Kurtgl. May.ts proposition nr 25.
1
Nr 25.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag angående
användningen av den tilläggsskatt ä bensin, som under
tiden den 1 april 19A8—den 31 december 1950 uttagits
vid yrkesmässigt bedrivet fiske; given Stockholms slott
den 11 januari 1952.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Hj. R. Nilson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I anslutning till riksdagens hösten 1950 fattade beslut om kollektiv restitution
av den tilläggsskatt å bensin, som under tiden 1 april 1948—31 december
1950 uttagits vid yrkesmässigt bedrivet fiske, föreslås i propositionen,
att återbäringen skall ske på det sätt att tilläggsskattemedlen skola
avsättas till en fond och inom denna användas så, att fiskerinäringen som
helhet får nytta därav genom insats på områden, där anslagsanvisning å
riksstaten icke äger rum.
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 25.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
11 januari 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
statsrådet Hjalmar Nilson fråga om användningen av den tilläggsstat å
bensin, som under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950 uttagits
vid yrkesmässigt bedrivet fiske, samt anför därvid följande.
Inledning.
Sedan ett antal år återbäres den ordinarie skatten å bensin eller
motorsprit, som användes vid yrkesmässigt fiske, till fiskerinäringens
utövare. Återbäringen sker kollektivt genom ett anslag under nionde huvudtiteln,
benämnt Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt. Anslaget avräknas mot automobilskattemedlen. Medlen bruka
numera av Kungl. Maj:t ställas till fiskeristyrelsens disposition och det är
sålunda denna styrelse, som i första hand beslutar om användningen.
Fiskeristyrelsen bygger därvid på förslag från hushållningssällskapen och
fiskareorganisationer. Några särskilda föreskrifter eller begränsningar i
fråga om medlens användning finnas icke utöver vad som följer av att
anslaget skall utgöra kollektiv restitution av den bensinskatt, som yrkesliskarena
erlägga. Dock har ansetts att de icke böra användas till avlönande
av tjänstemän eller till kostnader, som hänföras till rent administrativa
uppgifter. Anslagsmedlen fördelas mellan de olika länen efter
beräkningar rörande bensinförbrukningen inom varje län. Av de olika
ändamål, till vilka bidrag beviljats, må nämnas anläggning och förbättring
av mindre fiskehamnar, uppförande av slipar och fiskebryggor samt anordnande
av tillfartsvägar till dylika bryggor, uppmuddring av infarter till
fiskelägen, anskaffande av mindre fiskefyrar, anordnande av telefonförbindelser,
elektrifiering av fiskelägen samt uppförande av förvarings- och
förädlingsanläggningar för fiskprodukter m. m. Vidare märkas bidrag till
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
3
fiskevårdande åtgärder såsom utsättande av gädd-, sik- och ålyngel, inplantering
av kräftor, inköp av fiskodlingsredskap samt anordnande av
fiskeribevakning. Medel ha även anvisats till anskaffande av redskap för
olika försöksfisken. Fiskareföreningar ha erhållit understöd till såväl sin
studieverksamhet som sin allmänna verksamhet, över huvud taget ha
bidragsändamålen varit mångskiftande.
Den restitution som hittills skett har som nämnts endast avsett ordinarie
bensinskatt. Under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950 utgick
emellertid även tilläggsskatt med 27 öre per liter. Frågan om behandlingen
av de medel, som fiskerinäringens utövare erlagt i tilläggsskatt, avgjordes
vid 1950 års riksdags höstsession. Riksdagen uppdrog nämligen
då efter förslag av bevillningsutskottet (r.skr. nr 420, bevillningsutskottets
betänkanden nr 66 och 68) åt Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av kollektiv restitution av tilläggsskatten å bensin, som
använts vid yrkesmässigt bedrivet fiske under tiden den 1 april 1948-—-den 31 december 1950.
I restitutionsfrågan anförde bevillningsutskottet (bet. nr 66):
Kompensation borde lämnas utövare av det yrkesmässigt bedrivna fisket
även för tilläggsskatten. Såvitt utskottet kunnat finna hade emellertid icke
framkommit något förslag därutinnan, som kunde anses innebära en tillfredsställande
lösning efter den individuella restitutionens linje. Vid sådant förhållande
syntes enda möjligheten vara att utsträcka den dittillsvarande
kollektiva restitutionen av den ordinarie skatten att omfatta även tilläggsskatten
under den tidsperiod då sådan skatt utgått. Det kunde givetvis icke
komma i fråga att ett belopp, motsvarande den tilläggsskatt som betalats
av fiskets utövare under hela nyssnämnda tidsperiod, skulle restitueras
kollektivt under en så begränsad tid som endast ett budgetår, utan en
utvidgning av restitutionsrätten i enlighet med vad utskottet förordat borde
utsträckas över en följd av år. Då denna utvidgning av den kollektiva restitutionsrätten
borde genomföras vid sidan av den dittillsvarande rätten
till kollektiv restitution, syntes det erforderligt att riksdagen skulle lämna
Kungl. Maj:t ett uttryckligt bemyndigande i nu förevarande hänseende.
Att exakt ange storleken av det belopp, som sålunda bör restitueras till
fiskerinäringen för erlagd tilläggsskatt å bensin, är ännu icke möjligt.
Fiskeristyrelsen har tidigare med ledning av uppgifter som lämnats styrelsen
beräknat att bensinförbrukningen vid yrkesmässigt fiske under ett
vart av åren 1948—1950 utgjort omkring 3 miljoner liter. Därest dessa uppgifter
äro riktiga, skulle förbrukningen under tiden den 1 april 1948—den
31 december 1950 kunna uppskattas till omkring 8 250 000 liter och restitutionsbeloppet
följaktligen uppgå till cirka 2,2 miljoner kronor. Rörande
beräkningen må å ena sidan erinras att chefen för jordbruksdepartementet
— under hänvisning till att bensinförbrukningen vid yrkesmässigt fiske
enligt beräkning av lantbruksstyrelsen år 1947 skulle ha uppgått till ej
fullt 2,3 miljoner liter — i 1951 års statsverksproposition, IX ht, uttalat att
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
det förefölle i viss mån tvivelaktigt huruvida den kraftiga ökning av bensinförbrukningen
i yrkesmässigt fiske från år 1947 till år 1948, som skulle
föreligga enligt de till fiskeristyrelsen lämnade uppgifterna, kunde vara
överensstämmande med verkliga förhållandet och att det därför vore angeläget
att man skulle försöka komma fram till en såvitt möjligt tillförlitlig
uppskattning av bensinförbrukningen i yrkesmässigt fiske under tiden den
1 april 1948—den 31 december 1950. Å andra sidan må nämnas att det
från Sveriges fiskares riksförbund framhållits, att det ej vore uteslutet att
beräkningen av förbrukningen under år 1947 blivit för låg och att enligt
förbundets uppfattning en förbrukning under åren 1948—1950 av 3 miljoner
liter per år kunde vara sannolik. Genom beslut den 8 juni 1951 har
Kungl. Maj:t uppdragit åt fiskeristyrelsen att närmare undersöka bland
annat denna fråga.
Även om hänsyn tages till de fel i ena eller andra riktningen, som kunna
föreligga beträffande de hittills gjorda beräkningarna av bensinförbrukningen
i yrkesmässigt fiske under ifrågavarande tid, torde man emellertid
i detta sammanhang kunna utgå ifrån att de medel, som böra återbäras
till fiskerinäringen för erlagd tilläggsskatt, sammanlagt uppgå till betydande
belopp.
Något beslut om användningen av sådana restitutionsmedel, som kunna
anses representera tilläggsskatt å bensin (i det följande kallade t illä g gsskattemedlen),
har ännu ej fattats. Dylika medel ha för övrigt hittills
icke ställts till förfogande av riksdagen i vidare mån än att den medelsanvisning,
som skedde vid 1951 års vårriksdag, även får anses innefatta
en viss restitution av tilläggsskatt. I riksstaten för budgetåret 1951/52 har
nämligen såsom gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt anvisats
ett belopp av 800 000 kronor. Enligt vad som framgår av statsverkspropositionen
(IX ht) har detta belopp därvid bestämts så att det skulle
omfatta både vad som kunde antagas komma att motsvara den ordinarie
bensinskatten för budgetåret 1951/52 och viss del av den tidigare erlagda
tilläggsskatten. Sedermera har Kungl. Maj:t av sagda anslag ställt 700 000
kronor till fiskeristyrelsens förfogande. Att ej hela det av riksdagen anvisade
beloppet disponerats torde ha berott på att man ej velat föregripa
ett blivande beslut om användningen av tilläggsskattemedlen och följaktligen
endast till fiskeristyrelsens förfogande ställt vad som — i avbidan
på närmare utredning i frågan — kunde antagas komma att motsvara den
ordinarie bensinskatten för budgetåret 1951/52.
Kungl. Maj:ts proposition nr 25. 5
Departementspromemoria den 20 januari 1951.
I en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria den 20 januari
1951 upptogs frågan om möjligheterna att tillgodose vissa
fisker iändamål ur anslaget till goftgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare er lagd bensinskatt.
I promemorian framhölls att man vid den mycket restriktiva prövning
av anslagsäskandena för budgetåret 1951/52, som skett i statsverkspropositionen,
på många områden måst lämna i och för sig välmotiverade förslag
obeaktade. I särskilt hög grad gällde detta givetvis framställningar om
anslag till nya ändamål. Även på fiskets område funnes flera dylika bidragsframställningar,
vilka icke föranlett några anslagsäskanden i statsverkspropositionen.
Bland de viktigaste av dessa nämndes framställningar
om anvisande av medel för Sveriges deltagande i den nordiska sillforskningen
samt om medel för försök med utplantering av rödspätta. Vidare
erinrades om att en av fiskeristyrelsen gjord framställning om att å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1950/51 skulle anvisas ytterligare
medel för utbildningsverksamheten bland fiskare kunnat tillgodoses
endast i mycket begränsad omfattning och att det, om medel ej kunde
ställas till förfogande utöver vad som för ändamålet äskats av riksdagen,
skulle bli nödvändigt att begränsa bland annat vissa hävdvunna navigationskurser.
Medelsbehovet för nu nämnda tre ändamål beräknades till
25 000 kronor för sillforskning, 18 000 kronor för försök med utplantering
av rödspätta och 15 000 kronor för kursverksamheten. Beträffande samtliga
nu nämnda ändamål framhölls i promemorian att de väl finge anses
vara av sådan beskaffenhet att ett direkt statligt stöd till desamma i form
av anslag å riksstaten vore synnerligen väl befogat. Då sådant stöd ej kunde
lämnas på grund av den budgetpolitik, som måste föras, syntes det motiverat,
att man undersökte möjligheterna att stödja dem på annat sätt. Den
enda väg, som därvidlag stode öppen, syntes vara att lämna bidrag till dem
ur de medel, som kollektivt skulle restitueras till fiskerinäringen för erlagd
bensinskatt.
Vidare erinrades i promemorian om att de undersökningar angående
laxfisket i Östersjön, som fiskeristyrelsen företager i enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut den 14 januari 1949, av brist på medel hittills kunnat bedrivas
endast i mycket begränsad omfattning och att det syntes önskvärt att för
budgetåret 1951/52 ett belopp av 10 000 kronor skulle kunna ställas till
förfogande för ändamålet ur bensinskattemedlen.
Sammanlagt skulle för de i promemorian nämnda uppgifterna behöva
disponeras (25 000 + 18 000 + 15 000 + 10 000 =) 68 000 kronor eller avrundat
uppåt 70 000 kronor. 1 enlighet med det anförda ifrågasattes alltså
att av det anslag, som för budgetåret 1951/52 äskats till gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt, ett belopp av 70 000
kronor skulle få användas för främjande av sillforskning, undersökningar
avseende laxfisket i Östersjön, försök med utplantering av rödspätta samt
viss kursverksamhet i enlighet med vad som angivits i det föregående.
I promemorian erinrades till slut om alt Sveriges fiskares riksförbund
anhållit om elt engångsanslag å 50 000 kronor till förbundets organisationsarbete.
Vidare hade Svenska insjöfiskarenas centralförbund och Svenska
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
insjöfiskarenas försäljningsförening u. p. a. hemställt, att de för upprätthållande
av sin centrala verksamhet måtte för ett vart av åren 1951—1956
tilldelas ett bidrag å 25 000 kronor, att otgå ur sådana medel, som fiskarena
själva inbetalat eller som utdömts vid intrång i fiske. Rörande dessa framställningar
uttalades att de ändamål, som de avsåge, syntes vara av sådan
natur, att det kunde övervägas att lämna bidrag till dem ur restitutionsanslaget.
I yttrande över promemorian den 23 februari 1951 avstyrkte styrelsen
för Sveriges fiskares riksförbund förslaget beträffande sillforskning, utplantering
av rödspätta och undersökning av laxfisket men tillstyrkte däremot
ett tillfälligt anslag å 15 000 kronor till studieverksamheten. Vidare
tillstyrkte styrelsen att det av förbundet begärda organisationsbidraget å
50 000 kronor skulle utgå ur årets anslag till gottgörelse till fiskerinäringen
för erlagd bensinskatt, därest bidraget ej kunde beviljas ur andra medel.
Under viss förutsättning tillstyrkte styrelsen slutligen ett bidrag å 25 000
kronor till Svenska insjöfiskarenas centralförbund för dess organisationsarbete.
Såsom motivering för sitt avstyrkande av att bidrag till sillforskning,
utplantering av rödspätta och undersökning av laxfisket skulle utgå ur
restitutionsmedlen anförde styrelsen till en början, att dessa ändamål,
såsom även angivits i promemorian, syntes ligga utanför ramen av vad
som brukat tillgodoses genom restituering av bensinskattemedlen. Härutöver
framhöll styrelsen att de resultat och de framsteg, som kunde vinnas
genom denna forsknings- och undersökningsverksamhet, i regel komme
hela världshushållet till godo och att sådan verksamhet därför borde
betraktas som en internationell, statlig angelägenhet. Såsom en följd härav
ansåg styrelsen det vara oriktigt att kostnaderna skulle bestridas med
medel som redan från början varit avsedda att främja yrkesutövningen
för den kategori fiskare, som erlagt skattebeloppen. Som ett ytterligare
skäl för att man ej skulle stödja forskningsverksamheten på fiskets område
i den ordning, som ifrågasatts i promemorian, anförde styrelsen att all
dylik verksamhet givetvis måste inriktas och bedrivas på relativt lång sikt.
Detta innebure att nu verksamma yrkesutövare knappast kunde beräknas
få någon fördel därav i sin egen yrkesutövning och vore en ytterligare
anledning till att verksamheten borde erhålla statligt stöd i behövlig utsträckning
så att några medel ur anslaget för kollektiv restitution av erlagd
bensinskatt icke behövde tagas i anspråk.
Jag torde vidare i fråga om dispositionen av tilläggsskattemedlen få
anmäla, att Sveriges fiskares riksförbund med skrivelse den 5 september
1951 till chefen för jordbruksdepartementet överlämnat utdrag av ett protokoll,
fört vid sammanträde med styrelsen för riksförbundet den 28
augusti 1951. Enligt protokollsutdraget förklarar sig styrelsen kunna instämma
i bevillningsutskottets uttalande att även tilläggsskattemedlen
skola restitueras på samma sätt som den ordinarie bensinskatten. Dock
borde viss del av dessa medel få disponeras såsom bidrag till organisations
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
1
verksamheten bland fiskare, eventuellt till fiskarenas studieverksamhet
och möjligen även till fiskpropaganda och liknande. Sådan disposition
skulle emellertid enligt styrelsens mening endast få förekomma efter samråd
med riksförbundet. Vid sammanträdet har vidare understrukits angelägenheten
av att förbundets framställning om ett engångsanslag å 50 000
kronor till förbundets organisationsarbete skall bifallas.
Departementspromemoria den 26 september 1951.
I en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria den 26 september
1951 har frågan om dispositionen av tilläggsskatt em
edlen ånyo upptagits. Inledningsvis anföres i denna promemoria, att
det med hänsyn till storleken av de belopp, som tilläggsskattemedlen sammanlagt
komma att uppgå till, synes angeläget att de skola användas på
det sätt, som blir till största möjliga gagn för fiskarebefolkningen. Något
ställningstagande från riksdagens sida rörande användningen av medlen
finnes icke utöver vad som ligger däri, att riksdagen avvisat tanken på en
individuell återbäring och i stället uttalat sig för att tilläggsskattemedlen
liksom den ordinarie bensinskatten skola restitueras kollektivt. Utgångspunkten
är emellertid därigenom given. Medlen skola återföras till fiskarebefolkningen
och detta skall ske genom kollektiva åtgärder. Frågan blir
emellertid då, bur denna kollektiva återbäring skall ordnas
och vilka ändamål, som böra tillgodoses i första rummet. Härom
anföres vidare i promemorian.
I och för sig kan man givetvis tänka sig att disponera tilläggsskattemedlen
på precis samma sätt som de vanliga restitutionsmedlen och alltså
successivt dela ut även förstnämnda medel för en mängd olika ändamål,
som direkt sammanhänga med den dagliga utövningen av fisket. Det synes
emellertid ingalunda säkert, att detta ur fiskets synpunkt är den bästa
användningen av medlen.
Om man närmare undersöker användningen av de ordinarie restitutionsmedlen
finner man, att dessa i praktiken fördelas på ett sätt som
kommer en individuell restitution ganska nära. Till en början söker man
sålunda att vid fördelningen av medlen mellan de olika länen se till att
varje län tillföres ett belopp som motsvarar vad som erlagts i skatt inom
länet. När det sedan gäller att inom ett län fördela de medel, som enligt
nyssnämnda princip belöpa på länet, försöker man vidare likaså att åstadkomma
en sådan spridning, att alla de, som erlagt bensinskatt, om möjligt
på ett eller annat sätt skola få nytta av medlen.
Man kan emellertid fråga sig om ej, i vart fall i det långa loppet, även
ur fiskarebefolkningens synpunkt bättre resultat skulle kunna ernås om
man i stället för att på dylikt sätt sprida ut medlen valde att åtminstone
delvis använda dem för gemensamma viktiga ändamål. En samlad insats
på ett för näringen betydelsefullt område kan uppenbarligen ge resultat
av mycket större värde än vad som kan ernås om medlen användas som
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 25.
bidrag till ett stort antal smärre förbättringsåtgärder. En sådan ändring
torde väl knappast nu böra ifrågasättas beträffande de ordinarie restitutionsmedlen,
där fiskarena vant sig vid att dessa skola delas ut i småposter
samt mera omedelbart och påtagligt komma de enskilda fiskarena direkt
till godo. Förhållandet är emellertid ett annat beträffande tilläggsskattemedlen.
Det är ju här fråga om pengar, som ligga vid sidan av de ordinarie
restitutionsmedlen och som väl knappast torde ha tagits med i beräkningen
vid planläggningen av sådana smärre lokala företag, för vilka
de senare i regel bruka användas. En disposition av tilläggsskattemedlen
på ett sätt, som delvis avviker från vad som varit brukligt i fråga om de
ordinarie restitutionsmedlen, behöver ju ej heller påverka storleken av de
belopp som återbäras i sedvanlig ordning.
Att på fiskets område finnas många betydelsefulla uppgifter, vilka i brist
på medel hittills ej alls eller endast i begränsad omfattning kunnat upptagas,
torde vara uppenbart. Här kan utan något försök till specificering
erinras om att viktiga uppgifter föreligga på forskningens och försöksverksamhetens
område, inte minst beträffande nya eller förbättrade fiskemetoder.
Vidare kan pekas på att ur fiskarekårens synpunkt värdefulla resultat
torde kunna ernås genom ökade insatser i fråga om organisationsarbetet
inom kåren samt åtgärder i avsättningsbefrämjande syfte, bland annat i
form av propaganda för ökad fiskkonsumtion eller exportbefrämjande
åtgärder.
Det torde vara realistiskt att förutsätta, att det såväl nu som under de
närmaste åren endast i mycket begränsad utsträckning kommer att bli
möjligt att få anslag av statsmedel för nya uppgifter på de områden, som
nu nämnts, eller alt få någon reell utvidgning av det statliga stöd, som nu
lämnas på vissa av dessa. Under sådana förhållanden synes det, som om
man från fiskerinäringens sida borde överväga huruvida ej tilläggsskattemedlen
skulle komma till en ur näringens egen synpunkt bättre användning,
om de åtminstone delvis disponeras för åtgärder av de slag, som nu
antytts.
Med anledning av de synpunkter, som anförts av styrelsen för Sveriges
fiskares riksförbund, anföres i promemorian.
Åtskilliga av de ändamål som nyss nämnts torde helt tillgodose det av
styrelsen uttalade önskemålet att de åtgärder, till vilka medlen användas,
skola medföra fördelar för de nu verksamma fiskarena i deras yrkesutövning.
Detta torde exempelvis vara fallet i den mån medlen användas för
organisationsarbete, avsättningsbefrämjande åtgärder och dylikt. Även beträffande
åtskillig forsknings- och försöksverksamhet torde det utan tvivel
förhålla sig så att den kan ge ganska snabba resultat av omedelbar praktisk
betydelse för fiskets utövare. Det synes vidare ej riktigt att hävda den
uppfattningen att forsknings- och försöksverksamheten uteslutande är en
statlig angelägenhet och att det för den skull ej bör komma i fråga att
för sådan verksamhet använda medel, som skola återbäras till fiskets
utövare. Det är visserligen givet att staten med hänsyn till de värden, som
forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande område kan ge såväl
för samhället i dess helhet som för näringens utövare, även i fortsättningen
liksom hittills bör bedriva och stödja dylik verksamhet. Men det är, som
tidigare framhållits, också nödvändigt att räkna med att allmänna ekono
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
9
miska överväganden kunna hindra att denna statliga verksamhet utvidgas
på det sätt, som i och för sig kan vara önskvärt. När så är fallet måste det
givetvis ankomma på näringens utövare att pröva i vad mån de i eget
intresse ha möjlighet att komplettera den av staten finansierade verksamheten
på området. Vid en dylik prövning torde man ej enbart böra se till
vilka fördelar som kunna vinnas för stunden. Det avgörande synes i
stället böra vara, huruvida man genom insatserna kan vinna resultat, vilka
kunna väntas bli av bestående värde för näringen och dess utövare.
I promemorian erinras härefter att en likartad fråga på jordbrukets
område — nämligen frågan om dispositionen av den s. k. hästexportberedningens
vinstmedel — erhållit sin lösning vid 1951 års riksdag (prop. nr
162, r.skr. nr 329). Rörande uppkomsten och dispositionen av dessa vinstmedel
framhålles följande.
Vinsterna erhöllos genom att de överpriser, som tidvis kunde utfås vid
hästexporten, icke tillätos slå igenom på inlandsmarknaden. De hästar,
som skulle exporteras, uppköptes därför genom hästexportberedningen till
priser, motsvarande det aktuella prisläget inom landet, och skillnaden
mellan dessa priser och de, som betalades vid exporten, fonderades. Sammanlagt
uppgå vinstmedlen nu till närmare 5,5 miljoner kronor.
Det har varit ostridigt att dessa medel, vilka på sätt och vis kunna sägas
ha erhållits genom att hästuppfödarna avstått från den merinkomst, som
exportpriserna kunde lämna, borde betraktas såsom tillhörande jordbruket.
Från jordbrukets sida biträdde man emellertid tanken att medlen
_i stället för att på ett eller annat sätt direkt återbäras till jordbruket eller
vissa grupper av jordbrukare — skulle användas så att jordbruket som
helhet finge nytta därav genom insats på områden där anslag icke kan erhållas
å riksstaten. Med utgångspunkt från denna princip har enligt riksdagens
beslut avsatts 1 000 000 kronor för att underlätta den upplysningsoch
propagandaverksamhet som sker i form av anordnande av lantbruksutställningar,
1 000 000 kronor till en särskild fond för främjande av exporten
av avelsdjur samt återstoden, cirka 3 500 000 kronor, till en fond
för främjande av forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område.
Syftet med sistnämnda fond har främst varit att skapa möjlighet
till en omfattande men relativt kortvarig insats på speciella områden av
särskilt stor betydelse för jordbruket.
Fonden för främjande av exporten av avelsdjur förvaltas av en styrelse
om fyra ledamöter. Av dessa utser Kungl. Maj:t två, däribland ordförande,
och Sveriges lantbruksförbund två. För fonden för främjande av forsknings-
och försöksverksamhet på jordbrukets område finnes en styrelse
om sju personer. Dessa utses av Kungl. Maj:t, samtliga utom ordföranden
dock efter förslag av olika organisationer och myndigheter. Sålunda tillsättas
tre efter förslag av respektive Hushållningssällskapens förbund, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk samt tre
efter förslag av respektive jordbrukets forskningsråd, styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök samt veterinärhögskolans
lärarråd.
I promemorian framhålles, all en lösning liknande den, som sålunda
beslutats i fråga om hästexportberedningens vinstmedel, synes kunna itrå
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
gasättas även såvitt gäller nu ifrågavarande tilläggsskattemedel. Detta
skulle innebära att den kollektiva restitution, som beslutats av riksdagen,
skulle ske på det sättet att medlen skulle avsättas till en eller flera fonder
och inom dessa användas så att fiskerinäringen som helhet finge nytta därav
genom insats på områden där anslag icke kan erhållas å riksstaten.
Rörande fondbildningen, fondmedlens förvaltning och beslutanderätten
i fråga om desamma anföres i promemorian.
Vad först angår frågan, huruvida en eller flera fonder böra bildas, kan
man givetvis tänka sig en uppdelning på förslagsvis två fonder, nämligen
en för avsättningsbefrämjande åtgärder, t. ex. propaganda för ökad fiskkonsumtion
och exportfrämjande åtgärder, samt en för övriga ändamål
som kunna komma i fråga. Ej minst med hänsyn till svårigheten att i
förväg bedöma, på vilka områden åtgärderna i första hand böra sättas in,
och vilka belopp som kunna komma att erfordras för olika ändamål, synes
det dock vara att föredraga, att samtliga medel föras till en gemensam
fond och att det sedan får ankomma på fondens styrelse att besluta om
användningen av medlen.
Styrelsen synes förslagsvis kunna bestå av ordförande och fem ledamöter.
Ordföranden och en ledamot synas böra utses av Kungl. Maj:t, varjämte
tre ledamöter torde böra utses av Sveriges fiskares riksförbund.
Slutligen torde chefen för fiskeristyrelsen böra vara självskriven ledamot
av styrelsen.
Som förut nämnts kan storleken av de belopp, som böra tillföras fonden,
ännu ej exakt fastställas. Sedan erforderligt underlag för en sådan beräkning
erhållits, torde erforderliga medel böra anvisas av riksdagen och tillföras
fonden. Denna torde böra göras räntebärande och förvaltas av statskontoret.
Liksom i fråga om de delar av hästexportberedningens vinstmedel, som
avsatts för att främja exporten av avelsdjur samt forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område, torde man även beträffande nu ifrågavarande
medel böra förutsätta att fonden ej skall bli något permanent
stödorgan utan att den i stället bör förbrukas inom en förhållandevis begränsad
tidrymd. Att i förväg uppställa något visst bestämt tidsmått torde
dock ej vara lämpligt. Avgörande bör i stället vara angelägenhetsgraden av
de uppgifter, som anmäla sig. Då man emellertid under alla omständigheter
torde böra räkna med att medlen böra fördelas på flera år, synes som
en viss regulator kunna uppställas den föreskriften, att tillstånd av Kungl.
Maj:t skall erfordras, därest styrelsen under något år vill disponera över
mer än vad som motsvarar dels avkastningen för året, dels en femtedel
av fondens ursprungliga kapitalbelopp.
De närmare administrativa bestämmelser rörande förvaltningen och användningen
av fonden, som i övrigt kunna erfordras, torde få utfärdas av
Kungl. Maj:t. I
I promemorian anmärkes till slut, att det för en disposition av tilläggsskattemedlen
i överensstämmelse med vad som ifrågasatts i promemorian
torde fordras att frågan underställes riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
Yttrandena.
11
över promemorian den 26 september 1951 ha yttranden avgivits av
statskontoret, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, statens jordbruksnämnd
och Sveriges fiskares riksförbund. De i promemorian framlagda
förslagen ha därvid i huvudsak tillstyrkts av samtliga remissinstanser. På
enstaka punkter ha dock vissa erinringar1 gjorts.
Vad angår förslaget att tilläggsskattemedlen skola efter fondering användas
så, att fiskerinäringen som helhet får nytta därav genom insats på
områden, där anslag icke kan erhållas å riksstaten, anför Sveriges fiskares
riksförbund beträffande de skäl, som föranlett förbundet att tillstyrka förslaget,
bland annat följande.
Frågan om restitution till fiskare för erlagd bensinskatt har behandlats
vid flera tillfällen under senare år, utan att någon slutgiltig och för fiskarena
godtagbar lösning kunnat erhållas. Orsakerna härtill äro flera men
torde i första hand sammanhänga med att myndigheterna på grund av
olika omständigheter icke ansett sig kunna tillmötesgå fiskarekårens
önskemål om individuell restitution av erlagd bensinskatt. En individuell
restitution har tidigare motiverats med att bensin företrädesvis användes
i det mindre inkomstbringande kustfisket och att bensinskatten på grund
av de redan förut låga inkomsterna från detta fiske drabbat yrkesutövarna
ojämnt. Rättvisesynpunkter ha med andra ord varit vägledande för detta
ståndpunktstagande, och man har ansett att de fiskare med små inkomster,
som på grund av bestämmelserna måst betala skatt på sitt drivmedel och
därigenom drabbats av eu stor kostnadsökning, borde komma i åtnjutande
av direkt återbäring.
Det kollektiva restitutionsförfarandet kan dock i viss mån sägas ha medfört
en del fördelar därigenom att många förbättringar, bl. a. av mindre
fiskehamnar och bryggor, kunnat genomföras, vilka möjligen icke annars
skulle ha kunnat komma till stånd. Styrelsen anser sig därför kunna instämma
i de synpunkter, som framförts i promemorian om att en samlad
insats på ett för fisket betydelsefullt område kan komma att bli av större
värde än om tillgängliga belopp splittras och användas såsom bidrag till
ett stort antal smärre förbättringsåtgärder.
Beträffande det i promemorian framförda förslaget om att ifrågavarande
medel skulle avsättas till en eller flera fonder och inom dessa användas så
att fiskerinäringen som helhet skulle få nytta därav genom insats på områden,
där anslag icke kan erhållas å riksstaten, vill styrelsen framhålla,
att den i promemorian anförda jämförelsen med vinstmedel från hästexporten
icke kan anses vara hållbar i visst avseende. Bakom nämnda
vinstmedel står icke någon som helst prestation från respektive hästägares
sida och medlen ha icke heller utbetalts. För ifrågavarande bensinskattemedel
gäller ett helt annat förhållande, eftersom dessa medel utgöras av
extra kostnader, som fiskaren själv erlagt i samband med sin yrkesutövning.
På grund av tidigare omnämnda svårigheter alt erhålla individuell restitution
till fiskarena för erlagd tilläggsskatt å bensin och med hänsyn till
förhandenvarande förhållanden och omständigheter anser sig styrelsen
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
dock kunna tillstyrka att de medel, som skola restitueras till fiskarena för
erlagd tilläggsskatt å bensin, överföras till en gemensam fond med ändamål
i huvudsak enligt i promemorian anfört förslag.
Beträffande de ändamål, för vilka fondmedlen böra kunna användas,
anmärker Sveriges fiskares riksförbund att fiskerinäringen i fråga om statligt
stöd bör jämställas med övriga näringar, exempelvis jordbruk och
skogsbruk. Detta betyder enligt förbundets uppfattning i första hand, att
kostnader för forskningsverksamheten på fiskets område böra bestridas
av statsmedel. Statskontoret anför att de bidrag för organisation och upplysningsverksamhet,
vilka föreslagits i fiskebåtsförsäkringsutredningens
den 15 september 1951 avgivna betänkande, avse ändamål, som väl kunna
tillgodoses genom anlitande av fonden. Statens jordbruksnämnd anser att
fondmedel böra kunna tagas i anspråk för att delvis täcka kostnaderna för
inrättande av en till nämnden knuten befattning för stödjande av fiskexporten.
Nämnden anför härom.
Vad särskilt angår de åtgärder, som kunna komma att vidtagas för att
främja exporten av fisk, anser nämnden det böra övervägas, om icke bidrag
av här ifrågavarande restitutionsmedel kunna erhållas för att inrätta en
till nämnden knuten befattning för stödjande av fiskexporten. Därest inom
fiskerinäringen verksamma organisationer och företag kunnat enas om
att anställa en gemensam befattningshavare för stödjande av fiskexporten,
har Kungl. Maj:t haft befogenhet att för vart och ett av budgetåren 1950/51
och 1951/52 lämna bidrag med 25 000 kronor till täckande av kostnaderna
för befattningen att utgå ur clearingkassan för fisk. Vid de förhandlingar
som förts i frågan om inrättandet av nämnda befattning har någon enighet
icke kunnat uppnås om fördelningen av de kostnader, som utöver anvisade
statsmedel erfordras för befattningens upprätthållande. Nämnden
anser att möjligheterna att inrätta befattningen skulle komma att ej oväsentligt
underlättas, därest -— utöver statsmedel — ett bidrag till kostnaderna
kunde erhållas även av ifrågavarande restitutionsmedel..Detta bidrag
skulle i så fall kunna avräknas mot fiskerinäringens andel av kostnaderna
för befattningen.
Mot förslaget, att fonden skall stå under ledning av en särskild styrelse,
anmärker statskontoret, att enligt dess mening några bärande skäl icke
anförts för att en kostnadsdragande särskild styrelse skall tillsättas. Ämbetsverket
föreslår i stället att fonden skall ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
samt att bidrag ur densamma skola utdelas på förslag av fiskeristyrelsen
efter hörande av fiskarenas intresseorganisationer.
Beträffande styrelsens sammansättning uttala såväl fiskeristyrelsen som
Sveriges fiskares riksförbund, att fiskarena böra erhålla fyra representanter
i styrelsen. Därigenom skulle såväl de olika kuststräckorna som insjöfisket
kunna få var sin representant. Statens jordbruksnämnd erinrar om att det
i promemorian förutsatts, att bidrag skall kunna utgå ur fonden för avsättningsbefrämjande
åtgärder, såsom propaganda för ökad fiskkonsum
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 25.
13
tion och exportbefrämjande åtgärder. Då frågor av detta slag handläggas
av jordbruksnämnden, anser nämnden att den bör beredas möjlighet att
framlägga sina synpunkter beträffande medlens användning. Detta bör ske
på så sätt att även nämnden blir representerad i fondens styrelse.
Beträffande förvaltningen av fonden anför slutligen statskontoret att det,
eftersom fondkapitalet synes vara avsett att tagas i anspråk inom en begränsad
tid, kan övervägas om icke medlen, i stället för att göras räntebärande,
böra innestå på statsverkets checkräkning i riksbanken med redovisning
hos statskontoret under en diversemedelstitel, förslagsvis benämnd
»För fisket fonderade bensinskattemedel». Som skäl härför anför ämbetsverket
att ett lösgörande av kapital, placerat i obligationer, under ogynnsamma
förhållanden kan medföra ej oväsentliga kapitalförluster. Därest
emellertid medlen skulle anses böra göras räntebärande, bör detta enligt
statskontoret lämpligast ske genom insättning på kapitalräkning hos Sveriges
kreditbank.
Föredraganden.
Såsom tidigare erinrats beslöt riksdagen hösten 1950 att det yrkesmässigt
bedrivna fisket skulle erhålla kompensation för tilläggsskatt å bensin,
som utgått under tiden den 1 april 1948—den 31 december 1950, på så sätt
ätt den kollektiva restitution, som lämnas beträffande den ordinarie bensinskatten,
skulle utsträckas att omfatta även tilläggsskatten. Det förutsattes
härvid att restitutionen av tilläggsskatten skulle ske successivt under
en följd av år.
I en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria har nu upptagits
frågan om det lämpligaste sättet för genomförande av den sålunda
beslutade återbäringen av tilläggsskattemedlen. I promemorian föreslås att
denna återbäring skall ske på det sättet, att medlen skola tillföras en fond
och att fondens tillgångar sedan skola användas så, att fiskerinäringen
som helhet får nytta därav genom insats på områden, där anslag å riksstaten
icke kan påräknas. Härutinnan innebär förslaget i viss mån en motsvarighet
till det beslut, som för jordbrukets vidkommande fattats rörande
dispositionen av hästexportberedningens vinstmedel. Förslaget har i sina
huvuddrag biträtts av samtliga remissinstanser. Även jag anser att ett
förverkligande av detsamma skulle vara till gagn för fiskerinäringen och
dess utövare. Jag biträder alltså den uppfattningen alt ifrågavarande medel,
i stället för att återbäras på det sätt som tillämpas beträffande de
ordinarie bensinskattemedlen, skola avsättas till en fond, ur vilken anslag
kunna utdelas för olika ändamål av betydelse för fiskerinäringen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 25.
Den grundläggande principen i fråga om dispositionen av fondmedlen bör
enligt min mening vara, att medlen skola användas för sådana åtgärder,
för vilka anslag å riksstaten icke kan påräknas och vilka äro av påtaglig
praktisk betydelse för fiskerinäringen. Med denna utgångspunkt kan jag
i princip ansluta mig till vad som i promemorian anförts om att med fondmedlen
böra kunna tillgodoses sådana ändamål som forsknings- och försöksverksamhet
på fiskets område, organisationsarbete inom fiskarekåren
samt åtgärder till befrämjande av avsättningen av fisk. Vidare böra ifrågavarande
medel kunna användas för att lämna stöd åt studieverksamheten inom
fiskarekåren. Med anledning av vad i yttrandena särskilt anförts rörande
användningen av medlen vill jag först framhålla, att jag givetvis förutsätter
att forsknings- och försöksverksamheten på fiskets område liksom hittills
skall erhålla stöd av staten genom anslag å riksstaten. Många för det praktiska
fisket betydelsefulla frågor inom denna verksamhet ha emellertid i
brist på medel hittills måst skjutas åt sidan. Det synes då icke ändamålsenligt
att utesluta möjligheten av att fondmedel skola kunna få användas för
forskning och försök rörande dylika frågor. Den användning av fondmedel,
som jordbruksnämnden föreslagit, synes mig även i och för sig väl förenlig
med syftet med fonden. Att, såsom statskontoret ifrågasatt, använda ifrågavarande
medel för organisationsarbete in. m. i fiskets försäkringsfrågor
är däremot enligt min mening icke lämpligt, då det här är fråga om ändamål,
för vilka statsbidrag redan utgår, och det icke synes böra komma
i fråga att inrättandet av fonden skulle föranleda en överföring av utgifterna
från statsverket till fonden.
En allmän riktlinje beträffande användningen av fondmedlen torde i
övrigt böra vara, att man bör undvika sådana dispositioner, som kunna
tänkas komma att medföra anspråk på statsanslag eller inrättande av statliga
tjänster sedan fondmedlen förbrukats.
Att såsom statskontoret förordat beslutanderätten rörande användningen
av fondens medel skulle ligga hos Kungl. Maj:t finner jag med hänsyn
till medlens karaktär icke lämpligt. Fonden torde i stället, i enlighet med
vad som föreslagits i promemorian, böra stå under ledning av en särskild
styrelse, som skall äga besluta om anslag ur fonden. Beträffande styrelsens
sammansättning ansluter jag mig likaså till vad som föreslagits i promemorian,
dock med den ändringen att fiskerinäringen bör erhålla fyra ledamöter
i styrelsen. Vidare finner jag det ej nödvändigt att chefen för fiskeristyrelsen
skall vara självskriven ledamot. Det torde kunna förutsättas,
att Kungl. Maj:t ändock tillser att fiskeristyrelsen skall bli representerad
i fondens styrelse. Jag förordar alltså, att fondstyrelsen skall bestå av
ordförande och sex ledamöter. Av dessa böra ordföranden och två ledamöter
utses av Kungl. Maj:t varjämte fyra ledamöter böra utses av Sveriges
fiskares riksförbund. Fonden bör göras räntebärande och förvaltas avstatskontoret.
Kungi. Maj:ts proposition nr 25.
15
I likhet med vad som gäller beträffande den av hästexportberedningens
vinstmedel bildade fonden för främjande av forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område bör även nu ifrågavarande fond förbrukas
inom eu förhållandevis begränsad tidrymd. Vad i promemorian anförts
angående den utsträckning, i vilken fondens kapitaltillgångar skola få
tagas i anspråk, föranleder ej erinran från min sida. Tillstånd av Kungl.
Maj:t bör sålunda erfordras därest fondens styrelse under något år vill
disponera mera än vad som motsvarar dels avkastningen för året, dels en
femtedel av fondens ursprungliga kapitalbelopp.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser
som kunna erfordras rörande förvaltningen av fonden.
Såsom framgår av vad som anförts i promemorian och i årets statsverksproposition
vid behandlingen av frågan om anslag till fiskerinäringen
för återbäring av erlagd bensinskatt saknas ännu säkra hållpunkter rörande
storleken av de belopp, som sammanlagt böra tillföras fonden. Jag torde
få återkomma till denna fråga, sedan den förut berörda utredningen av
fiskeristyrelsen rörande användningen av bensin i yrkesmässigt bedrivet
fiske slutförts. Jag vill emellertid här anmärka att jag förutsätter att fonden
redan för nästa budgetår skall tillföras en förhållandevis stor del av
det belopp, som totalt kan komma att tillfalla densamma, och att fonden
sålunda skall träda i verksamhet vid ingången av budgetåret 1952/53.
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att medgiva att de medel, som skola återbäras till fiskerinäringen
såsom ersättning för erlagd tilläggsskatt å bensin,
må användas i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i det föregående.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Malte Olsson.