Kungl. Maj ds proposition nr 228.
1
Nr 228.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående skyldighet för kommun att avsätta medel till
skatteregleringsfond åren 1953 och 195b, m. m.; given
Stockholms slott den 31 mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga
dels härvid fogade förslag till lag angående skyldighet för kommun att
avsätta medel till skatteregleringsfond åren 1953 och 1954,
dels ock härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att de mycket betydande avräkningslikvider,
som kommunerna till följd av skatteunderlagets stegring erhåller under åren
1953 och 1954, till viss del skall avsättas till skatteregleringsfond. Den
obligatoriska avsättningen föreslås omfatta halva avräkningslikviden eller,
då underskott från tidigare år skall täckis i staten, hälften av vad som återstår
av avräkningslikviden, sedan underskottet avdragits. Avsättningsskyldighet
skall ej föreligga för kommuner, där den sammanlagda kommunala
utdebiteringen för vederbörande år kommer att överstiga 15 kronor för
skattekrona, och skall i andra kommuner begränsas, så att utdebiteringen
ej genom avsättningen bringas att överstiga nämnda nivå.
1—662 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 228.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
Vidare föreslås vissa ändringar i kommunala fondbildningslagen. Dessa
innebär i huvudsak, att gällande begränsningar av kommuns rätt att avsätta
medel till skatteregleringsfond skall slopas och att kommun skall
erhålla rätt att avsätta medel till allmän investeringsfond, avsedd för anskaffande
av tillgångar för stadigvarande bruk. Vid det nya fondinstitutet
blir förutsättningarna för avsättning enklare än vid avsättning till byggnads-
och anläggningsfonder enligt 2 § d) i lagen, där principbeslut om
byggnadens eller anläggningens utförande kräves. Samtidigt bereder den
allmänna investeringsfonden kommunerna möjligheter att smidigt anpassa
sina medelsdispositioner efter vad som erfordras för tillgodoseende av det
vid varje tillfälle angelägnaste behovet, exempelvis med hänsyn till erhållna
byggnadstillstånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
3
Förslag
till
lag angående skyldighet för kommun att avsätta medel till skattereglerings
fond
åren 1953 och 1954.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Stad, köping, landskommun och landsting skola, där Konungen på
grund av särskilda skäl icke annat medgiver, i utgifts- och inkomststaten för
år 1953 till skatteregleringsfond avsätta ett belopp motsvarande minst hälften
av vad den på grund av 1952 års taxering slutligt påförda kommunala
inkomstskatten överskjuter det under år 1951 uppburna förskottet å sådan
skatt.
Har kommunen underskott att täcka i nämnda utgifts- och inkomststat,
må fondavsättningen begränsas till ett belopp motsvarande hälften av vad
som återstår sedan från skillnaden mellan nyssnämnda slutliga skatt och
förskott avdragits berörda underskott.
Skulle i stad, köping eller landskommun den sammanlagda utdebiteringen
för år 1953 till den borgerliga kommunen, församlingen, särskilt
skoldistrikt samt landstinget, utan hänsyn tagen till fondavsättning som nyss
sagts, komma att överstiga 15 kronor för skattekrona, skall skyldighet att
göra avsättning ej föreligga. Skulle den sammanlagda utdebiteringen genom
den i första och andra stycket föreskrivna fondavsättningen bringas
att överstiga 15 kronor för skattekrona, skall skyldigheten i motsvarande
mån begränsas. Omfattar kommun flera församlingar eller skoldistrikt
med olika utdebitering, skall vid bedömande av den sammanlagda utdebiteringen
hänsyn tagas till den högsta utdebiteringen.
Har kommun vid statens fastställande eller senare ej fattat beslut om
sådan avsättning till skatteregleringsfond som förut angivits, skall länsstyrelse
vid utbetalning under år 1953 av kommunen tillkommande allmän
kommunalskatt innehålla ett belopp motsvarande den avsättning, som bort
hava beslutas.
2 §•
Bestämmelserna i 1 § skola äga motsvarande tillämpning beträffande år
1954.
3 §.
Konungen äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
Förslag
till
lag angående ändring i vissa delar av lagen tlen 6 december 1946
(nr 727) om kommunal fondbildning.
Härigenom förordnas att 1, 4 och 8 §§ lagen den 6 december 1946 om
kommunal fondbildning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
samt att i samma lag skall, närmast efter 3 §, under rubriken »Om allmän
investeringsfond» införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan angiven
lydelse.
Inledande bestämmelse.
1 §•
Kommun äger---till fond.
Sådan fond är:
särskild fond —--kommunalt behov;
allmän investeringsfond;
skatteregleringsfond för — — — utdebiteringen; eller
tillfällig fond.
Att kommun — ---6 §.
Om allmän investeringsfond.
3 a §.
Kommun äger att i den ordning, som eljest stadgas för kommunala beslut,
till allmän investeringsfond avsätta medel för anskaffande av tillgångar
för stadigvarande bruk. Beslut att taga medel ur fonden i anspråk
för annat ändamål skall för att vinna bindande kraft underställas Konungens
prövning och fastställelse.
Om skatteregler!ngsfond.
4 §.
I samband---- ur fonden.
Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill fonden beräknas uppgå vid utgången av det år
beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av de två närmast föregående
åren.
Gemensamma bestämmelser.
8 §.
Fonds medel---- äro tillgängliga.
Fonds medel må ej utan tillstånd av länsstyrelsen anbringas annorlunda
än hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgirokonto
eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens
tillstånd anbringa omyndigs medel.
Vad nu---än penningmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Kommun må utan inhämtande av Konungens medgivande i varje särskilt
fall besluta om överförande till allmän investeringsfond av medel från
fond av annat slag än i 1 eller 11 § lagen den 6 december 1946 om kommunal
fondbildning avses, under förutsättning att fonden bildats före den
1 juli 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet dels förslag till lag
angående skyldighet för kommun att avsätta medel till skat tereglering sfond
åren 1953 och 1955, dels ock förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 6 december 1956 (nr 121) om kommunal fondbildning.
I. AVSÄTTNING TILL SKATTEREGLERINGSFOND AV DE
KOMMUNERNA FÖR ÅREN 1953 OCH 1954 TILLKOMMANDE
AVRÄKNINGSLIKVIDERNA.
I en inom finansdepartementet i mars 1952 upprättad promemoria har
redovisats resultaten av en inom departementet verkställd undersökning
rörande förekomsten och den beräknade storleken av kommunernas skatteregleringsfonder
vid utgången av år 1952 samt vissa beräkningar rörande
kommunernas finanser under åren 1953 och 1954, särskilt med hänsyn till
verkningarna av det mellan staten och kommunerna gällande avräkningssystemet.
Under sistnämnda två år beräknas kommunerna enligt vad i promemorian
anföres till följd av stegringen i inkomstskatteunderlagen erhålla
mycket betydande avräkningslikvider, överstigande under vartdera året
ett belopp av 500 miljoner kronor. Mot bakgrunden av avräkningssystemets
funktionssätt, som under en uppgångsperiod genom avräkningslikviderna
ger kommunerna en skenbart alltför gynnsam inkomstsituation och vid en
nedgång drabbar dem dubbelt hårt genom motsvarande avräkningsskulder
till staten, har i promemorian belysts huru otillräckliga föreliggande skatteregleringsfonder,
som stanna vid i runt tal 300 miljoner kronor, skulle
vara för att förebygga betydande kommunala skattehöjningar redan vid en
stabilisering av den allmänna inkomstnivån.
I promemorian framhålles att statens uppbörd och utbetalning av kommunalskatt
skapat ett i viss mån likartat läge för statsbudgetens del, där
det är angeläget tillse, att de för kommunerna uppburna pengarna icke
skapa ett missvisande budgetöverskott utan att dessa medel, i den mån
de överstiger de aktuella utbetalningarna till kommunerna, i stället fon
-
(>
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
deras vid sidan av budgeten i avvaktan på utbetalningen till kommunerna.
I anslutning härtill har i promemorian föreslagits, att avräkningslikviderna
till viss del skulle under åren 1953 och 1954 avsättas till skatteregleringsfonder
hos kommunerna. Genom en sådan åtgärd skulle åstadkommas
en angelägen utjämning av kommunernas för utgifter disponibla
inkomster samtidigt som det penningpolitiska behov, som låg till grund
för det vid 1951 års riksdag anmälda förslaget om ökad skattefinansiering
av de kommunala investeringarna, bleve tillgodosett.
Den obligatoriska avsättningen till slcatteregleringsfond har ifrågasatts
skola begränsas till ett belopp motsvarande hälften av den avräkningslikvid,
som kommun äger uppbära under åren 1953 och 1954. I den mån underskott
från tidigare års stater skulle föreligga att täcka, har dock förutsatts
att dessa först skulle få avdragas från avräkningslikviden. Generellt
undantag har föreslagits för stad, köping eller landskommun, där den
sammanlagda kommunala utdebiteringen för vederbörande år oavsett fondavsättningen
kommer att överstiga 15 kronor för skattekrona. Kungl. Maj :t
skulle därjämte äga på grund av speciella skäl medgiva viss kommun undantag
från avsättningsskyldigheten.
Över den inom finansdepartementet upprättade promemorian har yttranden
avgivits av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska landstingsförbundet.
Jag torde i det följande få lämna en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i förenämnda promemoria och yttrandena över densamma.
Finansdepartementets promemoria.
Till en början må i huvudsaklig anslutning till vad i promemorian anföres
lämnas en kort redogörelse för hur gällande avräkningssystem mellan
stat och kommun fungerar och för tidigare framkomna förslag att råda bot
på därmed förbundna olägenheter.
Det nuvarande avräkningssystemet vid källskatteuppbörden innebär
ur kommunal synpunkt, att kommunen för att täcka ett följande års utdebiteringsbehov
har att besluta om den skattesats, varmed källskatt skall
uttagas detta år, på grundval av föregående års taxering och att förskott
på denna källskatt, beräknat efter enahanda grund, under det följande året
utgår till kommunen. Sedermera äger dock kommunen erhålla slutlig redovisning
av inkomstskatten efter den taxering, som slutligen träffar de med
ifrågavarande källskatt belagda inkomsterna. Det är sålunda två års mellanrum
mellan den taxering, som ligger till grund för beslutet om källskatten
och förskottet därå, och den taxering, som bestämmer vad kommunen
slutligt får in på grund av beslutet. Eftersom skatteunderlaget på två år
kan förändras högst avsevärt, betyder det, att systemet kan medföra stora
skillnader mellan slutlig inkomstskatt och uppburet förskott.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228. 7
Hur avräkningssystemet fungerar torde bli klarare genom följande tidsangivelser.
Kommuns fordran hos statsverket vid ingången av år 1953 kommer att
utgöras dels av det belopp, som med ledning av 1952 års taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för år 1953 och som kommunen
under år 1953 äger uppbära såsom förskott, dels ock av ett belopp
motsvarande skillnaden mellan å enda sidan den i slutlig skatt ingående
allmänna kommunalskatt (kommunal inkomstskatt och fastighetsskatt),
som debiteras på grundval av 1952 års taxering, och å andra sidan det på
grundval av 1950 års taxering fastställda förskott å sagda inkomstskatt,
som kommunen under år 1951 uppburit av statsverket. Om man bortser
från fastighetsskatten, kommer sålunda avräkningslikviden för år 1953
att utgöra ett belopp, motsvarande de för år 1951 gällande preliminära
kommunala inkomstskattesatserna multiplicerade med ökningen av inkomstskatteunderlaget
mellan 1950 och 1952 års taxeringar (motsvarande
de allmänna inkomststegringarna mellan åren 1949 och 1951).
Under källskattesystemets hittillsvarande tid har inkomstunderlaget i
stort sett varit i stigande, och kommunerna ha för den skull kunnat erhålla
mycket betydande, ej sällan opåräknade avräkningslikvider från staten.
Under åren 1953 och 1954 kunna dessa avräkningslikvider beräknas
bli exceptionellt stora till följd av de under åren 1950—1952 inträdda inkomstförskjutningarna.
Först då resultatet av 1952 års taxering föreligger,
kan storleken av avräkningslikviderna för år 1953 definitivt fastställas. En
preliminär beräkning bar emellertid verkställts inom finansdepartementet,
vilken givit vid handen att det sammanlagda belopp i avräkningslikvider,
som under år 1953 skall utbetalas till kommunerna, kommer att uppgå
till i runt tal 500 miljoner kronor. Storleksordningen av detta belopp framgår
av en jämförelse med det totala belopp kommunalskatt, som enligt
riksräkenskapsverkets i statsverkspropositionen redovisade uppskattningar
beräknats skola utbetalas till kommunerna under år 1952, nämligen omkring
2 260 miljoner kronor (inklusive avräkningslikvider på 185 miljoner
kronor och fastighetsskatt på 190 miljoner kronor). Avräkningslikviderna
under år 1953 skulle sålunda motsvara mellan en femtedel och en fjärdedel
av hela det kommunala utdebiteringsbehovet innevarande år.
För år 1954 kunna ifrågavarande avräkningslikvider beräknas uppgå
till ännu större belopp än under år 1953, beroende både på alt den allmänna
inkomstökningen från år 1950 till år 1952 kan antagas bli mera
betydande än ökningen från år 1949 till år 1951 och att de kommunala
skattesatserna vid 1952 års preliminär skatt ligga ej oväsentligt högre än
1951 års skattesatser.
Vid en nedgång i det kommunala skatteunderlaget inträffar det motsatta
resultatet, nämligen alt kommunerna få en skuld att betala till statsverket.
Under åren 1953 och 1954 torde detta knappast förekomma annat än möjligen
för någon enstaka kommun. Skulle emellertid inträffa att den slut
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.
liga skatten enligt 1952 års taxering understege det förskott, som kommunen
under år 1951 uppburit, skall kommunens fordran vid ingången av
år 1953 utgöras av det belopp, som på grundval av 1952 års taxering till
kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för år 1953 och som
kommunen under år 1953 äger uppbära såsom förskott, minskat med det
belopp, varmed den allmänna kommunalskatt, som påförts på grundval
av 1952 års taxering, understigit det under år 1951 uppburna förskottet.
En mera betydande nedgång i skatteunderlaget träffar en kommuns ekonomi
dubbelt hårt därigenom att utgifterna ökas på grund av statsverkets
fordran och att den högre utgiftssumman skall utdebiteras på ett minskat
skatteunderlag.
Tidigare förslag om omprövning av gällande avräkningssgstem eller införande
av laglig skyldighet att fondera avräkningslikvider.
I promemorian har vidare erinrats om den tidigare diskussionen om avräkningssystemets
ogynnsamma verkningar. I huvudsak har anförts följande.
De spörsmål, som gällande avräkningssystem vid källskatteuppbörden
kunna medföra för den kommunala hushållningen, ha tidigare varit föremål
för uppmärksamhet. I ett den 20 november 1950 avgivet betänkande om
förfarandet vid fastställande av provisorisk skatteersättning till kommunerna
in. m. framförde kommunala skattelindringsutredningen'' ett förslag om en
utredning för omprövning av systemet med hänsyn till dess nackdelar i
olika avseenden. Om systemet skulle bibehållas, vore det enligt utredningens
mening angeläget att skyndsamt få klarhet om vilka möjligheter kommunerna
hade att reda sig vid en konjunkturnedgång och om de åtgärder, som
i dylikt fall vore erforderliga för skapande av nödiga reserver. Såsom en
åtgärd i sådant syfte nämndes införandet av laglig skyldighet för kommunerna
att i viss omfattning fondera avräkningslikvider under de perioder,
då inkomstskatteunderlaget stiger. Kommunala skattelindringsutredningen
hade vid sitt arbete med de kommunala skattefrågorna kommit till den
uppfattningen att det ur vissa synpunkter vore önskvärt att det nuvarande
avräkningssystemet avskaffades. I det följande lämnas en kort sammanfattning
av utredningens synpunkter, vilka alternativt innefatta en motivering
för kravet på fondering av de exceptionellt stora avräkningslikviderna
under de närmaste åren. Utredningen har bland annat framhållit följande
om tillkomsten av det nuvarande systemet.
Nu gällande avräkningssystem beslöts av riksdagen med avvikelse från
det av Kungl. Maj :t ursprungligen framlagda förslaget vid källskattesystemets
införande. Enligt det ursprungliga förslaget skulle kommunen äga
slutligt uppbära det belopp, som enligt nuvarande system utgår såsom förskott
å källskatt, och därmed skulle avräkningen vara klar. Det belopp, som
1 Utredningen bestod av expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg
(ordf.) och sekreteraren hos svenska landskommunernas förbund X. Järdler med kanslisekreteraren
E. R. Skiöld som sekreterare.
9
Kungl. May.ts proposition nr 228.
kommunen med hänsyn till utdebiteringsbehovet beslöt utdebitera på grundval
av senast föreliggande taxering, skulle kommunen ock äga uppbära.
Skälet till riksdagens ståndpunktstagande torde främst ha varit antagandet,
att kommunerna skulle i långa loppet göra icke obetydliga förluster av
skattemedel, genom att icke utfå den slutliga skatten, eftersom inkomsternas
allmänna utvecklingslinje vore stigande och nedgångsåren under ett
konjunkturförlopp i regel vore färre än uppgångsåren. Staten skulle sålunda
tillföras intäkter på kommunalbeskattningens grund, som vore oförmånligare
särskilt för de mindre inkomsttagarna.
De senast gångna åren med ständigt stigande penninginkomster ha varit
i hög grad gynnsamma för kommunerna i enlighet med den av riksdagen
anlagda synpunkten. En fortgående allmän stegring av kommunernas
skatteunderlag har ägt rum och kommunerna ha på grund härav vid avräkningens
verkställande i regel haft stundom mycket betydande fordringar
å statsverket.
Utredningen har särskilt framhållit följande svårigheter eller nackdelar
med det nuvarande avräkningssystemet.
1) Kommunerna komma att drabbas av allvarliga ekonomiska svårigheter,
om och när en gång en vändning i inkomstutvecklingen inträffar.
Vid nedgång i kommunernas skatteunderlag medför avräkningsförfarandet,
att staten i'' stället får fordringar mot kommunerna. Dessa skulder torde
bli rätt pressande för många kommuner att betala. Kommunen skall ju
för det första utdebitera sina normala utgifter på ett lägre skatteunderlag
än tidigare, vilket i och för sig torde medföra höjning av utdebiteringen per
skattekrona. Måhända komma tillika de sociala utgifterna till följd av arbetslöshet
och depression att öka. För det andra måste avräkningsskulden
till statsverket betalas, och, i den mån skatteregleringsfonder icke finnas
disponibla, täckas genom ytterligare skattehöjning. Sistnämnda höjning
kommer att bliva desto kännbarare, som utdebiteringen måste ske på ett
fallande skatteunderlag. Tyvärr ha kommunerna endast i begränsad utsträckning
avsatt tidigare influtna avräkningslikvider, trots de uttalanden
om önskvärdheten av sådana fondavsättningar, som gjordes vid systemets
införande.
2) Kommunindelningsreformen accentuerar ytterligare riskerna för
ogynnsamma verkningar av avräkningsförfarandet. Många småkommuner
ha nämligen inför sammanslagningen tärt på sina tillgångar och i varje
fall underlåtit att genom avsättningar till skatteregleringsfond gardera sig
mot framtida risker av nedgång i skatteunderlaget. De nybildade storkommunerna,
som ofta torde få taga på sig kostnaderna för tidigare eftersatta
byggnadsbchov på olika områden, kunna på sina håll vid en konjunktursvängning
få synnerligen stora svårigheter att klara situationen.
Ur allmän synpunkt måste det nuvarande avräkningssystemet anses
irrationellt, eftersom det är ägnat att åstadkomma större svängningar i
den kommunala utdebiteringen än nödigt och att skärpa konjunkturens
verkningar för kommunerna. I ett depressionsläge tvingar det upp kommunalskatterna
genom att indriva skulder till staten och lamslår kommunernas
möjligheter att driva en aktiv konjunkturpolitik.
g) Det nuvarande avräkningsförfarandet utgör och har i hög grad utgjort
eu osäkerhetsfaktor i den kommunala hushållningen även såtillvida,
alt kommunalmännen pa många håll icke behärskat detsamma. Storleken
av den kommunen tillkommande allmänna kommunalskatten har i en stor
del av rikets kommuner beräknats felaktigt i inkomst- och utgiftsstaterna,
Irots alt ett ganska omfattande upplysningsarbete ägt rum på denna punkt.
Under den lid, då systemet givit oväntade inkomster, har osäkerheten ju
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
varit mindre svår att tåla, men då överraskningarna komma i form av oväntade
skulder, när skatteunderlaget sjunker, blir det bekymmersammare.
För den kommunala hushållningen skulle det vara tryggare och naturligare
att av staten få ut just det belopp, som beräknats vara erforderligt
för täckande av utgifterna och som man avsett att täcka genom den på
basis av föregående års skatteunderlag beslutade skattesatsen.
4) Om det nuvarande avräkningssystemet framstått som alltför invecklat
för många kommunalmän, komma svårigheterna att bemästra systemet
objektivt sett att öka efter kommunindelningsrcformen. Under de första
åren skola i storkommunen beräknas olika avräkningslikvider för envar av
småkommunerna, vilket, särskilt om dessa uppgå till ett större antal, kan
bli besvärligt. Svårigheterna bli bestående, i den mån den kyrkliga indelningen
bibehålies i framtiden.
En riktig fördelning är i och för sig ingen lätt uppgift, så snart den
avser flera kyrkliga kommuner. Man torde kunna utgå från att efter lcommunindelningsreformens
genomförande, då de nybildade kommunerna i
regel omfatta flera och kunna omfatta ända upp till 18 församlingar, denna
fördelning blir mycket svår att verkställa. Enligt utredningens mening bör
denna uppgift påläggas länsstyrelserna.
5) Eu övergång till ett enklare avräkningssystem skulle även medföra
den fördelen, att man vid förhandsberäkningen av statsverkets inkomster
bleve fri från det osäkerhetsmoment, som det nuvarande systemet medför.
Detta är emellertid ett skäl av underordnad betydelse i förevarande sammanhang.
Slutligen har utredningen med hänsyn till den sannolika obenägenheten
på kommunalt håll att godtaga ett system, som i långa loppet kunde befaras
bereda statskassan intäkter, uttagna på kommunalbeskattningens
grund, framkastat tanken att avräkningssystemet kunde avskaffas för de
enskilda kommunerna, som alltså skulle få ut exakt det belopp, som avsetts
med utdebiteringsbeslutet på basis av nästföregående års taxering,
men att ett slags slutavräkning likväl skulle bibehållas mellan statsverket
och samtliga kommuner såsom en helhet. Vid en ökning av det totala kommunala
skatteunderlaget skulle ett belopp motsvarande den beräknade summan
av avräkningslikviderna då tillföras en fond, reserverad för kommunala
ändamål, förslagsvis skatteutjämning. Vid fallande skatteunderlag
finge fonden på motsvarande sätt påföras en skuld till statsverket.
Vid remissbehandlingen tillstyrktes kommunala skattelindringsutredningens
förslag att frågan om det nuvarande avräkningssystemet vid skatteuppbörden
skulle upptagas till skyndsam omprövning av det övervägande
antalet myndigheter, nämligen kammarkollegiet, statskontoret, konjunkturinstitutet,
22 länsstyrelser och 1949 års uppbördssakkunniga. Förslaget
avstyrktes av civerståthållarämbetet — som dock ansåg uppmärksamhet
böra ägnas åt svårigheterna vid en konjunkturnedgång, därvid om så skulle
erfordras laga skyldighet till fondering av avräkningslikvider borde övervägas
— och två länsstyrelser (Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs
län). Riksräkenskapsverket var tveksamt, om systemet redan nu borde omprövas.
Av de kommunala förbunden tillstyrkte svenska landskommunernas förbund
förslaget och underströk tillika, att ett bibehållande av det nuva
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 228.
11
rande systemet nödvändiggjorde eu vidgad rätt att avsätta medel till skatteregleringsfond.
Svenska landstingsförbundet var tveksamt om behovet av
en omprövning så snart efter systemets tillkomst men anslöt sig likväl till
tanken på en förutsättningslös utredning. Svenska stadsförbundet avstyrkte
bestämt förslaget om en utredning i det angivna syftet och kunde icke
heller finna tanken på ett kollektivt avräkningsförfarande genom en för
kommunerna gemensam fond förtjänt av närmare övervägande. Stadsförbundet
fann det däremot befogat att det toges under övervägande om en
laglig skyldighet borde införas för kommunerna att i viss omfattning fondera
avräkningslikvider i syfte att skapa skydd mot allvarliga ekonomiska
påfrestningar vid en lågkonjunktur. Stadsförbundet yttrade vidare.
Härvid bör dock särskilt beaktas, att eu dylik skyldighet icke utsträckes
längre än som verkligen kan anses för ändamålet behövligt. På grund av
de hittillsvarande erfarenheterna har man att periodvis räkna med så stora
avräkningslikvider till kommunerna, att de ifrågasatta fonderingsreglerna
givetvis icke böra innebära skyldighet att under alla förhållanden fondera
likvidens hela belopp eller att under obegränsad tid fortsätta med sådan
fondering oberoende av vilken storlek fonden redan uppnått.
Flertalet av de hörda kommunerna tillstyrkte utredningsförslaget. De
hörda större städerna avstyrkte däremot detsamma. Stadskollegiet i Stockholm
har därvid åberopat ett yttrande av finansborgarrådet J. Bergvall. I
yttrandet underströkos möjligheterna att genom upplysningsverksamhet
från såväl statens som de kommunala förbundens sida påverka kommunerna
att vid goda konjunkturer med stora fonderingsbelopp vid skatteavräkningen
avsätta medel till skatteregleringsfonder. Om åsyftat resultat ej
nåddes, borde enligt yttrandet övervägas att genom lagstiftning föreskriva
skyldighet för kommunerna att fondera medel i den utsträckning, som
kunde anses erforderlig för att möta en lågkonjunktur.
Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är konjunkturinstitutets
utlåtande, där problemet upptagits till principiell bedömning utifrån allmänna
samhällsekonomiska synpunkter. Efter att ha berört hurusom avräkningssystemet
vid källskatten blivit en faktor, som för statsbudgetens
vidkommande försvårade överblicken och planläggningen vid finanspolitiken,
har konjunkturinstitutet framhållit att svårigheten på den kommunala
sidan framför allt syntes vara, att systemet under en sådan inflationsperiod,
som rått efter kriget, sannolikt dreve upp den kommunala utgiftsbenägenheten.
Orsaken härtill vore närmast, att kommunalmännen under
rådande förhållanden hade ytterst svårt att överblicka inkomstutvecklingen.
Institutet anknöt för en exemplifiering till det då aktuella läget och anförde
följande.
Därest icke tillräckliga fonderade medel kunna tas i anspråk, tvingas
kommunerna för år 1951 sannolikt i många fall höja sina utdebiteringar
för att få täckning för förutsedda löne- och kostnadsstegringar. Höjningarna
bero bland annat på att inkomsterna icke kunnat beräknas på det aktuella
privata inkomstläget ulan att debiteringen måst fastställas med ledning av
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 228.
föregående års taxeringar. Antar man att de nya utdebiteringarna bestå
under 1952, skulle för 1953 vid oförändrad utgiftsstandard det då inflytande
stora avräkningsbeloppet på 1951 års förskott kunna medge en del
sänkningar av debiteringarna — eller alternativt en viss fondering av skattemedel
för mötandet av framtida nya kastningar i löne- och kostnadsutvecklingen.
Det är emellertid även möjligt, att det vidare inkomstutrymmet
1953 utnyttjas för en ytterligare expansion av de kommunala utgifterna.
Man har därmed ett högre utgångsläge för utdebiteringarna bestående, när
eventuellt i framtiden en större uppjustering av löner och kostnader på
nytt framtvingar en höjning av skattesatserna.
En kommunal utgifts- och inkomstspiral av denna art är, har institutet
framhållit, uppenbarligen särskilt allvarlig under en inflationsperiod, då
det gäller att begränsa efterfrågan.
Efter en redogörelse för de årliga stegringarna i kommunernas utgifter
mellan åren 1946 och 1950 har institutet anfört följande om behovet av en
fondering av avräkningslikviderna.
Man har anledning överväga, om icke med hänsyn till det aktuella konjunkturläget
en viss begränsning av den kommunala utgiftsexpansionen
borde eftersträvas. Ett sådant mål skulle man till en del kunna nå genom
en fondering (helt eller delvis) av de avräkningsbelopp som förfalla till
betalning under de närmaste åren. En sådan fondering bör syfta till en utjämning
i kommunernas inkomstutveckling och till att den av avräkningssystemet
orsakade tendensen till uppskruvning av den kommunala utgiftsbenägenheten
förhindras.
En fondering av avräkningsbeloppen är även enligt konjunkturinstitutets
åsikt påkallad om man, såsom utredningen, anser sig ha anledning
räkna med att del kommunala skatteunderlaget i framtiden kommer att
falla. En sådan situation kommer för kommunerna att resultera i negativa
avräkningsbelopp, sålunda i skulder till staten, och kan därest en fondering
av skattemedel tidigare icke ägt rum tvinga kommunerna till höjda uttaxeringar
för att likvidera dessa skulder. Även i det nämnda läget skulle man
sålunda få en av avräkningssystemet föranledd skärpning av konjunktursituationen.
I avvaktan på att den förordade utredningen hinner verkställas och att
resultaten därav få praktisk tillämpning, synes det emellertid institutet
lämpligt, att man redan nu överväger, hur något slags fondering -— hos
kommunerna eller hos statsverket — kan åstadkommas av de avräkningsbelopp,
som med det nuvarande systemet komma att tillfalla kommunerna
år 1952 och 1953. En sådan fondering synes böra kombineras med en fondering
även av de tillfälliga »vinster» av kommunalskattemedel, som i framtiden
kan komma att tillfalla statsverket. Genom den senare åtgärden skulle
man kunna undvika de variationer i driftbudgetens inkomster, som förorsakas
av avräkningssystemet.
Även 1949 års uppbördssakkunniga ha strukit under att svårigheterna
med nuvarande system i viss mån kunde avhjälpas genom avsättning av
medel till skatteregleringsfonder under tider av uppåtgående konjunkturer.
Som alternativ till en statlig utjämningsfond ansåge de sakkunniga böra
övervägas obligatorisk skyldighet för kommunerna att verkställa avsättningar
till egna skatteregleringsfonder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228. 13
Undersökning rörande storleken och behovet av kommunala skatteregle
ringsfonder.
I promemorian har lämnats i huvudsak följande redogörelse för resultatet
av finansdepartementets undersökning av de förekommande kommunala
skatteregleringsfondernas storlek och behovet av sådana fonder vid
ändringar i inkomstutvecklingen.
I syfte att klarlägga behovet inom olika kommuner av avsättningar till
skatteregleringsfonder har inom finansdepartementet verkställts en undersökning
rörande den beräknade storleken av förefintliga skatteregleringsfonder
vid utgången av år 1952. Uppgifter ha begärts från samtliga städer,
landskommuner, köpingar och municipalsamhällen samt landsting. De
kyrkliga kommunerna ha lämnats utanför. I den mån avsättningar till
dylika fonder förekommit inom de kyrkliga förvaltningarna, ha dessa varit
av så ringa omfattning att de ansetts sakna betydelse i detta sammanhang.
Från de förutnämnda kommunerna har tillika begärts uppgifter dels om de
belopp, som i 1952 års stater tagits i anspråk från, respektive avsatts till
skatteregleringsfond, dels ock om de ungefärliga beräknade underskotten
för år 1951 att täckas i 1953 års stat.
En närmare redovisning för undersökningens resultat för olika slag av
kommuner in. in. torde få lämnas i bilaga till statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bilaga 1).
Ehuru uppgifter ej erhållits från samtliga kommuner, torde föreliggande
uppgifter vara tillräckligt omfattande för att kunna användas vid den här
avsedda bedömningen.
Vid utgången av år 1952 kunna de kommunala skatteregleringsfonderna
beräknas uppgå till icke fullt 310 miljoner kronor, varav något mer än
hälften faller på städerna, eller 157 miljoner kronor. För landsting och
landskommuner stanna skatteregleringsfonderna vid ungefär samma belopp,
67 respektive 71 miljoner kronor.
Avsättningarna till skatteregleringsfonder i 1952 års stater ha varit obetydliga,
omkring 11 miljoner kronor, och väsentligt mindre än de belopp
som under året tagits i anspråk från sådana fonder. Sistnämnda belopp
uppgår till omkring 40 miljoner kronor. Dessa siffror torde främst återspegla
det för kommunerna relativt vanskliga budgetläget under år 1952
i skarven mellan två penningvärden. De av den starkt höjda löne- och prisnivån
bestämda kommunala utgifterna skulle detta år täckas genom utdebitering
på ett skatteunderlag motsvarande 1950 års inkomstnivå, alltså
före den stora förskjutningen uppåt. I mindre mån medverkade även ökningen
av de kommunala ortsavdragen.
Löne- och prishöjningarna efter devalveringen hade i viss utsträckning
slagit igenom redan under år 1951 och föranlett betydande underskott i
1951 års stater. Enligt de erhållna uppgifterna uppgå de sannolika underskotten
för detta år, att täckas i 1953 års stater, sammanlagt till icke
mindre än nära 90 miljoner kronor.
För att bedöma betydelsen av den reserv som föreliggande kommunala
skatteregleringsfonder på i runt tal 300 miljoner kronor representerar kan
det vara rimligt att ställa frågan, i vilken utsträckning dessa fonder skulle
förslå att hindra eller lindra den skattehöjning, som eljest skulle bli erforderlig
vid en mindre svängning nedåt av inkomsterna, exempelvis 10 %>.
Det kan vara enklast att taga sin utgångspunkt i kommunernas skattein
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
komst- och utgiftssummor år 1952 och att — endast för att klargöra de
kvantitativa förändringarna i hudgetsituationen vid en nedgång — göra
det i och för sig orealistiska antagandet att resultatet av 1953 års taxering
skulle medföra en minskning av skatteunderlaget i förhållande till
1951 års taxering med 10 % ■— i stället för i verkligheten en ökning på
kanske 35 %. Det torde vara rimligt att i konsekvens därmed antaga, att
utgifterna i 1954 års stater, om man hortser från den till följd av skatteunderlagets
minskning uppkommande skulden till statsverket, stå kvar
vid 1952 års nivå och man sålunda bortser både från möjligheten att pressa
ner de kommunala utgifterna och från möjligheten att arbetslöshetskostnader
och liknande sociala utgifter kunna komma till vid en konjunkturnedgång.
Enligt riksräkenskapsverkets beräkningar utgör summan av 1952 års
skatteutbetalningar till kommunerna 2 260 miljoner kronor (= 1 880 miljoner
kronor inkomstskatteförskott + 185 miljoner kronor avräkningslikvider
och 195 miljoner kronor fastighetsskatt). 1951 års inkomstskatteunderlag
(efter reduktion för ortsavdragens höjning), som utgör 148,5
miljoner skattekronor, antages sålunda nedgå med 10 % till 133,65 miljoner
kronor. Vad skulle då inträffa med den kommunala utdebiteringen,
som för 1952 beräknats till i genomsnitt 12 kronor 66 öre för skattekrona?
Budgetläget skulle bli försämrat i tre avseenden:
1) genom bortfallet av de i 1952 års stater ingående avräkningslikviderna
om 185 miljoner kronor, motsvarande cn skattestegring av l.ss
kr./skr.
2) förlust av 10 % av inkomstskatten genom minskningen i skatteunderlag,
188 miljoner kronor, motsvarande en skattestegring av l.a kr./skr.
3) skulden till statsverket till följd av minskningen i skatteunderlaget
å 188 miljoner kronor, motsvarande en skattestegring av 1.41 kr./skr.
Om intäkterna av fastighetsskatterna på grund av den pågående fastighetstaxeringen
m. in. finge antagas stiga till 250 miljoner kronor mot 195
miljoner kronor 1952, eller 55 miljoner kronor mera, begränsade det skattehöjningen
med 41 öre, eller till 3.79 kr. för skattekrona.
Med de angivna antagandena skulle de kommunala skattesatserna sålunda
stiga från i genomsnitt 12 kronor 66 öre för år 1952 till 16 kronor
45 öre per skattekrona för år 19541. Utan hjälp från skatteregleringsfonder
skulle stegringen sålunda bli omkring 30 % redan vid en så måttlig nedgång
i skatteunderlaget som 10 %.
Vilken hjälp skulle då de föreliggande skatteregleringsfonderna på ej
fullt 310 miljoner kronor erbjuda, om de toges i anspråk i hela den utsträckning
som kommunala fondbildningslagen medger, eller med högst
en tredjedel av fondernas belopp? Från fonderna skulle sålunda kunna
täckas ett hål i staterna på omkring 103 miljoner kronor. Det utdebiteringsbehov,
som skulle täckas genom preliminärskatten, begränsades då
till 2 095 miljoner kronor. Den genomsnittliga kommunala skattehöjningen
skulle därigenom ingalunda utebli men stanna vid ett 77 öre lägre belopp,
eller 3 kronor 2 öre per skattekrona, motsvarande 24 % skattehöjning, eller
till nivån 15 kronor 68 öre.
1 För kontrollens skull må totalbeloppen angivas: Såsom preliminär inkomstskatt
för år 1954 skulle utdebiteras ett belopp motsvarande 1952 års skatteutbetalning av
(2 260 miljoner kronor) + skulden till statsverket (188 miljoner kronor) — fastighetsskatt
(250 miljoner kronor), tillhopa 2 198 miljoner kronor, på ett inkomstskatteunderlag,
som utgör 133,65 miljoner skattekronor i stället för 148,5 miljoner skattekronor för
år 1952.
Kungl. Maj.ts proposition nr 228.
De hos kommunerna nu förekommande skatteregleringsfonderna skulle
sålunda långt ifrån förslå att hindra en skattehöjning ens vid eu mindre
nedgång i skatteunderlaget. För att helt förebygga en skattehöjning vid den
antagna 10-procentiga nedgången hade utdebiteringsbehovet måst nedbringas
till I 692 miljoner kronor (= 12.66 x 133. 65 miljoner kronor), eller
med 506 miljoner kronor. Om detta belopp skulle jämlikt fondbildningslagens
bestämmelser ha hämtats från skatteregleringsfonder, skulle dessa
fonder sammanlagt ha måst uppgå till ett tre gånger så stort belopp, 1 518
miljoner kronor. Det skulle alltså ha krävts, att de kommunala skatteregleringsfonderna
varit femdubblade i förhållande till de nu föreliggande beloppen.
Därest antagandet om en nedgång i skatteunderlaget i dagens läge skulle
anses såsom en alltför långt bort belägen möjlighet, kan man gärna belysa
situationen vid ett kanske mer realistiskt antagande, nämligen att skatteunderlaget
vid 1954 års taxering stagnerar på samma nivå som vid 1952
års taxering. Utgifterna år 1955 antagas tillika stanna på samma nivå som
under år 1953. 1953 års skatteutbetalningar till kommunerna ha vid 1952
års skattesatser beräknats till 3 200 miljoner kronor, varav 2 450 miljoner
kronor inkomstskatteförskott, 500 miljoner kronor avräkningslikvider och
250 miljoner kronor fastighetsskatt. Vid en stagnering av nivån skulle endast
den större förändringen inträffa, att avräkningslikviderna föll bort.
Ett bortfall av denna inkomstpost skulle vid i övrigt oförändrade förhållanden
medföra en höjning av preliminärskatten med 20 %. För att i stället
täcka hålet med tillskott från skatteregleringsfonder, skulle erfordras fonder
på 1 500 miljoner kronor.
Det må erinras om att vid de förut redovisade beräkningarna gjorts det
gynnsamma antagandet, att skatteregleringsfonderna varit jämnt fördelade
på samtliga kommuner. Såsom framgår av bilagda promemoria är
detta ju icke alls fallet. Ett par hundra kommuner sakna helt skatteregleringsfonder
och för flertalet stanna fonderna under 20 % av utdebiteringsbehovet
år 1952. Tyvärr är det heller ingalunda så, att företrädesvis de kommuner,
som kunna antagas bli i störst behov av skatteregleringsfonder, ha
samlat dylika reserver. Av nu antydda förhållanden framgår, att påfrestningarna
för enskilda kommuner kunna bli väsentligen hårdare redan vid
en mindre nedgång i skatteunderlaget än som framgår av de förut anförda
genomsnittsberäkningarna.
Förevarande beräkningar äro uppenbarligen starkt schematiserade och
avse endast att i grova drag klargöra bristen på skatteregleringsfonder hos
kommunerna. Kommunerna kunna ju på många olika sätt ha konsoliderat
sina finanser. Andra slag av fondavsättningar, extra skuldamortering, bekostande
av anläggningar med utdebiterade medel i stället för med lånemedel
äro några av de sätt, som använts. För alt belysa i vad mån dessa
vägar anlitats i större utsträckning av kommunerna under de tidigare gynnsamma
åren skulle krävas ingående undersökningar. Med de påfrestningar
för kommunernas ekonomi, som gällande avräkningssystem enligt vad förut
angivits kan medföra redan vid en mindre skiftning i konjunkturen, är
det dock otroligt alt dessa andra konsolideringsåtgärder jämte föreliggande
skatteregleringsfonder skulle kunna nedbringa utdebiteringsbehovet med de
väldiga belopp, som skulle erfordras för att i genomsnitt hålla utdebiteringarna.
Om man bortser från den stabiliserande inverkan av fastighelsskatteundcrlaget
— vilket för hela riket vid 1951 års taxering inte utgjorde mera än
11,5 % av hela det kommunala skatteunderlaget (efter reduktion för de nya
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
ortsavdragen) — är det lätt att i generella teymer bestämma verkningarna
i skattehänseende av växlingar i inkomstskatteunderlaget eller storleken av
de skatteutjämningsfonder, som skulle erfordras vid sådana växlingar för
att hålla skattesatsen oförändrad.
Antag att inkomstskatteunderlaget i kommunerna efter att ha legat på
en jämn nivå stiger under åren B och C med 10 % av föregående års nivå
och att denna stigande tendens sedan brytes genom en 10-procentig årlig
nedgång nnder vartdera året D och E samt att skatteunderlaget därefter
stannar på samma nivå som under år E.
Den sålunda antagna utvecklingen av skatteunderlaget och dess återverkan
på de kommunala skatteintäkterna belyses i följande tabell, där inkomstskatteunderlaget
året före A betecknas med U och den för hela perioden
antagna oförändrade skattesatsen betecknas med S.
Vid oförändrad skattesats (S) |
|||||
År |
Skatteunderlag vid |
Prel. skatte-forskott |
Avräknings-1 i kvid |
Summa skatteinkomst |
Disponibel skatte-inkomst vid avsätt-ning av hela avräk-ningslikvidon till |
1 |
2 |
8 |
4 |
5 |
6 |
A |
u |
s u |
0 |
s u |
s u |
B |
U X 1''10 * |
S U X 1-10 |
SDX (1-10-1) |
SOX 1-20 |
SUx 1-10 |
C |
u x l-io x I lo |
S U X 1-21 |
S U X (1-21 — 1) |
SEX 1-42 |
SU X 1-21 |
D |
U X 1''21 X 0 90 |
S U X 1-089 |
S U X (1-089 —1''10) |
SU X 1''078 |
SUX 1-078 |
E |
U X 1’089 X 6-90 |
S U X 0-9801 |
S U X (0-9801—1-21) |
SU X 0*7502 |
SUX 0 8535 |
F |
U X 0*9801 |
S U X 0"9801 |
SU X (0''9801-1''089) |
SU X 0-8712 |
SUX 0''9745 |
Avräkningslikvidernas roll som försvårande och tillspetsande faktor vid
skatteunderlagsförändringarna framstår markerad i tabellen (kol. 4 och
5). Avräkningslikviderna innefatta betydande tillskott, när kommuninkomsterna
till följd av det höjda skatteunderlaget stiga och de minst behövas,
men förvandlas till tyngande skulder, när skatteunderlaget sjunker
och tillskottet bäst behövdes. Vid förutsatt oförändrad skattesats får den
kommunala skatteinkomstkurvan (kol. 5) till följd av avräkningslikviderna
ett förlopp, som karakteriseras av väsentligt starkare kastningar än skatteunderlagskurvan.
Den senare har antagits stiga från grundnivån (år A)
till en topp (år C) 21 % över grundnivån för att nedgå till 2 % under denna
nivå (år E). Samtidigt skulle skatteinkomstkurvan stiga till en topp (år
C) liggande 42 % över grundnivån för att störta ned till en bottennivå (år
E) 25 % under grundnivån. Fallet i den kommunala skatteinkomsten på
två år motsvarar sålunda nära nog en reduktion till halva beloppet. Kastningarna
äro av en sådan storleksordning att om nedgången verkligen inträffade,
det är svårt att föreställa sig hur kommunerna i praktiken skulle
kunna bemästra svårigheterna. Att balansera dessa kastningar genom förändringar
i utdebiteringen skulle, om man icke samtidigt hade mera betydande
reserver att tillgripa, leda till skattesatser som efter nuvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 228. 17
begrepp framstå såsom tämligen orimliga. De skattehöjningar, som vid bibehållande
av utgiftsnivån från år C skulle erfordras för att balansera fallet
i inkomstskattekurvan, kunna beräknas med ledning av materialet i den
förut återgivna tabellen. Under år D skulle vid angivna förutsättningar erfordras
en skattesats, som med 31 % överstege nivån under år C. En ytterligare
väsentlig höjning skulle krävas under år E, då skattesatsen skulle
stiga till 68 % över nivån år C för att under påföljande år F sjunka något,
nämligen till 56 % av samma nivå.
Utvecklingen av den disponibla skatteinkomsten under förutsättning att
avräkningslikviderna i deras helhet hade avsatts till skatteregleringsfonder,
som maximalt toges i anspråk under de år (E och F) då skatteunderlaget
vore lägst, belyses även i den förut återgivna tabellen (kol. 6). Såsom framgår
av tabellen skulle den disponibla skatteinkomsten förete en avsevärt
jämnare kurva, och det förut omtalade stora fallet mellan år C och år E
(från 42 % över grundnivån till 25 % under samma nivå) skulle reduceras
väsentligt. Fallet skulle stanna vid en nedgång från 21 % över grundnivån
till 15 % under.
Om utgiftsnivån från år C skulle bibehållas och de genom avsättningarna
av avräkningslikviderna uppkomna skatteregleringsfonderna toges i anspråk
med en tredjedel under åren E och F, skulle de erforderliga skattehöjningarna
under dessa svåra år bli väsentligt måttligare än om några avsättningar
icke skett. Höjningen av skattesatsen under år E skulle stanna
vid 36 % av utdebiteringens höjd år C mot eljest beräknade 68 %, och under
år F skulle skattesatsen ligga endast 24 % över skattesatsen år C mot eljest
beräknade 56 %. Om en tredjedel av skatteregleringsfonden hade tagits i
anspråk redan under år D, skulle skattehöjningen ha stannat vid 3 % mot
förut beräknade 31 % av skattesatsen under år C.
Avräkningssystemets verkningar enligt det förut återgivna tabellmatelialet
återges grafiskt i följande diagram, där inkomstskatteunderlagets
måttliga upp- och nedgång (den grova heldragna linjen) kontrasterar mot
de dubbelt starkare kastningar uppåt och nedåt, som skatteinkomsten
(streckad linje) visar vid oförändrad skattesats.
Procent
Skattestegring över år C
vid bibehållen utgiftsnivå
---1
D:o om hela avriikning3likviden
avsatts till skattercglering3fond
-
Inkomstskatteunder
laget
Skatteinkomst
vid
oförändrad skattesats
-
2—eea sa Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 228.
18
Kungl. May.ts proposition nr 228.
Betydelsen av en faktor, som effektivt bidroge till att balansera den kommunala
utgiftsbenägenheten under de skenbart alltför goda uppgångsaren,
synes uppenbar mot bakgrunden av de anförda siffrorna. Ett krav på fondering
av avräkningslikviderna vore värdefullt ur två synpunkter, nämligen
dels genom att hindra de kommunala utgifterna att stiga till en
exceptionell toppnivå, där den vanliga risken för en fastlåsning av utgifterna
nu föreligger, dels genom skapandet av reserver att tillgripa under
de svåra åren.
Förslag om ökad skattefinansiering av de kommunala investeringarna.
I promemorian har vidare i korthet berörts det förslag om ökad skattefinansiering
av de kommunala finansieringarna, som anmäldes för 1951
års riksdag. I huvudsak har anförts följande.
Vid anmälan av proposition nr 206 till 1951 års riksdag förordade chefen
för finansdepartementet vissa riktlinjer för den kommunala lånetillståndsprövningen
åsyftande att i rådande högkonjunkturläge öka skattefinansieringen
av de kommunala investeringarna. Tanken var därvid att
vid de kommunala investeringarna tillämpa ett system med grundavskrivning
till viss del av anläggningskostnaden av samma art som tillämpades
vid den statliga fastighetsfonden. Huru åtgärderna borde utformas beträffande
kommuner med olika skattetryck och ekonomisk struktur samt beträffande
olika slag av investeringsobjekt skulle närmare utredas i samråd
med de kommunala förbunden.
I bankoutskottets av riksdagen sedermera godkända utlåtande i ärendet,
nr 33, förklarade utskottet sig i princip dela uppfattningen, att åtgärder
behövdes för att i dåvarande läge begränsa lånefinansieringen av de kommunala
investeringarna. Utskottet ansåg dock att ställningstagandet till
förslaget borde anstå i avvaktan på resultatet av den igångsatta utredningen
rörande den närmare utformningen av åtgärderna. Vidare framhölls
såsom önskvärt att utredningen kunde sa forceras, att riksdagen kunde
få tillfälle att yttra sig i frågan redan vid höstsessionen år 1951 och att
utredningens resultat hleve tillgängliga för kommunerna vid uppgörande
av stater för år 1952.
Kommunlåneutredningen1 framlade i betänkande den 15 augusti 1951
(SOU 1951:24) förslag med närmare utformade riktlinjer för lånekontrollen
i angivet syfte jämte vissa ändringar i kommunala fondbildningslagen.
Införandet av kravet på ökad skattefinansiering skulle, därest riksdagen
icke gjorde erinran däremot, enligt förslaget ske i den formen att Kungl.
Maj :t avgåve en förklaring, som bringades till länsstyrelsernas och kommunernas
kännedom, av i huvudsak följande innehåll.
i Utredningen, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 april
1951, består av expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg, tillika ordförande,
f. d. borgmästaren G. Fant och sekreteraren hos svenska landskommunernas
förbund S. A. Järdler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228. 19
Kungl. Maj:t förklarar sig, med hänsyn till de extraordinära förhållandena
på kapitalmarknaden, vid prövning av ansökningar om tillstånd till
upplåning för kommuner vilja från och med ingången av år 1952 tills
vidare tillämpa nedan angivna riktlinjer.
1. Där särskilda skäl icke till annat föranleda, medgives upptagande av
lan med belopp motsvarande högst 75?*$ av kommunens kostnad för det
företag lånet avser. Sagda begränsning skall dock icke gälla beträffande lån
för bestridande av kostnader för markförvärv, uppförande av bostadshus
för allmänna marknadens behov samt anläggande av gator, vägar och vatten-
och avloppsledningar inom nya bostadsområden.
2. I stället för sådan i första punkten omförmäld prövning av låns storlek
med avseende å varje företag för sig må prövningen, där kommun så
önskar, avse hela lånebehovet för ett år i förhållande till samtliga under
aret gjorda investeringar. Lånetillstånd lämnas i sådant fall till högst det
belopp, vartill kommunen med tillämpning av vad i första punkten sagts
må vara berättigad med hänsyn till nämnda investeringar.
3. De i första och andra punkterna angivna begränsningarna i lånerätten
skola icke gälla beträffande kommuner, där den sammanlagda kommunala
utdebiteringen för år 1952 överstiger 14 kronor för skattekrona, ej
heller beträffande lån, som avse kostnader för företag, till vilket byggnadstillstånd
meddelats före utgången av år 1951 eller, där sådant tillstånd ej
erfordras, vilket påbörjats före nämnda tidpunkt.
Genom beslut den 17 augusti 1951 föreskrev Kungl. Maj:t att utredningens
betänkande jämlikt riksdagens önskemål skulle överlämnas till
envar av rikets kommuner för att finnas tillgängligt vid uppgörande av utgifts-
och inkomststater för år 1952.
Betänkandet var under hösten föremål för sedvanlig remissbehandling,
vid vilken de statliga myndigheterna tämligen genomgående anslöto sig
helt eller i huvudsak till förslaget. De kommunala förbunden voro övervägande
negativt inställda till genomförandet via lånekontrollen av åtgärder
av sådant slag, i synnerhet under år 1952. Svenska stadsförbundet
motsatte sig förslaget med stor skärpa.
Förslaget fiamiades emellertid icke för höstriksdagen, såsom från början
avsetts, med hänsyn till de ekonomiska svårigheter, som kunde förväntas
för kommunerna under innevarande år. Det kommunfinansiella
läget framstod under år 1952 såsom särskilt ansträngt på grund av eftersläpningen
i skatteunderlaget och de stegrade behoven till följd av kommunsammanslagningen.
För flertalet kommuner föranledde dessa omständigheter
skattehöjningar av sådan storlek, att ett genomförande av
förslaget, enligt vad chefen för finansdepartementet framhöll vid anmälan
av proposition nr 220 till riksdagens höstsession, icke ansågs böra ifrågakomma.
Mot bakgrunden av den sålunda lämnade utredningen om kommunernas
finansiella läge under åren 1953 och 1954 och de stora behov av skattcreglcringsfonder,
som gällande avräkningssystem vid uppbörden av kommunalskatterna
kan medföra vid en skiftning i inkomstutvecklingen, bär
i promemorian framlagts förslag om obligatorisk avsättning till skattercglcringsfond
under nämnda år. Omfattningen av avsättningsskyldiglieten
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
skulle enligt förslaget göras beroende av storleken av den avräkningslikvid,
som kommun äger uppbära under år 1953 och 1954. Därvid har förutsatts,
att i den mån underskott å 1951 års stat förelåge till täckning i 19o3 års
stat, en motsvarande nedsättning i avsättningsskyldighcten skulle erhållas.
På samma sätt skulle förekommande underskott från år 1952 få avraknas
från 1954 års avräkningslikvid. För att i möjligaste mån undvika att ingripa
störande på den utgiftsplanering, som ägt rum inom kommunerna,
kunde enligt vad i promemorian framhållits övervägas att därutöver begränsa
den obligatoriska avsättningen. Måhända vore det enligt promemorian
lämpligt alt stanna vid ett avsättningskrav motsvarande hälften avvad
som efter täckning av tidigare underskott återstod av avräkmngslikviden,
trots att avsevärt större avsättningar ur andra synpunkter kunde
vara önskvärda.
Avsättningsskyldigheten skulle, i den mån Kungl. Maj:t pa grund avsärskilda
skäl icke beviljade viss kommun undantag, avse städer, köpingar
och landskommuner ävensom landsting. Generellt undantag föreslogs dock
för primärkommuner, där den sammanlagda utdebiteringen för vederbörande
år komme att överstiga viss nivå, förslagsvis 15 kronor for skattekrona.
Remissyttranden.
De kommunala förbunden, som beretts tillfälle att yttra sig over förenämnda
departementspromemoria, har samtliga förklarat sig icke vilja
motsätta sig däri framlagt förslag om obligatorisk avsättning till skatte
regleringsfond
under åren 1953 och 1954.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande.
Den i promemorian förebragta utredningen synes enligt styrelsens mening
bestyrka behovet av en ökad avsattmng till skatteregleringsfond. Av
avgörande betydelse för frågans bedömande ur kommunal synpunkt a
angelägenheten att söka så långt möjligt ar förekomma tvara forandrin^ar
i den kommunala skattebelastningen. Patagligt ar, att det nuvarande av
räkningssystemet för källskatteuppborden kan i hog grad skarpa de verkningar
a/denna innebörd, som inträffande k°njunkturf5,rand1ri.I?faL^l"
föra Särskilt för mera konjunkturkänsliga kommuner kan detta betyda,
att de tillfälligtvis bli försatta i en mycket brydsam situation, om icke
skvdd däremot skapas genom fondering i skattereglerande syfte.
Från denna utgångspunkt anser styrelsen det motiverat, att kommunerna
senom sådan fondering allmänt säkerställa en utjämning av tvara kastning”
i den kommunala ekonomien. Att för sådant andamal illgnpa
tvingande föreskrifter är icke tilltalande ur kommunal synpunkt, eftersom
dessa föreskrifter i och för sig betyda en beskaming.av den kommunala
självbestämmanderätten. Styrelsen skulle darfor helst se, att fonde
ringskravet bleve helt på frivillighetens väg tillgodosett genom kommunernas
egen försorg. Men det synes som om kommunerna icke allmant klar
gjort för si g, hur omfattande denna fondering bor vara för att ge ett tillfredsställande
skydd, och själva konstruktionen av avrakningssystemet ar
sådan, att det vid den kommunala budgetbehandlingen maste erbjuda sva
-
21
K ungl. Maj:is proposition nr 228.
righeter alt övertyga om behovet av tillräckligt stora avsättningar för ändamålet.
Med hänsyn härtill vill styrelsen icke motsätta sig att för kommunerna
tvingande bestämmelser i detta avseende med begränsad räckvidd
införas.
Mem tveksam är styrelsen däremot beträffande frågan, huru den åsyftade
tonderingsskyldigheten bör preciseras. Genom den i promemorian redovisade
utredningen synes icke ha vunnits säkert underlag för en reglering
i detta hänseende på längre sikt. Sedd mot bakgrunden av de uppgifter, som
lör frågans bedömande för år 19511 lämnats i promemorian dels om den sannolika
ökningen av skatteunderlaget och dels om den beräknade storleken
av avräkningslikviderna, kan den angivna regeln synas icke behöva innebära
någon för kommunerna alltför kännbar avsättningsskyldighet. Men
då dessa uppgifter avse kommunerna över lag, ge de icke någon föreställning
om vad denna regel kan komma att betyda för enskilda kommuner
ens för det närmaste året. Man måste räkna med att den finansiella situationen
i nämnda hänseenden kan i åtskilliga fall på grund av lokala förhållanden
bli vida mindre gynnsam än genomsnittligt. Såtillvida är otvivelaktigt
den förutsatta dispensrätten för Kungl. Maj :''t ett angeläget komplement
till den allmänna avsättningsregeln. Men givetvis måste man å andra
sidan hysa mycket starka betänkligheter mot att beträffande dispositionen
av de egna skattemedlen göra kommunerna beroende av ett dylikt dispensförfarande,
vilket kan tänkas behöva aktualiseras i ett stort antal fall åtminstone
vid någoji längre tids tillämpning under ostadiga konjunkturförhållanden.
Härtill kommer, att man väl knappast heller bör definitivt gå in för att
reglera förevarande fråga genom för kommunerna bindande föreskrifter
utan att till förnyat övervägande upptaga nu gällande, från helt andra utgångspunkter
givna bestämmelser om rätten för kommunerna att taga i
anspråk de till skatteregleringsfond avsatta medlen. En omprövning av
dessa bestämmelser kan vara motiverad både för att ge den åsyftade regleringen
större elasticitet och för att bättre säkerställa den effekt man vill
vinna med avsättningsskyldigheten. På grund av det anförda anser styrelsen,
att för ett slutligt ställningstagande i förevarande fråga kräves en
grundligare och mera allsidig utredning än som nu presterats. Styrelsen
hemställer, att eu sådan utredning måtte snarast igångsättas och även att
det säkerställes, att vid denna utredning stadskommunala synpunkter bli
beaktade.
Å andra sidan synes det behövligt, att redan nu i avvaktan på genomförandet
av en sådan utredning något åtgöres i saken med hänsyn till de
obestridliga risker för kommunerna, som det omförmälda avräkningsförfarande!
innebär i händelse av eu ändrad konjunkturutveckling särskilt
med utgångspunkt från det nuvarande läget. Styrelsen kan därför tillstyrka,
att som ett provisorium för ar 1953 och 1954 utfärdas bestämmelser om
skyldighet för kommunerna att till skatteregleringsfond avsätta medel av
avräkningslikviderna i den omfattning — hälften av vad som återstår av
dessa likvider sedan underskotten från 1951 och 1952 täckts — som ifrågasatts
i promemorian. Men härvid förutsattes, att dessa bestämmelsers giltighet
uttryckligen begränsas till att avse de båda nämnda åren, att icke''till
bestämmelserna anknytas några föreskrifter om medlens ianspråktagande,
som inskränka kommunernas möjligheter att disponera över redan förut
till skal i oregleringsfond avsatta medel, och alt Kungl. Maj:t får eu dispensrält
i fråga om avsättningsskyldigheten, som icke utesluter en ganska generös
tillämpning i undantagsfall. Styrelsen finner det också rimligt, att uppkommande
frågor om denna dispensrätts tillämpning få bli föremål för
22
Kung t. Maj:ts proposition nr 22S.
prövning under kommunal medverkan (exempelvis genom det kommunala
finansråd, om vars inrättande kommunförbunden nyligen gjort underdånig
framställning).
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund bär anfört följande.
Även om styrelsen anser, alt för landskommunernas vidkommande i det
närmaste samma resultat skulle kunna nås genom en effektiv upplysningsverksamhet
från förbundets sida, vill styrelsen för sin del icke motsatta sig
åtgärder i promemorians syfte, därest dylika åtgärder anses vara ofrånkomliga.
Enligt stvrelsens mening är det högst önskvärt, att en förutsättningslös
utredning om avräkningssystemet kommer till stånd under den
tid det tilltänkta provisoriet med obligatorisk avsättningsskyldighet till
skattereglcringsfond är avsett att gälla.
Fyra av stvrelsens ledamöter (herrar Nilsson, Mattsson, Eliasson och
Arwidson) har ansett, att styrelsen bort motsätta sig förslagets genomförande
med hänsyn till förbundets möjligheter att påverka kommunerna
att frivilligt avsätta medel till skattereglcringsfond.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har anfört i huvudsak följande.
Styrelsen delar den i promemorian framförda åsikten, att en väsentligt
ökad kommunal fondbildning är både önskvärd och nödvändig för att möta
eu eventuell minskning av skatteunderlaget.
Vad angår landstingen har under senare år eu betydande fondbildning
och konsolidering i övrigt av deras ekonomi ägt rum. Under åren 1949
1951 ha sålunda cirka 08 miljoner kronor avsatts till skatteregleringstonder.
För år 1952 har icke någon sådan fondavsättning ägt rum, utan i stallet
ha cirka 6 miljoner kronor tagits i anspråk ur dessa fonder. Erinras
må vidare om den betydande omfattning, i vilken nyanläggningar och nyanskaffningar
av landstingen finansierats med uttaxerade medel. En del
byggnadsföretag ha sålunda helt bekostats av skattemedel, i andra fall ha
lån upptagits och då dessa, på grund av byggnadskostnadernas starka stegring
visat sig otillräckliga, ha överskjutande kostnader gäldats av uttaxerade
medel, i medeltal kan man beräkna, att under senare år landstingen
anslagit cirka 80 miljoner kronor per år till nyanläggning och nyanskattning.
Lån ha under samma tid beslutats med cirka 25 miljoner kronoi per
år, av vilka många emellertid aldrig kommit till stånd. Återstoden,, drygt
50 miljoner kronor per år, har finansierats med uttaxerade medel. Ännu i
1952 års stater kan man räkna med att drygt 40 miljoner kronor uttaxerats
för nyanläggningar. Även i övrigt ha landstingen sökt stärka sm ekonomiska
ställning. Betydande belopp ha bland annat avsatts till en råd byggnadsföretag,
"vilka på grund av den knappa sjukhusbyggnadskvoten icke kunnat
tagas i anspråk. , .. ....
I stort sett torde man sålunda kunna säga, att landstingen stå ratt val
rustade i ekonomiskt hänseende, och att behovet av en lagstiftning om obligatorisk
fondavsättning för deras vidkommande för närvarande knappast
är särskilt framträdande. Emellertid utesluter detta icke, att situationen
för vissa landsting kan bliva brydsam, därest en nedgång i skatteunderlaget
inträder. De skatteregleringsfonder, som nu finnas, kunna vid en
skärpning av läget i vissa fall knappast anses tillräckliga. Staterna for år
1951 uppvisa i flertalet fall underskott och så torde bliva förhållandet aven
beträffande 1952 års stater. I ett dylikt läge lärer knappast kunna forvan
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 228.
las,, att några mera betydande avsättningar till skatteregleringsfonder frivilligt
skola komma till stånd.
Även om sålunda behovet av obligatorisk fondbildning för landstingens
vidkommande i stort sett icke har samma aktualitet som för vissa primärkommuner,
vill dock styrelsen icke motsätta sig, att en eventuell lagstiftning
får avseende jämväl å landstingen.
Vad angår huvudinnehållet i den föreslagna lagstiftningen kan styrelsen
i stort sett biträda vad i_promemorian härutinnan anförts. Att lagstiftningen
inskränkes till åren 1953 och 1954 finner styrelsen klokt. Likaså vill styrelsen
i likhet med promemorian understryka, att det bör ligga i Kungl.
Maj :ts hand att, där speciella skäl föreligga, giva kommun dispens från
den föreslagna fondavsättningsskyldigheten. Då den nuvarande kommunala
fondbildningslagen lägger hinder i vägen för en fondering av den storleksordning,
som det här kan bli fråga om, bör lagen ändras. Enligt vad styrelsen
erfarit, lärer också kommunallagskommittén i sitt blivande betänkande
komma att föreslå ett box-ttagande av den nuvarande begränsningen
alt avsätta medel till skatteutjämningsfond.
Med hänsyn till vad sålunda anförts vill styrelsen — trots det intrång
i den kommunala självbestämningsrätten som en lagstiftning på förevarande
område innebär — icke motsätta sig införande av obligatorisk avsättning
till skatteregleringsfond i huvudsaklig överensstämmelse med
promemorians förslag.
Departementschefen.
De penningpolitiska skäl, som låg till grund för fjolårets förslag om
ökad skattefinansiering av de kommunala investeringarna och i princip
vann riksdagens gillande, gör sig alltfort gällande. På sätt vid anmälan av
proposition nr 220 till riksdagens höstsession angavs, fann jag ett närmare
utformat förslag i ämnet med hänsyn till de ekonomiska svårigheter, som
kunde förväntas för kommunernas del under år 1952, icke böra framläggas.
För flertalet kommuner föranledde särskilt eftersläpningen av skatteunderlaget
i förhållande till den starkt höjda löne- och prisnivån skattehöjningar
av sådan storlek, att ett genomförande av förslaget under år 1952 enligt
min mening icke kunde ifrågakomma. De hittillsvarande stegringarna under
året både beträffande löner och priser torde på sina håll ha för kommunerna
skapat större svårigheter än som förutsetts, särskilt ur likviditetssynpunkt.
Såvitt nu kan bedömas kommer svårigheterna under år 1953 att bli
avsevärt mindre. Det skatteunderlag, som skall läggas till grund för utdebiteringsbesluten
nästa år, torde, såsom framgår av den i departementspromemorian
lämnade utredningen, i genomsnitt med åtminstone 20 % överstiga
motsvarande skatteunderlag för innevarande år. Härtill kommer avräkningslikvider
på i runt tal 500 miljoner kronor såsom eu följd av
skatteunderlagets stegring från 1950 till 1952 års taxering. På utgiftssidan
kommer dock till följd av innevarande års löne- och prisstegringar
alt föreligga kostnader, som avsevärt överstiger utgifterna i 1952 års stater.
Därjämte skall i 1953 års stater täckas betydande underskott från år
1951, tillhopa beräknade till närmare 90 miljoner kronor. Beaklas bör även
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
att de kommunala budgetsvårigheterna för innevarande år i viss utsträckning
kan ha föranlett uppskov med anslag för vissa ändamål, vilka kommunerna
i stället beräknat att tillgodose under år 1953. Även om dagens
svårigheter sålunda kan ha medfört, att 1953 ars starkt höjda inkomster
för kommunerna till betydande del får sägas vara disponerade, framslåi
likväl det finansiella läget 1953 för kommunerna i allmänhet såsom avsevärt
gynnsammare än innevarande år. Sannolikt gäller detsamma i än
högre grad beträffande läget år 1954.
Åtgärder med det syfte, som förslaget om ökad skattefinansiering av
investeringarna innefattade, är enligt min mening alltjämt behövliga. Samtidigt
har emellertid frågan om betalningarna mellan stat och kommun i
samband med källskatteuppbörden fått ökad aktualitet både för statens
och kommunernas del och synes pakalla åtgärder för bägges vidkommande.
Staten uppbär kommunalskatt av de enskilda personerna efter deras
aktuella inkomstläge och dessa medel inflyter i statens budget efter avdrag
för statens samma år gjorda utbetalningar till kommunerna. Sistnämnda
utbetalningar, som grundas på ett tidigare års taxering, kommer
under en uppgångsperiod som den nuvarande att hänföra sig till en väsentligt
lägre inkomstnivå än skatteuppbörden. De medel, som staten sålunda
förskottsvis uppburit i kommunalskatt, har till den del de överstigit statens
utbetalningar till kommunerna ingått i det allmänna budgetöverskottet
på riksstaten. Det synes påkallat att för statsbudgetens del tillse, att dessa
för kommunerna uppburna pengar icke skapar ett missvisande budgetöverskott,
utan att de i stället fonderas vid sidan av budgeten i avvaktan
på utbetalningen till kommunerna. Därest icke en sådan klar bokföring
genomföres, kan man riskera att statens utgifter expanderar till följd av ett
skenbart alltför gynnsamt inkomsttillflöde. Det vore orimligt, om dessa
kommunmedel skulle användas för att i budgeten täcka statens ordinaxie
utgifter. Vid anmälan av proposition till årets riksdag om slutlig reglering
av riksstaten för nästa budgetår avser jag att förorda, att en sadan ordning
genomföres att förekommande dylika överskott av kommunmedel fonderas
vid sidan av riksstaten.
För kommunernas del föreligger under de närmaste åren ett i viss mån
liknande läge beträffande avräkningslikviderna, vilka under år 1953 beräknas
uppgå till i runt tal 500 miljoner kronor och för år 1954 toide avsevärt
komma att överstiga nämnda belopp. Såsom av kommunala skattelindringsutredningen
framhållits, medför avräkningssystemet vid källskatteuppbörden
irrationella verkningar på kommunernas inkomstutveckling genom att
under uppgångsåren ge ett skenbart alltför gott läge och vid en skiftning
i konjunkturen skärpa svårigheterna. Dessa olägenheter och de förvaltningsmässiga
svårigheterna har av skattelindringsutredningen åberopats som
skäl för en omprövning av avräkningssystemet. Utredningskravet har, som
framgår av det föregående, fått stöd av övervägande antalet remissmyndigheter
men å andra sidan bestämt avstyrkts av Svenska stadsförbundet och
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
länsstyrelserna i vissa av storstäderna. I de avstyrkande yttrandena hai
merendels såsom ett alternativ framförts förslag om införandet av en laglig
skyldighet att avsätta avräkningslikvider till skatteregleringsfonder.
Gällande avräkningssystem är enligt min mening en ur olika synpunkter
svårbedömbar fråga, som icke kan lösas utan en mera omfattande utredning.
Med de mycket betydande avräkningslikvider, som kommunerna i
allmänhet har att förvänta under de närmaste åren, torde förutsättningar
för närvarande heller icke föreligga för avskaffande av systemet. Däremot
synes möjligheterna att öka kommunernas fondavsättningar böra prövas.
Det är sålunda uppenbart angeläget att sörja för en viss utjämning av
kommunernas för utgifter disponibla inkomster. Den inom finansdepartementet
verkställda utredningen giver vid handen, att föreliggande skatteregleringsfonder
är alldeles otillräckliga för sitt ändamål såsom reserver
för den händelse inkomstutvecklingen skulle stagnera eller brytas. Mot bakgrunden
av de i det föregående återgivna beräkningarna rörande funktionssättet
hos gällande avräkningssystem framstår en fondering av avräkningslikvider
na — lika väl som fonderingen av uppbördsöverskotten för statens
del — såsom värdefull även med hänsyn till syftet att hindra utgifterna
att stiga till en toppnivå, som icke motsvarar den verkliga kommunala
inkomstnivån.
För skapande av garantier för att en erforderlig fondavsättning kommer
till stånd under de närmaste åren torde icke stå någon annan väg till buds
än genomförandet medelst särskild lagstiftning. Principiellt är det givetvis
icke tilltalande att tillgripa en sådan åtgärd. Lika väl som genomförandet
vid Kungl. Maj:ts låneprövning utav en ökad skattefinansiering av investeringarna
ingriper lagstiftningen ju i den kommunala friheten. Om
dessa båda åtgärder, som ur viss synpunkt kan sägas tjäna samma
ändamål, skulle vägas mot varandra, torde en generell föreskrift om
viss avsättning till skatteregleringsfond av olika skäl vara att föredraga.
Lämpligen bör åtgärder av båda slagen icke ifragakomma på en
gång. Såväl för kommunerna som för staten är det självfallet administrativt
enklare att saken ordnas i statbesluten med en gång än att frågan skall
behandlas i samband med varje lånetillstånd för kommunerna. Ur kommunal
synpunkt torde även ett krav på avsättningar till skalteregleringsfond
vara principiellt mera tilltalande än en åtgärd betingad endast av penningpolitiska
synpunkter. Fonderingskravet framstår närmast som ett erforderligt
komplement till det mellan staten och kommunerna gällande avräkningssystemet.
Om sålunda önskemålet om ökad skattefinansiering a\
investeringarna icke bör realiseras via Kungl. Maj:ts lånekontroll, vill jag
likväl i anslutning Ull de uttalanden, som gjordes bland annat av de kommunala
förbunden vid remissen av förslaget, uttala den förhoppningen, att
praxis för kommunernas del på frivillighetens väg alltmer skall utvecklas
i sådan riktning att viss del av investeringarna omedelbart bestrids på
skattestaten eller av i förväg avsatta medel. I längden främjas därigenom
en sund kommunal ekonomi.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
Såsom i departementspromemorian framhållits, torde man vid utformningen
av ett krav på avsättning av avräkningslikvider till skatteregleringsfonder
under år 1953, med hänsyn till att kommunernas finansiella svårigheter
måhända icke helt övervunnits, böra gå fram med försiktighet,
trots att de penningpolitiska synpunkterna och behovet av framtida reserver
skulle göra mycket stora avsättningar önskvärda. Särskilt i förevarande
läge synes beaktansvärt vad Svenska stadsförbundet framhöll i yttrande
över kommunala skattelindringsutredningens förslag om omprövning av avräkningssystemet,
nämligen att en laglig skyldighet att avsätta avräkningslikvider
till skatteregleringsfond icke alltid hör kräva avsättning av hela
avräkningslikviden. I promemorian har förordats, att kommunerna för
både år 1953 och 1954 skulle äga att från avräkningslikviden täcka underskott,
som uppkommit å 1951 års respektive 1952 års stater och att den
obligatoriska avsättningsskyldigheten måhända lämpligen borde begränsas
till ett belopp motsvarande hälften av vad som efter täckning av tidigare
underskott återstode av avräkningslikviden. Sistnämnda begränsning har
motiverats med intresset att lagstiftningen i möjlig mån skulle undvika att
ingripa störande på den utgiftsplanering, som ägt rum inom kommunerna.
I den mån Kungl. Maj :t på grund av speciella skäl icke medgåve viss kommun
undantag, skulle avsättningsskyldigheten avse städer, köpingar och
landskommuner ävensom landsting, dock med generellt undantag för primärkommuner,
där den sammanlagda kommunala utdebiteringen för vederbörande
år oavsett sådan fondavsättning överstiger viss nivå, förslagsvis
15 kronor för skattekrona. Kyrkliga kommuner och municipalsamhällen
ha lämnats utanför.
De kommunala förbunden, som beretts tillfälle att yttra sig över departementspromemorian,
har förklarat sig icke vilja motsätta sig en lagstiftning
om obligatorisk avsättningsskyldighet för åren 1953 och 1954 motsvarande
hälften av vad som återstode av avräkningslikviderna, sedan förekommande
underskott från tidigare år täckts. Därvid har betonats, att
förbunden helst sett att fonderingskravet hade lillgodosetts genom
kommunernas egen försorg. Det syntes emellertid •— bär Svenska
stadsförbundet härutöver tillagt — som om kommunerna icke allmänt klargjort
för sig, hur omfattande denna fondering borde vara för att ge tillfredsställande
skydd. Själva konstruktionen av avräkningssystemet är
enligt förbundets mening sådan, att det vid den kommunala budgetbehandlingen
måste erbjuda svårigheter att övertyga om behovet av tillräckligt
stora avsättningar för ändamålet. Vid sin tillstyrkan till förslaget
bär stadsförbundet fogat ett önskemål om utredning rörande den avsättning
av avräkningslikvider, som på längre sikt borde ifrågakomma. Svenska
landskommunernas förbund har för sin del såsom högst önskvärt betonat,
att en förutsättningslös utredning om avräkningssystemet kommer till stånd
under tiden för det tilltänkta provisoriet.
Även om större avsättningar till skatteregleringsfonder måste anses ur
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.
olika synpunkter önskvärda under åren 1953 och 1954, anser jag mig av
hänsyn till kommunernas utgiftsplanering böra stanna vid det obligatoriska
avsättningskrav, som i promemorian antytts och av de kommunala förbunden
kunnat godtagas. Vid tillstyrkan av denna begränsning räknar jag
med att kommunerna, i den mån möjligheter härför föreligger, av eget intresse
skall göra större fondavsättningar än den föreskrivna och att de
kommunala förbunden är beredda att stödja en sådan kommunal finanspolitik
genom en vädjan till kommunerna om frivilliga avsättningar. Självklart
är, att även kommuner, för vilka avsättningsskyldighet icke föreslås,
kan ha starka skäl att pröva sitt behov av skatteregleringsfonder.
Utöver det generella undantag från den obligatoriska avsättningsskyldigheten,
som i promemorian föreslagits för kommuner med en sammanlagd
utdebitering, fondavsättningen oräknad, över 15 kronor för skattekrona,
synes mig lämpligt att i lagen införa den allmänna begränsningen av den
obligatoriska avsättningen, att denna ej må bringa utdebiteringen att överstiga
nämnda nivå. Genom en sådan reglering av gränsfallen torde den åt
Kungl. Maj :t inrymda dispensbefogenheten kunna tagas i anspråk i betydligt
mindre utsträckning och förbehållas sådana fall, där alldeles särskilda
skäl för undantag föreligger.
Vid utformningen av lagstiftningen i ämnet har uppkommit fråga om
de åtgärder, som bör vidtagas, om en kommun trots lagstiftningen till äventyrs
skulle underlåta att vid fastställande av utgifts- och inkomststaten besluta
om föreskriven avsättning. Om så skett av förbiseende, synes en möjlighet
böra föreligga för kommunen att senare fatta sådant beslut, därvid
dock förberedelserna för utsändandet av källskattetabellerna ställer rätt
trånga tidsgränser. Om en kommun likväl underlåter besluta om föreskriven
avsättning, synes man, ehuru tvångsåtgärder är föga tilltalande, icke
kunna underlåta att låta länsstyrelsen vid utbetalning av allmän kommunalskatt
till kommunen under vederbörligt år innehålla och på bank för
kommunens räkning insätta det belopp, som skulle ha avsatts till skatteregleringsfond.
Detta belopp bör kommunen sedermera äga utfå i samma
ordning som den, i vilken medlen fått tagas i anspråk, därest de varit avsatta
till skatteregleringsfond.
Vad beträffar ianspråktagandet av medel, som i vederbörlig ordning avsatts
till skatteregleringsfond, kan synas rimligt, att de tvångsavsatta medlen
icke skulle få disponeras, förrän behov därav förelåge för täckande av en
avräkningsskuld till statsverket. I avvaktan på den utredning om lösningen
på längre sikt av de med avräkningssystemet sammanhängande problemen,
som torde bli erforderlig, anser jag mig icke böra föreslå några särregler beträffande
dispositionen av ifrågavarande fondmedel. Samma regler bör sålunda
gälla som i fondbildningslagen stadgats i fråga om ianspråktagandet
av andra till skatteregleringsfond avsatta medel. Jag utgår därvid ifrån såsom
givet, att medel ur skatteregleringsfonder icke tagas i anspråk under
åren 1953 och 1954 av kommun, som då äger uppbära avräkningslikvider
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
överstigande underskotten från tidigare år och sålunda är underkastad
det obligatoidska avsättningskravet.
Uppgift om den beslutade avsättningen till skatteregleringsfond hör avvederbörande
kommun lämnas till länsstyrelsen samtidigt med den i kommunallagarna
föreskrivna anmälan om den beslutade skattesatsen och det
totala utdebiterade beloppet. Föreskrift härom torde av Kungl. Maj :t kunna
i administrativ ordning utfärdas såsom en tillämpningsbestämmelse.
I enlighet med de här angivna riktlinjerna har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag angående skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren 1953 och 1954. Hemställan om förslag
till riksdagen om antagande av detta lagförslag göres i det följande i samband
med anmälan av ett förslag om vissa ändringar i lagen om kommunal
fondbildning. Därvid föreslås bland annat, att nu gällande begränsningar
i kommuns rätt att avsätta medel till skatteregleringsfond skall
slopas.
II. VISSA ÄNDRINGAR I LAGEN OM KOMMUNAL
FONDBILDNING.
I det följande torde jag få till behandling upptaga vissa förslag till
ändringar i lagen den 6 december 1946 (nr 727) om kommunal fondbildning,
vilka framlagts av kommunlåneutredningen i dess förut omnämnda
betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering
av kommunala investeringar (SOU 1951:24). I samband därmed
anmäler jag även ett av 1950 års jordbrukskasseutredning i en den 12
september 1951 dagtecknad promemoria framlagt förslag om viss ändring
av 8 § andra stycket samma lag.
Kommmilåneulredniiigens förslag.
Kommunlåneutredningens uppdrag avsåg, som förut berörts, i första
hand utformningen av vissa av 1949 års investeringskommitté föreslagna
åtgärder beträffande den kommunala lånekontrollen, åsyftande att öka den
omedelbara skattefinansieringen av kommunala investeringar. Vid tilllämpningen
av den av Kungl. Maj :t utövade lånekontrollen skulle enligt
förslaget genomföras ett krav på skattefinansiering med i normala fall
25 % av kommunens kostnad för investeringen. Lånen skulle med andra
ord begränsas till återstående 75 % av kostnaderna. I samband härmed
föreslog kommunlåneutredningen införande av en rätt för kommun att
avsätta medel till allmän investeringsfond. Innan frågan om behovet av eu
komplettering av fondbildningslagen med nämnda institut behandlas, må
i anslutning till vad utredningen anfört lämnas en kortfattad redogörelse
för bestämmelserna i 2 och 3 §§ fondbildningslagen samt för de med stöd av
dessa stadganden bildade fondtyperna.
Till särskild fond äger kommun jämlikt 2 § fondbildningslagen avsätta
medel för a) pensionsfond, b) försäkringsfond, c) kassaförlagsfond samt
29
Kungl. Maj ds proposition nr 228.
d) fond till bestridande av kostnaderna för förvärvande av viss ägodel,
genomförande av visst företag eller upprättande av viss anstalt, där kommunen
fattat beslut om ägodelens förvärvande, företagets genomförande
eller anstaltens upprättande.
Den utredning, vars betänkande angående revision av kommunala fondbildningslagen
(SOU 1945: 37) ligger till grund för lagstiftningen i ämnet,
har framhållit, att cn ovillkorlig förutsättning för rätt till annan fondbildning
enligt 2 § än till pensions-, försäkrings- och kassaförlagsfond är, att
kommun fattat särskilt beslut om »ägodelens förvärvande, företagets genomförande
eller anstaltens upprättande». Att beslut fattats om sådant företag
kan enligt de sakkunniga icke innebära mera än att principbeslut om
dylikt företag skall föreligga. Fullständiga kostnadsberäkningar, ritningar
och dylikt kunna således icke krävas. Vidare har utredningen i huvudsak
anfört följande. . . „ „
Den fondbildningsrätt, som medgives till annan fondbildning enligt 2 ö
än till pensions-, försäkrings- och kassaförlagsfond, torde vid en riktig tolkning
av detta lagrum få anses vara tämligen vidsträckt. De ändamål, som
kunna tillgodoses genom nu ifrågavarande fondering, torde få sökas inom
en mycket vid ram. Bestämmelsen går tillbaka på ett uttalande av borgmästaren
Fant i dennes betänkande (angående lagstiftning om kommunal
fondbildning, avgivet år 1919), att fonderingsrätt maste anses föreligga, sa
snart kommun »fattat beslut om förverkligande av ett speciellt, konkret
bestämt ändamål». Anses denna bestämning riktigt återge innehållet beträffande
här ifrågavarande fondering, synes fondering kunna förekomma
för varje beslutat bestämt ändamål, även om detta icke avser förvärvande
av ägodel, genomförande av företag eller upprättande av anstalt. Däremot
synes dylik fondering icke kunna ske för ett mera generellt angivet ändamål
eller för den fortlöpande kommunala verksamheten. Fondering synes
alltså kunna förekomma t. ex. för ett visst gatuarbete men ej för gatuaibeten
i allmänhet. ...
Nu ifrågavarande fondbildning torde i regel avse att underlätta tramtida
inköp av fastighet, mark eller byggnader, uppförande i framtiden av byggnader,
såsom ålderdomshem, pensionärshem, skolhus, lärarbostäder, kommunalhus
o. dyl. eller anläggande av vatten- och avloppsledningar, ytterbelysning
o. dyl. (anläggnings- och byggnadsföretag).
Vill kommun avsätta medel för tillgodoseende av annat särskilt, uttryckligen
angivet kommunalt behov men har beslutet härom icke kombinerats
med principbeslut om företagets utförande, måste fondbildningen ske jämlikt
3 § fondbildningslagen. Samma stadgande reglerar även det fall att
kommun vill taga i anspråk medel, avsatta till särskild fond, för annat
ändamål än vid avsättningen bestämts. I nu nämnda fall erfordras Kungl.
Maj :ts medgivande för beslut därom. Sådant medgivande kan lämnas genom
Kungl. Maj :ts fastställelse å reglemente eller andra föreskrifter rörande
fonden.
Nyssnämnda utredning lämnade i sitt betänkande även cn redogörelse
för de fonder, som ditintills bildats med stöd av 3 §, samt framhöll bland
annat följande.
De fonder, som bildats enligt 3 §, ha varit kapitalfonder eller dnflfonder
eller fonder av blandad typ. Bland kapitalfonderna ha upptagits förmjelsench
ulvidgningsfonder för kommunala affärsföretag i det fall att sådan
fondbildning cj skett enligt bestämmelserna i 6 § om förnyelsefond. Fn
andra huvudgrupp fonder bär avsett andra anläggningsarbeten än sådana,
som röra inkomstgivande företag, t. ex. badhus, krematorium, pensionärshem,
förvaltningsbyggnader, restaureringsarbeten av olika slag, gatu- och
so
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
vägbyggnader eller framdragande av olika slags ledningar, friluftsanläggningar,
bibliotek, teater, konsertlokaler, allmänna samlingslokaler, idrottsplatser.
Därest beslut fattats om ägodelens förvärvande, företagets genomförande
eller anstaltens upprättande gälla bestämmelserna i 2 §. Till kapitalfonder
ha även hänförts fonder som bildats för att fortbestå, alltså icke
för att omsättas i realkapital (fastigheter in. in.). Sådan fond kan fylla sitt
syfte antingen genom runteavkasiningen eller genom utlåning, t. ex. för bostadsbyggande
eller bostadslåns amortering.
Som exempel på driftfonder ha nämnts fonder för löpande underhållsoch
restaureringsarbeten å byggnader av olika slag (teatrar, förvaltningsbyggnader,
kyrkor, för gudstjänstens främjande genom sång och musik,
kyrkans prydande vid helger och andra liknande tillfällen, utveckling av
kommunens skogar, genomförande och utarbetande av stads- eller byggnadsplaner,
kyrkogårdens underhåll och förskönande, studiecirklar, stipendier).
S. k. nöjes- och hundskattefonder ha ofta avsett att främja ideella ändamål,
såsom studieverksamhet, teater- och musiklivet, kroppskultur. Dylika
kulturfonder voro ofta blandade kapital- och driftfonder. En fond kan t. ex.
avse »dels anläggning, underhåll och drift av allmän badinrättning, dels
anläggning och underhåll av idrotts- och lekplatser, dels anläggning och
underhåll av parker och planteringar, dels ock tillgodoseende av lokafbehov
för kulturella och ideella ändamal». Som exempel på driftfond har nämnts
fonder, som voro avsedda att finansiera återkommande behov av social
och kulturell verksamhet. Fond har även bildats för att tillgodose flera
särskilda kommunala behov, som dock varit tydligt avgränsade. Reglemente
har sålunda godkänts för fond »för utbyggande och föi’bättring av kloakledningsnätet,
anläggande av emscherbrunn och pumpstation för avloppsvatten,
anläggande och underhåll av baddamm samt understödjande av
idrotten inom kommunen».
Kommunlåneutredningen framhåller vidare, att enligt lagens bestämmelser
kommun är förhindrad, sedan väl medel avsatts till särskild fond enligt
2 § d) eller reglemente för fond enligt 3 § av Kungl. Maj :t fastställts,
att förfoga över fondmedlen för annat ändamål än vid avsättningen bestämts
eller reglementet tillåter. För ändrat ianspråktagande fordras särskilt
tillstånd av Kungl. Maj :t.
De erforderliga ändamålsbestämmelserna, vilka låser en gång avsatta
fondmedel för det vid avsättningen bestämda ändamålet, har enligt utredningens
uppfattning medfört, att kommunerna visat en viss försiktighet att
fondera medel. Utredningen fortsätter.
Erfarenheten ger vid handen, att lagens fordringar på fondbildning jämlikt
2 § d) av kommunerna i praktiken i betydande utsträckning icke uppfyllts,
vare sig delta berott på försiktighet eller bristande kännedom om
lagens föreskrifter. Kommunernas beslut om avsättning av medel till en
fond ha icke, såsom stadgandet föreskriver, kombinerats med principbeslut
om företagets utförande etc. En närmare precisering av ändamålet har
rentav ofta uteblivit. En underlåtenhet att fatta principbeslut om visst företags
utförande etc. medför närmast att fonderingsbeslutet hemfaller under
3 §, varvid Kungl. Maj :ts medgivande till fondbildningen skall inhämtas.
Sådant medgivande synas kommunerna emellertid icke ha sökt i större
utsträckning. Likväl ha fondmedlen i sinom tid tagits i anspråk. Praxis
synes således ha utvecklat sig i den riktningen, att fonder, som bildats när
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
mast med tanke på 2 § d), men icke tillkommit helt i enlighet med nämnda
stadgande och ej heller fullföljts enligt 3 §, förekomma i betydande utsträckning.
Även efter nya fondbildningslagens ikraftträdande den 1 januari
1947 ha sålunda en mångfald fonder uppstått vid sidan av lagen.
Kommunlåneutredningen anför vidare, att det för utredningen framstått
som ett önskemål av vikt att få till stånd cn ökning av den kommunala
fondbildningen och att samtidigt underlätta möjligheterna för kommunerna
att genom fondmedel smidigt möta skattefinansieringskravet. En förenkling
av förutsättningarna för fondbildning, som i viss mån anslöte sig till
kommunernas förutberörda praxis vid sidan av lagen, torde enligt utredningen
på längre sikt kunna öka benägenheten att avsätta medel till fonder.
Utredningen har funnit en sådan komplettering av fondbildningslagen
önskvärd, att kommun beredes möjlighet avsätta medel till en fond för anskaffande
av tillgångar för stadigvarande bruk, utan att principbeslut enligt
2 § d) om visst företags utförande etc. förelåge och utan att ändamålet
för fondmedlens användning fastställts jämlikt 3 §. Den sålunda ifrågasatta
fonden har av utredningen benämnts allmän investeringsfond. Därest
institutet allmän investeringsfond infördes i fondbildningslagen, bör enligt
utredningens mening även tillses, att de i praxis utanför lagen framväxta
fondbildningarna kunna komma in under lagens föreskrifter utan
särskilda beslut av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall.
Kommunlåneutredningen anför i huvudsak vidare.
Förslag om inrättande av en fond med liknande syfte har tidigare varit
föremål för diskussion i ett av borgmästaren Fant år 1919 avgivet betänkande
om kommunal fondbildning. Tanken på införande av en fond av denna
allmänna typ upptogs dock icke, vare sig i den första fondbildningslagen
år 193G eller i 1946 års lagstiftning i ämnet. Vid utformningen av 1936 års
lagstiftning om kommunal fondbildning (prop. nr 202, konstitutionsutskottets
uti. nr 38, r. skr. nr 321) anfördes såsom skäl emot ett dylikt institut,
att det icke borde vara tillåtligt att fondera medel utan tanke på visst
ändamål endast i syfte att konsolidera kommuns ställning eller att skapa
tillgångar, vilka kunde tagas i anspråk i framtiden, när behov av ett eller
annat slag yppade sig. Det kunde knappast anses vara på sin plats att betunga
ett visst års skattebetalare för helt obestämda framtida syften. Vid
bedömande av fondbildningsspörsmålet kunde ej undgås att taga hänsyn
till möjligheterna av förändringar i penningvärdet. Denna synpunkt bleve
särskilt framträdande i fråga om fonder med obestämt syfte och framför
allt beträffande sådana, som upplades för att bevaras för all framtid. Därest
fondbildningen skulle inskränkas till de fall, där en sådan vore verkligt
behövlig och önskvärd, syntes den i första hand böra avse uppläggande av
fonder för särskilda bestämda ändamål, som kunde förutses skola bli aktuella.
Även i 1946 års lagstiftning i ämnet (prop. nr 324, konstitutionsutskottets
uti. nr 24, r. skr. nr 504) var inställningen densamma beträffande
fondbildning utan angivande av visst ändamål.
Den huvudinvändning, som tidigare rests mot införande av en allmän
fond, nämligen risken för att ett visst års skattebetalare skulle kunna
komma att oskäligt belastas, anser kommunlåneutredningen icke bärande
efter det nya uppbördsförfarandets ikraftträdande. Utredningen uttalar.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
Vid den lidpunkt, då det här förut återgivna uttalandet gjordes, bestämdes
den kommunala utdebiteringen i efterhand, alltså vid ett tillfälle,
när man hade vetskap om skatteunderlagets storlek och fördelning. Vid
sådant förhållande förelåg åtminstone teoretiskt den angivna risken av
oskälig belastning på ett visst års skattebetalare, eller, för att uttrycka den
bakomliggande tanken mera rakt på sak, risken att en kommun kunde
passa på att taga en särskilt hög kommunalskatt det år, när en viss skattebetalare
hade en stor inkomst. Med den nya uppbördsförordningens ikraftträdande
från och med 1947 års ingång har läget i detta avseende förändrats.
Enligt gällande föreskrifter bestämmes kommuns utdebitering i samband
med fastställandet i oktober av kommunens utgifts- och inkomststat för det
nästföljande kalenderåret. Kommunalskatten kommer således att fastställas
utan att man vid tiden härför vet, vare sig hur de allmänna ekonomiska
konjunkturerna för nästa år komma att te sig eller vilka inkomster
en enskild skattskyldig kan komma att erhålla under året.
Någon fara för att de kommunala beslutande organen skulle allmänt sett
ta ut för hög skatt i syfte att i alltför hög grad konsolidera kommunernas
ställning, anser kommunlåneutredningen knappast föreligga. Den motsatta
risken torde i vart fall vara väsentligt större.
Enligt kommunlåneutredningens mening skulle en allmän investeringsfond
av den här ifrågasatta typen, förutom att underlätta en ökad fondavsättning,
få praktisk betydelse därutinnan, att den skänkte kommunerna
en ökad möjlighet att ha sina fondmedel rörliga och disponibla för de ändamål,
till vilka byggnadstillstånd vid varje särskild tidpunkt erhållits. Utredningen
uttalar vidare.
Givet är att det enligt gällande fondbildningslag erforderliga tillståndet
av Kungl. Maj :t till ianspråktagande av fondmedel för annat ändamål än
det, som vid medelsavsättningen bestämts, kan erhållas i samband med
lånetillståndsfrågans avgörande. Likaledes torde frågan om ändring i reglemente
eller föreskrifter för jämlikt 3 g fondbildningslagen bildad fond
kunna upptagas till avgörande i samband med prövning av lånetillståndsansökning.
En sådan anordning kommer dock säkerligen att synas kommunerna
både betungande och opraktisk samt föranleda ett ganska stort extraarbete
för de vid tiden för kommunindelningsreformens genomförande särskilt
arbetstyngda kommunala myndigheterna. I vart fall skulle en sådan
anordning mångenstädes uppfattas som alltför invecklad och tungrodd.
Även ur statliga administrativa synpunkter skulle ett dylikt tillvägagångssätt
te sig åtskilligt opraktiskt. Beträffande nu förefintliga fonder enligt
2 g d) och 3 § torde nämnda problem kunna lösas genom en övergångsbestämmelse.
I
I fråga om spörsmålet, huruvida det föreslagna institutet allmän investeringsfond
skulle komma i kollision med de nuvarande fondbildningsmöjligheterna
i lagen, framhåller utredningen följande.
Även om det måhända kunde göras gällande, att den allmänna investeringsfonden
skulle kunna övertaga flera av de nuvarande fondtypernas
funktioner och den slutsatsen kunna dragas, att förslaget om allmän investeringsfond
borde draga med sig ett förslag om slopande av dessa fondtyper,
torde ett sådant steg med hänsyn till pågående kommunallagsrevision
icke nu böra övervägas. Enligt utredningsmännens mening kan den allmänna
investeringsfonden ha en uppgift att fylla jämsides med övriga fond
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
typer i fondbildningslagen. Det är givet, att kommuner, som erhållit möjlighet
att avsätta medel till en allmän investeringsfond, likväl kunna ha
vägande kommunala skäl att vilja för framtiden låsa fondavsättningar för
visst bestämt ändamål.
Vad gäller frågorna om begränsning av rätten att avsätta medel till fonden
och om fondens maximala storlek erinrar kommunlåneutredningen till
en början om de gränser, som gäller för avsättning till skatteregleringsfond
enligt fondbildningslagen i dess nuvarande lydelse, samt uttalar.
Avsättning till skatteregleringsfond må ej avse mer än en femtedel av
det belopp, som enligt utgifts- och inkomststaten skall täckas med allmän
kommunalskatt. Genom beslutet må fonden ej heller bringas att överstiga
hälften av nämnda belopp. Vid beräkningen av det belopp, som skall täckas
med allmän kommunalskatt, skall hänsyn ej tagas till den beslutade avsättningen
till skatteregleringsfonden. En uppmjukning av dessa begränsningar
är emellertid aktuell, nämligen så tillvida att dels högsta avsättningen
till skatteregleringsfonden skulle höjas från en femtedel till en
tredjedel av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt, dels
fonden skulle tillåtas uppgå till hela nämnda belopp.
A andra sidan, fortsätter kommunlåneutredningen, stadgar fondbildningslagen
i dess gällande lydelse icke någon begränsning av vare sig avsättningsrätten
till eller storleken av fonder enligt 2 och 3 §§. Klart är att
storleken av dylika fonder kunde sägas ha sin begränsning i det ändamål,
för vilket fondmedlen skulle komma till användning. Någon gräns funnes
emellertid icke heller för det antal särskilda fonder, till vilka kommun
finge avsätta medel. En kommun kunde ju praktiskt taget bilda fonder för
varje ändamål, som fölle innanför den kommunala hushållningen. Enligt
vad utredningen hade sig bekant, hade — oaktat de fria händer kommunerna
erhållit, när det gällde fondbildning — något missbruk från kommunalt
håll i sådant avseende icke förekommit.
Med hänsyn till det nu anförda finner utredningen icke påkallat att föreslå
någon legal begränsning av rätten att avsätta medel till allmän investeringsfond
eller av den storlek, vartill sådan fond må uppgå. Någon kvantitativ
begränsning av rätten att taga fonden i anspråk för avsett ändamål
anser utredningen icke heller påkallad.
Medel avsatta till allmän investeringsfond skall enligt kommunlåneutrcdningens
mening i princip användas för anskaffande av tillgångar för
stadigvarande bruk. Utredningen anser dock icke lämpligt att lagen skrives
så, att dylika fondmedel för all framtid bli definilivt låsta för dylika ändamål.
I särskilda situationer kan det ju uppstå svåravvisliga behov för eu
kommun alt använda den allmänna investeringsfondens medel till annat
ändamål än anskaffande av tillgångar för stadigvarande bruk. Med hänsyn
härtill föreslår utredningen en bestämmelse av innehåll, att medel ur allmän
investeringsfond må lagas i anspråk för annat ändamål än det med
fonden avsedda under förutsättning av Kungl. Maj :ts medgivande.
Bestämmelser om allmän investeringsfond föreslås av utredningen in
3
— 6fi2 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 228.
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
fogade i fondbildningslagen genom en ny paragraf, 3 a §. Införandet av
detta nya stadgande torde vidare motivera ett tillägg till 1 § andra stycket.
Därest så med hänsyn till 1946 års kommunallagskommittés arbete —
vars kommande lagförslag icke lär beräknas träda i kraft förrän tidigast
den 1 januari 1955 — skulle finnas önskvärt, kunde enligt utredningen
möjligen ifrågakomma att begränsa giltigheten av de föreslagna författningsändringarna.
Då emellertid fondbildningslagen vore föremål för kommitténs
revision, låge det i sakens natur, att de nu föreslagna ändringarna
endast skulle bli temporärt giltiga.
I anslutning till förslaget om inrättande av en allmän investeringsfond,
har kommunlåneutredningen föreslagit ett par övergångsbestämmelser.
Den ena av dessa åsyftar att bereda kommunerna möjlighet att utan särskilt
tillstånd av Kungl. Maj :t överföra behållningar i fonder, bildade före
den 1 januari 1952 jämlikt 1''ondbildningslagens 2 § d) och 3 §, till den
allmänna investeringsfonden. Denna överföringsrätt motiveras av utredningen
med kommunernas behov att redan under år 1952 smidigt kunna
fullgöra det föreslagna kravet på skattefinansiering och att anpassa sig
efter byggnadstillståndsgivningen. Den andra av utredningen föreslagna
övergångsbestämmelsen innebär, att fonder, vilka kommit att ligga utanför
fondbildningslagen, må överföras till den allmänna investeringsfonden
utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Härom anför utredningen.
Det torde i praktiken icke så sällan ha förekommit, att kommun beslutat
om avsättning av medel till en fond men underlåtit att fatta beslut
om företagets utförande. Sådan fondering är närmast att hänföra till 3 §,
varvid Konungens medgivande erfordras. I fall, där sådant medgivande
icke inhämtats, har fonden kommit att bli ställd vid sidan av fondbildningslagen.
Med den utformning förslaget om allmän investeringsfond här givits,
komma dylika fondbildningar i framtiden, därest förslaget genomföres, att
automatiskt hänföras till den allmänna investeringsfonden. Sådana formellt
bristfälliga fonder, som kommit till stånd under tiden före det nu framlagda
förslagets ikraftträdande, synas även böra kunna överföras till den
allmänna investeringsfonden. I syfte att möjliggöra en dylik överföring
föreslås jämväl en övergångsbestämmelse av innebörd, att nu nämnda fonder
utan Kungl. Maj :ts tillstånd må överföras till den allmänna investeringsfonden.
Någon begränsning av den tid, under vilken sådan överföring
skall kunna äga rum, har icke ansetts erforderlig.
Kommunlåneutredningen behandlar vidare frågan om vidgning av kommuns
rätt till fondbildning i skattereglerande syfte. Utredningen redogör
till en början för innehållet i fondbildningslagens 4 och 5 §§, som innehåller
bestämmelser om skatteregleringsfond, och anför.
Enligt 4 § äger kommun att i samband med fastställande av utgifts- och
inkomststat avsätta medel till sådan fond eller taga i anspråk medel ur
fonden. Beslut om avsättning må ej avse mer än en femtedel av det belopp,
som enligt samma stat skall täckas med allmän kommunalskatt. Genom
beslutet må fonden ej heller bringas att överstiga hälften av nämnda
belopp. Vid beräkningen av det belopp, som skall täckas med allmän kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
35
munalskatt, skall hänsyn ej tagas till den beslutade avsättningen till skatteregleringsfonden.
Beslut att taga medel ur fonden i anspråk må ej avse
mer än eu tredjedel av det högsta belopp, vartill fonden uppgått under det
år beslutet fattas eller något av de två närmast föregående åren.
Vid särskilda förhållanden må, med Kungl. Maj :ts tillstånd, medel avsättas
till eller tagas i anspråk ur skatteregleringsfonden utöver vad i 4 §
stadgas. Sådant tillstånd kan lämnas genom fastställelse å reglemente eller
andra föreskrifter rörande fonden och må förknippas med villkor för de
avsatta medlens användning (5 §).
I det till grund för gällande lagstiftning i ämnet liggande förslaget om
inrättandet av en särskild skatteregleringsfond (SOU 1945: 37) ha de sakkunniga
understrukit, att fondens ändamål vore att tjäna till utjämning av
skattetrycket mellan olika år. Detta syfte kunde också i viss utsträckning
tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom att medel under goda konjunkturer
avsättas till särskilda fonder enligt 2 § d) (anläggnings- och byggnadsfonder),
vilka fonder tagas i anspråk när konjunkturerna försämras. Vidare
hade kommunerna möjlighet att genom utdebitering för behov, som kunnat
täckas med medel i tillfällig fond, genom förtidsamortering av gäld och andra
dylika åtgärder stärka sin beredskap för en lågkonjunktur. Sådana åtgärder
kunde dock ofta ej vara tillfyllest för att sätta kommunen i tillfälle
att bedriva en aktiv, konjunkturbctingad skattepolitik.
Frågan om en utvidgning av möjligheterna att avsätta medel till skatteregleringsfond
har, enligt vad kommunlåneutredningen under hand inhämtat,
även upptagits till behandling av 1946 års kommunallagskommitté.
Härom anför utredningen följande.
Kommunallagskommittén, som har för avsikt att inarbeta fondbildningslagen
i kommunallagarna, har i en till kommunlåneutredningen under hand
överlämnad promemoria anfört, att — ehuru kommunernas möjligheter
att avsätta medel till sådan fond och taga medel ur fonden i anspråk väsentligt
utvidgades vid 1946 års lagrevision — rätten till fondbildning i skattereglerande
syfte enligt kommitténs mening alltjämt vore för hårt kringskuren
för att fonden skulle kunna fylla sin uppgift vid kraftiga konjunkturväxlingar
eller då skatteunderlaget av andra orsaker hastigt förändras.
Kommittén framhåller vidare den nya uppgift skatteregleringsfonden fått
efter 1946 års uppbördsreform. Enligt kommitténs mening är det angeläget
att kommunerna äro i tillfälle att under goda år verkställa avsättningar
till skatteregleringsfonden i sådan omfattning, att när skatteunderlaget av
den ena eller andra orsaken försämras, medel finnas tillgängliga dels för
återbetalning av vad som erhållits för mycket i form av förskott från statsverket,
dels för den utjämning i övrigt av skattetrycket, som är fondens primära
uppgift.
På nu anförda skäl har i promemorian förordats dels att högsta avsättningen
till skatteregleringsfonden höjes från en femtedel till en tredjedel av
det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt, dels att fonden
må tillåtas uppgå till nämnda belopp mot endast hälften därav enligt nu
gällande bestämmelser.
I anslutning till kommunallagskommitténs preliminära förslag framhåller
kommunlåneutredningen, all reglerna om begränsning av avsättningsrätten
vid utformningen av gällande fondbildningslag närmast torde
ha motiverats därav att garantier ansetts erforderliga för att visst års skatt
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
skyldiga icke skulle kunna oskäligt betungas genom kommuns beslut om
stora fondavsättningar. Genom källskattesystemets tillkomst har enligt utredningens
mening — såsom närmare berörts i samband med förslaget om
icke maximerad rätt till avsättning till allmän investeringsfond -— huvudskälet
för en begränsning av fondavsättningsmöjligheterna fallit bort.
Kommunlåneutredningen anser det för sin del kunna ifrågasättas, om behov
av en spärr för fondavsättning till skatteregleringsfond över huvud föreligger
i dagens läge. En tillräckligt vid spärr torde å andra sidan icke behöva
medföra några nackdelar. Den inom kommunallagskommittén föreslagna
ändringen av gällande avsättningsregler för skatteregleringsfonden
finner sig utredningen med hänsyn härtill kunna biträda, om försiktigheten
nu anses bjuda att en spärr över huvud taget bibehålies.
Kommunlåneutredningen finner det icke tillrådligt att vänta med
ddgningen av avsättningsrätten intill dess att kommunallagskommitténs
förslag till ny kommunallag kan träda i kraft, eller tidigast i början av år
1955. Redan vid fastställande av 1953 års stater i oktober 1952 torde behov
föreligga att kunna besluta om större avsättningar än nuvarande bestämmelser
medger. Utredningen finner det önskvärt, att de ändringar av fondbildningslagen,
som betingas av förslagen om inrättande av en allmän investeringsfond
och om ökade avsättningsmöjligheter till skatteregleringsfond,
genomföres samtidigt.
I samband med ändringen av bestämmelserna rörande avsättning till
skatteregleringsfond har i kommunallagskommitténs förenämnda promemoria
upptagits frågan om en redaktionell ändring av stadgandet i 4 §
tredje stycket fondbildningslagen. Enligt stadgandet i dess nuvarande lydelse
må beslut att taga medel ur fonden i anspråk ej avse mer än en tredjedel
av det högsta belopp, vartill »fonden uppgått under det år beslutet fattas
eller något av de två närmast föregående åren». För undanröjande av en formell
oklarhet har föreslagits en omformulering på det sätt, att beslutet ej
må avse mer än en tredjedel av det högsta belopp, vartill »fonden beräknas
uppgå vid utgången av det år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av
något av de två närmast föregående åren». Även denna redaktionella jämkning
av lagtexten bör enligt kommunlåneutredningens mening vidtagas i
nu förevarande sammanhang.
I en den 12 september 1951 dagtecknad promemoria har 1950 års jordbrukskasseutredning1
hemställt om viss ändring i 8 § andra stycket fondbildningslagen.
Stadgandets nu gällande lydelse är följande.
Fonds medel må ej utan tillstånd av länsstyrelsen anbringas annorlunda
än hos bank, å postgirokonto eller i sådana tillgångar, i vilka förmyndare
äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
I utredningens promemoria anföres, att den citerade bestämmelsen vore
identisk med motsvarande bestämmelse i lagen den 12 juni 1936 om kom- 1
1 Utredningen, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 22 juni 1950,
består av riksbankschefen M. H. Lemne, tillika ordförande, direktören T. V. E. Björkman,
bankdirektören G. Didner och ledamoten av andra kammaren N. I. Johansson.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
munal fondbildning (nr 281). Vid anmälan av proposition med förslag till
1936 års lag (nr 202/1936) uttalade föredragande departementschefen
bland annat följande.
Därest ett till lagrådet för granskning remitterat förslag, enligt vilket
i fråga om placering av förmyndarmedel centralkassa för jordbrukskredit
skall likställas med placering hos bank, kommer att genomföras, bör härav
föranledas viss omformulering även av nu ifrågavarande bestämmelse.
Det av departementschefen åsyftade förslaget att likställa centralkassa
för jordbrukskredit med bank, när det gällde placering av förmyndarmedel,
genomfördes, framhåller jordbrukskasseutredningen, i lagen den 26 juni
1936 angåetide ändrad lydelse av 8 kap. 4 § lagen om förmynderskap (nr
325: se numera föräldrabalken 15 kap. 4 §). Den omformulering av regeln
om placering av kommunala fondmedel, som enligt departementschefens
yttrande bort föranledas därav, kom emellertid icke till stånd vare sig under
den tid 1936 års lag om kommunal fondbildning gällde eller då 1946 års
lag tillkom.
Med hänsyn till olägenheterna för jordbrukskasserörelsen av att i lagen
icke klart utsagts, att centralkassa skall vara likställd med bank, när det
gäller placering av kommunala fondmedel, föreslår jordbrukskasseutredningen
eu omformulering av nämnda stadgande i enlighet med vad i det
återgivna departementschefsanförandet förutskickades.
Remissyttranden.
Över kommunlåneutredningens förslag har utlåtanden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
överståthållar ämbetet, 23 länsstyrelser, 1919 års
inyesteringskommitté, 1946 års kommunallagskommitté, riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige, svenska landskommunernas förbund, svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och vissa kommunala myndigheter.
Det alldeles övervägande flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt
eller lämnat förslagen, såvitt angår ändringar i kommunala fondbildningslagen,
i huvudsak utan erinran.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker i princip införandet av institutet allmän
investeringsfond i fondbildningslagen och eu vidgning av kommuns
rätt till fondbildning i skattereglerande syfte, men finner tveksamt, huruvida
avsättningar till särskild fond, som finnas vid tidpunkten för lagändringens
ikraftträdande, bör utan vidare få överföras till allmän investeringsfond.
Överståthållar ämbetet finner för sin del icke anledning alt i princip
framföra någon erinran mot tillskapandet av en fondbildning av den art
som här avses. Vad utredningen härvidlag anfört synes ämbetet bärande.
Emellertid ifrågasätter ämbetet, om icke Kungl. Maj:ts medgivande borde
erfordras för rätten till avsättning av medel till allmän investeringsfond.
En frihet från underställning i detta fall skulle innebära en mycket långt
gående uppmjukning av nu gällande regler beträffande undcrställningskra
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
vet, då sådant föreskrives i vissa fall även när ändamålet med avsättningen
uttryckligen angivits. Den omgång ett underställande hos Kungl. Maj :t
skulle innebära synes överståthållarämbetet mer än väl kunna uppvägas
av den ökade säkerhet som skulle vinnas genom att de fondavsättningar,
varom här är fråga, komme under Kungl. Maj :ts prövning.
överståthållarämbetet vill i vart fall framföra erinran mot förslaget att
bestämmelserna om den allmänna investeringsfonden skall införas i en
helt ny paragraf, benämnd 3 a §, med särskild titelrubrik, och 3 § kvarstå.
Avsättning för särskilt uttryckligen angivet ändamål skulle då i vissa fall
behöva underställas Kungl. Maj :t, medan samtidigt frågan om avsättning
utan angivet ändamål finge ske utan sådan begränsning. En# sådan lagskrivning
bör enligt överståthållarämbetets uppfattning icke godtagas, även
om det som utredningen framhållit endast är fråga om ett kortare provisorium.
Ämbetet fortsätter.
Den föreslagna lagtexten är även ägnad att skapa ytterligare tveksamhet
hos kommunerna och de myndigheter, vilka ha att övervaka lagligheten
av kommunernas beslut, vid bedömandet av frågan om ett beslut om avsättning
av fondmedel lagligen fordrar underställning eller ej. För att undvika
dessa förhållanden synas bestämmelserna i 3 § och den föreslagna
3 a § böra på lämpligt sätt sammankopplas, så att de ej kollidera med
varandra.
Överståthållarämbetet, som tillstyrker den föreslagna ändringen av 4 §
andra stycket fondbildningslagen, anser tveksamt om omformuleringen
av 4 § sista stycket ej kan anses innefatta en åtgärd av saklig natur och
förmenar, att denna fråga kan anstå till den slutliga revisionen av stadgandena
om kommunal fondbildning.
De föreslagna ändringarna i fondbildningslagen förefaller länsstyrelsen
i Stockholms län icke i och för sig ge anledning till erinran ur saklig synpunkt.
Länsstyrelsen understryker, att man med hänsyn till pågående kommunallagsrevision
i förevarande sammanhang kan bortse från det sannolikt
rätt svårbedömda spörsmålet, i vad mån ett accepterande av det förordade
nya fondinstitutet bör medföra bortsortering ur lagstiftningen av
nuvarande fondtyper.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att de förordade ändringarna
i fondbildningslagen synes ägnade att anpassa fondavsättningar
efter kommunernas vid sidan av lagen nu tillämpade praxis ävensom att
befrämja — åtminstone på längre sikt — ett ur flera synpunkter önskvärt
kommunalt sparande. Även med bortseende från det rådande ekonomiska
läget torde de av utredningen förordade lagändringarna vara motiverade.
Ehuru faran för missbruk av rätten att upplägga allmän investeringsfond
icke synes stor, anser länsstyrelsen det dock påkallat, att i lagen stadgas en
viss gräns, inom vilken avsättning till dylik fond i allmänhet skall vara tilllåten,
samt att på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall skall bero,
huruvida fondbildning därutöver må ske.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som tillstyrker inrättande av institutet
allmän investeringsfond, ansluter sig till utredningens uppfattning, att en
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
förenkling av förutsättningarna för fondbildning skulle kunna öka benägenheten
att avsätta medel till fonder.
Mot utredningens förslag till ändringar i lagen om kommunal fondbildning
bar länsstyrelsen i Kristianstads län i stort sett icke något att erinra.
Ur vissa synpunkter kunde dock ifrågasättas lämpligheten av en så vidsträckt
befogenhet för vederbörande kommun, att fondens hela belopp på
en gång kan förbrukas. Med hänsyn till de syften fonden enligt det framlagda
förslaget avsåge att fylla, vill länsstyrelsen dock under nu rådande
förhållanden icke förorda, att rätten att taga densamma i anspråk för avsett
ändamål på något sätt begränsas.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län tillstyrker
utredningens förslag om ändringar i fondbildningslagen samt uttalar, att
de däri föreslagna lättnaderna borde genomföras, även om utredningens
förslag om viss skattefinansiering icke skulle genomföras.
De föreslagna ändringarna i lagen om kommunal fondbildning finner
länsstyrelsen i Älvsborgs län välbetänkta. Genomförandet av desamma bör
vara ägnat att skapa möjligheter för kommunerna att på ett smidigt sätt bemästra
olika svårigheter i ekonomiskt avseende.
Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig icke kunna biträda den föreslagna
övergångsbestämmelsen, att medel från fond, som före den 1 januari
1952 bildats jämlikt 2 § d) och 3 § lagen om kommunal fondbildning,
skulle utan inhämtande av Konungens medgivande i varje särskilt fall
kunna genom beslut av kommunen överföras till allmän investeringsfond.
Länsstyrelsen anför.
Enligt länsstyrelsens mening bör en lagändring av förevarande beskaffenhet
icke givas tillbakaverkande kraft. Vid den tidpunkt, då medlen avsatts,
hava vederbörande utgått från att medlen kunde användas för annat
ändamål än det ursprungligen bestämda endast under förutsättning att
Konungen prövade de anförda skälen härför i det särskilda fallet och funne
sig kunna lämna medgivande till den ändrade dispositionen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som förklarar sig icke ha några erinringar
att framställa emot de föreslagna ändringarna i fondbildningslagen,
framhåller, att ändringarna ger kommunerna möjligheter till ökad fondbildning.
Inrättandet av institutet allmän investeringsfond kommer, enligt vad
länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att fylla ett verkligt praktiskt
behov och att underlätta för kommunerna att ordna sina fonder i
överensstämmelse med fondbildningslagen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker önskemålet, att den kommunala
fondbildningen ökas, och anser någon erinran icke kunna göras mot
den förenkling av förutsättningarna för fondbildning, som innefattas i utredningens
förslag om tillskapande av en allmän investeringsfond för anskaffande
av tillgångar för stadigvarande bruk. Avsättning till sådan fond
bör sålunda kunna ske utan alt det föreligger principbeslut enligt 2 § d)
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
fondbildningslagen om utförande av visst företag och utan att fondmedlens
användande är medgivet enligt lagens 3 §. Länsstyrelsen finner det vidare
försvarligt att vidga rätten att avsätta medel till skatteregleringsfond.
Fullmäktige i riksgäldskonioret förklarar sig biträda kommunlåneutredningens
förslag till ändring av fondbildningslagen såsom betingat bland
annat av önskemålet att få till stånd en ökning av den kommunala fondbildningen.
Kommunallag skommittén framhåller, att de föreslagna ändringarna i
fondbildningslagen ingått såsom ett led i de åtgärder, som föreslås för eu
ökad skattefinansiering av kommunala investeringar och uttrycker den förmodan,
att det icke torde ha varit kommunlåneutredningens avsikt att förslaget
om dessa ändringar skulle framläggas för sig om huvudförslaget ej
genomfördes. Kommittén anför vidare.
Kommunallagskommittén anser för sin del, att det vore lämpligast, om
den översyn av fondbildningsbestämmelserna, som nu utföres inom kommittén
i samband med arbetet på en ny kommunallagstiftning, kunde avvaktas.
Det ligger i sakens natur, att det är en fördel, om samtliga regler
angående fondbildning på en gång bliva föremål för prövning. I detta sammanhang
bör särskilt nämnas, att med hänsyn till fondbildningens syfte,
nämligen att avsätta medel för att tillgodose framtida behov, det icke är
önskvärt att, såsom i kommunlåneutredningens betänkande antydes, låta
vissa regler om fondbildning endast erhålla temporär giltighet. Vidare må
framhållas, att det i nuvarande finansiella läge icke torde finnas något
mera framträdande behov av att skapa ökade möjligheter till fondering.
Beträffande utformningen av de föreslagna bestämmelserna ifrågasätter
kommittén, huruvida icke bestämmelser om allmän investeringsfond bör införas
i 2 § fondbildningslagen och fonden sålunda jämställas med övriga
där uppräknade fonder. Allmän investeringsfond borde i så fall angivas
under en ny littera, e), och fond enligt 2 § d) kan då erhålla benämningen
investeringsfond för bestämt ändamål.
Mot den föreslagna övergångsbestämmelsen om att till allmän investeringsfond
skulle utan Kungl. Maj :ts tillstånd kunna överföras medel från
fond, bildad antingen enligt 2 § d) eller 3 § eller också vid sidan av fondbildningslagen,
riktar kommittén vissa erinringar, nämligen i första hand
faran för att kommunerna skulle utnyttja ett sådant stadgande för att i
nuvarande beträngda läge överföra medel från för särskilda ändamål avsatta
fonder till en allmän investeringsfond i syfte att kunna använda dem
till kommunala investeringsbehov, som i annat fall skulle täckts med omedelbart
utdebiterade medel. Härjämte framhåller kommittén, att det kunde
verka stötande, om en genom kommunindelningsreformen nybildad kommun
skulle, genom att till allmän investeringsfond utan Kungl. Maj :ts tillstånd
överföra medel från en för särskilt ändamål inom en delkommun bildad
fond, kunna begagna dessa medel för helt annat ändamål än som ursprungligen
avsetts.
Mot de föreslagna ändrade bestämmelserna om avsättning till skattere -
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 228.
gleringsfond har kommittén givetvis icke i och för sig något att erinra men
framhåller, att det i dåvarande finansiella läge icke torde finnas något mera
framträdande behov att skapa ökade fondbildningsmöjligheter. Ändrade
ekonomiska förhållanden kunde självfallet medföra, att redan före den 1
januari 1955, då kommittén beräknar, att ny kommunallagstiftning skall
träda i kraft, behov kunde uppstå av att genomföra vidgad avsättningsrätt
till skatteregleringsfond liksom av sådan omarbetning av fondbildningslagen
i övrigt, som kommunlåneutredningen föreslagit. I dylikt ändrat läge
ankomme det givetvis på Kungl. Maj:t att framlägga förslag till de ändringar
i fondbildningslagen, som kunde finnas erforderliga i avbidan på
den nya kommunallagens ikraftträdande.
En ledamot av kommittén, direktören Sixten Larsson, framhåller i särskilt
yttrande, att oavsett om kommunlåneutredningens förslag till begränsning
av den kommunala lånerätten skulle bli genomfört eller icke, starka
skäl funnes att överväga, huruvida icke till 1952 års riksdag borde framläggas
förslag rörande de ifrågasatta ändringarna i fondbildningslagen, så
att dessa kunde träda i tillämpning från och med den 1 juli 1952. Han fortsätter.
Det är egentligen först under det senaste året och ännu endast i enstaka
kommuner, som — med hänsyn till uppbördssystemets verkningar — behovet
av en väl tilltagen skatteregleringsfond kommit till synes. Vid ett
eventuellt konjunkturomslag skulle åtskilliga kommuner kunna råka i ekonomiskt
trångmål, därest icke dessförinnan skatteregleringsfonderna uppbringats
till förhållandevis avsevärd storlek. Bland annat till följd av ortsavdragsreformen
har i 1952 års stater endast i undantagsfall utrymme funnits
för avsättningar till skatteregleringsfond. Tvärtom "har i icke så få fall
skatteregleringsfonden tullats för att undvika en alltför kraftig utdebiteringshöjning.
Det stora flertalet nybildade kommuner har att starta sin
verksamhet utan skatteregleringsfonder och utan nämnvärda övriga reserver,
som kunna tjäna motsvarande funktion. Icke minst för dessa kommuner
böra möjligheter öppnas att så snabbt som möjligt fylla skatteregleringsfonderna.
Vid en icke alltför ogynnsam utveckling av penningvärdet
kunna särskilt för landskommunerna, där budgetens löneposter icke ha
samma dominerande betydelse som i städer och landsting, redan i 1953 års
stater betydande avsättningar till skatteregleringsfond bli möjliga, särskilt
om de i höst fastställda utdebiteringarna i stort sett skulle bibehållas. Hänsyn
måste ju nämligen tagas till att kommunerna i gemen i 1953 års stater
få att räkna med betydande avräkningslikvider i fråga om den allmänna
kommunalskatten.
Den av kommunallagskommittén ifrågasatta vidgade avsättningsrätten
till skatteregleringsfond skulle enligt vad Larsson framhåller icke få praktisk
tillämpning förrän i 1956 års stater, om kommitténs förslag skulle avvaktas.
Det vore för sent att medge en vidgad fondbildningsrätt, om och
när kommunerna mera allmänt kommit i det läget, alt skatteregleringsfondcn
behöver tagas i anspråk för att hålla eu någorlunda jämn utdebitering.
Vid bedömningen av frågan om vidgad fondcringsrätt kunde i varje
fall utgångspunkten icke få vara det ogynnsamma kommunala budgetläget
under hösten 1951.
42
Kungl Maj:ts proposition nr 228.
Ett införande samtidigt i fondbildningslagen av bestämmelser om allmän
investeringsfond skulle enligt Larssons mening icke komma att föregripa
kommunallagsrevisionen. Han anför vidare.
I själva verket ha fonderna enligt 2 § d) i landskommunerna hittills i betydande
omfattning fungerat som allmänna investeringsfonder. Som kommunlåneutredningen
framhållit ha de gällande formföreskrifterna ofta icke
iakttagits. Särskilt så länge byggnadsregleringen måste bibehållas skulle en
strikt tillämpning av ändamålsbestämningarna m. in. i 2 § d) leda till en
lång rad tyngande underställningsärenden. På kommunalt håll torde man
gärna se åt t de föreslagna bestämmelserna om allmän investeringsfond
snarast införas i lagen. Reglerna härom behöva ingalunda ges endast temporär
karaktär. Visserligen torde genom denna fond vissa av de nuvarande
fonderna bli överflödiga (så torde t. ex. bli förhållandet med förnyelsefonden
med dess i praktiken mycket svårtillämpade regler), men utrensningen
av dessa fonder kan utan olägenhet anstå.
Den praktiska nyttan av en allmän investeringsfond vore enligt Larssons
mening så oomtvistlig, att den ifrågasatta reformen snarast borde genomföras.
Om ändringarna i fondbildningslagen genomföres utan samband med
bestämmelser om skattefinansiering, torde anledning dock icke finnas att
medgiva ett överförande utan Kungl. Maj :ts tillstånd av fonder enligt 2 § d)
och 3 § till investeringsfonden.
De av kommunlåneutredningen föreslagna ändringarna i fondbildningslagen
är enligt Svenska landskommunernas förbunds mening av vida större
praktisk betydelse än förslaget om skattefinansiering. Den ifrågasatta
ändringen beträffande skatteregleringsfonden borde med hänsyn till uppbördsväsendets
verkningar icke anstå till dess revisionen av kommunallagarna
kunde komma till stånd. Förbundet vill därför tillstyrka, att ändringen
snarast åvägabringades. Även om reglerna om skattefinansieringen
icke skulle bli fixerade på sätt utredningen föreslagit, anser förbundet det
vara fullt motiverat att i fondbildningslagen införa bestämmelser om allmän
investeringsfond. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna
härom kunna intagas under 2 § i lagen (som punkt e). Fond
enligt 2 § d) skulle då samtidigt kunna ges benämningen »särskild investeringsfond».
Svenska stadsförbundets finansråd, vars yttrande Svenska stadsförbundets
styrelse åberopat, har icke yttrat sig om innehållet i de föreslagna
ändringarna i fondbildningslagen utan endast uttalat, att det kunde ifrågasättas,
om kommunlåneutredningens insats i detta avseende kunde motsvara
investeringskommitténs intentioner, då från dennas sida anförts, att »möjligheterna
att genom ändrade regler för den kommunala fondbildningen
åstadkomma en konjunkturanpassning av den kommunala budgeten äro
avsedda att behandlas i annat sammanhang».
1949 års investeringskommitté har tillstyrkt de föreslagna ändringarna
i fondbildningslagen.
Vidkommande den av 1950 års jordbrukskasseutredning ifrågasatta
kompletteringen av 8 § andra stycket fondbildningslagen anför bank- och
Kung!. Maj:ts proposition nr 228.
43
fondinspektionen, att avfattningen av stadgandet redan nu medgiver insättning
av fonds medel hos centralkassa för jordbrukskredit, i det att sådan
kassa jämlikt 15 kap. 4 § föräldrabalken jämställes med bank, vari på
grund av stadgandet i 3 § förordningen den 21 mars 1924 med särskilda bestämmelser
om anbringande av omyndigs medel dylika medel utan överförmyndares
samtycke må insättas. För vinnande av större tydlighet hos
förstnämnda lagrum, kunde dock jordbrukskasseutredningens förslag vara
motiverat.
Departementschefen.
De av kommunlåneutredningen föreslagna ändringarna i fondbildningslagen
avser i huvudsak dels en vidgning av rätten att avsätta medel till
skatteregleringsfond, dels införande av en rätt att avsätta medel till allmän
investeringsfond avsedd för anskaffande av tillgångar för stadigvarande
bruk. Vid avsättning till allmän investeringsfond skulle ändamålet
icke behöva vara på annat sätt angivet än att därmed avsåges anskaffande
av varaktiga tillgångar, eller med andra ord kapitalutgifter i allmänhet.
Härutinnan skulle fonden skilja sig från de särskilda fonderna, som enligt
1 § lagen skall tillgodose särskilda, uttryckligen angivna kommunala behov
och där förutsättningen, såvitt angår de s. k. byggnads- och anläggningsfonderna
enligt 2 § d) lagen, är att kommunen fattat beslut om företagets
genomförande.
De föreslagna ändringarna i fondbildningslagen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av övervägande flertalet hörda remissmyndigheter. Det
praktiska behovet av ändringarna har starkt understrukits från kommunalt
håll och vitsordats av flera länsstyrelser. 1946 års kommunallagskommitté
har emellertid med utgångspunkt från det ansträngda kommunala budgetläget
under år 1952 ansett några mera framträdande behov av ökade fondbildningsmöjligheter
icke föreligga och för sin del funnit lämpligast, om den
översyn av fondbildningsbestämmelserna, som utfördes inom kommittén i
samband med arbetet på en ny kommunallagstiftning, kunde avvaktas.
Om i ett ändrat läge behov av vidgad fondbildningsrätt uppkomme, borde
dock enligt kommitténs mening ankomma på Kungl. Maj:t att framlägga
förslag om erforderliga ändringar i fondbildningslagen utan avbidan på den
nya kommunallagens ikraftträdande.
Kommunallagskommitténs revision av fondbildningsbestämmelserna,
vid vilken de erforderliga bestämmelserna skall inarbetas i en ny kommunallag,
är icke avsedd att träda i kraft före år 1955. Av vad jag vid anmälan
av förslaget om viss obligatorisk avsättning till skatteregleringsfonder
under åren 1953 och 1954 anfört framgår, att under åren 1953 och 1954
för kommunerna kan väntas ett ändrat finansiellt läge, där enligt min mening
icke blott ökade möjligheter utan även starka kommunfinansiella och
samhällsekonomiska skäl föreligga för ökad kommunal fondbildning. Även
enligt kommunallagskommitténs nyss anförda uttalande bör då frågan om
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
revision av fondbildningslagen upptagas till prövning, oavsett att resultatet
endast kan bli av provisorisk giltighet. Uppenbart är att en vidgning av
fondbildningslagens regler om rätten att avsätta medel till skatteregleringsfond
är påkallad redan nu. Den praktiska nyttan för kommunerna av en
sådan ökad rörelsefrihet vid dispositionen av fondmedel, som en fondtyp
av den allmänna investeringsfondens karaktär medför, finner jag motivera,
att förslaget därom samtidigt upptages till prövning. I samband därmed
synes även den av 1950 års jordbrukskasseutredning ifrågasatta kompletteringen
av 8 § andra stycket i nyssnämnda lag kunna beaktas.
Vad först beträffar den i 4 § fondbildningslagen reglerade rätten att avsätta
medel till skatteregleringsfond bär remissmyndigheterna funnit välbetänkt,
att kommuns möjligheter att utan Kungl. Maj:ts tillstånd göra sådan
avsättning vidgas. För närvarande må den årliga avsättningen uppgå till
högst en femtedel av det belopp, som skall täckas med allmän kommunalskatt,
och fondens totala belopp genom avsättning bringas att uppgå till
högst hälften av nämnda belopp. Koinmunlåneutredningen har i anslutning
till ett inom kommunallagskommittén preliminärt utarbetat förslag föreslagit
en höjning av den medgivna årliga avsättningen till en tredjedel och
fondens maximala storlek till hela det belopp, som skall täckas genom allmän
kommunalskatt. Utredningen har dock ifrågasatt, om behov av en
spärr mot fondavsättning till skatteregleringsfond överhuvudtaget förelåge
i dagens läge. Den i lagen fastställda begränsningen hade närmast motiverats
därmed, att garantier ansetts erforderliga för att visst års skattskyldiga
icke skulle kunna oskäligt betungas genom beslut om för stora fondavsättningar.
Detta huvudskäl kan enligt vad utredningen påpekat icke
anses bärande efter källskattesystemets genomförande. I och med att den
kommunala utdebiteringen icke längre bestämmes i efterhand, då man har
vetskap om skatteunderlagets storlek och fördelning, måste den åsyftade
teoretiska risken för att en kommun skulle passa på att taga ut en särskilt
hög skatt det år, när en viss skattebetalare hade stor inkomst, anses vara obefintlig.
Om försiktigheten likväl skulle anses bjuda att en spärr bibehålies,
har kommunlåneutredningen — som beträffande den allmänna investeringsfonden
icke ansett begränsning av fare sig den årliga avsättningen eller
totalbeloppet för fonden erforderlig — funnit sig kunna biträda kommunallagskommitténs
vidgning av spärrarna. Enligt vad jag under hand inhämtat
har kommunallagskommittén numera kommit fram till att begränsningen
av den högsta årliga avsättningen till skatteregleringsfond kunde slopas.
Fondens totala storlek skulle däremot icke enligt kommitténs nuvarande
ståndpunkt utan Kungl. Maj :ts tillstånd få genom avsättning bringas att
överstiga hela det belopp, som under året skall täckas med allmän kommunalskatt,
fondavsättningen oberäknad.
Behovet av en vidgad rätt för kommunerna att avsätta medel till skattercgleringsfond
är, som jag förut framhållit, enligt min mening uppenbart.
Genom införandet av den provisoriska skatteersättningen i samband med
Kungl. Maj: Is proposition nr 228. 45
höjningen av de kommunala orlsavdragen har denna rätt ju rentav begränsats.
Ett fyrtiotal kommuner har redan nu skatteregleringsfonder överstigande
gällande maximum. Jag delar uppfattningen, att det icke kan vara
förenat med några större vådor att borttaga maximeringen av den årliga
avsättningen och ställer mig även tveksam till frågan, om det verkligen
kan vara erforderligt med en spärr mot en kommunal benägenhet att alltför
mycket sörja för framtiden genom uppläggande av för stora skatteregleringsfonder.
Några risker i sådant avseende under de närmaste skenbart
alltför goda inkomståren lär i vart fall icke föreligga. Frågan om behovet
på längre sikt av en legal gräns torde få prövas i samband med lcommunallagskommitténs
förslag. Mot bakgrunden av det mycket stora behov
av skatteregleringsfonder, som enligt den förut redovisade utredningen om
avräkningssystemets verkningar kommer att framträda vid en skiftning i
inkomstutvecklingen, anser jag det för den skull befogat att icke nu förorda
någon legal begränsning av det belopp, vartill skatteregleringsfond
högst må uppgå. Denna ståndpunkt synes även vara mest konsekvent med
hänsyn till mitt ställningstagande till förslaget om en icke maximerad rätt
till avsättning till allmän investeringsfond.
Beträffande den i tredje stycket av 4 § stadgade begränsningen av rätten
att taga i anspråk skatteregleringsfond till högst en tredjedel av fondens
storlek har icke ifragasatts någon saklig ändring. Mot den föreslagna omformuleringen
av stycket har jag ingen erinran. Enligt den nuvarande lydelsen
må av fonden tagas i anspråk högst en tredjedel av det högsta belopp,
vartill fonden uppgått under det år beslutet fattas eller något av de
två närmast föregående åren. Enligt den föreslagna lydelsen avser tredjedelen
det högsta belopp, vartill fonden »beräknas uppgå vid utgången av
det år beslutet fattas eller uppgått vid utgången av något av» de två närmast
föregående åren. Denna lydelse synes mig ägnad att klarare ange
stadgandets egentliga innebörd.
Det av 1950 års jordbrukskasseutredning förordade tillägget till 8 §
andra stycket fondbildningslagen, att fondmedel må placeras i centralkassa
för jordbrukskredit lika väl som i bank, kan jag tillstyrka. Tillägget
innefattar, såsom bank- och fondinspektionen framhållit, icke någon ändring
i sak av gällande rätt utan är endast ett förtydligande.
Vad därefter beträffar förslaget om allmän investeringsfond har detta
av kommunlåneutredningen motiverats med önskemålet att få till stånd en
ökning av den kommunala fondbildningen och att samtidigt underlätta
möjligheten för kommunerna alt genom fondmedel smidigt möta skattefinansieringskravet.
Även om sistnämnda motiv väsentligt försvagats, då
något obligatoriskt skattefinansieringskrav nu ej ifrågasättes, torde önskvärdheten
av att öka fondbildningsmöjligheterna tillräckligt motivera inrättandet
av sådan londlyp. Utvecklingen av kommunernas praxis att i betydande
utsträckning fondera medel utanför lagens ram torde antyda be
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
hov av sådan förenkling av de legala förutsättningarna för fondering till
investeringsändamål. Samtidigt skulle rätten till disposition av investeringsfonden
tillfredsställa det praktiska behovet inom kommunerna att smidigt
kunna anpassa sig efter de förändringar i investeringar och byggplaner,
som föranledes exempelvis av den nuvarande byggnadstillståndsgivningen.
Om en kommun i sådant syfte vill taga i anspråk särskild fond för annat
än det ursprungligen bestämda ändamålet, måste kommunen enligt lagen
inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd därtill.
Den föreslagna utformningen av institutet har i allmänhet tillstyrkts i
remissyttrandena, överståthållarämbetet har dock ifrågasatt, om icke
Kungl. Maj :ts medgivande borde erfordras för rätten till avsättning av
medel till sådan fond, enär ändamålet vore så svävande som anskaffande
av tillgångar för stadigvarande bruk. Länsstyrelsen i Södermanlands län
har ansett försiktigheten bjuda, att i lagen stadgades en viss gräns, intill
vilken avsättning till sådan fond i allmänhet skulle vara tillåten, samt att
på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall skulle bero, om tondbildning
därutöver finge ske.
Införande av ett krav på Kungl. Maj :ts medgivande för varje avsättning
till investeringsfond skulle enligt min mening betyda, att syftet med det
nya institutet i praktiken förfelades. Kommunerna skulle i allmänhet icke
påtaga sig det besvär, som inhämtande av sådant medgivande skulle föranleda.
Frågan om en generell gräns för det sammanlagda belopp, som utan
Kungl. Maj :ts tillstånd finge avsättas till allmän investeringsfond, förtjänar
mera att övervägas. Varje dylik maximigräns har emellertid gärna en benägenhet
att bli normerande. Erfarenheten torde också ha visat, att de
skattskyldiga som regel ej är villiga att oskäligt låta sig betunga genom avsättningar
till fonder för framtida behov. Då faran för missbruk av rätten
att upplägga sådana fonder av skäl, som närmare berörts vid diskussionen
om legal maximering av skatteregleringsfonderna, ej synes mig stor, finner
jag i likhet med utredningen ej påkallat att införa någon legal begränsning
av rätten att avsätta medel till allmän investeringsfond, vare sig i fråga
om den årliga avsättningen eller fondens totala belopp.
Beträffande stadgandets rent tekniska utformning har överståthållarämbetet
ansett sammanförandet av bestämmelserna i en ny paragraf med bibehållande
av 3 § lagen medföra den oformligheten, att avsättning för uttryckligen
angivet ändamål i visst fall skulle kräva Kungl. Maj :ts tillstånd,
medan underställning ej erfordrades vid avsättning utan angivet ändamål
till allmän investeringsfond. Landskommunernas förbund och kommunallagskommittén
har ifrågasatt, att bestämmelserna om det nya fondinstitutet
skulle intagas under 2 § i lagen under en ny littera e), därvid fond
enligt 2 § d) skulle erhålla benämningen »särskild investeringsfond» eller
dylikt.
Den ifrågasatta ändrade inplaceringen av det nya stadgandet torde, om
man icke är beredd att vidtaga någon mera omfattande revision av 1—
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
3 §§, möta vissa svårigheter. Dessa paragrafer ingår i fondbildningslagen
i dess nu gällande lydelse under titelrubriken »Särskild fond», varmed enligt
1 § avses en fond för tillgodoseende av särskilt, uttryckligen angivet
kommunalt behov. I 2 § upptages under a), b) och c) pensionsfond, försäkringsfond
och kassaförlagsfond. Under 2 d) kommer de s. k. anläggningsoch
byggnadsfonderna, vid vilka för giltig fondbildning kräves, att kommunen
fattat särskilt beslut om »ägodelens förvärvande, företagets genomförande
eller anstaltens upprättande». Den fond, som beskrivcs i 3 §, karakteriseras
av att avsättningen av medel skall tillgodose annat särskilt, uttryckligen
angivet kommunalt behov än i 2 § sägs och att Kungl. Maj:ts
godkännande erfordras. Fond enligt 3 § utgör således en särskild fond,
kompletterande de fondtyper, som finnes återgivna i 2 §. Fondbildningslagens
övriga fondtyper, skatteregleringsfond och tillfällig fond, har upptagits
under egna titelrubriker.
Den förordade allmänna investeringsfonden är såsom namnet antyder
avsedd att användas för avsättning av medel, som kommunen icke bundit
för något speciellt investeringsbehov. Dess användning begränsas blott avkravet
på att tillgångar för stadigvarande bruk därmed skall anskaffas.
Vad som huvudsakligen skiljer det nya fondinstitutet från de i lagen närmast
stående fondtyperna, är sålunda att kommun icke behöver fatta något
principbeslut om visst företags utförande enligt 2 § d) och icke heller jämlikt
3 § inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt fall för att fondering
skall kunna komma till stånd.
Den allmänna investeringsfondens karaktär av allmän fond synes mig
sålunda medföra, att den svårligen kan infogas inom ramen för vad fondbildningslagen
kallar särskild fond. Under sådana förhållanden och med
beaktande av att mera omfattande omarbetning av ifrågavarande stadganden
i fondbildningslagen i avvaktan på kommunallagskommitténs kommande
lagstiftning i ämnet icke bör göras, anser jag mig kunna i huvudsak godtaga
den av kommunlåneutredningen föreslagna lagskrivningen. Den kommunerna
därigenom medgivna fonderingsrätten överstiger onekligen väsentligt
fonderingsrätten enligt 2 och 3 §§ i lagen, vilket synes vara kärnan i
överståthållarämbetets invändning, men den ökade friheten för kommunerna
att fondera är ju det egentliga syftet med det nya institutet. Även om
anledning kunde finnas att revidera 2 och 3 §§ lagen, torde deras kvarstående
i oförändrat skick icke behöva föranleda några olägenheter i praktiken.
Såsom kommunlåneutredningen berört kan byggnads- och anläggningsfonder
ha en funktion att fylla jämsides med den allmänna investeringsfonden
i sådana fall, då kommunen vill fastlåsa fondmedlen vid ett speciellt
företag. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att om en kommun beslutat
om avsättning av medel för visst behov, exempelvis för skolbyggnadsändamål,
utan att principbeslut fattats om uppförande av viss skola, något londbildningsskydd
enligt 2 § d) icke uppkommit. Frågan blir då, om fondmedlen
skall anses falla under institutet allmän investeringsfond. Att en
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
ligt det av utredningen föreslagna stadgandet kommun äger »utan angivande
av särskilt kommunalt behov» avsätta medel till allmän investeringsfond,
synes icke vara avsett att tolkas så, att beslut om avsättande av medel
till allmän investeringsfond endast må ske helt ospecificerat och sålunda endast
kunna avse anskaffande av tillgångar för stadigvarande bruk i allmänhet.
Även om viss ändamålsbestämmelse skulle förekomma vid medelsavsättningen
men fondskvdd enligt 2 § d) eller 3 § icke erhålles, synes
lämpligt att medelsavsättningen anses hänförlig till allmän investeringsfond.
Den blir då disponibel för kapitalutgifter i allmänhet, men kommunen
har givetvis kvar sin befogenhet att fullfölja beslutet enligt nyssnämnda
stadganden och sålunda låsa medlen för ett särskilt byggnadsföretag eller
dylikt. För att förebygga tvekan om den här angivna tolkningen synes
lämpligt, att klausulen »utan angivande av särskilt kommunalt behov» -—
som endast torde ha tjänat det pedagogiska syftet att markera motsättningen
till de särskilda fonderna i 2 och 3 §§ — utgår ur lagtexten.
Den av kommunlåneutredningen föreslagna rätten för kommun att övergångsvis
under år 1952 utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t till allmän
investeringsfond överföra behållningar i fonder, som före den 1 januari
1952 bildats jämlikt fondbildningslagens 2 § d) och 3 §, har mött kritik från
några remissinstanser. Det huvudsakliga syftet med denna övergångsbestämmelse
var enligt utredningen att möjliggöra för kommunerna att redan
under år 1952 smidigt kunna fullgöra skattefinansieringskravet med anlitande
av dylika fondmedel. Då huvudsyftet med stadgandet icke längre är
aktuellt, synes mig denna övergångsbestämmelse lämpligen kunna slopas.
Kommunlåneutredningen har vidare föreslagit en övergångsbestämmelse
av innebörd, att kommun utan inhämtande av Kungl. Maj :ts tillstånd i
varje särskilt fall skall kunna besluta om överförande till allmän investeringsfond
av medel från fond av annat slag än i 1 eller 11 § fondbildningslagen
avses och som bildats före den 1 januari 1952. Det synes svårt att
bestrida utredningens konstaterande, att gällande formföreskrifter för fonds
bildande ofta icke iakttagits, varigenom ett antal fonder uppstått, som icke
faller in under fondbildningslagens föreskrifter. Det är givetvis av stort
intresse att möjligheter skapas för kommun att föra in dylika »olagliga»
fonder under lagens föreskrifter. Den av kommunlåneutredningen förordade
övergångsbestämmelsen finner jag ägnad att underlätta en dylik överföring
utan att andra vägande intressen trädes för när. Rätten till överföring
till allmän investeringsfond av utanför lagen nu fallande fonder bör
avse endast dylika fonder, som bildats före ikraftträdandet av de här föreslagna
ändringarna i fondbildningslagen.
De av mig förordade ändringarna i fondbildningslagen bör ha trätt i tilllämpning
senast, då kommunernas beslut om inkomst- och utgiftsstaterna
för år 1953 fattas. Med hänsyn till det förberedande budgetarbetet synes
lämpligt, att ändringarna träder i kraft från och med den 1 juli 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
HEMSTÄLLAN.
49
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga följande inom finansdepartementet
upprättade förslag till lagar, nämligen
dels lag angående skyldighet för kommun att avsätta medel
till skatteregleringsfond åren 1953 och 1954,
dels ock lag angående ändring i vissa delar av lagen den
6 december 19W> (nr 727) om kommunal fondbildning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birgit Warholm.
i—bo* n* Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 228:
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 228.
Bilaga 1.
P. M.
med vissa uppgifter angående kommunernas skatteregleringsfonder m. m.
1. Inom finansdepartementet har verkställts en undersökning i syfte att
klarlägga förekomsten och den beräknade storleken av skatteregleringsfonder
inom kommunerna vid utgången av år 1952, ävensom omfattningen av
de sannolika budgetunderskott å 1951 års kommunala stater, vilka avses
skola täckas å 1953 års stater. Undersökningen har begränsats till borgerliga
kommuner samt har baserats på uppgifter, som inhämtats direkt från
kommunerna. Antalet till kommuner av olika slag utsända frågeformulär
samt antalet vid utgången av mars 1952 inkomna svar framgår av följande
sammanställning.
Utsända formulär |
Svar |
Svarsproeent |
|
Landsting ........................... |
............ 25 |
25 |
100 |
Städer utanför landsting ......... |
............ 5 |
5 |
100 |
Städer under landsting ......... |
............ 128 |
128 |
100 |
Köpingar ............................ |
............ 88 |
87 |
99 |
Municipalsamhällen ............... |
............ 184 |
152 |
83 |
Landskommuner .................. |
............ 816 |
783 |
96 |
Summa och medeltal 1 246 1 180 95
Svarsprocenten uppgår sålunda till i medeltal 95 %, varför materialets
representativitet måste anses som mycket god. De kommuner, som trots påminnelser
icke lämnat de begärda uppgifterna, äro till större delen mindre
landskommuner samt municipalsamhällen, vilka sannolikt icke kunna
nämnvärt påverka undersökningens resultat. Representativiteten torde därför
även kunna anses vara bättre än vad nyssnämnda procentsiffra utvisar.
— Av de inkomna formulären ha ett fåtal på grund av uppgifternas ofullständighet
icke kunnat användas vid uppgörandet av samtliga de i fortsättningen
redovisade sammanställningarna.
2. Underskott å staterna för år 1951, avsedda att täckas i 1953 års stater,
ha preliminärt redovisats till ett sammanlagt belopp av 87, i miljoner kronor,
med den fördelning på olika slag av kommuner som framgår av följande
sammanställning:
Milj. kr.
Landsting ............................... 19,i
Städer utanför landsting ............ 43,5
Städer under landsting ............... ll,i
Köpingar ................................. 2,5
Municipalsamhällen ................... 0,-2
Landskommuner ........................ 10,7
Summa 87,4
3. Den beräknade behållningen i skatteregleringsfonderna vid utgången
av år 1952 uppgår till sammanlagt 309,9 miljoner kronor. Av detta belopp
kommer inemot en tredjedel på städer under landsting, medan omkring
20 % hänföra sig till var och en av grupperna landsting, städer utanför
landsting samt landskommuner. De belopp, som i 1952 års stater avsatts till
skatteregleringsfonder, uppgå till blott 10,? miljoner kronor, motsvarande
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 228.
3,5 % av den beräknade behållningen i dylika fonder vid nuvarande års slut.
Eu betydligt större summa, 40,5 miljoner kronor, har i 1952 års stater hämtats
från skatteregleringsfonderna, därav drygt hälften av städer utanför
landsting. Närmare uppgifter återfinnas i följande sammanställning (miljoner
kronor).
! K o in in u n e r |
Skattereglerings-fondernas |
I 1952 års stater skedda |
|
avsättningar till |
ianspråktaganden från |
||
skatteregleringsfonder |
|||
Landsting........ Städer utanför landsting..... Städer under landsting . . . Köpingar ............. Municipalsamhällen ...... Landskommuner. . . Summa *) I vissa fall ha medel avsatts för skatt |
66''5 61-8 96 a 13-5 0-5 71-8 309 9 ereglering i andra fo |
4-3 1*8 Oo 4’6 107 rmer än skatteregler |
4» 21-9 11-4 04 0-o 2-8 405 ingefonder. Dylika |
4. En bedömning av skatteregleringsfondernas betydelse för de enskilda
kommunerna har verkställts genom att den för 1952 års utgång beräknade
behållningen i varje kommuns skatteregleringsfond satts i relation till det
belopp, som ifrågavarande kommun under år 1952 täcker med allmän kommunalskatt.
Kommunerna ha grupperats efter den procent, som fonden
utgjort av nämnda kommunalskatt. Av följande tabell framgår det antal
kommuner av olika slag, som tillhör respektive grupper.
Skatteregleringsfond i relation till |
1952 års allmänna kommunalskatt |
|||||||||
0 |
0''1— |
101 — |
201 — |
30-1 — |
40-1— |
50‘1 — |
60U — |
75-1 — |
Summa |
|
10 % |
20 % |
30 % |
40 % |
50 % |
60 % |
75 % |
% |
|||
Landsting ........ |
2 |
5 |
10 |
6 |
1 |
\ |
25 |
|||
Städer utanför lands- |
||||||||||
ting .............. |
— |
3 |
2 |
_ |
_ |
_ |
||||
Städer under landsting |
7 |
22 |
41 |
37 |
15 |
4 |
1 |
1 |
128 |
|
Köpingar........... |
4 |
18 |
33 |
22 |
7 |
1 |
1 |
86 |
||
Municipalsamhällen . . |
114 |
5 |
9 |
10 |
6 |
1 |
_ |
3 |
3 |
151 |
Landskommuner .... |
123 |
144 |
208 |
146 |
79 |
43 |
20 |
10 |
7 |
780 |
Summa |
250 |
197 |
803 |
221 |
108 |
50 |
21 |
15 |
10 |
1175 |
Av tabellen framgår, att för de flesta slagen av kommuner ävensom totalt
det största antalet återfinnes i den grupp av kommuner, som ha skattereglermgsionder
motsvarande 10—20 av det under år 1952 genom den allmänna
kommunalskatten täckta beloppet. Icke mindre än cirka 450 eller
ungefär 36 % av rikets samtliga kommuner sakna helt skatteregleringsfonder
eller ha dylika, vilka kunna sägas vara klart otillräckliga. En särställning
intages här av municipalsamhällena, där sådana fonder saknas
bland 75 % av dem, som lämnat uppgifter.
„ syfte a^t åskådliggöra i vad mån lokala förhållanden kunna inverka
på förekomsten av skatteregleringsfonder ha följande tabeller samman
-
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.
Städer änder landsting.
Skatteregler in gsfond i relation till 1952 |
åi*6 allmänna kommunalskatt |
||||||
0 % |
0-1-10 % |
10-1-20 % |
20-1-30 % |
301-40 % |
401-75 % |
Summa |
|
7 |
2 |
1 |
1 |
1 |
12 |
||
_ |
2 |
— |
— |
— |
2 |
||
Södermanlands .... |
2 1 |
1 1 1 |
3 1 2 |
2 3 3 |
1 2 1 |
1 |
9 7 9 |
_ |
— |
1 |
1 |
— |
2 |
||
_ |
1 |
3 |
2 |
— |
— |
6 |
|
_ |
_ |
1 |
— |
— |
— |
1 |
|
_ |
_ |
2 |
1 |
— |
1 |
4 |
|
_ |
3 |
— |
— |
1 |
— |
4 |
|
_ |
1 |
2 |
3 |
— |
1 |
7 |
|
_ |
1 |
2 |
2 |
— |
— |
5 |
|
Göteborgs och Bohus |
— |
1 |
1 2 |
1 3 |
3 |
1 |
6 6 |
1 |
_ |
3 |
2 |
1 |
— |
7 |
|
— |
1 |
4 |
1 |
— |
6 |
||
1 |
— |
1 |
3 |
— |
1 |
6 |
|
1 |
2 |
1 |
1 |
— |
5 |
||
_ |
1 |
2 |
3 |
— |
— |
6 |
|
1 |
— |
3 |
— |
— |
— |
4 |
|
Västernorrlands ..... Jämtlands......... Västerbottens ..... |
1 |
1 2 |
3 3 |
1 1 |
1 1 |
— |
5 1 3 5 |
Köpingar.
Län |
Skatteregleringsfond i relation till 1952 |
års allmänna kommunalskatt |
|||||
0 % |
0-1-10 % |
101-20 % |
20 1-30 % |
o t** l Ö CO |
40-1-75 % |
Summa |
|
1 |
3 |
1 |
_ |
_ |
— |
5 |
|
1 |
— |
— |
— |
— |
1 |
||
Södermanlands .... |
— |
1 1 |
1 |
1 |
— |
1 3 |
|
_ |
1 |
1 |
4 |
— |
— |
6 |
|
1 |
— |
— |
3 |
3 |
1 |
8 |
|
1 |
— |
1 |
1 |
— |
3 |
||
__ |
— |
1 |
— |
— |
— |
1 |
|
_ |
— |
1 |
— |
— |
— |
1 |
|
_ |
3 |
5 |
— |
1 |
— |
9 |
|
1 |
1 |
5 |
— |
1 |
— |
8 |
|
— |
— |
1 |
— |
— |
1 |
||
Göteborgs och Bohus |
— |
— |
4 |
2 |
_ |
— |
6 |
_ |
_ |
2 |
2 |
— |
— |
4 |
|
_ |
1 |
3 |
2 |
— |
1 |
7 |
|
_ |
2 |
2 |
1 |
— |
— |
5 |
|
_ |
_ |
I |
2 |
— |
— |
3 |
|
1 |
i |
1 |
— |
— |
3 |
||
_ |
1 |
i |
— |
— |
— |
2 |
|
Västemorrlands .... |
— |
— |
1 2 |
2 |
_ |
— |
3 2 |
_ |
1 |
1 |
— |
1 |
— |
3 1 |
|
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Kungl. Maj-.ts proposition nr 228. 53
Landskommuner.
Län |
Skadereglering |
sfond i relation till 1952 års allmänna kommunalskatt |
||||||
0 % |
Öl — |
101-20 % |
20J-30 % |
30-1-40 % |
Ö O lO |
Över 50 % |
Summa |
|
Stockholms ........ |
6 |
14 |
9 |
4 |
3 |
36 |
||
Uppsala............ |
3 |
3 |
8 |
3 |
1 |
2 |
i |
21 |
Södermanlands .... |
5 |
7 |
5 |
6 |
3 |
1 |
_ |
27 |
Östergötlands ...... |
a |
8 |
19 |
4 |
2 |
_ |
36 |
|
Jönköpings ........ |
11 |
i |
5 |
7 |
1 |
1 |
_ |
32 |
Kronobergs ........ |
6 |
1 |
6 |
5 |
6 |
2 |
6 |
32 |
Kalmar ............ |
7 |
12 |
10 |
4 |
3 |
3 |
1 |
40 |
Gotlands .......... |
— |
2 |
5 |
1 |
2 |
1 |
11 |
|
Blekinge .......... |
— |
2 |
4 |
5 |
4 |
1 |
2 |
18 |
Kristianstads ...... |
7 |
10 |
15 |
5 |
4 |
2 |
_ |
43 |
Malmöhus.......... |
19 |
17 |
7 |
6 |
O |
_ |
1 |
53 |
Hallands .......... |
4 |
7 |
8 |
5 |
6 |
1 |
31 |
|
Göteborgs och Bohus |
3 |
7 |
10 |
8 |
1 |
3 |
2 |
34 |
Alvsborgs .......... |
8 |
7 |
18 |
16 |
4 |
2 |
— |
55 |
Skaraborgs ........ |
13 |
13 |
9 |
6 |
1 |
1 |
_ |
43 |
Värmlands.......... |
3 |
3 |
9 |
7 |
7 |
5 |
4 |
38 |
Örebro ............ |
1 |
7 |
7 |
4 |
1 |
— |
1 |
21 |
Västmanlands ...... |
2 |
3 |
7 |
3 |
2 |
1 |
1 |
19 |
Kopparbergs........ |
3 |
3 |
9 |
9 |
6 |
3 |
8 |
41 |
Gävleborgs ........ |
— |
1 |
6 |
10 |
5 |
5 |
7 |
34 |
Västernorrlands .... |
1 |
4 |
15 |
8 |
3 |
3 |
1 |
35 |
Jämtlands.......... |
1 |
2 |
8 |
13 |
3 |
2 |
2 |
31 |
Västerbottens ...... |
4 |
1 |
5 |
7 |
6 |
4 |
27 |
|
Norrbottens........ |
13 |
3 |
4 |
__ |
2 |
— |
22 |
ställts med fördelning länsvis av antalet kommuner tillhörande respektive
grupper.
Några lokalt betonade tendenser äro tämligen svåra att utläsa ur dessa
tabeller. Relativt stora skatteregleringsfonder synas dock i stort sett finnas
i kommunerna inom Kronobergs, Blekinge, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Däremot synas kommunerna inom Stockholms, Kristianstads och Norrbottens
län i allmänhet ha små skatteregleringsfonder. Mera splittrade förhållanden
synas råda i vissa andra län, t. ex. Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län, där städerna ha relativt betydande sådana
fonder, medan landskommunerna i allmänhet sakna eller ha endast obetydliga
sådana.
6. Slutligen ha kommunerna även grupperats efter skatteregleringsfondernas
relativa storlek, beräknad enligt punkt 4, samt utdebiteringens storlek.
Resultatet framgår av följande sammanställningar. Att utläsa några
särskilda tendenser torde emellertid vara synnerligen Aranskligt. Dock torde
de kommuner, som ha tillfredsställande skatteregleringsfonder, i genomsnitt
ha en något högre utdebitering än kommuner med obetydliga eller inga
sådana fonder. Klart torde vara att frånvaron av skatteregleringsfond i allmänhet
icke kan tillskrivas hårt skattetryck.
;'')4
Kuuyl. Maj ds proposition nr 228.
U t d e b |
i t e r i n g |
per |
skattekrona |
||||||||||||||
Skatteregleringsfoudens |
* 1 |
^ g ■» i |
o. é g SO Y |
• 04 « g |
-4 s? |
X « S? |
66.G -00.G |
10 00- 10-99 |
S g ■*> i |
•» g |
66.SI -00.81 |
® g |
o. ? * g |
cs S§ |
73 ^ - § ® ? |
» ® |
Sum- ma |
o %. |
1 |
1 |
2 |
||||||||||||||
Städer under lands- |
2 |
2 |
i |
2 |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
7 |
|||||||
_ |
__ |
2 |
1 |
— |
— |
— |
— |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4 |
||
Landskommuner .... |
2 |
6 |
28 |
37 |
21 |
5 |
5 |
6 |
7 |
2 |
2 |
— |
— |
1 |
— |
1 |
123 |
Summa |
o mi |
7 |
29 |
39 |
24 |
7 |
6 |
8 |
7 |
3 |
2 |
— |
— |
1 |
— |
1 |
136 |
0-1-10 %. |
|||||||||||||||||
2 |
3 |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
5 |
|
Städer utanför lands- |
1 |
2 |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
8 |
|||||||||
Städer under lands- |
1 |
2 |
4 |
4 |
9 |
2 |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
22 |
|||||
_ |
__ |
1 |
7 |
3 |
4 |
2 |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
18 |
||
Landskommuner .... |
— |
10 |
25 |
32 |
37 |
22 |
8 |
1 |
3 |
2 |
i |
i |
— |
— |
— |
— |
142 |
Summa |
3 |
13 |
25 |
35 |
48 |
29 |
21 |
4 |
8 |
2 |
i |
i |
— |
— |
— |
— |
190 |
101—20 %■ |
l |
9 |
_ |
— |
_ |
_ |
10 |
||||||||||
Städer utanför lands- |
1 |
i |
_ |
_ |
_ |
— |
__ |
— |
2 |
||||||||
Städer under lands- |
1 |
0 |
7 |
12 |
11 |
5 |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
41 |
|||||
__ |
_ |
_ |
5 |
12 |
9 |
4 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
88 |
|
Landskommuner .... |
— |
5 |
36 |
46 |
45 |
35 |
20 |
15 |
8 |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
207 |
Summa |
1 |
14 |
36 |
52 |
62 |
51 |
36 |
29 |
9 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
293 |
201-30 %. |
2 |
3 |
1 |
_ |
_ |
6 |
|||||||||||
Städer under lands- |
1 |
5 |
17 |
7 |
4 |
3 |
_ |
_ |
— |
_ |
— |
37 |
|||||
__ |
_ |
1 |
3 |
6 |
5 |
4 |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
21 |
|
Landskommuner .... |
— |
3 |
30 |
32 |
23 |
33 |
11 |
7 |
5 |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
145 |
Summa |
2 |
G |
32 |
36 |
34 |
55 |
22 |
13 |
8 |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
209 |
301—40 %. |
i |
_ |
_ |
_ |
1 |
||||||||||||
Städer under lands- |
1 |
1 |
8 |
3 |
2 |
_ |
_ |
_ |
— |
_ |
_ |
15 |
|||||
_ |
_ |
1 |
3 |
o |
7 |
||||||||||||
Landskommuner . . .. |
2 |
3 |
10 |
18 |
17 |
10 |
8 |
6 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
77 |
Summa |
3 |
3 |
11 |
22 |
20 |
18 |
11 |
8 |
4 |
— |
— |
— |
— |
— |
. — |
— |
100 |
40-1—50 %. |
1 |
1 |
|||||||||||||||
Städer under lands- |
o |
2 |
4 |
||||||||||||||
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
|
Landskommuner . . . . |
— |
2 |
7 |
16 |
2 |
8 |
2 |
2 |
1 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
43 |
Summa |
1 |
2 |
7 |
16 |
4 |
9 |
4 |
2 |
1 |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
49 |
Över 50 %. Städer under lands- |
1 |
1 |
2 |
||||||||||||||
— |
1 |
||||||||||||||||
Landskommuner . .. |
1 |
3 |
7 |
7 |
5 |
5 |
5 |
— |
— |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
84 |
Summa |
1 |
3 |
7 |
8 |
6 |
5 |
6 |
— |
— |
1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
37 |
Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.