Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

1

Nr

232.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april
1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m. m.;
given Stockholms slott den 9 april 1952.

L nder åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen föreslås att böter för fylleri eller förargelseväckande beteende
icke skola få uttagas av den som enligt beslut intagits på allmän
alkoholistanstalt eller som frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit
sig att kvarstanna ett år. Den som ingått frivilligt på anstalten och
lämnat sådan förbindelse skall, liksom redan nu gäller för den som intagits
enligt beslut, icke kunna åläggas förvandlingsstraff för böter.

1 Bihang Ull riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 232.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas att 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet
av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning så
ock medelst införsel enligt vad därom
särskilt stadgas.

Utom egendom ---------

9

Där någon enligt meddelat beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt eller
tvångsarbetsanstalt eller för
skyddsuppfosiran i skyddshem eller
allmän uppfostringsanstalt, vare beslut
om förvandling som dessförinnan
meddelats förfallet; och må förvandling
ej ske av böter som ådömts före
intagandet. Böter, som ådömts efter

Böter, som äro förfallna till betalning
och ej erläggas, skola, där så
kan ske, uttagas genom utmätning så
ock medelst införsel enligt vad därom
särskilt stadgas. Har den bötfällde
enligt meddelat beslut intagits å
allmän alkoholistanstalt eller har
han frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att kvarstanna
å anstalten ett år, må dock böter
icke uttagas, som avse före intagandet
begånget brott, utgörande fylleri
eller förargelseväckande beteende,
men ej tillika annat brott.

— nödig bostad

§•

Där någon enligt meddelat beslut
intagits å allmän alkoholistanstalt eller
tvångsarbetsanstalt eller för
skyddsuppfostran i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården eller där
någon frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt
och därvid förbundit sig
att kvarstanna å anstalten ett år,
vare beslut om förvandling som dess -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

3

(Gällande lydelse:)

intagandet men före utskrivningen,
må ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse det påkallar.

(Föreslagen lydelse:)

förinnan meddelats förfallet; och må
förvandling ej ske av böter som
ådömts före intagandet. Böter, som
ådömts efter intagandet men före utskrivningen,
må ej förvandlas med
mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om
behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas att 49 a § lagen den 12 juni 1931 om behandling av
alkoholister (alkoholistlag)1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

49

Misstänkes den, som enligt meddelat
beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
att hava före utskrivningen
från anstalten begått brott, varå
enligt lag icke kan följa högre straff
än böter eller fängelse i sex månader;
hör detta under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning ändå
att högre straff än nyss sagts kan
följa å brottet.

■ §•

Misstänkes den, som enligt meddelat
beslut intagits å allmän alkoholistanstalt
eller, på sätt nedan i 50 §
sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt
och därvid förbundit sig att kvarstanna
ä anstalten ett år, att hava
före utskrivningen från anstalten begått
brott, varå enligt lag icke kan
följa högre straff än böter eller fängelse
i sex månader, och hör brottet
under allmänt åtal eller har det av
målsäganden angivits till åtal, ankommer
det å statsåklagaren att efter
hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning ändå
att högre straff än nyss sagts kan
följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

1 Senaste lydelse SFS 1944:217 och 1948: 402.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

5

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärcnden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående förvandling
av böter i vissa fall m. m. Föredraganden anför följande.

Enligt 7 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff gäller
som huvudregel att, om böter ej till fullo gäldas, vad som är oguldet skall
förvandlas till fängelse. Härifrån göres i 9 § undantag bl. a. för det fall då
någon enligt meddelat beslut intagits på allmän alkolistanstalt. Böter som
ådömts före intagandet få i sådant fall icke förvandlas, och förvandlingsbeslut
som redan meddelats skall vara förfallet. Icke heller få böter som
ådömas efter intagningen men före utskrivningen förvandlas med mindre
anstaltens styrelse det påkallar.

Stadgandet i 9 § har tillkommit för att undanröja de olägenheter som
uppkomma av att förvandlingsstraff och anstaltsvård sammanträffa. Intagning
pa allmän alkoholistanstalt sker emellertid icke endast tvångsvis
utan även frivilligt. Bestämmelser härom finnas i 50 § alkoholistlagen. Den
som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan sålunda frivilligt ingå på allmän
alkoholistanstalt under förutsättning bl. a. att han skriftligen förbinder
sig att kvarstanna viss tid, högst ett år. Han kan därefter kvarhållas
den angivna tiden, men han kan också utskrivas tidigare. I det övervägande
antalet fall brukar tiden i sådana förbindelser som lämnas i samband
med frivilligt inträde bestämmas till ett år.

Ehuru sålunda frivilligt inträde på allmän alkoholistanstalt till stor del
fyller samma funktion som eu tvångsintagning, medför det icke samma
verkan i fråga om förvandling av böter; 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff
gäller endast vid tvångsintagning. Frågan härom behandlades under
förarbetena till lagen. I det sakkunnigbetänkande som ligger till grund
för lagstiftningen (SOU 1935:56 s. 42) anfördes att av principiella skäl
befrielse från förvandlingsstraff blott borde medgivas, då intagning skett

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

på grund av länsstyrelsens förordnande. I ett yttrande över betänkandet
(nykterhetsnämndernas centralkommitté) ifrågasattes emellertid, om det cj
vore lämpligt att ådömt förvandlingsstraff finge förfalla även för dem som
frivilligt ingått på alkoholistanstalt. Departementschefen framhöll att de
sakkunniga torde ha åsyftat att, om stadgandet icke begränsades till de
tvångsintagna, det skulle kunna tänkas att en böttälld för att undgå förvandlingsstraff
skulle frivilligt ingå å allmän eller enskild alkoholistanstalt,
varifrån han kanske efter en mycket kort tid skulle utskrivas. För sin del
anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas betänkligheter mot att
medgiva befrielse från förvandlingsstraff i andra fall än då intagning skett
på grund av länsstyrelsens förordnande. Visserligen kunde de olägenheter
som uppstå, då den som är intagen enligt länsstyrelsens förordnande skall
undergå förvandlingsstraff för böter, i lika mån göra sig gällande då den
bötfällde frivilligt ingått på alkoholistanstalt, men dessa fall voro, enligt departementschefens
mening, icke flera än att olägenheterna liksom hittills
kunde undanröjas genom att straffet av nåd efterskänktes.

Bestämmelsen i 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff berör icke skyldigheten
att betala böterna. Åtgärder för indrivning av böterna hindras
alltså icke av intagningen på alkoholistanstalt, men om den bötfällde saknar
tillgång till böternas gäldande, såsom ofta kan vara fallet, då han intagits
på anstalt och ej har arbetsförtjänst, skola böterna enligt 13 § 1
mom. förordningen om indrivning och redovisning av böter anmälas till
avskrivning. Beslut om avskrivning fattas av länsstyrelsen. Avskrivna böter
kunna dock sedermera åter upptagas till indrivning, om det visar sig att
den bötfällde har tillgångar. Enligt 5 kap. 20 § strafflagen bortfalla dock
böterna sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft.

Enligt 49 a § alkoholistlagen gäller att, om den som enligt meddelat beslut
intagits på allmän alkoholistanstalt misstänkes för att ha före utskrivningen
begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än
böter eller fängelse i sex månader, det skall ankomma på statsåklagare
att efter hörande av anstaltens styrelse pröva, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Detta stadgande, som tillkom i samband med 1939 års lag om villkorlig
dom, motiverades med att av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff
följde att smärre förseelser icke kom att medföra någon ansvarspåföljd
för personer som tvångsintagits på allmän alkoholistanstalt och att det
därför mången gång vore olämpligt eller åtminstone onödigt att lagfora
dem vid domstol.

Inom justitiedepartementet har undersökts, huruvida det kunde anses
lämpligt att i nu angivna hänseenden tillämpa samma regler, oavsett om
intagningen på alkoholistanstalt skett enligt meddelat beslut eller frivilligt.
I den p r o in e in o r i a som upprättats härom anföres efter eu redogörelse
för de i ämnet gällande bestämmelserna bl. a. följande:

Under år 1948 intogos 1 587 personer på alkoholistanstalt, av vilka 610
ingingo frivilligt. Motsvarande siffror visa för år 1949 att 1 396 personer
intogos, av vilka 563 ingingo frivilligt, och för år 1950 att 1 4;>4 personer

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

intogos, av vilka 427 ingingo frivilligt. Under dessa år utgjorde alltså de
frivilligt ingångna resp. 38,4 %, 40,3 % och 29,4 % av samtliga intagna.1

De flesta intagningarna å alkoholistanstalt komma till stånd på föranstaltande
av de kommunala nykterhetsnämnderna; under år 1949 skedde
detta i 1 243 fall eller 89 % av samtliga. Det händer ej sällan, att alkoholmissbrukaren
frivilligt ingår på alkoholistanstalt först när frågan om
tvångsintagning är överhängande. Av 38 § andra stycket alkoholistlagen
framgår, att en intagning som kommit till stånd frivilligt kan övergå till
tvångsintagning. Denna åtgärd vidtages huvudsakligen för att vid utskrivning
kunna ställa vederbörande under övervakning, vilket ej kan ske beträffande
den som under vistelsen på anstalten tillhört kategorien frivilligt
ingångna. Enligt uppgift överföres årligen ett 100-tal personer till kategorien
tvångsintagna.

Av vad nu anförts framgår att det i viss mån beror på tillfälligheter, om
i det enskilda fallet den ena eller andra formen för intagning å alkoholistanstalt
kommer till användning. Behandlingen är densamma. Vid fördelningen
av de intagna på olika anstalter fäster man ej avgörande vikt vid
formen för intagning. Både de som ingått frivilligt och de som intagits
tvångsvis kvarhållas på anstalten ungefär fyra månader, varefter de försökspermitteras.
Om det ej på grund av särskilda omständigheter anses
obehövligt, ställes den permitterade under övervakning. Vare sig övervakning
anordnas eller ej, kan den permitterade åläggas skyldighet att under
permissionstiden underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning
och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse. Undandrager
sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade
föreskrifter, kan han återhämtas till anstalten.

I promemorian framhålles att personer som intagits på allmän alkoholistanstalt
till ett ej ringa antal varje år söka befrielse från böter av nåd.
Härom anföres vidare:

En närmare undersökning har gjorts av de nådeansökningar som behandlades
år 1949. Därvid har visat sig att av de 87 ansökningar, som inkommit
Irån personer intagna på allmän alkoholistanstalt och som avsett böter
(eller i något fall redan ålagt förvandlingsstraff), endast en ansökan gjorts
av en tvångsintagen, under det att återstående 80 avsågo personer som ingått
frivilligt på anstalten. Samtliga nu avsedda ansökningar tillstyrktes
av Högsta domstolen och biföllos. Åren 1950 och 1951 utgjorde hela antalet
nådeansökningar, vilka avsågo böter och inkommit från personer intagna
på allmän alkoholistanstalt, resp. 112 och 97.2

I promemorian föreslås att 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff skall
utsträckas till att omfatta även dem som ingå frivilligt på allmän alkoholistanstalt
och förbinda sig att kvarstanna på anstalten ett år. Såsom motivering
för detta förslag anföres att tvångsintagning på allmän alkoholistanstalt
och frivilligt ingående på sådan anstalt med förbindelse att kvarstanna
viss tid i praktiken fungera som jämställda former för intagning
på anstalt och fylla i huvudsak samma syfte. Samma skäl tala därför i
häda fallen för att, då förvandlingsstraff för böter sammanträffar med anstaltsvården,
torv andlingsstraffet bör vika. Då alltså undanröjandet av för 1

A. Åman och S. Östergren i Tidskrift för nykterhetsnämnder 1950 s. 25 och 1951 s. 53.

\agon
ligger icke.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

vandlingsstraffet även för de frivilligt ingångna bör ske rutinmässigt och
icke bör bero av de specifika personliga omständigheterna i varje särskilt
fall, synes det oegentligt att härför anlita nådeinstitutet. Anledning saknas
att befara missbruk av det föreslagna stadgandet, om man såsom förutsättning
för att böterna icke skola vara förvandlingsbara kräver att den intagne,
såsom vanligen sker, förbundit sig att kvarstanna på anstalten ett år.

Vidare diskuteras i promemorian, huruvida skyldigheten att betala böter
bör upphöra vid intagning på allmän alkoholistanstalt. Något förslag härom
framställes dock icke. I denna del anföres:

Åtminstone då det gäller böter för fylleri eller andra förseelser som stå
i samband med spritmissbruket, kan det synas otillfredsställande att, sedan
samhället inskridit mot detta missbruk med ett frihetsberövande, uttaga böter,
som haft till syfte att stävja spritmissbruket eller vissa yttringar därav
men visat sig gagnlösa. Att böterna och frihetsberövandet härröra från
olika myndigheter kan knappast vara av avgörande betydelse. Härtill kommer
att ett frihetsberövande ofta medför ekonomiska svårigheter för den
intagne och hans familj; indrivning av böterna utgör en ökad börda och
kan försvåra alkoholistvården. Å andra sidan kan ett automatiskt bortfall
vid inträde i alkoholistanstalt av alla böter, oavsett brottets beskaffenhet,
icke gärna komma i fråga. Visserligen göres i 9 § lagen om verkställighet
av bötesstraff icke någon skillnad mellan olika slag av böter. Att helt efterskänka
böter är dock en mera vittgående åtgärd än att häva deras förvandlingsbarhet.
Om böterna avse t. ex. falskdeklaration, ransoneringsbrott eller
annat brott i näringsverksamhet, vilket medför vinning och som ej direkt
sammanhänger med spritmissbruket, föreligga icke lika starka skäl att dessa
skulle bortfalla, då den bötfällde blir föremål för alkoholistvård. Det synes
alltså ofrånkomligt att, om intagande på alkoholistanstalt skall medföra
bortfall av böter, detta sker först efter prövning i varje särskilt fall
och begränsas i huvudsak till vad som har samband med spritmissbruket.
Att tillägga domstol eller administrativ myndighet befogenhet att ingå på
en sådan prövning vore dock en reform med vittgående principiella konsekvenser;
frågan härom äger samband med andra spörsmål om eftergift avpåföljd
för brott och om åtgärder mot alkoholbrottsligheten. Det torde
därför icke vara lämpligt att nu upptaga denna fråga; den bör behandlas i
ett större sammanhang. Det får ankomma på Kungl. Maj :t att liksom hittills
av nåd efterskänka böter i ömmande fall, och det bör åligga föreståndarna
för alkoholistanstalterna att vara de intagna behjälpliga med att begära
nåd, då nåd är befogad.

Slutligen anföres i promemorian att, då 49 a § i alkoholistlagen äger samband
med 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff, en utvidgning av det
senare stadgandet bör medföra motsvarande ändring av det förra.

Infordrade yttranden över promemorian ha avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands län
samt strafflagberedningen.

Därvid ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm samt Stockholms stads nykter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

9

hetsnämnd, av länsstyrelsen i Östergötlands län yttrande av länsnykterhetsnämnden
i länet, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av länsnykterhetsnämnden
i länet, polismästaren i Malmö samt nykterhetsnämnden i
Malmö, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av Göteborgs
stads nykterhetsnämnd, av länsstyrelsen i Örebro län yttranden av länsnykterhetsnämnden
i länet och Örebro stads nykterhetsnämnd samt av länsstyrelsen
i Västernorrlands län yttrande av nykterhetsnämnden i Sundsvall.

Yttranden ha efter remiss inkommit från Sveriges advokatsamfund och
Svenska socialvårdsförbundet.

I samtliga yttranden ha de föreslagna lagändringarna tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Dessutom ha några yttranden behandlat den i promemorian berörda frågan
om skyldigheten att betala böter efter intagning på alkoholistanstalt.
Riksåklagarämbetet anför att starka skäl tala för att böter, som ådömts
enbart för fylleri, böra bortfalla. Om man begränsar regeln endast till sådana
böter, möter dess genomförande icke några tekniska svårigheter, och
samtidigt elimineras i huvudsak de olägenheter, som den nu gällande ordningen
med indrivning av böter efter anstaltstidens utgång innebär. Strafflagberedningen
framhåller att det förefaller olämpligt och obilligt, att skyldigheten
att betala böter kvarstår, då böterna ålagts för fylleri och intagningen
skett med anledning av att böterna icke betalats. Även där intagningen
ägt rum i annat sammanhang borde skyldigheten att betala böter,
ålagda enbart för fylleri, enligt strafflagberedningens mening upphöra. Nykterhetsnämnden
i Göteborg anför att vanliga enkla fylleriböter böra avskrivas
för sådana personer som intagits för vård på alkoholistanstalt. I varje
fall bör en förnuftigare och humanare ordning för indrivning av vissa böter
genomföras. Som det nu är kan en nitisk bötesindrivare ej sällan riva ned
vad nykterhetsvården med möda och ekonomiska uppoffringar byggt upp.
Eu från anstalt utkommen person måste få en lids rådrum, när han skall
återanpassas i samhället. Han tål i allmänhet inga stora påfrestningar, och
i ekonomiskt avseende har han det i regel mycket dåligt ställt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller angelägenheten av att den
i promemorian berörda frågan om eftergift av påföljd för fylleri och andra
med spritmissbruk sammanhängande förseelser ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Härom anför hovrätten:

Med nuvarande ordning bliva nämligen samhällets åtgärder i anledning
av dylika förseelser i allmänhet olika, allteftersom böter hunnit ådömas
före intagningen eller icke. I det förra fallet upphöra visserligen böterna att
vara förvandlingsbara men skyldigheten att betala böterna kvarstår. I det
senare fallet däremot inträder vanligen ingen brottspåföljd eftersom åtal
regelmässigt eftergives. Om förslaget genomföres, kunna dylika på tillfälligheter
beroende olikheter i samhällets åtgärder antagas bliva något oftare
förekommande än för närvarande.

Även socialstyrelsen understryker angelägenheten av att frågan, huruvida
skyldigheten att betala böterna bör upphöra vid intagning på allmän alkoholistanstalt,
närmare utredes.

10

Knngl. Maj.ts proposition nr 232.

I några yttranden upptagas även vissa andra frågor om lagändring. Sålunda
uttalar riksåklagarämbetet att det kunde ifrågasättas om icke i samband
med den nu föreslagna ändringen av 49 a § alkoholistlagen det till ämbetet
ofta framförda önskemålet om överflyttning av åtalsprövningen enligt
nämnda lagrum från statsåklagare till distriktsåklagare borde ske. Ämbetet,
som i princip ansluter sig till en sådan överflyttning av åtalsprövningen,
anser dock att frågan bör anstå till dess ändrad lagstiftning på grund av
straffrättskommitténs pågående arbete genomförts. Socialstyrelsen anför att
åtalsprövningen enligt nämnda lagrum, vilken för närvarande icke omfattar
vissa typiska alkoholbrott, t. ex. våldsamt motstånd och missfirmelse av
tjänsteman, borde utvidgas. Riksåklagarämbetet framhåller vidare att samma
skäl som tala för att bötesförvandling icke bör ifrågakomina för personer
som intagits på allmän alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt eller ungdomsvårdsskola,
förefinnas även i fråga om personer som intagits på sinnesjukhus
annorledes än för observation. Ämbetet, som påpekar även vissa andra
olägenheter av rådande ordning på detta område, anför att 9 § lagen om
verkställighet av bötesstraff borde utvidgas att omfatta även dessa personer.
I fråga om patienter på sinnessjukhus borde även införas åtalsprövning motsvarande
den i 49 a § alkoholistlagen föreskrivna.

Departementschefen.

De i promemorian föreslagna lagändringarna, vilka icke föranlett några
erinringar i yttrandena, böra även enligt min mening genomföras.

Härutöver kan övervägas om icke intagning på allmän alkoholistanstalt,
vare sig intagningen sker enligt meddelat beslut eller frivilligt med åtagande
att kvarstanna ett år, också borde medföra den verkan att skyldighet att
betala böter, åtminstone i viss utsträckning, bortfaller. I promemorian har
framhållits att ett sådant bortfall av böter borde ske endast efter prövning i
varje särskilt fall och begränsas i huvudsak till vad som har samband med
spritmissbruket. Frågan härom äger emellertid samband med andra spörsmål
om eftergift av åtal och åtgärder mot alkoholbrottslighet. Den borde
därför enligt den i promemorian uttalade meningen icke upptagas nu utan
behandlas i ett större sammanhang.

Skälen för denna ståndpunkt synas övertygande, när det gäller bötesstraff
i allmänhet. Såsom i flera yttranden påpekats kan man dock överväga att
låta böter för fylleri bortfalla utan prövning. Då det uppenbarligen föreligger
stora olägenheter av bötesindrivning i samband med anstaltsvård för
alkoholism och det dessutom måste anses rimligt att böter för fylleri icke
indrivas, sedan spritmissbruket lett till ett frihetsberövande, biträder jag
denna mening, ehuru därigenom icke åstadkommes någon fullt konsekvent
lösning för sådana fall, då böterna utgöra gemensamt straff för fylleri och
annat brott. Det synes dessutom vara praktiskt motiverat att, utöver vad i
yttrandena föreslagits, låta även böter som ådömts för förargelseväckande
beteende bortfalla utan prövning.

Pa grund av vad sålunda anförts förordar jag alltså, utöver vad i prome -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

morian föreslagits, även en ändring i 4 § lagen om verkställighet av bötesstraff
av innebörd att böter, som avse före intagandet på anstalten begånget
fylleri eller förargelseväckande beteende, icke må uttagas. Då ett gemensamt
bötesstraff avser icke blott fylleri och förargelseväckande beteende
utan även något brott av annat slag, kan däremot den föreslagna regeln tydligen
icke tillämpas. Om det i ett sådant fall föreligger anledning till befrielse
från straff, måste alltså, liksom hittills, nådeinstitutet anlitas. Sådana
böter, som på grund av den nu föreslagna bestämmelsen icke skola uttagas,
böra enligt gällande bestämmelser avkortas.

Övriga i yttrandena berörda frågor är jag icke beredd att upptaga i detta
sammanhang.

På grund av nu anförda synpunkter ha inom justitiedepartementet upprättats
bifogade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff, samt

2) lag angående ändrad Igdelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet.

Axel Nilsson.

1 Denna bilaga, som frånsett några redaktionella jämkningar överensstämmer med de vid
propositionen fogade lagförslagen, har bär uteslutits.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 april
1952.

Närvarande:
justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 1 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 8 april
1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade förslagen
till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr
119) om verkställighet av bötesstraff; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 49 a § lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden att förslagen, sedan några redaktionella jämkningar vidtagits
i förstnämnda förslag, måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.