Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits
såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet; given
Stockholms slott den 4 april 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

östen Undén.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen hemställes om bemyndigande för Kungl. Maj:t att eftergiva
belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i sand. Nr 209.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den A april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och handelsdepartementen
anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om eftergift
i vissa fall av fordran på återbetalning av belopp, som utgivits såsom
ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, samt anför därvid följande.

1946 års sjömanskommitté, som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndiganden
den 18 januari och den 1 februari 1946 samt den 22 oktober 1948
för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande sjöfolkets levnadsoch
arbetsförhållanden, avlämnade år 1949 ett betänkande om sjöfolkets
arbetslöshet i utländsk hamn (SOU 1949:51). I betänkandet framhölls
bl. a., att starka skäl talade för att utrikesdepartementet genom vederbörlig
författningsändring bereddes möjlighet att helt eller delvis avskriva belopp,
som utrikesförvaltningen lämnat såsom ekonomiskt understöd till sjömän
från svenska fartyg och andra svenska medborgare i utlandet. Betänkandet
föranledde i denna del icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t.

Den av kommittén berörda frågan förelädes 1951 års riksdag. I anledning
av väckta motioner om utredning i syfte att möjliggöra prövning av återkrav
av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet,
tillstyrkte statsutskottet (utlåtande nr 64) att en närmare undersökning i
ämnet kom till stånd. Denna borde utföras av sjömanskommittén, som sysslat
med dithörande spörsmål. Riksdagen (skr. nr 113) godkände utskottets
utlåtande och anhöll, att skyndsam utredning måtte verkställas angående
införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra prövning av återkrav av
belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet, enligt
de jämlikt lagen om fattigvården gällande grunderna för prövning av återkrav
av fattigvård, samt att förslag i ärendet måtte framläggas för 1952
års riksdag.

Kungl. Maj:t uppdrog därefter åt sjömanskommittén att utreda frågan.
Kommittén har nu med skrivelse den 7 februari 1952 såsom eget utlåtande
överlämnat en av en särskild delegation inom kommittén utarbetad promemoria
i ärendet.

I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i denna promemoria
och de yttranden, som avgivits däröver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

Promemorian.

Gällande bestämmelser om ekonomiskt bistånd.

Då en svensk medborgare råkar i nöd under vistelse i utlandet, kan han i
flertalet fall icke erhålla svensk socialförsäkringsersättning eller samhällshjälp
i sedvanliga former. Vid olycksfall i arbete under tjänstgöring å
svenskt fartyg utgår olycksfallsförsäkringsersättning. Vid sjukdom erhåller
medlem i erkänd sjukkassa sjukpenning, men i regel kunna övriga sjukförsäkringsförmåner
icke utgå. Vid arbetslöshet lämnas sjömän understöd
från erkänd arbetslöshetskassa och arbetslöshetshjälp enligt kungörelsen
den 29 juni 1950 angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk
hamn, men den av denna kungörelse reglerade understödsverksamheten är
tillsvidare begränsad till tre hamnar; i en fjärde hamn kan allenast understöd
från erkänd arbetslöshetskassa erhållas. Vid varaktig försörjningsoförmåga
lämnas stundom efter särskilda beslut av Kungl. Maj:t (i socialdepartementet)
personliga understöd, vilka bestridas av medel från anslag
under femte huvudtiteln. I alla övriga nödsituationer vid vistelse i utlandet
utgör ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet den enda till huds stående
formen för samhällshjälp. Det ekonomiska biståndet har sålunda i praktiken
den funktion, som inom riket fylles av fattigvårdsinstitutet, nämligen
att utgöra en hjälpmöjlighet för sådana nödställda vilkas hjälpbehov
icke på annat sätt täckas.

Bestämmelser om ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet givas i
förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.
I § 53 mom. 1 stadgas att — därest kostnaden för sjömans sjukvård,
underhåll eller fortskaffning enligt lag eller på grund av överenskommelse
med främmande stat skall bestridas med statsmedel — det åligger konsul
att lämna sjömannen det bistånd, vartill denne sålunda är berättigad. De
förmåner varom här är fråga bestå dels av sjukhusvård, läkarbehandling
och läkemedel för sjöman som lider av könssjukdom i smittsamt skede och
som därvid från svenskt fartyg kvarlämnas i utlandet, dels av resa med
underhåll till hemorten för sjöman vars anställning upphört i utlandet till
följd av att svenskt fartyg genom sjöolycka gått förlorat eller efter sådan
olycka förklarats icke vara iståndsättligt. Beträffande ekonomiskt bistånd
som lämnats enligt detta moment uppkommer icke fråga om återkrav.

Enligt § 53 mom. 2 skall konsul, därest kostnaden för sjömans sjukvård,
underhåll eller fortskaffning enligt lag eller särskild författning skall bestridas
av svensk redare men sjömannen icke av redaren undfått vad sålunda
tillkommer honom, försträcka sjömannen erforderligt belopp. Beloppet
ersättes regelmässigt av vederbörande redare.

Öar svensk sjöman råkat i nöd utan att sådana omständigheter äro för
handen som avses i mom. 1 eller 2 och utan att bistånd av utländsk konsul
eller ortens myndigheter kunnat utverkas för honom, må konsul enligt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mom. 3 samma paragraf, om skälig anledning förefinnes för bispringande
av sjömannen, lämna honom försträckning för avhjälpande av de mest
trängande behoven. Den hjälp som vid akut nödsituation således kan lämnas
svensk sjöman må även lämnas utländsk sjöman som utan eget förvållande
skilts från svenskt fartyg utom riket (§ 53 mom. 4), svensk befälhavare
eller sådan ombord å fartyg anställd person som icke tillhör den
egentliga besättningen (§ 55) samt annan svensk medborgare (§ 56). I samtliga
fall, då ekonomiskt bistånd lämnas enligt nu angivna stadganden,
skall biståndsbeloppet återbetalas av biståndstagaren. Denne skall lämna
konsuln skriftlig förklaring om anledningen till sin nödställda belägenhet
samt förbindelse om återbetalning ävensom ett medgivande att ersättning
för det mottagna beloppet utan biståndstagarens vidare hörande må utgå
av intjänta avlöningsmedel eller andra hans tillgångar.

Ekonomiskt bistånd lämnas i vissa fall även för att täcka begravningskostnader.

Utlandsmyndighet, som utgivit ekonomiskt bistånd, erhåller gottgörelse
för sitt utlägg från det å tredje huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Gottgörelse för kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.
Anslaget, som för budgetåret 1951/52 upptagits till 200 000 kronor, disponeras
av chefen för arvs- och ersättningsbyrån å utrikesdepartementets
rättsavdelning. Ärendena angående indrivning av fordringar för ekonomiskt
bistånd handläggas å samma byrå.

Generella regler för avskrivning av statens fordringar givas i förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål samt i kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående
fordringar. I utrikesdepartementets praxis ha dessa författningar icke
bedömts vara tillämpliga på fordringar för ekonomiskt bistånd. Icke heller
i annan författning lämnas föreskrift, som möjliggör prövning av återkrav
av belopp, utgivet såsom ekonomiskt bistånd.

Biståndsverksamhetens omfattning.

Bland de personer, som söka ekonomiskt bistånd, äro skilda kategorier
representerade. Icke sällan inträffar, att turister och andra resenärer i
främmande länder råka i penningförlägenhet och på den utländska vistelseorten
sakna möjlighet att på egen hand anskaffa de medel, som erfordras
för hemresan och uppehället under denna. I dessa fall är nödsituationen
oftast betingad av oförsiktigt planerat uppehåll i utlandet eller oförutsedda
händelser; behov av samhällshjälp på längre sikt föreligger däremot
icke. Fall förekomma likväl, då personer inom nu ifrågavarande kategori
till följd av olycksfall, sjukdom eller dylikt åsamkas så betydande utgifter
att de icke äro i stånd att ersätta erhållet belopp förrän efter längre tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 5

eller att de alls icke bli i stånd härtill. Särskilt kan detta inträffa, om vederbörande
under längre tid blir arbetsoförmögen. Självfallet förekomma
även bland detta biståndsklientel personer som jämväl i Sverige med längre
eller kortare mellanrum måste hänvända sig till samhällets hjälporgan.

Vidare förekomma bland biståndstagarna sådana svenska medborgare
som arbetat i vederbörande utländska stat och som i uppkommen nödsituation
icke äga påräkna hjälp av myndigheterna i den utländska staten.
Sådant behov av hjälp uppkommer bland annat i anslutning till politiska
och ekonomiska kriser som medföra att tidigare verksamhet omöjliggöres
och att tillgångar i vistelselandet gå förlorade. I många av dessa fall kan
ersättning för det ekonomiska biståndet sedermera erhållas genom att biståndstagaren
får nya förvärvsmöjligheter men stundom inträffar, att biståndstagarens
ålder eller hälsotillstånd medför varaktig försörjningsoförmåga.

Slutligen utgöres en stor grupp biståndstagare av sjömän. Visserligen
torde det ofta förhålla sig så -— framhåller kommittén — att en biståndstagande
sjöman genom mera försiktig livsföring kunnat undvika det nödläge,
som föranlett biståndet, men i många fall är detta helt oförvållat. Särskilt
gäller detta vid längre eller återkommande sjuklighet samt vid arbetslöshet.
Har det ekonomiska biståndet kommit att avse mera betydande
belopp, har det ofta visat sig vara förenat med stora svårigheter för sjömannen
att ersätta beloppet.

Storleken av utrikesdepartementets utgifter för ekonomiskt bistånd, återbetalda
biståndsbelopp samt den av ifrågavarande biståndsverksamhet föranledda
nettobelastningen av anslaget till gottgörelse för kostnader för
sjöfolk och nödställda svenska medborgare under budgetåren 1940/41—
1950/51 framgår av följande sammanställning:

Budgetår:

Utgifter för
ekonomiskt
bistånd till
nödställda:

Återbetalda
belopp:

Anslagets netto-belastning för eko-nomiskt bistånd till
nödställda:

1940/41

118 048

101 724

16 324

1941/42

102 no

87 606

14 504

1942/43

374 269

150 401

223 868

1943/44

221 504

94 347

127 157

1944/45

259 052

141 799

117 253

1945/46

541 392

63 752

477 640

1946/47

590 824

108 720

482 104

1947/48

353 560

217 602

135 958

1948/49

321 481

155 316

166 165

1949/50

259 941

200 096

59 845

1950/51

230 129

210 106

20 023

Summa kr.

3 372 310

1 531 469

1 840 841

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med undantag för budgetåret 1942/43 föreligga uppgifter om biståndens
fördelning på dels sjömän, dels övriga nödställda. Under de i sammanställningen
angivna budgetår för vilka sålunda uppgifter i detta avseende finnas
ha utgifterna för bistånd till sjömän uppgått till 1 753 909 kronor, varav
651 237 kronor återbetalts. För övriga nödställda uppgå utgifterna till
1 244 132 kronor och återbetalningarna till 729 831 kronor. Den kraftiga
ökning som framträdde i biståndsutgifterna under åren 1943—1947 var en
följd av det andra världskriget.

De fordringar för ekonomiskt bistånd som arvs- och ersättningsbyrån bär
att återkräva av biståndstagare äro synnerligen skiftande såväl beträffande
beloppet som i fråga om anledningen till det ekonomiska biståndet och biståndstagarens
betalningsförmåga. Beloppen variera från kostnaden för
biljett för färd med färjan Köpenhamn—Malmö som beskickningen i Köpenhamn
nödgas täcka i några fall per månad till summor å åtskilliga tusentals
kronor vilka varit erforderliga vid långvariga sjukdomsfall.

Avsaknaden av möjlighet att meddela eftergift av återkrav av biståndsbelopp
har medfört, att dylika krav fått riktas även mot biståndstagare
som helt saknat betalningsförmåga. I den mån det blivit känt att
bristande betalningsförmåga föreligger, har chefen för arvs- och ersättningsbyrån
regelmässigt medgivit anstånd med skuldens betalning med stöd
av den befogenhet härtill som ansetts tillkomma honom. Härigenom torde
i stort sett ha kunnat undvikas att biståndstagare till följd av skuldens indrivning
kommit att sakna erforderliga medel för sitt uppehälle och föranletts
att söka hjälp hos fattigvårdsorgan. Förnyat krav har emellertid
—- i sista hand för avbrytande av preskription — sedermera fått framställas.
Har biståndstagaren endast haft mindre betalningsförmåga, har l>etalningen
av skulden underlättats genom att beloppets gäldande fördelats på
ett lämpligt antal månader. I detta sammanhang nämnes i promemorian,
att krav för helt obetydliga belopp vanligen framställes allenast en gång;
ger detta krav icke resultat, ha vidare efterforskningar och mera omfattande
åtgärder bedömts bliva alltför kostsamma i förhållande till det obetydliga
beloppet. För den händelse den som mottagit ett bagatellbelopp
ånyo skulle erhålla ekonomiskt bistånd och därvid komma att sammanlagt
häfta i skuld för belopp som utgöra tillräckligt motiv för mera omfattande
åtgärder verkställes emellertid indrivning av hela skulden.

Kommitténs förslag om eftergiftsregler.

Kommittén anser det vara oförenligt med grunderna för modem svensk
sociallagstiftning, att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves
i de fall, då biståndstagarens ekonomiska förhållanden äro sådana att

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

7

återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Ekonomiskt
bistånd, förbundet med återbetalningsskyldighet, lämnas endast i sådana
fall, då fattigvård kunnat erhållas, därest biståndstagaren vistats inom
riket. Den omständigheten att han vistats utom riket bör rimligtvis icke föranleda,
att andra grunder gälla beträffande återkrav av hjälpbeloppet. Kommittén
förordar därför att regler införas, vilka möjliggöra eftergift av återkrav
av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd. Dessa regler torde —-såsom angivits i riksdagens skrivelse med begäran om utredning i ämnet
— böra utformas på sådant sätt att fattigvårdslagens grunder för eftergift
av återkrav av fattigvård komma att gälla jämväl för ekonomiskt bistånd.
Reglerna böra enligt kommitténs uppfattning gälla icke blott de fordringar
som uppkomma efter reglernas införande utan även äldre fordringar.

Kommittén framhåller att — förutom det sociala skälet för införande av
sådana regler — även administrativa skäl föreligga för denna åtgärd. Enligt
nu gällande ordning nödgas utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå
nedlägga icke obetydligt arbete på att vidmakthålla fordringar
för ekonomiskt bistånd vilka till följd av biståndstagarens ekonomiska situation
icke kunna indrivas. I åtskilliga av dessa fall kan det anses uppenbart,
att biståndstagaren icke någonsin kommer att bli i stånd att betala
sin skuld.

Vad gäller fattigvårdsstyrelses befogenhet att eftergiva krav för fattigvård
stadgas i 62 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården att fattigvårdsstyrelse
äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför,
i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Möjligheten att uttaga ersättning
begränsas av den i lagens 65 § givna regeln att anspråk på ersättning
för fattigvårdskostnad icke må bifallas, där den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att
sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga
skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Denna regel är närmast avsedd
för Konungens befallningshavande — hos vilken talan om utbekommande
av ersättning anhängiggöres — vid avgörandet av dessa mål men regeln
anses även böra tjäna fattigvårdsstyrelse till ledning vid bedömandet av
fråga huruvida fordran bör eftergivas. I övrigt saknas helt regler eller
anvisningar för fattigvårdsstyrelses prövning om eftergift.

Om nu rådande praxis för tillämpningen av bestämmelserna om återkrav
respektive eftergift av fattigvård gjorde socialvårdskommittén i sitt
betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950: 11)
följande uttalande mot bakgrunden av verkställd utredning om återbetalningsskvldighetens
praktiska betydelse:

Beslut angående eftergivande av fordran äro sällsynta, men det är å
andra sidan ej heller vanligt att regelbunden prövning av krav företages,
Over huvud taget synes återkrav framför allt företagas när vederbörandes

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

ekonomi särskilt förbättrats samt mot dödsbo. Emellertid hör det uppenbarligen
mera till undantagen att krav framställes senare än tre år efter
understödets utgivande.

De tidigare återgivna stadgandena om eftergift av fattigvård böra enligt
kommitténs mening utgöra mönster i fråga om sådana regler för ekonomiskt
bistånd. Vid tillämpningen av reglerna om eftergift av ekonomiskt
bistånd synes mera allmänt gällande praxis beträffande fattigvårdsfordringar
böra analogivis tjäna till förebild i motsvarande fall.

Kommittén har i detta sammanhang undersökt huruvida andra institut
i fattigvårdslagen än de hittills berörda böra erhålla motsvarigheter i fråga
om ekonomiskt bistånd, då regler införas som möjliggöra eftergift av
återkrav av sådant bistånd enligt samma grunder som eftergift av återkrav
av fattigvård. Kommittén bär funnit, att detta icke är påkallat. Beträffande
detta spörsmål torde få hänvisas till promemorian.

Befogenhet att medgiva eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd
bör tillkomma ett organ inom utrikesdepartementet. Kommittén förordar
att uppgiften att handlägga dessa ärenden anförtros utrikesdepartementets
understödsnämnd. Denna nämnd handhar den hjälpverksamhet bland sjömän
i utlandet, som regleras av kungörelsen den 29 juni 1950 (nr 473) angående
understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn. Nämnden
äger därför förtrogenhet med förhållandena för den stora grupp biståndstagare,
som utgöres av sjömän. Redan nu har nämnden att fatta beslut om
eftergift av återkrav av det i arbetslöshetshjälpen till sjömän utomlands
ingående utfyllnadsbeloppet, vilket har fattigvårdskaraktär och eftergives
enligt samma grunder som fattigvård. I vissa fall har den arbetslöse tidigare
erhållit ekonomiskt bistånd. Frågan om eftergift av utfyllnadsbelopp
och av ekonomiskt bistånd bör dä prövas gemensamt.

Utrikesdepartementets understödsnämnd består av tre ledamöter, varav
en ordförande, jämte suppleanter för envar av ledamöterna, samtliga utsedda
av ministern för utrikes ärendena. Vid nämndens inrättande har förutsatts,
att chefen för utrikesdepartementets arvs- och ersättningsbyrå bör
vara ordförande samt att av de två övriga ledamöterna den ene bör vara
representant för arbetsmarknadsstyrelsen med erfarenhet från dess verksamhet
som tillsynsmyndighet för erkända arbetslöshetskassor och den
andre representant för sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa. Anförtros
uppgiften att besluta om eftergift av ekonomiskt bistånd åt nämnden,
förordar kommittén att den utökas med en ledamot jämte suppleant med
insikter rörande fattigvården i landet, vilka böra föreslås av socialstyrelsen.

Regler om eftergift av återkrav av ekonomiskt bistånd torde böra stadgas
i en särskild förordning.

Förordningen bör utformas på sådant sätt, att indrivningen av sådana
fordringar för ekonomiskt bistånd, vilkas betalning äger rum utan påtagliga

Kungi. Maj.ts proposition nr 209.

9

svårigheter för biståndstagaren, icke försvåras. För att onödig omgång
skall undvikas bör chefen för arvs- och ersättningsbyrån äga befogenhet att
— liksom hittills enligt praxis — besluta att med fortsatta indrivningsåtgärder
tillsvidare skall anstå, då beloppet är ringa eller då det icke står
i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna. Erfarenheterna ha givit
vid handen att mera omfattande indrivningsarbete icke är motiverat, om
beloppet understiger 100 kronor. Frågan om eftergift av ekonomiskt bistånd
bör prövas av nämnden endast i de fall, då skulden är mera avsevärd
och gäldenärens ekonomiska omständigheter befinnas vara sådana, att
han måste antagas icke kunna utan svårighet betala skulden.

Det synes vara lämpligt att i förordningen stadgas visst belopp, till vilket
skulden minst skall uppgå, för att ärendet skall falla under nämndens
prövning. Detta belopp torde kunna fastställas till 200 kronor. I övriga fall
bör eftergiftsfrågan endast prövas av nämnden, därest chefen för arvsoch
ersättningsbyrån till följd av erhållna upplysningar finner skäl att
hänskjuta frågan till nämnden.

Nämnden bör särskilt beakta, att eftergift bör beslutas i fall, då sådana
förhållanden föreligga för biståndstagaren, att, därest han erhållit fattigvård
i stället för ekonomiskt bistånd, anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad
jämlikt 65 § fattigvårdslagen icke kunnat vinna bifall.

Liksom beträffande ärenden som nu ankomma på nämnden torde det
i fråga om eftergiftsärenden få förutsättas, att klagan icke bör kunna föras
över nämndens beslut. I enlighet med allmänt gällande administrativ praxis
torde det vara nämnden obetaget att på förekommen anledning till förnyad
prövning upptaga fråga som tidigare prövats av nämnden.

Förslag till förordning i ämnet i enlighet med nu angivna riktlinjer
har bifogats promemorian.

Återverkan på medelsbehovet.

Införandet av de förordade eftergiftsreglerna torde främst komma att
innebära att av nuvarande fordringar för ekonomiskt bistånd den stora
del som i praktiken är värdelös avskrives.

Därjämte förutser kommittén en viss mindre utgiftsstegring — uppskattad
till högst 10 000 kronor årligen — genom att skäl till eftergift
kommer att befinnas föreligga i fall, där återbetalning av ekonomiskt bistånd
nu äger rum. Någon uppräkning av anslaget till gottgörelse för
kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare torde icke bli
erforderlig till följd av en så begränsad ökning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Yttranden.

Över kommitténs promemoria ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, statskontoret, riksräkenskapsverket och Svenska sjöfolksförbundet.
Kommerskollegium har tillika överlämnat yttrande från
Svenska maskinbefälsförbundet.

Socialstyrelsen uttalar, att avsaknaden av bestämmelser om eftergift av
återkrav av ekonomiskt bistånd medfört både sociala och administrativa
olägenheter. Ämbetsverket, som tillstyrker förslaget till förordning, finner
det riktigt och naturligt, att detta bygger på de jämlikt lagen om fattigvården
gällande grunderna för prövning av återkrav av fattigvård.

Jämväl kommerskollegium, maskinbefälsförbundet och sjöfolksförbundet
tillstyrka med liknande motivering kommitténs förslag.

Statskontoret erinrar, att ämbetsverket tidigare givit uttryck åt den uppfattningen,
att myndigheterna borde äga medgiva bortskrivning eller eftergivande
av kronans fordringar dels då varje rättslig möjlighet till dessas
utfående vore utesluten, dels då fordran med hänsyn till gäldenärens ålder
och bristande anträffbarhet kommit utanför alla praktiska indrivningsmöjligheter,
dels ock i de fall, då bevakningskostnadema icke stode i rimlig
proportion till fordringsbeloppet. Någon författningsenlig reglering av avskrivningsfrågan
i anslutning till dessa överväganden har emellertid icke
kommit till stånd. I vissa fall har dock en förenklad handläggning av
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet uppnåtts därigenom, att
Kungl. Maj:t erhållit riksdagens bemyndigande att meddela beslut över
framställningar på detta område. Sålunda har Kungl. Maj:t alltsedan
budgetåret 1945/4(5 ägt avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell
ordning ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av
eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande
av fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare
av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglema,
allt i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger
5 000 kronor.

Med hänsyn till beskaffenheten av de fordringar som grundar sig på
berörda, av utlandsmyndigheterna utgivna ekonomiska bistånd synes det
statskontoret motiverat att åtgärder vidtagas i syfte att underlätta ett
efterskänkande av dessa fordringar. Att i särskild författning reglera
detta spörsmål lärer emellertid icke vara erforderligt. Enligt ämbetsverkets
mening bör, i likhet med vad som gäller beträffande förutberörda fordringar
på grund av förlust av eller skada å egendom, tillhörig krigsmakten,
Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att besluta om efterskänkande
av fordringar av nu ifrågavarande art intill ett belopp av förslagsvis 2 000
kronor för varje särskilt fall. Ett dylikt bemyndigande bör dock kunna över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

11

flyttas på utrikesdepartementet såvitt avser fordringar å förslagsvis högst 500
kronor. Medverkan av departementets understödsnämnd torde i sistnämnda
fall böra krävas, i den mån fråga icke är om så ringa belopp, att kostnaderna
för dess indrivande icke skulle stå i rimligt förhållande till
fordringens värde. Ett bemyndigande i enlighet med vad sålunda förordats
torde endast böra avse framdeles uppkommande fordringar.
Frågan om befrielse från betalningsskyldighet för de nuvarande
fordringarna lärer därför i särskild ordning få underställas riksdagens
prövning.

Riksräkenskapsverket uttalar, att intet synes vara att erinra mot att
införandet av de förordade eftergiftsreglema skulle komma att medföra
att av de nu utestående fordringarna för ekonomiskt bistånd den stora del,
som i praktiken är värdelös, avskrives. Ämbetsverket finner sig med hänsyn
till den förebragta motiveringen böra tillstyrka förslaget att det under
vissa förutsättningar må bero på prövning av utrikesdepartementets understödsnämnd,
huruvida statens fordran på utgivet bistånd av här ifrågavarande
slag må eftergivas. Beträffande det föreslagna bemyndigandet för
chefen för arvs- och ersättningsbyrån att besluta att krav på återbetalning
icke skall framställas, då det gäller så ringa belopp att kostnaderna för
dess indrivning icke stå i rimligt förhållande till dess storlek, ifrågasätter
riksräkenskapsverket huruvida icke detta bemyndigande kan vidgas till
att avse beslut om eftergift.

Departementschefen.

Enligt gällande lagstiftning kan fattigvård icke utgivas utomlands. Däremot
kan svensk utlandsmyndighet under vissa förutsättningar lämna ekonomiskt
bistånd, då sjöman från svenskt fartyg eller annan svensk medborgare
befinner sig i nödsituation. Den nödställde är — utom i fall beträffande
sjömän då staten eller redaren enligt lag är skyldig bestrida kostnaderna
— återbetalningsskyldig för biståndsbeloppet. Enligt gällande författningar
föreligger icke möjlighet att ur sociala synpunkter pröva, huruvida
eftergift av återbetalningskravet bör äga rum.

I anledning av i detta ämne väckta motioner hemställde 1951 års riksdag
om utredning angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra
prövning av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från
utlandsmyndighet, enligt de jämlikt fattigvårdslagen gällande grunderna
för prövning av återkrav av fattigvård.

Det synes vara lämpligt att ifrågavarande utredning, som verkställts genom
1946 års sjömanskommitté, nu förelägges riksdagen. Kommittén har
funnit det oförenligt med grunderna för modern svensk sociallagstiftning,

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkräves i de fall då biståndstagarens
ekonomiska förhållanden äro sådana, att återbetalning i ett
motsvarande fattigvårdsfall icke skulle krävas. Kommittén har därför föreslagit
att fordran för belopp, som lämnats såsom ekonomiskt bistånd av
utlandsmyndighet, skall kunna eftergivas enligt i huvudsak samma grunder,
som om beloppet utgivits såsom fattigvård.

Statskontoret har i utlåtande över förslaget förordat, att bemyndigande
utverkas för Ivungl. Maj:t att besluta om efterskänkande av fordringar av nu
ifrågavarande slag intill visst belopp i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som gäller beträffande vissa fordringar på grund av förlust eller skada
å egendom, tillhörig krigsmakten. I övriga remissutlåtanden har kommitténs
förslag tillstyrkts.

För egen del ansluter jag mig till den av kommittén och flertalet remissinstanser
företrädda uppfattningen. Den hittillsvarande ordningen, enligt
vilken fordran för belopp som lämnats av utlandsmyndighet såsom
bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas, bar icke varit tillfredsställande.
I åtskilliga fall har sådant bistånd samma sociala funktion som fattigvårdshjälp.
Det synes därför med häns.yn till biståndstagaren icke vara rimligt
att beloppet återkräves i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård
under i övrigt lika förhållanden icke skulle framställas. Även administrativa
skäl tala för att eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu
ifrågavarande fall skall kunna beviljas under i stort sett samma förutsättningar
som i detta hänseende gälla beträffande fattigvårdsfordringar. Jag
tillstyrker därför att regler som möjliggöra sådan eftergift införas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommittén förordat.

Kommitténs förslag, att beslut om eftergift i här berörda fall skall meddelas
av utrikesdepartementets understödsnämnd, som av denna anledning
bör förstärkas med en ledamot jämte suppleant med insikter rörande fattigvårdsfrågor,
finner jag böra godtagas. Såsom riksräkenskapsverket anfört
synes det dock böra ankomma på chefen för utrikesdepartementets arvsoch
ersättningsbyrå att meddela beslut om eftergift, när beloppet icke står
i rimligt förhållande till indrivningskostnaderna.

Statskontoret har i anslutning till sitt nyss återgivna förslag uttalat, att
frågan om befrielse från betalningsskyldighet för redan uppkomna fordringar
bör underställas riksdagen i särskild ordning. Enligt vad jag inhämtat,
kan antalet fordringar beträffande vilka skäl att överväga eftergift
föreligga beräknas uppgå till minst tretusen, avseende ett oguldet belopp
av tillhopa omkring 1,8 milj. kronor. En redogörelse till riksdagen för omständigheterna
i varje enskilt fall synes av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma.
Understödsnämnden bör därför — om riksdagen icke anför erinran
häremot — bemyndigas meddela beslut om eftergift även beträffande
sådana fordringar, som redan uppkommit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

13

Jag förutsätter, att understödsnämnden vid handläggningen av här berörda
frågor noggrant iakttager den praxis, som utbildats beträffande prövningen
av fattigvårdsärenden, och att eftergift icke medgives i större utsträckning
än som förekommer i fråga om sistnämnda ärenden.

Då de fordringar, som föreslås kunna efterskänkas, till övervägande delen
äro sådana, där återbetalning icke torde kunna påräknas, synes införandet
av eftergiftsbefogenheten icke medföra någon nämnvärd minskning
av de belopp statsverket erhåller genom återbetalning av biståndsfordringar.

I detta sammanhang torde få erinras, att Kungl. Maj:t i proposition nr
86 till innevarande års riksdag på föredragning av statsrådet och chefen
för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att till ersättningar för de
förutvarande ombordanställda m. fl. å motorfartyget »Ningpo» å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/52 anvisa ett reservationsanslag
av 370 000 kronor. Departementschefen hänvisade härvid till den
nu ifrågavarande av 1946 års sjömanskommitté verkställda utredningen
samt framhöll att frågan om återkrav från statens sida av de belopp för
vilka medlemmarna av m/s »Ningpos» besättning kunde vara återbetalningsskyldiga
med anledning av ekonomiskt bistånd, mottaget efter fartygets
krigsförlisning, torde få prövas i samband med den vidare behandlingen
av kommitténs förslag.

De ifrågavarande biståndsbelopp för vilka berörda sjömän äro återbetalningsskyldiga
uppgå enligt utrikesdepartementets räkenskaper till sammanlagt
65 076 kronor. Med hänsyn till karaktären av de av Kungl. Maj:t
föreslagna ersättningarna synas desamma icke böra tagas i anspråk för
täckande av sagda fordringar för ekonomiskt bistånd. Vidare torde, då
fråga är om eftergift av nu nämnda fordringar, böra bortses från att sådan
ersättning, som föreslagits av Kungl. Maj:t, utbetalats till vederbörande
biståndstagare.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen.

att bemyndiga Kungl. Maj:t att eftergiva belopp, som utgivits
som ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
förordat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sture Johanson.