Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

1

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av
vissa från statens pensionsanstalt utgående pensioner,
m. m.; given Stockholms slott den 28 december 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att vissa från statens pensionsanstalt utgående
s. k. äldre pensioner skola omregleras i viss anslutning till den för den nuvarande
aktiva personalen gällande pensionsnivån. Förbättringen, som föreslås
bli genomförd från och med den 1 juli 1952, beräknas komma att draga
en kostnad av omkring 3 miljoner kronor under budgetåret 1952/53.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 23.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 december
1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Danielson, Zetterberg,
Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Lingman, Hammarskjöld,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik-,
jordbruks- och inrikesdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet
anmäler chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om
förbättring av vissa enligt äldre bestämmelser utgående pensioner från
statens pensionsanstalt, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

I samband med 1947 års löne- och pensionsreglering för statstjänstemän
in. fl. genomfördes en förbättring av vissa pensioner utgående enligt äldre
bestämmelser än 1947 års pensionsreglementen, nämligen pensioner till f. d.
arbetare och tjänstemän i statens tjänst och deras efterlevande samt vissa
med dem i pensionstekniskt hänseende likställda grupper med pension från
statens pensionsanstalt, såsom folkskollärare och vissa tjänstemän vid
skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap samt deras efterlevande. Genom
denna reglering av äldre pensioner åstadkoms en förbättring av desamma
i princip upp till nivån för pensionerna enligt 1947 års pensionsreglementen.
I enlighet härmed utgår således, såvitt avser angivna grupper,
pension numera i stort sett enligt samma pensionsnivå oavsett tidpunkten
för anställningshavarens avgång ur tjänst.

Samtidigt med 1947 års omreglering av äldre statspensioner m. m. genomfördes
även en förbättring av vissa andra pensioner från statens pensionsanstalt
än de här förut nämnda samt pensioner från lärarinnornas pensionsanstalt.
1947 års förbättring av nu berörda pensioner — i det följande
benämnda SPA-pensioner — utformades dock efter andra linjer än som i det
föregående angivits i fråga om statspensionerna. Anledningen härtill var den,
att grunderna för SPA-pensioneringen vid denna tid voro föremål för utredning.
Det var därför icke möjligt att då avgöra, vilken pensionsnivå
som framdeles komme att bli gällande för SPA-pensioner. De pensionsökningar,
som erhöllos genom 1947 års omreglering av SPA-pensionerna,
begränsades till att i princip överensstämma med de förhöjningar som i
fråga om statspensionerna åstadkommits genom pensionsregleringar under

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

3

åren 1943, 1944 och 1946. De äldre SPA-pensionerna ha således icke blivit
föremål för någon reglering, vid vilken jämförelse gjorts med pensionsförmånernas
storlek enligt för den nu aktiva personalen gällande bestämmelser.

De äldre SPA-pensionerna utgå i huvudsak enligt följande bestämmelser,
nämligen

reglementet för statens pensionsanstalt den 31 december 1919 (nr 878),

reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22
juni 1892 (nr 54),

reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt den 31 december 1904
(nr 67) och förnyade reglementet för samma pensionsanstalt den 30 december
1910 (nr 156),

reglementet för lasarettsläkarnas pensionskassa den 13 november 1903
(nr 117),

reglementet för dövstumlärarnas pensionsanstalt den 30 augusti 1905
(nr 55) och den 8 oktober 1915 (nr 466),

reglementet för extra provinsialläkarnas pensionskassa den 30 november
1911 (nr 164),

reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt (intaget i kungörelsen den
23 december 1910 (nr 145) angående pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter),

stadgarna för kungl. hovkapellets pensionsinrättning (understödsförening),

stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning (understödsförening)
eller

stadgarna för kungl. teaterns (operans) arbetares pensionskassa (understödsförening).

I statens pensionsanstalt ha numera uppgått samtliga här nämnda pensionsinrättningar
m. m.

De pensionstagargrupper, varom här är fråga, äro i stort sett sammansatta
av personer, som varit innehavare av befattningar såsom:

1) lärare vid vissa kommunala eller enskilda skolor, såsom övningslärare
vid folkskolor och högre kommunala skolor, lärare vid fortsättningsskolor,
folkhögskolor, vissa yrkesundervisningsanstalter, handelsgymnasier och
vissa skolor för undervisning i lantbruk o. d. ävensom vissa lärare inom
sinnesslö-, vanföre- och dövstumundervisningen (omkring 600 pensionstagare),

2) lärarinnor vid privatläroverk m. m. (omkring 300 pensionstagare),

3) lasarettsläkare, sanatorieläkare, överläkare vid vanföreanstalter, vissa
läkare vid till pensionsstyrelsen anknutna kuranstalter, läkare vid fristående
centraldispensärer samt extra provinsialläkare (omkring 50 pensionstagare),

4) distriktsbarnmorskor och barnmorskor av vissa andra kategorier med
anställning hos kommuner eller å barnbördshus (omkring 1 300 pensionstagare),

4

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

5) sjuksköterskor vid kommunala och vissa enskilda sjukvårdsinrättningar
samt distriktssköterskor och sjuksköterskor i övrigt i viss s. k. öppen
vård m. m. (omkring 1 700 pensionstagare),

6) föreståndare, föreståndarinnor och husmödrar i av kommuner och
vissa slag av enskilda huvudmän bedriven vård av fattiga, sjuka, alkoholister,
invalider, barn eller åldringar (omkring 200 pensionstagare),

7) sjukgymnaster vid lasarett och sjukstugor m. fl. vårdinrättningar,

8) polismän anställda inom det statsunderstödda polisväsendet å landsbygden
(omkring 250 pensionstagare),

9) tjänstemän av vissa slag hos hushållningssällskap, tjänstemän vid
statsunderstödda lokala lantbrukskemiska kontrollstationer och frökontrollanstalter,
lantbruksakademien, Sveriges utsädesförening och Svenska smörprovningarna,
tjänstemän av vissa slag vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
ävensom mejerikonsulenter, vilka avlönas med bidrag av statsmedel,

10) tjänstemän vid sjömanshus, samt

11) funktionärer vid de kungl. teatrarna och hovkapellet (omkring 150
pensionstagare).

Sedan i propositionen 1949:200 förslag förelagts riksdagen angående
ändrade grunder för pensioneringen genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den
3 juni 1949 åt statens pensionsanstalt att verkställa utredning och inkomma
med förslag angående förbättring av SPA-pensioner enligt äldre grunder
än de i nyssnämnda proposition föreslagna. Till fullgörande av uppdraget
har statens pensionsanstalt i skrivelse den 15 december 1950 avgivit utredning
och förslag i ämnet. Häröver ha utlåtanden avgivits av statskontoret
samt av styrelserna för Svenska landskommunernas förhund, Svenska
landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Innan jag ingår på nämnda förslag och de däröver avgivna yttrandena
torde jag få något närmare beröra de grunder, som tillämpades vid 1947
års reglering av statspensioner och äldre SPA-pensioner.

Vid tidigare pensionsregleringar tillämpade grunder

Tjänstepension eller därmed jämförlig pension, som utgår enligt 1919
års reglemente för statens pensionsanstalt, enligt reglemente eller stadgar
för av anstalten övertagen pensionsinrättning och därmed samordnade bestämmelser
om tilläggspension, utbytes jämlikt kungörelsen 1947:658 angående
förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner m. m. mot förbättrad eller tekniskt omräknad
tjänstepension. Utbyte enligt kungörelsen sker emellertid ej i fråga
om pensioner, som omfattas av kungörelsen samma dag 1947:657 angående
omreglerad tjänste- och familjepension m. m., d. v. s. pensioner dels
till sådana pensionstagare, vilka i pensionstekniskt hänseende äro att jämställa
med f. d. statliga befattningshavare — nämligen vissa f. d. folk- och

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

5

småskollärare, vissa f. d. lärare vid högre kommunala skolor samt vissa
f. d. befattningshavare vid skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap
dels ock till sådana pensionstagare, vilkas pensioner grundats i vissa befattningar
inom sedermera förstatligat verksamhetsområde. Undantagna
från utbyte äro vidare sådana enligt 1919 års reglemente beviljade uppskjutna
tjänstepensioner, å vilka rörliga tilläggsförmåner icke utgå.

Enligt en indelning motsvarande den, som tillämpats vid de åren 1943,
1944 och 1946 företagna regleringarna av pensioner, som enligt äldre bestämmelser
utgå till f. d. statstjänstemän m. fl., skiljer man i kungörelsen
1947: 658 på »äldre», »nyare» och »nyaste» pensioner. I allmänhet utbytes
»äldre» och »nyare» pension mot förbättrad tjänstepension samt »nyaste»
pension mot tekniskt omräknad tjänstepension. Med »nyaste» pension avses
härvid i princip tjänstepension, som beräknats efter tjänstepensionsunderlag,
vilket fastställts efter den 30 juni 1942, samt pension, som enligt
stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning beviljats icke kollektivavtalsanställd
befattningshavare, vilken avgått efter 1942 års utgång.

I fråga om pension till f. d. vikarierande anställningshavare ävensom
s. k. uppskjuten pension till den, som avgått av annan anledning än befattningens
indragning, gäller, att förmånen — oavsett pensionens klassificering
såsom äldre, nyare eller nyaste — utbytes mot tekniskt omräknad
tjänstepension.

Utbyte mot tekniskt omräknad tjänstepension enligt kungörelsen 1947:
658 innebär en uppräkning av grundpensionen till sådan nivå, att å pensionen
kan utgå rörligt tillägg — med för närvarande 32—33 procent — i
stället för enligt äldre bestämmelser ifrågakommande dyrtidstillägg och
kristillägg. Utbyte mot förbättrad tjänstepension har samma innebörd men
medför dessutom en pensionsökning med belopp, svarande mot den sammanlagda
förbättringen vid de åren 1943, 1944 och 1946 företagna regleringarna
av pensioner till f. d. statstjänstemän in. fl. Dessa belopp utgjorde
450 kronor för äldre och 300 kronor för nyare pension jämte ytterligare
tillägg av högst 300 respektive 200 kronor för pensioner understigande
3 735 kronor. Såsom allmän regel gäller, att förbättrad äldre tjänstepension
ej må överstiga för befattningen ifrågakommande förbättrad nyare
tjänstepension samt att förbättrad tjänstepension över huvud taget ej får
överstiga för befattningen ifrågakommande tekniskt omräknad »nyaste»
tjänstepension.

Förenämnda kungörelse 1947:658 har med avseende å förekommande
familjepensioncr samma tillämplighetsområde som med avseende å tjänstepensioner.
Den enda skillnaden härvidlag är, att kungörelsen omfattar jämväl
familjepension, som svarar mot sådan uppskjuten tjänstepension, vid
vilken tilläggsförmåner ej utgå. Enligt kungörelsen utbytes reglemcntsenlig
familjepension mot förbättrad familjepension eller, där fråga är om pen -

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

sion till överårigt barn, d. v. s. barn över 21 års ålder, mot tekniskt omräknad
familjepension. Utbyte mot förbättrad familjepension sker sålunda
oberoende av huruvida den avlidnes rätt till tjänstepension avsåg uppskjuten
pension eller ej.

Förbättringen av familjepensionerna ansluter sig i princip till den år
1946 genomförda omrcgleringen av pensioner, som enligt äldre bestämmelser
än 1941 års allmänna familjepensionsreglemente beviljats efterlevande
till statstjänstemän in. fl. Förbättringen är av den storlek, som erfordras för
höjning av pensionerna till nivån för »nyaste» pensioner. Där denna höjning
skulle innebära större förbättring än 525 kronor, begränsas emellertid
förbättringen till 525 kronor eller det högre belopp, som erfordras för en
höjning av pensionen upp till 90 procent av nivån för »nyaste» pension. Det
familjepensionsunderlag, som svarar mot »nyaste» familjepension, beräknas
härvid på sådant sätt, att förhållandet mellan underlaget och det för
den avlidne enligt kungörelsen beräknade grundbeloppet av hel tjänstepension
(beräknat tjänstepensionsunderlag) kommer att överensstämma med
motsvarande förhållande mellan familjepensionsunderlag och tjänstepensionsunderlag
enligt 1941 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen.

Kungörelsen 1947:658 kommer fortfarande i viss begränsad omfattning

1 tillämpning i fråga om nya pensionsfall. Detta gäller i huvudsak beträffande
följande kategorier pensionstagare.

a) Befattningshavare, som omfattats av 1919 års reglemente med tillhörande
övergångsstadganden men som är undantagen från tillämpning av
reglementet den 29 december 1949 för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare (SPA-reglementet) jämlikt

2 § i reglementet eller jämlikt 31 punkten i övergångsbestämmelserna till
detsamma.

b) Befattningshavare, som omfattats av 1919 års reglemente men som
icke avses i SPA-reglementet och ej heller med stöd av Kungl. Maj :ts brev
den 29 december 1949 anmälts till erhållande av pensionsrätt enligt sistnämnda
reglemente.

c) F. d. befattningshavare, som avgått med rätt att framdeles komma i
åtnjutande av uppskjuten pension enligt 1919 års reglemente.

d) Sådana f. d. anställningshavare vid de kungl. teatrarna, vilka äga rätt
att framdeles erhålla pension enligt stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning.

e) Sådan av reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt omfattad befattningshavare,
som avses i kungörelsen 1949:728 angående tillämpning
av SPA-reglementet å övningslärare vid högre kommunala skolor m. fl. men
som icke anmälts till erhållande av pensionsrätt enligt SPA-reglementet, så
ock av förstnämnda reglemente omfattad befattningshavare, som icke avses
i sagda kungörelse.

f) F. d. befattningshavare med rätt att framdeles komma i åtnjutande
av pension enligt reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt.

Den pensionsreglering beträffande f. d. statstjänstemän m. fl. som skedde

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

7

enligt kungörelsen 1947:657 innebar förbättring av pensionerna till principiell
likställighet med pensionsnivån enligt de nya pensionsreglementen
(1947 års allmänna pensionsreglementen m. fl.), vilka trädde i kraft den
1 juli 1947. Den omständigheten att 1947 års förbättring av SPA-pensioner
enligt kungörelsen 1947:658 icke utsträcktes till att åvägabrimja principiell
anknytning till 1947 års statliga pensionsnivå sammanhängd# såsom redan
framhållits med att man under då pågående omarbetning av bestämmelserna
för SPA-pensioneringen icke kunde överblicka, vilken pensionsnivå
som kunde komma att bli gällande enligt ett nytt reglemente för pensionering
genom pensionsanstalten av icke-statliga befattningshavare.

Det numera i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag
i propositionen 1949:200 tillkomna SPA-reglementet är i fråga om pensionsnivån
anpassat efter 1947 års allmänna pensionsreglementen. Genom att
en »modern» pensionsnivå sålunda numera fastställts för SPA-området har
en utgångspunkt erhållits för överväganden rörande en längre gående reglering
av SPA-pensionerna än den år 1947 genomförda.

Statens pensionsanstalts förslag m. m.

Pensionsregleringens omfattning

Den nu ifrågasatta pensionsregleringen bör enligt statens pensionsanstalts
förslag omfatta samtliga från statens pensionsanstalt utgående pensioner,
vilka utbytas mot omreglerad pension enligt kungörelsen 1947:658.
Vad angår tjänstepensioner skulle dock, delvis i principiell överensstämmelse
med grunderna för 1947 års pensionsregleringar, från pensionsregleringen
undantagas

1) tjänstepensioner åt befattningshavare, å vilka SPA-reglementet icke
är tillämpligt, oavsett om pensionsfallet inträffat före eller efter ikraftträdandet
av bestämmelserna om pensionsregleringen,

2) s. k. genast börjande tjänstepension till f. d. vikarierande anställningshavare
samt

3) s. k. uppskjuten pension till f. d. befattningshavare, som avgått av
annan anledning än befattningens indragning.

Rörande skälen för att undantaga angivna kategorier anföres i pensionsanstaltens
skrivelse i huvudsak följande.

Vad angår de f. d. vikarier, som åtnjuta s. k. genast börjande tjänstepension,
utgöras de uteslutande av lärare, vilka i omedelbar anslutning till
avgång med rätt till genast börjande tjänstepension fullgjort vikarietjänstgöring
såsom folk- eller småskollärare under tid omfattande mindre än en
lästermin, dock minst en läsmånad. Dylik kortvarig vikarieanställning är

8

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

ej förenad med pensionsrätt enligt 1947 års pensionsreglementen för folkskolan
och kan ej heller förenas med pensionsrätt enligt SPA-reglementet.
Med hänsyn härtill torde ifrågavarande pensioner icke nu böra omregleras
till högre belopp.

Vid en närmare undersökning skulle emellertid möjligen något enstaka
undantagsfall kunna framkomma, där vikarietjänstgöringen avsett annan
befattning än såsom folk- eller småskollärare och där vikariatet varit av
den omfattning, som enligt numera gällande bestämmelser skulle föranlett
att vikarien förordnats såsom extra ordinarie lärare. I dylikt fall bör
pensionen medtagas vid regleringen på samma sätt som för motsvarande
fall skett i fråga om vikarierande folk- och småskollärare vid den i kungörelsen
1947:657 avsedda regleringen.

De enligt 1919 års reglemente beviljade s. k. uppskjutna pensionerna till
f. d. befattningshavare, som avgått av annan anledning än befattningens
indragning, äro i allmänhet bestämda efter grunder, vilka framstå såsom
föråldrade i jämförelse med numera vedertagna och till grund för bl. a.
SPA-reglementet liggande pensioneringsprinciper. Enligt dessa principer
äger befattningshavare vid frivillig förtidsavgång efter viss minimitjänstgöring
rätt till intjänad pension i form av s. k. uppskjuten livränta, vilken
bestämmes med visst hänsynstagande till såväl befattningshavarens som
arbetsgivarens och statens beräknade bidrag till pensioneringen. Ifrågavarande
uppskjutna pensioner, vid vilkas bestämmande tillgodoräknats allenast
av befattningshavarna själva erlagda pensionsavgifter, äro avsevärt
lägre än för motsvarande fall beräknade livränteförmåner enligt nyare reglementen.
Det bör emellertid observeras, att statstjänstemän vid frivillig
förtidsavgång före civila tjänstepensionsreglementets ikraftträdande den 1
juli 1935 i allmänhet icke erhållit något som helst vederlag för erlagda
tjänstepensionsavgifter.

En omräkning av de uppskjutna pensionerna — vilken med hänsyn till
att pensionerna bestämts med tillämpning av förhållandevis ofördelaktiga
beräkningsgrunder och särskilt i de fall där avgången ägt rum efter civila
tjänstepensionsreglementets ikraftträdande kan anses motiverad — måste
i första hand taga sikte på en revision av själva grunderna för pensionsberäkningen.
En omräkning, åsyftande en verklig pensionsförbättring,
skulle sålunda icke kunna ske efter de linjer som tillämpats, när fråga varit
om förbättring av s. k. äldre pensioner i allmänhet.

På grund av det nu anförda har statens pensionsanstalt stannat i den
uppfattningen, att frågan om eventuell förbättring av förevarande uppskjutna
pensioner icke lämpligen bör lösas i detta sammanhang.

Beträffande en särskild kategori uppskjutna pensioner, nämligen sådana,
som beviljats enligt stadgarna för kungl. teatrarnas pensionsinrättning
och stadgarna för kungl. hovkapellets pensionsinrättning, har pensionsanstalten
uttalat, att vissa omständigheter möjligen kunna tala för
att en omreglering bör komma till stånd. I fråga om grunderna för en dylik
omreglering har pensionsanstalten förordat, att Kungl. Maj :t måtte
utverka riksdagens bemyndigande att efter eventuell ytterligare utredning
själv fatta beslut. I skrivelsen har härom anförts i huvudsak följande.

Uppskjutna pensioner, som beviljats enligt stadgarna för kungl. teatrarnas
pensionsinrättning och stadgarna för kungl. hovkapellets pensionsin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

9

rättning stå på visst sätt närmare motsvarande genast börjande pensioner
än vad fallet är beträffande uppskjutna pensioner i allmänhet.

Vad angår stadgarna för kungl. teatrarnas pensionsinrättning förelåg
t. ex. för den i förtid avgångne avgiftsskyldighet för tiden efter avgången
i samma omfattning som om anställningen fortsatt, varjämte enhetliga
grunder gällde för beräkningen av uppskjuten pension och annan pension.
Uppskjuten pension till den som lämnat sin tjänst, innan han tillhört pensionsinrättningen
15 år, utgick dock med viss avkortning av eljest ifrågakommande
minimipension (i sist angivna fall förekom pensionsrätt allenast,
om anställningstiden utgjorde minst 5 år och under förutsättning
därjämte att avgången ägt rum på grund av att lönen nedsatts eller teaterstyrelsen
vägrat återanställning).

Här angivna förhållanden synas möjligen kunna tala för, att dessa pensioner,
uppgående till ett tjugutal, skäligen borde inbegripas i pensionsregleringen.
Detta gäller i varje fall pensioner, som tillkomma f. d. befattningshavare,
som avgått endast kortare tid före inträdet i pensionsåldern.
Pensionsanstalten vill emellertid framhålla, att anstalten hävdat,
att ifrågavarande pensionstagare icke äro underkastade bestämmelserna i
regleringskungörelsen 1947:658 om förbättrad tjänstepension. En av pensionstagarna
har emellertid i anförda besvär över ett av pensionsanstalten
meddelat beslut yrkat, att till honom skulle utgå förbättrad tjänstepension
enligt nämnda bestämmelser. Under alla förhållanden synes en omreglering
av dessa pensioner enligt de nu förordade generella grunderna
icke böra företagas, förrän utslag meddelats i förenämnda besvärsmål.
Kungl. Maj :t synes emellertid lämpligen böra utverka riksdagens bemyndigande
att, för det fall besvären icke komma att bifallas och efter den
ytterligare utredning som kan befinnas erforderlig, avgöra i vilken omfattning
och efter vilka grunder förbättring må ske av ifrågavarande pensioner.

Beträffande förutvarande lärarpersonal vid folkhögskolor, lantbruksundervisningsanstalter
och privatläroverk föreligga särskilda problem beroende
på att motsvarande aktiva personal erhållit lönegradsplacerade tjänster
först under år 1951 och till följd därav för dessa grupper enligt SPAreglementets
ursprungliga lydelse gällt en i avvaktan på löneregleringarna
provisoriskt fastställd pensionsnivå. Statens pensionsanstalt har uttalat,
att det framstår såsom motiverat att vid omregleringen av de äldre SPApensionerna
låta berörda befattningshavare, vilka erhållit pension enligt
SPA-reglementet ehuru beräknad med utgångspunkt från provisoriskt bestämda
pensionsklasser, komma i åtnjutande av pensionsförbättring.

Pensionsregleringen bör enligt förslaget i familjepensionshänseende i
princip givas enahanda omfattning som regleringen av tjänstepensionerna.
På samma sätt som vid 1947 års reglering av familjepensioner efter avlidna
statstjänstemän in. fl. böra sålunda från förbättring undantagas familjepensionstagare
efter f. d. vikarierande anställningshavare och f. d.
befattningshavare, som efter avgång av annan anledning än den pensionsgrundande
befattningens indragning ägde rätt att komma i åtnjutande av
uppskjuten tjänstepension. Vidare bör enligt pcnsionsanstaltens mening
undantagas familjepension till barn, som uppnått 21 års ålder.

10

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

Grunderna för bestämmande av pensionsnivån

De pensioner, som ansetts böra ifrågakomma för förbättring, ha i allmänhet
grundats i sådana befattningar, som fr. o. in. den 1 januari 1950
blivit förenade med pensionsrätt enligt SPA-reglementet. För tillämpning
av reglementet ha befattningarna blivit hänförda till pensionsklasser, vilket
bland annat innebär, att för befattningarna blivit gällande de pensionsunderlag
som angivas i SPA-reglementet för vederbörande pensionsklasser.

Den pensionsklass, till vilken befattning hänförts, är i fråga om vissa befattningshavargrupper
fastställd i själva reglementet eller i övergångsbestämmelserna
till reglementet. För övriga befattningar, i huvudsak s. k.
registrerade befattningar, ha pensionsklasserna bestämts av pensionsanstalten
med tillämpning av föreskrifter i reglementet eller i övergångsbestämmelserna.
Beträffande registrerad befattning, för vilken pensionsklass
fastställts enligt övergångsbestämmelserna, är att märka, att befattningen
under vissa förutsättningar sedermera kunnat hänföras till annan pensionsklass
med verkan från och med den 1 januari 1950, varigenom den
nya pensionsklassen trätt i stället för den övergångsvis bestämda.

Pensionsunderlagen för de i SPA-reglementet införda pensionsklasserna
motsvara i huvudsak de i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
förekommande underlagen. Vidare gäller, att de för vissa befattningar
i SPA-reglementet angivna pensionsklasserna bestämts på sådant
sätt, att befattningarnas pensionsunderlag i allmänhet kommit att
överensstämma med pensionsunderlagen för motsvarande eller jämförliga
befattningar i statens tjänst. Reglementets föreskrifter om pensionsklassbestämning,
där denna ankommer på pensionsanstalten, äro också utformade
i syfte att bland annat ernå dylik överensstämmelse.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden och till innebörden av 1947 års
omreglering av äldre statspensioner m. m. har statens pensionsanstalt förordat,
att vid nu ifrågavarande reglering av pensioner, som grundats i befattningar,
med vilka numera är förenad pensionsrätt enligt SPA-reglementet,
böra, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, såsom utgångspunkt
tagas pensionsunderlagen i de för motsvarande befattningar
från och med den 1 januari 1950 gällande pensionsklasserna.

I fråga om de närmare detaljerna har pensionsanstalten anfört i huvudsak
följande.

De från och med den 1 januari 1950 fastställda pensionsklasserna
kunna antagas i allmänhet komma att gälla även vid tidpunkten för genomförandet
av pensionsregleringen. Vad angår befattning, som förenas
med pensionsrätt först efter särskild framställning, torde emellertid undantagsvis
förekomma, att den pensionsklass, som gäller vid omregleringstillfället,
blivit tillämplig först senare än den 1 januari 1950, detta på

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

11

grund av att framställning om registrering ej gjorts före 1950 års utgång.
I sådana undantagsfall synes omregleringen skäligen böra få ske med tilllämpning
av pensionsunderlagen för den vid tidpunkten för omregleringen
gällande pensionsklassen. Härvid böra dock ej få tillämpas högre pensionsunderlag
än de som gälla för den pensionsklass, som svarar mot den för
befattningen vid 1950 års ingång gällande avlöningen, eller, där pensionering
enligt SPA-reglementet förekommit i befattningen eller därmed
jämförlig annan befattning hos huvudmannen, den lägre pensionsklass,
efter vilken pensionen blivit slutligt bestämd.

I fråga om befattning med lägre pensionsålder än 55 år bör med tjänstepensionsunderlag
förstås de enligt 17 § 2 mom. SPA-reglementet minskade
begynnelse- och slutunderlagen.

Ett icke ringa antal pensioner har grundats i befattningar, som sedermera
indragits eller av annan anledning icke blivit underkastade SPAreglementet.
Beträffande dylik pension bör det ankomma på anstalten att
med hänsyn till pensionsklassen för motsvarande eller jämförlig befattning
eller till pensionsunderlagen för sådan befattning med pensionsrätt
enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente eller likartat reglemente
bestämma den pensionsklass, vars pensionsunderlag skall tillämpas
vid förbättringen.

Beträffande förbättringens storlek har pensionsanstalten uttalat, att det
synes anstalten naturligt, att denna — inom den ram, som gives av pensionsunderlagen
för vederbörande pensionsklasser — avväges under beakande
av den enligt SPA-reglementet gällande fördelningen mellan staten
och huvudmännen av kostnaderna för pensioneringen. Nämnda reglemente
kan i sådant hänseende sägas principiellt avse en likadelning mellan nämnda
parter. Staten bidrager sålunda i princip till en enligt reglementet i och
för sig möjlig pension endast i den mån huvudmannen fullgjort en mot
statens bidrag svarande avgiftsbetalning. I fråga om pensionsökning eller
del därav, som är att hänföra till tid, under vilken befattningshavaren ägt
pensionsrätt enligt 1919 års reglemente för pensionsanstalten, har staten
emellertid enligt övergångsbestämmelserna till SPA-reglementet åtagit sig
att utgiva hälften av ökningen utan krav på avgift eller annan motprestation
från huvudmannens sida.

På grund av vad sålunda vid tillämpning av SPA-reglementet gäller i
fråga om fördelning av pensionskostnaderna mellan staten och huvudmännen
har pensionsanstalten föreslagit, att staten åtager sig en förbättring av
utgående äldre pensioner, som för hel pension motsvarar hälften av det
belopp varmed utgående pension understiger underlaget för vederbörande
pensionsklass.

Pensionsanstalten har förutsatt, att ett bidrag av statsmedel till större
förbättring än nyss sagts med hänsyn till statsmakternas vid 1947 års omreglering
av äldre pensioner intagna ståndpunkt icke bör ifrågakomma
men att eventuella särskilda pensionstillägg från huvudmännen icke böra
föranleda minskning av de statliga förmånerna i den mån icke huvudmannatilläggen
uppgå till högre belopp än som motsvara den efter genom -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

förande av pensionsanstaltens förslag kvarstående skillnaden upp till pensionsnivån
enligt SPA-reglementet.

I detta sammanhang har pensionsanstalten erinrat, att det bland pensionstagarna
förekomma sådana, vilkas pensioner grundats i befattningar
vid verksamhet, för vilken staten i sista hand burit det ekonomiska ansvaret.
Därest för här avsedda pensionstagargrupper en fyllnadspensionering
av nyss nämnt slag anses böra komma till stånd men detta icke kan
ske utan bidrag från staten, bör enligt pensionsanstaltens mening frågan
om grunder för fyllnadspensioneringen och statsbidrag till densamma övervägas
i särskild ordning.

Vid 1947 års omreglering av de äldre statliga pensionerna iakttogs bl. a.
följande.

Den löneklass, efter vilken omreglerad pension fastställdes, bestämdes
med hänsyn till de löne- och anställningsförhållanden, som gällde vid tidpunkten
för vederbörandes avgång ur tjänst eller, om tjänsten då var oreglerad,
som blevo gällande vid första därefter företagen lönereglering.

Där vid sådan lönereglering förut likställda befattningar av samma slag
uppdelats på två eller flera lönegrader, bestämdes den omreglerade pensionen
för avgången innehavare av dylik befattning efter det mot den lägsta
av lönegraderna svarande pensionsunderlaget.

Beträffande kvinnlig befattningshavare, som icke ägt åtnjuta lön efter
högsta löneklassen i sin lönegrad och vilkens pension med hänsyn härtill
bestämts efter pensionsunderlaget för manlig befattningshavare i närmast
lägre lönegrad, beräknades omreglerad pension efter den löneklass, som
svarade mot slutlöneklassen i sistnämnda lönegrad.

I fråga om bakgrunden till denna regleringsordning må erinras, att
tjänst — varmed i detta sammanhang avses allenast med pensionsrätt förenad
tjänst — varit att anse såsom oreglerad, till dess å tjänsten blivit tilllämpligt
något av följande avlöningsreglementen, nämligen 1921 års avlöningsreglemente
för allmänna civilförvaltningen, 1939 års civila avlöningsreglemente
eller statens allmänna avlöningsreglemente av år 1947
eller 1948 eller ock annat avlöningsreglemente, likartat med något av sagda
reglementen.

Vid jämförelse med äldre, för oreglerade tjänster tillämpade lönebestämmelser
framstår såsom utmärkande för alla här åsyftade avlöningsreglementen,
att lönerna i allmänhet bestämmas med tillämpning av dyrortsgraderade
löneplaner. Vad angår kvinnliga tjänstemän var för dessa i avlöningsreglementet
av år 1921 ursprungligen upptagen en särskild löneplan.
Från och med den 1 juli 1925 gällde en i reglementet införd gemensam
löneplan för manliga och kvinnliga tjänstemän. Härvid ägde emellertid
kvinnlig tjänsteman icke åtnjuta lön enligt den till vederbörande lönegrad
hörande högsta löneklassen. I anslutning härtill gällde, att tjänstepensionsunderlaget
för kvinnlig befattningshavare i viss lönegrad motsvarade tjänstepensionsunderlaget
för manlig befattningshavare i närmast lägre löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

13

grad. Denna löne- och pensionsdifferentiering, som blivit gällande även
enligt övriga efter förebild av 1921 års avlöningsreglemente uppgjorda
reglementen, upphävdes i och med tillkomsten av 1939 års civila avlöningsreglemente.
Differentieringen kvarstod emellertid vad angår befattningshavare
vid det kommunala undervisningsväsendet även under den
tid fram till den 1 juli 1947, då å dem tillämpades avlöningsreglementen,
uppgjorda efter mönster av civila avlöningsreglementet, nämligen folkskolans
avlöningsreglemente av år 1942 samt 1943 års avlöningsreglemente för
de högre kommunala skolorna.

Slutligen må — som exempel på befattningar, för vilka oreglerad avlöning
i vederbörande författningsbestämmelser varit enhetligt fixerad men
som vid efterföljande nyreglering uppdelats på flera lönegrader — erinras,
hurusom folkskollärarna vid 1937 års lönereglering för folkskolan efter omfattningen
av den för befattningarna bestämda årliga lästiden uppdelades
på tre lönegrader samt hurusom ämneslärarna vid bl. a. kommunala flickskolor
vid 1938 års lönereglering för de högre kommunala skolorna efter
den av vederbörande befattningshavare innehavda behörigheten uppdelades
på två lönegrader.

Den regleringsordning, som enligt den nu lämnade redogörelsen tillämpats
beträffande f. d. statstjänstemän m. fl., bör enligt pensionsanstaltens
förslag i tillämpliga delar iakttagas även vid den nu aktuella pensionsförbättringen.
Detta föranleder vissa jämkningar i fråga om de pensionsklasser,
vilka enligt vad som framgår av den föregående redogörelsen föreslagits
skulle bli i första hand normerande för förbättringen.

Då det pensionstagarklientel, som ansetts skola omfattas av förevarande
pensionsreglering, utgöres av ett avsevärt antal från varandra mer eller
mindre skarpt avgränsade grupper med i flera avseenden oenhetligt reglerade
pensionsförhållanden, har pensionsanstalten ansett, att uttömmande
regler för nyssnämnda jämkningar i fråga om pensionsklass icke gärna
kunna inrymmas i preciserade författningsföreskrifter. På grund härav
har pensionsanstalten förordat, att bestämmelserna i ämnet så utformas,
att anstalten erhåller befogenhet att, där detta befinnes motiverat med
hänsyn till pensionsförhållandena för jämförliga f. d. statstjänstemän m.
fl., företaga här avsedda jämkningar.

Där vid behandling av fråga om jämkning av pensionsklass eller eljest
tvekan uppstår rörande tillämpningen av bestämmelserna om pensionsregleringen,
bör vidare enligt förslaget anstalten äga att, om så befinnes
påkallat, underställa den sålunda uppkomna tillämpningsfrågan Kungl.
Maj :ts prövning.

Familjepensionsregleringen av år 1947 innebar bl. a., att förbättring av
sådana familjepensioner, som beviljats enligt 1919 års reglemente för statens
pensionsanstalt, ägde rum ej blott med avseende å själva pensionsni -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

vån utan även därigenom att ifrågakommande barnpensioner omräknades
med tillämpning av allmänna familjepensionsreglementets förmånligare
grunder i fråga om förhållandet mellan barnpension och änkepension. En
motsvarande omräkning föreslås komma till stånd även vid den nu aktuella
regleringen.

Frågor rörande särskilda grupper av befattningar

I fråga om de i det föregående berörda jämkningarna beträffande pensionsklass
har statens pensionsanstalt i sin skrivelse avgivit de förslag,
som framgår av följande redogörelse.

Pensionstagare, vilka innehaft befattningar med numera
statligt reglerad avlöning. De i kungörelsen 1947 :658 avsedda
pensionstagare, som i fråga om löne- och pensionsreglering närmast
låta sig jämföras med pensionerade f. d. statstjänstemän, utgöras av sådana
f. d. befattningshavare, vilkas pensioner grundats i befattningar, som vid
lönereglering inordnats i det statliga lönesystemet. Hithörande befattningar
utgöras av vissa övningslärarbefattningar vid högre kommunala skolor,
folkskolor och fortsättningsskolor samt vissa befattningar vid statsunderstödda
skolor för bildbara sinnesslöa.

Övningslärarbefattningarna vid de högre kommunala skolorna ha lönereglerats
från och med den 1 januari 1939 samt från och med den 1 juli
1950. Härvid fastställda avlöningsreglementen — avlöningsreglementet för
lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska
mellanskolor och högre folkskolor respektive avlöningsreglementet för övningslärare
— ha 1921 års statliga avlöningsreglemente respektive statens
allmänna avlöningsreglemente av år 1948 som förebild. Befattningarna, å
vilka SPA-reglementet enligt kungörelsen 1949:728 ägde tillämpning från
och med den 1 januari 1950, ha från och med den 1 juli 1950 direkt inordnats
under sistnämnda reglemente. Detta medförde icke någon ändring
av pensionsklasserna för befattningarna. Med hänsyn till att före den 1
januari 1950 gällt skilda pensionsunderlag för manlig och kvinnlig befattningshavare
i samma lönegrad bör —• i anslutning till vad som varit att
iakttaga i fråga om de pensionerade statstjänstemännen — pension för
kvinnlig övningslärare förbättras med tillämpning av pensionsunderlagen
för pensionsklassen närmast under den enligt SPA-reglementet gällande.

Lärarbefattningar i manlig slöjd vid de högre kommunala skolorna äro
uppdelade på två lönegrader från och med den 1 juli 1950. I sådan befattning
grundad pension bör förbättras med utgångspunkt från den pensionsklass,
som svarar mot den lägre lönegraden.

Folkskolans och fortsättningsskolans övningslärarbefattningar ha i den
mening, varom här är fråga, lönereglerats först från och med den 1 juli

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

15

1950. Dessa befattningar, å vilka SPA-reglementet blivit tillämpligt i samma
ordning som för övningslärarbefattningarna vid de högre kommunala skolorna,
ha sålunda icke varit underkastade någon lönereglering, på grund
av vilken skilda pensionsunderlag varit uttryckligen föreskrivna för manliga
och kvinnliga befattningshavare. Statens pensionsanstalt har emellertid
föreslagit, att förbättringen av de till kvinnliga f. d. övningslärare vid
det kommunala undervisningsväsendet utgående pensionerna överlag får
ske med tillämpning av de nu gällande pensionsunderlagen för pensionsklassen
närmast under den för vederbörande befattning gällande.

Vid folk- och fortsättningsskolor äro lärare i manlig slöjd och, övergångsvis,
även lärare i kvinnlig slöjd hänförda till endera av två lönegrader.
Förbättring av pensioner, som grundats i dylika befattningar, bör följaktligen
ske med utgångspunkt från pensionsunderlagen för de efter de
lägre lönegraderna bestämda pensionsklasserna.

I fråga om vissa f. d. befattningshavare vid statsunderstödda skolor för
bildbara sinnesslöa, nämligen f. d. föreståndare samt lärare i kunskapsämne
eller kvinnlig slöjd har pensionsanstalten med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter förordat en differentiering av förbättringen
efter anstalternas storlek respektive lärarnas kompetens. Härom har pensionsanstalten
anfört i huvudsak följande.

Vad angår statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa ha löneregleringar
ägt rum den 1 juli 1945 och den 1 juli 1947 genom särskilda avlöningsreglementen,
uppgjorda efter mönster av 1939 års civila avlöningsreglemente
respektive statens allmänna avlöningsreglemente av år 1947.
De av löneregleringarna berörda befattningshavarna ha sedermera från och
med den 1 juli 1948 inordnats i statens allmänna avlöningsreglemente av
år 1948. I pensionshänseende anknötos befattningshavarna den 1 juli 1945
till folkskolans pensionsreglementen av år 1942 och sedermera från och
med den 1 juli 1947 till 1947 års pensionsreglementen för folkskolan. Under
tiden den 1 juli 1945 — den 30 juni 1947 var kvinnlig befattningshavares
pensionsunderlag lika med det för manlig befattningshavare i närmast
lägre lönegrad gällande.

Anledningen till att pensioner grundade i hithörande befattningar icke
inbegrepos hland de pensioner, som omreglerades enligt kungörelsen 1947:
657, var att det vid befattningarnas inordnande under det statliga lönesystemet
uppställdes skärpta kompetenskrav. Detta ledde till att redan anställda
befattningshavare i vissa fall först efter särskild prövning i kompetenshänseende
kunde komma under vederbörande avlöningsreglementes
tillämpning. De pensionsunderlag efter vilka pensionsförbättringen skall
ske, torde därför bestämmas från delvis annan utgångspunkt än den mot
vederbörande slutlöneklass svarande pensionsklassen. Närmast till hands
ligger härvid att tänka sig den lägre pensionsklass, som skulle ha ifrågakommit
vid eu differentiering av lönegraden med hänsyn till befattningshavarens
kompetens. Statens pensionsanstalt finner det skäligt, att pensionsklassen
för nu ifrågavarande pensionärer bestämmes så, att den med
två (för kvinnlig befattningshavare tre) enheter understiger den slutlöne -

16

Kungl. Maj:Is proposition nr 23.

klass, efter vilken pensionsunderlagen för befattningen bestämmas vid tiillämpning
av folkskolans pensionsreglementen.

Föreståndarbefattningarna vid sinnesslöskolorna äro uppdelade på sex
skilda avlöningsgrupper med placering i däremot svarande skilda lönegrader.
Spännvidden mellan den lägsta och den högsta av ifrågavarande sex
lönegrupper utgör icke mindre än åtta löneklasser. För att vid en dylik
spännvidd kunna ernå en skälig anpassning av äldre pensioner till nuvarande
nivå synes den mest rättvisande lösningen vara att låta pensionsförbättringen
ske med utgångspunkt från två skilda pensionsklasser. Pensionsanstalten
får därför föreslå, att pensionsförbättringen avväges efter
den mot första avlöningsgruppen svarande pensionsklassen för föreståndare
i de tre lägre grupperna och efter den mot fjärde avlöningsgruppen
svarande pensionsklassen för föreståndare i de tre högre grupperna.

Övriga pensionstagare. I fråga om de befattningshavargrupper,
som icke varit föremål för statlig lönereglering enligt det statliga lönesystemet,
har pensionsanstalten framhållit, att förhållandena i olika hänseenden
äro alltför mångskiftande för att en uttömmande redogörelse för de
skilda grupperna i förevarande sammanhang skulle kunna lämnas beträffande
de omständigheter, som i sammanhanget äro av betydelse. Pensionsanstalten
har med hänsyn härtill beträffande nu ifrågavarande pensionärer
inskränkt sig till dels att angiva de allmänna grunder, som anses böra
följas vid omregleringen, dels ock särskilt behandla några särskilda spörsmål,
som möta i fråga om vissa enligt äldre pensionsbestämmelser i allmänhet
mera enhetligt reglerade befattningar. I förstnämnda hänseende har
pensionsanstalten uttalat, att i fråga om befattningar av visst ensartat slag
hos en och samma huvudman, vilka numera uppdelats på skilda pensionsklasser,
förbättringen i allmänhet bör ske efter den lägsta av dessa pensionsklasser.
Vidare böra kvinnliga f. d. befattningshavare, i likhet med vad
som skett beträffande statsanställda, vid förbättringens avvägning hänföras
till pensionsklassen närmast under den eljest ifrågakommande pensionsklassen,
där ej särskilda skäl annat föranleda. Sådana skäl kunna
t. ex. föreligga, där den reglementsenligt bestämda pensionsklassen är
lägre för kvinnlig än för manlig befattningshavare av samma slag eller
där enligt pensionsanstaltens bedömande anledning finnes till antagande,
att den till grund för pensionsklassen liggande lönen avvägts med hänsyn
till att befattningen är avsedd för enbart kvinnliga befattningshavare.

De befattningshavargrupper, beträffande vilka särskilda spörsmål föreligga,
utgöras av vissa lärare vid folkhögskolor, befattningshavare vid vissa
lantmannaskolor och vid lanthushållsskolor samt sjuksköterskor och barnmorskor,
husmödrar och föreståndarinnor vid vårdanstalter, vissa befattningshavare
vid de kungl. teatrarna samt enligt bl. a. reglementet för lärarinnornas
pensionsanstalt pensionerade befattningshavare vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter.

Vad beträffar befattningshavare vid folkhögskolor och lägre lantbruks -

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

17

undervisningsanstalter har i samband med utarbetandet av förslag angående
den löne- och pensionsreglering, som under innevarande budgetår genomförts
för dessa undervisningsanstalter, frågan om reglering av de
»äldre» pensionerna berörts i en inom civildepartementet utarbetad promemoria.
Häri har förordats en reglering som något avviker från vad som
förutsatts av statens pensionsanstalt i dess förslag, vilket med hänsyn till
den vid förslagets avgivande förestående löne- och pensionsregleringen var
allenast preliminärt. Pensionsanstalten har i yttrande över promemorian
anslutit sig till de däri framlagda förslagen i förevarande hänseende. I promemorian
uttalas, såvitt här är i fråga, i huvudsak följande.

En utvidgning av förbättringen av äldre pensioner med hänsyn till nu
ifrågavarande pensionsreglering för den aktiva personalen torde -— med
avseende å såväl de enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt
som de enligt SPA-reglementet beviljade pensionerna -—• böra ske med utgångspunkt
från pensionsunderlagen för de pensionsklasser, som komma
att fastställas vid den definitiva pensionsregleringen, eller, såvitt angår
kvinnliga befattningshavare, närmast lägre pensionsklasser.

I fråga om pensioner, grundade i befattningar, för vilka lönen framdeles
kommer att utgå med viss del av full lön, bör vid förbättringen såsom pensionsunderlag
tillämpas motsvarande del av pensionsunderlagen för vederbörande
pensionsklasser. Eljest skulle nämligen de förbättrade pensionerna
i här avsedda fall — i strid med de allmänna principerna för pensionsförbättringen
— kunna bli större än de pensioner, som tillkomma den
aktiva personalen i motsvarande fall. För den händelse den av lärarlönesakkunniga
i fråga om lantbruksundervisningsanstalterna föreslagna anordningen
med fyllnadstjänstgöring skulle komma att genomföras, bör
pensionsförbättringen ändock ske med tillämpning av nedsatta pensionsunderlag.
Nedsättningen torde därvid böra motsvara den minskning, som
kan antagas skulle ha ifrågakommit utan nyssnämnda anordning.

Vad särskilt angår pensioner, som före 1940 års omorganisation av lanthushållsskolorna
beviljats befattningshavare vid sådan lanthushållsskola,
till vars kursordning någon motsvarighet icke numera finnes, erfordras i
varje fall en beräkning av särskilda procenttal för bestämmande av de pensionsunderlag,
som skola tillämpas vid förbättringen. Dessa procenttal torde
böra beräknas med utgångspunkt från att tjänstgöringen vid nu förekommande
helårs- och halvårskurser närmast motsvarar tjänstgöring vid två
längre kurser respektive en längre kurs enligt den tidigare kursordningen.

Även i fråga om pensioner, som utgå till f. d. övningslärare vid folkhögskolor
kan det i något fall befinnas erforderligt att vid pensionsförbättringen
tillämpa nedsatta pensionsunderlag. Det torde böra ankomma på
statens pensionsanstalt att med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall bestämma det procenttal, efter vilket pensionsunderlagen skola beräknas.

Vad angår enligt SPA-reglementet beviljade pensioner torde skäligen
böra tillses, att ifrågakominande pensionsförbättring — för den händelse
förekommande engångsavgift till hävande av sådan reduktion vid tjänstårsberäkning,
som avses i 18 § 4 mom. reglementet, ej i sin helhet erlagts
— icke kommer att understiga den som skolat beräknas, därest berörda
avgift till fullo erlagts.

2 Bihitng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 23.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Pensionsförhållandena för sjuksköterskor och barnmorskor voro i 1919
års reglemente för statens pensionsanstalt enhetligt reglerade i alla avseenden.
Genom SPA-reglementets tillkomst har denna enhetlighet brutits
bl. a. därigenom att distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor hänförts
till skilda pensionsklasser samt att andra sjuksköterskor och barnmorskor
i princip kunna hänföras till en efter löneställningen anpassad pensionsklass
inom nummerserien 1:1 — 1:40.

En pensionsförbättring med utgångspunkt från pensionsunderlagen för
de pensionsklasser, som enligt SPA-reglementet blivit gällande för hithörande
befattningar, skulle förutsätta, att varje särskild förekommande befattning,
i vilken pension grundats, skulle låta sig identifieras eller, i fråga
om ej längre bestående befattning, på ett entydigt sätt jämföras med en
nu befintlig, till viss pensionsklass hänförd befattning. Beträffande åtskilliga
befattningar föreligga icke tillräckliga förutsättningar för en sådan
identifiering eller jämförelse.

Det sist sagda gäller i särskilt hög grad i fråga om sjuksköterskebefattningar
med undantag av distriktssköterskebefattningar. Med hänsyn härtill
har pensionsanstalten ansett det nödvändigt att förbättringen av pensioner,
grundade i ifrågavarande sjuksköterskebefattningar, sker efter enhetlig
pensionsklass. Pensionsanstalten förordar härvid, att pensionsklass
1:13 i princip tages till utgångspunkt. Såsom motivering härför har pensionsanstalten
anfört i huvudsak följande.

De enligt övergångsbestämmelserna till SPA-reglementet för sjuksköterskebefattningarna
ifrågakommande pensionsklasserna äro 1:8 och —
vad angår befattningar som vid 1949 års utgång kvarstodo vid 1 000 kronors
pensionsunderlag — 1:5 eller, för sjuksköterskor med 55 års pensionsålder,
1:4. Man torde emellertid kunna räkna med att huvudparten av befattningarna
vid registreringen, där så ej redan skett, komma att hänföras
till pensionsklassen 1:15. Det stora flertalet av befattningar, som tillhörde
denna pensionsklass, torde vara jämförliga med sådana statliga, i lönegraden
Ca 12 inplacerade sjuksköterskebefattningar, som närmast före den 1
juli 1947 tillhörde lönegrad A 7. Sjuksköterska, som avgått från sådan befattning
under tid då pensionsunderlaget motsvarade pensionsunderlaget
för manlig befattningshavare i närmast lägre lönegrad, har enligt kungörelsen
1947:657 fått sin pension omreglerad efter 13 löneklassen.

På grund av det nu anförda får pensionsanstalten föreslå, att de i sjuksköterskebefattningar
i allmänhet grundade pensionerna förbättras med
tillämpning av pensionsunderlagen för pensionsklassen 1:13. I sådana undantagsfall,
där för sjuksköterskebefattning hos viss huvudman vid registrering
bestämts lägre pensionsklass än 1:13 eller där huvudmannen underlåtit
att vidtaga åtgärder för erhållande av registrering med verkan från och
med 1950 års ingång, bör emellertid förbättring av pension, som grundats
i sjuksköterskebefattning hos huvudmannen, ske med utgångspunkt från
pensionsunderlagen för berörda lägre pensionsklass respektive den enligt
övergångsbestämmelserna ifrågakommande pensionsklassen.

Även i fråga om distriktssköterskor, distriktsbarnmorskor och andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

19

barnmorskor samt husmödrar och föreståndarinnor vid vårdanstalter bör
enligt pensionsanstaltens mening förbättringen ske med utgångspunkt från
pensionsklass 1: 13. Härom har anförts bl. a. följande.

Distriktssköterskorna ha under hela giltighetstiden för 1919 års reglemente
för statens pensionsanstalt i pensionshänseende varit helt likställda
med andra sjuksköterskor. I betraktande härav anser pensionsanstalten,
att det icke bör ifrågakomma att i avseende å pensionsförbättringen tillerkänna
distriktssköterskorna en förmånligare ställning än övriga sjuksköterskegrupper.
Pensionsanstalten får sålunda föreslå, att pensionsförbättringen
även för distriktssköterskornas del får ske med tillämpning av pensionsunderlagen
för pensionsklassen 1:13.

Nu angiven pensionsklass torde böra tillämpas även vid förbättring av
de till f. d. distriktsbarnmorskor och andra barnmorskor utgående pensionerna.

I detta sammanhang får anstalten slutligen fästa uppmärksamheten därpå,
att en pensionsförbättring efter en högre pensionsklass än 1:13 i många
fall skulle leda till en högre pension än den som enligt SPA-reglementets
övergångsbestämmelser tillkommer sjuksköterska eller barnmorska, vilken
begagnat sig av den i nämnda bestämmelser för bl. a. sagda befattningshavare
öppnade möjligheten att i vissa fall avgå med rätt till ålderspension
före uppnåendet av den i reglementet stadgade pensionsåldern (60 år).

Husmödrar och föreståndarinnor vid vårdanstalter voro i 1919 års reglemente
fram till den 1 juli 1926 i avseende å tjänstepensionsunderlag likställda
med sjuksköterskor. I praxis kom denna likställighet att gälla jämväl
under den efterföljande tiden, innan sjuksköterskornas pensionsunderlag
höjdes från 1 000 till 1 560 kronor. Ett ingalunda ovanligt förhållande
var också, att ensartade befattningar, som vid vårdinrättningar hos en huvudman
voro reglerade såsom husmodersbefattningar, vid jämförliga vårdinrättningar
hos en annan huvudman voro reglerade såsom sjuksköterskebefattningar.

Med hänsyn till det nu sagda och av väsentligen samma skäl som de
förut beträffande sjuksköterskorna anförda anser sig pensionsanstalten
böra föreslå, att husmödrar och föreståndarinnor, vilkas pensioner bestämts
efter ett tjänstepensionsunderlag av 1 560 kronor eller lägre, vid
pensionsförbättringen hänföras till högst pensionsklass 1:13.

Därest hos huvudman finnas flera till skilda pensionsklasser hänförda
befattningar av samma slag, bör förbättringen ske med tillämpning av pensionsunderlagen
för den lägsta pensionsklass, som hos ifrågavarande huvudman
förekommer för befattning av avsett slag.

Befattningshavarna vid de kungl. teatrarna ha anställningsförhållandena
reglerade antingen genom kollektivavtal för de skilda personalgrupperna
eller genom personligt kontrakt för varje särskild anställd.

Av den kollektivavtalsanställda personalen påkalla allenast hovkapcllisterna
uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Enligt gällande kollektivavtal
utgöres årsavlöningen för hovkapellister i allmänhet av dels grundlön
enligt skilda löneklasser, dels ålderstillägg, dels ock tilläggsförmåner å
grundlön och ålderstillägg. Till hovkapellist, vars åligganden omfatta jämväl
spelning av s. k. biinstrument, utgår särskild ersättning. Vid pensions -

20

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

klassens bestämmande enligt SPA-reglementet läggas samtliga nu angivna
förmåner till grund. Till följd härav kan den särskilda ersättningen föranleda,
att befattningshavaren hänföres till högre pensionsklass än den, som
svarar mot årsavlöningen frånsett nyssnämnda särskilda ersättning.

I 1919 års reglemente för pensionsanstalten var tjänstepensionsunderlaget
för hovkapellisterna fastställt till ett enhetligt belopp oavsett den löneklass
befattningshavaren tillhörde. Enhetlighet i detta avseende var även tidigare
rådande enligt de då gällande stadgarna för hovkapellets pensionsinrättning.
Pensionsanstalten, som funnit att en pensionsförbättring för
hovkapellisterna med utgångspunkt från i princip ett enda pensionsunderlag
skulle ställa berörda pensionstagare i ogynnsammare läge än de
övriga äldre teaterpensionärerna, föreslår att pensionsförbättringen för hovkapellisterna
differentieras med hänsyn till de enligt SPA-reglementet gällande
pensionsklasserna för motsvarande befattningar, därvid dock hänsyn
icke tages till sådan förhöjning i pensionsklass som föranledes av förekomst
av särskild ersättning för spelning av biinstrument. Pensionsanstalten
har i frågan anfört i huvudsak följande.

Det kan med hänsyn till den tidigare rådande enhetligheten i pensionshänseende
synas naturligt, att den genom SPA-reglementets tillämpning
ifrågakommande differentieringen av befattningarna vid pensionsklassens
bestämmande icke får påverka nu avsedda pensionsförbättring. Detta skulle
emellertid innebära, att hovkapellets personal bereddes en mindre gynnad
ställning än teaterpersonalen i övrigt. Beträffande denna senare personal
har nämligen även före SPA-reglementets tid en större eller mindre differentiering
av pensionsunderlagen och däremot svarande pensionsbelopp varit
rådande. Att vid nu ifrågavarande pensionsförbättring få till stånd en
utjämning av denna differentiering låter sig näppeligen göras i vidare mån
än som följer av att vissa kollektivavtalsanställda befattningshavargrupper
enligt SPA-reglemcntct hänföras till enhetliga pensionsklasser.

På grund av det nu anförda får pensionsanstalten föreslå, att hovkapellisterna
vid pensionsförbättringen hänföras till den eller de pensionsklasser
som för vederbörande befattningar bestämts enligt SPA-reglementet.
Härvid bör emellertid enligt anstaltens mening hänsyn icke tagas till förenämnda
särskilda ersättning för spelning av biinstrument.

Bestämmandet av pensionsklass för pensionerade icke-kollektivavtalsanställda
anställningshavare vid de kungl. teatrarna är förenat med vissa
svårigheter särskilt beträffande solister och skådespelare. Dessa svårigheter
sammanhänga med att tjänstgörings-, avlönings- och pensionsförhållandena
för de anställda inom dessa grupper i allmänhet skifta från person
till person. På grund av denna personliga prägel hos anställningsförhållandena
är man nödsakad att söka andra utvägar än dem, som stå till
buds för övriga befattningshavarkategorier. Pensionsanstalten har vid sina
överväganden kommit till den slutsatsen, att den enda godtagbara lösningen
är att låta den skillnad, som förefinnes mellan å ena sidan pensionsnivån
enligt SPA-reglementet och å andra sidan pensionsnivåerna enligt 1919 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

21

reglemente respektive enligt stadgarna för teaterpensionsinrättningen, bli
bestämmande för storleken av ifrågakommande pensionsförbättring. I anslutning
härtill förordar pensionsanstalten — efter en jämförelse mellan
å ena sidan tjänstepcnsionsunderlagen för de mot lönerna under spelåret
1949/1950 svarande pensionsklasserna och å andra sidan de på grund av
sagda löner enligt 1919 års reglemente beräknade tjänstepensionsunderlagen,
omräknade till grundbelopp enligt kungörelsen 1947:658 — att enligt
1919 års reglemente för statens pensionsanstalt utgående pensioner
till skådespelare och solister böra förbättras med utgångspunkt från de
pensionsklasser, som närmast överensstämma med de nuvarande pensionerna,
förhöjda med 15 respektive 11 procent. I fråga om pensioner, som
utgå enligt stadgarna för teaterpensionsinrättningen föreslås en förbättring
enligt motsvarande metod och med tillämpning av procenttalen 32
respektive 28.

Även för vissa andra grupper föreslås den berörda metoden komma till
användning. Härom uttalas i skrivelsen bl. a. följande.

Även beträffande vissa andra befattningshavare, t. ex. regissör och chef
för dekorationsateljé, för vilka liknande förhållanden kunna föreligga som
de för solister och skådespelare anmärkta, torde pensionsklassen böra bestämmas
enligt enahanda förfarande som det för dessa senare befattningshavare
föreslagna. Därvid torde böra tillämpas de för skådespelare förordade
procenttalen.

Samma förfarande torde böra komma till användning beträffande den
icke-kollektivavtalsanställda balettpersonalen. Härvid bör för pension beviljad
enligt 1919 års reglemente tillämpas procenttalet 15 och för annan
pension procenttalet 55.

Vidare torde förfarandet lämpligen låta sig användas beträffande några
sådana enstaka tjänstemän, till vilka enligt pensionsanstaltens bedömande
någon direkt motsvarighet för närvarande icke finnes. Vid förbättring av
pension, som beviljats enligt stadgarna, bör därvid tillämpas ett något lägre
procenttal än det för skådespelarna förordade, förslagsvis procenttalet 25.

Vad slutligen angår de befattningshavare vid enskilda läroanstalter, som
pensionerats enligt reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt, utgöras
dessa av föreståndarinnor ävensom ämneslärarinnor med full tjänstgöring,
lärarinnor i gymnastik, välskrivning, teckning, musik, huslig ekonomi,
kvinnligt handarbete, träslöjd och andra liknande slöjdarter med en sammanlagd
undervisning i gymnastik av minst 4 och i övrigt av minst 6 veckotimmar.
Vidare ifrågakomma, oberoende av ämnen, andra lärarinnor med
en sammanlagd undervisning av minst 10 veckotimmar. Dessutom finnas
vissa pensionstagare, som i samband med omorganisation inom det högre
skolväsendet förlorat sin anställning och på grund därav kommit i åtnjutande
av viss särskild ersättning eller erhållit icke pensionsberättigande
anställning vid kommunal flickskola.

För samtliga nu angivna pensionstagare gäller eu i princip enhetlig pensionsnivå.
Pensionens storlek i det enskilda fallet är sålunda icke beroende

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

av anställningens art utan endast av anställningstiden och tjänstgöringens
omfattning. I sistnämnda avseende är att märka, att tjänstgöring, omfattande
20 veckotimmar eller mera, givit samma pensionsrätt som full tjänstgöring.
Vid mindre omfattande tjänstgöring än 20 veckotimmar motsvarar
pensionen i princip lika många tjugondelar av pensionen för full tjänstgöring
som antalet veckotimmar.

I fråga om ämneslärarinnorna föreslår pensionsanstalten, att de vid
pensionsförbättringen skola behandlas som om de varit icke-adjunktshehöriga
samt innehavare av extra ordinarie tjänster. Förbättringen för
föreståndarinna föreslås skola ske med utgångspunkt från den pensionsklass,
som är tre enheter högre än den för ämneslärarinna tillämpliga. Rörande
grunden för dessa förslag anföres i skrivelsen i huvudsak följande.

Enligt kungörelsen 1949:728 kan, vad angår privatläroverken, pensionsrätt
enligt SPA-reglementet erhållas för föreståndare, ämneslärare med
fast anställning eller med extra ordinarie anställning och full tjänstgöring
samt övningslärare med fast eller extra ordinarie anställning och med sammanlagd
undervisningsskyldighet ej understigande 20 veckotimmar. Vid
registrering enligt SPA-reglementet av här avsedda befattningar ha pensionsklasserna,
där ej avlöningsförhållandena föranlett lägre pensionsklass,
bestämts med utgångspunkt från det förslag av 1944 års lönekommitté för
privatläroverken, som låg till grund för Kungl. Maj :ts proposition 1950:232
angående lönereglering för privatläroverken, eller, vad angår övningslärare,
från de i avlöningsreglementet för övningslärare fastställda lönegraderna
för ordinarie respektive extra ordinarie sådana lärare vid annan kommunal
skola än kommunal flickskola.

Löneregleringsförslaget skiljer i fråga om ämneslärarna på ordinarie,
extra ordinarie och extra lärare samt inom varje sådan kategori på lärare
med behörighet till adjunktstjänst och lärare utan sådan behörighet. Beträffande
extra ordinarie lärare upptar förslaget två skilda lönegrader.

Lönedifferentieringen efter behörighet bör enligt de allmänna principerna
för pensionsförbättringen föranleda, att förbättringen i första hand begrän-,
sas till anpassning efter pensionsklassen för lärare, som icke äger ifrågavarande
behörighet. Av dessa principer torde också utan vidare följa, att
vid förbättringen böra tillämpas pensionsunderlagen för pensionsklassen
närmast under den för befattningen gällande och att förbättringen för extra
ordinarie lärare bör ske efter den pensionsklass, som sålunda svarar mot
den lägsta lönegraden för sådan lärare.

Av hos statens pensionsanstalt förefintliga uppgifter (årsuppgifter och
ansökningshandlingar) framgår endast undantagsvis, huruvida ifrågavarande
anställningar avsett fast eller extra ordinarie anställning eller anställning
såsom timlärare. Det har också vid behandling av registreringsärenden
i vissa fall visat sig, att det inom vederbörande skola rått åtskillig
oklarhet i förevarande avseende. Att härvidlag vinna klarhet i fråga om
redan pensionerade lärarinnor — i flertalet fall med senaste anställningar
vid sedan lång tid tillbaka nedlagda skolor — torde vara i stort sett utsiktslöst.

Med hänsyn till det nu anförda anser sig pensionsanstalten böra föreslå,
att samtliga ämneslärare vid pensionsförbättringen betraktas såsom extra
ordinarie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

23

Rektorerna äro i löneregleringsförslaget placerade tre lönegrader högre
än motsvarande ordinarie lärare. I anslutning härtill får pensionsanstalten
förorda, att föreståndarinna vid förbättringen hänföres till den pensionsklass,
vars nummer med tre enheter överstiger numret på den pensionsklass,
som enligt anstaltens förslag skulle tillämpas i fråga om ämneslärarinna.

Pension för f. d. övningslärarinna vid privat läroverk bör enligt pensionsanstaltens
förslag förbättras med tillämpning av pensionsunderlagen för
pensionsklassen närmast under pensionsklassen för extra ordinarie lärarinna
vid annan kommunal skola än kommunal flickskola. Lärarinna, vilkens
anställning avsett flera övningsämnen eller både övningsämne och
läroämne, föreslås erhålla förbättring med hänsyn till den lägsta för ifrågakommande
övningsämne tillämpliga pensionsklassen.

Statens medverkan i fråga om pensionering för de statsunderstödda privatläroverkens
lärarpersonal var före SPA-reglementets tillkomst begränsad
till kvinnlig sådan personal. Detta har sammanhängt med, att endast
kvinnlig lärarpersonal omfattades av den lönereglering för privatläroverken,
som genomfördes vid 1909 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag i ämnet och som sedermera följdes av beslut vid 1910 års riksdag
om inrättandet av lärarinnornas pensionsanstalt.

Statens pensionsanstalt, som haft i uppdrag att i samband med behandlingen
av frågan om förbättring av de äldre SPA-pensionerna utreda spörsmålet
angående beredande av pension av statsmedel åt manliga f. d. lärare
vid de statsunderstödda privatläroverken, har för sin del föreslagit, att sådan
pension skall beviljas åt en f. d. ämneslärare vid Lunds privata elementarskola
med 3 036 kronor för år samt åt en f. d. gymnastiklärare vid
Stockholms samgymnasium med 1 72S kronor för år. Å dessa pensioner
föreslås skola utgå tilläggsförmåner enligt gängse grunder. Pensionsanslalten
har i nu angivna pensioneringsfråga anfört i huvudsak följande.

I betraktande av att staten sedan lång tid tillbaka ekonomiskt understött
privatläroverken torde det numera — sedan en statlig lönereglering för dessa
lärare ansetts böra genomföras —- framstå såsom motiverat att överväga,
huruvida icke genom statens försorg viss pension bör beredas sådana lärare,
som först efter uppnådd pensionsålder eller iråkad varaktig otjänstbarhet
avgått från anställning vid privatläroverk utan att vederbörande huvudman
därvid sörjt för lärarens pensionering på ett sätt, som kan anses tillfredsställande.

Av inhämtade uppgifter framgår, att It f. d. lärare, vilkas tjänstgöring
vid läroverken fortgålt till dess avgång skett på grund av hög ålder eller
eljest på grund av otjänstbarhet till följd av sjukdom eller annan orsak,
alltjämt äro i livet. Till 10 av dom utgår pension eller understöd från vederbörande
läroverk (huvudman) eller ock från därstädes förefintlig pensionsfond
jämte enskild pensionsinrättning. Av de utgående pensionerna synas 3
vara väl jämförliga med tjänstepensioner enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
för motsvarande befattningar vid statsläroverk. Ro -

24

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

träffande dessa lärare föreligger sålunda ej anledning för staten att vidtaga
några åtgärder i pensionshänseende. Åtgärder i detta hänseende synas
ej heller vara påkallade i fråga om en lärare (i gymnastik), till vilken icke
utgår någon pension från vederbörande privatläroverk. Denne åtnjuter
nämligen pension dels såsom f. d. officer på övergångsstat och dels såsom
f. d. universitetslärare.

De återstående 2 lärarna utgöras av en f. d. fast anställd ämneslärare
och en f. d. gymnastiklärare.

Ämnesläraren, Åke Harald Ivörner, är född den 21 februari 1881 och åtnjuter
pension från Lunds privata elementarskola med 2 000 kronor för
år från och med den 1 april 1950. Han har varit anställd vid nämnda läroverk
dels såsom ämneslärare (fast anställning) läsåren 1906/07_1915/16

och 1944/45—1946/47 samt höstterminen 1947 d. v. s. under sammanlagt
13y2 år, dels såsom föreståndare läsåren 1916/17—1943/44, d. v. s. under
28 år, dels såsom vik. lärare läsåret 1905/06 samt slutligen såsom timlärare
vårterminen 1948 och läsåret 1948/49 eller tillhopa 44 år.

Gymnastikläraren, Eric Gustaf Granfelt, är född den 17 november 1883
och a\gick den 31 maj 1947 från anställning vid Stockholms samgymnasium.
Från läroverket erhåller han ett understöd å 1 000 kronor för år,
vilket utbetalas efter styrelsebeslut för ett år i sänder. Han har vid läroverket
varit anställd för full tjänstgöring under 17 år och dessförinnan
såsom timlärare under 5 år, därav 1 år med 5 och 4 år med 9 veckotimmar.
Under 3 av de förstnämnda 17 åren var han inkallad till militärtjänst.

Till Körner och Granfelt från vederbörande skolor utgående pension och
understöd kunna icke anses motsvara de krav, som böra ställas på en tillfredsställande
pensionering.

Pensionsanstalten vill förorda, att åtgärder vidtagas för beredande av
pensioner åt Körner och Granfelt. Vad angår pensionernas belopp synes det
anstalten naturligt, att dessa bestämmas med utgångspunkt från de ålderspensioner,
som skulle ha kunnat beredas dem, om de ägt pensionsrätt enligt
cglcmentet och tjänstar därvid tillgodoräknats dem i den omfattning,
som enligt övergångsbestämmelserna till reglementet kan ske utan erläggande
av engångsavgift, d. v. s. för hälften av anställningstiden i den mån
denna icke överstiger tjänståldern. Denna anställningstid utgör för Körner
30 år och för Granfelt, efter vederbörlig reduktion av anställningstid
med mindre än 30 veckotimmars tjänstgöring, 18,3 7 år.

Pensionerna synas skäligen böra bestämmas efter pensionsunderlagen för
de pensionsklasser, som enligt SPA-reglementct svara mot de i förenämnda
löneregleringsbeslut för vederbörande ordinarie lärarbefattningar avsedda
lägsta lönegi aderna, eller med andra ord efter pensionsunderlagen för pensionsklasserna
1:27 för Körner och 1:24 för Granfelt. Beträffande Körner
torde pensionsunderlagen emellertid med hänsyn till de i fråga om Lunds
privata elementarskola föreliggande särskilda omständigheterna böra något
reduceras, förslagsvis med 10 procent.

På grund av det nu anförda får pensionsanstalten föreslå, att pension,
varå rörligt tillägg bör utgå, beviljas med för år räknat följande grundbelopp,
nämligen

för Körner 3 036 kronor och med rörligt tillägg beräknat å ett grundbelopp
av 3 396 kronor (det mot begynnelseunderlaget svarande grundbeloppet),
samt

för Granfelt 1 968 kronor för tid till och med oktober 1950 och 1 728

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

25

kronor för tid från och med november 1950, under vilken månad 67 års
ålder uppnåtts, samt med rörligt tillägg beräknat å förstnämnda belopp.

Vad angår Granfelt får pensionsanstalten — med hänsyn till att det honom
av huvudmannen tillagda understödet på 1 000 kronor endast utgår
efter beslut för ett år i sänder -—- föreslå, att den av anstalten för honom
förordade pensionen måtte beviljas under förutsättning, att huvudmannen
tillförsäkrar honom pension för återstående livstiden till belopp minst
motsvarande det hittills utgående understödsbeloppet.

Utgifterna för de föreslagna pensionerna torde böra bestridas från det
under tolfte huvudtiteln upptagna anslaget till diverse pensioner och understöd.

Detaljspörsmål

Beträffande vissa detaljfrågor rörande hela och avkortade pensioner, vissa
pensioner som utgå till f. d. lärare, sjuksköterskor, poliser eller befattningshavare
vid de kungl. teatrarna har statens pensionsanstalt i sin skrivelse
anfört bl. a. följande.

Hela och avkortade pensioner. Förbättring beträffande grundbelopp av hel
tjänstepension bör i enlighet med vad i övrigt förordats i princip motsvara
halva skillnaden mellan det enligt kungörelsen 1947:658 utgående grundbeloppet
och vederbörande pensionsunderlag för ifrågavarande pensionsklass.
Sådant grundbelopp, som är högre än pensionsunderlaget bör lämnas
oförändrat.

Grundbeloppet av avkortad pension bör förbättras på sådant sätt, att
förbättringen procentuellt blir lika stor som förbättringen av motsvarande
grundbelopp av hel tjänstepension.

Beträffande familjepension bör förbättringen ske på motsvarande sätt.
Där pensionsberättigat barn förekommer, måste emellertid först bestämmas
ett grundbelopp av förbättrad pension för ensam änka. Med utgångspunkt
från detta grundbelopp (familjepensionstalet) beräknas sedan grundbeloppet
med hänsyn till antalet pensionsberättigade.

Vissa lärarpensioner. I fråga om sådan övningslärare vid högre kommunala
skolor, för vilken tjänstepensionsunderlaget varit bestämt med hänsyn
till tjänstgöringsskyldighet av mindre omfattning än 30 veckotimmar,
bör —- i likhet med vad som gällt enligt kungörelsen 1947 :658 — utgående
pension anses såsom avkortad i förhållande till den pension som skulle utgått
vid en tjänstgöringsskyldighet av 30 veckotimmar.

Manlig lärare har i allmänhet att å genast börjande tjänstepension vidkännas
avdrag motsvarande viss familjepensionsavgift. Detta gällde enligt
1919 års reglemente även i fråga om pensionerade folkskollärare m. fl., som
erhållit pension enligt nämnda reglemente. För dessa senare pensionstagare
har avgiftsskyldighelcn emellertid slopats i samband med pensionernas omreglering
enligt kungörelsen 1947:657. Med hänsyn härtill bör enligt pensionsanstaltens
mening avgiftsskyldigheten borttagas även för nu ifrågavarande
pensionstagare.

Vissa sjulcsköterske- och barnmorskepensioner. Åtskilliga av de enligt
1919 års reglemente för sjuksköterskor och barnmorskor beviljade tjänste -

26

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

pensionerna äro för en del av tjänstetiden bestämda efter 1 176 och i övrigt
efter 1 560 kronors tjänstepensionsunderlag. Dessa pensioner äro sålunda
sammansatta av en »äldre» pension med ett högre och en »nyare» pension
med ett lägre grundläggande belopp för förbättring enligt kungörelsen
1947:658. Med hänsyn härtill sker förbättringen av ifrågavarande pensioner
med ett belopp, som för varje pensionstagare framräknats ur berörda
grundläggande belopp enligt en i kungörelsen angiven regel.

Även vid den av pensionsanstalten i det föregående förordade omregleringen
av de till sjuksköterskor och barnmorskor utgående pensionerna
skulle det grundläggande förbättringsbeloppet bli större för en äldre än för
en nyare pension. Med hänsyn härtill bör omregleringen beträffande förevarande
pensionstagare ske med tillämpning av ett förfarande analogt med
det i förenämnda kungörelse angivna.

Vissa polispensioner. Enligt den före den 1 juli 1947 gällande lydelsen
av 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt bestämdes tjänstepensionsunderlaget
för befattningshavare vid polisväsendet med tillämpning
av vissa grunder, vilka i regel voro förmånligare än de för befattningshavare
i allmänhet gällande grunderna. Denna polispersonalens förmånsställning
upphörde genom reglementsändring från nämnda dag. 1 anslutning
därtill föreskrevs i kungörelsen 1947:658 att förbättrad eller tekniskt
omräknad polispension, som bestämts efter ett före den 1 juli 1947 fastställt
tjänstepensionsunderlag, icke finge beräknas till högre grundbelopp
än det som skolat ifrågakomma, om tjänstepensionsunderlaget varit bestämt
enligt de nya föreskrifterna. Där härigenom grundbeloppet eller pensionen
i sin helhet komme att understiga den reglementsenliga pensionen
respektive de till pensionstagaren i juni 1947 utgående sammanlagda pensionsförmånerna,
skulle enligt kungörelsen kunna utgå vissa särskilda pensionstillägg.

Pensionstillägg av nu angivna slag utgå f. n. till ett 50-tal pensionstagare.
För övervägande delen av dessa pensionstagare bortfaller anledningen till
utgivandet av pensionstillägg i och med ett genomförande av den av pensionsanstalten
nu förordade förbättringen. Beträffande övriga pensionstagare
komma pensionstilläggen att kvarstå med avsevärt reducerade belopp.
Dessa kvarstående pensionstillägg synas genom teknisk omräkning
böra inarbetas i de nya grundbeloppen.

Pensioner beviljade enligt stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning.
De enligt stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning
vid befattningshavares avgång ur tjänst beviljade pensionerna utgöras i
allmänhet av »huvudpension» och »tilläggspension».

För rätt till huvudpension fordrades 15 tjänstår, oavsett för befattningshavaren
gällande pensionsålder. Tilläggspension utgår med visst belopp för
varje helt tjänstår utöver 15.

Enligt nu angivna grunder beräknade pensioner torde överlag vara att
anse såsom hela pensioner, oavsett huruvida eller i vilken omfattning tilläggspension
ingår. En tillämpning beträffande dessa pensioner av de av
pensionsanstalten förordade allmänna principerna skulle medföra större
förbättring vid ett lägre än vid ett högre antal tjänstår.

Med hänsyn till att endast ett fåtal av ifrågavarande pensionstagare
innehar minst det antal tjänstår, som enligt SPA-reglementet fordras för
hel pension, bör pensionsförbättringen beträffande den som äger tillgodoräkna
mindre antal tjänstår beräknas till det belopp, som förhåller sig

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

27

till den för fullt antal tjänstår beräknade maximiförbättringen på samma
sätt som antalet uppnådda hela tjänstår förhåller sig till tjänståldern.

Enligt kungörelsen 1947:658 beror på Kungl. Maj :ts prövning, i vad mån
förbättrad pension skall utgå till den, som åtnjuter mer än en pension
eller som jämte i kungörelsen avsedd pension för anställning, förenad med
tjänstepensionsrätt, åtnjuter avlöning, som icke reduceras med hänsyn till
pensionen. I kungörelsen avsedd tjänstepension, som sammanträffar med
allenast familjepension, förbättras dock i vanlig ordning.

Vad sålunda gäller har synts pensionsanstalten böra tillämpas även i
fråga om den nu aktuella förbättringen. Familjepension, som sammanträffar
med uppskjuten tjänstepension, som grundats på enbart befattningshavarens
egna avgifter, bör dock enligt anstaltens mening förbättras utan
avseende å sist angivna förmån.

Ett särskilt slag av sammanträffande förmåner förekommer beträffande
de lärarinnor och sjuksköterskor, som jämte pension från statens pensionsanstalt
åtnjuta pension från vissa äldre statsunderstödda pensionsinrättningar.
Sådan pension föreslås liksom hittills skola föranleda motsvarande
avdrag vid utbetalning av SPA-pensionen.

Såsom förut framhållits bygger statens pensionsanstalts förslag angående
pensionsförbättringen i princip på bl. a. den förutsättningen att från pensionsanstalten
utgående förmån icke skall reduceras, därest vederbörande
huvudman skulle bevilja särskilt pensionstillägg å högst belopp motsvarande
vad som efter genomförande av pensionsanstaltens förslag återstår för
åstadkommande av full förbättring upp till den enligt SP A-reglementet
gällande pensionsnivån. Pensionsanstalten har framhållit, att detta — inom
ramen för de för 1947 års förbättring av äldre statspensioner gällande
grunderna —• bör gälla även för den händelse huvudmannen avväger sitt
pensionstillägg efter ett något mindre försiktigt val av för omregleringen
normerande pensionsklass än enligt pensionsanstaltens riktlinjer.

Vid sidan av de från statens pensionsanstalt utgående pensionerna förekomma
i åtskilliga fall redan nu pensionstillägg, som av olika anledningar
beviljats av vederbörande huvudmän. I allmänhet ha dessa tillägg till syfte
att jämte från anstalten utgående pension tillförsäkra pensionstagaren viss
fast eller med levnadskostnaderna varierande pension. Den föreslagna pensionsförbättringen
kommer i här avsedda fall att medföra, att en huvudmannen
tidigare åvilande pensionsförpliktelse helt eller delvis övertages av
staten. Med hänsyn till förbättringens grunder och försiktiga avvägning är
enligt pensionsanstaltens mening häremot intet att erinra.

Det förekommer även, att tilläggspension från huvudmannens sida utgår
med ett en gång för alla fixerat belopp. Endast undantagsvis torde beloppet
vara så stort, att det tillsammans med den från statens pensionsanstalt
utgående förbättrade pensionen kommer att överstiga den principiella pen -

28

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

sionsnivå, som ligger till grund för förbättringen. Eventuellt överskjutande
belopp kunna antagas vara av allenast obetydlig storlek. Ej heller pensionstillägg
av förevarande slag böra enligt pensionsanstaltens förslag i allmänhet
påkalla jämkning av de från statens pensionsanstalt utgående pensionerna.
Pensionsanstalten har emellertid förutsatt att, om det överskjutande
beloppet i något fall skulle vara av mera betydande storlek och om
pensionstagaren icke vill medgiva erforderlig jämkning av tilläggspensionen,
huvudmannen anmäler förhållandet för pensionsanstalten, som i sin tur bör
underställa Kungl. Maj:t frågan om reducering av den från anstalten utgående
pensionen.

De från statens pensionsanstalt utgående pensioner, som omfattas av
förevarande förslag till omreglering, upphöra i allmänhet med utgången av
den månad, under vilken pensionstagaren avlider. Pensioner, som beviljats
enligt stadgarna för de kungl. teatrarnas pensionsinrättning eller kungl.
teaterns och kungl. dramatiska teaterns arbetares pensionskassor, utgå dock
till och med det kvartal, varunder dödsfallet inträffar.

Enligt SPA-reglementet utbetalas — i likhet med vad som sker enligt
1947 års allmänna pensionsreglementen — tjänstepension till och med den
dag, då en månad förflutit efter dödsfallet, samt familjepension till och
med månaden näst efter den, då dödsfallet inträffat.

I samband med 1947 års pensionsreglering för f. d. statstjänstemän m. fl.
infördes enhetliga utbetalningsbestämmelser, vilka bl. a. beträffande tidpunkten
för omreglerad pensions upphörande inneburo en anpassning till
bestämmelserna i de allmänna pensionsreglementena. Enahanda anpassning
föreslås i samband med förevarande omreglering skola vidtagas beträffande
samtliga i kungörelsen 1947: 658 avsedda pensioner, sålunda även för de
pensioner, som icke nu avsetts skola förbättras. Vad angår pensioner, som
beviljats enligt förenämnda stadgar för pensionering av teaterpersonal, har
pensionsanstalten uttalat, att pension, som belöper på tid efter förenämnda
tidpunkt, bör utgå endast till den del densamma motsvarar hittills gällande
grundbelopp.

Kostnadsberäkning

Den av statens pensionsanstalt förordade förbättringen av äldre pensioner
berör sammanlagt inemot 5 000 f. d. befattningshavare.

Kostnaderna för förbättringen, frånsett därå belöpande rörligt tillägg,
ha av pensionsanstalten beräknats till omkring 2,1 miljoner kronor för år.
ökningen av de grundbelopp, efter vilka rörligt tillägg bestämmes, har
beräknats utgöra sammanlagt omkring 2,9 miljoner kronor.

Av förenämnda belopp om 2,1 miljoner kronor ha 1,9 miljoner kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

29

beräknats belöpa på tjänstepensioner och 0,2 miljoner kronor på familjepensioner
och bortfallande familjepensionsavgifter.

Tillskott till det nuvarande, av den föreslagna pensionsförbättringen omfattade
pensionärsbeståndet kan endast ifrågakomma i relativt blygsam
omfattning. Med hänsyn härtill kan den beräknade årskostnaden för pensionsförbättringen
antagas komma att nedgå förhållandevis hastigt.

Yttrandena

Huvudgrunderna i statens pensionsanstalts förslag ha tillstyrkts av statskontoret,
under det att samtliga de hörda kommunala organisationerna motsatt
sig att pensionsregleringen utformas enligt förslaget och full förbättring
i princip upp till den enligt SPA-reglementet gällande nivån alltså
ernås endast i fall, då huvudmannen påtager sig kostnaderna för en lika
stor förbättring som den, vilken enligt förslaget skall ankomma på staten.
Kommunförbunden ha yrkat, att i stället staten ensam skall bära kostnaderna
för full förbättring enligt vad nyss sagts. Av innehållet i yttrandena
må här återgivas följande.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att, ehuru
SPA-reglementet medfört en uppdelning mellan staten och huvudmännen
även av kostnaderna för dyrtidskompensationen, kostnaderna för ifrågavarande
pensionsförbättring bör helt bestridas av staten, eftersom förbättringen
just avser pensionärer, vilkas dyrtidstillägg förut bekostats helt av
staten. Styrelsen har härutinnan anfört följande.

Före SPA-reglementets ikraftträdande ha de kommunala huvudmännen
icke debiterats några kostnader för dyrtidskompensation åt sina i statens
pensionsanstalt försäkrade pensionärer. Principen har varit den, att huvudman
som erlagt de före pensionsfallet ifrågakommande avgifterna till pensionsanstalten
icke skulle behöva räkna med några pensionskostnader utöver
dessa avgifter. Att SPA-reglementet medfört en uppdelning mellan
staten och huvudmännen även av kostnaderna för dyrtidskompensationen
bör enligt styrelsens mening icke få inverka på frågan hur kostnaderna för
den föreslagna pensionsförhöjningen skola fördelas, emedan denna höjning
just avser pensionärer, vilkas dyrtidstillägg förut bestritts enbart av staten.
Enligt styrelsens uppfattning bör därför staten på samma sätt som skett hitintills,
bestrida hela kostnaden för ifrågavarande pensionsökning. Styrelsen
påminner i detta sammanhang om att vissa icke statliga f. d. befattningshavare
helt och hållet på statens bekostnad genom Kungl. kung. 1947:657
erhållit förbättring av utgående pensioner upp till nuvarande nivå.

Styrelsen har även funnit mycket starka administrativa skäl tala för att
staten bestrider hela kostnaden för full pensionsförbättring. Styrelsen har
sålunda ansett, att den huvudman, hos vilken anställning innehafts vid pensionsavgången,
knappast kan finna det rimligt att nu stå för kostnad som

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

belöper sig på anställningstid hos annan huvudman. För en anordning enligt
‘vilken staten står för hela förbättringskostnaden talar också, enligt
styrelsens uppfatlning, den omständigheten att pensionsanstalten enligt förslaget
skall få verkställa en skälighetsprövning i fråga om bestämmandet
av pensionsklass för den som vid avgång ur tjänst åtnjöt en lägre reallön
än den, som numera utgår för motsvarande tjänster.

Även Svenska landstingsförbundets styrelse har uttalat starka farhågor
för att ett genomförande av statens pensionsanstalts förslag, med hänsyn
till de härvid aktualiserade huvudmannatilläggen, skall medföra allvarliga
administrativa svårigheter. Styrelsen har anfört i huvudsak följande.

Det är här ofta fråga om f. d. befattningshavare, som flyttat mellan olika
huvudmän, och spörsmålet är vilken eller vilka av dessa som skola bevilja
fyllnadspension. Dylik kan knappast ifrågasättas skola beviljas av alla de
huvudmän, hos vilken befattningshavaren varit anställd. Detta skulle nämligen
ur administrativ synpunkt bli synnerligen komplicerat, och därjämte
får man förutsätta, att en huvudman, som för ett 30-tal år sedan i sin tjänst
haft en befattningshavare, som nu ifrågakommer för pensionsförbättring,
knappast kan förväntas ha intresse att bevilja denne tilläggspension, helst
som huvudmannen genom den årliga avgiften till pensionsanstalten ansett
sig ha fullgjort sina pensionsförpliktelser gentemot befattningshavaren.

Enklare skulle förhållandena te sig, därest den sista huvudman, hos vilken
befattningshavaren varit anställd, åtog sig bevilja den erforderliga tilläggspensionen.
I det fall befattningshavaren varit anställd huvudparten av sin
yrkesverksamma tid hos denne huvudman, torde vissa möjligheter föreligga,
att denne skall vara villig påtaga sig kostnaderna för tilläggspension.
Detta kan däremot icke förväntas vara fallet, om befattningshavaren endast
tjänstgjort ett fåtal år hos den siste huvudmannen.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det stöter på hart när oöverkomliga
svårigheter att reglera förevarande fråga enligt de av statens pensionsanstalt
föreslagna linjerna. I varje fall synes det ej möjligt att på denna
väg tillförsäkra samtliga f. d. befattningshavare den avsedda förbättringen
av pensionsförmånerna.

Svenska landstingsförbundets styrelse har vidare erinrat att staten vid
tidigare pensionsförbättringar påtagit sig hela kostnaderna för desamma
samt uttalat, att den nu ifrågasatta pensionsförbättringen i första hand är
motiverad av det fallande penningvärdet, beträffande vilket huvudmannen
icke har något inflytande.

Svenska stadsförbundets styrelse har ansett sig sakna anledning att ingå
på en prövning av förslaget annat än beträffande frågan om vem som skall
bestrida kostnaderna för de föreslagna pensionsförbättringarna. Härom har
styrelsen anfört i huvudsak följande.

Vad angår kostnaderna för pensionsförbättringarna tala visserligen skenbart
vissa skäl — den allmänna regeln om halvering av pensionskostnaderna
i SPA — för pensionsanstaltens förslag, att staten skall åtaga sig
blott hälften av den tilltänkta pensionsförbättringen, medan huvudmännen
uppmanas att täcka den andra hälften. Emellertid synes beträffande dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

31

äldre pensioner hittills ha gällt, att huvudman, som erlagt debiterade avgifter,
icke behövt räkna med ytterligare kostnader och att staten sålunda
svarat för t. ex. dyrtidskompensation. På grund härav bör staten svara helt
för även den föreslagna pensionsförbättringen.

Härtill kommer att pensionsanstalten icke synes ha diskuterat, hur man
i praktiken skall förfara för att få täckt den andel som staten icke skulle
stå för. Pensionstagarna kunna under sin tjänstetid ha varit i flera huvudmäns
tjänst. Strängt taget skulle därför kostnaderna behöva slås ut på
huvudmännen i förhållande till den tid och de förhållanden, under vilka
pensionstagaren varit anställd hos de olika huvudmännen. En utredning
härom måste dock bli ytterst invecklad och vålla överhövan stora administrativa
komplikationer. Man ledes därför in på tanken att den huvudman,
där pensionstagaren var anställd vid pensionsavgången, skulle svara
för hela kostnaden. Man kan emellertid knappast ta för givet att en kommun,
där pensionstagaren varit anställd kanske blott en kortare tid, kommer
att befinnas villig att ta på sig kostnader som belöpa även på tjänstetid
hos annan huvudman. Någon garanti för att kostnaderna med ett sådant
system i stort sett skulle utjämnas huvudmännen emellan har man nämligen
icke. Det föreligger därför en uppenbar risk för att huvudmännen
skulle komma att intaga olika ståndpunkt i kostnadsfrågan. Det beklagliga
resultatet härav skulle bli att pensionstagarna behandlades olika. Kommunförbunden
lära icke kunna göra några utfästelser för kommunernas
räkning i detta avseende.

Även ur de nu sist anförda synpunkterna — att säkerställa SPA-pensionärernas
befogade anspråk på att icke sinsemellan behandlas olika och att
undvika onödigt administrativt besvär — är otvivelaktigt den enklaste och
riktigaste lösningen, att staten åtar sig att bestrida hela kostnaden för
pensionsförbättringarna.

Statskontoret har såsom förut angivits icke gjort erinran emot statens
pensionsanstalts förslag rörande pensionsförbättringens storlek och de allmänna
principerna för dess bestämmande. Däremot har statskontoret i
vissa speciella frågor förordat en annan utformning av pensionförbätt-i
ringen än den föreslagna. Sålunda har ämbetsverket uttalat sig mot att
pensionsförbättringen för hovkapellisterna differentieras i sådan utsträckning
som pensionsanstalten förordat och i stället föreslagit en förbättring
med utgångspunkt från allenast två skilda pensionsklasser, nämligen 1:25
för konsertmästare och 1:21 för annan hovkapellist. Såsom motivering härför
har statskontoret anfört i huvudsak följande.

För att hovkapellets f. d. befattningshavare icke skola beredas en mindre
gynnad ställning än teaterpersonalen i övrigt har föreslagits, att — ehuru
pensionerna till de förstnämnda såväl enligt stadgarna för hovkapellets
pensionsinrättning som enligt 1919 års reglemente för statens pensionsanstalt
fastställts till enhetliga belopp, oavsett den löneklass befattningshavaren
tillhörde — dessa pensionstagare vid pensionsförbättringen skola
hänföras till den eller de pensionsklasser, som för vederbörande befattningar
bestämts enligt SPA-reglementet. Härigenom skulle, enligt vad statskontoret
under hand inhämtat, för hovkapellist, annan än konsertmästare,
tillämpas någon av pensionsklasscrna 1 :21, 1 :22 eller 1 :23 samt för andre

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

och förste konsertmästare 1:25 respektive 1:28. De från staten utgående
förbättringarna å dessa pensioner skulle, enligt uppgift, vid en dylik inplacering,
före 67-årsåldern bliva lägst 336 och högst 1 728 kronor för år
jämte rörligt tillägg. Enligt statskontorets mening föreligga icke tillräckliga
skäl att i fråga om hovkapellets personal frångå den princip, som eljest i
pensionsregleringsförslaget förordats för fall, då en uppdelning å flera pensionsklasser
ägt rum enligt SPA-reglementet av vissa tjänster, beträffande
vilka pensionen tidigare bestämts efter enhetligt delaktighetsbelopp. Med
hänsyn till den stora spännvidden mellan de nya pensionsklasserna synes
dock i förevarande fali skäligt att, i likhet med vad som föreslagits för föreståndarinnorna
vid sinnesslöskolorna, låta pensionsförbättringen ske med
utgångspunkt från två skilda pensionsklasser. Ämbetsverket får alltså för
sin del föreslå, att konsertmästare vid omregleringen hänföres till pensionsklass
1:25 och annan hovkapellist till pensionsklass 1:21.

Vidare har statskontoret berört frågan om beräkning av förbättring av
avkortad pension, i vilket hänseende ämbetsverket förordat en viss jämkning
i förhållande till förslaget, samt de av pensionsanstalten angivna grunderna
för enhetliga utbetalningsbestämmelser. I sistberörda fråga har statskontoret
anfört i huvudsak följande.

I syfte att ernå enhetliga utbetalningsbestämmelser har föreslagits att
omreglerad tjänstepension skall utgå till och med den dag, då en månad
förflutit efter pensionstagarens frånfälle, samt familjepension till och med
månaden efter den, varunder familjepensionstagaren avlidit. I fråga om
pensioner till teaterpersonalen, vilka på grund av äldre bestämmelser utgå
till och med det kvartal, varunder dödsfallet inträffar, har dock pensionsanstalten
föreslagit ett bibehållande av denna rätt, dock med den begränsningen
att pension, som belöper på tid efter den omreglerade pensionens
upphörande, bör utgå endast till den del densamma motsvarar hittills gällande
grundbelopp. Med hänsyn till att vid införandet i samband med 1947
års pensionsreglering för f. d. statstjänstemän m. fl. av enhetliga utbetalningsbestämmelser
undantag icke medgivits för sådana fall, där särskilda
förmånligare bestämmelser i sådant hänseende varit gällande enligt äldre
reglementen, synes icke heller vid här avsedd omreglering sådan förmån böra
medgivas. Därest dylikt undantag dock skulle anses skäligt, lärer omreglerad
pension icke böra utgå efter dödsdagen annat än i sådana fall, där
en månads omreglerad pension överstiger det belopp, som skolat utgå enligt
äldre grunder från och med dödsdagen till och med utgången av det kvartal,
varunder dödsfallet inträffat.

Statskontoret har motsatt sig att sådana enligt stadgarna för de kungl.
teatrarnas och hovkapellets pensionsinrättningar utgående s. k. uppskjutna
pensioner, vilka tillkomma f. d. befattningshavare som avgått av annan
anledning än befattningens indragning, skulle bli föremål för omreglering.
Härom har ämbetsverket anfört i huvudsak följande.

Statens pensionsanstalt har uttalat, att uppskjuten pension enligt stadgarna
för kungl. teatrarnas och hovkapellets pensionsinrättningar till f. d.
befattningshavare, som avgått av annan anledning än befattningens indragning,
kunde sägas på visst sätt stå närmare motsvarande genast börjande

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

33

pensioner än vad fallet vore beträffande uppskjutna pensioner i allmänhet,
samt ifrågasatt, huruvida icke uppskjuten pension i dessa fall borde jämställas
med av pensionsregleringen omfattad pension. Det av pensionsanstalten
åberopade besvärsmålet, som avsett denna fråga, har numera varit
föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Enligt ämbetsskrivelse den 22 december
1950 har Kungl. Maj :t funnit det därvid gjorda yrkandet, att pensionen
i fråga skulle bli föremål för omreglering enligt kungörelsen nr
658/1947, icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Därmed torde den
av pensionsanstalten och statskontoret hävdade uppfattningen, att här berörda
pensioner äro att betrakta som uppskjutna pensioner, få anses godkänd
av Kungl. Maj :t. I betraktande härav lärer någon omreglering av dessa
pensioner icke heller böra ske i förevarande sammanhang. Det av pensionsanstalten
förordade bemyndigandet för Kungl. Maj :t att efter utredning
besluta om förbättring av sådana pensioner synes därför icke böra lfrågakomma.

Departementschefen

De rättigheter i fråga om tjänste- och familjepensionsförmåner, som
enligt statliga bestämmelser tillkomma en förutvarande anställningshavare,
regleras primärt av de pensionsbestämmelser, som för honom gällde vid avgången
ur tjänst. En senare genomförd pensionsreglering för den aktiva
personalen får för den skull icke automatiskt någon verkan för den avgångne.
På grund härav kan en serie skilda pensionsnivåer uppstå för pensionstagare
av olika årgångar. En sådan differentiering har ännu så sent
som vid mitten av 1940-talet varit kännetecknande för det statliga pensionsväsendet.
I tider med stabilitet i fråga om levnadskostnader samt löner och
pensioner får angivna ordning för bestämmande av pensionsförmånernas
storlek icke någon större betydelse. Däremot kunna avsevärda skillnader i
fråga om pensionsnivå uppstå under en period av snabb prisstegring, särskilt
om reglerna för dyrtidskompensationen innebära att ofullständig täckning
gives för kostnadsökningarna. Utvecklingen under det senaste världskriget
aktualiserade på grund härav frågan om förbättring av s. k. äldre
pensioner, d. v. s. pensioner enligt tidigare bestämmelser än de för den aktiva
personalen gällande. Förbättringar av äldre statspensioner och därmed i
pensionstekniskt hänseende jämförliga pensioner ha åstadkommits bl. a. genom
särskilda beslut vid 1943, 1944, 1946 och 1947 års riksdagar. Innebörden
av de till och med år 1946 genomförda regleringarna var att en i princip
enhetlig pensionsnivå blev gällande för förutvarande arbetare och tjänstemän
i högst nuvarande 17 :e lönegraden, oavsett vid vilken tidpunkt vederbörande
avgått ur tjänst. Vid 1947 års reglering av äldre statspensioner
in. in. åstadkoms principiell likställighet även i fråga om pensionstagare
som varit innehavare av högre tjänster än nyss sagts. Den omständigheten
att likställigheten mellan pensionstagare av skilda årgångar bibehölls vid
1947 års reglering innebar även — på grund av den samtidigt genomförda

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 23.

34

Kimgl. Maj:ts proposition nr 23.

pensionsregleringen för den aktiva personalen — en viss allmän lyftning
av nivån för de äldre pensionerna. Däremot beaktades givetvis icke sådana
ändringar i lönenivån för den aktiva personalen, som efter pensionstagarens
avgång ur tjänst uppstått till följd av tjänsteförteckningsrevision eller eljest
på grund av ändrad lönegradsplacering.

I fråga om SPA-pensionerna är läget ett annat. Motsvarigheten till 1947
års pensionsreglering för statens aktiva personal m. fl. genomfördes för de
aktiva SPA-grupperna först från och med den 1 januari 1950 i och med tillkomsten
av det nya SPA-reglementet. De äldre SPA-pensionerna omreglerades
visserligen liksom de äldre statspensionerna år 1947 men för de äldre
SPA-pensionerna åstadkoms härvid blott en förbättring som i stort sett
överensstämde med de sammanlagda förhöjningar, som de under åren 1943,
1944 och 1946 genomförda regleringarna av statspensionerna medfört. Härtill
kommer att utgångsläget var lägre och mera ojämnt för SPA-pensionerna.
Dessas nivå ligger därför i många fall avsevärt under den statliga för jämförliga
befattningar. Tjänstepension, som utgår enligt 1919 års reglemente
för statens pensionsanstalt, har i princip beräknats skola uppgå till 2/3 av
befattningshavarens lön under förutsättning att befattningshavaren har
fullt antal tjänstår. Denna relation mellan pension och lön överensstämmer
i stort sett med vad som gäller för statens tjänstemän. Utvecklingen
har emellertid vad de äldre SPA-pensionerna beträffar medfört, att förhållandet
mellan lön och pension i praktiken ej blivit det från början avsedda.
Detta sammanhänger med att löneökningar icke alltid kommit att
medföra motsvarande höjningar av pensionsnivån. En lön, som för länge
sedan förlorat sin aktualitet, har sålunda ofta kommit att förbli bestämmande
vid beräknandet av pensionen. Bristande överensstämmelse mellan
den faktiska lönen och den pensionsgrundande förekommer ej blott i de
fall då pensionsunderlagen varit fixerade i reglementet, utan även i många
fall då den pensionsgrundande lönen utgjorts av ett av huvudmannen i
verkställd tjänstereglering angivet belopp. I sistnämnda fall har en höjning
av pensionsunderlagen i regel kunnat åvägabringas efter ändring av tjänsteregleringen,
men de krav som därvid uppställts på engångsavgifter ha föranlett,
att huvudmännen icke alltid varit benägna att vidtaga åtgärder för
en omreglering i pensionshänseende.

Som exempel på storleken av de pensioner som efter 1947 års förbättring
utgå enligt 1919 års reglemente för pensionsanstalten kan nämnas, att
sjuksköterskor i allmänhet uppbära pensioner till belopp som närmast motsvarar
vad som tillkommer statstjänstemän i lönegraden Ca 5. Bortsett från
vad som gäller för viss teaterpersonal kan pension enligt 1919 års reglemente
för pensionsanstalten, efter omräkning enligt kungörelsen 1947:658,
icke uppgå till högre belopp än som ungefärligen tillkommer statstjänstemän
i lönegraden Ca 25. Nu angivna maximipensioner enligt 1919 års reglemente
utgå till bl. a. lasarettsläkare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

35

Den omständigheten att 1947 års reglering av de äldre SPA-pensioncrna
begränsades på sätt förut angivits sammanhängde med att frågan om ändrade
grunder för SPA-pensioneringen var föremål för utredning. Sedan
denna utredning slutförts och förslag (prop. 1949:200) förelagts riksdagen
angående bl. a. höjda pensionsförmåner för den aktiva personalen inom
SPA-området upp till i princip samma nivå som för statstjänstemännen,
uppdrog Kungl. Maj:t åt statens pensionsanstalt att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande förbättring av de äldre SPA-pensionerna.

Det förslag, som pensionsanstalten med anledning härav framlagt, innebär,
att i stort sett samtliga från statens pensionsanstalt utgående äldre pensioner,
vilka enligt kungörelsen 1947: 658 omfattades av 1947 års reglering,
nu skola höjas. Vad beträffar förbättringens storlek har pensionsanstalten
föreslagit, att staten skall svara för en höjning av de äldre pensionerna med
belopp, som för hela pensioner motsvarar halva skillnaden mellan å ena
sidan pensionerna för nuvarande aktiva tjänstemän i jämförliga befattningar
och å andra sidan de nu utgående äldre pensionerna. Pensionsanstalten
har vidare förutsatt, att vederbörande huvudmän skola kunna, utan
att de från pensionsanstalten utgående förmånerna därav påverkas, bevilja
särskilda pensionstillägg av sådan storlek, att de sammanlagda pensionsförmånerna
komma att i princip överensstämma med de enligt det gällande
SPA-reglementet utgående.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har statskontoret
tillstyrkt förslagets huvudgrunder, under det att styrelserna för Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet motsatt sig att pensionsregleringen utformas på sådant sätt
att särskilda huvudmannatillägg till pensionerna skulle erfordras för ernående
av full förbättring upp till den enligt SPA-reglementet gällande pensionsnivån.
Styrelserna för Svenska landskommunernas förbund och Svenska
landstingsförbundet ha uttalat, att i stället staten ensam bör svara för
sådan full förbättring som nyss sagts. Svenska stadsförbundets styrelse,
som inskränkt sig till att beröra finansieringsfrågan, har förklarat sig anse,
att staten ensam bör svara för kostnaderna för hela den avsedda pensionsregleringen.

Såsom grund för sin inställning i finansieringsfrågan ha kommunförbunden
åberopat den omständigheten, att staten vid tidigare pensionsförbättringar
för ifrågavarande kategorier ensam påtagit sig kostnaderna och
att staten enligt vederbörliga bestämmelser haft att ensam bestrida kostnaderna
för deras tilläggsförmåner. Vidare ha kommunförbunden uttalat,
att en pensionsreglering enligt de av statens pensionsanstalt förordade riktlinjerna
på grund av de härvid aktualiserade huvudmannatilläggen kunna
medföra mycket betydande administrativa svårigheter, då det gäller att fördela
kostnaderna för tilläggen på berörda huvudmän.

36

Kungl. Maj :ts proposition nr 23.

För egen del vill jag framhålla, att ifrågavarande SPA-pensionärer vid
jämförelse med flertalet andra icke-statliga pensionstagare icke torde kunna
betecknas såsom missgynnade. Däremot befinna de sig i ett klart oförmånligt
läge i förhållande till de äldre statspensionärerna. Med hänsyn till
sistnämnda omständighet samt statens engagemang vid pensioneringen av
de ifrågavarande SPA-pensionärerna och på grund av den ställning i förhållande
till staten, som intages av de institutioner, inom vilka pensionstagarna
varit anställda, vill jag förorda, att viss pensionsförbättring beredes
de kategorier pensionstagare, som avses i pensionsanstaltens förslag.

Vad angår finansieringen av förbättringen anser jag emellertid, att det
icke bör ifrågakomma, att en så långt gående förhöjning, som en uppräkning
till den nu gällande pensionsnivån för den aktiva personalen innebär,
skulle helt bekostas av staten. En kostnadsbelastning för statsverket i
enlighet med vad som följer av pensionsanstaltens förslag innebär enligt
min mening i princip en rimlig lösning såväl med hänsyn till de tidigare
pensioneringsgrunderna för SPA-pensionärerna som i betraktande av de
enligt SPA-regleinentet nu gällande reglerna för huvudmännens bidrag till
pensioneringen.

I detta sammanhang vill jag erinra, att staten enligt de äldre pensionsbestämmelserna
visserligen svarade för kostnaderna för tilläggsförmånerna
men att å andra sidan höjning av grundförmånerna skedde under förutsättning
att därför erlades viss engångsavgift, vilken i allmänhet motsvarade
hela den försäkringstekniskt beräknade kostnaden för höjningen. I anledning
av vad från kommunförbundens sida uttalats angående statens bidrag
till tidigare pensionsförbättringar må framhållas att, då staten vid den
senaste — den år 1947 genomförda -— regleringen för ifrågavarande pensionstagarkategorier
påtog sig hela kostnaden för förbättringen, detta föranleddes
av den begränsade innebörden av SPA-regleringen i förhållande till
1947 års reglering av äldre statspensioner m. m. Vidare vill jag framhålla,
att en uppräkning av de äldre SPA-pensionerna till den enligt SPA-rcglementet
gällande pensionsnivån skulle innefatta icke blott en dyrtidstilläggsförmån
utöver de redan lämnade utan även en realförbättring av sådan
storlek att det icke bör åvila staten ensam att bekosta densamma.

I enlighet med det anförda bör omfattningen av statens medverkan till
pensionsregleringen begränsas till att avse ett belopp, i princip motsvarande
hälften av kostnaderna för förbättring upp till pensionsnivån för aktiva
tjänstemän i jämförliga befattningar. I betraktande av vad kommunförbunden
anfört rörande de administrativa svårigheter, som skulle uppstå,
om tillägg å pensionerna skulle utgå från de olika huvudmännen, torde
man icke ha att räkna med huvudmannatillägg. Under dessa förutsättningar
skulle emellertid resultatet av en pensionsreglering, utformad på sätt pensionsanstalten
föreslagit, bli mycket ojämnt — en pension, som nu utgör
70 procent av motsvarande pension enligt SPA-reglementet, skulle efter om -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

37

reglering uppgå till belopp motsvarande 85 procent av sådan pension, under
det att en pension, som nu motsvarar 90 procent av »ny» pension, efter
omreglering skulle utgöra 95 procent av densamma. Med hänsyn till olägenheterna
härav vill jag förorda, att pensionsförbättringen i stället utformas
så att i princip samtliga omreglerade pensioner komma att utgöra lika stor
del av motsvarande »nya» pensioner. En skälig avvägning synes härvid
åvägabringas, om äldre pension, som utgör mindre än 90 procent av »ny»
pension, uppräknas till sistnämnda procenttal. Då samordning med folkpensionsförmånerna
icke synes böra införas beträffande ifrågavarande pensioner,
böra till utgångspunkt för pensionsberäkningen tagas de för vederbörliga
pensionsklasser i SPA-reglementet fastställda begynnelseunderlagen
minskade med däri ingående utjämningstillägg.

Vad beträffar valet av de pensionsklasser, som skola tjäna såsom utgångspunkter,
biträder jag i princip statens pensionsanstalts förslag. Bl. a.
i sådana fall då de äldre pensionerna för visst slag av befattning beräknats
på grundval av skilda pensionsunderlag skulle enligt pensionsanstaltens
förslag automatiskt åstadkommas en viss differentiering. Vid användning
av den här förordade procentberäkningsmetoden erhålles icke någon motsvarande
gradering, vilket för vissa pensionstagare innebär en förbättring i
förhållande till pensionsanstaltens förslag. Med hänsyn till de speciella omständigheterna
anser jag, att denna konsekvens av det föreslagna systemet
bör kunna accepteras.

En pensionsförbättring enligt av mig förordade grunder innebär i stort
sett för tid innan pensionstagaren uppnått 67 års ålder något mindre ökning
och för tid därefter något större ökning än vad som skulle följa av
pensionsanstaltens förslag utan huvudmannatillägg. Med hänsyn till vad
jag förut anfört och på grund av den aktuella åldersfördelningen för de
berörda pensionstagarna torde dock den förordade procentberäkningsmetoden
allmänt taget innebära en förmånligare reglering för pensionstagarna.

Jag torde härefter få något beröra de särskilda frågor, som behandlats i
statens pensionsanstalts skrivelse. I huvudsak kan jag biträda de förslag,
som pensionsanstalten i dessa hänseenden framlagt. Beträffande omfattningen
av pensionsregleringen förordar jag sålunda, att en förbättring i
princip genomföres även med avseende å de pensioner, som utgå enligt i
SPA-reglementet provisoriskt fastställda pensionsklasser till sådan lärarpersonal
vid folkhögskolor, lantbruksundervisningsanstalter och privatläroverk,
som avgått före 1951 års löne- och pensionsregleringar. I fråga om
grunderna för omregleringen för lärarpersonalen vid angivna läroanstalter
bör iakttagas vad i den förut angivna, inom civildepartementet upprättade
promemorian förordats.

Vad angår den av pensionsanstalten väckta frågan om eventuell förbättring
av vissa s. k. uppskjutna pensioner, som beviljats enligt stadgarna för

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 23.

kungl. teatrarnas pensionsinrättning eller stadgarna för kungl. hovkapellets
pensionsinrättning, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att efter den
ytterligare utredning som må befinnas erforderlig besluta, huruvida och
efter vilka grunder en förbättring må ske av dylika pensioner, som tillkomma
anställningshavare vilka avgått endast kortare tid före pensionsålderns
inträde.

Pensionsanstaltens förslag om differentiering av pensionsförbättringen
för hovkapellisterna anser jag mig icke kunna biträda. En gradering, i enlighet
med vad statskontoret anfört, genom anknytning till pensionsklass
1:25 för konsertmästare och 1:21 för annan hovkapellist synes mig dock
skälig.

I fråga om utbetalningsbestämmelsernas utformning finner jag i likhet
med statskontoret icke skäl att i fråga om pensioner till f. d. teaterpersonal
— vilka pensioner enligt äldre bestämmelser utgå till och med det kvartal,
varunder pensionstagaren avlider — förorda undantag från den allmänna
regeln att tjänstepension skall utgå till och med den dag, då en månad
förflutit efter pensionstagarens frånfälle, samt familjepension till och med
månaden efter den, varunder familjepensionstagaren avlidit.

Såsom statens pensionsanstalt i sin skrivelse framhållit utgöres det pensionstagarklientel,
som avses skola omfattas av förevarande pensionsreglering,
av ett stort antal från varandra mer eller mindre skarpt avgränsade
grupper med i flera hänseenden oenhetligt reglerade pensionsförhållanden.
Det har icke synts påkallat att i förevarande samanhang lämna en uttömmande
redogörelse för alla de speciella spörsmål, som kunna uppkomma i
samband med en reglering av pensionerna. Liksom fallet var vid 1947 års
pensionsreglering torde det vara erforderligt att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande att med tillämpning av redovisade huvudgrunder
meddela bestämmelser rörande omregleringen.

Den förordade pensionsförbättringen synes böra genomföras från och
med den 1 juli 1952.

Statsverkets kostnad för pensionsregleringen har beräknats för budgetåret
1952/53 uppgå till något över 3 miljoner kronor, däri inberäknat rörligt
tillägg enligt nu gällande procenttal. Medel för genomförandet av pensionsregleringen
komma att äskas under tolfte huvudtiteln för nästkommande
budgetår.

Vad angår frågan om beredande av pension av statsmedel åt förre ämnesläraren
vid Lunds privata elementarskola Åke Harald Körner och förre
gymnastikläraren vid Stockholms samgymnasium Eric Gustaf Granfelt vill
jag med hänsyn till de särskilda förhållandena icke motsätta mig pensionsanstaltens
förslag om att vissa statliga pensionsförmåner utverkas åt
dem. I fråga om beloppens storlek förordar jag dock att pensionen åt Körner
bestämmes till 2 004 kronor för år och åt Granfelt till 1 200 kronor för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

39

Å angivna belopp bör beräknas rörligt tillägg enligt gängse grunder. Pensionerna
böra utgå från och med den 1 juli 1952 under vederbörandes återstående
livstid, dock under förutsättning att pensionerna från huvudmännen
framgent utgå med minst nu gällande belopp.

Utgifterna för de föreslagna pensionerna torde böra bestridas från det
under tolfte huvudtiteln upptagna anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela bestämmelser
angående omreglering av vissa från statens
pensionsanstalt utgående pensioner,

dels ock medgiva, att förre ämnesläraren vid Lunds privata
elementarskola Åke Harald Körner och förre gymnastikläraren
vid Stockholms samgymnasium Eric Gustaf
Granfelt må från och med den 1 juli 1952 under återstående
livstiden från anslaget till Diverse pensioner och understöd
in. m. uppbära årliga pensioner jämte rörligt tillägg
enligt samma grunder som i fråga om av riksdagen beviljade
pensioner i allmänhet, dock att pensionerna skola utgå
endast därest Körner och Granfelt från vederbörande huvudmän
uppbära pensioner till lägst de belopp som gällt
för år 1951.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

K.-E. Renström.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning ............................................................................................................ 2

Vid tidigare pensionsregleringar tillämpade grunder ................................ 4

Statens pensionsanstalts förslag m. in......................................................... 7

Pensionsregleringens omfattning ........................................................ 7

Grunderna för bestämmande av pensionsnivån ................................ 10

Frågor rörande särskilda grupper av befattningar ............................ 14

Detalj spörsmål ........................................................................................ 25

Kostnadsberäkning .............................. 28

Yttrandena ........................................................................................................ 29

Departementschefen............................................................................................ 33

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
511764