Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 31
mars 1952.

Kungl. Maj :i vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsslcatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1-487 52

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 213.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på 1949 års skatteutrednings betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en
omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan
från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en
allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga
inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för
skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den
kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53.

Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i propositionen
kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande
innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en utlagning
med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och
till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av
samma grundbelopp.

I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyldiga
skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i
ortsgrupp It 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV
3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild),
som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola
åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp
II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880
kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den
skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den
skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande reduceringen
av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra
att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp
även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp
II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor
och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser föreslås,
att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt
två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyldiga,
vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande
grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga.
Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den beskattningsbara
inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan
8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen
är i båda skalorna 65 procent.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Den nuvarande sambeskattningen av äkta makar föreslås alltjämt skola
bibehållas. För det beskattningsår, varunder makar ingått äktenskap, skola
de dock kommunalt och statligt taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Vid beräkningen av kommunalt och statligt ortsavdrag föreslås
makarna skola tillgodotoras hälften var av det gemensamma ortsavdraget.
I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av den ena maken skall det
tillgodoräknas den andra maken. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt
skall därefter skatten fördelas mellan makarna efter förhållandet mellan
deras beskattningsbara inkomster, icke såsom för närvarande i förhållande
till deras taxerade inkomster.

Det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna med egen inkomst av rörelse
eller av eget arbete föreslås vid taxering till statlig inkomstskatt skola, i
den mån inkomsten därtill förslår, utgå med högst 300 kronor eller, om
den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 1 000 kronor. Tillika föreslås att gift man,
som haft inkomst av jordbruksfastighet eller av rörelse och vars hustru
utfört arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, skall,
om och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, vid taxering
till statlig inkomstskatt äga rätt till avdrag med 300 kronor. De nu nämnda
avdragen må dock för makarna tillsammans icke överstiga 300 respektive
1 000 kronor. Någon ändring i bestämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag
vid taxering till kommunalskatt föreslås icke.

I propositionen föreslås vidare viss sänkning av den statliga förmögenhetsskatten.
I detta avseende förordas dels en höjning av gränsen för skattskyldigheten
från nuvarande 30 000 kronor till 50 000 kronor och dels
vissa ändringar i skiktskalan för förmögenhetsskatten (s. 125).

Det föreslås vidare, att bestämmelserna om den s. k. 80-procentspärren,
vilka för närvarande ha provisorisk karaktär, skola göras definitiva. I
samband härmed föreslås även att den statliga förmögenhetsskatten i viss
utsträckning skall kunna tagas i anspråk vid skattereduktionen.

De föreslagna ändringarna beträffande förmögenhetsbeskattningen ha
föranlett även en justering av skattepliktsgränsen och skalan för kvarlåtenskapsskatten.

Förslaget om fördelning av ortsavdrag och skatt mellan makar, vilka
båda ha inkomst, har givit anledning till vissa ändringar i uppbördsförordningen.

4

Kungl. May.ts proposition nr 213.

F ö r s 1 a g
till

lag om ändring i kommimaiskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Underskott
å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som uppkommit
för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i
samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för
en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra
stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i
50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida —--före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först
vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har
betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift
skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin
man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvisningarna
till 48 § se 1950:252.

5

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.
till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket
stadigvarande vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig
haft barn eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till
allmänt barnbidrag anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller
rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest
upphört. Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1953 eller tidigare år.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 mom. och
11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som
under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året
haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan
hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om
hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört
arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om
och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga
300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt
ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas
i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III
3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vil -

1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt
av 10 § 1 mom. se 1951: 180.

7

Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

ket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp
V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för
vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad,
äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta
ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige
icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840
kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

9 §-

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande
av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna
grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs--- 3 000 kronor.

Vad härefter —--beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår
till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan
angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats enligt
8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela
eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

8 000

men

icke

10 000

kr.

960 kr. för

lOOuO

»

»

12 000

»

1280

» »

12 000

»

»

16 000

»

lriBO

» »

16 000

»

n

20 000

»

2 680

» »

20 000

»

»

30 000

»

3 880

» »»

30 O00

K

»

40 000

»

7 380

)) »

40 0< i0

»)

»

60 000

»

11380

» ))

60 000

»

»

100 000

»

20 380

» »

100 000

»

»

150 000

»

40 380

» »

150 000

»

200 0U0

»

67 880

» n

200 000

kr.

97 880

» »

8 000 kr.

och

16 %

av återstoden;

10 0U0

»

»

20 %

» ))

12 000

»

»

25 %

» » ;

16 000

»

>,

30 %

» » ;

20 000

»

))

35 ®

» » ;

30 000

»

»

40 %

.. .. ;

40 00O

»

»

45 %

» » ;

60 000

»

»

50 %

» » •

100 0<J0

»

»

55 %

» » ;

150 0OO

)»

»

60 %

» » ’

200 000

»

»

65 %

» »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs
utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000

men

icke

6 000

kr

6 000

»

))

8 000

»

8 000

»

»

10 000

»

10 000

»

»

12 000

»

12 000

»

»

16 000

»

16 000

»

»

20 000

»

20 000

»

»

30 000

»

30 000

»

»

40 000

»

40 000

»

»

60 000

»

60 000

»

»

100 000

»

100 OuO

»

»

150 000

»»

150 000
200 000

»

kr.

))

200 000

»

480 kr.

för

4 000 kr. och

16

%

av återstoden;

800

»

»

6 000

» »

20

%

» » ;

1200

»

»

8 000

)) *)

24

%

)> )) ;

1680

»

»

10 000

» »

27

%

» » ;

2 220

))

))

12 000

» »

30

%

» » ;

3 420

)»

»

16 000

» )l

34

%

»» >, ;

4 780

»

»

20 000

» n

38

%

» » ;

8 580

»

O

30 000

» »

42

%

» » j

12 780

»

O

40 000

n »

46

%

» a ;

21980

»

»

60 000

» »

50

%

» » ;

41980

»

»

100 000

» »

55

%

» » ;

69 480

u

150 000

j> n

60

%

» )) ;

99 480

»

»

200 000

» »

65

%

» »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara
inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar
65 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

11 §•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,
dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den
andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket
sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att av -

9

Kungl. Maj:ls proposition nr 213.

draget för maltarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke
angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet
av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter
förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 213

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Till staten--- — givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter — —- — i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §
tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande
tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna
förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade
bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända
till efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke
uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets
förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i
sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra
statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 50 000 kronor.

Ej heller--— 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 250 kr. för 100 000 kr. ock 8 °/oo av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 650 » » 150 000 » » 10 °/oo » » ;

200 000 •> » 400 000 » : 1150 » » 200 000 » » 13 °/oo » -> ;

400 000 » » 1000 000 » : 3 750 » » 400 000 » » 16 °/oo » » ;

1000 000 kr. ; 13 350 » » 1000 000 » » 18 °/oo » »

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,
beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid
boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.
Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen
avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tilllämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda
nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till
makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas
likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras
skattepliktiga förmögenheter.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i
fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra
oberoende skattskyldiga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 86 § taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga--— (självdeklaration), näm ligen: 1)

aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk — — — 100 kronor;

3) fysisk person,---kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1
inom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår

1 Senaste lydelse av 26 § 1 inom. so 1051:330 samt av 86 § so 1952:

12 Kungl. Maj ds proposition nr 213.

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor.

Vid bedömandet ----statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder
äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn
tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och
den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större
delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall
hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning---—- riket bosatta.

Avlider skattskyldig ------den avlidne.

86 §.

För varje -— ----77 § 4 inom.

Hos särskild — ---egen uppbördsförvaltning.

De beslutade--— skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad
nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å
förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar
inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av längdens
uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
enligt vilken skatten skall beräknas;

dels i — ---beskattningsbar inkomst;

dels ock ■—--här ovan.

Sådan anteckning — --- 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden ---— beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter----— Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas —--och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

13

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896).

Härigenom förordnas, att 4 § 2 inom., 5 §, 15 § och 53 § 1 mom. ävensom
anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan
har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än
under 1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger
(ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan
barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall
hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har
hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt
eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men
vilkens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ogift skattskyldig —--manlig inkomsttagare.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras
til! under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §•

Vid beräkning — — — högre utdebitering.

Förhållandena den---femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för
skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att
ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an -

1 Senaste lydelse av här berörda författningsbestämmelser se 1951:421.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

går frågan om den skattskyldige hav hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet
vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket översändes
till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd
grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,
att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den
1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning---femton år.

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas
komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret,
samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av
honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes.
Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1
november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig--— dylikt avdrag.

53 §.

1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten
verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig--- — efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av
makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn
skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som
skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig ----skatt; eller

4) därest skattskyldig--- — preliminär A-skatt.

Jämkningen skall-- — slutliga skatt.

Där icke---tjugufem kronor.

Erhåller lokal — ---må erfordras.

Innan jämkning---är obehövligt.

Anvisningar

till 53 §.

Har skattskyldig----må betingas.

Lokal skattemyndighet —--skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,
är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämkning
jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt 1 inom. 3), behöver
vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena
komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller
åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna
verkligen föreligga.

Vid beslut---den skattskyldige.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock alt förordningen
skall tillämpas redan dessförinnan såvitt fråga är om åtgärder, som erfordras
för att uppbörd av preliminär skatt i enlighet med förordningens bestämmelser
skall kunna äga rum från 1953 års ingång.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo
efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §•

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga SO procent av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa
icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten
icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle
utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda
må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås
ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större
delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än
det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller
restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst
och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas
eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed
vardera maken skulle ägt atnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn
tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3

3 §.

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan
i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

allenast till viss del, skall det enligt 2 § bei''äknade beloppet, i den mån det
ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den
skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt
eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra
ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats
till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna
för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter
det kammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens
taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten
tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller
Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden.

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden
honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga
båda dessa åtgärder.

G §.

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna
förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår
så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp
än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågalcomma,
åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av
den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,
som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller
restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna
nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §.

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning
skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering
av slutlig skatt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna
förordning.

2—137 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen
den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda förordning
alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på
grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för
nämnda år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

19

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning i vissa fall av

preliminär skatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som är här i riket bosatt eller här stadigvarande vistas,
så ock oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller
här stadigvarande vistades, må beviljas nedsättning av preliminär B-skatt
under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs.

2 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt må skatten nedsättas med det belopp,
varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan
beräknas bliva medgiven enligt 2 § förordningen den 1952 (nr

) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Jämväl efter verkställd debitering må nedsättning av preliminär B-skatt
ske med belopp som i föregående stycke angives. 3 4 5

3 §.

Skattskyldig, som vill erhålla nedsättning av preliminär B-skatt enligt
denna förordning, skall göra ansökan därom hos den lokala skattemyndighet,
som har att påföra den skattskyldige statlig inkomstskatt för inkomståret.

Ansökan skall i fall, som avses i 2 § första stycket, vara den lokala skattemyndigheten
tillhanda senast den 1 december året näst före inkomståret.
I annat fall skall ansökan göras senast före utgången av april månad året
näst efter inkomståret.

4 §•

Ansökan, varom i 3 § förmäles, skall göras å blankett enligt formulär,
som fastställes av riksskattenämnden.

Vid ansökan skall fogas preliminär självdeklaration, där den skattskyldige
icke tidigare avgivit sådan deklaration för inkomståret. Ingives ansökningen
efter det den skattskyldige avlämnat allmän självdeklaration för inkomståret,
skall i stället avskrift av sistnämnda deklaration fogas vid ansökningen.

5 §•

Beslut över ansökan enligt 3 § meddelas av den lokala skattemyndigheten.

Beslutet skall skyndsamt tillställas den skattskyldige ävensom vederbörande
länsstyrelse.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

0 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till
betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än
det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyndigheten
ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny debetsedel
upptagande den ändrade skatten.

Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av
den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall
utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen
förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skattskyldige
enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller,
därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp
än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige
återbetala det överskjutande beloppet.

Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.

8 §.

Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna
förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr
175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär
skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning
i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.

Kungl. Majds proposition nr 213.

21

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)

om kvariåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §,18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen
den 26 juli 1947 om kvariåtenskapsskatt skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

9 §•

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet
av kvarlåtenskapen icke överstiger 50 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 70 000 kronor: 5 procent av det belopp
varmed kvarlåtenskapen överstiger 50 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

70000

men

icke

100 000 kr.

1 000 kr. för

70 000 kr. och 10 %

av äterstoden

100 000

n

>>

200 000

)>

4 000

» »

100 000 » »

15 %

» »

200 000

»

)>

300 000

»

19 000

» »

200 000 » »

20 %

» »

300 000

»

»

500 000

»

39 000

» »

300 000 » »

25 %

» n

500 000

»

»

1 000 000

»

89 000

» »

500 000 » »

30 %

» »

1000000

»

»

2 000 000

»

239 000

)) »

1 000 000 » »

35 %

» »

2 000 000

»

»

5 000 000

»

589 000

» »

2 000 000 » »

40 %

») »

5 000 000 kr.

1 789 000

>» »

5 000 000 » »

50 %

» »

Vid tillämpning — — — hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
50 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlåtenskapsskatten
beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn
tagen till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för
gåvan. Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde
överstiger 50 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat
tillämpas, därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda
belopp utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var
gift, skall vad i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den
del av makarnas förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen
beräknas vid bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens
förmögenhet icke må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan---efter givaren.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår
till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande
gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,
förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum
avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller
gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000
kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda
belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas
med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet
eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste
gåvan.

Vid beräknande---är fråga.

Vid sammanläggning---skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel
av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för
gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,
dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp
överstigande 50 000 kronor.

I nu ■—■ -—• — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var
bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har
icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva,
inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts
inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till
sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att
för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den---erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda
premierna, i den män detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i
7 § angivna kvarlåtenslcapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna
tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenslcapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen
sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar
den återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 50 000 kronor.

Är efterlevande---boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av
Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;
dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av
de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda
premierna ej överstiger 50 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap
efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,
därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes
skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av
vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SI
mars 1952.

Närvaran cl e:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning
av den statliga direkta beskattningen m. m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING.

Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande
skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till
bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och
dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets
hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 jnni
1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn
av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benämningen
1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra
kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare
E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och
E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén,
sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, ledamoten
av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund
samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.*

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det
för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större
klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde
såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas
bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan 1

1 Uppgifterna avse slcatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

på näringslivet, på sparande, arbetsvilja och företagsamhet. Önskemålet att
komma fram till en lättnad i skattebelastningen vore lika självklart som nödvändigheten
att väga detta önskemål mot vikten av de behov, som föranledde
att skatterna nttoges.

I direktiven anknöts i detta avseende till vad bevillningsutskottet anfört
i sitt nyssnämnda utlåtande. Vidare anfördes i direktiven bl. a.

En fråga som icke beröres i utskottsutlåtande och riksdagsskrivelse, men
som utredningen måste ägna uppmärksamhet är det samband som råder
mellan nu åsyftade översyn av den statliga beskattningen och den redan
igångsatta undersökningen om höjning av ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen. En lättnad i kommunalskatten för huvudmassan av
mindre inkomsttagare har ansetts mera trängande än övriga skattefrågor.
I direktiven för denna undersökning har förutsatts att behov kunde yppas
av statliga bidrag till kommunerna för att i vissa fall underlätta en höjning
av avdragen, varjämte en ökning av statsutgifterna för barnbidrag tagits i
sikte såsom ersättning för barnavdragens slopande också vid den kommunala
beskattningen. Vid avvägningen av den statliga beskattningen är det
sålunda nödvändigt att hänsyn tages till de förslag som kunna framläggas
rörande kommunalskatten. Det torde emellertid visa sig att ytterligare anledning
till kontakt mellan de båda utredningarna kommer att föreligga.

1 direktiven för den kommunala skatteutredningen uttalas att arbetet om
möjligt bör slutföras så snabbt att förslag i ärendet kan föreläggas för 1950
års riksdag. Då en önskvärd höjning av de kommunala ortsavdragen icke
gärna kan bli möjlig utan att den kommunala utdebiteringen höjes, skulle
detta medföra höjning av kommunalskatten för inkomsttagare över en viss
inkomstnivå. Detta lär kunna undvikas endast genom statliga åtgärder. En
utväg vore direkta bidrag av statsmedel. En annan utväg för att undvika
höjning av den samlade skattebördan är att samtidigt med en höjning av
de kommunala ortsavdragen genomföra en revision av den statliga inkomstskatteskalan
som toge hänsyn till den höjda kommunalskatten. Detta förutsätter
emellertid antingen att arbetet med översyn av det statliga skattesystemet
skulle vara slutfört redan i början av nästa år eller också att
frågan om provisoriska jämkningar i skalorna för den statliga inkomstskatten
tages upp till särskild behandling för att eventuellt kunna föreläggas
1950 års riksdag. Det torde få bli den nya utredningens sak att i
.samarbete med kommittén för kommunalskatten överväga de nu nämnda
frågorna.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades sedermera till att gälla även frågan
om principerna för beskattning av äkta makar. I detta avseende anförde jag
till statsrådsprotokollet den 17 mars 1950 följande.

Med hänsyn till de krav på ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av äkta makar, som framkommit såväl inom riksdagen som i andra sammanhang,
utverkade dåvarande chefen för finansdepartementet den 14 juni
1946 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga med
uppdrag att verkställa utredning av dithörande frågor. De med stöd av bemyndigandet
tillkallade sakkunniga (sambeskattningssakkunniga) ha den

2 september 1949 avgivit betänkande i ämnet. De sakkunnigas majoritet har
därvid förordat bibehållandet av sambeskattningen av äkta makar efter i
huvudsak samma grunder som de vilka för närvarande gälla. I flera punkter
föreslås emellertid ändringar av de nuvarande bestämmelserna.

26

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga.
I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta
makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytterligare
överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I
det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen,
därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäller.
Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp,
motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skattebeloppet
fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras
taxerade inkomster.

Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgivits
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttrandena
har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden
har framställts yrkande om att frågan måtte göras till föremål för ytterligare
utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utformningen
av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen
mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större
sammanhang.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattningssakkunnigas
betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för
proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emellertid
alltjämt är eu av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad utredning
i ämnet utan dröjsmål igångsättas.

Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet
av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning
behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta
makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör därför
sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid sådant
förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma
frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års
skatteutrcdning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den
fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages
åt sistnämnda sakkunniga.

Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bär komma
till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som finnes
böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frågan
om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning
komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan enligt
särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga
skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall
äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande inkomst
icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken
följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom inkomsten
ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibehållas.

Vid utredningen bör vidare prövas eu modifierad sambeskattningslinje,
innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i
lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt
å vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av
inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad
omfattning utan allenast intill visst angivet belopp.

Skatteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

sambeskattningsproblemet även efter andra linjer än de här angivna. Vilket
system som än förordas måste emellertid beaktas angelägenheten av
att systemet låter sig väl förena med källskattens avdragsregler.

För att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget ha till de
sakkunniga överlämnats bland annat 1946 års riksdags skrivelse nr 436 i
anledning av väckta motioner om sambandet mellan socialpolitik och beskattning
samt 1950 års riksdags skrivelse nr 360 angående enskilda inkomsttagares
ekonomiska förhållanden m. m.

De sakkunniga ha den 30 november 1951 avgivit betänkande angående
den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51).

Vid betänkandet fogade, av de sakkunniga utarbetade författningsförslag
torde få såsom Bihang 1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret
(särskilt yttrande av statskommissarien Kull), kammarrätten, statistiska
centralbyrån, riksräkenskapsverket (särskilt yttrande av byråchefen Faxelius),
riksskattenämnden (särskilt yttrande av herrar Sivert och Lysell),
kommerskollegium, socialstyrelsen (särskilt yttrande av byråcheferna von
Ilofsten och Twengström samt t. f. byråchefen Jansson), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare,
taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, Stockholms handelskammare,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
ha yttrat sig gemensamt och därvid åberopat ett av näringslivets
skattedelegation avgivet utlåtande.

Vid kommerskollegiets utlåtande ha fogats ett av handelskamrarna i
Malmö och Jönköping avgivet gemensamt yttrande samt ett yttrande av
handelskammaren i Göteborg.

Såsom av de ursprungliga direktiven för skatteulredningen framgått har
ett nära samband förelegat mellan utredningens arbete och den vid 1950
års riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen. Skatteutredningen
har i sitt betänkande understrukit detta samband och ansett att den
kommunala ortsavdragsreformen borde ses såsom ett första led i eu sänkning
av de direkta skatterna.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

På grund härav kommer framställningen i det följande att även beröra
frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning
av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställdes
på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den
5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de
kommunala ortsavdragen med 20 %.

Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Västerbottens
län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet.

Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i
Stockholm avgivet yttrande.

IL ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ FRÅGAN OM SÄNKNING
AV DE DIREKTA STATLIGA SKATTERNA.

Skattentredningen.

I betänkandet redovisas vissa undersökningar rörande skatternas verkningar
på arbetsvilja, företagsamhet, sparande, deklarationsmoral o. s. v.
Vidare behandlas frågorna om penningvärdeförsämringens inverkan på
skatterna, om sambandet mellan beskattningen och de sociala förmånerna
och om förhållandet mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande skatternas verkningar konstaterar utredningen att man bär
rör sig på ett område som påverkas av psykologiska faktorer och där de
olika verkningarna svårligen låta sig fastställas eller värderas på något
objektivt sätt. I mycket är man hänvisad till uppgifter som icke låta sig
kontrolleras. Vid vilken gräns de marginella skattesatserna för exempelvis
arbetsinkomst högst kunna sättas för att icke verka nedsättande på arbetsviljan
eller eljest medföra skadliga verkningar måste alltid i sista hand
bli en omdömesfråga. Utredningen säger därför att den är medveten om
att dess uttalanden i dessa avseenden ytterst måste bii en värdering på
subjektiv grund.

För att få material för en undersökning har man emellertid sökt utnyttja
de olika källor för upplysning som lämpligen kunnat ifrågakomma. Sålunda
ha överläggningar ägt rum med representanter för industriföretag
och banker, för arbetsmarknadens organisationer, för kooperativa förbundet
och svenska lantbruksförbundet samt även för andra intressesammanslutningar
och yrkesorganisationer. Vidare har man genom medverkan av
företagsnämnderna vid vissa större industriföretag fått del av de olika meningar,
som framförts inom företagsnämnderna vid diskussion av hithö -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

rande spörsmål. Från vissa bankers notariatavdelningar ha upplysningar
lämnats om erfarenheter av allmän natur vid förvaltning av förmögenheter.
Utredningen har också låtit utföra en gallupundersökning i syfte att få en
uppfattning om allmänhetens faktiska kännedom rörande skatterna och
den allmänna inställningen till inkomstbeskattningens betydelse för villigheten
att utföra extraarbete in. m. Vidare ha gjorts sammanställningar ur
amerikansk och fransk litteratur rörande skatternas psykologiska verkningar.
Överläggningar ha också ägt rum med representanter för taxeringsmyndigheterna
och i betänkandet redovisas bland annat resultatet av en
rundfråga till samtliga taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer i riket.
Man har även låtit utföra en undersökning rörande förhållandet mellan
bostadshyra och taxerad inkomst för de två kategorierna rörelseidkare och
löntagare i Stockholm i syfte att utröna om det existerar någon skillnad i
detta förhållande mellan de båda kategorierna av sådan betydenhet, att
den möjligen kan uppfattas som ett stöd för det ofta hörda påståendet att
rörelseidkarna skulle vara för lågt taxerade i jämförelse med löntagarna.

Utredningen har funnit att den livliga diskussionen kring skattefrågorna
under senare år medfört att skattebetalarna i allmänhet alltmera uppmärksammat
skatternas betydelse. Ingen torde sålunda vilja förneka att ett
skattetänkande växt fram, som i fråga om utbredning icke haft någon motsvarighet
under åren före kriget. För den enskilde yttrar sig detta ofta i
spekulationer över hur stor del av inkomsten som han får behålla sedan
skatten betalats. Allt vanligare har emellertid blivit att intresset koncentrerats
på hur stor del av en inkomstökning som går bort i skatt. Därmed
har i diskussionen införts begreppet marginalskatt såsom ett uttryck för
skattebelastningen på den översta delen av inkomsten.

Ett visst mått av »skattetänkande», alltså benägenhet att vidtaga dispositioner
för att nedbringa de egna skatteutgifterna, följer uppenbarligen
med all beskattning, säger utredningen. Även om de direkta skatterna kunde
sänkas högst betydligt, skulle likväl detta så att säga normala »skattetänkande»
kvarstå. Steget häremellan och de utbredda och delvis överdrivna
spekulationer kring skatterna, som på senare år kommit till synes, är dock
avsevärt. Särskild uppmärksamhet påkallar den företeelse, som skulle
kunna kallas »marginalskattetänkande» och som siktar på en frivillig begränsning
av inkomster och förmögenheter. Om en dylik inställning mera
allmänt eller inom vissa för produktionen betydelsefulla kretsar vinner insteg
och blir bestående, ligger däri onekligen en fara för den allmänna välfärden.

Utredningen har emellertid funnit att problemet om »skattetänkandet»
är så sammanvävt med åtskilliga faktorer som ligga utanför skattetryckets
område, att man knappast kan komma till rätta med dessa företeelser enbart
genom en sänkning av den statliga direkta beskattningen. En betydelsefull
faktor har sålunda varit övergången till källskatteuppbörd, vilken
på grund av sin genomgripande natur och stora räckvidd kommit att ak -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

tualisera skattespörsmålen och på ett påtagligt sätt göra skatternas verkliga
storlek uppenbar för de enskilda. Vidare kan beskattningens tekniska
utformning ofta ge upphov till ett visst skattetänlcande. Det mest framträdande
exemplet härpå är sambeskattningen. Även det med skatternas uttagande
sammanhängande spörsmålet om tillämpning av ett skattefritt
existensminimum hör till de frågor, som gjort att skatterna blivit föremål
för mera allmän uppmärksamhet.

Den utförda gallupundersökningen anses visa att skattebetalarna i allmänhet
ha en tämligen oklar uppfattning om skatternas verkliga storlek,
inte bara när det rör skatterna i allmänhet utan även när det gäller den
egna skatten. Tendensen synes vara att man uppskattar den egna marginalskatten
för lågt.

Beträffande skatternas inverkan på arbetsviljan har man till en början
sökt något klarlägga den nedre gränsen för de eventuellt negativa verkningarna.
Undersökningarna ha avsett inkomstförhållandena under åren
närmast före 1951. Föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande»
i form av en frivillig inkomstbegränsning hos arbetare och tjänstemän i
industriföretag i då ordinära inkomstlägen har icke kunnat verifieras genom
undersökningarna. I den mån en minskad arbetsinsats för dessa kategorier
kunnat iakttagas, torde den väsentligen få tillskrivas andra förhållanden
än skattetrycket. Sålunda har kunnat konstateras att källskatten,
när den trädde i funktion år 1947, i många fall föranledde en omedelbar
reaktion från de anställdas sida. Härtill bidrogo åtskilliga omständigheter.
De skattelättnader för lägre inkomsttagare, som följde av 1947 års skattereform,
kommo sålunda icke till synes samtidigt med att källskatten infördes
utan först ett år därefter. Vid den tidpunkt då omläggningen till källskatt
skedde voro inkomsterna i stigande. Denna inkomststegring medförde
att skatten på den löpande inkomsten blev mera kännbar än tidigare och
att utrymme kunde finnas för införsel på grund av äldre skatter samtidigt
med avdrag för källskatt. Till följd av källskattetabellernas konstruktion
kunde vidare inträffa att en mindre ökning av inkomsten, exempelvis genom
övertidsarbete, helt eller i det närmaste konsumerades av ökad preliminär
skatt.

Den reaktion, som härigenom vållades och som bland annat tog sig uttryck
i yttranden om att det inte lönade sig med övertidsarbete för skatternas
skull, var till stor del en följd av bristande kunskap om källskattesystemets
rätta innebörd. I allmänhet såg man inte längre än till det omedelbara
avdraget. Som en allmän iakttagelse har emellertid redan under år
1949 kunnat konstateras, att förstahandsverkningarna av källskattesystemet
börjat övervinnas och att systemet alltmera vunnit förståelse bland
skattebetalarna.

Som en betydelsefull faktor när det gäller att bedöma arbetarnas och
industritjänstemännens villighet till ökade arbetsprestationer framhålles
vidare den förbättrade ekonomiska standarden. Genom den allmänna lyft -

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

ning av inkomstnivån, som ägt rum under senare år, har det för allt större
grupper av inkomsttagare blivit möjligt att utbyta inkomst mot fritid. Särskilt
bland ungdomen synas de förbättrade inkomstförhållandena ha lett
till att man funnit sig kunnat avstå från extraarbeten för att i stället utnyttja
fritiden.

Om sålunda något mera utbrett skattetänkande knappast kunnat konstateras
hos löntagare med årsinkomst motsvarande vad en industriarbetare
ordinärt uppbar under åren före 1951, så har beträffande högre inkomstskikt
bedömningen måst bli betydligt osäkrare. Av undersökningarna
har emellertid utredningen bibragts den uppfattningen, att de marginella
skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme för premiering
av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets försämring.
Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa härav,
låter sig icke mätas men bör icke förringas, säger utredningen. På grund
härav finner utredningen det vara ett trängande önskemål att skatteskalan
för den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader
av mera allmän räckvidd beredas.

I fråga om beskattningens inverkan på företagsamheten har utredningen
funnit kritiken lämna rum för åtskilliga invändningar. Att beskattningen
i mera allmän utsträckning skulle medföra ett minskat intresse att hålla
omkostnaderna nere inom företagen har icke bekräftats av de tillgängliga
uppgifterna. En sådan tendens torde väl tidigare ha gjort sig gällande,
närmast såsom en följd av krigskonjunkturskatten, men säges numera vara
i avtagande.

Utredningen finner att den rätt, som kan finnas för företagen att själva
bestämma underlaget för sin beskattning genom vissa reglerande åtgärder,
spelar eu mycket stor roll i detta sammanhang. De liberala avskrivningsregler,
som gällt beträffande lagervärdering m. in., ha givit en mycket vidsträckt
möjlighet till skattefri fondering inom företagen. Utvidgningar och
nyinvesteringar ha kunnat i stor utsträckning finansieras med obeskattade
vinstmedel. De skadliga verkningar, som en hög företagsbeskattning
eljest kunde befaras medföra, torde väsentligt ha dämpats genom den relativa
frihet, som rått på detta område.

Utredningen finner det icke givet att den nuvarande beskattningen i
någon allmän omfattning verkat hämmande på företagandet. Produktionsresultaten
synas icke ge belägg för en sådan uppfattning. Den starka efterfrågan
på arbetskraft, som alltjämt gör sig gällande, tyder icke heller på
någon stagnation eller bristande lönsamhet inom företagsamheten i stort.
Även om menliga verkningar kunnat påvisas i enstaka fall, kan icke därav
dragas några mera allmänna slutsatser. Det »skattetänkande», som kan
förekomma inom näringslivet, är dessutom ofta i så hög grad betingat av
skattelagstiftningens tekniska utformning, att det icke kan entydigt återföras
på skattetrycket.

Beträffande nyföretagandet kan beskattningen bereda vissa svårigheter.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Detta gäller dock knappast det nyföretagande, som försiggår inom storindustriens
ram. Icke heller vid verksamhet av mindre omfattning, hantverk

o. dyl., torde nyföretagandet nämnvärt ha påverkats av beskattningen. Problemet
skulle snarare gälla enskilda personers möjligheter att på egen hand
starta ett företag och genom egen insats låta det utvecklas till en större
rörelse. Härvid bör dock icke förbises — säger utredningen — att nyföretagandet
på grund av utvecklingen numera ofta måste bli koncentrerat till
de stora företagen, vilka ensamma ha de tekniska och ekonomiska resurser
som krävas. Att beskattningen skulle vara den väsentliga faktor, som
hindrar nya företag att konsolidera sig och hävda sig i konkurrens med
äldre kan därför knappast göras gällande. Med större rätt torde kunna
påstås, alt den höga marginalbeskattningen av inkomst och förmögenhet
minskat tillgången till riskvilligt kapital på ett sätt som kan vara till men
för vissa typer av nyf öre tagande.

I fråga om sparandet torde det ligga till så, att det totala bruttosparandet
i samhället i stort sett upprätthållits men att en allt större del därav
utgöres av sparande inom företagen, medan däremot det enskilda sparandet
under år 1950 och början av år 1951 visat en tendens att gå tillbaka.
Beträffande företagssparandet finner utredningen att ett relativt högt
skattetryck icke behöver verka ensidigt minskande utan kan tvärtom i
många fall ha en stimulerande effekt. Detta sammanhänger med den skattekredit,
som kan påräknas för viss del av företagssparandet, nämligen
det som sker genom reservbildning i lager och inventarier. Ett högt skattetryck
ger skattefriheten ett större värde; det får därför antagas, att företagen
i största utsträckning sökt tillvarataga sina möjligheter i detta avseende.

Beträffande det enskilda sparandet måste däremot skattetrycket uppfattas
som en enbart reducerande faktor. Det är ofrånkomligt, säger utredningen,
att en hög direkt beskattning måste ge mindre utrymme för enskilt
sparande än en lägre beskattning, liksom att denna verkan inte endast
är knuten till förmögenhetsbeskattningen utan i hög grad även till
inkomstbeskattningen. Att de skattehöjningar, som genomfördes år 1947,
lett till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägarna
till större förmögenheter lär icke kunna bestridas. En viss kapitalkonsumtion
torde ha kunnat konstateras bland förmögenhetsägarna såsom en följd
av förmögenhetsbeskattningen.

Om man inom beskattningen vill bereda bättre utrymme för enskilt sparande,
är man — såvitt utredningen kunnat finna — främst hänvisad till
att ge lättnader av mera allmän natur. En sänkning av den nuvarande inkomstskatten
bör här kunna få en gynnsam effekt. Härutöver erfordras
emellertid enligt utredningens mening även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen.

Undersökningen har också omfattat frågan om beskattningens inverkan
på deklarationsmoralen. Otvivelaktigt måste ett högt skattetryck alltid in -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nebära påfrestningar i detta avseende, säger utredningen. Härigenom begränsas
i verkligheten utrymmet för den direkta beskattningen: utöver
en viss höjd kan denna icke drivas utan att de väsentliga värden, som ligga
i en god deklarationsmoral, råka i fara.

En försämring av deklarationsmoralen innebär närmast, att de skattskyldiga
mer än tidigare tillgripa falskdeklaration. Ett högt skattetryck
kan emellertid mötas även av formellt legala åtgärder, vilka utjämna eller
mildra dess verkningar för de enskilda. Av särskild betydelse är härvid
skattesystemets utformning. Om systemet bygger på principen om skatteförmågau,
torde däri ligga att det icke bör vara alltför schematiskt eller
fixerat. Möjlighet måste finnas att i en mängd skiftande fall beakta den
individuella skatteförmågan. Emellertid kan då svårligen undvikas att de
olika anpassningsvägar, som för sådant ändamål öppnas, kunna utnyttjas
på ett sätt som ehuru formellt oåtkomligt likväl faller utanför syftet med
bestämmelserna. Faran för att dessa anpassningsmöjligheter utnyttjas mer
eller mindre illojalt är måhända ringa så länge skattetrycket hålles relativt
lågt. Systemet kan då fungera tämligen väl. Om däremot skattetrycket
stiger över en viss höjd, bli lätt påfrestningarna på systemet för stora och
risk uppkommer för dylikt missbruk.

Med sin utpräglade strävan att beakta de olika faktorer, som kunna inverka
på skatteförmågan, erbjuder den svenska skattelagstiftningen onekligen
stora möjligheter till skatteflykt i formellt legal form. Utredningen
har funnit att dessa möjligheter numera utnyttjas på ett sätt som gör att
beskattningen drabbar högst ojämnt.

Bristerna kunna här icke avhjälpas endast genom ändringar i skattelagstiftningen,
säger utredningen. I viss mån är detta givetvis möjligt, men
det kan icke bortses från att kravet på likformighet och rättvisa i beskattningen
redan nu drivit denna lagstiftning ut i så vidlyftiga detaljregleringar,
att en fortsatt utveckling i sådan riktning måste inge starka betänkligheter.

För att råda bot på en försämring av deklarationsmoralen reses ofta
kravet på en förbättrad taxeringskontroll. Även här finnas dock gränser
för vad som är lämpligt och möjligt att genomföra. Bortsett från faran
i att driva taxeringskontrollen alltför långt anser utredningen att kontrollen
icke är något osvikligt medel för alt komma till rätta med en vikande
deklarationsmoral. EU skattesystem som grundas på allmän självdeklaration
får alltid förutsätta eu viss lojalitet från medborgarnas sida. Om
.systemet i alltför hög grad skall behöva lita till taxeringskontrollen, torde
detta blotta en svaghet hos systemet.

Mot det allmännas intresse att åstadkomma en riktig taxering står den
enskildes intresse av rättssäkerhet. Även om utredningen icke vill förneka
att taxeringskontrollen alltid måste utgöra ett nödvändigt komplement
till skattesystemet och att kravet på en effektiv kontroll måste ställas
högre i den mån skattetrycket växer, så anser utredningen likväl att det

3—137 as Hiha»g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

endast i begränsad omfattning av tänkbart att genom ökad kontroll möta
en försämring av deklarationsmoralen. Ä andra sidan måste det vara av
den största betydelse att deklarationsmoralen i möjligaste mån upprätlhålles.
En mera djupgående försämring därav kan icke uppfattas annat
än som eu allvarlig fara för skattesystemet.

Med stöd av sina undersökningar finner utredningen det antagligt, att
trycket av den direkta beskattningen numera nått den kritiska gränsen i
detta avseende. Den likformighet, som bör utgöra dess grund, riskerar
härigenom att bli mer eller mindre en fiktion. Förhållandet är enligt utredningens
mening av största betydelse icke blott för frågan om den direkta
beskattningens framtida utformning och höjd utan även för avvägningen
mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande penningvärdeförsämringens betydelse för beskattningen
konstaterar utredningen, att de nuvarande statliga ortsavdragen liksom
skalan för den statliga inkomstskatten äro avvägda närmast efter förhållandena
under år 1946. Levnadskostnadsindex i 1935 års serie — utan
skatter och sociala förmåner — har från år 1946 och till mitten av år
1951 stigit med 44 enheter eller 29 96. Den penningvärdeförsämring, som
återspeglas häri, har inneburit eu skatteskärpning. En försämring av penningvärdet
måste nämligen — när grunderna för skatteberäkningen kvarligga
oförändrade — medföra skatteskärpning på två olika sätt: dels förlora
ortsavdragen relativt i värde, dels pressas den nominellt högre men
reellt oförändrade inkomsten upp i högre progressionsskikt.

Av det materiel som utredningen framlägger framgår afl den av penningvärdeförsämringen
förorsakade ökningen i skattetrycket är betydligt
kraftigare för de lägre inkomstskikten än för de högre. Detta beror på att
ortsavdragen betyda relativt mer för de lägre än för de högre skikten.

Förskjutningen i penningvärdet har ägt rum huvudsakligen under den
allra senaste tiden av utredningsarbetet, under första halvåret 1951. Förutsättningarna
för de skattesänkningar, som planerats under utredningen,
ha därigenom i viss mån rubbats, säger utredningen. Förskjutningen i
penningvärdet är så betydande, att även en ganska långt-gående sänkning
av skattesatserna icke innebär någon reell skattesänkning annat än i den
mån penningvärdet återställes. Utredningen framhåller att de förändringar
i penningvärdet, som inträffat under utredningsarbetets slutskede, ytterligare
inskärpa vikten av eu sådan omarbetning av skatteskalorna, att den
skattehöjning som i realiteten följer av penningvärdeförsämringen i möjligaste
mån undvikes. I

I diskussionen rörande det s. k. iröskelproblemet Did de sociala förmånerna
har även beskattningslrågan dragits in. Vissa riksdagsskrivelser som
rört dessa förhållanden ha hänvisats till utredningen. På grund härav ha
undersökningarna utsträckts även till att gälla frågan om sambandet mel -

,Kungl. Maj:ts proposition nr 213,

35

lan beskattningen och de sociala förmånerna. Emellertid finner utredningen
dessa frågor till stor del vara av socialpolitisk natur. Delvis ha de hänskjutits
till andra kommittéer, överhuvudtaget äro de av den natur, att
de böra ses ur andra synpunkter än enbart beskattningens. Utredningens
resonemang i denna del har därför icke kunnat utmynna i några definitiva
förslag utan har i stort sett avsett endast att belysa frågornas läge och
omfattning samt möjligheterna att komma tillrätta med mindre lämpliga
verkningar.

Utredningen gör här till en början eu kartläggning av de sociala förmåner,
som i sammanhanget äro av betydelse. Folkpensionsförmånerna
ha härvid avskilts från resonemangen, eftersom frågan beträffande dessa
förmåner prövades av 1950 års folkpensionsrevision. Diskussionen om
»tröskelproblemet» har därefter ansetts kunna begränsas till de tre bidragsformerna
studiestipendier, bostadsrabatter och ferieresor. Sammanfattningsvis
säger utredningen följande.

Verkningarna av en inkomsttröskel vid sociala bidrag sammankopplas
ofta med verkningarna av skatteprogressionen. Denna sammankoppling
får i diskussionen ofta följande form: icke nog med att bidraget förloras
genom att inkomstgränsen överskrides, dessutom träffas inkomstökningen
av en marginalbeskattning, som ytterligare reducerar vinsten av inkomstökningen.
Uppenbarligen är det här icke fråga om någon särskild art av
progressionsverkan; vad som kommer till synes är icke annat än den allmänna
verkan av skatteprogressionen. Icke heller lär det vara möjligt att
ordna progressionen annorlunda för en bidragstagare än för andra skattskyldiga.
Progressionseffekten i detta fall är sålunda endast en del av ett
större problem, nämligen frågan om den direkta beskattningens verkningar
i allmänhet. Huruvida något skall kunna göras för att lindra den med
»tröskelproblemet» sammankopplade verkan av skatteprogressionen blir
alltså beroende av i vad mån det överhuvud belinnes möjligt att genomföra
lättnader i beskattningen.

Ett samband mellan gränsdragningen för vissa sociala bidrag och beskattningen
föreligger även på annat sätt: redan den formella omständigheten
att inkomstgränsen för bidraget kan vara bestämd till en viss beskattningsbar
inkomst bildar ett sådant samband. Skulle denna omständighet
få den verkan att bidragstagaren strävar att hålla sin beskattningsbara
inkomst nere och därför avstår från en inkomstökning, så är denna
verkan tydligen eu följd av gränskonstruktionen. Frågan är då icke en beskattningsfråga
utan en fråga av socialpolitisk natur.

Här tillkommer emellertid ytterligare en faktor: om inkomstökningen
får till följd att bidragstagaren går miste om förmånen, så kan detta vara
eu förlust icke endast av förmånen utan även av skattefriheten för förmånen.
Till denna del är tröskelproblemet onekligen eu beskatlningsfråga.

Det kan då ifrågasättas att »tröskelproblemet» skulle kunna något reduceras
genom en inskränkning av den nuvarande skattefriheten för vissa

36 tKungl. Maj:ts proposition nr 21S.

sociala förmåner. Denna fråga har utredningen diskuterat. Man har emellertid
därvid funnit sig icke kunna rekommendera någon inskränkning i
den nuvarande skattefriheten. Emellertid har man funnit att frågan om beskattningen
av vissa sociala bidrag för närvarande är oklar. Denna fråga
hör därför enligt utredningens mening upptagas till närmare undersökning.
Efter vilka riktlinjer en lösning här bör sökas synes ovisst. En tänkbar
möjlighet har dock synts utredningen vara att förlägga alla av barnförsörjningen
beroende bidrag utanför beskattningen. Sedan numera barnförsörj
ningskostnader na i princip frikopplats från beskattningen, kunde
det synas konsekvent att alla sådana sociala bidrag, vilka äro avsedda att
komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostnaderna
äro bestämmande, undantagas från skatteplikt. Möjligen skulle
härigenom en säkrare grund kunna läggas för den skatterättsliga behandlingen
av de sociala bidragen.

Lösningen av »tröskelproblemet» torde emellertid få sökas på annat
håll, säger utredningen; problemet kan icke angripas såsom eu beskattningsfråga
utan är till sin natur eu social fråga om gränsdragningen för
förmånerna. I och med att en inkomstspärr måste upprätthållas torde
»tröskeln» icke lämpligen kunna utjämnas på annat sätt än genom att bidragen
utgå med gradvis minskade belopp vid högre inkomster. Beträffande
familjebostadsbidragen har frågan fallit under prövning av 1951 års bostadsutredning.
I samband med sina undersökningar har emellertid skatteutredningen
framlagt visst material, som enligt utredningens uppfattning
torde kunna bidraga till att belysa olika möjligheter för inkomstgränsernas
läge och konstruktion. 1

1 fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning påvisas
i betänkandet hur under den senaste tiden en förskjutning ägt rum, så att
de indirekta skatterna, som före kriget utgjorde 60 % och ännu året 1949/
50 omkring 50 % av skatterna, sjunkit så att de enligt det beräknade budgetutfallet
för åren 1950/51 och 1951/52 utgöra respektive 47 och 42 %
av den samlade statliga skatteintäkten.

I betänkandet beröres frågan om förutsättningarna för en ökad indirekt
beskattning. I det svenska skattesystemet har en viss strävan kunnat förmärkas
— säger utredningen — att i största möjliga omfattning begagna
direkt beskattning. Den principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning,
som kunnat förmärkas, har otvivelaktigt grundats på uppfattningen
att sådana skatter skulle i särskilt hög grad drabba skattskyldiga
med låg inkomst och stor försörjningsbörda. Denna uppfattning var högst
befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande
mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar
och andra liknande avgifter på nödvändighetsvaror, vilka i särskilt hög
proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största familjernas
förbrukning. Det är visserligen alltjämt klart, säger utredningen, att de

37

Kungt. Maj:ts proposition nr 213.

indirekta skatter, som för närvarande uttagas, taga en procentuellt större
andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta
skatterna på grund av sin progressivitet taga en större del av inkomsten
ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot
direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa
även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. Frågan
om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har därför kommit
i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskattningen
kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande
omfattning. Tidigare gällde frågan fördelningen av skatterna på stora eller
små inkomsttagare. Nu gäller den något annat, nämligen följande: eftersom
ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre inkomstskikt, vilken
form bör då ges åt detta skatteuttag, den direkta eller den indirekta?

Utredningen framhåller vidare att man ingalunda kan sätta likhetstecken
mellan en ökad indirekt beskattning och en ökad belastning på de
små inkomstlagarna. Allt beror på hur skatten användes. Om den användes
för en nedsättning av den direkta skatten i de lägre inkomstskikten och
eu förstärkning av de sociala förmånerna för de minsta inkomsttagarna
och för barnfamiljerna, innebär den påtagligen en omfördelning i inkomstutjämnande
riktning. Eu övergång till indirekta skatter är sålunda väl
tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan inkomstklasserna.

Vid valet mellan de två skatteformerna bör då bland annat beaktas,
att den indirekta skatten ur rättvisesynpunkt har den fördelen, att den
även träffar dem, som genom ofullständig taxering orättmätigt undgå eu
del av den direkta skatten, så att skattebelastningen kan bli i motsvarande
mån lägre på de lojala skattebetalarna. En annan fördel är att den indirekta
skatten gynnar sparandet medan den direkta starkare bidrager till »skattetänkande».
Av stor betydelse äro vidare de administrativa synpunkterna.
För närvarande kan med visst fog sägas, att administrationen är alltför
hårt ansträngd med direkt beskattning.

Utredningen finner alltså att förutsättningarna för avvägningen mellan
direkt och indirekt beskattning numera äro så väsentligt annorlunda än
i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga bör komma till
stånd. Främst bör upptagas till närmare utredning frågan huruvida praktiska
möjligheter finnas, att vid en utvidgad användning av den indirekta
skatteformen förebygga eller kompensera en icke önskvärd ökning av
skattetrycket på vissa mindre bemedlade folkgrupper och hur dessa åtgärder
i sa fall böra utformas. Vidare böra olika direkta och indirekta skaltcforiners
administrativa kostnader och olägenheter samt riskerna för ofullständig
skattebetalning i de olika fallen undersökas och jämföras. Sedan
dessa undersökningar utförts, torde det bli möjligt att bättre än nu bedöma
avvägningen mellan de olika skatteformerna. Utredningen föreslår
alt dessa undersökningar komma till utförande, för att möjliggöra ett slut -

38

Kungl. May.ts proposition nr 213.

ligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.
Ett sådant ställningstagande måste anknytas till konkret utformade
förslag.1

Undersökningen om de direkta skatternas verkningar har givit utredningen
stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst
med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser utredningen det
angeläget, att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras.
I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten.
Vidare bör bland annat med hänsyn till sparandet en viss sänkning ske
även av den statliga förmögenhetsskatten.

Utredningen framhåller, att en förenkling i beskattningsförfarandet är
ett mycket starkt behov. En sådan förenkling är önskvärd inte bara ur
skattebetalarnas synpunkt utan även med hänsyn till det allmännas intresse
av att taxeringsapparaten skall kunna fungera tillfredsställande.
Emellertid lär det icke vara möjligt att uppnå några förenklingar av verklig
betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen ligger vid nuvarande
höga nivå. Det synes ofrånkomligt, att ett högt skattetryck måste
åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet vid beskattningen.
Då dessa krav uppenbarligen äro svåra att förena med kravet på enkelhet
i beskattningen, är det även ur denna synpunkt angeläget att den direkta
beskattningens tryck nedbringas till eu lägre nivå.

Vid en sänkning av de direkta skatterna är man i hög grad bunden av
det faktiska läget, säger utredningen. Skattens nivå är för närvarande så
hög, att en rationell lösning ofta kan hindras därav: även en mindre höjning
som vid en förnyad avvägning framkommer för någon grupp, måste
inge betänkligheter. De många synpunkter och intressen som göra sig gällande
vid avvägningen, icke minst av familj ebeskattningen, gripa in i varandra
på ett sådant sätt, att man inte kan hoppas kunna komma fram till
en lösning som kan betecknas såsom den »riktiga». Det slutliga avgörandet
måste alltid bli en skälighetsawägning.

Med de förskjutningar, som ägt rum i penningvärdet, har det visat sig
omöjligt för utredningen att på ett mera konkret sätt sammanknyta förslaget
om skattelättnader med en viss ram för de statliga utgifterna. Det
intäktsbortfall för staten, som beräknas uppkomma genom de föreslagna
skattesänkningarna, angives av utredningen i varje särskilt fall uträknat
på skatteunderlaget vid 1949 års taxering, d. v. s. på 1948 års inkomster
och förmögenheter. En omräkning på 1950 års taxering har icke ansetts
erforderlig med hänsyn till det stora arbete, som detta skulle ha inneburit
och med hänsyn till att skillnaden i skatteunderlag mellan dessa båda års

*) Beträffande utformningen av förevarande avsnitt i betänkandet bär ledamoten Åkerström
i särskilt yttrande föreslagit en mera utförlig motivering i vissa delar (se betänkandet
sid. 303—314).

Kuns/l. Maj:in proposition nr 218. 39

taxeringar icke är av sådan storlek, att den i nämnvärd grad skulle påverka
beräkningarna. De verkligt betydande skillnaderna framkomma först
vid 1952 års taxering.

Betydelsen av de skattesänkningar, som föreslås, är givetvis svår att bedöma,
säger utredningen. I den mån den direkta beskattningen i sin nuvarande
form kan lia medfört skadliga verkningar, torde man få räkna
med att dessa genom en skattesänkning kunna övervinnas först på längre
sikt. Emellertid torde få antagas, att en skattesänkning även av ganska
begränsad omfattning kan ha eu stimulerande effekt på arbetsvilja och
företagsamhet, vilken i någon mån kan kompensera det omedelbara skattebortfallet
genom sänkningar. Utredningen har emellertid icke velat i någon
högre grad bygga på ett sådant antagande. Kostnadsberäkningarna ha skett
helt oberoende därav.

Remissyttrandena.

Önskemålet om en sänkning av de direkta skatterna understrykes
i de flesta remissyttrandena.

Statskontoret anser det vara av största betydelse att åtgärder vidtagas i
syfte att bereda lättnader av såväl den statliga inkomstskatten som förmögenhetsskatten
och finner det föreliggande förslaget till reformering av
det statliga beskattningssystemet vara i stort sett väl avvägt.

Övcrståthållarämbetet och länsstyrelserna instämma genomgående i
skatteutredningens uttalande om att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Myndigheterna
ritsorda allmänt riktigheten av vad betänkandet innehåller om de nuvarande
direkta skatternas ogynnsamma verkningar på arbetsvilja, skattemoral
och intresse för sparande.

Som exempel på den inställning som rent allmänt präglar länsstyrelsernas
yttranden kan återgivas vad länsstyrelsen i Gävleborgs lön anfört:

Länsstyrelsen delar uppfattningen, att den nuvarande direkta beskattningen
verkar hämmande på sparande, arbetsamhet och initiativlust. Deklarationsmoralen
synes undan för undan försämras, med bland annat
ökad skatteövervältning olika befolkningsgrupper emellan som följd. De
föx-eslagna lättnaderna i beskattningen äro enligt länsstyrelsens mening
steg i rätt riktning för att åstadkomma en förbättring. De goda psykologiska
verkningarna av en påtaglig skattesänkning i nuvarande situation fä
icke underskattas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen funnit, att skattetrycket till
följd av den genom penningvärdesförsämringen och skatteskalornas konstruktion
stegrade progressionen medfört skadliga verkningar i form av
minskad sparvil ja, minskade arbetsinsatser och försämrad deklarationsinoral.
Skattetänkandet har utbrett sig mer och mer. Även små inkomsttagare,
som reflektera över skattesystemets verkningar, föredraga i stor
utsträckning att avböja extra arbete med hänvisning till all ersättningen
härför, efter avdrag för marginalskatten, icke kan anses vara tillräcklig

40

Kungl. Maj:is proposition nr 213.

kompensation för förlorad fritid. Beträffande de länsstyrelsens tjänstemän,
som åtnjuta ersättning för övertidsarbete, har länsstyrelsen den erfarenheten,
att man i regel hellre vill ha arbetet ersatt genom kompensationsledighet
än i pengar. Löneklassuppflyttningar och lönegradsändringar inom
reglerad befordringsgång giva efter skatteavdragen så litet netto, att, om
de tidigare fattats som en uppmuntran i arbetet, de numera i stället medföra
missräkning. Att deklarationsmoralen avsevärt försämrats på de senare
åren har kunnat konstateras såväl i besvärsmål till prövningsnämnden
som vid arbetet i taxeringsnämnderna. Som exempel kan anföras att
föräldrar söka överflytta en del av sina inkomster på barnen, inkomster,
å vilka kontrolluppgift förutsättes icke komma att lämnas, deklareras ej,
överenskommelser träffas mellan köpare och säljare av virke samt mellan
arbetsgivare och arbetare om avlämnande av kontrolluppgifter till lägre
belopp än de verkliga, som villkor för köp av brännved uppställes att köparen
icke för taxeringsmyndigheterna får yppa säljarens namn, traktamentsersättning
utgår även i fall, där skäl för sådan ersättning icke föreligger.
Allmänheten har mer och mer uppmärksammat progressionen vid
beskattningen och söker undgå de hårda verkningarna därav genom deklarationsfusk
eller andra transaktioner i samband med taxeringen.

Vad länsstyrelsen sålunda anfört och vad utredningsmännen konstaterat
vid sin undersökning om skattetryckets verkningar, föranleder länsstyrelsen
att helt biträda utredningsmännens uttalande att trycket av den direkta
beskattningen antagligen numera nått den kritiska gränsen. En allmän
skattelindring är därför enligt länsstyrelsens åsikt nödvändig inom den
allra närmaste tiden, särskilt om penningvärdesförsämringen fortsätter.
Skall man kunna stimulera det för näringslivets behov och utveckling viktiga
sparandet, ingiva folket den uppfattningen, att det lönar sig att genom
arbete öka sina inkomster samt förbättra deklarationsmoralen torde, förutom
åtgärder för stabilisering och helst förbättring av penningvärdet, en
skattesänkning även av ganska måttlig omfattning säkert komma att medföra
goda verkningar.

Landsorganisationen framhåller att dess anslutning i huvudsak till förslaget
inte får tolkas som ett principiellt förordande av en sänkning av den
totala beskattningen. Reformen som sådan syntes vara en angelägen uppgift,
medan frågan om den totala beskattningen tills vidare borde stå öppen.
Landsorganisationen finner emellertid att utredningen gjort troligt att den
nuvarande direkta inkomstbeskattningen nått en sådan höjd att ogynnsamma
följder för skattemoralen och produktionen börjat framträda. En
sänkning av den direkta skatten för fysiska personer förefölle därför välmotiverad.

Kooperativa förbundets styrelse har gjort eu jämförelse mellan sitt yttrande
över 1945 års statsskatteberednings förslag och de slutsatser, som
1949 års skatteutredning kommit till. Styrelsen anför:

En sådan jämförelse ger otvivelaktigt vid handen att de farhågor om
vissa negativa verkningar av 1947 års statsskattesystem, som styrelsen på
sin tid gav uttryck åt, av utredningen konstaterats vara befogade. Redan
med hänsyn härtill är det naturligt att grundtanken i det nu föreliggande
skatteförslaget har styrelsens fulla stöd.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en sänkning
av den direkta beskattningen beröres i vissa remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

41

Landsorganisationen kan här ansluta sig till vad finansministern uttalat
härom i ärets statsverksproposition: reformen kunde tänkas bli
genomförd samtidigt som uttagningsprocenten höjdes; den finge härigenom
mera formen av eu beskattningsomläggning än av en skattesänkning.

Landsorganisationen understryker emellertid starkt att skatteutredningens
förslag inte får bedömas isolerat från målsättningen för den ekonomiska
politiken som helhet. Härom anför landsorganisationen hland
annat:

Utredningen bär underlåtit att ställa sina förslag i relation till denna
målsättning och att pröva huruvida dessa över huvud taget äro förenliga
med långtidsutredningens riktlinjer, som statsmakterna i huvudsak har
godtagit. Det i och för sig rimliga förslaget att i realiteten återställa 1947
års beskattning av fysiska personer kompletteras inte med några förslag,
som tillförsäkrar samhället bibehållna skatteintäkter. Utredningen synes
inte fästa något avseende vid att sedan 1947 förskjutningar i den ekonomiska
utvecklingen och i målsättningen för den ekonomiska politiken inträffat,
som motiverar eu skärpning av den totala beskattningen. Landsorganisationen
finner inte, att utredningen visat lämpligheten av att i nuvarande
läge sänka statens skatteintäkter. Detta konstaterande hindrar
emellertid inte, att landsorganisationen tar ställning till utredningens förslag.
Landsorganisationen anser det dock angeläget understryka, att dessa
förslag utgör delproblem i ett långt större sammanhang och att ett förverkligande
av dessa förslag bör åtföljas av överväganden om ianspråktagande
av andra skattekällor, främst inom företagssektorn. Landsorganisationen
anser det mycket troligt, att eu allsidig prövning av hela frågan
om statens skattebehov, sett mot bakgrunden av kraven på (ten ekonomiska
politiken, kommer att leda till den slutsats, som finansministern antyder i
årets statsverksproposition, nämligen att statskassan måste kompenseras
för inkomstbortfallet genom en ökning av andra ordinarie inkomster än den
statliga inkomstskatten för fysiska personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att en beskattningsomläggning i
enlighet med förslaget borde vara önskvärd även om den beräknade skattesänkningen
på grund av statsfinansiella skäl icke kunde fullt ut genomföras.
Länsstyrelsen yttrar:

Beskattningens höjd måste givetvis i hög grad bestämmas med utgångspunkt
från storleken av de statsutgifter, som avses skola täckas genom
skattemedel, ävensom från angelägenheten av att få till stånd en i största
möjliga utsträckning överbalanserad budget. Det nu av kommittén framlagda
förslaget medför eu minskning av statens inkomster efter 1948 års
pris- och inkomstläge med omkring 265 miljoner kronor. Det är naturligtvis
vanskligt att beräkna vad denna skattesänkning skulle innebära
med hänsyn till 1952 års inkomster och priser, men approximativt har
räknats med åtminstone 400 miljoner, det vill säga en ökning av inkomstbortfallet
med omkring 51 %. Länsstyrelsen anser sig icke böra förutspå,
huruvida utrymme ur rent ekonomiska synpunkter finnes för att i denna
omfattning minska ramen för statens inkomster. Däremot finner länsstyrelsen,
att den i betänkandet lämnade utredningen är tillräcklig för att
visa, att oberoende av frågan om storleken av de skattebelopp, som skattesystemet
avser alt vinna, tidpunkten är inne att företaga en omprövning av
skattesystemet.

42

Kungl. Maj:ta proposition nr 213.

I många yttranden göres gällande att de föreslagna sänkningarna — vid
ett uttag med 100 % av inkomstskattens grundbelopp — icke äro tillräckliga
för sitt syfte eller i varje fall med hänsyn till utvecklingen efter förslagets
avgivande blivit otillräckliga. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen
i Västernorrlands lån:

Det är naturligt om den ytterligare skärpning som inflationen medfört
för de flesta skattebetalare nu framstår som olidlig. Länsstyrelsen instämmer
i utredningens förslag till sådan ändring av skatteskalorna, att den
av inflationen framtvingade skärpningen av inkomst- och förmögenhetsskatten
elimineras. Såsom förhållandena utvecklat sig under den korta
tid som förflutit sedan utredningen framlade sitt betänkande synes det numera
tvivelaktigt, om de föreslagna skatteskalorna vid den tidpunkt då
de skola tagas i bruk eller tidigast år 1953 äro tillfyllest för åstadkommande
av denna eliininering. Deras konstruktion synes emellertid utan olägenhet
kunna tillåta en uttagningsprocent, avsevärt lägre än 100. Länsstyrelsen
vill därför förorda, att utredningens förslag till skatteskalor för inkomstoch
förmögenhetsskatt antages i oförändrat skick och att uttagningsprocenten
för inkomstskatten sä avpassas, att det samlade reella skattetrycket
äterföres till 1947 års nivå.

Frågan om beskattningen och de sociala förmånerna har i allmänhet
icke berörts i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att eu närmare utredning
kommer till stånd för att skapa enhetliga skatterättsliga regler
beträffande de sociala förmånerna, varvid även det s. k. tröskelproblemet
skulle beaktas, liksom frågor angående uppbörd av källskatt. Uttages icke
källskatt av skattepliktiga förmåner uppkommer i regel kvarstående skatt
för den skattskyldige. LänsstyTelsen framhåller att sådan kvarstående skatt
på de små belopp varom här är fråga dels är kostsam för det allmänna att
uppbära och indriva och dels föranleder irritation hos den skattskyldige. I

I fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning
tillstyrka remissmyndigheterna allmänt att en utredning kommer till
stånd rörande förutsättningarna för en ökad användning av indirekta
skatter.

Statskontoret framhåller emellertid att den lättnad av den direkta beskattningen,
som innefattas i förslaget, måste anses vara ett samhällsintresse
av sådan betydelse att förslagets genomförande icke bör få anstå
i avvaktan på den ifrågasatta utredningen.

Riksråkcnskapsverkct påpekar i detta sammanhang att de indirekta skatternas
andel av den samlade skatteintäkten, som i betänkandet uppskattats
till 42,2 % för budgetåret 1951/52, enligt numera föreliggande beräkningar
kommer att sjunka än mera, till knappa 40 % för såväl detta som nästa
budgetår.

Riksskattenämnden anför:

En sänkning av den direkta statsbeskattningen torde — då någon väsentlig
nedgång av det allmännas utgifter för närvarande icke lärer vara

4:;

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

möjlig — förutsätta ökad användning av indirekta skatter, vilka äro jämförelsevis
lätt administrerade. Även om vissa principiella erinringar kunna
framställas mot de indirekta skatterna, torde dessa erinringar på grund av
den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen ha väsentligt förlorat i betydelse.
Genom den inträdda utjämningen av inkomsterna och de ökade
möjligheterna att anordna den indirekta beskattningen så att den icke huvudsakligen
drabbar de minst bärkraftiga — i vilket sammanhang man
torde böra beakta bland annat frågan om avvägningen av folkpensionernas
och barnbidragens storlek -- lära de tidigare framförda invändningarna
mot indirekt ''beskattning numera icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Riksskattenämnden vill i detta sammanhang särskilt anmärka, att
den ofta framförda invändningen mot indirekta skatter av mera generellt
verkande natur, nämligen att de skulle sä till vida vara otjänliga att de
genom kollektivavtalen vältrades över på arbetsgivarna, icke lärer vara av
avgörande natur. Man bör nämligen beakta att — särskilt efter övergången
till källskattesystemet och då löntagarna mera allmänt kalkylera med den
å en viss inkomstökning belöpande s. k. marginalskatten —- det även i fråga
om direkta skatter föreligger eu strävan hos arbetstagarna att lönevägen
skaffa kompensation för skatteutgifterna. I denna del lärer skillnaden sålunda
icke längre vara stor mellan direkta och indirekta skatter, något
som torde ha framgått bland annat vid årets centrala löneförhandlingar.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningen påvisar, att de indirekta skatterna svarar för en avsevärt
mindre del av den totala beskattningen än under förkrigs- och krigsåren.
De argument, som utredningen anför till förmån för en återgång till skärpt
indirekt beskattning, förtjänar enligt landsorganisationens mening starkt
beaktande. Att indirekta skatter i sig själva med nödvändighet skulle utgöra
en mindre social beskattningsform, är en felsyn, som utredningen
— och i synnerhet herr Åkerström i sitt särskilda yttrande — på ett övertygande
sätt tillbakavisar. Avkastningen av indirekta skatter kan användas
på ett sätt, som gynnar just de små inkomsttagarna. Eu ur löntagarsynpunkt
synnerligen väsentlig fördel med indirekt skatt är dess egenskap
att försvåra systematiskt skattefusk. Vissa av skatteutredningen verkställda
undersökningar av skattemoralen ger en skrämmande bild av karaktären
och omfattningen av skattefusket inom olika befolkningsgrupper, vilkas
skatteförmåga oftast torde vara större än löntagarnas. Hög direkt beskattning
verkar otvivelaktigt försämrande på skattemoralen. Inte minst av
denna anledning finner landsorganisationen lämpligt, att frågan om en
skärpning av den indirekta beskattningen på den direktas bekostnad prövas
närmare, varvid doek förutsattes, att samtidigt kompenserande sociala
åtgärder för de lägsta inkomsttagarna genomföres.

Liknande synpunkter framhållas av tjänstemännens centralorganisation:

TCO är av den principiella uppfattningen alt det nuvarande skattetrycket
i vad gäller den direkta beskattningen av fysiska personer för närvarande
är alltför högt, och organisationen kan till denna del till fullo
instämma i de synpunkter, som ha anförts av skatteutredningen. TCO vill
vidare kraftigt understryka, att organisationen i fråga om avvägningen
mellan indirekta och direkta skatter vill förorda en övergång till indirekta
skatter i större utsträckning än för närvarande. Anledningen härtill är alt
skattetrycket i fråga om den direkta beskattningen för närvarande synes
vara alltför högt, icke minst mot bakgrunden av de menliga följder på
deklarations- och skattemoral som härav följa. Organisationen är av den

44

Kungl. Maj ds proposition nr 218.

uppfattningen att härigenom betydande skattebelopp undandragas det allmänna.
Skattesystemets utformning i förening med det höga skattetrycket
torde nämligen bland annat medföra, att vissa inkomsttagargrupper i praktiken
ha tekniska möjligheter att undandraga sig eu betydande del av den
skattebörda, som med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätteligen
borde åvila dem. Härigenom kommer skattebördan för andra grupper
— främst löntagarna — att bli i motsvarande grad större. De utredningar,
som 1949 års skatteuiredning har låtit utföra för belysande av denna fråga,
anser organisationen klart ge vid handen, att förhållandena för närvarande
äro till betydande nackdel för i första hand löntagarna.

De administrativa svårigheterna vid nuvarande beskattning
samt möjligheterna att genomföra förenklingar i be skattnings
förfarandet beröras i åtskilliga remissvar.

Riksskattenämnden framhåller att den direkta beskattningen numera
ligger på en sådan nivå, att beskattningens administration kommit att utgöra
ett allvarligt problem. Härom anför nämnden:

Ur de synpunkter, riksskattenämnden närmast har att företräda, är det
emellertid de administrativa svårigheterna, som närmast påkalla ett ingående
övervägande av den i betänkandet avhandlade frågan om bibehållandet
av den direkta beskattningen vid dess nuvarande nivå. Såsom framgår
av betänkandet förekomma skatteflyktsåtgärder för närvarande i eu
sådan omfattning, att såväl kontrollmöjligheter som taxeringsorganisationen
måste väsentligt utbyggas, om icke det allmänna årligen skall gå miste
om mycket avsevärda belopp och betänkliga skador av samhällsmoralisk
natur uppkomma. Behovet av åtgärder i nämnda avseende är väsentligt
beroende av det direkta skattetrycket. Visserligen lärer en utbyggnad av
kontrollapparaten ändock böra komma till stånd, men denna utbyggnad
torde kunna göras tämligen begränsad, om åtminstone någon sänkning
av de direkta skatterna kan genomföras. Utom till de kostnader, som en
mera betydande utbyggnad av beskattningsorganisationen skulle draga,
måste i förevarande hänseende stor vikt fästas vid de åligganden av kontrollteknisk
natur, som därvid måste stadgas för de skattskyldiga, och det
allmänna missnöje, som därav kan orsakas. De psykologiska faktorerna

böra i förevarande sammanhang icke underskattas. — ---Ytterligare ett

skäl mot bibehållandet av en hög direkt beskattning är, att en mera genomgripande
förenkling av denna beskattning torde förutsätta en minskning
av skattetrycket. Så länge detta är så högt som för närvarande, torde
de schabloniseringar, som förenklingsåtgärder i allmänhet innebära,
komma att väcka stark opposition och på den grund vara svåra att genomföra.

Länsstyrelsen i Siockholtns lån anför:

Länsstyrelsen vill icke underlåta peka på några områden, där enligt
länsstyrelsens mening enklare regler redan i nuvarande läge borde kunna
införas. Främst är här att märka de många, smärre avdrag som nu medgivas
från inkomst av tjänst (resor, verktyg, facklitteratur, expenser
m. m.), vilka av den skattskyldige skola specificeras och underkastas
minutiös kontroll av taxeringsmyndigheterna. Infördes i stället ett schablonavdrag,
jämförelsevis generöst tilltaget men maximerat i förhållande
till arbetsinkomsten, skulle åtskillig arbetskraft kunna frigöras för viktigare
kontrolluppgifter. Vidare borde tiden nu vara inne att avskaffa ut -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 o.

skyldsavdraget under »Allmänna avdrag» för att i stället vid skatteskalornas
reglerande taga hänsyn till det så bortfallna avdraget. Detta, som
ursprungligen tillkom för att mellan skattskyldiga i kommuner med olika
kommunalt skattetryck så långt möjligt jämnt fördela statsskattetrycket,
har numera förlorat sin egentliga betydelse och vållar onödigt besvär för
såväl skattskyldiga som myndigheter. Slutligen må erinras om strävandena
att förenkla inkomstberäkningen beträffande inkomst av enfamiljshus.
-----Länsstyrelsen vill i detta sammanhang nämna, att kanske

hälften av alla besvär till länets prövningsnämnd avse tvister antingen
om inkomster och utgifter för annan fastighet eller om utgiftsposter i förvärvskällan
tjänst. Det synes icke rimligt, att det allmänna vidkännes avsevärda
kostnader för skipande av exakt rättvisa i tvister, vilka i ett större
sammanhang måste te sig bagatellartade och som uppenbarligen skulle
kunna undgås genom schablonregler utan att därmed oskäliga bördor pålades
någon.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker det starka behov av förenkling
i beskattningen, varom utredningen i detta sammanhang talar. Om
uppgifter — såsom nu sker — undan för undan skola läggas på taxeringsnämnderna
och deras ordförande är tiden snart inne — säger länsstyrelsen
— då det icke längre torde bli möjligt att få personer utanför landsstatstjänstemännens
krets villiga att åtaga sig sådana uppdrag.

Departementschefen.

Det för olika politiska uppfattningar gemensamma syfte som låg bakom
tillsättandet av 1949 års skatteutredning var att skapa större klarhet om
statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde såväl skatternas
avvägning med hänsyn till skattebetalarnas bärkraft som det samlade
skattetryckets och enskilda skattereformers inverkan på näringslivet, på
sparande, arbetsvilja och företagsamhet. I direktiven för utredningen uttalade
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, bland
annat, att önskemålet att komma fram till en lättnad i beskattningen vore
lika självklart som nödvändigheten att väga delta önskemål mot vikten av
de behov som föranledde att skatterna uttogos.

Av de undersökningar, som skatteutredningen utfört rörande de direkta
skatternas verkningar, finner sig utredningen såsom i det föregående i
korthet redovisats ha funnit stöd för uppfattningen att eu lättnad i den
direkta beskattningen för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse.
Detta utredningens uttalande har allmänt understrukits i remissyttrandena.
Främst med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser
utredningen det angeläget att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen
mildras. I första hand bör enligt utredningen ifrågakomma eu
lindring av den statliga inkomstskatten. Vidare bör bland annat med hänsyn
till sparandet eu viss sänkning ske även av den statliga förmögenhetsbeskattningen.

Resultatet av utredningens undersökningar rörande den statliga beskattningens
verkningar präglas med nödvändighet av osäkerhet. Svårigheterna

46

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

alt nå fram till eu objektiv bedömning på ifrågavarande område äro uppenbara.
Även om det är tveksamt huruvida den nuvarande direkta inkomstbeskattningen
nu nått en sådan höjd att ogynnsamma verkningar på skattemoralen
och produktionen börjat framträda, kan det dock icke bestridas att
denna beskattning känns betungande för stora grupper i samhället. En sänkning
av den direkta statsskatten för fysiska personer framstår därför som angelägen.
Jag underströk redan i finansplanen till årets statsverksproposition,
att ett genomförande vid 1052 års riksdag av en skattereform byggd på
utredningens förslag skulle vara i hög grad önskvärt. Förutom det värde
som en allmän skattesänkning innefattar för skattebetalarna skulle genom
skattereformen vinnas bland annat en bättre avvägning av skattebördan
mellan olika grupper skattskyldiga. Det i och för sig självklara önskemålet
om en sänkning av statsskatterna bör emellertid enligt min mening
få tillgodoses endast i den mån det framstår som förenligt med kraven på
sundhet i statsfinanserna och på en rationell utformning av skatte- och
finanspolitiken i enlighet med den allmänna målsättningen för den ekonomiska
politiken.

Med det nyss anförda kommer jag In på frågan om de ekonomiska förutsättningarna
för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Jag
erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande
av utredningens förslag har på skatteunderlaget vid 1049 års taxering
beräknats till omkring 2G5 miljoner kronor. Omräknat till del inkomstläge,
som förutsetts vid budgetberäkningarna i statsverkspropositionen för
budgetåret 1952/53, kommer beloppet att uppgå till cirka 500 miljoner
kronor (varav cirka 480 miljoner kronor belöper på den statliga inkomstskatten).
En justering av beräkningarna i enlighet med det skatteunderlag,
som -— efter vad jag inhämtat riksräkenskapsverket kommer att i
dagarna redovisa, väntas ge än högre belopp. Såsom jag i det följande
närmare motiverar, anser jag det nödvändigt att vidtaga vissa ändringar i
utredningens förslag, vilka komma att leda till ytterligare inkomstbortfall.
I statsverkspropositionen utvecklade jag närmare att kostnaderna för eu
skattereform rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie statsinkomster
på driftbudgeten med bortseende från tillfälliga inkomster, sammanhängande
med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. I statsverkspropositionen
angav jag överskottet på driftbudgeten av ordinarie
statsinkomster till 541 miljoner kronor. Sedan dess har en betydande utgiftspost
tillkommit i budgeten, nämligen kostnaderna för höjda löner och
pensioner till statstjänstemännen. Till täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löne- och pensionsförmåner och av beräknade
kostnader för ändrad lönegradsplacering m. m. ha anvisats respektive
äskats tillhopa 268 miljoner kronor. I denna summa ha icke inräknats de
kostnadsstegringar, som uppkomma genom nyligen träffade kollektivavtal
för vissa statsanställda arbetare. Härjämte kommer ett visst inkomstbortfall
att uppstå inom affärsverken på grund av att lönestegringarna där

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

icke i sin lielhet kunnat täckas genom taxeliöjningar. Vidare tillkomma
vissa andra utgiftsökningar i förhållande till beräkningarna i statsverkspropositionen.
Anmärkas må härjämte, att av det i statsverkspropositionen
redovisade budgetöverskottet hänföra sig mellan 200 och 300 miljoner
kronor till kommunala skattemedel, vilka sålunda i själva verket representera
eu fordran på statsverket från kommunernas sida. De höjda utgifterna
motvägas givetvis av ökade skatteinkomster, som uppkomma därigenom
att inkomststegringarna blivit större än vad som antogs vid budgetberäkningarna
till årets statsverkspröposition. Budgetläget kan dock
icke säkert överblickas förrän längre fram i vår i samband med framläggandet
av propositionen med slutligt förslag till statsreglering. Bortfallet
av statsinkomster genom den av skatteutredningen föreslagna skattereformen
kommer, om reformen träder i kraft den 1 januari 1953, att
under det första budgetåret, 1952/53, begränsas till eu tredjedel av vad
inkomstminskningen motsvarar för helt år. Först under budgetåret 1953/54
komma de statsfinansiella konsekvenserna av skattesänkningen att göra
sig gällande i sin helhet. Det är knappast möjligt att nu med någon säkerhet
bedöma hur statsinkomster och statsutgifter då komma att gestalta sig.
En betydelsefull faktor som påverkar statsinkomsterna i sänkande riktning
pekade jag emellertid på redan i finansplanen, nämligen skatteutbetalningarna
till kommunerna. Dessa komma att mellan budgetåren
1952/53 och 1953/54 stiga med omkring 600 miljoner kronor.

I ett ekonomiskt läge, där kravet på överbalansering av budgeten icke
behövde hävdas med samma styrka som för närvarande, kunde det kanske
vara möjligt att genomföra en skattesänkning helt i överensstämmelse med
utredningens förslag. Med hänsyn till behovet att fortsätta en stram ekonomisk
politik är det emellertid nödvändigt att upprätthålla ett icke alltför
litet budgetöverskott. Det är dessutom inte möjligt att bortse från
faran av statsfinansiella svårigheter under den närmaste framtiden. Vissa
reserverade inkomstkällor måste finnas för att möta en dylik situation.
En i år beslutad skattesänkning för fysiska personer får byggas på en så
fast grund, att den icke redan påföljande år behöver tagas tillbaka. Den
psykologiska verkan av ett dylikt handlande skulle säkerligen bli förödande.
Det är därför nödvändigt att noga överväga både om en skattesänkning är
möjlig och hur stor den kan bli, utan att den ekonomiska politiken försvagas
och alltför stora risker för framtiden skapas.

Trots den tveksamhet som sålunda kan råda i fråga om genomförande
av skattereformen, framstår dock önskemålet om cn skattesänkning med
sädan styrka, att man enligt min mening bör överväga att redan nu genomföra
skattereformen även om det icke skulle visa sig möjligt att göra detta
annat än i begränsad omfattning. Jag vill därför förorda, att utredningens
förslag i huvudsak lägges till grund för förslag till innevarande års riksdag.
Ett dylikt förslag har synts mig vara av sådan vikt att det får anses
uppfylla de grundlagsenliga förutsättningarna för att kunna framläggas

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande
budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas.

1 utredningens förslag torde dock, såsom ovan antytts, modifikationer
böra vidtagas i vissa hänseenden. Härtill återkommer jag i det följande.
.Tåg vill emellertid redan här framhålla att det för närvarande — såsom
många remissmyndigheter understrukit — föreligger ett så starkt behov av
förenklingar vid beskattningen, att kraven härpå icke kunna skjutas åt
sidan. Vid en reform av detta slag måste därför tillses, att beskattningsförfarandet
icke belastas med ytterligare detaljregleringar i vidare mån
än som befinnes oundvikligt. Det blir nödvändigt att inom vissa gränser
arbeta med schabloner.

Det statsfinansiella läget gör, att man måste räkna med möjligheten att
skattereformen, såsom nyss antytts, till en början endast kan genomföras
i begränsad omfattning. Som jag anförde i finansplanen kan man tänka
sig att visserligen genomföra skattereformen med verkan från och med
den 1 januari 1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills
vidare begränsa inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagningsprocent
som skall fastställas för 1953 kan emellertid ännu icke med säkerhet
bedömas utan får prövas i samband med framläggandet av propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,
då det statsfinansiella läget bättre kan överblickas. Jag tager alltså icke i
detta sammanhang ställning till frågan om uttagningsprocentens höjd.

De individuella verkningarna av en skatteomläggning i enlighet med de
förslag jag i det följande framlägger belysas i en vid denna proposition
fogad tabellbilaga, Bihang 2. Tabellerna ha räknats ut för en uttagning av
den statliga inkomstskatten dels med 100, dels med 110 procent. Till skillnad
från de tabeller som framlades av skatteutredningen (bilaga 10 till
betänkandet) har jämförelse här skett mellan den statliga skatt som uttages
preliminärt under 1952 och den statliga skatt som skulle utgå enligt propositionen.

Inkomstminskningen för staten vid en skatteomläggning enligt propositionen
kan —- med ledning av de uppgifter som i dagarna under hand erhållits
från riksräkenskapsverket avseende skatteunderlaget för 1952/53 — för
helt år beräknas till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100
procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360
miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av samma grundbelopp.
Nämnda belopp få icke uppfattas annat än som ungefärliga. Bland annat
kan icke med någon säkerhet bedömas vad de föreslagna ändringarna i förmögenhetsbeskattningen
komma att betyda, då utfallet härutinnan väsentligt
blir beroende av de taxeringsvärden som fastställas år 1952.

Jag vill slutligen i detta sammanhang även något beröra frågan om avvägningen
mellan direkta och indirekta skatter i den statliga beskattningen.
Skatteutredningen har för sin del erinrat om att man i det svenska skattesystemet
kunnat förinärka en principiellt avvisande inställning till in -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

direkt beskattning, en inställning som tidigare även varit högst befogad.
En ökad användning av indirekta skatter är emellertid enligt utredningen
nu väl tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan
inkomstklasserna. Utredningen anför sammanfattningsvis, att förutsättningarna
för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera
äro så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden att en allvarlig prövning
av denna fråga bör komma till stånd. Utredningen föreslår därför, att undersökningar
utföras i syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till
frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.

Som jag förutskickade i årets finansplan har jag för avsikt att inom den
närmaste tiden föreslå Kungl. Maj :t igångsättande av en utredning rörande
vägarna för att bereda statskassan kompensation för det inkomstbortfall
som uppkommer vid ett genomförande av skattereformen. I samband därmed
torde även de av skatteutredningen anförda synpunkterna beträffande
avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning närmare få övervägas.
Beträffande frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder vill
jag särskilt peka på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt
social reformpolitik. På den ifrågavarande utredningen bör således ankomma
att pröva spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett
vidgat socialt reformarbete skola åvägabringas. Jag vill i sammanhanget
erinra om att det rådande statsfinansiella läget, som tvingar till den yttersta
återhållsamhet med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig
behjärtansvärda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget
för budgetåret 1952/53. Med den inriktning nämnda utredning sålunda
torde erhålla kommer dess resultat knappast att öva inverkan på
möjligheterna för den här avhandlade skattesänkningen.

III. ÖVERSIKT AV SKATTEUTREDNINGENS ÄNDRINGSFÖRSLAG.

För närvarande är det statliga ortsavdraget för gift skattskyldig bestämt
till fast belopp, oberoende av inkomstens storlek. För ensamstående skattskyldig
minskar däremot ortsavdraget med stigande inkomst för att slutligen
helt bortfalla. Utredningen föreslår den ändringen, att systemet med reducering
av ortsavdraget för ensamstående skall upphöra. Ändringen är av teknisk
natur. Meningen är att den avvägning mellan ensamståendes och giftas
beskattning, som nu sker genom ortsavdragens reducering, i stället skall
åstadkommas genom att två olika skatteskalor skola begagnas vid beräkning
av den statliga inkomstskatten, den ena avsedd för gift person och
den andra avsedd för ensamstående.

Sedan avdrag för barn numera avskaffats vid beskattningen och ersatts
med allmänna barnbidrag äro makar med barn och makar utan barn i prin 4—437

ss Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

50

Kungl. Majds proposition nr 213.

cip likställda vid taxeringen. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida
denna likställighet bör bibehållas och funnit sig icke böra föreslå någon
ändring i detta avseende.

I fråga om äkta makars beskattning har utredningen prövat olika möjligheter
till en lösning. Sålunda redovisas i betänkandet dels ett särbeskaltningssystcm
och dels ett sambeskattningssystem grundat på en tudelning
av makars inkomst. Ingendera metoden har dock ansetts möjlig att lägga
till grund för lagstiftning, även om den sistnämnda metoden i modifierad
form ansetts kunna få betydelse för avvägningen av ensamståendes och
giftas skatt enligt de två skatteskalorna.

Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen
bör bibehållas såsom metod för makars beskattning. Olika möjligheter ha
prövats att inom det nuvarande sambeskattningssystemet tillrättalägga eller
mildra de olägenheter som ansetts förenade därmed. Av de frågor, som
därvid kräva en lösning, visar sig den om s. k. förvärvsavdrag för gift
kvinna vara den mest svårlösta. Sådant förvärvsavdrag utgår för närvarande
med ett belopp motsvarande hälften av den gifta kvinnans inkomst av
rörelse eller eget arbete, dock högst med 1 000 kronor. Bestämmelsen är
provisorisk. Enligt utredningens mening kan förvärvsavdraget icke bibehållas
i skattesystemet — och än mindre höjas — utan att fråga måste
uppkomma om att samtidigt införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor,
vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande
bestämmelser icke självständigt taxeras för värdet av sitt däri nedlagda
arbete. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget har emellertid av praktiska
skäl icke kunnat förordas. Det nuvarande förvärvsavdraget har,
främst på denna grund, ansetts vara behäftat med så stora olägenheter,
att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone väsentligt
beskäras. Förutsättningar för en sådan reform ha ansetts föreligga, om
den genomföres i samband med den sänkning och omläggning av den statliga
inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föreslår. För att möjliggöra
en övergång visar det sig dock nödvändigt att behålla förvärvsavdraget
till någon mindre del. För att detta skall kunna ske utan att fog för
ett motsvarande avdrag för jordbrukar- och rörelseidkarhustrur skall uppkomma
och därigenom syftet med reformen förfelas, bör avdraget dock
icke bestämmas högre än till 300 kronor, fast belopp. Avdraget kommer härigenom
att överensstämma med det förvärvsavdrag, som utgår vid den
kommunala beskattningen.

Beträffande makars beskattning i övrigt föreslås den tekniska ändringen,
att makar vid ortsavdragsberäkningen skola tillgodoföras hälften var av
ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken,
skall det tillgodoräknas den andra. Vid den statliga taxeringen fördelas
därefter skatten mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara
inkomster, icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster. Vidare
föreslås, att makar för beskattningsår, varunder de ingått äktenskap, alltid
skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 51

Utredningens ställningstagande till sambeskattningen och förvärvsavdraget
har emellertid grundats på den viktiga förutsättningen, att skattesatsen
för den statliga inkomstskatten samtidigt bestämmes enhetligt till
12 % för makar upp till en taxerad inkomst av 12 000 kronor i högsta ortsgrupp.
I lägsta ortsgrupp går motsvarande gräns vid 11 360 kronor. Skatteprocenten
föreslås sålunda bli proportionell inom hela detta inkomstskikt;
först vid taxerade inkomster ovanför denna gräns skall den vara progressiv.
För att denna även ur andra synpunkter önskvärda reform skall kunna
genomföras vid beskattningen erfordras emellertid en höjning av makars
ortsavdrag från nuvarande 3 000 kronor till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp.

Utredningen föreslår alltså, att de statliga ortsavdragen för gift skattskyldig,
vilka för närvarande äro 2 500—3 000 kronor beroende på ortsgrupp,
höjas till 3 360—4 000 kronor. För ensamstående skattskyldig föreslås
icke någon häremot svarande höjning av ortsavdraget; i lägre ortsgrupper
än den högsta skall dock enligt förslaget en viss mindre höjning
ske även av de ensamståendes ortsavdrag.

För beräkningen av den statliga inkomstskatten föreslås följande två
skiktskalor: I

Skatt i % av vidstående del av

Beskattningsbar

beskattningsbar inkomst för

inkomst, kr.

gift skatt-skyldig

ensamstående

skattskyldig

ej över 4 000

12

12

4 000— 6 000

12

16

6 000— 8 000

12

20

8 000— 10 000

16

24

10 000— 12 000

20

27

12 000— 16 000

25

30

16 000— 20 000

30

34

20 000— 30 000

35

38

30 000— 40 000

40

42

40 000— 60 000

45

46

60 000—100 000

50

50

100 000—150 000

55

55

150 000—200 000

60

60

över 200 000

65

65

I förening med den kommunala ortsavdragsreform, som trätt i kraft
den 1 januari 1952, skulle utredningens förslag komma att medföra väsentliga
sänkningar i total skatt för alla skattskyldiga. Skattesänkningarna äro
procentuellt större för de lägre inkomstskikten än för de högre. Även om
förslaget ses isolerat och sålunda hänsyn tages endast till den statliga inkomstskatten,
medför det sänkningar i praktiskt taget alla inkomstlägen.
Att en mindre ökning i statsskatt för ensamstående uppkommer i vissa
lägen, där minskningen i total skatt är betydande, bär ansetts uppvägas av

52

Kangl. Maj.ts proposition nr 213.

fördelen, att skattesatsen i botten kunnat bestämmas enhetligt till 12 %
även för de ensamstående.

I fråga om beskattningen av änklingar och änkor föreslår utredningen,
att dessa skola medgivas ortsavdrag såsom gifta vid taxering för det beskattningsår,
under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå följande
beskattningsåre t.

Utredningen föreslår även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen.
I detta avseende förordas en höjning av gränsen för skattskyldigheten från
nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor samt vidare vissa ändringar i
den gällande skatteskalan för förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens
belopp vid olika beskattningsbara förmögenheter enligt gällande ordning
och enligt förslaget framgår av följande tabell. I

Förmögenhetsskatt i kronor

Besk. förm.
kr.

Enl. gällande

Enl. för-

ordning

slaget

40 000

60

0

50 000

120

50

70 000

240

150

100 000

420

300

150 000

920

800

200 000

1 520

1 300

250 000

2 270

1 950

300 000

3 020

2 600

400 000

4 820

3 900

500 000

6 620

5 500

750 000

11 120

9 500

1 000 000

15 620

13 500

2 000 000

33 620

31 500

5 000 000

87 620

85 500

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning föreslås den ändringen i nu
gällande bestämmelser att förmögenhetsskatten skall beräknas gemensamt
för föräldrar och hemmavarande barn under 16 år. Sedan barnet fyllt 16 år
skall någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna.

Det föreslås, att bestämmelserna om den s. k. 80 procent-spärren, vilka
för närvarande ha provisorisk karaktär, göras definitiva. Då det visat sig att
spärren i vissa fall icke medför den åsyftade begränsningen av skatterna
till 80 % av inkomsten föreslås den tekniska utvidgningen att även den statliga
förmögenhetsskatten skall kunna i viss utsträckning tagas i anspråk
vid skattereduktionen.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslår utredningen icke annan ändring
än att gränsen för skattskyldigheten — liksom vid förmögenhetsbeskattningen
— liöjes från nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor. En
mindre justering av det nedersta skiktet i skatteskalan har därvid måst
göras.

53

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 213.

Beträffande juridiska personer liar utredningen icke funnit motiverat
att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar vid den statliga inkomstbeskattningen. Skatten utgör för närvarande
för aktiebolagen 40 % och för de ekonomiska föreningarna 32 %
av den beskattningsbara inkomsten. Utredningen föreslår, att skattesatsen
även för de ekonomiska föreningarna — med undantag för jordbrukets
kreditkassor — skall bestämmas till 40 %.

Den minskade skatteintäkten för staten vid genomförande av utredningens
förslag har på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats
till omkring 265 milj. kronor.

Reservationer till utredningens förslag.

Utredningens förslag är inte i alla delar enhälligt. Det är enhälligt i fråga
om skatteskalorna för inkomstskatten. De reservationer som anförts gälla
i huvudsak frågorna om förvärvsavdrag för gift kvinna, förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten.

Herr Hagberg föreslår sålunda att yrkeskvinnor med barn under 14 år
skola medgivas förvärvsavdrag -— utöver 300-kronorsavdraget — med 25 %
av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor. Herrar Sandberg och Petrén
föreslå att avdraget — 300-kronorsavdraget inräknat — skall utgöra 10 %
av inkomsten, högst 800 kronor, för yrkeskvinnor utan barn och 20 % av
inkomsten, högst 1 600 kronor, för yrkeskvinnor med barn under 16 år.
I de nu nämnda reservationerna föreslås dessutom att 300-kronorsavdraget
skall tillkomma även hustrur som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Herrar Henriksson och Rehn vilja däremot icke utvidga avdraget till
sistnämnda kategori men höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor till 10 %
av inkomsten, högst 1 000 kronor, samt avväga ortsavdragen annorlunda
än enligt förslaget.

Herr Jonsson vill icke höja förvärvsavdraget för yrkeskvinnor men utvidga
det föreslagna 300-kronorsavdraget till att gälla även för hustrur
som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Annan utformning av förmögenhetsbeskattningen samt avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten påyrkas i olika reservationer av herrar Hagberg,
Jonsson, Petrén, Sandberg och Söderlund.

Herrar Franzon, Hagberg och Söderlund föreslå uppflyttning även av
sparbanker och övriga kreditinstitut i skattesats 40 %, medan herr Jonsson
reserverar sig mot den föreslagna skattehöjningen för ekonomiska föreningar.

Remi ssy it randen a.

1 remissyttrandena har förslaget i allmänhet tillstyrkts i sina huvuddrag.
Även om erinringar gjorts i olika detaljer — och i vissa remissvar
även mot de grundläggande bestämmelserna i förslaget — ha de hörda

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 21o.

myndigheterna och sammanslutningarna på ett i allmänhet tämligen positivt
sätt anslutit sig till förslaget i stort och ansett att det bör läggas till
grund för lagstiftning.

Erinringarna röra i första hand frågan om särskilt avdrag för förvärvsarbetande
gift kvinna, det s. k. förvärvsavdraget. Vidare ha olika meningar
gjort sig gällande beträffande förmögenhetsbeskattningens höjd och utformning,
beträffande bibehållandet av kvarlåtenskapsskatten samt i fråga om
den föreslagna höjningen av skattesatsen för ekonomiska föreningar.

Riksräkcnskapsverket konstaterar att utredningens förslag i skilda
skattetekniska hänseenden innebär framsteg i förhållande till vad som nu
gäller. Riksräkenskapsverket syftar här på sådana moment i förslaget som
att bottenskiktet i skatteskalan avsevärt breddats, att ortsavdraget för
makar fördelats med hälften på envar av makarna, att ortsavdragen gjorts
fasta också för ensamstående och att samtaxeringen för det första äktenskapsåret
slopats.

Departementschefen.

I anslutning till denna översikt vill jag endast anföra att jag, såsom framgått
av mitt tidigare yttrande, finner förslaget i stort sett lämpat att läggas
till grund för lagstiftning. I det följande kommer jag att behandla de olika
ändringsförslagen var för sig.

IV. FYSISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

1. PRINCIPEN FÖR ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Enligt 20 § kommunalskattelagen må vid inkomstberäkningen avdrag icke
ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av andre maken. Det sålunda meddelade förbudet mot avdrag för lön till
make medför, när fråga är om en av makarna gemensamt bedriven verksamhet,
en gemensam beskattning av dem, s. k. faktisk sambeskattning.

Beskattningen av äkta makar, som leva tillsammans och som båda taxeras
för inkomst, bygger på principen om sambeskattning. Makarna taxeras
visserligen envar för sin inkomst och mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst, men ortsavdrag och beskattningsbar inkomst beräknas för
dem gemensamt. Likaså bedömes skatteplikten med hänsyn till makarnas
sammanlagda inkomst. Allmänna avdrag, som helt eller delvis icke kunna
utnyttjas på den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst,
må avräknas från den andra makens inkomst. Denna ömsesidiga kvittningsrätt
gäller sålunda bl. a. för underskott på förvärvskälla.

Vid taxeringen till kommunalskatt fördelas den beskattningsbara inkomsten
på makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. Vid
taxering till statlig inkomstskatt sker däremot icke någon fördelning på

Ivungl. Maj:ts proposition nr 213. 55

makarna av den gemensamma beskattningsbara inkomsten; i stället fördelas
den därå uträknade skatten på makarna efter förhållandet mellan
deras taxerade inkomster.

Vid ändring av civilstånd är det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret, bestämmande för taxeringen. Regeln har tolkats
så, att den 1 juli ansetts vara avgörande tidpunkt; ändring som skett den
1 juli eller senare under beskattningsåret har icke tillerkänts betydelse
för taxeringen.

Sambeskattningen får sålunda betydelse för äkta makars inkomstbeskattning
främst i följande avseenden: 1) skattepliktsgränsen är gemensam,
2) ortsavdrag beräknas gemensamt, 3) underskottsavdrag och allmänna
avdrag, vilka ej kunna utnyttjas av ena maken, få överföras till andra
maken samt 4) beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt.

Skatteutredningen.

I betänkandet redovisas till en början ett särbe skattnings alternativ (s.
163—181). Härvid borde man enligt direktiven utgå från att samtliga skattskyldiga
skola ha ett lika stort ortsavdrag och att make skall ha rätt att
utnyttja avdrag, som andra maken på grund av bristande inkomst inte kan
utnyttja. En gift man, vars hustru saknade inkomst, skulle alltså få utnyttja
hustruns hela ortsavdrag; om hon själv kunde utnyttja någon del
därav skulle eu avräkning av ortsavdrag ske mellan makarna, så att mannen
finge utnyttja vad hon icke kunde tillgodogöra sig. Detta i direktiven angivna
sätt att ordna makarnas ortsavdrag i ett särbeskattningssystem har
utredningen funnit vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Redan därmed
har man emellertid i systemet infört ett moment av sambeskattning,
säger utredningen. Genom denna avräkning av ortsavdrag mellan makar
förloras väsentligt de praktiska fördelar vid taxering och källskatteberäkning,
som man i allmänhet föreställer sig vara förenade med särbeskattning.
Härigenom skapas också ett »tröskelproblem» för makarna: eftersom den
första delen av hustruns inkomst motsvaras av en minskning av mannens
ortsavdrag, blir marginalskatten på denna första del ofta betydligt högre
än på den inkomst hon därutöver kan tjäna.

Vid den vidare uppläggningen av särbeskattningssys temet har utredningen
funnit sig efter hand nödgad att göra så många ytterligare eftergifter
mot sambeskattningsprincipen, att resultatet -— enligt vad utredningen
finner — måste få ett tycke av halvmesyr. En allvarlig olägenhet
med särbeskattningsformen är att den öppnar möjligheter för makar att
vinna skattelättnader genom eu mer eller mindre konstlad uppdelning av
inkomsten mellan makarna. Vid undersökning av denna fråga har utredningen
till en början funnit att det nuvarande förbudet mot avdrag för
lön till make måste bibehållas även i särbeskattningssystemet. Trots en sä
väsentlig inskränkning i särbeskattningsprincipen kvarstår likväl en så

56

Kungl. May.ts proposition nr 213.

stor risk för snedvridning av beskattningen genom inkomstöverflyttningar
mellan makar, att systemet enligt utredningens mening inte kan tänkas
förverkligat utan alt det förses med en spärr, enligt A-ilken särbeskattningen
på visst sätt brytcs, när inkomsten för vardera maken överstiger
visst belopp.

Det har icke befunnits praktiskt möjligt att i särbeskattningssystemet
lösa frågan om den s. k. faktiska sambeskattningen, främst av gifta jordbrukare
och rörelseidkare. I och med att man behåller förbudet mot avdrag
för lön till make, kommer mannen i dessa fall att alltjämt bli beskattad
för hustruns arbete i den gemensamma verksamheten.

Såsom en betänklig följd av systemet har även framhållits, att ett särbeskattningssystem
inom den kostnadsram, som man över huvud taget ansett
sig kunna räkna med, i många fall skulle leda till skattehöjningar för
förvärvsarbetande hustrur i förhållande till nu utgående skatter. För att undvika
dylika skattehöjningar, skulle även särbeskattningssystemet behöva
fördes med ett förvärvsavdrag. Därmed skulle emellertid ett av systemets
väsentliga syften ha gått förlorat, säger utredningen. Det hade nämligen
varit önskvärt att vid särbeskattningen kunna undvara det nuvarande förvärvsavdraget,
som utgör ett av sambeskattningens svåraste problem och
som rätteligen icke heller hör hemma i ett särbeskattningssystem, eftersom
jämvikten i skattebörda mellan ett gift par, där endast mannen har
inkomst, och ett gift par, där båda makarna ha inkomst, i särbeskattningssystemet
tillgodoses genom att skatteprogressionen blir lindrigare för det
senare paret.

Vidare har undersökts en sambeskaltningslinje med skatteberäkningen
grundad på Utdelning av makarnas inkomst (s. 181—190). Utredningen
har emellertid funnit, att en sådan metod konsekvent genomförd skulle i
högre inkomstlägen gynna gifta inkomsttagare i förhållande till ogifta,
på ett sätt som icke motiveras av de faktiska förhållandena. Inkomstbortfallet
för staten vid ett dylikt system — begränsat till inkomstbeskattningen,
och utan något förvärvsavdrag för gift kvinna -— har på skatteunderlaget
vid 1949 års taxering beräknats till 158 milj. kronor. Då har
emellertid icke något gjorts för de ensamstående. Eftersom i detta system
förhållandet mellan gifta och ogifta är fixerat på ett visst sätt, kan en
skattelättnad icke beredas de ensamstående utan att även äkta makar få
en sänkning utöver den som ligger redan i tudelningsmetoden. Mot systemet
har utredningen vidare invänt, att det vidgar klyftan mellan makar
och ensamstående på ett sätt som hårt drabbar änklingar och änkor.

Även olika möjligheter att modifiera tudelningsprincipen ha prövats.
Någon tillfredsställande lösning efter principiell linje har man emellertid
därvid icke kunnat finna.

Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna att med bibehållande
av den nuvarande sambeskattningen vidtaga vissa reformer ägnade att tillrättalägga
och mildra de olägenheter, som nu anses förenade med sambe -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

skattningen (s. 190—198). Tre frågor komma därvid i förgrunden: avvägningen
av skattebördan mellan ensamstående och äkta makar, storleken
och utformningen av gift kvinnas förvärvsavdrag samt det tekniska förfarandet
vid fördelning av skatt mellan makar.

Av dessa frågor har utredningen funnit den om gift kvinnas förvärvsavdrag
vara den mest svårlösta. Inom utredningen ha undersökts flera
möjligheter att utvidga det nuvarande förvärvsavdraget för att därigenom
mildra sambeskattningseffekten för två var för sig förvärvsarbetande makar.
En sådan utvidgning måste emellertid enligt utredningens mening ge anledning
till krav på ett motsvarande förvärvsavdrag till jordbrukarnas och
rörelseidkarnas hustrur. Med hänsyn till svårigheterna att här finna en
praktiskt möjlig lösning och då även vägande skäl kunna tala emot att förvärvsavdraget
på detta sätt utbygges och att en generell skattelättnad ges
för en ny stor grupp, har utredningen slutligen sökt finna en lösning, som
kunde ge möjlighet att helt eller till väsentlig del avskaffa det nuvarande
förvärvsavdraget för gift kvinna (s. 199—202). Utredningen har därvid
även velat beakta kraven på att beskattningen icke ytterligare kompliceras
utan i stället i möjligaste mån förenklas.

Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen
bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Det nuvarande
förvärvsavdraget är emellertid enligt utredningens mening behäftat med
så stora olägenheter, att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone
väsentligt beskäras. För att underlätta detta bör den statliga inkomstskatten
för äkta makar beräknas efter en proportionell skattesats upp till
en för makarna sammanlagd taxerad inkomst av omkring 12 000 kronor.
En sådan ändring av statsskatteskalan, vilken utredningen funnit önskvärd
även ur andra synpunkter, förutsätter emellertid, att de statliga ortsavdragen
för äkta makar höjas. Ortsavdragen böra därvid bestämmas —
i högsta ortsgrupp — till 4 000 kronor för två makar (—höjning med
1 000 kronor).

Remissyttrandena.

Utredningens åsikt att sambeskattningen bör bibehållas såsom metod
för äkta makars beskattning accepteras eller lämnas utan erinran av så
gott som alla de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna. Undersökningen
anses i allmänhet ha tillräckligt tydligt visat att särbeskattningslinjen
är behäftad med så stora olägenheter att den icke kan anses praktiskt
framkomlig.

Socialstyrelsen ansluter sig till sambeskattningsprincipen och anser dess
utformning enligt förslaget vara avgjort att föredraga framför det nuvarande
systemet.

överståthållarumbeiet finner att förslaget måste anses utgöra cn så tillfredsställande
lösning av den segslitna och svårbemästrade frågan om äkta
makars beskattning som för närvarande är möjlig att åstadkomma. De

58

Kungl. Majäs proposition nr 213.

förenklingar i taxeringsförfarandet, som ernås genom förslaget i denna del,
äro enligt ämbetets mening så betydande att ämbetet vill understryka angelägenheten
av att förslaget härutinnan snarast möjligt lagfästes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Vid avgivande av yttrande i januari 1950 över sambeskattningssakkunnigas
förslag har länsstyrelsen uttalat sig till förmån för bibehållande av
sambeskattningsprincipen men samtidigt starkt understrukit, att problemet
enligt länsstyrelsens mening främst borde skärskådas ur synpunkten att
det gällde att finna en riktigare fördelning av skattebördan mellan gifta
och ensamstående. Utredningen synes ha valt den av länsstyrelsen förordade
utgångspunkten för sina överväganden. Då det nu klarare analyserats, huru
sambeskattningssystemet fungerar i jämförelse med de ensamståendes
skattetryck, kan länsstyrelsen i stort sett acceptera utredningens ställningstagande,
enär en lämplig avvägning synes ha uppnåtts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt utredningsmännens redogörelse
för olika tänkbara principer för äkta makars beskattning samt konsekvenserna
av dessa olika principer i högsta grad bidragit att klarlägga dessa
svårlösta frågor. Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen den uppfattningen,
att sambeskattningen bör bibehållas som metod för äkta makars
beskattning.

Liknande uttalanden göras av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges liäradsskrivarförening
anse dock att en särbeslcattning upp till en för makarna sammanlagd
taxerad inkomst av 12 000 kronor hade varit att föredraga, bl. a. ur källskattesynpunkt.
Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen vill icke förneka, att mycket talar för den av utredningen
förordade lösningen, men det synes å andra sidan obestridligt, att samma
fördelar skulle kunna vinnas vid särbeskattning av inkomsttagare under
ovannämnda inkomstgräns, därest den statliga inkomstskatten för dessa
beräknas efter proportionell skattesats. Särskilt bör framhållas, att den
olägenhet med särbeskattningsformen, som ligger i möjligheter till konstlad
uppdelning av inkomsten mellan makar och som utredningen med viss
kraft understrukit, med denna konstruktion av särbeskattningen skulle
bortfalla.

Infördes särbeskattning för makar med inkomst under 12 000 kronor,
skulle detta icke nödvändigtvis medföra olägenheter för makar, av vilka
blott den ene har inkomst. En skälig avvägning skulle nämligen kunna
åstadkommas antingen genom att för sådant fall medgiva ett högre ortsavdrag
än för ensamstående eller också genom att frågan beaktades vid
konstruktionen av skatteskalorna. Slutligen må också påpekas, att skattebördan
även enligt detta system skulle kunna regleras på lämpligt sätt
genom ett s. k. förvärvsavdrag.

Särbeskattningslinjen skulle även vara till fördel för beräknandet av
källskatt (A-skatt) för äkta makar. Blott ett system, där den enskilda
makens skattebörda regleras utan hänsyn till andre makens inkomst,
lämpar sig för uppbörd av källskatt.

Av de kvinnosammanslutningar som yttrat sig över förslaget vidhåller
yrkeskvinnors samarbetsförbund sin i remissyttrande över sambeskatt -

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

ningssakkuimigas förslag uttalade mening att särbeskattningssystemet i
princip måste anses vara det riktiga. Förbundet ifrågasätter om icke utredningen,
eventuellt med längre tid till sitt förfogande, skulle haft möjligheter
att draga upp riktlinjer för en framtida lösning enligt särbeskattningsalternativet.
Med hänsyn härtill bedömer förbundet utredningens förslag
helt mot bakgrund av nu gällande skattesystem. Efter att ha gjort vissa erinringar
mot förslagets avvägning av skattebördan mellan äkta makar och
ensamstående samt mot den föreslagna sänkningen av gift kvinnas förvärvsavdrag
fortsätter förbundet:

I betraktande av att utredningens förslag till fysiska personers inkomstbeskattning
som helhet erbjuder obestridliga fördelar i förhållande till nu
gällande bestämmelser ansluter sig förbundet härtill, dock under bestämd
förutsättning, att förvärvsavdraget utformas i enlighet med herrar Petréns
och Sandbergs ovan angivna yrkanden samt under uttrycklig hänvisning
till av oss gjorda uttalanden angående avvägningen av skattebördan mellan
äkta makar och ensamstående.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som i yttrande över sambeskattningssakkunnigas
förslag hemställde om en ny utredning på grundval
av metoden sambeskattning enligt tudelningsprincip, föreslår i sitt nu
avgivna remissyttrande en förnyad utredning med uppgift att utarbeta ett
förslag på särbeskattningsgrund.

Fredrika-Bremer-förbundet anser att utredningen givit övertygande skäl
för sambeskattningsmetoden och ansluter sig i princip till utredningens
förslag om äkta makars beskattning.

Departementschefen.

Det kan konstateras att remissinstanserna på ett i stort sett otvetydigt
sätt givit sin anslutning till skatteutredningens mening att sambeskattningen
bör bibehållas såsom metod för äkta makars beskattning. Då frågan
härom länge utgjort ett tvisteämne anser jag det vara ett betydande framsteg
att en så relativt stor enighet kunnat uppnås i denna punkt. Tydligen
gäller här i särskilt hög grad att de principiella synpunkterna måste fogas
efter vad som är praktiskt genomförbart. Så länge diskussionen förts på
det principiella planet har det därför visat sig svårt att nå fram till positiva
resultat. Av remissyttrandena att döma har emellertid skatteutredningens
i betänkandet redovisade särbeskattningssystem ansetts tillräckligt tydligt
visa att en lösning enligt denna linje icke låter sig förverkligas.

Även jag finner att utredningen på ett tillräckligt uttömmande sätt redovisat
de undersökningar, som den haft i uppdrag att utföra, och att utredningen
därmed även givit övertygande skäl för sin uppfattning om att sambeskattningen
får anses tekniskt nödvändig. Då en av de hörda kvinnoorganisationerna
nu föreslagit en förnyad utredning med uppgift att utarbeta
ett förslag på särbeskattningsgrund, är sålunda detta ett yrkande
som jag icke kan biträda.

Kungl. Maj:ls proposition nr 218.

60

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges häradsskrivarförening
har ifrågasatt om icke särbeskattning borde införas för makar med
inkomst under 12 000 kronor. Emellertid torde skillnaden mellan ett dylikt
system och det av skatteutredningen föreslagna bli ytterst ringa. En make
som utnyttjar sin hälft av makarnas ortsavdrag och som tillsammans med
andra maken har inkomst understigande 12 000 kronor, kommer enligt utredningens
förslag att åtnjuta samma statliga ortsavdrag som en ogift person
och även påföras statsskatt till samma belopp som en ogift person.
Skulle däremot maken icke kunna utnyttja sitt ortsavdrag helt, sker en
avräkning av ortsavdrag mellan makarna; den enas taxering blir då beroende
av den andras, vilket måste försvåra källskatteberäkningen. Såsom
skatteutredningen funnit måste emellertid detta resultat uppkomma även
vid särbeskattning; man blir också där nödgad att i fråga om ortsavdragsberäkningen
göra den ena makens taxering beroende av den andras. Det
lär nämligen icke vara möjligt — såsom länsstyrelsen antytt — att för en
make, som är ensam inkomsttagare, tillämpa ett visst högre ortsavdrag
eller en viss lägre skattesats än för en gift person, vars make också har
inkomst, eftersom man här har att göra med en hel serie mellanfall, där
den ena makens inkomst kan variera från något tiotal kronor upp till ortsavdragets
fulla på honom belöpande belopp. Skillnaden mellan särbeskatlning
under 12 000 kronor och sambeskattning enligt utredningens förslag
torde sålunda, såvitt jag kan finna, i praktiken mera vara en fråga om
rubricering än en fråga av saklig betydelse. Jag vill dock erinra om att
skatteutredningen även gjort undersökningar om möjligheterna att åstadkomma
en kombination mellan sambeskattning och särbeskattning men
funnit sig böra övergiva tanken därpå med hänsyn till de komplikationer,
som måste uppkomma vid övergången mellan de båda systemen.

Den med sambeskattningen förknippade frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag
har jag för avsikt att upptaga i ett senare avsnitt av denna proposition.

2. ORTSAVDRAG OCH SKATTESKALOR.

Genom 1947 års skattelagstiftning frigjordes den statliga beskattningen
i princip från hänsyn till barnförsörjningskostnaden. De tidigare utgående
familjeavdragen för barn avskaffades sålunda helt vid statsbeskattningen.
I stället infördes genom en fristående författning skattefria allmänna
barnbidrag att utgå fr. o. m. år 1948. Barnbidragen bestämdes till
260 kronor årligen för varje barn. Reformen har sedermera, fr. o. m. år
1952, fullföljts även vid den kommunala beskattningen. I samband därmed
höjdes bidragsbeloppet till 290 kronor. Barnbidragen utgå fr. o. in.
kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till barnbidrag eljest
uppkommit, t. o. in. det kvartal, varunder barnet fyllt 16 år.

Ortsavdrag vid den statliga beskattningen utgå för närvarande till gifta
skattskyldiga med fasta belopp, olika för de fem ortsgrupperna, varvid
spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp utgör omkring 16 %. Av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 61

draget beräknas för äkta makar gemensamt och utgör i ortsgrupperna I—V
respektive 2 500, 2 825, 2 750, 2 875 och 3 000 kronor.

För ensamstående skattskyldig utgår det statliga ortsavdraget icke med
fast belopp utan avdraget reduceras vid stigande inkomst för att slutligen
helt bortfalla. Ortsavdragets belopp, innan reduktionen påbörjats, är i
ortsgrupperna I—V respektive 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och 2 000 kronor.
Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp är här 20 %. Reduktionen
av ortsavdraget börjar, när det beskattningsbara beloppet överstiger

1 000 kronor. Detta innebär, att reduktionen inträder, när den taxerade
inkomsten i de olika ortsgrupperna överstiger respektive 2 600, 2 700, 2 800,

2 900 och 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga
avdraget för varje 1 000 kronors ökning av den taxerade inkomsten
och är därigenom avslutad vid taxerade inkomster av respektive
10 600, 10 700, 10 800, 10 900 och 11 000 kronor. Vid en taxerad inkomst
uppgående till dessa eller högre belopp åtnjuter alltså en ensamstående
skattskyldig icke något ortsavdrag.

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.
Grundbeloppet bestämmes efter en progressiv skiktskala, där den högsta
skattesatsen är 70 % och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten
som överstiger 200 000 kronor. Emellertid begränsas skattens rörlighet så
till vida, att skatten — för den händelse uttagningsprocenten bestämmes
högre än till 100 % av grundbeloppet — icke får i något skikt överstiga
70 % av den beskattningsbara inkomsten.

Skalan för grundbeloppet vid den statliga inkomstskatten bestämdes år
1947 på följande sätt.

Beskattningsbar

Skatt på vidstående

Skatt på över-

inkomst

beskattnings-bara inkomst

skjutande belopp
inom skiktet

kr.

kr.

%

0

0

10

] 000

100

11

2 000

210

12

3 000

330

14

4 000

470

16

6 000

790

18

8 000

1 150

20

10 000

1 550

24

12 000

2 030

28

14 000

2 590

32

16 000

3 230

36

20 000

4 670

40

30 000

8 670

45

40 000

13 170

50

60 000

23 170

55

100 000

45 170

60

200 000

105 170

70

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten på grundval av ett
visst års taxering är efter övergången till källskatteuppbörd beroende av
vilket procenttal, som gällt för uttagande av motsvarande preliminära skatt.
På 1949—1951 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 %
av grundbeloppet. Med hänsyn till de beslut, som fattats om procenttalet
för uttagande av preliminär skatt för budgetåren 1950/51 (SFS 274/1950)
och 1951/52 (SFS 392/1951), kommer skatten även på 1952 och 1953 års
taxeringar att utgå med 100 % av grundbeloppet.

Emellertid har i samband med den år 1950 beslutade höjningen av de
kommunala ortsavdragen viss jämkning gjorts i den statliga inkomstskatteskalan.
Motiven härtill voro följande.

Då en höjning av de kommunala ortsavdragen måste medföra en krympning
av det kommunala skatteunderlaget och såsom följd därav en höjning
av den kommunala utdebiteringen, har ortsavdragsreformen icke kunnat
förverkligas utan statligt ekonomiskt stöd. Detta stöd har givits i två
former. Sålunda utgå direkta statsbidrag till kommunerna i den omfattning,
att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke
på grund av reformen skall behöva höjas med mera än högst en krona.
För den härefter kvarstående utdebiteringshöj ningen — inom en krona —
kompenseras de skattskyldiga genom jämkning av den statliga inkomstskatteskalan.

Ifrågavarande jämkning i statsskatteskalan vidtogs genom förordning
den 20 april 1951, nr 180. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1952;
bestämmelserna tillämpas för uppbörd av preliminär skatt under år 1952
men vid taxering först år 1953.

Statsskatteskalans utseende före och efter den sålunda beslutade jämkningen
framgår av följande tabell.

Beskattningsbar

Skalan före

Skalan efter

inkomst, skiktet
mellan

jämkningen

jämkningen

(tusental

kr.)

%

%

0—

1

10

10

1—

2

11

11

2—

3

12

12

3—

4

14

14

4—

6

16

16

6—

8

18

17

8—

9

20

19

9—

10

20

20

10—

12

24

23

12—

14

28

27

14—

16

32

32

16—

18

36

35

18—

20

36

36

20—

30

40

39

63

Kungl. Maj-.ts

•proposition

nr 213.

Beskattningsbar

Skalan före

Skalan efter

inkomst, skiktet

niplla n

jämkningen

jämkningen

UIClKtU

(tusental kr.)

%

%

30— 40

45

45

40— 50

50

49

50— 60

50

50

60— 80

55

54

80—100

55

55

100—150

60

59

150—200

60

60

200—250

70

69

250—

70

70

Skatteutredningen.

Utredningen har diskuterat frågan om hänsynstagande till barnförsörjningskostnaden
vid beskattningen (s. 155—159), närmast i samband med
fördelningen av de skattskyldiga på de två av utredningen föreslagna
skatteskalorna. Därvid har kunnat ifrågasättas att låta barnförsörjningskostnaderna
bli avgörande för fördelningen. Till den mildare skalan skulle
då hänföras endast skattskyldiga med barn under viss ålder medan den
strängare skalan skulle begagnas för makar utan sådana barn, liksom för
ensamstående utan barn. Genom en dylik differentiering, grundad på två
olika skatteskalor, skulle emellertid någon hänsyn till antalet barn icke
kunna tagas. Den relativa skatteskärpning, som skulle inträda för makar,
vilka kunna ha kostnader för barn över den ålder, som fixerades, eller vilka
tidigare haft kostnader och underkastat sig uppoffringar för sina numera
vuxna barn, har också talat emot en differentiering av ifrågavarande slag.
Utredningen har därför funnit sig icke böra frångå den år 1947 godtagna
principen, enligt vilken någon skillnad vid beskattningen numera icke
göres mellan makar med barn och makar utan barn.

Utredningen har icke funnit sig kunna föreslå någon begränsning i den
nuvarande dyrortsgrupperingen vid beskattningen utan har i sitt förslag
bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper.

I ett särskilt yttrande (s. 277, 278) har herr Jonsson föreslagit, att vid
skattegrupperingen ortsgrupp I omedelbart avskaffas och sammanslås med
nuvarande ortsgrupp II samt att med intervaller på ett år den kvarstående
lägsta ortsgruppen sammanföres med den närmast högre, varigenom
ortsgrupperingen skulle successivt avskaffas inom relativt kort tid. I

I enlighet med sitt förslag rörande utformningen av äkta makars beskattning
förordar utredningen att de statliga ortsavdragen för makar höjas,
till 4 000 kronor i högsta ortsgrupp. Spännvidden mellan högsta och lägsta
ortsgrupp förulsättes alltjämt böra vara omkring 16 %.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beträffande ensamstående skattskyldiga föreslår utredningen att den nuvarande
reduceringen av ortsavdragen vid stigande inkomst skall upphöra.
Avdragen föreslås skola bestämmas till belopp motsvarande hälften av
ortsavdraget för makar. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp,
som för närvarande är 20 %, skulle härigenom minskas till 16 %.

De av utredningen föreslagna ortsavdragen, jämförda med nu utgående
statliga ortsavdrag samt de kommunala ortsavdragen efter den år 1950 beslutade
höjningen, redovisas i följande tabell.

Ortsgrupp

Nuvarande statliga orts-avdrag, kronor

Av utredningen föreslagna
statliga ortsavdrag, kronor

Kommunala ortsavdrag, kronor
(efter höjning år 1950)

Ensamstående

(före redu-cering)

Gift

Ensamstående

Gift

Ensamstående

Gift

i

1600

2 500

1680

3 360

1180

1680

ii

1700

2 625

1760

3 520

1230

1760

in

1800

2 750

1840

3 680

1290

1840

IV

1900

2 875

1920

3 840

1340

1920

V

2 000

3 000

2 000

4 000

1400

2 000

I särskilt yttrande (s. 271—275) förorda herrar Henriksson och Rehn
en något annan avvägning av ortsavdragen mellan ensamstående och makar
än den av majoriteten föreslagna. För avvägningen föreslås två alternativ.
Alternativ 1 innebär följande: ortsavdraget för ensamstående höjes
med 80 kronor; ortsavdraget för makar sänkes med 140 kronor. Alternativ
2, vilket framföres såsom huvudalternativ, innebär endast en höjning
av ensamståendes ortsavdrag med 150 kronor. (Härvid föreslås dock
såsom i praktiken lämpligast att ortsavdraget för ensamstående bestämmes
160 kronor högre än enligt majoritetsförslaget, så att det i mellersta ortsgrupp
skulle bli 2 000 kronor; samtidigt skulle ortsavdraget för gifta avrundas
uppåt med 20 kronor till 3 700 kronor, d. v. s. 4 000 kronor inklusive
det generella förvärvsavdraget om 300 kronor. Förslaget äger samband
med frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag och syftar till att två ensamstående
inkomsttagare skola bli jämställda med två inkomsttagare som
äro gifta med varandra.

För den vidare avvägningen av skattebördan mellan ensamstående och
äkta makar föreslår utredningen två skatteskalor. Skalorna ha avvägts så
att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar
och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstående
är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor inkomst.
Detta innebär att tudelningsmetoden i praktiken genomförts upp
till en taxerad inkomst för makar -— i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor.

De föreslagna skalorna, jämförda med förhållandena före 1951 års jämkning
av skalan, redovisas i följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

65

Inkomstskatteskalorna.

Beskattnings-bar inkomst
tusental
kronor

SkatteskHla för gift

Skatteskala för ensamstående

förutvarande

skala

%

Av utredningon
föreslagen
skala

%

Förutvarande
skala om redu-ceringen av
ortsavdragen
lägges in i
skalan
%

Av utredningen
föreslagen
skala

%

1

2

3

4

5

0-

1

10

12

lo 0

12

i—

2

ii

12

13-6

12

2-

3

12

12

15 7

12

3—

4

14

12

18-4

12

4-

5

16

12

19-7

16

5-

6

16

12

21 8

16

6-

7

18

12

22''8

20

7—

8

18

12

24''4

20

8-

9

20

16

27-8

24

9—

10

20

16

24 0

24

It) -

12

24

20

27 6

27

12-

14

28

25

316

30

11—

16

32

25

35 6

30

16 —

18

36

30

36'' o

34

18 —

20

36

30

39-6

34

20—

25

40

35

40 o

38

25—

30

4''»

35

418

38

30—

40

45

40

4o 9

42

40-

60

50

45

50 5

46

60-

100

55

50

55-2

50

100

150

6o

55

60 o

55

150

200

60

60

60 4

60

200—

70

65

700

65

I fråga om skalornas rörlighet ifrågasättes icke annan princip än den
nu gällande. För den händelse uttagningsprocenten bestämmes högre än
till 100 % av grundbeloppet föreslås, att skatten icke i något skikt skall
överstiga den högsta skattesatsen i skalorna, d. v. s. 65 %.

Departementspromemorian angående ifrågasatt höjning av de kommunala

ortsavdragen.

Såsom inledningsvis omnämnts har inom finansdepartementets rättsavdelning
under januari 1952 utarbetats en promemoria angående ifrågasatt
höjning av de kommunala ortsavdragen.

I promemorian erinras till en början om att 1949 års skatteutredning
understrukit det nära sambandet mellan sitt förslag och den vid 1950 års
riksdag genomförda kommunala ortsavdragsreformen, vilken enligt utredningens
mening borde ses såsom ett första led i en sänkning av de direkta
skatterna.

Vidare anföres i promemorian bl. a.

5—437 52 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Med hänsyn till den penningvärdeförsämring, soin ägt rum efter det
beslutet om höjning av de kommunala ortsavdragen fattades på våren 1950,
torde frågan om avvägningen av de kommunala ortsavdragen nu böra upptagas
till förnyat bedömande. Genom 1950 års riksdagsbeslut1 fastställdes
de kommunala ortsavdragen till följande belopp.

i ii in iv v

Äkta makar ............ 1 680 1 760 1 840 1 920 2 000

Ensamstående ......... 1 180 1 230 1 290 1 340 1 400

I jämförelse med de tidigare ortsavdragen hade i mellersta ortsgrupp en
höjning skett med ca 100 %. I lägsta ortsgrupp uppgick höjningen till ca
125 % och i högsta ortsgrupp till ca 90 %. Denna olikhet mellan ortsgrupperna
berodde på att spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp samtidigt
minskats från 30 till 16 %.

De nya ortsavdragen skola tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1952. Den
preliminära skatt, som erlägges under 1952, skall alltså bestämmas med
beaktande av de höjda ortsavdragen.

De tidigare ortsavdragen hade varit oförändrade alltsedan de fastställdes
år 1928. Sålunda hade icke ens den försämring av penningvärdet, som
ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å ortsavdragen. De redan
från början alltför små ortsavdragen hade härigenom blivit än mer otillfredsställande.
Ur kommunernas synpunkt hade utvecklingen i själva verket
medfört att uttaxeringen skedde på ett större skatteunderlag än som
rätteligen bort föreligga.

Genom att skillnaden mellan verkligt existensminimum och det existensminimum,
som i form av ortsavdrag beaktades vid taxering, undan för
undan ökat ställdes statsmakterna inför särskilda problem, då det gällde
att på en gång genomföra den erforderliga höjningen av de kommunala
ortsavdragen. Å ena sidan krävdes en mycket betydande ökning av avdragen
för att så långt möjligt närma dessa till ett mera verklighetsbetonat
existensminimum. Å andra sidan stod det klart att en mera väsentlig höjning
av avdragen icke vore möjlig att åstadkomma, utan att staten i en
eller annan form trädde emellan och lämnade kommunerna hjälp.

I första hand sökte man nå fram till kommunala ortsavdrag av samma
storlek som de statliga. Verkställda undersökningar gåvo emellertid vid
handen att minskningen av det kommunala skatteunderlaget skulle bli så
betydande att en sådan höjning för det dåvarande icke vore möjlig att
genomföra. De belopp, som slutligen fastställdes, motsvara ungefär 2U av
de statliga. Till grund för denna avvägning ligga sålunda inga principiella
överväganden utan endast kostnadssynpunkter.

Beträffande grunderna för de statsbidrag, som skola utgå till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen, erinras i promemorian om att

1 Jfr ortsavdragskommittdns betänkande SOU 1950:5, propositionen 241/1950 och be villningsutskottets

betänkande nr 57/1950.

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bidragen i princip skola täcka av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöjningar
utöver en krona per skattekrona. Vid sitt ställningstagande
till ersättningsfrågan hade ortsavdragskommittén fäst särskilt avseende
vid att kommunerna faktiskt utnyttjat ett större skatteunderlag än
som rätteligen bort ifrågakomma, därest ortsavdragen undan för undan
höjts med belopp motsvarande den under senare år inträdda penningvärdeförsämringen.
För ett återställande av ortsavdragen till deras ursprungliga
reella värde skulle, framhöll kommittén, i genomsnitt erfordras en utdebiteringshöjning
av 0: 80 kronor. För denna höjning skulle alltså i princip
icke utgå särskild ersättning av staten.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex — utan skatter och sociala förmåner
— i 1935 års serie var år 1950 (i medeltal) 168. Under år 1951
skedde en ökning av indextalet, under första kvartalet till 188, under andra
kvartalet till 195 och under tredje kvartalet till 200. Indexet har alltså
efter det ortsavdragsreformen beslöts och fram till oktober 1951 stigit med
32 enheter eller med cirka 20 %.

Den penningvärdeförsämring, som återspeglas häri, har inneburit att
ortsavdragen förlorat relativt i värde redan innan de börjat tillämpas. Den
skattelättnad för de lägre inkomstskikten, som man avsett att lämna, har
sålunda till en del uteblivit.

Även ur en annan synpunkt har penningvärdeförsämringen fått ogynnsamma
verkningar med avseende å ortsavdragens avvägning. Om man i
ortsavdragen främst ser en metod att från beskattning undantaga sådana
inkomststagare, vilka på grund av alltför låg inkomst sakna ekonomisk
förmåga att erlägga skatt, är det uppenbart att de avdragsbelopp, som fastställdes
år 1950, icke tåla vid någon minskning. Redan från början stod
det nämligen klart, att ortsavdragen även efter höjningen 1950 mycket
ofullständigt skulle kunna fylla denna uppgift. En jämförelse mellan de
kommunala ortsavdragen och de av centrala uppbördsnämnden fastställda
normalbeloppen för existensminimum visar vilken betydande eftersläpning
som alltjämt föreligger.

På grund av det anförda föreslås i promemorian en höjning av de kommunala
ortsavdragen till åtminstone deras reella värde 1950. Med utgångspunkt
från stegringen av levnadskostnadsindex ifrågasättes en höjning av
avdragsbeloppen med 20 å 25 %. De höjda beloppen, vid en 20-procentig I

ökning, skulle

bli följande.

I

ii

III

IV

v

Äkta makar ...

......... 2 020

2 120

2 200

2 300

2 400

Ensamstående

......... 1 420

1 480

1 550

1 610

1 680

I vilken utsträckning det kommunala skatteunderlaget kommer att påverkas
av en sådan höjning anses i promemorian icke kunna närmare fastställas
utan en ingående statistisk undersökning av förhållandena i de
olika kommunerna. Med hänsyn till att frågan om förändringarna i skatte -

68

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

underlaget vid höjningar av ortsavdragen redan blivit allsidigt belyst i samband
med ortsavdragsreformen, torde det emellertid icke vara erforderligt
att ånyo verkställa undersökningar i detta hänseende. Om man höjer ortsavdragen
med 20 ä 25 % så innebär ju detta endast att man återställer den
inbördes relation mellan inkomstnivå och avdragsnivå, som rådde vid tiden
för de nya ortsavdragens fastställande.

Ett problem som ägnades särskild uppmärksamhet vid ortsavdragsreformens
genomförande var frågan huruvida höjningen av ortsavdragen
skulle medföra en övervältring av skattebördan från icke fastighetsägare
till fastighetsägare och från fysiska personer till juridiska personer. I detta
avseende framhöll ortsavdragskommittén bl. a. att då en utdebiteringsstegring
av en krona — vilket genom de föreslagna statsbidragen så att
säga utgjorde den maximala övervältringen — endast obetydligt översteg
den skattehöjning, som i genomsnitt skulle inträda, därest ortsavdragen
återställdes till sitt reella värde före kriget, kunde en övervältring av denna
omfattning enligt kommitténs mening knappast sägas innebära en orättvisa
mot fastighetsägarna och de juridiska personerna. Genom att ortsavdragen
förblivit oförändrade trots penningvärdets fall hade nämligen i
själva verket en förskjutning av skattebördan ägt rum från fastighetsskatteunderlaget
och de juridiska personernas skatteunderlag över på de
fysiska personernas inkomstskatteunderlag.

I promemorian framhålles att penningvärdeförsämringen efter det ortsavdragen
fastställdes år 1950 på liknande sätt medfört en viss förskjutning
av skattebördan från det fasta skatteunderlaget över på inkomstskatteunderlaget.
Ett återställande av ortsavdragens reella värde innebär
sålunda icke att inkomstskatteunderlaget minskas till nackdel för det övriga
skatteunderlaget. Det innebär i stället att skattebelastningen kommer
att fördelas på de olika slagen av skatteunderlag på ett riktigare sätt.

I detta sammanhang påpekas att de höjningar av ortsavdragen, som beslötos
1950, icke medfört så stora kommunala utdebiteringsstegringar som
man från början räknat med. Detta torde väsentligen ha berott på storleken
av den allmänna nominella ökningen av penninginkomsterna och på
den starka vinstökningen hos bolagen. Båda dessa omständigheter ha gjort
kommunernas skatteunderlag mindre känsliga för höjningar av de kommunala
ortsavdragen än som vid förarbetena till ortsavdragsreformen kunnat
beräknas.

En höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % motsvarande penningvärdeförsämringen
under 1951 bör enligt promemorian genomföras
utan särskilda bidrag från staten till kommunerna. De speciella förhållanden,
som kunde åberopas för statsbidrag vid ortsavdragsreformens genomförande,
föreligga icke vid en höjning av avdragen, som endast avser att
återställa avdragens reella värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 69

Om den kommunala orisavdragsreformen såsom ett led i sänkningen av
direkta skatterna anföres i promemorian vidare.

Skatteutredningen har — såsom tidigare nämnts — betraktat den kommunala
ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta
skatterna. Bl. a. ur denna synpunkt har utredningen vid alla jämförelser
med nuvarande ordning i fråga om sammanlagd kommunal och
statlig inkomstskatt utgått från den kommunala inkomstbeskattning, som
gällde t. o. in. år 1951. Vid jämförelsen har sålunda »nuvarande kommunalskatt»
genomgående beräknats med ledning av de gamla kommunala
ortsavdragen, medan däremot »den nya kommunalskatten» beräknats på
grundval av de nya ortsavdragen.

De nya kommunala ortsavdragen började tillämpas den 1 januari 1952.
Redan innevarande år komma sålunda de skattskyldiga i åtnjutande av
den skattelättnad, som de höjda avdragen medföra. 1949 års skatteutrednings
förslag kan tidigast genomföras från och med ingången av år 1953.
Då de båda skattereformerna sålunda icke kunnat sättas i kraft samtidigt
komma säkerligen de skattskyldiga vid bedömandet av verkningarna av
statsskattereformen, därest en sådan genomföres fr. o. m. den 1 januari
1953, att bortse från den skattelindring, som de redan tidigare kommit i
åtnjutande av.

En skattskyldig, som till äventyrs får högre statsskatt efter en statsskattereform,
torde knappast kunna övertygas om att han totalt fått en
lägre skatt, därför att den skattelindring, som han tidigare erhållit i fråga
om kommunalskatten, är större än höjningen av statsskatten.

Av tabell 6 i bilaga 10 till skatteutredningens betänkande framgår att
vissa ökningar i statsskatten uppkomma för ensamstående skattskyldiga
i de två lägsta inkomstskikten. Tabellen har uträknats vid en uttagningsprocent
av 100. Vid en uttagningsprocent av 110 skärpes förhållandet
givetvis ytterligare.

Om emellertid en höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 %
genomföres samtidigt med skatteutredningens förslag skulle nu ifrågavarande
höjningar av statsskatten kompenseras genom en samtidig sänkning
av kommunalskatten. Förhållandet belyses i vissa vid promemorian fogade
tabeller. I tabellerna göres bl. a. en jämförelse mellan å ena sidan den
totala skatt, som en ensamstående skattskyldig har att erlägga för år 1952
(d. v. s. med tillämpning av de nya kommunala ortsavdragen) och å andra
sidan den totala skatt som den skattskyldige skulle ha att erlägga om dels
de kommunala ortsavdragen höjdes med 20 % och dels skatteutredningens
förslag genomfördes vid en uttagningsprocent av antingen 100 eller 110.
Tabellerna visa i detta avseende följande.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Ensamstående, ortsgrupp III.

Års-

inkomst

kr.

Total skatt vid uttagningsprocent 100

Total skatt vid uttagningsprocent 110

År 1952
(uttag-ningspro-cent 100)

Efter skatte-utredningens
förslag och
med 20 %
förhöjda
kommunala
ortsavdrag

Skillnac

i skatt

År 1952
(uttag-ningspro-cent 100)

Efter skatte-utredniugens
förslag och
med 20 %
förhöjda
kommunala
ortsavdrag

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

2 000

56

28

— 28

— 50o

56

28

— 28

—

50-o

9 000

249

236

— 13

— 5''2

249

246

— 3

—

1*2

4 0i i0

473

453

— 20

— 4 2

473

474

+ 1

+

0''2

5 000

712

670

— 42

- 5 9

712

701

— 11

—

1-6

6 000

976

887

— 89

— 9-1

976

929

— 47

—

4-8

8 000

1547

1371

— 176

— 11-4

1547

1440

— 107

—

6-9

10 ooo

2146

1 918

— 228

— 106

2 146

2 019

— 127

—

59

12 000

2 814

2 527

— 287

— 10-2

2 814

2 667

— 147

—

5 2

15 0110

3 820

3 543

— 277

— 7-3

3 820

3 752

— 68

—

1*8

18 000

4 970

4 659

— 311

— 6-8

4 970

4 946

— 24

—

0*5

20 000

5 812

5 413

— 999

— 6-9

5812

5 754

— 58

—

ro

25 000

8 028

7 490

— 538

— 6-7

8 028

7 983

— 45

—

0 6

30 000

10 313

9 731

— 582

— 5''6

10 313

10 393

+ 80

+

0*8

40 000

15 218

14 364

— 855

— 5-6

15 218

15 379

+ 161

+

it

50 000

20 501

19 307

— 1 194

— 5*8

20 501

20 707

+ 206

+

lo

Remissyttrandena.

Frågan o in hänsynstagande till barnförsörjningskostnaderna
vid beskattningen beröres i allmänhet icke i remissyttrandena.
Den av skatteutredningen här intagna ståndpunkten — att vid beskattningen
bibehålla den formella likställigheten mellan familjer med barn
och familjer utan barn i enlighet med den år 1947 godtagna principen —
lämnas sålunda i stort sett utan erinran.

Kammarrätten anser dock att det bör övervägas att återinföra familj eavdrag
för barn vid beskattningen och anför härom:

Ett obestridligt faktum torde vara, att de nuvarande barnbidragen endast
delvis kompensera skillnaden i skatteförmåga mellan barnfamiljer och
familjer utan barn. Härigenom intaga barnfamiljerna i förhållande till de
barnlösa familjerna en missgynnad ställning, som synes sakna varje rimlig
grund. Sä länge barnbidragen icke utgå med belopp av sådan storleksordning,
att skillnaden i skatteförmåga mellan de båda familjetyperna utjämnas,
måste barnfamiljerna anses äga ett berättigat krav på att hänsyn
tages till berörda skillnad vid beskattningen. Enligt kammarrättens
mening bör därför den lättnad i den statliga inkomstbeskattningen, som
kan av statsmakterna medgivas, i första hand komma barnfamiljerna till
godo. Effektivt synes detta kunna ske genom återinförande av ett system
med familjeavdrag för barn. Kammarrätten förbiser härvid icke, att en
betydande del av de skattskyldiga icke kan tillgodogöra sig nämnda avdrag,
men förutsätter, att försörjningsbördan hos dessa skattskyldiga lättas
genom lämpligt avvägda barnbidrag, i vilket sammanhang kammarrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 213. 71

icke vill underlåta att påpeka det särskilt trängande behov, som föreligger
beträffande ensamstående familjeförsörjare.

Liknande synpunkter anföras av läns styrelser na i Kronobergs och Norrbottens
län.

Frågan beröres även i en vid socialstyrelsens yttrande fogad reservation,
vari byråchefen von Hofsten, med instämmande av byråchefen Twengström
och t. f. byråchefen Jansson, anför bl. a.:

Vid en jämförelse mellan familjer med olika barnantal framstår det
ännu tydligare att förslaget icke alls är avvägt på ett sådant sätt, att samma
skatteförmåga leder till samma skatt. Barnantalet har ju numera icke
något inflytande på beskattningen utan barnbidraget anses i alla inkomstklasser
svara mot barnkostnaderna. Icke desto mindre innebär emellertid
ett stigande barnantal en sänkt levnadsstandard. Detta förhållande blir
allt mera utpräglat ju högre inkomsten är. Till följd av de starkt ökade
penninglönerna har betydelsen härav ökat starkt.

Resonemanget belyses av följande tablå, varav framgår vilken procentuell
ökning av den för konsumtion disponibla inkomsten, som barnbidraget
i en fyrabarnsfamilj — 1 160 kronor — utgör efter genomförandet av

utredningens förslag.

TavpraH

Total skatt

Disponibel in-

Barnbidraget för

4 barn (1 160 kr.)

X it Ad au

i n knmst

enligt för-

komst (taxerad

innebär en ökning

in nuiuoLf

kr.

slaget, kr.

inkomst minus

av den disp. inkoms-

(ortsgr. Ill)

skatt), kr.

ten med nedan-

2 000

_

2 000

stående procent

58

3 000

106

2 894

40

4 000

216

3 784

31

5 000

421

4 579

25

6 000

638

5 362

22

8 000

1 071

6 929

17

10 000

1 505

8 495

14

12 000

1 938

10 062

12

15 000

2 656

12 344

9

18 000

3 526

14 474

8

20 000

4 191

15 809

7

25 000

5 983

19 017

6

30 000

8 020

21 980

5

40 000

12 332

27 668

4

50 000

17 034

32 966

4

Grovt kan man räkna med att den för konsumtion disponibla inkomsten
skulle behöva öka till ungefär det dubbla, för att en fyrabarnsfamilj skall
kunna uppehålla samma levnadsstandard som en familj bestående av makar
utan barn. Antagandet innebär, att fyra barn förutsätts behöva äta
lika mycket, slita lika mycket kläder, kräva lika mycket utrymme etc.
som två vuxna personer. Procenttalen i tabellen är som synes mycket lägre
än 100. Redan i de genomsnittliga inkomstlägena innebär barnbidragen
ett jämförelsevis obetydligt tillskott till hushållsekonomien. Det är därför
icke möjligt att säga, att exempelvis cn fyrabarnsfamilj med 8 000 kro -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

nors inkomst har lika hög skatteförmåga som en barnlös familj med
samma inkomst. Den förras skatteförmåga måste anses vara väsentligt
mindre än den senares. Ju högre upp man kommer på inkomstskalan,
desto mera markant blir detta förhållande.

Det lärer icke vara möjligt att genom beskattningen eller genom en höjning
av barnbidragen genomföra en fullständig utjämning av barnkostnaderna.
Det bör emellertid icke fördöljas, att den utjämning av barnkostnaderna,
som sker för närvarande och som kommer att ske enligt det
framlagda förslaget, är väsentligt sämre än den som avsågs då barnbidragsreformen
genomfördes år 1947. Därest icke barnbidragen kan höjas väsentligt,
framstår ett återinförande av hänsynen till barnantalet i beskattningen
som en angelägen reform.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att dyrortsgrup per ingen i
förenklingssyfte avskaffas. Enligt en numera alltmera utbredd mening
vore dyrortsgrupperingen icke längre påkallad. En reform av detta slag
skulle särskilt för de lokala skattemyndigheterna medföra en stor lättnad
och borde lämpligen kunna genomföras i samband med de av utredningen
föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför beträffande ledamoten Jonssons i
Skedsbygd reservation, att länsstyrelsen visserligen icke vore beredd att nu
taga ställning till frågan om ortsgrupperingens avskaffande men dock ville
understryka att det i flera fall visat sig vara mycket svårt att draga en gräns
mellan den lägsta och näst lägsta dyrortsgruppen. Prövningsnämnderna i
vissa län torde också ha funnit — säger länsstyrelsen — att i många fall
samma värden måst åsättas förmåner i åtminstone den första och andra
ortsgruppen. Skäl syntes sålunda finnas för en närmare undersökning härutinnan.

Sveriges lantbruksförbund biträder i princip reservanten Jonssons yrkande
och förordar en avsevärd reducering av den nuvarande spännvidden
mellan ortsgrupperna.

Förslaget om att utbyta den nuvarande reduceringen av ensamståendes
ortsavdrag mot ett system med fasta ortsavdrag även för denna
grupp tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Att ortsavdraget för en ensamstående bestämmes till belopp motsvarande
hälften av makars ortsavdrag har icke heller givit anledning till erinran.
I vissa yttranden påpekas att denna avvägning äger ett direkt samband
med frågan om storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag. Sålunda
anför tjänstemännens centralorganisation:

Mot bakgrunden av denna sin uppfattning hälsar organisationen med
tillfredsställelse 1949 års skatteutrednings förslag till utformning av ortsavdragen
för gifta i förhållande till icke gifta personer, där principen är
den att ortsavdraget för de förra sammanlagt är jämnt dubbelt så stort
som för den senare kategorien. I detta sammanhang vill TCO emellertid
fästa uppmärksamheten vid att i den mån som ett förvärvsavdrag tillåtes
ske för förvärvsarbetande hustru, komma äkta makar att i avdragshänseende
behandlas något gynnsammare än två ensamstående. En viss juste -

73

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

ring av ensamståendes ortsavdrag — exempelvis en höjning med halva det
föreslagna förvärvsavdraget 300 kronor — kan med hänsyn härtill ifrågasättas,
såsom föreslagits i herrar Henrikssons och Rehns yttrande.

De föreslagna skatteskalorna ha ur teknisk synpunkt granskats
och lämnats utan erinran av statistiska centralbyrån. Mot systemet med
två olika skatteskalor ha föreningen Sveriges kr o nokamrer are liksom Sveriges
häradsskrivarförening erinrat att risken för feldebitering därigenom
måste öka. Vissa länsstyrelser ha berört samma förhållande men ansett
att fördelarna av förslaget i detta avseende uppväga olägenheterna.

Förslaget om en enhetlig skattesats av 12 % upp till en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor för ensamstående har
genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Vid en bedömning av de föreslagna skatteskalorna ur skatteförmågesynpunkt
kan länsstyrelsen icke finna annat än att nämnda skalor böra
kunna godtagas. Länsstyrelsen vill därjämte särskilt understryka betydelsen
av att ett genomförande av förslaget om en proportionell i stället
för progressiv beskattning relativt högt upp i inkomstskikten kommer att
medföra att den s. k. marginalskattediskussionen i fråga om de breda folklagrens
biinkomster mister sin aktualitet, vilket är synnerligen önskvärt.

I vissa yttranden frainföres emellertid önskemål om en höjning av
gränsen för den enhetliga skattesatsen utöver vad utredningen föreslagit.

Härom yttrar riksskattenämnden:

Beträffande utformningen av skatteskalan för äkta makar vill riksskattenämnden
emellertid ifrågasätta, om icke övre gränsen för det inkomstskilct,
inom vilket skatten utgår proportionellt —- enligt förslaget
8 000 kronors beskattningsbar inkomst — borde höjas något. Då makar
båda hava inkomster, varå löneavdrag för preliminär skatt sker enligt
tabell, komma dessa avdrag nämligen att motsvara den å inkomsten belöpande
slutliga skatten endast inom det bottenskikt av (den sammanlagda)
inkomsten, där skatten utgår proportionellt. Det vore därför önskvärt,
om detta inkomstskikt sträckte sig så högt, att därinom fölle den sammanlagda
inkomst, som de stora grupperna av var för sig förvärvsarbetande
makar pläga uppnå. Ur denna synpunkt torde den gräns, där progressiviteten
enligt den föreslagna skatteskalan för makar inträder — vid taxerade
inkomster å sammanlagt It 360—12 000 kronor -— ligga alltför lågt
med hänsyn till den stegring i inkomsterna, som numera inträtt eller kan
beräknas inom kort inträda. Det torde nämligen icke vara ovanligt att
även inom de kroppsarbetande och därmed jämförliga grupperna makars
arbetsinkomst numera uppgår till sammanlagt 14 000 å 15 000 kronor. Den
av de sakkunniga föreslagna gränsen var sålunda att anse som låg redan
vid den tidpunkt, då de sakkunniga för sin del togo ställning Ull frågan,
och måste med hänsyn till den därefter inträdda förskjutningen i löneläget
anses vara i behov av någon höjning. Riksskattenämnden vill därför
föreslå, att möjligheterna att genomföra en dylik höjning närmare
undersökas. Därvid måste naturligen beaktas frågan om och i vad mån
en dylik jämkning av skiktgränsen av fiskala skäl kan kräva smärre jämkningar
av de föreslagna skatteprocenttalen.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Även tjänstemännens centralorganisation invänder att den föreslagna
gränsen för den enhetliga skattesatsen med hänsyn till nuvarande inkomstförhållanden
bestämts alltför lågt. Gränsen borde enligt organisationens
mening sättas vid lägst en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor.
I dessa inkomstlägen befunne sig just personer med viss yrkesutbildning.
Det kunde icke anses riktigt att skattesystemet utformades så att
det motverkade den stimulans till längre utbildning som möjligheterna till
högre inkomst innebure. Detta skulle i hög grad bli följden om övergången
från proportionalitet till progressivitet i skatteskalan skedde i det förhållandevis
låga inkomstläge som utredningen föreslagit.

Att skatteskalorna avvägts på ett sådant sätt att skatten för två makar
med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor blir
dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makarnas
inkomst (»sambeskattning enligt tudelningsprincip») har i stort sett
godtagits i remissyttrandena. Riksräkenskapsverket anför härom:

I sitt utlåtande över sambeskattningssakkunnigas betänkande ställde
sig riksräkenskapsverket positivt till en utformning av sambeskattningen
enligt tudelningsprincipen. För de inkomstskikt, där det stora flertalet
skattskyldiga höra hemma, bygger det föreliggande förslaget på denna
princip. Såtillvida finner riksräkenskapsverket följaktligen ingen anledning
till erinran. De skäl, som föranlett avsteg från principen i fråga för
de högre inkomstskiktens del, äro väl teoretiskt icke alldeles övertygande.
Riksräkenskapsverket anser sig dock icke ha tillräcklig anledning att motsätta
sig vad som härvidlag föreslås.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker att tudelningsmetoden
skall gälla upp till en viss inkomstgräns men ifrågasätter om icke gränsen
borde sättas något högre än enligt förslaget, exempelvis vid en beskattningsbar
inkomst för makar av 14 000 kronor. Eventuellt kunde härvid
sammanjämkning ske av skatteskalorna, exempelvis för makar till 18 %
vid en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor och till 22 % vid
en beskattningsbar inkomst av 12 000—14 000 kronor samt för ensamstående
till 18% vid en beskattningsbar inkomst av 5 000—6 000 kronor och
till 22 % vid en beskattningsbar inkomst av 6 000—8 000 kronor. I

I fråga om avvägningen av den statliga inkomstskatten i övrigt
påtalas i vissa remissyttranden att förslaget icke medger full utjämning
av den genom penningvärdeförsämringen inträffade skatteskärpningen
efter år 1946 samt att detta förhållande blir särskilt framträdande
för de ensamstående.

Landsorganisationen anför:

Utredningens målsättning har i stort sett kommit att bli att återföra den
genom den under senare år inträffade penningvärdeförsämringen skärpta
inkomstbeskattningen till den av 1947 års skattereform avsedda nivån.
Denna målsättning är givetvis tämligen godtycklig och bör enligt landsorganisationens
mening snarast uppfattas som ett provisorium. Penning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 7i

värdeförsämringen har på avgörande punkter omintetgjort effekten av 1947
års skattereform. Den reella skatteökning, som pris- och inkomststegringen
medfört vid oförändrad realinkomst, har härvid blivit proportionsvis
starkast i de lägre inkomstskikten. Det synes därför riktigt att genom
en omläggning av beskattningssystemet söka motverka denna effekt och
som en första etapp återställa det av 1947 års reform åsyftade reella beskattningsläget.
1949 års skatteutredning anser sig kunna vinna detta mål
bäst genom en förändring av ortsavdragssystemet och en omläggning av
skatteskalorna, varvid skattesatsen bestämmes enhetligt till 12 % upp till
en statligt taxerad inkomst av 12 000 kronor för makar och 6 000 kronor
för ensamstående. Utredningen påpekar visserligen själv, att inte heller
en enhetlig skattesats ger full proportionalitet, så länge ortsavdragen ingår
i skattesystemet. Fördelen är emellertid, att en konstant marginalskatt upp
till de angivna beloppen vinnes, vilket inte minst ur sambeskattningssynpunkt,
men även ifrån andra utgångspunkter kan vara av betydelse. Landsorganisationen
har observerat, att det föreslagna systemet innebär, att gifta
inkomsttagare med årsinkomster mellan 6 500 och 10 400 kronor — sålunda
just de grupper, inom vilka den övervägande delen av landsorganisationens
medlemmar torde befinna sig — härigenom inte helt fått den
reella skattebelastning återställd, som 1947 års skattereform syftade till.
Detta är eu följd av att den enhetliga skattesatsen för inkomster upp till
12 000-kronorsgränsen har måst sättas högre än den som kunde ha tilllämpats
vid en även i detta inkomstskikt progressiv skatteskala. Merbelastningen
för dessa grupper stannar emellertid vid ett tiotal miljoner kronor.
Med hänsyn härtill och till de uppenbara fördelar, som en enhetlig
skattesats innebär, vill landsorganisationen inte motsätta sig utredningens
förslag.

En annan konsekvens av utredningens förslag är, att den reella skattebelastningen
för ensamstående, i synnerhet för de lägsta inkomstgrupperna,
blir inte oväsentligt högre än som åsyftades med 1947 års reform. För
mycket låga inkomster (upp till 4 000 kronor) blir skattebelastningen
t. o. m. något större än för närvarande (efter kommunalskattereformen).
Landsorganisationen anser, att även för de ensamstående principiellt en
sänkning av den reella skattebelastningen till den nivå som åsyftades i
1947 års beslut borde ha eftersträvats. Denna synpunkt på avvägningen
mellan beskattningen för gifta och ensamstående får än större betydelse,
om förvärvsavdraget för gifta kvinnor höjes utöver det av utredningen föreslagna
beloppet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att förslaget i vad det berör de
lägsta inkomstskikten, framför allt ogifta, icke är tillfredsställande utan
bör omarbetas. Härom anför länsstyrelsen:

Man kunde ha väntat att skatteutredningens egna beräkningar och slutsatser
bort föranleda till förslag i första hand om återställande av det läge
i fråga om skattetrycket, som man med 1947 års skattesystem avsåg att
erhålla, och med utgångspunkt härifrån till förslag i andra hand om den
skattelindring och de övriga förbättringar som befinnas möjliga och lämpliga.
En förhöjning av ortsavdragens belopp — med 30 % eller det procenttal,
som härför befunnits riktigt — för bevarande eller återställande av dessa
avdrags realvärde samt eu motsvarande omräkning av inkomstskikten i
skatteskalan hade framstått som eu naturlig första åtgärd som utgångspunkt
för den fortsatta utredningen.

Endast för skattskyldiga, som äro gifta eller med dem i beskattnings -

76

Kurgl. Maj:ts proposition nr 213.

hänseende likställda, innebär utredningens förslag en höjning av ortsavdragen,
som ungefär motsvarar ett återställande av deras realvärde, medan
förslaget för övriga kategorier i ortsavdragshänseende innebär ett bibehållande
i huvudsak av de nuvarande avdragen. I förening med ändrade
skatteskalor och andra ändringar i nuvarande bestämmelser innebär utredningens
förslag en fullständig omfördelning av skattebördan, medförande
skattelindring för samtaxerade äkta makar och för ensamstående
utan försörjningsskyldighet (utom för de lägsta inkomsterna) men skatteskärpning
för de ogifta med barn, en skärpning som i högre inkomstlagen
blir betydande.

Att någon nämnvärd förhöjning i ortsavdragen för ogifta icke föreslagits
synes bero på att utredningen funnit att denna kategori främst utgöres av
ungdom, som i allmänhet icke bör befrias från denna skattskyldighet. För
de övriga skattskyldiga, som kunna falla inom denna kategori inkomsttagare
och som alltså drabbas av samma skatteskärpning, anser utredningen
att frågan om befrielse från eller lättnad i beskattningen bör ordnas
på annat sätt, såsom genom sociala bidrag eller enligt reglerna om
befrielse vid existensminimum.

Även om man skulle med utredningens förslag kunna åstadkomma de
lättnader i beskattningen, som anses skäliga och möjliga, har resultatet av
förslaget i den utformning det givits, som ovan framhållits och såsom även
utredningen konstaterat, blivit en skatteskärpning i första hand för de
lägsta inkomsterna framför allt för ogifta personer och då främst för ogifta
med barn. Skatteutredningen försvarar detta med att höjningen av de
kommunala ortsavdragen för dessa inkomstskikt medfört så betydande
skattelättnader, att en skärpning av den statliga inkomstskatten kan här
vara försvarad, när en sådan skärpning icke kan undgås i det system, som
utredningen utarbetat. Såsom länsstyrelsen redan antytt, har emellertid
höjningen av de kommunala ortsavdragen — till följd av den fortgående
förskjutningen uppåt av inkomsterna i syfte att motverka penningvärdeförsämringen
och även till följd av en höjd utdebitering — även för relativt
låga inkomster icke lett till ett på debetsedlarna avläsbart resultat. Och
även om så skulle varit fallet, leder ett bibehållande i princip av de statliga
ortsavdragens belopp oförändrade till att personer, som tidigare undgått
statlig beskattning på grund av den låga inkomsten, enligt utredningens
förslag träffas av en statlig inkomstskatt, som till på köpet är högre än
den skatt, som de nu ha att erlägga. Skatt till staten träffar alltså enligt
förslaget personer med så låg inkomst, att denna, omräknad till 1947 års
realvärde, ansetts vara för låg för att drabbas av statlig inkomstskatt.

Slutligen kan nämnas att länsstyrelsen i Skaraborgs län låtit utföra en
provtaxering med tillämpning av de av utredningen föreslagna ortsavdragen
och skatteskalorna för ett sextiotal samtaxeringsfall i Mariestad för
taxeringsåret 1951. Det har därvid klarlagts — säger länsstyrelsen — att
som regel lindring i beskattningen uppkommer såväl för mannen som för
hustrun. En lämplig avvägning av skatten makarna emellan syntes även
bli en följd av de föreslagna bestämmelserna. Uppdelningen av ortsavdraget
mellan makarna hade särskilt för hustrun med hennes i regel lägre
inkomst haft en gynnsam verkan för henne. Jämväl i fråga om ensamståendes
taxering hade länsstyrelsen för ett antal skattskyldiga verkställt
provtaxering för år 1951. Resultatet av denna undersökning hade icke givit
länsstyrelsen anledning till erinran mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 77

Mot clen i departementspromemorian ifrågasatta höjningen
med 20% av de kommunala ortsavdragen ha de över promemorian
hörda myndigheterna icke haft något att erinra. Myndigheterna ha därvid
— i den mån de yttrat sig därom — varit av den uppfattningen att
en sådan höjning av ortsavdragen bör kunna genomföras utan statligt bidrag.
De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha
däremot motsatt sig att höjningen genomföres utan statlig kompensation
till kommunerna.

Kammarrätten finner det angeläget att den nuvarande betydande differensen
mellan normalbeloppen för existensminimum och de kommunala
ortsavdragen på föreslaget sätt åtminstone i någon mån minskas och anser
det principiellt riktigt att den föreslagna höjningen av ortsavdragen
genomföres utan särskilt bidrag från staten till kommunerna.

Överståthållarämbetet, liksom även länsstyrelsen i Västerbottens län,
ifrågasätter om den föreslagna höjningen med 20 % är tillräcklig med hänsyn
till att indextalet stigit även under fjärde kvartalet 1951 och måhända
kan komma att stiga ytterligare under 1952.

Av det vid överståthållarämbetets remissvar fogade yttrandet av Stockholms
stadskollegium framgår att den föreslagna höjningen av de kommunala
ortsavdragen beräknats för stadens del betyda en ökning av den
kommunala utdebiteringen med 20 å 25 öre per skattekrona.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Den inom departementet utarbetade promemorian om höjda kommunala
ortsavdrag äger nära sammanhang med statsskattereformen. De problem,
som här aktualiseras, kunna ur viss synvinkel sägas innefatta en intressetvist
mellan stat och kommun. Länsstyrelsen anser för sin del, att
kommunerna själva måste taga konsekvensen av att de kommunala ortsavdragen
till följd av priskurvans fortsatta uppgång blivit otillräckliga.
Det torde för övrigt kunna förutsättas, att den förlust i skattekronor, som
uppstår genom den nya ortsavdragsförhöjningen, kompenseras av att den
taxerade inkomstsumman stiger med motsvarande belopp. Erhålles icke
sådan kompensation, nedgår visserligen skatteunderlaget, men anledning
torde saknas att för denna nedgång giva kommunerna annat statligt stöd
än det, som må kunna ifrågakomma enligt Kungl. förordningen den 18 maj
1951 angående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Landsorganisationen anser att det vore riktigast om ortsavdragen höjdes
väsentligt mera än med 20 %, detta med tanke på att ortsavdragen borde
ange storleken av verkligt existensminimum. Olika skattetekniska skäl
omöjliggjorde emellertid — såsom senare års skatteutredningar påvisat —
en alltför stor höjning. Landsorganisationen ville dock förorda en höjning
med lägst 25 %.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

En uppräkning av de kommunala ortsavdragen enligt föreliggande förslag
synes TCO rimlig med hänsyn till den försämring i penningvärdet,
som ägt rum sedan riksdagen fattade sitt beslut. TCO förutsätter härvid
att reformen genomföres samtidigt med 1949 års skatteutrednings förslag.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Det kan visserligen göras gällande, att en sådan uppräkning av de kommunala
ortsavdragen kan komma att innebära en omfördelning av den
totala skattebördan beroende på att en sådan reform kan i vissa fall nödvändiggöra
en viss högre kommunal utdebitering än vad som skulle bli
fallet om ortsavdragen inte uppräknades. Emellertid synes det TCO, som
om en sådan omfördelning av skattebördan blir av endast obetydlig omfattning,
och vill organisationen med hänsyn härtill icke motsätta sig reformens
genomförande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

På grund av den knappa remisstiden har det inte varit möjligt för styrelsen
att införskaffa och bearbeta det material, som skulle erfordrats för
att belysa verkningarna av den ifrågasatta förhöjningen av ortsavdragen.
Med ledning av uppgifter från ett par kommuner har emellertid kunnat
konstateras, att skatteunderlagsbortfallet genom förhöjningen kommer
att bli mycket betydande, uppskattningsvis minst 50 % av det genom
ortsavdragsreformen föranledda skatteunderlagsbortfallet. Det är uppenbart
att ett skatteunderlagsbortfall av denna storleksordning ur kommunalekonomislc
synpunkt blir mycket kännbart, och speciellt gäller detta
de kommuner, som ha ett svagt skatteunderlag. Dessa kommuner skulle
nämligen få en relativt sett betydligt större reducering av sitt skatteunderlag
än vad fallet skulle bli för de bättre ställda kommunerna. Ett genomförande
av förslaget kommer därför att leda till att de redan nu mycket
stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen ytterligare förstoras.
Detta kan enligt styrelsens mening icke vara rimligt. Förhöjningen av ortsavdragen
synes därför under inga förhållanden kunna genomföras utan att
denna ojämnhet i verkningarna på något sätt utjämnas.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet motsätter sig bestämt att den
föreslagna höjningen genomföres utan att den skatteförlust som kommer
att drabba kommunerna helt täckes av statsmedel. Styrelsen anser en sådan
gottgörelse av statsmedel vara desto rimligare som statens utgifter för
1950 års ortsavdragsreform visat sig uppgå allenast till en mindre del av
vad som då beräknades.

Departementschefen.

Efter 1947 års statsskattereform är frågan om barnförsörjningskostnadernas
beaktande icke längre någon beskattningsfråga utan en fråga av socialpolitisk
natur. Denna omläggning har nyligen fullföljts även vid den
kommunala beskattningen. Skatteutredningen har icke ansett sig böra föreslå
någon avvikelse från den sålunda godtagna principen i fråga om kostnaderna
för barn. Jag ansluter mig till detta ställningstagande och kan sålunda
icke dela den av några remissmyndigheter framförda meningen att man
borde överväga att på nytt införa barnavdrag i en eller annan form vid beskattningen.

Icke heller anser jag det möjligt att nu taga upp frågan om någon ändring
i princip av den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Denna
fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna i
dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av dessa undersökningar bör icke
lämpligen föregripas genom en minskning redan nu av antalet ortsgrupper

79

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

vid taxeringen eller av spännvidden mellan ortsgrupperna. Man kan emellertid
utgå från att hela frågan kommer att prövas vid nästa års riksdag.

.lag finner mig kunna biträda skatteutredningens förslag beträffande de
statliga ortsavdragen. Sålunda anser jag det vara eu fördel, att den nuvarande
reduceringen av ensamståendes ortsavdrag avlägsnas ur skattesystemet
och att ortsavdragen även för denna grupp bestämmas till fasta belopp. Därmed
försvinner en splittring av systemet, som försvårat dess överskådlighet.
Anordningen med två olika skatteskalor är enligt min mening att föredraga.

Icke heller har jag någon erinran mwt den av utredningen föreslagna inbördes
avvägningen av ensamståendes och makars ortsavdrag. Att förhållandet
mellan ortsavdragen nu ändras så att ensamståendes avdrag kommer att
motsvara endast hälften av makars avdrag har av skatteutredningen satts i
direkt samband även med den samtidigt föreslagna nedskärningen av gift
kvinnas förvärvsavdrag till 300 kronor. Skulle frågan om förvärvsavdraget
för gift kvinna icke kunna lösas i enlighet med utredningens förslag, kunde
sålunda anledning finnas att taga också ortsavdragens avvägning under förnyad
prövning. Om så skall behöva ske blir tydligen beroende av i vilken
grad man finner sig böra avvika från förslaget rörande förvärvsavdraget.
Om förvärvsavdraget utvidgas endast i den omfattning som jag i det följande
föreslår, har jag icke ansett att förhållandet mellan ortsavdragen skall behöva
påverkas därav. Det är enligt min mening av visst värde att detta förhållande
bibehålies i enlighet med utredningens förslag. Mycket talar nämligen
för att makars ortsavdrag bör bestämmas till dubbelt så stort belopp
som ortsavdraget för en ensamstående. Visserligen har en jämförelse med
sociallagstiftningen liksom även med tillämpningen av existensminimum vid
indrivning kunnat ge visst stöd för att ensamståendes ortsavdrag avpassas
till belopp motsvarande omkring två tredjedelar av makars ortsavdrag. Jag
är emellertid benägen att i detta avseende godtaga skatteutredningens mening
om att denna avvägning icke utan vidare kan överföras på beskattningen.
Såsom skatteutredningen påvisat i sitt betänkande, ha de lägsta inkomstskikten
av ensamstående en mycket olikartad sammansättning och
bestå till stor del av ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i
förvärvslivet utan bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jordbruk
o. s. v. Det synes under sådana förhållanden föga lämpligt att låta de
mera ömmande fallen bland ensamstående med låga inkomster alltför starkt
påverka ortsavdragens storlek. I stället torde dessa fall böra i princip tillgodoses
genom sociala bidrag eller i enlighet med bestämmelserna om tilllämpning
av särskilt avdrag för existensminimum vid taxeringen.

Även de av skatteutredningen föreslagna två skatteskalorna synas lämpligt
avvägda och föranleda icke någon erinran från min sida. Av stort värde
anser jag vara alt en enhetlig skattesats bestämmes för ett första inkomstskikt
av sådan bredd att det kommer alt omfatta den stora mängden av
gifta och ensamstående skattskyldiga. De olägenheter, som ha kunnat vara
förenade med den statliga inkomstskattens marginalskatteverkan, bli häri -

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

genom väsentligt reducerade. I några remissyttranden har det gjorts gällande,
att gränsen för den enhetliga skattesatsen bort sättas högre än enligt
utredningens förslag. Man har ansett att den av skatteutredningen valda
gränsen visserligen kunnat vara lämplig vid tiden för förslagets utarbetande,
men att den på grund av den aktuella inkomstutvecklingen numera vore
för låg. Skatteutredningen torde emellertid i detta avseende ha gått så långt
som det överhuvudtaget är möjligt att göra för närvarande. En höjning av
gränsen för den enhetliga skattesatsen förutsätter en omarbetning av båda
skatteskalorna och lär då icke kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet
för staten vid övergången icke längre kan hållas inom en ram, som i detta
sammanhang kan anses realistisk.

De båda skatteskalorna ha avvägts på ett sådant sätt att skatten för två
makar med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor
blir dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makarnas
inkomst. Inom denna gräns har sålunda i praktiken åstadkommits vad
utredningen benämnt sambeskattning enligt tudelningsprincip. I remissyttrandena
har man i något fall ansett, att den sålunda genomförda principen
bort sträcka sig något högre upp i inkomstskikten, förslagsvis till en
beskattningsbar inkomst av 14 000 kronor. Detta skulle innebära en oförmånligare
avvägning av skatten för ensamstående. Skillnaden i skatt för en
gift man och en ogift man, båda med samma inkomst, skulle avsevärt skärpas.
En alltför stor »ungkarlsskatt» medför emellertid alltid olägenheter av
betänkligt slag. Hur mycket mera den ogifte bör betala i skatt än den gifte
blir tydligen alltid mer eller mindre en skälighetsfråga. Jag finner emellertid
icke tillräcklig anledning att i denna punkt frångå skatteutredningens
förslag.

En olägenhet med ortsavdragens och skatteskalornas avvägning är otvivelaktigt
att denna medför vissa mindre höjningar i statlig inkomstskatt
för ensamstående skattskyldiga i vissa låga inkomstskikt. Sålunda höjes
statsskatten — såsom av Tabell 1 (Bihang 2) framgår — med 12 kronor vid
en årsinkomst av 3 000 kronor och med 5 kronor vid en årsinkomst av
4 000 kronor. Detta är en följd av att skattesatsen bestämts enhetligt till
12 % i bottenskikten. Skatteutredningen, som haft anledning utarbeta sina
förslag i direkt anslutning till den kommunala ortsavdragsreformen, har
ansett att resultatet i detta avseende liksom eljest bör ses gemensamt för
statlig och kommunal skatt. Eftersom utredningen betraktat den kommunala
ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta
skatterna, har den vid alla jämförelser med nuvarande förhållanden i fråga
om sammanlagd kommunal och statlig inkomstskatt utgått från den kommunala
inkomstbeskattning som gällde till och med år 1951 och som
ligger till grund även för 1952 års taxering, d. v. s. förhållandena före tilllämpningen
av de nya kommunala ortsavdragen. Nyssnämnda höjningar i
statsskatt för ensamstående skattskyldiga framkomma icke vid en sådan
jämförelse; i stället visar jämförelsen betydande minskningar i total skatt

Rungt. Majds proposition nr 218. 8l

även för ensamstående i dessa inkomstlägen. Vid sådant förhållande har
skatteutredningen icke funnit utfallet av skatteskalorna på denna punkt
höra hindra systemets genomförande.

Emellertid komma skattelättnaderna på grund av den kommunala ortsavdragsreformen
att göra sig märkbara redan under år 1952, medan skatteutredningens
förslag kan genomföras tidigast från och med år 1953. Då
de båda skattereformerna sålunda icke sättas i kraft samtidigt, kan ur
de skattskyldigas synpunkt höjningen av statsskatten i vissa skikt framstå
såsom en skatteskärpning.

Hur önskvärt det än hade varit att denna olägenhet av det föreslagna
skattesystemet kunnat undvikas, är det enligt min mening icke möjligt att
avhjälpa den genom åtgärder inom systemets ram. Det kan sålunda icke
ifrågakomma att avhjälpa denna verkan genom en sänkning av procentsatsen
i botten av skatteskalan för ensamstående eller genom en höjning
av de föreslagna statliga ortsavdragen för ensamstående. I båda fallen blir
det fråga om ingrepp, varigenom man skulle offra väsentliga värden hos
systemet och vilka skulle betänkligt rubba förutsättningarna för att över
huvud taget kunna förverkliga systemet.

Däremot skulle en justering av de kommunala ortsavdragen innebära
en lösning även av förevarande spörsmål därigenom att de ensamstående i
de inkomstlägen, varom nu är fråga, då skulle få en viss sänkning i total
skatt. En sådan justering är påkallad för att återställa de kommunala
ortsavdragen till det reella värde, som åsyftades när de senast bestämdes
år 1950. På grund härav har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria,
vari man ifrågasatt en höjning av ortsavdragen med 20 %. För
promemorians innehåll har tidigare redogjorts. De sammanslutningar, som
företräda kommunernas intressen, ha i sina yttranden över promemorian
icke ansett sig kunna acceptera en dylik höjning av ortsavdragen under
annan förutsättning än att kommunerna beredas kompensation av staten
för minskning i skatteunderlag. I detta avseende kan jag emellertid icke
biträda annan mening än den, som tämligen allmänt företrätts av de hörda
myndigheterna, nämligen att en höjning av ortsavdragen bör genomföras
utan särskild statlig kompensation till kommunerna. Såsom en länsstyrelse
anfört, bör det kunna förutsättas att den förlust i skattekronor, som uppstår
genom den ifrågasatta ortsavdragsförhöjningen, blir automatiskt kompenserad
genom att den taxerade inkomstsumman på grund av inkomststegringen
stiger med motsvarande belopp. Skulle sådan kompensation icke
erhållas och skatteunderlaget sålunda nedgå, finnes i princip icke anledning
att för denna nedgång medgiva kommunen annat statligt stöd än det
som må kunna ifrågakomma enligt förordningen den 18 maj 1951 angående
skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Jag finner det
sålunda uteslutet att för en höjning av ortsavdragen i den begränsade omfattning
varom här är fråga tillgripa den omfattande apparat, som är förenad
med särskilda bidrag från staten till kommunerna. Då det cmeller ti—137

52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

82 Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

tid med hänsyn till kommunernas inställning icke synts möjligt att överbrygga
den intressemotsättning som här föreligger, har jag icke funnit mig
kunna i detta sammanhang framlägga något förslag om en höjning av de
kommunala ortsavdragen.

Under sådana förhållanden lär det icke kunna undvikas att den nu föreslagna
omläggningen av beskattningen kommer att medföra en viss höjning
i statsskatt för ensamstående i vissa låga inkomstlägen. Jag har
emellertid icke ansett denna höjning vara av sådan storlek att den bör
hindra förslagets genomförande. Härvid torde även höra beaktas att de mera
ömmande fallen ofta falla inom tillämpningen för avdrag för existensminimum
vid taxeringen.

3. SÄRSKILT AVDRAG FÖR FÖRVÄRVSARBETANDE HUSTRU.

Enligt gällande bestämmelser äger gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större delen av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, om hon under året haft inkomst av rörelse eller av eget arbete åtnjuta
avdrag vid taxering till kommunalskatt med 300 kronor och vid
taxering till statlig inkomstskatt med hälften av nämnda inkomst, dock
högst med 1 000 kronor.

Detta s. k. förvärvsavdrag infördes år 1919 vid den statliga och år 1920
vid den kommunala beskattningen. Avdragets belopp bestämdes år 1928
till 200 kronor vid båda slagen av beskattning. År 1938 upphävdes avdraget
helt vid den statliga beskattningen. År 1947 återinfördes det vid
den statliga beskattningen i sin nuvarande form. Samtidigt höjdes avdraget
vid den kommunala beskattningen från 200 till 300 kronor.

Att avdraget upphävdes vid den statliga beskattningen år 1938 hade
sin grund i att familjeavdraget för hustru samtidigt höjdes, så att det
kom att uppgå till ungefär samma belopp som grundavdraget för ensamstående.
Ett av de skäl som åberopats för förvärvsavdraget — nämligen
att en förvärvsarbetande hustru genom detta särskilda avdrag i förening
med familj eavdraget skulle få ungefär samma avdrag som om hon varit
ogift — förlorade därigenom sin giltighet.

Att avdraget återinfördes vid den statliga beskattningen år 1947 berodde
likaledes väsentligen på en förskjutning i förhållandet mellan ensamståendes
och giftas ortsavdrag. Under åren 1938—1947, då förvärvsavdrag
saknades vid den statliga beskattningen, var ortsavdraget för två
makar dubbelt så stort som ortsavdraget för en ensamstående (före reduktion).
År 1947 ändrades denna avvägning så att ortsavdraget för en
ensamstående bestämdes till omkring 2/s av ortsavdraget för två makar.
Härav följde såsom ett i och för sig icke åsyftat resultat alt sambeskatlningens
skattestegrande effekt skärptes, där bada makarna hade inkomst.
I avvaktan på en definitiv lösning av denna fråga, som då var under be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 83

handling av sambeskattningssakkunniga, infördes år 1947 det nuvarande
statliga förvärvsavdraget för att motverka nämnda skatteskärpande effekt.
Dåvarande departementschefen underströk härvid att det återinförda förvärvsavdraget
under alla omständigheter endast vore ett provisorium, som
icke finge verka prejudicerande på sambeskattningsfrågans definitiva
lösning.

Om syftet med förvärvsavdraget ha rått delade meningar. När det infördes
år 1919, betecknades det av departementschefen såsom ett avdrag
för omkostnader för intäkternas förvärvande. I allmänhet torde det också
ha uppfattats såsom ett kostnadsavdrag. 1921 års kommunalskattekommitté
ville emellertid i avdraget se ett medel att mildra sambeskattningens
verkningar för äkta makar, vilka båda hade förvärvsarbete. I propositionen
nr 212 till 1947 års riksdag angav dåvarande departementschefen två skäl
för avdraget: »Motiven---äro dels att förvärvsarbetet måste förut sättas

åsamka den gifta kvinnan och hennes familj åtskilliga merkostnader,
dels att samhället behöver utnyttja den kvinnliga arbetskraften på
arbetsmarknaden och vill uppmana därtill genom att göra beskattningen
på det kvinnliga förvärvsarbetet mindre betungande.»

Enligt nu gällande ordning medgives avdraget från kvinnans »inkomst
av rörelse eller av eget arbete». Häri ligger i första hand den inskränkningen,
att en hustru, som biträtt sin man i dennes förvärvsverksamhet,
icke får något avdrag. Regeln innebär vidare bl. a., att en gift kvinna,
som själv driver jordbruk, icke erhåller något förvärvsavdrag, vare sig
hon arbetat i jordbruket eller icke. Från kvinnans egen inkomst av rörelse
medgives däremot avdrag, och så torde ske även om hennes arbetsinsats
i rörelsen varit ringa. Även rörelse, som utövas i hemmet, medför
rätt till avdrag (exempel: hemsömmerska).

Skatteutredningen.

Skatteutredningen har funnit att det nuvarande förvärvsavdraget för
gift kvinna icke är odelat till fördel för en rättvis och likformig beskattning
utan att det har åtskilliga avigsidor av såväl principiell som praktisk
natur (s. 199). Utredningen konstaterar att dessa olägenheter växa i betydelse
ju högre avdraget bestämmes. Sedan avdraget år 1947 väsentligt
höjts har också, enligt vad utredningen erfarit, en tendens kunnat förmärkas
hos de skattskyldiga att genom konstlade medel komma i åtnjutande
av avdraget. Som exempel nämnes att en rörelse, som i realiteten
bedrives av mannen eller vari båda makarna arbeta, formellt överföres på
hustrun i syfte att tillföra henne förvärvsavdrag.

Den allvarligaste olägenheten med förvärvsavdraget i dess nuvarande
skick har utredningen dock funnit vara att det måste medföra anspråk på
ett motsvarande avdrag vid faktisk sambeskattning, främst i alla de fall,
då en hustru deltager i mannens jordbruk eller rörelse.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Sambeskattningssakkunniga hade föreslagit en utvidgning av förvärvsavdraget
även till fall av faktisk sambeskattning. Deras förslag till lösning
av denna fråga byggde på en individuell prövning och värdesättning
av den gifta kvinnans arbetsinsats. I denna del mötte emellertid deras
förslag vid remissbehandlingen en ingående kritik, vilken —- enligt vad
skatteutredningen funnit — fick särskild tyngd genom att de myndigheter,
som ha ansvaret för taxeringarna, nästan enstämmigt ställde sig avvisande
till eller gjorde allvarliga erinringar mot förslaget. Skatteutredningen
har ansett denna kritik böra skänkas det största beaktande. I
själva verket bär den enligt utredningens mening på ett klart sätt visat
att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakkunniga föreslagna
grunderna icke är praktiskt genomförbar.

Utredningen har då diskuterat möjligheterna att tillgodose ifrågavarande
kategori av gifta kvinnor genom ett fast förvärvs avdrag till visst
lägre belopp att medgivas efter generella grunder. I sambeskattningssystemet
skulle sålunda finnas två olika slag av avdrag, dels ett större av
samma typ som det nuvarande att utgå till hustru med eget förvärvsarbete
och dels ett mindre, fast avdrag att utgå till hustru, som deltager i
mannens förvärvsarbete. Någon värdering av hustruns arbete i mannens
verksamhet skulle icke ske. Beskattningsnämnderna skulle endast ha
att taga ställning till frågan om hon överhuvud deltagit i verksamheten
eller icke.

Även mot en lösning i denna förenklade form har utredningen funnit
mycket vägande invändningar kunna göras. I ett system med två olika
slag av förvärvsavdrag uppkomma åtskilliga spörsmål, bl. a. om gränsdragningen
mellan de olika avdragen (s. 194, 19a). På grund av sin generella
natur skulle det lägre avdraget komma att tillämpas för en mycket
stor grupp av äkta makar. Utredningen har ifrågasatt om en sådan utveckling
är lycklig och om icke snarare skattelagstiftningen bör länkas
in mot en ordning med enklare linjer och färre individuella avdrag.

Mot bakgrunden av dessa betänkligheter har utredningen lagt fram sitt
förslag om höjning av ortsavdragen för äkta makar, annan avvägning av
ortsavdragen mellan äkta makar och ensamstående och en enhetlig skattesats
upp till en årsinkomst för makar av 12 000 å 13 000 kronor. Förslaget
har syftat till en lösning, som kunde göra det möjligt att undvara förvärvsavdraget.
Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes ortsavdrag
har därför återförts till vad som gällde innan förvärvsavdraget infördes
år 1947.

Utredningen har emellertid funnit sig böra bibehålla ett fast förvärvsavdrag
för de gifta yrkeskvinnorna av 300 kronor. Skälen för detta ställningstagande
utvecklas i betänkandet (s. 200, 201). Utredningen har ansett
att ett avdrag av denna storlek icke bör kunna grunda några rättmätiga
anspråk på ett motsvarande avdrag för jordbrukarnas och rörelseidkarnas
hustrur, vilka dock mestadels utföra sitt arbete i hemmet. Icke

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213. 85

heller har ett dylikt avdrag synts vara av sådan storlek att det kunde i
vidare omfattning locka till sådana åtgärder som att rörelser formellt överfördes
på hustrur o. s. v.

I särskilt yttrande föreslår herr Hagberg (s. 270, 271) att rätten till
ett avdrag å 300 kronor utsträckes till att gälla även jordbrukarhustrur
och hustrur till rörelseidkare samt att förvärvsarbetande gifta kvinnor med
barn under 14 år skola medgivas förvärvsavdrag med 25 % av inkomsten,
dock minst med 300 kronor och högst med 1 000 kronor.

I särskilt yttrande av herrar Henriksson och Rehn (s. 271—275) föreslås
en utvidgning av det av majoriteten föreslagna förvärvsavdraget å
300 kronor, så att avdrag skall medgivas gifta yrkeskvinnor med 10 % av
inkomsten (räknat från botten, vilket tillsammans med huvudförslagets
300 kronor innebär att 333 kronor alltid bli helt skattefria) och att avdraget
maximeras till 1 000 kronor, vilket belopp uppnås vid en hustruinkomst
av 7 000 kronor.

I särskilt yttrande av herr Jonsson (s. 276, 277) förordas att förvärvsavdrag
med 300 kronor skall medgivas såväl vid den kommunala som den
statliga beskattningen jämväl i alla de fall då taxeringsnämnd konstaterat,
att den gifta kvinnan deltagit i mannens förvärvsverksamhet och därigenom
bidragit till makarnas inkomst.

I särskilt yttrande av herrar Petrén och Sandberg (s. 283, 284) ansluta
sig dessa ledamöter till majoritetens uppfattning att ett fast förvärvsavdrag
å 300 kronor för förvärvsarbetande gift kvinna bör fastställas. Dessutom
föreslås att förvärvsarbetande hustru med barn under 16 år får rätt
att avdraga 20 % av sin inkomst upp till 8 000 kronor samt att annan förvärvsarbetande
hustru får rätt att avdraga 10 % av inkomsten upp till
samma gräns. Maximiavdraget för förvärvsarbetande hustru med barn blir
då 1 600 kronor och för annan förvärvsarbetande hustru 800 kronor. I
dessa förvärvsavdrag skall det lägre fasta avdraget på 300 kronor vara inräknat.
Vidare föreslås att 300-kronorsavdraget skall utgå till alla förvärvsarbetande
gifta kvinnor, alltså även till dem som deltaga i mannens
jordbruk eller rörelse.

Remissyttrandena.

Yttrandena beträffande gift kvinnas förvärvsavdrag kunna till en början
särskiljas i två grupper: dels de yttranden, vari utredningens förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran eller vari man ansett att även det av
utredningen föreslagna avdraget å 300 kronor borde avskaffas och dels de
yttranden vari yrkats utvidgning av det föreslagna förvärvsavdraget antingen
så att det skulle utgå med högre belopp till alla yrkeskvinnor eller
till endast yrkeskvinnor med barn eller så att det skulle omfatta även
hustrur som deltaga i mannens verksamhet.

Av de hörda myndigheterna kunna till den första gruppen hänföras kam -

86 , Kv.ngl. Maj ds proposition nr 218.

marrätten, statskontoret, koinmerskollegium, socialstyrelsens majoritet,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet och elva länsstyrelser.

Till förmån för en utvidgning av förvärvsavdraget ha uttalat sig riksräkenskapsverket
och tio länsstyrelser.

Av de sammanslutningar, som yttrat sig i förevarande fråga, har bl. a.
näringslivets skattedelegation ansett sig kunna godtaga förslaget, medan
de flesta — däribland landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation
och kvinnoförbunden — påyrkat en utvidgning av förvärvsavdraget
utöver förslaget.

Av de myndigheter, som tillstyrkt en lösning i överensstämmelse med
förslaget, yttrar överståthållarämbetet:

överståthållarämbetet delar utredningens principiella uppfattning, att
förvärvsavdrag för gift kvinna saknar berättigande i vårt skattesystem. Utredningen
har emellertid såsom en övergångsform förordat, att ett motsvarande
avdrag till någon mindre del behålles och på grund härav föreslagit
att avdraget bestämmes till högst 300 kronor även vid den statliga
beskattningen, överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att man —- för
att i vissa lägen förhindra skatteökning för gifta kvinnor -— vid övergången
till de nya skatteskalorna tills vidare bibehåller ett sålunda bestämt
avdrag. Detta får således icke karaktären av egentligt förvärvsavdrag.
För att förhindra missuppfattning hos de skattskyldiga om avdragets
karaktär bör berörda förhållande komma till uttryck i de blivande nya
deklarationsformulären med tillhörande anvisningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Vad angår s. k. förvärvsavdrag för gift kvinna kan länsstyrelsen helt
instämma i de motiv som föranlett skatteutredningens ståndpunktstagande
till detta spörsmål. Framför allt vill länsstyrelsen understryka skatteutredningens
uttalande att en utvidgning av förvärvsavdraget till att omfatta
gifta kvinnoi*, vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, icke är praktiskt
genomförbar, huru önskvärd en dylik utvidgning än i och för sig kan
te sig. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke det av skatteutredningen
föreslagna förvärvsavdraget för gift kvinna med inkomst av egen
rörelse eller eget arbete borde begränsas till sådana gifta kvinnor av ifrågavarande
kategori, som under beskattningsåret haft minderåriga barn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner alt de sakkunniga grundligt vägt
fördelar och olägenheter vid olika system för äkta makars beskattning och
kommit till en godtagbar lösning. Med särskild tillfredsställelse finner länsstyrelsen
att de sakkunniga sökt undvika invecklade och svårtillämpliga
regler. Den föreslagna nedsättningen av det s. k. förvärvsavdraget och
dettas omkonstruering vid statsbeskattningen syntes av denna anledning
väl motiverad.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

I likhet med skatteutredningen finner länsstyrelsen, att sambeskattningen
bör kunna bibehållas såsom metod för makars beskattning. Att
träffa absolut rättvisa i förevarande spörsmål torde vara uteslutet. Genom

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

den föreslagna anordningen synes man emellertid kunna nå det eftersträvade
målet att komma till rätta med de mest påtagliga olägenheter, som
vidlåda de nuvarande reglerna för sambeskattning. Det hade emellertid
varit önskvärt, att utredningen kommit fram till en sådan lösning av frågan
som helt hade avskaffat förvärvsavdraget. För jordbrukares och företagares
hustrur, som icke deklarerat egen inkomst och som biträda mannen
i dennes förvärvsverksamhet, kommer det alltid att framstå såsom
en orättvisa, att dydikt avdrag icke tillerkännes dem, detta så mycket mer
som ett stort antal gifta kvinnor, som deklarera egen arbetsinkomst, icke
torde ha längre arbetstid än de. Det bör även framhållas, att det icke alltid
är av behovet påkallat, att förvärvsavdrag tillerkännes gift kvinna, som
icke har anställd hemhjälp och som sålunda själv utför sitt arbete i hemmet.
Anställningen kan vara av kortvarig beskaffenhet eller s. k. halvtidstjänstgöring.
Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att
dessa olägenheter icke böra få verka hindrande på ett genomförande av
utredningens förslag på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför:

Länsstyrelsen biträder för sin del den av utredningen intagna ståndpunkten,
att det av olika skäl icke är möjligt att medgiva hustru, som deltager
i mannens verksamhet, s. k. förvärvsavdrag. Därigenom bliva bl. a.
alla jordbrukarhustrur och alla hustrur till smärre yrkesutövare uteslutna
från förmånen av sådant avdrag, även om de utföra en fullvärdig arbetsprestation
inom mannens rörelse. Med hänsyn till de stora grupper i realiteten
förvärvsarbetande kvinnor, som sålunda bliva uteslutna från möjligheten
att tillgodonjuta förvärvsavdrag, anser sig länsstyrelsen icke kunna
biträda det av vissa reservanter framförda yrkandet, att förvärvsavdraget
för gifta kvinnor skall sättas högre än vad utredningen föreslagit.

I samma riktning uttala sig länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs. Skaraborgs
och Västernorrlands län.

Riksskattenämnden anför:

Riksskattenämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att man i princip
bör eftersträva en sådan utformning av äkta makars beskattning, att
anledning till medgivande av särskilt s. k. förvärvsavdrag bortfaller. Ett
avdrag av denna art är ägnat att komplicera beskattningen och dess verkningar
bliva synnerligen ojämna. Riksskattenämnden utgår från att det
begränsade förvärvsavdrag, som de sakkunniga föreslå skall bibehållas, hör
betraktas såsom ett provisorium.

Riksskattenämnden vill framhålla att, dä avdrag sålunda föreslås skola
tills vidare utgå för förvärvsarbetande hustru, ett dylikt avdrag ur rättvisesynpunkt
rätteligen borde medges jämväl i fråga om hustru som arbetar
i mannens jordbruk eller rörelse. Med hänsyn till de betydande tillläinpningssvårigheterna
ävensom till det föreslagna avdragets ringa belopp
och då riksskattenämnden, som nyss nämnts, utgår från att avdraget överhuvud
endast skall medgivas såsom ett provisorium, anser nämnden emellertid
att de sakkunnigas ståndpunkt i denna dol kan accepteras.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner för åstadkommande av full rättvisa
riktigt att också sådan hustru som biträtt mannen i dennes jordbruk eller
rörelse medgives avdrag med 300 kronor vid såväl kommunal- som stats -

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

taxeringen eller, om detta icke låter sig göra, att förvärvsavdraget avskaffas
för samtliga hustrur.

Näringslivets skcittedelegation anför bl. a.:

Vad härefter angår de svårbemästrade skattetekniska problem, som
sammanhänga med avvägningen av skattebördan mellan äkta makar och
ensamstående, förvärvsavdrag för gift kvinna m. in., har utredningen enligt
vår mening framlagt övertygande skäl för att någon bättre —- och samtidigt
praktikabel — lösning än den av utredningen förordade svårligen
står att ernå inom ramen för gällande skattesystem.

I fråga om det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna synes det oss icke
Vara praktiskt möjligt att uppdraga åt beskattningsmyndigheterna att i
varje särskilt fall uppskatta värdet av det arbete, hustrun utför i mannens
jordbruk eller rörelse. Och att icke medgiva jordbrukar hustrur och därmed
likställda men väl andra förvärvsarbetande gifta kvinnor ett så högt
förvärvsavdrag, att det kan anses kompensera de merkostnader, vilka ofta
— men ingalunda alltid — föranledas av hustruns förvärvsarbete utom
hemmet, är ur principiella synpunkter betänkligt. Däremot kan det enligt
vår mening även ur dessa synpunkter anses godtagbart att medgiva
allenast de gifta kvinnor, vilka bedriva egen rörelse eller inneha tjänsteanställning
hos utomstående, ett relativt begränsat schablonavdrag. I det
övervägande antalet fall är nämligen deras inkomstförvärv, särskilt då
minderåriga barn finnas i familjen, förbundet med vissa såsom utgift i
förvärvskällan icke avdragsgilla merkostnader, till vilka motsvarighet
regelmässigt saknas, då fråga är om exempelvis sådant arbete, som hustrun
utför i mannens jordbruk.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som förordat eu utvidgning
av förvärvsavdraget ha åtskilliga inskränkt sig till att yrka
en höjning av det föreslagna förvärvsavdraget endast för yrkeskvinnor
med barn och då utan utvidgning till hustrur vilka deltaga i mannens
verksamhet.

Länsstgrelsen i Kronobergs län ifrågasätter — med hänsyn till de skattelindringar
som föreslås för äkta makar — om det föreslagna avdraget å
300 kronor kan anses erforderligt i de fall, där försörjningsplikt mot barn
icke föreligger. För hustrur med barn syntes däremot det nu utgående
avdraget böra bibehållas.

Länsstgrelsen i Malmöhus län hyser med hänsyn till arbetsmarknadsskälen
sympati för att avdragsrätten gives en för den förvärvsarbetande
hustrun mera påtaglig form än vad ändrade ortsavdragsregler kunna
skänka och skulle därför gärna sett en lösning enligt det huvudalternativ
som framförts av ledamöterna Henriksson och Rehn i deras reservation.
Emellertid borde förvärvsavdraget med hänsyn till sitt syfte i första hand
fylla uppgiften att lätta skattetrycket för gift kvinna med barn. Avdraget
borde vidare begränsas till inkomst av tjänst och där medgivas endast
om den uppburna ersättningen motsvarades av en väsentlig arbetsprestation.
Från dessa utgångspunkter förordar länsstyrelsen att förvärvsavdrag
för gift kvinna bibehålies endast såvitt gäller förvärvskällan inkomst av

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

tjänst och därvid begränsas till sådana fall då hemmavarande barn under
viss ålder, förslagsvis 14 år, finnas och då inkomsten uppgår till lägst 500
kronor och motsvaras av en väsentlig egen arbetsinsats. Avdraget borde
utgå med 20 % av inkomsten, dock högst med 1 000 kronor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Utredningen har tydligen stått inför valet att antingen helt slopa avdraget
eller också att anordna ett schablonavdrag inom ganska snäva gränser.
Länsstyrelsen tror för sin del icke det är möjligt att giva en schablon
sådan utformning att varje anledning till kritik uteslutes. Vill man tillåta
högre avdrag än av utredningen förordade 300 kronor, torde det emellertid
vara ändamålsenligt att inskränka avdragsrätten till de mest ömmande
fallen. Härvid komma familjer med barn i första hand i blickpunkten.
Invändningen att barnkostnaderna beaktas genom barnbidragen torde
kunna tillbakavisas med att det för gift kvinna med förvärvsarbete merendels
blir fråga om stora merkostnader, vilka barnbidragen icke kunna
täcka. Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att det av praktiska
skäl bör vara uteslutet att giva förvärvsavdrag åt hustrun inom förvärvskällan
jordbruk. I detta avseende synes därför någon utvidgad användning
av förvärvsavdraget icke böra komma i fråga.

Arbetsmarknadspolitiska skäl tala dock för att de gifta kvinnorna genom
viss skattelättnad uppmuntras att i ökad omfattning söka sig arbete utanför
sina hem. Brist råder f. n. exempelvis på läroverkslärare och sköterskor.

I stark känsla av frågans vanskliga natur anser länsstyrelsen, att det
vid förslagets fortsatta bearbetning borde övervägas, huruvida icke det berörda
300-kronorsavdraget vid den statliga taxeringen må kunna utvidgas
på så sätt, att gift kvinna med hemmavarande barn erhåller ett ytterligare
förvärvsavdrag med högst 700 kronor, om och i den mån hennes inkomst
av eget arbete eller av rörelse därtill förslår. Avdraget torde i så fall lämpligen
få sättas till viss bråkdel, exempelvis 10 96, av inkomsten på sätt
herrar Henriksson och Rehn föreslagit i sin reservation till utredningens
förslag.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår ett högre förvärvsavdrag
för gifta kvinnor med barn.

Landsorganisationen föreslår att förvärvsavdraget för gift kvinna, som
bär inkomst av rörelse eller eget arbete och vårdnadsskyldigheten för minst
ett barn under 14 år, bestämmes till 20 % av denna inkomst och med avdraget
maximerat till 1 500 kronor. Landsorganisationen anser, att motsvarande
bör gälla även för ogift kvinna med barn. Vissa kostnader uppkomme
givetvis också för gifta kvinnor med förvärvsverksamhet och utan
vårdnadsskyldighet för barn. Dessa kostnader vore emellertid av naturliga
skäl lägre. Landsorganisationen anser därför, att förvärvsavdraget för
denna grupp bör kunna begränsas till det av utredningen föreslagna beloppet,
d. v. s. 300 kronor. Landsorganisationen fortsätter:

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör den stora gruppen avhustrur
till jordbrukare och rörelseidkare. Samma motivering som för
kvinnor med förvärvsarbete utanför hemmet torde knappast kunna åberopas
av denna grupp. Kostnaderna uppstå just genom att arbetet är för -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

lagt utanför hemmet, vilket i regel innebär, att skötseln av hem och barn
försvåras. Deltagande i makens verksamhet som jordbrukare eller rörelseidkare
kan däremot i regel ske på ett sätt, som gör de här åsyftade olägenheterna
mindre kännbara.

För eu höjning av det föreslagna förvärvsavdraget för alla
gifta yrkeskvinnor — alltså ej endast kvinnor med barn — uttalar
sig länsstyrelsen i Södermanlands län, som framhåller att det nuvarande
avdraget är en faktor att räkna med när det gäller tillgången på arbetskraft.
Länsstyrelsen anser därför skäligt att åtminstone det nuvarande avdraget
blir bestående. Undantag borde göras endast för sådana fall, då
hustrun icke tagit någon som lielst del i den verksamhet, varom fråga vore.
Länsstyrelsen åsyftade därvid närmast uppdrag som styrelseledamot och
delägarskap i rörelse.

Kooperativa förbundets styrelse anför:

När det gäller den omstridda frågan, huruvida förvärvsavdrag skall
kunna medgivas också för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk
eller rörelse men icke kunna taxeras för värdet av sitt däri nedlagda arbete,
har skatteutredningen stannat för att sådant avdrag icke bör medgivas.
Denna lösning torde av praktiska skäl få uppfattas som den riktiga.
Emellertid medför förslaget, bl. a. på grund av det låga förvärvsavdraget,
att skatteökning börjar inträda för makar så snart deras gemensamma inkomst
överstiger 12 000 kronor. Måhända borde därför, särskilt i betraktande
av den fortgående försämringen av penningvärdet, gränsen för den
proportionella skatten för makar kunna sättas högre än vid 12 000 kronor.
Eu annan utväg är att höja förvärvsavdraget för hustru med egen
taxerad inkomst upp till dess nuvarande nivå, som är hälften av inkomsten,
högst 1 000 kronor. Häremot talar visserligen att orättvisan ökas gentemot
de förvärvsarbetande hustrurna som icke taxeras. Men å andra sidan
skulle det säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset hos de gifta
kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge ett avdrag,
som allmänheten vant sig vid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom även tjänstemännens centralorganisation
föreslå förvärvsavdrag i huvudsaklig överensstämmelse med
ledamöterna Petréns och Sandbergs reservation, dock utan att upptaga den
i reservationen föreslagna utvidgningen av avdraget till hustrur, vilka deltaga
i mannens jordbruk eller rörelse. I samma riktning uttalar sig yrkeskvinnors
samarbets förbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill differentiera avdraget med hänsyn
till om arbetet utförts inom eller utom hemmet. Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen föreslår, att förvärvsarbetande gift kvinna med hemmavarande
barn under 14 år medgives förvärvsavdrag om arbetet utförts i
hemmet med 10 % av arbetsinkomsten och om arbetet utförts utom hemmet
med 20 % av samma inkomst samt att avdragen maximeras i första
fallet till 600 kronor och i senare fallet till 1 200 kronor. För ensamstående
kvinna bör under nyssnämnda förutsättningar vid arbete utom hemmet
utgå förvärvsavdrag med den lägre procenten. Förvärvsavdraget bör
ifrågakomma allenast från inkomst av eget arbete och av rörelse. Liksom

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

enligt nuvarande bestämmelser bör förvärvsavdrag icke vara tillåtet då
hustrun biträder mannen i hans verksamhet. Ej heller bör avdrag kunna
medgivas då hustruinkomsten icke utgör ersättning för faktiskt utfört arbete
t. ex. då den utgår i form av sjuklön och dylikt.

Riksräkenskapsverket anser att avdraget för förvärvsarbetande hustrur
med barn bör bibehållas vid lägst nuvarande maximibelopp, 1 000 kronor,
men med sänkt kvotdel av inkomsten, varigenom avdragets verkningar
skulle sträcka sig högre upp i inkomstskikten. Beträffande avdragets utvidgning
till hustru, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, anser
riksräkenskapsverket den i betänkandet diskuterade lösningen med ett
fast avdrag om 300 kronor vara värd en noggrann prövning. Riksräkenskapsverket
framhåller bl. a.:

Åven från mera praktisk skattesänkningssynpunkt synes det vara till
men att beskära förvärvsavdraget så hårt som utredningen föreslagit. Utredningen
uttalar, att dess förslag, i förening med den kommunala ortsavdragsreformen,
komma att medföra väsentliga sänkningar i total skatt
för alla skattskyldiga. Som tabell 3 i bilaga 10 visar, komma sänkningarna
att bli minst väsentliga för sambeskattade äkta makar i vissa inkomstskikt.
För makar med en årsinkomst av 8 000 kronor och med helt utnyttjat förvärvsavdrag
stannar sålunda skattelättnaden vid 3,7 %. Och denna lättnad
hänför sig till kommunalskatten; i vissa lägen kommer statsskatten till
och med att stiga några kronor. Om uttagningsprocenten skulle bestämmas
till 110 i stället för 100, som det i den nämnda tabellen har räknats
med, skulle lättnaden i en del fall helt utebli. Det är i sammanhanget att
observera, att ett avsevärt antal sambeskattade makar torde befinna sig
just i de inkomstskikt, som det här är fråga om.

I det av byråchefen von Hofsten avgivna särskilda yttrandet framhålles
följande;

I själva verket innebär förslaget, att de förvärvsarbetande gifta kvinnorna
i skattehänseende komma i ett relativt sämre läge än för närvarande.
Skattelättnaden blir nämligen för dem mindre än för övriga kategorier.
Detta framgår av följande resonemang.

För en gift kvinna med förvärvsarbete utgör skatten på hennes arbete
skillnaden mellan de båda makarnas sammanlagda skatt, om hon har förvärvsarbete,
och den skatt som utgår på mannens inkomst, om hon ej har
förvärvsarbete. Dessa belopp anges ej i betänkandet men kan för vissa inkomstlägen
uträknas. Detta har skett i följande tabell.

Skatt härpå om

Mannens

hustrun ej

För-

Hustruns

inkomst

Skatt härpa

För-

inkomst.

förvärvsarbetar

an dr.

För när-

Enligt för-

ande

kr.

För när-

Enligt för-

«

varande

slaget

%

varande

slaget

4 000

366

216

— 41

2 000

219

313

+ 43

4 000

633

746

+ 18

8 000

1 218

l 071

— 12

2 000

254

325

+ 28

10 000

1 709

1 505

— 12

5 000

1 083

l 024

— 5

10 000

2 724

2 519

— 8

15 000

3 098

2 656

— 14

15 000

5 616

5 152

-- 8

20 000

4 851

4 191

— 14

10 000

3 863

3 617

g

92

Kungl. Maj ds ''proposition nr 213.

Av tabellen framgår att åtminstone i dessa inkomstlagen skatteminskningen
enligt förslaget blir mindre för förvärvsarbetande hustrur än för
familjer där blott mannen har förvärvsarbete.

På grund av dessa skäl finner jag utredningens förslag i vad gäller sambeskattningen
oantagbart. Som ett minimikrav framstår det av herrar
Henriksson och Rehn i eu reservation framlagda förslaget.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och Sveriges
köpmannaförbund yrka, att förvärvsavdrag skall medgivas även hustrur
som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Departementschefen.

I det nu gällande systemet mildras sambeskattningen för de gifta yrkeskvinnorna
vid statsbeskattningen genom att de medgivas rätt till avdrag
med hälften av sin inkomst, dock högst med 1 000 kronor. Detta s. k. förvärvsavdrag
utgår inte till en hustru, som deltager i mannens verksamhet
t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru hon faktiskt sambeskattas med mannen.

Att hustrur, sorn arbeta i mannens jordbruk eller rörelse, inte ha rätt till
något förvärvsavdrag har länge varit en med det nuvarande förvärvsavdraget
förenad tvistefråga; man har gjort gällande att förvärvsavdraget av rättviseskäl
borde utvidgas även till denna kategori av gifta kvinnor. En sådan utvidgning
föreslogs också i den tidigare utredningen av sambeskattningssakkunniga.
Deras förslag byggde på eu individuell prövning och värdesättning
av den gifta kvinnans arbetsinsats. Förslaget mötte emellertid i denna del
en stark kritik. Eu stor del av remissmyndigheterna ansåg det icke praktiskt
möjligt att åstadkomma en dylik värdering inom taxeringens ram.

Skatteutredningen har icke heller ansett denna väg framkomlig. Även jag
finner det av praktiska skäl uteslutet att införa en ordning, enligt vilken beskattningsnämnderna
i varje särskilt fall skulle behöva värdera en hustrus
arbetsinsats i jordbruk eller rörelse.

På grund av de svårigheter som här möta att på en gång skapa rättvisa
och bibehålla ett rationellt taxeringsförfarande har skatteutredningen sökt nå
fram till en lösning, vilken kunde göra det möjligt att avskaffa det nuvarande
förvärvsavdraget. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna helt
undvara avdraget utan föreslår att ett avdrag å 300 kronor skall bibehållas
för yrkeskvinnorna. Utredningen har ansett att ett avdrag av denna storlek
icke bör kunna grunda några rättmätiga anspråk på ett motsvarande avdrag
för jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra
sitt arbete i hemmet.

Skatteutredningens förslag i denna del är emellertid icke enhälligt. Fem
ledamöter av utredningen ha icke ansett det nuvarande förvärvsavdraget för
yrkeskvinnor kunna beskäras så hårt som till 300 kronor utan ha velat
giva avdrag till denna kategori med högre belopp. Därmed har också frågan
om ett förvärvsavdrag till hustrur som deltaga i jordbruk eller rörelse krävt
ett annat ställningstagande. Fyra ledamöter av utredningen ha ansett att sådant
avdrag bör medgivas med 300 kronor efter generella grunder.

93

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Dessa reservationer till utredningens förslag visa, att frågan om äkta
makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om utredningens
förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda
kommit, förordar jag i det följande dels att förvärvsavdraget till yrkeskvinnor
på visst sätt utvidgas utöver vad utredningen föreslagit och dels att förvärvsavdrag
efter vissa generella grunder införes även för hustrur vilka deltaga
i mannens jordbruk eller rörelse.

I flera remissyttranden har föreslagits, att en höjning av förvärvsavdraget
utöver 300 kronor skall medgivas för gifta yrkeskvinnor, vilka ha
hemmavarande barn under viss ålder. Jag finner mig kunna biträda en lösning
efter denna linje. Även om barnförsörjningskostnaderna numera i princip
icke beaktas vid beskattningen utan tillgodoses genom bidrag av social
natur, är det tydligt att det kan finnas ett behov av att differentiera förvärvsavdraget
med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara
just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsökning
uppkommer genom förvärvsarbetet. De ha i allmänhet särskilda utgifter
för barnens omhändertagande under moderns frånvaro från hemmet
o. s. v. Det är sålunda här icke fråga om barnförsörjningskostnader i egentlig
mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvärvande.
En förhöjning av förvärvsavdraget för dessa kvinnor får därför endast
till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem
och andra förvärvsarbetande hustrur, vilka icke ha dylika särskilda utgifter.

Beträffande den åldersgräns för barn, som bör läggas till grund för förvärvsavdragets
bestämmande, har jag funnit 16-årsåldern böra vara avgörande.
Denna gräns kan visserligen synas tämligen hög och i remissyttrandena
har också en lägre ålder nämnts, nämligen 14 år. Jag finner emellertid
icke tillräckliga skäl att avvika från den gräns beträffande barns ålder, som
sedan länge varit vedertagen vid beskattningen. Lagtekniskt visar det sig
här angeläget — bland annat med hänsyn till den i det följande behandlade
frågan om beskattningen av ogifta med barn -— att rätten till förhöjt förvärvsavdrag
samordnas med rätten till barnbidrag för barnet, vilket i praktiken
innebär att 16-årsåldern blir avgörande.

Jag ansluter mig sålunda till skatteutredningens mening att ett fast förvärvsavdrag
om högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med inkomst
av rörelse eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, förordar jag att förvärvsavdraget,
i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kronor
jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt min mening räknas från
botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart när inkomsten
överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån inkomsten därtill förslår,
333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum för avdraget nås vid en
hustruinkomst av 7 000 kronor. Delta beräkningssätt överensstämmer i princip
med vad som förordats i ledamöterna Henrikssons och Rehns särskilda

94

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

yttrande. Jag påpekar att ledamöterna Petrén och Sandberg i princip förordat
ett annat beräkningssätt, vid vilket det 10-procentiga avdraget börjar
verka först vid en inkomst av 3 000 kronor och varigenom maximum i detta
fall skulle nås först vid 10 000 kronor. Det bör emellertid enligt min mening
vara till fördel att någon förhöjning av förvärvsavdraget inträder även vid
inkomster mellan 300 och 3 000 kronor.

Frågan huruvida avdraget bör begränsas till fall, då inkomsten motsvaras
av en väsentlig arbetsprestation, har berörts bland annat av länsstyrelsen i
Malmöhus län. Länsstyrelsen har föreslagit att avdrag skall ifrågakomma
endast då den gifta kvinnans inkomst uppgår till visst belopp och motsvaras
av en väsentlig egen arbetsinsats. Då emellertid avdraget nu betydligt inskränkes
i förhållande till vad hittills gällt, torde icke finnas tillräckliga skäl
att rubba dess hittillsvarande karaktär av schablonavdrag. Jag vill alltså
icke förorda en ordning, som i många fall skulle kräva en prövning av arbetsinsatsens
storlek. Avdraget torde liksom hittills böra medgivas från inkomst
av rörelse eller av eget arbete.

Icke heller finner jag möjligt att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län
ifrågasatt, differentiera avdraget med hänsyn till om arbetet utförts inom
eller utom hemmet. En dylik åtskillnad medför avsevärda komplikationer i
praktiken. Även om verksamheten bedrives i hemmet kan den till viss del
eller för viss tid förläggas utanför hemmet, en rörelse kan bedrivas i samma
fastighet som bostaden o. s. v. över huvud taget finner jag det angeläget att
förvärvsavdraget, när det nu betydligt nedskäres, icke skall behöva mer än
nödvändigt kompliceras eller ge anledning till praktiska problem av helt
ny art.

Såsom nyss nämnts är jag av den uppfattningen att förvärvsavdraget för
en hustru, vilken deltager i mannens jordbruk eller rörelse, icke kan grundas
på en värdering i varje särskilt fall av hustruns arbetsinsats. Däremot
torde det vara tekniskt möjligt att konstruera avdraget såsom ett schablonavdrag
att utgå efter vissa generella grunder. Om förvärvsavdraget -— såsom
jag föreslår — bestämmes til] ett fast belopp av 300 kronor, bör någon värdering
i allmänhet icke behöva förekomma. I den mån hustrun över huvud
taget deltager i mannens arbete torde man nämligen för det mesta kunna
utgå från att hennes arbetsinsats motsvarar minst 300 kronors värde. Om
hustruns arbetsinsats i något fall varit så ringa att den icke motsvarar ett
värde av 300 kronor, bör hon icke anses ha deltagit i arbetet. Något avdrag
bör alltså i dessa fall icke ifrågakomma. Beskattningsnämnderna torde
sålunda i praktiken vanligen endast ha att taga ställning till frågan, huruvida
hustrun i nu angiven mening deltagit i mannens verksamhet eller icke.

Beträffande inkomst av jordbruksfastighet torde denna fråga i allmänhet
kunna avgöras av taxeringsnämnderna på ett tämligen enkelt sätt med
ledning av deras kännedom om de lokala förhållandena. Om faktisk medverkan
från hustruns sida verkligen förekommit, bör avdrag medgivas oberoende
av om hustruns deltagande i arbetet varit betingat av ekonomiska

95

Rungl. Majds proposition nr 213.

orsaker, brist på annan arbetskraft eller annan omständighet. Även arbete
i hem och hushåll bör kunna kvalificera hustrun till förvärvsavdrag under
förutsättning att hland husliållsmedlemmarna ingått driftspersonal.

Beträffande inkomst av rörelse torde däremot taxeringsnämnderna icke
alltid med ledning av sin lokalkännedom kunna avgöra om hustrun faktiskt
deltagit i arbetet eller icke. Frågan om vilken utredning, som här kan erfordras,
torde i mycket bli beroende av rörelsens natur.

Förvärvsavdrag för gift kvinna, som biträder mannen i dennes verksamhet,
bör medgivas endast efter yrkande. Då inkomsten i dessa fall deklareras
av mannen följer därav att yrkande om avdrag skall göras i hans deklaration
och att avdraget skall medgivas vid hans taxering.

Då jag i fråga om kategorien gifta yrkeskvinnor icke föreslår någon utvidgning
av 300-kronorsavdraget annat än vid den statliga beskattningen,
avser mitt förslag om ett förvärvsavdrag för hustru, vilken biträder mannen
i jordbruk eller rörelse, likaledes endast den statliga beskattningen. Den nuvarande
bestämmelsen om gift kvinnas förvärvsavdrag vid taxering till kommunalskatt
beröres sålunda icke av de nu föreslagna ändringarna.

Om två olika förvärvsavdrag nu införas, kan det givetvis inträffa att båda
avdragen skulle kunna tillämpas samtidigt. Så blir fallet exempelvis om en
hustru under beskattningsåret dels biträtt mannen i dennes jordbruk eller
rörelse och dels haft egen inkomst av tjänst. Emellertid torde dubbelt avdrag
icke böra medgivas. Avdraget är ett schablonavdrag, som tillkommer
den gifta kvinnan vare sig hon arbetat under hela beskattningsåret eller
endast under någon del av året. Det finnes då icke anledning att medgiva
dubbelt avdrag därför att detta arbete råkar fördela sig på två olika förvärvskällor.
Jag föreslår sålunda den begränsningen, att förvärvsavdrag för gift
kvinna icke må för makarna tillsammans överstiga 300 respektive 1 000
kronor. Beträffande kvinnor utan barn bör denna maximering icke föranleda
någon tvekan: om mannen erhållit avdrag med 300 kronor på grund
av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse, kan något avdrag därutöver
icke ifrågakomma för hustruns del. Beträffande gifta kvinnor, som haft
hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, innebär
maximeringen att mannen kan medgivas avdrag med 300 kronor på
grund av hustruns medverkan i jordbruk eller rörelse och att hustrun därutöver
kan erhålla avdrag med 300 kronor jämte Bo procent av sin inkomst
av rörelse eller av eget arbete, sammanlagt dock högst med 700 kronor.
Maximum uppnås då när huslruns egen inkomst uppgår till 4 000
kronor.

I några remissyttranden bär uttalats den meningen att avdrag av förevarande
slag borde medgivas även ogift kvinna med barn, varmed också
förstås änkor och frånskilda hustrur med barn. Då jag emellertid har för
avsikt att i det följande föreslå visst förhöjt ortsavdrag för kategorien ogift
skattskyldig med barn, har jag icke funnit skäl att utvidga förvärvsavdragets
tillämpningsområde även till denna kategori.

96

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Inkomstbortfallet för staten i anledning av de utvidgningar av förvärvsavdraget,
som ovan föreslagits, har beräknats till omkring 16 milj. kronor,
varav omkring 4 milj. kronor belöper på den tioprocentiga förhöjningen av
avdraget för gifta yrkeskvinnor med barn och omkring 12 milj. kronor på
det särskilda avdraget för hustru som biträder mannen i dennes jordbruk
eller rörelse.

Det kan icke förnekas att de nu föreslagna bestämmelserna om förvärvsavdrag
innebära en komplicering av gällande bestämmelser och därmed också
en ytterligare belastning av deklarations- och taxeringsförfarandet. Anledningen
härtill är i första hand att avdraget nu utvidgas till sådana hustrur
som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, varigenom man tvingas att
laborera med två olika slag av avdrag vid taxeringen. Icke minst med hänsyn
till avdragets ringa ekonomiska betydelse i dessa fall — för jordbrukare och
rörelseidkare i allmänhet kommer det vid grundbeloppsnivå att motsvara
36 kronor i skatt — har ifrågavarande utvidgning av avdraget kunnat inge
starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningar, som
gjort sig gällande i denna fråga, synes det emellertid — om skatteutredningens
förslag över huvud taget skall kunna förverkligas — icke stå till
buds annan lösning av frågan än den jag nu föreslagit.

Då emellertid denna lösning, på grund av de uppenbara olägenheter som
äro därmed förenade, icke kan betraktas såsom slutgiltig, anser jag att bestämmelserna
om gift kvinnas förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen
alltjämt böra betraktas såsom provisoriska. 4

4, SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Skatteutredningen.

Beträffande den tekniska metoden för skattens fördelning mellan makar
föreslår utredningen den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen
skola tillgodoföras hälften var av ortsavdraget. I den mån sådant avdrag
icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas den andra. Vid
den statliga taxeringen fördelas därefter skatten mellan makarna i förhållande
till deras beskattningsbara inkomster, icke såsom nu i förhållande
till deras taxerade inkomster.

Beträffande skälen för omläggningen torde få hänvisas till betänkandet
(s. 196—198). Det föreslås att ändringen skall genomföras såväl vid den
kommunala som den statliga beskattningen. Skatteplikten för äkta makar
förutsättes därefter böra bedömas för vardera maken för sig efter dennes
beskattningsbara inkomst. Särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga avses
likaledes böra beräknas för varje make för sig, under iakttagande likväl
av att sådant avdrag för makarna tillsammans icke må överstiga maximibeloppet
3 000 kronor.

97

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

Utredningen föreslår vidare att makar för det beskattningsår, varunder
de ingått äktenskap, alltid skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskgldiga.

Förslaget har föranletts av praktiska skäl (se betänkandet s. 207).

Om äkta makar skola samtaxeras i skilda ortsgrupper föreslår utredningen
(s. 206) att ortsavdrag för makarna skall beräknas efter den högre
ortsgruppen.

Remissyttrandena.

Den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan makar
bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar i detta sammanhang tillfredsställelse
med den föreslagna bestämmelsen om att extra avdrag på grund av nedsatt
skatteförmåga må tillerkännas makarna var för sig. Enligt den nu gällande
lagstiftningen — säger länsstyrelsen — måste sådant avdrag medgivas
makarna gemensamt, vilket många gånger haft till följd att den ena maken,
som kanske varit i behov av den största skattenedsättningen, icke kunnat
tillgodoföras så stort avdrag, som maken skäligen bort komma i åtnjutande
av. Genom den föreslagna ändringen skulle sådana fall icke längre behöva
uppkomma.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser förslaget i denna del innebära förenkling
vid uträknande av beskattningsbara inkomster för makar samt dessutom
medföra att hustrur i stor omfattning bli befriade från skatt. Länsstyrelsen
påpekar emellertid att arbetet med debetsedlar åt dessa hustrur
icke alltid blir överflödigt, eftersom i vanliga fall pensionsavgift måste påföras
båda makarna, om hustrun haft inkomst, önskligt vore därför att
pensionsavgifterna kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten eller,
om detta icke läte sig göra, att debiteringen av pensionsavgifterna kunde
grundas på beskattningsbar inkomst i stället för taxerad inkomst.

Beträffande verkningarna av den föreslagna fördelningsregeln vid beräkningen
av preliminär skatt anför föreningen Sveriges kronokamrerare
följande:

Med hänsyn till beräkningen av preliminär A-skatt för makar synes sambeskattningsförslaget
teoretiskt sett kunna minska men icke undanröja de
nuvarande olägenheterna. Enär beskattningen göres proportionell upp till
en sammanlagd inkomst, som i högsta ortsgruppen utgör 12 000 kronor,
förefaller möjlighet finnas att erhålla en riktigare beräkning av A-skatten.
Genom makes rätt att från sin taxerade inkomst avräkna den del av halva
ortsavdraget, som andra maken icke kan utnyttja, begränsas emellertid det
område, där tabellen slår rätt, till att gälla de fall, då båda makarna ha inkomst,
som överstiger halva ortsavdraget. Eu ytterligare begränsning av
nämnda område uppkommer genom hustruns förvärvsavdrag; eftersom avdraget
skall avräknas före ortsavdraget, innebär detta, att hustruns inkomst
måste överstiga halva ortsavdraget plus förvärvsavdraget för att mannens
skatteuttag skall bli rätt. Skatteuttaget för makar i högsta ortsgruppen kan
alltså riktigt angivas i A-skattctabellen för de fall, där sammanlagda inkomsten
understiger 12 000 kronor samt mannens inkomst överstiger 2 000

7 -137 82 Bihang till riksdagens protokoll Jf)52. I sand.. AV 212.

98 Kungl. Majds proposition nr 21H.

kronor och hustruns 2 300 kronor. Det sagda gäller dock endast under
förutsättning att tabellen förses med en kolumn för gift man, där han tillgodoräknats
halva ortsavdraget, och en kolumn för gift kvinna, där hon
likaledes tillgodoräknats halva ortsavdraget och därjämte förvärvsavdraget.
Ilar endast ena maken inkomst, och skall denne således tillgodoräknas hela
ortsavdraget, är icke någon av nyssnämnda kolumner tillämplig, eftersom
ju skatteuttaget blir för högt. Av denna anledning behövs således en särskild
kolumn för make, som ensam åtnjuter inkomst; i själva verket kan
det ifrågasättas, om icke i angivna fall en särskild kolumn bör användas
för gift man och en särskild kolumn för hustru, eftersom ju skatten med
hänsyn till hustruns förvärvsavdrag blir olika.

Här måste emellertid påpekas att tillämplig kolumn i skattetabellen skall
angivas vid debetsedelns utfärdande. För att nyssnämnda riktigare skatteberäkning
skall bli möjlig fordras därför att den lokala skattemyndigheten
i förväg skall bedöma, huruvida båda makarna eller endast én av dem
kommer att under inkomståret uppbära inkomst av tjänst. Denna möjlighet
saknas dock i stort sett; även om lokala skattemyndigheten för varje
särskilt fall skulle rätta sig efter makarnas senaste taxering samt utfärda
debetsedlar och angiva kolumn med hänsyn till om ena eller båda makarna
blivit taxerade för inkomst av tjänst, finnes ingen säkerhet för att
samma förhållande kommer att råda under det aktuella inkomståret. En
sådan detaljundersökning skulle för övrigt i hög grad komplicera och
tynga arbetet. Då härtill kommer att i huvudsak samma felaktigheter som
nu komma att vidlåda A-skatteberäkningen för makar dels i de fall, där
sammanlagda inkomsten understiger den gräns, där progressionen sätter
in, samtidigt som makens inkomst understiger halva ortsavdraget resp.
halva ortsavdraget jämte förvärvsavdrag, dels i samtliga fall, där sammanlagda
inkomsten överstiger denna gräns, torde det av praktiska skäl bli
nödvändigt att också efter ett genomförande av förslaget använda A-skattetabeller
av principiellt samma konstruktion som nu. Den proportionella
skatten i de lägre inkomstskikten kommer således i praktiken icke att medföra
nämnvärd förbättring av källskatteuttaget.

Utom den nu behandlade möjligheten att uppnå en bättre beräkning av
A-skatten bör framhållas, att övergången från ett rörligt högre förvärvsavdrag
för hustru till ett fast lägre dylikt avdrag något minskar felberäkningen
av A-skatten. Med bortseende från andra felkällor nedgår felmarginalen
för den inkomst, på vilken skatten beräknas, med maximalt 700 kronor
(skillnaden mellan högst t 000 kronor och 300 kronor).

Även förslaget om att makar skola taxeras oberoende av varandra
för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap,
tillstyrkes av remissmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att bestämmelserna om särskilt
avdrag för nedsatt skatteförmåga borde kunna tillämpas för nygift
skattskyldig, om andra maken icke haft egen inkomst eller obetydlig sådan.
För det fall att hustrun icke haft någon inkomst under det första året av
äktenskapet skulle ju eljest mannen icke erhålla något avdrag för henne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län berör samma spörsmål och anför i denna
del;

Genomförande av den föreslagna reformen härutinnan kommer att medföra
en välkommen förenkling av taxeringsförfarandet, särskilt i de fall,
då makarna skolat samtaxeras inom skilda taxeringsdi strikt.

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 99

Därest äktenskapet bestått större delen av beskattningsåret och endast
en av makarna hatt inkomst, inträder emellertid, jämfört med nuvarande
bestämmelser, en försämring i skattehänseende därigenom att något ortsavdrag
för den andra maken icke skall utgå. Länsstyrelsen anser denna
konsekvens betänklig och stridande mot likformighetsprincipen vid taxeringen.
Om makarna t. ex. ingått äktenskap strax i början av beskattningsåret
och den ena maken salunda under så gott som hela beskattningsåret
försörjt den andra maken, torde det icke vara rätt att förstnämnda make
taxeras som ensamstående och alltså erhåller allenast hälften av det ortsavdrag,
som tillkommer gift senare år än det då äktenskapet ingåtts.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke makar, som varit gifta
större delen av beskattningsåret, böra efter särskilt yrkande, t. ex. i deklarationen,
taxeras såsom äkta makar även för det beskattningsår då äktenskapet
ingåtts.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför härom:

Förbundet skulle helst sett, alt sambeskattning ej skolat ske av makar,
som ingått äktenskap liden 1 november—31 december året före inkomståret.
Upphäver man sambeskattningsregeln för dem som gift sig första
hälften av inkomståret, torde det ej innebära några större vådor att göra
det av eu för de båda manaderna november—december. Det oftast meningslösa
underrättandet hit och dit vållar enbart onödigt besvär. Skälet att i
vissa fall skattelindrande ortsavdrag ej heller kan erhållas just då den nybildade
familjen har kapitalutgifter förefaller sakna relevans.

Förslaget rörande or t sa vdragets beräkning vid sam taxering
av makar i skilda orts grupper har icke berörts i remissyttrandena.

Departementschefen.

Vad skatteutredningen föreslagit rörande uppdelning av ortsavdrag och
fördelning av statlig inkomstskatt mellan makar föranleder icke någon
erinran från min sida. Ej heller har jag något all invända mot alt skatteplikten
för äkta makar bedömes för vardera maken för sig eller alt avdrag
lör nedsatt skatteförmåga i förekommande fall beräknas för makar på sätt
utredningen föreslagit.

Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare påpekat torde förslaget icke
i någon högre grad kunna undanröja de olägenheter vid källskatteberäkningen,
som äro förenade med den nuvarande sambeskattningen av makar.
Härutinnan torde man — eftersom en övergång till särbeskattning icke
befunnits genomförbar — få liksom hittills pröva de förbättringar som
kunna uppnås inom uppbördssystemets ram. Jag kan i detta sammanhang
erinra om alt källskattetabellerna från och med i år innehålla en s. k. sambeskattningstabell,
som vid olika inkomstkombinationer för äkta makar
visar den slutliga skatten i procent av årsinkomsten och som alltså bör
underlätta för sambeskattade makar att hos arbetsgivaren begära det avdrag
för preliminär skatt som bäst motsvarar deras slutliga skall.

Även om sålunda den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan
makarna icke kan bringa källskattelragan lör äkla makar i något princi -

100

Kungl. Maj ds proposition nr 213

piellt nytt läge, torde dock fördelningsmetoden — såsom skatteutredningen
belyst i tabellbilagan till sitt betänkande — medföra en lämpligare fördelning
av skatten mellan makarna än vad nu är fallet.

Omläggningen nödvändiggör emellertid vissa ändringar i uppbördsförordningen,
varom jag nu framlägger förslag. Man har här närmast att
taga ställning till hur det praktiskt bör förfaras vid uttag av preliminär
A-skatt för äkta makar, vilka båda ha inkomst.

Antalet kolumner i källskattetabellerna har med nu gällande beskattningsregler
kunnat inskränkas till endast tre. Dessa avse 1) ogift person
utan barn samt gift kvinna med egen inkomst, 2) gift man och 3) ogift
person med barn. Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att
vid en omläggning av äkta makars beskattning i enlighet med vad som
nu föreslås — och med de regler för gift kvinnas förvärvsavdrag som jag
tidigare förordat — den preliminära skatten för gift kvinna med egen inkomst
bör alltjämt kunna beräknas efter samma kolumn som för ogift
person utan barn. Om den gifta kvinnan har hemmavarande barn — och
sålunda kan ha rätt till högre förvärvsavdrag än 300 kronor — synes dock
lämpligare att man för henne tillämpar samma kolumn som för ogift
person med barn.

För en gift man, vars hustru saknar inkomst eller har en relativt obetydlig
inkomst, kan skalten liksom för närvarande beräknas enligt kolumn
2 i skattetabellen. Om däremot även hustrun har inkomst till så stort belopp
att hon helt eller väsentligen kan utnyttja sin hälft av ortsavdraget,
skulle preliminär skatt komma att uttagas med avsevärt för lågt belopp
av mannen, såvida denne alltjämt hänfördes till kolumn 2. Skatten i
kolumn 2 måste nämligen beräknas under antagande att mannen utnyttjar
hela det gemensamma ortsavdraget. Om hustrun har inkomst över visst
belopp, måste därför den preliminära skatten för mannen beräknas efter
annan kolumn än kolumn 2. Det kunde ligga nära till hands att i sådant
fall hänföra mannen till samma kolumn som ogift person utan barn, sålunda
till kolumn 1. Enligt vad undersökningarna visa skulle detta utfalla
tämligen väl i inkomstlägen under cirka 10 000 kronor för mannen men
däremot medföra ett för stort skatteuttag om hans inkomst är högre. Det
blir därför erforderligt att förse skattetabellerna med ytterligare en kolumn
avseende gift man, vars hustru har högre årsinkomst än 2 000 kronor. Eu
kolumnindelning efter dessa grunder ger — såvitt man kan bedöma av
de nu gjorda undersökningarna — godtagbara resultat. Det ligger emellertid
i sakens natur att en skattetabell icke kan medföra ett tillfredsställande
skatteuttag annat än för makar med sådana inkomstkombinationer som
normalt förekomma. Vid mera ovanliga inkomstkombinationer — exempelvis
en mycket låg inkomst för mannen och en relativt hög inkomst för
hustrun — eller vid relativt höga inkomster för båda makarna kommer
iiksoin för närvarande att krävas viss medverkan av makarna vid skatte -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

uttagets bestämmande för att detta skatt kunna bringas i god överensstämmelse
med den slutliga skatten. För det fall att hustrun är ensam inkomsttagare
bör liksom för närvarande gälla att hon i förevarande avseende skall
likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ett särskilt spörsmål blir hur den tillämpliga kolumnen skall kunna
angivas vid debetsedelns utfärdande. Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare
påpekat måste det här uppstå vissa svårigheter att på förhand
bedöma makarnas inkomstförhållanden under ett visst inkomstår. Första
gången detta skall ske, sålunda på hösten 1952, lär annan möjlighet icke
stå till buds än att avgöra frågan med ledning av den inkomstlängd som
upprättats vid den senaste taxeringen, i detta fall 1952 års taxering. Denna
inkomstlängd avser inkomstförhållandena under år 1951. Någon säkerhet
finnes givetvis icke för att samma inkomstförhållanden som rått för två
makar under 1951 också skola råda under 1953. På debetsedeln kan sålunda
komma att angivas eu kolumn, vilken på grund av ändringar i makarnas
inkomstförhållanden lämpar sig mindre väl för användning under det
aktuella inkomståret. Skulle det preliminära skatteuttaget härigenom
komma att bli avsevärt felaktigt, har emellertid den skattskyldige möjlighet
att efter hänvändelse till lokal skattemyndighet få annan kolumn tilllämpad
vid skatteuttaget. För senare inkomstår kan den lokala skattemyndigheten
i allmänhet följa de anteckningar om tillämplig kolumn, som
gjorts på debetkorten, i den mån skattemyndigheten icke genom anmälan
från den skattskyldige eller på annat sätt får kännedom om att den skattskyldiges
inkomstförhållanden ändrats.

Den ur taxeringssynpunkt önskvärda ändringen att makar taxeras oberoende
av varandra för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap,
möter icke någon erinran från min sida. Jag kan icke tillstyrka att denna
regel — såsom två remissmyndigheter ifrågasatt — skall kunna uppmjukas
genom undantag i särskilda fall. Å andra sidan kan jag, med hänsyn till
de olägenheter som i enskilda fall onekligen kunna vara förenade med bestämmelsen,
icke finna det lämpligt att dess verkningsområde utsträckcs
även till tiden 1 november—31 december året före inkomståret. Jag finner
sålunda icke skäl att frångå skatteutredningens förslag i denna punkt.

Ej heller har jag någon erinran mot utredningens förslag om beräkning
av ortsavdrag för makar vilka samtaxeras inom olika kommuner. 5

5. B E S K A T T NI N G E N AV OGIFT SKATTSKYLDIG MED BARN.

Före 1947 års skattereform var en ogift person med barn under 18 år förmånligare
ställd vid beskattningen än en ensamstående skattskyldig, dels
därigenom att hans grundavdrag icke reducerades vid stigande inkomst utan
utgick med fast belopp och dels genom att han hade rätt till familjeavdrag
för varje barn. Med ogift person jämställdes i detta avseende änkling, änka

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

eller frånskild. Rätten till oreducerat grundavdrag och till familjeavdrag
(barnavdrag) gällde oberoende av om barnet vistades bos den skattskyldige
eller om denne endast bidrog till barnets underhåll. Föräldrar, som under
beskattningsåret icke varit gifta med varandra eller som levt åtskilda, fingo
vardera endast halvt barnavdrag.

När barnavdragen år 1947 avskaffades för äkta makar vid den statliga
beskattningen och ersattes med barnbidrag, uppkom fråga huruvida denna
reform borde för ogifta personer med barn medföra icke blott att de ginge
miste om barnavdragen utan även att deras rätt till oreducerat ortsavdrag
upphörde eller inskränktes. Då reformen i princip innebar, att någon hänsyn
till barnförsörjningskostnaderna icke längre skulle tagas vid beskattningen,
kunde konsekvensen kräva, att så icke heller skedde för de
ogiftas del.

Frågan löstes så att rätten till oreducerat ortsavdrag bibehölls för ogifta
med barn.

Enligt gällande bestämmelser åtnjuter sålunda en ogift person (änkling,
änka eller frånskild) oreducerat ortsavdrag, om han haft barn, som han
helt eller delvis underhållit och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.
Denna förmån tillkommer honom, oavsett om barnet står under hans
vårdnad eller icke. Om barnet icke står under hans vårdnad, är dock rätten
till oreducerat ortsavdrag beroende av ett villkor: han erhåller icke denna
förmån, om han levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Vid den kommunala beskattningen göres — efter ortsavdragsreformen
år 1950 — icke någon skillnad mellan ogifta med barn och ulan barn.

Avdrag för husföreståndarinna. Sedan länge har vid beskattningen särskilt
avdrag medgivits en ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild)
med minderåriga barn, som haft husföreståndarinna anställd för barnens
vård. Avdraget infördes år 1919 vid den statliga beskattningen och år 1920
vid den kommunala. Det bestämdes till samma belopp som avdraget för
hustru. Denna överensstämmelse har sedan obrutet bibehållits vid den
kommunala beskattningen. Vid den statliga beskattningen frångicks den
däremot genom författningsändringarna år 1938, genom vilka avdraget för
husföreståndarinna bestämdes till hälften av familjeavdraget för hustru.
Sänkningen motiverades med att barnavdragen samtidigt blivit icke obetydligt
höjda samt att skäl icke förelåge, att skattskyldig skulle för husföreståndarinna
erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för
hustru. År 1947 återställdes emellertid pariteten mellan husföreståndarinneavdraget
och hustruavdraget vid den statliga beskattningen. Till stöd
härför anfördes bl. a., att då kostnaderna för husföreståndarinna mestadels
icke torde understiga kostnaderna för hustru, det ur skatteförmågesynpunkt
vore oriktigt att fastställa avdraget för husföreståndarinna lägre
än familj eavdraget för hustru. Därvid framhölls särskilt, att en skattskyldig,
som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husföreståndarinna

103

Kungl. Maj ris proposition nr 213.

för vård av barn, i regel komme i ett sämre ekonomiskt läge än under
hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt
betungande att få en sänkning av ortsavdraget.

Enligt nu gällande regler äger sålunda en ogift skattskyldig (änkling,
änka eller frånskild) att åtnjuta statligt ortsavdrag enligt de för gift skattskyldig
gällande grunderna, om han haft husföreståndarinna hos sig anställd
och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat.

Skatteutredningen.

Utredningen har funnit att ifrågavarande bestämmelser i praktiken på
grund av sin schematiska karaktär emellanåt leda till mindre tillfredsställande
resultat och anför härom bl. a. följande. Den förmån, som erhålles
genom det oreducerade avdraget, kan ibland synas för hög. Sålunda kan
under vissa förhållanden en ogift barnafader, som betalar underhållsbidrag
till ett barn, genom det oreducerade ortsavdraget få en skattelättnad,
som överstiger vad han betalar för barnet. I annan riktning kunna
bestämmelserna verka för exempelvis en frånskild man, som underhåller
flera barn i ett tidigare äktenskap. Eftersom hänsyn icke tages
till antalet barn, får han vid beskattningen icke större skattelättnad
än en person, som utbetalar underhåll till endast ett barn. Om han
gifter om sig, bortfaller helt den hänsyn till barnförsörjningskostnaden,
som dessförinnan tagits, även om han alltjämt är underhållsskyldig
mot barnen i det tidigare äktenskapet. I viss utsträckning kan
dock hans underhållsskyldighet bli beaktad vid taxeringen genom den
möjlighet som finnes att medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga
åt person, som haft att underhålla andra närstående än barn,
för vilka han uppburit barnbidrag.

Beträffande den särskilda bestämmelsen att en ogift skattskyldig, som
helt eller delvis underhållit barn vilket icke stått under hans vårdnad,
har rätt till oreducerat ortsavdrag endast under det villkoret att han icke
levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet, har utredningen
funnit viss tvekan kunna råda om hur bestämmelsen skall uppfattas, när
den sammanställes med regeln om rätt till avdrag för husföreståndarinna.

Om en man och en kvinna leva tillsammans i »samvetsäktenskap» och
ha ett gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, är det enligt
den gällande bestämmelsen tydligt, säger utredningen, att endast kvinnan —
vårdnadshavare!1. — har rätt till oreducerat ortsavdrag. Därmed torde dock
icke vara sagt, att mannen skall beskattas som ensamstående. Om kvinnan
betraktas som hans husföreståndarinna, kan för hans del ifrågakomma att
tillämpa avdrag för husföreståndarinna. Att de båda reglerna på detta
sätt kollidera har — enligt vad utredningen inhämtat — vållat viss
oklarhet i tillämpningen. Beskattningsnämnderna synas härutinnan förfara
olika.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna föreslår utredningen i princip
icke någon ändring av de nu gällande bestämmelserna. Ogift skattskyldig
(änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn bör
sålunda enligt utredningens mening, om han haft husföreståndarinna anställd,
vid beskattningen likställas med gift skattskyldig. Han bör då icke
endast medgivas ortsavdrag med samma belopp som en gift person utan
även hänföras till den för gift person tillämpliga skatteskalan. Härvid bör
emellertid krävas, att beträffande husföreståndarinnan ett anställningsförhållande
verkligen föreligger. Avdraget bör därför enligt utredningens
mening icke ifrågakomma i andra fall än då husföreståndarinnan beskattas
för lön från den skattskyldige, kontant eller i natura.

Sedan sålunda »husföreståndarinnefallen» avskilts från den grupp av
skattskyldiga, varom nu är fråga, finner utredningen den återstående delen
av dessa skattskyldiga bestå av två kategorier, dels vårdnadshavare d. v. s.
änklingar, änkor, frånskilda och ogifta, som ha barn under sin vårdnad,
och dels icke vårdnadshavare d. v. s. personer — vanligen ogifta eller frånskilda
— som betala underhållsbidrag Lill barn, vilka icke äro under deras
vårdnad. Den första av dessa kategorier uppbär barnbidrag, den andra icke.

Utredningen har icke funnit det möjligt att bereda dessa kategorier lättnad
vid beskattningen genom att för dem tillämpa skatteskalan för gift
person i stället för skatteskalan för ensamstående (s. 220, 221).

Beträffande den kategori som uppbär barnbidrag —- vårdnadshavare —
har det synts utredningen mest konsekvent att icke vid beskattningen medgiva
dem någon särställning endast på den grund att de ha barn. Lika litet
som någon skillnad numera göres vid beskattningen av makar med barn
och makar utan barn bör, säger utredningen, en ensamstående med barn,
för vilket han uppbär barnbidrag, behandlas annorlunda än en ensamstående
utan barn. Att äkta makar enligt förslaget skola beskattas efter en
annan skatteskala än ensamstående beror icke på att makarna kunna ha
barn att försörja utan endast på att de äro gifta.

Beträffande den andra kategorien — icke vårdnadshavare — har utredningen
funnit vissa skäl tala för att de vid beskattningen skola beredas
en lättnad: de ha kostnader för barn men uppbära icke något barnbidrag.
Att för dem åstadkomma någon mera nyanserad avvägning av skattebörda n
lär dock icke vara möjligt, säger utredningen, så länge hänsyn icke tages
antingen till barnens antal eller till underhållets faktiska belopp. Ingendera
av dessa båda utvägar har utredningen dock velat förorda.

Såsom den lämpligaste lösningen av beskattningsfrågan för icke vårdnadshavare
synes utredningen under dessa förhållanden endast kvarstå
möjligheten att beakta det utgivna underhållsbidraget genom särskilt avdrag
för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Sådan möjlighet har utredningen
ansett finnas redan enligt den nu gällande lagstiftningen.

Beträffande ogifta skattskyldiga med barn har utredningen sålunda

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

kommit till det resultatet, afl dylika skattskyldiga med anställd husföreståndarinna
böra liksom för närvarande beskattas på samma sätt som gifta
personer, afl skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och sålunda
uppbära barnbidrag, icke böra på denna grund beskattas annorlunda än ensamstående
skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga
till barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, böra med tillämpning
av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid taxeringen.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens förslag om beskattning av ogift person (änkling,
änka eller frånskild) med barn har i de flesta remissyttrandena antingen
icke berörts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter emellertid om det kan anses
lämpligt alt genom avdrag för nedsatt skatteförmåga taga hänsyn till barnförsörj
ningskostnaden beträffande sådan ogift skattskyldig, som icke har
barn i sin vårdnad. Principen att någon hänsyn till barn försörj ni ngskoslnaden
icke skall tagas vid beskattningen borde snarare konsekvent genomföras
även i fråga om denna grupp. Länsstyrelsen anför härom:

Länsstyrelsen vill inte hävda, att hänsynen till förenklade taxeringsregler
bör vara helt utslagsgivande när det gäller att bedöma utredningens
ställningstagande i sistnämnda fråga. Länsstyrelsen kan emellertid icke
finna, att den förordade lösningen är nödvändig ens ur materiella synpunkter.
Länsstyrelsen vill erinra om att lika starka skäl kunna åberopas
för en ökad differentiering i fråga om ogift skattskyldig, som har barnet
i sin vårdnad. En skattskyldig av nämnda kategori äger, om han haft
husföreståndarinna anställd, erhålla ortsavdrag enligt samma regler som
gift skattskyldig. Om den skattskyldige nödgas anlita utvägen att under
arbetstid lämna barnet till barnkrubba eller inackordera barnet i annans
hem, lärer nämnda regler ej kunna tillämpas, ej heller står utvägen att
medgiva avdrag för nedsatt skatteförmåga då till buds. Dessa verkningar
inträffa, oberoende av om den skattskyldige befinner sig i ett högre eller
lägre inkomstläge. Därest en lösning via avdraget för nedsatt skatteförmåga
tillgripes, uppnås däremot förr eller senare alltid den gräns, då beskattningsmyndigheten
på grund av inkomstens storlek anser sig böra ur
skälighetssynpunkt vägra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vad särskilt
angår ogift, som ej har barnet i sin vårdnad, måste också framhållas de
svårigheter, som föreligga att införskaffa utredning till grund för avdragets
beviljande, särskilt i de många fall då underhållsbidraget uttages genom
införsel. Länsstyrelsen anser sig därför böra ifrågasätta huruvida icke
principen att någon hänsyn till barn försörj ningskostnaden icke skall tagas
vid beskattningen konsekvent tillämpas även såvitt angår ogifta skattskyldiga
med barn. Därest så blir fallet, bör givetvis den nuvarande bestämmelsen
angående extra avdrag för barn, för vilka barnbidrag ej åtnjutits,
helt ulgå, vilket får verkan jämväl beträffande gifta skattskyldiga med
barn i åldern 16 till 18 år eller med barn i tidigare äktenskap eller utom
äktenskap.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar att förslaget beträffande ogifta
med barn skulle leda till skärpning i beskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

106

Härom anför länsstyrelsen:

För ogift skattskyldig med barn i sin vårdnad, för vilket uppbäres allmänt
barnbidrag, innebär förslaget ingen förändring med avseende å ortsavdragen
men däremot att dessa skattskyldiga, om husföreståndarinna ej
finnes, beskattas efter samma skatteskala som ensamstående. Verkningarna
härav framgå av följande uppställning.

Ensamstående

T-iy

Ortsgrupp 5

Ogift med barn

Knligt nuvarande

+

1 ct.\ .

inkomst

Beskattnings-bar inkomst

Nuv.

skatt

Skatt enligt
förslaget

+

regler

besk. bar . .,

. . . skatt

inkomst

skatt enl.
förslaget

3 GOD

1 000

100

120

+

20

1 000 100

120

+

20

4 0U0

2 000

210

240

30

2 250 240

240

+

0

5 GOG

3 000

330

360

+

30

3 500 400

360

—

40

6 00G

4 000

470

480

+

10

4 750 590

480

—

no

8 000

6 000

790

800

+

10

7 250 1 015

800

—

215

10 000

8 000

1 150

1 200

+

50

9 750 1 500

1 200

—

300

12 000

10 000

1 550

1 680

+

130

12 000 2 030

1 680

—

350

(). S. V.

För ensamstående som har barn men icke i sin vårdnad avses att detta
skall beaktas genom ett avdrag för nedsatt skatteförmåga. Huruvida detta
kommer att likformigt beaktas i taxeringsnämnderna, kan betvivlas, men
uttalandet föranleder icke någon erinran från länsstyrelsens sida. För
jämförelsens skull må erinras att någon lättnad i beskattningen däremot
som regel icke medgives den, som har barn i sin vårdnad och uppbär allmänt
barnbidrag, om icke denna försörjningsbörda vid många barn kan
anses vara så stor att beskattningen bör lindras.

Den förestående jämförelsen visar att, medan ensamstående skattskyldiga
utan underhållsskyldighet nästan undantagslöst få en skattelättnad,
som i högre inkomstlagen blir relativt stor, innebär förslaget för ensamstående
med barn i sin vårdnad en skatteskärpning emot vad nu gäller. Motivet
torde i viss mån vara att åstadkomma förenkling med hänsyn till källskatteuppbörden,
och utredningen har särskilt framhållit att det icke är
möjligt att med hjälp av de två skatteskalorna bereda särskilda skattelättnader
för ogifta skattskyldiga med barn (s. 221). Förhållandet blir detsamma
för änkling eller änka under senare år efter dödsfallet än det andra
och för frånskild med barn i sin vårdnad. Utredningen utgår ifrån att,
om man vill bereda dessa kategorier lättnad, detta måste ske på annat
sätt. Länsstyrelsen måste för sin del beklaga det resultat vartill utredningen
kommit för denna grupp, som dock till följd av sin försörjningsbörda
i de flesta fall måste anses ha minskad skattekraft. Det måste förefalla
i hög grad obilligt att för dessa skattskyldiga genomföra en skärpning
av beskattningen medan förslaget i övrigt avser att bereda en skattclindring.
Ehuru förslaget medför en förenkling vid uppbörden av preliminär
skatt och Aid taxering, anser sig länsstyrelsen kunna biträda förslaget
i denna del endast under den förutsättning att hänsyn till merkostnader
för barn vid beskattningen tages förslagsvis på det sätt, som länsstyrelsen
här nedan kommer att närmare angiva.---

Länsstyrelsen föreslår för vinnande av enhetligare och rättvisare behandling
i skattehänseende av fält, där hänsyn måste tagas till förekomsten av
hemmavarande barn i viss ålder, att särskild kostnad för tillsyn av barn

107

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 213.

—- föranledd av att föräldrarna resp. ogift fader eller moder, som har barn
i sin vårdnad, av förvärvsarbete hindras att själva hava vårdnaden av barnet
— bedömes såsom vid taxeringen i princip avdragsgill utgift för inkomstens
förvärvande, som alltså får avdragas i förvärvskällan. Krav på
att utgiftens belopp skall uppgivas i deklaration och kunna styrkas bör
uppställas. Avdraget bör dels bestämmas i förhållande till förvärvsinkomstens
storlek, dels maximeras. Om avdragsrätten begränsas förslagsvis
till 30 % av förvärvsinkomsten och till maximum 2 000 kronor, uppnås
maximiavdraget vid 6 000 kronors inkomst. Med en sådan bestämmelse
skulle för ogifta (frånskild, änkling, änka) med anställd husföreståndarinna
den beskattningsbara inkomsten redan i de allra flesta fall bli densamma
som enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna anser riksräkenskcipsverket
att detta avdrag eventuellt bör utmönstras i samband med eu
utvidgning av gift kvinnas förvärvsavdrag till att gälla även ogifta med
barn. Riksräkenskapsverket hade i sitt yttrande över sambeskattningssakkunnigas
betänkande förordat att förvärvsavdrag icke skulle medges kvinnor
utan barn, vilkas kostnader på grund av förvärvsarbetet kunde antagas
merendels vara rätt begränsade. I nämnda yttrande, som nu åberopas, hade
riksräkenskapsverket vidare anfört bl. a.:

Riksräkenskapsverket vill här ytterligare föreslå, att förvärvsavdragct
bygges ut till att gälla också ensamstående skattskyldiga med barn och
att i samband därmed det nuvarande husföreståndarinneavdraget slopas.
Motiveringen för husföreståndarinneavdraget, så som de sakkunniga återge
den, är i huvudsak densamma som för förvärvsavdraget: att förvärvsarbete
åsamkar den skattskyldige extrakostnader, som böra beaktas vid beskattningen.
I praktiken synes emellertid husföreståndarinneavdraget stundom
ha annan effekt. Som det nu är kan en förmögen icke förvärvsarbetande
änka, som har minderåriga barn, få husföreståndarinneavdrag, om hon
av bekvämlighetsskäl anställer en husföreståndarinna, medan en förvärvsarbetande
änka, som exempelvis anlitar daghem för barnen, icke kan få
det. Det vill synas, som om det materiellt skulle vara mer motiverat att
gc avdrag åt den senare än åt den förra — och vad som här föreslås innebär
just, att den senare men icke den förra skulle få avdrag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att man — för att motverka tendensen
till sammanlevnad utan äktenskap — möjligen borde stadga lägre ortsavdrag
för husföreståndarinna än för hustru.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför om husföreståndarinneavdraget
följande:

I ett särskilt fall har utredningen trots sin häremot uttalade principiella
inställning dock föreslagit att hänsyn vid beskattningen tages till barnförekomst,
nämligen för det fall att ogift, resp. änkling etc. med hemmavarande
barn i sin vårdnad haft husföreståndarinna hos sig anställd. För
detta fal! föreslås dels ett högre ortsavdrag, dels en i högre inkomstlägen
lindrigare skatteskala. Även om man ansluter sig till de skäl, som föranlelt
utredningen att för hithörande fall föreslå bibehållande av nuvarande bestämmelser,
är man dock i den principiella behandlingen i förhållande till
andra skattskyldiga av samma kategori uppenbart inkonsekvent. En järn -

108

Kungl. Majds proposition nr 213.

förelse mellan beskattningen för en ogift med barn i del fali att husföreståndarinna
finnes anställd och det, då så icke är förhållandet, giver också
vid handen att resultatet icke kan anses lyckligt. En ogift med hemmavarande
barn och exempelvis 8 000 kronor taxerad inkomst får i ortsgrupp
5, då han har husföreståndarinna, en beskattningsbar inkomst av 4 000
kronor med 480 kronor i skatt, medan den beskattningsbara inkomsten,
om husföreståndarinna icke anställts, uppgår till 6 000 kronor med 800
kronor i skatt. Vid 14 000 kronor taxerad inkomst blir skillnaden i skatt
940 kronor och i högre inkomstlagen ännu mer betydande. Detta är icke
rimligt.

Viss erinran har gjorts mot skatteutredningens uttalande att husföreståndarinneavdrag
icke borde ifrågakomma i andra fall än då ett verkligt
anställningsförhållande förelåge och sålunda husföreståndarinnan beskattades
för lön från den skattskyldige. Länsstyrelsen i Norrbottens län kan
icke biträda detta uttalande. Länsstyrelsen skriver härom:

Om man följer utredningsmännens förslag uppkommer skatteskärpning
för ett mycket stort antal ogifta skattskyldiga män, vilka leva i s. k. samvetsäktenskap
och ha egna hemmavarande barn eller barn med den
kvinna, med vilken de sammanbo. Även i de fall, då ett husföreståndarinneskap
i egentlig bemärkelse föreligger, inträder skatteskärpning om de ekonomiska
villkoren för husföreståndarinnan äro sådana, att hon icke åsättes
taxering. Att så icke sker kan även ha sin orsak däri, att anställningsförhållandet
icke förevarit hela beskattningsåret och inkomsten på den grund
är mindre än normal årsinkomst. Det är ock oklart om villkoret om husföreståndarinnans
beskattning skall vara uppfyllt såväl vid kommunal- som
statsbeskattningen. I detta sammanhang får länsstyrelsen påpeka, att man
icke av författningstexten kan utläsa villkoret om husföreståndarinnans
beskattning.

Då ogift skattskyldig med husföreståndarinna och hemmavarande minderåriga
barn merendels torde ha eu försörjningsbörda fullt jämförlig med
barnfamiljernas, anser länsstyrelsen, att den skattskyldige, oberoende av
om något anställningsförhållande föreligger mellan denne och husföreståndarinnan
och oberoende av om hon åsättes taxering, bör medgivas ortsavdrag
som gift och beskattas enligt skatteskalan för gift.

I eidighet med den praxis, som åtminstone tillämpas inom detta län,
bör dock avdrag för husföreståndarinna få ske allenast i de fall, då den
uppgivna husföreståndarinnan så gott som uteslutande ägnat sig åt skötseln
av den skattskyldiges hem och barn.

Departementschefen.

Kategorien ogifta skattskyldiga med barn omfattar så många och olikartade
typfall att det uppenbarligen måste föreligga mycket stora svårigheter
att reglera deras beskattning på ett tillfredsställande sätt. I denna kategori
ingå även änklingar’, änkor och frånskilda med försörjningsplikt mot barn.
Denna försörjningsplikt kan gälla barn, som äro under vederbörandes egen
vårdnad, och den kan avse underhållsbidrag av varierande belopp till ett
eller flera barn, som stå under annans vårdnad. Inom kategorien falla
även de s. k. samvetsäktenskapen.

Kungl. Maj ds proposition nr 218. 109

Skatteutredningen har föreslagit en ordning som — om man till en
början bortser från husföreståndarinnefallen — kan sägas väl överensstämma
med 1947 års principbeslut om avskaffande av barnavdragen vid
beskattningen. I de fall, då vederbörande uppbär barnbidrag för barnet,
skulle sålunda någon särställning på grund av barnförsörjningskostnaden
icke beredas honom råd beskattningen. I de fall åter, då han icke uppbär
barnbidrag för barnet, skulle hans på grund av försörjningsplikten nedsatta
skatteförmåga beaktas genom tillämpning av bestämmelserna om särskilt
avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Denna ordning kan
också sägas överensstämma med vad som numera gäller vid den kommunala
beskattningen.

Emellertid skulle — såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påpekat —
skattertredningens förslag leda till vissa höjningar i statsskatt för ogifta
med barn. Ser man reformen på det sätt utredningen gjort och sålunda
jämför total skatt före den kommunala ortsavdragsreforinen med total
skatt efter dels den kommunala ortsavdragsreforinen och dels en omläggning
av statsbeskattningen enligt utredningens förslag, inträda visserligen
skattesänkningar även för kategorien ogifta med barn, utom i inkomstlägena
mellan 10 000 och 30 000 kronor där även vid en sådan jämförelse
vissa skattehöjningar framkomma. Om emellertid statsskatten bedömes för
sig — vilket man kan ha viss anledning att göra eftersom den kommunala
och den statliga reformen icke sammanfalla i tiden -— kan det icke bortses
från att ogifta med barn komma att få en icke oväsentlig skatteskärpning.
Skulle uttagningsprocenten bestämmas högre än till 100 blir höjningen så
stor, att man enligt min mening icke kan taga denna konsekvens av utredningsförslaget.

Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta
med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande
av de utvägar, som härvid stå till buds, bär jag funnit möjligheterna mycket
begränsade. Skatteutredningen liar påvisat att frågan icke kan lösas med
hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, enligt
vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barnkostnader
efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom
hittills använda en schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta
(varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkännas
ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga.
Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag,
vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är fråga om
en grupp som slår familjerna nära.

Ortsavdraget för ogift skattskyldig med barn skulle i enlighet härmed
utgöra i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orlsgrupp II 2 040 kronor, i ortsgrupp
in 2 700 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Verkningarna av en sådan förhöjning av ortsavdragen för ogifta med
barn redovisas i Tabell Ga (Bihang 2). Förhöjningen torde för staten betyda
ett inkomstbortfall av 5 å 0 miljoner kronor.

no

Hungl. Maj ds proposition nr 213.

Vid denna lösning av frågan har man enligt man mening icke tillräcklig
anledning att frångå den ordning som i övrigt nu gäller för ifrågavarande
skattskyldiga. Förhöjningen av ortsavdragen kommer att motsvara den förmån
som för närvarande tillkommer dem i form av oreducerade ortsavdrag.
Förmånen bör sålunda alltjämt utgå såväl till de ogifta skattskyldiga vilka
ha barn under sin vårdnad som till dem vilka endast betala underhållsbidrag
till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige icke
levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna har riksräkenskapsverket ansett
det böra övervägas att utmönstra avdraget. En länsstyrelse har ifrågasatt
om icke avdraget borde bestämmas lägre än för hustru, närmast med
tanke på att makar som leva i fri förbindelse icke borde alltför mycket
gynnas vid beskattningen.

Husföreståndarinneavdraget torde närmast vara avsett för en änkling
— eller änka — som har barn under sin vårdnad och som till följd av andra
makens död måst anställa en husföreståndarinna. Tydligen tala mycket
starka skäl för att man i detta läge icke försätter vederbörande i en sämre
situation vid beskattningen än om han vore gift. Med hänsyn till dessa
så att säga normalfall, där avdraget har ett verkligt behov att fylla, finner
jag icke anledning föreslå någon ändring i den nu gällande principen.

Emellertid kan — såsom skatteutredningen påpekat — husföreståndarinneavdraget
i vissa fall råka i kollision med de bestämmelser som i övrigt
gälla för ogift skattskvldig med barn. Om så skall behöva ske beror huvudsakligen
på vilken tolkning som gives åt begreppet husföreståndarinna.
Om den kvinna, varom fråga är, genom förvärvsarbete utom hemmet har
egen arbetsinkomst till så stort belopp att hon effektivt kan utnyttja hela
eller större delen av eget ortsavdrag torde hon icke böra betraktas som husföreståndarinna:
hon är ju då under en stor del av dagen hindrad att fullgöra
en husföreståndarinnas uppgifter. Man har då att i stället tillämpa de
regler som eljest gälla för ogifta skattskyldiga med barn. Med en sådan
tillämpning torde de båda reglerna utan allvarligare komplikationer kunna
fungera vid sidan av varandra. Icke heller torde med en sådan tolkning
någon rubbning behöva ske i den praxis som, enligt vad som upplysts, i detta
avseende följes i Norrbottens län. 6

6. BESKATTNINGEN AV ÄNKLINGAR OCH ÄNKOR.

Om skattskyldig avlider skall — jämlikt 53 § 3 inom. kommunalskattelagen
och 6 § 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt — för det beskattningsår,
då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras
såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått
till dödsboet efter dödsfallet. Därvid skall för dödsboet tillämpas vad som
enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomstskatt skolat gälla för den avlidne.

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömes frågan om en person varit
gift eller om en person levt tillsammans med sin make efter det förhållande
som rått under större delen av beskattningsåret. Bestämmelsen äger motsvarande
tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.

För eu person, som blivit änkling eller änka under beskattningsåret, blir
beskattningen enligt dessa regler beroende av huruvida andra makens dödsfall
inträffat under förra eller senare hälften av beskattningsåret. Har dödstallet
inträffat under beskattningsårets förra hälft, torde sålunda i tillämpningen
den efterlevande erhålla ortsavdrag såsom ogift person och taxeras
oberoende av dödsboet. Har däremot dödsfallet inträffat under senare halvåret
medgives den efterlevande ortsavdrag såsom gift; i förekommande fall
samtaxeras han då med dödsboet.

Skatteutredningen.

Utredningen finner beträffande änklingar och änkor att dessa ofta träffas
av en skärpning i beskattningen genom andra makens död. Skärpningen
beror vanligen på att den skattskyldige förlorat sitt ortsavdrag såsom gift
och i stället fått ortsavdrag såsom ensamstående med ett i förhållande till
hans inkomst reducerat belopp. Då samtidigt hans ekonomiska situation
kan komma att försämras på grund av dödsfallet, genom ökade utgifter
för hemhjälp o. s. v., måste skatteskärpningen för den som drabbas därav
olta te sig högst orättfärdig. Enligt utredningens mening är denna fråga
av så stor betydelse, att den kräver en lösning i eu eller annan form. Härtill
kommer den omständigheten, att utredningen beträffande änklingar
och änkor med barn under sin vårdnad icke funnit sig i det föreslagna
systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskattningen
som hittills tillkommit dem i jämförelse med övriga ensamstående.

Vill man bereda änklingar och änkor eu skattelättnad i samband med
andra makens död torde detta böra ske — säger utredningen — icke genom
eu omreglering av äkta makars beskattning, utan genom att låta dem behålla
sitt ortsavdrag såsom gifta under viss tid efter dödsfallet. Utredningen
föreslår i detta avseende, att änkling eller änka skall medgivas ortsavdrag
såsom gift skattskyldig vid taxering till kommunalskatt eller statlig inkomstskatt
för det beskattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt
för det därpå följande beskattningsåret. Vid tillämpning av en sådan bestämmelse
anser utredningen statsskatten böra beräknas enligt den för gift
skattskyldig avsedda skatteskalan. Om vederbörande av annan anledning
— omgifte eller rätt till husföreståndarinncavdrag — redan åtnjuter ortsavdrag
såsom gift skattskyldig, bör emellertid regeln icke medföra någon
ytterligare förmån.

Utredningen bar icke avsett all låta den nu föreslagna bestämmelsen påverka
frågan om samtaxering mellan makar för det beskattningsår, under
vilket ena maken avlidit. Denna fråga anses sålunda alltjämt böra avgöras

112

Rungt. Maj:ts proposition nr 213.

i överensstämmelse med rådande praxis. Icke heller avser utredningen att
genom den föreslagna bestämmelsen göra någon ändring i den rätt till ortsavdrag,
som kan tillkomma ett dödsbo enligt stadgandena i 49 § och i 53 §
3 inom. kommunalskattelagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag om beskattning av änklingar och änkor har icke
mött någon erinran i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter emellertid om icke bestämmelsen
borde kompletteras med en bestämmelse om att makar alltid skola
särbeskaltas för det år, under vilket äktenskap upplösts genom ena makens
död.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:

Mot bakgrunden av att utredningen även föreslår den ändrade bestämmelsen,
att makar alltid skola taxeras såsom ensamstående för det beskattningsår,
då äktenskapet ingås, synes emellertid — för erhållande av viss
samstämmighet beträffande taxeringen vid äktenskapens början och deras
upplösning genom dödsfall — den åsyftade skattelindringen för änklingar
och änkor på kanske lämpligare sätt än utredningen föreslagit kunna ske
så att dessa skattskyldiga medgivas ortsavdrag som gift för det beskattningsår,
dödsfallet inträffat, och avdrag för nedsatt skatteförmåga för det
följande året, därest och i den mån skattelindring bedömes erforderlig
ytterligare ett år. Härigenom erhålles ock för det senare året möjlighet till
ett efter förmågan att betala skatt bättre avpassat avdrag än ett stereotypt
ortsavdrag. Vid en sådan anordning torde reglerna för särskilt avdrag vid
väsentligt nedsatt skatteförmåga böra kompletteras med anvisningar i
nämnda avseende.

Departementschefen.

Skatteutredningen har motiverat sitt förslag rörande änklingars och
änkors beskattning delvis med att utredningen beträffande änklingar och
änkor, som ha barn under sin vårdnad, icke funnit sig i det föreslagna
systemet kunna bibehålla den i princip förmånligare ställning vid beskattningen
som för närvarande tillkommer dem i jämförelse med ensamstående
skattskyldiga.

Emellertid kommer denna fråga i annat läge sedan jag nu förordat att
ogifta skattskyldiga med barn — och sålunda även änklingar och änkor
med barn — skola tillgodoräknas ett och ett halvt ortsavdrag vid beskattningen.

Att härutöver vid ortsavdragsberäkningen införa en särbestämmelse för
änklingar och änkor bör enligt min mening icke ifrågakomma. Det är av
vikt att man vid ortsavdragens bestämmande och vid de skattskyldigas fördelning
på de två skatteskalorna begränsar sig till ett fåtal grupper, som
kunna lätt åtskiljas utan särskilda undersökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 113

Det psykologiskt lämpliga i skatteutredningens förslag kan för övrigt
ifrågasättas. En änkling eller änka som, sedan en tid av omkring två år
förflutit efter andra makens död, far en skatteskärpning genom att hans
ortsavdrag sänkes och genom att han överföres till den för ogift skattskylgällande
skatteskalan, torde ofta ha svårt att förstå en sådan förändring.
Även av principiella skäl maste man hysa betänkligheter mot att i
ortsavdragshänseende gynna denna kategori framför andra ensamstående
skattskyldiga. Omständigheterna kunna vara högst växlande i de olika
fallen och det är icke alltid så, att den efterlevandes skatteförmåga minskat
genom dödsfallet. I de fall då ett verkligt behov av skattelindring föreligger
bör det enligt min mening vara möjligt att tillgodose detta genom tilllämpning
av gällande regler om särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Av nu anförda skäl framlägger jag icke något förslag om särskilda bestämmelser
rörande beskattningen av änklingar och änkor.

V. FYSISKA PERSONERS FÖRMÖGENHETSBESKATTNING.

1. DEN STATLIGA FÖRMÖGENHETSSKATTEN.

_ Skatt På förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det
sätt, att Veo av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna anordning
låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en skattebörda,
som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.
På grund härav lades till den taxerade inkomsten eu tredjedel av förmögenhetens
eftei 5 % beräknade avkastning eller alltså Vco av förmögenheten.

_ Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs
för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade
tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,
som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från Voo till Vioo.
Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å förmögenhet.
Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,
familjestiftelser ocli utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg
20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta

skattesatsen — för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor_var 1

promille och den högsta skattesatsen -— för förmögenheter överstigande 1
miljon kronor —- 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel i syfte att
mildra förmögenhetsbeskattningen vid ringa eller ingen inkomst.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.
Förmögenhetsskatten utgår därefter — såsom i kapitel II omnämnts
— enligt följande skiktskala:

8—vi~ 5a Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beskattningsbar förmögenhet Skatt

kr. °/oo

— 30 000 O

30 000—100 000 6

100 000—150 000 10

150 000—200 000 12

200 000—300 000 15

300 000— 18

Även den nuvarande förmögenhetsskatten reduceras vid låg inkomst.
Reduktionsregeln innebär, att den beskattningsbara förmögenheten icke beräknas
högre än till 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock
minst till 50 % av den skattepliktiga förmögenheten.

Enligt 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt är fader eller moder
till hemmavarande omyndigt barn skattskyldig jämväl för barnets förmögenhet,
om barnet icke självt taxeras till statlig inkomstskatt med en
beskattningsbar inkomst av minst 10 kronor.

Skatteutredn ingen.

Såsom framgått av skatteutredningens uttalanden om skatternas verkningar
hyser utredningen den uppfattningen, att vissa lättnader böra beredas
icke blott vid inkomstbeskattningen utan även vid förmögenhetsbeskattningen.
Enligt utredningens mening har förmögenhetsbeskattningen
i 1947 års utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar.
En revision av skatteberäkningen anses motiverad även av
penningvärdets fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes
åt sparandet.

För att genomföra lättnader av mera allmän art vid förmögenhetsbeskattningen
anser utredningen att man kan överväga i huvudsak tre åtgärder:
dels en höjning av den gräns, vid vilken skatteplikten inträder, dels ändringar
i förmögenhetsskatteskalan och dels införande av en rätt att vid
inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.

Skatteplikt inträder för närvarande, när den beskattningsbara förmögenheten
överstiger 30 000 kronor. En höjning av gränsen anser utredningen
motiverad av de förändringar i penningvärdet, som ägt rum sedan den bestämdes.
För sparandet synes en sådan höjning ha reell och psykologisk
betydelse. Utredningen föreslår därför, att gränsen för skattepliktens inträde
höjes till 40 000 kronor.

Utredningen har därefter diskuterat möjligheten att genomföra ytterligare
lättnader i förmögenhetsbeskattningen genom en rätt att vid den
statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt (s. 237
—240). Utredningen finner att de skattelättnader som därigenom skulle
beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten till godo,
eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med förmögenheterna och
inkomsterna. Oavsett vilken inställning man har till detta resultat, är det
tydligt — säger utredningen — att avdragsrätten, genomförd med oför -

Kungl. Maj ds proposition nr 213. U5

ändrad förmögenhetsskatteskala, skulle väsentligt omfördela det skattetryck
på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års beslut.

Utredningen har även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten i
kombination med en skärpt förmögenhetsskatteskala, varigenom skattelättnaderna
skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt.

Utredningen har emellertid icke funnit lämpligt att för ifrågavarande
syfte anlita metoden med avdragsrätt utan föreslår i stället en sänkning av
förmögenhetsbeskattningen genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende
har utredningen stannat för följande förslag.

Gällande skala

Besk. förm.

°/oo

1 000-tal kr.

30—100

6

100—150

10

150—200

12

200—300

15

300—

18

Av utredningen föreslagen skala
Besk. förm.

1 000-tal kr. Z00

40— 100 5

100— 200 10

200— 400 13

400—1 000 16

1 000— 18

I särskilt yttrande har herr Jonsson (s. 279, 280) beträffande gränsen för
skattepliktens inträde anslutit sig till utredningens förslag om en höjning till
40 000 kronor i vad det avser ensamstående personer men föreslagit att gränsen
för äkta makar skall höjas till 60 000 kronor. Vidare har herr Jonsson i
stället för den av utredningen föreslagna förmögenhetsskatteskalan förordat
följande skala.

Beskattningsbar förmögenhet
kr.

■±u uuu resp.

60 000 100 000 5

100 000— 150 000 6

150 000— 200 000 8

200 000— 300 000 10

300 000— 500 000 12

500 000—1 000 000 14

1 000 000— 16

_ 1 särskilt yttrande av herrar Hagberg, Petrén och Sandberg (s. 289_297)

föreslås likaledes att skattepliktsgränsen för äkta makar bestämmes till
60 000 kronor. Vidare föreslås rätt att vid taxering till statlig inkomstskatt
göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Reservanterna
anse emellertid att enbart införandet av en dylik avdragsrätt skulle i
vissa lägen, särskilt då en stor förmögenhet är förenad med en betydande
inkomst, leda till en skattelindring som relativt sett kan anses för stor. De
föreslå därför att avdragsrätten kombineras med följande skala för förmögenhetsskatten.

Beskattningsbar för-mögenhet (1 000-tal kr.)

%0

40 (60)—100

5

100—150

10

150—200

14

200—300

18

över 300

22

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Slutligen föreslår herr Söderlund (s. 298—300) i särskilt yttrande att
rätt till avdrag för påförd förmögenhetsskatt skall medgivas vid taxering till
statlig inkomstskatt, varvid skalan för förmögenhetsskatten föreslås tills
vidare böra bibehållas i enlighet med majoritetens förslag.

Beträffande föräldrars skattskyldighet för omyndiga barns förmögenhet
föreslår utredningen att skattskyldigheten göres beroende uteslutande av
barnens ålder (s. 242—247). Eftersom barnbidrag utgår intill 16 år och —
i motsats till de tidigare barnavdragen — oberoende av om barnet har egen
inkomst eller förmögenhet har det synts utredningen skäligt att alltid låta
hemmavarande barns förmögenhet beskattas tillsammans med föräldrarnas
intill denna åldersgräns för barnen men däremot efter fyllda 16 år alltid
behandla barnen som självständiga skattesubjekt. Beträffande formen för
den sambeskattning, varom här blir fråga, föreslår utredningen att barnets
förmögenhet taxeras hos föräldrarna och skatten påföres dem i sådana fall,
då barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då
barnet självt betalar statlig inkomstskatt, har utredningen däremot funnit
sig nödsakad föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara
förmögenheten beräknas gemensamt för föräldrar och barn, varefter
skatten fördelas efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens uppfattning att vissa lättnader böra genomföras
även i förmögenhetsbeskattningen har icke mött någon invändning i remissyttrandena.

De erinringar, som framkommit, syfta alla till större lättnader än de
föreslagna, antingen genom en ytterligare mildring av förmögenhetsskatteskalan
eller genom en ytterligare höjning av skattepliktsgränsen eller
genom införande vid inkomsttaxeringen av en rätt till avdrag för påförd
förmögenhetsskatt.

Kammarrätten uttalar:

Av tabellerna 8 b och c å sidorna 397 och 398 i skatteutredningens betänkande
framgår, att det alltjämt kan inträffa tall, da den totala marginalskatten
uppgår till mer än 100 % av förmögenhetsavkastningen, även om
denna icke är onormalt låg. Att dylika lägen kunna uppkomma måste med
nödvändighet inverka hämmande på sparandet. Icke minst i det allmännas
intresse bör det vara angeläget, att sådana olägenheter undvikas.

Enligt kammarrättens mening bör varje förmögenhetsägare, oavsett i
vilket inkomst- och förmögenhetsläge han befinner sig, regelmässigt få behålla
någon del av avkastningen på en förmögenhetsökning, sedan den
totala marginalskatten avräknats. Undantag härifrån bör måhända ske i
sådana fall där avkastningen är onormalt låg.

Liknande uttalanden göras av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, åtskilliga
länsstyrelser och svenska sparbanksföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 117

Beträffande gränsen för skatteplikten anser sparbanksföreningen att
skattefriheten bör sträcka sig väsentligt högre upp än till 40 000 kronor,
helst till åtminstone 60 000 kronor. Den nuvarande gränsen vid 30 000
kronor hade nämligen visat sig vara för låg från början och borde icke ha
understigit 40 000 kronor.

Riksskattenämnden anför:

De sakkunnigas förslag innebär en viss sänkning av förmögenhetsskatten.
Riksskattenämnden anser för sin del, att man kan diskutera om
icke ytterligare någon sänkning borde vidtagas. Riksskattenämnden hyser
nämligen den uppfattningen att, i den mån beskattningen avser en indragning
till det allmänna av viss del av själva förmögenheten, det av flera
skäl är lämpligare att genomföra en dylik åtgärd genom arvsbeskattning
än genom årlig förmögenhetsbeskattning. Nämnden har vid sitt ställningstagande
även beaktat, att det är vanskligt att åstadkomma en rättvis förmögenhetsuppskattning.
Såsom exempel kan anföras, att värderingen av
icke börsnoterade aktier näppeligen kan göras likformig, även om den
största omsorg nedlägges å värderingen, att vissa tillgångar, som ofta äga
betydande förmögenhetsvärde, exempelvis konstsamlingar och goodwillvärden,
icke äro föremål för förmögenhetsbeskattning och slutligen att vissa
skattskyldiga genom arrangemang av olika slag helt eller delvis kunna
undgå beskattningen. Möjligheterna att genom tekniska reformer bringa
förmögenhetsskatten att drabba jämnare torde vara begränsade. Med hänsyn
härtill synes önskvärt, att skattesatserna hållas relativt låga, varigenom
de ojämnheter, som icke kunna undvikas, bli mindre framträdande. För
övrigt må anmärkas, att förmögenhetsskatten ofta torde vara mest kännbar
för ägarna av medelstora förmögenheter med låg avkastning, medan
däremot de mycket stora förmögenhetsägarna i viss utsträckning bereda
sig möjlighet att genom olika arrangemang minska skattens verkningar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser önskvärt att lindringen av förmögenhetsskatten
blir något större än enligt utredningens förslag och ansluter
sig till vad ledamoten Jonsson i Skedsbygd föreslagit därom i sitt
särskilda yttrande. I

I åtskilliga remissyttranden förordas att gränsen för skatteplikten
bestämmes högre för äkta makar än för ensamstående.

Härom anför riksskattenämnden:

De sakkunnigas förslag om gränsen för skattepliktens inträde synes icke
stå i god överensstämmelse med förslaget i övrigt. Om äkta makar skola
samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, torde nämligen konsekvensen
kräva att skattepliktsgränsen för makar sättes högre än för en ensamstående.
Riksskattenämnden förordar att så måtte ske. Anses detta — efter den
av de sakkunniga föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen för ensamstående
— medföra alltför stort inkomstbortfall, kan ifrågasättas, om ej
JO 000 kronor bör bibehållas såsom gräns för ensamstående och gränsen
för makar höjas till förslagsvis 50 000 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner all sarnbeskattningen för makar,
vilken av utredningen med övertygande skäl befunnits oundviklig, vid övergången
från icke beskattningsbart (ill beskattningsbart belopp kan åstad -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

komma mycket otillfredsställande resultat. En utväg att åtminstone minska
denna olägenhet vore att bestämma minimum för makar till väsentligt högre
belopp än för ensamstående.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner likaledes att en enhetlig skattepliktsgräns
alltid måste medföra ett tröskelproblem för äkta makar, som skola
samtaxeras, och anser att en bättre lösning skulle vinnas om gränsen för
äkta makar bestämdes till 60 000 kronor, vilket även borde innebära en
värdefull stimulans till ökat sparande i de lägre förmögenhetsskikten.

I samma riktning uttala sig statskontoret samt länsstyrelserna i Malmöhus,
Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län.

Den i vissa reservationer till betänkandet föreslagna metoden att mildra
förmögenhetsbeskattningens verkningar genom att medgiva rätt att vid
inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhet,sskatt
har i allmänhet icke vunnit anslutning hos de hörda myndigheterna.

Riksräkenskapsverket anför:

I fråga om den årliga förmögenhetsbeskattningen föreslår utredningen
en viss justering nedåt av skatteskalan. Härigenom och genom justeringen
av inkomstskatteskalan inskränkes området för de inkomst- och förmögenhetskombinationer,
vid vilka ökat sparande minskar den skattskyldiges behållna
inkomst. Bland annat i syfte att än ytterligare inskränka detta område
föreslås i ett par reservationer, att skattskyldig vid taxeringen till statlig
inkomstskatt skall få åtnjuta avdrag för påförd förmögenhetsskatt. Häremot
har utredningens majoritet anfört taxeringstekniska och andra skäl.
Riksräkenskapsverket vill därutöver peka på det mindre tillfredsställande
i att med en dylik avdragsrätt den reella skattebelastningen på en viss förmögenhet
i princip blir större, ju mindre den skattskyldiges inkomst är,
något som utförligt exemplifieras i tabell 4 vid det särskilda yttrandet nr 5.
Ehuru det får anses önskvärt, att de angivna för sparviljan menliga konsekvenserna
av förmögenhetsbeskattningen i möjligaste mån förebyggas,
böra sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening andra former härför
sökas.

överståthållarämbetet anser att den ytterligare lindring av förmögenhetsskattens
marginalskatteverkan, som vore erforderlig, lämpligast borde
åstadkommas genom en omarbetning av den föreslagna förmögenhetsslcatteskalan.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det mera angeläget att ytterligare
skattelättnader beredas personer med inkomst i inkomstklasserna över
gränsen för den föreslagna proportionella beskattningen än att förmögenhetsägama
beredas lättnader utöver de föreslagna.

Endast en av de hörda myndigheterna, nämligen länsstyrelsen i Norrbottens
län, har uttalat sig till förmån för en avdragsrätt av ifrågavarande
slag. Länsstyrelsen anför:

Enligt länsstyrelsens åsikt kommer förmögenhetsbeskattningen — även
om utredningsmännens ändringsförslag godkännes — att i förening med
den progressiva inkomstskatten leda till för hård beskattning. En lindring

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 119

härutinmm genom rätt till avdrag för förmögenhetsskatten vore därför behovhg
bland annat ur rättvisesynpunkt, och det merarbete, som en avdragsratt
skulle medföra for taxeringsmyndigheterna och vid källskatteberäkmngen,
torde icke vara av någon större omfattning. Det får i varje fall icke
vara ett avgörande skäl för att bibehålla en för hård och orättvist verkande
förmögenhetsbeskattning.

Av utredningsmännen har herr Hagberg in. fl. ock reserverat sig mot
majoritetens uppfattning och på ett övertygande sätt klarlagt det berätti§a°e_
avdragsrutt for förmögenhetsskatt. Detta föranleder länsstyrelsen att
betratiande denna avdragsrätt och i samband därmed föreslagen skärpning
av skattesatsen för förmögenhetsskatter i de högre förmögenhetsskikten
ansluta sig till reservanternas förslag.

En omfattande argumentering till stöd för en avdragsrätt av förevarande
slag framföres i det av näringslivets skattedelegation avgivna yttrandet,
vilket åberopats av ett flertal sammanslutningar inom näringslivet. Skattedelegationen
påtalar till en början att den progressiva förmögenhetsskatten
enligt utredningens förslag alltjämt skall staplas ovanpå den statliga inkomstskatten.
Denna kumulering av två progressiva skatter resulterade i
ytterst oregelbundna och höga marginalskattesatser, vilka vore oväsentligt
lägre än nu gällande motsvarande marginalskattesatser. Att medgiva det av
reservanter inom utredningen yrkade avdraget för förmögenhetsskatt och
därigenom uppbygga ett logiskt skattesystem med rimligare och mindre
oregelbundna marginalskattesatser borde icke vara ägnat att väcka några
som helst betänkligheter, eftersom det här vore fråga om att eliminera
beskattningseffekter, vilka även av bevillningsutskottets majoritet år 1947
betecknats som olägliga.

Delegationen utvecklar i det följande närmare sin uppfattning om den
teoretiska motiveringen för förmögenhetsskatten, om dess tekniska utformning
samt om dess skadliga verkningar i samhällsekonomiskt hänseende.
Enligt delegationens mening förelåge utomordentligt starka skäl för den
mening, varåt ledamoten av utredningen herr Söderlund givit uttryck i
sitt särskilda yttrande. Det vore, såsom nämnde ledamot anfört, icke ägnat
väcka förvåning att ett flertal stater, trots i allmänhet ansträngda statsfinanser,
avstått från alt uttaga någon årlig förmögenhetsskatt.

Om en sådan skatt likväl ansåges tills vidare böra bibehållas, borde den
dock icke rimligen staplas ovanpå den statliga inkomstskatten. Skattesystemets
grundläggande konstruktion borde självfallet utbyggas under
hänsynstagande i främsta rummet till normalfallen. Man vore därför, såsom
i nyssnämnda särskilda yttrande framhållits, berättigad kräva, att
skattesystemet konsekvent utformades under beaktande av att denna skatt,
i anslutning till den ursprungliga motiveringen för densamma, i normaltallen
förutsattes skola gäldas av avkastningen. För vinnande av detta
resultat borde, enligt vad i samma yttrande närmare utvecklats, förmögenhetsskatten
avdragas vid taxering till statlig inkomstskatt.

Delegationen fogar vid sitt yttrande två tabeller utvisande den totala
skatt och den marginalskatt, som skulle uppkomma vid eu beskattning i

120

Kungl. May.ts proposition nr 213.

enlighet med herr Söderlunds av delegationen förordade reservation. Vid
tabellernas utarbetande hade använts samma beräkningsgrunder som i den
vid utredningens betänkande fogade tabellbilagan.

Tabellerna kommenteras av delegationen på följande sätt:

Av tabellerna framgår bland annat, att den största skattelindringen i förhållande
till nuvarande ordning inträder vid en förmögenhet av 3 milj. kronor
och eu inkomst av 250 000 kronor. Den utgör 40 932 kronor i det att den
totala skattebördan nedbringas från nuvarande 197 192 kronor till 156 260
kronor. Det är på grund av ovannämnda och likartade resultat som herrar
Hagberg, Petrén och Sandberg i sitt särskilda yttrande anföra, att avdragsrätten
i vissa lägen skulle leda till en skattelindring, som relativt sett kunde
anses för stor, och därför föreslå att avdragsrätten förbindes med en höjning
av skattesatsen för förmögenheter över 300 000 kronor. Vid bedömande
av denna invändning bör det till en början beaktas, att marginalskattesatsen
enligt nuvarande ordning i det ovan angivna fallet utgör vid en förräntning
av 2 % icke mindre än 163 %, vilken enligt utredningens förslag
nedbringas till allenast 159,5 %>, men enligt herr Söderlunds reservation till
101 %. Vid en förräntning av 4 % äro motsvarande marginalskatter såsom
av tabellen framgår 118 %, 114,5 % och 80 %. En reform, varigenom marginalskattesatsen
nedbringas från 163 % till 101 % resp. från 118 % till 80 %,
skulle således även enligt de ovannämnda tre reservanternas mening innebära
en för stor skattelindring. Exemplet visar emellertid, att avdragsrätten,
såsom herr Söderlund anfört, självfallet icke innebär annat än att de skattskyldiga,
som nu hårdast drabbas av oformligheterna i skattesystemet, få
största fördelen av att de avlägsnas.

Den enligt tabellerna högsta marginalskatten vid tillämpningen av herr
Söderlunds reservation uppgår till 101 %. Vid exempelvis den av oss tidigare
omnämnda inkomst- och förmögenhetskombinationen ■— förmögenhet
500 000 kronor och inkomst 80 000 kronor —- uppgår den vid en förräntning
av 2 % till 96 %, Aid en förräntning av 3 % till 83,s %, Aid en förräntning
av 3''/3 % till 79 % och vid en förräntning av 4 % till 76 %. Den skattelindring,
som enligt nämnda reservation inträder, innebär i realiteten intet
annat än att marginalskatterna vid någorlunda normal förräntning principiellt
icke tillåtas överstiga 100 %, samt att de icke på långt när förete
sådana oregelbundenheter som de uat utredningen förordade. Marginalskatter,
ÖAerstigande den inkomst varå de belöpa, kunna dock icke rimligen
anses utgöra ett sådant resultat som man hör eftersträva vid utformningen
av skattesystemet. Man kan därför icke med fog påstå, att de aAT herr Söderlund
och oss sålunda förordade, å bilagorna A och B redovisade marginalskatterna
skulle understiga vad som kan anses skäligt och rimligt.

Delegationen fortsätter:

Samma tankegång som ligger till grund för den ovanberörda uppfattningen,
att dessa skattesatser i vissa lägen skulle medföra för stor skattelindring,
kommer till uttryck i den av utredningens majoritet framställda
invändningen mot ifrågaAarande avdragsrätt, då det i betänkandet anföres,
att denna — genomförd med oförändrad förmögenhetsskatteskala — skulle
väsentligt omfördela det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår
ur 1947 års beslut.

I anledning av denna invändning må erinras, att 1945 års skatteberedning,
ATars betänkande ligger till grund för gällande skattesystem, såsom vi

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

i det på sin lid avgivna yttrandet över nämnda betänkande framhöllo, icke
aktat nödigt att förebringa någon som helst utredning för att belysa den
sammanlagda skattebörda, det av beredningen föreslagna skattesystemet
medförde i de individuella fallen. Beredningen framlade sitt förslag utan
att, såvitt av betänkandet framgår, ha undersökt, vilka marginalskatter,
som framkomme genom kumulationen av de progressiva skatter å inkomst
och förmögenhet, beredningen förordat. Det var således ett i hög grad bristfälligt
material, som utgjorde grundvalen för den uppfattning i frågan om
omfördelningen av skattetrycket på förmögenhetsägarna, som dåvarande
finansministern och andra representanter för regeringspartiet läto komma
till uttryck i nämnda betänkande.

När skattereformen sedermera behandlades i bevillningsutskottet vid
1947 års riksdag, underströk utskottet, såsom vi förut framhållit, olägenheten
av de höga marginalskattesatserna samt undersökte flera möjligheter
för åstadkommande av rättelse härutinnan. Utskottet anförde emellertid:
»Vid övervägande av dessa olika möjligheter till nedbringande av marginalskatten
har utskottet med hänsyn till de betydande intäktsbortfall, som
därigenom skulle uppkomma, icke ansett sig kunna förorda någon av
dessa». En av dessa möjligheter som utskottet undersökt var avdragsrätten
för förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen. Det intäktsbortfall, som
därigenom skulle uppkomma, hade, såsom i herr Söderlunds reservation
anföres, beräknats i de till 1947 års riksdag väckta motionerna I: 296 och
II: 436 till högst 30 milj. kronor på grundval av då tillgängligt skatteunderlag
enligt inom bevillningsutskottet i anledning av dessa motioner verkställda
beräkningar till »rätteligen» omkring 56 milj. kronor samt enligt
de genom utredningens försorg numera verkställda beräkningarna på
grundval av 1949 års skatteunderlag till 35 å 36 milj. kronor. Om de av utredningen
föreslagna skatteskalorna läggas till grund för beräkningen,
blir intäktsbortfallet enligt utredningens beräkningar omkring 30 milj.
kronor eller föga mer än hälften av det på grundval av felaktiga beräkningar
angivna intäktsbortfall, utskottet i sitt ovan citerade yttrande
åsyftar.

»Det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgår ur 1947 års beslut»,
har således grundats på siffermaterial, vilket vid ärendets behandling
på kommittéstadiet varit i hög grad ofullständigt och vid den slutligen avgörande
behandlingen i riksdagen i hög grad felaktigt och vilseledande.
Under sådana förhållanden synes oss den av utredningen åberopade omständigheten,
att avdragsrätten skulle innebära en väsentlig omfördelning
av det skattetryck på förmögenhetsägarna, som kommer till uttryck i 1947
års ifrågavarande beslut, icke med fog kunna åberopas såsom skäl mot den
sakligt välgrundade reform, vi ovan förordat.-----

I samband med den av utredningen framställda invändningen, att
»varje ytterligare form av avdrag måste komplicera laxeringsförfarandet
och försvåra källskattcberäkningen» åberopar utredningen direktiven för
1950 års skattelagsakkunniga. Vad finansministern i dessa direktiv riktar
sig mot är emellertid bestämmelser, som »äro ägnade att försvåra beräkningen
av källskatten». Så kan emellertid icke anses vara fallet beträffande
det av oss förordade avdraget, vilket komme att medgivas omkring 200 000
skattskyldiga. Avdraget komme tvärtom att främja en bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt, såvitt angår det övervägande
antalet till förmögenhetsskatt skattskyldiga, vilka erlägga preliminär
A-skatt. För närvarande torde nämligen förmögenhetsskatten och även
inkomstskatten å förmögenhetens avkastning av dessa skattskyldiga i stor

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 218

utsträckning erläggas i form av kvarstående skatt. Eftersom avdraget för
förmögenhetsskatten vid inkomstberäkningen skulle föranleda, att vid debitering
av den slutliga skatten den på löneinkomsten enligt skattetabellerna
uttagna preliminära inkomstskatten lämnar överskott, komme den kvarstående
skatten att i motsvarande mån minskas. De ur källskattesynpunkt
anförda skälen mot den av oss förordade reformen sakna uppenbarlisen
allt fog.

Slutligen vilja vi beträffande den tekniska utformningen av ifrågavarande
avdragsrätt framhålla, att den skattskyldige icke lämpligen synes
böra tillgodoräkna sig avdraget för förmögenhetsskatten i sin allmänna
självdeklaration utan debiteringsförrättaren torde i samband med att ortsavdraget
tillgodoföres denne även böra verkställa avdrag från den taxerade
inkomsten för den i samma års förmögenhetsskattelängd påförda förmögenhetsskatten.
På motsvarande sätt förfares vid debitering av preliminär skatt.
Om avdraget icke i sin helhet kan utnyttjas av den make, som är skattskyldig
för förmögenheten, bör återstående del tillgodoföras andre maken.

Förslaget rörande omyndiga barns förmögenhetsbeskattning
har i remissyttrandena givit anledning till åtskillig kritik. Denna avser
huvudsakligen dels den skatteskärpning som i jämförelse med nuvarande
förhållanden skulle inträda i sådana fall, då barnen äro under 16 år och
ha inkomster av sådan storlek att de själva beskattas för sin förmögenhet
och dels det relativt invecklade beskattningsförfarande som enligt förslaget
skulle erfordras när barnen ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt.

Förslaget avstyrkes av kammarrätten, länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar, Skaraborgs och Norrbottens län samt vissa sammanslutningar.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför:

Mot detta förslag kan göras flera invändningar. Utredningen har icke
kunnat pavisa nagra bärande skäl för förslaget. Då det gäller sambeskattning
av äkta makar, har man åtminstone försökt motivera denna beskattningsform
med den rättsliga och faktiskt ekonomiska gemenskap, som
skulle vara rådande makar emellan. Beträffande förhållande emellan föräldrar
och barn har icke ens påståtts, att sådan gemenskap skulle vara
rådande. Någon större skattekraft torde barnets förmögenhet icke äga enbart
av den anledningen, att föräldrarna till äventyrs äga någon förmögenhet.
Om det resultat anses otillfredsställande, att barnet icke blir beskattat
för förmögenhet, då dess kapitalinkomst eller annan inkomst icke är så
stor, att densamma enligt vanliga regler uppgår till skattepliktigt belopp,
så gör man här åter en eftergift åt den oriktiga tanken, att förmögenheten
såsom sådan skulle ha någon skattekraft. Det upprättade förslaget medför
också den konsekvensen, att barnets förmögenhet blir skattefri under i
övrigt lika förhållanden endast av den anledning att barnet uppnår 16 års
ålder. Förmögenhetens skattekraft torde väl dock icke bli lägre enbart därför,
att barnet uppnår högre levnadsålder. Det är också ur juridisk synpunkt
en inadvertens att, då barnet civilrättsligt genom sin förmyndare
råder över förmögenheten, skatten på denna förmögenhet skulle bli beroende
av storleken av förmögenheten hos en annan person, med vilken
barnet civilrättsligt icke har någon förmögenhetsgemenskap. Enligt länsstyrelsens
mening ha icke några hållbara skäl företetts för ändringen i
barns förmögenhetsbeskattning, varför länsstyrelsen avstyrker förslaget i
denna del.

123

Kungl. May.ts proposition nr 213.

Beträffande det tekniska förfarandet i fall då barnet har egen skatteplikt
till statsskatt anmärker länsstyrelsen i Östergötlands län att den föreslagna
formella samtaxeringen i sin praktiska tillämpning kommer att vålla
taxeringsmyndigheterna mycket besvär och tidsspillan. Med hänsyn härtill
ifrågasätter länsstyrelsen om icke förslaget kunde förenklas så att föräldrarna
även i dessa fall påfördes hela förmögenhetsskatten.

Riksskattenämnden konstaterar beträffande beskattningsförfarandet att
detta i vissa fall innebär samtaxering icke av två personer — såsom vid samtaxering
av äkta makar — utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur
teknisk synpunkt icke vore önskvärt. Nämnden ifrågasätter därför om icke
regeln angående särskild taxering av barn under 16 år till förmögenhetsskatt
kunde begränsas till att avse allenast sådana fall, då yrkande därom
framställdes. Föräldrarna torde i de flesta fall icke ha något intresse av eu
uppdelning av skatten och det syntes innebära onödigt arbete att i samtliga
fall verkställa en dylik uppdelning.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån kan icke dela utredningens mening att
de fall, då barn under 16 år ha egen skatteplikt till statlig inkomstskatt, äro
relativt fåtaliga. Skatteskärpningen torde därför komma att drabba åtskilligt
flera skattskyldiga än utredningen förutsatte. Någon anledning att begränsa
ifrågavarande skattskyldighet till barn under 16 år funnes icke
enligt länsstyrelsens mening. Skattskyldigheten borde avse alla barn.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser att myndighetsåldern alltjämt
bör vara avgörande för skatteplikten och påpekar att skattskyldigheten för
föräldrarna bortfaller tidigare, om barnen upphöra att vara »hemmavarande».

Departementschefen.

Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års
utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen
har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets
fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes
åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets
fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande
de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen
om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar
av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplikten
än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna
ha därvid —• i likhet med fyra ledamöter av utredningen —
velat bestämma gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt
min mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000
kronor fritages från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå
den hittills gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla
skattskyldiga.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början
utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt
behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående
knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns
under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,
oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.
Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan
icke mera anmärkningsvärd än alt makar, vilka före äktenskapet var för
sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre
sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av
skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna
under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen
bestämmes olika för makar och ensamstående, får detta till
följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika
fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses
genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen
för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke
önskvärt resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel att skattepliktsgränsen
är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning
av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen
skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer och skatten skulle icke utan
vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan
skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,
vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma
gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.
Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering
genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen
skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.
Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i
skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen
föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till
8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan
100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan för
förmögenhetsskatten få följande utseende.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beskattningsbar förmögenhet,
kr

— 50 000

Skatt

%

0

5

8

10

13

16

18

50 000— 100 000
100 000— 150 000
150 000— 200 000
200 000— 400 000
400 000—1 000 000

1 000 000—

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen
ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra
ett inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,
som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas stiga med ytterligare
omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader
komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög
grad beroende på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen
och bar icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en
omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle medgivas
för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt.
Då jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning
mycket betydande sänkningar av skatten genom dels en höjning av
skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav
framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika
långt. En ledamot av skatteutredningen har sålunda ansett att, även om
avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills
vidare bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda
förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebära
en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.
Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande
omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser
jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,
borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar
av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Man
skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt
utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en
naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju
högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949
års taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,3 milj. kronor och på 1951 års
taxering 128,1 milj. kronor.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda eu omläggning av
detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt
övergavs år 1947 motiverades detta bl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var
för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes
skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo
gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle
icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,
eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten
skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes
böra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom
förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att låta en viss del av skatten flyta
tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.
Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då
att söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar
av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens
förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag
att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.

Skatteutredningen har föreslagit att föräldrars skattskyldighet för hemmavarande
barns förmögenhet skall göras beroende uteslutande av barnens
ålder och har i detta avseende ansett 16-årsgränsen böra vara avgörande.
Förslaget har framförts i syfte att åstadkomma en lämpligare ordning än
den nu gällande, enligt vilken skattskyldigheten åligger föräldrarna till
dess barnet fyllt 21 år, såvida icke barnet självt taxeras till statlig inkomstskatt
med beskattningsbar inkomst. Den nuvarande regeln har ansetts medföra
ojämna verkningar. Skatten för en mindre förmögenhet, som tillhör
ett barn, kan sålunda, om förmögenheten beskattas hos barnets föräldrar,
utgå efter en väsentligt högre skattesats än skatten för en större förmögenhet,
som till följd av avkastningens storlek eller andra omständigheter
beskattas hos barnet.

Skatteutredningens förslag skulle göra beskattningen av barnets förmögenhet
oberoende av de mer eller mindre tillfälliga växlingarna i barnets
inkomst och därmed också undandraga de skattskyldiga möjligheten
att själva disponera över författningsbestämmelsen.

Skatteutredningen har i första hand prövat möjligheten att genomföra
regeln på det enkla sättet att barnets förmögenhet, så snart barnet icke
fyllt 16 år, skulle redovisas av föräldrarna och taxeras hos endera av dem
på samma sätt som nu sker när barnet icke självt påföres statlig inkomstskatt.
Denna väg har icke befunnits framkomlig, eftersom — när det gäller
barn med större förmögenhet — det tydligen i vissa fall skulle vara obilligt
att påföra exempelvis barnets fader en skatt, för vilken han saknade laglig
möjlighet att erhålla täckning ur barnets förmögenhet eller inkomst. Utredningen
har därför funnit sig nödsakad att för alla de fall, då barnet har

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 213.

egen skatteplikt till statsskatt, föreslå en formell samtaxering av förmögenhet
mellan föräldrar och barn, innebärande att den beskattningsbara förmögenheten
beräknas för dem gemensamt och den därå uträknade skatten
sedermera fördelas mellan dem efter vars och ens förmögenhet (jämför
bihang 1, exemplet i anvisningarna till 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt)
.

Förfarandet skulle — såsom riksskattenämnden påpekat — innebära
samtaxering, icke av två personer, såsom vid samtaxering av äkta makar,
utan av ett flertal skattskyldiga, något som ur teknisk synpunkt icke är
önskvärt. Vissa remissmyndigheter ha på grund härav avstyrkt förslaget.
Även enligt min mening har den föreslagna regeln kommit att innebära en
komplikation som gör att den icke kan betecknas såsom någon rationell
lösning. Icke heller synes det lämpligt att — såsom riksskattenämnden
ifrågasatt — låta den formella samtaxeringen i dessa fall bli beroende på
framställning av någon av barnets föräldrar. Beskattningsresultatet blir
nämligen i vissa fall olika om den ena eller andra metoden användes och
de skattskyldiga skulle därigenom föranledas att verkställa förhandsberäkningar
av tämligen invecklat slag för att pröva vilken metod som skulle
ställa sig förmånligast.

På grund av de invändningar, som sålunda kunna riktas mot utredningens
förslag om barns förmögenhetsbeskattning, har jag icke funnit
lämpligt att framlägga förslaget.

Bestämmelsen i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör
emellertid numera anknyta till en beskattningsbar inkomst av minst 20
kronor för barnet. I samband med sådan justering av författningstexten
bör nu även den redaktionella ändringen vidtagas, att i 1 § tredje stycket
samma förordning hänvisning göres till 65 § kommunalskattelagen även
i vad sistnämnda paragraf berör frågor om barn. 2

2. DEN S. K. 80-PROCENTSPÄRREN.

I samband med 1947 års skattereform tillkom såsom ett provisorium en
spärregel, enligt vilken de totala direkta stats- och kommunalskatterna maximerats
till 80 % av inkomsten. En liknande spärregel gällde även tidigare
men avsåg då en begränsning endast av statliga skatter. Genom de nya bestämmelserna,
givna i förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall, har spärrens verkningsområde
betydligt utvidgats. Regeln äger tillämpning endast för fysisk person
och oskift dödsbo. Enligt bestämmelserna skall avkortning eller restitution
äga rum av det belopp, varmed skatterna för visst taxeringsår överstiga 80 %
av den för samma år till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med
det vid taxeringen medgivna avdraget för utskylder. Till skatter hänföras
härvid statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel, således även fastighetsskatt.

128

Kungl. Maj:ls proposition nr 213.

Spärren är emellertid så till vida begränsad, att skattereduktion får ske
högst med ett belopp motsvarande den statliga inkomstskatten. Om det belopp
varmed skatten skall reduceras för att nedbringas till 80 % av inkomsten
icke täckes av statlig inkomstskatt, kunna sålunda skatterna likväl komma
att överstiga de 80 procenten.

Spärren tillämpas även vid beräkning av preliminär B-skatt (SFS 1949
nr 175).

Skatteutredningen.

Utredningen (s. 247—250) har inhämtat vissa uppgifter från länsstyrelserna
om spärregelns tillämpning.

Uppgifterna visa att 80-procentspärren tillämpats i omkring 350 fall vid
1949 års taxering. Sammanlagt har på grund av ansökningarna avkortats
eller restituerats omkring 6 miljoner kronor. Den särskilda inskränkningen
av skattereduktionen till endast statlig inkomstskatt har fått betydelse i
omkring 40 av dessa fall. Det skattebelopp, som härigenom undantagits från
restitution eller avkortning, uppgår sammanlagt till omkring 300 000 kronor.
I några fall har det sålunda undantagna beloppet varit relativt stort i förhållande
till det belopp som kunnat restitueras eller avkortas. Det torde då
särskilt vara fråga om fall, där den skattskyldige haft mycket stora tillgångar
i fastigheter men en i förhållande därtill låg inkomst.

Då uppgifterna från länsstyrelserna sålunda visa att 80-procentspärren
på grund av ifrågavarande inskränkning i vissa fall icke medger en begränsning
av skatterna till 80 % av inkomsten men detta varit avsikten med
spärren och denna avsikt utan större olägenheter synes kunna förverkligas
genom att skattereduktionen tillätes omfatta även förmögenhetsskatten,
finner utredningen en sådan utvidgning av spärrbestämmelserna vara
skälig. Vid utvidgningen vill utredningen dock fästa det villkoret, att förmögenhetsskatten
icke därigenom må nedbringas till lägre belopp än som
motsvarar skatten på 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. 80-procentspärren
skulle nämligen eljest i vissa fall leda till en rubbning av grunderna
för den statliga förmögenhetsskatten.

Utredningen föreslår tillika att bestämmelserna om 80-procentspäi''ren,
vilka för närvarande äro provisoriska, göras definitiva.

Remissyttrandena.

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissvaren.

Bland de myndigheter, som särskilt berört denna fråga, ha läns styrelser na
i Södermanlands och Östergötlands län uttryckt sin tillfredsställelse med
den föreslagna ändringen. Förstnämnda länsstyrelse upplyser att, enligt vad
den funnit, förmögenhetsskatten i många fall varit av den omfattning att
spärren i sin nuvarande utformning icke medgivit den åsyftade begränsningen
av skatterna till 80 % av inkomsten.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Departementschefen.

Mot förslaget i denna del har jag intet att erinra.

I samband med att 1947 års förordning (nr 584) med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall nu ersättes med en förordning
utan provisorisk karaktär bör även den nu gällande förordningen
den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt ersättas med en ny författning, likaledes
av definitiv karaktär.

3. KVARLÅTENSKAPSSKATTEN.

I samband med ändringarna år 1947 på inkomst- och förmögenhetsbeskattningens
område utbyggdes arvs- och gåvobeskattningen med en ny
skatteform, kvarlåtenskapsskatt. Sådan skatt beräknas på behållningen i
dödsbo efter avdrag för makes giftorättsandel. Skatten utgår på den del av
kvarlåtenskapens värde, som överstiger 30 000 kronor, enligt följande skiktskala.

Ivvarlåtenskap kr.

— 30 000

30 000— 50 000

50 000— 100 000
100 000— 200 000
200 000— 300 000
300 000— 500 000
500 000—1 000 000
1 000 000—2 000 000
2 000 000—5 000 000
5 000 000—

Kvarlåtenskapsskatt %

0

5

10

15

20

25

30

35

40

50

Skattskyldigheten åligger dödsboet. Vid beräkning av den skattepliktiga
kvarlåtenskapen avräknas vad den avlidne genom arv, testamente eller gåva
erhållit inom fem år före dödsfallet. För att vinna erforderligt samband
mellan gåvobeskattningen och kvarlåtenskapsskatten har föreskrivits, att
kvarlåtenskapsskatt skall utgå även vid gåva. Skattskyldigheten åligger därvid
givaren. Vid gåva till person, som är närmast till arv efter givaren eller till
sådan persons avkomling, tages vid skatteberäkningen hänsyn till givarens
förmögenhet, så att skatten på gåvan i dessa fall utgår efter den eller de
procentsatser, som skola tillämpas, om skatt uttagits för hela förmögenheten
och gåvans belopp utgjort den högst belastade delen av förmögenheten.

Skatteutredningen.

Utredningen konstaterar att kvarlåtenskapsskatten är en ny skatteform i
Sverige och att den tid, som förflutit sedan den började tillämpas, ännu är
för kort för att man skall kunna draga några säkrare slutsatser om dess

9—437 62 Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 213.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

verkningar. Utredningen har därför icke heller ansett erforderligt att i betänkandet
redogöra för den diskussion om skatten, som förts såväl under
remiss- och riksdagsbehandlingen av förslaget som under tiden därefter.
Några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten föreslås icke. Däremot
har utredningen ansett den föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen
vid förmögenhetsbeskattningen böra åtföljas av en motsvarande höjning
av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt.

Då det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten
alltjämt torde böra omfatta 20 000 kronor, föreslår utredningen att skalan
ändras på följande sätt:

Gällande skala Av utredningen föreslagen skala

Kvarlåtenskap

1 000-tal kr.

%

Kvarlåtenskap

1 000-tal kr.

%

30— 50

5

40— 60

5

50— 100

10

60— 100

10

100— 200

15

100— 200

15

200— 300

20

200— 300

20

300— 500

25

300— 500

25

500—1 000

30

500—1 000

30

1 000—2 000

35

1 000—2 000

35

2 000—5 000

40

2 000—5 000

40

5 000—

50

5 000—

50

I särskilda yttranden ha ledamöterna herrar Jonsson (s. 280—282),
Petrén och Sandberg (s. 284, 285) samt Hagberg och Söderlund (s. 300, 301)
yrkat att kvarlåtenskapsskatten skall avskaffas.

Remissyttrandena.

Den av skatteutredningen föreslagna höjningen av skattepliktsgränsen
och jämkningen av skalan för kvarlåtenskapsskatten har icke i och för sig
föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Ett stort antal remissmyndigheter ha emellertid ansett att kvarlåtenskapsskatten
borde helt avskaffas eller ersättas med annan skatteform, närmast
en skärpt arvslottsbeskattning. Detta föreslås av statskontoret, riksräkenskapsverket,
socialstgrelsen, överståthållarämbetet, elva länsstyrelser och
åtskilliga av näringslivets organisationer.

Departementschefen.

I likhet med skatteutredningens majoritet finner jag icke skäl föreslå
några ändringar i grunderna för kvarlåtenskapsskatten.

Den höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen till
50 000 kronor, som jag tidigare föreslagit, torde dock böra åtföljas av en
motsvarande höjning av gränsen för beräkning av kvarlåtenskapsskatt. Då

131

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

det första beskattade skiktet i skatteskalan för kvarlåtenskapsskatten alltjämt
synes böra omfatta 20 000 kronor, föreslår jag att skalan ändras på
följande sätt.

Kvarlåtenskap Skatt

kr.

%

- 50

000

0

50

000—

- 70

000

5

70

000—

- 100

000

10

100

000—

- 200

000

15

200

000—

• 300

000

20

300

000—

• 500

000

25

500

000—

1 000

000

30

1

000

000—

2 000

000

35

2

000

000—

5 000

000

40

5

000

000—

50

VI. JURIDISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

Den statliga inkomstskatten är för juridiska personer i sin helhet en fast
skatt och utgör för närvarande

a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter i den mån de
icke driva livförsäkringsrörelse, samt sådana utländska juridiska personer,
som ej beskattas i likhet med fysiska personer,

40 % av den beskattningsbara inkomsten;

b) för svenska ekonomiska föreningar, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och
bostadskreditföreningar,

32 % av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter i den mån de driva livförsäkringsrörelse,

10 % av den beskattningsbara inkomsten; samt

d) för övriga juridiska personer,

15 % av den beskattningsbara inkomsten.

Beträffande de ekonomiska föreningarnas beskattning må här erinras
om följande.

För de ekonomiska föreningarna föreslog 1945 års statsskatteberedning
samma skattesats som för aktiebolagen, 40 %. Även i propositionen nr 212
år 1947 föreslogs samma skattesats för ekonomiska föreningar som för
aktiebolag. 1947 års bevillningsutskott förordade emellertid att skattesatsen
för de ekonomiska föreningarna skulle bibehållas vid vad den tidigare varit,
32 %. Härom anförde utskottet, att det utan tvivel kunde antagas, att
föreningarnas medlemmar i genomsnitt hade lägre inkomster än aktiebolagens
delägare. Bland de ekonomiska föreningarna torde även — sade

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

utskottet — finnas ett stort antal med små inkomster och många av dessa
hade ej heller till syfte att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.
Särskilt med tanke på sådana fall syntes det önskvärt, att en något lägre
skattesats fastställdes för de ekonomiska föreningarna än för aktiebolagen.
Visserligen kunde praktiska skäl tala för att skattesatsen bestämdes lika
för de båda kategorierna. En viss risk kunde eljest finnas för att aktiebolag
kunde komma att ombildas till ekonomiska föreningar uteslutande i syfte
att erhålla en lindrigare beskattning. Även vid nystartande kunde skattesynpunkter
bli avgörande för valet av företagsform. Utskottet fann dock,
att dessa synpunkter vägde mindre tungt än önskemålet om att bibehålla
skattesatsen vid 32 % för föreningarna.

Även för Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar
föreslog utskottet — med enahanda avvikelse från
propositionen — en skattesats av 32 %.

Förslaget godkändes av riksdagen med den utvidgningen, att jämväl
sparbankerna fördes till samma grupp som de ekonomiska föreningarna.

Skatteutredningen.

Utredningen har övervägt frågan huruvida den nuvarande skillnaden i
skattesats för ekonomiska föreningar och för aktiebolag bör bibehållas (s.
259—264) samt yttrar därom. Frågan är närmast av principiell natur.
Den verksamhet, som bedrives i de båda företagsformerna, är sa likartad
att någon rationell grund för en olika behandling är svår att finna. Tvärtom
bör det vara ett önskemål att den ena företagsformen icke beredes förmåner
vid skatteberäkningen framför den andra. Med den konsolidering, som
de kooperativa föreningarna uppnått och med de för dem i övrigt gällande
moderata beskattningsreglerna torde de skäl, som år 1947 åberopades för
en differentiering, icke numera vara bärande. Enligt utredningens mening
bör därför likställighet mellan de båda kategorierna nu genomföras, på det
sätt att skattesatsen även för de ekonomiska föreningarna bestämmes till
40 %.

Till den grupp, för vilken den statliga inkomstskatten beräknas till 32 %,
höra — förutom de ekonomiska föreningarna — sparbankerna, sparbankernas
säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningarna, svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna. I enlighet med det ovan förda resonemanget
har utredningen i första hand prövat förutsättningarna för att
höja skattesatsen till 40 % för hela denna grupp. Emellertid har utredningen
icke funnit tillräckliga skäl att låta höjningen omfatta även jordbrukets
kreditkassor och sparbankerna. Någon höjning har då icke heller ifrågasatts
för övriga nämnda kreditinstitut. Verksamheten har i dessa fall ansetts vara
av samma slag och i väsentliga drag skilja sig från den verksamhet, som
vanligen utövas av ekonomiska föreningar.

Kungl. May.ts proposition nr 213.

133

Utredningens förslag begränsas härigenom till en höjning av skattesatsen
till 40 % för de ekonomiska föreningarna med undantag av jordbrukets
kreditkassor.

I särskilt yttrande ha herrar Franzon, Hagberg och Söderlund förordat en
höjning av skattesatsen till 40 % jämväl för jordbrukets kreditkassor och
de övriga i 10 § 2 mom. b) förordningen om statlig inkomstskatt omnämnda
penninginrättningarna.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha många antingen
icke ingått på frågan om de juridiska personernas beskattning eller
också lämnat förslaget i denna del utan erinran.

I den mån frågan närmare berörts i remissyttrandena har den emellertid
föranlett starkt divergerande meningar.

Kommerskollegium understryker de av utredningen anförda skälen för
en höjning av de ekonomiska föreningarna i paritet med aktiebolagens och
finner att den ena företagsformen ur rättvise- och konkurrenssynpunkt
uppenbarligen icke bör beredas förmåner vid beskattningen framför den
andra.

Till förmån för förslaget uttala sig även Sveriges köpmannaförbund och
Sveriges grossistförbund.

Åtskilliga remissinstanser tillstyrka förslaget men anse att undantag icke
bort göras för jordbrukets kreditkassor och ej heller för sparbankerna eller
de ovan nämnda övriga kreditinstituten. Till denna grupp — vilken sålunda
anslutit sig till den av herrar Franzon, Hagberg och Söderlund anförda
reservationen -—- höra statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Västernorrlands län, de av näringslivets skattedelegation företrädda
organisationerna samt några av de hörda handelskamrarna.

Överståthållarämbetet anser sig sålunda icke kunna förorda en lägre
skattesats för ifrågavarande penninginrättningar än den som skall gälla för
ekonomiska föreningar i allmänhet. Om de förra ansåges av särskilda skäl
höra gynnas vid beskattningen, borde detta ske endast på det sättet att
viss skattefrihet medgåves dem för uppläggande av reserver.

Å andra sidan ifrågasättes i vissa remissyttranden om icke ytterligare
kategorier av föreningar borde undantagas från den föreslagna skattehöjningen.

Kammarrätten har sålunda i princip icke något att erinra mot förslaget
men vill ifrågasätta om icke undantag borde göras även för de s. k. fastighetsföreningarna.

134

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Mot utredningens förslag att skattesatsen för nämnda ekonomiska
föreningar bestämmes till 40 % har länsstyrelsen i princip intet att erinra.
Emellertid finnas inom länet ett icke obetydligt antal vatten- och/eller avloppsföreningar,
vilkas huvudsakliga syfte icke är att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen. Nämnda föreningars verksamhet omfattar som
regel endast ett mycket begränsat antal fastigheter. Föreningarnas huvudsakliga
tillgång utgöres av s. k. anläggningsarbeten, varå värdeminskningsavdrag
icke torde kunna medgivas. Föreningarna kunna därför ej annat än
i undantagsfall konsolidera sin ställning på annat sätt än genom uttaxering
å medlemmarna. För att undvika höjd uttaxering under år, då förening
måste ikläda sig större utgifter för reparationer och underhåll, är föreningen
därför nödsakad årligen uttaxera avgifter överstigande de årliga
driftskostnaderna. Föreningens härigenom uppkomna inkomst liksom räntan
å hopsamlat kapital är skattepliktig. Höjd skattesats å dessa nästan
utan undantag små och kapitalfattiga föreningars inkomst skulle fördröja
föreningarnas konsolidering. Länsstyrelsen anser det därför önskvärt att
skattesatsen om möjligt icke höjes för dessa och med dem jämställda
föreningar.

I avstyrkande riktning uttala sig länsstyrelsen i Blekinge län, riksförbundet
landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund samt kooperativa
förbundet.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar:

Förbundet får på det allvarligaste avstyrka förslaget till ökning av skattesatsen
för de ekonomiska föreningarna. Härvid synes endast böra påpekas
att de ekonomiska föreningarna icke på något sätt äro likställda med aktiebolagen.
Genom den nya föreningslagen har dessutom möjligheten att bilda
ekonomiska föreningar inskränkts, varigenom sådana sammanslutningar,
som till sin verksamhet ha likhet med aktiebolagen, icke kunna utnyttja
föreningsf ormen.

Sveriges lantbruksförbund anför bland annat:

Skatteutredningen talar om att ökad konsolidering skett inom föreningsrörelsen.
För jordbrukets ekonomiska föreningar är detta så tillvida
riktigt, att föreningarnas eget kapital totalt ökats ej obetydligt. Denna ökning
har dock knappast kunnat hålla jämna steg med ökningen av omsättningssummorna,
vilka stegrats såväl till följd av ökad omsättningsvolym
som till följd av prisstegringarna. Det egna kapitalet har under de senaste
åren inom de affärsdrivande föreningarna i genomsnitt uppgått till omkring
27 % utav de bokförda värdena för tillgångar, och detta procenttal visar på
sistone en tendens till nedgång till följd av nyss berörda förhållanden. De
dolda reserveringarna torde i allmänhet vara relativt små och äro utan
tvivel väsentligt mindre än i allmänhet inom industribolagen, som dels
förfoga över större objekt i form av anläggningar och varulager, dels i
större utsträckning därigenom kunnat utnyttja möjligheter till en skattefri
konsolidering. Genom investeringsbegränsningarna ha jordbrukets föreningar
vidare förhindrats att förnya och utbygga sina anläggningar i normal
omfattning, varför ett stort eftersatt byggnadsbehov inom nära framtid
kommer att göra sig gällande. Då dessa anskaffningar måste göras till
mycket högre kostnader än värdena på nuvarande anläggningar, kommer
det egna kapitalet, varöver föreningarna nu förfoga, att i stor utsträckning
visa sig otillräckligt.

Kunql. Maj.ts proposition nr 213.

135

Måhända ännu viktigare i nu förevarande sammanhang är emellertid,
att det egna kapitalet hos jordbrukets föreningar till huvudsaklig del (cirka
80 %) utgöres av insatskapital och till liten del består av genom vinster uppsamlade
fonder. Insatskapitalet är emellertid i föreningar icke på samma
sätt fast bundet vid företaget som fallet är med aktiekapitalet hos bolagen.
Såväl föreningslagen som föreningarnas stadgar förutsätta nämligen, att
insatserna skola återbetalas vid medlems avgång ur föreningarna, vilken
avgång regelmässigt äger rum, när medlem frånträder sitt jordbruk eller
avlider. Insatskapitalets vidmakthållande förutsätter därför, att nya medlemmar
inträda och betala insatser i de avgångnas ställe. Det måste sålunda
omsättas för varje generation eller under loppet av cirka 25 år.

Med hänsyn till insatskapitalets nu berörda obeständighet ger dess storlek
vid en viss tidpunkt inte något bestämt uttryck för graden av dessa
företags konsolidering, och det är i hög grad önskvärt att företagens finansiella
underlag i större utsträckning än vad nu är fallet baseras på en
successiv uppsamling av vinstmedel i form av fonder. Erfarenheten har
emellertid visat, att denna väg för konsolidering stöter på mycket stort
motstånd inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till följd av de
skattekonsekvenser detta skulle medföra redan vid nuvarande skatteprocent.
Detta sammanhänger med att föreningarnas medlemmar i genomsnitt
ha relativt låga inkomster och att ett tillkommande inkomstbelopp därigenom
blir lägre beskattat hos medlemmarna än eu motsvarande vinst skulle
bli hos föreningarna. Nämnda motstånd kommer utan varje tvivel att bli
ännu större, om skal teprocenten liöjes. För föreningarna är det på längre
sikt olyckligt att strävanden till ökad fondbildning på detta sätt motverkas.

Till förklaring av dessa förhållanden och skillnaden gentemot aktiebolagen
må ytterligare följande framhållas. Föreningarna äro till skillnad
från aktiebolagen icke kapitalassociationer med eget vinstintresse eller
intresse att ge hög avkastning på det engagerade kapitalet. Deras kapital
har endast till uppgift att finansiera verksamheten, och vad jordbrukets
ekonomiska föreningar beträffar äro de gemensamma tjänsteorgan för jordbrukarna
med uppgift att i främsta rummet åstadkomma förbättrad avsättning
för medlemmarnas produkter och förbilligade inköp av produktionsförnödenheter
samt att utföra andra tjänster. Det ligger därför i dessa företags
hela verksamhetsprincip att arbeta med liten vinstmarginal, varigenom
de tillföra jordbrukarna ökade inkomster respektive minskade kostnader.
Därmed öka de också skatteunderlaget hos jordbrukarna. Deras
verksamhetsprinciper möjliggöra emellertid också för dem att i viss grad
själva reglera produkt- respektive förnödenhetspriserna till jordbrukarna
och därmed de egna vinsterna. Höga skattesatser skärper deras strävan att
arbeta med små vinster och hämmar deras konsolidering genom fondavsättningar.
I stället söka föreningarna, såsom förut visats, ernå mera eget
kapital genom insatsbelalning från medlemmarna med de olägenheter detta
erbjuder ur andra synpunkter.

En höjning av sked teprocenten för föreningarna kommer sålunda att
starkt motverka eu sund konsolideringssträvan hos jordbrukets föreningar
och kommer med all sannolikhet icke att leda till någon ökning av skatteintäkterna.
Förbundet är däremot övertygat om att eu sänkt skattesats
skulle få till följd eu ökning av skatteunderlaget hos i varje fall jordbrukets
föreningar och håller före, att skatteintäkterna från denna grupp av företag
därigenom skulle ökas i stället för alt minskas. Likartade förhållanden
torde göra sig gällande inom flera andra föreningsgrupper. Det må visserligen
kunna sägas, att själva den verksamhet, som bedrives i aktiebolagsoch
föreningsform är sä likartad, all någon rationell grund för olika be -

136

Kungl. Mai ds proposition nr 213.

handling ur skattesynpunkt svårligen kan angivas. Men detta får dock icke
utgöra hinder för en fristående bedömning av skattefrågan för föreningarnas
egen del, och en sådan bedömning leder till annan slutsats än den som
skatteutredningen kommit till. Det finnes dessutom mindre anledning likställa
föreningar och aktiebolag nu, sedan den nya föreningslagen dragit
en mera bestämd gräns mellan ekonomiska föreningar och andra företagsformer.
Vidare må hänvisas till att skatteutredningen berört tanken på
lägre skattesats även för bolag, som ej hunnit bilda reservfond av tillfredsställande
storlek. Skulle likheten i skattesats för aktiebolag och föreningar
emellertid i och för sig anses vara en viktig angelägenhet, så kan förbundet
icke finna, att den rådande skattesatsen för bolagen nödvändigt skall vara
utslagsgivande och »normgivande. Även bolagsbeskattningen synes i så fall
kunna upptagas till omprövning. För föreningarnas del får Lantbruksförbundet
i varje fall, från de utgångspunkter som enligt deras uppfattning
böra vara avgörande för frågans bedömning, avstyrka en höjning av skatteprocenten.

Kooperativa förbundet har i denna fråga uttalat:

I fråga om skattesatsernas höjd för aktiebolag och ekonomiska föreningar
önskar styrelsen framhålla följande. Styrelsen har alltid på rent
principiella grunder företrätt den uppfattningen, att olika företag och företagsformer
böra i skattehänseende, i näringspolitiskt hänseende och i övrigt
ha möjligheter att tävla på lika villkor. Sådan fri tävlan på lika villkor utgör
en av de starkaste garantierna för att konsument- och samhällsintressena
tillvaratagas på bästa sätt. Ur denna synpunkt är det naturligt, att styrelsen
icke kan förorda någon diskriminering i skattehänseende riktad mot
vare sig den ena eller den andra företagsformen. Likställighet bör så långt
detta överhuvud taget är tekniskt genomförbart eftersträvas vid behandlingen
av olika företagsformer i skattehänseende. Det ter sig tämligen
naturligt att verkställa en jämförelse mellan större ekonomiska föreningars
produktionsverksamhet och företagsverksamhet bedriven i aktiebolagsform,
varför någon differentiering i skattesatsens höjd mellan större ekonomiska
föreningar och aktiebolag i dylika fall icke synes böra förekomma. Problemet
ställer sig åtskilligt annorlunda om en jämförelse skulle verkställas
mellan ekonomiska föreningar, exempelvis konsumtionsföreningar, som
driva detaljhandelsverksamhet i tävlan med av enskilda personer ägda
detaljhandelsföretag av motsvarande storleksordning. Redan med nu gällande
skattelagstiftning torde det klart kunna ådagaläggas, att belastningen
i skattehänseende på konsumtionsföreningarna och deras föreståndare
sammanlagt väsentligen torde överstiga vad en enskild handlande utger i
skatt för inkomster "från en handelsverksamhet av motsvarande storleksordning.
Om de ekonomiska föreningarna genomgående enligt det nu föreliggande
förslaget skola beskattas med 40 % liksom aktiebolagen, kommer
den nyss påtalade ojämnheten i konkurrensbetingelserna mellan kooperativa
föreningar och enskilda detaljhandelsföretag att ytterligare skärpas.
Detta är ägnat att inge allvarliga betänkligheter. Dessa bli så mycket större
som i de senast beslutade tillfälliga skatteformerna den undre gränsen för
skatteplikt fastställts så, att enskilda småföretag i viss utsträckning torde
gynnas.

I anledning av vad som anförts i den av herrar Franzon, Hagberg och
Söderlund avgivna reservationen framhåller svenska sparbanksföreningen
i sitt yttrande bland annat:

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Sparbankerna bedriva ingalunda penningrörelse i syfte alt gynna någon
viss grupp medborgare. Inte blott står det var och en fritt att begagna de
tjänster, sparbankerna kunna erbjuda, utan sparbankerna göra även som
bekant allt de kunna för att så många som möjligt skola få del av dessa
tjänster. Ett påstående att sparbankernas insättare eller låntagare skulle
kunna anses på något sätt jämställda med aktieägare saknar därför allt
fog. Sparbanksföreningen har i en promemoria till 1949 års skatteutredning
närmare utvecklat föreningens synpunkter på sparbankernas beskattning
och därvid bland annat framhållit den väsentliga skillnad mellan
affärsbanker och sparbanker, som ligger däri att sparbankernas »synliga
reserver», d. v. s. reservfonden, som normalt skall bilda underlag för inlåningsrätten
jämlikt 25 § sparbankslagen, måste uppbyggas av sparbankerna
själva under tryck av den därpå belöpande skatten, medan affärsbankerna
kunna vidga underlaget för sin inlåningsrätt även genom ökning
av aktiekapitalet. Sparbankerna äro därför i själva verket relativt ogynnsamt
ställda i beskattningshänseende även om skattesatsen för deras del
bibehålies vid 32 % i enlighet med skatteutredningens förslag. Sparbanksföreningen
hemställer på denna punkt om bifall till skatteutredningens
förslag.

Slutligen kan nämnas att statistiska centralbyrån i anledning av förslaget
om att sammanföra aktiebolag och ekonomiska föreningar till gemensam
skattesats framhållit det från statistisk synpunkt angelägna i att aktiebolagen
längdföras och summeras särskilt i inkomstlängden.

Departementschefen.

Skatteutredningens förslag rörande skattesatsen för juridiska personer
har i remissyttrandena mött erinringar av mycket varierande slag. Då jag
har för avsikt att inom en nära framtid låta ytterligare utreda vissa med
juridiska personers beskattning sammanhängande spörsmål har jag funnit
lämpligast att låta med förevarande fråga tills vidare anstå. Jag är sålunda
icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet utan kommer att upptaga
detta i ett senare sammanhang.

DEPARTEMENTSCHEFENS HEMSTÄLLAN.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);

138

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896);

6) förordning med bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall;

7) förordning med bestämmelser om begränsning i vissa
fall av preliminär skatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birgit Warholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

139

Bihang. 1.

Förslag

till

lag om ändring i komimmalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § 3. och 48 §
samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —--nedan sägs.

Skattskyldig, som — — — 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit
änkling eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,
äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,
och för det därpå följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i andra stycket
sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180
kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp
IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst, må bristen
avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra
stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller delvis ej kan utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade
inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket sägs, be *)

Senaste lydelse av 48 § 2 mom., 52 § 1 mom. och anvisningarna till 48 § se 1950: 252.
Senaste lydelse av 65 § se 1945:897.

140

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

räknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i 50 § 2 mom. andra stycket angivna beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida — — — före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,
skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först
vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Angående rätt i vissa fall för änkling eller änka att åtnjuta ortsavdrag såsom
gift skattskyldig stadgas i 48 § 2 mom. tredje stycket.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har betydelse
för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skattskyldig,
skall det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret,
vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar
till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin
man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall
på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som här i riket stadigvarande
vistats. Frågan om en person varit gift eller om en gift person levt
tillsammans med sin make, liksom ock frågan huruvida skattskyldig haft barn
eller icke bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §. Rätt till allmänt barnbidrag
anses föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest
inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för
frågan, huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som
rått under större delen av beskattningsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1953 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

141

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 mom., 9 §, 10 § och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla följande
ändrade lydelse.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under större
delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

8§-

I mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag,
vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som angivas
i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680
kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som under hela eller någon del av beskattningsåret varit änkling
eller änka och som vid andra makens död levt tillsammans med denne,
äger att vid taxering för det beskattningsår, under vilket dödsfallet inträffat,
och för det därpa följande beskattningsåret åtnjuta ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att atnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i andra stycket sägs.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs äger åtnjuta
statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680
kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV
1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. 9

9 §•

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av
vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under
hela eller nagon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten
av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

*) Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329, av 10 8 1 mom.
se 1951:180 samt av 10 § 2 mom. se 1949: 67 och 1950: 309.

142

Kungl. Maj ds yr oposition nr 213.

Finnes skattskyldigs — — — beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade
inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till
minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan
angivna grundbelopp.

För skattskyldig fysisk person, som avses i 8 § 1 mom. andra, tredje eller
fjärde stycket och som varit bär i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8

000

men

icke

10

0001

kr.

:

960 kr.

för

8

O

o

o

och

16

0/

/o

av

återstoden;

10

000

»

»

12

000

»

: 1

280

»

»

10

000

»

»

20

%

»

» ;

12

000

»

»

16

000

»

: 1

680

»

»

12

000

»

»

25

%

»

» ;

16

000

»

»

20

000

»

: 2

680

»

»

16

000

»

»

30

0/

/o

»

» ;

20

000

»

»

30

000

»

: 3

880

»

»

20

000

»

»

35

%

»

» ;

30

000

»

»

40

000

»

: 7

380

»

»

30

000

»

»

40

%

»

» ;

40

000

»

»

60

000

»

: 11

380

»

»

40

000

»

»

45

%

»

» ;

60

000

»

»

100

000

»

: 20

380

»

»

60

000

»

»

50

%

»

» ;

100

000

»

»

150

000

»

: 40

380

»

»

100

000

»

»

55

%

»

» ;

150

000

»

»

200

000

»

: 67

880

»

»

150

000

»

»

60

%

»

» ;

200

000

kr.

: 97

880

»

»

200

000

»

»

65

%

»

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs
utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000 men icke 6 000 kr.: 480 kr. för 4 000 kr. och 16 % av återstoden;
6 000 » » 8 000 » : 800 » » 6 000 » » 20 % » » ;

8 000 » » 10 000 » : 1200 » » 8 000 » » 24 % » » ;

10 000 » » 12 000 » : 1 680 » » 10 000 » » 27 % »

12 000 » » 16 000 » : 2 220 » » 12 000 » » 30 % »

»

143

16 000 men icke 20 000 kr,

20 000 »

30 000 »

40 000 »

60 000 »

100 000 »

150 000 » » 200 000 » : 69 480 »

200 000 kr. : 99 480 »

»

20

000

»

»

38

%

»

»

»

30

000

»

»

42

%

»

»

»

40

000

»

»

46

0/

Jo

»

»

»

60

000

»

»

50

0/

JO

»

»

»

100

000

»

»

55

0/

Jo

»

»

»

150

000

»

»

60

0/

Jo

»

»

»

200

000

»

»

65

0/

Jo

»

»

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 213.

3 420 kr. för 16 000 kr. och 34 % av återstoden;
» 30 000 » : 4 780 »

» 40 000 » : 8 580 »

» 60 000 » : 12 780 »

» 100 000 » : 21 980 »

» 150 000 » : 41 980 »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, ma likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten
belöpande skatten uppgå till bögre belopp än som motsvarar 65 procent
av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — — ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, andra svenska ekonomiska föreningar än jordbrukets
kreditkassor, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag samt sådana
utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) bär nedan;

b) för jordbrukets kreditkassor, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter — — — inkomsten; samt

d) för andra — — — beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpning — — — å livförsäkringsrörelsen.

11 §.

I mom. Äkta makar som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.
Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej
kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas å den andra
makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det
belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock att, om ortsavdrag helt eller
delvis ej kan utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket
sägs, beräknas för
makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna beloppet.
Skatten beräknas efter det sammanlagda beloppet av makarnas beskattnings -

144 Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

bara inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara
inkomster.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, beräknas
ortsavdrag för dem efter den högre ortsgrappen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse samt
att till 8 § skola fogas anvisningar, allt på sätt nedan angives.

1§-

Till staten — — — givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter---i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 § tredje
stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande tillämpning.
I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning
meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola likaledes
anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till
efterrättelse.

8 §•

Har skattskyldig hemmavarande barn under 16 år skall den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga
förmögenhet inbegripes i sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

Uppgår i fall, som i första stycket sägs, barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst till minst 20 kronor, skall dock barnet
taxeras för sin förmögenhet. Vid sådan taxering skall frågan om skatteplikt
enligt 10 § bedömas med hänsyn till sammanlagda beloppet av de för föräldrar
och barn beräknade beskattningsbara förmögenheterna. Skatt beräknas likaledes
efter nämnda sammanlagda belopp samt fördelas å föräldrar och barn
efter förhållandet mellan de beskattningsbara förmögenheterna.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

145

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke
överstiger 40 000 kronor.

Ej heller — — — 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,
utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:
fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
40 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100000 men icke 200 000 kr.: 300kr.för 100000 kr. och 10 °/00 av återstoden;

200000 »

» 400 000

» : 1 300 »

»

200000

»

»

13 %o »

400000 »

» 1000 000

» : 3 900 »

»

400000

»

»

16 7oo »

1000000 kr.

: 13 500 »

»

1000000

»

»

18 7oo »

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans,
beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid
boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet.
Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas
å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas
för makarna gemensamt under hänsynstagande, vid tillämpning av
9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst.
Fragan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas sålunda
bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda
förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter.

2 mom. Akta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga
om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende
skattskyldiga.

Anvisningar
till 8 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket anföres
följande exempel:

I en familj utgör den skattepliktiga förmögenheten för mannen 20 000
kronor och för hustrun 10 000 kronor. Mannens sammanräknade nettoinkomst
är 10 000 kronor. Jämlikt 12 § beräknas den beskattningsbara förmögenheten
för makarna gemensamt till 30 000 kronor. Makarna ha två hemmavarande
barn under 16 år. Det ena barnet har en skattepliktig förmögenhet av 130 000
kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess beskatt10—437
52 Bihang till riksdagens protokoll 11)52. 1 sand. Nr 213.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ningsbara förmögenhet beräknas med tillämpning av bestämmelsen i 9 § tredje
stycket till 90 000 kronor. Det andra barnet bär en skattepliktig förmögenhet
av 80 000 kronor och en sammanräknad nettoinkomst av 3 000 kronor. Dess
beskattningsbara förmögenhet beräknas till 80 000 kronor. Då det sammanlagda
beloppet av de för föräldrar och barn beräknade beskattningsbara förmögenheterna
utgör 200 000 kronor och sålunda överstiger 40 000 kronor,
föreligger skatteplikt enligt 10 § för såväl föräldrarna som barnen. Skatt beräknas
efter nämnda sammanlagda belopp till 1 300 kronor. Härav belöper

30 000

200 000

. 80 000
och -

eller 195 kronor å föräldrarna,

90 000

200 000

eller 585 kronor å det ena barnet

200 000

eller 520 kronor å det andra barnet. Den å föräldrarna belöpande

skatten skall jämlikt bestämmelse i 12 § fördelas å dem efter deras skattepliktiga
förmögenheter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1953 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

1§-

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo efter
person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta avkortning
av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2§.

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige pa grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock tillhopa
icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten icke må

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

147

nedbringas till lägre belopp än som motsvarar skatten å femtio procent av den
skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda
må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås
ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka taxeras enligt bestämmelserna i 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen, bedömes rätten att åtnjuta avkortning eller restitution
med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomst och skatter. Det
belopp, som enligt föregående punkt må avkortas eller restitueras, fördelas
å makarna i förhållande till de belopp, varmed vardera maken skulle ägt åtnjuta
avkortning eller restitution, därest hänsyn tagits endast till den makens
inkomst och skatter.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, sådan
i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske allenast
till viss del, skall det enligt 2 § beräknade beloppet, i den mån det ej kunnat
avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den skattskyldige.
Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt
eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra
ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig inkomstskatt
för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats till sådan
skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution
enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsättningarna
för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter
det kammarrätten eller Kungl. Maj :t meddelat utslag angående sökandens
taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten
tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller
Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av Kungl. Maj:t.

5?.

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökanden
honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga båda
dessa åtgärder.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6 §•

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna
förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår
så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp
än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågakomma,
åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av
den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,
som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller
restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna
nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §* . .

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning
skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över debitering
av slutlig skatt.

8§.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna
förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, från och med vilken
dag förordningen den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall (nr 584) skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda
förordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på
grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för nämnda år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom., 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

1 mom. Nedannämnda — — — (självdeklaration), nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening;

2) annan juridisk — — — 100 kronor;

3) fysisk person, — — — kronor; samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som i 3 § 1 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt angives, vid beskattningsårets utgång
haft ett värde överstigande 40 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk
person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor.

Vid bedömandet — — — statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder

*) Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se 1951:330. Senaste lydelse av 92 § 1 mom. och 96 § 2 mom.
se 1947:578.

149

Kungl. Maj:Is proposition nr 213.

äktenskapet ingåtts, deklarationsskyldigheten bedömas med hänsyn jämväl
till boets och den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna
under större delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig
hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt
16 år, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet.

Vid tillämpning — — — riket bosatta.

Avlider skattskyldig — — — den avlidne.

92 §.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,
skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske
kan efter det inkomst- och förmögenhetslängderna för året med tillhörande
handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellankommunala
prövningsnämnden översändas de självdeklarationer och andra
handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för inkomst
eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att
hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala
prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra handlingar,
som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst
eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 § 1 mom.
förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.
Är 8 § andra stycket förordningen om statlig förmögenhetsskatt tillämplig
a den skattskyldiges eller hans hemmavarande barns taxering för förmögenhet,
skola likaledes de för barnen avgivna självdeklarationerna med därtill hörande
handlingar översändas till nämnden. Samtidigt härmed skola överlämnas
utdrag av inkomst- och förmögenhetslängderna samt taxeringsnämndernas
protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

96 §.

2 inom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövningsdistrikt,
skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med
den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner,
till vilka dylik förvärvskälla är att hänföra, samt, om han i annan kommun
är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna
kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den
mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra
makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest
52 § 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 § 1 mom. förordningen om statlig

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

inkomstskatt eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt
är tillämplig å makarnas taxering. Är 8 § andra stycket förordningen om statlig
förmögenhetsskatt tillämplig vid den skattskyldiges eller hans hemmavarande
barns taxering för förmögenhet, skall nämnden likaledes taga befattning med
barnens taxering för inkomst eller förmögenhet.

Föreligger i — — — tvisten avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas, att 9 §, 17 §, 18 §, 20 §, 21 § och 28 § förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

9§-

Kvarlåtenskap är fri från skatt enligt denna förordning, därest värdet av
kvarlåtenskapen icke överstiger 40 000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Kvarlåtenskapsskatten utgör:

när kvarlåtenskapen icke överstiger 60 000 kronor: 5 procent av det belopp
varmed kvarlåtenskapen överstiger 40 000 kronor; samt

när kvarlåtenskapen överstiger

60000 men icke

100 000 kr.

: 1000 kr. för

60000 kr. och 10 % av

återstoden;

100000

»

»

200000 »

: 5000

»

»

100000

»

»

15 % »

»

9

200000

»

»

300000 »

: 20000

»

»

200000

»

»

20 % »

»

9

300000

»

»

500000 »

: 40000

»

»

300000

»

»

25 % »

»

9

500000

»

»

1000000 »

: 90000

»

»

500000

»

»

30 % »

»

9

1000000

»

»

2000000 »

: 240000

»

»

1000000

»

»

35 % »

»

9

2000000

»

»

5000000 »

: 590000

»

»

2000000

»

»

40 % »

»

9

5000000

kr.

:1790000

»

»

5000000

»

»

50 % »

»

•

Vid tillämpning — — — hundratal kronor.

17 §.

Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke överstiger
40 000 kronor. För annan gåva beräknas skatten på sätt nedan sägs.

För gåva till den, som vid tiden för gåvan är närmast till arv efter givaren,
så ock för gåva till avkomling efter arvinge som nyss sagts, skall kvarlaten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

151

skapsskatten beräknas enligt den i 9 § intagna tariffen och med hänsyn tagen
till givarens förmögenhet, gåvans värde däri inräknat, vid tiden för gåvan.
Skatten skall beräknas allenast å det belopp, varmed gåvans värde överstiger
40 000 kronor, och utgå efter den eller de procentsatser som skolat tillämpas,
därest skatt skolat uttagas för hela förmögenheten och nyssnämnda belopp
utgjort den högst beskattade delen därav. Därest givaren var gift, skall vad
i detta stycke sägs om givarens förmögenhet i stället avse den del av makarnas
förmögenhet, som enligt 15 § 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas vid
bodelning eller boskifte tillfalla givaren, dock att givarens förmögenhet icke
må beräknas till lägre belopp än gåvan.

För annan — — — efter givaren.

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår
till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande
gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bortgivna,
förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författningsrum
avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller gåvor
som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 40 000 kronor
anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas sammanlagda belopp
bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas med hänsyn
till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade förmögenhet eller
hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan.

Vid beräknande — — — är fråga.

Vid sammanläggning — — — skall utgå.

20 §.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premiebetalningen
skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för
vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av
sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäkringens
ägare svensk medborgare eller bär i riket bosatt utlänning, inträder under
dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då
på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren, dock
endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp överstigande
40 000 kronor.

I nu — — — motsvarande tillämpning.

21 §.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt
hår i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke enligt
20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva, inträder,

152

Kungl. Haj:ts proposition nr 213.

om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom
tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt
belopp överstigande 40 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen
erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den — — — erlagda premiema.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda
premiema, i den mån detsamma överstiger 40 000 kronor, läggas till den i
7 § angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna
tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp;
skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda
ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.

Skall jämlikt 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal viss del av
försäkringsbeloppet tillfalla efterlevande make och understiger den återstående
delen av försäkringsbeloppet summan av de erlagda premierna, föreligger
icke skattskyldighet för större del av premiebeloppet än som motsvarar den
återstående delen av försäkringsbeloppet minskad med 40 000 kronor.

Är efterlevande — — — boets behållning.

28 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom
förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen
vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets
inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskattningsmyndighet
och därvid enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen,
jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande;
dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där summan av de för försäkringen
eller, där fråga är om flera försäkringar, för desamma erlagda premierna ej
överstiger 40 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Äldre bestämmelser skola dock fortfarande gälla beträffande kvarlåtenskap
efter den, som avlidit före den 1 januari 1953, samt beträffande gåva,
därest före nämnda dag gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande
giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. Likaledes
skola äldre bestämmelser gälla beträffande livförsäkring, på grund av
vilken utbetalning till förmånstagaren skett före nämnda dag, eller beträffande
livförsäkring efter den som avlidit före samma dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

153

Bihang 2.

TABELLER.

Beräkningsgrunder.

Vid skatteuträkningen har angiven årsinkomst minskats med 200 kronor
avseende kostnader för intäkternas förvärvande och andra allmänna avdrag
än för kommunala utskylder. För äkta makar, vilka båda haft inkomst,
har detta avdrag å 200 kronor beräknats gemensamt och tillgodolörts
mannen, utom i tabell 7 där det fördelats med 100 kronor på vardera
maken.

Det vid statlig taxering medgivna avdraget för kommunalutskijlder har
beräknats med tillämpning av de nya, år 1950 beslutade kommunala ortsavdragen.
Den kommunala utdebiteringen har antagits vara 11 kronor per
skattekrona.

Skatt år 1952 avser den på inkomståret 1952 belöpande skatten (preliminär
skatt för år 1952). Skatten har alltså beräknats med tillämpning av
den jämkade statsskatteskalan.

Beträffande gift skattskyldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av
mannen ensam, om icke av tabellen framgår att även hustrun är inkomsttagare.
I senare fallet har hustruns inkomst förutsatts vara förenad med
rätt till förvärvsavdrag för gift kvinna.

Med total marginalskatt i tabell 8 avses kommunal och statlig inkomstskatt.

154

Kungl. May.ts proposition nr 213.

Tabell 1. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen vid eu
uttagningsprocent av 100. Ortsgrnpp III.

Gift

Ensamstående

Årsinkomst

Skatt

Skatt

Skillnad

i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

ar 1952

är 1952

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

9

2 000

_

_

3 000

—

—

—

—

83

95

+

12

+ 14-5

4 000

83

—

—

83

—

100-O

197

202

+

5

2-6

5 000

179

95

—

84

—

46''9

326

308

—

18

— 5-5

6 000

283

202

—

81

—

28-6

480

415

—

65

— 13 5

8 000

532

415

—

117

—

22-o

831

678

—

153

— 18-4

10 000

819

629

—

190

—

23-2

1210

1004

—

206

— 17 o

12U00

1122

842

—

280

—

25-0

1658

1392

—

266

— 16o

15 000

1663

1230

—

433

—

26-0

2 334

2 077

—

257

— Ilo

18 000

2 328

1770

—

558

—

24 o

3154

2 862

—

292

— 9*8

20 000

2 862

2 215

—

647

—

22-6

3 776

3 396

—

380

— 10-1

25 000

4 407

3 457

—

950

—

21-6

5 442

4 921

—

521

— 9 6

30 000

6 128

4 944

—

1 184

—

19 3

7 177

6 612

—

565

— 7-9

40 000

9 772

8156

—

1616

—

16-5

10 982

10 142

—

840

— 7-6

50 000

13 847

11758

—

2 089

—

15i

15 165

13 985

—

1180

— 7-8

60 000

18 215

15 763

—

2 452

—

13''5

19 560

18 079

—

1481

— 7-6

80 000

27 454

24 150

—

3 304

—

12-o

28 906

26 640

—

2 266

— 7-8

100 000

37 129

33 050

—

4 079

—

Ilo

38 608

35 540

—

3 068

- 7-9

200 000

89 342

82 484

—

6 858

—

7-7

90 956

85 152

—

5 804

— 64

300 000

148 669

139 051

—

9 618

—

6-5

150 552

141 808

—

8 744

— 5-8

400 000

210 969

196 901

—

14 068

—

6-7

212 852

199 658

—

13 194

- 6-2

Tabell 2. Statlig inkomstskatt dels år 1952 och dels enligt propositionen Tid en
uttagningsprocent av 110. Ortsgrupp III.

Gift

Ensamstående

Årsinkomst

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

år 1952

enl. prop.

år 1952

enl. prop.

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

8

4

6

6

7

8

9

2 000

_

_

_

3 000

—

—

—

—

83

104

+

21

+ 25''8

4 000

83

—

- 83

—

100-o

197

222

+

25

+ 12-7

5000

179

104

- 75

—

41-9

326

339

+

13

+ 4''0

6 000

2H3

222

— 61

—

21-6

480

457

—

23

— 4*8

8 000

532

457

— 75

—

14-1

831

746

—

85

— 10-2

10 000

819

692

— 127

—

15-5

1210

1104

—

106

— 8-8

12 000

1122

927

— 195

—

17-4

1658

1531

—

127

- 7-7

15 000

1663

1353

— 310

—

18-6

2 334

2 285

—

49

— 2-1

18 000

2 328

1947

— 381

—

16-4

3 154

3 148

—

6

— 0’2

20 000

2 862

2 437

— 425

—

14-8

3 776

3 736

—

40

— i-i

25 000

4 407

3 803

— 604

—

13-7

5 442

5 413

—

29

— 0’5

30 O00

6 128

5 438

— 690

—

11-8

7 177

7 273

+

96

+ 1-8

40 000

9 772

8 972

— 800

—

8-2

10 982

11 157

+

175

+ 1''0

50 000

13 847

12 934

- 913

—

6-6

15 165

15 384

+

219

+ 1-4

60 000

18 215

17 339

— 876

—

4 8

19 560

19 887

+

327

+ 1-7

80 000

27 454

26 565

— 889

—

3-2

28 906

29 304

+

398

+ 1-4

100 000

37 129

36 355

— 774

—

2-1

38 608

39 094

+

486

+ 1’8

200 000

89 342

90 489

+ 1 147

+

1*3

90 956

93 406

+

2 450

+ 2-7

300 000

148 669

148 339

— 330

—

0-2

15U 552

151 256

+

704

+ 0-5

400 000

210 969

206 189

-4 780

—

2-3

212 852

209 106

—

3 746

— 1*8

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 213. 155

Tabell 3. Statlig inkomstskatt för iikta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt
propositionen vid en uttagningsprocent av 100. Hustrun antages utnyttja
förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst

Hustrun

utnyttjar nu 500 kr. i
avdrag

förvärvs-

Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr.

avdrag

i förvärvs-

(för

Skatt

Skatt

Skillnad i skatt

Skatt

Skatt

Skillnad

i skatt

enl. prop.

ar 1952

enl. prop.

gemensamt)

kr.

kr.

kr.

%

kr.

kr.

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

9

2 000

3 000

—

—

—

—

—

—

_

—

4 000

36

—

—

36

— lOOo

—

—

—

—

5 000

128

62

—

66

— 51''6

75

62

—

13

— 17-3

6 000

227

169

—

58

- 25-6

170

169

—

1

— 0*6

8 000

459

383

—

76

— 16''6

389

383

—

6

— 1-5

10 000

742

596

—

146

— 19-7

662

596

—

66

— 10-0

12 000

1042

810

—

232

— 22-s

957

810

—

147

— 15-4

15 000

1555

1 187

—

368

— 23 7

1450

1187

—

263

-18-1

18 000

2 201

1703

—

498

— 22-6

2 066

1703

—

363

-17''6

20 0O0

2 712

2 148

—

564

— 20'' 8

2 552

2148

—

404

-15-8

25 000

4 238

3 376

—

862

— 203

4 058

3 376

—

682

— 16-8

30 0"0

5 945

4 850

—

1095

— 18-4

5 750

4 850

—

900

— 15-7

40 000

9 560

8 048

—

1 512

— 15-8

9 335

8 048

—

1287

— 13-8

50 000

13617

11637

—

1980

— 14-5

13 372

11637

—

1735

— 13-0

60 000

17 980

15 642

—

2 338

— 13-0

17 733

15 642

—

2 091

— 11-8

80000

27 200

24 015

—

3185

— 11 7

26 930

24 015

—

2 915

— 10-8

100 000

36 870

32 915

—

3 955

— 107

36 595

32 915

—

3 680

— 10-1

200 000

89 060

82 322

—

6 738

— 7-6

88 760

82 322

—

6 438

— 7-3

300 000

148 340

138 876

—

9 464

— 6''4

147 990

138 876

—

9114

— 6-2

400 000

210 640

196 726

—

13914

— 6-6

210 290

196 726

—

13 564

— 6-6

Tabell 4. Statlig inkomstskatt för äkta makar utan barn dels år 1952 och dels enligt
propositionen vid en uttagningsprocent av 110. Hustrun antages utnyttja
förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst

(för

makarna

gemensamt)

Hustrun utnyttjar nu 500 kr. i förvärvs-avdrag

Hustrun utnyttjar nu 1 000 kr. i förvärvs-avdrag

Skatt
år 19 2
kr.

Skatt
enl. prop.
kr.

Skillnad i skatt

Skatt
år 1952

kr.

Skatt
enl. prop.
kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

l

2

3

4

5

(i

7

8

9

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

8 000

10 000
12 000
15 000
18 000
20 000
25 000
30 000
40 000
50 000
60 000
80 0i »0
1O0 0O0
200 000
300 000
400 000

36

128

227

459

742

1 042

1 555
2201

2 712

4 238

5 945

9 560

13 617
17 980
27 200
36 870
89 060
148 340
210 640

69

186

421

656

891

1 306
1873

2 362

3 714

5 334

8 853

12 800
17 206
26 417
36 207
90 314
148 164
206 014

1 1 r-( in CO C. C X X r-( 70

It II 1 ! 1 il 1 1 1 II 1 1 + 1 T

— 100-O

— 46-1

— 18-1

— 8''3

— 11-6

— 14-5

— 16-0

— 14-9

— 12-9

— 12-4

— 10-3

— 7-4

— 6-0

— 4''3

— 2-9

— 1-8

+ 14

— Öl

— 2-2

75

170

389

662

957

1450

2 066

2 552

4 058

5 750

9 335

13 372
17 733
26 930
36 595
88 760
147 990
210 290

69

186

421

656

891

1306

1873

2 362
3714

5 334

8 853
12 800
17 206
26 417
36 207
90 314
148 164
206 014

— 6
+ 16
+ 32

— 6
— 66

— 144

— 193

— 190

— 344

— 416

— 482

— 572

— 527

— 513

— 388

+ 1 554
+ 174

— 4 276

— 8-o
+ 9-4
+ 8-2

— 0-9

— 6-9

— 9-9

— 9-3

— 7-4

— 8-5

— 7-2

— 5-2

— 4-3

— 3-o

— 1-9

— 1-1
+ 1-8
+ Öl
— 2o

156 Kungl. Maj.-ts proposition nr 213.

Tabell 5. Statlig inkomstskatt för äkta makar med barn under 16 år dels år 1652
och dels enligt propositionen vid en uttagningsprocent av 100 och 110. Hustrun
antages utnytfa förvärvsavdrag. Ortsgrupp III.

Årsinkomst och dennas
fördelning på makarna

Skatt
är 1962

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt
enl. prop.
kr.

Skillnad

i

skatt

Skatt
enl. prop.

kr.

Skillnad

i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

M H

4 000

4 000+ 0

83

—

- 83

—

100-o

—

—

83

- lOO-o

3 500 + 500

61

—

— 61

—

100-o

—

—

61

— 100o

3 000+ 1000

36

—

- 36

—

100o

—

—

36

— 1(0-0

2 500+ 1 500

11

—

— 11

—

100o

—

—

11

- 100o

2 000+ 2 000

—

—

—

—

—

—

- :

6 000

6 000+ 0

283

202

- 81

—

28-6

222

—

61

- 21-6

5 500 + 500

257

163

— 94

—

36''6

180

—

77

— 30o

5000+ 1 000

227

157

— 70

—

30-8

173

—

54

— 23-8

4 000+ 2 000

170

145

— 25

—

14-7

160

—

10

— 5-9 ''

3 000+ 3 000

170

133

— 37

—

21-8

147

—

23

— 13-5

8 000

8 000+ 0

532

415

— 117

—

22''0

457

—

75

— 14-1

7 000+ 1000

459

371

- 88

—

19-2

408

—

51

— ll-l

6 000+ 2 000

389

359

- 30

—

7-7

395

+

6

+ T6

5 000+ 3 000

389

347

- 42

—

108

381

—

8

— 2l

4 000+ 4 000

389

335

— 54

—

13-9

368

—

21

- 54

10 000

10 000+ 0

819

629

- 190

—

23-2

692

—

127

— 156

9 000+ 1 000

742

584

— 158

—

213

643

—

99

— 13-3

8 000 + 2 000

662

572

- 90

—

13 6

630

—

32

— 4‘8 .

7 000+ 3 000

662

560

— 102

—

15-4

616

—

46

— 69

5 000+ 5 000

662

536

— 126

—

19o

590

—

72

— 10-9

15 000

15 000+ 0

1663

1230

— 433

—

26o

1353

—

310

— 18-6

14 000+ 1000

1 555

1 171

— 384

—

24''7

1288

—

267

— 17-2

12 000+ 3 000

1 450

1 139

— 311

—

21 +

1 253

—

197

— 13-6

10 000+ 5 U00

1450

1 107

- 343

—

23 7

1218

—

232

— 16 o

7 500+ 7 500

1 450

1075

- 375

—

25-9

1183

—

267

— 18-4

20 000

20 000+ 0

2 862

2 215

— 647

—

22-6

2 437

—

425

— 14''8

19 000+ 1000

2 712

2123

- 589

—

21-7

2 335

—

377

- 13-9

17 000+ 3 000

2 552

2 073

— 479

—

18-8

2 280

—

272

— 10-7

14 000+ 6 000

2 552

1 998

- 554

—

2T7

2197

—

355

- 13-9

10 000 + 10 000

2 552

1973

— 579

—

227

2170

—

382

— 15-o

30 000

30 000 + 0

6128

4 944

-1184

—

19-3

5 438

—

690

— 11-3

28 000+ 2 000

5 750

4 780

- 970

—

169

5 257

—

493

— 8-6

24 000+ 6 000

5 750

4 640

— 1110

—

19-3

5103

—

647

— 11-3

20 0D0 + 10 000

5 750

4 605

- 1 145

—

19-9

5 065

—

685

— Ilo

15 000 + 15 000

5 750

4 605

— 1145

—

19-9

5 065

—

685

— 11-9

40 000

40 000+ 0

9 772

8156

-1616

—

16-5

8 972

—

800

- 8-2

38 000+ 2 000

9 335

7 968

— 1367

—

14-6

8 765

—

570

- 6-1

34 000+ 6 000

9 335

7 808

-1527

—

16-4

8 589

—

746

- 8-0

28 000 + 12 000

9 335

7 768

-1567

—

16-8

8 545

~

790

— 8''5

20 000 +20 000

9 335

7 768

-1567

—

16-8

8 545

—

790

— 8-5

50 000

50 000 + 0

13 847

11 758

-2 089

—

15*i

12 934

—

913

- 6-6

47 0O0 + 3 000

13 372

11 502

-1870

14-0

12 652

—

720

— 5-4

42 000+ 8 000

13 372

11 328

- 2 044

15-3

12 461

—

911

- 6-8

35 000 + 15 000

13 372

11328

— 2 044

—

15-3

12 461

—

911

- 6-8

25 000 + 25 000

13 372

11328

-2 044

15''3

12 461

—

911

— 6-8

100 000

100 000 + 0

37 129

33 050

— 4 079

11-0

36 355

—

774

— 2-1

97 000+ 3 000

36 595

32 765

— 3 830

10-5

36 042

—

553

— 1-6

90 000 + 10 000

36 595

32 565

-4 030

Ilo

35 822

—

773

— 2-1

75 000 + 25 000

36 595

32 565

— 4 030

Ilo

35 822

—

773

— 2-1

50 000+50 000

36 595

32 565

— 4 030

~~

Ilo

35 822

773

- 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 157

Tabell 6 a. Statlig: inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller fränskild) med
barn under It» år dels år 1!K»2 och dels enligt propositionen vid en
_nttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp 111.

Årsinkomst

Skatt
år 1952

kr.

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt
enl. prop.
kr.

Skillnad i skatt

Skatt
enl. prop.
kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

2 000

3 000

83

—

—

83

—

lOOo

—

— 83

—

100. o

4 000

179

91

—

88

—

49-2

100

— 79

—

44-i

5 000

283

198

—

85

—

30 o

218

— 65

—

23-o

6 000

400

305

—

95

—

23-8

335

— 65

—

16-3

8 000

675

531

—

144

—

21-3

584

— 91

—

13-5

10 000

970

820

—

150

—

15 5

902

— 68

—

7-o

12 000

1290

1176

—

114

—

8-8

1 294

+ 4

+

03

15 000

1867

1829

—

38

—

2o

2011

+ 144

+

7-7

18 000

2 578

2 586

+

8

+

0-3

2 845

+ 267

+

10-4

20 000

3147

3 120

—

27

—

0-9

3 432

+ 285

+

9-1

25 0O0

4 740

4 593

—

147

—

3 i

5 052

+ 312

+

6-6

30 000

6 475

6 262

—

213

—

3 3

6 888

+ 413

+

6-4

40 000

10 172

9 756

—

416

—

4*i

10 732

t 560

+

5-6

50 000

14 283

13 562

—

721

—

5o

14918

+ 635

+

4-4

60 000

18 660

17 656

—

1004

—

5''4

19 422

+ 762

+

4-1

80 0(10

27 934

26 180

—

1754

—

fi’3

28 798

+ 864

+

3-1

100 000

37 618

35 080

—

2 538

—

67

38 588

+ 970

+

2-6

200 000

89 876

84 600

—

5 276

—

5*9

92 808

+ 2 932

+

3 3

300 000

149 292

141210

—

8 0«2

—

5-4

150 658

+ 1 366

+

0-9

400 000

211592

199 060

—

12 532

—

5 9

208 508

— 3 084

1-6

Talteil C b. Statlig inkomstskatt för ogift (även änkling, änka eller frånskild) med
barn under 1(1 år dels år 1952 och dels enligt 1949 års skatteutrednings förslag1)
vid eu uttagningsprocent av 100 och 110. Ortsgrnpp III.

Årsinkomst

Skatt
år 1952

kr.

Uttagning8proccnl

100

Uttagningsprocent 110

Skatt enligt
utrednin-gens förslag
kr.

Skillnad

i skatt

Skatt enligt
utrednin-gens förslag
kr.

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

1

2

3

4

5

6

7

8

2 000

3 000

83

95

+ 12

+ 14 5

104

+ 21

+ 25‘3

4 000

179

202

+ 23

+ 12-8

222

+ 43

+ 24-o

5 000

283

308

+ 25

+ 8-8

339

+ 56

+ 19 8

6 000

400

415

+ 15

+ 3''8

457

+ 57

+ 143

8 000

675

678

+ 3

+ 04

746

+ 71

+ 10-5

10 000

970

1004

+ 34

+ 3''5

1 104

+ 134

+ 13-8

12 000

1 290

1 392

+ 102

+ 7-9

1531

+ 241

+ 18-7

15 000

1867

2 077

+ 210

+ 11-2

2 285

+ 418

+ 22-4

18 000

2 578

2 862

+ 284

+ ll-o

3148

+ 570

+ 22l

20 000

3 147

3 396

+ 219

+ 7-9

3 736

+ 589

+ 18-7

25 000

4 740

4 921

+ 181

+ 3-8

5 413

+ 67.3

+ 14 2

BO 000

6 475

6 612

8 137

+ 2-1

7 273

+ 793

+ 12-8

40 000

10172

10 142

— 30

— 0-3

11 157

+ 985

+ 9''7

50 000

14 283

13 985

— 298

— 2 i

15 384

+ 1 101

+ 7-7

60 000

18 660

18 079

- 581

— 3-1

19 887

+ 1 227

4- b''6

80 000

27 934

26 610

— 1294

— 4-6

29 304

+ 1370

+ 4 9

100 000

37618

35 510

— 2 078

— ÖB

39 094

+ 1 476

+ 3-9

200 000

89 876

85 152

— 4 724

— 5-8

93 406

+ 3 530

+ 39

300 000

149 292

141808

- 7 484

— 5 o

151 256

+ 1 964

+ 1-3

400 000

211592

199 658

— 11 934

— 5-6

209 106

— 2 486

— 1*2

]) Tab. 6 b jämförd mod tub. 6 a avser att visa skillnaden i förovarande avsoondo mollan skattontredningons
förslag och propositionen.

158 Kungl. Ma):ts proposition nr 213.

Tabell 7. Statlig inkomstskatt för äkta makar ntan barn före och efter giftermålet
_enligt propositionen. Ortsgrnpp III._

Årsinkomst och dennas
fördelning pa makarna.
(För hustrun har beräk-nats förvärysaydrag med
högst 300 kr.)

Uttagningsprocent 100

Uttagningsprocent 110

Skatt före
giftermålet

kr.

Skatt efter
giftermålet

kr.

Ökning eller

minskning
i skatt
kr.

Skatt före
giftermålet

kr.

Skatt efter
giftermålet

kr.

Ökning eller
minskning
i skatt
kr.

1

2

3

4

5

6

7

m n

4 000

4 000+ 0

202

—

— 202

222

—

- 222

3 500+ 500

158

—

— 158

174

—

— 174

3 000+ 1 000

106

—

— 106

116

—

— 116

2 500+ 1500

52

—

— 52

57

—

— 57

2 000+ 2 000

—

—

—

—

—

—

6 000

6 000+ 0

415

202

— 213

457

222

— 235

5 500 + 500

372

169

— 203

409

186

— 223

5 000+ 1 000

319

169

— 150

351

186

— 165

4 000+ 2 000

212

169

— 43

234

186

— 48

3 000+ 3 000

212

169

— 43

232

186

- 46

8 000

8 000+ 0

678

415

- 263

746

457

— 289

7 000+ 1000

550

383

— 167

605

421

— 184

6 000-) 2 000

426

383

— 43

469

421

— 48

5 000+ 3 000

425

383

— 42

467

421

— 46

4 000+ 4 000

424

383

— 41

468

421

— 47

10 000

10 000+ 0

1004

629

— 375

1 104

692

- 412

9 000+ 1000

844

596

— 248

928

656

— 272

8 000+ 2 000

693

596

— 97

762

656

— 106

7 000+ 3 000

656

596

— 60

721

656

— 65

5 0l»0+ 5 0O0

638

596

— 42

702

656

— 46

15 000

— 932

15 000+ 0

2 077

1230

— 847

2 285

1353

14 000+ 1 000

1861

1 187

— 674

2 047

1306

— 741

12 000 + 3 000

1520

1187

— 333

1 671

1 306

— 365

10 000+ 5 000

1341

1 187

— 154

1475

1306

— 169

7 500+ 7 500

1242

1187

— 55

1366

1306

- 60

20 000

20 000+ 0

3 396

2 215

— 1181

3 736

2 437

— 1299

19 000+ 1000

3 15S

2 148

-1008

3 472

2 362

— 1 no

17 000+ 3 000

2 728

2 148

— 580

3 000

2 362

— 638

14 000+ 6 000

2 287

2 148

— 139

2 516

2 362

— 154

10 000 + 10 000

2 044

2148

+ 104

2 248

2 362

+ 114

30 000

30 000 + 0

6 612

4 944

— 1668

7 273

5 438

— 1 835

28 000+ 2 000

5 9*9

4 850

— 1 119

6 566

5 334

— 1232

24 000+ 6 000

5 060

4 850

— 210

5 566

5 334

— 232

20 000 + 10 000

4 445

4 850

+ 405

4 890

5 334

+ 444

15 U00 +15 000

4 202

4 850

+ 648

4 622

5 334

+ 712

40 000

40 000 + 0

10 142

8156

— 1986

11 157

8 972

— 2185

3*000+ 2 000

9 433

8 048

— 1385

10 376

8*53

— 1523

34 000+ 6 000

8 425

8 048

- 377

9 267

8 853

— 414

28 000 + 12 000

7 383

8 048

+ 665

8121

8 853

+ 732

20 0U0 + 20 000

6 846

8 048

+ 1202

7 532

8 853

+ 1321

50 000

50 000+ 0

13 985

11758

— 2 227

15 384

12 934

- 2 450

47 000+ 3 000

12 904

11637

— 1267

14 194

12 800

— 1394

42O00+ 8 000

11 621

11637

+ 16

12 783

12 800

+ 17

35 000 + 15 000

10 438

11 637

+ 1 199

11481

12 800

+ 1319

25 000 + 25 00O

9 910

11637

+ 1727

10 900

12 800

+ 1 900

100 000

100 000+ 0

35 540

33 050

- 2 490

39 094

36 355

— 2 739

97 UOO + 3 000

34;.56

32915

— 1441

37 791

36 207

— 1 584

90 000 + 10 000

32 157

32915

+ 758

35 373

36 2 >7

+ 834

75 000 + 25 000

29415

32 915

+ 3 5o0

32 356

36 207

+ 3 851

50 000 + 50 000

28 054

32 915

+ 4 861

30 858

36 207

+ 5 349

159

Ilungl. Maj.ts proposition nr 213.

Tabell 8. Den totala marginalskattens storlek vid enbart arbetsinkomst.

Ortsgrupp III.

Årsinkomst

kr.

Marginalskatt för

Gift

Ensa i stående

år 1952

enligt propositionen 1 vid
en uttagningsprocent av

år 1952

enligt propositionen 2 vid
en uttagningsprocent av

100

110

100

no

1

2

3

4

5

6

7

2 000

6-6

6s

6-6

Ilo

11 0

Ilo

3 0>0

14o

Ilo

Ilo

20 o

21''8

22-9

4 000

20-o

ilo

Ilo

23 i

21-8

22-9

5 000

20-9

21-8

22-9

25-8

21-8

22-9

6 000

21-s

21-8

22-9

27 o

21 8

22-9

8 000

25-4

21-8

22-9

29-7

25-4

26-8

10 000

26''3

218

22-9

31-9

29 o

30-8

12 000

27-1

21-8

22''9

36-8

32-6

34-8

15 000

31-7

254

26''8

35-s

35 s

377

18 000

35-s

336

35-8

41-9

38o

40''7

20 000

39-8

33-5

35-8

42-5

384

41l

25H00

43-4

38o

40-7

46-1

452

48-6

30 000

46l

42 5

45-7

46-1

45-2

48’6

40 000

51-6

47''0

50-6

51-5

48-8

52-6

50 000

55l

516

55-6

55i

52-4

56-5

60 000

56-0

51-6

55-6

56 o

524

56 5

8'' 1000

59-6

56-o

60-5

59-6

56o

60-5

100 000

60-5

56''0

60-5

60-5

56o

60 5

200 000

65‘0

650

69-5

65-0

65o

69-5

300 000

74o

69 5

69-5

74.0

69-5

69-5

400 000

74-o

69 5

69-5

74 o

69-5

69-5

1 Marginalskatten konstant i inkomstskiktet

4 110 — 13 100 kr.

2 »

n i)

»

2 110—6 610 » .

Tabell 9. Statlig förmögenhetsskatt enligt gällande ordning
och enligt propositionen.

Besk. form.

kr.

Förmögenhetsskatt i kronor

Minskning i skatt

Enligt

gällande

ordning

Enligt

propositionen

kr.

%

1

2

3

4

5

40 000

60

0

60

100 o

50 000

120

0

120

100 o

70 000

240

100

140

58-8

100 0O0

420

250

170

40-6

150 000

920

650

270

29''8

200 000

1 520

1 150

370

24-3

250 000

2 270

1800

470

20-7

300 000

3 020

2 450

570

18 9

400 000

4 820

3 750

1070

22-2

500 000

6 620

5 350

1 270

19 2

750 000

11 120

9 350

1 770

15-9

1 000 000

15 620

13 350

2 270

14-5

2 000 000

33 620

31 350

2 270

6-8

5 000 000

87 620

85 350

2 270

2 6

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................................. 2

Författningsförslag................................................................ 4

I. Inledning.................................................................... 24

II. Allmänna synpunkter på frågan om sänkning av de direkta statliga skatterna 28

III. Översikt av skatteutredningens ändringsförslag................................ 49

IV. Fysiska personers inkomstbeskattning ........................................ 54

1. Principen, för äkta makars beskattning................................ 54

2. Ortsavdrag och skatteskalor............................................ 60

3. Särskilt avdrag för förvärvsarbetande hustru ........................ 82

4. Särskilda frågor rörande äkta makars beskattning .................. 96

5. Beskattningen av ogift skattskyldig med barn ...................... 101

6. Beskattningen av änklingar och änkor................................ 110

V. Fysiska personers förmögenhetsbeskattning.................................... 113

1. Den statliga förmögenhetsskatten...................................... 113

2. Den s. k. 80-procentspärren............................................ 127

3. Kvarlåtenskapsskatten.................................................. 129

VI. Juridiska personers inkomstbeskattning ...................................... 131

Departementschefens hemställan.................................................... 137

Bihang 1. Skatteutredningens författningsförslag.............................. 139

Bihang 2. Tabeller.............................................................. 153

Stockholm 1952. K. L. Beckmans Boktryckeri.