Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
1
Nr 237.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess tredje ordinarie
möte fattade beslut; given Stockholms slott den 25
april 1952.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om
riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av
Europarådets rådgivande församling år 1951 vid dess tredje ordinarie möte
fattade beslut.
GUSTAF ADOLF.
östen Undén.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen lämnas en redogörelse för rådgivande församlingens generaldebatt
och för de viktigare av församlingens rekommendationer jämte
ministerkommitténs beslut rörande dessa. I likhet med vad som skedde förra
året, har det befunnits lämpligt och önskvärt, att Kungl. Maj :t genom
proposition underställer riksdagen rekommendationerna för yttrande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 237.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartcmentsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 april 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell,"* Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena följande.
I en den 18 augusti 1950 antagen rekommendation hemställde Europarådets
rådgivande församling, att möjligheter måtte skapas för rådets ministerkommitté
att genom majoritetsbeslut uppmana medlemsstaternas regeringar
att underställa sina parlament sådana rekommendationer av församlingen,
som voro av särskilt viktig natur. Ehuru enighet inom ministerkommittén
icke uppnåddes om tillämpning av det i församlingens ifrågavarande
rekommendation förordade tillvägagångssättet, beslöt Kungl. Maj :t att genom
proposition till 1951 års riksdag såtillvida tillmötesgå församlingens önskemål,
att riksdagens yttrande inhämtades över vissa av församlingen år
1950 vid dess andra ordinarie möte antagna rekommendationer, vilka av församlingens
ständiga utskott betecknats såsom brådskande eller särskilt viktiga
(prop. nr 54 och r. skr. nr 185).
Den rådgivande församlingens tredje ordinarie möte ägde rum i Strasbourg
5—15 maj och 26 november—11 december 1951. Vid mötet antog församlingen
följande tjugotre rekommendationer, av vilka de sju första hänföra
sig till förra och de återstående sexton till senare delen av mötet.
Rekommendation (nr 1) angående konventionsförslag om lika behandling
av medborgare.
Rekommendation (nr 2) angående konventionsförslag om upprättande av
ett europeiskt flyktingkontor.
Rekommendation (nr 3) angående upprättande av en europeisk arbetsmarknadsbyrå.
Rekommendation (nr 4) angående rapport över OEEC:s verksamhet.
Rekommendation (nr 5) angående full sysselsättning.
Rekommendation (nr 6) angående samordning av medlemsstaternas och
deras transoceana besittningars ekonomi.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Rekommendation (nr 7) angående upprättande av ett organ för fördelning
och inköp av råvaror.
Rekommendation (nr 8) angående upprättande av en europeisk myndighet
för jordbruk.
Rekommendation (nr 9) angående en postunion mellan medlemsstaterna.
Rekommendation (nr 10) angående en gemensam politik för full sysselsättning.
Rekommendation (nr 11) angående en gemensam politik i syfte att sänka
tullmurarna inom Europa.
Rekommendation (nr 12) angående bildande av en sammanslutning av
de europeiska flygbolagen.
Rekommendation (nr 13) angående flykting- och överbefolkningsproblemet.
Rekommendation (nr 14) angående en gemensam politik på det sociala
området.
Rekommendation (nr 15) angående tilläggsprotokoll till konventionen om
de mänskliga rättigheterna.
Rekommendation (nr 16) angående förberedande åtgärder för en europeisk
utlämningskonvention.
Rekommendation (nr 17) angående upprättande av en europeisk fond för
politiska flyktingar.
Rekommendation (nr 18) angående utbyte av lärare, studenter och unga
tekniker mellan medlemsstaterna.
Rekommendation (nr 19) angående skydd av konstskatter och historiska
minnesmärken i händelse av krig.
Rekommendation (nr 20) angående instiftande av ett Europarådets pris.
Rekommendation (nr 21) angående mål och riktlinjer för en europeisk
politik.
Rekommendation (nr 22) angående upprättande av en enhetlig europeisk
jurisdiktion.
Rekommendation (nr 23) angående utkast till ny stadga för Europarådet.
Av nyssnämnda rekommendationer kommer nr 15 angående tilläggsprotokoll
till konventionen om de mänskliga rättigheterna att i sinom tid bli föremål
för behandling i särskild proposition.
Ehuruväl församlingens ständiga utskott ej på sätt som skedde näst
föregående år betecknat vissa rekommendationer såsom särskilt angelägna,
torde bland ovan uppräknade rekommendationer n:ris 8, 11, 13, 21, 22 och
23 kunna betraktas såsom varande av särskild vikt och av sådan beskaffenhet
att de lämpligen synas böra göras till föremål för en redogörelse till
riksdagen och underställas riksdagen för yttrande.
Texterna till ifrågavarande rekommendationer torde i svensk översättning
få såsom bilagor Litt. A—F fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Innan jag övergår till att behandla sistnämnda rekommendationer och
ministerkommitténs vid dess möte i Paris den 19—20 mars 1952 fattade
beslut rörande desamma, kan det till belysning av olika meningsriktningar
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
inom församlingen och av vissa därmed sammanhängande för Europarådet
aktuella frågeställningar vara på sin plats att här återge en promemoria
med redogörelse för den generaldebatt, som inledde och avslutade senare
delen av församlingens tredje ordinarie möte.
P. M. angående generaldebatten.
Den nyssnämnda generaldebatten ägde rum på grundval av rapporter
från församlingens allmänna utskott med förslag till rekommendationer
angående mål och riktlinjer för en europeisk politik och en ny stadga för
Europarådet. Den allmänna diskussionen kring dessa förslag kom liksom
under generaldebatten vid tidigare församlingsmöten att i hög grad präglas
av frågan om Storbritanniens, och i anslutning därtill i viss mån de skandinaviska
staternas, ställning med avseende på en fastare europeisk enhet.
Förutom den gamla grupperingen federalister kontra funktionalister bidrogo
denna gång vissa särskilda omständigheter till att den brittiska Europapolitiken
ställdes i förgrunden. För det första hade sålunda en av pionjärerna
för Europarådets tillkomst och en av de främsta förespråkarna för
den europeiska enhetstanken, Winston Cliurchill, sedan några veckor ställts
i spetsen för en ny brittisk regering. Vidare hade i samband med den debatt
mellan europeiska parlamentariker och amerikanska kongressmedlemmar,
som ägde rum i Strasbourg omedelbart före församlingens möte, ett nytt
tydligt utslag erhållits på en inflytelserik amerikansk opinion till förmån
för ökad ekonomisk och politisk integration i Europa och en klar antydan
gjorts om sambandet mellan en dylik integration och fortsatt amerikanskt
ekonomiskt bistånd. Slutligen hade församlingens allmänna utskott i samband
med framläggandet av sina ovannämnda förslag riktat den mest enträgna
vädjan till Storbritannien om närmare samarbete med de europeiska
länderna på kontinenten, i första hand åtminstone genom anslutning till
Schumanplanens kol- och stålgemenskap och genom att medverka vid skapandet
av Plevenplanens europeiska armé.
För att klarlägga den brittiska regeringens politik intog den nye inrikesministern
Sir David Maxwell Fyfe under generaldebatten vid mötets början
för en dag sin plats i församlingen. I ett längre anförande utvecklade han
ingående den brittiska inställningen till de aktuella samarbets- och integrationsproblemen
under framhållande av brittiska regeringens bestämda önskan
och avsikt att medverka i det gemensamma arbetet för en lösning av
dessa problem. Storbritannien ville sålunda även i fortsättningen »såsom
en entusiastisk medlem» deltaga i allt arbete inom Europarådet. På tal om
dettas betydelse framhöll han att församlingen, vars inflytande ofta underskattades
till och med av dess egna medlemmar, hade det största värde bl. a.
såsom »en brännpunkt för europeisk allmän opinion» och såsom forum för
fri diskussion i europeiska frågor. Europarådet hade även stor betydelse
i samband med lösningen av praktiska problem och brittiska regeringen
skulle med beaktande av detta förhållande eftersträva att framlägga förslag
till konstruktiva och praktiska arbetsuppgifter för Europarådet särskilt
i fråga om samarbete på det juridiska, sociala och tekniska området, där
mycket återstode att göra genom avslutande av multilaterala konventioner
i för folkens välfärd viktiga frågor, som hittills lämnats obeaktade av regeringarna.
Sir David sade sig därefter vilja klargöra, att man från brittisk sida när
man talade om en Atlantunion eller Atlantgemenskap ej avsåge en federation
omfattande Atlantpaktens länder. Enligt brittisk uppfattning förelåge ej
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
5
någon konflikt eller oförenlighet mellan det nära samarbetet på försvarets
och andra områden, som hölle på att utvecklas inom ramen för Atlantpaktsorganisationen
(NATO), och den samverkan och verksamhet, som ägde rum
inom Europarådet. »Var och en av dessa grupper bidrager till och fullföljer
den andras utveckling. Endast deras existens vid sidan av varandra
kan bevara en fri värld. Det är i denna anda, som vi välkomna alla planer
för närmare europeisk integration, och vi önska i varje etapp associera oss
med varje nytt organ, som må upprättas inom ramen för sådana planer.»
Med utgångspunkt från ovan återgivna principförklaring övergick Sir
David till att redogöra för sin regerings ställning till de olika projekt, som
voro föremål för diskussion. Vad först beträffar en europeisk federation
vore det, om detta begrepp användes i sin ursprungliga och verkliga mening,
ej möjligt för ett land med Storbritanniens särskilda ställning alt ansluta
sig. Däremot inginge det i Storbritanniens politik att stödja avslutandet
av partiella överenskommelser om upprättande av speciella myndigheter
under Europarådets egid och att nära samverka med dessa. Brittiska regeringen
välkomnade sålunda Schumanplanen och ämnade, därest den ratificerades,
upprätta en fast delegation hos den Höga Myndigheten med uppgift
att »inleda förbindelse med och praktiskt samverka med denna». Brittiska
regeringen hoppades även, att de pågående diskussionerna i Paris angående
en europeisk armé skulle leda till resultat, i vilket fall regeringen
skulle överväga, hur den bäst skulle kunna praktiskt associera sig med den
nya organisationen. Något löfte om fullständigt och ovillkorligt deltagande
i "den slutliga europeiska försvarsgemenskapen kunde emellertid ej avgivas.
Församlingens reaktion på denna brittiska regeringsdeklaration utmärktes
av besvikelse från federalisterna i synnerhet från de större kontinentaleuropeiska
länderna, medan de brittiska delegaterna, oavsett om de tillhörde
det nya regeringspartiet eller det i opposition försatta arbetarpartiet, förklarade
sig helt ense med de riktlinjer för Storbritanniens politik, som uppdragits
av Sir David Maxwell Fyfe. Liksom denne betonade de allmänt de
positiva drag i denna politik, varpå bl. a. förklaringen om Schumanplanen
erbjöde ett exempel, samtidigt som de med den största entydighet fastslogo
de främst av hänsyn till samväldet betingade gränserna för brittisk deltagande
i varje europeisk integration, som skulle medföra inskränkningar i
den nationella suveräniteten.
Generaldebatten återupptogs under församlingsmötets sista två dagar och
inleddes med anföranden av den tyske förbundskanslern Adenauer, Italiens
konseljpresident och utrikesminister de Gasperi samt franska och belgiska
utrikesministrarna Schuman och van Zeeland, vilka utvecklade sin allmänna
syn på det europeiska enhetsproblemet och aktuella integrationsprojekt.
Alla fyra talarna förklarade sin varma anslutning till den europeiska enhetstanken,
samtidigt som de, med olika nyanser, varnade för en underskattning
av svårigheterna för ett snabbt förverkligande av denna tanke och
framhöll lämpligheten av en etappvis fortgående utveckling. I sistnämnda
hänseende underströks särskilt de stora framsteg Schumanplanens ikraftsättande
och en lösning av frågan om den europeiska armén skulle innebära
för arbetet på Europas enande.
Någon egentlig debatt på grundval av de fyra ministrarnas anföranden
kom ej till stånd. Församlingens slutdebatt kom i stället att domineras av
tillkännagivandet den sista sammanträdesdagen av Spaaks avgång såsom
församlingens ordförande och det anförande, som denne därefter höll från
sin plats i församlingen. Detta anförande, i vilket Spaak med skärpa och
bitterhet gav uttryck för sin besvikelse över Europarådets och det europeiska
enhetsproblemels aktuella läge, torde trots den tillspetsade formen kunna
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
sägas rätt väl belysa de problem, som de grundläggande skillnaderna mellan
de olika i församlingen företrädda meningsriktningarna skapa för Europarådet.
Inledningsvis framhöll Spaak att Europarådet råkat in i en period av
»negativism och stagnation». Han hade med sorg och förvåning konstaterat,
hur mycken talang och energi, som under församlingens möte utvecklats
för att förklara, varför man ej kunde medverka till Europas enande.
»Alla hade sina goda skäl till passivitet.» Vissa tyskar måste avvakta Tysklands
enande, vissa belgare måste avvakta Storbritanniens anslutning, vissa
fransmän önskade ej ett enat Europa med Tyskland som enda övriga stormakt,
engelsmännen kunde ej deltaga med hänsyn till samväldet och »våra
skandinaviska vänner medverka till allt detta i en, som det synes mig, rätt
desillusionerad och ointresserad anda».
Med anledning av de brittiska försäkringarna om samarbetsvilja ville
Spaak fråga sig, huruvida det verkligen vore någon mening för församlingen
att sammanträda två gånger om året, därest detta samarbete såsom från
brittisk sida förordades endast skulle ha formen av överenskommelser
mellan regeringarna, särskilt som de viktigaste överenskommelser, nämligen
avseende Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC)
och den europeiska betalningsunionen (EPU), som i detta sammanhang
oftast framfördes såsom exempel, träffats utan någon som helst medverkan
av Europarådet.
Spaak hävdade vidare bl. a., att församlingen under sitt möte underlåtit
att tillvarataga alla möjligheter. Sedan den brittiska inställningen klargjorts,
vilket aldrig hade skett mera kategoriskt och med större uppriktighet
än denna gång, hade församlingen sålunda i stället för att djärvt se detta
faktum i ögonen och taga risken av att försöka skapa en kontinental europeisk
federation sökt att genom kraftlösa kompromisser åstadkomma enighet.
Rekommendationen nr S angående upprättande av en europeisk myndighet
för jordbruk.
Franska regeringen tillställde i slutet av mars 1951 regeringarna i Europarådets
medlemsstater samt i Österrike, Portugal och Schweiz en inbjudan
till deltagande i en konferens, som med Schumanplanen om upprättande av
en överstatlig myndighet och en gemensam marknad för kol- och stålindustrierna
såsom förebild skulle ha till uppgift att undersöka möjligheterna att
skapa en gemensam organisation för de viktigaste jordbruksmarknaderna i
Europa. Med uttalande av sin uppskattning av detta initiativ av franska regeringen
hemställde församlingen, att ministerkommittén skulle snarast
möjligt inom Europarådets ram sammankalla en expertkonferens med deltagande
även av sådana länder, som voro medlemmar i OEEC men ej i Europarådet,
och med uppgift att utarbeta förslag till en konvention om upprättande
av en europeisk jordbruksmyndighet.
Ministerkommittén beslöt vid sitt möte i Paris, att denna rekommendation
skulle överlämnas till den förberedande konferens i Paris den 25 mars
1952 rörande organisationen av de europeiska jordbruksmarknaderna, till
vilken franska regeringen till fullföljande av sitt ovannämnda initiativ inbjudit
samtliga i Europarådet och OEEC företrädda stater.
Kungl. Maj.ts proposition nr 237. 7
Rekommendationen nr 11 angående en gemensam politik i syfte att sänka
tullmurarna inom Europa.
I denna rekommendation angav församlingen vissa huvudprinciper för en
överenskommelse om en gemensam europeisk lågtullpolitik. En dylik politik
skulle taga sikte på att först bestämma en allmän högsta tullgräns och
att därefter successivt sänka tullarna genom att fastställa maximala tullnivåer
för olika huvudgrupper av varor.
Ministerkommittén godkände vid sitt möte i Paris ett redan tidigare av
ministerkommitténs rådgivare fattat beslut om att för studium hänskjuta
denna rekommendation till det arbetsutskott för sänkning av tullnivåer, som
tillsatts inom Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT).
Rekommendationen nr 13 angående flykting- och överbefolknings
problemet.
Denna rekommendation innehöll i huvudsak tre förslag, vilka ursprungligen
framlagts i en rapport från en inom Europarådet tillsatt expertkommitté
för behandling av flyktings- och överbefolkningsproblemet. Enligt det
första av dessa förslag hemställde församlingen till ministerkommittén, att
en särskild förbindelsekommitté skulle upprättas bestående av tre medlemmar
från vardera ministerkommittén och församlingen. Förbindelsekommittén
skulle ha till uppgift att uppdraga riktlinjerna för en gemensam europeisk
politik och att följa och samordna medlemsstaternas och olika internationella
organisationers verksamhet med avseende på flyktings- och
överbefolkningsproblemet. Enligt det andra förslaget skulle förbindelsekommittén
utse en speciell representant, som skulle utåt företräda Europarådet
vid behandlingen av flyktings- och överbefolkningsfrågor. Slutligen hemställde
församlingen, att ministerkommittén skulle uppskjuta ett slutligt
ställningstagande till den under förra delen av församlingens tredje möte
antagna rekommendationen (nr 2) om upprättande av ett europeiskt flyktingkontor,
intill dess den särskilda förbindelsekommittén beretts tillfälle
att pröva förslaget.
Vid sitt möte i Paris godkände ministerkommittén förslaget om upprättande
av en särskild förbindelsekommitté. Ministerkommittén beslöt vidare
att anmoda denna kommitté att avgiva yttrande med anledning av förslaget
om utseende av en särskild representant för Europarådet i flyktings- och
överbefolkningsfrågor.
Rekommendationen nr 21 angående mål och riktlinjer för en
europeisk politik.
Med utgångspunkt från den i Washingtondeklarationen i september 1951
av Frankrikes, Förenta Staternas och Storbritanniens utrikesministrar gjorda
hänvisningen till en europeisk kontinental gemenskap, med vilken Storbritannien
förklarade sig önska upprätta så nära förbindelse som möjligt på
alla stadier av dess utveckling, hemställde församlingen i denna rekommen
-
8
Kangl. Maj.ts proposition nr 237.
dations huvudavsnitt, att ministerkommittén skulle främja avslutandet snarast
av en överenskommelse mellan därtill sinnade medlemsstater om upprättande
av en politisk myndighet, som skulle vara underkastad en parlamentarisk
församlings demokratiska kontroll. Denna myndighets kompetens
skulle begränsas till sådana försvars- och utrikesfrågor, beträffande vilka
organisationen av en europeisk armé och dennas användning inom ramen
för Atlantpakten skulle nödvändiggöra ett gemensamt utövande av suveräniteten.
Denna överenskommelse skulle vidare fastställa grunderna för anknytning
till den politiska myndigheten från sådana länder, särskilt då Storbritannien,
som kunde väntas ej ingå i myndigheten.
Vid sitt möte i Paris beslöt ministerkommittén att uppskjuta ett ställningstagande
till denna rekommendation i avvaktan på resultatet av den utredning,
som ministerkommittén beslutat låta göra med anledning av ett vid
nyssnämnda möte av brittiska regeringen väckt förslag angående viss ombildning
av Europarådet. Detta förslag, den s. k. Edenplanen, kommer att
beröras i samband med behandlingen nedan av rekommendationen om en
revision av Europarådets stadga.
Rekommendationen nr 22 angående upprättande av en enhetlig
europeisk jurisdiktion.
Med denna rekommendation, som torde få ses i samma allmänna sammanhang
som rekommendationerna nr 21 och nr 23 om mål och riktlinjer
för en europeisk politik och om en ny stadga, förordade församlingen upprättande
av en europeisk domstol, som skulle träda i stället för de i överenskommelserna
om bl. a. sådana organisationer som kol- och stålgemenskapen
och den europeiska försvarsgemenskapen förutsedda domstolarna och som
därjämte skulle vara behörig att döma i tvister mellan Europarådets medlemsstater
angående tillämpningen av stadgan, europeiska konventioner
m. in.
Församlingen rekommenderade ministerkommittén att utse en expertkommitté
med uppdrag att utarbeta förslag till en konvention om upprättande
av en europeisk domstol av föreslagen art.
Ministerkommittén beslöt vid sitt möte i Paris att anmoda medlemsstaternas
regeringar att avgiva yttranden med anledning av denna rekommendation.
Rekommendationen nr 23 angående utkast till ng stadga för Europarådet.
Församlingen rekommenderade ministerkommittén att godkänna ett till
denna rekommendation fogat utkast till ny stadga för Europarådet och att
uppmana medlemsstaterna att ratificera den nya stadgan. De i detta utkast
föreslagna nya bestämmelserna hade till den övervägande delen hämtats
från de många olika förslag till stadgeändringar, som alltsedan Europarådets
tillkomst framförts och enhälligt eller med stor majoritet antagits av
församlingen i form av rekommendationer eller resolutioner. Detta gäller
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
9
bl. a. den nya avfattningen av stadgans artikel 1, enligt vilken dels, i moment
a), Europarådets verksamhetsområden utökats att omfatta även medlemsstaternas
säkerhet, dels, i moment d), bestämmelsen om att frågor rörande
medlemsstaternas försvar icke falla inom Europarådets kompetens slopats.
Till samma kategori höra även i utkastet inbegripna bestämmelser angående
ökad konsultation av församlingen i frågor tillhörande Europarådets
kompetens och angående förenklingar av proceduren för tillkomsten av
konventioner inom ramen för Europarådet.
Bland ändringar utan grundval i tidigare av församlingen antagna rekommendationer
märkas främst vissa bestämmelser angående nya och ökade
exekutiva befogenheter för Europarådet. Enligt dessa bestämmelser skulle
höga kommissarier kunna tillsättas, vilka skulle utses att vara ansvariga
inför ministerkommittén samt ha till uppgift att utöva vissa verkställande
befogenheter, såsom exempelvis sådana, som skulle följa av en sammanslutning
mellan Europarådet och OEEC m. fl. organisationer eller av framdeles
avslutade konventioner mellan samtliga medlemsstater eller endast
några av dessa.
På dagordningen för ministerkommitténs möte i Paris hade denna rekommendation
jämte den ovan behandlade rekommendationen om mål och
riktlinjer för en europeisk politik sammanförts under en gemensam rubrik,
vars avfattning angav, att avsikten var, att under denna punkt skulle i
första hand behandlas det allmänna spörsmålet om Europarådets ställning
och framtida uppgifter med hänsyn till den utveckling av enhetssträvandena
i Västeuropa, som kännetecknades av Schumanplanen och den europeiska
försvarsgemenskapen (Europaarmén).
Vid behandlingen av detta spörsmål inom ministerkommittén framlade
utrikesminister Eden ett förslag om vissa ändringar i Europarådets struktur,
som enligt brittiska regeringens uppfattning skulle medföra en lämpligare
lösning av Europarådets aktuella problem än den i rekommendationen om
en ny stadga föreslagna omvandlingen av församlingen till »en kvasi-federal
institution med lagstiftande och verkställande befogenheter». Enligt ifrågavarande
brittiska förslag skulle Europarådet ombildas på så sätt, att dess
organ skulle kunna tjäna såsom institutioner för Schumanplanen, den europeiska
försvarsgemenskapen och andra sådana framdeles eventuellt tillkommande
organisationer med samma uppbyggnad och medlemskap. Samtidigt
skulle emellertid Europarådet fortsätta att vara en organisation för samarbete
mellan regeringarna i Västeuropa och liksom hittills fullfölja de i
stadgans artikel 1 angivna syftena. Särskilt viktigt härvidlag vore att Europarådet
fortsättningsvis skulle få mottaga och dryfta periodiska rapporter
från OEEC.
Det brittiska förslaget förutsätter, att en utredning verkställes angående
vilka förbindelser, som böra upprättas mellan Europarådet, när det sammanträder
med samtliga femton medlemmar, och när det vid behandling
av den europeiska försvarsgemenskapen och Schumanplanen sammanträder
med mera begränsat medlemskap.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
Enligt brittiska regeringens uppfattning skulle följande fördelar vinnas
genom den föreslagna ombildningen av Europarådet:
a) Europarådet skulle bli en integrerande del av den europeiska gemenskapen;
b)
det skulle få värdefulla arbetsuppgifter;
c) dubblering av europeiska organ skulle undvikas;
d) Schumanplanen och den europeiska försvarsgemenskapen skulle erhålla
eu färdig arbetsapparat;
e) det skulle bli möjligt för sådana länder som Storbritannien, vilka avsågo
att upprätta nära förbindelser med den europeiska gemenskapen,
att i lämpliga former samverka med gemenskapens parlamentariska
och ministeriella institutioner liksom även med de exekutiva organen.
Det brittiska förslaget fick inom ministerkommittén ett i princip välvilligt
mottagande. Samtidigt som förslaget att låta Europarådet bli ett gemensamt
organ för europeisk integration välkomnades såsom ett värdefullt
bidrag till lösningen av det samordningsproblem, som uppkommit genom
utvecklingen av de olika europeiska samarbetsformerna, framhölls emellertid
från flera håll, att betydande svårigheter av i första hand praktisk och
teknisk natur måste förutses i samband med den närmare utformningen
av Edenplanen, särskilt då det gällde Europaarméns inordnande under
Europarådet. Från svensk sida framfördes bestämda invändningar mot förslaget
att förbinda den planerade organisationen för europeisk försvarsgemenskap
med Europarådet (bil. Litt. G).
Ministerkommittén beslöt, att den brittiska regeringens förslag skulle
göras till föremål för närmare utredning och att, i avvaktan på resultatet
därav, uppskjuta ett ställningstagande till rekommendationen om en ny
stadga.
Förutom de inledningsvis uppräknade rekommendationerna antog församlingen
vid sitt tredje möte tio resolutioner. Bland dessa må nämnas en
vid mötets senare del antagen resolution, varigenom församlingen godkände
en av ministerkommittén beslutad stadgeändring angående utökning av
vissa länders antal platser i församlingen. I enlighet med detta beslut har
Turkiet erhållit ytterligare två platser (10 mot förut 8), och ytterligare en
plats vardera tilldelats Belgien (7 mot förut 6), Danmark (5 mot förut 4),
Nederländerna (7 mot förut 6), Grekland (7 mot förut 6) och Norge (5 mot
förut 4).
I samband med ministerkommitténs beslut om ifrågavarande ökning av
antalet platser i församlingen gjordes från svensk sida till protokollet en reservation
för de konsekvenser, som beslutet kunde få för övriga länders
representation i församlingen.
Mellan Europrådets medlemsstater har hittills endast avslutats en konvention,
nämligen den angående skydd för de mänskliga rättigheterna (prop.
nr 165/1951), till vilken initiativet togs genom en av församlingen vid dess
första möte 1949 antagen rekommendation. Sedan behandlingen av några
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
11
andra från samma möte härrörande rekommendationer numera i det allra
närmaste slutförts, kunna ytterligare tre konventioner inom en nära framtid
väntas bli undertecknade av medlemsstaternas regeringar. Den ena av
dessa konventioner innehåller bestämmelser angående likvärdighet för avgångsbetyg
från skolor i syfte att möjliggöra tillträde till universitet och
högskolor i medlemsländerna. De båda andra konventionerna, som utarbetats
av en av Europarådet tillsatt expertkommitté på grundval av inom
Internationella arbetsorganisationen uppgjorda konventionsutkast, avse att
skapa förutsättningar för en tillämpning i möjligaste mån av varje medlemslands
sociallagstiftning på övriga länders medborgare. Konventionerna,
som äro att betrakta såsom interimsöverenskommelser i avvaktan på att det
skall bliva möjligt att utsträcka den mellan Brvsselpaktens stater den 7 november
1949 avslutade konventionen om sociala förmåner till alla de övriga
staterna i Europarådet, bygga på två huvudprinciper, nämligen dels att alla
medlemsländers medborgare skola behandlas lika ifråga om särskilt angivna
sociala förmåner, dels att sociala förmåner enligt existerande överenskommelser
mellan två eller flera medlemsländer skola utsträckas att gälla
för alla medlemsländers medborgare.
Departementschefen.
Bland de talrika rekommendationer som församlingen under 1951 års sessioner
godkänt, äro nr 21 och nr 23 de viktigaste. Den sistnämnda innefattar
förslag till en helt ny stadga för Europarådet. Förslaget upptager åtskilliga
bestämmelser som diskuterats vid tidigare sammanträden med ministerkommitténs
experter och som icke vunnit tillräcklig anslutning från de i ministerkommittén
företrädda regeringarna. Andra nyheter i förslaget ha däremot
till sitt sakliga innehåll gillats av ministerkommittén. Vid dennas senaste
möte företogs ingen prövning av det nya stadgeförslaget. Rekommendationen
nr 21 var av församlingen tänkt såsom eu provisorisk lösning av
vissa konstitutionella frågor, i avbidan på en allmän stadgerevision. Den
åsyftar bl. a. främjandet av en överenskommelse mellan därtill sinnade medlemsstater
om upprättande av en politisk myndighet för behandling av försvars-
och utrikesfrågor. Meningen torde vara att denna myndighet skall
framstå såsom ett organ för Europarådet. Rekommendationen måste därför
förutsätta upphävande av den nuvarande stadgebestämmelsen i art. 1 d),
enligt vilken frågor om det nationella försvaret ligga utanför Europarådets
behörighet. Icke heller denna rekommendation var föremål för någon egentlig
sakbehandling vid ministerkommitténs marsmöte detta år.
Det var framläggandet av det ovan refererade brittiska förslaget, som föranledde
att behandlingen av de bägge rekommendationerna nr 21 och 23
uppsköts. Vad det brittiska förslaget angår, avvisar det eu utveckling av
Europarådet i federalistisk riktning, men tillmötesgår dock församlingens
önskemål om vissa ändringar i Europarådets struktur. Sådana speciella orga
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
nisationer som Schumanplanens kol- och stålpool och den planerade europeiska
försvarsgemenskapen skulle enligt förslaget inordnas under Europarådet.
Klart är att infogandet av den sistnämnda organisationen inom
Europarådets ram måste kräva stadgeändring.
Eftersom det brittiska förslaget endast föreligger i en löst skisserad form
och skall närmare prövas vid ett sammanträde av representanter för regeringarna,
torde ett definitivt svenskt ställningstagande till detsamma böra
tillsvidare anstå. Den omedelbara reaktionen från svenska regeringens sida
framgår av mitt inlägg i debatten under marsmötet (bil. Litt G). Jag erinrar
i detta sammanhang om att utrikesutskottet i sitt utlåtande nr 5 under 1951
års riksdag underströk att, därest specialorgan upprättas inom Europarådet
eller anknytas därtill, specialorganens arbetsuppgifter böra ligga inom
rådets kompetensområde.
Såsom den föregående redogörelsen givit vid handen har rekommendationen
nr 8 om upprättandet av en europeisk myndighet för jordbruk överlämnats
till den konferens för samma ändamål som enligt franska regeringens
inbjudan sammanträdde i Paris den 25 mars. Svenska regeringen var
företrädd vid denna konferens men intog för egen del en avvaktande hållning
till planen på en europisk jordbruksmyndighel. Med hänsyn till den
svenska jordbruksproduktionens speciella villkor och sättet för dess reglering
syntes det osannolikt att Sverige skulle kunna ansluta sig till en marknadsorganisation
av ifrågasatt slag. Därest emellertid en sådan internationell
organisation skulle komma till stånd, komme man från svensk sida att
vinnlägga sig om att med densamma upprätthålla sådana förbindelser, som
vore ägnade att främja gemensamma europeiska jordbruksintressen.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och under framhållande
av att synnerliga skäl föreligga för propositions avlämnande utan hinder
därav att den reguljära tiden för propositioners avlämnande är förfluten,
får jag hemställa
att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda
av Europarådets rådgivande församling år 1951 vid dess
tredje ordinarie möte fattade beslut.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Ljungdahl.
Kungl. Maj:is proposition nr 237.
13
Bilagor.
A.
REKOMMENDATION 8
angående upprättande av en europeisk myndighet för jordbruket.
Församlingen,
som tagit kännedom om den rapport, som framlagts av det särskilda utskottet
för jordbruksfrågor, och godkänt dess principer,
uppskattar franska regeringens initiativ att sammankalla en konferens i
syfte att överväga upprättandet av en gemensam organisation för de viktigaste
europeiska jordbruksmarknaderna,
rekommenderar ministerkommittén
(a) att en expertkonferens snarast möjligt måtte sammankallas inom
Europarådets ram med uppgift att utarbeta ett förslag till överenskommelse
om upprättande av en europeisk myndighet för jordbruk
på grundval av de principer, som innefattas i ovannämnda rapport;
(b) att de av OEEC:s medlemsländer, som ej äro medlemmar av Europarådet,
skola inbjudas att deltaga i konferensen;
(c) att representanter för producenterna skola deltaga tillsammans med
regeringsexper terna;
(d) att i samband med konferensens arbete nära kontakt skall upprätthållas
med de olika inom detta område behöriga internationella organisationerna,
och att Europarådets rådgivande församling skall hållas
fortlöpande underrättad om de framsteg som göras.
Dokument As (3) 4.)
angående en gemensam politik i syfte att sänka tullmurarna inom Europa.
Församlingen,
som beaktar, att ett av de främsta målen för medlemsstaterna bör vara att
avskaffa ömsesidiga handelshinder, men att varje åtgärd som inskränkes till
att endast avskaffa kvantitativa restriktioner är otillräcklig, i synnerhet om
den tager sikte endast på enskild handel och utesluter den statliga handeln,
som finner det vara synnerligen viktigt att medlemsstaterna fullfölja en
gemensam politik i syfte att sänka tullmurarna inom Europa,
som finner att det främsta målet för en dylik politik bör vara att fastställa
en högsta tullgräns och att därefter gradvis sänka tullarna för större
delen av handeln mellan Europas länder,
1. föreslår att en dylik politik grundas på följande tre principer:
(a) De Höga Fördragsslutande Parterna skola i en konvention förbinda
sig att gentemot varandra ej bibehålla tullar överstigande 35 % efter
en tidpunkt, som skall fastställas i konventionen, och i alla händelser
ej efter den tidpunkt, då det successiva genomförandet av denna
plan ägt rum.
B.
REKOMMENDATION 11
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
För att underlätta tillämpningen av denna princip för de Höga
Fördragsslutande Parter, som ha höga finanstullar, skola dessa stater
ha rätt att inom ovannämnda period omvandla dylika tullar till
interna acciser, som för att ej få diskriminerande verkan skola gälla
lika för importerade och inhemska varor.
(b) De Höga Fördragsslutande Parterna skola förbinda sig att för varor
från andra Höga Fördragsslutande Parter icke bibehålla eller införa
importtullar överstigande 5 % för råvaror, 15 % för halvfabrikat
samt 25 % för färdigprodukter och livsmedel.
Bestämmelserna ovan angående möjligheten att omvandla vissa
tullar till acciser lika för utländska och inhemska varor skola tilllämpas
även på förevarande paragraf.
Under första året skola bestämmelserna enligt (b) endast tillämpas
med avseende på 70 % av varje lands totala importhandel inom varje
av de ovan angivna varugrupperna. Under det andra året skola de
utsträckas till 80 % och under det tredje året till 90 %. De Höga Fördragsslutande
Parterna skola åtaga sig att före det tredje årets utgång
fastställa på vad sätt och på vilka villkor ovan angivna högsta
tullsatser med avseende på importtullar skola tillämpas på deras
minimitullsatser.
De Höga Fördragsslutande Parterna skola förbinda sig att inleda
förhandlingar i syfte att fastställa högsta tullsatser för varor av
särskild betydelse för handeln mellan de europeiska länderna.
(c) Konventionen skall vara öppen för alla länder och självständiga tullområden,
vilka äro villiga att acceptera däri ingående förpliktelser.
Församlingen, som likväl är medveten om att antagandet av dessa tre
principer skulle utgöra endast ett steg mot avslutandet av en europeisk tullunion,
2. förordar införandet antingen i den konvention, som skall undertecknas
av de Höga Fördragsslutande Parterna, eller i slutakten från den konferens,
där dylika bestämmelser må antagas, av ett stadgande, varigenom
staterna förbinda sig att inom rimlig tid sammankalla en konferens med
uppgift att pröva en plan för fullständigt avskaffande av tullar mellan de
ifrågavarande länderna,
3. utdömer bruket av kvantitativa restriktioner som ett skyddsmedel och
förklarar, att dylika medel aldrig få neutralisera eller förminska effekten
av de tullsänkningar, som föreslagits i ovanstående paragrafer,
4. uppdrager åt generalsekretariatet att hålla kontakt med de ledande
officiella organisationerna på detta område och särskilt att tillsammans
med GATT studera de tekniska problem, som kunna uppstå vid tillämpningen
av de tre ovannämnda principerna, allt med det slutliga syftet
att uppgöra en mer detaljerad plan för en »lågtariffklubb», vilken skall
beakta de enskilda staternas svårigheter och studera problemet om beräknande
av indextal såsom mått på storleken av de genomsnittstullar,
som varje medlemsstat tillämpar,
5. uppdrager åt ekonomiska utskottet och generalsekretariatet att i samråd
med vederbörande internationella organisationer studera de möjliga följderna
av denna reform i de olika länderna på arbetskraftens utnyttjande
och dess eventuella överflyttning från ett anställningsområde till ett annat,
6. uppdrager åt generalsekretariatet att i möjligaste utsträckning samarbeta
med den särskilda kommitté, som tillsatts i Geneve i oktober 1951
med uppgift att studera förslag, som framlagts för sänkning av tullarna
på regional basis och att granska den plan, som uppgjorts av den franske
ministern Pflimlin, och
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
15
7. rekommenderar ministerkommittén att informera regeringarna om förslagen
i denna rekommendation och uppmana dem att framställa förslag
antingen rörande en internationell konferens eller en samfälld aktion
inom Allmänna tull- och handelsavtalets ram eller om andra lämpliga
medel till förslagens genomförande,
8. rekommenderar vidare, att ministerkommittén uppmanar medlemsstaternas
regeringar att anmäla varje förändring i sina tullar till generalsekretariatet,
som skall ansvara för deras publicering.
(Dokument AS (3) 68 och 105.)
C. REKOMMENDATION 13
angående flykting- och överbefolkningsproblemet.
Församlingen,
som tagit del av rapporten från expertkommittén för flykting- och överbefolkningsproblemet
och som uttalar sin fullständiga anslutning till rapportens
anda och slutsatser,
som beaktar att det är oundgängligt att samordna och stärka en europeisk
aktion för lösning av flykting- och överbefolkningsproblemet,
1. rekommenderar ministerkommittén att upprätta en särskild förbindelsekommitté,
vars medlemmar skola utses av Europarådets blandade kommitté,
och som skall bestå av tre medlemmar från ministerkommittén
och tre medlemmar från församlingens befolknings- och flyktingutskott,
av vilka de senare skola väljas från en av utskottet uppgjord lista upptagande
sex utskottsledamöter.
(a) Denna särskilda förbindelsekommitté, som skall beakta flykting
och
överbefolkningskommitténs arbete, skall ha till uppgift:
(i) att uppdraga riktlinjer för en gemensam europeisk politik avseende
flyktingar och överbefolkning och att samordna Europarådets
arbete på detta område,
(ii) att fastställa allmänna principer för en politik avseende flyktingars
och arbetslösas bosättning,
(iii) att genom av emigrations- och immigrationsländerna gemensamt
vidtagna åtgärder på det internationella planet verka för
en praktisk lösning av flykting- och överbefolkningsproblemet,
(iv) att upplysa allmänna opinionen och insamla erforderliga informationer
i syfte att möjliggöra för parlamenten och medlemsstaternas
regeringar att vidtaga de speciella åtgärder, som må
erfordras.
(b) I detta syfte skall den särskilda förbindelsekommittén:
(i) studera förslag till praktiska åtgärder på grundval av de allmänna
principer, som anförts i underparagrafen (ii) av paragraf
(a) ovan rörande bosättning såväl i Europa som i transoceana
länder och samtidigt eftersträva att åstadkomma en
lämplig geografisk fördelning i avsikt att lätta det befolkningstryck,
som för närvarande existerar vid vissa medlemsstaters
gränser,
(ii) uppgöra förslag till finansiering av dylika åtgärder,
(iii) föreslå lämpliga åtgärder för bevarande av de kulturella intressena
och underlätta yrkesutbildningen av unga flyktingar,
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
(iv) upprätta fast förbindelse med berörda representanter för Europarådets
medlemsstater, med OEEC, med Förenta Nationernas
Höge Kommissarie för flyktingar och med de mellanstatliga organisationer,
som syssla med flyktingproblem, överbefolkning
och emigration i syfte att främja deras verksamhet och undvika
dubbelarbete,
(v) upprätta förbindelse med representativa flyktingföreningar och
med religiösa välfärdsorganisationer av såväl nationell som internationell
natur,
(vi) eftersträva att i fråga om rättsskydd åt flyktingar förmå Europarådets
medlemsstater att åtminstone bereda flyktingarna sådan
rättslig status, som förutses i Genévekonventionen den 28
juli 1951 rörande flyktingars rättsliga ställning, och vidare att
i möjligaste mån underlätta flyktingars rörelsefrihet.
Församlingen
2. rekommenderar ministerkommittén att, i syfte att upprätthålla kontinuitet
i Europarådets verksamhet, på förslag av den särskilda förbindelsekommittén
utnämna en »speciell representant», som skall vara en
framstående europeisk person. Den specielle representantens uppgifter
skola vara att som den särskilda förbindelsekommitténs delegat uppträda
som Europarådets representant vid de olika internationella organisationer,
som handlägga flykting- och överbefolkningsproblemet; att uppmuntra
varje initiativ, som må tagas i syfte att .inleda förhandlingar
rörande dessa problem mellan Europarådets medlemsregeringar och att
stödja den praktiska tillämpningen av varje åtgärd, som må beslutas,
3. rekommenderar ministerkommittén att, innan något slutligt avgörande
träffas om förslaget att upprätta ett europeiskt flyktingkontor, vilket
förslag ministerkommittén förbehållit sig att närmare pröva, för övervägande
hänskjuta förslaget till den särskilda förbindelsekommittén, som
bör framlägga en rapport därom.
(Dokument AS (3) 72.)
D. REKOMMENDATION 21
angående mål och riktlinjer för en europeisk politik.
Del A.
Samordning av europeisk politik inom Europarådet.
Församlingen,
som beaktar att det, oavsett de ändringar av allmän natur, som avses
vidtagas i Europarådets stadga och vilka äro föremål för en särskild rekommendation
av församlingen, är nödvändigt att städse verka för en samordning
av europeisk politik så långt som stadgan i sin nuvarande form tilllåter,
som beaktar, att den trängande nödvändigheten av en nära samverkan
mellan Europa och nationerna på andra sidan Atlanten kräver ett samtidigt
stärkande av den europeiska enhet, som är en oundgänglig förutsättning
för en normal och jämn utveckling av en dylik samverkan,
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
som beaktar, att det följaktligen är nödvändigt för Europarådet att finna
ett medel, som möjliggör för medlemsstaterna att konsultera varandra och
enas om utformningen av sin utrikespolitik för att på så sätt komma fram
till och kunna giva uttryck för en gemensam politisk linje,
1. rekommenderar
(a) att ministerkommittén anmodar varje medlemsstat att utnämna en
minister med särskilt ansvar för europeiska ärenden;
(b) att Europaministrarna skola mötas med regelbundna och ofta återkommande
tidsmellanrum och uppträda som ersättare för utrikesministrarna,
så att ministerkommittén kan bli ett organ för halvpermanent
konsultation med syfte att i nära förbindelse med samväldets
länder samordna medlemsstaternas yttre politik;
(c) att i vissa fall denna samordning skall kunna föranleda ministerkommittén
att utnämna delegater för Europarådet med instruktioner:
att
företräda medlemsstaterna vid internationella förhandlingar
eller i vissa internationella organisationers administration;
att utforma eller verka för en gemensam politik på de viktigaste
europeiska verksamhetsområdena i syfte att främja ekonomisk, finansiell
och social gemenskap i Europa som helhet.
Del B.
Skapande av en politisk myndighet i Washingtondeklarationens anda.
Församlingen,
som erinrar om att upprättandet av en europeisk politisk myndighet med
begränsade uppgifter men med verkliga befogenheter från början varit det
väsentliga målet för Europarådet,
som beaktar att upprättandet av denna myndighet för närvarande är oförenligt
med flera staters politik, vilka förklara sig icke kunna godtaga densamma,
som erinrar om den gemensamma deklarationen i Washington den 14
september 1951, i vilken de tre utrikesministrarna för Förenta Staterna,
Frankrike och Storbritannien hänvisade till förekomsten av »en europeisk
kontinental gemenskap med vilken Storbritanniens regering önskar upprätta
så nära förbindelse som möjligt på alla stadier av dess utveckling»,
som anser, att det hot som vilar över Europa och nödvändigheten av en
gemensam försvarsorganisation gör upprättandet av en europeisk armé högeligen
önskvärt, i vilken armé största möjliga antal medlemsstater i Europarådet
böra deltaga och vilken bör erhålla sina instruktioner från något slags
kontrollerande politiskt organ,
2. rekommenderar
(a) att ministerkommillén måtte verka för att en överenskommelse så
snart som möjligt avslutas mellan de medlemsstater, som äro därtill
sinnade, om upprättande av en politisk myndighet underkastad eu
parlamentarisk församlings demokratiska kontroll. Denna myndighets
kompetens skall begränsas till de områden med avseende på
försvars- och utrikesfrågor, för vilka ett gemensamt utövande av
suveräniteten nödvändiggöres genom upprättandet av en europeisk
armé och dennas användning inom ramen för Atlantpakten,
(b) alt denna överenskommelse skall fastställa grunderna för anknytning
till den sålunda skapade politiska myndigheten från de medlemmar
av Europarådet, som ej ingå i myndigheten, särskilt Storbritannien.
2 Hihany till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 237.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 237.
3. Församlingen anmodar varje medlemsstat att angiva sin ståndpunkt till
denna rekommendation med beaktande av Atlantråaets förestående möte
i Lissabon.
Del C.
Församlingen,
som anser att det är nödvändigt att giva en frisk impuls åt den ekonomiska,
finansiella och sociala samordningen i Europa som helhet i nära
samverkan med samväldets länder,
4. erinrar om sin rekommendation den 5 september 1949 angående sammankallande
av en konferens mellan länderna i Europa och samväldet
och är av den åsikten, att en dylik konferens hl. a. bör överväga möjligheten
att upprätta en sammanslutning mellan det fria Europa och sterlingområdet.
Del D.
5. Församlingen erinrar om att på de områden, där frågan om samordning
för närvarande synes för tidigt väckt, det må vara skäl att tillgripa metoden
att upprätta ytterligare specialiserade myndigheter, som skola stå
öppna för alla medlemmar av Europarådet.
(Dokument AS (3) 108.)
E. REKOMMENDATION 22
angående upprättande av en enhetlig europeisk jurisdiktion.
Församlingen,
som beaktar, att åtskilliga överenskommelser och utkast till överenskommelser
angående skydd för de mänskliga rättigheterna, angående upprättandet
av en myndighet för kol och stål, av en europeisk armé och av en europeisk
myndighet för jordbruk uttryckligen förutse upprättandet av europeiska
domstolar,
som beaktar, att andra konventionsutkast, som ha avseende på sociala
frågor och som tillkommit på initiativ av ministerkommittén, innehålla en
skiljedomsklausul, som förutsätter upprättandet av skiljedomstolar att fungera
i fall av tvister,
som beaktar, att det är oundgängligen nödvändigt att undvika ett dylikt
mångfaldigande av internationella jurisdiktioner,
som beaktar, att även för tvister angående tolkningen och tillämpningen
av konventioner om upprättande av myndigheter med begränsat medlemskap
en enda europeisk domstol skulle erbjuda vida större garantier för självständighet
och opartiskhet än en domstol, vars alla medlemmar tillhöra
stater, som redan kunna ha tagit ställning till den fråga, som hänskjutits
till domarna,
som beaktar, att en enda juridisk institution av naturliga skäl skulle vara
behörig att avgöra tvister mellan Europarådets medlemmar angående tolkningen
och tillämpningen av stadgan liksom av alla europeiska konventioner,
samtidigt som den skulle kunna fullgöra samma rådgivande funktioner
i förhållande till ministerkommittén och församlingen som Internationella
domstolen i förhållande till Förenta Nationernas organisationer,
Kungl. Maj. ts proposition nr 237,
19
rekommenderar
att ministerkommittén måtte utse en grupp av regeringsexperter bestående
av sju medlemmar att deltaga i diskussioner med administrativa och
juridiska utskottets särskilda arbetsgrupp i sytte att före nästa församlingsmöte
utarbeta ett preliminärt konventionsutkast för upprättande av en enhetlig
europeisk domstol.
(Dokument AS (3) 102.)
*• REKOMMENDATION 23
angående utkast till ny stadga för Europarådet.
Församlingen,
som, under framhållande av lrågans fundamentala betydelse, erinrar om
att församlingen i samband med sitt första möte den 13 augusti 1949 av
ministerkommittén ombetts »att granska sådana förändringar i Europas
politiska struktur, som må befinnas nödvändiga för att förverkliga en närmare
sammanslutning mellan Europarådets medlemmar och skapa ett effektivt
samarbete på de skilda områden, som angivas i stadgans första artikel»,
som beaktar att församlingen den 6 september som svar på denna hemställan
enhälligt beslöt, att syftet med den av ministerkommittén förutsedda
stadgereformen var »upprättandet av en europeisk myndighet med begränsade
uppgifter men med verkliga befogenheter»,
som erinrar om att den under de tre gångna sessionerna i samråd med
ministerkommittén undersökt de praktiska möjligheterna att nå detta mål,
som är medveten om att utvecklingen av det internationella läget ger anledning
till sådana viktiga ändringar i Europas politiska struktur att Europarådets
kompetens bör fastställas och utvidgas,
som har bemödat sig om att endast föreslå sådana ändringar, som överensstämma
med medlemsstaternas offentligt tillkännagivna ståndpunkt till
Europarådets åligganden och struktur,
som har infört dessa ändringar i utkastet till en ny stadga,
rekommenderar ministerkommittén
(a) att godkänna det till denna rekommendation fogade utkastet till en
ny stadga för Europarådet,
(b) att uppmana medlemsstaterna att ratificera den nya stadgan i enlighet
med bestämmelserna i den nuvarande stadgans artikel 41,
(c) att snarast vidtaga praktiska åtgärder för att undanröja rådande
oklarhet beträttande olika internationella europeiska organisationers
befogenheter genom sammanslagning av Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete och Brysselpaktens återstående organ
med Europarådet.
(Dokument AS (3) 68 och 105.)
Utrikesminister Undéns anförande i Europarådets
ministerkommitté den 20 mars 1952.
I egenskap av Sveriges ombud är jag i första hand angelägen framhålla,
jag i st°r utsträckning delar de betänkligheter, som utrikesminister
Eden gav uttryck åt i går, då han talade om de nuvarande tendenserna att
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 237.
ändra Europarådets struktur i riktning mot eu kvasi-federal institution
med lagstiftande och verkställande befogenheter.
Det av herr Eden framförda förslaget förtjänar följaktligen den allvarligaste
uppmärksamhet.
Den svenska delegationen inser till fullo vilka fördelar i olika avseenden,
som skulle kunna vinnas genom fullföljande av vår brittiske kollegas förslag
om vissa ändringar i vår stadga, syftande till att underlätta inlemmandet
i Europarådet av sådana institutioner som kol- och stålgemenskapen
och andra likartade organisationer, som må komma att bildas. Samtidigt
är svenska delegationen medveten om de svårigheter, vilka, såsom den holländske
delegaten framhållit, ävenledes här möta. Då man i detta sammanhang,
vilket även herr Eden gjort, bringar den europeiska försvarsgemenskapen
på tal, måste jag emellertid göra bestämt förbehåll.
.lag tillåter mig i detta avseende erinra om att, då inbjudan år 1949 1 ra infördes
till svenska regeringen att deltaga i det förberedande arbetet i London
i syfte att bilda Europarådet, min regering ställde den förberedande
frågan, huruvida militära spörsmål vore avsedda att falla inom Europarådets
behörighet eller icke. Det svar, som erhölls, var otvetydigt nekande.
Det var mot bakgrunden av detta besked, som Sverige ansåg sig kunna deltaga
i det arbete, som ledde till bildandet av Europarådet.
Svenska riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till Europarådets
stadga lämnades följaktligen på grundval av bestämmelsen i stadgans artikel
l:d), enligt vilken frågor avseende det nationella försvaret falla utanför
Europarådets behörighet. Sveriges regering och riksdag hålla alltjämt fast
vid att denna bestämmelse iakttages. Ehuru jag ej haft tillfälle att underkasta
de av herr Eden framlagda förslagen den noggranna prövning, som
de förtjäna, vill jag redan nu framföra några preliminära synpunkter på
desamma.
Enligt vad som antyddes av vår brittiske kollega borde Europarådet
samtidigt som det genom ändringar i stadgan skulle få möjlighet att tjäna
såsom organ för Schumanplanen, den europeiska försvarsgemenskapen etc.
— fortsätta att vara en organisation för samarbete mellan regeringarna i
Västeuropas länder. Herr Eden preciserade sin tankegång genom att understryka,
att Europarådet liksom hittills borde fullfölja de i stadgans artikel 1
angivna syftena.
I detta sammanhang synas följande kommentarer påkallade.
Var och en förstår utan svårighet, att de sex makter, som för närvarande
äro i färd med att bilda den europeiska försvarsgemenskapen, anse det erforderligt
att upprätta särskilda myndigheter för att förverkliga sina syften. Det
är likväl ej så lätt att förstå skälen för att det skulle vara av väsentlig betydelse
eller t. o. in. oundgängligt att anknyta Europarådets övriga medlemmar
till detta arbete med de svårigheter av alla slag, som i dylikt fall måste
uppstå. Jag inser till fullo, att ikraftträdandet av Schumanplanen liksom
tillkomsten eventuellt av andra organisationer på det ekonomiska området
kommer att få betydande återverkningar på de finansiella och ekonomiska
förhållandena i Europarådets övriga medlemsstater. Men jag har svårt att
föreställa mig på vilket sätt dessa övriga medlemmar skulle kunna med
verkligt utbyte inom Europarådet diskutera och behandla de militära problem,
som äro gemensamma för de sex medlemsstater i Europarådet, vilka
deltaga i den europeiska försvarsgemenskapen.
Eftersom texten till avtalet om en europeisk försvarsgemenskap ännu ej
fastställts och avtalet än mindre antagits av respektive parlament, har jag för
dagen endast kunnat antyda de problem, som föreligga. Men jag har velat
Kungl. Maj:ts proposition nr 237. 21
understryka, att det här gäller eu väsentlig fråga, som man icke kan komma
förbi.
Vad beträffar den fortsatta behandlingen av det brittiska förslaget vill
jag redan nu förklara, att jag delar uppfattningen att denna behandling
bör ha till syfte att finna lösningar, som avse att upprätthålla och bevara
samarbetet mellan samtliga nuvarande medlemmar av Europarådet.
Det är endast under denna förutsättning, som jag kan se möjligheter för
Sverige att deltaga i den fortsatta utredningen av de frågor, som i går framförts
av vår brittiske kollega.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
521240