Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
1
Nr 214.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober 1908
(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter; given Stockholms slott den
4 april 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i förordningen den 23
oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att bevillningsavgift ej längre skall utgå för rättighet
till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar liksom ej heller av
vissa handlande och handelsexpediter.
I fråga om bevillningsavgiften för vissa offentliga föreställningar (den
s. k. artistskatten) föreslås en förhöjning av skattesatserna, för utländsk
artist som ger föreställning från 5 till 10 procent av bruttoinkomsten samt
för utländsk artist som medverkar vid föreställning från 10 till 20 procent
av den inkomst som på grund av hans medverkan tillflyter honom. Av artistskatten
skall hälften tillfalla staten och hälften den kommun, inom vilken
föreställning givits. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 214.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.
Härigenom förordnas, dels att 1, 2 och 3 §§, 4 § 3 mom. och 5 § 2 mom.
förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter skola upphöra att gälla, dels att de närmast före
1 § och 3 § förordningen upptagna rubrikerna skola utgå, dels ock att 4 §
1, 2, 4, 5, 9, 10 och 12 mom. samt 5 § 1 mom. samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §•
1 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 här nedan
omförmälda rätt här i riket giver offentlig föreställning eller tillställning av
vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift eller mot avgift, som eljest
på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages, skall härför utgöra
särskild bevillningsavgift med tio procent av bruttoinkomsten.
Denna bevillningsavgift---äger rum.
2 mom. Utlänning, som utan att hava förvärvat den i mom. 14 omförmälda
rätt medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig föreställning,
offentligt utförande av musik, såsom kafékonsert och dylikt, eller
vid annan offentlig tillställning skall, oavsett huruvida inträdes- eller annan
avgift därvid uppbäres eller tillställningen är avgiltsfri, erlägga särskild
bevillningsavgift med tjugu procent av den inkomst, som på grund av hans
medverkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres av i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel av inkomsten å tillställning.
Avgiften skall i varje fall utgå med minst femtio öre för varje dag,
medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till honom beräknas. För
avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.
4 mom. Ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande, varom i 1 2
mom. förmäles, skall göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t utfärdas,
och skall sådan ansökning innehålla:
i fält, som avses i 1 mom.:---eller åskådarplatser;
i fall, som avses i 2 mom.:---inkomstens beräknande.
Sökande är---myndigheten begäras.
5 mom. Med ledning av lämnade och eljest tillgängliga upplysningar skall
nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, dels bestämma, enligt vilken
av de i 1—2 mom. härovan angivna grunder bevillningsavgift skall utgöras,
dels ock beträffande föreställning, som avses i 1 mom. a 2) och 1
mom. b) ävensom 2 mom., där ersättningen till medverkande icke skall utgå
med viss andel av inkomsten av föreställningen, fastställa bevillningsavgiftens
belopp.
I andra fall---uppbära densamma.
Därest i ersättning åt utlänning, som avses i 2 inom., ingå naturaförmåner,
skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till skä
1
Senaste lydelse av 4 § 1 och 10 mom. se 1913:212, av 4 § 12 mom. se 1917:296, av 4 §
2, 4 och 5 mom. samt 5 § 1 mom. se 1920:859 ävensom av 4 § 9 mom. se 1932:278.
3
Kungi. Maj.ts proposition nr 214.
ligt belopp i penningar. Om högre värde ej är angivet, skall kost och bostad
därvid upptagas till vardera fem kronor för dag.
9 mom. För bevillningsavgift,---tillståndet omfattar.
Annan enligt denna paragraf utgående bevillningsavgift skall förskottsvis
erläggas till nämnda myndighet, innan tillståndsbevis utfärdas. Därest vederhäftig
borgen eller annan godkänd säkerhet ställes, må myndigheten medgiva
anstånd med erläggande av bevillningsavgift.
Bevillningsavgift, som ----jämte redovisningshandlingar.
Bevillningsavgift, som — — — vederbörande utmätt.
10 mom. Frihet från erläggande av bevillningsavgift enligt denna paragraf
åtnjutes:
a) för utlänningar, vilka driva sitt näringsfång under bar himmel och
uppbära allenast frivillig avgift såsom musikanter och dylika;
b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottslävlingar; samt
c) då Kungl. Maj :t, till följd av särskilda omständigheter, för visst fall
medgivit befrielse från bevillningsavgift.
12 mom. Av bevillningsavgift, varom stadgas i denna paragraf, tillfaller
hälften staten och hälften den kommun, inom vilken föreställning givits.
5 §■
1 mom. I fråga---i allmänhet.
Samtidigt med---andel därav.
Vid redovisningen över uppbörden av de efter denna förordning utgående
bevillningsavgifter skola såsom verifikationer biläggas dels förteckning upptagande
ej mindre antalet hållna föreställningar samt beträffande var och
en av dem tiden och stället för densamma, de vid föreställningen uppträdande
avgiftspliktiga personernas namn och nationalitet samt, i den mån
avgiften erlagts eller skall erläggas till redogöraren, i förra fallet avgiftens
belopp och tiden för dess inflytande och i senare fallet de åtgärder, som vidtagits
för indrivning av förfallen ogulden avgift, än även föreställning, till
vars hållande under den med redovisningen avsedda tid tillstånd meddelats,
men vilken icke givits, dels avskrifter av utfärdade tillståndsbevis, dels enligt
4 § 5 mom. andra stycket meddelade skriftliga beslut, dels jämlikt 4 §
6 mom. avgivna deklarationer, dels ock bevis, att vederbörande kommuner
tillkommande andelar av bevillningsavgifterna blivit till dem utbetalta.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953, dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla beträffande avgifter, som belöpa å tiden dessförinnan.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april
1952.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändring
i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter samt anför därvid följande.
I. Inledning.
Enligt 1908 års förordning angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter utgår bevillningsavgift, dels för rättighet till skogsfång
och kolningsfrihet på allmänningar, dels av vissa handlande och handelsexpediter,
dels ock för vissa offentliga föreställningar (s. k. artistskatt).
Fråga om ändring av bestämmelserna i 1908 års förordning har i olika sammanhang
uppkommit.
Sålunda må nämnas, att från vissa främmande staters sida gjorts framställningar
om befrielse från bevillningsavgift för handelsresande från de
ifrågavarande staterna. Vid remissbehandling av dessa framställningar ha
delade meningar framkommit rörande lämpligheten av att slopa avgifterna
i fråga; i flera fall har uttalats att framställningarna lämpligen borde prövas
i samband med en blivande allmän översyn av hithörande bestämmelser.
Från andra håll har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställts om åtgärder
för åstadkommande av en bättre kontroll å utgörandet av nämnda bevillningsavgifter.
Beträffande bevillningsavgifterna för vissa offentliga föreställningar väcktes
i motioner vid 1925 och 1931 års riksdagar förslag om fördubbling av
den avgift, som uttages för medverkan vid sådan föreställning. Dessa motioner
avslogos emellertid av riksdagen. — I kommunalskatteberedningens
betänkande den 18 juli 1942 (SOU 1942:34) föreslogs, att frågan om utlänningars
och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning måtte göras
till föremål för särskild utredning och att i avbidan på resultatet härav de
nu utgående avgifterna för vissa offentliga föreställningar höjdes till det
dubbla. Förslaget har hittills icke föranlett någon åtgärd. — Vidare har i
framställningar till Kungl. Maj :t från vissa yrkesorganisationers sida hemställts
om ändring av bestämmelserna rörande bevillningsavgifterna för vis
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 214. 5
sa offentliga föreställningar i syfte att effektivisera de nämnda bestämmelserna.
Slutligen må erinras om att bevillningsutskottet vid 1946 års riksdag i anledning
av väckta motioner hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville —- med beaktande av vad i utskottets
betänkande nr 29 anförts — föranstalta om en allmän översyn av
förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
samt för riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen
kunde föranleda. Betänkandet bifölls av riksdagen (skrivelse nr 219).
Vid anmälan av förenämnda riksdagsskrivelse den 30 december 1948 bemyndigade
Kungl. Maj:t dåvarande chefen för finansdepartementet att tillkalla
en särskild utredningsman med uppdrag att verkställa en allmän översyn
av förordningen. I direktiven för utredningsmannen anfördes härvid
bland annat följande.
Vid denna översyn bör eftersträvas att närmare anpassa lagstiftningen
på förevarande område efter nu rådande förhållanden. Beträffande bevillningsavgifterna
för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar
torde böra undersökas, huruvida icke dessa avgifter numera äro
av så ringa betydelse, att en avveckling av desamma lämpligen kan ske.
Därest bevillningsavgifterna av vissa handlande och handelsexpediter fortfarande
anses böra uttagas — av de föreliggande framställningarna hos
Kungl. Maj:t i denna fråga framgår att skäl kunna anföras både för och
emot bibehållandet av dessa avgifter — torde en mera effektiv kontroll över
avgifterna böra genomföras. Vidare bör, under nyssnämnda förutsättning,
undersökas om avgifterna till sin storlek äro lämpligt avvägda. Vad slutligen
angår bevillningsavgifterna för vissa offentliga föreställningar bör översynen
i främsta rummet avse dels i vad mån höjning av avgifterna bör ske
och dels vilka ändringar som lämpligen böra vidtagas i fråga om sättet för
inbetalning av avgifterna och kontrollen över deras erläggande.
Med stöd av nämnda bemydigande tillkallades den 1 februari 1949 landskamreraren
G. V. E. Brandel med uppdrag att verkställa ifrågavarande översyn.
Utredningsmannen har den 31 januari 1950 överlämnat en promemoria
med betänkande och förslag i ämnet.
Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission, kammarkollegiet,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län,
1949 års uppbördssakkunniga, 1947 års musikutredning samt näringsrättsutredningen.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från
hande Iskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg och
Gävle, Sveriges grossistförbund, Svenska handelsagenters förening, Fullmäktige
för svenska handelsresandeföreningar, Sveriges allmänna exportförening,
riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens förening,
Folkets parkers centralorganisation, Riksteaterns centralstyrelse,
Svenska teaterförbundet, Svenska musikerförbundet samt Svenska tonkonstnärsförbundet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
II. Bevillningsavgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet
på allmänningar.
Gällande rätt.
Jämlikt 1 § 1908 års förordning gäller att för rättighet till skogsfång på
kronans mot rekognition till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna allmänningar
skall erläggas tjugufem öre för varje stavrum ved eller däremot svarande
aderton tunnor kol; och beräknas denna avgift efter det belopp ved eller kol,
för vilket rekognitionsavgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår,
antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke.
Enligt 2 § skall för kolningsfrihet på härads- eller sockenallmänningar,
när därför till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot
den, som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör
enligt KF den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras, avgiften så höjas, att
beloppet bliver enahanda med vad för nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges.
Utredningsmannen.
I promemorian har inledningsvis framhållits följande.
Avgiften härleder sig från 1747 års bevillningsförordning, då skyldighet
att erlägga avgift första gången stadgades för dem, som hade rekognitionsskogar
eller kolade på krono- eller häradsallmänning. Den i förordningens
2 § omnämnda 1752 års förordning avser bevillningsförordningen den 4
juni 1752, vari föreskrevs — oavsett viss generell höjning av avgiften — att
den, som kolade å härads- och sockenallmänning icke skulle erlägga lägre
avgift än innehavare av kronoskogar. Avgiften utgick från början med visst
belopp för varje stig kol, men vid 1848 års riksdag bestämdes, att avgiften
skulle utgå efter stavrum ved. Alltsedan 1858 har avgiften utgått med oförändrat
belopp. Rekognitionsavgiften utgår som skogsören för rättigheten till
skogsfång å kronans till bruk, hyttor eller gruvor upplåtna skogar. Avgiften
är till sin natur att betrakta som en arrendeavgift för kronans skogar och
bör därför rätteligen redovisas i statsmedelsbokföringen som inkomster för
domänstyrelsen.
Skogsfångsavgiften beräknades efter det belopp ved eller kol, för vilket rekognitionsavgiften
enligt privilegier eller resolutioner utgick antingen skogsfånget
årligen begagnades eller icke. Skogsfångsavgiften är så intimt förbunden
med rekognitionsavgiften, att medelsredovisningen för avgifterna bör
vara gemensam; och någon åtskillnad i medelsredovisningen för kolningsfriheten
lärer icke heller böra komma i fråga.
För närvarande redovisas samtliga dessa avgifter i länsräkenskaperna —
rekognitionsavgiften under titeln Diverse inkomster samt skogsfångs- och
kolningsfrihetsavgifter som bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.
Avgifterna uppdebiteras i räkenskaperna länsvis och utgå för närvarande
med följande belopp:
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
7
För skogs-fång |
För kolnings-frihet |
Summa |
|
Uppsala län....... |
................... 52:37 |
52: 37 |
|
Värmlands län .. . |
................... 126:28 |
126: 28 |
|
Örebro län....... |
................... 296:80 |
296: 80 |
|
Kopparbergs län .. |
................... 327: — |
327: — |
|
Gävleborgs län .... |
................... 4:85 |
38: 79 |
43: 64 |
Summa för riket 807: 30 |
38:79 |
846: 09 |
Utredningsmannen har i anslutning till det nyss sagda uttalat att skogsfångs-
och kolningsfrihetsavgifterna utginge med så ringa belopp, att de
ekonomiskt saknade praktisk betydelse såväl för statsverket som för de avgiftspliktiga.
Det vore därför mest rationellt att avskriva avgifterna för framtiden.
I promemorian har emellertid samtidigt erinrats om att Kungl. Maj :t vid
1943 års riksdag framlagt en proposition angående avtal rörande gruvskogarna
i riket. Dessa skogar vore upplåtna till bergshanteringens understöd
mot skyldighet för innehavaren att erlägga rekognitionsavgift och bevillningsavgift.
Propositionen åsyftade att avveckla nuvarande rättsförhållanden
med avseende å några sådana skogar och bereda nyttjanderättshavarna
tillfälle att förvärva äganderätten till skogarna. Riksdagen förklarade sig
dock icke kunna bifalla propositionen utan hemställde, att Kungl. Maj :t
måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra
vederbörande nyttjanderättshavares rätt till skogarna samt för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet som kunde föranledas av utredningen.
I detta läge syntes, enligt utredningsmannen, icke vara på sin plats att
omedelbart föreslå ifrågavarande bevillningsavgifters avskrivning — låt vara
att beloppen vore obetydliga — utan man borde avvakta utredningens resultat.
En omläggning av avgifternas medelsredovisning borde dock enligt
utredningsmannen omedelbart genomföras på sådant sätt, att skogsfångsavgift
och avgift för kolningsfrihet samtidigt med rekognitionsavgiften i
statsmedelsredovisningen överfördes från länsräkenskaperna till domänstyrelsens
medelsförvaltning. I samband därmed borde bestämmelserna i §§ 1
—2 förordningen intagas i en särskild författning, som utöver gällande författningsbestämmelser
borde innefatta föreskrifter om avgifternas redovisning
som inkomster för domänstyrelsen.
Remissyttranden.
Utredningsmannens principiella uttalande att det vore mest
rationellt att för framtiden avskriva skogsfångs- och kolningsfrihetsavgifterna
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden. Domänstyrelsen
har sålunda framhållit, att ifrågavarande bevillningsavgifter vore
föråldrade och illa anpassade efter nutida förhållanden samt att de helt
hade förlorat den betydelse de en gång haft såsom inkomstkälla för kronan.
De utginge med belopp, som voro så ringa, att de i många fall icke stode i
8
Kungl. Maj ds proposition nr 214.
rimlig proportion till besvären med deras uppbörd och redovisning. Då avgifterna
numera måste anses sakna praktisk betydelse för statsverket och en
höjning av dem icke vore ifrågasatt, syntes det naturligt att en avveckling av
desamma skedde.
Oavsett denna principiella inställning ha likväl flertalet remissmyndigheter
i likhet med utredningsmannen ansett sig böra förorda att man avvaktade
resultatet av den av 1943 års riksdag begärda utredningen, innan
ståndpunkt toges till frågan, huruvida avgifterna borde avskrivas.
Kammarkollegiet har sålunda anfört.
Vad först angår bevillningsavgifter för rättighet till skogsfång på kronans
rekognitionsskogar, vilka avgifter anknyta till rekognitionsskyldigheten, synes
det kollegiet önskvärt, att såväl dessa bevillningsavgifter som rekognitionsavgifterna
avskrivas. Avgifterna, som utgöra en relikt från ett äldre
statshushållningssystem, uppgå till ett relativt obetydligt belopp — bägge
slagen av avgifter uppgå årligen till sammanlagt allenast omkring 1 000 kronor
— och någon höjning av avgifterna lärer numera icke kunna eller i vart
fall icke böra ifrågasättas. Då emellertid avgifterna torde kunna bliva av viss
betydelse vid en kommande förhandling med skogsinnehavarna rörande återförande
av skogarna till kronans fria disposition, anser sig kollegiet icke för
närvarande böra föreslå någon avskrivning av avgifterna.
Den av riksdagen begärda utredningen om ett sådant återförande av skogarna
till kronans disposition har ännu icke påbörjats. Statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet har i sitt svar den 27 mars 1946 (§ 4) på
en interpellation i riksdagens andra kammare rörande verkställande av
nämnda utredning in. in. anfört, att tiden ännu icke vore inne att företaga
utredningen, detta med hänsyn till dels att ett antal administrativa processer
påginge rörande rätt för gruvägare att erhålla utsyning av brännved
ävensom virke, avsett att evalveras i elektrisk kraft, dels och att tveksamhet
förelåge om rätten för gruvägare att bibehålla skog till gruva, som för
närvarande ej bearbetades, vilken sistnämnda fråga kunde antagas komma
att bliva föremål för rättegång.
Kollegiet vill erinra om att Kungl. Maj ds regeringsrätt den 7 november
1949 meddelat utslag i berörda administrativa mål. För att den av riksdagen
begärda utredningen må kunna komma till stånd inom en ej för avlägsen
framtid, synes det angeläget, att också den andra frågan —■ om rätt för gruvägare
att bibehålla skogen, oaktat gruvdrift ej pågår — vinner sin lösning.
Det synes kollegiet därför kunna ifrågasättas, huruvida icke kronan bör
väcka rättegång om återförande till kronans fria disposition av sådan skog.
Vad angår bevillningsavgifter för kolningsfrihet på härads- och sockenallmänningar,
vilka avgifter också till sin natur äro skatter, redovisar utredningsmannen
dylik bevillningsavgift allenast för Gävleborgs län med
ett belopp av 38 kronor 79 öre. Avgiften, som lärer avse Torsåkers gruvallmänning,
torde emellertid utgöra skogsfångsbevillning (jfr prop. nr 139 till
1943 års riksdag, s. 4). Bevillningsavgift för kolningsfrihet å härads- och
sockenallmänningar synes sålunda numera icke utgå.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att det för länsstyrelsen skulle ha
varit mest tilltalande, om länsstyrelsen redan nu hade kunnat tillstyrka avgifternas
avskrivning. Innan den av riksdagen ifrågasatta utredningen bli
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
9
vit slutförd, syntes avgifterna dock ej böra avföras, då dessa kunde vara
bevismedel till styrkande av kronans rätt till gruvskogarna.
I vissa yttranden har dock ifrågasatts huruvida icke avgifterna kunde avskrivas
utan att man avvaktade nämnda utredning.
Domänstyrelsen har sålunda framhållit att då avgifterna — i motsats till
vad som gällde beträffande rekognitionsavgiften — hade karaktären av skatt
och sålunda vore av offentligrättslig natur, syntes en eventuell avveckling
av desamma icke kunna påverka rättsläget med avseende å gruvskogarna
och därmed möjligheterna att förverkliga det av 1943 års riksdag uttalade
önskemålet. Riksdagens ställningstagande utgjorde följaktligen icke tillräckligt
skäl för ett uppskjutande av de åtgärder, som i övrigt ansåges påkallade
beträffande ifrågavarande avgifter.
Kommerskollegium har uttalat att avgifterna med hänsyn till sin ringa
betydelse icke torde kunna påverka en framtida uppgörelse angående gruvskogarna.
Det kunde särskilt vara anledning fråga sig om avgifterna ens
täckte kostnaderna för uppbörd och redovisning av desamma. Kollegium
vore sålunda för sin del närmast benäget att förorda deras slopande utan
hinder av den begärda utredningen angående gruvskogarna.
Överståthållarämbetet, som under hand inhämtat att en utredning icke
vore att förvänta inom den närmaste tiden, har förordat, att åtgärder vidtoges
för att snarast avveckla ifrågavarande avgifter.
Det av utredningsmannen, under förutsättning av avgifternas bibehållande
tills vidare, framlagda förslaget till omläggning av redovisningen
av desamma har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommerskollegium
samt flertalet av de hörda länsstyrelserna.
Kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen samt länsstyrelsen
i Uppsala län ha däremot avstyrkt förslaget i denna del. Riksräkenskapsverket
har sålunda anfört.
Utredningsmannens förslag att avgifternas redovisning skulle överflyttas
från länsstyrelserna till domänstyrelsen kan ämbetsverket icke biträda. Såvitt
ämbetsverket kunnat utröna, påföras ifrågavarande bevillningsavgifter
endast i sammanlagt 15 å 20 poster, varför uppbörden och redovisningen i
och för sig icke kan vara betungande för länsstyrelserna. Då avgifterna enligt
ämbetsverkets uppfattning närmast ha karaktär av skatt, synes det naturligare,
att länsstyrelserna handhava uppbörden och redovisningen än att
dessa bestyr överflyttas på domänstyrelsen. Anledning synes vidare saknas
att företaga en omläggning av redovisningen nu, då fråga är om avgifternas
avskaffande.
Departementschefen.
Bestämmelserna angående bevillningsavgift för rättighet till skogsfång
och kolningsfrihet på allmänningar torde få anses föråldrade och illa anpassade
efter nutida förhållanden. Avgifterna utgå med så ringa belopp att
de ekonomiskt sakna praktisk betydelse för såväl statsverket som de avgiftsskyldiga.
Någon höjning av avgifterna torde icke böra ifrågakomma.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
Avgiften för skogsfång uppgår för närvarande till cirka 850 kronor per år;
någon avgift för kolningsfrihet torde, som kammarkollegiet framhållit,
över huvud icke numera utgå. Jag delar den av utredningsmannen samt
remissmyndigheterna framförda principiella uppfattningen att det i och för
sig får anses vara mest rationellt att avskriva avgifterna för framtiden.
Utredningsmannen har emellertid — närmast såvitt gäller skogsfångsbevillningen
— erinrat om att riksdagen i en den 15 juni 1943 dagtecknad
skrivelse, nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avtal
rörande gruvskogarna i riket hemställt, att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna att i kronans hand återföra vederbörande
nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande skogar samt för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas av nämnda
utredning. Den av riksdagen begärda utredningen har emellertid ännu icke
kunnat påbörjas. I detta läge har utredningsmannen icke ansett sig böra
föreslå ifrågavarande bevillningsavgifters omedelbara avskrivning utan har
i promemorian förordat att man borde avvakta utredningens resultat.
I remissyttrandena ha uttalats olika uppfattningar rörande lämpligheten
av att omedelbart avskriva skogsfångsbevillningen. Avgörande för remissmyndigheternas
ståndpunktstagande härvidlag torde i främsta rummet ha
varit frågan, huruvida skogsfångsbevillningen kunde förväntas bli av betydelse
vid kommande förhandlingar med skogsinnehavarna rörande återförande
av skogarna till kronans fria disposition. I anledning härav vill jag
framhålla att innehavare av gruvskog är skyldig utgiva dels rekognitionsavgift,
dels bevillningsavgift. Rekognitionsavgiften är till sin natur en nyttjanderättsavgift
under det att bevillningsavgiften har karaktären av skatt.
Ehuru kronans äganderätt till gruvskogarna torde vara obestridd synes
emellertid icke nu böra ifrågakomma att föreslå rekognitionsavgiftens avskrivande,
då densamma såsom en civilrättslig avgift synes böra beaktas
vid en framtida uppgörelse med nyttjanderättshavarna. Avgiften markerar
därjämte kronans äganderätt till ifrågavarande skogar. En eventuell avskrivning
av bevillningsavgiften torde däremot på intet sätt kunna påverka
rättsläget med avseende å gruvskogarna och därmed möjligheterna att förverkliga
det av 1943 års riksdag uttalade önskemålet. Jag har under hand
införskaffat uttalande från kammarkollegiet — som i sitt remissutlåtande
utgått från att såväl bevillningsavgiften som rekognitionsavgiften i förekommande
fall samtidigt skulle avskrivas — att kollegiet biträder den uppfattning
åt vilken jag nu givit uttryck.
Ur statsfinansiella synpunkter saknas anledning att motsätta sig avgiftens
avskrivning.
Vad vidare beträffar bevillningsavgiften för kolningsfrihet på härads- eller
sockenallmänningar torde, som jag tidigare anfört, någon dylik avgift över
huvud icke numera utgå. Några skäl för bibehållande av bestämmelserna i
denna del torde icke förefinnas.
I enlighet med vad jag sålunda anfört förordar jag, att bestämmelserna i
1908 års förordning angående bevillningsavgift för rättighet till skogsfång
och kolningsfrihet på allmänningar skola upphävas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
11
III. Bevillningsavgift av vissa handlande och handelsexpediter
(handelsresande).
Gällande rätt.
Jämlikt 3 § 1908 års förordning skall utlänning eller sådan i utlandet
bosatt svensk undersåte, som icke har att under året erlägga kommunal
inkomstskatt, då han reser omkring i landet och för egen räkning eller såsom
utskickad för annans räkning till inledande av handel, med eller utan
varuprov bjuder ut eller sluter handel om utländska varor att framdeles
från utlandet levereras, vid ankomsten till riket till närmaste magistrat avlämna
skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här kvarstanna. För rättigheten
att idka dylik handel skall han därvid förskottsvis erlägga en avgift
av etthundra kronor för den första tidrymden av trettio på varandra följande
dagar, räknade från och med den dag avgiften erlägges, evad han vill
under hela denna tidrymd eller blott en del därav begagna sig av rättigheten.
Om verksamheten utan avbrott fortsättes utöver de första trettio dagarna,
skall han erlägga femtio kronor för varje i omedelbar anslutning därtill
kommande tidrymd av femton dagar. Avgifterna skola inbetalas till magistraten
inom det län, där han vid betalningstiden uppehåller sig. Kvitton
å erlagda avgifter meddelas å särskilda tryckta blanketter, s. k. handelspass.
Den utlänning eller med utlänning likställde svenske undersåte, som
utbjuder eller sluter handel om utländska varor, skall å den ort, varest han
först utövar sin verksamhet i landet, innan handel därstädes inledes, i stad
inför borgmästare, stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor
samt å landet inför vederbörande landsfiskal eller ordförande i socknens
kommunalnämnd styrka, att han behörigen erlagt den stadgade avgiften,
och skall bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande
det handlanden eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa kvitton å
erlagd avgift. Beträdes någon, som antingen ej erlagt avgift eller ock underlåtit
att före handelns inledande hos vederbörande myndighet förete bevis
om avgiftens erläggande med att idka sådan handel, straffas han med böter
från och med etthundra till och med femhundra kronor.
Där i fråga om avgiften andra grunder än de nyss nämnda finnas böra
gälla i förhållande till viss främmande stat, ankommer det på Kungl. Maj :t
att utfärda i anledning därav erforderliga föreskrifter. Sådana föreskrifter,
som avse lägre avgifter, gälla beträffande ett flertal stater enligt kungörelsen
den 15 juni 1935 med särskilda grunder i fråga om utgörande i vissa fall av
bevillningsavgift enligt 3 § förenämnda förordning.
Utredningsmannen.
Beträffande bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna om bevillningsavgift
av vissa handlande och handelsexpediter (handelsresande) har
i promemorian anförts följande.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
I bevillningsförordningarna t. o. m. år 1830 omnämnas icke utländska
handlande, som försälja varor efter prov. Där stadgas att »judar och italienare,
som med särskilt tillstånd resa omkring i landet och avyttra nipper
eller idka diversehandel» böra erlägga viss avgift.
I 1835 års bevillningsförordning ändrades stadgandet så att »judar och
utlänningar, som resa omkring i landet och efter eller utan medhavande
prov för egen räkning eller såsom utskickade för andra utbjuda eller sluta
handel om utländska varor eller eljest driva handel» skulle erlägga viss avgift.
I 1841 års bevillningsförordning uteslötos orden »driva handel» varigenom
man ville undanröja den missuppfattningen, att utlänning, som erlagt stadgad
bevillningsavgift som resande för handel med utländska varor, vore
berättigad att utan bevillning kringföra varor i landet och därmed driva
verklig handel.
Skillnaden mellan verklig handelsrörelse samt handlandes och handelsexpediters
kringresande i landet för att bjuda ut eller sluta avtal om sådana
var.or som skulle från utlandet införas ansågs böra komma till klarare uttryck,
för att bevillningsförordningens bestämmelser om skyldighet att erlägga
bevillning för vardera verksamheten skulle varda tillämpade. På grund
härav ändrades näringsfrihetsförordningen genom förordningen den 20 juni
1879 med bestämmelser om behörighet för utlänning att driva handel i riket.
Samtidigt utsträcktes avgiftsplikten att omfatta även i utlandet bosatta
svenska undersåtar i syfte att förhindra, att bestämmelserna skulle kringgås
genom anlitande av i utlandet bosatta svenska undersåtar som handelsresande
och handelsexpediter.
I samband med den tid efter annan ändrade skattelagstiftningen hava bestämmelserna
sedermera undergått en del redaktionella ändringar, innan
författningen erhållit sin nuvarande utformning.
Före förordningens tillkomst framkommo tid efter annan yrkanden om
höjning av avgiften för handelsresandenas och handelsexpediternas verksamhet,
enär avgiften ansågs vara alltför låg, jämfört med skatten för motsvarande
inkomster av här i riket beskattade inkomstkällor. Från auktoritativt
håll ifrågasattes dock under lagstiftningsarbetet, om försäljning under
utbud här i riket genom utländska handelsresande eller handelsexpediter av
varor, som skulle från utlandet införas, vore att betrakta som beskattningsbar
inkomstkälla.
Utredningsmannen har framhållit att den sammanlagda bevillningsavgiften
av vissa handelsresande under budgetåren 1938/39 (sista året före
andra världskriget), 1945/46, 1946/47 samt 1947/48 uppgått till följande belopp
nämligen 182 600, 19 555, 25 335 respektive 16 300 kronor. Avgiftens
fortgående tillbakagång tydde på att verksamheten alltmera förlorat i betydelse.
I promemorian har vidare uttalats, att man hade gjort gällande, att avgiften
— som icke vore av allmän skatts natur utan en licensavgift, som
uttoges för rätt att utöva viss verksamhet — vore erforderlig som kontroll
över utländska handelsresande i riket och för att förhindra utbud och försäljning
av utländska mindervärdiga varor under illojal konkurrens från
utlandet. Någon kontroll över att alla avgiftspliktiga fullgjorde sin betalningsskyldighet
existerade dock icke och avgiften utginge med alltför lågt
belopp för att verka återhållande på illojal konkurrens. Det torde vara
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
13
utom all fråga att avgiften åtminstone med nuvarande konstruktion icke
kunde anses vara effektiv för de syften man sålunda önskat främja. Det
skulle alstra berättigat missnöje hos utövarna av lojal verksamhet om avgiften
höjdes för att förhindra illojal konkurrens, som undantagsvis kunde
förekomma å något håll. Andra utvägar borde väljas för att komma till
rätta med sådana utslag av osunda affärsförhållanden. Ur statsfinansiell
synpunkt saknade avgiften med nuvarande storlek praktisk betydelse. Korporationer,
som tidigare stött framställningar till statsmakterna om skärpt
kontroll över utländska handelsresandes verksamhet, ägnade numera frågan
föga uppmärksamhet, sedan den mera betydelsefulla varuförsäljningen
mellan olika länder omlagts och systemet med fasta handelsagenter vunnit
vidsträcktare tillämpning.
Utredningsmannen har understrukit att av 6 och 16 §§ statsskatteförordningen
och 53 och 68 §§ kommunalskattelagen framginge, att svensk eller
utländsk handelsresande, som vore bosatt här i riket eller som stadigvarande
vistades härstädes utan att vara här bosatt, vore skattskyldig för hela sin inkomst
av verksamhet genom utbud för försäljning här i riket av varor, som
skulle från utlandet införas — oavsett skyldigheten att erlägga bevillningsavgift
— medan den som ej vore här i riket bosatt och icke heller här stadigvarande
vistades endast hade att erlägga den mycket måttliga fixerade
bevillningsavgiften för enahanda verksamhet. Det vore, har vidare framhållits,
endast i de nordiska länderna, som utländska handelsresande vore pliktiga
erlägga bevillningsavgifter för sin verksamhet. För förbindelserna med
andra länder, där bevillningsavgifter icke uttoges, hade skyldigheten att erlägga
sådan avgift alstrat en lättförklarlig irritation. Sålunda hade från ett
land, som eljest ej pålade avgifter för utländska handelsresandes verksamhet,
ställts i utsikt att göra undantag för Sverige och uttaga avgifter för
svenska handelsresande. Från ett par länder förelåge för närvarande framställningar,
att handelsresande från dessa länder måtte befrias från skyldigheten
att erlägga bevillningsavgifter i Sverige. Utredningsmannen har härom
anfört följande.
Från Schweiz och Holland föreligga framställningar, att handelsresande
från dessa länder måtte befrias från skyldigheten att erlägga bevillningsavgifter
i Sverige. Över dessa framställningar, som ännu icke varit föremål
för slutlig prövning, har kommerskollegium avgivit utlåtande till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet. Kollegium har i princip uttalat
sig för bevillningsavgiftens fullständiga slopande och huvudsakligen anfört
följande. Utländska handelsresande och handelsexpediter borde under utövning
av sin verksamhet ej underkastas mer ingående kontroll än den
som utövas mot utlänningar, tillhörande andra yrkesgrupper. I den mån
utländska handelsresandes verksamhet vore av betydelse för utvidgning och
stärkande av handelsförbindelserna med andra länder innebure avgiften en
inadvertens, då ju stora kostnader pläga nedläggas på att uppmuntra de
mellanfolkliga handelsförbindelserna. Som skäl för slopande av avgiften för
de schweiziska och holländska handelsresandenas del hade i framställningarna
anförts, att dylika avgifter icke uttagas av svenska handelsresande, som
besöka Schweiz eller Holland. Då emellertid sådana avgifter över huvud taget
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
icke uttagas i andra länder än de skandinaviska, skulle detta skäl motivera,
att endast handelsresande från sistnämnda länder betungades med dessa avgifter,
och att avgiften i övrigt slopades. Även om man såge bort från övriga
skäl, som enligt kollegiums mening motiverade ett fullständigt slopande av
avgiften, ansåge kollegium, att det knappast kunde vara lämpligt att lägga
denna avgift på handelsresande från vissa länder men undantaga andra
länders handelsresande från avgiftens erläggande.
Utredningsmannen har slutligen anfört att avgiftens nuvarande konstruktion
vore behäftad med väsentliga brister; det vore emellertid skäligen ändamålslöst
att verkställa en undersökning rörande tekniska förändringar av
avgiften såsom pålaga, då ingenting av betydelse syntes kunna andragas för
avgiftens bibehållande, medan vägande skäl talade för dess slopande. Bestämmelserna
om skyldighet för handelsresande att erlägga nu ifrågavarande
avgift borde upphävas. Utredningsmannen har för detta fall ansett
sig kunna utgå från att överenskommelse skulle kunna åvägabringas om
befrielse för svenska handelsresande från i övriga nordiska länder utgående
bevillningsavgift för verksamhet, varom nu vore fråga.
Remissyttranden.
Utredningsmannens förslag att upphäva bestämmelserna om skyldighet
för vissa handelsresande att erlägga bevillningsavgift har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter som uttalat sig över förslaget
i denna del nämligen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt
närings rättsutredningen.
Kommerskollegium har sålunda uttalat att de organisationer, som yttrat
sig till kollegium i denna fråga — nämligen handelskamrarna i Stockholm,
Norrköping, Jönköping, Malmö, Göteborg och Gävle, exportföreningen, grossistförbundet,
handelsagenternas förening samt fullmäktige för svenska
handelsresandeföreningar — samtliga hade förordat ett slopande av ifrågavarande
avgifter. Kollegium hade redan tidigare vid flera tillfällen i princip
uttalat sig för fullständigt slopande av de bevillningsavgifter, som för närvarande
erlades av utländska handelsresande. Bl. a. hade kollegium därvid
i likhet med utredningsmannen särskilt framhållit, att dessa avgifter inte
fyllde någon funktion med avseende å kontrollen av handelsresandena och
att de utgjorde ett onaturligt hinder för de kommersiella förbindelserna med
andra länder. Kollegium hade sålunda framhållit, att det syntes som en inadvertens
att avgiftsbelägga utländska handelsresande, som representerade en
för landet mycket väsentlig sida av dessa förbindelser, medan man samtidigt
nedlade kostnader på att stimulera och uppmuntra handelsförbindelserna
med andra länder. Kollegium ville sålunda för sin del biträda utredningsmannens
förslag beträffande dessa avgifter.
Näringsrättsutredningen har anfört.
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
15
Den särskilda bevillningsavgiften för vissa utländska handlande och handelsexpediter
torde ursprungligen ha tillkommit för att i fråga om utländska
handelsresande, som blott en kortare tid vistades i landet, få bevillningsplikten
ersatt med en fast avgift. Skyldigheten att erlägga inkomstbevillning
utbyttes alltså för deras del av tekniska skäl mot en avgift, vars storlek
var beroende på hur lång tid handelsresandens uppehåll varade. Anordningen
innebar allenast en förenkling i uppbördsförfarandet gentemot en viss
grupp bevillningspliktiga. Sedan numera skattskyldigheten till stat och kommun
på sätt utredningsmannen påpekat lagts efter andra riktlinjer, har avgiften
i fråga förlorat sin natur av skatt och utgör i realiteten en licensavgift,
som utgår för rätten att idka viss verksamhet.
Uttagande av en särskild avgift av utländska handelsresande är en för de
skandinaviska länderna egenartad företeelse. Det är därför ganska naturligt,
att den ej sällan väckt en viss irritation i våra handelspolitiska mellanhavanden
med främmande länder. Redan vid förhandlingarna om den franska handelstraktaten
1865 väckte förekomsten av denna avgift, vartill motsvarighet
saknades i Frankrike, opposition från de franska underhandlarnas sida,
och Frankrike förbehöll sig i 15 art. av traktaten rätt att ålägga svenska
handelsresande vid deras vistelse i Frankrike motsvarande avgiftsplikt. Enahanda
föreskrifter intogs i 1881 års ännu gällande handelstraktat med Frankrike
(17 art.). Såsom påtryckningsmedel för att framtvinga en sänkning av
de svenska avgifterna begagnade sig Frankrike i början av 1880-talet av berörda
rätt, vilket också föranledde att avgifterna i Sverige nedsattes. Även
sedermera har vid olika tillfällen den egenartade svenska beskattningen av
utländska handelsresande bragts på tal vid våra traktatförhandlingar, bl. a.
vid de svensk-engelska förhandlingarna i början av 1930-talet, då även en
viss lindring genomdrevs, i det att från avgiftsplikten uttryckligen undantogos
personer i chefs- och liknande ställning i vederbörande utländska företag-
(2 § i KK 30 juni 1933, nr 463; sedermera ersatt med KK 15 juni 1935
nr 309). J
Såsom av utredningen framgår föreligga även nu framställningar från
vissa staters sida om befrielse från avgiftsplikten för handelsresande från
ifrågavarande länder.
Såsom utredningsmannen påpekat, saknar avgiften i fråga numera statsfinansiellt
praktiskt taget betydelse. Ur intern näringspolitisk synpunkt
finnes ej heller anledning att påyrka avgiftens bibehållande. Även om ett
borttagande av avgiften i fråga skulle något öka frekvensen av utländska
handelsresandes besök, kan därav knappast befaras någon menlig inverkan
för det svenska näringslivet. Och ur synpunkten av ett främjande av det
internationella varuutbytet och ett borttagande av onödiga hinder för den
mellanfolkliga handeln bör åtgärden att avskaffa avgiften hälsas med tillfredsställelse.
Näringsrättsutredningen vill under åberopande av det anförda tillstyrka
förslagets genomförande i berörda del.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att de utländska handelsresandena
själva — oavsett att avgiften av utredningsmannen rubricerades såsom en
licensavgift — uppfattade avgiften såsom skatt å av dem här i riket bedriven
verksamhet. De antogo, att deras sålunda förvärvade inkomst dubbelbeskattades,
dels här, dels i hemlandet, vilket självfallet vore ägnat att väcka
irritation, så mycket mera som dylika avgifter icke avkrävdes svenska handelsagenter
för liknande verksamhet utomlands, om man undantoge Norge
och Danmark. Då avgifterna för övrigt genom sill obetydlighet saknade
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
nämnvärd betydelse för budgeten, liksom nyttan av desamma, bl. a. för motverkande
av illojal konkurrens, kunde dragas i tvivelsmål, funne länsstyrelsen,
jämväl med hänsyn till önskvärdheten av reciprocitet staterna emellan,
att avgifterna utan större olägenhet kunde avskaffas. Länsstyrelsen biträdde
därför utan tvekan utredningsmannens förslag om deras avskrivning.
Riksräkenskapsverket har i likhet med utredningsmannen utgått ifrån
att -— därest avgiften slopas i Sverige — överenskommelse skulle kunna
träffas om befrielse i övriga nordiska länder för svenska handelsresande
från bevillningsavgift för här avsedd verksamhet. Kommerskollegium samt
överståthållarämbetet ha anfört liknande synpunkter.
Departementschefen.
Av vad utredningsmannen samt remissmyndigheterna anfört framgår, att
ifrågavarande avgiftsskyldighet för utländska handelsresande numera icke
har någon funktion att fylla. Det har även framhållits att avgiften icke sällan
väckt en viss irritation i våra handelspolitiska mellanhavanden med
främmande länder. Sålunda hade framställningar gjorts från vissa stater,
vilka icke själva hade någon motsvarande avgift, om befrielse från avgiftsplikten
för handelsresande från nämnda länder. Ur synpunkten av ett främjande
av det internationella varuutbytet och ett borttagande av onödiga hinder
för den mellanfolkliga handeln vore jämväl ett avskaffande av avgiften
att hälsa med tillfredsställelse.
Utredningsmannens förslag om avgiftens slopande har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i
denna del. Jag ansluter mig till uppfattningen att berörda avgift nu bör avskaffas
samt förordar i enlighet härmed ett upphävande av de i 1908 års
förordning införda bestämmelserna angående bevillningsavgift av vissa
handlande och handelsexpediter.
Jag vill i detta sammanhang nämna att jag genom utrikesdepartementets
förmedling tillskrivit vederbörande myndigheter i de nordiska länderna i
syfte att erhålla befrielse för svenska handelsresande från i nämnda stater
utgående avgifter av motsvarande slag.
Med hänsyn till vissa förberedande förhandlingar med främmande makter
anser jag det vara önskvärt att frågan om upphävandet av avgiftsskyldigheten
erhåller sin lösning i''edan vid innevarande års riksdag.
IV. Bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar
(s. k. artistskalt).
Gällande rätt.
Föreskrifterna angående skyldighet att erlägga bevillningsavgift för deltagande
i offentlig föreställning (s. k. artistskatt) återfinnas huvudsakligen
i 4 § (1_14 mom.) av 1908 års förordning, varvid främst i 1—3 mom. lämnas
de materiella bestämmelserna angående avgiftsplikt och avgiftens stor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
17
lek. I förordningens 5 och 6 §§ lämnas vidare föreskrifter i fråga om debitering,
uppbörd, redovisning m. in.; dessa sistnämnda paragrafer avse jämväl
de bevillningsavgifter, som utgå dels för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet,
dels av vissa handelsresande och vilka avgifters upphävande
jag tidigare förordat.
I vad gäller skyldigheten att erlägga artistskatt gälla olika föreskrifter
för artister, som giva föreställning (1 mom.) och artister, som medverka
vid föreställning (2 inom.). Som en i skattehänseende tredje grupp utbrytas
slutligen sådana artister, vilka driva sitt näringsfång under bar himmel och
uppbära allenast frivillig avgift (3 mom.). Frihet från erläggande av artistskatt
åtnjutes, dels för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstävlingar,
dels då Kungl. Maj :t till följd av särskilda omständigheter för visst fall
medgivit detta (10 inom.). Vad i paragrafen stadgas om utlänning äger ock
tillämpning å i utlandet bosatt svensk undersåte (11 mom.) men däremot
icke å här i riket bosatt utlänning, som i vederbörlig ordning förvärvat lika
rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt uppträdande (14
mom.).
Enligt 1 mom. skall utlänning, som här i riket giver offentlig föreställning
eller tillställning av vad slag det vara må, vare sig mot inträdesavgift eller
mot avgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres eller mottages,
härför utgöra särskild bevillningsavgift med fem procent av bruttoinkomsten.
Denna bevillningsavgift skall utgå: a) vid konsert, opera- eller annan
musikalisk, dramatisk eller litterär föreställning, cirkus- eller varietéföreställning,
så ock vid annan med någon av de nu nämnda jämförlig föreställning
ävensom vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning, då bruttoinkomsten
kan antagas komma att överstiga femhundra kronor, efter den
verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med minst tio kronor, samt då bruttoinkomsten
kan antagas icke komma att överstiga femhundra kronor, efter
beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och högst tjugufem kronor; b) för
anställande eller anordnande av karusell- eller annan konståkning, målskjutning,
ringkastning-eller kraftprov samt för förevisande av människor,
djur, naturalier eller andra föremål eller av panorama, biografbilder, vaxkabinett,
optiska eller mekaniska konststycken eller vid annan med de nu
nämnda jämförlig tillställning, som icke är att hänföra under a), efter beräknad
bruttoinkomst, med lägst fem och högst femtio kronor för varje dag,
sådan föreställning eller förevisning äger rum.
Jämlikt 2 mom. skall utlänning, som medverkar vid av svensk eller utlänning
given offentlig föreställning, offentligt utförande av musik, såsom
kafékonsert och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, oavsett huruvida
inträdes- eller annan avgift därvid uppbäres eller tillställningen är avgiftsfri,
erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst,
som på grund av hans medverkan tillflyter honom, vare sig denna inkomst
utgöres av i penningar bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel av
inkomsten å tillställning. Avgiften skall i varje fall utgå med minst femtio
2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr 214.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
öre för varje dag, medverkan lämnas av utlänning eller ersättning till honom
beräknas. För avgiftens erläggande svarar tillställningens anordnare.
Bevillningsavgift enligt 1 eller 2 mom. skall icke utgå av artister som
skola erlägga avgift enligt 3 mom. nämligen, utländska positivspelare, musikanter,
förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka driva
sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig avgift. För
rättigheten att utöva sådan verksamhet skall för varje person erläggas särskild
bevillningsavgift med femton kronor för varje kalendermånad; och
utgår denna bevillningsavgift med nämnda belopp, även om under samma
månad uppträdande äger rum å olika orter.
Enligt 4 mom. skall ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande
göras enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj :t utfärdas, och innehåller momentet
tillika uppgift om vad dylik ansökning skall innehålla. Här ifrågavarande
föreskrifter ha av Kungl. Maj :t meddelats i kungörelsen den 31 december
1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte
att här i riket giva offentlig föreställning m. in. eller att därvid
medverka. I kungörelsen stadgas, bland annat, att utlänningar och i utlandet
bosatta svenska undersåtar endast efter tillstånd av polismyndighet äro
berättigade att här i riket giva offentliga föreställningar. För utlänning, som
är här i riket bosatt och som ställt säkerhet för utskylder till stat och
kommun under tre år, är sådant tillstånd däremot icke erforderligt utan för
honoin gäller vad som är stadgat för här i landet bosatt svensk undersåte.
1 ordningsstadgan för rikets städer liksom i kungörelsen den 10 juni 1932
angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan
föreskrives anmälningsskyldighet för här i riket bosatt svensk
undersåte, som vill giva offentlig föreställning: därvid erfordras för vissa
fall tillstånd av polismyndigheten.
Vidare lämnas i paragrafen föreskrifter angående avgiftens fastställande
(5 inom.), kontroll av bruttoinkomst vid offentlig föreställning (6—8 mom.)
och avgiftens inbetalning (9 mom.); i 5 mom. föreskrives sålunda bland
annat att därest i ersättning åt utlänning som avses i 2 mom. ingå naturaförmåner
skola dessa vid bevillningsavgiftens bestämmande uppskattas till
skäligt belopp i penningar varvid, om högre värde ej är angivet, kost och
bostad skall upptagas till vardera en krona för dag. Av avgift enligt 1 och
2 mom. skola fyra tiondelar tillfalla kronan och sex tiondelar den kommun,
inom vilken föreställning givits; avgift enligt 3 mom. tillfaller odelad
kronan (12 mom).
Utredningsmannen.
I promemorian har inledningsvis framhållits att spörsmålet om främmande
artisters beskattning för inkomst av offentliga föreställningar utgjorde
en del av problemet om utlänningars och i utlandet bosatta svenskars
beskattning, och att det därför icke slutgiltigt kunde lösas utan att prövas
i samband med utlänningars beskattning över huvud taget. Utredningsmannens
uppdrag omfattade icke att verkställa någon utredning om behovet av
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
19
ändringar i skattelagstiftningen, men de svenska artisternas naturliga missnöje
över att deras beskattning vore hårdare än främmande artisters gåve
anledning beröra vissa brister i skattelagarna och beskattningsväsendet. Beskattningsväsendet
saknade sålunda enligt utredningsmannen konstitutiva
former för samarbete emellan beskattningsmyndigheterna och de myndigheter,
som ombesörjde kontroll över utlänningar, som vistades här i riket; kontrollen
över utlänningarnas rörelseverksamhet innebure intet bedömande av
verksamheten ur beskattningssynpunkt. Ej heller inrymde vårt beskattningsväsendes
organisation möjligheter till undersökning och utredning i frågor
om beskattning av verksamhet, som utövades under tillfällig vistelse här i
riket särskilt under senare halvåret, då något taxeringsarbete av taxeringsnämnderna
ej fortginge och möjlighet därför saknades till önskvärd nödig
personlig kontakt med de skattskyldiga, som kanske lämnat landet. En genomgripande
omläggning av beskattningsväsendet för utlänningars beskattning
vore av nöden.
Utredningsmannen har vidare anfört.
Artistskatten är ett komplement till inkomstbeskattningen och utgår som
källskatt och slutlig skatt för främmande artisters inkomst av offentliga föreställningar.
Genom undantagsbestämmelsen i 7 § statsskatteförordningen
och 54 § kommunalskattelagen befrias den, som erlagt bevillningsavgift enligt
förordningens bestämmelser från skatteplikt för inkomst av de offentliga
föreställningar, bevillningsavgiften avser att träffa. Detta innebär, att
inkomsten skulle varit föremål för beskattning, därest undantagsbestämmelserna
icke funnits.
Statsmakternas direktiv för artistskattens utformning har städse inneburit,
att främmande artister skola beskattas åtminstone lika högt som
svenska artister men ej så högt, att beskattningen verkar hindrande för kulturellt
mera värdefulla artistframträdanden. Med vårt tunga skattetryck,
som under senare år avsevärt höjts särskilt för högre inkomsttagare, och
då artistskatten under tiden lämnats oförändrad, har detta direktiv blivit
skäligen verklighetsfrämmande. Artistskatten är så låg, att främmande artister
numera ej önska begagna sig av författningarnas möjlighet att erhålla
befrielse från att utgöra bevillningsavgift för inkomst av offentliga föreställningar
under villkor att i stället erlägga inkomstskatt till stat och kommun
för samma inkomst.
Uppbördsresultatet för artistskatten, uppdelat efter verksamhet, som omförmäles
i mom. 1—3, visar följande belopp för nedannämnda budgetår.
Mom. 1 Mom. 2 Mom, 3
kronan kommunen kronan kommunen
(med delbelopp för Stockholms stad)
1938/39 .......... 1 951: 15 2 936: 76
( _
1945/46.......... 812: 41 1 218: 61
( -
1946/47 .......... 912: 52 1 368: 78
( -
426:16 639: 66
( -
86 014: 15 |
128 277: 68 |
2 009: — |
27 948:17 |
41 297: 29 |
|
105 231:64 |
157 226: 98 |
1 005: — |
39 045: 15 |
58 281: 40 |
|
124 558: 75 |
184 745: 25 |
544: — |
41 316: 06 |
61 059: 91 |
|
179112:87 |
264 368: 88 |
315: — |
58 475:66 |
86 198: 69 |
1917/48
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
Beträffande de i 4 § 3 mom. omnämnda föreställningarna under
bar himmel mot frivillig ersättning har utredningsmannen uttalat,
att härför utgående bevillningsavgift uppginge till så ringa belopp att den
saknade betydelse som statlig inkomstkälla. Avgiften hade redan från början
tillkommit mera i ordningens intresse än ur beskattningssynpunkt och
med nuvarande penningvärde vore den låga avgiften icke heller av betydelse
för de skattskyldiga själva. Avgiften borde icke vidare utgå.
I fråga om beskattningen av de artister, som för närvarande erlägga artistskatt
enligt 1 eller 2 mom. i förordningen, har utredningsmannen föreslagit
olika regler beroende på huruvida vederbörande är här i riket bosatt
eller icke.
Beträffande utländska artister, bosatta i riket, har i promemorian
sålunda erinrats om att utlänning, som vore här bosatt, vore skattskyldig
för all sin inkomst, dock att inkomst av offentliga föreställningar
beskattades medelst artistskatt.
Det vore oegentligt att icke inkomster av nämnda föreställningar medräknades
för här i riket bosatta utlänningar, när deras beskattningsbara
inkomst uppskattades för progressiv beskattning, detta så mycket mer som
enligt kungörelsen den 31 december 1913 skattekontroll vore anordnad, så
att inkomst icke undginge beskattning. För utländska artister bosatta här
i landet kunde och borde därför utan tidsutdräkt genomföras en beskattning,
som vore likformig med beskattningen av i riket bosatta svenska artister.
Utländska artister, bosatta här i riket, borde sålunda enligt utredningsmannen
icke erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för
inkomst av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna, vare sig
skattskyldig gåve eller medverkade vid sådan föreställning.
I fråga om beskattningen av utländska artister, icke bosatta
i riket, har i promemorian understrukits att beskattningsorganisationen
icke vore avpassad för beskattning av inkomst, som åtnjötes under utövande
av förvärvsverksamhet under tillfällig vistelse här i riket av personer,
som ej vore här bosatta. Man kunde därför icke undvika att uttaga källskatt
och slutlig skatt i någon form som artistskatt för inkomster av offentliga
föreställningar, som gåves här i riket av härstädes icke bosatta artister.
Det vore emellertid önskvärt, att artistskatten konstruerades i överensstämmelse
med grundprinciperna i skattelagstiftningen, så att nettoinkomsten
uppskattades som beskattningsbar inkomst i stället för bruttoinkomsten
och progressiv skatteskala tillämpades för beskattningen.
Utredningsmannen har funnit ofrånkomligt att även framgent vid beskattningen
göra åtskillnad mellan artister, som själva giva offentliga föreställningar
här i riket, och artister som medverka vid sådana föreställningar.
I promemorian har sålunda uttalats att svårigheterna att tillämpa nyss
nämnda grundprinciper vore särskilt stora beträffande artistskatt, som enligt
1 mom. utginge för artister, som gåve offentliga föreställningar. Någon
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
överblick över omkostnadernas storlek för att bestämma nettoinkomsten av
en föreställning vore ofta icke möjlig. Man vore därför nödsakad beräkna
skatten med procent å bruttoinkomsten. Progressiv skatteskala kunde under
sådana förhållanden icke ifrågakomma. Den avgift, som utginge, vore numera
i verkligheten sannolikt mera betungande än vid förordningens tillkomst,
enär omkostnadernas stegring måste antagas ha medfört lägre nettoinkomster
även om bruttoinkomsterna vore lika för föreställningar nu och
tidigare. I anslutning till det sagda har utredningsmannen förordat att den
som gåve föreställning jämväl framgent borde utgiva artistskatt efter nu
gällande bestämmelser eller med fem procent av bruttoinkomsten.
Beträffande artistskatt som enligt 2 mom. skall erläggas av artister som
medverka vid offentliga föreställningar har i promemorian å andra sidan
uttalats, att det icke syntes uteslutet, att beskattningsprinciperna om
nettoinkomsten som beskattningsbar inkomst med progressiv skatteskala
som grund för beskattningen kunde tillämpas. Utredningsmannen har sålunda
förordat att här avsedda artister horde erlägga artistskatt med lägst
fem, högst fyrtio procent av den skattskyldiges såsom dagarvode beräknade,
beskattningsbara inkomst. I promemorian har härom närmare anförts följande.
Ärendenas natur betinga emellertid en snabb och enkel handläggning med
summariskt förfaringssätt. Och för nettoinkomstens — den beskattningsbara
inkomstens — uppskattning böra endast komma i fråga sådana avdrag,
som kunna fastställas utan omständligt taxeringsförfarande. Som beskattningsbar
inkomst synes sålunda böra anges bruttoinkomsten med utförda
avdrag för kostnader för resor, för — möjligen maximerad — provision,
som erlägges för förmedling av anställning, samt för direkta utgifter i samband
med föreställning. Däremot må avdrag icke medges för anskaffande
och avskrivning å tillbehör och rekvisita samt för ökade levnadskostnader
på grund av kortvarigare vistelse å olika orter. En sådan konstruktion av
den beskattningsbara inkomsten bör icke hindra, att artistskatten göres progressiv.
Främmande artisters gager uppgå understundom till högst avsevärda belopp.
Under senaste budgetåret har sålunda i Stockholm gage utgått med
14 500 kronor för en enda föreställning och med 90 000 kronor för ett halvårsengagemang.
Avvägningen av skatteskalorna för bestämmande av artistskattens storlek
är väl icke ekonomiskt helt betydelselös ur samhällssynpunkt, men en ändring
av skattens konstruktion skulle främst åsyfta att åstadkomma ett jämnare
skattetryck för inländska och främmande artister och för främmande
artister inbördes. Skatteskalan för artistskatten lärer böra ges lägre skattesatser
än de, som gälla för progressionen enligt statsskatteförordningen,
med hänsyn till det mera summariska förfarandet vid fastställandet av beskattningsbara
inkomsten för artistskatten, och då artistskatten hänför sig
till inkomster, som förvärvas under tillfällig vistelse här i riket under kortare
tid.
Utredningsmannen föreslår 5 % som lägsta och 40 % som högsta skattcprocent
å skattskyldigs beskattningsbara inkomst — beräknad som dagarvode
— enligt följande skatteskala och gruppindelning:
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
Grupp 1 5 /
» 2 10 %
» 3 20 *
» 4 30 %
» 5 40 %
å bruttoinkomst intill 20 kr.
» » fr. o. m. 20 kr. intill 60 kr.
» » » > » 60 > » 300 »
» » > > » 300 » » 1000 »
» » > » » 1 000 » och däröver.
I promemorian har framhållits att de i förordningen föreskrivna värdena
för kost och logi vore för låga för att kunna bibehållas. Förmånernas
värde borde upptagas i förhållande till de medverkandes totalavlöning. I
promemorian har föreslagits följande värden för de tidigare återgivna fem
arvodesgrupperna nämligen, för kost 3, 10, 20, 25 respektive 30 kronor
samt för logi 2, 5, 10, 15 respektive 20 kronor eller sålunda sammanlagt 5,
15, 30, 40 respektive 50 kronor.
Beträffande uppbörden av artistskatten har utredningsmannen anfört
följande.
Under strävandena att finna former för en förenkling av förfarandet för
uppbörd av artistskatten har utredningsmannen beaktat möjligheten att för
uppbörden av artistskatt för utlänningar, som giva föreställningar i riket,
nyttja organisationen för uppbörd av nöjesskatt enligt Kungl. förordningen
om nöjesskatt den 21 december 1945. Härigenom skulle ett väsentligt förenklat
uppbördsförfarande åvägabringas utan — till synes — större olägenheter.
Då utredningsmannen ändock icke framlägger förslag härom, har härtill
bidragit den omständigheten, att utlänningar numera endast undantagsvis
giva offentliga föreställningar här i riket, varför verkningarna av uppbördens
omläggning skulle bli" skäligen betydelselösa. I detta sammanhang
må också åter framhållas, att utredningsmannen funnit översynen av förordningen
endast kunna innebära ett provisoriskt undanröjande av förordningens
mest påtagliga brister.
Förskottsbetalningen av artistskatten för främmande artister, som medverka
vid offentliga föreställningar, erlägges i regel i samband med att vederbörande
myndighet lämnar tillstånd för artist att uppträda. Uttalade önskemål
om förenkling av sättet för inbetalning av skatt för artister, som medverka
vid ett flertal föreställningar i en följd efter fastställd resplan inom
större områden, skulle kunna tillmötesgås, om samma myndighet finge
uppdraget att ombesörja uppbörd för samtliga de planerade föreställningarna.
Utredningsmannen föreslår utlänningskommissionen för detta uppdrag,
därest ämbetsverket lämpligen kan övertaga bestyret efter ifrågasatt omorganisation.
Efter behörig granskning överlämnar utlänningskommissionen
skattebeloppen till vederbörande polisiära myndighet. Kan uppdraget ej lämnas
utlänningskommissionen må Ö. Ä. ifrågasättas som uppbördsmyndighet
eller — efter den rättssökandes fria val — länsstyrelsen i något av de län,
där föreställning skall givas enligt resplanen.
I fråga om kontrollen över de skattskyldigas fullgörande av skatteplikten
har utredningsmannen uttalat att kontrollen för närvarande finge
anses vara effektiv under förutsättning att myndigheterna fullgjorde den
tillsyn, vartill gällande bestämmelser beredde dem möjligheter. Kontrollförfarandet
vore visserligen omständligt men medförde icke större olägenheter
och torde dessutom böra tagas under omprövning vid den utredning om utlänningskontrollen
över huvud taget, som för närvarande påginge.
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
23
I anslutning till sitt förslag att här i riket bosatta utländska artister skola
beskattas enligt allmänna skattelagarna har utredningsmannen föreslagit
sådan ändring av 1 § i 1913 års kungörelse, att här i riket bosatt utlänning
bleve berättigad att utan ställande av uppbördssäkerhet giva offentlig föreställning
eller därvid medverka under samma villkor, som gällde för bär i
riket bosatt svensk undersåte.
I promemorian har slutligen — under förutsättning att artistskatten bleve
progressiv — föreslagits sådan ändring av bestämmelserna om artistskattens
fördelning, att sex tiondelar skulle tillfalla kronan och
fyra tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.
Remissyttranden.
Utredningsmannens förslag att utländska artister, som ge föreställning
under bar himmel mot allenast frivillig avgift,
icke vidare skola erlägga artistskatt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissmyndigheter som uttalat sig över förslaget i denna
del nämligen, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten, riksräkenskapsverket,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län samt 1949 års
uppbörds sakkunniga.
Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda uttalat att de utlänningar, vilka
mot frivillig avgift under bar himmel gåve vissa offentliga föreställningar,
icke vidare borde erlägga någon artistskatt. De inkomster, som genom avgifterna
för dylika tillställningar tillfördes statskassan vore, som utredningen
visat, försvinnande små, varför deras avskaffande icke hade någon som
helst betydelse för statsverket. Flertalet av de utlänningar, som hittills haft
att vidkännas avgifterna, hade mycket svag ekonomi, vadan befrielsen från
avgifterna säkerligen för dem skulle kännas som en lättnad. I den mån de
här vore bosatta torde de ock beskattas i vanlig ordning.
1949 års uppbördssakkunniga ha ifrågasatt, huruvida möjligen tillståndsbevis
till nu ifrågavarande föreställning borde beläggas med en mindre
stämpelavgift.
Förslaget om att här i riket bosatta utländska artister
icke skola erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas för inkomst
av offentliga föreställningar enligt allmänna skattelagarna har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter dock
med undantag för länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län som uttalat
tveksamhet inför förslaget.
Kammarrätten har sålunda framhållit att grundsatsen om härstädes bosatt
utländsk artists fulla likställighet i beskattningshänseende med svensk undersåte
redan i princip vore knäsatt, låt vara att likställigheten gjorts beroende
av ställandet av utskyldsborgen, en prestation som de utländska artisterna
med nuvarande höga skattetryck funnit med sin fördel förenligt att
icke vidare fullgöra. Mot bakgrunden härav hade kammarrätten icke något
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
att erinra mot att generell likställighet i beskattningshänseende mellan härstädes
bosatta främmande artister och svenska artister tillskapades.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit att artistskatten
för närvarande vore så låg i förhållande till skatten vid inkomsttaxering, att
det som regel vore betydligt förmånligare för en artist att erlägga artistskatt
än inkomstskatt. Länsstyrelsen kunde även vitsorda att fall förekommit, där
utlänningar, som sedan länge varit bosatta här i landet, till synes undvikit
att förvärva lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt
uppträdande i avsikt att komma i åtnjutande av sådan skattefördel. Såsom
utredningsmannen framhållit syntes det därför vara angeläget att den ursprungliga
avsikten med artistskatten, nämligen att beskatta främmande
artister åtminstone lika högt som inländska, snarast ånyo förverkligades.
I alldeles särskilt hög grad gällde detta här i riket bosatta utländska artister.
Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att dessa i stället
för artistskatt skulle erlägga inkomstskatt till stat och kommun vore lika
enkel som naturlig och tillstyrktes helt av länsstyrelsen. Ett sådant arrangemang
kunde icke förväntas föranleda några komplikationer och sedan källskatten
införts vore någon skatteflykt icke att befara.
1949 års uppbördssakkunniga ha anfört.
De sakkunniga finna utredningsmannens förslag, att här i riket bosatta
utlänningar icke skola erlägga artistskatt utan beskattas i vanlig ordning
för sin inkomst, innebära en nödvändig rättelse av nuvarande missförhållanden
och tillstyrka därför förslaget. Visserligen kan en följd härav bli att
en eller annan utlänning, vilken för närvarande erlägger en skatt om åtminstone
10 procent å sin inkomst, skulle kunna undgå att utgöra skatt.
Flertalet här i riket bosatta utländska artister åtnjuta emellertid inkomst
av tjänst och i sådana fall har arbetsgivaren att verkställa löneavdrag, därest
arbetsinkomsten utgör den huvudsakliga inkomsten av tjänst. Utgör inkomsten
bisyssla, torde även — om de sakkunnigas slutliga förslag genomföres
— löneavdrag komma att ske. Det skulle således endast vara artister,
vilka påföras preliminär B-skatt och som utflytta från riket innan skatten
kunnat uttagas, som skulle kunna undgå skattebetalning. De sakkunniga
anse icke denna omständighet böra hindra en sådan omläggning, som innebär
att här riket bosatta utländska artister behandlas på samma sätt som
här i riket bosatta svenska artister.
Kommerskollegium har framhållit, att förslaget i denna del tillstyrkts av
samtliga de organisationer som till kollegium yttrat sig angående artistskatten,
nämligen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens
förening, Folkets parkers centralorganisation, Riksteatern, Teaterförbundet,
Musikerförbundet och Tonkonstnärsförbundet.
I vissa yttranden, vari utredningsmannens förslag sålunda i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har ifrågasatts, huruvida det kunde
förväntas medföra mera avsevärda svårigheter att avgöra om en utländsk
artist vore här i riket bosatt.
1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att frågan om bosättningen finge
bedömas enligt vad som gällde vid taxering. I regel borde detta icke vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
25
förenat med större svårigheter. Uppkomme tvekan kunde man utgå ifrån
att den tillståndsgivande myndigheten sökte samråd, länsstyrelsen i landskansliet
med taxeringsavdelningen på landskontoret samt magistrat eller
polismästare (poliskammare) med den lokala skattemyndigheten i staden.
Avskrift av meddelade beslut borde tillställas vederbörande lokala skattemyndighet.
Särskilt gällde detta beslut, enligt vilka artistskatt ej skulle
utgå. Dylika beslut borde tillställas den lokala skattemyndigheten å den ort,
där utlänningen ansåges bosatt. Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit
att fråga om bosättning här i riket torde uppkomma i ett ganska
ringa antal fall, enär vederbörandes vistelse i riket oftast vore av kort varaktighet.
I de fall, då vistelsen uppginge till tre månader och däröver,
borde lämpligen taxeringsintendenten i tillståndsmyndighetens län underrättas
om skattebeslutet för att kunna vidtaga de åtgärder, som framdeles
i det särskilda fallet kunde finnas påkallade. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida
bestämmelse om sådan underrättelse borde av praktiska skäl lämnas.
Länsstyrelsen i Uppsala län — som understrukit att utredningsmannen
icke berört frågan huru borde förfaras med de utländska artister, som vistades
här stadigvarande — har framhållit, att allenast sådana artister borde
undantagas från s. k. artistskatt, vilka med företeende av debetsedel å preliminärskatt
för löpande år eller bevis om mantalsskrivning i viss kommun
för samma år styrkte, att vederbörande hade fast bostad här i landet. Härmed
vore ock utsagt, på vad sätt lämpligen borde förfaras, då yrkande om befrielse
från avgiftspåföring framställdes från sådana utlänningar, vilka uppgåve
sig här stadigvarande vistas. Om ock i den mån de genom preliminär
debetsedel eller intyg från lokal skattemyndighet kunde styrka, att de beskattades
i annan ordning, borde deras yrkande kunna bifallas, i annat fall
ej. Det låge nämligen i sakens natur, att, då myndigheterna måste träffa sina
avgöranden i omedelbart samband med föreställningarnas anordnande, handläggningen
av avgiftspåföringen måste ske genom en snabb och enkel procedur,
som ej gåve rådrum för prövning av några som helst osäkerhetsmoment,
än mindre angående exempelvis vistelsetidens längd eller andra
därmed jämförliga frågor, som krävde utredning i ett eller annat avseende.
Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att utländsk artist borde anses vara
här i riket bosatt, därest vistelsen varat tolv månader i sträck eller under
två års tid uppgått till längre tid än sammanlagt tolv månader.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län ha, som jag tidigare framhållit,
uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Malmöhus
län, som väl funnit förslaget lämpligt ur rättvisesynpunkt, har sålunda
ifrågasatt huruvida förslaget ginge att helt genomföra.
Regeln om när en person skulle anses vara bosatt här i riket hade ofta
visat sig vara ganska svår att tillämpa. Frågan om en utländsk artist skulle
taxeras här efter vanliga regler eller utgöra bevillningsavgift måste ofta avgöras
redan vid hans ankomst till riket. Det kunde då inträffa, att myndigheterna
(lokal skattemyndighet och tillståndsgivande myndighet) stannade
26
Kungl. iMaj.ts proposition nr 214.
i olika beslut. För att undvika något dylikt kunde det ifrågasättas, om ej
länsstyrelserna, som hade nära kontakt med de lokala skattemyndigheterna,
borde få bestämma skatteformen. Även med en sådan anordning kunde det
emellertid tänkas att svårigheter kunde uppstå. Om en utländsk artist vid
sin första anställning lämnade sådana uppgifter, att han borde anses vara
bosatt här i riket, finge han utgöra preliminär skatt. Sedermera lämnade
han landet tidigare än som från början avsetts. Med hänsyn härtill kunde
han numera ej anses ha varit bosatt härstädes. Han borde då ej taxeras här
och den redan uppburna preliminärskatten skulle återbetalas. Att efter
hans avresa kunna utfå någon artistskatt av honom torde vara ogörligt.
Möjligen kunde man tänka sig, att så stor del av den preliminära skatten,
som motsvarade vad som skulle erlagts i artistskatt, genom myndighets beslut
omfördes till sådan skatt. Även för sådana fall som det sist nämnda
torde det vara lämpligt, att länsstyrelserna fungerade såsom den beslutande
myndigheten vid bestämmandet av skatteformen. Ville man helt undgå nu
berörda svårigheter, vore det bäst att icke göra någon skillnad å utländska
artister utan uttaga bevillningsavgift av samtliga och då efter en progressiv
skala.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat att det här rörde sig om ett
mycket rörligt klientel och att man ofta icke på förhand kunde avgöra huru
långvarig vistelsen här i riket kunde bli. Frågan om en gränsdragning mellan
här i riket bosatta och bär i riket icke bosatta artister kunde knappast
lösas utan medverkan i någon form av lokal skattemyndighet. Enligt de
föreslagna bestämmelserna uppkomme ej sällan fall, då fråga bleve om återbetalning
av erlagd artistskatt på grund av att inkomsttaxering i efterhand
påfördes vederbörande samt om eventuell avräkning av artistskatt såsom
preliminärt erlagd skatt. I sistnämnda fall komplicerades frågan ytterligare
därigenom att kommunandelen av artistskatten redan kunde ha blivit tillgodoförd
kommunen. Länsstyrelsen funne väl den av utredningsmannen
föreslagna lösningen principiellt riktig men kunde i avbidan på den ytterligare
utredning angående förslagets verkningar i praktiken, som vore ofrånkomlig,
icke nu avgiva något slutligt omdöme om densamma. Då emellertid
länsstyrelsen ansåge angeläget att åtminstone en provisorisk ändring komme
till stånd, som undanröjde de mest iögonfallande olikheterna mellan
beskattningen av utländska och svenska artister, ifrågasatte länsstyrelsen
huruvida icke en sådan provisorisk ändring kunde vinnas genom en höjning
av den nu utgående bevillningsavgiften. Härigenom skulle måhända
kunna förväntas, att här i riket bosatt utlänning skulle finna med sin fördel
förenligt att själv vidtaga åtgärd i syfte att i vanlig ordning bliva beskattad
här i riket.
Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta utländska
artister som giva föreställning skola erlägga artistskatt
enligt oförändrade grunder, d. v. s. med fem procent av bruttoinkomsten,
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissmyn
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
27
digheter nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium
jämte hörda organisationer, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län
samt 1949 års uppbörds sakkunniga.
I ett par av de yttranden vari förslaget sålunda i huvudsak tillstyrkts eller
lämnats utan erinran ha dock framförts vissa detalj erinringar mot detsamma.
1949 års uppbördssakkunniga ha sålunda uttalat att den föreslagna
procentsatsen syntes låg jämförd med de skattesatser, som föresloges
för utlänningar, som medverkat vid offentlig föreställning. Detta skulle
kunna föranleda, att utlänningar, som eljest skulle allenast medverka vid
offentlig föreställning, i stället själva gåve sådan föreställning för att därigenom
erhålla lägre skatt. Att en viss risk härför kunde föreligga syntes
uppenbart. Länsstyrelsen i Stockholms län har, med enahanda motivering,
ifrågasatt, huruvida icke samma procentsats borde gälla för utländsk artist
som gåve föreställning som för utländsk artist, vilken medverkade vid
föreställning.
I vissa yttranden har förslaget i denna del avstyrkts eller har påfordrats
närmare utredning.
Kammarrätten har sålunda uttalat att det för ett ställningstagande på
förevarande punkt hade varit av stort intresse att utförligare uppgifter lämnats
om främmande länders lagstiftning. I avsaknad av dylik utredning
kunde kammarrätten icke yttra sig beträffande förslaget i denna del.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åberopat ett yttrande av
poliskammaren i Göteborg vari ifrågasatts, huruvida icke — bland annat
med hänsyn till den ringa storleken av de avgifter som enligt promemorian
erlades av artister som gåve föreställning — kunde föreskrivas att för varje
offentlig föreställning skulle finnas en föreståndare, som vore här i riket
bosatt och att här icke bosatta utlänningar alltid skulle anses såsom medverkande.
Alternativt har länsstyrelsen föreslagit att möjligheterna för en
progressiv artistskatt närmare borde utredas.
Överståthållarämbetet har framhållit att enligt ämbetets mening talade
starka skäl för att skatten borde beräknas efter en enhetlig princip oavsett
om utlänning gav eller medverkade vid föreställning. Ämbetet har härom
närmare anfört följande.
Vad utredningsmannen anfört synes icke innefatta tillräckliga skäl för
att använda olika metoder för beräkning av artistskatten. Enligt ämbetets
mening tala tvärtom starka skäl för att skatten bör beräknas efter en enhetlig
princip. Att såsom utredningsmannen föreslagit införa en progressiv
beskattning för medverkande artister och samtidigt bibehålla beskattningen
med fem procent av bruttoinkomsten för de artister, som giva föreställning,
torde innebära allvarliga risker för att den för närvarande obetydliga kretsen
av artister, som giva föreställning, kommer att starkt öka, enär beskattningen
för sistnämnda kategori otvivelaktigt kommer att ställa sig förmånligare
än för medverkande artister. Ett sätt att motverka den berörda
tendensen vore att uttaga bevillningsavgift efter en högre procentsats än
fem, men ämbetet håller före, alt i stället nettoprincipen bör göras tillämplig
även på de främmande artister, som giva föreställning.
28
Kungl. Maj.ts proposilion nr 214.
Utredningsmannens förslag till progressiv artistskatt för här i riket
icke bosatta utländska artister som medverka vid föreställning
har i huvudsak lämnats utan erinran av överståthållarämbetet
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Överståthållarämbetet har sålunda uttalat att ämbetet i princip funne det
riktigt att skatten beräknades efter progressiv skala. De i skatteskalan upptagna
skattesatserna funne ämbetet tillfredsställande avvägda.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört.
Den av utredningsmannen föreslagna progressiva artistskatten för medverkande
skulle utgå på bruttoinkomsten efter avdrag endast för vissa angivna
utgiftsslag''. Då skalan utformats bland annat med hänsyn härtill och
då det givetvis varit angeläget med ett någorlunda summariskt förfarande,
har länsstyrelsen härutinnan icke funnit något alt erinra. Det må dock
ifrågasättas, om avdrag borde medgivas även för provision. För artist, som
reser med egen impressario, kan det tänkas ligga nära till hands att fingera
hög provision till denne för att därigenom spara artistskatt. Någon skyldighet
för impressarion att erlägga artistskatt för vad han uppbär lär icke föreligga,
såvida han icke själv står som anordnare av föreställningen och då
skulle skatten enligt förslaget icke vara progressiv.
Kammarrätten har uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del. Kammarrätten
har sålunda ifrågasatt huruvida icke en ändring borde komma
till stånd så, att även för en utländsk artist skatt skulle beräknas endast
å den behållna inkomsten. Det kunde dock bli förenat med praktiska svårigheter
för den prövande myndigheten att fastställa, vilka avdrag som borde
medgivas vid inkomstberäkningen. Den skatteskala, som utredningsmannen
framlagt, syntes utgöra resultatet av en avvägning mellan olika intressen.
En konstruktion av skatteskalan på det sätt utredningsmannen tänkt sig
syntes i och för sig icke oförenlig med kravet på en relativt lindrig beskattning
av enklare varietéartister och en hårdare beskattning av de högt betalda
artisterna. Av olika skäl, icke minst med hänsyn till frågans internationella
betydelse, syntes det dock välbetänkt att vid den föreslagna omläggningen
framgå med en viss försiktighet. Den synpunkten, att förslagets genomförande
skulle tillföra staten ökade skatteintäkter, vilkas omfattning likväl
under alla förhållanden måste bliva jämförelsevis blygsam, borde icke
få komma i konflikt med intresset av att det kulturellt mera värdefulla
artistutbytet länderna emellan hölles levande. Över huvud taget ville det
förefalla kammarrätten, att skälen för och emot den föreslagna omläggningen
bort bliva mera allsidigt och ingående belysta än som skett i den
remitterade promemorian. Likaså hade det för frågans bedömande varit
önskvärt att även på förevarande punkt erhålla närmare upplysningar om
lagstiftningen i främmande länder.
Förslaget om en progressiv artistskatt har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt
1949 års uppbördssakkunniga.
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
Kommerskollegium har sålunda framhållit att det i och för sig givetvis
\ore önskvärt, att beskattningen av svenska och utländska artister vore så
likartad som möjligt och att inte de senare finge en gynnad ställning. Å
andra sidan vore det uppenbart, att en beskattning i enlighet med förslaget
inte ledde till ett enhetligt och rättvist resultat. Kollegium kunde därför för
sin del inte förorda ett progressivt skattesystem enligt de riktlinjer utredningsmannen
föreslagit. Kollegium har härom närmare anfört följande.
Det är tydligt att man här måste välja ett summariskt förfarande, då ärendenas
natur kräver en snabb och enkel handläggning. Å andra sidan är det
emellertid också uppenbart, att ett sådant förenklat avdragssystem, som här
föreslås, måste komma att giva ett långt ifrån rättvisande resultat. Vidare
vill Kollegium i likhet med tonkonstnärsförbundet framhålla, att skatten
endast berör en del av artistens samlade inkomst, nämligen de i Sverige förvärvade
arvodena, och skatten kan sålunda icke sättas i relation till vederbörandes
verkliga inkomstnivå.
I detta sammanhang kan det vara anledning att något dröja vid ett problem,
^ som berördes av 1944 års allmänna skattekommitté i dess betänkande
angående beskattning av realisationsvinster in. m. samt ackumulerade inkomster.
Däri framhölls bl. a., att en av grundprinciperna för den nuvarande
progressiva inkomstskatten vore att skattskyldiga med samma skatteförmåga
skulle betala lika stor skatt, och denna princip kunde icke följdriktigt genomföras,
såvida icke hänsyn toges till den skattskyldiges genomsnittliga inkomster
under en längre tid än den nuvarande ett-åriga beskattningsperioden.
I anslutning till detta uttalande — som särskilt tog sikte på de fria yrkesutövarna
— må framhållas att de olägenheter som här anförts i fråga om
den ett-åriga beskattningsperioden tå en betydande skärpa, om en progressiv
beskattning skall tillämpas på de korta beskattningsperioder, som kan
komma i fråga beträffande utländska artister med tillfälliga engagemang.
Riksräkenskapsverket har uttalat att en progressiv beskattning av här
ifrågavarande inkomster ur vissa synpunkter finge anses motiverad. Å andra
sidan kunde ej bortses från att det kunde vara förenat med svårigheter att
i det enskilda fallet framräkna ett beskattningsbart belopp, på vilket en
progressiv skatteskala lämpligen läte sig tillämpa, beroende på bland annat,
att skatten skulle kunna tillämpas på en tillfällig dagsinkomst. Vid beräkning
av avdrag för resor med mera kunde tveksamhet uppstå, huruvida
den skattskyldige hade rätt att för sina resor använda flyg, tåg, båt eller
annat transportmedel, ävensom huruvida ersättning skulle utgå för resor
från och till utländsk ort eller endast för resor inom riket. I de fall, då den
skattskyldige icke under en sammanhängande tid medverkat vid offentlig
föreställning torde det vidare vara svårt att bestämma skattens storlek
med hänsyn till att fråga kunde uppstå, huruvida värdet av naturaförmåner
skulle beräknas för hela engagementstiden eller endast för sådana
dagar, då den skattskyldige medverkat vid föreställning. Den föreslagna skatteskalan
syntes leda till ett förhållandevis alltför lågt skatteuttag i de inkomstlägen,
som enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat vore normala
för utländska musiker och varietéartister. Beträffande verkligt höga gager
komme däremot den föreslagna skattesatsen av 40 ''/, å belopp över 1 000
kronor sannolikt att medföra eu övervältring av skatten på den betalande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
publiken. Det finge ej heller anses uteslutet, alt en så hög skattesats kunde
förhindra utbytet i fråga om vissa framstående musiker.
Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit att därest den föreslagna skatten
i verkligheten skulle betalas av de utländska artisterna, vore det uppenbart,
att framstående sådana icke skulle acceptera engagemangserbjudanden
i Sverige. I själva verket vore det emellertid så, att skatten, vare sig den
vore hög eller låg, icke komme att utgå från artisterna utan betalas antingen
av arrangören eller helt eller delvis läggas på biljettpriset och sålunda till
sist betalas av allmänheten. Praxis vore nämligen, att internationella artister
krävde och även erhölle ett visst fixerat nettogage plus fri artistskatt.
Beträffande de utländska artister, vilka medverkade hos stats- eller kommunalunderstödda
konsert- eller orkesterföreningar, vore det vidare uppenbart,
att skatten komme att utgå från de anslag, som föreningarna erhölle
av allmänna medel. Då skatten alltså komme att förfela sitt syfte, ansåge
styrelsen det motiverat, att skatt i detta sammanhang ej uttoges.
Länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs
län samt 1949 års uppbördssakknnniga ha samtliga givit uttryck åt
den uppfattningen, att svårigheter skulle uppstå för tillståndsmyndigheten
att fastställa den beskattningsbara inkomsten; vid artistskattens påföring
borde intet förekomma som vore ägnat att försvåra eller komplicera handläggningen.
Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda anfört.
Skall exempelvis en artist, som kommer från Amerika med flyg, ha möjlighet
att vid sin första föreställning här i landet göra avdrag för hela denna
kostnad, och det oavsett om han i Sverige endast giver en föreställning
eller har för avsikt att göra en längre turné i Europa, eller skall avdrag endast
medgivas för hans resor inom landet? Anställningsprovisionen för ett
flertal framträdanden kan utgå med ett sammanlagt belopp. Skall i så fall
detta fördelas och därvid hänsyn tagas till huruvida olika artistarvoden utgå
vid skilda föreställningar t. ex. med hänsyn till publikfrekvensen. Det är
anordnaren, som svarar för artistskattens inbetalning. Han skall på heder
och samvete lämna erforderliga uppgifter för skattens bestämmande. Det
synes dock ej in dj ligt att av honom kräva alla de uppgifter, som behövas
för fastställande av det beskattningsbara beloppet. Vidare är att märka, att
dessa ärenden inom länsstyrelserna handläggas å landskanslierna. Deras
personal saknar emellertid den erfarenhet, som kräves för att bedöma skäligheten
av yrkade avdrag. Det synes sålunda ej möjligt, att, därest nuvarande
ordning för skattens utgörande skall bibehållas, införa de avsedda
reglerna för fastställande av artistens beräknade nettoarvode. Då slutligen
för flertalet artister det avgörande torde vara, hur stor nettobehållning de
erhålla, anser länsstyrelsen det ej erforderligt att med så komplicerade beräkningsgrunder
söka ernå en mera rättvis »beskattning.
I de remissyttranden, vari förslaget om progressiv artistskatt sålunda avstyrkts,
har regelmässigt givits uttryck åt den uppfattningen att skatten liksom
för närvarande borde beräknas efter en enhetlig procentsats å vederbörandes
bruttoinkomst; i flertalet yttranden har en höjning av procentsatsen
till 20 procent ansetts vara påkallad.
Kommerskollegium har uttalat att från vissa av de av kollegium hörda
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
organisationerna hade man förordat en viss höjning av artistskatten, medan
från andra håll anförts, att en höjning skulle komma att stanna på de engagerande
musikföretagen och att följden sålunda skulle bli en ytterligare beskattning
av de svenska arrangörerna. I anslutning härtill har kollegium
framhållit, att någon nämnvärd betydelse som inkomstkälla icke kunde tillmätas
dessa avgifter. I stort sett komme nämligen dessa skatteintäkter från
de utländska artisterna att motsvaras av skatteminskningar på grund av avdrag
vid taxeringen av vederbörande svenska arrangörer. Frågan om en
höjning kunde anses befogad eller inte blev närmast beroende av huruvida
den nuvarande skattesatsen ställde de utländska artisterna i en avsevärt
bättre ställning än de inhemska. Det vore givetvis svårt att utan en närmare
utredning angående inkomst- och skatteförhållanden för svenska och utländska
artister bedöma vilken skattesats som kunde anses lämplig för att
inte de svenska artisterna skulle bliva missgynnade. En viss höjning syntes
emellertid befogad och de organisationer, som tillstyrker en sådan, hade
stannat för en procentsats om 20 procent.
1949 års uppbördssakkunniga ha framhållit att olika meningar hade uttalats
bland de sakkunniga, huruvida en skatteförhöjning vore av behovet
påkallad, därvid särskilt framhållits, att antalet utlänningar, för vilka artistskatt
framdeles skulle erläggas, komme att nedgå avsevärt, om utredningsmannens
förslag rörande här i riket bosatta utländska artister genomfördes.
Vidare finge icke helt bortses från att en alltför hög artistskatt skulle
kunna föranleda mera framstående utländska artister att under sina turnéer
icke besöka Sverige, vilket ur kulturell synpunkt mången gång vore att
beklaga. Flertalet av de sakkunniga ansåge dock övervägande skäl tala för en
viss höjning av artistskatten. Det syntes nämligen angeläget att den skatt
i riket icke bosatta artister hade att erlägga icke alltför mycket skilde sig
från den skatt, som drabbade här i riket bosatta artister i liknande inkomstlägen.
De sakkunniga förordade att skatten såsom för närvarande beräknas
efter en enhetlig procentsats å bruttoinkomsten, förslagsvis 20 procent.
Riksräkenskapsverket har uttalat att skattesatsen lämpligen kunde bestammas
till 20 procent. Länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Örebro
och Kopparbergs län ha givit uttryck åt samma uppfattning.
Lansstyrelsen i Uppsala län har framhållit att artistskatten borde beräknas
efter 20 % vid ersättning understigande 50 kronor per dag samt vid
liogre dagsersättning efter 25 %. Med en dylik beräkning syntes skatten
komma att bliva tillräckligt hög, för att orättvisan i förhållande till landets
egna skattedragare i allt väsentligt skulle försvinna, varjämte hänsyn tagits
till att skatten, ehuru källskatt, vore definitiv samt förty vid påläggandet
tarvade försiktighet.
Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att — med undantag för Danmark
och Norge av utredningen icke framginge i vilken utsträckning artistskatt
utginge i de länder, med vilka Sverige hade förbindelser på förevarandc
område. Styrelsen ville som sin åsikt framföra, att därest det skulle visa
sig, att flertalet länder icke ulloge artistskatt, sådan lämpligen icke heller
borde uttagas i Sverige. Därest man emellertid funne, att arlistskatt skulle
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
uttagas i Sverige, ansåge styrelsen, att denna borde utgå efter en enhetlig
procentsats. Skulle eu höjning befinnas önskvärd, föresloge styrelsen, att denna
icke borde överstiga 20 %.
Beträffande frågan om värderingen av åtnjutna naturaförmåner
ha i yttrandena framkommit delvis olika uppfattningar.
Kammarrätten har uttalat att i och för sig intet vore att erinra mot en
progressiv skala som anslöte sig till skatteskalan för artistskatten. De för de
högsta grupperna föreslagna värdena vore dock väl högt beräknade. Överståthållarämbetet,
som jämväl funnit de föreslagna värdena för de högre
inkomstgrupperna vara alltför höga, har förordat att värdet av kost och logi
borde uppskattas till, i grupp 1 respektive 3 och 2 kronor, i grupp 2 respektive
10 och 5 kronor samt i grupperna 3—5 respektive 20 och 10 kronor.
1949 års uppbördssakkunniga ha uttalat att en höjning av värdena å kost
och logi syntes motiverad. Så många värdegrupper, som utredningsmannen
föreslagit, syntes dock icke erforderliga. De sakkunniga ha förordat, att värdet
per dag å kost och logi fastställdes till förslagsvis 10 och 5 kronor. Om
dagsinkomsten beräknades överstiga 100 kronor, syntes skäligt att beloppen
höjdes till 20 respektive 10 kronor. Länsstyrelsen i Stockholms län har givit
uttryck åt i huvudsak samma uppfattning som uppbördssakkunniga.
Riksräkenskapsverket har framhållit att nu gällande värden å åtnjutna
naturaförmåner borde väsentligt höjas; någon uppdelning i olika grupper
syntes dock knappast påkallad. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att
förmånerna borde upptagas till sitt objektiva värde. Ett medelvärde borde
fastställas, som utan större felbedömning kunde tillämpas i samtliga fall;
sagda medelvärde kunde förslagsvis fastställas till fem kronor för kost och
fyra kronor för logi allt per dag räknat. Medelvärdet borde givetvis tid efter
annan ändras. Länsstyrelsen i Örebro län har framhållit att värdet å naturaförmånerna
icke skäligen borde sättas lägre än fem kronor per dag. Länsstyrelsen
i Värmlands län har uttalat att en skälig förhöjning av värdet
borde ske.
Utredningsmannens förslag beträffande uppbörden av artistskatten
för utlänningar som medverka vid föreställningar har avstyrkts
av samtliga de remissmyndigheter som uttalat sig i denna del, nämligen
riksräkenskapsverket, statens utlänningskommission, överståthållarämbelct,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län samt 1949 års uppbördssakkunniga.
I yttrandena från riksräkenskapsverket samt länsstyrelsen
i Uppsala län ha samtidigt framförts alternativa förslag hur uppbörden
lämpligen kunde ordnas.
1949 års uppbördssakkunniga ha erinrat om att artistskattens belopp regelmässigt
fastställes i samband med tillståndsgivningen samt erlägges samtidigt
som tillståndsbeviset löses. Då utredningsmannen förutsatt att tillstånd
till föreställningarna liksom hittills skulle lämnas av vederbörande länsstyrelse,
magistrat eller poliskammare (polismästare) kunde någon förenkling
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
icke åstadkommas med ett system, där skatten skulle erläggas i särskild
ordning. Överståthällarämbctet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha givit
uttryck åt samma uppfattning.
Statens utlänningskommission har framhållit att kommissionen enligt
förslaget finge en arbetsuppgift, som vore vitt skild från dess uppgifter i övrigt.
Redan av denna grund vore kommissionen synnerligen tveksam huruvida
kommissionen borde åläggas den ifrågasatta arbetsuppgiften. Då vidare
utlänningar i stor utsträckning kunde vistas och arbeta här i riket utan att
kommissionen hade att bevilja tillstånd av något slag för dem och då kommissionen
givetvis icke heller beviljade några tillstånd för svenska artister
bosatta i utlandet, avstyrkte kommissionen utredningsmannens förslag i
denna del. Kommissionen har härom närmare anfört följande.
hn.;*nl,;,<!n1''n- ll]! aU ifrågasätta ett överlämnande av ovannämnda arbetsuppgilt
till kommissionen kunde möjligen vara lämpligheten av att hop
THi-a
uPPehalls* eller arbetstillståndsgivningen med artistskatteuppbörden.
Utlänningar, som äro medborgare i Norge, Danmark, Island, Finland,
®el»ieri> Irland> Lichtenstein, Nederländerna, Schweiz, Brittiska
riket, Amerikas förenta stater, Canada, Luxemburg, Nya Zeeland och Monaco
och inneha giltiga hemlandspass äga inresa i Sverige och vistas här i
tre manader utan visering.
Uppehållstillstånd^ vilket utlänning är skyldig inneha, därest han vistas
bär i riket över 3 månader, beviljas numera icke endast av utlänningskommissionen
utan även i mycket stor utsträckning av polismyndigheterna.
Jämlikt 47 § kungörelsen den 15 juni 1945 med föreskrifter i anledning
av utlänningslagen aro vissa utlänningar befriade från skyldigheten att hava
arbetstillstånd. Detta galler bl. a. danska, finska, isländska och norska medborgare
samt medborgare eller statslös förutvarande medborgare i Estland,
Lettland eller Litauen som innehar svenskt främlingspass.
Riksräkenskapsverket har uttalat att enligt ämbetsverkets mening kunde
de kommunala myndigheter, som handhade uppbörden av nöjesskatten,
lämpligen ombesörja uppbörden även av artistskatten, såväl då den härrörde
från artister, vilka gåve föreställning, som då den erlades av medverkande
artister. Då nämnda myndigheter redan vore engagerade i samband
med offentliga föreställningar för uppbörd av nöjesskatt, torde det ytterligare
besväret med uppbörd av ifrågavarande skatt ej bliva särskilt betungande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt huruvida icke vederbörande
landsfiskal skulle kunna få befogenhet att fatta beslut om avgiftspåföring
och meddelande av tillståndsbevis. Länsstyrelsen har härom närmare anfört
följande.
För att tillfredsställa uttalade önskemål om förenkling av sättet för inbetalning
av avgifterna, då utlänningar medverka vid ett flertal föreställningar
i en följd efter fastställd resplan inom ett större område, har utredningsmannen
föreslagit utlänningskommissionen, såsom ett centralt uppbördsorgan,
»som efter behörig granskning skulle överlämna skattebeloppen
till vederbörande polisiära myndighet». Utredningsmannens projekt
synes emellertid knappast välbetänkt med hänsyn till de praktiska konsekvenser
detsamma medför, enär avgifternas fastställande bör ske från före
3
Bihang till riksdagens protokoll I0Ö2. 1 sainl. .Vr 214.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 214.
ställning till föreställning i omedelbart sammanhang med deras anordnande.
Det är nämligen ej alls säkert — såsom ock av erfarenheten bestyrkts — att
samma artister, som i förväg förbundit sig deltaga i en turné, även fullfölja
densamma. Sjukdom kan liksom mångahanda andra orsaker föranleda,
att resan för en eller flera av artisterna måste avbrytas. Skulle ett
centralt organ anförtros en dylik uppgift, bleve följden ett omständigt restitutionsförfarande
på grund av inträffande förändringar, vilket ej vore till
fördel vare sig för anordnarna av tillställningarna eller statsverket. Medlen
skola ej heller, såsom utredningsmannen synes antaga, överlämnas till de
polisiära organen, som ej hava något med medlen att skaffa, utan till vederbörande
redogörare, på landet landsfiskalen, i stad stadsfogden ellei, då
sådan tjänsteman ej finnes, magistraten. Med anlitande av utlänningskommissionen
som ej är polismyndighet, följer jämväl den olägenheten, att särskilt
tillstånd från sådan myndighet måste anskaffas, vilket med hittillsvarande
ordning erhållits samtidigt med avgifternas fastställande och erläggande,
något''som varit ett kraftigt verkande medel att framtvinga avgifternas
inbetalning i rätt tid. Enligt länsstyrelsens mening innebär sålunda
utlänningskommissionens anlitande snarare en försämring än en förbättring
i hittills rådande förhållanden.
Länsstyrelsen, som finner det behövligt, att vid bevillningsavgifternas uttagande
enkelhet och bekvämlighet främjas, tillåter sig ifrågasätta, huruvida
ej, när det gäller avgiftspåföring och meddelande av tillståndsbevis, landsfiskalen
i orten skulle kunna, såsom polismyndighet, i likhet med poliskammare
eller magistrat i stad, anlitas, varigenom ärendena skulle kunna
behandlas vida snabbare och med större säkerhet att arrangörerna i tid
erhålla sina tillståndsbevis, då de hava att hänvända sig till blott en myndighet
på orten. Då en dylik reform synes av omständigheterna säl skilt påkallad,
får länsstyrelsen här nedan lämna en närmare redogörelse över den
omständliga procedur vid handläggningen, vartill nu gällande föreskrifter
ofta föranleder.
Inbetalning av bevillningsavgiften sker i allmänhet per post samma dag
ansökan om tillstånd ingives till länsstyrelsen. Sker inbetalningen över ghc,
kan emellertid kontroll, att beloppet influtit, ske tidigast dagen efter jlen,
då ansökan inkommit. Då ansökningarna i allmänhet ingivas endast några
dagar, innan tillställningen skall äga rum, har det inträffat, att uppsättande
och utskrift av länsstyrelsens resolution beträffande tillstånd och fastställande
av bevillningsavgift kunnat ske först samma dag vederbörande arrangör
skulle avhålla nöjestillställningen. Då vidare tillstånd meddelas och
bevillningsavgift fastställes genom en och samma resolution, är handlingen
i fråga belagd med stämpelavgift. Medel för stämpelavgiftens förskottsvisa
erläggande medsändes vanligen ej. Följden härav blir, att resolutionen ofta
måste tillställas arrangören mot postförskott å stämpelavgiften. Enahanda
blir förhållandet, då arrangören av okunnighet om bestämmelserna underlåtit
erlägga bevillningsavgiften i förskott. Ofta kan anordnare av nöjestillställning°i
sin ansökan till länsstyrelsen ej uppgiva adress i den ort, där
tillställningen skall äga rum. 1 sådant fall måste resolutionen av länsstyrelsen
sändas till landsfiskal eller exekutionsbiträde å den ort, där tillställningen
skall givas, för att genom dennes försorg tillställas nöjesanordnaren
mof erläggande av stämpelavgift och bevillningsavgift, för det fall inbetalning
av sistnämnda avgift icke redan skett till länsstyrelsen. Till länsstyrelsen&erlagd
bevillningsavgift utanordnas, sedan tillstånd meddelats och bevillningsavgiftens
storlek fastställts, till landsfiskalen å den ort, där tillställningen
skall äga rum. Denne har att i månadsrälcningen uppdebitera och
till länsstyrelsen återleverera den statsverket tillkommande andelen. Av det
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
ovan sagda framstår det som sannolikt, att meddelande av tillstånd samt
fastställande och uppbörd av bevillningsavgift skulle kunna ske mera effektivt
och utan onödiga omgångar, om landsfiskal ägde befogenhet handlägga
dylika ärenden.
Frågan om fördelning av artistskatten mellan stat och kommun
har berörts endast i ett mindre antal yttranden. Remissmyndigheternas
ståndpunkttagande härvidlag är väsentligen beroende på deras uppfattning,
huruvida progressiv artistskatt i enlighet med utredningsmannens förslag
bör utgå eller icke.
Överståthållarämbctet samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
tillstyrkt förslaget om progressiv artistskatt, ha jämväl lämnat förslaget i
nu förevarande del utan erinran. Överståthållarämbetet har sålunda anfört.
Den föreslagna artistskatten torde vara avsedd att ersätta den vanliga inkomstskatten
till stat och kommun. Den ökning av artistskatten, som följer
av att den göres progressiv, bör därför i huvudsak tillfalla staten. Då den
föreslagna fördelningsnormen, innebärande att staten erhåller sex tiondelar
av skatten och kommunen återstoden, syntes giva som resultat, att artistskatt
kommer att utgå till stat och kommun med belopp, som ungefärligen
motsvara vad som skulle tillkomma dem, om vanlig inkomstskatt i stället
uttoges, har ämbetet intet att erinra emot förslaget i förevarande de!.
Kammarrätten har — vid en omläggning av artistbeskattningen i den
i iktning utredningsmannen föreslagit — funnit en ändrad fördelning av
artistskatten mellan stat och kommun vara principiellt befogad. Utredningen
gave emellertid icke tillräcklig vägledning för bedömande av, huruvida de i
promemorian förordade ändrade proportionerna för skattens fördelningkunde
anses riktiga.
Riksräkenskapsverket har uttalat att om skatten beräknades och uppbures
på sätt ämbetet föreslagit syntes det ligga närmast till hands, att
hälften tillfölle kronan och hälften vederbörande kommun.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit att — därest proportionell
artistskatl utginge med 20 % •— nu gällande föreskrifter om fördelning
av skatten mellan kronan och vederbörande kommun icke behövde ändras.
Länsstyrelsen i Uppsala län har givit uttryck åt samma uppfattning.
Departementschefen. Som framgår av vad jag tidigare anfört har utredningsmannen
förordat att här i riket bosatta utländska artister icke skola
erlägga artistskatt utan i stället taxeras och beskattas enligt allmänna
skattelagarna. I likhet med utredningsmannen och remissinstanserna anser
jag det vara principiellt riktigt att ifrågavarande artister taxeras och beskattas
enligt samma regler som här bosatta svenska artister. Det synes
emellertid i många fall kunna komma att medföra icke oväsentliga praktiska
svårigheter att avgöra huruvida en utländsk artist är att anse såsom här i
riket bosalt eller icke. På sätt länsstyrelsen i Gävleborgs län framhållit skulle
det därför bli nödvändigt med särskilda bestämmelser såväl om återbetalning
av erlagd artistskatt på grund av all inkomsttaxering i efterhand på
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 214.
fördes vederbörande som om avräkning av artistskatt såsom preliminärt
erlagd skatt. Ett sådant avräkningsförfarande skulle uppenbarligen bli
komplicerat bl. a. med hänsyn till svårigheten att avskilja den kommunala
delen av skatten. En lösning av dessa frågor torde kräva ytterligare överväganden.
Vissa möjligheter synas erbjuda sig att i samband med ett ställningstagande
till av 1949 års uppbördssakkunniga ifrågasatta ändringar i
uppbördsförordningen jämväl upptaga nu ifrågavarande spörsmål till bedömande.
Med hänsyn härtill torde de nuvarande reglerna tills vidare få bibehållas.
Jag vill emellertid framhålla att därest skattesatserna för artistskatten
förhöjas på sätt jag i det följande föreslår de nuvarande ojämnheterna
i beskattningen av svenska och utländska artister i åtskillig mån
komma att utjämnas.
Utredningsmannens förslag att här i riket icke bosatta utländska artister,
som ge föreställning, skola erlägga artistskatt enligt oförändrade grunder
har i huvudsak tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Även enligt min uppfattning
synes det lämpligt att bibehålla nu gällande föreskrifter, dock att
den skattesats enligt vilken artistskatten skall utgå torde böra förhöjas
från fem till tio procent med hänsyn till den skattehöjning som ägt rum
under tiden efter tillkomsten av 1908 års förordning.
Förslaget att uttaga progressiv artistskatt av här i riket icke bosatta utländska
artister, som medverka vid föreställning, har avstyrkts i flertalet
remissyttranden. För egen del finner jag det i och för sig önskvärt att beskattningen
av svenska och utländska artister blir så likformig som möjligt.
Det torde dock å andra sidan jämväl få anses angeläget att förfarandet
vid artistskattens påföring icke kompliceras. Därest artistskatten göres
progressiv komma vederbörande myndigheter nödvändigtvis att ställas inför
mången gång svårbedömbara spörsmål, som icke lämpligen kunna avgöras
inom den tid som regelmässigt kan förväntas stå till buds vid påförandet av
artistskatt. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, som sålunda torde bli
ofrånkomliga vid en övergång till uttagande av progressiv artistskatt, kan
jag icke tillstyrka införandet av en dylik skatt. Artistskatten torde sålunda,
liksom för närvarande, jämväl framgent böra beräknas efter en enhetlig
procentsats. Den nuvarande skattesatsen, tio procent, synes dock alltför låg
med hänsyn till för svenska artister nu rådande skattebelastning. Som förordats
av ett flertal remissinstanser synes skattesatsen för artistskatten böra
förhöjas, lämpligen till tjugu procent.
Jämväl vad beträffar värderingen av åtnjutna naturaförmåner synes det
angeläget att undvika alltför invecklade regler. Nämnda förmåner skola
givetvis alltid uppskattas till sitt verkliga värde. Det synes dock praktiskt
att i författningen bibehålla den nuvarande bestämmelsen om visst minimivärde,
som icke får underskridas men som samtidigt utan större felbedömning
kan tillämpas i flertalet fall, därest icke omständigheterna ge vid
handen att förmånerna påtagligen böra åsättas ett högre värde. Ett dylikt
minimivärde synes för närvarande böra fastställas till fem kronor för kost
och fem kronor för logi, allt för dag räknat.
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 214.
Enligt vad utredningsmannen uttalat får kontrollen över de skattskvldigas
fullgöiande av skatteplikten anses vara effektiv med nuvarande regler.
Utredningsmannens förslag till viss omläggning av uppbördsförfarandet i
vad gäller artister som medverka vid ett flertal föreställningar har avstyrkts
•iv remissinstanserna. Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes det
nuvarande uppbördsförfarandet i varje fall tills vidare böra bibehållas.
Därest förslaget om en förhöjning av skattesatserna för artistskatten genomföres,
torde influtna skattebelopp i fortsättningen böra fördelas med
hälften till vardera stat och kommun.
Mot utredningsmannens förslag att slopa skattskyldigheten för utländska
artister, som ge föreställning under bar himmel mot allenast frivillig avgift,
har jag icke någon erinran.
Det av mig nu förordade förslaget medför vissa ändringar i 4 och 5 SS i
1908 års förordning.
V. Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angånde bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda förslag till förordning
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet
Karl-Ingmar Edstrand.