icke inrättas, med mindre fullt behov av en sådan tjänst kan
beräknas föreligga under hela året. Mera tillfälliga behov av arbetskraft böra
följaktligen tillgodoses i annan ordning.

Utredningen har vidare fäst avseende vid att ett genomförande av ett
sådant förslag för några hushållningssällskap i realiteten skulle betyda ett inrättande
av nya tjänster. Även om detta i och för sig skulle kunna vara ytterst
välbehövligt -— ej minst med hänsyn till önskvärdheten av att den kvalificerade
personalen skall avlastas från skrivgöromål o. d. — har utredningen
mot bakgrunden av den restriktiva politik, som statsmakterna i nuvarande
ekonomiska läge föra såvitt gäller inrättande av nya tjänster, ansett förutsättningarna
för ett realiserande av ett sådant önskemål mycket små.

För att man skall kunna åtminstone delvis undanröja den orättvisa, som
ligger däri att de nuvarande bestämmelserna ej taga någon som helst hänsyn
till variationerna mellan de olika sällskapen i fråga om arbetets omfattning,
och samtidigt åstadkomma en viss lättnad för sällskapen, föreslår
utredningen emellertid, att från och med den 1 juli 1952 ytterligare 20 befattningar
som kontors- och skrivbiträden skola upptagas i sällskapens personalförteckningar.
Det bör enligt utredningens uppfattning lämpligen få
ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag från lantbruksstyrelsen fördela
dessa tjänster på de olika sällskapen. I den mån tjänsterna besättas med
personer, vilka redan förut varit anställda hos vederbörande sällskap, torde
i fråga om befattningshavarnas inplacering i löneklass få gälla samma övergångsbestämmelser,
som tidigare tillämpats i liknande fall.

Utredningen framhåller, att det förslag, som den sålunda framlägger, icke
är avsett att innebära någon definitiv lösning av den föreliggande frågan
utan i stället bör betraktas som ett provisorium i avbidan på att en mera
allmän förstärkning av hushållningssällskapens resurser skall bli möjlig.

En ökning av antalet kontorsbiträden med 20 skulle för statsverket medföra
en ökning av anslaget till avlöningskostnader med i runt tal 104 000
kronor (inbegripet rörligt tillägg enligt de hösten 1951 gällande grunderna).

Yttrandena. Förslaget om en utvidgning av den statsbidragsavlönade kontorspersonalen
vid hushållningssällskapen tillstyrkcs av samtliga remissinstanser
utom statskontoret. Därvid framhålla dock bland andra åtskilliga
hushållningssällskap, att den föreslagna ökningen endast tillgodoser eu del
av det föreliggande behovet och följaktligen kan godtagas blott såsom ett
provisorium i avbidan på en mera definitiv lösning av biträdesfrågan. Hus -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

hållningssällskapens förbund ävensom flera hushållningssällskap anse vidare,
att antalet nya befattningar redan nu bör sättas något högre än vad
utredningen föreslagit. Sålunda anför exempelvis nyssnämnda förbund följande.

Förbundet delar helt utredningens mening om hushållningssällskapens
behov av ökad kontorspersonal. Förbundet håller dock före, att det torde
vara ytterst vanskligt att rättvist fördela befattningar av ifrågavarande slag
med olika antal på varje sällskap. Visserligen är omfattningen av sällskapens
verksamhet varierande, men variationerna sammanhänga i många fall mera
med hushållningssällskapens olika ekonomiska resurser än med omfattningen
av de verkliga arbetsuppgifterna. Det är sålunda icke utan vidare givet,
att sagda uppgifter äro färre eller mindre trängande inom sällskap med för
närvarande jämförelsevis liten verksamhet. Med hänsyn härtill anser sig
förbundet böra förorda en ökning med en befattning som kontors- eller
skrivbiträde hos ett vart hushållningssällskap eller sålunda med tillhopa 26
befattningar. Styrelsen finner angeläget framhålla, att sällskapens statsbidragsavlönade
kontorspersonal det oaktat väsentligt understiger motsvarande
personal inom andra jämförbara läns- och distriktsorganisationer.

Statskontoret erinrar om den generella beskärning av de statliga myndigheternas
avlöningsanslag, som genomfördes vid 1951 års riksdag, samt anser
att det med hänsyn till denna åtgärd knappast kan komma i fråga att
medel nu skulle anvisas för att inrätta de av utredningen föreslagna nya
befattningarna hos sällskapen.

Hushållningssällskapet i Gävleborgs län framför i detta sammanhang det
önskemålet, att kontorspersonalen i vissa fall skall kunna placeras i högre
lönegrad än som för närvarande är möjligt, nämligen i 15 lönegraden. Enligt
sällskapets mening borde denna lönegrad, efter lantbruksstyrelsens bestämmande,
på framställning från ett hushållningssällskap kunna tilldelas särskilt
kvalificerad och för sitt arbete speciellt lämpad tjänsteinnehavare, som
erhållit mera ansvarsfullt och självständigt arbete. Sällskapet anser, att en
sådan uppmjukning av bestämmelserna ej skulle behöva belasta statsverket
med ökade lönekostnader, då det sällskap, som erhölle en sådan tjänst, helt
säkert skulle kunna nöja sig med lägre lönegrad för någon av den övriga
kontorspersonalen.

F. övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag. Det förslag till nya fördelningsgrunder, som utredningen
framlagt, kommer att för åtskilliga sällskap medföra förändringar i
fråga om storleken av sällskapens bidrag ur omkostnadsanslaget. För att
bedöma, i vad mån särskilda övergångsbestämmelser kunna bli erforderliga,
har utredningen gjort beräkningar rörande storleken av de belopp, som de
olika sällskapen skulle erhålla vid fördelningen av ett omkostnadsanslag av
antagen storlek. Härvid har utredningen utgått från det nuvarande omkostnadsanslaget,
3 100 000 kronor, samt härtill lagt dels det belopp å 300 000
kronor av norrlandsanslaget, som enligt utredningens förslag eventuellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

37

skulle kunna sparas genom en omläggning av reglerna för bidragsgivningen
ur sagda anslag till mejerier in. fl. anläggningar, dels det belopp å 100 000
kronor, som nu utgår ur norrlandsanslaget såsom ett särskilt bidrag till
Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap. Det belopp, vilket
utredningen tagit till utgångspunkt för beräkningen, uppgår sålunda till
3 500 000 kronor.

I följande av utredningen uppgjorda tablå angivas de andelar av omkostnadsanslaget,
vilka skulle tillfalla de särskilda hushållningssällskapen
samt vilka ökningar respektive minskningar i förhållande till nu utgående
bidrag, som härigenom skulle inträda för de olika sällskapen, därest ett
belopp av 3 500 000 kronor skulle fördelas enligt de av utredningen föreslagna
fördelningsgrunderna.

Hushållningssällskaps-

område

Summa

kronor

ökning
( + ) eller
minskning
(-)

Hushållningssällskaps-

område

Summa

kronor

Ökning
( + ) eller
minskning
(-)

Stockholms läns och

Älvsborgs läns norra ..

106 602

+ 4 088

stads...............

145114

+ 13 889

Älvsborgs läns södra ..

103 359

+ 11967

88 320

+ 17 513

156 074

+ 1253

Södermanlands läns ...

95 869

+ 8 363

Värmlands läns.......

181195

+ 11881

Östergötlands läns ....

127 642

— 784

Örebro läns ..........

116 089

+ 9 814

Jönköpings läns.......

138 161

+ 9 590

Västmanlands läns ....

96 999

+ 16188

Kronobergs läns......

122 740

+ 13104

164 103

+ 12 614

Kalmar läns norra ....

68 895

+ 16 564

Gävleborgs läns ......

159 784

+ 26 946

Kalmar läns södra ....

99 007

+ 14 496

Västernorrlands läns ..

183 141

+ 20 617

69 172

+ 15 852

148 821

+ 23 380

Blekinge läns.........

89 525

+ 16 895

Västerbottens läns____

242 806

+ 53190

144 723

— 377

265 909

+ 76 386

Malmöhus läns........

153 528

— 9 760

Hela landet

3 500 000

+ 410 921

Hallands läns.........

111 300

+ 15 995

— 10 921

Göteborgs och Bohus

läns................

121122

+ 336

Beträffande de i tablån angivna beloppen påpekar utredningen att beräkningen
av de belopp, som de olika sällskapen skulle erhålla enligt de speciella
fördelningsgrunderna, gjorts med användande av de relationstal som
gälla i fråga om folkmängd och totalareal enligt 1945 års folkräkning samt
beträffande antal brukningsdelar enligt jordbruksräkningen år 1944. I fråga
om Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap anmärkes vidare,
att den reella ökningen för dessa sällskap stannar vid 13 190 respektive
16 386 kronor, eftersom de särskilda bidrag å 40 000 respektive
60 000 kronor, som nu utgå till dessa båda sällskap ur norrlandsanslaget,
förutsättas skola bortfalla.

Utredningen framhåller att det av tablån framgår, att vid ett anslag av
nyssnämnda storlek ändringen i fördelningsgrunderna skulle medföra en
minskning av bidragets storlek endast för tre av sällskapen och att nedgången
för två av dessa skulle stanna vid så obetydliga belopp som 377 och

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

784 kronor. Enligt utredningens uppfattning böra dessa obetydliga differenser
icke tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. För Malmöhus
läns hushållningssällskap skulle nedgången däremot bli åtskilligt större,
nämligen 9 760 kronor. Ej heller denna minskning är dock enligt utredningens
mening — i betraktande bland annat av detta sällskaps ekonomiska
ställning — så stor, att några särskilda övergångsanordningar kunna anses
erforderliga.

Skulle omkostnadsanslaget ej komma att höjas i den utsträckning, som
utredningen nu förutsatt, bör man emellertid enligt utredningens uppfattning
vidtaga särskilda övergångsåtgärder. Dessa anses lämpligen kunna få
den formen, att de sällskap, som få vidkännas en minskning, övergångsvis
erhålla kompensation härför genom ett särskilt övergångsbidrag under den
första tioårsperioden. Detta övergångsbidrag bör i så fall första året uppgå
till samma belopp som sänkningen av det ordinarie bidraget och sedan
minskas med en tiondel av sagda belopp varje år, så att det helt upphör vid
periodens slut.

I samband med behandlingen av frågan om behovet av övergångsbestämmelser
understryker utredningen slutligen, att den i sina i betänkandet framlagda
förslag icke tagit någon hänsyn till den ökning av sällskapens utgifter,
som måste bli en följd av den under den senaste tiden inträffade allmänna
kostnadsstegringen och löneökningen. Utredningen har nämligen ansett, att
det enligt direktiven icke tillkommer den att ingå på sistnämnda spörsmål,
utan att detta i stället bör upptagas av lantbruksstyrelsen i samband med
att styrelsen avgiver förslag till anslagsäskanden för hushållningssällskapen
för budgetåret 1952/53. Utredningen uttalar emellertid ändock att det, om
sällskapens verksamhet ej skall behöva begränsas på ett sätt, som skulle
innebära ett allvarligt hot mot det av sällskapen bedrivna rationaliseringsarbetet
och en misshushållning med de tillgängliga personalresurserna, är
nödvändigt att sällskapens inkomster ökas i den utsträckning som erfordras
för att kompensera nyssnämnda utgiftsökning. En höjning av statsbidraget
anses härvid vara praktiskt taget den enda utväg som står till buds.

Yttrandena. Utredningens uttalanden rörande eventuella övergångsbestämmelser
tillstyrkas eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga yttranden.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap förklarar sig dock ej kunna
tillstyrka att de övergångsbidrag, som enligt utredningen eventuellt borde
utgå, skulle successivt minskas och helt upphöra efter 10 år. Vidare uttalar
Malmöhus läns hushållningssällskap, att ett genomförande av utredningens
förslag skulle innebära en allvarlig påfrestning för sällskapet. Sällskapet
framhåller att det direkta statsanslaget utgör sällskapets huvudsakliga inkomst.
Detta bidrag har i penningar räknat varit tämligen oförändrat under
de sista 40 åren trots att penningvärdet starkt försämrats. Skulle sällskapet
nu i stället för en välbehövlig anslagshöjning få finna sig i den betydande
anslagsminskning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra, måste
den ofrånkomliga följden bli att sällskapet måste starkt inskränka sin verksamhet.

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Slutligen kan här erinras om att statskontoret, på sätt tidigare redovisats,
bland annat uttalat att en minskning av bidragsgivningen ur norrlandsanslaget
ej bör få tagas till intäkt för en höjning av sällskapets omkostnadsanslag.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1952/53.

A. Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar.

Anslag

1950/51 .................... 3 300 000

1951/52 (statsliggaren s. 790) 3 422 000

1952/53 (förslag) .......... 4 225 000

Yrkanden. Lantbruksstyrelsen (skr. 24/8 1951) hemställer, att anslaget
skall höjas med 864 600 kronor enligt följande beräkning.

Ökning

1. 26 husdj ursinstruktörer i Ca 16 under 6 månader............ 110 500

2. Löneklassförändringar .................................... 60 200

3. Rörliga tilläggets höjning.................................. 693 900

864 600.

Dessutom föreligger en framställning från Hushållningssällskapens förbund
(skr. 2/10 1951) att minst en husdj ursinstruktörsbefattning skall inrättas
hos varje sällskap (jfr p. 1).

4. Vidare har Hushållningssällskapens förbund i sin nyss omförmälda
framställning hemställt, att ytterligare fyra jordbruksinstruktörsbefattningar
skola inrättas hos hushållningssällskapen.

5. Slutligen har lantbruksslyrelsen (skir. 21/7 1951) hemställt om statsbidrag
för avlönande av en extra tjänsteman hos Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Motiv 1. Ifrågavarande förslag framlades senast i anslagsäskandena för
innevarande budgetår (se IX ht 1951 s. 148 under 2). Lantbruksstyrelsen
framhåller nu att inrättandet av husdj ur,sinstruktörstjänster synes vara det
mest angelägna hland hushållningssällskapens önskemål i fråga om personalutökningar.

2 och 3. ökningarna äro av automatisk karaktär.

4. Beträffande motiveringen för detta yrkande, som framförts av förbundet
under de senaste två budgetåren, torde jag få hänvisa till IX ht
1950 s. 145 och IX ht 1951 s. 150 under 7.

5. Till stöd för detta förslag anför lantbruksstyrelsen i huvudsak följande.

Västernorrlands läns hushållningssällskap anställde den 16 september
1944 agronomen Erik Nikolaus Eriksson såsom ordinarie jordbrukskonsulent
hos .sällskapet. Under en tjänsteresa den 28 juni 1947 skadades Eriksson
mycket allvarligt vid en bilolycka och han har sedan dess varit helt eller

Nettoutgift

3 028 376

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

delvis oförmögen till arbete i tjänsten. Erikssons arbetsförmåga uppgår för
närvarande till endast omkring hälften av den normala. UndeV sådana omständigheter
måste de uppgifter, som ankomma på jordbrukskonsulenten,
bli eftersatta. Detta inverkar i längden menligt på .sällskapets verksamhet.
Sällskapet har därför funnit det nödvändigt att erhålla arbetsförstärkning
och har i samråd med lantbruksstyrelsen undersökt, huruvida någon omplacering
av Eriksson vore möjlig. Någon sådan möjlighet föreligger emellertid
ej och synes icke heller kunna väntas uppkomma inom rimlig tid. Till
dess Eriksson eventuellt blir i .stånd att ensam fullgöra jordbrukskonsulentens
åliggande är det därför nödvändigt att hos sällskapet anställa en extra
tjänsteman, förslagsvis en agronom med placering i lönegrad Cg 21 eller
Cg 22, vilken skall övertaga bland annat de arbetsuppgifter som Eriksson
är förhindrad att utföra.

Då sällskapet med sina starkt begränsade ekonomiska resurser ej har
möjlighet att med egna medel avlöna dylik arbetskraft, synes det erforderligt
att statsbidrag utgår för ändamålet. Styrelsen hemställer därför att
statsbidrag måtte beviljas för avlönande av en extra jordbrukskonsulent i
lönegrad Cg 21 eller Cg 22 hos Västernorrlands läns hushållningssällskap
samt att styrelsen måtte få besluta i frågor rörande ifrågavarande tjänstemans
kompetens och lönegradsplacering.

Statskontoret framhåller att statsbidrag författningsenligt icke torde kunna
lämnas till avlönande av annan tjänsteman hos hushållningssällskapen
än sådan som omfattas av statsbidragsbestämmelserna, även om denne, såsom
förhållandet är i föreliggande fall, skulle övertaga de arbetsuppgifter,
som eljest ankomma på statsbidragsavlönad befattningshavare. Då statsbidiragsgrunderna
varit underställda riksdagen, torde för bifall till framställningen
erfordras riksdagens medgivande. Med hänsyn till de konsekvenser,
som skulle följa av ett tillmötesgående av framställningen, föreslår emellertid
ämbetsverket att densamma ej skall föranleda någon åtgärd.

B. Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader.

Anslag Nettoutgift

1950/51 .................... 3 100 000 3 100 000

1951/52 (statsliggaren s. 792) 3 100 000

1952/53 (förslag) .......... 4 000 000

Lantbruksstyrelsen (skr. 24/8 1951) hemställer, att anslaget skall uppföras
med ett preliminärt beräknat belopp av 4 200 000 kronor.

Sedermera har styrelsen i sitt yttrande över hushållningssällskapsutredningens
betänkande verkställt en definitiv beräkning av anslagsbehovet och
därvid kommit till samma belopp. Beträffande beräkningen anför styrelsen
i huvudsak följande.

Den under de senaste åren inträffade kostnadsstegringen har berört samtliga
de utgifter -— avlöningar, rese- och traktamentsersättningar, hyror, expenser
o. s. v. — som skola täckas med hjälp av omkostnadsanslaget. Kostnadsökningarna
under de olika utgiftsposterna ha varierat något men torde
i genomsnitt icke understiga 20 procent. Lantbruksstyrelsen föreslår därför,
att omkostnadsanslaget för budgetåret 1952/53 skall uppskrivas med

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

motsvarande procenttal. Uppskrivningen synes böra avse det belopp å
3 200 000 kronor, som utgöres av dels nu utgående omkostnadsanslag å
3 100 000 kronor och dels de 100 000 kronor, som Västerbottens och Norrbottens
läns hushållningssällskap erhållit under de senaste åren för bestridande
av rese- och traktamentskostnader för befattningshavarna och som
enligt utredningens förslag lämpligen böra tillföras omkostnadsanslaget.

Lantbruksstyrelsen har i sitt förslag till anslagsäskanden hos 1952 års
riksdag under punkten Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar hemställt
om inrättande av 26 husdjursinstruktörsbefattningar i lönegrad Ca
16. Härigenom skulle särskilt bidrag till hushållningssällskapen för övervakning
av kontrollföreningsverksamheten icke längre erfordras liksom icke
heller medel till avlönande av hos kontrollnämnden anställda överkontrollassistenter.
Ett bifall till sagda förslag synes böra medföra dels en ökning
av grundbeloppet med 5 000 kronor för ett vart hushållningssällskap och
dels en ökning av omkostnadsanslaget. I fråga om sistnämnda ökning får
lantbruksstyrelsen anföra följande. Såsom anförts har styrelsen föreslagit,
att 26 husdjursinstruktörsbefattningar skola inrättas. Av ifrågavarande instruktörer
äro 14 stycken avsedda att ersätta hos sällskapen anställda överkontrollassistenter,
vilkas rese- och traktamentsersättningar redan nu belasta
sällskapens omkostnadsanslag. De övriga 12 husdjursinstruktörerna, som
måste betraktas såsom nya tjänstemän hos sällskapen, avses skola ersätta
de hos kontrollnämnden anställda överkontrollassistenterna. Styrelsen anser
med hänsyn härtill att omkostnadsanslaget bör uppräknas med ett belopp
av (12 X 5 000 =) 60 000 kronor.

Hushållningssällskapsutredningen har förordat att, därest det ej skulle
vara möjligt att på annat sätt bereda sällskapen en anslagsökning, från anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område utgående bidrag
till mejerianläggningar och dylikt borde begränsas till att avse de områden,
för vilka de från början varit speciellt avsedda, det vill säga lappmarkerna
och därmed jämförliga trakter. De medel, som härigenom skulle inbesparas,
eller cirka 300 000 kronor om året, borde enligt utredningens mening i stället
tillföras omkostnadsanslaget. Styrelsen tillstyrker förslaget att 300 000
kronor skola överföras till omkostnadsanslaget. Detta skulle alltså i enlighet
med vad styrelsen i det föregående anfört böra uppräknas till (3 100 000

+ 100 000 + 3 200 Z X 2° + 60 000 + 300 000 =) 4200000 kronor för

budgetåret 1952/53.

Vidare hemställer Hushållningssällskapens förbund (skr. 2/10 1951), att
hushållningssällskapens omkostnadsanslag för nästa budgetår skall upptagas
med 4 450 000 kronor. Såsom motivering för sin framställning anför
förbundet bland annat följande.

Hushållningssällskapen ha för närvarande stora ekonomiska svårigheter.
Sålunda redovisa ej mindre än hälften av sällskapen betydande underskott
i de inkomst- och utgiftsstater, som fastställts för innevarande budgetår.
Med hänsyn till de kostnadsstegringar, som därefter inträtt, torde man
kunna räkna med elt ännu större underskott än som från början antagits.

Möjligheterna att genom kapitaltillskott få inkomster och utgifter att balansera
äro med undantag för några få sällskap synnerligen begränsade. De
ekonomiska svårigheterna under krigsåren medförde nämligen, att sällskapens
kapital till väsentlig del togos i anspråk för att täcka då uppkomna
underskott å verksamheten. Det långt övervägande antalet sällskap disponerar
sålunda ej längre några för den allmänna verksamheten tillgängliga
kapitalmedel, från vilka driftsunderskott kunna täckas.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Utgiftsökningarna ha i särskild grad drabbat de kostnader, som äro avsedda
att täckas med anlitande av oinkostnadsanslaget. Hit höra i främsta
rummet befattningshavarnas rese- och traktamentskostnader, lönerna till sådana
tjänstemän, till vars avlönande statsmedel icke alis eller endast delvis
utgår, samt kostnader för papper, tryck, telefon och övriga expenser.
Den genomsnittliga stegringen av dessa kostnader torde för år 1951 komma
att uppgå till cirka 25 procent.

Om sällskapens verksamhet även i framtiden skall kunna upprätthållas
i den omfattning, som statsmakterna avsett, är därför en betydande höjning
av oinkostnadsanslaget nödvändig. I anslutning härtill må framhållas, att
den snabba utvecklingen på jordbrukets område avsevärt ökat betydelsen
av det rationaliseringsarbete, som anförtrotts sällskapen. Därest jordbrukarna
i sin drift skola kunna nöjaktigt utnyttja och tillgodogöra sig alla
de förbättringar och tekniska hjälpmedel, som de bli delaktiga genom åtgärder
från det allmännas sida, erfordras sålunda en omfattande upplysnings-
och rådgivningsverksamhet. Denna måste numera i stor utsträckning
inriktas på att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning till ändrade
produktionsinriktningar. Hithörande spörsmål kräva allt större uppmärksamhet
i det rationaliseringsarbete, som handhas av sällskapen. Det
är därför angeläget, att sällskapens resurser till fullo kompenseras för de
väsentliga kostnadsstegringar, som inträtt.

Med anledning härav synes omkostnadsanslaget böra höjas med 25 procent.
Till omkostnadsanslaget bör vid denna uppräkning läggas det belopp
å 100 000 kronor, som nu utgår ur det s. k. norrlandsanslaget till Västerbottens
och Norrbottens läns hushållningssällskap för bestridande av ökade rese-
och traktamentsersättningar. Den föreslagna procentuella höjningen bör
sålunda beräknas å (3 100 000 -j- 100 000 =) 3 200 000 kronor. Härigenom
skulle anslaget komma att utgöra 4 000 000 kronor. Härutöver räknar förbundet
med ett belopp av ytterligare 300 000 kronor, som skulle tillföras anslaget
enligt hushållningssällskapsutredningens förslag. Till följd härav skulle
anslaget komma att uppgå till (4 000 000 + 300 000 =) 4 300 000 kronor.
Enligt förbundet kunna skäl anföras för en ytterligare uppräkning av anslaget.
Med hänsyn till nuvarande ekonomiska läge anser förbundet sig emellertid
böra avstå från att framställa yrkande härom.

Förbundet har i särskild skrivelse föreslagit att ytterligare fyra befattningar
som jordbruksinstruktörer och minst en befattning som husdjursinstruktör
skola inrättas hos varje hushållningssällskap. Sammanlagt föreslås
sålunda åtminstone trettio nya instruktörsbefattningar. Enligt hushållningssällskapsutredningens
förslag skulle i samband med varje utökning
av antalet resande statsbidragsavlönade befattningshavare hos sällskapen
omkostnadsanslagets grundbelopp automatiskt höjas med 5 000 kronor för
varje nytillkommande sådan befattning. Med utgångspunkt från utredningens
förslag skulle utökningen av antalet instruktörer medföra en höjning
av omkostnadsanslaget med (30 X 5 000 =) 150 000 kronor. Omkostnadsanslaget
bör därför för år 1952 fastställas till (4 300 000 + 150 000 =)
4 450 000 kronor.

Departementschefen.

Vad angår grunderna för fördelningen av hushållningssällskapens omkostnadsanslag
vill jag inledningsvis betona att det med hänsyn till den betydelse,
som hushållningssällskapens arbete har, uppenbarligen är angeläget att de

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

medel, som statsmakterna ställa till förfogande såsom bidrag till hushållningssällskapens
omkostnader, skola vara så stora, att de göra det möjligt
för sällskapen att uppehålla en effektiv verksamhet. Samtidigt är det emellertid
också angeläget att reglerna för fördelningen av detta belopp skola
vara ändamålsenligt utformade.

Det förslag, som utredningen framlagt i sistnämnda hänseende, avviker
från nu gällande bestämmelser såtillvida, att enligt förslaget en betydande
del av anslaget skall fördelas mellan sällskapen i förhållande till antalet resande
statsbidragsavlönade befattningshavare hos dessa. Eftersom rese- och
traktamentskostnaderna utgöra en mycket betydande del av sällskapens utgifter
anser även jag det riktigt, att vid fördelningen större hänsyn skall
tagas till dessa kostnader än vad för närvarande sker. På sätt utredningen
påpekat vinner man med den i betänkandet förordade lösningen även den
fördelen, att statsbidraget smidigt kan anpassas till de förändringar, som
kunna inträffa i fråga om antalet resande statsbidragsavlönade befattningshavare
vid de olika sällskapen. Jag biträder följaktligen i princip utredningens
förslag i denna del, vilket även tillstyrkts i flertalet yttranden. Grundbeloppet
per resande statsbidragsavlönad befattningshavare synes, såsom
föreslagits i betänkandet, för närvarande skäligen kunna bestämmas till
5 000 kronor. Med anledning av vad i en del yttranden anförts om eventuella
jämkningar i detta belopp vid ändringar i rese- och traktamentskostnaderna
vill jag framhålla att beloppet i princip torde böra vara så avvägt att det
motsvarar de genomsnittliga faktiska rese- och traktamentskostnaderna per
befattningshavare. Av praktiska skäl torde jämkning dock böra göras endast
vid mera betydande förändringar i sagda kostnader. I anslutning till vad
statskontoret anfört vill jag även påpeka att någon automatisk ökning av
hela omkostnadsanslaget vid en höjning av antalet statsbidragsavlönade
befattningshavare icke bör ske utan att frågan om en ökning av sagda anslag
i en dylik situation liksom eljest bör prövas med hänsyn till föreliggande
medelsbehov för sällskapen.

I ett yttrande har förordats att det nuvarande grundbeloppet å 15 000 kronor
för varje hushållningssällskap skulle bibehållas vid sidan av det av utredningen
föreslagna grundbeloppet per resande statsbidragsavlönad befattningshavare.
Härmed torde ha avsetts att göra fördelningen förmånligare
för de mindre sällskapen. Det är emellertid att märka, att redan utredningens
förslag leder till gynnsammare resultat för de mindre sällskapen än
de nuvarande bestämmelserna. Om även de nuvarande grundbeloppen skulle
bibehållas, skulle detta innebära en ytterligare förskjutning av stödet till
nackdel för bland andra de norrländska sällskapen. Då detta icke synes tillrådligt,
kan jag ej biträda den åsikt, som uttalats i nämnda remissutlåtande.

Grundbeloppet bör, såsom redan nämnts, beräknas i förhållande till antalet
resande statsbidragsavlönade befattningshavare. Mot vad utredningen anfört
angående de tjänstemän, som böra hänföras till denna grupp, har jag intet
att erinra. Hit böra alltså räknas hushållningssällskapens sekreterare samt

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

alla innehavare av i personalförteckningarna upptagna tjänster såsom jordbruks-,
husdjurs-, trädgårds-, maskin- och hemkonsulenter, fiskeriassistenter
och jordbruksinstruktörer ävensom sådana maskininstruktörer, som anställts
i stället för maskinkonsulenter.

Södermanlands läns hushållningssällskap har i sitt yttrande föreslagit att
möjlighet skulle beredas Kungl. Maj :t eller eventuellt lantbruksstyrelsen att
i särskilda fall medge att vid bestämmandet av grundbeloppet skulle få medräknas
även tjänsteman, vilken visserligen icke avlönades med statsmedel
men i allt väsentligt fullgjorde samma statsuppgifter som statsavlönade
tjänstemän hos andra sällskap. Mot en sådan utvidgning kunna emellertid
betänkligheter anföras ur såväl principiella som praktiska synpunkter. Jag
kan därför icke ansluta mig till sagda förslag.

Enligt utredningen skulle vidare den del av omkostnadsanslaget, som återstår
sedan grundbeloppen för resande statsbidragsavlönade befattningshavare
avräknats, fördelas mellan sällskapen enligt i stort sett de regler, som
nu gälla, eller med tre tiondelar efter den inom jordbruk med binäringar
sysselsatta folkmängden inom sällskapens områden, två tiondelar efter den
övriga folkmängden inom samma områden — dock att där stad inom sådant
område har fler än 10 000 invånare, av överskjutande invånarantalet skola
medräknas endast 20 procent — fyra tiondelar efter antalet brukningsdelar
inom områdena samt en tiondel efter områdenas totalareal. Dessa fördelningsgrunder
kunna givetvis, såsom även utredningen framhållit, ingalunda
anses vara helt invändningsfria. Goda skäl kunna sålunda exempelvis anföras
för den i åtskilliga yttranden framförda uppfattningen, att fördelningsfaktorn
övrig folkmängd i och för sig borde tillmätas mindre betydelse än vad
för närvarande är fallet. Den del av omkostnadsanslaget, som skall fördelas
med hjälp av de särskilda fördelningsfaktorerna, kommer emellertid vid ett
genomförande av utredningens förslag beträffande grundbeloppet att bli proportionsvis
väsentligt mindre än tidigare. Förslaget innebär alltså i realiteten
en minskning av den betydelse, som tillkommer fördelningsfaktorn övrig
tolkmängd. En ytterligare jämkning på denna punkt skulle vidare kunna
komma att få allvarliga återverkningar för vissa hushållningssällskap. Jag
anser mig därför ej vilja ifrågasätta någon ändring på denna punkt. Liknande
synpunkter kunna anföras även beträffande de ändringsförslag som
framkommit i vissa andra yttranden. Med hänsyn till nu anförda förhållanden
biträder jag utredningens förslag även i denna del.

I likhet med utredningen anser jag att de nya fördelningsgrunderna böra
tillämpas redan från och med kalenderåret 1952. Vad i betänkandet anförts
angående förfarandet vid utbetalandet av bidragen för sagda år föranleder
ingen erinran från min sida.

Vad härefter angår förslaget, att presterande av ortsbidrag ej längre skall
utgöra villkor för de statsbidrag, som utgå till fröodling, berberisbekämpning,
nötboskapsavel, kontrollföreningsverksamhet, svinskötsel och fårskötsel,
har detta med allenast ett fåtal undantag tillstyrkts av remissinstanserna.
Även jag ansluter mig till detsamma. Med anledning av vad hushåll -

Kungl. Maj. ts proposition nr 32.

45

ningssällskapet i Kalmar läns södra område anfört om att motsvarande
ändring bör vidtagas även beträffande statsbidragen till viss undervisningsverksamhet
må framhållas, att de bidragsförfattningar, som sällskapet åsyftat,
icke innehålla något stadgande om ortsbidrag utan endast reglera omfattningen
av det statliga stöd, som må utgå till verksamheten. Den fråga,
som sällskapet berört, gäller därför i realiteten storleken i och för sig av
sagda stöd. Denna fråga torde emellertid ej böra upptagas i detta sammanhang.

Vad härefter angår utredningens förslag angående det s. k. norrlandsanslaget
anser även jag det lämpligast att statliga bidrag för de ändamål, som
här avses, i fortsättningen skola bestridas från ett särskilt riksstatsanslag
under nionde huvudtiteln. Detta synes lämpligen böra benämnas Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. m. Ur detta anslag torde
till en början böra bestridas de bidrag, vilka hittills utgått ur norrlandsanslaget
till hushållningssällskapen i Norrland samt till Värmlands och Kopparbergs
län, dock med undantag av det belopp å 100 000 kronor, vilket
under de senaste budgetåren utgått såsom ett särskilt stöd åt hushållningssällskapen
i Västerbottens och Norrbottens län. I likhet med utredningen
anser jag det lämpligt att dessa bidrag i regel skola ställas till hushållningssällskapens
fria disposition. Kungl. Maj :t bör vidare äga att ur anslaget
direkt bevilja bidrag för speciella ändamål.

Ur norrlandsanslaget har emellertid utgått ej endast bidrag till vissa hushållningssällskap
utan även bidrag för uppförande av mejerier och slakterier
m. m. Sistnämnda bidragsverksamhet har enligt min mening otvivelaktigt
varit av stort värde. Samtidigt är det emellertid klart att betydelsen av bidragen
nu relativt sett är mindre än tidigare på grund av den utveckling och
koncentration, som ägt rum inom mejeri- och slakterirörelsen i Norrland
under det senaste årtiondet. I betraktande av sällskapens trängda ekonomiska
läge finner jag det vidare synnerligen angeläget att sällskapen nu
skola erhålla något ekonomiskt stöd utöver vad som erfordras enbart för att
kompensera de kostnadsökningar som ägt rum under den senaste tiden.
Under dessa förhållanden anser jag mig kunna biträda tanken på att ifrågavarande
bidrag till mejeri- och slakterianläggningar m. m. — i överensstämmelse
med vad som från början varit avsett — skola begränsas till de ur
produktions- och avsättningssynpunkt sämst ställda delarna av Norrland och
att de medel, som kunna frigöras därigenom, i runt tal 300 000 kronor om
året, skola användas för att möjliggöra en viss reell ökning av hushållningssällskapens
omkostnadsbidrag och samtidigt lösa de svårigheter, som eljest
kunnat uppkomma för vissa sällskap vid övergången till de nya bidragsgrunderna.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att en betydande del av det
belopp, som genom en dylik omläggning tillföres hushållningssällskapens
omkostnadsanslag, faller på de norrländska hushållningssällskapen och sålunda
även i fortsättningen direkt kommer det norrländska jordbruket till
godo.

I enlighet med vad nu anförts tillstyrker jag förslaget att beviljandet av

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

bidrag för uppförande av mejeri- och slakterianläggningar in. m. skall begränsas
till sådana delar av Norrland där produktions- och avsättningsförhållandena
äro särskilt ogynnsamma. För ändamålet torde tills vidare böra
beräknas ett belopp av 100 000 kronor om året eller samma belopp, som i
praktiken utgått till dessa delar av Norrland under de senaste åren. Även
ifrågavarande bidrag torde böra bestridas ur det nyssnämnda särskilda anslaget
till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland in. m.

Genomföres den av mig nyss förordade omläggningen av bidragsgivningen
torde emellertid, på sätt föreslagits i betänkandet, bidrag såsom en övergångsåtgärd
böra kunna beviljas till sådana redan uppförda eller påbörjade
anläggningar, som ej i fortsättningen skulle kunna inrymmas under bidragsbestämmelserna
men för vilka bidrag ur norrlandsanslaget skulle ha kunnat
komma i fråga enligt hittills tillämpad praxis. Sistnämnda bidrag torde liksom
hittills böra bestridas ur anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Vad till slut angår frågan om hushållningssällskapens kontorspersonal
finner jag det av betänkandet klart framgå, att det stadigvarande behovet
av sådan personal betydligt överstiger vad som kan täckas genom de å personalförteckningarna
upptagna biträdestjänsterna. En förstärkning av den
statsbidragsavlönade personalen torde därför vara motiverad. I nuvarande
läge anser jag mig dock ej i detta avseende kunna gå fullt så långt som utredningen
föreslagit. Jag förordar alltså att •— närmast såsom ett provisorium
— ytterligare 15 tjänster som skriv- och kontor sbiträden i reglerad
befordringsgång skola inrättas vid sällskapen den 1 juli 1952. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen
att fördela dessa tjänster mellan sällskapen.

Jag övergår härefter till anslagsberäkningarna för budgetåret 1952/53.
Vad då först angår hushållningssällskapens avlöningsanslag torde jag få
erinra om att jag redan vid anmälan av anslaget till understöd åt kontrollföreningsverksamheten
i årets statsverksproposition (IX ht p. 58) förklarat
mig icke vara beredd att nu tillstyrka inrättandet av husdjursinstruklörsbelatlningar
hos sällskapen. Ej heller kan jag biträda Hushållningssällskapens
förbunds förslag, att ytterligare fyra jordbruksinstruktörsbefattningar
skola inrättas hos sällskapen. Däremot har jag icke något att erinra mot att
anslaget i anledning av beräknade löneklassförändringar och det rörliga tillläggets
höjning skall höjas med 60 200 respektive 693 900 kronor. I anslutning
till vad jag i det föregående föreslagit böra vidare under anslaget beräknas
medel till avlönande av ytterligare 15 skriv- och kontorsbiträden i
reglerad befordringsgång under senare hälften av år 1952. Kostnaderna härför
torde böra uppskattas till i runt tal 43 000 kronor. Med hänsyn till vad
lantbruksstvrelsen anfört i ärendet vill jag slutligen icke motsätta mig att
statsbidrag tills vidare skall utgå till avlönande av en extra jordbrukskonsulent
i 21 eller 22 lönegraden hos Västernorrlands läns hushållningssäll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

47

skap med hänsyn till att dess ordinarie konsulent på grund av olycksfall
är förhindrad att helt fullgöra de arbetsuppgifter som äro förenade med
tjänsten. Bidraget bör dock icke utgå förrän från och med den 1 juli 1952.
För ändamålet bör följaktligen avses ett belopp av i runt tal 6 000 kronor.
Hushållningssällskapens avlöningsanslag skulle alltså för nästa budgetår
behöva uppföras med (3 422 000 + 60 200 + 693 900 + 43 000 + 6 000 =)
avrundat 4 225 000 kronor.

Vad härefter angår omkostnadsanslaget har jag redan i det föregående
antytt, att sällskapen böra erhålla kompensation för de kostnadsökningar
som ägt rum under den senaste tiden. En allmän uppräkning av anslaget bör
sålunda vidtagas. Beträffande uppräkningens storlek anser jag, att denna bör
bestämmas till 15 procent. Vid beräkningen av den sålunda föreslagna anslagshöjningen
torde man, såsom lantbruksstyrelsen och Hushållningssällskapens
förbund uttalat, böra utgå från summan av nuvarande omkostnadsanslag
och den del av norrlandsanslaget, som under de senaste budgetåren
utgått såsom ett särskilt stöd åt hushållningssällskapen i Västerbottens och
Norrbottens län och som från och med nästa budgetår bör överföras till omkostnadsanslaget.
Uppräkningen av omkostnadsanslaget skulle i så fall komma
att uppgå till 0,15 (3 100 000 + 100 000 =) 480 000 kronor. I överensstämmelse
med vad jag förut anfört böra vidare till anslaget överföras ytterligare
300 000 kronor från norrlandsanslaget. Till sällskapens omkostnader
bör alltså för nästa budgetår anvisas ett anslag av (3 100 000 +
100 000 + 480 000 -f 300 000 =) avrundat 4 000 000 kronor.

Vid bifall till mina förslag rörande norrlandsanslaget skulle slutligen
återstående delar av detta från och med nästa budgetår sammanföras till ett
särskilt riksstatsanslag, benämnt Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland in. in. Från detta anslag skulle sålunda bestridas dels de bidrag,
vilka hittills utgått till hushållningssällskapen i Norrland samt i
Värmlands och Kopparbergs län, dels ock bidrag för uppförande av mejerioch
slakterianläggningar in. in. i sådana delar av Norrland där produktionsoch
avsättningsförhållandena äro särskilt ogynnsamma. Då för dessa ändamål
disponerats cirka 500 000 respektive 100 000 kronor, bör ifrågavarande
anslag alltså uppföras med 600 000 kronor. Anslaget bör givas karaktär av
reservationsanslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de författningsändringar
och utfärda de föreskrifter i övrigt, som bli erforderliga vid bifall till
vad jag i det föregående förordat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna de ändrade grunder för fördelningen av hushållningssällskapens
omkostnadsanslag, som angivits i det
föregående;

2) å riksstaten för budgetåret 1952/53 under nionde huvudtiteln
anvisa

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

a) till Bidrag till hushållningssällskapen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 4 225 000 kronor;

b) till Bidrag till hushållningssällskapen: Omkostnader
ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor;

c) till Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland
in. m. ett reservationsanslag av 600 000 kronor.

Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Malte Olsson.

517982. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.