Kungl. Maj.ts proposition nr 3.
1
Nr 3.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen; given Stockholms
slott den 14- december 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll samt Kungl.
Maj :ts och kyrkomötets däri omförmälda skrivelser vill Kungl. Maj :t härmed,
jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att Marie bebådelsedag skall upphöra att vara en
fristående helgdag och att den i stället skall firas på en söndag. En särskild
hösthelgdag föreslås inrättad genom att firandet av allhelgonadagen flyttas
från den söndag, då den nu firas, till närmast föregående lördag. Slutligen
förordas, att midsommardagen alltid skall förläggas till en lördag.
Syftet med den föreslagna reformen är dels att erhålla en jämnare och
lämpligare fördelning under året av helgdagarna och dels att minska den
splittring av arbetsveckorna, som vissa av de fristående helgdagarna nu
medföra.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 3.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Förslag
till
Lag
angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.
Med ändring av vad i 14 kap. 1 § kyrkolagen och förordningen den 4 november
1772 angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller
indragning är stadgat om tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen samt med upphävande av 14 kap. 5 §
kyrkolagen förordnas som följer.
Nedannämnda helgdagar skola firas,
Marie bebådelsedag å den söndag som infaller under tiden den 22—den
28 mars eller, om denna söndag är palmsöndag eller påskdag, å söndagen
före palmsöndagen,
midsommardagen å den lördag som infaller under tiden den 20—den
26 juni samt
allhelgonadagen å den lördag som infaller under tiden den 31 oktober
—den 6 november.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 december 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, följande.
I skrivelse till kyrkomötet den 27 augusti 1951, nr 3, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämtat kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkände skrivelsen bifogat förslag till lag angående
tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.
Kyrkomötet har i skrivelse den 12 oktober 1951, nr 35, anmält, att kyrkomötet
godkänt lagförslaget.
Härefter hemställer föredraganden, att lagförslaget måtte jämlikt § 87
mom. 2 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K. G. Grönhagen.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
Sr 3.
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag angående
tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen; given Stockholms
slott den 27 augusti 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämta
kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag1
till lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 juni 1951.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrad ordning
beträffande vissa helgdagar samt anför därvid följande.
Sedan riksdagen i skrivelse den 13 juni 1944, nr 374, anhållit om en förutsättningslös
utredning, huruvida en allmän högtidsdag med eller utan
kyrklig karaktär kunde inrättas under höstens lopp, har chefen för ecklesiastikdepartementet
uppdragit åt särskilt tillkallade sakkunniga, helgdagssakkunniga,
att verkställa utredning av nämnda fråga ävensom av spörsmålet
om midsommardagens förläggande. Helgdagssakkunniga ha den 17
april 1947 avgivit betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande
vissa helgdagar (SOU 1947: 27). Sedan utlåtanden över betänkandet avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, har betänkandet jämte
utlåtandena överlämnats till arbetstidsutredningen för att beaktas i samband
med det åt utredningen lämnade uppdraget att utreda frågan om en
utökning av den lagstadgade semesterns längd. Den 1 september 1950 har
arbetstidsutredningen fullgjort nämnda uppdrag genom att avlämna sitt
betänkande del IV om tre veckors semester (SOU 1950: 32). Även över detta
betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av ett betydande antal myndigheter
och organisationer. På grundval av sistnämnda betänkande har
för 1951 års riksdag genom proposition nr 72 framlagts förslag om ändring i
bl. a. lagen om semester, vilken proposition sedermera på hemställan av
andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28 av riksdagen bifallits. I propositionen
har emellertid frågan om en kalenderreform lämnats å sido. Jag
anhåller nu att få upptaga detta spörsmål.
I. Gällande ordning.
Det grundläggande stadgandet om högtids- och helgdagar återfinnes i 1686
års kyrkolag. I 14 kap. 1 § — vilket stadgandes sakliga innehåll dock senare
jämkats — föreskrives sålunda, att såsom sabbaten, som nu är sön
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
dagen hos oss, bör efter Guds lag helgas, så skola ock dessutom efterskrivne
högtider, nämligen jul-, påsk- och pingstdagarna behållas och firas på sätt
och vis, som härtill vant varit, samt desslikes nyårs- och trettondedagen,
Kristi himmelsfärdsdag, kyndelsmässan, Marie bebådelse- och besökelsedag,
Johannes döparens, S:t Mikaélis- och allhelgonadag samt alla apostladagar.
Därvid är att märka att envar av de tre större högtiderna, jul, påsk och
pingst, omfattade, om också icke över hela riket, fyra helgdagar samt påsken
därjämte skärtorsdagen och långfredagen. Kyrkolagen innehåller — frånsett
i ett hänseende, vartill jag strax återkommer — inga föreskrifter om de
dagar, på vilka de angivna högtids- och helgdagarna skola infalla. Denna
fråga torde ej heller eljest ha särskilt reglerats genom skriven lag eller författning.
I så måtto synas dock regler i förevarande avseende ha införlivats
med skriven rätt som det förut återgivna stadgandet — att de angivna högtids-
och helgdagarna skola behållas och firas på sätt och vis som härtill
vant varit —- innebär ett fastslående av den vid kyrkolagens tillkomst gällande
ordningen beträffande helgdagarnas förläggning. Såsom förut antytts
finnes emellertid i kyrkolagen en specialbestämmelse om tidpunkten för
viss helgdag. Sålunda stadgas i 14 kap. 5 §, att om Marie bebådelsedag infaller
i dymmelveckan, han skall sättas på palmlördagen men, om han infaller
längre fram, han skall hållas tredjedag påsk.
Genom förordning den 4 november 1772 har emellertid väsentlig ändring
gjorts i den av kyrkolagen ursprungligen fastslagna ordningen. I förordningen
har sålunda föreskrivits, att tredje- och fjärdedagarna i de tre större
högtiderna, Marie besökelsedag, skärtorsdagen och apostladagarna skulle
helt indragas samt att kyndelsmässodagen, S:t Mikaélis dag och allhelgonadagen
visserligen skulle bibehållas såsom kyrkliga högtidsdagar men skulle,
om de infölle på någon söckendag, i stället firas på viss närmare angiven
söndag. Denna ordning består alltjämt.
I anslutning till de nu återgivna stadgandena gäller i fråga om helgdagarnas
förläggande, att vissa av dem firas å bestämt datum, oavsett på vilken
veckodag detta datum infaller. Dessa helgdagar kallas fasta. Hit höra
juldagen och annandag jul (den 25 och den 26 december), nyårsdagen (den 1
januari), trettondedagen (den 6 januari) och midsommardagen, vilken före år
1923 kallades endast Johannes döparens dag (den 24 juni). Jämväl Marie bebådelsedag
är att anse som fast helgdag (den 25 mars), ehuru den på grund
av det förut nämnda stadgandet i 14 kap. 5 § kyrkolagen vissa år skall firas
å annat datum. De helgdagar, som sedan gammalt alltid firas å bestämd
veckodag, kallas rörliga. Att jämställa med dessa äro de helgdagar — kyndelsmässodagen,
Mikaelidagen och allhelgonadagen — vilka, ehuru primärt
bundna till visst datum, likväl på grund av förordningen den 4 november
1772 alltid skola firas å viss veckodag. Av de rörliga och med dem jämställda
helgdagarna infaller flertalet å söndagar. A annan veckodag firas
långfredagen, annandag påsk (måndag), Kristi himmelsfärdsdag (torsdag)
och annandag pingst (måndag).
Vidare är i fråga om gällande kalenderordning att nämna, att enligt lag
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
den 8 april 1938 skall den 1 maj, då denna dag ej infaller å sön- eller helgdag,
vara likställd med allmän helgdag. Den skall dock icke hava någon
kyrklig karaktär. Ytterligare må anmärkas, att enligt en 1935 genomförd
lagstiftning påskafton, midsommarafton och julafton äro att likställa med
allmänna helgdagar i fråga om beräkning av lagstadgad tid samt enligt
växel- och checklagarna.
II. Tidigare reformförslag.
Upprepade gånger under 1800- och 1900-talen ha i såväl kyrkomötet som
riksdagen upptagits frågor om indragning av olika helger. Förslag om indragning
av helgdagar ha sålunda behandlats av 1878, 1910 och 1915 års
kyrkomöten och i riksdagen ha alltsedan 1815 sådana frågor återkommit
med längre eller kortare mellanrum.
I motion vid 1815 års riksdag väcktes sålunda förslag om slopande av trettondedagen,
Marie bebådelsedag, annandag pingst, Kristi himmelsfärdsdag
och midsommardagen. Förslaget avvisades emellertid. Vid riksdagen 1828/
30 framställdes motionsledes förslag om överflyttande av Marie bebådelsedag,
långfredagen och Kristi himmelsfärdsdag till söndag samt om avskaffande
av trettondedagen och annandag pingst. Även detta förslag avvisades.
1 motion vid 1867 års riksdag väcktes förslag om borttagande av de tre annandagarna
vid jul, påsk och pingst, indragande av trettondedagen samt överflyttande
till söndag av Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag.
Motionen avslogs av riksdagen. Motionären återkom efterföljande riksdag
med mindre omfattande förslag, vilka även de avvisades. Förslag av
samma innebörd som det vid 1867 års riksdag framförda väcktes ånyo vid
1885 års riksdag. Vederbörande utskott tillstyrkte indragning av trettondedagen
och överflyttande av Marie bebådelsedag till söndag. Som kamrarna
stannade i olika beslut, föll dock förslaget. Vid 1903 års riksdag yrkades i
motion, att trettondedagens egenskap av helgdag måtte upphävas. Motionen,
som tillstyrktes av majoriteten i utskottet, blev emellertid avslagen av båda
kamrarna.
I motion vid 1915 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående införande av
bestämmelser om helgdagar utan kyrklig karaktär i syfte att bereda särskilt
den å kontor samt i handelsbutiker och fabriker sysselsatta delen av befolkningen
tillfälle till vila och rekreation under den ljusa och varma årstiden.
Lagutskottet gav sin anslutning till motionens syfte och erinrade i detta sammanhang,
att endast ett jämförelsevis ringa antal personer åtnjöte fömånen
av semesterledighet. Därest med hänsyn till vissa betänkligheter av nationaloch
privatekonomisk natur en ökning av de arbetsfria dagarnas antal icke
läte sig genomföras, syntes det utskottet böra tagas under övervägande, huruvida
icke nämnda syfte kunde nås genom att samtidigt med införandet av
arbetsfria vardagar, förlagda till sommaren, avlysa ett par av de kyrkliga
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
helgdagar, som infölle under en i rekreationshänseende mindre lämplig årstid.
Jämlikt utskottets förslag beslöt riksdagen avlåta skrivelse till Kungl.
Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med den i motionen gjorda hemställan.
Skrivelsen blev på sätt framgår av det följande slutbehandlad 1931.
Frågan om införande av en ny kyrklig helgdag behandlades vid 1924 års
riksdag i anledning av en motion, vari yrkades att riksdagen ville uttala sig
för att allhelgonadagen måtte bliva en åt minnet av alla döda ägnad helgdag.
Motionen avslogs av riksdagen på hemställan av första lagutskottet,
som i sitt utlåtande anförde, att motionären med sitt förslag ville vinna bl. a.
det syftet att bereda befolkningen ett välbehövligt avbrott i vardagslivets
enformighet även under den tid av året, då helgdagar saknades. Enligt utskottets
mening kunde detta syfte dock bättre och fullständigare tillgodoses
genom de arbetsfria dagar som ifrågasatts i den förut omnämnda motionen
vid 1915 års riksdag.
Genom lag den 12 juni 1931 infördes i 5 § lagen den 29 juni 1912 om
arbetarskydd en bestämmelse av innehåll, att åt vissa arbetare borde, i allmänhet
under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst
iyra söckendagar. I den proposition, som låg till grund för denna lagändring,
framhöll föredragande departementschefen, att genom den föreslagna bestämmelsen
det syftemål, som legat till grund för 1915 års riksdagsskrivelse,
syntes vara i väsentlig mån tillgodosett, varför han ej ansett vidare åtgärd
böra vidtagas i anledning av skrivelsen.
Under förarbetena till den förut omnämnda lagstiftningen 1935, enligt vilken
påskafton, midsommarafton och julafton äro att likställa med allmänna
helgdagar i fråga om beräkning av lagstadgad tid samt jämlikt växel- och
checklagarna, framfördes förslag om att sådan likställighet skulle tillerkännas
även någon dag i anslutning till söndag under den senare hälften av året.
I den till grund för lagstiftningen liggande propositionen upptogs dock ej
förslag i detta hänseende. I samband härmed uttalade föredragande statsrådet,
att då den föreslagna lagstiftningen inskränkts till att avse påskafton,
midsommarafton och julafton, indragning av någon av de allmänna
helgdagarna icke ansåges motiverad.
I den proposition till 1938 års riksdag, genom vilken framlades förslag till
den förut omnämnda lagen om den 1 majs likställande i vissa hänseenden
med allmän helgdag, framhöll föredragande statsrådet, att man kunde hänvisa
till det förhållandet, att den 1 maj redan i avsevärd utsträckning vore
arbetsfri, varför legaliserandet av denna dag såsom likställd med allmän
helgdag icke såsom kompensation påkallade indragning av någon av de s. k.
lätthelgdagarna. I anledning av propositionen väcktes en motion, i vilken
yrkades, att riksdagen icke måtte bifalla propositionen med mindre sådan
lagändring genomfördes, att Marie bebådelsedag upphörde att vara helgdag.
Riksdagen biföll emellertid propositionen.
Vid 1938 års riksdag behandlades frågan om en kalenderreform även i
samband med prövningen av då framlagd proposition med förslag till lag
om semester. I anledning av propositionen väcktes en motion, i vilken hem
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 3 (Bilagor). 9
ställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj :t matte anhålla, att skyndsam utredning
verkställdes i fråga om en kalenderreform i syfte att minska antalet
helgdagar. Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande, att den i motionen
behandlade frågan otvivelaktigt vore förtjänt av uppmärksamhet. Då det
emellertid icke kunde anses lämpligt att i det förevarande sammanhanget
upptaga frågan till närmare undersökning, ansåg utskottet skäl icke föreligga
för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i ämnet. Utskottet avstyrkte därför motionen. Riksdagen godkände efter
sammanjämkning utskottets utlåtande.
Även vid 1939 år.s riksdag var frågan om en kalenderreform aktuell. I
en motion framställdes nämligen yrkande med syfte att vissa enkla helgdagar
skulle indragas och utbytas mot ledighet sdagar i anslutning till söndagar
under andra halvåret. Motionen blev emellertid avslagen.
Såsom av det inledningsvis anförda framgår behandlades spörsmålet
jämväl vid 1944 år.s riksdag. I en vid riksdagen väckt motion hemställdes
sålunda, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå utredning,
huruvida en kyrklig högtidsdag kunde inrättas i vårt land under höstens
lopp, eventuellt på bekostnad av antalet helgdagar under förra hälften av
året. Första lagutskottet, till vilket motionen hänvisades och som infordrade
yttrande över motionen från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
framhöll i .sitt utlåtande bl. a., att de tio kyrkliga helgdagar i Sverige som
ej vore fixerade till söndagar och av vilka fyra överhuvudtaget icke kunde
infalla på söndag, alla liksom den 1 maj firades under halvåret jul—midsommar.
Synpunkten att höstens enformighet borde avbrytas med extra
fridag hade tidigare dryftats i samband med införande av s. k. bankfridagar.
Förslag härom hade dock icke i detta sammanhang framlagts för
riksdagen. De skäl som anförts för en allmän högtidsdag under senare
halvåret vore av sådan styrka att frågan borde göras till föremål för en
utredning. Utskottet framhöll vidare, att en eventuell ny högtidsdag borde
förläggas intill en söndag. Därjämte uttalade utskottet, att det •— för att
i någon mån tillmötesgå framkomna önskemål att arbetsveckorna ej måtte
för mycket splittras av sådana helgdagar, som infölle eller kunde infalla
utan anslutning till söndag -— syntes i detta sammanhang förtjänt att, såsom
alternativ till indragning av en helgdag på våren, övervägas, huruvida
icke några av dessa helgdagar, t. ex. Marie bebådelsedag och Kristi himmelsfärdsdag,
alltid skulle kunna förläggas till en lördag eller måndag,
varigenom samtidigt deras värde för allmänheten som fridag skulle ökas.
Beträffande midsommardagen syntes det icke uteslutet att tänka sig densamma
förlagd i anslutning till en söndag, nämligen till första lördagen efter
den 20 juni. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning,
huruvida en allmän högtidsdag, med eller utan kyrklig karaktär, kunde
inrättas under höstens lopp. Detta blev också riksdagens beslut.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
III. Helgdagssakkunnigas förslag.
Helgdagssakkunniga ha uttalat, att det .syntes lämpligt, från såväl religiösa
som sociala synpunkter, att söka åstadkomma en jämnare fördelning
under året av helgdagarna. En sådan fördelning kunde åstadkommas, antingen
så att totalantalet helgdagar bibehölles oförändrat under året eller
så att ett nettotillskott av helgdagar skapades. I förra fallet skulle alltså
införandet av en eller flera nya helgdagar under senare delen av året kräva,
att denna utökning kompenserades genom borttagande eller överflyttande
till närliggande söndag av ett lika antal redan existerande helgdagar under
den förra delen av året. Det förelåge därför följande tre huvudproblem:
l:o) Huruvida en nettoökning av antalet särskilda helgdagar borde undvikas,
och eljest med vilket högsta antal en dylik ökning kunde tänkas ske;
2:o) Vilka nuvarande särskilda helgdagar som, där så befunnes önskvärt,
borde helt indragas eller också borde överföras till söndag; samt
3:o) Huru många nya helgdagar som borde tillskapas och — de därmed
sammanhängande frågorna — när dessa lämpligast borde infalla och det firningsämne
till vilket de skulle anknytas.
Ett isolerat ställningstagande till var och en av dessa frågor, ha helgdagssakkunniga
fortsatt, syntes emellertid knappast möjligt. Genom att hänsyn
måste tagas till skilda faktorer komme ett beslut på den ena eller andra
punkten att starkt begränsa valmöjligheterna i övriga fall. De till buds stående
alternativen borde dock så långt möjligt prövas förutsättningslöst.
Beträffande frågan om en ökning av antalet helgdagar ha
helgdagssakkunniga anfört, att det icke torde kunna förnekas, att införande
av ytterligare helgdagar kunde komma att orsaka en minskad produktion
inom näringslivet eller åtminstone inom vissa delar därav. Under förutsättning
av totalt produktionsbortfall komme indragandet av en arbetsdag att
medföra en produktionsminskning med mindre än en halv procent. Helgdagssakkunniga
ha ansett, att särskilda sociala skäl talade för att, oavsett
de produktionsinskränkande konsekvenserna, en utökning av antalet helgdagar
i allt fall borde företagas. Den levnadsstandardhöjning som kommit
till stånd tack vare bl. a. näringslivets ökade effektivitet syntes de sakkunniga
icke böra få karaktären endast av förbättrade direkt materiella förmåner.
En viss del av standardhöjningen syntes lämpligen böra kunna uttagas
jämväl i form av ökad tid för rekreation.
Efter att ha närmare övervägt de verkningar en ökning av antalet helgdagar
kunde väntas medföra för folkhälsan, för vissa arbetsgivares och arbetstagares
ekonomi samt för skolväsendet ha helgdagssakkunniga funnit övervägande
skäl tala för att en viss utökning av antalet helgdagar under året
vidtoges. Helgdagssakkunniga ha emellertid vid sitt ställningstagande till
frågan med huru många dagar, den förutsatta ökningen av helgdagarna i så
fall lämpligen kunde ske, ansett sig böra begränsa förslaget till endast en dag.
Angående spörsmålet om indragning av de nuvarande helg -
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
dagarna ha helgdagssakkunniga uttalat, att någon förändring av julhelgen
icke borde ifrågasättas. Skäl att förändra nyårshelgen syntes icke
heller föreligga. Enligt helgdagssakkunnigas mening funnes icke någon anledning
att rubba på vare sig långfredagen, påskdagen, Kristi himmelsfärdsdag
eller pingstdagen. Midsommarhelgen och första maj borde ej heller indragas,
särskilt med hänsyn till den förankring de fått i det folkliga medvetandet
samt de seder och bruk som utvecklats kring dem. Återstående helgdagar,
bland vilka en indragning kunde ske, vore alltså trettondedagen,
Marie bebådelsedag och annandagarna vid påsk och pingst. Beträffande annandagarna
hyste helgdagssakkunniga den uppfattningen, att även om det
ur kyrklig synpunkt icke skulle innebära ett allvarligt intrång att indraga
dem, dessa dubbelhelger hade vunnit en sådan hävd att ett borttagande av
dem icke vore att förorda. Sett ur rekreationssynpunkt vore också, med hänsyn
till deras karaktär av dubbelhelger, ett borttagande av en av dem olämpligt.
Trettondedagens intima samhörighet med julfirandet skänkte åt den
dagen en särprägel som gjorde den svår att inordna i söndagarnas rad.
Helgdagssakkunniga ha därför kommit till den ståndpunkten, att om indragning
av någon helgdag skulle krävas, indragningen borde avse Marie
bebådelsedag och ske därigenom, att denna helgdag överfördes till de rörliga
helgerna att alltid firas på en söndag. Enligt helgdagssakkunnigas mening
borde regeln om Marie bebådelsedags överförande till söndag ha det
innehållet, att bebådelsedagen skulle förläggas till den söndag, som infölle
under tiden den 22—den 28 mars, dock att därest denna söndag skulle vara
palmsöndag eller påskdag, bebådelsedagen i stället skulle firas å femle söndagen
i fastan.
Lämpligheten att förlägga de ifrågasatta nya helgdagarna till fast
vecko da g i anslutning till s ö nd a g har framhållits av helgdagssakkunniga.
En annan ordning medförde splittrade arbetsveckor, vilket
föranledde betydande förluster för näringslivet. Ur rekreationssynpunkt
vore det värdefullt att genom placeringen av helgdagen i omedelbar anslutning
till en söndag erhålla en tvådagarsledighet. I valet mellan lördag
och måndag ha helgdagssakkunniga stannat för att de ifragasatta nya helgdagarna
borde förläggas till lördag. Härigenom komme förlusten av arbetstimmar
att begränsas i möjligaste mån.
Helgdagssakkunniga ha övervägt frågan om vilken karaktär nyinrättade
högtidsdagar borde givas och till vilken
tidpunkt de borde förläggas. Hinder mötte icke att göra dem
blott och bart till allmänna ledighetsdagar utan någon speciell vare sig
kyrklig eller borgerlig prägel. Säkerligen skulle detta dock komma att förefalla
tämligen främmande för det allmänna tänkesättet. Helgdagssakkunniga
ha därför ansett, att åtminstone en av de nya dagarna borde äga ett
.särskilt firningsämne, som gåve dagen något av helgd och högtid. Efter att
ha avvisat tanken att anknyta till något historiskt minne ha helgdagssakkunniga
uttalat, att vissa betänkligheter anmälde sig inför frågnn om att
giva en hösthelgdag kyrklig karaktär. I vida kretsar hade försiggått och
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
försigginge alltjämt en sekularisering av det allmänna tänkesättet. Detta
märktes ej minst därigenom, att de stora helgerna blivit fritider mer än
högtider samt att söndagen alltmera förlorat karaktären av sabbatsdag och
i .stället blivit en dag för vederkvickelse. Det vore därför vanskligt, att genom
inrättande av en ny kyrklig högtidsdag söka levandegöra en religiös
idé, som för någon större grupp medborgare syntes sakna aktualitet.
Helgdagssakkunniga ha undersökt om någon eller några av de nya dagarna
skulle kunna anslutas till ett religiöst eller eljest ideellt motiv, som
är förbundet med någon av höstens söndagar. De söndagar, inför vilka helgdagssakkunniga
därvid i första hand stannat, äro Mikaelisöndagen och allhelgonasöndagen.
Mikaelisöndagen, ha helgdagssakkunniga fortsatt, hade från att
ursprungligen varit ägnad föreställningen om änglarna under senare tider
allt mer fått karaktären av en dag, då ansvaret mot barnen plägade beionas
i predikningar, i föredrag å församlingsaftnar o. d. Med hänsyn härtill
skulle det visserligen kunna anses välgrundat alt förlägga en särskild
helgdag i anslutning till Mikaelisöndagen och därvid giva denna nva helgdag
ett religiöst innehall, anknytande till nyssnämnda motiv, ansvaret mot
de små. Men själva .sambandet med Mikaelidagen och det tidigare trosskede
i vårt folks liv, varom nämnda dag dock alltjämt bure vittne, skulle
likvisst vara föga lämpligt för att motivera den nya helgdagen såsom en
helgdag med kyrklig karaktär. I vissa delar av Norrland firades Mikaelidagen
ännu i dag. Traditionen ägde dock numera starka inslag av profan
karaktär. Den extra ledighetsdag, som Mikaelsmässan utgjorde i dessa områden,
vore därför närmast att betrakta som en arbetsfri dag avsedd för rekreation
och förströelse. Kyrklig karaktär borde därför ej givas åt en ny
dag i anslutning till Mikaelidagen. Mikaelidagen infölle emellertid vid en
tidpunkt, den 29 september, då det vore lämpligt att förlägga en ny hösthelgdag.
En sådan dag borde vara en rent borgerlig allmän fridag och borde
förläggas till lördagen före Mikaelisöndagen. Någon ändring i almanackans
namnlängd vore ej behövlig i anledning av detta förslag.
I fråga om allhelgonasöndagen, vilken infaller den 1 november
eller närmast följande söndag, ha helgdagssakkunniga framhållit, att den
vore en relikt från den katolska tiden. Även om den i åtskilliga katolska
länder också firades till åminnelse av kyrkans helgongestalter, hade dock i
dessa länder en förskjutning ägt rum, så att dagen numera ofta firades såsom
en minnesdag för de hädangångna. Starka skäl talade för att giva en
av de ifrågasatta nya hösthelgdagarna en liknande karaktär. Genom att en
sådan minnesdag erhölle en kyrklig karaktär inpassades den också i ett
större andligt sammanhang. Helgdagssakkunniga ha vidare erinrat om att
redan nu på många håll i vårt land nybildats en sed att på allhelgonadagen
smycka de dödas gravar samt att på denna dag värdiga högtidsstunder till
de bortgångnas minne anordnades på kyrkogårdar, i kyrkor och andra andaktslokaler
och en minnesstund för de avlidna sedan flera år hölles i radion.
En ny helgdag av här angiven karaktär skulle ligga i gränslinjen
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
13
mellan kristen religiös livssyn och en allmän-ideell humanistisk uppfattning.
Såsom sådan skulle den korrespondera mot det rådande andliga läget
i vårt land och skulle därför kunna fylla ett behov hos det stora flertalet
inom vårt folk. Helgdagssakkunniga ha följaktligen förklarat sig
övertygade om lämpligheten av att en allmän kyrklig helgdag till minnet
av de bortgångna inrättas och ha föreslagit att den förlägges till lördagen
närmast den nuvarande allhelgonasöndagen, vilken därvid skulle göras till
en vanlig söndag med benämning i raden av söndagar efter trefaldighet.
Den nya dagen borde heta Alla helgons dag. Den ändringen i almanackans
namnlängd borde därjämte företagas, att den 1 november, som nu har beteckningen
allhelgonadagen, skulle erhålla ett vanligt namn.
Att midsommardagen är en fast helgdag medför enligt vad helgdagssakkunniga
uttalat vissa praktiska olägenheter. Till dessa hörde bl. a.
en oläglig splittring av arbetet under midsommarveckan. Dessutom koncentrerades
semestrarna på ett olämpligt sätt till denna vecka. Vid ställningstagandet
till frågan om en ändrad ordning för midsommardagens förläggande
borde emellertid hänsyn tagas ej endast till rent praktiska överväganden.
Midsoinmarfirandet vore i vårt land allmänt och hade djupa
rötter i det folkliga medvetandet men syntes dock icke med nödvändighet
behöva vara bundet till just den 24 juni, Johannes döparens dag. I detta
sammanhang förtjänade också framhållas, att sommarsolståndet inträffar
den 22 juni. Helgdagssakkunniga ha därför ansett, att en förändring av
midsommardagen till en rörlig helg skulle kunna göras utan att inverka
menligt på förutsättningarna för det traditionella midsoinmarfirandet. Midsommardagen
borde därför förläggas till en bestämd veckodag i anslutning
till en söndag. Tidpunkten för midsommardagen borde enligt helgdagssakkunniga
ej infalla alltför nära månadsskiftet juni—juli. Anledningen härtill
vore främst trafiktekniska skäl. För att i möjligaste mån minska förutsättningarna
för en alltför stor anhopning av semesterresor i anslutning till
helgen ha helgdagssakkunniga — i överensstämmelse med vad järnvägsstyrelsen
förordat i ett till de .sakkunniga avgivet yttrande -— föreslagit, att
midsommardagen borde infalla under tiden den 20—den 26 juni. Vid valet
mellan lördag och måndag såsom fast veckodag för midsommardagen talade
de trafiktekniska skälen för lördagen. Därutöver vore att beakta, att midsommaraftonen
för betydande grupper anställda vore helt arbetsfri. Genom
den åsyftade reformen borde man ej begränsa ledighet, som redan nu åtnjötes.
Helgdagssakkunniga ha därför stannat för att förorda att midsommardagen
förlägges till lördagen.
Sammanfattningsvis innebär hel gdags sakkunnigas
förslag, att Marie bebådelsedag skall förläggas till den söndag som infaller
under tiden den 22—den 28 mars, dock att om denna söndag skulle
vara palmsöndag eller påskdag, bcbådelsedagen i stället skall tiras å femte
söndagen i fastan, att midsommardagen förlägges till den lördag som infaller
under tiden den 20—den 26 juni, att en ny helgdag av icke kyrklig karaktär
förlägges till lördagen före Mikaelisöndagen eller med andra ord
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
till lördagen under tiden den 28 september—den 4 oktober, samt att en ny
helgdag med kyrklig karaktär, Alla helgons dag, förlägges till lördagen
före den nuvarande allhelgonasöndagen, d. v. s, till lördagen under tiden
den 31 oktober—den 6 november. Helgdagssakkunniga ha därjämte framhållit,
att om endast en ny ledighetsdag konune att inrättas, de betraktade
förslaget om anordnandet av Alla helgons dag såsom en fristående allmän
helgdag på senhösten med kyrklig karaktär såsom det primära och väsentliga.
IT. Utlåtandena över helgdagssakkunnigas betänkande.
Utlåtanden ha efter remiss avgivits av vetenskapsakademien, överbefälhavaren,
socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, kommerskollegium
(som bifogat yttranden från samtliga handelskammare i riket), skolöverstyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, domkapitlen,
svenska kyrkans diakonistyrelse, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankföreningens
styrelse, kooperativa förbundets styrelse, landsorganisationen i Sverige,
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges riksidrottsförbund, svenska
turistföreningen, svenska resebyråföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
önskemålet att erhålla en jämnare fördelning under året
av helgdagarna har gillats eller lämnats utan erinran av de ickekyrkliga
remissinstanserna med endast något enstaka undantag.
Till de sistnämnda hör kooperativa förbundets styrelse, som framhållit, att
erfarenheten visade, att det knappast funnes någon som önskade semester
på hösten. Vid ett fritt val skulle med all sannolikhet de flesta föredraga ökat
antal lediglietsdagar på våren eller på eftervintern. Styrelsen före,sloge, att
frågan om dagarnas placering upptoges till förnyat övervägande.
Utan att dock motsätta sig att Marie bebådelsedag upphörde att firas som
fristående helgdag och i stället en ny helgdag infördes på hösten, har länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt huruvida icke betydelsen av
helgdagens förläggning till hösten något överskattats.
I de kyrkliga remissinstansernas utlåtanden kan knappast spåras någon
önskan i och för sig om en jämnare fördelning av helgdagarna. Visserligen
har Härnösands domkapitel uttalat, att de sakkunnigas förslag att berika
den för närvarande festlösa delen av kyrkoåret med en ny kyrklig helgdag
på hösten i och för ,sig vore tilltalande. Å andra sidan har Växjö domkapitels
flesta ledamöter framhållit, att det knappast syntes innebära någon större
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
olägenhet att våren hade flera helg- och vilodagar än hösten. Olikheten berodde
på kyrkoårets historiskt bestämda, egenartade rytm. Den relativt festlösa
hösten utgjorde en bakgrund för julcykelns högtider. Sommarens semestertid
torde göra det icke alltför svårt att uthärda höstmånadernas sammanhängande
arbete. Och Linköpings domkapitel har anmärkt, att ur kyrklig
synpunkt icke antalet helgdagar utan de olika helgdagarnas religiösa innehåll
och firningsämne vore det väsentliga.
Strävandet att förlägga särskild helgdag intill söndag har
mottagits med tillfredsställelse eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanserna.
Endast några få ha framfört betänkligheter eller uttalat
tveksamhet.
Generalpoststgrelsen, som dock ej velat motsätta sig förslag i enlighet med
nämnda strävan, har sålunda framhållit, att postgirokontorets bokföringsavdelning
icke vore i verksamhet å sön- och helgdagar. Antalet omsättningar
att bokföra första vardagen efter en dubbelhelg bleve avsevärt större än
andra dagar. Detta vållade stora svårigheter ur arbetssynpunkt. Särskilt betungande
bleve arbetsanhopningar efter en dubbelhelg vid månadsskifte och
i synnerhet efter en sådan vid kvartalsskifte.
Utan att dock ha avstyrkt de nya helgdagarnas förläggande till lördag har
kooperativa förbundets styrelse framhållit, att dubbelhelger medförde en
onormal arbetsbelastning för alla livsmedelsbutiker, vilket krävde extra arbetskraft
och övertidsarbete. Lagerhållningen av färskvaror försvårades under
dubbelhelger. Nya sådana kunde därför komma att innebära ökade kostnader.
Från kyrkligt håll har av Växjö domkapitels flesta ledamöter framhållits,
att tendensen att förlägga helgdagar, som förut kunnat infalla på olika veckodagar,
till lördagar kunde befaras medföra en förflackning i fråga om uppfattningen
av dessa dagars innebörd. Härnösands domkapitel har såsom en
särskild olägenhet vid de flesta dubbelhelger anfört, att den senare helgdagens
gudstjänster som regel bleve mindre väl besökta.
Förslaget om ökning av antalet helgdagar har avstyrkts av
flertalet icke-kyrkliga remissinstanser.
Denna ståndpunkt har sålunda intagits av överståthållarämbetet, fjorton
länsstyrelser, kommerskollegium, samtliga handelskamrar utom en, järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningens
styrelse, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och
kooperativa förbundets styrelse.
Utökningen med en ny helgdag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av skolöverstyrelsen, vetenskapsakademien, tio länsstyrelser, handelskammaren
i Karlstad, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, statens
arbetsmarknadskommissions flesta ledamöter, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges riksidrottsförbund, svenska
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
turistföreningen, svenska resebyråföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
De skäl, som de avstyrkande remissinstanserna genomgående åberopat
för sin ståndpunkt, äro den produktionsminskning och den belastning för
näringslivet som en utökning av antalet helgdagar skulle medföra.
Med denna utgångspunkt har ett stort antal remissinstanser som förutsättning
för införande av två hösthelgdagar uppställt kravet, att utöver
Marie bebådelsedag ytterligare en av första halvårets fasta helgdagar förlädes
till söndag. Den dag som därvid åsyftats har i flertalet fall varit trettondedagen
eller Kristi himmelsfärdsdag.
Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha emellertid
framhållit även andra omständigheter. Sålunda har länsstyrelsen i Hallands
län anfört, att helgdagarna för vissa befolkningsgrupper i första rummet blivit
tillfällen till ett överdrivet nöjesliv och därigenom kommit att innebära
snarast motsatsen till vederkvickelse. Nöjeslivet under helgdagarna medförde
vidare en ökning av lyxkonsumtionen på sparandets och nyttokonsumtionens
bekostnad. Även kooperativa förbundets styrelse har anfört liknande
synpunkter.
Riksförbundet landsbygdens folk har erinrat om att den jordbrukande
befolkningen icke hade möjlighet att i samma utsträckning som andra befolkningsgrupper
utnyttja helgerna till rekreation. En ökning av antalet
helgdagar komme att verka till nackdel för den jordbrukande befolkningen.
I stället för att minska komme man att öka skillnaden i levnadsbetingelser.
Liknande synpunkter ha antytts även av Sveriges lantbruksförbund.
I detta sammanhang må ock anmärkas, att vissa remissinstanser berört
det samband, ,som råder mellan frågan om en ökning av antalet helgdagar
och spörsmålet om en förlängning av den lagstadgade semestern. Sålunda
har överståthållarämbetet funnit det icke lämpligt att dessa frågor behandlades
rent skilda från varandra. Sambandet mellan dessa spörsmål har understrukits
även av länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län, Göteborgs
domkapitel, Sveriges köpmannaförbund och svenska bankföreningens styrelse.
Av de remissinstanser, som tillstyrkt en ökning av antalet helgdagar, ha
endast vissa närmare utvecklat sina synpunkter.
Sålunda har socialstyrelsen erinrat om nutidsmänniskans ökade behov
av vila och avspänning, beroende på rationalisering och övergång till heloch
halvautomatiserade arbetsformer inom industrien. Som exempel på att
livet för den enskilde individen blivit jäktigare och mera komplicerat har
styrelsen pekat på omöjligheten för ett stort antal människor att finna en
bostad på rimligt avstånd från arbetsplatsen. Ur allmänna sociala synpunkter
vore det enligt styrelsens mening därför motiverat att utöka antalet
helgdagar. Även länsstyrelsen i Kronobergs lån har anfört liknande synpunkter.
Några remissinstanser ha givit uttryck för den tankegången, att de olägenheter
ur produktionssynpunkt, som införande av en ny helgdag inne
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
bure, i viss män uppvägdes av den minskning i splittringen av arbetsveckorna,
som de sakkunnigas förslag skulle medföra, varför produktionsminskningen
icke torde bliva större än att den kunde bäras. Detta anse
socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommissions flesta ledamöter, länsstyrelserna
i Östergötlands och Kronobergs län samt landsorganisationen.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att ökningen av antalet helgdagar under
läsåret med en för skolans del icke behövde leda till någon inskränkning
i antalet läsdagar, enär möjlighet funnes att balansera detta bortfall
av en läsdag genom indragning av en allmän lovdag.
Helgdagssakkunnigas förslag att förlägga firandet av Marie
bebådelsedag till en söndag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga icke-kyrkliga remissinstanser utom två nämligen länsstyrelsen
i Uppsala län och svenska turistföreningen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda funnit borttagandet av Marie
bebådelsedag såsom fristående helgdag innebära en onödig och för ett stort
antal människor ovälkommen förändring i bestående tradition. Länsstyrelsen
har förordat, att bebådelsedagen i stället städse måtte förläggas till
lördag.
Enligt vad svenska turistföreningen anfört har under senare år semesterdagar
i allt större utsträckning uttagits under vårvintern. En bestämd fördel
vore att genom förekomsten av Marie bebådelsedag dessa semestrar
blivit mera utspridda. Borttoges denna helgdag, vore det enligt föreningens
mening sannolikt, att trafikföretag och hotellanläggningar komme att utsättas
för ännu större påfrestningar under påsktiden än vad nu vore fallet.
Däremot borde dagen förläggas antingen till lördag eller måndag.
Samtliga kyrkliga remissinstanser ha hävdat att Marie bebådelsedag fortfarande
bör firas. Dock har Västerås domkapitel uttalat, att om man ej
kunde bibehålla den såsom fristående helgdag, den borde helt avföras som
kyrklig helgdag. Där man så önskade kunde dagen kyrkligt högtidlighållas
genom vespergudstjänst eller dylikt.
Helgdagssakkunnigas förslag om förläggning av Marie bebådelsedag har
tillstyrkts eller godtagits av Linköpings domkapitel, en ledamot av Växjö
domkapitel, Lunds domkapitel, Göteborgs domkapitel, Karlstads domkapitel,
Härnösands domkapitels flesta ledamöter, Luleå domkapitel, Visby domkapitel
och Stockholms domkapitel. Dock har Göteborgs domkapitel föreslagit
den jämkningen i förslaget, att om Marie bebådelsedag skulle infalla å femte
söndagen i fastan eller palmsöndagen eller efter påsk, Marie bcbådelsdag
ej skulle firas det året.
Däremot har förslaget avstyrkts av Uppsala domkapitel, Skara domkapitel,
Strängnäs domkapitel, Västerås domkapitel, Växjö domkapitels flesta
ledamöter, två ledamöter av Härnösands domkapitel, svenska kyrkans diakonistyrelse
och allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse. Dessa
ha föreslagit, att Marie bebådelsedag i stället skulle förläggas till en lördag,
dock ej till lördagen före påskdagen.
Västerås domkapitel har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att de
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 3.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
sakkunnigas förslag skulle leda till att under 28-årsperioden 1949—1976
Marie bebådelsedag skulle infalla tre gånger på tredje söndagen i fastan,
nio gånger på midfastosöndagen och sexton gånger på femte söndagen i
fastan. Den strängt slutna serien av fastetiden söndagar skulle regelbundet
genombrytas just under den tid, då dessa söndagars budskap intensifierades
med blicken mot passionsdramat. Därtill komme, att i inemot en tredjedel
av åren Marie bebådelsedag måste tillbakaflyttas till relativt stort avstånd
från den kalendariska bebådelsedagen den 25 mars, vilket skulle i
hög grad förrycka dess innebörd. Liknande synpunkter ha anförts av övriga
avstyrkande remissinstanser, därvid åtskilliga — såsom Uppsala domkapitel,
Skara domkapitel och svenska kyrkans diakonistyrelse -— särskilt
understrukit olägenheten av att just femte söndagen i fastan, vars firningsämne
hörde till de mest omistliga och till kristendomens mest centrala, så
ofta skulle komma att bortfalla. Därutöver har bl. a. Skara domkapitel
framhållit, att då lördagen i stor utsträckning endast kunde räknas såsom
halv arbetsdag, Marie bebådelsedagen och midsommardagen, om de båda
förlädes till lördagar, tillsammans ej skulle få nämnvärt större inverkan på
arbetsresultatet än vad envar av dem nu hade.
Helgdagssakkunnigas förslag om midsommardagens förläggning
har föranlett betänkligheter endast hos några få remissinstanser.
Förslaget har uttryckligen avstyrkts av tre ledamöter av Uppsala domkapitel,
därvid framhållits, att det vore föga välbetänkt att dirigera midsommarnatt
och midsommardag till för varje år lämplig tidpunkt samt att
tradition och folkseder, vilka liksom framsprungit ur livet självt, icke läte
sig utan att taga skada tvingas in under växlande lämplighetskrav. Liknande
synpunkter ha — utan att dock ha föranlett ett bestämt avståndstagande
från förslaget — åberopats av länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs,
och Västmanlands län samt Växjö domkapitels flesta ledamöter. De sistnämnda
ha även framhållit, att med den föreslagna ordningen det sammanhang
mellan Johannes döparens dag och juldagen, som hade sin grund i
den evangeliska berättelsen, i viss mån skulle undanskymmas.
Järnvägsstyrelsen har vidhållit vissa av styrelsen tidigare till de sakkunniga
framförda betänkligheter av trafikteknisk art. Om man trots dessa
betänkligheter ansåge att en ändrad ordning borde införas, hade styrelsen
intet att erinra mot förslaget.
I tre yttranden har föreslagits viss jämkning i förslaget beträffande den
tidsperiod inom vilken midsommardagen skulle infalla. Sålunda har landsorganisationen
föreslagit, att midsommardagen skulle förläggas till den
lördag, som infaller under tiden den 24—den 30 juni. Midsommarhelgen
infölle redan nu i tidigaste laget och enligt helgdagssakkunnigas förslag
skulle den kunna inträffa än tidigare. Landsorganisationen vore ej övertygad
om att de trafiktekniska hänsyn, som varit bestämmande för de sakkunniga,
måste tillerkännas utslagsgivande betydelse. Handelskammaren i
Gävle har ansett, att midsommardagen borde förläggas till sista måndagen
i juni. Härigenom skulle en spridning av arbetarsemestrarna över större de
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
19
len av sommaren underlättas. Enligt svenska turistföreningen borde midsommardagen
förläggas till den lördag som infaller närmast före den 24
juni. En senare förläggning skulle leda till att den redan nu alltför korta
högsäsongen för turisttrafiken än mer minskades.
Av de remissinstanser, som tagit ställning till frågan om förläggningen
av två hösthelgdagar, har det övervägande flertalet tillstyrkt
eller lämnat utan erinran helgdagssakkunnigas förslag att förlägga den ena i
anslutning till Mikaelidagen och den andra intill allhelgonadagen. I några
utlåtanden ha dock givits uttryck för tveksamhet eller annan mening. Sålunda
har länsstyrelsen i Malmöhus län, som tillstyrkt, att den ena dagen
förlädes i anslutning till allhelgonadagen, förordat, att den andra placerades
i mitten på september. Skånes handelskammare, som är ense med de sakkunniga
om den ena dagens förläggning i anslutning till Mikaelidagen, har
ansett, att den andra borde anknytas till andra söndagen i november och icke
erhålla kyrklig karaktär. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt Västernorrlands och Jämtlands låns handelskammare liksom ock
Sveriges lantbruksförbund ha ifrågasatt om icke de båda helgdagarna borde
förläggas i ett sammanhang, varigenom en längre sammanhängande ledighet
skulle uppkomma. De två förstnämnda ha förordat, att de två nya dagarna
skulle anknytas till Mikaelidagen; lantbruksförbundet däremot har ansett,
att den sammanhängande ledigheten borde infalla vid allhelgonadagen. Av
vad tidigare anförts framgår, att kooperativa förbundets styrelse ifrågasatt
lämpligheten att förlägga nya ledighetsdagar till hösten samt att generalpoststyrelsen
framhållit, att dubbelhelgdagar vid månadsskiftena medförde
vissa olägenheter för postverket.
Ungefär en tredjedel av remissinstanserna har tagit ståndpunkt till frågan
huru, därest endast en hösthelgdag införes, denna
bör förläggas. Ungefär tre fjärdedelar av dessa instanser ha anslutit
sig till helgdagssakkunnigas uppfattning att dagen borde placeras i anslutning
till allhelgonadagen. De återstående — Skånes handelskammare, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala och Kopparbergs län, Uppsala domkapitel och Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation — ha uttalat sig för helgdagens anknytning
till Mikaelidagen.
Några av de remissinstanser som förordat helgdagens förläggning i anslutning
till allhelgonadagen ha närmare motiverat sin ståndpunkt. Sålunda
bar Stockholms handelskammare jämte ytterligare några instanser framhållit,
att denna dag infölle längre från sommaren med dess semesterledighet
än Mikaelidagen. Sveriges lantbruksförbund har åberopat, att vid Mikaelidagen
rotfrukts- och potatisskörd samt höstkörning påginge, varför det vore
lämpligare att helgdagen förlädes i samband med allhelgonadagen.
Överståthållarämbetet har till stöd för sin ståndpunkt att dagen borde
anknytas till Mikaelidagen anfört, att allhelgonadagen infölle på en ur
rekreationssynpunkt olämplig årstid samt att den helgdagsfria tiden från
midsommardagen till julafton skulle jämnare uppdelas vid hclgdagens för
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
läggning till Mikaelidagen. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
samt länsstyrelsen i Kopparbergs län ha anfört, att för helgdagens placering
i anslutning till Mikaelidagen talade dels att väderleksförhållandena
då vore bättre än senare och dels att tradition funnes för en fridag vid
Mikaelidagen.
Förslaget att den till den helige Mikaels dag anknutna
helgdagen skulle förläggas till lördag och givas ickekyrklig
karaktär har med endast enstaka undantag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av de remissinstanser, som tagit närmare ståndpunkt
till dessa spörsmål.
I fråga om tidpunkten har endast en instans — nämligen Karlstads domkapitel
— hemställt om jämkning. Fridagen borde enligt domkapitlets mening
förläggas till måndagen efter den helige Mikaels dag. Endast en remissmyndighet,
Visby domkapitel, har förordat, att ifrågavarande dag borde givas
karaktär av kyrklig helgdag. Åtskilliga av de kyrkliga remissinstanserna ha
ansett att dagen borde kallas »Mikaeliafton».
Av de icke-kyrkliga remissinstanser, som gått in på frågan om den till
allhelgonadagen anknutna helgdagens närmare förläggande
och karaktär, ha — utom Skånes handelskammare, vars
ståndpunkt tidigare omnämnts — endast länsstyrelserna i Malmöhus och
Älvsborgs län samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund framfört erinringar
mot helgdagssakkunnigas förslag i detta hänseende. Sålunda ha
de två sistnämnda ansett, att dagen ej borde givas karaktär av kyrklig högtid.
Dagen borde enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län benämnas allhelgonaafton.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har endast framfört den erinringen att
dagen borde kallas, icke såsom enligt de sakkunnigas mening »Alla helgons
dag», utan »allhelgonadagen».
Mellan de kyrkliga remissinstanserna råda delade meningar om ifrågavarande
dag bör givas kyrklig eller icke-kyrklig karaktär.
Sålunda ha Strängnäs, Lunds, Karlstads, Luleå och Visby domkapitel
samt en ledamot av Växjö domkapitel anslutit sig till den förra meningen.
Däremot ha Linköpings, Skara, Västerås, Göteborgs och Stockholms domkapitel
samt svenska kyrkans diakonistyrelse och allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse ansett, att dagen icke borde erhålla kyrklig karaktär.
Därtill kommer, att Uppsala domkapitel, Växjö domkapitels flesta
ledamöter och Härnösands domkapitel ställt sig avvisande till en särskild
helgdag i anslutning till allhelgonadagen.
Flertalet av instanserna, som avstyrkt att dagen erhåller kyrklig karaktär,
ha givit uttryck för tankegången att en följd av helgdagssakkunnigas förslag
skulle bli att den nuvarande allhelgonadagen — vars firningsämne vore
fullkomningen och det universella evighetsperspektivet — i verkligheten
skulle försvinna och ersättas med en högtid av annan innebörd, nämligen
firandet av de bortgångnas minne i anslutning till den fordom den 2 november
firade alla själars dag. Detta skulle vara i hög grad betänkligt, då allhelgonadagens
texter och psalmer måste betecknas såsom omistliga. Vad
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
sålunda anförts innebure intet underskattande av det firningsämne som låge
i högtidlighållandet av de bortgångnas minne. Av stämningsskäl borde gudstjänst
av detta innehåll helst firas på aftonen. Därför borde allhelgondagen
med oförändrad innebörd alljämt firas på söndag. Föregående lördag kunde
göras till en icke kyrklig fridag, på vars kväll man lämpligen kunde hålla
en vespergudstjänst eller dylikt till de bortgångnas minne. Lördagen borde
i så fall kallas allhelgonaafton.
Anmärkas må att Luleå och Visby domkapitel, som förordat att ifrågavarande
lördag finge karaktär av kyrklig högtid, understrukit, att den måtte
givas samma religiösa innebörd, som allhelgonasöndagen nu hade.
I detta sammanhang må ock anmärkas, att flera av de kyrkliga remissinstanserna
framhållit, att sådan varsamhet borde iakttagas att ändring i den
relativt nya evangelieboken ej behövde göras.
Ett spörsmål, som också uppmärksammats i yttrandena, är de än dringar
i namnlängden, som kunna föranledas av helgdagssakkunnigas
förslag. Sålunda har vetenskapsakademien framhållit, att benämningen
midsommardagen för den 24 juni borde utgå och att dagen liksom fram
till år 1923 åter borde heta Johannes döparens dag. Växjö domkapitel har
förklarat, att förslaget att från almanackan avlägsna beteckningen allhelgonadagen
för den 1 november av historiska skäl borde avvisas. I samma
riktning har Luleå domkapitel uttalat sig.
Ytterligare må anmärkas, att i vissa yttranden önskemål framförts om en
mera genomgripande kalenderreform. Sålunda har Skånes
handelskammare framhållit, att med hänsyn till den omvälvning som ägt
rum på snart sagt alla samhällslivets områden nuvarande helgdagsordning
framstode såsom otidsenlig och föga lämpad efter nuvarande behov. En långt
mera omfattande kalenderreform än den nu föreslagna vore därför väl motiverad.
I samma riktning ha fyra ledamöter av statens arbetsmarknadskommission
samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalat sig. Sveriges
industriförbund har anfört, att även frågan om julhelgens och påskens
placering borde bli föremål för diskussion. En reform i sådant hänseende
måste genomföras internationellt. Förbundet har uttalat sin förhoppning att
Kungl. Maj :t hade sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet. Även Smålands
och Blekinge handelskammare samt handelskammaren i Gävle ha framhållit,
att en internationell kalenderreform skulle innebära avsevärda fördelar. V.
V. KalenderfrAgans behandling vid genomförandet av reformen om tre
veckors semester.
Arbetstidsutredningen.
I sitt förut omnämnda betänkande har arbetstidsutredningen beträffande
kalenderfrågan inledningsvis betonat, att utredningen icke varit i tillfälle
att själv utföra några undersökningar rörande den utformning en kalenderreform
lämpligen borde erhålla, varför utredningen inskränkt sig till att be
-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
handla det förslag, som helgdagssakkunniga framlagt, och den kritik, som
anförts mot förslaget.
Utredningen — som i betänkandet framlagt förslag om tre veckors lagstadgad
semester — har vid behandlingen av frågan om kalenderreformen
främst beaktat de synpunkter som äro att anföra ur rekreations- och produktionssynpunkt.
Därvid har utredningen med utgångspunkt från att dagen
före Marie bebådelsedag och före var och en av de nya helgdagarna
vore hel arbetsdag och att midsommarafton vore helledig beräknat, att hela
reformen skulle föranleda ett bortfall av omkring 1/3 arbetsdag i genomsnitt
per år, medan den mindre reformen, som förutsatte oförändrat antal
helgdagar, skulle medföra en vinst av ungefär Va arbetsdag. I anslutning
härtill har utredningen uttalat, att om tre veckors lagstadgad semester infördes,
det vore uteslutet att vid en kalenderreform välja ett alternativ, som
skulle komma att ytterligare minska antalet arbetsdagar. Ville man för närvarande
genomföra en kalenderreform i anslutning till helgdagssakkunnigas
förslag, hade man sålunda endast att överväga det mindre förslaget,
d. v. s. att överföra en helgdag till kyrkoårets senare del och eventuellt att
ändra ordningen för midsommarhelgen.
Av utredningens uttalanden framgår, att den ansett en kalenderreform
i enlighet med helgdagssakkunnigas mindre förslag och alltså med en hösthelgdag
förlagd till månadsskiftet oktober/november vara fördelaktig. Utredningen
har emellertid ej ansett spörsmålet om rekreationsbehovets tillgodoseende
vara det viktigaste vid bedömande av frågan om en kalenderreform.
Ett realiserande av förslaget om tre veckors semester torde nämligen
komma att tillgodose rekreationsbehovet i all den utsträckning som
vore möjlig. Vad utredningen i detta sammanhang i stället ville framhålla
vore att förlängningen av semestertiden komme att skapa en tendens till
sänkning av den materiella levnadsstandarden på grund av ett visst produktionsbortfall
och att en ökning av produktionskostnaderna komme att
göra sig gällande. Det vore givetvis angeläget att söka på olika sätt motverka
dessa tendenser. Ett sätt att göra detta vore att genomföra en rationellare
ordning för våra helgdagar i syfte att undvika en sådan splittring
av arbetsveckorna som vissa helgdagar för närvarande förorsakade.
Efter att ha framhållit, att på frågan om en kalenderreform icke finge anläggas
endast sådana synpunkter som utredningen dittills anfört, har utredningen
uttalat, att skäl kunde åberopas för en längre gående reform av
den nuvarande kalendern än den föreslagna. Men detta skulle med all sannolikhet
komma att möta erinringar främst från kyrkligt håll. Enligt vad
utredningen kunde bedöma betecknade helgdagssakkunnigas förslag en medelväg,
som kunde accepteras av samtliga.
Sammanfattningsvis har utredningen uttalat, att frågan om en kalenderreform,
ehuru den ej utgjorde någon förutsättning för treveckorssemesterns
förverkligande, borde prövas snarast. Reformen syntes böra ha den innebörden
i fråga om helgdagarnas förläggande som innefattades i helgdagssakkunnigas
mindre förslag. Som särskilt skäl för sin ståndpunkt att bi
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor)^
träda helgdagssakkunnigas förslag om förläggandet av midsommardagen
har utredningen framhållit, att efter genomförandet av tre veckors lagstadgad
semester det komme att bli synnerligen angeläget att allt gjordes, som
kunde medföra en spridning av semestrarna. Ur denna synpunkt vore det
angeläget, att man förläde midsommardagen så tidigt som möjligt.
Arbetstidsutredningen har icke varit enhällig beträffande kalenderreformen.
Sålunda har ledamoten av utredningen, direktören i järnbruksförbundet
Gustaf Rudenstam i särskilt yttrande föreslagit, att kalenderreformen
skulle genomföras samtidigt med treveckorssemestern. Reformen borde innebära,
att Marie bebådelsedag förlädes till en söndag och midsommardagen
i anslutning till en söndag.
Yttrandena över arbetstidsutredningens betänkande.
Såsom tidigare nämnts ha yttranden över arbetstidsutredningens betänkande
avgivits av ett betydande antal myndigheter och organisationer. I
det övervägande flertalet av yttrandena har vad arbetstidsutredningen förordat
på denna punkt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flera av de
tillstyrkande remissinstanserna ha uttalat, att reformen borde genomföras
snarast.
I några remissyttranden ha emellertid framförts erinringar och föreslagits
jämkningar. Sålunda ha telegrafstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
lön, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare,
handelskammaren i Gävle och svenska lasttrafikbilägareförbundet
framlagt förslag, som innebära att helgdagarnas antal skulle minskas
med en. Förutsättning för inrättande av en hösthelgdag borde sålunda
enligt telegrafstyrelsen, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Skånes handelskammare samt länsstyrelsen i Göteborgs och Rohus län —
vilken sistnämnda för övrigt har ifrågasatt lämpligheten över huvud av en
hösthelgdag — vara att utöver Marie bebådelsedag ytterligare en helgdag
indroges eller förlädes till en söndag. Handelskammaren i Gävle och svenska
lasttrafikbilägareförbundet ha anslutit sig till ledamoten av arbetstidsutredningen
Rudenstams uppfattning att Marie bebådelsedag borde förläggas
till söndag utan att hösthelgdag inrättades.
Svenska turistföreningen har vidhållit sin i yttrandet över helgdagssakkunnigas
betänkande uttalade mening att Marie bebådelsedag måtte bibehållas
såsom särskild helgdag och förläggas till måndag eller lördag. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har funnit det icke nödvändigt eller önskligt att
förlägga en helgdag till hösten och har på grund därav ansett sig ej kunna
tillstyrka att Marie bebådelsedag slopades; sistnämnda dag kunde dock förläggas
till en lördag.
Två handelskammare ha framfört erinringar mot den av arbetstidsutredningen
förordade tidpunkten för hösthelgdagen. Sålunda har handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län ifrågasatt om icke dagen kunde
förläggas till en dag tidigare under hösten. Västcrnorrlands och Jämtlands
läns handelskammare har uttalat, att hösthelgdagen borde anslutas till Mikaclidagcn
och givas icke kyrklig karaktär.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
I anledning av vad utredningen anfört beträffande midsommardagen har
svenska turistföreningen vidhållit sin ståndpunkt att midsommardagen
borde förläggas till den lördag som infaller närmast före den 24 juni. Landsorganisationen
har förklarat, att utredningens förslag att förlägga midsommardagen
till en lördag ej föranledde någon erinran från organisationens
sida.
1951 års riksdag.
I den förut omnämnda propositionen nr 72 till innevarande års riksdag
— genom vilken förslag om tre veckors lagstadgad semester framlades för
riksdagen — har chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, efter att
ha återgivit vissa av arbetstidsutredningens uttalanden i kalenderreformsfrågan
anfört, att en ändrad ordning i den riktning som förordats självfallet
skulle medföra vissa gynnsamma verkningar ur produktionssynpunkt.
Emellertid fann föredragande departementschefen det ej vara erforderligt
att i då förevarande sammanhang taga ståndpunkt till frågan om en sådan
reform.
I anledning av propositionen väcktes en motion nr 336 i första kammaren,
vari hemställdes, att riksdagen måtte uttala, att den förutsatte att förslag
om en kalenderreform komme att avlämnas till 1952 års riksdag.
I sitt över propositionen och motionen avgivna utlåtande nr 28 har andra
lagutskottet — efter att ha erinrat om att frågan om en kalenderreform vore
av den art att samtycke till reformen fordrades av allmänt kyrkomöte —
framhållit, att det vore anledning att förvänta, att spörsmålet komme att
upptagas till behandling vid instundande kyrkomöte samt att förslag i ämnet
därefter snarast förelädes riksdagen. Utskottet hemställde, att motionen
måtte anses besvarad genom vad utskottet sålunda anfört. Detta blev också
riksdagens beslut.
YI. Departementschefen.
Våra helgdagars innebörd och placering grunda sig på kyrkliga traditioner.
Det synes utan vidare klart att man ej onödigtvis bör genomföra sådana
ändringar i gällande helgdagsordning som stå i strid mot eller innebära avsteg
från dessa traditioner. Å andra sidan kan samhällets utveckling leda
till att jämkningar i ordningen framstå som behövliga. Tidigare ha också
vissa ändringar i helgdagsordningen vidtagits av denna anledning.
Sedan åtskillig tid tillbaka ha önskemål framkommit om jämkningar i
främst två avseenden. Det ena är att erhålla en jämnare fördelning under
året av helgdagarna. Någon eller några fristående högtidsdagar borde sålunda
förläggas till den nu helt helgdagslösa tiden mellan midsommar och
jul. Det andra önskemålet är att de fristående helgdagarna förläggas på
sådant sätt, att den splittring av arbetsveckorna som åtskilliga av dem nu
medföra i görligaste mån undvikes. En sådan jämkning skulle innebära
25
Kangl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
påtagliga fördelar för näringslivet och därjämte medföra den vinsten, att de
fristående helgdagarna skulle få en ur rekreationssynpunkt mera värdefull
placering. Nu angivna önskemål äga enligt min mening den tyngd att de
böra tillgodoses i den mån det är möjligt utan att de kyrkliga och traditionella
synpunkter, som varit bestämmande för den nu gällande ordningen,
trädas för när i mera betydande utsträckning.
Helgdagssakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. Marie bebådelsedag
upphör att firas såsom fristående helgdag och förlägges i stället till
den söndag, som infaller under tiden den 22—den 28 mars. Midsommardagen
förlägges till den lördag, som infaller under tiden den 20—den 26 juni.
Två nya högtidsdagar inrättas under hösten. Den ena, som icke skall ha
kyrklig karaktär, förlägges till lördagen före den helige Mikaels dag eller
med andra ord till den lördag, som infaller under tiden den 28 september—
den 4 oktober. Den andra dagen förlägges till lördagen närmast före den nuvarande
allhelgonasöndagen, d. v. s. till den lördag, som inträffar under
tiden den 31 oktober—den 6 november. Dagen ägnas minnet av de bortgångna
och erhåller karaktär av kyrklig helgdag. Den nuvarande allhelgonasöndagen
göres till vanlig söndag med benämning i raden av söndagar efter
trefaldighet.
Detta förslag avser att tillgodose de nyss angivna önskemålen om att
åstadkomma en jämnare fördelning under året av helgdagarna samt att undvika
en onödig splittring av arbetsveckorna. Men förslaget innebär därjämte,
att det totala antalet helgdagar under året i regel ökas med en. Starkt delade
meningar om lämpligheten av en sådan ökning ha kommit till uttryck i
yttrandena över helgdagssakkunnigas förslag. Efter det att detta förslag avgivits
och remissbehandlats ha dessutom de skäl som kunna anföras för en
utökning av antalet helgdagar avtagit i styrka. Vid årets riksdag har nämligen
införts en lagstadgad semester om tre veckor. Under behandlingen av
denna fråga rådde enighet om att ett genomförande av tre veckors semester
uteslöte möjligheten att nu företaga en kalenderreform som skulle ytterligare
minska antalet arbetsdagar. För egen del kan jag ansluta mig till
denna ståndpunkt. Jag anser alltså att åtminstone för närvarande antalet
helgdagar ej bör ökas. Å andra sidan finner jag ej heller skäl föreligga att,
på sätt ifrågasatts från några håll vid behandlingen av frågan om förlängningen
av semestertiden, minska antalet helgdagar.
Med denna ståndpunkt förutsätter inrättandet av helgdagar under hösten
att motsvarande antal fristående helgdagar under det tidigare halvåret
indrages. Det kan självfallet vara tveksamt hur långt man skall gå i strävandet
att vinna en jämnare fördelning under året av helgdagarna. Jag anser,
att övervägande skäl tala för att åtminstone för närvarande begränsa
reformen i detta syfte till att avse indragande av en vårhelgdag och inrättande
i dess ställe av en hösthelgdag.
I likhet med helgdagssakkunniga finner jag, att den helgdag under våren,
som i första hand bör komma i fråga för indragning såsom fristående helgdag,
är Marie bebådelsedag. Den föreslagna överflyttningen av denna dag
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
till en söndag har också vunnit anslutning från remissinstanserna med
undantag egentligen endast för ett mindretal bland företrädarna för kyrkliga
intressen. Dessa sistnämnda, som förordat att Marie bebådelsedag förlägges
till en lördag, ha som huvudsakligt skäl för sin ståndpunkt anfört, att enligt
förslaget fastetidens söndagar regelbundet skulle genombrytas; särskilt olägligt
vore att just femte söndagen i fastan så ofta skulle komma att undanträngas.
Av vad jag förut anfört om önskvärdheten av att med bibehållande
av nuvarande antal helgdagar förlägga en högtidsdag till hösten följer,
att jag ej kan ansluta mig till detta förslag. Den av en remissinstans
framförda tanken att helt avskaffa Marie bebådelsedag såsom helgdag — vilket
självfallet ej skulle utgöra hinder att genom gudstjänst högtidlighålla
den — kan jag ej heller biträda; allmän enighet råder nämligen mellan de
kyrkliga remissinstanserna om att Marie bebådelsedag fortfarande bör firas
såsom helgdag. Med hänsyn till vad nu anförts har jag stannat för att ansluta
mig till helgdagssakkunnigas förslag.
Vid valet mellan de föreslagna tidpunkterna för den tilltänkta högtidsdagen
under hösten tala vissa skäl för att den förlägges i anslutning till Mikaelidagen.
Väderleken är då lämpad för friluftsliv. Tradition för en ledighetsdag
vid denna tid finnes i vissa delar av landet. Å andra sidan ligger Mikaelidagen
väl nära sommaren; ur rekreationssynpunkt är det önskvärt att
den ledighet den nya högtidsdagen medför kommer senare under hösten.
För en senare tidpunkt kunna också åberopas arbetsförhållandena inom
jordbruksnäringen. Jag finner därför i likhet med flertalet remissinstanser,
att praktiska överväganden leda till att företräde bör givas förslaget att anknyta
hösthögtidsdagen till den nuvarande allhelgonasöndagen.
Även de kyrkliga och ideella synpunkter som äro att anlägga synas tala
härför. Allhelgonadagen har tidigare varit en fristående helgdag och den
torde — i större utsträckning än Mikaelidagen —- i den allmänna uppfattningen
ha bibehållit karaktären av särskild högtidsdag, ehuru den på grund
av särskilt stadgande numera alltid firas på en söndag. Flertalet av de
kyrkliga remissinstanserna ha visserligen tagit avstånd från helgdagssakkunnigas
förslag att lördagen före den nuvarande allhelgonasöndagen skulle
givas kyrklig karaktär. Kritiken synes emellertid främst bottna däri att de
sakkunniga föreslagit, att helgdagen skulle erhålla ett firningsämne, som
i viss mån avviker från den nuvarande allhelgonasöndagens. Enligt min
mening är det knappast erforderligt att ingå på frågan om en ändring av
firningsämnet. Reformen torde böra inskränkas till en jämkning av regeln
om dagen för allhelgonadagens firning. I stället för att som nu firas på en
viss söndag bör den högtidlighållas på den av helgdagssakkunniga föreslagna
lördagen. Självfallet är det emellertid intet som hindrar att man å
den i enlighet med vad nu förordats till lördag förlagda allhelgonadagen
högtidlighåller även minnet av de avlidna.
Genom det nu förordade förslaget att samtidigt som Marie bebådelsedag
avskaffas såsom fristående helgdag firandet av allhelgonadagen förlägges
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
till en lördag kommer även önskemålet att minska antalet splittrade arbetsveckor
att i någon mån tillgodoses. Ett mer betydande tillmötesgående av
detta önskemål innebär helgdagssakkunnigas förslag att förlägga midsommardagen
till den lördag, som infaller under tiden den 20—den 26 juni.
Detta förslag har i stort sett vunnit allmän anslutning. Jämkning har egentligen
endast påyrkats från några få håll i fråga om den tidsperiod som
skulle väljas. Då bärande skäl anförts för helgdagssakkunnigas ståndpunkt
ansluter jag mig till densamma. Att i detta sammanhang jämka på förläggningen
av andra fristående helgdagar i syfte att vinna sammanhängande
arbetsveckor finner jag ej påkallat.
Genomförandet av den nu förordade reformen kräver ändring av de bestämmelser
som upptagas i 14 kap. 1 och 5 §§ kyrkolagen samt förordningen
den 4 november 1772. I likhet med vad som regelmässigt skett vid jämkningar
i kyrkolagens stadganden torde ändringarna böra vidtagas genom
att en särskild lag utfärdas. Härför föreligger i detta fall ett särskilt skäl.
Med den utformning nu gällande regler om helgdagarna ha skulle för de nya
bestämmelsernas inarbetande i kyrkolagen erfordras, att en rad spörsmål,
som ej sammanhänga med förevarande reform, upptoges till bedömande.
Slutligen är att beröra frågan om tidpunkten för reformens genomförande.
Ur skilda synpunkter är det önskvärt att reformen träder i kraft redan den
1 januari 1953. Sålunda må anföras, att år 1953 verkningarna av den i år
beslutade förlängningen av den lagstadgade semestern till tre veckor till
fullo inträda. Emellertid synes det nu framlagda förslaget kunna bli slutbehandlat
tidigast under våren 1952 och vid denna tidpunkt skulle med nu
tillämpad ordning tryckningen av almanackorna för år 1953 redan ha pågått
åtskilliga månader. En omläggning av ordningen för almanackornas
tryckning medför vissa svårigheter. Om dessa ej kunna övervinnas, nödgas
man låta anstå med reformens ikraftträdande till den 1 januari 1954. Undersökningen
om de tryckeritekniska förhållandena är ännu ej slutgiltigt
genomförd. Det torde därför vara lämpligast att för närvarande lämna
frågan huruvida den ändrade helgdagsordningen skall gälla fr. o. m. 1953
eller först fr. o. m. 1954 öppen. Med hänsyn till vad nu anförts torde den
föreslagna lagens slutstadgande böra innehålla, att lagen skall träda i kraft
den dag Konungen bestämmer.
Den nu förordade reformen kan måhända föranleda, att ändringar böra
ske i almanackans namnlängd samt i kyrkohandboken, evangelieboken eller
annan föreskrift rörande kyrkans handlingar. Jag finner emellertid ej skäl
föreligga att nu ingå på dessa frågor, som i första hand ankomma på ecklesiastikdepartementets
handläggning. I
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående tidpunkten för firandet av Marie
bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen. 1
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid
skrivelsen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27
augusti 1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 22 augusti 1951 tillhandakomraet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 22 juni 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående tidpunkten för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn O. Petrén.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 augusti 1951.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Quensel, Danielson,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 27
augusti 1951 avgivna utlåtande över det den 22 juni 1951 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående tidpunkten för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.
Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden
att, sedan i förslaget vidtagits vissa redaktionella jämkningar,
från kyrkomötet måtte jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämtas yttrande
huruvida kyrkomötet godkänner det sålunda föreliggande förslaget
till lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
31
Nr 35.
Till Konungen.
I skrivelse till kyrkomötet den 27 augusti 1951, nr 3, har Eders Kungl.
Maj :t, under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, inhämtat kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkänner
skrivelsen bifogat förslag till lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag,
midsommardagen och allhelgonadagen.
I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling haft tre i anledning
av densamma väckta motioner.
Kyrkolagsutskottet har i ärendet avgivit betänkande, nr 19, varav ett tryckt
exemplar här bifogas.
Som svar å nämnda skrivelse får kyrkomötet i underdånighet anmäla,
att kyrkomötet godkänt det vid Eders Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3 fogade
förslaget till lag angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.
Underdånigst
YNGVE BRILIOTH.
j G. H. Berggren.
Stockholm den 12 oktober 1951.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
Nr 19.
Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts skrivelse med förslag till lag angående tiden
för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 augusti 1951 dagtecknad skrivelse, nr 3, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, velat inhämta kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkänner
följande
Förslag
till
Lag
angående tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen
och allhelgonadagen.1
I anledning av skrivelsen ha väckts tre motioner, nämligen
nr 26 av herr Danell, Sven, och herr Ekmark,
nr 57 av herr Estborn m. fl., samt
nr 81 av herr Johansson m. fl.
I motionen nr 26 hemställes, att kyrkomötet ville besluta att hos Kungl.
Maj :t i underdånighet anhålla dels om sådan ändring i förslaget till lag angående
tiden för firandet av Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen,
att den i den tillämnade hösthelgen ingående lördagen benämnes
alla själars dag och söndagen som hittills alla helgons dag, samt
dels om föranstaltande av utredning angående av den åsyftade lagen betingade
förändringar i nu gällande evangeliebok såväl för bättre utnyttjande
av de betydelsefullaste texterna på femte söndagen i fastan genom deras
överflyttning till årligen återkommande söndagar som för förseendet av den
nya helglördagen med lämpliga texter in. m.
Motionen nr 57 utmynnar i ett yrkande, att kyrkomötet måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i förslaget till lag angå
1
Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
ende tiden för firandet av vissa helgdagar, att Marie bebådelsedag bevaras
som fristående helgdag och firas å den lördag, som infaller under tiden den
22—28 mars, eller, om denna lördag är påskafton, å lördagen före palmsöndagen.
Yrkandet i motionen nr 81 innehåller att kyrkomötet måtte i underdånig
skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att kyrkomötet för sin del godkänner det
i skrivelse nr 3 till kyrkomötet framlagda förslaget om vissa helgdagars
firande med den ändringen, att Marie bebådelsedag skall firas å lördag som
infaller mellan den 21 och 27 mars eller, om denna lördag är påskafton, å
närmast föregående lördag.
Kyrkolagsutskottet — till vilket motionerna hänvisats, motionen nr 26
dock icke i vad den angår utredning rörande ändringar i gällande evangeliebok
— har förehaft skrivelsen och motionerna till behandling i ett sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts i Kungl. Maj :ts skrivelse, och de skäl,
motionärerna åberopat, får utskottet hänvisa till skrivelsen och motionerna.
Utskottet. Förevarande lagförslag innebär, att Marie bebådelsedag ej längre
skall utgöra en fristående helgdag. Den skall i stället firas på den söndag,
som infaller under tiden den 22—den 28 mars. Om emellertid denna
söndag skulle vara palmsöndagen eller påskdagen, skall Marie bebådelsedag
i stället firas å söndagen före palmsöndagen. Vidare innebär lagförslaget,
att tiden för firandet av midsommardagen och allhelgonadagen ändras. Midsommardagen
skall högtidlighållas å den lördag, som infaller under tiden
den 20—den 26 juni, och allhelgonadagen å den lördag, som infaller under
tiden den 31 oktober—den 6 november.
Den föreslagna reformen är föranledd av vissa önskemål av icke-kyrklig
karaktär. De viktigaste av dessa önskemål äro att erhålla en högtidsdag under
den helgdagslösa hösten samt att uppnå en såväl för produktionen som
ur rekreationssynpunkt lämpligare placering av vissa av de fristående helgdagarna.
Ur kyrklig synpunkt kan förslaget ej anses vara fritt från invändningar.
Sålunda måste varje ändring i kyrkoåret, som bestått orubbat sedan mer
än ett sekel, ingiva betänkligheter. Vidare medför förslaget att antalet dubbelhelger
ökas, vilket måste betecknas såsom en olägenhet, då gudstjänsten
den andra helgdagen som regel samlar ett mindre antal besökare än gudstjänsten
en fristående sön- eller helgdag.
Frånsett dessa allmänna erinringar är enligt utskottets mening intet att
invända mot förslaget, såvitt avser midsommardagen och allhelgonadagen.
Utskottet kan därför ej biträda den i motionen nr 26 framförda tanken att
den i hösthelgen ingående lördagen skulle erhålla ett annat firningsämne
än allhelgonadagens.
Föreliggande förslag att förlägga firandet av Marie bebådelsedag till söndag
är förenat med olägenheter. Den föreslagna ordningen innebär näm
8
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 3.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 3 (Bilagor).
ligen, att femte söndagen i fastan, vilken måste anses vara särskilt värdefull,
skulle undanträngas mycket ofta, under en viss 28-årsperiod ej mindre än
16 gånger. Denna olägenhet skulie undvikas enligt det i motionerna nr 57
och 81 framförda förslaget att förlägga firandet av Marie bebådelsedag till
viss lördag. Med hänsyn härtill skulle detta förslag — även om det medför
en ökning av antalet i och för sig icke önskvärda dubbelhelger — vara ur
kyrklig synpunkt att föredraga. Denna lösning skulle emellertid medföra
att antalet helgdagar skulle ökas med en. Med hänsyn till den bestämt avvisande
hållning till en ökning av antalet helgdagar, som av statsmakterna
intagits efter genomförandet av en lagstadgad semester om tre veckor, synes
en lösning efter denna linje ej vara framkomlig. Andra möjligheter kunna
dock tänkas. Man skulle kunna helt avskaffa Marie bebådelsedag såsom
helgdag, men vidtaga åtgärder för att dagen likväl högtidlighålles med
gudstjänst. Firandet av Marie bebådelsedag skulle kunna inställas de år,
då densamma enligt den föreslagna huvudregeln skulle infalla å femte söndagen
i fastan, palmsöndagen eller påskdagen. En tredje möjlighet är att
den föreslagna kompletteringsregeln gives det innehållet att, om söndagen
under tiden den 22—den 28 mars skulle vara femte söndagen i fastan, palmsöndagen
eller påskdagen, Marie bebådelsedag skall firas å söndagen före
femte söndagen i fastan. Inom utskottet har även den tanken framförts, att
Marie bebådelsedag de år då den enligt huvudregeln skulle infalla å palmsöndagen
eller påskdagen skulle firas å annandag påsk samt då den skulle
infalla å femte söndagen i fastan skulle högtidlighållas å tidigare söndag i
fastan. Mot envar av dessa möjligheter kunna emellertid så starka erinringar
riktas att utskottet ej kan förorda någon av dem.
Såsom av det anförda framgår anser utskottet att det framlagda förslaget
medför olägenheter ur kyrklig synpunkt och utskottet har ej funnit någon
framkomlig väg att undvika dem. Utskottet anser emellertid att olägenheterna
ej äro så allvarliga, att de böra utgöra hinder för kyrkomötet att godtaga
den föreslagna reformen, om vilkens lämplighet praktiskt taget enighet
råder mellan alla i ärendet hörda icke-kyrkliga instanser.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att kyrkomötet måtte — med avslag å motionerna nr 57
och 81 samt motionen nr 26, såvitt den hänvisats till kyrkolagsutskottet
— godkänna det vid Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 3 fogade förslaget till lag angående tiden för firandet av
Marie bebådelsedag, midsommardagen och allhelgonadagen.
Stockholm den 4 oktober 1951.
På kyrkolagsutskottets vägnar:
CARL HAMILTON.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3 (Bilagor).
35
Reservation
av herr Sundberg, som ansett att det, med hänsyn till den historiska och
kulturella traditionen, borde vara lika uteslutet att flytta midsommardagen,
av kyrkan firad som Johannes döparens dag, från den 24 juni som det vore
att flytta midvinterdagen, av kyrkan högtidlighållen som Jesu födelses dag,
från den 25 december.