Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
1
Nr 229.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fältflygarnas
avlöningsförmåner in. m.; given Stockholms
slott den 9 april 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nilsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I syfte att stimulera rekryteringen av fältflygare och förmå fältflygare
att frivilligt kvarstå i tjänst efter första anställningstidens slut föreslås i
propositionen vissa förbättringar av fältflygarnas förmåner. Sålunda föreslås
förbättring av deras befordringsförhållanden och därmed av deras löneförmåner.
Vidare förordas att nuvarande avgångsförmåner ersättes med en
ulan behovsprövning utgående tjänstepremie. Slutligen föreslås höjning av
de premier, som nu utgår för fullgörande av frivillig repetitionsövning.
1—66 6 6 2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 229.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 9 april 1952.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Andersson, Lingman, Nohup, Hedlund, Persson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson,
följande.
Inledning.
Genom beslut av 1946 års riksdag (prop. 120, p. 4; rd. skr. 365) infördes
vid flygvapnet en ny kategori korttidsanställt manskap, stamflygförare,
numera benämnda fältflygare. Dessa skulle ersätta alla i krigsorganisationen
såsom flygförare placerade reservofficerare, stamunderofficerare,
reservunderofficerare och värnpliktiga flygförare. På grund av den
otillfredsställande rekryteringen av flygförarpersonal under de senaste åren
beslöt emellertid 1951 års riksdag (prop. 110, p. 5; rd. skr. 4) att reservofficerare
i flygförartjänst ånyo skulle utbildas övergångsvis.
Första anställningstiden för fältflygare omfattar cirka 5 år 10 månader
för dem som avlagt realexamen eller har däremot svarande kunskaper
(kategori Er). För andra (kategori Ef) är utbildningstiden omkring 10
månader längre, motsvarande tiden för en till Roslagens flygkår (F 2)
förlagd förberedande utbildning. Vid anställningens början skall elev vara
lägst 18 år och högst 21 år gammal. Avsked skall meddelas senast med utgången
av löpande anställningstid under det år fältflygaren fyller 28 år.
Efter avskedet är fältflygaren skyldig att fullgöra två repetitionsövningar
i flygtjänst. Dessutom kan fältflygaren frivilligt fullgöra ytterligare två
repetitionsövningar. Den grundläggande flygutbildningen av fältflygare —
föregången beträffande kategori Ef av nyssnämnda förberedande utbildning
vid F2 -—- äger rum vid krigsflygskolan (F 5) och fortgår omkring
10 månader. Därefter följer grundläggande flygslagsutbildning vid flottiljerna
under omkring IV2 år. Utbildningen fullföljes med fortsatt flygslagsutbildning
och allmän flygträning samt — för den som icke uttagits
till utbildning till officer — viss civilanställningsutbildning. Fältflygare
må befordras till vicekorpral efter genomgången grundläggande flygut
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 229.
bildning, till korpral efter G månaders grundläggande flygslagsutbildning
samt till furir efter ytterligare 6 månaders sådan tjänstgöring. De fältflygare,
som icke uttages för officersutbildning, har sedan de blivit furirer
inga ytterligare befordringsmöjligheter. — Den nämnda civilanställningsutbildningen
äger normalt rum under de tre sista vinterhalvåren av första
anställningstiden och omfattar cirka 400 timmar varje vinterhalvår. För
fältflygare, som kvarstår i tjänst efter utgången av första anställningstiden,
må enligt gällande bestämmelser civilanstäliningsutbildningen fortgå
i motsvarande omfattning. För underlättande av fältflygares övergång till
civil verksamhet kan tjänstledighet i civilanställningssyfte beviljas under
viss tid. Fältflygaren kan efter avskedet erhålla värnpliktslån, varjämte
för honom gäller de förmåner, varom stadgas i kungörelsen den 30 juni
1947 (nr 456) med bestämmelser för underlättande av fast anställt manskaps
övergång till civil verksamhet. Dessa förmåner är avskedspremie å
800 kronor, civilanställningsförsäkring med en efter behovsprövning
utgående försäkringssumma å 2 300—5 300 kronor jämte rörligt tillägg
samt stipendium för yrkesutbildning.
I skrivelse den 9 juni 1951 har chefen för flygvapnet framlagt förslag
till förbättring av fältflygarnas anställningsvillkor m. m. En sådan förbättring
har ansetts nödvändig på grund av det otillfredsställande rekryteringsläget
ävensom med hänsyn till personalens arbetsuppgifter samt
kravet på god ekonomi och betryggande flygsäkerhet. Härom har chefen för
flygvapnet anfört i huvudsak följande.
\ id utbyggd fältflygarorganisation räknades med en årlig rekrytering av
276 fältflygare (200 av kategori Ef och 76 av kategori Er) mot 290 under
^byggnadstiden. Detta rekryteringsbehov vore beräknat efter flygvapnets
organisation enligt 1948 års riksdagsbeslut och med utgångspunkt i en
medelanställningstid motsvarande första anställningstiden. Beslutet vid 1949
års riksdag om förstärkning av ytterligare tre dagjaktflottiljer medförde
behov av ytterligare 27 fältflygare. För att erhålla dessa avsåges icke någon
ökning av den årliga rekryteringen skola ske utan det räknades med att
27 fältflygare frivilligt skulle stanna i tjänst ett år efter första anställningstidens
slut. Under budgetåren 1947/51 hade för uttagningsprov inkallats
respektive 328, 445, 488 och 609 ynglingar. Av dessa hade kunnat
godkännas för anställning respektive 176, 193, 145 och 219. Gallringsprocenten
under den grundläggande flygutbildningen vid F 5 hade i medeltal
varit 52,7 %, vilket visade, att antagningsfordringarna icke varit för höga,
enär man räknat med en normal avgång av 50 % under nämnda utbildning.
Med hänsyn till den hitiillsvarande dåliga rekryteringen fordrades en betydande
ökning av antalet sökande eller en höjning av de sökandes kvalitet
för att fältflygarkadern skulle kunna planenligt utbyggas och vidmakthållas.
De fältflygare, som icke uttoges för officersutbildning, hade sedan de
blivit furirer ingen ytterligare befordran att sträva efter. Detta förhållande
hade påverkat fältflygarnas intresse för tjänsten och då speciellt flygtjänsten.
Särskilt under det sista året av anställningen visade en del fältflygare
viss obenägenhet för att flyga krigsflygplan. Detta syntes föranledas
av en strävan hos dem att vid den tidpunkt, då återgången till civil verk
-
4
Kungl. May.ts proposition nr 229.
samhet började nalkas, så långt som möjligt minska de med flygtjänsten
förenade riskerna. Om denna tendens bleve mer allmän, komrne flygförbandens
krigsberedskap och krigsduglighet att sjunka. Det vore därför nödvändigt
att skapa ett eftersträvansvärt mål, som under senare delen av
anställningstiden kunde nås av dem som visade intresse av att vidmakthålla
och förbättra sin krigsduglighet som flygförare i krigsflygplan.
Såsom anförts krävde utbyggnaden och vidmakthållandet av fältflygarkadern
att ett mindre antal fältflvgare fullgjorde frivillig tjänstgöring etter
första anställningstidens slut. I den mån den årliga rekryteringen av fältflygare,
trots rekryteringsfrämjande åtgärder, icke skulle uppgå till vad
man räknat med, vore det angeläget att de härigenom uppkommande
luckorna så långt möjligt täcktes genom att ytterligare fältflygare frivilligt
kvarstode i tjänst efter första anställningstidens slut. Genom att premiera
sådan frivillig tjänstgöring med avgångsförmåner, medgivande bättre omskolningsmöjligheter,
skulle man sannolikt samtidigt uppnå en rekryteringsfrämjande
effekt. En sådan ökning av fältflygarnas medelanställningstid
och därmed medelålder, som bedömdes möjlig inom vissa gränser utan
att allvarligt sänka flygförbandens krigsduglighet, skulle även medföra
lägre kostnader. Skälet till att man trots detta vid införandet av fältflygarkategorien
icke räknade med längre första anställningstid än som gjordes
var, att en sådan åtgärd skulle verka starkt rekryteringshännnande. Hittillsvarande
erfarenheter i fråga om första anställningstidens längd för
olika personalkategorier bestyrkte detta.
Vidare kunde framhållas att -— medan, som tidigare anförts, fältflygarna
efter befordran till furir icke hade någon ytterligare befordran att vänta,
frånsett de som uttoges till officersutbildning -— fast anställt manskap
tillhörande yrkesgrenarna signalister, trupputbildare och hjälptekniker
kunde vinna befordran till underofficerare (vederlikar) och — för trupputbildarna
— flottilj poliser samt att manskap tillhörande de båda sistnämnda
yrkesgrenarna kunde vinna befordran till överfurir efter 6 respektive
5 års tjänst. Dessa förhållanden skapade olust bland fältflygarna och
visade sig framkalla minskat intresse för tjänsten under första anställningstiden
och för frivillig tjänstgöring efter dess slut.
Flygvapenchefen har med hänsyn till vad sålunda anförts förklarat, att
det vore nödvändigt att vidtaga åtgärder för att förbättra rekryteringen av
fältflygare, vidmakthålla deras intresse för tjänsten och säkerställa att tillräckligt
antal frivilligt kvarstannade i tjänst under viss tid efter första
anställningstidens slut. De åtgärder som därvid främst borde komma i
fråga vore enligt flygvapenchefen förbättring dels av fältflygarnas befordringsmöjligheter
och löneförmåner och dels av fältflygarnas förmåner i
samband med anställningens upphörande.
Enligt flygvapenchefens framställning talade för en förbättring av fältflygarnas
anställningsvillkor även andra skäl än nödvändigheten att trygga
den planenliga utbyggnaden och vidmakthållandet av fältflygarkadern. Härom
har anförts bl. a. följande.
Fältflygaryrket vore riskfyllt och slitande samt fordrade — förutom god
fysisk och psykisk kondition — stor offervilja av utövarna. Yrket ställde
även stora krav på den enskildes omdöme och ansvarskänsla. Hur stora
kraven vore på fältflygarna framginge bäst av gallringssiffrorna. Av de
468 vnglingar som budgetåret 1949/50 inkallats till uttagningsprov berak
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
nades endast cirka 13 % bliva godkända i den grundläggande flyg- och
flygslagsutbildningen och därigenom godkända för fortsatt tjänstgöring vid
flygvapnet. Kravet på att upprätthålla en betryggande kvalitet hos flygförarpersonalen
vore särskilt framträdande inom ett flygvapen, där de materiella
tillgångarna samt möjligheterna till materielersättning vore begränsade.
Flygplanens värde vore så högt -—- både rent ekonomiskt och med
hänsyn till ersättningsmöjligheterna i krig -— att det icke skulle vara försvarligt
att låta dem flygas av mindre kvalificerad personal; detta skulle
ej heller vara försvarligt ur flygsäkerhetssynpunkt.
Befordringsmöjiigheter ocli löneförmåner.
Chefen för flygvapnet har föreslagit att i samband med en förbättrad
befordringsgång borde i överensstämmelse med ett allmänt önskemål bland
fältflygarna följande nya tjänstegradsbenämningar införas, nämligen fältflygarelev
(Mhal), fältflygare av 3. graden (Mha2), fältflygare av 2.
graden (Mel och 2), fältflygare av 1. graden (Me 3) och förste fältflygare
(Me 4). Liksom nu borde beställning i Mhal erhållas under grundläggande
flygutbildning. Dessförinnan skulle fältflygareleven vara anställd över stat.
Efter godkänd grundläggande flygutbildning borde beställning kunna nås
såsom fältflygare av 3. graden (Mha 2), vilket innebure att denna beställning
erhölles Vs år tidigare än vad nu vore fallet. Befordran till fältflygare
av 2. graden (Mel) skulle ske vid samma tidpunkt som befordran till
furir f. n. ägde rum eller efter 12 månaders godkänd grundläggande flygslagsutbildning.
Beställning som fältflygare av 1. graden (Me 3) borde erhållas
två år efter befordran till 2. graden av de fältflygare som uppfyllde
uppställda fordringar beträffande användbarhet i krig i förbandens flygstyrkor.
Till förste fältflygare (Mc 4) skulle endast kunna befordras den
som vore användbar såsom rotechef i förbandens flygstyrkor i krig eller
som lärare i flygtjänst. De skickligaste fältflygarna borde kunna erhålla
sådan befordran redan efter ett års väl vitsordad tjänst såsom fällflygare
av 1. graden.
Den ökning av fältflygarnas befordringsmöjiigheter som flygvapenchefen
sålunda föreslagit skulle komma alt innebära bland annat alt befordran
till underofficer (förste fältflygare) kunde erhållas utan den f. n. obligatoriska
utbildningen vid undcrofficersskola. Flygvapenchefen har härom i
huvudsak anfört följande.
Tjänstgöringen såsom rotechef vid divisions flygstyrka eller som lärare
i flygtjänst vore av sådan art alt den berättigade till underofficers grad
och förmåner. Då ifrågavarande personal, som efter särskilt medgivande
borde få kvarstå i tjänst högst till 30 års ålder, icke avsåges skola normalt
fullgöra uppgifter i stabs- eller administrativ tjänst, funnes ingen anledning
att ge denna personal sådan utbildning som erhölles vid undcrofficersskola,
Avgångsförmåner.
Chefen för flygvapnet har anfört i huvudsak följande.
Fältflygarna vore äldre än övriga yrkesgrenars manskap vid övergång
till civil verksamhet efter första anställningens slut, varigenom övergångssvå
-
6
Kvngl. Maj:ts proposition nr 229.
righeterna bleve större för fältflygarna än för övrigt korttidsanställt manskap.
Härtill komme att den utbildning som fältflygarna erhölle under sin
militära anställning till övervägande del måste vara inriktad på tjänstgöring
som flygförare och således endast i mycket begränsad omfattning
kunde medföra civila utkomstmöjligheter. Endast ett fåtal kunde nämligen
räkna med anställning som förare inom civilflyget eller som trafikledare
på civila eller militära flygplatser. Det stora flertalet av fältflygarna
måste omskolas för att få civila anställningar. Möjligheterna att få sådan
anställning utan att i avsevärd grad sänka standarden från fältflygartiden
syntes vara små med nu utgående civila anställningsförmåner. Detta vore
i och för sig tillräckligt skäl för att förbättra fältflygarnas nuvarande civilanställningsförmåner.
De för fältflygarna särskilt stora övergångssvåriglieterna
framkallade dessutom under anställningstiden oro för framtiden.
Detta hade i sin tur medfört bristande intresse för tjänsten vid flygvapnet
och från fältflygarnas sida en ur rekrvteringssynpunkt ogynnsam påverkan
på de ynglingar, som utgjorde fältflygarnas rekryteringskälla. Även dessa
förhållanden utgjorde vägande skäl för att ytterligare underlätta fältflygarnas
omställning till civil verksamhet.
Om första anställningstiden för fältflygarna avkortades, skulle detta
medföra minskade svårigheter i samband med övergång till civil verksamhet.
En sådan åtgärd skulle dock vara i hög grad betänklig, bland annat
av ekonomiska skäl. Fältflygarnas utbildning vore mycket dyrbar och den
tid under vilken de kunde utnyttjas borde därför ej göras för kort. En
minskning av första anställningstiden skulle medföra ökade utbildningskostnader
genom att den årliga rekryteringen måste ökas för att uppväga
det minskade antalet årskullar i aktiv tjänst, ökningen av rekryteringen
skulle sedan i sin tur fordra höjning av krigsflygskolans kapacitet, försvåra
flygslagsutbildningen vid förbanden genom större antal elever och medföra
behov av fler flygplan för utbildning såväl under grundläggande flygutbildning
som grundläggande flygslagsutbildning. En ökning av tiden för
nuvarande civilanställningsutbildning i sådan omfattning, att den på ett
avgörande sätt skulle kunna förbättra fältflygarnas utgångsläge vid övergång
till civil verksamhet, vore icke möjlig med hänsyn till den tid som
fordrades för att fältflygarna skulle kunna uppehålla sin flygskicklighet.
Förbättringen måste därför avse förmånerna i samband med anställningens
upphörande.
Chefen för flygvapnet har övervägt två alternativ för att uppnå denna
förbättring. Det ena alternativet avsåge i princip att bibehålla nuvarande
avgångsförmåner, varvid dock avskedspremiens och civilanställningsförsäkringens
belopp skulle avsevärt höjas. Detta alternativ toge främst sikte
på att förbättra fältflygarnas möjligheter att efter anställningens slut skaffa
sig sådan utbildning, att övergång till civilt yrke kunde ske utan stor standardsänkning.
De flesta avgångsförmånernas villkorliga natur vore emellertid
en nackdel, som gjorde dessa förmåner mindre eftersträvansvärda. De
syntes därför icke i tillräcklig grad kunna uppmuntra till önskvärd frivillig
tjänstgöring och icke heller verka rekrvteringsfrämjande på det sätt som
skulle vara fallet med ovillkorligt utgående förmåner. — Det andra alternativet
toge sikte på att skapa sådana avgångsförmåner, som icke endast
förbättrade möjligheterna till omskolning till civilt yrke utan även beräknades
i betydligt högre grad än åtgärderna enligt det första alternativet
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
främja rekryteringen och intresset för frivillig tjänstgöring efter första
anställningstidens slut. Flygvapenchefen, som förordat det senare alternativet,
har därom i huvudsak anfört följande.
Nuvarande avgångsförmåner borde utbytas mot en tjänstepremie, som
utan behovsprövning skulle utbetalas efter anställningens slut. Premien
skulle bestämmas till summan av ett visst antal månadslöner och skulle
i förekommande fall minskas med belopp, som beställningshavare uppburit
i avgångsförmåner från tidigare innehavd manskapsbeställning, ävensom
med lön, som han uppburit under tjänstledighet i civilanställningssyfte.
Premien skulle i regel utbetalas månadsvis under det antal månader,
som tagits som utgångspunkt vid beräkning av premiens storlek. Hela
tjänstepremien eller större del av denna borde utbetalas på en gång endast
till fältflygare som vid särskild prövning kunde styrka att han vore i behov
av ett större belopp för att exempelvis starta en egen rörelse eller för annat
ändamål med betydelse för hans framtida utkomst. Med hänsyn till att
tjänstepremien icke endast skulle utgöra ett medel för omskolning utan
även bl. a. kompensation för yrkesgrenens speciella anställningsförhållanden
borde — därest tjänstepremieberättigad fältflygare (f. d. fältflygare)
avlede — viss del (50 %) av tjänstepremien utbetalas till efterlevande,
gentemot vilken han vore försörjningspliktig. Tjänstepremie skulle icke
tillkomma den som efter första anställningstid såsom fältflygare tillträdde
tjänst i någon av lönegraderna Me 1, 2, 3 eller 4 eller annan militär eller
civilmilitär beställning vid försvaret, å vilka 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
ägde tillämpning. För den som slutade före första anställningstidens
utgång borde nuvarande bestämmelser angående avgångsförmåner
fortfarande gälla. Ärende rörande tjänstepremie och utbetalning av
sådan skulle handhavas av försvarets socialbyrå.
Vid beräknandet av tjänstepremiens storlek skulle man utgå från den
löneklass i vilken vederbörande vore placerad vid avgången från tjänsten.
Beloppet skulle utgöras av summan av lönerna (rörligt tillägg inräknat)
på medeldyrort under ett med hänsyn till anställningstiden varierande antal
tjänstgöringsmånader. För den som avginge vid första anställningstidens
slut skulle tjänstepremien motsvara lönen under 12 tjänstgöringsmånader.
För varje års frivillig tjänstgöring efter första anställningstidens slut skulle
premien ökas med belopp motsvarande lönen under ytterligare tjänstgöringsmånader.
De år som följde närmast efter första anställningstidens
slut borde premieras förhållandevis högre än därpå följande för att icke
fältflygarna genom likformigt växande premier skulle lockas att kvarstå
längre i tjänst än som normalt kunde anses förenligt med deras bästa.
Med tillämpning av vad sålunda anförts har flygvapenchefen föreslagit,
att tjänstepremien skulle bestämmas enligt följande tablå.
Antal månadslöner vid en anställningstid som fältflygare |
||||||
= första anställningstiden |
= första anställningstiden och därutöver |
|||||
1 år |
2 år |
3 år |
4 år |
5 år |
6 år |
|
12 |
18 |
23 |
26 |
28 |
29 |
30 |
8
Eungl. May.ts •proposition nr 229.
Flygvapenchefen har räknat med att, sedan tjänstepremier införts, 50 %
av varje årskull fältflygare frivilligt skulle komma att kvarstå i tjänst ett
år efter den första anställningstidens slut. Av varje sådan kull beräknades
20 % frivilligt kvarstå i tjänst under fyra år.
Premier för fullgjorda repetitionsövningar.
Efter att ha fullgjort de två obligatoriska repetitionsövningarna äger f. d.
fältflygare uppbära premie med 500 kronor. Vidare utgår premie för fullgörande
av de båda frivilliga repetitionsövningarna med 500 kronor för
varje övning.
Chefen för flygvapnet har föreslagit, att ifrågavarande premier liöjes till
1 000 kronor för de obligatoriska repetitionsövningarna och till likaledes
1 000 kronor för envar av de frivilliga repetitionsövningarna. Såsom skäl
härför har flygvapenchefen anfört bland annat följande.
När storleken av dessa premier bestämdes hade man utgått ifrån att
fältflygarna skulle erhålla samma belopp som då utginge till reservofficersaspiranter
samt värnpliktiga flygförare och bombfällare. För att stimulera
intresset för deltagande i frivilliga repetitionsövningar hade premien
emellertid delats upp så att huvuddelen av beloppet skulle utbetalas
i samband med dessa övningar. Sedan fältflygarnas premier bestämdes
hade emellertid premierna till värnpliktiga, som genomgått officersutbildning,
höjts till 3 000 kronor. Det hade bedömts nödvändigt att öka nuvarande
premier jämväl för att förmå fältflygare att fullgöra frivilliga repetitionsövningar.
Kostnadsberäkningar.
Den föreslagna ökningen av fältflygarnas löneförmåner under anställningstiden
och införandet av tjänstepremie efter anställningstidens slut
samt höjda premier för fullgjorda repetitionsövningar har chefen för flygvapnet
beräknat medföra en kostnadsökning av i runt tal (350 000 4-450 000 -f 100 000 =) 900 000 kronor, jämfört med nuvarande kostnader
vid full rekrytering och fullt utbyggd fältflygarorganisation. Utgångspunkten
vid denna beräkning har bl. a. varit att de förbättrade avgångsförmånerna
skulle förmå dem inom varje årskull fältflygare som uppnådde
första anställningstidens slut att fullgöra viss frivillig tjänstgöring. Härigenom
kunde den årliga rekryteringen av fältflygare minskas från 276 till
232. Den minskade rekryteringen medförde å andra sidan lägre kostnader
under förberedande och grundläggande utbildning. Kostnadsminskningen
härför har chefen för flygvapnet beräknat till cirka 2 400 000 kronor. De
föreslagna ändringarna i fältflygarnas anställningsvillkor in. m. komme
alltså enligt flygvapenchefen att innebära en årlig kostnadsbesparing av
(2 400 000 — 900 000 =) 1 500 000 kronor sedan fältflygarorganisationen
utbyggts i överensstämmelse med 1949 års riksdagsbeslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
9
Yttranden.
Chefen för försvarsstaben har tillstyrkt flygvapenchefens förslag.
Försvarets civilförvaltning har uttalat att de föreslagna åtgärderna i
syfte att erhålla en fullgod rekrytering av fältflygare syntes kunna komma
att bidraga till en bättre rekrytering, varför civilförvaltningen icke ville
motsätta sig att förslaget lades till grund för beslut i ämnet.
Beträffande den föreslagna tjänstepremien har civilförvaltningen ifrågasatt
huruvida icke så stor del av tjänstepremien, som till beloppet motsvarade
försäkringssumman vid civilanställningsförsäkring, borde utgå efter
särskild behovsprövning i syfte att minska riskerna för missbruk av förmånen.
Den som efter avgång från anställning som fältflygare tillträdde
civil statstjänst borde vidare vara utesluten från rätten att erhalla tjänstepremie.
Civilförvaltningen har vidare anfört att, därest medgivande lämnades
dödsbo efter avliden fältflygare att utfå viss del av tjänstepremie, konsekvensen
syntes bjuda att jämväl efterlevande till avliden värnpliktig bereddes
möjlighet att utfå i värnpliktsavlöningskungörelsen avsedd premie.
Beträffande premierna i anledning av fullgjorda repetitionsövningar har
civilförvaltningen ifrågasatt om tillräcklig anledning förelåge att nu höja
dessa premiebelopp.
Försvarets socialbyrå har förklarat sig dela flygvapenchefens uppfattning
att åtgärder måste vidtagas för att häva hittillsvarande rekryteringssvårigheter
inom yrkesgrenen fältflygare samt att för vinnande av detta
syftemål en förbättring av de ekonomiska förmånerna vore erforderlig.
Socialbyrån har emellertid förklarat sig tveksam rörande den föreslagna
utformningen av civilanställningsförmånerna, främst med tanke på risken
för missbruk av desamma.
Två ledamöter har anmält avvikande mening och anfört följande. Premiernas
utbetalande borde icke vara beroende av prövning. En betydande
del av premierna borde utbetalas i samband med avskedet samt återstoden
på sätt chefen för flygvapnet föreslagit.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett befogat, att fältflygarnas avgångsförmåner
höjes och att dessa därvid lägges på en högre nivå än för andra
liknande grupper inom försvaret men har med tanke på rekryteringsmöjligheterna
till försvaret i dess helhet ifrågasatt om den föreslagna konstruktionen
och storleken av förmånerna vore lämpligt avvägda.
Statskontoret har uttalat att i betraktande av de för fältflygarna speciella
tjänstgöringsförhållandena och de med denna anställning förenade särskilda
riskerna vissa skäl talade för att fältflygarna erhölle ersättning efter
förmånligare grunder än de som för närvarande gällde. Statskontoret har
emellertid förklarat sig hysa starka betänkligheter mot att för fältflygarnas
del genomföra separata åtgärder i detta syfte med hänsyn till de konsekvenser
som härigenom kunde uppkomma för manskapsrekryteringen till andra
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
vapenslag. Gottgörelsen till fältflygarna borde i stället ansluta sig till det
ersättningssystem, som tillämpades för det korttidsanställda manskapet i
övrigt, varjämte man i en eller annan form borde tillförsäkra fältflygarna
särskild ersättning vid anställningstidens slut. De sammanlagda förmånerna
syntes emellertid icke rimligen kunna ges den storleksordning som flygvapenchefen
förordat.
Statskontoret har vidare framhållit att lönegraden Me 3 överhuvudtaget
icke utnyttjades i det statliga lönesystemet och lönegraden Me 4 icke hittills
tagits i anspråk för korttidsanställd personal. Frågan om användandet
av dessa båda lönegrader vore av sådan principiell natur att spörsmålet
härom borde lösas i ett vidare sammanhang. Med hänsyn härtill avstyrktes
förslaget i denna del. Beträffande premierna för fullgjorda repetitionsövningar
har statskontoret ansett att premien för de båda obligatoriska
repetitionsövningarna borde bibehållas vid oförändrat belopp d. v. s. vid
500 kronor, medan statskontoret tillstyrkt att premien för var och en av
de frivilliga repetitionsövningarna höjdes till 1 000 kronor.
Statens lönenämnd har framhållit att i betraktande av den särställning
fältflygarna intoge jämfört med beställningshavare vid övriga yrkesgrenar
inom krigsmakten ingen anledning funnes till erinran mot de föreslagna
lönegradsplaceringarna för fältflygare av 1. graden samt förste fältflygare.
Beträffande tjänstcpremie har lönenämnden ansett det knappast vara
lämpligt att de betydande belopp det här gällde skulle ställas till vederbörandes
förfogande utan någon som helst kontroll i fråga om dispositionen
av desamma. Lönenämnden har därför föreslagit att åtminstone viss del,
förslagsvis hälften, av tjänstepremiebeloppet, skulle utbetalas allenast efter
särskild prövning.
Beträffande den föreslagna höjningen av premierna för fullgjorda repetitionsövningar
har lönenämnden icke funnit tillräckliga skäl föreligga för
att tillstyrka förslaget i denna del, i vart fall icke såvitt angår premierna för
de obligatoriska repetitionsövningarna.
1949 års tjänsteförteckningskommitté — som yttrat sig endast angående
de föreslagna befordringstjänsterna för fältflygare — har anfört att flygvapenchefens
förslag i detta avseende icke givit kommittén anledning till
någon erinran.
Försvarets skolnämnd har beträffande civilanställningsutbildningen uttalat
att ett bifall till flygvapenchefens förslag icke skulle föregripa eller
förrycka försvarets skolutrednings slutgiltiga ställningstagande beträffande
denna utbildning. Förutsättningen därför vore emellertid att möjligheter
hölles öppna att i viss utsträckning ge de ifrågasatta förmånerna
formen av organiserad civilanställningsutbildning.
Svenska officersförbundet har förklarat sig fullt införstått med nödvändigheten
av att ekonomisk gottgörelse för flygtjänsten utmättes enligt förmånliga
och frikostiga normer. Detta kunde emellertid ske utan att rimlig
och fastställd kompetens för regelmässigt uppnående av officers eller
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
underofficers tjänsteställning för fast anställd personal åsidosattes. Därest
förslaget genomfördes i detta hänseende skulle det innebära orättvisor mot
och skapa misstämning hos andra yrkesgrupper inom försvaret, vilka vore
svårrekryterade och vilka inom sina områden i yrkesskicklighet väl kunde
mäta sig med fältflygarna.
Svenska underofficersförbundet har ansett att en förbättring av fältflygarnas
möjligheter till framtida anställning inom flygvapnet vore det förnämsta
medlet att uppnå en fullgod rekrytering. Den pågående avvecklingen
av kategorien aktiva underofficerare i flygförartjänst borde enligt
förbundet avbrytas och denna kategori i fortsättningen rekryteras från fältflygarna.
De flygande underofficerarna hade visat sig användbara upp till
45-årsåldern. Förbundet hade vid en snabbundersökning funnit, att minst
18 fältflygare ur varje årskull skulle kunna beredas framtidsanställning
såsom officerare eller underofficerare inom flygvapnet.
Den föreslagna förbättringen av fältflygarnas befordringsmöjligheter ansåge
förbundet skulle få endast ringa rekryteringsfrämjande verkan, eftersom
de nya befordringstjänsterna icke medförde någon tryggad anställning
för framtiden.
Beträffande tjänstepremien har förbundet anfört att denna för att fylla
avsett ändamål måste kunna utbetalas efter anställningens slut utan föregående
behovsprövning. Härigenom skulle den komma att få karaktären
av ett sparmål, som den enskilde kunde inrikta sig på. De föreslagna
tjänstepremiernas belopp syntes icke vara fullt tillräckliga för att syftet
med premierna skulle vinnas.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har uttalat att fänriksbefordran
borde ersätta den föreslagna befordran till fältflygare av 1. graden och
förste fältflygare. Fänriksbeställning skulle sålunda tillträdas vid den tidpunkt
då enligt flygvapenchefens förslag befordran till fältflygare av första
graden skulle äga rum. Ett sådant befordringsalternativ skulle för den
enskilde ge betydligt bättre utbyte än vad flygvapenchefen föreslagit. Först
genom befordran till officersgrad erhölles den förbättrade standard, vilken
ansetts böra eftersträvas för att förmå till ökat anställningstagande och
kvarstående i tjänst.
Förbundet har vidare anfört att överfurirsgraden såsom långtjänstunderbefälsgrad
icke borde göras till en passagegrad. Starka skäl talade för att
överfurirsgraden icke toges i anspråk, i synnerhet som de fördelar, som
genom en överfurirsbefordran kunde komma fältflygarna till del, måste
anses vara problematiska.
Förbundet har vidare förklarat sig anse att de föreslagna civilanställningsförmånerna
vore otillräckliga. Förbundet har hävdat att avgångsförmånerna
— oavsett hur befordringsfrågorna löstes och oavsett i vilken beställning
den avgående lämnade tjänsten —- borde vara lika för envar beställningshavare
med samma tjänstetid.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
Departementschefen.
Rekryteringen av flygförarpersonal — såväl officerare som fältflygare
•— har under senare år icke varit tillfredsställande. För att så snabbt som
möjligt öka antalet flygförare beslöt 1951 års riksdag att reservofficerare
under en övergångstid ånyo skulle utbildas i flygförartjänst. Återinförandet
av flygande reservofficerare är emellertid att anse som en nödfallsåtgärd.
Detta system är i förhållande till effekten mycket dyrbart, enär de
flygande reservofficerarna endast under relativt kort tid är användbara såsom
förare av krigsflygplan. Utvecklingen mot alltmer svårflugen materiel
gör det nämligen praktiskt taget omöjligt att omskola reservofficerarna för
nya flygplantyper enbart under officerarna i fred åvilande tjänstgöring.
Tyvärr har rekryteringen av reservofficerare i flygförartjänst icke heller
lämnat önskat resultat. Endast omkring hälften av beräknat antal reservofficersaspiranter
har sålunda kunnat anställas under år 1951. Såvitt nu
kan bedömas synes någon förbättring av rekryteringen icke vara att förvänta
vare sig beträffande reservofficerare i flygförartjänst eller beträffande
fältflygare därest icke särskilda rekryteringsfrämjande åtgärder vidtages.
Den dåliga rekryteringen av flygförarpersonal kan medföra vådor för
krigsorganisationen och är därför ägnad att ingiva allvarlig oro. Jag finner
det därför vara en beredskapsangelägenhet av största vikt att åtgärder nu
vidtages som är ägnade att tillförsäkra flygvapnet tillräckligt antal förare
av krigsflygplan jämte erforderligt antal reserver.
Chefen för flygvapnet har i detta hänseende föreslagit vissa åtgärder för
att dels tillföra flygvapnet erforderligt antal fältflygare och dels säkerställa
att tillräckligt många fältflygare frivilligt kvarstannar i tjänst viss tid efter
första anställningstidens slut. De föreslagna åtgärderna innebär förbättring
av fältflygarnas befordrings- och löneförhållanden under anställningstiden
ävensom förbättring av de ekonomiska förmåner, som kommer fältflygarna
till del efter slutad anställning.
Orsakerna till den dåliga rekryteringen av fältflygare kan vara mångahanda.
Förutom flygtjänstens egen natur med de risker och stora påfrestningar
för personalen som tjänsten medför torde i rekryteringshämmande
riktning verka främst det förhållandet att endast en mindre del av fältflygarna
kan beredas framtida anställning inom flygvapnet medan större
delen efter ett antal år måste skaffa sig annan utkomst. Under dessa omständigheter
torde det jämväl vara hinderligt för rekryteringen att fältflygarna
måste binda sig för anställning relativt lång tid med påföljd att
de förhållandevis sent kan börja ägna sig åt ett annat yrke.
Det förslag rörande arméns manskapsorganisation, som Kungl. Maj :t
genom propositionen 1952: 120 förelagt riksdagen, förutsätter att flertalet
underbefäl i armén i fortsättningen skall kunna erhålla pensionsberättigande
anställningar inom försvaret. Det skulle i och för sig vara önsk
-
13
Iiungl. Maj:ts -proposition nr 229.
värt därest motsvarande förmåner skulle kunna erbjudas fältflygarna. Inom
flygvapnet är emellertid förhållandena i viss mån annorlunda än vid armén.
Med hänsyn till de stora fysiska och psykiska krav, som oundgängligen
måste ställas på förare av krigsflygplan, kan personalen icke vara
krigsplacerad såsom förare av sådant plan under längre tid. En snabb omsättning
av flygförarpersonalen är därför nödvändig. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att fältflygarna för närvarande icke får kvarstanna i
tjänst längre än till det år vederbörande fyller 28 år. Det torde emellertid
icke finnas möjlighet att hereda mer än ett fåtal av dem, som icke
längre är lämpade som förare av krigsflygplan och som icke erhåller officersutbildning,
sådan anställning inom försvaret, som ur ekonomiska eller
andra synpunkter är tillräckligt lockande. Med hänsyn härtill anser jag
det icke möjligt att i princip föreslå någon ändring i den nuvarande fältflygarorganisationen.
Även i fortsättningen måste alltså flygvapnets behov
av flygförare till stor del tillgodoses genom personal, som anställes genom
kontrakt för viss tid.
En förkortning av anställningstiden skulle otvivelaktigt innebära minskade
svårigheter för fältflygarna Aid övergången till civil verksamhet och
därigenom \rerka rekryteringsfrämjande. En sådan åtgärd skulle emellertid
medföra, att den årliga rekryteringen behövde betydligt ökas för att
det minskade antalet årskullar i aktiv tjänst skulle uppvägas, och därmed
skulle utbildningskostnaderna avsevärt stiga. Jag kan därför ej heller
förorda en sådan utväg ur s\rårigheterna.
Med hänsyn till det anförda synes det nödvändigt att, därest anställningen
som fältflygare skall bli tillräckligt lockande, fältflygarna erbjudes
bättre ekonomiska förmåner än som nu utgår. Vad flygvapenchefen i sådant
hänseende föreslagit syftar till icke blott att främja rekryteringen
utan även att förmå nuA’arande fältflygare att frivilligt kATarstå i tjänst efter
första anställningstidens utgång. Att åtgärder i sådant syfte nu vidtages
finner jag så mycket mera angeläget som första anställningstiden för den
första årskullen fältflygare utgår innevarande år.
Chefen för flygvapnet har föreslagit viss ökning av fältflygarnas befordringsmöjligheter,
innebärande bl. a. att beställningar i nuvarande Me 3
och 4 skulle inrättas för denna kategori. I samband därmed har även föreslagits
nya tjänstegradsbenämningar för fältflygarpersonalen. Med hänsyn
till den särställning inom försvarsorganisationen som fältflygarna otvivelaktigt
intager på grund av arten av deras tjänstgöring och då en förbättrad
befordringsgång torde bli till gagn för rekryteringen, finner jag i likhet med
flygvapenchefen en sådan förbättring påkallad. Med hänsyn framför allt till
de stora utbildningskostnaderna är det angeläget att fältflygarna kvarstår i
tjänst så länge det med hänsyn till deras tjänslbarhct kan anses lämpligt.
En förbättring av befordringsmöjligheterna synes ägnad att främja även
detta syftemål. Jag kan därför i princip ansluta mig till flygvapenchefens
förslag i denna del. Dock bör beställning som fältflygare av 1. graden kunna
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 229.
erhållas tidigast vid tjänstgöring efter första anställningstidens utgång och
beställning som förste fältflygare tidigast ett år därefter.
Även om den av mig förordade befordringsgången bör medföra en gynnsammare
rekrytering samt uppmuntra till frivillig tjänstgöring efter första
anställningstidens slut synes det ofrånkomligt med en förbättring jämväl
av fältflygarnas avgångsförmåner. De förslag, som flygvapenchefen härutinnan
framlagt finner jag mig i stort sett kunna godtaga. Jag förordar
alltså, att nuvarande ekonomiska avgångsförmåner av olika slag som står
fältflygarna till buds utbytes mot en tjänstepremie, som utan behovsprövning
skall utbetalas till avgående fältflygare. Det har under ärendets remissbehandling
ifrågasatts om icke åtminstone viss del av tjänstepremien
för undvikande av missbruk borde utgå endast efter behovsprövning. Jag
anser emellertid att varje inskränkning i rätten att utfå tjänstepremien
skulle komma att motverka syftet med densamma. Tjänstepremien bör
utgå med ett belopp motsvarande summan av ett visst antal månadslöner,
beroende på anställningstidens längd. Mot det av flygvapenchefen föreslagna
antalet månadslöner för varje särskilt fall har jag ingen erinran.
Den månadslön, som skall ligga till grund för tjänstepremiens bestämmande,
bör beräknas efter ortsgrupp 3 och den löneklass vederbörande tillhör
vid avgången ur aktiv tjänst. Å sådan månadslön skall beräknas rörligt
tillägg enligt de grunder, som gäller vid avgången. Hänsyn bör icke
tagas till flygtillägg. Utbetalningen av tjänstepremien bör som regel ske
månadsvis under ej alltför kort tid. Möjlighet bör emellertid föreligga att
utbetala hela eller viss större del av tjänstepremien på en gång till den som
styrker sig ha behov därav för sin framtida civila verksamhet.
Jag är för närvarande ej beredd taga ställning till frågan huruvida
tjänstepremie skall tillkomma den som efter anställning som fältflygare
tillträder annan statlig tjänst.
Jag biträder flygvapenchefens förslag alt, därest fältflygare eller f. d.
fältflygare avlider, 50 procent av intjänt tjänstepremie eller av återstod av
sådan premie skall utgå till den avlidnes anhörige, mot vilken han är försörjningspliktig.
För den, som av någon orsak slutar före första anställningstidens utgång,
bör nuvarande avgångsförmåner fortfarande gälla.
De som nu är anställda inom yrkesgrenen fältflygare synes icke böra
komma i åtnjutande av den föreslagna tjänstepremien med mindre de kvarstannar
i tjänst minst ett år efter första anställningstidens slut; i annat
fall bör de erhålla samma avgångsförmåner som nu utgår.
Utbetalning av tjänstepremier och i förekommande fall prövning av
ärenden rörande uttaende av premiebelopp bör handhas av försvarets
socialbyrå.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare bestämmelser,
vilka bli erforderliga vid ett genomförande av systemet med tjänstepremier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 229.
15
Såsom jag tidigare erinrat får fältflygare f. n. kvarstå i tjänst endast
till 28 års ålder. Jag föreslår emellertid att denna åldersgräns slopas samt
att det skall ankomma på chefen för flygvapnet att i varje särskilt fall avgöra
hur länge vederbörande med hänsyn till sin tjänstbarliet bör få kvarstå
såsom fältflygare.
Chefen för flygvapnet har vidare föreslagit viss höjning av premierna för
fullgjorda repetitionsövningar. Jag kan ej förorda att premien för de
obligatoriska repetitionsövningarna höjes. Däremot biträder jag flygvapenchefens
förslag om höjning av premierna för de frivilliga repetitionsövningarna
till 1 000 kronor; höjningen bör dock ej gälla för den som under
repetitionsövning uppbär lön från annan anställning i statens tjänst eller
sådan icke-statlig anställning, vid vilken avlöningen utgår enligt av Kungl.
Maj :t meddelade avlöningsbestämmelser. Förutsättning för erhållande av
premier för fullgjorda repetitionsövningar bör givetvis vara att dessa övningar
fullgjorts i flygtjänst.
Ett betydande antal fältflygare beräknas komma att frivilligt kvarstanna
i tjänst efter första anställningstidens slut, därest nu förordade åtgärder
i vad avser befordringsförhållandena och tjänstepremier genomföres. Detta
medför i sin tur ett minskat rekryteringsbehov och därmed minskning av
de stora utbildningskostnaderna. Kostnadsminskningen i detta hänseende
torde vid fullt utbyggd organisation uppgå till betydligt större belopp än
den utgiftsökning, som de nu föreslagna åtgärderna i och för sig medför.
De av mig sålunda föreslagna åtgärderna torde kunna tillämpas först
från och med budgetåret 1953/54 och kommer därför ej att påverka anslagsbelastningen
för budgetåret 1952/53. Nuvarande fältflygare bör — därest i
övrigt förutsättningar för erhållande av tjänstepremie föreligger — komma
i åtnjutande av sådan premie under villkor att han kvarstannar i tjänst
åtminstone till och med utgången av juni månad 1953.
Slutligen vill jag erinra om angelägenheten av att fältflygarnas utbildning
för civil anställning i fortsättningen intensifieras. För närvarande
kombineras flygtjänsten under de tre sista vinterhalvåren med utbildning
för något civilt yrke. Denna utbildning omfattar cirka 400 timmar varje
halvår. Det torde icke vara möjligt att utöka detta timantal för varje halvår,
men jag förutsätter att vederbörande myndigheter ägnar största omsorg
åt denna del av fältflygarnas utbildning. Därest fältflygarna kvarstår
i tjänst efter första anställningstidens slut erhålles givetvis motsvarande
möjligheter att utöka denna utbildningsverksamhet, som måste anses vara
av stor betydelse vid fältflygarnas övergång till civil verksamhet. >
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att godkänna vad jag i det föregående föreslagit rörande
förmåner åt fältflygarc.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga leda
-
16
Kungl. Mciy.ts proposition nr 229.
möter, hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Fredrik v. Scheele.
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.