Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given
Stockholms slott den 21 mars 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 227.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 227.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

35 §.

2 mom. Till intäkt — — — tid
(realisationsvinst).

Har egendom, — — — jämförligt
fång.

Såsom skattepliktig realisationsvinst
skall, med i 3 och 4 mom. angivna
undantag, räknas

a) då fråga är om vinst genom avyttring
av fast egendom:

om egendomen innehafts

mindre än 7 år...... 100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år 75 % » »

8» » » »9» 50°/o» »

9 » » » » 10 » 25 % > »

b) då fråga är om vinst genom avyttring
av lös egendom:

om egendomen innehafts

mindre än 2 år...... 100 °/o av vinsten

2 år men mindre än 3 år 75 % » »

3 » » > » 4 » 50 °/o > »

4 » » » » 5 » 25 °/o » »

Vad ovan sagts beträffande fast
egendom skall även äga tillämpning
å tomträtt.

Föreslagen lydelse:

35 §.

2 mom. Till intäkt — — —-tid
(realisationsvinst).

Har egendom,---jämförligt

fång.

Såsom skattepliktig realisationsvinst
skall, med i 3 och 4 mom. angivna
undantag, räknas

a) då fråga år om vinst genom avyttring
av fastighet:

om den innehafts

mindre än 7 år...... 100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år 75 °/o » »

8 » » » » 9 » 50°/o »

9 » » » » 10 » 25 °/o » »

b) då fråga är om vinst genom avyttring
av annan egendom än
fastighet :

om egendomen innehafts

mindre än 2 år...... 100 % av vinsten

2 år men mindre än 3 år 75 % » »

3 » » » » 4 » 50 °/o » »

4 » » > » 5 » 25 % > >

Vad ovan sagts beträffande fastighet
skall även äga tillämpning å
tomträtt.

* Senaste lydelse av 35 § 2 mom. se 1951: 761.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

3

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle
eller annat administrativt
område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skall vid
taxering enligt denna lag för en var
skattskyldig angivas, huru stor del
av beskattningsbar inkomst som å
dylikt område belöper, och skola
därvid de här ovan givna bestämmelser
om beskattningsort hava
motsvarande tillämpning. Innefattar
stad flera församlingar, skall dock
fysisk person, som skall där mantalsskrivas,
för av honom i staden
bedriven handelsrörelse beskattas i
den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle
eller annat administrativt
område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skall vid
taxering enligt denna lag för en var
skattskyldig angivas, huru stor del
av beskattningsbar inkomst som å
dylikt område belöper, och skola
därvid de här ovan givna bestämmelser
om beskattningsort hava
motsvarande tillämpning. Innefattar
stad flera församlingar, skall dock
fysisk person, som skall där mantalsskrivas,
för av honom i staden
bedriven rörelse beskattas i den församling,
där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag skall, såvitt angår 35 § 2 mom., träda i kraft dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling; dock att före den 1 januari 1952 gällande bestämmelser
skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år. I övrigt skall denna lag träda i kraft den
1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga
om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1953 eller tidigare
år.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1047 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 10 § 2 mom. se 1950: 309.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Nuvarande lydelse:

10 §.

2 mom. Den statliga--— här

nedan;

b) för svenska ekonomiska föreningar,
sparbanker, sparbankernas
säkerhetskassa, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,
svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, — -—-— beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen---å liv försäkringsrörelsen.

Föreslagen lydelse:

10 §.

2 mom. Den statliga---här

nedan;

b) för andra svenska ekonomiska
föreningar än sambruksföreningar
ävensom för sparbanker, sparbankernas
säkerhetskassa, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,
svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningar: trettiotvå

procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,--

— beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen — — — å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för
vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 86 § taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

86 §. 86 §.

För varje---77 § 4 mom. För varje---77 § 4 mom.

Hos särskild — —- — egen upp- Hos särskild---egen upp bördsförvaltning.

bördsförvaltning.

1 Senaste lydelse av 86 § se 1951:330.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

5

De beslutade -—--skattskyldi ges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt dels

i avseende å statlig inkomstskatt
yrkesbeteckning för den skattskyldige,
uppskattad inkomst av olika
förvärvskällor, medgivet avdrag för
underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna
avdrag som icke avse underskott
å förvärvskälla, taxerad
inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag,
dock ej såvitt angår ensamstående
skattskyldig, samt beskattningsbar
inkomst med angivande
tillika, där det ej framgår av längdens
uppställning, av den punkt i
10 § 2 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, enligt vilken skatten
skall beräknas;

dels i---beskattningsbar in komst; dels

ock, — — —- här ovan.

Sådan anteckning -— — — 1 200
kronor.

I förmögenlietslängden angives
den till statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter —- — —
Kungl. Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas
---och ledamöter.

De beslutade — — — skattskyldiges
namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt dels

i avseende å statlig inkomstskatt
uppskattad inkomst av olika
förvärvskällor, medgivet avdrag för
underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna
avdrag som icke avse underskott
å förvärvskälla, taxerad
inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag,
dock ej såvitt angår ensamstående
skattskyldig, samt beskattningsbar
inkomst med angivande
tillika, där det ej framgår av längdens
uppställning, av den punkt i
10 § 2 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, enligt vilken skatten
skall beräknas;

dels i---beskattningsbar in komst; dels

ock, — — — här ovan.

Sådan anteckning —--1 200

kronor.

I förmögenhetslängden antecknas
yrkesbeteckning för den skattskyldige
samt angives den till statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter — — —
Kungl. Maj:t.

Taxeringslängderna underskrivas
-— --och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om
vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m. samt anför därvid följande.

1. Fråga om ändring av 60 § kommunalskattelagen.

Inledning. I en den 30 januari 1952 till finansdepartementet inkommen
framställning har överståthållarämbetet hemställt om sådan ändring i 60 §
kommunalskattelagen, att fysisk persons inkomst av rörelse i stad med
flera församlingar alltid bleve beskattad i personens mantalsskrivningsförsamling.

Över framställningen har, efter remiss, utlåtande avgivits av kammarrätten.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 57 § 1 mom. kommunalskattelagen
skall skatt för inkomst av rörelse utgöras till kommun, där rörelsen utövats
från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats, gälla särskilda
bestämmelser med avseende å beskattningsorten. Av dessa bestämmelser
torde här endast behöva beröras den, som gäller i det fall, att inkomsten
förvärvats av fysisk, här i riket bosatt person. I dylikt fall skall rörelseinkomsten
beskattas i den fysiska personens hemortskommun. I 2 mom.
av sagda paragraf upptagas särskilda bestämmelser rörande beskattningsorten
för inkomst av rörelse, som bedrivits av kommunikationsföretag. För
det fall att inkomst skall beskattas i mer än en kommun, tillämpas beträffande
fördelningen mellan de olika kommunerna bestämmelserna i
58 § sagda lag.

Vidare gäller enligt 60 § kommunalskattelagen, att därest inom kommun
finnes municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket
menighet äger utöva beskattningsrätt, för en var skattskyldig skall angivas,
hur stor del av hans enligt kommunalskattelagen beskattningsbara inkomst,
som belöper å dylikt område. Vid bedömandet av frågan, å vilket
administrativt område inkomst belöper, skall vad som i nämnda lag före -

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

7

skrivits om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. För rörelseinkomst
innebär detta, att bestämmelserna i 57 och 58 §§ tillämpas. Inkomsten
beskattas sålunda, när det gäller fysisk person och fråga icke är
om rörelse, som bedrivits av kommunikationsföretag, i administrativt område,
där rörelsen utövats från fast driftställe. Har rörelsen icke utövats
från fast driftställe, sker beskattningen, där den skattskyldige är mantalsskriven.
Till ledning vid tillämpningen av föreskriften om uppdelning å
olika administrativa områden anföres i anvisningarna till 60 § kommunalskattelagen
följande exempel.

A. är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället
C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen
utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen
till belopp av 9 000 kronor och dels av kapital till belopp av 3 000 kronor
eller sålunda tillhopa 12 000 kronor. Efter frånräknande av allmänna
avdrag, ortsavdrag m. m. utgör den beskattningsbara inkomsten 8 000 kronor.
Av sistnämnda belopp skola alltså 2 000 kronor upptagas såsom belöpande
å municipalsamhället.

De administrativa områden som kunna komma i fråga äro, förutom
municipalsamhälle, exempelvis territoriella församlingar, skoldistrikt med
egen beskattningsrätt och tingslag.

Den nyss återgivna bestämmelsen i 60 § kommunalskattelagen är emellertid
icke undantagslös; en särskild bestämmelse gäller nämligen för handelsrörelse,
som i stad med flera församlingar bedrivits av i staden mantalsskriven
fysisk person. Enligt denna specialbestämmelse skall inkomst
av sådan handelsrörelse beskattas i den av stadens församlingar, där den
fysiska personen skall mantalsskrivas, även i det fall då rörelsen utövats
från fast driftställe i annan församling inom staden. Att märka är att denna
undantagsbestämmelse endast avser stad; något motsvarande stadgande för
landskommun finnes ej. Vidare omfattar undantaget icke andra administrativa
områden än territoriella församlingar.

Framställningen. I överståthållarämbetets framställning framhålles, att
det förhållandet att annan rörelse än handelsrörelse beskattades i den församling,
där rörelsen bedrivits, för beskattningsnämndernas och de lokala
skattemyndigheternas del erfarenhetsmässigt innebure en mycket stor arbetsbelastning
och för de skattskyldiga avsevärda nackdelar. Enligt en
från 1950 års taxering i Stockholm hämtad statistik hade inom allenast
fyra församlingar i stadens centrum (Klara, Jakobs, Johannes och Adolf
Fredriks församlingar) icke mindre än 2 029 skattskyldiga, boende inom
andra församlingar, taxerats för kommunal inkomstskatt inom förstnämnda
församlingar, medan 472 personer, som där varit boende, taxerats i
andra församlingar för inkomst av rörelse. De besvärligheter, som samman -

8

Kangl. Maj:ts proposition nr 227.

hängde med fördelningen av kommunalskattepliktig inkomst mellan olika
församlingar inom staden, hade fått en synnerligen ökad betydelse genom
införandet av preliminär beskattning. En rörelseidkare torde rätteligen
böra ingiva såväl allmän preliminär självdeklaration som särskild preliminär
självdeklaration före beskattningsårets ingång, åtgärder som i
verkligheten i ytterst ringa mån vidtoges. Ofta ingåves endast allmän preliminär
deklaration med påföljd att restitution måste äga rum i mantalsskrivningsförsamlingen
och kvarstående skatt påföras i rörelseförsamlingen.
Till svårigheterna bidroge även den omständigheten, att gränsen mellan
handelsrörelse och annan rörelse ofta vore omöjlig att precisera. Huruvida
inkomst av modeaffär, skomakeri i förening med skohandel och
dylikt vore att betrakta som inkomst av handelsrörelse eller icke bleve
ofta föremål för olika bedömande i olika taxeringsnämnder. Härav kunde
följa dubbeltaxeringar eller taxeringsbortfall. Ofta bedömde den lokala
skattemyndigheten motsvarande fråga på ett sätt, som icke accepterades
av beskattningsnämnderna.

Med hänsyn till de mycket stora lättnader och förenklingar i deklarations-
och taxeringsförfarandet, som skulle ernås genom en lagändring,
hemställde överståthållarämbetet, att det måtte tagas under övervägande,
huruvida icke 60 § kommunalskattelagen kunde ändras så att ordet »handelsrörelse»
ersattes med ordet »rörelse».

För att belysa den betydelse, som en dylik lagändring skulle ha för de
olika menigheternas skattebehov, hade en statistisk sammanställning utarbetats,
avseende de typiska cityförsamlingarna i Stockholm. Därav framginge,
att en utvidgning av undantagsbestämmelsen att avse samtliga kategorier
av rörelseidkande fysiska personer skulle hava relativt obetydlig
inverkan på skatteunderlaget för församlingarnas del. För att uppnå samma
totalsumma avgifter skulle en höjning av utdebiteringen behöva ske
med allenast 0,3—0,8 öre för skattekrona, i ett fall dock med 2 öre för skattekrona.
Det sistnämnda fallet avsåge Klara församling, vars utdebitering
sedan gammalt vore bland de lägsta i Stockholm. Den minskning i skatteunderlag,
som skulle bliva följden för ett fåtal församlingar, kunde betraktas
såsom högst obetydlig.

Remissutlåtandet. Kammarrätten har i sitt yttrande anfört, att syftet med
införandet av förevarande bestämmelse syntes hava varit att åstadkomma
skatteförstärkning för de i äldre tider ekonomiskt svagare församlingarna
i städers och särskilt Stockholms ytterområden. Det kunde dock anmärkas,
att något principiellt skäl att i förevarande hänseende göra skillnad mellan
handelsrörelse och rörelse i allmänhet icke syntes föreligga.

Det främsta skälet till det nu framförda önskemålet om lagändring vore
de svårigheter och det merarbete, som lagstadgandet visat sig vålla efter
uppbördsreformens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

9

Kammarrätten, som erkände de fördelar som en lagändring, på sätt överståthållarämbetet
närmare utvecklat, otvivelaktigt skulle medföra för taxerings-
och debiteringsförfarandet, hyste dock vissa betänkligheter mot den
föreslagna ändringen på grund av de verkningar densamma kunde komma
att få för skattebördan i de olika församlingarna i huvudstaden. Den av
överståthållarämbetet förebragta utredningen syntes visserligen giva stöd
för antagandet att reformen i det aktuella läget skulle få ringa praktisk
betydelse för skatteunderlaget i församlingarna, därvid dock borde bemärkas,
att minskningen av skattekronor för vissa församlingar ej skulle
bli alldeles oväsentlig. Emellertid syntes den tilltagande citybildningen i
Stockholm med därav följande utflyttning av fysiska personer ur vissa
församlingar i staden kunna göra frågan mera ömtålig än dagens läge gåve
vid handen.

Med hänsyn till den antydda svårigheten att förutse de verkningar för
berörda församlingars del, som den förutsatta ändringen kunde medföra,
ansåge kammarrätten sig böra ifrågasätta, huruvida icke med genomförandet
av lagändringen borde anstå, till dess ytterligare erfarenhet vunnits om
den fortsatta, väl även av de aktuella stadsplaneändringarna betingade utvecklingen
av bosättningsförliållandena i Stockholm.

De administrativa svårigheter, som det nuvarande systemet vållade, syntes
i viss mån kunna avhjälpas genom tillhandahållande av anvisningar
att tjäna till ledning vid bedömandet av frågan om en rörelse vore att hänföra
till handelsrörelse eller icke.

Tidigare ändringsförslag. 1921 års kommunalskattekommitté föreslog
i sitt betänkande angående den kommunala beskattningen (S. O. U.
1924: 53), upphävande av den föreskrift i 14 § punkt d) bevillningsförordningen
den 28 oktober 1910, vilken motsvarade den nuvarande undantagsbestämmelsen
i 60 § kommunalskattelagen. Kommittén ansåg bestämmelsen
oriktig ur principiell synpunkt samt anförde, att den torde sakna betydelse
för kyrkoförsamlingarnas ekonomi. För övrigt hade bestämmelsen
föranlett praktiska olägenheter i de fall, då skattskyldig i sammanhang med
handelsrörelse bedrivit annan rörelse, exempelvis hantverk, i det att allenast
inkomsten av handelsrörelsen skolat tagas till beskattning i den församling,
inom vilken innehavaren mantalsskrivits.

I remissutlåtandena i anledning av nämnda betänkande gjordes från
flera håll erinringar mot kommunalskattekommitténs förslag i denna del.
Sålunda anfördes, alt bestämmelsen om taxering i mantalsskrivningsförsamlingen
av inkomst av handelsrörelse •— vilken bestämmelse syntes äga
betydelse allenast för Stockholm — visat sig praktiskt ändamålsenlig, då
den medfört eu behövlig skatteförstärkning till de ekonomiskt svagare församlingarna
i stadens yttre delar. Då något missnöje med eller olägenhet

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

av denna anordning icke veterligen förekommit, syntes den böra bibehållas,
och det kunde ifrågasättas, huruvida den icke borde än ytterligare
utsträckas till utövarna av de s. k. fria yrkena. Vidare framhölls, att kommitténs
förslag innebure för Stockholms del en förflyttning av skatteunderlag
till de församlingar, som hade de minsta utgifterna. Från andra håll anfördes
att de föreslagna bestämmelserna vore olämpliga för Stockholm och
förordades, att enskild skattskyldig skulle taxeras i mantalsskrivningsförsamlingen
för all inkomst av inom olika församlingar idkad rörelse.

Från taxeringsnämndsordförandehåll i Stockholm anfördes.

Redan nu föranleder bestämmelsen om fördelning av inkomst utav rörelse
mellan olika församlingar i Stockholm avsevärt arbete för såväl de
skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, ett arbete som man funnit desto
mera betungande, som betydelsen av församlingsavgifterna i Stockholm
är förhållandevis ringa. I stället för att söka på denna punkt åstadkomma
förenkling och besparing för såväl de skattskyldiga som det allmänna, har
kommittén föreslagit att fördelningen skall avse alla rörelseidkare, vilka
utövat rörelse inom skilda församlingar i samma kommun. — Den ekonomiska
konsekvensen härav för församlingarna i Stockholm skulle säkerligen
bliva, att de centrala församlingarna, vilka inrymma affärskvarteren
och i vilka redan nu utdebiteringarna äro särskilt låga, blevo gynnade.

Vi föreslå i stället, att fördelning icke skall ske av näringsskatt och inkomst
av rörelse mellan olika församlingar i Stockholm, för det fall att
den skattskyldige där är bosatt eller eljest Stockholm är hans beskattningsort
för inkomst- och förmögenhetsskatt, då näringen och inkomsten i sin
helhet bör taxeras inom samma församling, där taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt skall äga rum. Möjligen bör denna föreskrift tillämpas
även å andra kommuner än Stockholm och i vilka särskild folkskolestyrelse
finnes, men hava vi i saknad av kännedom om de skäl, som kunna
förefinnas för en uppdelning i andra städer, inskränkt oss till att föreslå
en undantagsbestämmelse för Stockholm.

Överståthållarämbetet ansåg en uppdelning av inkomst mellan de olika
församlingarna i Stockholm obehövlig. Jämväl kammarrätten ansåg frågan
om dispens för huvudstadens del från det föreslagna stadgandet vara
förtjänt att undersökas.

I proposition nr 102/1927 förordade föredragande departementschefen
en bestämmelse med samma innehåll som nuvarande 60 § kommunalskattelagen
samt anförde.

Det principiellt riktiga är givetvis, såsom kommittén framhåller, att den
beskattningsbara inkomsten fördelas till beskattning mellan olika administrativa
områden. Emot de av kommittén i enlighet härmed föreslagna
bestämmelserna i 74 § hava emellertid av taxeringstekniska skäl gjorts
invändningar, som jag anser mig böra beakta. Jag har således i förevarande
paragraf bibehållit den nu gällande bestämmelsen, att, där fysisk person
driver handelsrörelse i stad med flera församlingar, hans inkomst av sådan
rörelse skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen. Däremot anser
jag det icke tillrådligt att, såsom ifrågasatts, giva denna undantagsbestämmelse
större omfattning än som nu gäller.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

11

Departementschefen. På grund av bestämmelsen i 60 § kommunalskattelagen,
att inkomst av annan rörelse än handelsrörelse skall beskattas i den
av stadens församlingar, inom vilken den bedrives, vållas såsom överståthållarämbetets
framställning visar för Stockholms del åtskilliga svårigheter
av taxeringsteknisk och uppbördsteknisk art. En fortsatt utflyttning från
de inre delarna av staden av personer, som där driva annan rörelse än handelsrörelse,
exempelvis läkare, tandläkare och advokater, skulle ytterligare
öka dessa svårigheter. Därvid skulle, om överståthållarämbetets förslag
genomföres, cityförsamlingen visserligen gå miste om det skatteunderlag,
som dessa rörelseidkares inkomster utgjort, men förmodligen kommer den
att erhålla kompensation genom andra inkomster. Det torde nämligen vara
berättigat att antaga, att utflyttningen i varje fall i viss mån kommer att
motsvaras av inflyttning i församlingen av rörelsedrivande juridiska personer.

I andra städer än Stockholm torde bestämmelsen hittills icke ha vållat
några större olägenheter, med undantag möjligen för de allra största städerna.
I flertalet städer har för övrigt hittills icke förekommit mer än
en församling. På grund av kommunindelningsreformen torde emellertid
från och med innevarande år städer med två eller flera församlingar komma
att föreligga i betydligt större antal än tidigare. Det torde dock kunna
antagas, att i det övervägande antalet fall ifrågavarande rörelseidkare äro
bosatta i den församling, där rörelsen bedrives. Med hänsyn härtill torde
den föreslagna lagändringen få antagas komma att medföra endast obetydlig
förändring av skatteunderlaget i församlingarna i dessa städer.

Då en ändring av 60 § kommunalskattelagen i överensstämmelse med
vad som föreslagits kommer att medföra betydande lättnader i taxeringsarbetet
och fördelar ur uppbördsteknisk synpunkt, framför allt i Stockholm,
utan att innebära någon större olägenhet i ekonomiskt hänseende
för de därav berörda församlingarna, får jag förorda att lagändringen genomföres.

2. Ändring av 35 § 2 mom. kommunalskattclagen.

Gällande bestämmelser in. m. Vid 1951 års höstriksdag beslöts i anledning
av propositionen nr 170/1951, bland annat, ändrade bestämmelser i avseende
å beskattningen av realisationsvinst. Ifrågavarande bestämmelser
ha upptagits i lagen den 30 november 1951, nr 761, om ändring i kommunalskattelagen.

Enligt 35 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess nu gällande lydelse göres
i fråga om beskattning av realisationsvinst åtskillnad mellan fast egendom,
å ena, och lös egendom, å andra sidan. För att skattepliktig realisationsvinst
skall föreligga skall, med vissa undantag varom här icke blir fråga,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

egendomen ha avyttrats om det är fast egendom inom tio år och om fråga
är om lös egendom inom fem år efter förvärvet. Beskattningen av vinsten
sker efter en fallande skala.

Enligt de före lagändringen gällande bestämmelserna gjordes emellertid
i fråga om realisationsvinstbeskattningen skillnad mellan fastighet, å
ena, och annan egendom, å andra sidan. Eftersom i kommunalskattelagen
begreppen fast egendom och fastighet icke äro liktydiga, har således genom
1951 års lagstiftning en viss förskjutning skett mellan de olika grupperna
egendom gentemot vad tidigare gällde. När i kommunalskattelagen talas
om fast egendom torde därmed avses vad som civilrättsligt är att hänföra
till fast egendom. Begreppet fastighet i kommunalskattelagen är däremot
icke helt överensstämmande med det civilrättsliga begreppet fastighet. Sålunda
förstås enligt 4 § kommunalskattelagen med fastighet i skatterättslig
mening vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom så ock
byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom;
dock skall registreiäng enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk
kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad egendom allenast
på denna grund i beskattningsavseende hänföres till fastighet. Genom
bestämmelsen göres sålunda avvikelse från det civilrättsliga begreppet fast
egendom i såväl utvidgande som inskränkande riktning.

Departementschefen. Då det icke torde ha avsetts, att i förevarande hänseende
avvika från kommunalskattelagens i andra sammanhang tillämpade
fastighetsbegrepp, får jag förorda sådan ändring av bestämmelserna, att i
fråga om realisationsvinstbeskattningen skillnad kommer, som tidigare, att
upprätthållas mellan fastighet, å ena, och annan egendom, å andra sidan.

3. Ändring av 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Inledning. I en den 29 oktober 1951 dagtecknad skrivelse har lantbruksstyrelsen
hemställt om översyn av de beskattningsregler, som gälla för sambruksföreningar
och medlemmarna i sådana föreningar. Innan jag lämnar
en närmare redogörelse för innehållet i nämnda framställning, torde jag
något få beröra de bakomliggande förhållandena.

För drivande av gemensamt jordbruk har genom lagstiftning år 1948 tillskapats
en särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening.
För sådan förening gälla bestämmelserna i lagen den 30 april 1948 (nr 218)
om sambruksföreningar. Enligt denna lag kan dylik förening bildas antingen
av grannar i en by, vilka sammanskjuta sina ägor och överlåta dessa
på föreningen, eller ock genom att ett antal lantarbetare eller andra i jord -

Kung!. Maj:ts proposition nr 227.

13

bruk kunniga personer bilda en förening, som förvärvar eller arrenderar
en större jordegendom för gemensamt bruk. Föreningarna skola centralt registreras
hos lantbruksstyrelsen. För registrering fordras bland annat, att
en ekonomisk plan för föreningens verksamhet antagits. Planen skall i
samband med registreringen hos lantbruksstyrelsen underkastas en saklig
granskning ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skola vara såväl berättigade som förpliktade
att själva deltaga i jordbruksarbetet. På medlemmarna ställes det
kompetenskravet, att de skola vara kunniga i jordbruk eller äga annan
för verksamheten erforderlig yrkeskunskap. Medlem äger givetvis uppbära
lön för sitt arbete åt föreningen. Arbetslön, som på förhand tillförsäkras
medlem, skall bestämmas med iakttagande av all den varsamhet, som betingas
av önskemålet om en betryggande fondbildning. Vid tillämpningen av
denna bestämmelse'' bör, enligt departementschefsuttalande, i orten gällande
kollektivavtal för lantarbetare i allmänhet kunna tjäna till ledning.

Lagen föreskriver bokföringsskyldighet för föreningen samt upptager
särskilda regler om fondbildning och vinstutdelning.

Av sambruksförenings årsvinst skall sålunda sedan möjligen förefintlig
förlust från föregående år täckts minst 1/5 avsättas till reservfond. Vid
beräkningen av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från
årsvinsten avdragas lönetillägg eller annan gottgörelse, som med hänsyn
till rörelsens resultat lämnas till medlem eller annan. Avsättning till reservfonden
må upphöra först då summan av fonden och inbetalat insatskapital
uppnått ett belopp motsvarande 4/10 av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig
fast egendom samt hälften av det bokförda värdet å föreningens för
rörelsen anskaffade övriga tillgångar eller det högre belopp, som kan vara
föreskrivet i stadgarna. Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast
för täckande av förlust. Utdelning må icke ske av annat än den vinst, som
förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den
mån vinsten icke skall avsättas till reservfonden. Beräknas utdelning i förhållande
till inbetalt insatskapital må den fastställas till högst 5 procent å
insatskapitalet.

Beträffande beskattningen av sambruksförenings inkomst gäller följande.

Föreningen beskattas såsom ekonomisk förening, vilket bl. a. innebär,
att den enligt 10 § förordningen om statlig inkomstskatt skall utgöra sådan
skatt med 32 procent. En följd av att sambruksförening skall beskattas
såsom ekonomisk förening är vidare, att utdelning i annan form än lönetillägg
eller annan dylik gottgörelse från föreningen till delägarna kommer
att beskattas två gånger, nämligen såväl hos föreningen som hos delägarna.

Den inkomst, föreningen kan komma att få genom jordbruksverksamheten,
skall beskattas efter de för beräkning av inkomst av jordbruksfas -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tighet i 21—23 §§ kommunalskattelagen stadgade grunder. Det torde få
antagas, att sambruksföreningarna, vilka äro bokföringspliktiga, komma
att begagna sig av möjligheten att beskattas efter bokföringsmässiga grunder
i enlighet med 1951 års lagstiftning i ämnet. Oavsett om så sker eller
ej gälla på ett undantag när för sambruksförening samma regler rörande
beräkningen av inkomsten av jordbruksfastighet som för andra jordbruksidkare.
Den antydda undantagsbestämmelsen återfinnes i 22 § 1 mom. sista
stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande må föreningen
njuta avdrag för lönetillägg eller annan sådan gottgörelse, som utgått med
hänsyn till rörelsens resultat till medlem eller annan. Att annan form av
lön är avdragsgill, även om den utgår till medlem, följer av vanliga regler.
På grund av de i lagen om sambruksföreningar givna reglerna, må, som förut
anförts, dylika lönetillägg eller liknande gottgörelser icke utbetalas med
mindre lagstadgad avsättning till reservfond skett.

Delägarnas inkomster från föreningen skola beskattas efter följande
grunder.

Vad delägare uppbär i form av lön eller lönetillägg utgör för delägaren
inkomst av tjänst och beskattas endast hos honom, eftersom föreningen
får avdrag vid inkomstberäkningen för utbetalningar av dylikt slag. Utdelning
av vinst i förhållande till andelskapitalet beskattas hos delägaren
såsom inkomst av kapital. Belopp, som utgått i utdelning, torde regelmässigt
komma att beskattas både hos föreningen och delägaren. Att märka är,
att såsom utdelning skall jämlikt 38 § 1 mom. kommunalskattelagen anses,
vad som vid föreningens upplösning utskiftas till medlem utöver inbetald
insats.

Framställningen. I sin framställning erinrar lantbruksstyrelsen inledningsvis
om ett uttalande under förarbetena till lagstiftningen om sambruksföreningar,
däri framhållits att föreningsjordbruket utgjorde på en
gång ett medel att av små brukningsdelar skapa sådana jordbruk, där den
nutida teknikens resurser kunde tillfullo utnyttjas, och ett medel att bereda
dugliga lantarbetare en självständigare ställning utan en fortsatt uppdelning
av jordbruksarealen i individuellt brukade småställen. Det rådde
enighet därom, att det förelåge ett intresse att få denna driftsform prövad
i vårt land. Enligt lantbruksstyrelsens åsikt vore det härvid angeläget, att
sambruksföreningarna finge arbeta under såvitt möjligt likartade betingelser
som enskilda brukare. Det statliga stödet till sambruksföreningar vore
i kungörelserna nr 342 och 366/1948 också konstruerat enligt i huvudsak
samma principer som stödet åt enskilda brukare. Även ifråga om beskattningen
torde likställighet böra eftersträvas.

Emellertid syntes årsvinsten för en sambruksförening komma att beskattas
hårdare än årsvinsten för en enskild brukare. Att belopp, som åt -

Knngl. Maj.ts proposition nr 227.

15

ginge till utdelning på andelarna, komme att beskattas två gånger vore ett
iörliållande som i detta sammanhang kunde lämnas åsido, men de belopp
som därutöver måste hoparbetas till amorteringar på statsgaranterade
driftslån och till bildande av reservfond, komme, till följd av de avsevärda
skattesatser, som vore rådande inom bolags- och föreningsbeskattningen,
att beskattas så hårt, att lämpligheten av beskattningsreglerna med fog
kunde ifrågasättas. Årsvinsten måste vara betydande för att efter skattens
erläggande räcka till för amorteringar och fondbildning.

Förevarande spörsmål hade såvitt anginge belopp, som skulle avsättas
till reservfond, berörts i det betänkande (SOU 1946: 70), varå propositionen
med förslag till lag om sambruksföreningar grundats. I betänkandet hade
återgivits ett uttalande av bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag avseende
beskattningen av jordbrukskassor m. m. samt vidare anförts.

Av bevillningsutskottets uttalanden framgår, att ur principiell synpunkt
invändningar kunna resas mot stöd genom skattelättnader åt viss typ av
juridisk person. Emellertid synes det här aktuella skattespörsmålet i väsentlig
mån äga annan karaktär än det av bevillningsutskottet närmast åsyftade
fallet. Visserligen drabbas ej juridiska personer av någon skatteprogression,
men de småbrukare och lantarbetare, vilka i första hand ifrågakomma såsom
medlemmar i sambruksförening, torde genomsnittligt ha så låga inkomster,
att den för fysisk person gällande skatteprogressionen icke annat
än undantagsvis gör sig märkbar i nämnvärd grad. Med nuvarande skattesatser
torde man kunna utgå från att sambruksförening såsom juridisk
person kommer att drabbas av en skatt på minst 40 procent på den redovisade
vinsten. Ehuru på nu förevarande punkt ej är fråga om belopp, som
beskattas mer än en gång, kan sålunda icke desto mindre en av föreningsbildningen
föranledd skatteökning påvisas. Man torde då med fog kunna
även här åberopa det ovan anförda argumentet, nämligen att det måste
anses otillfredsställande att ökad skattebörda inträder, då ett antal lägre
inkomsttagare inom jordbruket i enlighet med statsmakternas rekommendation
sammansluta sig till en förening för fortsättande av samma verksamhet,
som den de tidigare bedrivit. Därest man överhuvud taget vill fasthålla
vid tanken, att i lagen upptaga regler om fondavsättning — för vilken
standpunkt starka skäl synas tala — lärer även en jämkning av skattelagstiftningen
i sist angivna hänseende böra övervägas.

Remissutlåtanden, över lantbruksstyrelsens framställning ha, efter remiss,
utlåtanden avgivits av kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands
län. Båda myndigheterna avstyrka lagstiftningsåtgärder i anledning av
framställningen.

Kammarrätten anför sålunda, att en ändring av skatteförfattningarna i
enlighet med den remitterade framställningen skulle innebära, att ett särskilt
gynnsamt beskattningssystem infördes för sambruksföreningar. Det
måste emellertid rent principiellt vara mindre lämpligt att låta en viss typ
av ekonomiska föreningar intaga en särställning i skattehänseende. Enahanda
skäl, som i framställningen anförts, torde kunna åberopas till stöd

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

för ändrade beskattningsregler jämväl för andra grupper av ekonomiska
föreningar. Enligt vad kammarrätten inhämtat hade sedan lagens tillkomst
allenast en förening varit i verksamhet, varjämte två föreningar skulle
börja sin verksamhet under loppet av år 1952. Av en enda förenings verksamhet,
som pågått en relativt kort tid, kunde man näppeligen finna någon
ledning vid ett försök till bedömande av i framställningen aktuella skattespörsmål.
Med hänsyn härtill kunde det starkt ifrågasättas, om tillräcklig
anledning för närvarande förelåge att vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som
skulle medföra en avvikelse från det skattesystem, som gällde för ekonomiska
föreningar. Enligt kammarrättens mening borde någon ändring av
gällande bestämmelser för beskattning av sambruksföreningar i varje fall
icke vidtagas, förrän ytterligare utredning ägt rum om nuvarande beskattningssystems
verkningar för de i sådana föreningar intresserade jordbrukarna.

Liknande synpunkter anföras jämväl av länsstyrelsen i Östergötlands lön,
som tillika framhåller att någon möjlighet att uppnå samma betingelser i
beskattningshänseende vid föreningsbildning som de för enskilda brukare
gällande icke kunde föreligga. Sambruksföreningen såsom sådan borde
givetvis i sin egenskap av juridisk person och särskilt rättssubjekt själv
beskattas för den vinst som uppstode genom föreningens verksamhet. Att
avväga skattesatsen för föreningen så att samma resultat nåddes som vid
en beskattning enbart av medlemmarna vore ogenomförbart redan av det
skälet, att den statliga skatten för fysiska personer utginge efter progressiv
skala. Alldeles bortsett från de tekniska svårigheterna skulle en sådan
anordning enligt länsstyrelsens uppfattning innebära en omotiverad privilegiering
av föreningens medlemmar med hänsyn till de stora fördelar,
föreningsformen i flera andra hänseenden medförde.

Vidare framhåller länsstyrelsen, att en sambruksförening regelmässigt
bildades utan större kapitaltillskott från medlemmarnas sida, varför det
förelåge ett starkt intresse av att eventuella vinster användes för konsolidering
av föreningens ställning. Lagen om sambruksföreningar innefattade
också bestämmelser av tvingande art rörande vinstdispositionen. Efter avsättningen
till reservfonden skulle i enlighet med stadgarnas närmare föreskrifter
utdelning ske av ränta å insatserna. Därest ytterligare avsättning
till fonder ej beslutades, finge eventuellt överskott utdelas bland medlemmarna
eller andra anställda såsom tillskott å lön och bleve då enligt föreskrifterna
i 22 § kommunalskattelagen beskattat hos mottagaren, ej hos
föreningen. Med hänsyn till de förmånliga regler som sambruksföreningarna
kunde tillämpa för avskrivning och för värdering av tillgångar syntes
det föga sannolikt att sambruksföreningarna skulle komma att till beskattning
redovisa några större vinster.

Visserligen vore det riktigt att de belopp, som åtginge till amortering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

17

lån, icke finge avdragas vid taxeringen. I den remitterade framställningen
syntes ha förutsatts, att det förhållandet att sambruksföreningarna hade
att erlägga förhållandevis stora årliga amorteringar å driftslån i och för
sig skulle medföra, att stora vinster måste redovisas till beskattning. Detta
antagande ägde emellertid ej obetingad giltighet. Avbetalningarna kunde
uppvägas av avskrivningar och komme därför ej alltid till synes i den
skattemässiga vinsten. Sambruksföreningarna hade i regel att förränta ett
avsevärt större främmande driftskapital än vad fallet vore beträffande enskilda
brukare och det syntes med hänsyn jämväl härtill icke antagligt att
de skattemässiga årsvinsterna hos föreningarna skulle komma att uppgå
till högre belopp.

Enligt länsstyrelsens mening borde, om det skulle befinnas påkallat att
förbättra de ekonomiska betingelserna för dessa föreningar, åtgärder i sådant
syfte icke ske skattevägen utan i form av direkta statsbidrag.

Länsstyrelsen har jämväl diskuterat olika möjligheter för den händelse
skattelättnadslinjen ändock skulle föredragas och har därvid kommit till
det resultatet, att skattelättnad kunde medgivas antingen genom en nedsättning
av skattesatsen för föreningen eller genom att undantaga fondavsättningarna
från beskattning.

Länsstyrelsen har icke ansett sig kunna förorda sistnämnda alternativ,
utan framhållit, att sambruksföreningarna icke kunde till organisation
och verksamhetssätt anses likartade med de juridiska personer, som jämlikt
bestämmelserna i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen åtnjöte där
åsyftad skattelättnad. Föreskrifter om avsättning till reservfond hade till
syftemål att tillförsäkra sambruksföreningarna en konsoliderad ekonomisk
ställning, därvid särskilt torde ha beaktats föreningarnas stora kreditbehov.
Den kapitalbildning som därvid skedde vore icke föremål för beskattning
till statlig förmögenhetsskatt. Att undantaga fondavsättningarna
från inkomstbeskattning syntes länsstyrelsen med hänsyn till arten av föreningarnas
verksamhet och övriga omständigheter innebära ett avsteg från
eljest tillämpade principer, som svårligen kunde motiveras.

Fn nedsättning av skattesatsen vid den statliga beskattningen syntes därför
länsstyrelsen val a den enda framkomliga vägen för ernåendet av skattelättnad
för sambruksföreningarna. Huru långt man därvid borde gå finge
bli beroende av den styrka, med vilken önskemålet att ur rent sociala synpunkter
gynna ifrågavarande föreningsform kunde göra sig gällande.

Departementschefen. Under förarbetena till lagstiftningen om sambruksföreningar
framhölls, att det ur flera synpunkter vore ett samhälleligt intresse
alt möjlighet skapades för jordbruksarbetare och ägare av mindre
jordbruksfastigheter att bedriva jordbruk i kollektiv form. Genom nämnda
lagstiftning har eu sådan möjlighet anvisats i form av sambruksförening.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 227.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I praktiken torde detta vara den för nämnda kategorier enda användbara
formen. Det samhälleliga intresset för denna typ av föreningar har vidare
kommit till uttryck däri, att föreningarna erhållit möjlighet till statligt stöd
i form av statsgaranterade lån m. m. i ungefär samma utsträckning som
enskilda jordbrukare.

I lantbruksstyrelsens framställning påvisas, att årsvinsten för en sambruksförening
kommer att beskattas hårdare än årsvinsten för en enskild
jordbrukare. Man borde därför på detta område söka åvägabringa likställdhet
mellan sambruksföreningar och enskilda jordbrukare.

Jag är ense med lantbruksstyrelsen, att det av många skäl vore önskvärt
åvägabringa största möjliga likställdhet å beskattningens område mellan
sambruksföreningar och enskilda jordbrukare. En förutsättning för att
syftet med lagstiftningen om sambruksföreningar skall nås är uppenbarligen,
att föreningen får arbeta under någorlunda likartade betingelser som
enskilda jordbrukare. Även om vissa fördelar äro förenade med föreningsformen,
torde, därest föreningen blir avsevärt hårdare beskattad än den
enskilde jordbruksidkaren, denna form för drivande av jordbruk komma
att få föga anslutning. Särskilt med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt,
att — såsom remissmyndigheterna föreslagit — låta frågan vila till dess större
erfarenhet vunnits rörande verkningarna av nuvarande beskattningsregler.

Av vad jag förut anfört framgår, att ur beskattningssynpunkt vissa nackdelar
äro förenade med föreningsformen. De hörda myndigheterna ha likväl
motsatt sig lagstiftningsåtgärder på detta område främst av det skälet,
att man icke borde i beskattningshänseende behandla en viss grupp
av ekonomiska föreningar förmånligare än andra föreningar med ekonomiskt
syfte. Åtskilliga andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar
kunde med lika rätt göra anspråk på motsvarande skattelindring. Det borde,
enligt remissmyndigheterna, vidare beaktas, att vissa fördelar vore förbundna
med drivandet av verksamhet i ekonomisk förenings form, vilket
kunda motivera en hårdare beskattning av sådana föreningar i jämförelse
med enskilda personer.

Jag kan i så måtto dela remissmyndigheternas uppfattning, att jag anser
en särbehandling i beskattningshänseende av olika grupper av ekonomiska
föreningar i princip icke böra ifrågakomma. Emellertid torde det icke i
alla lägen vara rimligt att fasthålla vid denna princip. Enligt min uppfattning
förete sambruksföreningar sådana särdrag gentemot andra ekonomiska
föreningar, att ett avsteg från principen måste anses motiverat.

Till en början må framhållas, att sambruksförening måste ha ett begränsat
antal medlemmar, och att dessa medlemmar regelmässigt erhålla
sin huvudsakliga inkomst från föreningen. Man kan också antaga, att medlemmarna
erlägga statlig inkomstskatt efter en betydligt lägre procentsats
än föreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

19

En ytterligare omständighet, som bör beaktas i detta sammanhang, är
den, att sambruksförening icke — i motsats till åtskilliga andra ekonomiska
föreningar med ringa antal delägare — har möjlighet att anpassa de utgående
lönebeloppen så att någon vinst icke redovisas av föreningen.

Med åberopande av det sagda vill jag för egen del förorda en uppmjukning
av de för ifrågavarande föreningar gällande beskattningsreglerna.

Vid övervägandet, huru en lindring av sambruksförenings beskattning
skall kunna åstadkommas, synes man — som länsstyrelsen i Östergötlands
län anfört — närmast ha att välja mellan att antingen medgiva skattefrihet
för avsättning till reservfond eller bestämma skattesatsen för sambruksförening
till lägre procenttal än 32. Det förstnämnda alternativet, vilket
visserligen icke är okänt i skattelagarna, synes mig av skäl, som angivits
av nämnda länsstyrelse, mindre lämpligt i förevarande fall. Jag vill därför
för egen del förorda det andra alternativet.

Frågan blir då vilken skattesats, som lämpligen bör väljas. För närvarande
förekomma i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt fyra
olika skattesatser, nämligen 40 procent för bl. a. aktiebolag, 32 procent
för bl. a. ekonomiska föreningar, 10 procent för försäkringsanstalter, i den
mån de driva livförsäkringsrörelse, och 15 procent för bl. a. ideella föreningar
och stiftelser.

Enligt min uppfattning bör det icke ifrågakomma, att för sambruksföreningarnas
del bilda ytterligare en grupp med särskild skattesats. Om möjligt
böra de hänföras till någon redan befintlig grupp och därvid synas
övervägande skäl tala för att välja den grupp där skattesatsen är 15 procent.

Slutlig ståndpunkt till den nu föreliggande frågan har på grund av dess
samband med vissa förslag i 1949 års skatteutrednings betänkande angående
den statliga direkta beskattningen icke kunnat tagas förrän nu. Då det
är önskvärt att den nya bestämmelsen för sambruksförening blir tillämplig
redan vid 1952 års taxering, anser jag mig böra förorda att ändringsförslaget
framlägges redan till innevarande års riksdag.

4. Ändring av 86 § taxeringsförordningen.

Jämlikt 34 § kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter
rörande taxeringsförfarandet, sådan paragrafen lyder enligt kungörelsen
den 21 december 1951, nr 833, skall statistiska centralbyrån för
varje år upprätta och tillsammans med redogörelse för de skattskyldigas
fördelning å verksamhetsgrupper och inkomstklasser samt förmögenhetsfördelningen
i riket från trycket utgiva berättelse över taxeringen i riket.
Uppgifter till denna berättelse ha hittills erhållits på i huvudsak följande
sätt. Uppgifter rörande skattskyldigas inkomst och förmögenhet ha upp -

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 227.

tagits -enligt åsatta taxeringar och hämtats direkt ur de årliga taxeringslängderna.
Vidare har enskild person i samband med avgivandet av allmän
självdeklaration haft att lämna särskilda uppgifter om yrke in. m.
Sålunda har han haft att angiva, vilken av åtta i deklarationsformuläret
upptagna närings- och verksamhetsgrenar han tillhört, samt vidare angiva
sin ställning inom respektive näring eller verksamhet d. v. s. huruvida han
varit egen företagare, anställd eller icke yrkesverksam. Sammanlagt 24
olika kombinationer ha varit tänkbara och varje kombination har haft en
särskild kodbeteckning. Denna beteckning — i författningarna benämnd
yrkesbeteckning — skall taxeringsnämndens ordförande enligt 86 § taxeringsförordningen
anteckna i vederbörande inkomstlängd för envar i längden
upptagen skattskyldig, som taxerats till statlig inkomstskatt. Något
motsvarande stadgande för förmögenhetslängd finnes ej. Såväl inkomstlängd
som förmögenhetslängd innehåller en särskild kolumn avsedd för
denna yrkesbeteckning. Hittills har yrkesbeteckningen, ehuru uttrycklig
föreskrift härom i taxeringsförordningen saknats, jämväl införts i förmögenhetslängden
av taxeringsnämndernas ordförande. Sedan taxeringslängderna
överlämnats till länsstyrelsen, har där på särskilda listor för
varje skattskyldig i en viss yrkesgrupp angivits den sammanräknade nettointäkten.
Dessa listor ha sedan översänts till statistiska centralbyrån och
där bearbetats. Resultatet av denna bearbetning har sedan framlagts i den
förenämnda berättelsen över fördelningen av inkomst och förmögenhet
inom olika yrkesgrupper.

I samband med att ett särskilt befolkningsregister upprättats inom statistiska
centralbyrån kommer från och med innevarande års taxering en
annan metod att tillämpas för insamlande av uppgifter till den årliga inkomststatistiken.
Denna kommer hädanefter att grunda sig på uppgifter
från allenast ett mindre antal skattskyldiga. Sålunda komma uppgifter
att erfordras endast för omkring en tiondedel av de i inkomstlängderna
intagna fysiska personerna. Uppgifter rörande yrke och nettointäkt m. m.
skola av taxeringsnämndsordförandena lämnas å särskilda för ändamålet
iordningställda blanketter. Med hänsyn härtill är något införande i inkomstlängden
av de skattskyldigas yrkesbeteckning icke längre erforderligt.
Nämnda blanketter skola sedan av taxeringsnämndernas ordförande inlevereras
till länsstyrelsen, som därefter översänder materialet till statistiska
centralbyrån, där det undergår statistisk bearbetning. Beträffande
statistiken över förmögenhetsfördelningen skall däremot alltjämt insamlandet
av uppgifter ske i huvudsak enligt det hittills tillämpade förfarandet,
då något urvalsförfarande beträffande de i förmögenhetslängden införda
skattskyldiga på grund av det relativt ringa antalet ansetts icke kunna
äga rum. Uppgifter om yrkesbeteckning måste för den skull alltjämt införas
i förmögenhetslängderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

21

Eftersom något införande i inkomstlängden av yrkesbeteckningar för
de skattskyldiga icke längre är erforderligt, bör bestämmelsen i 86 § taxeringsförordningen
om dylik anteckning utgå. I stället bör i samma paragraf
intagas föreskrift, att anteckning om yrkesbeteckning skall ske i förmögenhetslängd.

5. Departementschefens hemställan.

I enlighet med det anförda bar inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 35 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 86 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.