Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken samt lag
om höjning av vissa underhållsbidrag; given Stockholms
slott den 9 april 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring ill och 13 kap. giftermålsbalken; samt
2) lag om höjning av vissa underhållsbidrag.
GUSTAF ADOLF.
Ingvar Lindell.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås sådan ändring i 11 kap. 28 § giftermålsbalken att
bidrag till frånskild makes underhåll skall kunna — ej endast såsom nu är
lallet sänkas — utan även höjas. För jämkning uppåt skall emellertid fordras
ej blott, såsom för jämkning av familj erättsliga underhållsbidrag i allmänhet,
att den påkallas av väsentligt ändrade förhållanden utan ock att
synnerliga skäl äro därtill. I samband härmed föreslås upphävande av den
i 11 kap. 26 § andra stycket giftermålsbalken intagna regeln, att anspråk
på underhållsbidrag till frånskild make vid talans förlust skall framställas
i skillnadsmålet. Vidare framlägges i propositionen förslag till en särskild
lag, enligt vilken familj erättsliga underhållsbidrag skola med hänsyn till
penningvärdets fall utgå med förhöjning efter angivna procentsatser.
1 Hihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 222.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Slutligen föreslås på grund av nedgången i penningvärdet, att den i
13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken stadgade värdegränsen för
egendom, som efterlevande make äger bekomma, skall höjas från 3 000 till
6 000 kronor.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1952.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
3
Förslag
till
Lag
om ändring i 11 och 13 köp. giftermålshalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 26 och 28 §§ samt 13 kap. 12 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
11 KAP.
26
Varda makar--------
Anspråk på underhållsbidrag till
frånskild make skall, såvida fråga ej
är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till skillnaden
träffat, vid talans förlust framställas
i skillnadsmålet.
28
Utan hinder av vad genom rättens
beslut eller genom avtal blivit bestämt
om bidrag till makes underhåll,
äger rätten på endera makens yrkande
annorledes förordna därom, när
väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det; dock må underhållsbidrag
till frånskild make ej utdömas, såframt
sådant bidrag icke tidigare skolat
utgå, eller höjas utöver det högsta
belopp till vilket bidraget tidigare varit
bestämt.
Vad i--------------------
§•
-----vidare utgå.
§•
Utan hinder av vad genom rättens
beslut eller genom avtal blivit bestämt
om bidrag till makes underhåll,
äger rätten på endera makens yrkande
annorledes förordna därom, när
väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det; dock må allenast när synnerliga
skäl därtill äro underhållsbidrag
till frånskild make utdömas, såframt
sådant bidrag icke tidigare skolat
utgå, eller höjas utöver det högsta
belopp till vilket bidraget tidigare
varit bestämt.
--— för alla.
1 Senaste lydelse, se beträffande 11 kap. 28 § SFS 1935:65 samt beträffande 13 kap. 12 «
SFS 1928:282. 1 s
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
13 KAP.
12
Sker bodelning-------
Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekonnna egendom till så stort värde,
att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till tretusen
kronor.
Vad i ;—--r-.~------> L -—
§•
----lida inskränkning.
Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort värde,
att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till sextusen
kronor.
--— -— --: efter honom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Har äktenskapsskillnad vunnits före nämnda dag, skall vad ill kap. 26 §
i dess nuvarande lydelse stadgas alltjämt gälla. Vad i 11 kap. 28 § i dess
nya lydelse är stadgat skall äga tillämpning jämväl där beslutet meddelats
eller avtalet slutits före ikraftträdandet av denna lag, såframt enligt beslutet
eller avtalet underhållsbidrag skall utgå för tid därefter.
Vad i 13 kap. 12 § i dess nya lydelse är stadgat skall, där äktenskap blivit
genom makes död upplöst efter det denna lag trätt i kraft, äga tillämpning,
ändå att äktenskapet blivit ingånget dessförinnan. Har äldre giftermålsbalken
varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, skall stadgandet
om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla samfällda
boet.
Kungi. Maj:ts proposition nr 222.
5
Förslag
till
Lag
om-höjning av vissa underhållsbidrag.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Är någon pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet å
särskilda tider utgiva bidrag i svenskt mynt till make, förutvarande make,
barn, adoptivbarn, makes barn, makes adoptivbarn, fader, moder eller adoptant,
och har bidragets belopp senast bestämts genom dom som meddelats
löre den 1 januari 1951 eller genom avtal som slutits före sagda dag, skall
med hänsyn till penningvärdets fall bidraget utgå med förhöjning enligt vad
nedan stadgas.
Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning, om domen eller avtalet innehåller
föreskrift, att bidraget skall vid nedgång i penningvärdet eller ökning
av den bidragspliktiges inkomster utgå med förhöjning enligt angivna grunder.
2 §.
Förhöjningen skall utgöra, där bidragets belopp blivit bestämt genom dom
som meddelats eller avtal som slutits under år 1940 eller tidigare sextio
procent, under något av åren 1941—1946 trettio procent och under något
av åren 1947—1950 tjugu procent av beloppet.
3 §.
Utan hinder av vad i denna lag stadgas om höjning av underhållsbidrag
äger rätten på yrkande annorledes förordna om bidragsskyldigheten, när
de i giftermålsbalken eller föräldrabalken givna reglerna om underhållsbidrag
föranleda därtill.
Varder bidraget slutligt bestämt till lägre belopp än som följer av denna
lag, må rätten tillika, om särskilda skäl äro därtill, förordna om återbetalning
helt eller delvis av utgiven förhöjning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952 men skall icke äga tillämpning å
bidrag, såvitt det belöper på tid före samma dag.
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman. Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om höjning av
familjeråttsliga underhållsbidrag m. m., samt anför därvid följande.
I skrivelse den 5 mars 1949, nr 51, har riksdagen i anledning av väckta
motioner anhållit om utredning av frågan om ändrade bestämmelser för
jämkning av underhållsbidrag till frånskild make på grund av väsentligt
ändrade förhållanden och därmed sammanhängande spörsmål. Vidare har
riksdagen i skrivelse den 24 februari 1951, nr 29, i anledning av väckt motion
anhållit om skyndsam utredning av frågan om höjning av den i 13 kap.
12 § andra stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen.
I anledning av förstnämnda skrivelse har inom justitiedepartementet i
november 1951 upprättats en promemoria angående jämkning av underhållsbidrag
till frånskild make. över 1951 års promemoria ha efter remiss utlåtanden
avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Därefter
har inom departementet i februari 1952 upprättats en promemoria avseende
frågor om höjning av familjeråttsliga underhållsbidrag och om ändring
av den s. k. 3 000-kronorsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.
Också över denna promemoria ha myndigheter och sammanslutningar
efter remiss avgivit utlåtanden.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling.
Familjeråttsliga underhållsbidrag.
Gällande bestämmelser.
Äkta makar ha enligt giftermålsbalken (GB) underhållsskyldighet mot varandra
(GB 5: 2 och 3). Underhållsbidrag kan tillkomma make i bestående
äktenskap oavsett om makarna sammanleva eller leva åtskilda på annan
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
grund än söndring (GB 5: 5) eller makarna leva på grund av söndring åtskilda
utan att dock ha vunnit hemskillnad (GB 5: 7) eller makarna vunnit
hemskillnad (GB 11: 25). Underhållsplikten kan bestå även sedan äktenskapet
upplösts genom skillnad (GB 11: 26). Efter återgång av äktenskap
äro makarna däremot ej pliktiga att försörja varandra (GB 10: 7).
I fråga om bidrag efter äktenskapsskillnad gäller enligt GB 11: 26 första
stycket, att rätten, om den finner ena maken efter skillnaden bliva i behov
av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äger ålägga andra maken att utgöra
sådant bidrag efter vad som prövas skäligt med avseende å hans förmåga
samt övriga omständigheter. Make, som huvudsakligen bär skulden till
skillnaden, kan likväl ej få underhållsbidrag. Bidraget kan bestämmas till
visst belopp, som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till
den underhållsberättigade. Förutsättning för en sådan anordning är, att den
underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och omständigheterna i övrigt
föranleda därtill. Engångsbidrag är likväl en sällsynt form för bidragsskyldighetens
fullgörande. I allmänhet utgår bidrag på särskilda tider (periodiskt
bidrag).
Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet, såvida fråga ej är allenast om jämkning av
avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden slutit (GB 11: 26 andra stycket).
Undantaget från denna preskriptionsregel syftar på jämkning enligt
GB 11: 29.
Vanligt är emellertid, att frågan om underhållsskyldigheten ej bringas
under rättens prövning. Det står nämligen makarna fritt att genom avtal
själva reglera hithörande förhållanden. Domstols fastställelse å sådant avtal
anses icke innebära, att underhållsskyldigheten är bestämd annorledes
än genom avtal. Avtal om underhållsbidrag ingår ofta såsom ett led i en
mera omfattande uppgörelse mellan makarna, i vilken regleras även sådana
frågor som angå barnens underhåll och uppfostran, boets delning och skyldighet
att utgiva skadestånd.
Skyldighet att utgiva periodiskt bidrag bortfaller helt dels då den berättigade
gifter om sig (GB 11:26 första stycket) och dels, enligt sakens
natur, när den förpliktade dör. I vissa fall, som behandlas i GB 11: 28 och
29, kan vidare underhållsskyldighetens omfattning ändras genom dom.
Enligt GB 11:29 kan avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad
eller äktenskapsskillnad träffat om underhållsbidrag, på ena makens
talan jämkas av rätten under förutsättning dels att avtalet är uppenbart
obilligt för den maken och dels att avtalet ej slutits under hemskillnad. Under
enahanda förutsättningar kunna också avtal om bodelning och om
skadestånd jämkas. Avtal som ingåtts först efter det skillnad i äktenskapet
ägt rum beröras ej av stadgandet. För att klander av ifrågavarande slag
skall kunna upptagas till prövning måste det väckas senast i skillnadsmålet,
om äktenskapsskillnad sker jämlikt GB It: 3 (alltså på grund av särlevnad
efter hemskillnad), men eljest inom ett år från det skillnad i äktenskapet
meddelades.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
Jämkningsreglerna i GB 11: 28 avse både avtal mellan makarna och avgöranden,
som träffats av domstol. Enligt huvudregeln i första stycket, vilken
äger tillämpning på underhåll både under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad,
äger rätten, utan hinder av vad genom rättens beslut eller genom
avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll, på endera makens
yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det. Huvudregeln — vars innehåll ansluter sig till vad som gäller
om jämkning av bidrag till make i bestående äktenskap utan hemskillnad
(GB 5: 9 och 10) — har emellertid vissa undantag, vilka samtliga avse underhåll
efter äktenskapsskillnad. Sålunda får, enligt vad i första stycket
vidare stadgas, underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt
sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp,
till vilket bidraget tidigare varit bestämt (höjningsförbudet). Regeln är icke
tvingande utan förbudet kan sättas ur kraft genom avtal mellan makarna.
Icke ovanligt är, att i avtal om underhållsbidrag meddelas bestämmelse,
varigenom bidragets belopp automatiskt anpassas till ett förändrat penningvärde,
sådant detta kommer till uttryck i någon vald index (s. k. indexklausul).
Dessutom gäller enligt andra stycket i GB 11:28, att jämkningsreglerna
i första stycket över huvud ej äro tillämpliga, när bidrag till frånskild
makes underhåll utgår i form av engångsbelopp.
Underhållsskyldighet i övrigt på familjerättslig grund föreligger enligt
åtskilliga stadganden i föräldrabalken (FB) samt i ett särskilt fall enligt bestämmelse
i GB. Underhållsbidrag kan sålunda tillkomma barn i äktenskap
(GB 5: 5; FB 7: 2 och 3), adoptivbarn (FB 7: 5), barn utom äktenskap (FB
7: 2 och 3) och moder till sådant barn (FB 7: 10), makes barn i tidigare
gifte (FB 7: 4), makes adoptivbarn (FB 7: 5), makes barn utom äktenskap
(FB 7:4), fader eller moder (FB 7:3) samt adoptivfader eller adoptivmoder
(FB 7: 5). Underhållsskyldigheten skall i allmänhet fullgöras genom
periodiska bidrag. I vissa fall kunna dock engångsbidrag förekomma. De
periodiska bidragen kunna utan hinder av det beslut eller avtal, enligt vilket
bidraget utgår, jämkas både uppåt och nedåt, när väsentligen ändrade förhållanden
påkalla det (GB 5:9; FB 7: 7, 8 och 10).
Bidragsskyldighet såväl enligt GB som FB kan vara grundad på interimistiskt
beslut av rätten (GB 15:24; FB 20: 12). Sådant beslut kan när som
helst återkallas av rätten (GB 15: 27; FB 20: 12). Interimistiskt beslut kan
ock meddelas i mål om jämkning av underhållsbidrag.
GB:s ifrågavarande underhållsregler gälla, helt eller i tillämpliga delar,
också beträffande makar som ingått äktenskap före GB:s ikraftträdande
(lagen om införande av nya giftermålsbalken 5 § 1 och 3 mom.). Anförda
bestämmelser i FB avse ock barn som fötts innan sagda balk trätt i kraft
(lagen om införande av föräldrabalken).
Kungl. Maj. ts proposition nr 222. 9
Motiven till höjningsförbudet.
Enligt den intill år 1916 gällande svenska rätten upphörde i allmänhet
den lagstadgade underhållsskyldigheten makar emellan efter skillnad i deras
äktenskap. Dock blev make, som vunnit skillnad på grund av andra makens
sinnessjukdom, ej därigenom fri från underhållsplikt.
Allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet mot frånskild make infördes
i svensk rätt först genom lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1916. Bestämmelserna,
som återfunnos i lagens 6 kap. 22 §, överensstämde helt med
nu gällande bestämmelser i GB 11: 26, dock att särskilda regler om underhållsbidrag
med engångsbelopp saknades.
I sina motiv till 1915 års lag förklarade lagberedningen, att den då gällande
rättens bestämmelser om underhåll åt frånskild make allmänt ansåges
ej göra till fyllest, samt fortsatte:
Mest kännbar är denna brist i de fall, då skillnaden vållats och kanske
även vunnits av den make, vilken underhållsskyldigheten billigtvis borde
åligga. Att göra rätten till underhåll efter äktenskapsskillnad beroende på
andra makens skuld vore emellertid icke välbetänkt, och i det undantagsfall,
då enligt gällande lag försörjningsplikten fortfar, nämligen vid skillnad
på grund av makes sinnessjukdom, saknar också skuldfrågan betydelse. Visserligen
kunna här särskilt ömmande skäl vara för handen, men även eljest,
då skuld ej kan i övervägande grad läggas någondera parten till last,
kan det vara av rättvisa och billighet påkallat att ena maken tillerkännes rätt
till underhåll av den andre. Oftast är det hustruns intressen det här gäller.
Såsom beredningen vid näst föregående paragraf antytt, är hennes förvärvsförmåga,
särskilt efter ett långvarigt äktenskap, ofta icke densamma som
dessförinnan. I allmänhet har hon ägnat sin tid och sina krafter åt uppgifter
i hemmet, vilka för mannen och familjen över huvud varit av största
betydelse både i ideellt och ekonomiskt hänseende, men vilka ofta icke kvalificera
henne för verksamhet i försörjningssyfte. Stundom har hon genom
sitt giftermål blivit försatt i helt nya och förbättrade ekonomiska och sociala
förhållanden och under äktenskapet vant sig vid ett annat levnadssätt
än det hon tidigare fört; kanske har hennes ställning i samhället genom
äktenskapet blivit sådan, att det icke utan skäl kunde kännas förödmjukande
för henne, om hon såge sig tvungen att ägna sig åt förvärvsverksamhet.
Det vore ofta allt för hårt, om hustrun efter skilsmässan skulle
se sig hänvisad att ensam bära dylika konsekvenser av äktenskapet. Även
beträffande mannen kunna undantagsvis liknande synpunkter göra sig gällande.
Och oavsett fall av denna beskaffenhet, då den frånskildes behov kan
sägas vara i större eller mindre utsträckning förorsakat av äktenskapet, synes
det vara något för rättskänslan sårande, att makarna skola genom skillnaden
försättas i alltför olika ekonomiska villkor. Det sagda äger dock ej
sin tillämpning, såframt make, som varit till skillnaden huvudsakligen vållande,
skulle råka i behov av underhåll; den som tillfogat sin make ett så
allvarligt lidande, som äktenskapsskillnaden innebär, kan ej rimligtvis hava
anspråk på dennes ekonomiska bistånd för framtiden.
Av nu anförda skäl har beredningen i förevarande paragraf upptagit den
bestämmelsen, att om ena maken finnes efter äktenskapsskillnaden bliva
i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, rätten äger ålägga andra
maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga och
Övriga omständigheter prövas skäligt, dock att rätt till underhåll aldrig
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
kan tillerkännas make, vilken huvudsakligen bär skulden till skillnaden.
Det är sålunda, med sistnämnda undantag, gjort beroende på domstolens
fria prövning i varje särskilt fall, såväl huruvida bidrag över huvud skall
utgå, som till vilket belopp det skall bestämmas. Vid bedömande av dessa
frågor har domstolen till en början att taga hänsyn till alla de förhållanden,
vilka kunna lända till upplysning om vardera partens behov och
förmåga, såsom förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet, hälsotillstånd, försörjningsplikt
mot andra närstående, samhällsställning och så vidare. Avseende
bör jämväl fästas vid, huru lång tid makarna varit gifta; vid äktenskap
av längre varaktighet lärer billigheten oftare kräva en utjämning
av parternas framtida levnadsvillkor än då skillnad äger rum jämförelsevis
snart. Slutligen bliva de omständigheter, som föranlett skillnaden, av största
betydelse, även frånsett vad lagrummet i detta hänseende uttryckligen
stadgar; en avsevärd bidragsskyldighet bör lättare drabba den som vållat
skillnaden än den som är utan skuld därtill, och graden och arten av skuld
å ena eller andra sidan böra även komma i betraktande.
Den i 1915 års lag i 6 kap. 22 § andra stycket upptagna preskriptionsregeln
motiverades av lagberedningen med att det vore i hög grad önskligt
att de tvistefrågor makarna emellan, som kunde uppstå i anledning av äktenskapets
upplösning, så snart som möjligt och i ett sammanhang bragtes
till avgörande.
Frågan om jämkning av bidrag till makes underhåll behandlades i 1915
års lag i 6 kap. 25 och 26 §§.
Enligt 6 kap. 25 § ägde rätten, utan hinder av vad rätten förut beslutit
om bidrag till makes underhåll, på endera makens yrkande annorledes
förordna därom när väsentligt ändrade förhållanden påkallade det. Underhållsbidrag
till frånskild make fick likväl ej utdömas, så framt talan därom
förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp. Jämkningsmöjligheten
avsåg alltså av rätten bestämt bidrag och icke därjämte —
såsom fallet är i nu gällande rätt — avtalat bidrag. En annan olikhet mot
vad nu gäller var, att sedan bidrag till frånskild make en gång sänkts, det
icke senare kunde höjas till det ursprungligen bestämda beloppet med
mindre förbehåll därom gjorts.
I motiven till dessa bestämmelser uttalade lagberedningen, att spörsmålen
om jämkning av underhållsbidrag tidigare icke varit reglerade i svensk
lag. Ovisst vore i vilken utsträckning möjlighet funnes att ernå ändring
i vad rätten en gång bestämt. Genom de av beredningen föreslagna bestämmelserna
öppnades dylik möjlighet. Visserligen kunde domstolen stundom
taga med i räkningen omständigheter, vilka antoges komma att inträffa, och
anpassa sitt beslut därefter, men allt vad framtiden kunde bära i sitt sköte
kunde uppenbarligen icke på denna väg vinna tillbörligt beaktande. Det förordnande
domstolen meddelat måste därför stundom med tiden komma att te
sig synnerligen obilligt, kanske ägnat att äventyra endera makens välfärd.
Å andra sidan finge ej förbises de stora olägenheter som vore förenade
med oftare förekommande rubbningar av rättens beslut; angeläget vore
ock att anledning till obefogade rättegångar icke gåves. Men då såsom förutsättning
för att nytt beslut skulle få meddelas vore stadgat att väsent
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 11
ligen ändrade förhållanden det påkallade, vore dylika påföljder sannolikt
ej att befara.
De i 6 kap. 25 § upptagna bestämmelserna om jämkning av underhållsbidrag
lämnade -— anförde vidare lagberedningen — stort utrymme åt domarens
fria prövning. Vid dennas utövning skulle bland annat komma i betraktande
avsevärd ökning eller minskning i förmögenhet eller inkomst
samt sjukdom eller annan sådan omständighet, som inverkade på förvärvsförmågan
eller föranledde särskilda kostnader. Härvid gjordes en betydelsefull
skillnad mellan olika fall; medan underhåll till hemskild make kunde
ändras såväl till den berättigades fördel som till hans nackdel och jämväl
påläggas i strid mot en tidigare avslående dom, finge bidrag till frånskild
make ej utdömas, såframt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver
förut bestämt belopp. Så länge äktenskapet ännu bestode och sålunda
även under hemskillnadstiden hade vardera maken mot den andre anspråk
på att få sina behov tillgodosedda och att därvid i viss utsträckning komma
i åtnjutande av de förbättringar, som inträdde i den andres villkor. Men
sedan de blivit skilda gällde icke detta; frånskild make kunde icke skäligen
begära att bliva delaktig i en senare inträdd förändring till det bättre
i sin förra makes ekonomi utan borde åtnöjas med den rätt emot honom,
som betingades av makarnas villkor vid tiden för skilsmässan, och den ene
borde icke vara skyldig att i form av förhöjd bidragsplikt vidkännas de
motgångar, som efter nämnda tidpunkt kunde drabba den andre. För att
frånskild make skulle kunna med större trygghet ordna för sin framtid
vore det även av betydelse att han visste sig säkerställd mot ytterligare
utgifter för den förra makens räkning.
Enligt 1915 års lag, 6 kap. 26 §, tillerkändes giltighet åt avtal, som makar
med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffat
om bidrag till makes underhåll jämte vissa andra frågor. Avtal, som ej
slutits under hemskillnad, finge likväl, såvida det vore uppenbart obilligt
för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skulle
vid talans förlust väckas inom viss tid, motsvarande den enligt GB It: 29
nu gällande. Lagberedningen anförde i anslutning härtill:
Utöver vad nu yttrats öppnar förslaget i allmänhet ingen utväg att få avtal
av nu förevarande art rubbade. Har ena maken åtagit sig att till den
andre utgiva underhållsbidrag, kan sålunda, om sedermera väsentligt ändrade
förhållanden inträda, den bidragspliktige icke, på sätt enligt näst föregående
paragraf gäller beträffande ett rättens beslut i ämnet, påkalla jämkning
i vad avtalsvis blivit bestämt. Det måste nämligen, där avtalet ej ger
annat vid handen, antagas hava varit parternas mening att den ordning,
varom de enats, skall bliva beståndande för framtiden. I
I den nya giftermålsbalken den It juni 1920, vilken trädde i kraft den 1
januari 1921, upptogos i 11 kap. 26, 28 och 29 §§ de förut i 1915 års lag intagna
bestämmelserna om frånskild makes rätt till underhåll i vissa fall
(samt om jämkning av bidrag till makes underhåll utan att annan ändring i
sak gjordes än att de alltjämt gällande reglerna om engångsbidrag inflöto
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
i GB 11: 26 och att jämkningsreglerna i GB 11: 28 förklarades ej äga tilllämpning,
om någon förpliktats att till frånskild makes underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.
Stadgandena i GB 11:26 och 11:29 kvarstå oförändrade. Bestämmelserna
i GB 11: 28 ha erhållit sin nu gällande lydelse genom lag den 15 mars
1935. Genom denna lagändring, för vilken i det följande redogöres, öppnades
möjlighet till jämkning i vissa fall i avtal om underhållsbidrag varjämte en
mindre justering av höjningsförbudets innehåll företogs.
Frågan om jämkning av avtal hade upptagits i två vid 1934 års riksdag
väckta likalydande motioner (1:135 och 11:283). I det utlåtande (nr 20),
som första lagutskottet avgav över nämnda motioner, anförde utskottet, att
en make, som i samband med äktenskapsskillnad — i tanke att hans förmögenhetsvillkor
skulle förbliva i stort sett oförändrade — frivilligt åtagit
sig att för framtiden i viss omfattning bidraga till den andra makens underhåll,
icke kunde erhålla någon nedsättning i sin underhållsskyldighet, även
om hans inkomster sedermera skulle avsevärt reduceras. En undersökning
vore påkallad, huruvida skillnaden i detta hänseende mellan underhållsbidrag,
som fastställts av domstol, samt underhållsbidrag, som bestämts genom avtal,
vore fullt motiverad. Utskottet anförde vidare:
I överensstämmelse med vad lagberedningen uttalat kan väl härutinnan
framhållas, att den ena makens samtycke till äktenskapets upplösning understundom
är betingat av att de ekonomiska förhållandena ordnas på visst
sätt. Likaledes kan det till äventyrs inträffa, att ett jämförelsevis högt underhållsbidrag
även innefattar skadestånd, som ena maken ansetts böra
utgiva till den andra. Vad nu anförts synes dock knappast i och för sig kunna
anses innebära några avgörande hinder mot att medge en möjlighet till
jämkning av avtal om underhållsbidrag på grund av väsentligen ändrade
förhållanden. Det torde således gentemot de anförda skälen för avtalets
principiella orubblighet kunna åberopas, att ett avtal mellan makar med avseende
å förestående äktenskapsskillnad ofta innefattar bestämmelser jämväl
om vårdnad och underhåll i fråga om minderåriga barn, som makarna
kunna ha gemensamt. I denna del kan avtalet emellertid redan för närvarande
jämkas. Därjämte torde det mången gång för parterna själva ha
framstått såsom klart, att den förpliktade åtagit sig underhållsskyldighet i
den omfattning, som skett, allenast under förutsättning att hans inkomster
icke komme att i framtiden väsentligen reduceras. I varje fall synes uppenbart,
att makarna lätt kunna underlåta att beakta den verkan i förevarande
avseende som avtalsformen innebär. Vissa rättsfall ge också vid handen, att
domstolarna tillagt uttalanden angående underhållsfrågan, som i skillnadsmålet
gjorts av parterna, karaktären av avtal oaktat uttalandena inskränkt
sig till att ena parten framställt ett yrkande om underhållsbidrag, som
andra parten medgivit. Skulle medgivandet endast avse skäligheten av yrkat
bidragsbelopp i och för sig, är det uppenbart, att avtal icke kan anses föreligga.
Då domstolen icke heller i det senare fallet ingår i någon prövning
av parternas ekonomiska förhållanden, synes emellertid skillnaden mellan
nu nämnda fall i realiteten vara så obetydlig att den icke kan motivera att
verkningarna bliva så väsentligt olika som nu är förhållandet.
Vad härefter angår möjligheten, att ett jämförelsevis högt underhållsbidrag,
som bestäints genom avtal, kan innefatta jämväl skadestånd till den
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
13
underhållsberättigade maken, vill utskottet framhålla att, i händelse rätt
till jämkning på grund av väsentligt ändrade förhållanden komme att införas,
domstolarna uppenbarligen skulle taga hänsyn till om makarna i avtalet
bestämt underhållsbidraget till ett jämväl i betraktande av dåvarande
förhållanden högt belopp. Vidare torde det vara sannolikt, att en bestämmelse
i angiven riktning skulle kunna föra med sig att parterna i avtal om
hithörande frågor icke sammanblanda underhåll och skadestånd.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet sig böra tillstyrka, att
den av motionärerna väckta frågan blir föremål för en närmare utredning.
Vid denna utredning torde även böra tagas under övervägande icke blott
huruvida underhållsbidrag, som bestämts genom avtal, må på grund av väsentligt
ändrade förhållanden jämkas till lägre belopp, utan även huruvida
bidraget under vissa förutsättningar må kunna höjas utöver det i avtalet
bestämda belopp. Sistnämnda spörsmål fordrar emellertid tillika en omprövning,
huruvida regeln, att underhållsbidrag, som fastställts av domstol, icke
må höjas utöver förut bestämt belopp, lämpligen bör bibehållas.
Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 2 mars 1934,
nr 69, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av frågan i vad mån avtal
om underhållsbidrag till frånskild make borde kunna jämkas, när väsentligen
ändrade förhållanden påkallade det, jämte därmed sammanhängande
spörsmål.
Genom proposition nr 41 till 1935 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
till lag om ändrad lydelse av GB 11: 28. Den föreslagna lydelsen överensstämmer
med den nu gällande. Enligt förslaget skulle den nya lagen äga
tillämpning jämväl där beslut om bidrag till makes underhåll meddelats
eller avtal därom träffats före dagen för lagens ikraftträdande.
I propositionen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Schlyter, bl. a. följande.
Ett särskilt spörsmål är huruvida jämkning av avtalat underhållsbidrag
på grund av väsentligt ändrade förhållanden allenast bör få ske i sänkande
riktning eller om jämväl höjning av underhållsbidraget under vissa förutsättningar
bör tillåtas. Denna fråga är tydligen icke begränsad till underhållsbidrag
som bestämts genom avtal. Därest dylikt underhållsbidrag skulle
få jämkas till högre belopp, lärer följdriktigheten kräva att, i olikhet mot
vad för närvarande gäller, även ett av rätten bestämt underhållsbidrag skulle
kunna höjas, när väsentligt ändrade förhållanden så påkalla. Vid bedömandet
av denna fråga torde böra skiljas mellan olika fall.
Består den inträffade förändringen allenast däri, att den ena makens ekonomi
undergått en förbättring, synes den andra maken icke på denna omständighet
kunna grunda något befogat krav på utfående av underhållsbidrag,
i det fall att sådant icke tidigare utgått, eller på höjning av ett redan
bestämt underhållsbidrag. Såsom i lagens motiv framhålles, kan eu frånskild
make icke skäligen begära att bliva delaktig i en efter äktenskapsskillnaden
inträdd förändring till det bättre i sin förra makes ekonomi utan bär
åtnöjas med den rätt emot honom, som betingas av makarnas villkor vid
tiden för skillnaden. Att denna princip likväl icke utgör hinder mot att vid
underhållsskyldighetens bestämmande taga hänsyn till sådan framtida förbättring
i den underhållspliktiges ekonomi, som kan förutses såsom normal
följd av hans utbildning och villkor i övrigt, visar den nuvarande rättstilllämpningen.
Något annorlunda synes saken ställa sig, om för den ena maken uppstått
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ett behov av underhåll som icke förelegat vid tiden för äktenskapsskillnaden,
eller, i det fall att underhållsbidrag redan utgöres, den underhållsberättigade
maken fått ett ökat behov av underhåll. Omständigheterna kunna i dylika
fall understundom vara sådana, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke
underhållsbidrag borde utdömas respektive jämkas till högre belopp. Häremot
tala dock starka skäl. Det torde i och för sig vara önskvärt, att makarnas
ekonomiska mellanhavanden vid äktenskapsskillnaden uppgöras på
sådant sätt att makarna få en fast utgångspunkt, efter vilken de varaktigt
kunna inrätta sig för framtiden. I varje fall måste det för den underhållspliktige
maken vara av särskild betydelse att den övre gränsen för hans betalningsskyldighet
kan slutgiltigt fastställas i samband med äktenskapets
upplösning. Eljest skulle denna make städse befinna sig i en otrygg situation,
ett förhållande som kunde bliva särskilt besvärande i det fall att han
ämnade ingå nytt äktenskap. Såsom i motiven till gällande lag framhålles
kan det knappast heller anses skäligt, att den ena maken ålägges skyldighet
att i form av förhöjd bidragsplikt vidkännas de motgångar som efter
äktenskapets upplösning kunnat drabba den andra maken, övervägande skäl
synas alltså tala för att i huvudsak lämna orubbad den nuvarande regeln att
underhållsbidrag till frånskild make ej må utdömas, såframt talan därom
blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.
Emellertid kan det inträffa att, sedan ett underhållsbidrag med hänsyn
till ändrade förhållanden blivit genom rättens beslut eller genom överenskommelse
nedsatt, förhållandena på nytt ändra sig, men denna gång i motsatt
riktning. Beträffande sådana fall lära de skäl som förut anförts emot
jämkning till högre belopp knappast äga giltighet.---
Vid jämkning av underhållsskyldighet "torde liksom hittills stort utrymme
få lämnas åt domarens fria prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet. Har det underhållsbidrag varom är fråga blivit bestämt genom
avtal, lärer bland annat böra uppmärksammas, huruvida bidragets storlek
stått i normalt förhållande till parternas ekonomiska villkor vid tiden för
avtalet eller om möjligen andra särskilda omständigheter kunna ha spelat
en väsentlig roll för bidragets bestämmande. Att exempelvis ett underhållsbidrag,
som ursprungligen varit bestämt till lägre belopp än som motsvarat
parternas ekonomiska ställning, vid prövning av jämkningsfrågan befinnes.
vara av normal storlek, lärer icke i och för sig behöva hindra jämkning, såvida
väsentligt ändrade förhållanden inträtt.----
Ett viktigt spörsmål är, huruvida vad nu föreslagits bör få tillämpning jämväl
på avtal som ingåtts före den föreslagna bestämmelsens ikraftträdande.
Till stöd härför tala onekligen starka skäl. Det måste antagas att åtskilliga
av dem, som på grundval av nu gällande lag genom avtal åtagit sig att utgiva
underhållsbidrag till frånskild make, befinna sig i sådan situation, att jämkning
av avtalet ur billighetssynpunkt ter sig synnerligen önskvärd. Någon
avgörande principiell invändning lärer icke kunna göras mot att tillåta
jämkning i dylika fall. Härutinnan torde få hänvisas till den omständigheten
att ifrågavarande avtal, icke minst med hänsyn till arten av de sociala
och etiska intressen som framträda på detta område, väsentligen skilja sig
från vanliga förmögenhetsrättsliga avtal. Ej heller synas alltför stora betänkligheter
kunna föranledas därav, att parterna hittills saknat anledning
att strängt skilja mellan underhållsbidrag och andra åtagna prestationer som
utgå till följd av äktenskapsskillnaden. Det torde få förutsättas att i mål om
jämkning erforderlig utredning kommer att förebringas rörande de särskilda
omständigheter som varit bestämmande för avtalets innehåll. Domstolen
lärer därigenom kunna bilda sig en uppfattning om utfästelsens reella innebörd
och sålunda i beslutet om jämkning taga nödig hänsyn till exempel
-
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
vis ett sådant förhållande som att det utfästa beloppet till viss del är att
uppfatta såsom skadestånd eller annan gottgörelse. Med hänsyn till nu angivna
synpunkter torde det sålunda kunna förordas att den föreslagna bestämmelsen
erhåller tillämpning jämväl i avseende å rättsförhållanden som
uppkommit före bestämmelsens ikraftträdande.
På hemställan av första lagutskottet i utlåtande nr 18 beslöt riksdagen bifalla
propositionen. Beslutet föregicks icke av någon debatt. Lagändringen
trädde i kraft den 1 juli 1935 och därmed fick GB 11: 28 sin nuvarande lydelse.
Framställningar om ändring av gällande bestämmelser.
I två vid 1949 års riksdags vårsession väckta, likalydande motioner (I: 69
och II: 76) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till sådana ändringar i GB, att underhållsberättigad frånskild
make vid väsentligt ändrade förhållanden skulle kunna få underhållsbidraget
höjt.
I det utlåtande, nr 7, som första lagutskottet avgav i anledning av motionerna,
anfördes bl. a. följande.
Det råder icke tvivel om att ändrade förhållanden icke böra föranleda nya
förpliktelser att utgiva underhållsbidrag i samma utsträckning då det gäller
frånskild make som andra underhållsberättigade. Man har framhållit, att en
förbättrad ekonomisk ställning för ena maken icke bör föranleda att den
andre skall bliva delaktig däri genom större underhållsbidrag. Vidare har
anförts, att make efter äktenskapsskillnad icke genom ökad underhållsplikt
skall behöva vidkännas motgångar som träffa andra maken; icke minst med
tanke på ett framtida nytt äktenskap bör han veta, vilken betalningsskyldighet
han har att räkna med. Men även om de nu gällande reglerna sålunda
i ett stort antal fall överensstämma med skälighet och billighet, kan det--
—- i vissa situationer synas oriktigt, att den bidragsberättigade skall vara
utesluten från möjligheten att, när väsentligt ändrade förhållanden inträtt,
få en höjning till stånd.
När underhållsfrågan avgöres i samband med äktenskapsskillnaden, måste
hänsyn tagas till ett flertal svårbedömda förhållanden. Det är icke blott makarnas
aktuella situation vid tiden för skillnaden som ligger till grund för
avgörandet. Även parternas framtidsutsikter bliva av betydelse. Sålunda
plägar hänsyn tagas till förbättring i den underhållspliktiges ekonomi, som
kan förutses såsom en normal följd av hans utbildning och villkor i övrigt.
På motsvarande sätt överväges, i vilken utsträckning den underhållsberättigade
genom eget arbete kan bidraga till sin försörjning. Att dylika hänsyn
tagas är så mycket mer påkallat som makarnas förvärvsförmåga under
tiden efter äktenskapets upplösning kan hava påverkats av förhållandena
under äktenskapet. Har hustrun under ett långvarigt äktenskap ägnat sig
uteslutande åt hemmet, äro exempelvis hennes förvärvsmöjligheter efter
skillnaden i regel begränsade. Det kan icke undgås att vid ställningstagandet
i underhållsfrågan risk för felbedömning föreligger. Stundom visar det
sig först efteråt i vad mån makes försörjningsförmåga rönt inverkan av förhållandena
under äktenskapet. En jämkning till den behövande makens förmån
kan i dylika fall framstå såsom skälig och torde i och för sig icke strida
mot grundsatsen, alt ena maken icke skall genom ökad underhållsskyldighet
behöva vidkännas andra makens motgångar.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Den nuvarande undantagsregeln synes även under andra förhållanden
stundom kunna leda till obilliga resultat. Så kan vara fallet, när en antagen
oförmåga hos den underhållsskyldige att utgiva bidrag icke visar sig föreligga.
Härvid är att märka, att om den underhållsberättigade maken har vårdnad
om makarnas barn, undantagsregeln indirekt kan gå ut över barnens intressen.
Praktiskt sett utgöra underhållsbidragen till maken och barnen en
enhet; bidragen bilda tillsammans den inkomst, av vilken den reducerade
familjen bär att leva. Även om bidragen till barnen genom jämkning kunna
bringas upp till skälig nivå, kan sålunda otillräckligt underhåll till den vårdnadshavande
i verkligheten pressa ned barnens levnadsstandard.
Utskottet framhöll vidare, att ett särskilt skäl för en lagändring vore, att
realvärdet av det tidigare bestämda underhållsbidraget kunde ha nedgått.
Visserligen förelåge samma förhållande beträffande periodiskt förfallande
belopp över huvud taget, t. ex. livräntor. Att realvärdet minskats kunde emellertid
redan nu beaktas vid jämkning av andra familjerättsliga underhållsbidrag.
Då det gällde familj erättsliga underhållsbidrag förelåge icke samma
skäl mot ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet som vid förmögenhetsrättsligt
grundad betalningsskyldighet.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen i anledning
av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
frågan om ändrade bestämmelser för jämkning av underhållsbidrag till frånskild
make på grund av väsentligt ändrade förhållanden och därmed sammanhängande
spörsmål samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Utskottet var emellertid ej enhälligt.
Sex reservanter förklarade sig anse, att utskottet bort uttala, att då chefen
för justitiedepartementet och de delegerade för det nordiska samarbetet på
lagstiftningens område hade sin uppmärksamhet riktad på den genom motionerna
väckta frågan, skäl ej förelåge att för det dåvarande begära utredning
i densamma, och att utskottet förty bort hemställa, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt — efter votering i båda kamrarna, föregången av en livlig
debatt — att bifalla utskottets hemställan. I anledning härav avlät riksdagen
den 5 mars 1949 den inledningsvis omförmälda skrivelsen (nr 51).
Dansk, norsk och finsk rätt.
1) Dansk rätt.
Enligt dansk rätt göres i fråga om möjligheten till senare jämkning av
bidrag till makes underhåll efter separation eller skilsmässa åtskillnad mellan
å ena sidan bidrag, som fastställts av domstol eller administrativ myndighet,
och å andra sidan bidrag, som utgå enligt avtal mellan makarna.
Beslut i ämnet, meddelat av rätten eller administrativ myndighet, kan på
endera makens begäran av administrativ myndighet (over0vrigheden) ändras,
om förhållandena undergått väsentlig förändring och omständigheterna
i övrigt tala därför. Ändring är likväl utesluten där i samband med beslutet
om underhållsbidrag förordnats, att avgörandet i denna del skall vara slutgiltigt.
Dylikt förordnande lär dock meddelas endast i sällsynta fall.
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
Ha makar åter med avseende å förestående separation eller skilsmässa slutit
avtal om bidrag till makes underhåll, kan, om avtalet finnes vara uppenbart
obilligt, i rättegångsväg förklaras, att avtalet i sin helhet eller till viss
del icke skall vara förbindande för ena maken. Talan härom måste likväl
väckas i separations- eller skilsmässomålet eller, där separation eller skilsmässa
erhålles i administrativ ordning genom bevilling, inom ett år efter
bevillingen. Möjlighet till jämkning i avtalet på grund av ändrade förhållanden
finnes icke med mindre förbehåll därom gjorts i avtalet. Emellertid
lära de flesta avtal innehålla dylikt förbehåll.
2) Norsk rätt.
Enligt norsk rätt kan fråga om underhållsbidrag upptagas också efter skilsmässan.
Frågan avgöres av domstol, där ej makarna äro ense om att hänskjuta
avgörandet till fylkesmannen. I samma ordning avgöres fråga om
ändring av sålunda meddelad bestämmelse rörande bidragsskyldigheten.
Ändring kan ske när ändrade förhållanden eller nya upplysningar göra det
rimligt.
År avtal om underhållsbidrag uppenbart obilligt för ena maken, kan avtala
oavsett när det slutits — på hans talan helt eller delvis sättas ur kraft.
Lagregelns ordalydelse och förarbetena synas närmast peka i den riktningen,
att avtalet skall ha varit uppenbart obilligt redan då det slöts. Emellertid
har i nyare rättspraxis förekommit, att avtal hävts på den grund att förhållanden,
som inträtt efter avtalets slutande, kommit avtalet att framstå
som obilligt. Talan väckes vid domstol så framt icke parterna enas om att
lämna avgörandet till fylkesmannen. Viss tid, inom vilken sådan talan skall
väckas, är icke stadgad.
3) Finsk rätt.
Finsk rätt medger i större utsträckning än svensk, dansk eller norsk rätt
jämkning av bidrag till makes underhåll. Utan hinder av vad rätten beslutit
angaende makes underhållsskyldighet äger sålunda rätten på makes talan
annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade förhållanden påkalla
det. Avtal om underhåll kan på makes yrkande jämkas icke blott om
avtalet befinnes uppenbart obilligt utan även om väsentligen ändrade förhållanden
därtill giva anledning. I intet fall förloras efter viss tid rätt till talan
om jämkning.
Den betydande penningvärdeförsämringen i Finland — om levnadskostnadsindex
för åren 1938—39 betecknas med 100 utgjorde medelindex för år
1947 584 och för år 1950 911 — har där föranlett särskild lagstiftning om
förhöjning av underhållsbidrag. Lagar i detta ämne ha utfärdats 1945, 1948
och 1951. Dessa avse ej blott bidrag till.makes och barns (i eller utom äktenskap)
underhåll utan ock vissa underhållsbidrag enligt fattigvårdslagen och
jämlikt strafflagens skadeståndskapitel. Såvitt angår den familjerättsliga
underhållsplikten är lagstiftningen närmast förestavad av processekonomiska
skäl. Beträffande övriga i lagarna avsedda underhållsbidrag tjänar
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 222.
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
lagstiftningen i främsta rummet syftet att öppna laglig möjlighet till höjning.
I fråga om underhållsbidrag, som någon enligt äktenskapslagen eller lagen
om barn utom äktenskap förpliktats eller förbundit sig att på bestämda
tider utgiva, innehåller 1951 års lag om förhöjning av underhållsbidrag i huvudsak
följande bestämmelser. Har bidragets belopp i utslag eller genom
avtal senast fastställts före den 1 juli 1950, skall beloppet till följd av penningvärdets
fall höjas på sätt framgår av en i lagen intagen tabell. Enligt
denna är storleken av förhöjningen beroende dels av den tidpunkt, då bidragsbeloppet
senast fastställts, och dels av bidragsbeloppets storlek för
månad räknat. Förhöjningen avses innebära full kompensation för det försämrade
penningvärdet när månatliga bidraget understiger 1 000 mark. För
bidrag å 1 000—2 499 mark är kompensationen med vissa avvikelser 80-procentig.
För bidrag å 2 500 mark eller mer innebär förhöjningen i stort sett
en kompensation av 60 %. Bidrag till barn skall direkt på grund av lagen
utgå med förhöjning från och med april 1951. Vill underhållsberättigad
make ha förhöjt bidrag måste han därom underrätta den underhållspliktige
maken eller, där utslaget eller avtalet rörande bidraget lämnats för verkställighet,
den verkställande myndigheten. Bidragspost, som förfaller till
betalning efter den dag då underrättelsen framkom skall erläggas med förhöjning.
Att bidrag till make skall utgå med förhöjning först efter underrättelse
motiveras med att makarna i första hand böra söka avtalsvis reglera
förhöjningens storlek. Fn särskild jämkningsregel gives beträffande förhöjningen.
Utan hinder av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, må domstol
på begäran av den som åtnjuter underhållsbidrag eller av den underhållspliktige
höja eller sänka det belopp, varmed förhöjningen enligt samma
bestämmelser skall utgå, såframt den underhållspliktiges förmögenhetsförhållanden
eller andra omständigheter giva anledning därtill. Sänkes beloppet
skall samtidigt prövas om den underhållspliktige bör återfå vad han erlagt
eller del därav.
Under förarbetena till 1948 och 1951 års lagar diskuterades lämpligheten
av att införa ett system, enligt vilket växlingarna i levnadskostnadsindex
utan vidare skulle föranleda ändring av fastställda eller överenskomna understödsbelopp.
Tanken avvisades emellertid av såväl principiella som praktiska
skäl.
Enligt uppgift från finska justitieministeriet ha under åren 1945—1951
vid rådstuvurätten i Helsingfors handlagts tillhopa 207 mål angående ändring
av underhållsbidrags belopp. För envar av tre domsagor med omkring
50 000 invånare i varje har antalet sådana mål uppgått till 3—4 om året.
Penningvärdets förändringar.
I de framställningar om ändring av gällande bestämmelser, vilka återgivits
i det föregående, har stor vikt lagts vid de förändringar i penningvärdet, som
under senare år inträffat i Sverige. För att erhålla ett mått på dessa förändringar
kan man lämpligen gå till levnadskostnadsindex och allmän konsumtionsprisindex.
Dessa uträknas av socialstyrelsen. Levnadskostnadsindex av
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
ser arbetare och tjänstemän med hustru och genomsnittligt två barn bosatta i
städer och tätorter och med en årlig inkomst som för närvarande utgör omkring
10 500 kronor före skattebetalning och 9 000 kronor efter. Konsumtionsprisindex
åter hänför sig till hela befolkningen och omfattar således
både tätort och landsbygd samt alla inkomstklasser och hushållstyper.
Från början uträknades levnadskostnadsindex med år 1914 som basår
(juli 1914 = 100). Denna serie uträknas fortfarande men har numera börjat
att komma ur bruk. En nyare serie av levnadskostnadsindex har 1935
som basår. Båda serierna uträknas såväl med som utan skatter och sociala
förmåner. Anmärkas bör, att 1914 års serie numera icke är självständig utan
erhålles genom omräkning av indextalen i 1935 års serie. Konsumtionsprisindex
utgår från år 1935 och föreligger blott i en serie, som icke innefattar
direkta skatter.
Hur index ändrats från år 1935 framgår av följande tabell.
År |
Levnadskostnadsindex |
Konsumtions- prisindex 1935 = 100 |
|||
juli 1914 = 100 |
1935 |
= 100 |
|||
utan skatter m. m. |
med skatter m. m. |
utan skatter m. m. |
med skatter m. m. |
||
1935 |
155 |
156 |
100 |
100 |
100-0 |
1936 |
157 |
158 |
101 |
101 |
100-6 |
1937 |
161 |
162 |
104 |
104 |
103-6 |
1938 |
165 |
166 |
106 |
106 |
105-2 |
1939 |
169 |
171 |
109 |
109 |
107-6 |
1940 |
190 |
192 |
123 |
123 |
122-5 |
1941 |
215 |
218 |
139 |
139 |
141-7 |
1942 |
232 |
236 |
150 , |
151 |
154-7 |
1943 |
235 |
239 |
152 |
153 |
158É5 |
1944 |
234 |
241 |
151 |
154 |
158-2 |
1945 |
233 |
241 |
151 |
154 |
157-5 |
1946 |
234 |
243 |
151 |
155 |
160-3 |
1947 |
240 |
257 |
156 |
164 |
162-1 |
1948 |
252 |
261 |
163 |
167 |
172-4 |
1949 |
256 |
265 |
166 |
170 |
175-9 |
1950 |
259 |
269 |
168 |
172 |
177-7 |
1951 mars |
290 |
308 |
188 |
197 |
201-0 |
juni |
301 |
322 |
195 |
206 |
208-8 |
sep t. |
309 |
332 |
200 |
212 |
213-8 |
dec. |
316 |
339 |
204 |
217 |
217-8 |
Promemorian i november 1951.
I 1951 års promemoria upptogs till behandling frågan, huruvida höjnings1''örbudet
i GB 11: 28 borde bibehållas.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Inledningsvis erinrades om att en generell underhållsplikt frånskilda makar
emellan såsom grundsats mycket sent, först från och med år 1916, erkänts
i svensk rätt. Även om grundsatsen vid den tiden knappast var omstridd
innebar den likväl en principiell nyhet. Numera torde den ha ingått
i det allmänna medvetandet såsom alldeles självfallen. Tillika framhölls,
att det vore en allmän regel beträffande familjerättsliga underhållsbidrag,
att de kunde jämkas, när väsentligen ändrade förhållanden påkallade det.
Det enda undantaget från denna regel utgjordes av höjningsförbudet i fråga
om bidrag till frånskild make.
I promemorian anfördes vidare, att reglerna rörande underhållsskyldigheten
frånskilda makar emellan i likhet med lagbestämmelser i allmänhet
hade utformats utan att särskild hänsyn tagits till möjligheten av förändringar
i penningvärdet. Den nedgång i penningvärdet, som ägt rum under
senare år, hade emellertid varit så betydande, att från skilda håll ifrågasatts,
om icke på grund härav höjningsförbudet borde modifieras. I detta sammanhang
syntes det icke vara erforderligt att ingå på den allmänna och vittutseende
frågan om förpliktelsers värdebeständighet. Eftersom penningvärdets
fall torde kunna inrymmas under begreppet »ändrade förhållanden»
vore det nämligen redan enligt gällande rätt möjligt att återställa realvärdet
av familj erättsliga underhållsbidrag i allmänhet. Däremot påkallades en
prövning av frågan, huruvida den undantagsställning, som i detta hänseende
i följd av höjningsförbudet gällde för bidrag till frånskild make, kunde
bibehållas oförändrad. Härom uttalades i promemorian följande.
De av lagberedningen anförda skälen mot höjning måste för detta fall
anses i stort sett sakna bärkraft. Synpunkten att frånskild make icke kan
begära att bli delaktig i en förändring till det bättre i sin förra makes ekonomi
tager otvivelaktigt sikte på annan än enbart nominell inkomstförbättring.
Ej heller lärer en nedgång av penningbidragets realvärde vara att anse
som en sådan motgång för den bidragsberättigade, som icke skäligen borde
leda till förhöjd bidragsplikt för andra maken. Vilken vikt man än i de särskilda
fallen må lägga vid synpunkten att den bidragspliktige bör äga trygghet
mot ytterligare utgifter för den förutvarande makens räkning, lärer dock
knappast kunna bestridas, att denna synpunkt bör vika åtminstone i (ten
mån den förpliktade själv blivit kompenserad för penningvärdets fall. Med
hänsyn till det sagda torde det gällande förbudet mot höjning av utgående
bidrag till frånskild makes underhåll icke böra upprätthållas i sin nuvarande
generella utformning utan böra genombrytas åtminstone så långt som
betingas av en efter bidragets fastställande inträdd väsentlig penningvärdeförsämring.
En sådan ändring aktualiserade emellertid — enligt vad i 1951 års promemoria
fortsättningsvis uttalades — en omprövning av hela frågan, huruvida
det nuvarande generella höjningsförbudet vore berättigat. Det kunde
nämligen väl tänkas, att detta förbud, om än i allmänhet uttrjck för riktiga
tankegångar, likväl i särskilda fall lade hinder i vägen för en rättvis
och skälig gestaltning av underhållsplikten. Härom anfördes i promemorian
följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
21
Till eu början må uppmärksammas de vanskligheter som äro förenade
med den ursprungliga bedömningen i skillnadsmålet. Härvid bortses från
svårigheterna att rätt pröva skuldfrågan; dessa äro av särskild art. Domstolen
måste söka göra sig en bild av hur tillvaron för vardera maken fortsättningsvis
kommer att te sig. Härvid måste — såsom lagberedningen uttalat
— en rad olika förhållanden beaktas, bl. a. förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet,
hälsotillstånd, försörjningsplikt mot andra närstående och samhällsställning.
Det ligger i öppen dag att det vid detta bedömande kan finnas åtskilliga
felkällor. Utredningen kan bli ofullständig eller missvisande. Men
också där de vid skillnaden föreliggande förhållandena så långt möjligt
genom utredningen fått rätt belysning, kunna de antaganden om framtiden,
som grundas därpå, stå fel. Och i den mån domstolen vid sitt avgörande av
underhållsfrågan anser sig kunna och böra taga hänsyn till förhållanden,
som ännu ej föreligga men som förutses komma att inträda, ökas självfallet
risken för felbedömning av underhållsfrågan. Visar det sig att utvecklingen
blev en helt annan än domstolen utgått ifrån vid avgörandet i underhållsfrågan
kan det ibland synas hårt att jämkning uppåt ej får ske.
Men även i vissa andra fall torde motsvarande synpunkt kunna anläggas.
Ett långvarigt äktenskap kan synas grunda sådana band mellan makarna att
även en nytillkommen omständighet, som faller utom ramen av den antagna
utvecklingen och alltså icke beaktats vid skillnaden, i vissa fall bör medföra
en höjning av underhållsbidraget. Om t. ex. den ena av makarna efter ett
långt äktenskap blir invalid efter ett olycksfall eller en sjukdom, kan det
sålunda sättas i fråga huruvida icke det borde vara möjligt att ålägga andra
maken förhöjd bidragsplikt. Ej sällan torde ock förekomma, att underhållsbidraget
i skillnadsmålet måst sättas lägre än den berättigades behov eller
den förpliktades skuld i och för sig påkallat, eftersom den underhållsskyldige
icke haft möjlighet att betala mera. Makarna ha, som det brukar sägas,
egentligen icke haft »råd att skiljas». Kommer den underhållsskyldige i
bättre villkor, skulle det understundom kunna anses vara rimligt och riktigt
om bidraget finge höjas åtminstone till det belopp som skäligen från
början bort utgå.
Av det sålunda anförda finge enligt promemorian anses framgå, att det
i vissa fall, om man sökte bedöma frågan med hänsyn till den enes behov av
bidrag och den andres förmaga att utgiva underhåll, kunde framstå som
mindre skäligt att undantagslöst upprätthålla förbudet mot höjning. För
ett sådant förbud hade emellertid särskilt anförts, att den förpliktade hade
ett väsentligt intresse av trygghet mot utvidgning av sin förpliktelse. Det syntes
likväl kunna sättas i fråga, huruvida verkligen detta trygghetsintresse
städse vägde tyngre än den underhållsberättigades intresse av att få bidraget
höjt. Trygghetssynpunkten borde i erforderlig grad kunna beaktas vid prövningen
av varje särskild jämkningsfråga.
I promemorian uttalades vidare, att de anförda synpunkterna närmast
haft avseende på förbudet mot höjning av utgående bidrag men torde gälla
också beträffande förbudet mot utdömande av bidrag, när bidragsskyldighet
icke tidigare förelegat. Att underhållsbidrag icke utginge, kunde antagas
otta bero på att ingendera maken ansetts efter skillnaden bli i behov av
bidrag till sitt tillbörliga underhåll. Det borde dock uppmärksammas, att
anledningen ej sällan vore att make, som därest hänsyn tagits blott till behov
och förmåga varit berättigad till underhåll, avstått från underhållsbidrag
22 Knngl. Maj:ts proposition nr 222.
för att förhindra att andra maken i rättegång väckte fråga om den huvudsakliga
skulden till skillnaden. Förhölle det sig så, borde det vara uteslutet
att i mål om jämkning utdöma bidrag. —- Då anordningen med engångsbidrag
icke läte sig förena med möjlighet till jämkning, syntes bestämmelsen
i GB 11: 28 andra stycket böra behållas oförändrad.
De närmare riktlinjerna för den lagändring, som syntes böra ske, behandlades
härefter i promemorian. Inledningsvis anfördes, att jämkning i
höjande riktning kunde vara befogad ej endast med hänsyn till penningvärdets
nedgång utan även av andra anledningar, vilka vore av högst skiftande
natur. Över huvud taget kunde det ifrågasättas, om de olika fall, som
man vid en teoretisk genomgång av ämnet kunde ställa upp, i det praktiska
livet återfunnes helt rena. Det kunde sålunda ofta hända att till stöd för
ett yrkande om höjning åberopades såväl penningvärdets fall som andra
omständigheter. Å andra sidan kunde tydligen tänkas att ett höjningsyrkande,
som grundades på nedgång i penningvärdet, möttes med invändning
om att av andra anledningar en höjning likväl ej borde ske. Det torde därför
i praktiken ofta bli nödvändigt att i ett sammanhang bedöma, huruvida
vardera makens levnadsvillkor, sedda som en totalitet, undergått en väsentlig
förskjutning till den enes förmån och den andres nackdel. Med hänsyn
till det nu sagda kunde det icke gärna komma i fråga att med bibehållande
av höjningsförbudet uppställa lagregler om undantag från detsamma i särskilt
angivna fall. Vid sådant förhållande syntes man ej ha annan utväg
än att helt borttaga höjningsförbudet ur lagen samt överlämna åt domstolen
att fritt pröva, huruvida höjning i det särskilda fallet kunde anses motiverad.
Vid denna prövning vore det av särskild betydelse att möjligheten till
jämkning enligt ordalagen vore knuten icke direkt till att väsentligen ändrade
förhållanden inträtt utan till att sådana förhållanden gjorde en jämkning
påkallad. Lagtextens formulering syntes alltså göra det möjligt för domstolen
att taga hänsyn också till de särskilda omständigheter som i det enskilda
fallet kunde tala emot en höjning, ehuru väsentligen ändrade förhållanden
inträtt. Avvägningen mellan ena partens intresse av förhöjt bidrag
och den andras intresse av trygghet mot utvidgning av underhållsplikten
skulle enligt den sålunda förordade lösningen ske i rättstillämpningen.
Rörande de synpunkter, åt vilka vid denna avvägning borde tillmätas särskild
vikt, gjordes i 1951 års promemoria vissa uttalanden, som här må
återgivas.
En i anledning av inträdda väsentligt ändrade förhållanden företagen omprövning
av underhållsfrågan bör uppenbarligen icke vara fullt fri i samma
mening som den ursprungliga prövningen i skillnadsmålet varit det. Säkerligen
anses det stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet och därigenom
med grunderna för underhållspliktens fortbestånd efter äktenskapsskillnad
att äktenskapets varaktighet får betydelse också för frågan, huruvida
underhållsplikten efter skillnaden bör kunna utvidgas. Den underhållspliktige
synes böra kunna räkna med en högre grad av stabilitet i angivna
hänseende ju kortare tid äktenskapet varat. Självfallet kan dock denna sats
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
23
icke tillämpas på ett mekaniskt sätt. Särskilt då höjningsyrkandet motiveras
huvudsakligen med penningvärdets fall synes frågan om äktenskapets varaktighet
ha mindre betydelse. En inträdd förändring kan vidare tänkas vara
så direkt och klart grundad i äktenskapets inverkan på hustruns personliga
eller ekonomiska förhållanden att hon, även där äktenskapet varat jämförelsevis
kort tid, icke rimligen bör ensam bära konsekvenserna därav.
En annan omständighet av vikt måste anses vara i vilken utsträckning den
underhållsberättigades ekonomi försämrats. Uppenbarligen bör det för jämkning
över huvud gällande kravet på att förändringen skall vara väsentlig
alltjämt upprätthållas. Tydligt torde emellertid vara att det ligger närmare
till hands att åsidosätta den förpliktades anspråk på trygghet mot utökning
av förpliktelsen när den berättigade råkat i verklig nöd än när den berättigade
i trots av sina väsentligt ändrade förhållanden fortfarande kan
leva i jämförelsevis goda villkor.
Samtidigt med den sist anförda synpunkten bör emellertid beaktas vilken
verkan en utökning av underhållsplikten skulle få för den förpliktade. Det är
mera rimligt att lägga på honom en ökad försörjningsbörda om han lever i
relativ välmåga än när så icke är fallet. Tydligen kunna de två sist nämnda
synpunkterna understundom peka i motsatta riktningar och därför helt eller
delvis upphäva varandra.
Bar den underhållspliktige den huvudsakliga skulden till skillnaden lära
eljest förefintliga på trygghetssynpunkten grundade betänkligheter mot en
utvidgning av underhållsplikten ofta nog få vika. Har å andra sidan med
hänsyn till den underhållsberättigades större mått av skuld bidraget satts
lägre än eljest vederbort kan detta vara ett skäl mot en utvidgning av bidragsplikten.
Slutligen må anmärkas, att för den händelse makarna avtalat om indexreglering
av underhållsbidraget, den berättigade icke synes böra under åberopande
av allenast penningvärdets fall kunna få bidraget höjt utöver vad i
avtalet föreskrivits.
I promemorian erinrades vidare om att anspråk på underhållsbidrag till
frånskild make enligt GB 11:26 andra stycket vid talans förlust skulle
framställas i skillnadsmålet. Denna preskriptionsregel hade motiverats med
önskvärdheten av att de tvistefrågor makarna emellan, som kunde uppstå i
anledning av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt och i ett sammanhang
bringades till avgörande. Därest höjningsförbudet skulle upphävas
och möjlighet sålunda öppnas att utdöma bidrag till frånskild make, ehuru
det tidigare bestämts att sådant bidrag icke skulle utgå, skulle det kunna
betraktas som mest följdriktigt att motsvarande möjlighet infördes också
för det fall att underhållsfrågan från början lämnats oreglerad. Emellertid
skulle man då nödgas giva upp preskriptionsregeln. Denna regel hade oivivelaktigt
varit av allra största värde för sådana makar, för vilka underhållsplikt
skulle kunna ifrågakomma. Eu god del av sin betydelse skulle väl regeln
förlora i och med höjningsförbudets upphävande. Ändock syntes vad man
skulle kunna vinna genom alt offra regeln icke kunna uppväga de olägenheter,
som genom regelns bortfall skulle uppkomma. Den make som kunde bli
underhållspliktig finge, oavsett möjligheten till höjning av underhållsbidrag,
antagas ha ett starkt intresse av att den ursprungliga prövningen av underhållsfrågan
skedde redan i skillnadsmålet. Han vunne ju då den trygghet
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
som bestode däri att det bestämda bidraget ej kunde höjas med mindre det
påkallades av väsentligt ändrade förhållanden. Alldeles särskilt borde i
detta sammanhang beaktas, att ett yrkande från ena makens sida om underhållsbidrag
måste kunna mötas med invändning om denne makes skuld
till skillnaden. Det skulle utan tvivel vara liögst olyckligt, därest skuldfrågan
skulle få komma upp till bedömande senare än i skillnadsmålet, kanske
vid en tidpunkt då bevisning i frågan icke längre stode till buds för
den make, mot vilken underhållskravet riktades. Av hänsyn till det sagda
syntes det knappast böra ifrågakomma att upphäva preskriptionsregeln.
En följd härav vore att den make, som underlåtit att framställa anspråk på
underhåll senast i skillnadsmålet, icke kunde få bidrag utdömt, även om
väsentligt ändrade förhållanden sedermera inträtt.
På grundval av dessa överväganden framlades i 1951 års promemoria ett
utkast till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalken. Enligt
utkastet skulle i gällande bestämmelser icke göras annan ändring av saklig
innebörd än att höjningsförbudet skulle utgå ur GB 11: 28 första stycket.
Enligt lagrummet i den föreslagna lydelsen skulle sålunda, utan några
särregler i fråga om bidrag till frånskild, gälla att rätten, utan binder av
vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till
makes underhåll, ägde på yrkande av endera maken annorledes förordna
därom, när väsentligt ändrade förhållanden påkallade det. Vad sålunda
stadgats skulle likväl ej äga tillämpning om någon förpliktats eller åtagit
sig att till frånskild makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.
Enligt lagutkastet skulle den föreslagna lagen äga tillämpning också där
beslutet meddelats eller avtalet slutits före den tilltänkta dagen för ikraftträdandet,
den 1 juli 1952.
Yttranden över 1951 års promemoria.
Yttranden över promemorian ha efter remiss avgivits av rikets samtliga
hovrätter, socialstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar, styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfunds styrelse,
svenska socialvårdsförbundet, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens
centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund
och Stockholms stads rättshjälpsanstalts styrelse.
Remissinstanserna ha alla — häradshövdingeföreningen likväl under uttalande
av någon tvekan ■— godtagit förslaget till den del det innebär att
möjlighet skulle öppnas till sådan förhöjning, som svarar mot nedgången
i penningvärdet. Ett uttryck för denna mening utgör följande
uttalande av Svea hovrätt:
Särskilt på förevarande rättsområde, där utgående underhållsbidrag allmänneligen
regleras medelst domstolsavgöranden eller avtal på lång sikt,
har den inflatoriska utvecklingen blivit särskilt kännbar. I många fall
torde realvärdet av ett underhållsbidrag numera ha nedgått till allenast
en bråkdel av motsvarande värde vid den tidpunkt, då bidraget fastställdes.
Det lärer utan vidare vara klart, att man tidigare icke tagit i beräkning
möjligheten av en så stark försämring av penningvärdet, som seder
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
mera ägt rum. Både domstolar och avtalsslutande parter torde tvärtom
ha utgått från den förutsättningen, att penningvärdet skulle förbliva någorlunda
stabilt. Då denna synnerligen väsentliga förutsättning nu brustit böra
möjligheter öppnas för den part, som härigenom blivit lidande, att såvitt
möjligt erhålla gottgörelse.
Häradshövdingcföreningen har ansett det kunna ifrågasättas, om penningvärdets
nedgång och alltjämt fortgående försämring utgör tillräckligt
skäl för meddelande av ändrade bestämmelser i fråga om höjningsförbudet.
Underhållsbidrag till frånskild make företedde reellt större likhet med allmänna
civilrättsliga förpliktelser än med familjerättsliga bidrag. Man kunde
fråga sig varför en frånskild maka med periodiskt underhållsbidrag
skulle försättas i bättre ställning än exempelvis en frånskild maka, som fått
ett engångsbidrag, eller en livräntetagare eller en pensionstagare, vars pension
icke vore indexreglerad. I hithörande fall, där underhållsskyldighet redan
förelåge, kunde emellertid vissa skäl tala för en uppmjukning av höjningsförbudet.
Härom har föreningen vidare yttrat:
Det förhåller sig otvivelaktigt så, att den underhållspliktige mången
gång blivit kompenserad för penningvärdets fall och därigenom vunnit lättnad
i sin bidragsskyldighet, medan den underhållsberättigades behov av
bidrag på grund av penningvärdets nedgång ökats. När underhållsskyldighet
blivit, genom dom eller genom avtal, bestämd, kan det även sägas, att
därigenom fastslagits, att en viss familjerättslig samhörighet fortfarande
består mellan makarna.
Enligt häradshövdingeföreningens mening borde ej ifrågakomma att efter
mönster från Finland införa bestämmelser om en schablonmässig höjning
av bidragen.
Vad angår möjligheten till höjning av bidrag på annan grund än
penningvärdets fall har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen,
svenska socialvårdsförbnndet, landsorganisationen i Sverige,
tjänstemännens centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors
samarbetsförbund och rättshjälpsanstaltens styrelse. Också hovrätten
över Skåne och Blekinge har godtagit förslaget i princip, men betonat, att
utanför området för vissa typfall — innefattande såväl fall av penningvärdeförsämring
som fall då en felaktig prognos gjorts vid den tidigare
bedömningen av underhållsfrågan — jämkning uppåt allenast undantagsvis
borde kunna äga rum. Enligt förslaget komme stadgandena om jämkning
på grund av ändrade förhållanden av underhållsbidrag till make
i bestående äktenskap, till frånskild make och till barn att erhålla i huvudsak
lika lydelse. Det vore emellertid angeläget, att GB 11:28 erhölle en avfattning
som markerade, att i fråga om höjning av underhållsbidrag, såvitt
anginge frånskild make, en mera restriktiv tillämpning utanför de berörda
typfallens område vore avsedd än beträffande andra underhållsberättigade.
Styrelsen för stadsdomareföreningen har förklarat sig icke vilja direkt avstyrka,
att förslaget i sin helhet genomföres, men i anslutning till uttalanden
i promemorian framhållit, att möjligheten till höjning av bidrag på an
-
26
Knngl. Maj:ts proposition nr 222.
nan grund än inträffad penningvärdeförsämring borde vara avsedd allenast
för undantagssituationer. Styrelsen funne det vara av synnerlig vikt, att detta
på ett eller annat sätt komme till uttryck jämväl i lagtexten. Måhända läte
det sig icke göra att i lagen ange de särskilda fall, där jämkning finge ske.
För denna händelse ville styrelsen förorda att, då det gällde underhållsbidrag
till frånskild, de grunder som kunde föranleda jämkning i höjande riktning
exemplifierades i lagen och att därjämte såsom en allmän förutsättning
stadgades, att ett bibehållande av gällande underhåll skulle framstå som
obilligt.
Övriga fem remissinstanser — Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för
Nedre Norrland, häradshövdingeföreningen och advokatsamfundets styrelse
— ha alla inledningsvis till granskning upptagit de av lagberedningen anförda
skäl, på vilka höjningsförbudet är grundat. Med erinran om att förbudet
av väsentligen samma skäl år 1935 bibehölls, har Svea hovrätt yttrat:
Hovrätten kan icke finna annat än att de anförda skälen alltjämt äga
tillräcklig styrka att motivera höjningsförbudets fortvaro i princip. Det synes
ej föreligga anledning att betrakta en äktenskapsskillnad på annat sätt
än tidigare eller såsom den definitiva gräns, bortom vilken makarnas ekonomiska
intressegemenskap bör upphöra. Äktenskapet innefattar såsom
samhällsinstitution icke numera någon fastare personlig förbindelse än tidigare
var fallet; snarare är förhållandet det motsatta. Från denna synpunkt
kan det icke vara önskligt att öka frånskilda makars ekonomiska beroende
av varandra. Då höjningsförbudets borttagande emellertid i många fall
skulle innebära ett stärkande av det ekonomiska beroendet efter genomförd
äktenskapsskillnad, kommer förslaget såsom helhet betraktat i strid med
förut antagna principer. Hovrättens erfarenhet av rättstillämpningen har
givit vid handen, att — om man bortser från verkningarna av de senaste
årens betydande penningvärdeförsämring — lagbudet i dess nuvarande utformning
varit i allt väsentligt tillfredsställande.
Även Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och advokatsamfundets
styrelse ha sagt sig finna de av lagberedningen anförda skälen fortfarande
vara i allmänhet bärande. Häradshövdingeföreningen har i denna del anfört:
Utgångspunkten
för förslaget synes vara den, att underhållsbidraget till
frånskild maka är ett familjerättsligt bidrag och därför bör kunna jämkas
i samma utsträckning som andra familj erättsliga bidrag. Det föreligger
emellertid en väsentlig skillnad mellan underhållsbidraget till frånskild
maka och andra familj erättsliga bidrag, exempelvis bidrag till barns uppehälle
och utbildning. Vid det senare slaget av bidrag råder alltjämt ett familj
erättsligt förhållande mellan den berättigade och den förpliktade. Vid
underhållsbidrag till frånskild maka har däremot den familjerättsliga samhörigheten
mellan makarna, åtminstone enligt nutida betraktelsesätt, blivit
avklippt i och med äktenskapsskillnaden. Ehuru underhållsbidraget till
frånskild maka juridiskt sett är av familjerättslig natur, företer det reellt
sett större likheter med andra civilrättsliga förpliktelser. Enligt föreningens
åsikt äga de av lagberedningen anförda skälen för höjningsförbudet i stort
sett samma bärkraft nu som tidigare och bör nämnda förbud ej utan starkt
vägande skäl upphävas eller ändras.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Inom nyss nämnda grupp av fem remissinstanser har ingen biträtt det i
promemorian framlagda förslaget, att genom höjningsförbudets upphävande
skulle öppnas möjlighet till höjning också på annan grund än penningvärdets
fall. Inom denna grupp äro emellertid meningarna i denna fråga
starkt delade. Längst i den riktning promemorieförslaget anvisar har håradshövdingeföreningen
velat gå. Inställningen till förslagets allmänna motivering
på denna punkt är visserligen starkt kritisk. Sålunda har föreningen
förklarat sig finna de i promemorian anförda skälen för ett fullständigt
upphävande av höjningsförbudet föga övertygande och härom anfört följande.
Svårigheten för domstolen att i äktenskapsskillnadsmålet bedöma hur villkoren
för vardera maken komma att te sig i framtiden skiljer sig föga från
de svårigheter, som kunna möta vid bestämmandet av ersättningar i mål
av annan natur, exempelvis mål om ersättning för kroppsskada. Huruvida
ett långvarigt äktenskap kan anses grunda sådana band mellan makarna,
att även en nytillkommen omständighet såsom invaliditet eller sjukdom bör
medföra rätt till höjning av underhållsbidrag kan starkt ifrågasättas. Härtill
kommer vanskligheten att en längre tid efter det äktenskapsskillnaden meddelats
bedöma, vilka överväganden legat till grund för rättens beslut i skillnadsmålet.
Enligt uttalande av lagberedningen skall ju vid bestämmandet
av frågorna om bidragsskyldighet och bidragets storlek beaktas ej blott sådana
omständigheter som makarnas förmögenhetsvillkor, yrkesskicklighet,
hälsotillstånd, för sörj ningsskyldighet, samhällsställning och dylikt samt äktenskapets
längd utan även de omständigheter, som föranlett skillnaden.
Även om den make, som är i behov av bidrag, icke huvudsakligen burit
skulden till skillnaden, kan likväl graden och arten av hans skuld ha inverkat
på rättens beslut i bidragsfrågan. Nämnda vansklighet blir än mer framträdande,
när frågan om bidragsskyldighet reglerats icke genom dom utan
genom avtal. I dylika fall kommer att saknas praktiskt taget all möjlighet
att bedöma om och i vad mån skuldfrågan inverkat å avtalet. ----- Vid
prövningen av frågan om utdömande av underhållsbidrag till frånskild
make, som icke tidigare åtnjutit bidrag, eller om höjning av sådant bidrag
bör nämligen beaktas samtliga de faktorer, som inverkat å vad tidigare blivit
bestämt, och alltså även skuldfrågan. Stor betydelse bör tillmätas makes
intresse av trygghet mot utvidgning av sina förpliktelser.
Häradshövdingeföreningen har emellertid slutligt ställt sig på den ståndpunkten,
att när fråga uppkommit om höjning på grund av penningvärdets
fall domstolen borde ha att bedöma vardera makens levnadsvillkor, sedda
som en totalitet, och att beakta samtliga de faktorer som legat till grund
för det ursprungliga bestämmandet av bidragets storlek. I enlighet härmed
har häradshövdingeföreningen förklarat sig kunna godtaga förslaget om
upphävande av förbudet mot höjning av redan utgående underhållsbidrag
— vilka ju påverkas av förändringar i penningvärdet — men avstyrkt att
möjlighet öppnades till utdömande av bidrag till frånskild make, som icke
tidigare åtnjutit bidrag och således i detta hänseende icke beröres av en inflation.
Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland ha båda vad angår möjligheten
till höjning av bidrag på annan grund än penningvärdets fall — där
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
under inbegripet utdömande av bidrag på sådan grund i fall då bidrag icke
tidigare utgått — förordat en begränsning till vissa typfall. Svea hovrätt har
närmare utvecklat sin mening på följande sätt.
Det kan icke förnekas, att bedömandet i vissa fall vilat på oriktiga förutsättningar.
Särskilt om den underhållspliktiga maken ställt sin ekonomiska
situation och närmaste framtidsutsikter i avsevärt sämre dager än som motsvarat
faktiska förhållandet, är det rimligt, att rättelse äger rum till den
andra makens förmån, över huvud synes höjning av bidrag, som bestämts
genom domstols beslut eller genom avtal, ävensom utdömande av bidrag,
där sådant ej förut utgått, böra få ske, därest förhållanden av
betydelse för avgörandet i underhållsfrågan visat sig vara eller bliva väsentligt
annorlunda än som vid beslutet eller avtalet antagits eller skäligen bort
tagas i beräkning. I den mån möjligheterna till höjning av underhållsbidrag
begränsas till nu nämnda grupper av fall, har hovrätten icke någon erinran
att framställa mot förslaget. Enligt promemorian skulle emellertid dessa
möjligheter ytterligare avsevärt vidgas. Vad som anföres till stöd för en sådan
utsträckning finner hovrätten icke övertygande. Sedan de fall, som i
det föregående behandlats, blivit beaktade, har på området eljest icke ådagalagts
något förhållande, som försvagar lagberedningens förut återgivna
och hittills godtagna skäl för det gällande höjningsförbudet. Domstolarna
skulle för övrigt i de fall, som här kunna komma i fråga, icke ha att tilllämpa
vissa i lag eller ens i motiv klart fastslagna principer utan nödgas
fritt väga parternas större eller mindre intressen mot varandra, låt vara med
hänsyn tagen till allmänna billighetskrav. Från rättssäkerhetssynpunkt vore
ett sådant sakernas tillstånd ingalunda eftersträvansvärt. Ett speciellt skäl
av praktisk natur kan jämväl anföras mot förslaget i dess sålunda utsträckta
tillämpning. Den vittgående formuleringen av lagbudet kan nämligen befaras
giva upphov till ett stort antal obefogade krav och tvister. På grund
härav kan hovrätten icke tillstyrka, att höjningsförbudet rubbas i vidare
mån än som framgår av det förut anförda.
Svea hovrätt har vidare uttalat, att för den händelse höjning skulle tillåtas
i vidare mån än hovrätten tillstyrkt, en lagstiftning i uppmjukande riktning
borde begränsas till särskilt åsyftade situationer eller i varje fall inskränkas
att vinna tillämpning allenast om synnerliga skäl föranledde till
höjning.
Också hovrätten för Nedre Norrland har framhållit, att man icke kunde
bortse från att omständigheterna undantagsvis kunde vara sådana att ett
ovillkorligt höjningsförbud framstode såsom obilligt. Enligt hovrättens mening
inskränkte sig emellertid de fall, då av annan anledning än penningvärdeförsämring
höjning skäligen kunde ifrågakomina, huvudsakligen till
de av första lagutskottet i utlåtandet till 1949 års riksdag angivna, nämligen
att den underhållsberättigades försörjningsförmåga visade sig vara väsentligt
mindre än som förutsatts vid bidragets bestämmande eller att antagen
oförmåga hos den underhållsskyldige att utgiva ett i och för sig skäligt bidrag
visade sig icke föreligga. Däremot vore det knappast motiverat att den
omständigheten över huvud, att den underhållsskyldige kommit i bättre
ekonomiska villkor än han hade då bidraget bestämdes, skulle kunna leda
till höjning av bidragsbeloppet. Hovrätten har därför hemställt, att jämkningsmöj
lighetens karaktär av undantag, betingat av särskilda förhållanden,
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
måtte framhävas starkare än som skett i promemorieförslaget. Detta skulle
kunna ske genom att nuvarande dock-satsen i GB 11: 28 första stycket utbyttes
mot ett stadgande av innehåll, att utdömande av underhållsbidrag till
frånskild make, i fall där sådant bidrag ej tidigare skolat utgå, eller höjning
av underhållsbidrag utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit
bestämt, ej finge ske med mindre — förutom att väsentligt ändrade förhållanden
påkallade det — särskilda omständigheter jämväl i övrigt talade
därför.
Enligt advokatsamfundets styrelse kunde ett generellt upphävande av höjningsförbudet
befaras i åtskilliga avseenden leda till icke önskvärda konsekvenser.
Sålunda skulle lagändringen säkerligen komma att stimulera till
mängder av tvister mellan frånskilda makar. Frågan, huruvida endera maken
huvudsakligen burit skulden till skillnaden skulle vidare ej sällan komma
att ånyo rivas upp långt efter skilsmässan, särskilt i de säkerligen ganska
talrika fall där från endera makens sida gjordes gällande att underhållet i
samband med skillnaden avtalsvis bestämts under hänsynstagande till skuldfrågan.
Väl vore snabba lagstiftningsåtgärder av nöden för att neutralisera
de skadeverkningar som inflationen medfört för frånskilda underhållsberättigade
makar, men spörsmålet om möjlighet till höjning på andra skäl vore
betydligt mera tveksamt och i vart fall icke av så brådskande natur, att en
omedelbar lösning vore påkallad. Detta spörsmål borde göras till föremål
för ingående utredning och övervägande i samband med den tilltänkta allmänna
översynen av giftermålsbalken. Styrelsen hade därför icke kunnat
biträda förslaget om generellt upphävande av höjningsförbudet utan föresloge,
att detta förbud tills vidare bibehölles som huvudregel men att därifrån
gjordes sådant undantag som erfordrades för att möjliggöra ett neutraliserande
av inflationens skadeverkningar. Härav följde, att styrelsen icke för
närvarande kunnat tillstyrka upphävande av förbudet mot utdömande av
underhållsbidrag i sådana fall, där bidrag icke tidigare skolat utgå. Om
undantaget från huvudregeln har styrelsen yttrat:
I sak bör undantagsbestämmelsen enligt styrelsens mening gå ut på att
domstol skall tillerkännas rätt att, när penningvärdet efter underhållsbidragets
fastställande väsentligt försämrats, höja bidraget till det belopp som
med hänsyn till penningvärdeförsämringen kan anses skäligt. Vid skälighetsprövningen
bör domstolen även vara skyldig att taga hänsyn till sådana
omständigheter, som i det särskilda fallet böra medföra att underhållsbidraget
trots penningvärdeförsämringen icke bör höjas eller i allt fall icke höjas
så mycket som svarar mot nämnda försämring (den underhållspliktige har
t. ex. icke fått motsvarande kompensation, eller densamma slukas till avsevärd
del av skatt; den underhållsberättigades ekonomi har förbättrats
o. s. v.).
Göta hovrätt har särskilt framhållit, att det i en jämkningsprocess ofta är
utomordentligt svårt att rättvist göra den avsedda jämförelsen främst därför
att det ofta är okänt vilka faktorer som varit avgörande då underhållet
bestämdes. Hovrätten har förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget ulan
anse, alt lagstiftningsarbetet för undanröjande av de svårigheter, som följt
30
Knngl. Maj:ts proposition nr 222.
av penningvärdets fall, borde inriktas direkt härpå. Om det icke skulle anses
möjligt att i någon form lagstiftningsvägen genomföra en indexreglering av
vissa underhållsbidrag syntes böra övervägas att hålla höjningsförbudel i
princip orubbat men öppna möjlighet till undantag då en mera betydande
nedgång i penningvärdet gåve anledning till en nominell höjning av bidragsbeloppet.
Mot förslagets ståndpunkt, att engångsbidrag alltjämt skulle vara
orubbliga, bar erinran gjorts allenast av hovrutten för Nedre Norrland, som
anfört följande.
Visserligen är det naturligt, att en försämring av penningvärdet ej får i
detta fall åberopas som jämkningsgrund. Men om, såsom promemorieförslaget
innebär, även andra väsentligt ändrade förhållanden än penningvärdeförsämring
kunna leda till höjning, av periodiskt utgående underhållsbidrag,
synes det ej finnas någon skälig anledning, varför sådana förhållanden
ej skulle få möjliggöra höjning också av underhållsbidrag som bestämts
i form av engångsbelopp. Den omständigheten att jämkning i dylikt fall
icke medgives i motsatt riktning — till förmån för den förpliktade — torde
ej i och för sig utgöra något hinder häremot. Det förtjänar emellertid övervägas
om ej jäinkningsmöjlighet borde kunna öppnas även för den förpliktade
i de sällsynta undantagsfall om vilka det här kan bli fråga. Att en
ändring av angiven innebörd här genomföres torde ej behöva föranleda ändring
av motsvarande stadgande i 7 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken,
enligt vilket för där avsett fall jämkning i avtalat engångsbidrag ej kan ske;
sistherörda fall torde ej vara fullt jämförbart med det nu förevarande.
Den i promemorian intagna ståndpunkten, enligt vilken preskriptionsregeln
i GB 11: 26 andra stycket skulle lämnas orubbad, har i sak
biträtts eller ock lämnats utan erinran av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, styrelsen för stadsdomareföreningen, svenska
socialvårds förbundet, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation
och rättshjälpsanstaltens styrelse. Fredrika-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors
samarbetsförbund, vilka avgivit gemensamt yttrande, ha visserligen
förordat bibehållande av preskriptionsregeln — enligt vad strax skall
nämnas förtydligad i olika hänseenden — men ha anfört, att det komme att
framstå som svårförståeligt för parterna och kunde leda till rättsförluster
att ett rättens beslut att underhåll icke skall utgå skall möjliggöra en förnyad
prövning, medan en dylik prövning vore utesluten om rätten saknat
anledning att ingå i sakprövning och avkunna ett beslut i underhållsfrågan.
En kritik, som utmynnar i förslag om regelns uppmjukande eller upphävande,
framföres av hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och
Övre Norrland. Denna kritik bygger i huvudsak på två synpunkter. Det
betecknas sålunda såsom oriktigt och stötande för rättsmedvetandet om den
möjlighet att få underhållsbidrag utdömt vid väsentligt ändrade förhållanden,
vilken make skulle äga under förutsättning att genom rättens beslut
eller genom avtal tidigare bestämts att bidrag ej skulle tillkomma maken,
icke skulle stå öppen jämväl i det fall att sagda förutsättning bruste. Vidare
invändes mot den i promemorian lämnade motiveringen för preskriptions
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
regelns bibehållande i nuvarande lydelse, att en sådan lösning icke hindrade,
att skuldfrågan kunde komma upp till bedömande senare än i skillnadsmålet.
Särskilt när underhållet bestämts genom avtal mellan makarna men
också när rätten meddelat beslut i ämnet vore det nämligen ofta ovisst huruvida
eller i vad mån makes skuld till skillnaden inverkat på avgörandet.
Hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland ha förordat en uppmjukning
av preskriptionsregeln av innebörd att denna regel icke skulle stå
i vägen för utdömande av underhållsbidrag till frånskild make på grund av
väsentligt ändrade förhållanden. Hovrätten för övre Norrland har uttalat
sig för ett upphävande av ifrågavarande regel.
I flera yttranden har vidare påkallats en formell överarbetning av preskriptionsregeln
i förtydligande syfte. Svea hovrätt har anfört, att lydelsen
av regeln — som avfattades då lagen intog den ståndpunkten att allenast
domstols beslut men däremot ej avtal kunde få jämkas på grund av väsentligt
ändrade förhållanden — numera knappast kunde anses tillfredsställande.
Frcdrika-Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund ha anfört,
att det vore angeläget att i de fall, då vid äktenskapsskillnad underhåll
icke skulle utgå, av lagtexten kunde tydligt utläsas när framtida talerätt
vore bevarad och när så ej vore förhållandet. Oklart vore t. ex. hur preskriptionsregeln
skulle verka om parterna inför rätta, vid förberedelse eller eljest,
förklarade sig avstå från underhåll och rätten i anledning därav icke prövade
sakfrågan och ej utfärdade något beslut. Det kunde vidare icke anses
otvetydigt framgå att, såsom tydligen vore avsett, även en i avtal eller skillnadsansökan
intagen bestämmelse om att underhållsbidrag icke skall utgå,
komme att medföra möjlighet till omprövning. Ett förtydligande vore här av
nöden.
Förslaget att en blivande lag skulle få retroaktiv verkan har
allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Hovrätten för Nedre Norrland
har vid sitt tillstyrkande fogat anmärkningen, att den föreslagna övergångsbestämmelsen
uppenbarligen icke berättigade till jämkning i underhållsbidrag
som belöpte på tiden innan talan om dylik jämkning väcktes. Svea
hovrätt har emellertid anfört, att retroaktiv verkan principiellt vore betänklig
från de synpunkter som plägade anläggas i fråga om lagstiftningsåtgärder
av denna natur. Hovrätten har vidare yttrat:
Därest lagändringens retroaktivitet begränsas till fall, i vilka penningvärdeförsämringen
varit den väsentliga grunden, bortfalla visserligen de
allmänna invändningarna mot retroaktiviteten. Skulle denna utsträckas
längre, komme dock med visshet allvarliga svårigheter av praktisk art att
snart visa sig. Detta gäller särskilt, ifall lagstiftningen får den vidsträckta
omfattning, som i promemorian föreslagits. Om exempelvis makarna i samband
med äktenskapsskillnad träffat ett avtal, varigenom bestämts att till
den ena maken skulle antingen utgå ett mycket lågt underhållsbidrag eller
intet bidrag alls på den grund att vållande till skillnaden huvudsakligen låge
denna make till last — ett ingalunda ovanligt fall, eftersom makarna önska
undvika att deras äktenskapliga förhållanden blottas i rättegången — så
skulle anspråk på höjning av underhållsbidraget respektive utdömande av
sådant bidrag kunna framställas avsevärd tid efter skillnaden. Detta an
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
språk måste kunna mötas av den eljest underhållspliktiga maken med invändning
om den andra makens huvudsakliga vållande till skillnaden. Härvid
skulle sådant fall inträffa, som i promemorian — ehuru i annat sammanhang
— skildras sålunda, att det utan tvivel vore högst olyckligt, därest
skuldfrågan skulle få komma upp till bedömande senare än i skillnadsmålet,
kanske vid en tidpunkt då bevisning i frågan icke längre står till buds för
den make, mot vilken underhållskravet riktas. Redan det anförda exemplet
torde ådagalägga, att stor försiktighet är av nöden beträffande lösningen av
spörsmålet huruvida lagstiftningen bör förlänas retroaktiv verkan.
Promemorian i februari 1952.
I 1952 års promemoria förklarades, att efter remissbehandlingen av 1951
års promemoria den däri behandlade frågan varit föremål för förnyat
övervägande inom justitiedepartementet. Därvid hade särskilt diskuterats en
lösning efter följande linjer.
I fråga om möjligheten att i höjande riktning jämka på vad som genom
rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till frånskild makes
underhåll skulle i huvudsak gälla vad i 1951 års promemoria föreslagits.
Höjning skulle sålunda kunna ske såväl på grund av väsentligt ändrat
penningvärde som till följd av att förhållandena eljest i väsentlig mån undergått
förändring. På sätt i sistnämnda promemoria närmare utvecklats
borde emellertid möjligheten till höjning på annan grund än penningvärdeförsämring
vara reserverad för situationer av undantagskaraktär. Sistnämnda
ståndpunkt borde på lämpligt sätt komma till uttryck i texten till
GB 11: 28. Lämpligen kunde stadgas, att höjning finge ske allenast när synnerliga
skäl vore därtill. Härmed avsåges icke någon saklig ändring i förhållande
till det tidigare förslaget.
Det skulle alltså bli möjligt att döma ut bidrag till frånskild make utan
hinder av att det bestämts, att sådant bidrag icke skulle utgå. Den frågan
inställde sig — framhölls vidare i 1952 års promemoria — om det i detta
läge vore befogat att utan inskränkning upprätthålla det i preskriptionsregeln
i GB 11: 26 andra stycket grundade hindret att efter skillnaden utdöma
bidrag till frånskild make i sådana fall, då underhållsfrågan icke reglerats
vare sig genom domen i skillnadsmålet eller genom avtal. I 1952 års promemoria
yttrades härom följande.
Det torde ofta ha varit beroende av en ren tillfällighet om i de fall, då
bidrag avsetts ej skola utgå, denna ståndpunkt kommit till uttryck i dom
eller avtal. Oavsett om så skett eller ej kan ju enligt nuvarande regler bidrag
senare icke utdömas, beroende i ena fallet på höjningsförbudet och i
andra fallet på preskriptionsregeln. Om nu emellertid möjlighet öppnas
att vid ändrade förhållanden utdöma bidrag, ehuru sådant tidigare enligt
dom eller avtal icke skolat utgå, synes det mest följdriktigt att medgiva
motsvarande möjlighet även i de fall då bidragsskyldigheten icke uttryckligen
reglerats. För att möjliggöra detta synes det dock varken nödvändigt
eller lämpligt att helt upphäva preskriptionsregeln. Det synes tillfyllest
att medgiva att anspråk på underhållsbidrag må väckas efter skillnaden i
de fall då anspråket grundas på att förhållandena efter skillnaden väsentligen
ändrats.
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
I 1952 års promemoria upptogs därjämte frågan, huruvida det av processekonomiska
och sociala skäl kunde vara lämpligt att införa en lagstiftning
om automatisk, av penningvärdets fall betingad uppräkning av familjerättshga
bidrag i allmänhet. Härom uttalades i promemorian följande.
Penningvärdets fall och höjningsförbudet i förening ha medfört, att realvardet
av utgående underhållsbidrag till frånskilda makar successivt nedgått.
öppnas möjlighet till återställande av realvärdet, är det självfallet
. ärt’ att ^en förpliktade och den berättigade sluta avtal om sådan förh
oj ning av bidraget, som med hänsyn till penningvärdets fall och övriga
inverkande omständigheter är skälig. I en betydande del av det mycket
stoi a antal fall, ''sarom här är fråga, torde det likväl icke vara möjligt att nå
iram tillben överenskommelse. Den underhållsberättigade frånskilda maken
skulle då vara hänvisad till rättegång. Det torde kunna antagas, att antalet
sadana rättegångar icke skulle bli obetydligt. Det synes därför förtjäna att
allvarligt övervägas, huruvida icke behovet av att gå till rättegång skulle
kunna genom särskilda anordningar bringas ned. Närmast kommer härvid
i åtanke att genom eu särskild lag vid sidan av GB förordna om höjning
av utgående bidrag i allmänhet efter vissa i logen närmare angivna grunder.
Avsikten härmed skulle icke vara att begränsa rätten att påkalla domstols
provning av bidragets storlek utan allenast att så långt sig göra låter undanröja
anledningar till rättegång. För att detta mål skall nås måste grunderna
för höjningen så avvägas, att de höjda bidragen genomsnittligt sett
ungefärligen motsvara vad en domstolsprövning skulle giva. Självfallet kan
hänsyn härvid tagas allenast till penningvärdeförsämringen, som är gemensam
och lika för alla, och måste det genomsnittligt sett sanna antagandet
göras, att den förpliktade å sin sida erhållit kompensation för penningväldets
fall. Individuella omständigheter av olika slag, däribland bristande
kompensation å den förpliktades sida, skulle däremot kunna vinna beaktande
endast vid domstols prövning av bidragets storlek. Klart är också att
någon högre grad av differentiering av praktiska skäl icke bör ske, utan
bidragen böra indelas i ett mindre antal grupper och för var och en av dessa
giupper bör höjningen ske efter en bestämd procentsats. Såsom redan antvtts
bör såväl (len förpliktade som den berättigade äga påkalla domstols prövning
av bidragsbeloppets storlek. Utan hinder av vad i den särskilda lagen
stadgades om höjning av underhållsbidrag skulle domstolen därvid äga annorledes
förordna om bidragsskyldigheten i den mån de allmänna jämkningsreglerna
gave anledning därtill. Höjningen enligt den speciella lagen
skulle alltså gälla allenast så länge annat icke följde av domstols dom eller
beslut.
En uppräkning av bidragen genom automatiskt verkande lagregler skulle
också ur allmänt social synpunkt vara till gagn. Många äro utan tvivel de
frånskilda underhållsberättigade makar, vilka hellre än att öppna rättegång
skulle finna sig i att bidraget utginge med oförändrat belopp.
Måhända mer än de processekonomiska synpunkterna tala skäl av social
natur för att uppräkningen skall avse ej blött bidragen till frånskilda makar
utan ock övriga underhållsbidrag på familjerättslig grund. Såsom ett
särskilt skäl för en sådan lösning kan anföras att— såsom framhållits av
första lagutskottet i dess utlåtande till 1949 års riksdag — underhållsbidragen
till maken och barnen praktiskt sett utgöra eu enhet, i det att bidragen
tillsammans bilda den inkomst, av vilken den reducerade familjen har^att
leva.
.4 fiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 222.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I 1952 års promemoria framlades särskilda, efter nu angivna riktlinjer
upprättade utkast till lagar om ändring av ifrågavarande stadganden i giftermålsbalken
och om höjning av vissa underhållsbidrag.
I fråga om GB 11: 28 första stycket innebar 1952 års förslag i likhet med
det äldre förslaget, att höjningsförbudet skulle upphävas. Till skillnad mot
det tidigare förslaget upptog emellertid 19o2 års förslag en särskild bestämmelse
rörande höjning i sådana fall, som avsetts med sagda förbud. Salunda
skulle allenast när synnerliga skäl därtill vore underhållsbidrag till
frånskild make få utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå.
eller få höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit
bestämt. Enligt ett i 1952 års förslag upptaget nytt andra stycke i GB 11: 28
_vartill motsvarighet saknades i det tidigare förslaget — skulle vidare öppnas
möjlighet att, under enahanda förutsättningar som de i första stycket
för där avsedda fall stadgade, utdöma bidrag till frånskild make i fall då
bidragsskyldigheten icke tidigare reglerats. Sålunda skulle, ändå att ej genom
beslut av rätten eller genom avtal meddelats bestämmelse om bidrag
till frånskild makes underhåll, rätten på makens yrkande äga utdöma sådant
bidrag, när det funnes påkallat av att förhållandena väsentligt ändiats
efter skillnaden och tillika synnerliga skäl därtill föranledde. I anslutning
till denna nya regel skulle till preskriptionsregeln i GB 11: 26 andra stycket
fogas ett stadgande av innehåll att utan hinder av preskriptionsregeln finge
väckas talan som avsåges i 28 § andra stycket. Den nu i GB 11: 28 andra
stycket upptagna regeln om engångsbidrag var i 1952 års förslag överförd
till ett nytt tredje stycke i GB 11:28 med en därav påkallad redaktionell
ändring. Ändringarna skulle träda i kraft den 1 juli 1952 med retroaktu
tillämpning.
Den föreslagna lagen om höjning av vissa underhållsbidrag skulle enligt
1 § första slycket i princip äga tillämpning å familjerättsliga bidrag över huvud,
oavsett om de utginge enligt rättens beslut eller enligt avtal. Berättigad
till bidraget skulle vara make, förutvarande make, barn i äktenskap, adoptivbarn,
barn utom äktenskap, makes barn i tidigare gifte, makes adoptivbarn,
makes barn utom äktenskap, fader, moder, adoptivfader eller adoptivmoder.
Det skulle emellertid krävas, att bidraget utginge till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet. Vidare fordrades att bidraget var periodiskt, att
det utgick i svenskt mynt och att dess belopp senast bestämts genom beslut
som meddelats eller avtal som slutits före den 1 januari 1951. I fråga om avtalade
bidrag gällde enligt 1 § andra stycket ett särskilt undantag, i det att
lagen ej skulle äga tillämpning å avtalet såframt enligt detta bidraget skulle
utgå med närmare bestämd förhöjning, betingad av nedgång i penningvärdet
eller ökning av den bidragspliktiges inkomster. Voro nu nämnda förutsättningar
för handen skulle med hänsyn till penningvärdets fall bidraget utgå
med viss förhöjning. Storleken av denna var jämlikt 2 § beroende av
när bidragets belopp senast blivit bestämt på sätt nyss sagts. Hade detta
skett under 1939 eller något tidigare år skulle förhöjningen utgöra 80 procent.
Belopp senast bestämda under år 1940 skulle höjas med 60 procent, under
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
något av åren 1941 1945 med 30 procent och under något av åren 1947—
1950 med 20 procent. Slutligen stadgades i 3 § att rätten utan hinder av nu
anförda bestämmelser om höjning av underhållsbidrag ägde annorledes förordna
om bidragsskyldigheten i den mån de i GB eller FB givna reglerna om
jämkning av underhållsbidrag föranledde därtill. Lagen skulle träda i kraft
den 1 juli 1952 men icke äga tillämpning å bidrag, som belöpte på tid före
samma dag.
Yttranden över 1952 års promemoria.
Yttranden över 1952 års promemoria ha efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
socialstyrelsen, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfunds
styrelse, svenska socialvårdsförbundet och Stockholms stads rättshjälpsanstalts
styrelse.
Förslaget till ändringar i GB 1 1: 26och 28 har tillstyrkts eller
lamnats utan erinran av socialstyrelsen, socialvårdsförbundet och rättshjälpsanstaltens
styrelse.
Svea hovrätt har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt, som hovrätten intagit
till förslaget i den tidigare promemorian, och har icke särskilt ingått
på de modifikationer i förhållande till det äldre förslaget, som skett i 1952
ars promemoria. Hovrätten har emellertid sagt sig vilja särskilt framhålla,
att ett genomförande av ifrågavarande ändringar måste få avsevärda konsekvenser
för rättegången i många äktenskapsmål, samt härom uttalat följande.
Sålunda torde frågan om vållande till söndring i äktenskap i regel komma
att spela större roll i framtida skillnadsprocesser än som nu är fallet. Skulle
våHando föreligga hos den presumerat underhållsberättigade maken, lärer
mo*;Par*;en * allmänhet ej kunna underlåta att åberopa denna omständighet
i målet. Därest makarna, såsom nu ej sällan sker, för att undvika
att deras äktenskapliga förhållanden blottas i rättegången träffa avtal
om ett med hänsyn till vållandet reducerat underhållsbidrag, riskerar eljest
den underhållspliktige maken, att bevisning i vållandefrågan ej längre står
honom till buds i en senare rättegång rörande höjning av underhållsbidraget.
Också häradshövdingeföreningen har i denna del hänvisat till sitt yttrande
över 1951 års promemoria.
Advokatsamfundets styrelse har förklarat det utgöra en förbättring att i
lagtexten uttryckligen angåves, att höjning av tidigare utgående underhållsbidrag
till frånskild make ävensom utdömande av dylikt bidrag, när sådant
icke tidigare skolat utgå, finge ifrågakomma allenast när synnerliga skäl
vore därtill. Likaså vore det enligt styrelsens mening i och för sig en förtjänst
hos det nya förslaget, att detsamma genom bestämmelsen i andra
stycket av GB 11: 28 i visst avseende likställde de fall, där bidragsskyldigheten
icke uttryckligen reglerats, med de fall där genom avtal eller dom bestämts
att bidrag icke skulle utgå. Emellertid vidhölle styrelsen alltjämt den
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
ståndpunkt som kommit till uttryck i dess yttrande över 1951 års fölslag,
nämligen att skillnad borde göras mellan höjning på grund av penningvärdeförsämringen
och höjning på annan grund. Vad det förra beträffade
styrelsen sålunda — trots att vissa betänkligheter i och för sig kunde anföras,
t. ex. om jämförelse skedde med livräntor som utginge på grund av
strafflagen 6 kap. 4 § — tillstyrka sådan ändring av GB 11: 28 att i fall,
då frånskild make redan åtnjöte underhållsbidrag, möjlighet öppnades till
neutraliserande av inflationens skadeverkningar genom en skälig uppskrivning
av bidragets nominella belopp under hänsynstagande till samtliga i det
särskilda fallet föreliggande omständigheter. Vad åter anginge frågan om
höjning på annan grund än nedgången i penningvärdet ville styrelsen bestämt
avstyrka, att i förevarande sammanhang ändring gjordes i gällande
lag. I denna del har styrelsen anfört följande.
Det är här fråga om ett mycket komplicerat spörsmål, och det finnes all
anledning att, innan en lagändring i detta hänseende genomföres, noggrant
utreda å ena sidan hur pass betydande de olägenheter kunna anses vara,
som följa av det nuvarande höjningsförbudet, och å andra sidan vilka nackdelar
en lagändring skulle draga med sig, exempelvis i form av tvister me -lan för länge sedan frånskilda makar, upprivande av frågor om skulden till
skillnaden m. m. En sådan utredning bör ske under medverkan bl. a. av
domare och advokater med mångårig praktisk erfarenhet pa foreyarande
område. Den nu verkställda utredningen har uppenbarligen i framsta rummet
tagit sikte på de problem, som skapats av inflationen, och har helt
naturligt icke kunnat innefatta någon djupgående undersökning av den
svåra frågan om höjning på annan grund än penningvärdeforsamrmgen.
I frågan, huruvida genom särskild lag bör genomföras en automatisk
uppräkning av utgående underhållsbidrag på fannljerättslig
grund, äro meningarna bland remissinstanserna delade.
Det framlagda förslaget härom har i princip tillstyrkts av socialstyrelsen, socialvårdsförbundet
och rättshjälpsanstaltens styrelse. Även Svea hovrätt
har uttalat sig för en lagstiftning av denna art. Däremot ha haradshovdingeföreningen
och advokatsamfundets styrelse bestämt avstyrkt förslaget.
Socialstyrelsen har meddelat, att den i maj 1951 i sin publikation »Råd
och anvisningar i socialvårdsfrågor» för barnavårdsmännen framhållit den
existerande möjligheten att återställa realvärdet av familjerättsliga underhållsbidrag
i allmänhet. Socialstyrelsen har vidare anfört:
Det torde emellertid få antagas, att möjligheten att i rättegångsväg erhålla
kompensation för penningvärdeförsamringen annu icke utnyttj ats annat
än i ett mycket begränsat antal fall. Detta förhallande kan till icke ovasentli»
del antagas bero på att de underhållsberättigade i allmänhet annu
icke vunnit insikt om de legala möjligheterna i förevarande hänseende
ilen mån så blir fallet lärer man emellertid kunna forvanta ett okat anta
rättegångar i fråga om förhöjning av underhållsbidrag. Med hansyn härtill
och till de föreslagna nya reglerna beträffande höjning av underhållsbidrag
till frånskild tala enligt socialstyrelsens mening starka processekonomiska
skäl för att på sätt nu föreslagits genom en särskild lag åvagabringa en automatisk
höjning av äldre underhållsbidrag. For en sådan anordning talar
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
emellertid också ett annat skäl — berört i promemorian — vilket från socialstyrelsens
synpunkt måste tillmätas ännu större vikt. Även om möilikheten
att genom hänvändelse till domstol ernå en av penningvärdeförsämi
ingen betingad hojnmg av underhållsbidrag skulle bliva allmänt känd bland
de underhallsberattigade, skulle säkerligen ändock ett icke obetydligt antal
av dessa av skilda anledningar hellre än att öppna rättegång finna sig i att
bidraget utginge med oförändrat belopp och detta även i fall, då verkligt be!i''rLaIen
JmnS /örelåge. En automatisk höjning av äldre underhållsbiclra0
skulle emellertid komma även dessa underhållsberättigade till del. I
Ra t tshjrilpsans tältens styrelse har yttrat, att den föreslagna lagen säkerligen
skulle få stor betydelse ur social synpunkt. Visserligen torde den komma
att medföra ett avsevärt antal jämkningsprocesser, men dess fördelar
sjntes vara så övervägande att nackdelen av ett ökat antal rättegångar borde
tagas.
Svea hovrätt bär uttalat, att redan i penningvärdeförsämringen låge ett
barande skäl för en uppräkning av underhållsbidrag genom automatiskt
verkande lagregler; sådana kunde tänkas befordra en rättvis lösning utan
onodig omgång. Emellertid vore lösningen icke utan vidare given, och det
kunde ifrågasättas huruvida 1952 års promemoria innefattade den utredning,
som vore behövlig för ett säkert bedömande av lämpliga lagstiftningsåtgärder.
Med förståelse för de skäl, som kunde åberopas för begränsning liv
lagstiftningen till familjerättsliga bidrag, ville hovrätten ock understryka,
att lagstiftaren härmed öppnade möjligheter, för vilka utrymme kunde komma
att påkallas inom andra områden, t. ex. när det gällde bidrag som skadeståndsvägen
fastställts att utgå till änka och oförsörjda barn.
Huradshövdingeföreningen har förklarat sig icke kunna tillstyrka den
föreslagna lagen, i första hand på den grund att den enligt föreningens mening
icke skulle leda till minskat antal rättegångar.
I en betydande del av det mycket stora antal fall, varom bär är fråga
torde det icke vara möjligt att nå fram till en överenskommelse. Uppenbart
ar att rattegangar av detta slag såvitt möjligt böra undvikas. Det kan icke
liYIamlnat :in syninerllgen olämpligt, att makar, som under längre tid levat
atskilda, nodgas att uppta process om höjning av utgående underhållsbidra»
En automatiskt verkande lag synes vid första påseendet vara en lämplig utag
för att nedbringa antalet rattegångar av förevarande slag. Föreningen
ar emellertid icke övertygad om att eu sådan lag i någon väsentlig grad kan
paM-rka antalet aylika rattegångar. Redan i och för sig innebär en schablonmässig
uppräkning av underhållsbidragen i ett stort antal fall ett svnneragen
ojämnt och orättvist bedömande. Men en lag av denna karaktär medlor
vid narmare undersökning i själva verket allenast att partställningen
och bevisbördan omkastas. De fall, och det torde vara de flesta, där individuena
omständigheter av olika slag, däribland icke minst bristande kompensahon
för penningvärdets fall å den förpliktades sida, äro av beskaffenhet
att boia vinna beaktande, tillgodoses icke genom den föreslagna schablonmassiga
böjningen. Man torde kunna utgå ifrån att i de relativt fåtaliga
tall, dar inga andra omständigheter än just penningvärdets fall äro av be.
SCj'',aVCV Utan e? Ia§ av föreslaget innehåll överenskommelse kommer
:itt tratfas. I andra fall ater, och de äro de flesta, kommer den föreslagna
lagen att sakna betydelse for det med densamma avsedda processekonomiska
38
liungl. Maj:ts proposition nr 222.
Häradshövdingef öreningen hav ock bedömt förslaget ur en vidare synpunkt:
Föreningen
vill med eftertryck framhålla de vittgående sociala och ekonomiska
följder, som en lag av förevarandc slag måste medföra. Lagen avser
visserligen enligt sin ordalydelse allenast familjerättsliga underhållsbidrag,
men man lärer icke, om en princip av det slag som lagen omfattar pa
detta sätt fastslås, i längden kunna begränsa denna princip till bidragsskyldighet
på familjerättslig grundval. I många av de fall, som omfattas av
lagen, är den familj erättsliga grunden redan i och for sig svag eller har den
på grund av förhållandena blivit ytterligt uttunnad. Det finnes i förhållandet
mellan människor i allmänhet bidragsskyldighet, som vilar pa en lika
djupt rotad grund, som i många av i lagen angivna fallen, men aven dar
bidragsskyldigheten ingalunda vilar på en etisk grundval av samma karaktär
som familjebandet kan med styrka hävdas, att ekonomiska, sociala och
humanitära skäl tala för genomförande av den princip, som kommit till
uttryck i den föreslagna lagen. Det synes föreningen svart att, om denna
princip genomföres på ett visst avtalsområde, hålla den borta från andra aitalsförhållanden.
Man måste fråga sig, varför inte livräntetagare, pensionslagare
och crsättningsberättigade i allmänhet med samma fog som en frånskild
maka kan hävda att utgående bidrag skola automatiskt höjas. Det
synes föreningen ganska äventyrligt att såsom synes vara fallet utan narmare
övervägande av dessa konsekvenser fastslå i lag principen om eu automatisk
höjning av utgående familj erättsliga bidrag. Fn sak ar att medge
höjning av utgående belopp där särskilda omständigheter föranleda dartil .
En helt annan sak är att fastslå en automatiskt verkande regel; någon principiell
ändring innebär icke föreskriften att i särskilt fall domstol skall aga
att pröva om avsteg bör ske från den automatiska regeln.
Advokatsamfundets styrelse har i denna del anfört följande.
Styrelsen nödgas inledningsvis konstatera att förslaget med dess schablonmässiga
höjning av olika slags underhållsbidrag synes innefatta ett anmärkningsvärt
avsteg från den princip som kom till uttryck i 1951 ars promemoria,
nämligen att möjligheten tiU jämkning skulle vara knuten icke
direkt till att väsentligen ändrade förhallanden inträtt utan till att sadana
förhållanden gjorde en jämkning påkallad. De schablonmässigt bestamda
tillägg, som enligt förslaget skulle utgå fr. o. in. en viss dag, motsvara sakeiligen
i ett utomordentligt stort antal fall icke alls vad som ar skäligt, om
hänsyn tages till samtliga in casu föreliggande omständigheter Framfoi
allt synes man ha anledning antaga att den underhållsphktiga maken i mycket
stor utsträckning med fog kan göra gallande att lian pa grund av utebliven
kompensation eller andra omständigheter icke bor vara skyldig att
utgiva förhöjt underhållsbidrag eller i varje fall icke så stort tillagg som
förslaget angiver. Bl. a. vill styrelsen fästa uppmärksamheten pa hur ojämnt
förslaget med hänsyn till skatterna skulle komma att verka i olika inkomstklasser,
varjämte styrelsen särskilt vill understryka att det icke kan \ara
riktigt att i här ifrågavarande hänseende likstalla underhållsbidrag, till frånskild
make med underhållsbidrag till barn, då nämligen den underhal spliktige
vid taxeringen äger njuta avdrag for det förstnämnda bidraget men
icke för det senare. Av dessa och andra skäl skulle ett genomförande av
förslaget säkerligen tvinga ett mycket stort antal underhållsphktiga frånskilda
makar att i samband med lagens ikraftträdande genast anhangiggöra
talan mot den frånskilda maken med yrkande om nedsättning av det
bidrag som skulle utgå på grund av den särskilda lagen. Namnvart utrymme
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
för förhandlingar skulle därvid icke finnas, ty den underhållspliktige måste
genom omedelbara stämningsåtgärder söka tillse att han erhåller ett interimistiskt
beslut om lägre bidrag än det schablonmässigt beräknade. Förhandlingsviljan
hos de underhållsberättigade måste också minskas, om de
genom en särskild lag av föreslaget innehåll bibringas den uppfattningen
att de däri angivna beloppen utgöra något slags normalbelopp.
Styrelsen är på nu angivna grunder av den bestämda uppfattningen att
den föreslagna lagen om höjning av vissa underhållsbidrag så långt ifrån
skulle vara ägnad att undanröja anledningar till rättegång mellan frånskilda
inakar, att den tvärtom skulle direkt nödvändiggöra rättegångar i stor omfattning.
Styrelsen måste därför i denna del bestämt avstyrka förslaget. Det
är enligt styrelsens mening ur skilda synpunkter betydligt lämpligare att
den make, som vill påkalla höjning på grund av penningvärdets fall, får
taga initiativ härtill. I många fall kan uppgörelse då säkerligen träffas förhandlingsvägen.
Departementschefen.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen kunna periodiska underhållsbidrag
på familj er ättsl ig grund jämkas såväl uppåt som nedåt, när så
påkallas av väsentligt ändrade förhållanden. Under samma förutsättning kan
också bidrag utdömas, ehuru sådant enligt dom eller avtal icke tidigare
skolat utgå. Allenast det undantaget gäller, att enligt GB 11: 28 första stycket
bidrag till frånskild make ej får dömas ut, såframt sådant bidrag icke
tidigare skolat utgå, och ej heller höjas utöver det högsta belopp till vilket
bidraget tidigare varit bestämt. Detta höjningsförbud har systematiskt sett
nära samband med den i GB 11:26 andra stycket upptagna preskriptionsregeln,
enligt vilken anspråk på underhållsbidrag till frånskild make vid
talans förlust skall framställas i skillnadsmålet. Bnligt detta regelsystem
kan alltså efter äktenskapsskillnad ingendera av de förutvarande makarna
få sig ålagd ny eller vidgad underhållsskyldighet mot den andre.
Under det senaste världskriget och den därpå följande tiden har en fortskridande
försämring av penningvärdet ägt rum. Förändringens storlek
tramgår av olika indexserier. Det må nämnas, att levnadskostnadsindex i
1935 års serie utan skatter och sociala förmåner under åren 1939—1951 stigit
från 109 till 204. Konsumtionsprisindex har under samma tid stigit från
108 till 217. Denna utveckling har medfört, att realvärdet av periodiska
underhållsbidrag liksom av penninginkomster i allmänhet minskat. Frågan,
i vad mån fordringar kunna och böra vara värdebeständiga, är tydligen av
mycket vittgående natur. Det torde emellertid saknas anledning att i detta
sammanhang närmare ingå på denna fråga. Beträffande familjerättsliga underhållsbidrag
lärer redan nu i princip gälla, att realvärdet kan återställas.
Ett sänkt penningvärde torde nämligen inrymmas bland sådana förhållanden,
vilka kunna föranleda en höjning av olika utgående bidrag.
Beträffande bidrag till frånskild make äga emellertid reglerna om höjning
ej tillämpning. De skäl som anförts till stöd för höjningsförhudet torde
dock, på sätt i 1951 års promemoria framhållits, sakna bärkraft i vad angår
höjning på grund av minskat penningvärde. I likhet med samtliga hörda
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
myndigheter och sammanslutningar finner jag alltså, att detta förbud mot
höjning icke kan upprätthållas i sin nuvarande generella utformning utan
bör genombrytas åtminstone så långt som betingas av en efter bidragets
fastställande inträdd väsentlig penningvärdeförsämring.
En sådan reform ger anledning till en omprövning av höjningsförbudets
berättigande över huvud taget. Vid behandlingen av denna fråga är det
enligt min mening naturligt att utgå från vad som kan anses vara grunden
till de gällande reglerna om underhållsplikt mot frånskild make. I lagberedningens
motiv till 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning,
varigenom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet mot frånskild
make först infördes i svensk rätt, framhölls härom bl. a. följande. Förvär\sförmågan
hos hustrun, vars intressen det i allmänhet gällde, vore särskilt
efter ett långvarigt äktenskap ofta icke densamma som dessförinnan. I allmänhet
hade hon ägnat sin tid och sina krafter åt uppgifter i hemmet, vilka
för mannen och familjen över huvud varit av största betydelse både i ideellt
och ekonomiskt hänseende men vilka ofta icke kvalificerat henne för verksamhet
i försörjningssyfte. Det vore ofta alltför hart om hustrun efter skilsmässan
skulle se sig hänvisad att ensam bära dylika konsekvensei a^ äktenskapet.
Och oavsett fall av denna beskaffenhet, då den frånskildes belio\
kunde sägas vara i större eller mindre utsträckning förorsakat av äktenskapet,
syntes det vara något för rättskänslan sårande att makarna skulle genom
skillnaden försättas i alltför olika ekonomiska villkor.
Enligt min mening kan emellertid en ur dessa synpunkter skälig avvägning
av underhållsskyldigheten i vissa situationer hindras av det nuvarande
förbudet mot höjning av bidrag till frånskild make. De skäl som anförts
till stöd för förbudet få visserligen anses i stort sett riktiga, men just genom
sin karaktär av undantagslös, stel regel kan höjningsförbudet i enskilda
fall förhindra en sådan lösning som bäst överensstämmer med rättvisa
och billighet och därigenom med grunderna för underhållspliktens fortbestånd
efter äktenskapets upplösning. Det är ingalunda säkert att samtliga
på frågan inverkande omständigheter i skillnadsmålet kunnat bli riktigt
belysta och värderade. Vid denna tidpunkt, då omvälvningen i makarnas
levnadsförhållanden till följd av äktenskapets upplösning ofta just börjat
men ännu icke nått sin avslutning, kunna sålunda verkningarna av äktenskapet,
särskilt i fråga om hustruns försörjningsförmåga, ofta icke förutses.
Om man ser underhållsfrågan som ett problem om avvägning mellan motstridiga
intressen, torde man icke heller kunna stå främmande för tanken
att underhållsbidragets storlek kan böra påverkas av nytillkomna omständigheter
som falla utom ramen för den utveckling, varmed rätten i skillnadsmålet
haft att räkna. Särskilt torde, såsom framhållits i 1951 års promemoria,
ett långvarigt äktenskap få anses grunda sådana band mellan makarna
alt även en dylik omständighet i vissa fall bör kunna medföra en höjning
av underhållsbidraget.
Höjningsförbudet har särskilt motiverats med att frånskild make för att
med större trygghet kunna ordna för sin framtid borde veta sig säkerställd
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
mot ytterligare utgifter för den förra makens räkning. Genom höjningsförbudet
är detta trygghetsintresse tillgodosett under alla förhållanden. Utan
att vilja bestrida, att sagda intresse regelmässigt är i hög grad beaktansvärt,
vill jag likväl framhålla, att det icke i varje tänkbart läge bör få väga
över alla skäl som tala i motsatt riktning. Det synes vara tillfyllest att trygghetsintresset
i rättstillämpningen beaktas såsom ett väsentligt moment vid
varje företagen avvägning.
På grundval av dessa överväganden finner jag mig böra biträda det framlagda
förslaget, att det nuvarande höjningsförbudet icke bör gälla undantagslöst
utan att en höjning skall kunna ske i vissa fall. Beträffande tragan
när en höjning kan anses motiverad kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till de i 1951 års promemoria gjorda uttalandena. Jag anser alltså att, om jag
i detta sammanhang får bortse från penningvärdeförsämringen, jämkningsmöjligheten
bör vara reserverad för situationer av undantagsnatui. Hänsjn
bör tagas till de särskilda omständigheter, som i det enskilda fallet kunna tala
emot en höjning, ehuru väsentligen ändrade förhållanden inträtt, och en
avvägning bör ske mellan ena partens intresse av förhöjt bidrag och den
andras intresse av trygghet mot utvidgning av underhållsplikten. Isågon
möjlighet torde ej finnas att på ett godtagbart sätt i lagtext besltiiva eller
ens antyda de många och inböi’des olika omständigheter, som böra särskilt
beaktas när fråga uppkommer om jämkning uppåt av bidrag till frånskild
make. En mera allmänt hållen formulering är endast i ringa män av värde
såsom ledning för rättstillämpningen. Den erforderliga begränsningen synes
mig ligga redan i det för jämkning över huvud uppställda kravet, att de
väsentligt ändrade förhållanden som inträtt skola göra jämkning påkallad.
Häri ligger en anvisning till rätten att i varje särskilt fall som kommer
under dess bedömande göra en avvägning mellan de motsatta intressena med
beaktande av alla föreliggande omständigheter. På grund av det sagda finner
jag mig böra förorda den lösningen, att höjningsförbudet i sin helhet
utgår utan att ersättas av någon särskild regel om förutsättningarna för
jämkning uppåt av bidrag till frånskild make.
Ett hävande av höjningsförbudet medför att det blir möjligt att döma ut
bidrag till frånskild make utan hinder av att genom dom eller avtal bestämts
att sådant bidrag icke skall utgå. I de båda promemoriorna har upptagits frågan
om det i ett sådant läge är befogat att utan inskränkning upprätthålla
det i preskriptionsregeln i GB 11: 26 andra stycket grundade hindret mot att i
sådana fall, då underhållsfrågan icke reglerats vare sig genom domen i skillnadsmålet
eller genom avtal, i efterhand utdöma bidrag. Det må anmärkas,
att det består en skillnad av rent principiell art mellan dessa olika fall.
Preskriptionsregeln utgör hinder mot att senare än i skillnadsmålet framställa
anspråk på underhållsbidrag, eller med andra ord att öppna vad som
skulle kunna kallas en primärprocess. I GB 11:28 åter behandlas irågan
om jämkning på grund av ändrade förhållanden i vad tidigare bli\it fastslaget
genom dom eller avtal. Becllt sett är skillnaden likväl icke sa stoi.
Det torde sålunda ofta vara beroende av en ren tillfällighet om i de fall, då
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
bidrag avses ej skola utgå, denna ståndpunkt bringas till uttryck i dom
eller avtal. Otvivelaktigt är det, såsom ock framhållits i flera yttranden
över 1951 års promemoria, med hänsyn till det sagda mest följdriktigt
att möjliggöra utdömande av bidrag i båda fallen. Detta skulle
tydligen innebära att ej heller preskriptionsregeln kan bibehållas oförändrad.
I 1952 års promemoria har föreslagits en lösning, innebärande
i huvudsak att utan hinder av nämnda regel en talan om bidrag skulle
få väckas senare än i skillnadsmålet under förutsättning att den grundade
sig på att förhållandena väsentligt ändrats efter skillnaden. Enligt
min mening möta likväl betänkligheter mot en dylik lösning, vilken kan
sägas innebära, att en redan förlorad talerätt återupplivas. Finner man
sig böra tillåta, att underhållsbidrag under vissa förutsättningar skall kunna
utdömas senare än i skillnadsmålet, torde man enligt min mening icke
kunna undvika att helt borttaga preskriptionsregeln. Denna har motiverats
med önskvärdheten av att de tvistefrågor makarna emellan, som kunna uppstå
i anledning av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt och i ett
sammanhang bringas till avgörande. Detta skäl är visserligen beaktansvärt
men det förlorar i viss mån sin bärkraft, om det blir möjligt att utdöma
bidrag, ehuru genom en tidigare dom fastslagits att bidrag ej skall utgå.
Det må framhållas, att i ett mål om äktenskapsskillnad vardera maken kan
taga initiativet till ett avgörande av svävande frågor. Skulle t. ex. hustrun
underlåta att framställa anspråk på underhållsbidrag därför att hon icke
behöver något bidrag eller vet att hon på grund av sitt förhållande i äktenskapet
icke skulle kunna få bidrag, är mannen oförhindrad att begära rättens
förklaring, att av angivna skäl någon underhållsplikt icke åvilar honom.
Särskilt kan mannen ha anledning att så förfara om hustruns underlåtenhet
att begära underhållsbidrag har sin grund i hennes skuld till skillnaden
samt mannen icke vill löpa risken att i en senare rättegång om bidrag
stå utan erforderlig bevisning om sagda förhållande. Otvivelaktigt kan, såsom
Svea hovrätt anfört, ett genomförande av de nu ifrågasatta lagändringarna
leda till att frågor om skulden till skillnaden komma att intaga
en större plats i skillnadsmålen än de under nuvarande ordning haft, men
detta förhållande kan icke ensamt få vara avgörande. Det må ock framhållas
att makarna dock alltid ha möjlighet att i ett avtal, som icke behöver
komma till utomståendes kännedom, fastslå ej blott frihet från underhållsplikt
utan även grunden härtill. Med hänsyn till det anförda finner jag
övervägande skäl tala för att preskriptionsregeln i GB 11:26 andra stycket
helt upphäves. Någon anledning att upphäva de i GB 10:6 och 11:24
givna motsvarande reglerna om preskription av rätt till talan om skadestånd
anser jag däremot icke föreligga.
Förslaget, att engångsbidrag skola vara orubbliga, har endast i ett yttrande
mött erinran. I engångsbidragets begrepp måste emellertid anses ligga,
att den underhållspliktige genom erläggande av beloppet slutgiltigt blir
befriad från underhållsbördan. Engångsbidrag skola vidare enligt GB 13: 10
i likhet med skadestånd beaktas vid bodelningen. Att överväga någon änd
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 222. 43
ring i fråga om engångsbidragen finner jag med hänsyn till nu upptagna
skäl ej påkallat.
Enligt de båda promemoriorna skulle däri föreslagna ändringar i GB få
retroaktiv tillämpning. I den mån de föreslagna reglerna skola öppna möjlighet
att återställa ett genom penningvärdets fall reducerat realvärde är
det en direkt följd av syftet med reglerna, att dessa erhålla tillämpning
jämväl i avseende å rättsförhållanden som uppkommit före ikraftträdandet.
Någon vägande invändning av rent principiell art lär icke möta mot retroaktiv
tillämpning. Denna mening grundas särskilt på den djupgående skillnaden
mellan skyldigheter på familjerättslig grund och vanliga förmögenhetsrättsliga
förpliktelser. I detta ämne vill jag särskilt hänvisa till vad min
företrädare i ämbetet anförde i fråga om retroaktiv tillämpning av 1935 års
ändring i GB 11:28. Såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen
erinrade han därvid bl. a. om arten av de sociala och etiska intressen som
framträda på det familjerättsliga området.
Det nu sagda utesluter likväl icke att det ur praktiska synpunkter kan
finnas lämpligt att ej förläna de nya reglerna full retroaktivitet. 1 sådant
avseende har Svea hovrätt i sitt yttrande över 19ol års promemoria gjort
vissa erinringar. Dessa bygga på att när make till följd av sin skuld till
skillnaden avtalsvis avstått från underhall eller fått nöja sig med ett lägre
bidrag än som eljest skolat utgå, det nu bestående regelsystemet medfört,
att andre maken saknat anledning att i någon form få skulden erkänd eller
fastslagen eller att eljest förse sig med bevisning därom för framtida behov;
ny eller vidgad underhållsplikt har ju ej kunnat åläggas honom. Han skulle
därför kunna komma i ett besvärligt läge därest han efter de nya reglernas
införande bleve tvungen att till sitt fredande från underhållskia\ från sin
förutvarande makes sida förebringa bevisning om att denne bar skulden till
skillnaden. Dessa betänkligheter förtjäna enligt min mening särskilt beaktande
i sådana fall där något bidrag alls icke utgår.
På grund härav vill jag förorda, att nya lagen icke göres retroaktiv i sådana
fall då någon bidragsskyldighet icke föreligger vid lagens ikraftträdande.
Vad angår de fall, då bidragsskyldighet föreligger vid ikraftträdandet,
synas mig däremot övervägande skäl tala för att nya lagen får retroaktiv
tillämpning. I detta avseende vill jag särskilt framhålla, att det tydligen
skulle möta stora praktiska svårigheter att begränsa retroaktiviteten
till vad som äger samband med penningvärdets fall. övergångsbestämmelserna
torde i enlighet härmed böra avfattas så, att om äktenskapsskillnad
vunnits före dagen för ikraftträdandet, vad i GB 11. 20 i dess nuvaiandt
lydelse stadgas alltjämt skall gälla, ävensom att vad i GB 11: 28 i dess nya
lydelse är stadgat skall äga tillämpning jämväl där beslutet meddelats eller
avtalet slutits före lagens ikraftträdande, såframt enligt beslutet eller avtalet
underhållsbidrag skall utgå för tid därefter.
Det kan ifrågasättas, om icke nu föreslagna ändringar i giftermålsbalken
böra medföra vissa ändringar i 1947 års allmänna fainiljepensionsreglemente
och liknande författningar, såvitt angår frånskild makes rätt till familje
-
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
pension eller familjelivränta. Frågan härom torde komma att upptagas av
1951 års pensionsutredning.
Vid sidan av nu behandlade frågor, som begränsa sig till frånskilda makars
förhållanden, är det ett fristående spörsmål huruvida, såsom i 1952
års promemoria föreslagits, med hänsyn till penningvärdets fall bör genom
särskild lagstiftning förordnas om uppräkning av utgående familjerättsliga
underhållsbidrag i allmänhet efter schablonmässiga normer. För en sådan
anordning ha anförts skäl av två skilda slag. Det har sålunda till en början
framhållits, att det visserligen vore önskvärt att överenskommelser i största
möjliga utsträckning komme till stånd om sådan förhöjning av bidragsbeloppen,
vartill penningvärdets fall och övriga omständigheter gåve anledning,
men att det säkerligen i en betydande del av det mycket stora antal fall, varom
här vore fråga, skulle visa sig omöjligt att nå fram till en överenskommelse.
Den underhållsberättigade skulle då vara hänvisad till rättegång.
Om icke särskilda anordningar vidtoges för att bringa ned behovet av att
gå till rättegång, skulle antalet processer kunna bli avsevärt. Till detta processekonomiska
skäl anslöte sig skäl av annan natur. En uppräkning av
bidragen genom automatiskt verkande lagregler skulle ur allmänt social synpunkt
vara till gagn. Utan tvivel vore antalet av dem betydande som hellre
än att öppna rättegång skulle nöja sig med oförändrat bidrag. En automatisk
uppvärdering av bidragen skulle komma också sådana underhållsberättigade
till godo.
En lagstiftning av ifragasatt art har förordats av flera i ärendet hörda
myndigheter och organisationer, av vilka socialstyrelsen och rättshjälpsanstaltens
styrelse särskilt betonat de sociala skälen. Däremot ha, såsom framgått
av redogörelsen för de avgivna yttrandena, häradshövdingeföreningen
och advokatsamfundets styrelse bestämt avstyrkt förslaget. På de betänklighetei
av mera allmän art, varåt särskilt häradshövdingeföreningen givit
uttryck, finner jag ej anledning att närmare ingå. Redan tidigare har jag i
annat sammanhang framhållit, att det vid behandlingen av sådana till familj
eiättsliga underhållsbidrag hänförliga problem, som uppkommit genom
penningvärdets fall, vore berättigat att lämna åsido den stora frågan om
förpliktelsers värdebeständighet i allmänhet. Eftersom det redan enligt nu
gällande rätt i allmänhet är möjligt att på talan av den underhållsberättigade
återställa ett familj erättsligt bidrags ursprungliga realvärde, kan det icke
med tog påstås, att det i och för sig skulle vara principiellt oriktigt att genomföra
en sådan uppvärdering genom regler som verka generellt och omedelbart.
Penningvärdeförsämringen är, såsom i promemorian framhållits, gemensam
och lika för alla, och det övervägande flertalet av de underhållspliktiga
har fått sina egna inkomster i motsvarande mån förhöjda.
Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundets styrelse ha, liksom
också rättshjälpsanstaltens styrelse, sagt sig tro att den föreslagna särskilda
lagen icke skulle leda till ett minskat antal rättegångar utan snarare till
fler. Huru härmed förhåller sig kan möjligen vara vanskligt att förutsäga,
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ehuru det må framhållas att de i Finland vunna erfarenheterna av en motsvarande
lagstiftning klart peka i motsatt riktning. Emellertid kan det tänkas
att det absoluta antalet rättegångar icke skulle bli mindre och detta därför
att relativt sett antalet av dem som skulle få höjda bidrag bleve så väsentligt
mycket större. Belysande härför är att, enligt vad jag inhämtat från
Stockholms stads barnavårdsnämnd, det hittills icke ens i en halv procent av
de fall, som ligga under nämnden, väckts talan om bidragshöjning på grund
av penningvärdets fall. Detta har icke berott på att det visat sig lätt att få
till stånd överenskommelser om höjning, ty sådana hade träffats i ännu färre
fall.
Sist anförda uppgifter kunna också anföras som vittnesbörd om de sociala
problem som här föreligga. Jag är benägen att ställa de sociala skälen i förgrunden
och att se bort från om den föreslagna lagen skulle leda till fler
eller färre processer än som eljest skulle förekomma. Det är enligt min mening
en obestridlig förtjänst med detta förslag att den underhållsberättigade,
som regelmässigt är den svagare parten, befrias från att taga initiativet till en
höjning.
På grund av det nu sagda finner jag mig böra förorda en lagstiftning om
höjning av familjerättsliga underhållsbidrag i huvudsak efter de riktlinjer
som dragits upp i 1952 års promemoria.
I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lagar om ändring av ifrågavarande bestämmelser i giftermålsbalken
och om höjning av vissa underhållsbidrag. Vad jag vidare har att anföra
i sistnämnda ämne torde lämpligen kunna anknytas till de särskilda stadgandena
i lagförslaget.
Specialmotivering till lagen om höjning av vissa underhållsbidrag.
1 §•
I 1952 års promemoria erinrades till en början om att bidrag, som
enligt FB 7: 10 kunde tillkomma utomäktenskapligt barns moder, icke berördes
av den föreslagna lagen. Med »rättens beslut» skulle avses såväl ett
definitivt avgörande som ett interimistiskt beslut. Skulle avtalad underhållsskyldighet
föreligga gentemot någon som icke enligt lag tillhör de underhållsberättigades
krets — såsom exempel nämndes frånskild makes barn
i tidigare gifte — ägde lagen icke tillämpning å sålunda avtalat bidrag. Vidare
anfördes följande:
En gräns i tiden skall även gälla, i det att för tillämpning av lagen kräves
att bidragets belopp senast bestämts genom beslut som meddelats eller avtal
som slutits före den 1 januari 1951. Såvitt angår senare bestämda bidrag
kan nämligen icke generellt sägas, att penningvärdet väsentligt ändrats. I
fråga om bidrag som bestämts genom rättens beslut skall vara avgörande
ej när beslutet vann laga kraft utan när det meddelades. Såväl praktiska
som sakliga skäl synas tala för en sådan ordning. Bidraget skall emellertid
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
vid lagens tillämpning anses enhetligt fastställt genom det beslut, som sedermera
vann laga kraft, även om den rätt, som meddelade sagda beslut, på
grund av de för fullföljd av talan gällande reglerna icke kunde gå under
ett av lägre rätt tidigare i målet utdömt belopp. Har ett avtal fastställts av
rätten torde dagen för avtalet, ej dagen för fastställelsen få anses avgörande.
Har sedan ett bidrag blivit bestämt talan förts om jämkning är, om denna
talan bifallits, bidraget att anse såsom på nytt bestämt, varemot om jämkningsyrkandet
avslagits något nytt bestämmande av bidraget icke torde kunna
anses ha skett.
I promemorian framhölls slutligen såsom naturligt, att lagen icke skulle
gälla avtal med indexreglering. Blott sådana avtal hade likväl undantagits.
enligt vilka förhöjningen vore på något sätt närmare bestämd. Detta villkor
finge anses uppfyllt om parterna i avtalet kommit överens om någon
särskild ordning för bestämmande av förhöjningen, t. ex. förklarat sig hänskjuta
denna fråga till skiljenämnd. Det vore emellertid icke tillfyllest att
i avtalet mera allmänt uttalades att bidraget skulle höjas om penningvärdet
fölle. Det hade uppgivits, att i åtskilliga avtal förekomme eu bestämmelse
om höjning på visst angivet sätt när den underhållspliktige finge
sina inkomster ökade. Ofta hade väl en sådan bestämmelse tillkommit utan
tanke på en penningvärdeförsämring, men rent faktiskt kunde den giva den
underhållsberättigade ett mer eller mindre fullt mått av kompensation. Det
hade ansetts vara befogat att undantaga avtal av förevarande typ från lagens
tillämpning.
I remissyttrandena har den i förslaget gjorda avgränsningen mellan
bidrag som skulle höjas och andra bidrag i stort sett lämnats utan
erinran. Med hänsyn till att penningvärdeförsämring ägt rum jämväl under
år 1951 kunde det emellertid — enligt vad Svea hovrätt uttalat — frågas
om det är lämpligt att låta regleringen stanna vid beslut eller avtal före den
1 januari samma år. Måhända behövde vidare hänsyn tagas till det förhållandet
att domstolsavgörandena i vissa fall innefattat indexmässigt bestämda
underhållsbidrag. Hovrätten har ock anfört, att den höjning som
vore påkallad väl skulle kunna åstadkommas genom överenskommelse,
innefattande avvikelse från de i lagen upptagna procentsatserna. Ett förtydligande
på denna punkt vore enligt hovrättens mening på sin plats.
Departementschefen. Då i fråga om bidrag, som fastställts under år 1951,
näppeligen kan generellt påstås, att en väsentlig penningvärdeförsämring
inträtt efter fastställandet, finner jag dessa bidrag ej böra inbegripas under
lagen. Likaledes anser jag, att lagen icke bör äga tillämpning å bidrag som
utgår enligt interimistiskt beslut. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck
genom att det i promemorieförslaget använda uttrycket »rättens beslut»
utbytts mot »dom». Ehuru fall då domstol indexreglerat underhållsbidrag
säkerligen äro sällsynta, kan anledning finnas att undantaga även
sådana bidrag från lagens tillämpning. Detta har skett genom en jämkning i
formuleringen av andra stycket.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Med anledning av ett uttalande av Svea hovrätt vill jag särskilt understryka
önskvärdheten av att den berättigade och den förpliktade söka träffa
överenskommelse om bidragets belopp. Har frivillig uppgörelse skett, är lagen
icke längre tillämplig. Detta lärer ligga i sakens natur och framgår för övrigt
av att lagen, enligt vad i förevarande paragraf tydligt utsäges, icke gäller
bidrag vars belopp senast bestämts efter år 1950.
2 §•
I promemorian framhölls, att vid indelningen i årsgrupper och bestämningen
av procentsatserna — enligt vad redan i den allmänna motiveringen
förutskickats — synpunkter av motsatt slag vägts mot varandra. Å
ena sidan hade eftersträvats en nära anslutning till den utveckling som verkligen
ägt rum, därvid uppräkningen hållits något i underkant. Å andra sidan
hade en tämligen stark schematisering ansetts vara önskvärd. Den i
lagen bestämda förhöjningen skulle ju allenast gälla som en presumtion,
vilken kunde angripas från båda sidor, övervägandena hade lett till uppställandet
av fyra grupper, nämligen 1939 eller tidigare, 1940, 1941 194b
och 1947—1950 med en förhöjning utgörande respektive 80, 60, 30 och 20
procent.
Vidare anfördes i promemorian, att vad i allmänhet gällde om bidraget
självfallet skulle tillämpas också i fråga om den förhöjning, varmed bidraget
enligt denna lag skulle utgå. Det hade icke ansetts erforderligt att
belasta lagtexten med någon erinran härom. Sin största praktiska betydelse
finge detta förhållande vid utmätning och införsel, där utsökningsmyndigheten
alltså självmant skulle iakttaga den av lagen påbjudna uppräkningen.
I några remissyttranden har frågan om årsgrupper och procentsatser
berörts. Svea hovrätt har i denna del uttalat följande.
Den senaste tidens hastigt fortskridande penningvärdeförsämring gör en
indexmässig reglering fullt naturlig, såvitt den avser sålunda begränsad tid.
Däremot kan man ställa sig tveksam till en motsvarande höjning av bidrag,
som utgå sedan längre tid tillbaka. Här får man räkna med att en anpassning
skett till den reella sänkning, som bidraget undergått. En nu inträdande,
efter vanlig index bestämd höjning av betydande omfattning kan ge
anledning till befogade invändningar från de bidragsskyldiges sida. Visserligen
kan det sägas, att möjlighet finnes att domstolsvägen ernå en riktig
avvägning, men det synes vara skäl att pröva huruvida icke någon sänkning
av procenttalen för åtminstone sådana bidrag, vilka leda sitt ursprung
från tidigare år än 1941, skulle bättre förverkliga den genomsnittliga reglering,
som avses med förslaget. Vidare kunde en mera differentierad skala
tänkas närmare motsvara lagstiftningens syfte.
För äldre bidragsberättigade inträder genom folkpensioneringen en automatisk
förbättring av det ekonomiska läget. Till undvikande av särskild
omräkning i rättegång kunde en sådan omständighet kanske komma i betraktande
vid den automatiskt verkande regleringen. En närmare undersökning
skulle till äventyrs utvisa, att även andra på förhand beräkneliga
förhållanden kunde medtagas i kalkylen och minska rättstvisterna. En jämkad
höjning av bidragsbelopp utöver visst minimum kunde också vara förtjänt
av övervägande.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Socialstyrelsen har anfört, att procentsatserna visserligen hållits något i
underkant men enligt styrelsens mening kunde godtagas. Rättshjälpsanstal -tens styrelse har satt i fråga, om icke de år 1941 bestämda underhållsbidragen
borde höjas med 50 procent i stället för med föreslagna JO procent,
helst som en viss eftersläpning syntes ha förelegat vid fastställande av underhållsbidrag
under den första tiden av vikande penningvärde.
Departementschefen. Vid bestämmandet av storleken av den förhöjning,
varmed de särskilda bidragen skola utgå, kan en indelning tänkas efter
flera olika grunder. Närmast till hands ligger självfallet en indelning efter
det år, då bidraget fastställdes. Man har nämligen anledning förmoda och
måste i varje fall utgå ifrån att bidraget bestämts med hänsyn till det penningvärde,
som då var gällande. En sådan indelning kan genomföras mer
eller mindre långt med många eller få årsgrupper. Vid sidan därav kan man
tänka sig en differentiering efter bidragets storlek eller efter den berättigades
person (make eller förutvarande make, barn, annan), kanske också efter
andra än nu nämnda grunder. Emellertid kan intet differentieringssystem
ge riktiga resultat i samtliga fall och jag finner det därför samt också
med hänsyn till önskemålet om enkelhet och reda vara bäst att stanna vid
en indelning i ett fåtal årsgrupper.
Socialstyrelsen, som uträknar indexserierna, har funnit procentsatserna
ligga något i underkant men dock kunna godtagas. Att förhöjningen icke
skänker full kompensation för penningvärdets fall är enligt min mening naturligt
och riktigt med hänsyn till att den bestämmes schablonmässigt. En
alldeles särskild försiktighet är dock påkallad när det gäller de äldre bidragen.
Såsom Svea hovrätt framhållit har man att räkna med att en anpassning
skett å ömse sidor till det efter hand sänkta realvärdet. Det ligger
ock i öppen dag att ju längre tid som förflutit sedan beloppet fastställdes
desto fler och större äro genomsnittligt sett de individuella förändringar,
som ägt rum vid sidan av penningvärdets förändringar, och i motsvarande
män äro riskerna ökade för att den schablonmässiga höjningen kan föra till
ojämna och i de särskilda fallen otillfredsställande resultat.
Överväganden av denna art ha föranlett mig att med bibehållande i huvudsak
av promemorieförslaget vidtaga den ändringen däri att de två äldsta
årsgrupperna sammanslagits till en enda, omfattande åren 1940 och tidigare,
med en till 60 procent bestämd förhöjning. Jag är därvid medveten
om att i åtskilliga fall en bättre kompensation kan vara befogad. Särskilt
tänker jag därvid på sådana bidrag till barn som redan då de bestämdes
voro jämförelsevis låga. I dessa fall får en lösning komma till stånd genom
överenskommelse eller rättsligt avgörande.
3 §•
I promemorian erinrades om att höjningen enligt denna lag gällde
allenast så länge annat icke följde av domstols dom eller beslut. Såväl den
underhållspliktige som den underhållsberättigade skulle sålunda kunna
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
väcka talan om att bidragets belopp skall bestämmas på annat sätt. I mål
härom skulle avgörandet få samma materiella innehåll som om de allmänna
jämkningsreglerna i GB eller FB tillämpats. För det fall att den underhållsberättigade
begärde en större höjning än lagen givit honom vore läget på
intet sätt ur processuell synpunkt anmärkningsvärt. I det motsatta och väl
vanligare fallet att den underhållspliktige begärde att höjningen skulle
stanna vid ett lägre belopp än det i 2 § av lagen bestämda, hade lagens
presumtion lett till en omkastning av partsställningen. I sist anförda fall
skulle, på den förpliktades talan, bidraget bestämmas till det belopp som
den berättigade, om ifrågavarande lag icke funnits, enligt de allmänna
jämkningsreglerna kunnat få utdömt. I båda fallen vore frågan, huruvida
väsentligt förändrade förhållanden inträtt, att på vanligt sätt bedöma mot
bakgrunden av läget vid den tidpunkt, då bidraget senast bestämdes genom
rättens beslut eller genom avtal.
I sitt yttrande över promemorian har socialstyrelsen anfört, att domstolens
förordnande om bidragsskyldigheten icke med den föreslagna avfattningen
av lagen torde kunna avse tid före målets anhängiggörande. Det
kunde likväl antagas, att talan ofta komme att väckas först sedan lagen
trätt i kraft. Med hänsyn härtill syntes möjlighet böra öppnas för domstolen
att, när den i det enskilda fallet funne, att en höjning av det tidigare
utgående bidraget vore omotiverad eller att höjningen i vart fall borde stanna
vid ett lägre belopp än som följde av lagen, förordna i enlighet härmed med
verkan från dagen för lagens ikraftträdande. Häradshövdingeföreningen har
mot förslaget erinrat att däri icke reglerats frågan, huru skulle förfaras med
bidrag, som redan utgivits med förhöjning enligt den särskilda lagen, i det
fall att den underhållspliktige vunne bifall till sin talan om nedsättning av
bidraget.
Departementschefen. I rättstillämpningen torde anses, att jämkning på
grund av ändrade förhållanden icke bör äga rum för tid som förflutit
innan yrkande om jämkning framställdes. Understundom lärer därvid beaktas
även ett utom rätta framställt yrkande. Det må vidare nämnas att
det i praxis i mål om underhållsbidrag av skäl som ligga i öppen dag
framträder en stark tendens att undvika sådana anordningar som medföra
återbäringsskyldighet för den underhållsberättigade. Huru praxis i dessa
hänseenden skulle ställa sig i det nya läge som inträder efter tillkomsten
av denna lag kan emellertid vara föremål för någon tvekan. Oavsett huru
härmed må förhålla sig tala emellertid också här starka skäl för att den,
som uppburit bidrag med förhöjning enligt lagen, i regel icke bör bli tvungen
att återgälda eller avräkna vad i betraktande av en senare jämkningsdom
för mycket uppburits. Den bidragspliktige har möjlighet att i anslutning
till lagens ikraftträdande väcka talan om jämkning med yrkande om interimistiskt
fastställande av bidragsbeloppet. Dröjer han härmed böra i allmänhet
följderna därav gå ut över honom själv. Undantagsvis kan likväl
dröjsmålet bero av omständigheter, vilka ej kunna läggas den underhålls4
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 222.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pliktige till last. Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda en särskild
regel, enligt vilken öppnas möjlighet för domstolen att i undantagsfall förordna
om återbetalning. Regeln har fått det innehållet, att därest bidraget
av rätten slutligt bestämmes till lägre belopp än som följer av lagen, rätten
tillika må, om särskilda skäl äro därtill, förordna om återbetalning helt eller
delvis av utgiven förhöjning.
Den s. k. 3 000-kronorsregeln.
GB 13 kap. innehåller bestämmelser om bodelning. I 12 § första stycket
stadgas, att om bodelning sker i anledning av makes död och den egendom
som därvid tillkommer efterlevande maken är ringa, maken äger av giftorättsgodset
uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören,
som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas
lott skulle lida inskränkning. Enligt andra stycket äger efterlevande
maken av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till
så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår
till tretusen kronor. I tredje stycket är föreskrivet, att regeln i andra
stycket ej skall äga tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge, som
ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap,
som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.
GB 13:12 upptog ursprungligen endast de bestämmelser, som numera
återfinnas i första stycket. Bestämmelserna i andra och tredje styckena tillkommo
år 1928 i samband med lagstiftningen om arv. Ändringen trädde i
kraft den 1 januari 1929 och skulle, där äktenskapet blivit genom makes
död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att äktenskapet blivit
ingånget före ikrafträdandet. Tillika gavs en övergångsbestämmelse av innehåll
att, om äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden,
bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av
makarnas giftorättsgods skulle gälla samfällda boet.
Den ursprungliga regeln i GB 13: 12 — sasom nämnts numera upptagen
i första stycket — tillkom på förslag av lagberedningen, som förklarade,
att efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat
och sig själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång
uppenbarligen borde äga företräde framför arvingarnas anspråk på den
dödes kvarlåtenskap. Funnes gemensamma bröstarvingar, torde även deras
intressen ofta bli bäst tillgodosedda genom en regel sådan som den föreslagna.
Jämväl 1928 års lagändring, då andra och tredje styckena tillkommo,
byggde på förslag av lagberedningen. Denna erinrade om att den ej ansett
sig böra föreslå, att rätt till arv tillerkändes efterlevande make när
efter den döde funnes bröstarvingar, samt anförde vidare följande.
Emellertid måste det medgivas, att där makarnas egendom är ringa, avsevärda
olägenheter kunna vara förbundna med en splittring av egendomen,
samtidigt som ett utskiftande av smärre belopp till bröstarvingarna ej för
Kungl. Maj. ts proposition nr 222.
51
dem medför större fördel.---Det från såväl social som nationalekono
misk
synpunkt önskvärda ändamålet att sammanhålla det ringa hemmet
har man sökt förverkliga genom att — även med bröstarvingarnas uteslutande
— bevara en ringare behållning samlad i efterlevande makens hand.
Denna väg har redan beträtts i svensk lagstiftning genom regeln i 13 kap.
12 § nya giftermålsbalken. För att möjliggöra det ringare boets sammanhållande
i något större utsträckning än som för närvarande kan ske och för
att tillika genom regelns mekanisering underlätta dess tillämpning har
beredningen ansett sig böra föreslå ett tillägg till stadgandet i 13 kap. 12 §
nya giftermålsbalken av innehåll, att efterlevande make skall vid bodelning
1 anledning av den andres död äga av makarnas giftorättsgods, såvitt det
räcker, städse utbekomma egendom till värde av 3 000 kronor.
Den sålunda föreslagna regeln innebär, att där värdet av makarnas behållna
giftorättsgods ej överstiger 3 000 kronor, efterlevande maken äger
bekomma allt giftorättsgodset. Då i sådant fall giftorättsgodset ej huvudsakligen
består av bohag och personlig lösegendom utan däri ingå jämväl
andra tillgångar, torde de senare i regel utgöras av medel, innestående i
bank eller placerade i annan ordning till belopp, växlande mellan 1 000 och
2 000 kronor. Beloppet torde i allmänhet utgöra besparing å mannens ar
betsförtjänst
eller å arbetsförtjänst, förvärvad av båda makarna, och även
bohaget lärer i allmänhet åtminstone till en del vara inköpt för sparade
medel. Även om dessa medel äro besparingar å mannens arbetsinkomst, äro
de dock ofta---att i väsentlig mån tillskriva jämväl hustruns verk
samhet
i hemmet, hennes förmåga av klok hushållning med de medel, som
av mannen förvärvats. I det förmögenhetsläge, varom nu är fråga, är den
samverkan, som äger rum mellan makarna för skapandet av ett gemensamt
hem och bildandet av en besparing till betryggande av familjens behov, av
särskilt stor betydelse. Och det synes därför — vare sig mannen eller hustrun
är den efterlevande — ej obilligt, att efterlevande maken berättigas behålla
hela giftorättsgodset. Även då makarnas behållna giftorättsgods uppgår till
belopp mellan 3 000 och 6 000 kronor, synes det från ovan angivna synpunkter
billigt, att efterlevande maken berättigas att alltid behålla egendom
till värde av 3 000 kronor. För de under ifrågavarande förhållanden
säkerligen sällsynta fall, att efterlevande maken har enskild egendom, bör
med hänsyn till grunden för den föreslagna bestämmelsen — önskvärdheten
av det ringare boets sammanhållande — makens rätt att utöver sin lott
bekomma giftorättsgods så begränsas, att han berättigas erhålla så mycket
giftorättsgods, att det jämte hans enskilda egendom motsvarar ett värde av
3 000 kronor.
I en vid 1951 års riksdag väckt motion (I: 31) hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående höjning av den i
GB 13: 12 andra stycket upptagna värdegränsen.
I det utlåtande, nr 4, som första lagutskottet avgav i anledning av motionen,
anfördes hl. a. följande.
Efter stadgandets tillkomst har penningvärdet undergått en högst avsevärd
försämring. Det är med hänsyn härtill uppenbart, att det i lagrummet
angivna beloppet, tretusen kronor, numera är för lågt för alt regeln skall
kunna fylla sitt ursprungliga ändamål. Härtill kommer, alt den allmänna
standardhöjning, som inträtt under de senaste decennierna, medfört, alt —
även bortsett från penningvärdets fall — ett hem, som måste betecknas som
enkelt eller ringa, i våra dagar representerar ett högre värde än vad det gjorde
vid tiden för det ifrågavarande stadgandets tillkomst. Syftet att sammanhålla
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
det ringa hemmet, vilket icke kan anses mindre behjärtansvärt nu än när
stadgandet tillkom, kan därför icke tillgodoses med mindre den nu behandlade
värdegränsen göres till föremål för en förskjutning uppåt, som
är större än vad penningvärdets fall i och för sig skulle motivera.
Om sålunda starka skäl tala för en höjning av det belopp, som bör förbehållas
efterlevande make, är det dock tydligt att frågan, var gränsen skall
dragas, icke kan avgöras utan närmare utredning. Utskottet vill dock framhålla,
att det av motionärerna som en riktpunkt angivna beloppet, 30 000
kronor, enligt utskottets mening är alltför högt.
I samband med en utredning om höjning av värdegränsen i andra stycket
av förevarande paragraf synes anledning förekomma att underkasta
även de i tredje stycket" upptagna undantagsbestämmelserna en översyn.
Det torde nämligen kunna ifrågasättas, om icke dessa i alltför hög grad
inskränka huvudregelns tillämpningsområde.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av frågan om
höjning av den GB 13: 12 andra stycket upptagna värdegränsen. Riksdagen
beslöt utan debatt att bifalla utskottets hemställan. I anledning härav avlät
riksdagen den 4 februari 1924 den inledningsvis omförmälda skrivelsen
(nr 29).
Förevarande fråga upptogs i 1952 års promemoria till behandling
i viss del. I promemorian anfördes följande.
Såsom första lagutskottet framhållit inrymmer frågan om en ändring av
GB 13: 12 flera särskilda spörsmål. Ett sådant gäller, huruvida den nuvarande
värdegränsen å 3 000 kronor i andra stycket bör — bortsett från vad
som kan föranledas av penningvärdets fall — höjas med hänsyn till den
allmänna standardförbättringen i landet. Ett annat särskilt spörsmål hänför
sig till räckvidden av undantagen i tredje stycket. Sistnämnda spörsmål
torde komma att beröras av ärvdabalkssakkunniga med utgångspunkt från
dem åvilande uppdrag att utreda frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt.
över huvud taget torde böra beaktas att reglerna i GB 13: 12 måste
ses i sitt sammanhang med bestämmelserna om bodelning och om arvsrätt
för efterlevande make och barn. En mer genomgripande ändring av GB 13: 12
torde därför böra övervägas i ett större sammanhang. Däremot torde man,
utan att ändra den avsedda innebörden av stadgandet, kunna såsom en
fristående åtgärd genomföra den höjning av värdegränsen i andra stycket,
vartill den inträdda nedgången av penningvärdet giver anledning. I själva
verket skulle ju en sådan ändring endast medföra, att regeln återfinge sin
ursprungligen avsedda innebörd.
I promemorian uttalades till sist, att det med hänsyn till den minskning
av penningvärdet, som skett sedan år 1928, syntes vara befogat, att värdegränsen
nu höjdes till 6 000 kronor. Utkast till lag, innefattande sådan ändring,
var fogad vid promemorian. Övergångsbestämmelserna till denna lag
anslöto till de vid 1928 års lagändring meddelade. I
I yttrandena över 1952 års promemoria har den föreslagna
lagändringen allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Departementschefen. Vid behandlingen av de frågor inom familjerätten,
vilka uppkommit som följd av den betydande nedgången i penningvärdet,
bör den s. k. 3 000-kronorsregeln icke förbigås. Väl knyta sig till denna regel
vissa spörsmål utan samband med penningvärdets fall, men dessa behöva
icke upptagas i förevarande sammanhang. Det i promemorian framlagda
förslaget om höjning av värdegränsen till 6 000 kronor, vilket förslag vunnit
allmänt gillande, finner jag väl avvägt och jag vill därför biträda detsamma.
I enlighet med vad i det föregående anförts föreligga nu förslag till
1) lag om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken; samt
2) lag om höjning av vissa underhållsbidrag.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Axel Nilsson. 1
1 Förslaget till lag om höjning av vissa underhållsbidrag, vilket förslag frånsett några smärre
redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
utelämnats.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Förslag
till
Lag
om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 26 och 28 §§ samt 13 kap. 12 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
11 KAP.
26 §.
Varda makar-------vidare utgå.
Anspråk på underhållsbidrag till
frånskild make skall, såvida fråga ej
är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till skillnaden
träffat, vid talans förlust framställas
i skillnadsmålet.
28 §.
Utan hinder av vad genom rättens
beslut eller genom avtal blivit bestämt
om bidrag till makes underhåll, äger
rätten på endera makens yrkande annorledes
förordna därom, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla det;
dock må underhållsbidrag till frånskild
make ej utdömas, såframt sådant
bidrag icke tidigare skolat utgå,
eller höjas utöver det högsta belopp
till vilket bidraget tidigare varit bestämt.
Vad i denna paragraf är stadgat
äge ej tillämpning, om någon förpliktats
eller åtagit sig att till frånskild
makes underhåll utgiva visst
belopp en gång för alla.
28 §.
Utan hinder av vad genom rättens
beslut eller genom avtal blivit bestämt
om bidrag till makes underhåll, äger
rätten på endera makens yrkande annorledes
förordna därom, när väsentligt
ändrade förhållanden påkalla det.
Vad nu stadgats äge ej tillämpning,
om någon förpliktats eller åtagit sig
att till frånskild makes underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.
1 Senaste lydelse, se beträffande 11 kap. 28 § SFS 1935: 65 samt beträffande 13 kap. 12 §
SFS 1928: 282.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
55
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
13 KAP.
12 §.
Sker bodelning--— —— lida inskränkning.
Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort värde,
att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till tretusen
kronor.
Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort värde,
att den jämte egendom, som må enskilt
tillhöra honom, uppgår till sextusen
kronor.
Vad i---—------— efter honom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.
Har äktenskapsskillnad vunnits före nämnda dag, skall vad i 11 kap. 26 §
i dess nuvarande lydelse stadgas alltjämt gälla. Vad i 11 kap. 28 § i dess
nya lydelse är stadgat skall äga tillämpning jämväl där beslutet meddelats
eller avtalet slutits före ikraftträdandet av denna lag, såframt enligt beslutet
eller avtalet underhållsbidrag skall utgå för tid därefter.
Vad i 13 kap. 12 § i dess nya lydelse är stadgat skall, där äktenskap blivit
genom makes död upplöst efter det denna lag trätt i kraft, äga tillämpning,
ändå att äktenskapet blivit ingånget dessförinnan. Har äldre giftermålsbalken
varit tillämplig å makars förmögenhetsförhållanden, skall stadgandet
om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla samfällda
boet.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 april
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 31 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken samt
2) lag om höjning av vissa underhållsbidrag.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn B. Alexanderson.
Lagrådet yttrade:
I likhet med departementschefen och samtliga hörda myndigheter och
sammanslutningar anser lagrådet, att det i giftermålsbalken förekommande
förbudet mot höjning av bidrag till frånskild make icke kan upprätthållas,
när fråga är om bidragets anpassning till den väsentliga penningvärdeförsämring
som nu inträtt. Såsom departementschefen föreslagit synes den lagstiftning,
som i anledning av denna värdeförsämring erfordras i fråga om
familj erättsliga underhållsbidrag i allmänhet och alltså även beträffande bidrag
till frånskild make, lämpligen kunna ske i form av en särskild lag
om uppräkning efter schablonmässiga normer av utgående bidrag. En sådan
lagstiftning torde emellertid kunna genomföras utan att därav påkallas ändring
av giftermålsbalkens regler ill kap.
Huruvida jämkning av sistnämnda regler bör vidtagas är alltså, under
förutsättning att den särskilda lagen om höjning av vissa underhållsbidrag
antages, en fullt fristående fråga. De bestämmelser, som sagda kapitel nu
innehåller i 26 och 28 §§, uppbäras jämlikt lagrådets förmenande av mycket
tungt vägande skäl. De föreslagna ändringarna väcka därför betänkligheter.
Vad angår slopandet av det förbud mot höjning av bidrag, som nu finnes i
28 §, har departementschefen vitsordat, att de skäl som anförts till stöd för
förbudet i stort sett vore riktiga, men har tillika betonat, att genom sin ka
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
raktär av undantagslös stel regel höjningsförbudet kunde i enskilda fall
hindra en sådan lösning, som bäst överensstämde med rättvisa och billighet.
Jämkningsmöjligheten borde dock vara reserverad för situationer av
undantagsnatur. Enligt vad som framgår av remissprotokollet synes också
enighet föreligga om att höjningsförbudet bör upprätthållas som allmän
regel. Såsom vid lagens tillkomst erinrats torde det vara rimligt, att den ena
maken icke ålägges skyldighet att i form av förhöjd bidragsplikt vidkännas
de motgångar, som efter äktenskapets upplösning kunna drabba den andra
maken. Det lärer också vara riktigt, att frånskild make i allmänhet icke bör
bliva delaktig i en efter äktenskapsskillnaden inträdd förbättring i den förra
makens ekonomi. Detta gäller särskilt då förbättringen vunnits genom sistnämnda
makens arbete och sparsamhet.
Det kan visserligen icke bestridas, att understundom ett ovillkorligt höjningsförbud
kan framstå som obilligt. Om man bortser från förhållanden
förorsakade av penningvärdeförsämring, gäller detta huvudsakligen fall, där
den underhållsberättigades försörjningsförmåga visat sig vara mycket mindre
än som förutsatts vid bidragets bestämmande eller där man felaktigt utgått
från att den underhållspliktige icke skulle bliva i stånd att utgiva ett i
och för sig skäligt bidrag. För att möjliggöra jämkning uppåt i dessa säkerligen
ganska sparsamt förekommande undantagsfall är det emellertid enligt
lagrådets uppfattning mycket vanskligt att, såsom i förslaget skett, slopa
den för det stora flertalet fall väl lämpade bestämmelsen om höjningsförbud.
Även om det i motiven manas till varsamhet i tillämpningen, föreligger
nämligen fara att utvecklingen går vida längre än lagstiftaren avsett.
Denna fara är särskilt stor i förevarande fall, enär bedömningen lätt kan
påverkas av vad som gäller i fråga om bidrag till make, som ej är skild, och
till barn, helst som lagtextens formulering enligt förslaget skulle bliva överensstämmande
i samtliga fallen.
Därest såsom föreslagits höjningsförbudet helt upphäves och därigenom
möjlighet beredes att utdöma bidrag, ehuru förut bestämts att sådant icke
skall utgå, ställer det sig svårt att bibehålla den väl motiverade preskriptionsregeln
i It kap. 26 § andra stycket giftermålsbalken. Denna regel har
sin grund i önskvärdheten av att de tvistefrågor makarna emellan, som
kunna uppstå i anledning av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt
och i ett sammanhang bringas till avgörande. Detta skäl är, såsom även
departementschefen vitsordat, beaktansvärt. Då enligt vad nyss sagts höjningsförbudets
upphävande på sätt som föreslagits följdriktigt torde föranleda
upphävande även av preskriptionsregeln, ligger häri ett ytterligare skäl
mot att slopa nämnda förbud.
På grund av vad nu anförts finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka förslaget
om ändringar i It kap. giftermålsbalken.
För den händelse emellertid en uppmjukning av höjningsförbudet anses
böra komma till stånd trots de erinringar, som kunna framställas däremot,
får lagrådet hemställa om lagtextens utformning så, att därav direkt framgår
att höjning av underhållsbidrag till frånskild make är medgiven allenast
5 Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 1 Kami. Nr 222.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
i situationer av undantagsnatur. Av skäl, som lagrådet i det föregående berört,
föreligger annars stor risk för att den skillnad, som bör råda mellan,
å ena sidan, höjning av bidrag till frånskild make och, å andra sidan, höjning
av andra familj erättsliga underhållsbidrag, icke blir som sig bör beaktad
i rättstillämpningen. Visserligen lärer denna risk icke helt avlägsnas
hur än lagen på denna punkt formuleras, enär erfarenheten särskilt från
senare tid torde giva vid handen att på såväl civilrättens som straffrättens
område bestämmelser, för vilkas tillämpning enligt lagens ordalydelse synnerliga
skäl krävas, komma till användning i ett så stort antal fall, att det
förefaller som om stadgandena i mångas ögon förlorat sin karaktär av verkliga
undantagsbestämmelser. Detta hindrar dock icke, att det enligt lagrådets
mening vore betänkligt att upphäva höjningsförbudet utan att i lagtexten
på något sätt markera, att för höjning skall krävas alldeles speciella
skäl.
De remitterade förslagen föranleda i övrigt icke någon erinran från lagrådets
sida.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
59
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 april i952.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,
Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,
Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets
den 7 april 1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952
remitterade förslagen till
1) lag om ändring i tl och 13 kap. giftermålsbalken; samt
2) lag om höjning av vissa underhållsbidrag.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Vid remissen till lagrådet av förevarande lagförslag framhöll föredragande
departementschefen, att de skäl, som föranlett det i 11 kap. 28 §
giftermålsbalken intagna förbudet mot höjning av bidrag till frånskild
makes underhåll, väl alltjämt finge anses i stort sett bärkraftiga, men att
nämnda förbud just genom sin karaktär av undantagslös, stel regel i vissa
fall kunde förhindra en sådan lösning som bäst överensstämde med rättvisa
och billighet. Ej heller lagrådet har funnit det kunna bestridas, att understundom
ett ovillkorligt höjningsförbud kunde framstå som obilligt. Lagrådet
har emellertid ansett det vara mycket vanskligt att, till möjliggörande
av jämkning uppåt i de säkerligen ganska sparsamt förekommande
fallen av denna natur, slopa den för det stora flertalet fall väl lämpade
bestämmelsen om höjningsförbud.
För egen del anser jag, trots de betänkligheter som kunna föreligga, övervägande
skäl dock tala för att ett generellt förbud mot höjning ej bör upprätthållas.
Såsom föredragande departementschefen framhöll vid remissen
till lagrådet bör emellertid möjligheten till höjning vara reserverad för undantagsfall,
om i detta sammanhang bortses från förändringar sammanhängande
med penningvärdeförsämringen. I det till lagrådet remitterade
förslaget fann sig departementschefen av skäl som närmare redovisades
böra förorda den lösningen, att höjningsförbudet i sin helhet utginge utan
att ersättas av någon särskild regel om förutsättningarna för jämkning
uppåt av bidrag till frånskild make. Såvitt framginge av lagens text skulle
alltså bidrag till frånskild make få jämkas under samma förutsättningar
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
som bidrag på familj erättslig grund i allmänhet. Lagrådet har emellertid,
för den händelse en uppmjukning av höjningsförbudet ansåges böra komma
till stånd, hemställt om lagtextens utformning så att därav direkt framgmge
att höjning av underhållsbidrag till frånskild make vore medgiven allenast
i situationer av undantagsnatur. En sådan avfattning av lagtexten vill jag
ej motsätta mig. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 1952 års
promemoria torde för höjning av bidrag till frånskild make böra krä\as,
utöver att höjningen påkallas av väsentligt ändrade förhållanden, att synnerliga
skäl äro därtill. Med en sådan lydelse av lagregeln synes icke kunna
befaras, att rättstillämpningen skall komma att gå längre än som är åsyftat.
Vad angår preskriptionsregeln i 11 kap. 26 § andra stycket giftermålsbalken
är det väl sant att denna uppbäres av synpunkter, som förtjäna beaktande.
Då emellertid, såsom tidigare framhållits, vardera maken i skillnadsmålet
har möjlighet att taga initiativet till ett avgörande i underhållsfrågan,
torde dessa synpunkter icke kunna anses så tungt vägande, att de
böra hindra en ur andra synpunkter önsklig reform av reglerna i 11 kap.
28 §.
Det remitterade förslaget till lag om ändring i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
har ändrats på sätt i det föregående förordats. I förslaget till lag om
höjning av vissa underhållsbidrag, vilket icke föranlett någon erinran från
lagrådets sida, har jag allenast vidtagit några smärre jämkningar av redaktionell
natur.
Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade förslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
520751