Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
1
V. I T,
Nr 30.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förläggande
av den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden till Karlskrona in. m.;
given Stockholms slott den 18 januari 1952.
..rjsavii.I ,kobjiY,
Kungl. Maj:t vill bänned, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
a/mnbiniuf föliif* it.) o .fn .in xsaoivIsItilH Hit t1 o bni # å t o v s h £ n £) ii I tf o <J
GUSTAF ADOLF.
Yö\sw k8\m\
l, V. VA.
SSOV''1. ''■iJWSOSvA.
bud « ivs-iöt mord imf irA
ov obidliriui iol/smebac röt c.
(HO/,! bfibiio •hiaibnbbd
-fj r. /j i iTobulaä tov
H >1/) j.!s,V,i-f 7-b<;!ll.i;bi >.i i;
Torsten Nilsson.
b i v ''idb osa oqabcn bil 1 ä
■si bni! no b doo mlod
extno» anönnfi barnbin
dfiJlfiviöldmxfi ''ta »nirt
i
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att driften vid den till försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalt i Karlskrona hörande avdelningen för nytillverkning
av skodon skall nedläggas och att med utnyttjande av därigenom
friblivna lokaler den likaledes till försvarets fabriksverk hörande centrala
beklädnadsverkstaden i sin helhet skall förläggas till Karlskrona.
1—-952 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 30.
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 30.
Utdraq av ''protokollet över för sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 18 januari 1852.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedltjnd, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med cbeferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten
Nilsson, fråga om förläggande av den under försvarets fabriksverk börande
centrala beklädnadsverkstaden till Karlskrona m. m. och anför härutinnan
följande.
Inledning.
Sedan lång tid tillbaka har inom försvaret bedrivits tillverkning av beklädnadspersedlar
vid två för ändamålet inrättade verkstäder, den ena i Stockholm
och den andra i Karlskrona. Stockholmsverkstaden, ursprungligen benämnd
arméns centrala beklädnadsverkstad (ACB), stod tidigare under ledning
av arméförvaltningen, medan verkstaden i Karlskrona, ursprungligen benämnd
marinens centrala beklädnadsverkstad (MCB), lydde under marinförvaltningen.
Vid sistnämnda verkstad har alltsedan dess tillkomst bedrivits
jämväl nytillverkning av skor. Denna tillverkning avsåg till en början endast
att täcka marinens eget behov. Efter beslut av 1925 års riksdag avser fabrikationen
emellertid skodon även för övriga försvarsgrenar.
Genom beslut av 1940 års riksdag sammanfördes med vissa undantag de
staten tillhöriga verkstäder och fabriker, vilka i industriell skala bedrevo
tillverkning för försvarets behov, till en försvarsväsendets verkstadsnämnd.
Enligt beslut av 1943 års riksdag ombildades sedermera försvarsväsendets
verkstadsnämnd till ett statligt affärsdrivande verk med enahanda uppgifter,
försvarets fabriksstyrelse. Härigenom ställdes dåvarande marinens centrala
beklädnadsverkstad och marinens tvättinrättning i Karlskrona från och med
den 1 april 1944 samt dåvarande arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm
från och med den 1 maj 1944 under fabriksstyrelsens ledning.
Försvarets fabriksstyrelse samt därunder lydande fabriker och verkstäder
benämnas sammanfattningsvis försvarets fabriksverk.
Vid beklädnadsverkstädernas inordnande i fabriksverket ingingo i vardera
verkstaden — förutom konfektionsavdelning — även beställningsskrädderi
och reparationsavdelning för beklädnadspersedlar. Därjämte funnos vid stockholmsverkstaden
en mössavdelning och vid karlskronaavdelningen en avdelning
för nytillverkning och en avdelning för reparation av skodon ävensom en
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
tvättanstalt. Från och med den 1 oktober 1948 sammanfördes de båda avdelningar
inom fabriksverket där beklädnadstillverkning förekom — i Stockholm
och Karlskrona — under en fabrikschef. I samband härmed upphävdes
benämningen arméns respektive marinens centrala beklädnadsverkstad och
ersattes med benämningen Centrala beklädnadsverkstaden, varvid den i Karlskrona
bedrivna beklädnadstillverkningen kom att utgöra en avdelning av sistnämnda
verkstad. De i Karlskrona befintliga tvätt- och reparationsavdelningarna
samt avdelningen för nytillverkning av sikodon sammanfördes till en
direkt under styrelsen lydande underförvaltning, benämnd tvätt- och reparationsanstalten
i Karlskrona, under omedelbar ledning av en fabriksingenjör.
Försvarets skofabrik i Karlskrona ingår sålunda från nämnda tidpunkt som
en avdelning i anstalten i fråga.
Tidigare förslag beträffande den centrala beklädnadsverkstaden.
Vid anmälan av propositionen 1943:180 angående organisationen av försvarets
centrala förvaltning framhöll föredragande departementschefen bland
annat, att frågan om en sammanslagning av de båda beklädnadsverkstäderna
syntes få prövas i annat sammanhang på grundval av utredning som försvarets
fabriksstyrelse borde ha att framlägga. Vad beträffar beklädnadstillverkningens
omfattning anslöt sig föredragande departementschefen till en av överbefälhavaren
framförd uppfattning, att tillverkningen borde givas sådan omfattning
att rationell och ekonomisk drift kunde åstadkommas. Vid riksdagsbehandlingen
av förutnämnda proposition biträdde första särskilda utskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2 vad föredragande departementschefen
sålunda anfört och framhöll, bland annat, att det syntes antagligt, att
konkurrens mellan den statliga fabrikationen och privatindustrien kunde visa
sig vara i viss mån prisreglerande och ägnad att framdriva förbättringar i produktionsmetoden.
Utskottet föi-utsatte, att vid nyssnämnda, på fabriksstyrelsen
ankommande utredning uppmärksamhet skulle ägnas såvä.l åt spörsmålet
om förläggningsortens belägenhet i dyrortshänseende som åt andra för ett
gott ekonomiskt resultat av verksamheten betydelsefulla faktorer.
Sedan fabriksstyrelsen slutfört utredningen angående sammanslagning av
de båda verkstäderna, lämnade styrelsen i skrivelse den 27 oktober 1945 en
redogörelse för utredningens resultat. Av skrivelsen framgick, att vid utredningen
undersökts tre olika alternativ till förläggning av den statliga beklädnads
tillverkningen, nämligen:
1. tillverkningen skulle förläggas till de båda befintliga verkstäderna;
2. tillverkningen skulle förläggas till arméns centrala beklädnadsverkstad
i Stockholm; samt
3. hela tillverkningen skulle förläggas till en nybyggd verkstad på annan
plats än Stockholm.
De kostnadskalkyler, som uppgjorts, utvisade, att ur ekonomisk synpunkt
en sammanslagning av den statliga beklädnadstillverkningen till en fabrik i
landsorten borde äga rum.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
I särskilda skrivelser har fabriksstyrelsen sedermera framlagt förslag till
förläggning av den föreslagna nya beklädnadsverkstaden.
I anledning av den av fabriksstyrelsen förebragta utredningen framlade
Kungl. Maj:t i 1947 års etatsverksproposition (Bil. 25, s. 65—83) förslag att
de båda verkstäderna skulle sammanslås och att en helt ny verkstad skulle
anläggas på en ort, som erbjöde gynnsamma betingelser för verkstadsdrift.
Beträffande den förebragta ekonomiska utredningen härom och motiveringen
för en sådan sammanslagning torde få hänvisas till propositionen i fråga.
Av föredragande statsrådets uttalande till statsrådsprotokollet må här blott
återgivas följande.
De utredningar som företagits av försvarets fabriksstyrelse hade utvisat,
att en ytterligare, väsentlig förbättring av driftsekonomien och full konkurrenskraft
i fråga om alla tillverkningar kunde vinnas endast genom en centralisering
av verkstadsdriften och att en dylik reform vore ofrånkomlig redan
av den anledningen att arbetskraftsbehovet vid stockholmsverkstaden icke
längre kunde på tillfredsställande sätt tillgodoses. De nuvarande verkstädernas
avdelningar för nytillverkning av textilpersedlar vore var för sig för små
men skulle sammanslagna få eu storlek, som ur produktionssynpunkt vore
tillfredsställande. Vid en dylik sammanslagning kunde av olika skäl ingen av
de båda nuvarande verkstäderna komma i fråga för utvidgning.
Yad förläggningen av verkstaden beträffar hade farb riksstyrelsen närmare
utrett förutsättningarna för en förläggning till någon av följande orter, nämligen
Avesta, Kramfors, Degerfors, Fagersta, Laxå och Karlskrona. Yad särskilt
sistnämnda stad angår uttalades i fabriksstyrelsens utredning, att staden
ur militär synpunkt syntes vara mindre lämplig, vartill komme, att en
större privat industri, som komme att sysselsätta ett stort antal kvinnor, avsåges
skola förläggas till staden. Fabriksstyrelsen förordade för sin del, att
den planerade verkstaden förlädes till Degerfors.
Föredragande departementschefen, vilken ansåg valet närmast böra stå
mellan Degerfors och Kramfors, förordade på anförda skäl Degerfors som
förläggningsort för den nya verkstaden.
I enlighet med föredragandens hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att för budgetåret 1947/48 anvisa dels ett investeringsanslag av 1 150 000
kronor till uppförande av central beklädnadsverkstad, dels och ett investeringsanslag
av 160 000 kronor till anskaffning av maskiner och annan utrustning
för den nya verkstaden.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 167 i anledning av propositionen
framhöll statsutskottet, som i likhet med föredragande statsrådet ansåg att
statlig tillverkning alltjämt borde bibehållas på ifrågavarande område, att
utskottet funne förslaget om sammanslagning av de båda beklädnadsverkstäderna
till en för försvarsväsendet gemensam beklädnadsverkstad utgöra en
nödvändig förutsättning för åstadkommande av en ur driftsekonomiska synpunkter
erforderlig rationalisering. Utskottet ville emellertid ifrågasätta
om tidpunkten vore den rätta att igångsätta ett byggnadsföretag av den storleksordning
varom här vore fråga. Den tilltänkta anläggningen syntes ut
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
skottet i angelägenhetshänseende knappast intaga en mera framskjuten ställning.
Utskottet ville därför som sin mening uttala, att det syntes välbetänkt,
att frågan om tidpunkten för verkstadens uppförande gjordes till föremål för
förnyat övervägande mot bakgrunden av rådande investeringsläge och med
beaktande därvid av behovet av byggnadsarbeten för andra, nödvändiga ändamål.
I fråga om valet av förläggningsplats för den nya verkstaden hade utskottet
funnit de av statsrådet anförda skälen för Degerfors såsom den därvid
mest lämpliga icke vara till alla delar övertygande. Utskottet ville icke taga
någon bestämd ståndpunkt till förläggningsfrågan utan ansåge att avgörandet
härutinnan borde få bliva beroende på resultatet av en enligt utskottets
mening erforderlig förnyad omprövning i ärendet, varvid problemet borde
närmare skärskådas även ur sociala och samhällsekonomiska synpunkter.
Enär hinder icke syntes böra möta mot att riksdagen redan nu anvisade de
för byggnadernas uppförande och utrustning äskade medlen, hemställde utskottet
om bifall till Kungl. Maj ds förslag om anvisande av investeringsanslag
för dessa ändamål.
Riksdagen har i enlighet härmed för budgetåret 1947/48 under försvarets
fabriksfond anvisat ett investeringsanslag av 1 150 000 kronor till uppförande
av central beklädnadsverkstad och ett investeringsanslag av 160 000 kronor
till anskaffning av maskiner och annan utrustning för samma verkstad.
Efter förnyade utredningar i ärendet har försvarets fabriksstyrelse sedermera
i skrivelse den 22 december 1949, då det visat sig, att Degerfors icke
längre kunde ifrågakomma, föreslagit, att beklädnadsverkstaden i stället
skall förläggas till Storfors i Värmlands län.
Tidigare förslag beträffande skofabriken i Karlskrona.
Genom den mycket betydande anskaffning av skodon för försvaret, som
ägde rum under beredskapstiden 1939—1945, kom tillgången på skodon inom
försvaret att väsentligt överstiga vad som enligt uppgjorda planer bör finnas
under fredstid. Det har därför varit möjligt att under tiden efter år 1945 avsevärt
begränsa nyanskaffningen av skodon. Skofabriken i Karlskrona, vilken
varit helt inriktad på tillverkning av skodon för militära ändamål, har härigenom
fått avsevärda svårigheter att erhålla beställningar som motsvarat
fabrikens tillverkningskapacitet.
Sedan försvarets fabriksstyrelse i skrivelse den 3 maj 1946 anmält, att
krigsmaterielverket bland annat från styrelsen infordrat anbud å skodon
samt att, därest styrelsen icke erhöile beställning å dessa skodon, samtliga
arbetare vid skofabriken ställdes utan sysselsättning från i skrivelsen angiven
tidpunkt, uppdrog Kungl. Maj:t samma dag åt fabriksstyrelsen att efter samråd
med krigsmaterielverket, armé-, marin- och flygförvaltningarna samt 1945
års skoutredning till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande rörande det framtida
behovet av statlig skotillverkning för försvarets räkning. Samtidigt
anbefallde Kungl. Maj:t krigsmaterielverket att hos fabriksstyrelsen till pri
-
G
Kungl. Maj.ts proposition nr 30.
ser, som befunnes skäliga, utlägga beställningar å bland annat skodon till
sådan omfattning, att verksamheten vid marinens centrala beklädnadsverkstad,
med hänsyn jämväl tagen till den tillverkning för civila ändamål, som
kunde ifrågakomma, kunde intill den 1 april 1947 i tillfredsställande omfattning
uppehållas i avbidan på slutlig prövning av fabriksstyrelsens omförmälda
utredning rörande skotillverkningen.
I skrivelse den 30 oktober 1946 framlade fabriksstyrelsen i anledning av
nyssnämnda uppdrag viss utredning rörande försvarets skofabrikation. Styrelsen
hade därvid från krigsmaterielverket inhämtat, att ur beredskapssynpunkt
icke erfordrades en statlig skofabrik. Efter att ha diskuterat såväl frågan
om en statlig skotillverkning ur andra synpunkter vore motiverad som
omfattningen av en eventuell tillverkning framhöll styrelsen, att vid ett slutligt
bedömande av ifrågavarande spörsmål hänsyn måste tagas till vissa faktorer,
som f. n. vore osäkra men som vore föremål för undersökning inom
1945 års skoutredning. Med hänsyn härtill ansåg styrelsen, att det slutliga
ställningstagandet till frågan borde anstå i avbidan på resultatet av nyssnämnda
undersökning.
Fabriksstyrelsen bringade i skrivelse den 18 juni 1949 ånyo frågan om skotillverkningen
inom fabriksverket under Kungl. Maj:ts prövning. Styrelsen
framhöll, efter samråd med krigsmaterielverket, att verksamheten vid avdelning
för skotillverkning åter kommit i ett sådant bekymmersamt läge, att
frågan om dess fortsatta verksamhet måste omprövas, samt anförde i anslutning
härtill i huvudsak följande:
Tillverkningen av militärskodon måste uppgå till 80 000—90 000 par per
år, för att driften vid avdelningen skall vara ekonomisk. Avdelningens nuvarande
utrustning motsvarar ungefär en tillverkningskapacitet av nämnda
storleksordning. Erfarenheterna visa, att försvarets behov av skodon måste
vara väsentligt större än den nyss angivna kvantiteten för att med avdelningens
nuvarande kapacitet vid enbart militärtillverkning en med de privata
skofabrikerna bärkraftig konkurrens skall kunna äga rum. Erfarenhetsmässigt
kan man nämligen icke räkna med att fabriksverket vid varje anbudsgivning
å skopartier lämnar det för den upphandlande myndigheten fördelaktigaste
anbudet. Under åren 1946/47, 1947/48 och 1948/49 ha försvarets beställningar
å skodon uppgått till respektive 24 400, 70 000 och 44 500 par.
Av dessa kvantiteter ha respektive 3 400, 45 600 och 21 500 par utlagts å
fabriksverket. Av det sagda framgår, att avdelningen icke tillnärmelsevis kan
beredas sysselsättning enbart med militära tillverkningar.
Inom fabriksstyrelsen ha undersökts olika vägar för att under förutsättning
av nuvarande militära skodonsbehov ändock på ett ekonomiskt sätt uppehålla
driften vid avdelningen. Närmast till hands ligger då att jämsides med militärtillverkning
upptaga civiltillverkning av grövre skodon, vilka till typen
nära överensstämma med militärskodon. I så fall skulle en ekonomisk drift
kunna ernås utan någon ökning av anstaltens nuvarande kapacitet, i den mån
tillverkningen kan omfatta stora serier. Försök från fabriksstyrelsens sida
att på lång sikt vinna avsättning för sådana civila tillverkningar ha emellertid
icke givit tillfredsställande resultat.
Fabriksstyrelsen har vidare undersökt, huruvida icke det skulle låta sig
göra att upptaga tillverkningar av lättare skodon, för vilka avsättningsmöjligheterna
torde vara större än för grövre skodon. Med hänsyn till de större
krav på utseende och modeller, som då skulle ställas på sådana skodon, skulle
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
vissa kostnader uppstå utöver dem, som förekomma vid nuvarande tillverkning.
Styrelsen syftar härvid bland annat på den mera kvalificerade arbetsledarpersonal,
som då skulle erfordras. Arbetarpersonalens omskolning torde vidare
komma att kräva en avsevärd tid, sannolikt omkring 2 år. De med tillverkningen
förknippade ökade kostnaderna måste i så fall spridas över en större
tillverkningsvolym än den nuvarande för att verksamheten skall bliva lönsam.
En uppskattning utvisar, att för ekonomisk drift erfordras ungefär en
fördubbling av den kapacitet, vartill avdelningen för närvarande är utbyggd.
Då några lokaler i samband med de nuvarande skotillverkningslokalerna i
Karlskrona icke stå till buds för en sådan utökning, måste en nybyggnad för
ändamålet äga rum. Enligt fabriksstyrelsens mening synes ett försvarets
verk med de speciella uppgifter, som äro anförtrodda detsamma, knappast
böra upptaga civila tillverkningar i sådan omfattning, som här skulle ske,
inom ett område, där ur beredskapssynpunkt någon tillverkning för militära
ändamål över huvud taget icke erfordras. Styrelsen har alltså vid sina överväganden
kommit till den uppfattningen, att den nuvarande skofabrikationen
i Karlskrona bör nedläggas.
Under åberopande av vad sålunda anförts meddelade fabriksstyrelsen, att
styrelsen, därest icke särskilda åtgärder från Kungl. Majrts sida vidtoges,
såge sig nödsakad nedlägga skotillverkningen sedan inneliggande order effektuerats.
Genom beslut den 30 juni 1949 förklarade Kungl. Maj:t att styrelsen hade
att tills vidare intill dess annorledes förordnades uppehålla verksamheten vid
skofabriken i enlighet med dittills tillämpade grunder. Vidare anbefalldes
1945 års skoutredning att avgiva utlåtande över fabriksstyrelsens framställning.
1949 års skoutredning har den 1 juni 1951 avgivit utlåtande över fabriksstyrelsens
förslag om nedläggande av driften vid skofabriken.
Av utlåtandet framgår, att utredningen avlagt besök vid skofabriken i
Karlskrona och därvid studerat fabriken under pågående drift samt haft överläggningar
med platsledningen och de anställda. Utredningen har vidare av
fabriksstyrelsen erhållit uppgifter rörande skoverkstadens ekonomi under styrelsens
verksamhetstid, varjämte utredningen genom särskilt tillkallad sakkunnig,
auktoriserade revisorn R. Elinder, gått igenom styrelsens räkenskaper
med avseende på skotillverkningen för att söka klarlägga skofabrikens
ekonomiska situation.
Av skoutredningens utlåtande inhämtas i övrigt i huvudsak följande.
Då existensvillkoren för en försvarets skofabrik diskuterats ur olika synvinklar,
ha beredskapssynpunkterna tillmätts en avsevärd betydelse.
Enär den privata skoindustrien vid krigstillfälle i stor utsträckning måste
kunna anlitas för militära beställningar och detta visat sig kunna ske utan
nämnvärd svårighet, skulle någon statlig skofabrik icke vara erforderlig ur
beredskapssynpunkt. Skoutredningen har emellertid beträffande beredskapssynpunkterna
även pekat på frågan om samordningen av nytillverkning och
reparationer av skodon och därvid anfört, att det, innan man toge ställning
till frågan om nedläggande av driften vid försvarets skofabrik, enligt utred
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
ningens mening vore ofrånkomligt att närmare redovisa de andra vägar man
tänkte välja för att tillgodose sistnämnda behov, om den statliga skofabriken
icke längre skulle bibehållas.
I fråga om ett bibehållande av en statlig skofabrik av kapacitetsskäl
har skoutredningen uttalat, att den privata skoindustrien har en årskapacitet
av omkring 4 miljoner par randsydda skodon och att endast en del av denna
kapacitet skulle behöva utnyttjas för tillverkning av militära skodon. Då
karlskronafabriken kan täcka endast i runt tal 60 000 par av detta behov, har
skoutredningen icke kunnat finna, att några kapacitetsskäl kunna anföras till
förmån för en statlig skofabrik för militärskor.
Vad däremot beträffar behovet av statlig skofabrik ur prisreglerande
synpunkt har skoutredningen funnit att ehuru man icke under rådande förhållanden
med fri konkurrens inom skoindustrien bör tillmäta den prisreglerande
faktorn någon avgörande betydelse, man enligt utredningens mening
icke kan lämna denna synpunkt helt utanför räkningen. Under perioder med
full beläggning på de privata skofabrikerna, då intresset för statliga beställningar
är mindre, kan viss risk föreligga att inkommande offerter på en statlig
upphandling icke upptaga under »normala» förhållanden lägsta offertpris.
Å andra sidan kan det, i de fall då man har att räkna med att- offerterna
icke inbegripa samtliga fasta kostnader hos leverantören, vara svårt, om icke
någon statlig skofabrik finnes, att få en riktig föreställning om den faktiska
storleken av tillverkningskostnaderna och vad ett för statsverket förmånligt
pris i verkligheten innebär. Ur denna synpunkt anser skoutredningen, att
förekomsten av en statlig skofabrik kan vara ett värdefullt stöd för den upphandlande
myndigheten.
Det ekonomiska resultatet av driften vid skofabriken har skoutredningen
sökt räkna fram på grundval av den tillkallade expertens genomgång
av räkenskaperna beträffande fabriken. Denna granskning har till följd av
omläggning av fabriksstyrelsens bokföring icke kunnat sträcka sig längre tillbaka
i tiden än till den 1 juli 1948. Efter att ha konstaterat relativt betydande
underskott för de undersökta åren och sökt korrigera dessa underskott med
hänsyn till motsvarande kostnader i den privata skoindustrien, har experten
kommit till den slutsatsen, att det dåliga resultat som framkommit sannolikt
sammanhänger med brister på det organisatoriska planet, med brister i planeringen
och ett icke fullgott utnyttjande av arbetskraft och materiel ävensom
en föråldrad maskinpark. Bland de kostnader, som tynga försvarets skofabrik
i jämförelse med privat drift, har den sakkunnige särskilt framhållit de högre
sociala omkostnaderna (sjuk- och olycksfallsavlöningar för arbetare, sjuk- och
olycksfallsvård för arbetare och tjänstemän, semester- och pensionskostnader).
Merkostnaderna för dessa sociala förmåner, jämförda med motsvarande
kostnader vid privat drift skulle enligt den sakkunnige under åren 1948/49,
1949/50 och andra halvåret 1950 uppgått till 35 000, 35 000 respektive 19 000
kronor. Skoutredningen, som icke haft anledning att i detta sammanhang
taga ställning till frågan hur långt staten i allmänhet bör sträcka sig i social
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 30.
omvårdnad om sina anställda, har ifrågasatt, om staten i sin industriella
produktion skall, så länge de privata företagen icke bevilja sociala förmåner
i samma grad, låta sina sociala merkostnader slå igenom i produktionspriset.
I de fall där statsverket är enda beställare, torde det i princip icke spela
någon roll vilket man gör. Om däremot de slutliga produkterna skulle avsättas
i allmänna marknaden, kan det övervägas, om icke delar av dessa kostnader
rätteligen borde betraktas såsom statliga förmåner, vilka borde avspaltas från
övriga tillverkningskostnader och belasta särskilda anslag.
Skoutredningen har även berört den inverkan som tillämpningen av upphandlingsförordningen
haft vid utläggande av beställningar hos skofabriken
och därvid anfört följande.
Det anbudsförfarande som tillämpats hade i allmänhet givit den privata
skoindustrien tillfälle att konkurrera om de skokvantiteter, som utlämnats
för anbudsgivning. Den statliga skofabriken hade härvid inte sällan sett betydande
order gå sig förbi. Enär den för sin sysselsättning varit praktiskt
taget helt beroende av statliga beställningar och icke av någon leverans fått
uttaga mera vinst än den av statsmakterna beräknade förräntningen av kapitalet,
hade den icke kunnat offerera på annan grund än självkostnadsprincipen.
För ett privat företag som hade sin huvudsakliga orderingång från den
fria marknaden vore kalkylförfarandet annorlunda. Det hade bland annat
möjlighet, om ock i begränsad omfattning, att beroende på det ekonomiska
resultatet av tidigare leveranser och med utnyttjande av perioder, då den
fulla kapaciteten icke utnyttjades, smidigare anpassa anbudsgivningen förvissa
statliga beställningar till i övrigt föreliggande behov. Detta hade bland
annat tagit sig det uttrycket, att privata anbudsgivare i fall då de lämnat
alternativa anbud för olika stora leveranser, betingat sig högre priser vid de
större leveranserna än vid de mindre.
Vid ställningstagande till upphandlingsförordningens inverkan på orderingången
bör enligt skoutredningens mening den statliga skofabriken för att
uppnå jämställdhet med privat skoindustri ges en sådan produktionsinriktning,
att den kan avsätta en stor del av sin tillverkning på den öppna
marknaden. Man bör härvid inte stå främmande för att en ökning av fabrikens
kapacitet kan bli erforderlig. Enligt skoutredningens erfarenheter synes
med den struktur, som f. n. utmärker svensk skoindustri och som sannolikt
endast så småningom kommer att avsevärt ändras, en dylik statlig skofabrik
med specialiserad produktionsinriktning icke behöva ges någon särskilt betydande
storlek för att bli konkurrenskraftig.
Skoutredningen har sammanfattningsvis framhållit, att inga bärande
skäl anförts varför ekonomien inom en skofabrik skulle visa väsentligen olika
resultat vid olika ägandeform. Välskötta företag, tekniskt och ekonomiskt
jämförliga till art och storlek, anses oavsett om de befinna sig i statlig, privat,
konsument- eller producentkooperativ ägo kunna under i övrigt likvärdiga
produktionsförhållanden uppvisa ungefär liknande ekonomiska resultat.
Då skoutredningen inte på grundval av tillgängligt material kunnat nå
fram till något entydigt resultat, som tillåtit utredningen att bestämt yttra
sig om storleken av förlusten och de direkta orsakerna till skoverkstadens
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
under senare tid bristande räntabilitet, har utredningen icke kunnat lägga den
låga räntabiliteten till grund för sitt ställningstagande till frågan om driftens
nedläggande eller icke. Enligt utredningens mening bör här förfaras på
samma sätt som då dålig ekonomi konstaterats vid andra företag men orsakerna
icke kunnat fullt klarläggas. Skoutredningen har sålunda förordat en rekonstruktion
av karlskronafabriken, varvid man vid val av den organisationsform,
under vilken fabriken skall arbeta i framtiden, borde överväga huruvida
inte bolagsformen skulle lämpa sig härför. I övervägandena bör även
ingå en omprövning av produktionsinriktningen, av fabrikens storlek och de
allmänna villkoren för dess verksamhet.
Skoutredningens här refererade utlåtande återger uppfattningen hos utredningens
majoritet* 1. Två av skoutredningens ledamöter2 ha reserverat sig
till förmån för förslaget att nedlägga skofabriken och sammanfattningsvis
som sin uppfattning anfört följande.
Alla erfarenheter talade för att skofabrikens verksamhet även i fortsättningen
komme att vara förlustbringande. Om upphandlingsförordningens tilllämpande
slopades vid militära skobeställningar och alla beställningar lades
ut på försvarets skofabrik för att denna skulle hållas med jämn sysselsättning,
komme statsverket i stället för förluster på skofabriken att få vidkännas extra
utgifter i form av för höga priser på militära skodon. Enligt reservanternas
mening talade övervägande skäl för att man beträffande försvarets skofabrik
accepterade de naturliga konsekvenserna av att den under en lång följd av
år trots all möjlig omvårdnad gått med förlust samt nedlade densamma.
Skoutredningens utlåtande har remitterats till försvarets fabriksstyrelse,
krigsmaterielverket, armé-, marin- och flygförvaltningarna samt försvarsverkens
civila personals förbund och försvarets civila tjänstemannaförbund.
Försvarets fabriksstyrelse har medgivit, att brister i långtidsplaneringen
förelegat beträffande skofabriken. Detta har emellertid uppgivits ha sin
grund i upphandlingssystemet. Styrelsen har dock avstyrkt att avsteg göres
från principen att tillverkningen skall ske i konkurrens med icke statlig tillverkning.
Ett sådant avsteg har styrelsen med hänsyn till konsekvenserna i
fråga om fabriksverkets övriga verksamhetsgrenar icke kunnat tillstyrka.
Yad beträffar finansieringen av sociala omkostnader har styrelsen framhållit,
att den av utredningen ifrågasatta finansieringsprincipen icke står i
överensstämmelse med vad som hittills tillämpats inom den statliga affärsverksamheten.
Enligt styrelsens mening föreligger intet skäl att bibehålla
en statlig tillverkning av skor endast för att samordna reparationsverksamheten
med nytillverkning. Fabriksstyrelsen har funnit skäl närmast tala för
ett nedläggande av driften. Om fabriken skulle bibehållas, borde den enligt
styrelsens mening icke ingå i fabriksverket.
Krigsmaterielverket har icke kunnat tillstyrka att skofabriken vid en even -
1 Arkitekten T. Frendin (ordförande), ledamoten av II kammaren H. Allard. sekreteraren
i Svenska sko- och läderindustriarbetarebundet G. Hansson, ombudsmannen i De förenade
förbunden S. Lantz samt överdirektören H Almeby.
ä Direktörerna W. Bakrke och G. Byléhn.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
tuell rekonstruktion på grund av beredskaps- eller andra försvarssynpunkter
utökas. Skofabrikationen har emellertid ansetts böra bedrivas så rationellt
att fabriken kan erhålla beställningar i konkurrens med den privata skoindustrien.
Enär fabriken under ändrade konkurrensförhållanden kan komma
att få en viss prisreglerande betydelse, har verket i sin egenskap av upphandlande
myndighet ansett sig icke böra avstyrka ett bibehållande av den statliga
skoproduktionen.
Arméförvaltningen (intendenturavdelningen) har framhållit att även om all
nyanskaffning av skodon för arméns behov under den närmaste femårsperioden
skedde från skofabriken i fråga kunde dess behov av tillverkningsobjekt
icke tillnärmelsevis fyllas därigenom. Arméförvaltningen har under hänvisning
bland annat till att skofabriken icke blott gått med betydande förlust
utan även debiterat försvaret högre priser på skodon än vad desamma skulle
ha betingat i allmänna marknaden ansett sig böra tillstyrka fabriksstyrelsens
framställning att få nedlägga fabriken.
Marin- och flygförvaltningarna ha uttalat sig i samma riktning.
Även kommerskollegium, vilket inhämtat utlåtande från riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission och
Sveriges industriförbund, har tillstyrkt förslaget att nedlägga driften vid
fabriken.
Försvarsverkens civila personals förhund och försvarets civila tjänstemannaförbund
ha däremot anslutit sig till skoutredningens förslag att skofabriken
skall bibehållas och därvid liksom utredningen förordat en rekonstruktion av
fabriken, varvid bolagsformen borde övervägas.
Nu föreliggande förslag beträffande skofabriken och
beklädnadsverkstaden.
Sedan ytterligare förslag till förläggningsplats för den nya beklädnadsverkstaden
uppkommit, däribland Umeå, där fabriksstyrelsen erbjudits övertaga
en konfektionsfabrik, har försvarets fabriksstyrelse i skrivelse den 18
december 1951 inkommit med förslag att beklädnadsverkstaden i sin helhet
skall förläggas till Karlskrona. Styrelsen har härutinnan anfört.
Då frågan om förläggningsort för den föreslagna beklädnadsverkstaden
ännu icke avgjorts, har styrelsen ansett det angeläget att undersöka, huruvida
det vid ett eventuellt nedläggande av nytillverkningsavdelningen för skor i
Karlskrona ledigblivna utrymmet skulle kunna tagas i anspråk för en utvidgning
av beklädnadsavdelningen därstädes. Det har därvid visat sig möjligt
att till en sålunda utökad avdelning i Karlskrona sammanföra hela den
förutsatta beklädnadstillverkningen.
Den nuvarande uppdelningen av driften vid beklädnadsverkstaden på fyra
avdelningar1 har förorsakats huvudsakligen av, att bristen på kvinnlig arbetskraft
i Stockholm icke möjliggjort upprätthållandet av driften vid stockholmsavdelningen,
där lokaler eljest finnas tillgängliga i erforderlig omfattning.
1 I Stockholm. Karlskrona, Degorfors och Grängesberg.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
Driftskostnaderna vid beklädnadsverkstaden bli emellertid genom detta förhållande
mindre förmånliga, varför det är önskvärt, att frågan om verkstadens
sammanförande till en ort bringas till en snabb lösning. För en förläggning
av beklädnadsverkstaden till Karlskrona, som såvitt styrelsen kunnat finna
är lämplig ur arbetskraftssvnpunkt, talar även den omständigheten, att inga
byggnadsarbeten erfordras, som taga investeringsamslag i anspråk.
Styrelsen har funnit eu dylik lösning av förläggningsfrågan ekonomiskt
förmånlig och till utredning liärom anfört.
Vid ett bibehållande av den nuvarande hyresersättningen för av fabriksverket
disponerade lokaler å Stumholmen i Karlskrona, vilken av Kungl. Maj:t
fastställts till 40 000 kronor för år, -skulle hyran för beklädnadsverkstadens
del komma att utgöra 30 000 kronor för år. Den årliga lokalhyran för eu nyuppförd
fabriksbyggnad, som med nuvarande prisläge kommer att kosta
1 700 000 kronor, beräknas utgöra omkring 125 000 kronor.
Vid eu förläggning av beklädnadsverkstaden till Karlskrona torde emellertid
en ökning av vissa kostnader icke kunna undvikas i förhållande till en
förläggning till Storfors. Enligt styrelsens beräkningar skulle sålunda fraktkostnaderna
komma att öka med omkring 20 000 kronor per år. Vidare komma
lönekostnaderna för tjänstemän och arbetare att bli omkring 30 000 kronor
högre.
Den ifrågasatta förläggningen av beklädnadstillverkningen till Karlskrona
skulle sålunda i förhållande till storforsalternativet komma att medföra en
minskning av driftskostnaderna med omkring (125 000 — 30 000 — 20 000 —
30 000 =) 45 000 kronor per år.
Fab riksstyrelsen framhåller, att beklädnadsverkstadens förläggning till
Karlskrona ur vissa synpunkter kan synas mindre önskvärd. Styrelsen syftar
då främst till det- förhållandet, att i staden redan finnas betydande inrättningar
och industrier för försvaret. Den statliga verksamhetens övervikt bär
emellertid under senare år avsevärt minskat genom tillkomsten av nya privata
industrier och utvidgning av befintliga dylika. Ur militär synpunkt ha
vissa invändningar gjorts mot beklädnadsverkstadens förläggande till Karlskrona.
Emellertid torde fabriken ur beredskapssynpunkt få anses ha litet
värde på grund av sin i förhållande till konfektionsindustrien i övrigt ringa
kapacitet.
Såsom framgår av ovanstående skulle genom ett förläggande av beklädnadsverkstaden
till Karlskrona någon nybyggnad för verkstaden icke erfordra®.
Det av 1947 års riksdag anvisade investeringsanslaget till uppförande
av central beklädnadsverkstad skulle sålunda icke behöva tagas i anspråk.
Däremot erfordras alltjämt investeringsanslaget till anskaffning av maskiner
och annan utrustning för central beklädnadsverkstad.
För att skoavdelningens nuvarande lokaler skola kunna användas för beklädnadsverkstaden
erfordras vissa invändiga arbeten för en beräknad kostnåd
av 200 000 kronor. Då dessa arbeten äro av underhållskaraktär, anses kostnaderna
böra bestridas av fabriksverkets driftsmedel.
Styrelsen har slutligen berört vissa med förslaget sammanhängande personalfrågor
och härom anfört i huvudsak följande.
Vid beklädnadsverkstadens avdelning i Stockholm sysselsättas för närva -
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.
rande 15 manliga och 57 kvinnliga arbetare. Av dessa kan ett mindre antal
beredas anställning vid tvätt- och reparationsanstalten i Hässelby Villastad
samt återstoden vid verkstaden i Karlskrona. Samtliga tjänstemän vid centrala
beklädnadsverkstaden kunna beredas sysselsättning i Karlskrona eller
vid annan underförvaltning inom fabriksverket.
Av de 34 arbetare, som för närvarande sysselsättas vid skoavdelningen i
Karlskrona, kunna samtliga 9 kvinnliga arbetare erbjudas arbete vid beklädnadsverkstaden.
De 25 manliga skoarbetarna kunna, efter viss omskolning,
beredas sysselsättning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna eller
ammunitionsfabriken Zakrisdal i Karlstad.
Förslag till utnyttjande av centrala beklädnadsverkstadens i
Stockholm fabriksbyggnad.
Den nuvarande beklädnadsverkstadens avdelning i Stockholm är inrymd
i en fastighet, Eleminggatan 103, vilken redovisas å försvarets fabriksfond.
I 1947 års statsvenksproposition föreslogs beträffande det då föreliggande
förslaget till ny central beklädnadsverkstad att den i Stockholm ledigblivande
fastigheten borde antingen försäljas eller, om så funnes lämpligt, disponeras
för annat statligt ändamål. Detta förslag lämnades av 1947 års riksdag utan
erinran. Fabriksstyrelsen har i sin skrivelse den 18 december 1951 härom anfört
följande.
Fabriksstyrelsen, som för närvarande har 125 anställda, har sina ämbetslokaler
förlagda till fastigheten Birger Jarlsgatan 7 i Stockholm, vilken med
undantag för butikslokaler i bottenvåningen helt disponeras av styrelsen. Fastigheten
redovisas å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.
Sedan den i juli 195i disponerar styrelsen dessutom en förhyrd
kontorsvåning i huset Birger Jarlsgatan 9 utom tre rum, som disponeras av
statens sakrevision. Sammanlagt disponerar styrelsen kontorslokaler å omkring
2 100 m2, vilket emellertid icke är tillräckligt. Ytterligare lokaler kunna
icke åstadkommas inom fastigheten Birger Jarlsgatan 7 eller förhyras i närheten.
Det bör framhållas, att inga utrymmen för närvarande kunna upplåtas till
lunchrum för personalen. Vidare har viss oundgängligen erforderlig nyanställning
av personal måst uppskjutas på grund av rumsbrist. För konferenser
och undervisning disponeras icke tillräckligt utrymme.
Styrelsen har med anledning härav undersökt möjligheterna inom fastigheten
Fleminggatan 103, som består av en fyravåningars fabriksbyggnad, en
fabrikskontorsbyggnad samt vissa förråds- och verkstadslokaler, att anordna
ämbetslokaler för styrelsen. Det har visat sig att kontorsutrymmen om sammanlagt
2 400 in2 exklusive redan befintligt lunchrum kunna erhållas i den
nuvarande fabriksbyggnaden. Däri ingå emellertid de kontorsrum, som styrelsen
enligt Kungl. Maj ds beslut den 13 juli 1951 inrett till meteorologisk
undersökningsstation. Styrelsens lokalbehov skulle efter ytterligare ombyggnad
av ifrågavarande fastighet kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.
De erforderliga ombyggnadsarbetena bli av sådan karaktär, att kostnaderna
böra bestridas av investeringsanslag. Kostnaderna kunna ännu icke angivas
men enligt hittills verkställda förberedande undersökningar torde desamma
med nuvarande prisläge kunna uppskattas till omkring 500 000 kronor. Fråga
angående anvisande av investeringsanslag torde senare få underställas Kungl.
Majd.
14
Kiingl. Maj.ts proposition nr SO.
Departementschefen.
Yad först angår skofabriken i Karlskrona har verksamheten vid denna
under de senaste åren i hög grad påverkats av det minskade behovet
att nyanskaffa skodon för försvaret. Då det varit svårt för fabriken i dess
nuvarande verksamhetsform att erhålla civila beställningar, har följden av de
minskade militärbeställningarna blivit, att produktionen måst minskas och
att en långsiktig planering av produktionen icke varit möjlig. Dessa omständigheter
i förening med vissa brister på det organisatoriska och tekniska
planet ha föranlett, att verksamheten under senare år lämnat ett mindre tillfredsställande
resultat i ekonomiskt avseende. Försvarets fabriksstyrelse har
med hänsyn till svårigheten att upprätthålla en tillfredsställande drift vid
fabriken i olika sammanhang bragt frågan om driftens nedläggande under
Kungl. Maj:ts prövning. I avvaktan på resultatet av 1945 års skoutrednings
undersökningar i ämnet ha emellertid åtgärder vidtagits för att tills vidare
upprätthålla driften.
I sitt i mitten av år 1951 avgivna utlåtande har skoutredningens majoritet
förordat fabrikens bibehållande, varvid emellertid räknats med en rekonstruktion
av verksamheten. Skoutredningen har funnit att fabriken i Karlskrona
genom sin begränsade storlek, sin ensartade produktionsinriktning och sina
särpräglade arbetsförhållanden i övrigt icke kan vid jämförelse med de privata
och kooperativa skoföretagen betraktas som typisk för en statligt bedriven
skofabrikation. För att en statlig skofabrik fortsättningsvis skall kunna
drivas anses sålunda produktionen böra givas en annan inriktning än den nuvarande.
En förändring i produktionsinriktningen anses dock icke stå att
vinna med mindre fabriken helt rekonstrueras, varvid anses böra övervägas,
huruvida icke bolagsformen vore den lämpligaste. För att fabriken härvid
skall bli bärkraftig erfordras en utbyggnad av densamma.
Ehuru jag delar den av skoutredningens majoritet uttalade uppfattningen,
att en statlig verksamhet på detta område, om den gives tillräckliga resurser
i ekonomiskt och tekniskt avseende, bör kunna bli ekonomiskt bärkraftig,
kan jag med hänsyn till vikten av att sträng återhållsamhet i nuvarande läge
iakttages beträffande nyinvesteringar icke tillstyrka, att den statliga sektom
på detta område utvidgas. Mot en utbyggnad av fabriken talar även det förhållandet
att den svenska skoindustrien enligt inhämtade uppgifter redan nu
har en kapacitet, som överstiger behovet.
Att bibehålla skofabriken i dess nuvarande begränsade omfattning synes
mig med hänsyn till hittills vunna erfarenheter och de begränsade möjligheterna
att under de närmaste åren erhålla militära beställningar icke försvarbart.
Jag anser mig därför böra föreslå, att driften vid skofabriken nedlägges
så snart ske kan.
Såsom framgår av fabriksstyrelsens skrivelse den 18 december 1951 kunna
de utrymmen som bli lediga vid skofabrikens nedläggande tagas i anspråk
för en utvidgning av beklädnadsverkstaden i Karlskrona. Det skulle häri
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
genom bli möjligt att till karlskronaverkstaden sammanföra hela den statliga
beklädnadstillverkningen. Jag finner det av fabriksstyrelsen sålunda framlagda
förslaget innebära påtagliga fördelar. Sålunda skulle de olägenheter ur
kommunal synpunkt, som ett nedläggande av skotillverkningen i Karlskrona
skulle kunna medföra, neutraliseras. Vidare skulle genom en sådan lösning
av förläggningsfrågan driftkostnaderna för den centrala beklädnadsverkstaden
komma att bli icke oväsentligt lägre än vid nybyggnad i Storfors, det
alternativ som tidigare närmast varit aktuellt. Genom att förlägga beklädnadsfabriken
i sin helhet till de befintliga lokalerna i Karlskrona kan vidare
nybyggnad undvikas. Mot en koncentration av beklädnadstillverkningen till
Karlskrona har tidigare anförts, att denna stad skulle vara ogynnsam ur beredskapssynpunkt.
Då emellertid den statliga beklädnadstillverkningen torde få
mycket ringa betydelse under beredskap och krig, synes denna omständighet
icke böra tillmätas betydelse. Enligt inhämtade uppgifter kan en koncentrering
av denna tillverkning till Karlskrona numera betraktas som gynnsam ur
arbetsmarknadssynpunkt. Jag anser mig därför böra föreslå, att den centrala
beklädnadsverkstaden i sin helhet förlägges till Karlskrona.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare utredning av fabriksstyrelsen
besluta om tidpunkten för skofabrikens nedläggande och beklädnadsverkstadens
omorganisation. Därvid böra personalens intressen i görligaste
mån tillgodoses. Enligt uppgift av fabriksstyrelsen kan all den personal,
som för närvarande sysselsättes vid beklädnadsverkstaden i Stockholm
och vid skoavdelningen i Karlskrona men som efter nedläggande av skofabrikationen
och förflyttningen av beklädnadsverkstaden i dess helhet till Karlskrona
icke kan beredas sysselsättning i beklädnadsverkstaden, i stället erhålla
arbete inom andra av fabriksverkets anläggningar. Jag förutsätter emellertid
härvid att fabriksstyrelsen vid en omläggning av driften fäster särskild uppmärksamhet
vid att den familjeförsörjande personal, som måste omplaceras,
i första hand beredes arbete vid andra försvarsväsendet tillhöriga anläggningar
inom samma ort, där vederbörande tidigare haft sin utkomst. Med hänsyn
till möjligheterna att i allt fall bereda samtlig personal fortsatt sysselsättning
inom försvarsväsendet torde dock ett av 1947 års riksdag lämnat bemyndigande
att medgiva ersättning till personal, som blir övertalig vid centralisering
av beklädnadsverkstaden, icke komma att behöva utnyttjas.
Genom den föreslagna lösningen av beklädnadsverkstadens lokalfråga
behöver det av 1947 års riksdag anvisade investeringsanslaget å 1 150 000
kronor till uppförande av central beklädnadsverkstad icke tagas i anspråk.
Det samtidigt anvisade investeringsanslaget å 160 000 kronor till anskaffning
av maskiner och annan utrustning för central beklädnadsverkstad erfordras
däremot alltjämt.
Fabriksstyrelsen har beräknat kostnaderna för iordningställande av karlskronaverkstadens
lokaler till beklädnadsverkstad till omkring 200 000 kronor.
Då de erforderliga arbetena äro av underhållskaraktär torde, därest riksdagen
bifaller förslaget om förläggande av beklädnadsverkstaden till Karlskrona,
lö Kungl. Maj:ts proposition nr 30.
kostnaderna för iordningställandet få bestridas av fabriksverkets driftsmedel.
Enligt medgivande av 1947 års riksdag må den nu för beklädnadsverkstaden
i Stockholm disponerade fabriksfastigheten efter genomförd centralisering
försäljas, därest den ej kommer att användas för annat statligt ändamål.
Fabriksstyrelsen har i sin framställning av den 18 december 1951 föreslagit,
att ifrågavarande fabriksfastighet skall disponeras för ämbetslokaler
för styrelsen. Kostnaderna för en därvid erforderlig ombyggnad ha preliminärt
beräknats till omkring 500 000 kronor. I avvaktan på den ytterligare utredning
i ämnet, som fabriksstyrelsen förebådat, är jag icke nu beredd taga
ställning till denna fråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
a) medgiva att driften vid den till försvarets fabriksverks
tvätt- och reparationsanstalt i Karlskrona hörande avdelningen
för ny tillverkning av skodon må nedläggas; samt
b) besluta att försvarets centrala beklädnadsverkstad skall
förläggas till de av försvarets fabriksverk disponerade lokalerna
å Stumholmen i Karlskrona.
Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Magnus T. Möller.
\
[fri
f;
L{J
Å>\ofin i
Stockholm 1952. I£. L. Beckmans Boktryckeri.