Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

1

flr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.; given Stockholms slott den
4 april 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att vinna en önskvärd och betydelsefull komplettering till de av statsmakterna
tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande
syfte föreslås i propositionen en begränsning av möjligheterna för företagare
att genom vidtagande av vinstreglerande dispositioner erhålla anstånd
med beskattningen av de på beskattningsåren 1952 och 1953 belöpande
vinstmedlen.

Sålunda föreslås viss inskränkning i den fria avskrivningsrätten. Förslaget
innebär att nyanskaffade inventarier få under nyssnämnda år avskrivas med
högst 20 procent för år. Beträffande äldre inventarier föreslås icke någon
begränsning i avskrivningsrätten. Möjlighet finnes vidare att i sådana fall,
då inventarier avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra
avskrivning med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen.
Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering o. d. kan extra avdrag
erhållas. Slutligen har dispensmöjligheter öppnats för särskilda fall.

Avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser begränsas
i huvudsaklig överensstämmelse med de likartade bestämmelserna i investeringsskatteförordningen.

Avdrag för avsättning till investeringsfonder medges icke under beskattningsåren
1952 och 1953.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. A’r 200.

2

Kangl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

förordning om tillfällig begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §•

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),
skall under beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt verkställes
i första instans år 1953 (beskattningsåret 1952) eller år 1954 (beskattningsåret
1953), gälla vad nedan i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med
en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,
vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men
ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1952 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under samma beskattningsår, åtnjutas med högst tjugu
procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Under beskattningsåret 1953 må avdrag för värdeminskning å inventarier,
som anskaffats under beskattningsåren 1952 och 1953, åtnjutas med högst
tjugu procent för år räknat av dessa inventariers anskaffningsvärde.

Vad i första och andra styckena sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret
inventarierna anskaffats.

Har skattskyldig under i första stycket angivet beskattningsår icke tillgodofört
sig eller icke helt tillgodofört sig där omförmält avdrag, må avdraget
eller resterande del därav åtnjutas under beskattningsåret 1953.

3 §.

Har skattskyldig under något av beskattningsåren 1952 och 1953 avyttrat
inventarier, som anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller
har skattskyldig under något av nämnda beskattningsår förlorat sådana
inventarier och härför uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning
å inventarier, som anskaffats under det beskattningsår då försäljningssumman
eller försäkringsersättningen upptagits såsom skattepliktig
intäkt, åtnjutas under samma beskattningsår med belopp motsvarande
sålunda upptågen intäkt.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersätt -

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ning på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning
å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,
åtnjutas med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för
fartygsanskaffningen och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i första
eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående
del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under
beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade inventarier betingats därav att
dessa skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur,
som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet,
må avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på
därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1952 eller 1953 anskaffade
inventarier tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av
inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna
i 2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden
minskad med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits
i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1952
eller 1953 och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses,
som om inventarierna i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk
tagna beloppet.

6 §•

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under
beskattningsåret 1952 eller 1953, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av avdrag som skattskyldig enligt ovanstående bestämmelser
åtnjutit eller äger åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna
sig härav föranlett större avdrag.

Då inventarier, som anskaffats under beskattningsåret 1952 eller 1953,
avyttras eller såsom för rörelsen obrukbara utrangeras, skall vad i punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

7 §■

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari
1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmelser
medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger
riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag
för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda
bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,
vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari under
taxeringsåret eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas
vid en senare tidpunkt, senast den 28 februari under taxeringsåret.

över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i
första stycket, må klagan icke föras.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

8 §•

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast
i den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig hava i räkenskaperna verkställt avskrivning med
större belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen,
må beskattningsnämnd föreskriva att den skattskyldige tills vidare
icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och

andra personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret
1952 eller 1953, medgives med högst det belopp, som — bedömt på
grundval av förhållandena vid utgången av det ifrågavarande beskattningsåret
— erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner,
jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt
gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst

skola utgå. ., . „

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid utgången
av det ifrågakommande beskattningsåret sålunda högst må uppgå, skall hänsyn
tagas endast till anställda, som vid ingången av samma beskattningsår
uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna icke antagas
lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som
skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda pensionsförmånerna
för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,
som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången
av beskattningsåret 1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar må avdrag ej medgivas för avsättning
till annan investeringsfond än sådan som avses i förordningen den
11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam Har

skattskyldig på grund av omläggning av räkenskapsår antingen icke
taxerats till inkomstskatt år 1953 eller 1954 eller nämnda båda år taxerats
till sådan skatt för kortare tid än sammanlagt tjugufyra månader, skall
vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning jämväl i avseende
å beskattningsår för vilket taxering verkställes i första instans år 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

5

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 april

1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om tillfällig begränsning
i rätten till fri avskrivning, m. m. samt anför därvid följande.

1. Inledning.

Den svenska skattelagstiftningen kan sägas vara i princip så utformad
att till beskattning för en viss tidsperiod upptagas till perioden hänförliga
intäkter efter avdrag för på samma period belöpande omkostnader. Varje
beskattningsår bör alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast
sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip ha vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta
i fråga om den skatteinässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Sålunda
medge kommunalskattelagens bestämmelser rörelseidkaren stor frihet att
reglera årsvinsten bl. a. genom nedskrivning av varulager, avskrivning å maskiner
och andra inventarier, avsättning för framtida pensioneringskostnader
och för andra utgifter för anställd personal ävensom genom avsättning
till investeringsfonder. Ett överdrivet utnyttjande av de angivna möjligheterna
till vinstreglerande dispositioner medför att den inkomst, som upptages
till beskattning för viss tidsperiod, avsevärt kan understiga den faktiska
inkomsten under samma period. Mot ett dylikt utnyttjande lämna
skattereglerna med deras nuvarande utformning icke möjligheter till ett
mera verksamt inskridande. Detta torde utgöra en betydande olägenhet i
tider, då av speciella skäl det är angeläget att en beskattning sker av den
på en viss tidrymd belöpande verkliga inkomsten.

Med utgångspunkt från det nu sagda har i en inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättad, den 15 februari 1952 dagtecknad promemoria med
förslag till tillfälliga inskränkningar i den fria avskrivningsrätten vid inkomsttaxeringen,
in. in. ifrågasatts vissa inskränkningar i möjligheten att
vidtaga vinstreglerande dispositioner av nyss angivet slag.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vid promemorian fogat författningsförslag torde få såsom Bihang fogas
vid detta protokoll.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Gotlands, Kalmar, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs, Södermanlands, Värmlands, Jämtlands och
Blekinge län ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Svenska vattenkraftföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation
och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

2. Allmän motivering för departementsförslaget.

Promemorian. Sedan i promemorian framhållits vad här inledningsvis
anförts, erinras om att statsmakterna ansett det i rådande läge vara ofrånkomligt
att vidtaga en rad åtgärder i inflationsbekämpande syfte. Vissa av
dessa avsåge att åstadkomma en allmän kreditåtstramning och en dämpning
av den av överkonjunkturen betingade investeringsbenägenheten inom företagarsektorn.
Till dessa åtgärder hörde bland annat skärpning av affärsbankernas
kassareservsbestämmelser och överenskommelserna mellan statsmakterna
och kreditinstituten om en återhållsam kreditgivning samt bestämmelserna
om investeringsskatt, investeringsavgift och tillfälliga bestämmelser
angående varulagervärdering. Av de åtgärder, som särskilt riktade
sig mot den rådande överkonjunkturen inom vissa delar av näringslivet,
finge även nämnas överenskommelserna med skogsindustrierna om särskilda
exportavgifter och lagstiftningen om skyldighet att avsätta vissa skogsinkomster
till investeringskonto för skog. Till åtgärder av sist antytt slag
vore även att hänföra den särskilda beskattningen av konjunkturvinster.

Därefter framhålles, att det kunde ifrågasättas, huruvida ett bibehållande
i full omfattning av de inledningsvis omnämnda möjligheterna till vinstreglerande
dispositioner vore förenligt med det syfte, som statsmakterna velat
vinna med vidtagna åtgärder för att uppnå kreditåtstramning och investeringsbegränsning.
Begränsades den allmänna kreditgivningen för en viss
tidsperiod, syntes nämligen även böra tillses att de på samma tidsperiod belöpande
verkliga inkomsterna gjordes till föremål för beskattning. Det
borde även uppmärksammas, att åtstramningen på den allmänna kredit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

7

marknaden, särskilt vad anginge de självfinansierande företagen, eljest i
viss mån förlorade sin effekt.

Under hänvisning till det nu återgivna syntes följaktligen, anföres vidare
i promemorian, böra övervägas lämpligheten av inskränkningar i möjligheterna
att vidtaga vinstreglerande dispositioner. Det borde då till en början
erinras om att så redan skett beträffande rätten att få verkställda nedskrivningar
av varulagret godtagna vid inkomsttaxeringen. Bestämmelserna härom
återfunnes i förordningen den 14 december 1951, nr 795, vilken förordning
hade avseende å 1953 och 1954 års taxeringar. De begränsningar, som
därför ytterligare kunde ifrågakomma, skulle avse rätten till fri avskrivning
å maskiner och inventarier samt möjligheterna till avsättningar till
personalstiftelser och investeringsfonder. Det borde uppmärksammas, att införandet
av sådana bestämmelser tillika innebure en önskvärd komplettering
till bestämmelserna i förordningen den 14 december 1951, nr 794, om
investeringsavgift.

1 promemorian anföres därefter följande.

Till förmån för ett genomförande av begränsningar av antydd innebörd
kunna —- förutom vissa mera speciella skäl, vilka senare skola beröras —
även andra omständigheter åberopas.

Såsom förut framhållits överväges för närvarande att för riksdagen framlägga
förslag till beskattning av konjunkturvinster, åtnjutna under år 1951
(motsvarande räkenskapsår). Skulle en sådan lagstiftning genomföras, innebure
detta en skärpt beskattning av onormalt stora inkomster. Det torde
kunna förutses, att om den onormala vinstkonjunkturen blir bestående under
en längre tid, frågan om beskattning jämväl av konjunkturvinster, åtnjutna
år 1952 och följande år, kommer att tagas under övervägande. Genomfördes
en begränsning av möjligheterna till vinstreglerande dispositioner att
gälla under en tid, då en konjunkturvinstbeskattning kunde ifrågasättas,
skulle kunna göras gällande att en sådan beskattning av rörelseidkarna
framstode som mindre angelägen. Betages nämligen dessa möjligheten att
genom vinstreglerande åtgärder undandraga konjunkturvinsterna från beskattning,
skulle detta leda till ett ökat skatteuttag, framförallt hos företag
med stora vinster.

Vid en jämförelse mellan de antydda båda möjligheterna att uppnå en
effektivare beskattning av företagens inkomster under rådande konjunkturläge
bör följande uppmärksammas. En konjunkturvinstbeskattning innebär,
att vinsten hos därav berörda företag göres till föremål för en tillfällig
skärpt beskattning. När ett företag redan på ett tidigt stadium av beskattningsåret
räknar med att bli föremål för en sådan skärpt beskattning,
kan detta förutses i särskilt hög grad stimulera företaget att vidtaga dispositioner
i syfte att nedbringa skattebelastningen. Intresset av att iakttaga återhållsamhet
i fråga om utgifter, som äro vid taxeringen avdragsgilla, blir
obetydligt med tanke på att den ökade vinst, som med en sådan återhållsamhet
skulle uppkomma, till huvudsaklig del får erläggas i skatt. Motsvarande
olägenheter uppkomma icke om anordningen med en begränsning
i rätten till vinstreglerande dispositioner i stället väljes. Företaget har nämligen
i dylikt fall samma intresse som under normala förhållanden att undvika
mindre nödvändiga utgifter; intresset att nedbringa utgifterna kan
t. o. in. antagas bliva särskilt stort, nämligen med tanke på alt de verkliga
vinstmedlen i större omfattning än normalt bliva beskattade och att tillgången
på likvida medel i motsvarande mån minskas.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I promemorian tillägges därefter, att det vore att märka att en anordning
sådan som den sistnämnda även ur taxeringsteknisk synpunkt vore att
föredraga framför en konjunkturvinstbeskattning, något som vore till fördel
för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Den normala
taxeringskontrollen, som vore sistnämnda myndigheters mest angelägna
uppgift, komme då ej heller att eftersättas i den omfattning, som eljest
kunde befaras bliva fallet.

Remissyttrandena. Flertalet av de statliga myndigheter, som avgivit yttrande
över promemorian, har tillstyrkt det däri upptagna förslaget eller i
allt fall icke riktat direkta invändningar mot ett genomförande av detsamma.
Vid detta ståndpunktstagande ha i några fall fogats vissa reservationer
och invändningar. Direkt avstyrkande uttalanden ha gjorts av fullmäktige i
riksgäldskontoret, kammarrätten samt länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.

Förslaget tillstyrkes vidare av Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, men
avstyrkes av samtliga hörda näringsorganisationer. Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk rikta vissa invändningar mot
förslaget men motsätta sig dock icke ett genomförande av detsamma.

Från remissyttrandena torde här följande få återgivas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrka på i promemorian anförda skäl däri
upptaget förslag.

En av fullmäktige, herr Kristensson, med vilken suppleanten herr Kollberg
förenat sig, avstyrker emellertid förslaget under framhållande att ett
genomförande av detsamma medförde ökad skattebörda för aktiebolag och
ekonomiska föreningar och att det syntes ovisst om de ifrågasatta åtgärderna
skulle medverka till den åsyftade kreditåtstramningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret avstyrka förslaget under framhållande,
bland annat, att den fria avskrivningsrätten gjort det möjligt för bolagen
att utan menliga återverkningar på produktionen bära den hårda skattebelastningen
och att en inskränkning, om än temporär, av denna rätt självfallet
skulle öka skattebördan på näringslivet och kunna, med beaktande
jämväl av övriga företagen berörande åtgärder för stabilisering av penningvärdet,
medföra stora olägenheter för företag, som ej under de gångna åren
av högkonjunktur kunnat tillräckligt konsolidera sin ställning.

En av fullmäktige, herr Örne, anför — efter att ha närmare berört utvecklingen
under senare år — följande.

Det mest bekymmersamma i detta skeende är, att de olika åtgärderna,
som nu inriktas speciellt på företagen, icke äro av beskaffenhet att kunna
hejda penningvärdeförsämringen. De drastiska inskränkningar av kreditgivningen,
som planerats, äro säkerligen steg i rätt riktning. Men felet med
dem är, att de drabba synnerligen ojämnt såsom alla mekaniska ingrepp av
detta slag. Med stort beklagande måste konstateras, att mycket lindriga
ingripanden på ett tidigt stadium, då de första tecknen till inflation började
framträda skulle ha gjort större gagn än alla dem, som nu föreslås och
planeras.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Naturligtvis förbiser jag, då jag yttrar detta, icke alls det inflytande, som
den internationella prisnivåns höjning har utövat på den svenska marknaden.
Det bör dock här påpekas, att icke all prisstegring kan kallas inflation.
Här har den följda politiken i fråga om växelkurserna med säkerhet haft en
stor inverkan, men den skall icke diskuteras i detta sammanhang. Blott
så mycket bör kunna sägas, att både höjningen och sänkningen av den
svenska kronans värde gent emot hårdvalutorna haft vissa skadliga verkningar.

Investeringsavgiften liksom de nu ifrågasatta restriktionerna i fråga om
avskrivningsrätten skulle möjligen ha fått den avsedda verkan, om de hade
konstruerats så, att de gradvis gjordes lindrigare enligt en vid deras antagande
fastställd plan för att efter viss tids förlopp helt upphöra. Alla investerare
skulle i sådant fall ha gjort sitt bästa för att skjuta tilltänkta investeringar
längre fram i tiden. Den allmänna misstron till statens förmåga att
avskaffa ifrågavarande pålagor, sedan de väl hunnit bli inkorporerade på
budgetens inkomstsida, gör dem värdelösa som inflationsbekämpande medel.

Till sist vill jag här upprepa mitt så många gånger förut gjorda påpekande,
att enda sättet att ge effektivitet åt kreditrestriktionerna som antiinflationsmedicin
är en fri räntebildning. Medgives icke en sådan, kommer
det ojämna sätt, på vilket restriktionerna drabba låntagarna, och de skador,
som kunna drabba företag, framför allt kanske jordbruken, genom dem,
lätt att framkalla en opinion för deras avskaffande. En höjning av räntan
tvingar den, som vill taga ett lån, att på egen hand noga överväga, om
han icke kan uppskjuta den investering, det är fråga om, till en senare
tidpunkt, men ger den som ovillkorligen måste handla omedelbart, en möjlighet
att trots högre årlig kostnad anskaffa vad han behöver. En höjning
av räntan gör också sparinsättningar och livförsäkringar värdefullare i ägarens
ögon, vilket motverkar hans lust att förbruka dem och ökar hans benägenhet
för nysparande.

Då jag alltså är övertygad om att den höjning av företagsbeskattningen,
som nu är i fråga, icke kommer att bidraga till penningvärdets stabilisering,
men väl kan medföra samhällsskadliga risker för företagen har jag anslutit
mig till fullmäktiges ståndpunkt.

En minoritet inom riksgäldsfullmäktige, herrar Strand, Nilsson och Lindholm,
tillstyrker promemorians förslag under framhållande att ett bibehållande
av föreliggande möjligheter till vinstreglerande dispositioner skulle
motverka statsmakternas åtgärder för att nå en kreditåtstramning och
investeringsbegränsning. Minoriteten framhåller vidare att det framlagda
förslaget självfallet även hade en finanspolitisk sida. Enligt verkställda beräkningar
skulle staten sålunda komma att vid ett genomförande av förslaget
för ifrågavarande två år tillföras sammanlagt nära 600 miljoner kronor
i ökade skatteintäkter. För riksgäldskontorets vidkommande skulle detta
innebära en önskvärd avlastning av upplåningsbehovet.

Riksskattenämnden, som erinrat om att de i promemorian ifrågasatta
föreskrifterna om tillfällig begränsning av möjligheterna till vissa s. k. vinstreglerande
dispositioner vid beräkning av inkomst av rörelse motiverades
med att åtgärderna vore påkallade såsom ett komplement till redan beslutade
åtgärder för motverkande av inflatoriska tendenser, framhåller, att
— därest de av statsmakterna följda riktlinjerna för inflationens bekämpande
alltjämt ansåges böra vara vägledande — de nu föreslagna åtgärder -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

na finge betraktas såsom ett lämpligt komplement till redan vidtagna åtgärder.
Under angiven förutsättning hade nämnden sålunda i princip intet
att erinra mot de framlagda förslagen.

En minoritet inom riksskattenämnden, herrar Larsson och Sivert, har förklarat
sig icke kunna tillstyrka promemorians förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande.

Enligt de riktlinjer rörande den ekonomiska målsättningen, som uppdragits
av 1950 års långtidsutredning, bör en skärpt företagsbeskattning tillgripas
som ett komplement till en rad åtgärder i inflationsbekämpande syfte.
I den nu lämnade promemorian lämnas inledningsvis en översikt över
dessa åtgärder. Det framgår därav fullt tydligt hurusom långtidsprogrammet
håller på att realiseras i snabbt tempo. Det framgår också, att skattelagstiftningsprojekten
ofta framtvingas som en omedelbar följd av sådana
ingrepp i pris- och inkomstbildningen, som från början haft ringa eller
intet samband med beskattningen. Ett exempel härpå utgör det nu framlagda
förslaget om tillfälliga inskränkningar i fråga om så kallade vinstreglerande
dispositioner vid den vanliga inkomstbeskattningen. Som motiv
har nämligen främst åberopats behovet att för de självfinansierande
företagen skapa en beskattningsmotvikt till skärpningen av kreditgivningen,
vilken skärpning ju enbart kan verka hämmande på sådana investeringar,
som finansieras genom lån.

Mot den bakgrund, som man sålunda har att bedöma det framlagda förslaget,
kan länsstyrelsen icke finna annat än att detsamma bör kunna godtagas.
I nuvarande ekonomiska läge är det mycket viktigt att tillse, att investeringarna
begränsas även inom den mera kapitalstarka sektorn av näringslivet.
Det skall villigt medgivas, att spörsmålet om mera permanenta
inskränkningar i den fria avskrivningsrätten är mycket komplicerat. Länsstyrelsen
vill därför icke i detta sammanhang uttala någon bestämd åsikt
om företagsbeskattningens allmänna principer. Ett tillfälligt, moderat ingripande
i rådande konjunkturläge behöver dock knappast föranleda starkare
betänkligheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som erinrat om att länsstyrelsen i
tidigare sammanhang framhållit att en utveckling i inflationistisk riktning
borde i möjligaste mån stävjas, anför följande.

Den omständigheten att juridiska personer genom rätten till fri avskrivning
å inventarier samt genom avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder
kunnat förskjuta en eljest omedelbar skattskyldighet i tiden
har otvivelaktigt haft till följd en viss överinvestering i inventarier
ävensom ett alltför stort utnyttjande av avsättningsmöjligheterna till stiftelser
och fonder. Enligt länsstyrelsens mening har ett överdrivet utnyttjande
av bestämmelserna främst kunnat förmärkas i familj ebolag och enmansbolag,
medan förhållandena varit bättre beträffande bolag, där aktieägarna
varit flera och där vinsten i huvudsak tillförts dessa genom utdelning.
Mot bakgrunden av det ovan anförda får länsstyrelsen i princip
tillstyrka, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna bringas till utförande.

Länsstyrelsen i Kalmar lån anför följande.

Då rätten till fri avskrivning å inventarier på sin tid infördes, hade man
icke anledning att taga i övervägande, vilka följder bestämmelserna kunde
få i tider av sådan konjunktur som den nu rådande. Länsstyrelsen har i sitt
yttrande över förslaget angående investeringsavgift framhållit, att före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

11

tagare, som haft fördel av den rådande vinstkonjunkturen, varit synnerligen
benägna, att genom investeringar i maskiner och inventarier eller
andra »avskrivningsobjekt» draga fördel av de särskilda möjligheter till
avdrag för investeringar, som nu gällande skattelagar erbjuda. Genom sådana
investeringar vinnes dels att den uppkomna vinsten sparas från beskattning
— om vinsten redovisades till beskattning toge det allmänna ungefär
hälften därav — dels ett skydd mot penningvärdeförsämringen. Länsstyrelsen
framhöll vidare i nyssnämnda yttrande, att det synes erforderligt
för vinnande av den önskvärda begränsningen av investeringsverksamheten,
att den föreslagna investeringsavgiften kompletterades med bestämmelser
angående upphävande av rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier.
Länsstyrelsen, som sålunda redan uttalat sig för en inskränkning
av den fria avskrivningsrätten å inventarier, har icke anledning ändra sin
uppfattning i denna fråga och tillstyrker sålunda det nu framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening, att betydelsen av den
föreslagna temporära inskränkningen av den fria avskrivningsrätten icke
borde överskattas. Det vore visserligen sannolikt, att under de år den ifrågasatta
inskränkningen i avdragsrätten skulle vara gällande beskattningsunderlaget
kunde komma att ökas, men en sådan ökning kommc att motsvaras
av en minskning i beskattningsunderlaget därpå följande år. Tidsläget
i dag vore även så labilt och rymde så många ovissa faktorer av politisk
och ekonomisk natur att det kunde ifrågasättas, om det vore så välbetänkt
att lägga ytterligare börda på vissa grupper skattskyldiga och rubba
på sedan länge existerande bestämmelser, efter vilka berörda skattskyldiga
inriktat sig. Några olägenheter för näringslivet på längre sikt syntes
emellertid förslaget icke medföra och då en begränsning i avskrivningsrätten
möjligen kunde bidraga till att hämma den inflationistiska utvecklingen,
syntes en lösning av denna fråga i föreslagen riktning ur olika synpunkter
kunna accepteras.

Kommerskollegium — som erinrat om att kollegium tidigare i sina yttranden
beträffande exempelvis förslaget om införande av invcsteringsavgift
och konjunkturvinstbeskattning framhållit, att mera generellt verkande
penningpolitiska medel i första hand syntes böra vidtagas för att skapa en
spärr mot den inflationistiska utvecklingen — säger sig vilja betona denna
synpunkt även i förevarande sammanhang. Kollegium tillägger att å andra
sidan måste också framhållas, att en begränsning av avskrivningsrätten förmodligen
skulle kunna få vissa inflationsdämpande verkningar, och det
finge därför anses följdriktigt att denna fråga övervägdes i samband med
genomförandet av övriga åtgärder i detta syfte.

Kommerskollegium anför därefter följande.

Enligt kollegii mening kan emellertid frågan om de föreslagna åtgärdernas
inflationsdämpande effekt icke entydigt besvaras. Det förefaller å ena
sidan sannolikt att vissa redan starkt konsoliderade företag genom den fria
avskrivningen kunna föranledas till en investeringsverksamhet utan att behovsprövningen
beredes tillräckligt utrymme. Å andra sidan kan emellertid
den likviditetsökning, som en begränsning av investeringsverksamheten
medför, leda till en tendens till stegring av trycket inom andra områden,
exempelvis på lönemarknaden, och därigenom innefatta ett hot mot en

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

stabil utveckling. Vidare förefaller det sannolikt att med den redan nu
starka bolagsbeskattningen en skatteskärpning icke skulle undgå att utlösa
kostnads- och prishöjande verkningar inom produktionen. Det är svårt att
bedöma de motstridiga verkningar en åtgärd som den föreslagna kan medföra
på det penningpolitiska området, och kollegium är därför för sin del
benäget att även ur denna synpunkt förorda en närmare utredning innan
frågan slutgiltigt avgöres.

Den tillspetsning av vinstkonjunkturen som ägt rum har otvivelaktigt
på åtskilliga håll inom näringslivet medfört utrymme för en ökad beskattning,
och kollegium har mot bakgrunden därav icke velat motsätta sig införandet
av en konjunkturskatt. Ur vissa taxeringstekniska synpunkter kan,
som framhålles i promemorian, en begränsning av rätten till vinstreglerande
åtgärder vara att föredraga framför en konjunkturvinstbeskattning. Det
bör emellertid å andra sidan också framhållas, att en dylik begränsning av
avdragsrätten på ett helt annat sätt än konjunkturskatten är ägnad att
verka hämmande på strävande till ökad produktion. Vid sidan av de penningpolitiska
medlen utgör en stegring av produktionen ett av de viktigaste
medlen att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan, och därför är i
nuvarande läge en rationalisering och fortgående mekanisering av industrien
en synnerligen angelägen uppgift.

Landsorganisationen — som uttalat sin anslutning till målsättningen i de
föreslagna åtgärderna — framhåller att den svenska industrien i hägnet av
goda konjunkturer och liberala taxeringsbestämmelser kunnat göra omfattande
investeringar för rationalisering och utvidgning av produktionsapparaten
och därigenom stärkt sin ekonomiska motståndskraft. Detta hade
på längre sikt inneburit att näringslivet erhållit större produktionsförmåga
och ökad skattekraft.

Därefter anföres.

Verkningarna på konjunkturutjämningen kan däremot icke visas vara
lika gynnsamma. 1 företag med kraftigt nedskrivna tillgångar förutsätter
ett fortsatt utnyttjande av de fria ned- och avskrivningsbestämmelserna att
man gör nya investeringar i varulager och maskiner. Detta blir särskilt
aktuellt efter en långvarig högkonjunktur. Risken är då stor för att företagens
likvida medel i så stor utsträckning bindes i varulager och anläggningar
alt det vid ett konjunkturomslag blir svårt att upprätthålla sysselsättningen
och vidtaga nödvändiga rationaliseringsåtgärder. En konsolidering
som tagit sig uttryck i effektiviseringsåtgärder innebär visserligen i
och för sig att företaget också får större möjligheter att hålla produktionen
i gång vid ett omslag i konjunkturen. Om konsolideringen tar sig uttryck
i omfattande investeringar kan detta dock som nämnts ske till priset
av en stark begränsning av de likvida medlen. Det är alldeles uppenbart
att nuvarande taxeringsbestämmelser får en starkt expansionsbefrämjande
effekt, som under nuvarande ekonomiska läge får inflationistiska verkningar.
Någon garanti för att de fria värderingsreglerna i beskattningen får
önskvärda konjunkturutjämnande verkningar finns sålunda icke. Ett överdrivet
utnyttjande av rätten till fria avskrivningar leder också till att investeringsverksamheten
tenderar att snedvridas. Investeringar, finansierade
med egna medel och räntefria skattekrediter, äro mycket billiga, vilket
premierar investeringarna i aktiebolag och ekonomiska föreningar, delvis
på bekostnad av investeringar på andra håll. Som landsorganisationen i tidigare
sammanhang yttrat, är det visserligen i och för sig acceptabelt och

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

riktigt att taxeringsreglerna uppmuntrar konsolidering och realkapitalbildning
hos företagen. Hänsyn måste dock tas till de i dagens läge ogynnsamma
verkningarna av dessa bestämmelser.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) säger sig dela den i promemorian
uttalade meningen, att det kunde ifrågasättas huruvida ett bibehållande
i full omfattning av de möjligheter till vinstreglerande dispositioner,
som kommunalskattelagens avskrivningsregler medgåve, kunde vara lämpligt
i en situation, där man på andra vägar sökte åstadkomma en balansering
av samhällsekonomien genom en begränsning av företagens investeringsbenägenhet.
I anslutning härtill understryker TCO att en översyn
av hela skattesystemet syntes vara en uppgift av mycket hög angelägenhetsgrad.
Såsom skattesystemet f. n. vore utformat, gåve det icke möjlighet
till den överblick, som från såväl enskilda personers som företagens
sida vore nödvändig för att skattebestämmelserna icke skulle komma att få
effektivitetsbegränsande följder. Den nuvarande företagsbeskattningen synles
vidare icke tillåta den smidighet och anpassning till rådande konjunktursituation,
som vid olika tillfällen kunde anses vara påkallad ur samhällsekonomisk
synpunkt. Det vore nödvändigt att en översyn av skattesystemet
snarast vidtoges, vari särskild hänsyn borde tagas till nödvändigheten
av att tillskapa sådana finanspolitiska medel, som kunde vara
verksamma hjälpmedel i strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk
balans.

Kammarrätten uttalar, att anledning knappast syntes förefinnas till annat
antagande än att investeringsavgiften, såsom med densamma avsetts,
komme att medföra utgallring eller uppskjutande av mindre räntabla investeringar,
i synnerhet som inträffade prishöjningar finge antagas verka
i samma riktning. Därefter lillägges, att någon ytterligare begränsning i anskaffning
av inventarier knappast syntes med hänsyn härtill vara att förvänta
genom de i promemorian föreslagna åtgärderna. Effekten därav syntes
i stället bli den avsedda, nämligen en ökning av inkomstskatten för
berörda skattskyldiga. Då syftet härmed vore att åstadkomma en inflationshäinmande
faktor, ville kammarrätten emellertid ej underlåta att
framhålla, att det sålunda åsyftade resultatet kunde äventyras av motsatta
verkningar som en följd av åtgärder från rörelseidkarna för att kompensera
den ökade beskattningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som säger sig icke kunna på grundval
av det material som tillhandahölles i promemorian bedöma huruvida det
remitterade förslagets genomförande skulle få någon egentlig betydelse för
bekämpandet av inflationsutvecklingen eller ej, uttalar att en revision av
bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten och om avsättningar till
vissa stiftelser och till investeringsfonder förefölle icke opåkallad. En sådan
revision borde dock icke ske utan en grundlig utredning av alla med frågan
sammanhängande förhållanden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som avstyrkt promemorians förslag, framhåller
bland annat att reserveringar i form av avskrivningar under goda år

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

i själva verket hade en konjunkturutjämnande effekt, vars betydelse måhända
icke nu framträdde så tydligt men som förvisso skulle bli märkbar
under en lågkonjunktur. Icke minst ur samhällsekonomisk synpunkt vore
det av intresse att företagen genom reservbildningar stärkte sin motståndskraft
för att under försämrade konjunkturförhållanden kunna möta påfrestningarna,
hålla produktionen igång och bereda de anställda en jämnare
sysselsättning.

Även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter lämpligheten av att genomföra
förslaget under rådande ovissa konjunkturer.

I det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet — däri promemorians
förslag avstyrkes — anföres, att avskrivningar å inventarier utöver
vad som motsvarades av den ekonomiska värdeminskningen och utökandet
av avsättningar till pensionsstiftelser m. in. finge anses utgöra en form av
sparande. En minskning av möjligheterna till dylika vinstreglerande åtgärder
medförde minskning av sparmedlen om icke därigenom inflytande skatter
undanhölles konsumtionen. En minskning av föreliggande möjligheter
till vinstreglerande åtgärder av angivet slag kunde möjligen anses försvarbar
i ett för statsverket beträngt läge.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres
följande.

Förslaget har tillkommit som en länk i raden av åtgärder — bl. a. på
skattelagstiftningens område — som syfta till att bekämpa den rådande
inflationen. Syftet synes sålunda icke i första rummet vara att tillföra statskassan
skatteintäkter. Då likväl en betydande ökning av skatteintäkterna
såväl för stat som kommun torde bliva följden av en lagstiftning enligt förslaget,
synes den största uppmärksamhet böra ägnas åt formerna för sterilisering
av dessa ökade skatteintäkter. Såsom förslaget är utformat saknas
emellertid möjlighet att budgetmässigt fastställa storleken av skatteökningen.
Länsstyrelsen ser med oro på åtgärder, som med angivet ändamål
att verka inflationsbekämpande även innebära ett förskottsuttagande av
framtida skatteintäkter. På grund härav ställer sig länsstyrelsen i princip
avvisande mot dylika åtgärder.

Delegerade för Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Stockholms
handelskammare och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha avgivit
yttrande över promemorian, vilket åberopas såsom eget yttrande av
nämnda näringsorganisationer ävensom av Svenska vattenkraftföreningen.

I delegerades yttrande framhålles, att likviditeten inom hela industrien
från april 1950 till april 1951 genomsnittligt försämrats, men att mycket
stora skillnader förelåge mellan olika branscher, delbranscher och företag
av skiftande storleksordning. Den gynnsammaste utvecklingen inom de
olika industrigrenarna under nyss angiven tid visade skogsindustrien. I övrigt
vore det endast inom grafisk industri samt jord- och stenindustri, som
en förbättring hade registrerats. Efter april 1951 hade som bekant näringslivet
fått vidkännas mycket betydande kostnadsstegringar, medan å andra
sidan priserna på många områden visat en fallande tendens. Det kunde
därför anses på förhand givet, att den utredning rörande likviditetsutveck -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

lingen efter april 1951, som planerades inom industriens utredningsinstitut,
komme att ådagalägga, att en betydande ytterligare likviditetsförsämring
inträtt för praktiskt taget hela industrien.

Delegerade framhålla vidare, att de nuvarande vinstutsikterna inom industrien
icke gåve stöd för antagandet att denna utveckling mot sämre
likviditet skulle komma att inom den närmaste framtiden brytas. Inom betydelsefulla
exportområden, såsom i fråga om vissa verkstadsprodukter,
hade konkurrensen från utlandet — icke minst från Västtyskland — under
den senaste tiden gjort sig allt mer kännbar och pressat vinstmarginalerna.
Såvitt anginge den för hemmamarknaden arbetande industrien, kunde man
för stora delar av denna ingalunda tala om någon gynnsam vinstkonjunktur.
Inom textil- och beklädnadsindustrien hölle räntabiliteten tvärtom på
att i många fall bli ganska svag. Vinsterna för skogsindustrien hade försämrats,
och så vore även fallet inom en mängd andra verksamhetsområden.

Delegerade tillägga, att i ett dylikt läge — samtidigt som ändringar i uppbördsförordningen
framtvingade kumulerad skatteinbetalning samt ofrånkomliga
investeringar genom investeringsavgiften fördyrades med 12 procent
— tvinga företagen att till beskattning redovisa större vinster än som
enligt affärsmässiga beräkningsgrunder i verkligheten uppkommit samt
vägra praktiskt taget varje möjlighet till skattefri konsolidering måste befaras
medföra allvarliga likviditetssvårigheter för många företag.

Sveriges grossistförbund vänder sig mot påståendet att näringslivets fortgående
investeringslust skulle vara en verksamt bidragande orsak till inflationen
och framhåller som förbundets mening, att sambandet mellan de
båda företeelserna väl närmast vore det, att fortgående starka inflationistiska
tendenser i ett samhälle kunde stimulera företagen till högre investeringar
än under ett stabilt penningvärde. Inflationsproblemet kunde således
icke lösas genom en nedskrivning av investeringsmöjligheterna utan endast
genom eu allmän fast penningpolitik.

Därefter anföres.

Det förefaller oss utomordentligt egendomligt att man i nuvarande läge
velat framlägga ett förslag, avsett att bidraga till, såsom det uttryckes i promemorian,
en dämpning av den av överkonjunkturen betingade investeringsbenägenheten
inom företagarsektorn. Åtskilliga tecken tyda ju för närvarande
på, att den högkonjunktur, som nu rått under en lång följd av år,
nått sin kulmen och är på tillbakagång. Den uppgång i exportpriserna på
vara trävaruprodukter, som ägde rum i fjol, kulminerade hösten 1951 och
man har för innevarande år att emotse betydligt reducerade försäljningspriser
ävensom på många håll en minskad efterfrågan. Parallellt härmed
synes världsmarknadskonjunkturen för en av våra andra större exportnäringar,
nämligen verkstadsindustrien, vara på nedåtgående. Konkurrensen
har här hårdnat betydligt icke minst på grund av Tysklands återuppträdande
på världsmarknaden. Inom flera av våra stora konsumtionsvarubranscher,
särskilt textil- och skobranscherna, råder för närvarande ganska
betydande avsättningssvårigheter med därav följande driftsinskränkningar.
Att under sådana förhållanden med den motivering, som angivits i prome -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

morian, föreslå en kraftig inskränkning i avskrivningsrätten under de två
närmaste åren synes oss tyda på en bristande kännedom om det nuvarande
konjunkturläget.

Skånes handelskammare framhåller, att handelskammaren tidigare i andra
sammanhang ställt sig kritisk till den nuvarande konjunkturpolitiken i
den män denna litat till beskattningsåtgärder i stället för penningpolitiska
åtgärder. Framför allt hade handelskammaren opponerat sig mot att de produktiva
investeringarna gjorts till skatteobjekt. Till tanken att använda
skattelagstiftningens avskrivningsregler som konjunkturpolitiskt instrument
ställde sig handelskammaren ävenledes avvisande; dessa regler borde utformas
uteslutande på grundval av en skälig avvägning av de fiskaliska och
företagsekonomiska intressena på längre sikt.

Handelskammaren anför därefter följande.

Då handelskammaren reser motstånd mot en fortsatt utbyggnad av de
inflationsbekäinpande åtgärderna på skatteområdet, gör handelskammaren
detta icke enbart av principiella skäl. Handelskammaren kan i detta sammanhang
ytterligare peka på de påtagliga förändringar i konjunkturläget,
som de senaste månaderna kommit till stånd. Även om betydande risker för
en fortsatt inflation otvivelaktigt alltjämt äro för handen — de sedan årsskiftet
träffade löneuppgörelserna ha givit desamma ökad näring — förefaller
det som om tecknen på ett konjunkturomslag å sistone blivit alltmera
framträdande. Råvarupriserna på världsmarknaden har sålunda det senaste
året visat en fortgående nedgång. Moodys internationella råvaruindex, som
för jämnt ett år sedan uppnådde toppsiffran 535, har härefter sjunkit till
433 d. v. s. med 20 %. Av denna nedgång hänför sig 6 % till sistförflutna
februari månad. De skärpta kreditrestriktionerna ha i sin mån bidragit till
att bromsa efterfrågan. Tilltagande avsättningssvårigheter ha gjort sig gällande
icke blott inom livsmedels-, sko- och beklädnadsindustrierna, utan
även inom vissa grenar av den mekaniska verkstadsindustrien. Även för de
grenar av exportindustrien, som hittills haft förmånen av god efterfrågan
och höga exportpriser, såsom massa- och trävaruindustrierna, torde topppunkten
ha passerats och tecken på en viss avmattning visat sig. Slutligen
är att uppmärksamma att den stegrade inhemska kostnadsnivån i stigande
grad lämnar sin medverkan till att hålla tillbaka intresset för nya investeringar.
Samtliga nu angivna faktorer synas handelskammaren utgöra en maning
till statsmakterna att ställa sig avvaktande och att för år 1952 tills
vidare avhålla sig från nya ingripanden med syfte att lägga en hämsko på
näringslivets investeringar.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller, att sett
från synpunkten att avskrivningsreglerna möjligen stimulerat företagens investeringar
skulle en begränsning av den fria avskrivningsrätten vara berättigad,
i synnerhet om man av statsfinansiella skäl ansåges nödsakad omedelbart
uttaga den skatt, som belöpte på beskattningsårets verkliga inkomst.
Men man finge icke glömma att det för företagen, där det ekonomiska handlandet
i sina verkningar omspände tidsperioder av vida mer än ett år, vore
ekonomiskt orimligt att utgå ifrån ett enda år. Endast genom att betrakta
resultaten för en följd av år kunde man få begrepp om rörelsens verkliga
resultat.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet — däri promemorians
förslag avstyrkes — erinras om att förbundet i tidigare sammanhang förklarat
sig kunna understödja förslaget om investeringsskatt och att förbundet
icke heller hade velat motsätta sig förslaget om investeringsavgift och
de tillfälliga bestämmelserna om värdering av varulager, vilket sistnämnda
skedde under trycket av att dessa skatteregler skulle ersätta bestämmelserna
om investeringsskatt. Förbundet framhåller, att bestämmelserna i det nu
remitterade förslaget i realiteten innebure att de till investeringsskatten hörande
reglerna skulle bli gällande parallellt med bestämmelserna om en
investeringsavgift för inkomståren 1952 och 1953.

I det av Sveriges lantbruksförbund avgivna yttrandet framhålles bland annat,
att redan med nu gällande bestämmelser vore kapitalbildningen via beskattade
vinstmedel synnerligen försvårad och på grund därav i alltför liten
utsträckning använd. De föreslagna reglerna komme sannolikt att medföra
att de ekonomiska föreningarna, som för närvarande i allmänhet arbetade
med för litet kapital, såge sig nödsakade att anskaffa erforderligt kapital
genom att, i den mån icke lånevägen kunde anlitas, av de enskilda jordbrukarna
utkräva högre andelskapital. Att i sålunda ökad utsträckning bygga
föreningarnas finansiering på av medlemmarna tillskjutet belopp vore emellertid
oförmånligt för både föreningarna och särskilt ur skattesynpunkt för
deras medlemmar. De föreslagna bestämmelserna innebure därför en mycket
besvärande begränsning av möjligheterna till en sund kapitalbildning
och konsolidering inom jordbrukets ekonomiska föreningar.

Vidare framhålles att jordbruksorganisationens industriella verksamhet i
regel vore av färskt datum och flertalet företag att hänföra till gruppen nystartade
företag. De investeringar, som gjordes i jordbrukets föreningsrörelse,
borde rubriceras som önskvärda investeringar, då de i regel medförde
ökad och förbilligad livsmedelsproduktion till förmån för både konsumenter
och producenter. De föreslagna bestämmelserna komme därför, särskilt
om de bleve bestående en längre tid, vilket med hänsyn till tidigare erfarenheter
av liknande provisoriska bestämmelser kunde befaras, att försvåra och
hindra en fortsatt utbyggnad av livsmedelsindustrien jämte anläggningar
för lämplig fördelning och distribution av jordbrukets och skogsbrukets produkter
och förnödenheter.

Förbundet tillägger, att det vore väl medvetet om att särskilt i nuvarande
läge även samhällsekonomiska överväganden vore på sin plats och att det
slutliga ställningstagandet till förslaget måste framkomma som resultatet
av en avvägning mellan det samhällsekonomiska intresset att bekämpa inflationen
och det företagsekonomiska intresset att åstadkomma gynnsamma
arbetsförhållanden för näringslivet. Ur allmänekonomiska synpunkter syntes
för närvarande den utan jämförelse mest angelägna uppgiften för den
ekonomiska politiken vara att råda bot för den pågående inflationen. Förbundet
vill icke bestrida, att den nu föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten
vore ägnad att verka i denna riktning men ville understryka att
den endast utgjorde eu del av de komplex av åtgärder, som härför erfordraBihang
till riksdagens protokoll t.952. 1 samt. Nr 200.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

des. En sänkning av den direkta företagsbeskattningen kombinerad med en
rimlig begränsning av avskrivningsrätten skulle enligt förbundets mening
vara en ur allmän synpunkt mera verksam och för näringslivet mindre besvärande
åtgärd. Härigenom skulle nämligen företagen beredas möjlighet
att i väsentligt ökad omfattning konsolidera sig med hjälp av beskattade
vinstmedel, varigenom statens inkomster av företagsbeskattningen sannolikt
snarare komme att öka än minska jämfört med förhållandena för närvarande.
Samtidigt skulle företagens behov av en konsolidering genom avskrivningar
minskas och de missförhållanden, som kunde karakteriseras såsom
jakt på avskrivningsobjekt och som vore klart inflationsdrivande, kunna
förebyggas.

Riksförbundet landsbygdens folk åberopar som eget yttrande vad lantbruksförbundet
i förevarande sammanhang anfört.

I anledning av vad i promemorian anförts därom, att om det däri upptagna
förslaget genomfördes, det skulle kunna göras gällande att en konjunkturvinstbeskattning
av under år 1952 och följande år åtnjuten inkomst komme
att framstå som mindre angelägen, ha i vissa remissyttranden uttalanden
gjorts. Följande må återgivas. •

Riksskattenämnden framhåller, att det merarbete för taxeringsmyndigheter,
som kunde föranledas av de ifrågasatta nya bestämmelserna, uppvägdes
av en väsentligt större lättnad genom konjunkturskattetaxeringens bortfallande.

överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser understryka önskvärdheten
av bestämmelser, som gjorde en eventuell konjunkturvinstbeskattniug
för inkomst under beskattningsåren 1952 och 1953 överflödig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län erinrar om att i promemorian antytts
att en konjunkturvinstbeskattning för beskattningsåren 1952 och 1953 kunde
bli aktuell och framhåller i anslutning därtill, att enligt länsstyrelsens
åsikt innebure förslaget till konjunkturskatt och det i promemorian upptagna
förslaget var för sig en sådan skatteskärpning, att bestämmelserna
icke borde tillämpas samtidigt. Det skulle i flertalet fall bli alltför betungande
för företagen, i synnerhet för nystartade och relativt unga företag, för
vilka det under den första verksamhetstiden ofta vore av direkt avgörande
betydelse att de bereddes möjlighet till konsolidering av sin ställning. Därest
de i promemorian föreslagna bestämmelserna komme att gälla vid 1953 och
1954 års taxeringar, borde med en eventuellt tilltänkt konjunkturskatt vid
samma taxeringar få anstå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att ett alldeles särskilt intresse knöte
sig till den i promemorian framkastade tanken, att det skulle vara möjligt
att ersätta konjunkturbeskattningen med regler om begränsningar i
vinstreglerande åtgärder. Länsstyrelsen funne detta förslag ytterst värdefullt.
Vid fortsatta överväganden härav syntes det dock vara nödvändigt att
åstadkomma mera generellt verkande bestämmelser, vilka icke ■— som de
nu föreslagna -—- riktade sig i huvudsak enbart gentemot sådan företagsamhet,
som bedreves i aktiebolags- eller föreningsform.

Kangl. Maj.ts proposition nr 200.

19

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som vitsordar den förenkling i taxeringsförfarandet
som promemorians förslag innebär i förhållande till en konjunkturvinstbeskattning,
påpekar att en begränsning av den fria avskrivningsrätten
skulle drabba icke enbart de företag, som redovisade en onormalt
stor konjunkturvinst, utan även i samma utsträckning andra företag,
där någon konjunkturvinst icke förelåge men som i stället väl behövde utnyttja
den fria avskrivningen i och för företagets konsolidering. Inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten skulle således i endast begränsad utsträckning
drabba de onormala konjunkturvinsterna men med hela sin hårdhet
företag, vilka arbetade under ej så gynnsamma omständigheter.

Vad beträffar vissa övriga i remissyttrandena anförda synpunkter, skall
en redogörelse för desamma lämnas senare i samband med behandlingen av
förslagets olika detaljer.

Departementschefen. Vid 1951 års höstriksdag beslöts, att en särskild avgift
skulle uttagas vid vissa investeringar och att skärpta regler i fråga om
varulagervärderingen skulle gälla vid inkomsttaxeringen. Ifrågavarande bestämmelser,
som skola tillämpas vid 1953 och 1954 års taxeringar, återfinnas
i förordningarna den 14 december 1951, nr 794 och 795. De innebära, att
vissa investeringar — dock ej sådana i varulager — föranleda uttagande av
en särskild avgift, i princip beräknad till 12 procent av investeringskostnaden,
respektive att möjligheterna att genom en låg värdesättning av varulagret
erhålla uppskov med beskattningen av vinstmedel begränsats. Man
har med andra ord i skattelagstiftningens form sökt åstadkomma en investeringsbegränsning.
Detta innebar i princip icke någon nyhet utan var närmast
ett fortsättande på den väg, som man slog in på vid antagandet av
de vid 1952 års taxering tillämpliga bestämmelserna om investeringsskatt.

I proposition nr 220/1951, däri förslag till bestämmelserna om investeringsavgift
och om lagervärdering underställdes riksdagen, framhöll jag,
att den då rådande utpräglade högkonjunkturen inom företagarsfären utgjorde
det allvarligaste hotet mot strävandena att uppnå ekonomisk balans.
De av vinstkonjunkturen framkallade expansionssträvandena rymde enligt
min mening avsevärda risker för en inflationistisk utveckling. Åtgärder mot
den starka investeringsbenägenheten inom företagarsektorn voro därför påkallade.

De nu antydda bestämmelserna utgöra allenast ett led i den rad av åtgärder
som statsmakterna vidtagit i inflationsbekämpande syfte. Jag hänvisar
härutinnan i första hand till vad jag i avseende å den ekonomiska
politiken anfört i den förut omnämnda propositionen nr 220 samt i den till
årets statsverksproposition fogade finansplanen. Särskilt vill jag emellertid
erinra om den överenskommelse rörande riktlinjerna för den fortsatta kreditpolitiken
som för någon tid sedan träffades mellan riksbanken och kreditinstituten.
De inledningsvis omnämnda bestämmelserna om investeringsavgift
och varulagervärdering åsyfta — i likhet med nämnda kreditöverens -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

kommclse — att åstadkomma en investerings- och kreditbegränsning och
därigenom skapa ökade förutsättningar för en stabilisering av penningvärdet.

I departementspromemorian har ifrågasatts tillfälliga bestämmelser, avsedda
att gälla under samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift
och varulagervärdering, i syfte att begränsa möjligheterna att genom s. k.
vinstreglerande dispositioner erhålla ett uppskov med beskattningen av
vinstmedel som influtit under beskattningsåren 1952 och 1953. Såsom motiv
för en sådan åtgärd har därvid i första hand åberopats den synpunkten,
att om den allmänna kreditgivningen begränsas för en viss tidsperiod, så
bör man också tillse att de på samma tidsperiod belöpande verkliga inkomsterna
göras till föremål för beskattning. Åtstramningen på den allmänna
kreditmarknaden skulle eljest, särskilt vad angår de självfinansierande
företagen, i viss mån förlora sin effekt.

Detta i promemorian gjorda uttalande är i och för sig ovedersägligen
riktigt. Åtgärderna att avskriva inventarier, att göra avsättningar till
pensionsstiftelser samt att avsätta medel till investeringsfonder innebära, att
ett belopp motsvarande den inkomstskatt, som belöper på de för sagda ändamål
anlitade vinstmedlen, står till den skattskyldiges förfogande för fortsatta
investeringar. Till den del avskrivningarna göras med större belopp
än som motsvarar ekonomisk värdeförslitning och avsättningarna till pensionsstiftelser
avse s. k. framtida kostnader liksom när fråga är om avsättningar
till investeringsfonder, kan alltså med fog ifrågasättas huruvida ett
bibehållande i nuvarande läge av gällande bestämmelser är ur samhällets
synpunkt önskvärt.

Det må i detta sammanhang påpekas, att den förut omnämnda förordningen
om varulagervärdering just innebär en begränsning av möjligheterna
till vinstreglerande dispositioner i form av nedskrivning å lager och att ett
genomförande av de nu ifrågasatta åtgärderna följaktligen skulle innebära
en komplettering av tidigare beslutade åtgärder på skattelagstiftningens
plan i kreditbegränsande syfte och sålunda icke något i och för sig nytt.
Men de ifrågasatta bestämmelserna skulle därjämte komplettera reglerna
om investeringsavgift, nämligen ur följande synpunkter. Investeringsavgiften
utgör som förut nämnts tolv procent av investeringskostnaden. En högre
procentsats har ansetts icke böra väljas, bland annat med hänsyn till att
förordningen om investeringsavgift måst givas en i princip generell utformning,
i följd varav avgiften drabbar även mera angelägna investeringar. En
konsekvens härav har emellertid blivit att avgiften i vissa fall möjligen icke
får avsedd verkan, nämligen när fråga är om företag med betydande vinstmedel
och god likviditet. För sådana företag kan utsikten att genom utnyttjande
av den fria avskrivningen undgå betydande omedelbara inkomstskatter
te sig som en större fördel än möjligheten att genom ett uppskov
med investeringen undslippa investeringsavgiften. Även i detaljhänseenden
av en viss räckvidd skulle bestämmelserna om investeringsavgift erhålla en
önskvärd komplettering, om promemorians förslag genomfördes. Här må

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

21

exempelvis erinras om att därest ett företag gör vissa investeringar, vilka
likaväl kunnat göras av en för ändamålet tillskapad personalstiftelse, har
företaget att härför erlägga investeringsavgift, men undslipper detta om
ett motsvarande belopp först avsättes till en sådan stiftelse, varefter stiftelsen
— som icke är pliktig erlägga investeringsavgift — utför investeringen.

Med det sagda har jag berört de synpunkter, varå promemorians förslag i
huvudsak bygger. Jag torde nu få övergå att behandla vissa andra med förslaget
sammanhängande frågor, vilket lämpligen kan ske med utgångspunkt
från de i vissa remissyttranden riktade invändningar mot detsamma. Spörsmålet
om den fria avskrivningsrättens samband med bolagsbeskattningen i
dess helhet kommer jag emellertid att beröra först i ett senare sammanhang.

I åtskilliga yttranden har pekats på de förändringar i konjunkturläget,
som ägt rum under den senaste tiden. Därvid har framhållits bland annat
att råvarupriserna på världsmarknaden visat en fortgående nedgång, att avsättningssvårigheter
gjort sig gällande inom vissa branscher, att en viss
avmattning i avseende å efterfrågan och priser beträffande massa- och trävaruprodukter
konstaterats samt att en viss likviditetsförsämring inträtt
för industrien. Tillika har uttalats att man i ett så svårbedömt läge som det
nu rådande icke borde vidtaga åtgärder, vilka försvårade näringslivets konsolidering
och utsatte det för ett ökat skattetryck.

Som jag förut framhållit karakteriserades läget vid tidpunkten för anmälan
i statsrådet den 19 oktober 1951 av proposition nr 220, trots vissa
ojämnheter, på det hela taget av en högt uppdriven vinstkonjunktur. När
jag den 22 februari i år i statsrådet anmälde fråga om beskattning av inkomster
föranledda av den rådande överkonjunkturen, påpekade jag — som
framgår av proposition nr 79 till innevarande års riksdag — att en tillspetsning
av vinstkonjunkturen framträdde med särskild styrka mot slutet av
år 1951. Denna vinstutveckling hade framkallats genom en exceptionell internationell
konjunktur av klart inflationistisk karaktär. Jag framhöll samtidigt,
att vinstkonjunkturen i huvudsak varit koncentrerad till vissa speciella
områden medan jämsides härmed inom andra delar av näringslivet
vissa tendenser till avmattning förelåge.

Jag har för avsikt att inom kort — vid anmälan av proposition rörande
slutligt riksstatsförslag för budgetåret 1952/53 — taga upp till närmare belysning
det aktuella ekonomiska läget i anslutning till en redovisning av
den reviderade nationalbudgetkalkyl för år 1952 som för närvarande utarbetas
inom nationalbudgetdelegationcn. I avvaktan på denna mera utförliga
redogörelse vill jag i detta sammanhang blott i största korthet antyda
det rådande lägets karaktär.

Den ekonomiska utvecklingen under den hittillsvarande delen av år 1952
har på det internationella planet inneburit en viss avmattning av konjunkturen.
Å andra sidan kan man icke bortse från riskerna för en fortsatt inflationistisk
utveckling, då man alltjämt har att räkna med en högt uppdriven

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rustningskonjunktur, som underbygger inflationstendenserna. Vad den interna
ekonomien beträffar är det visserligen sant att avmattningstendenser
gjort sig gällande på vissa håll inom näringslivet med försämrade avsättningsmöjligheter
o. s. v. Det dominerande draget är dock en fortsatt och
väl hävdad högkonjunktur inom många områden av företagarsektorn, som
skapar risker för en inflationistisk utveckling. De avmattningstendenser som
framträtt ha icke varit av den styrka och omfattning att de kunna sägas
innebära att överkonjunkturen inom näringslivet allmänt sett brutits. Konjunkturbilden
är sålunda splittrad. Det är icke möjligt att nu förutsäga vilken
riktning den fortsatta utvecklingen kommer att taga. Den avmattning
i den internationella konjunkturen som inträtt under senare tid innebär att
det prisuppdrivande trycket utifrån på den interna ekonomien lättar och att
sålunda förutsättningarna för en ekonomisk stabilisering i vårt land ökat.
Den fortsatta utvecklingen kommer därmed att i mera avgörande grad än
tidigare vara beroende av våra egna åtgöranden. Det måste därför bli en huvuduppgift
för den närmaste tidens ekonomiska politik att effektivt förhindra
uppkomsten av interna inflationsskapande krafter och att uppnå en
ny ekonomisk stabilitet. En stram ekonomisk politik måste sålunda föras
även i fortsättningen och det kan icke ifrågakomma annat än att konsekvent
fullfölja det program för stabilisering av penningvärdet som uppställts.
Då såsom jag förut framhållit en inskränkning i möjligheterna till
vinstreglerande dispositioner är av väsentlig betydelse för uppnående av en
konsekvent genomförd kredit- och investeringsbegränsning synes mig starka
skäl tala för ett genomförande av departementspromemorians förslag.
Denna min uppfattning grundas även därå att de ifrågasatta bestämmelserna
framstå, vilket jag tidigare även påpekat, såsom ett önskvärt komplement
till investeringsavgiften.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att — såsom i departementspromemorian
något berörts och i vissa remissyttranden understrukits — de nuvarande
permanenta skattereglerna på ifrågavarande område äro i behov
av en snar omprövning. Det är nämligen uppenbart att bestämmelserna i
fråga och främst de som reglera avskrivningsrätten i vissa konjunkturlägen
på ett ur samhällets synpunkt icke önskvärt sätt stimulera investeringar
och därigenom kunna verka inflationsdrivande. Då ett sådant konjunkturläge
nu råder, synes det mig angeläget att genom tillfälliga bestämmelser
undanröja möjligheten av sådana oförmånliga verkningar. Jag återkommer
längre fram till frågan om avskrivningsreglernas framtida utformning
men vill nu framhålla att ett genomförande av de ifrågasatta provisoriska
bestämmelserna skulle å ena sidan vara förenligt med det syfte, som
vid den antydda revisionen borde vara vägledande, men å andra sidan icke
stå hindrande i vägen för den utformning av de framtida avskrivningsreglerna,
som vid en närmare undersökning skulle visa sig ur olika synpunkter
mest ändamålsenlig.

I åtskilliga remissyttranden har mot förslagets genomförande invänts,
att det med hänsyn till risken för ett konjunktur omslag icke vore lämpligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

23

att införa bestämmelser som förringade företagens möjligheter och intresse
av att genom reservbildningar stärka sin motståndskraft inför ett försämrat
konj unkturläge.

Även enligt min mening är detta en synpunkt som vid ett ställningstagande
till promemorians förslag måste beaktas. En avvägning måste med
andra ord göras mellan, å ena sidan, det sist angivna intresset och, å andra
sidan, det förut berörda önskemålet att så modifiera rätten till vinstreglerande
dispositioner att denna rätt icke motverkar de av statsmakterna vidtagna
åtgärderna för stabilisering av penningvärdet.

Jag vill då framhålla, att promemorians förslag om en begränsning i avskrivningsrätten
är mycket försiktigt utformat. Främst bör sålunda observeras
att begränsningen icke till någon del riktar sig mot inventarier, som
anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952. Det är uppenbart att de
inventarier, som kunna komma att anskaffas under åren 1952 och 1953,
blott är en ringa del av de inventarier beträffande vilka reglerna om fri avskrivning
gälla. Vidare måste den föreslagna procentsatsen, 20 procent, varmed
nyanskaffade inventarier föreslagits skola få avskrivas, anses vara ytterst
måttfullt avvägd. Den genomsnittliga ekonomiska värdenedgången å
förevarande tillgångar torde ligga väsentligt under 20 procent, varför utrymme
för en viss konsolidering genom avskrivning å nyanskaffade inventarier
förefinnes även vid ett genomförande av promemorians förslag. Jag
återkommer längre fram till hithörande spörsmål men vill redan nu framhålla,
att jag är beredd förorda den ytterligare uppmjukning som från
några håll påkallats och som innebär att extra avdrag får göras då inventarier
avyttrats under samma år som nya sådana anskaffats.

Med hänvisning till det nu sagda får jag som min mening uttala att övervägande
skäl tala för att de i departementspromemorian föreslagna åtgärderna
genomföras. Jag får tillika framhålla, att ett förslag av sådan innebörd,
med hänsyn till dess betydelse ur konjunkturpolitisk synpunkt, måste
anses uppfylla de grundlagsenliga förutsättningarna för att kunna framläggas
efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande
budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få uppehålla mig vid det i promemorian
gjorda uttalandet, att om en konjunkturvinstbeskattning av inkomst
under år 1952 och följande år komme att i och för sig framstå som
motiverad, skulle en sådan beskattning likväl te sig mindre angelägen om
promemorians förslag genomfördes. För härav föranledda uttalanden i remissyttrandena
hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen.

Om den tillfälliga inskränkningen i avskrivningsrätten visserligen icke
i egentlig mening innebär en skatteskärpning utan endast är en fråga
om tidpunkten för beskattning av vissa inkomster, innebär anordningen
å andra sidan att de berörda företagen under en viss tidsperiod få erlägga
en större inkomstskatt än som eljest hade ifrågakommit. Med hänsyn härtill
torde icke — under förutsättning att någon exceptionell tillspetsning av
vinstkonjunkturen icke kommer att inträda —■ böra ifrågakomma att

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

samtidigt med ett införande av en begränsning i avskrivningsrätten uttaga
en konjunkturskatt. Jag har därvid icke förbisett, att de skattskyldiga, vilka
skulle beröras av ifrågavarande båda anordningar, icke genomgående
bleve desamma. Med hänsyn till att detta dock bleve fallet för ett stort antal
företag, skulle uttagande av konjunkturskatt samtidigt med att modifierade
avskrivningsregler gällde, för åtskilliga bli alltför betungande.

Att även taxeringstekniska skäl tala för departementspromemorians förslag
framför en fortsatt konjunkturvinstbeskattning, har framhållits i promemorian
och starkt understrukits i de remissyttranden där denna fråga
berörts.

3. Avskrivning å inventarier.

Promemorian. I promemorian framhålles till en början, att huvudregeln
om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för anskaffande av
inventarier innebure, att anskaffningskostnaden genom värdeminskningsavdrag
fördelades såsom omkostnad på det antal år, varunder tillgången beräknades
vara ekonomiskt användbar. Mot en sådan utformning av bestämmelserna
rörande avdragsrätt funnes i förevarande sammanhang givetvis
intet att erinra.

Vissa skattskyldiga, nämligen aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga
försäkringsbolag och sparbanker, kunde emellertid av beskattningsmyndigheterna
berättigas åtnjuta s. k. fri avskrivning å inventarier. Denna
bestämmelse, vilken infördes genom beslut vid 1938 års riksdag, åsyftade
att göra det möjligt för berörda skattskyldiga att med större frihet fördela
avskrivningen å olika beskattningsår, infallande under tiden för tillgångens
ekonomiska varaktighet. Det hade med andra ord ansetts lämpligt att
vid taxeringen medgiva avdrag i överensstämmelse med den skattskyldiges
egna bedömanden sådana dessa toge sig uttryck i bokföringsmässiga åtgärder.
Vid 1938 års lagstiftning hade förutsetts, att bestämmelserna understundom
skulle kunna missbrukas; någon mer preciserad föreskrift med
stöd av vilken den fria avskrivningsrätten skulle kunna vid missbruk indragas
meddelades emellertid ej. Det förutsattes dock att en ur näringslivets
och det allmännas synpunkt önskvärd praxis i avseende å utnyttjandet av
den fria avskrivningsrätten skulle utbilda sig.

Vidare framhålles i promemorian, att det torde vara ett numera allmänt
känt förhållande, att reglerna om fri avskrivningsrätt i avsevärd omfattning
utnyttjats på ett sätt, som knappast hade förutsetts vid lagstiftningens tillkomst.
Frågan, hur den fria avskrivningsrätten borde för framtiden utformas,
vore ett spörsmål som krävde ingående överväganden. Det kunde å
ena sidan med fog göras gällande, att denna avskrivningsrätt varit av stor
betydelse för en i och för sig önskvärd konsolidering av det svenska näringslivet
och att den fria avskrivningsrätten även för framtiden kunde spela en

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

25

betydelsefull roll i sådant hänseende. Å andra sidan torde gälla att ett fritt
utnyttjande av den fria avskrivningsrätten i sådana konjunkturlägen som
det nu rådande icke ur det allmännas synpunkt gåve tillfredsställande resultat.
Det vore därför önskvärt med en närmare undersökning ur nu antydda
synpunkter angående hur den fria avskrivningsrätten borde för framtiden
regleras. Vid en sådan undersökning borde särskilt prövas om bestämmelserna
kunde utformas så, att gränserna för avskrivningsrättens utnyttjande
gjordes rörliga med möjlighet till anpassning efter de krav, som föranleddes
av för varje tidsperiod rådande konjunkturläge. Något förslag till en definitiv
utformning av reglerna om rätt till fri avskrivning kunde icke i promemorian
framläggas. Med hänsyn till vad inledningsvis anförts syntes en tillfällig
modifikation i den fria avskrivningsrätten emellertid nu böra övervägas.

En eventuell modifikation av avskrivningsrätten borde, efter vad i promemorian
därefter anföres, gälla vid 1953 och 1954 års taxeringar samt avse
inventarier, som anskaffats under motsvarande beskattningsår. Däremot
syntes den fria avskrivningsrätten alltjämt böra gälla beträffande inventarier,
som anskaffats före beskattningsåret 1952. Härför talade taxeringstekniska
skäl; det skulle vara förenat med praktiska svårigheter att i efterhand
avgöra huru stor del av tidigare avskrivningar, som belöpte å de olika inventarierna
och följaktligen även vilket avskrivningsunderlag, som beträffande
det särskilda inventariet skulle anses outnyttjat. Beträffande inventarier,
som anskaffats före ingången av det beskattningsår, för vilket taxering
ägde rum år 1951, syntes vidare gälla att avskrivningsunderlaget i betydande
omfattning redan vore utnyttjat. Annorlunda vore visserligen läget
beträffande inventarier som anskaffats under beskattningsåret 1951, enär
avskrivningarna å dessa inventarier på grund av bestämmelserna om investcringsskatt
i många fall torde ha begränsats. Då det emellertid stått de
skattskyldiga fritt att även beträffande under sistnämnda beskattningsår anskaffade
inventarier utnyttja den fria avskrivningsrätten, om än mot erläggande
av investeringsskatt, och så även i icke obetydlig omfattning kunde
antagas ha skett, skulle komplicerade och svårtillämpade regler behöva uppställas,
därest de ifrågasatta inskränkningarna i avskrivningsrätten skulle
vinna tillämpning jämväl å berörda inventarier.

I promemorian framhålles, att vid en prövning av frågan hur en inskränkning
av rätten till fri avskrivning borde utformas, skulle kunna göras gällande,
att detta lämpligast åstadkommes genom ett temporärt återkallande
av den fria avskrivningsrätten beträffande nyanskaffade inventarier. Detta
skulle innebära en återgång till planenlig (bunden) avskrivning, varigenom
bestämmelserna i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
skulle bli tillämpliga. Mot en sådan anordning kunde emellertid vissa erinringar
framställas. De, som åtnjutit fri avskrivning, skulle tvingas upprätta
fullständiga värdeminskningsplaner, vilket skulle medföra ökat arbete såväl
för de skattskyldiga som vid taxeringskontrollcn. Därtill komme att vid
planenlig (bunden) avskrivning överensstämmelse icke behövde råda mellan

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

räkenskapsmässiga och taxeringsmässiga värdeminskningsavdrag, något som
i och för sig vore ägnat att komplicera taxeringsförfarandet. Med hänsyn
härtill syntes önskvärt att pröva, huruvida inskränkningen i den fria avskrivningsrätten
kunde uppnås på annat sätt och med bibehållande av överensstämmelsen
mellan i bokföringen gjorda och vid taxeringen tillåtna avdrag.

Därefter anföres att en tänkbar utväg vore att beträffande skattskyldiga
med rätt till fri avskrivning modifiera denna avskrivningsrätt så att det årliga
värdeminskningsavdraget å nyanskaffade inventarier begränsades till
20 procent av anskaffningsvärdet, vilken procentsats skulle tillämpas beträffande
alla nyanskaffade inventarier med längre varaktighetstid än tre år.
Skulle avdraget under beskattningsåret 1952 icke ha utnyttjats, borde avdraget
få förskjutas till beskattningsåret 1953. Skulle skattskyldig under
något av de nu ifrågakommande beskattningsåren ha i räkenskaperna verkställt
avdrag med mer än 20 procent, borde han därigenom anses ha förverkat
rätten till fri avskrivning. Reglerna för bunden avskrivning skulle sålunda
bli omedelbart tillämpliga och den skattskyldige ha att upprätta fullständiga
avskrivningsplaner.

Det tillägges, att i vissa fall kunde den ifrågasatta inskränkningen i avskrivningsrätten
möjligen anses leda till obilliga resultat, nämligen om en
skattskyldig tidigare träffat avtal om inventarieförvärv och ett utnyttjande
av möjligheterna till en omedelbar avskrivning å tillgången i fråga ingått
som ett väsentligt led i finansieringen av förvärvet. Det skulle därför kunna
övervägas, huruvida möjlighet borde för sådana fall öppnas för den skattskyldige
att efter dispens erhålla rätt till ett större avdrag å anskaffningskostnaden.
Sådan dispens, som kunde förutses allenast undantagsvis vara
tillräckligt motiverad, skulle lämpligen kunna lämnas av riksskattenämnden.

Remissyttrandena. Utöver vad från remissyttrandena tidigare återgivits
har den föreslagna begränsningen av den fria avskrivningsrätten föranlett
i huvudsak följande uttalanden.

Huvudargumentet mot den föreslagna begränsningen är i det övervägande
antalet avstyrkande yttranden, att någon inskränkning i rätten till fri avskrivning
icke borde äga rum, med mindre samtidigt frågan om bolagsbeskattningen
i dess helhet omprövades. Till stöd för denna ståndpunkt har
man åberopat olika uttalanden i samband med höjningen av skattesatsen
för bolag och ekonomiska föreningar.

Sålunda framhålla delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., att det
föreliggande förslaget borde ses mot bakgrunden av de uttalanden rörande
bibehållande av nuvarande avskrivningsinöjligheter, som vid den år 1947
företagna skärpningen av företagsbeskattningen gjordes såväl av 1945 års
statsskatteberedning som av dåvarande finansministern och riksdagen.

Delegerade erinra vidare om, att 1945 års statsskatteberedning behandlat
frågan, huruvida en skärpning av bolagsbeskattningen kunde äga rum utan

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

att verka hämmande på företagsamheten och utan att utgöra hinder för bolagens
konsolidering.

Delegerade åberopa följande uttalande av statsskatteberedningen.

»Därvid må erinras om den aktiebolagen — liksom även ekonomiska föreningar,
ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker — tillkommande rätten
till fri avskrivning å inventarier, varigenom möjlighet förefinnes för vederbörande
företag att sörja för sin konsolidering. Även genom värderingen av
inneliggande varulager kunna skapas dolda reserver och så sker också i stor
utsträckning. Slutligen må erinras om lagstiftningen angående rätt till avdrag
för avsättning till investeringsfond, genom vilken lagstiftning möjlighet
beredes till uppskov med vidtagande av dispositioner av olika slag.---

Med hänsyn till dessa möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställning
och att skapa dolda reserver finner beredningen icke sannolikt, att en
viss skärpning av bolagsbeskattningen skulle kunna befaras medföra hämmande
verkningar med avseende å företagsamheten.»

Delegerade framhålla vidare, att i promemorian två av de av skatteberedningen
omförmälda möjligheterna till konsolidering föreslagits skola för en
tvåårsperiod upphävas. Den tredje angivna konsolideringsmöjligheten hade
redan genom 1951 års förordning med tillfälliga bestämmelser om värdering
av varulager vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt betydligt
inskränkts. Den på förslag av statsskatteberedningen genomförda
skärpningen av företagsbeskattningen kvarstode däremot. Den hade till och
med ytterligare skärpts genom förordningen om investeringsavgift. Vidare
hade den starka penningvärdeförsämringen under senare år i mycket hög
grad skärpt den progressiva beskattning av aktiebolagens utdelade vinster
och av de under enskild firma bedrivna företagens vinster, som i form av
statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt uttoges av fysiska personer, ett
förhållande som 1949 års skatteutredning särskilt understrukit. Slutligen
förelåge också proposition om uttagande hos vissa företag av en extraskatt
på s. k. konjunkturvinster.

I propositionen nr 212 till 1947 års riksdag, anföra delegerade vidare,
hade dåvarande finansministern understrukit statsskatteberedningens nyss
återgivna synpunkter samt vidare framhållit, att svensk skattelagstiftning
och praxis i fråga om lagervärdering och avskrivning på inventarier även
då det gällde andra företag än aktiebolag vore sådan, att företagens utveckling
i hög grad befrämjades. Ett företag, vars ägare strävade efter expansion,
kunde i stor utsräckning, utan att fördenskull överskrida gränsen för det
lagligt tillåtna, finansiera denna expansion med vinster, vilka inginge såsom
dolda fonder i företagets egna kapital. Så länge företaget icke avvecklades
kunde dessa kvarligga obeskattade. Några remissinstanser hade framdragit
detta förhållande såsom en orättvisa gentemot löntagarna, vilken framträdde
särskilt starkt vid en hög skatteprogressivitet. I den mån alternativet
skulle vara en lägre progressivitet i skatteskalan, skulle detta dock uppenbarligen
vara ännu ofördelaktigare för den stora massan av löntagarna. Ej heller
borde den slutsatsen dragas att möjligheterna till dold fondering hos enskilda
företag borde borttagas, »då detta skulle relativt sett missgynna de på en
gång sparsamma och aktivt risktagande, uppbyggande och nydanande före -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tagarna, något som otvivelaktigt vore till skada för näringslivets utveckling».
Finansministern hade ytterligare framhållit, att vad sålunda anförts
i ännu högre grad gällde om den företagsamhet, som bedreves inom aktiebolagen.
Trots den s. k. dubbelbeskattningen på bolagen vore det mycket
vanligt, att man av skatteskäl gåve sina företag bolagsform. Härigenom
ökades nämligen möjligheterna till skattefri fondcring av överskottsvinster,
som icke omedelbart användes i ägarens konsumtion. Finansministern hänvisade
därvid till de av statsskatteberedningen påpekade konsolideringsmöjligheterna,
vilka möjligheter i synnerligen hög grad reducerade bolagsbeskattningens
betydelse för sådana företag, för vilkas bristande expansionsmöjligheter
man uttryckt särskilt stor oro. Den företagstyp, som man
i det sammanhanget särskilt skjutit fram, vore den där en enskild man med
stor teknisk och företagsekonomisk begåvning strävade att på grundval av
nya initiativ och idéer bygga upp ett företag från en blygsam början med
hjälp av självfinansiering. Man hade velat göra gällande, att bolagsbeskattningen
skulle hindra en sådan företagares möjligheter att slå sig fram och
konkurrera med de äldre och redan konsoliderade storföretagen. Det rakt
motsatta förhållandet syntes i stor utsträckning gälla; dessa mindre företag
erhölle, i den mån de företoge nya investeringar, undan för undan möjlighet
till stora avskrivningar, som reducerade den beskattningsbara vinsten.

Delegerade framhålla vidare, att under frågans behandling i riksdagen
hade dåvarande finansministern anfört, att om en bolagsskatt å 40 procent
vore hög, vore de avskrivningsregler, som de svenska bolagen finge tillämpa,
desto mildare, och man finge, såsom finansministern uttryckte sig, »väl
väga det ena mot det andra». Vid samma tillfälle hade vidare på därom
framställd förfrågan från regeringspartiets sida vitsordats att den högre bolagsskatten
vore av beredning, regering och utskott motiverad med ständigt
påvisande av att den fria avskrivningsrätten existerade, varav kunde
dragas den slutsatsen, att om den vid någon senare tidpunkt skulle avlägsnas
man måste taga upp hela frågan om bolagsbeskattningen i det sammanhanget.

Det torde därför enligt delegerades mening icke kunna bestridas, att näringsföretagen
varit i sin fulla rätt, då de hävdat, att dessa och liknande
uttalanden måste tolkas såsom klara utfästelser om att någon begränsning
av de berörda konsolideringsmöjligheterna icke skulle ifrågakomma annat
än i samband med en kompenserande sänkning av företagsbeskattningen.

Liknande uttalanden ha avgivits av övriga näringslivets organisationer
samt jämväl av några av de myndigheter, som avstyrkt förslaget.

Jämväl vissa av de myndigheter, vilka tillstyrkt förslagets genomförande,
ha uttryckligen betonat, att någon mer vittgående begränsning av den fria
avskrivningsrätten icke borde ske förrän en översyn vidtagits av bolagsbeskattningen.
Med hänsyn framför allt till den föreslagna begränsningens
tillfälliga karaktär och med beaktande av att begränsningen endast skulle
gälla nyanskaffade inventarier ha dessa remissinstanser likväl ansett sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 29

kunna tillstyrka förslaget. Från dessa yttranden torde här få återgivas följande.

Riksskattenämnden anför.

När avvägning av den statliga beskattningen av aktiebolag senast skedde
— år 1947 -— togs hänsyn bland annat till de möjligheter till konsolidering,
som den fria avskrivningen sålunda erbjuder aktiebolagen. Det kan därför
ifrågasättas, om en begränsning av den fria avskrivningsrätten nu bör genomföras
utan att aktiebolagsbeskattningen i dess helhet upptages till omprövning.
Emellertid bör i detta avseende uppmärksammas, att de nu föreslagna
åtgärderna äro av tillfällig natur och ingå som ett led i en serie
åtgärder med syfte att motverka inflationen. Vid sådant förhållande och då
de vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning gjorda uttalandena måste anses
ha avseende på de mera permanenta och för normalare tider avsedda beskattningsreglerna,
finner riksskattenämnden att de år 1947 gjorda uttalandena
icke kunna av vederbörande skattskyldiga åberopas gentemot de nu
föreslagna tillfälliga lagstiftningsåtgärderna. Härvid bör även uppmärksammas,
att den föreslagna begränsningen av avskrivningsrätten över huvud
icke har avseende å tillgångar, anskaffade före år 1952 (eller motsvarande
beskattningsår), samt att avskrivning å därefter anskaffade tillgångar
avses skola få ske enligt grunder, som torde medge såväl avskrivning för
verklig värdeminskning som även i en del fall en viss konsolidering.

Det i promemorian gjorda påståendet, att den fria avskrivningsrätten kommit
att utnyttjas på ett sätt, som man vid lagstiftningens genomförande
icke förutsett, och att den stundom missbrukats har vitsordats såsom riktigt
av åtskilliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller i detta sammanhang,
att under den senaste högkonjunkturen kunnat konstateras, att den fria
avskrivningsrätten i en del fall använts på ett sätt som icke kunde ha varit
överensstämmande med lagstiftarens mening. Sålunda hade i vissa fall
inköpts dyrbara maskiner och andra anläggningstillgångar, som kanske
icke varit alldeles nödvändiga för verksamheten men som ändock anskaffats
för att kunna användas som avskrivningsunderlag i syfte att nedbringa
vinsterna. Det hade t. o. m. förekommit, att i pressen utannonserats till försäljning
aktiebolag »med goda avskrivningsobjekt».

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller likaså före, att den omständigheten
att juridiska personer genom rätten till fri avskrivning å inventarier
samt genom avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder kunnat
förskjuta en eljest omedelbar skattskyldighet i tiden otvivelaktigt haft
till följd en viss överinvestering i inventarier ävensom ett alltför stort utnyttjande
av avsättningsmöjligheterna till stiftelser och fonder.

Andra remissinstanser göra däremot gällande, att även om dylikt utnyttjande
i vissa fall förekommit, denna omständighet icke borde föranleda till
att den fria avskrivningsrätten inskränktes. Kooperativa förbundet framhåller
särskilt, att av förarbetena till lagstiftningen framginge, att man då hade
klart för sig att en friare avskrivningsrätt — det gällde både inventarier och
lager — enligt sakens natur kunde medföra ett uppskjutande av beskattningen.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Skånes handelskammare, som säger sig icke vara blind för att reglerna
om fri avskrivningsrätt för maskiner och inventarier de sista åren måhända
emellanåt utnyttjats på ett sätt, som icke förutsetts vid lagstiftningens tillkomst,
framhåller att detta framför allt torde sammanhänga med de förändrade
förhållanden, som inträtt till följd av den fortgående penningvärdeförsämringen.
I samma mån som penningvärdet försämrats och anskaffningskostnaderna
stigit för de nya maskiner, som erfordrats för att ersätta
dem, som efter hand förslitits eller blivit omoderna, hade av företagsekonomiska
skäl allt större avskrivningar måst göras för att icke det i rörelsen
nedlagda realkapitalet skulle successivt försvinna. Utvecklingen hade ådagalagt
att de stora avskrivningar som gjorts i stort sett varit företagsekonomiskt
motiverade. Hade avskrivningarna ej varit större än som erfordrats
för bibehållande av det i rörelsen nedlagda realkapitalet torde ej heller ur
fiskalisk synpunkt någon erinran kunnat riktas däremot. I avsaknad av rätt
till avskrivningar å återanskaffningsvärdet hade den fria avskrivningsrätten
i praktiken kommit att fungera som en regulator, genom vilken företagen
haft möjlighet att gardera sig emot att mer eller mindre fiktiva nominella
vinster gjorts till föremål för beskattning och emot att bolagets eget kapital
skattevägen reducerats.

Den fria avskrivningsrättens stora betydelse för företagens konsolidering
har allmänt vitsordats. De remissinstanser, vilka tillstyrkt förslaget, ha i
regel ansett, att en tillfällig begränsning av den fria avskrivningsrätten i och
för sig icke behövde medföra några vådor i avseende å företagens konsolidering.
I andra yttranden återigen har gjorts gällande, att även en temporär
inskränkning av denna rätt kunde under vissa förhållanden innebära
fara för att företagen skulle få svårigheter att genomföra rationaliseringssträvandena
eller råka i betalningssvårigheter.

Från remissyttrandena i denna del må här följande återgivas.

Kommerskollegium anför.

De förväntningar, som vid införandet av den fria avskrivningsrätten knötos
till denna reform, måste enligt kollegii mening anses ha i betydande grad
infriats. De uttalanden av departementschefen, som förekommo i Kungl.
Maj :ts proposition i ämnet till 1938 års riksdag, nämligen att förslagets genomförande
kunde förväntas verksamt bidraga till näringslivets konsolidering
och dess förmåga att vid sämre konjunkturer bereda sysselsättning
åt sina anställda, inneburo, såvitt kollegium kan finna, en riktig bedömning.
Det har sålunda visat sig att denna reform kommit att utgöra ett verksamt
medel till näringslivets konsolidering, och i den mån den tagit sig uttryck
i ökad rationalisering och mekanisering av produktionen, har den otvivelaktigt
medfört större möjligheter för näringslivet att möta ett konjunkturomslag.

Skånes handelskammare anför, att den fria avskrivningsrätten otvivelaktigt
lämnat ett betydelsefullt bidrag till den omfattande förnyelse och rationalisering
av den svenska industrien, som kommit till stånd under efterkrigsåren
till båtnad för icke blott företagarna och de anställda utan för

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hela vårt nationella välstånd; rationaliseringen hade möjliggjort den höjning
av industriens produktivitet, vilken utgjort förutsättningen för den
allmänna standardhöjningen. Den fria avskrivningsrätten hade jämväl bidragit
till den utbyggnad av vår sjöfart, som inträtt under samma tid. Att
den fria avskrivningsrätten emellanåt lett till en snedvridning av företagens
investeringspolitik borde å andra sidan icke fördöljas; då detta förekommit
hade det emellertid varit i undantagsfall. Att märka vore likväl, att den
fria avskrivningsrätten icke berövat staten några skatteinkomster utan endast
inneburit en jämnare fördelning av dessa mellan olika inkomstår, i
det att bolagen genom att fritt disponera sina bruttovinster kunnat framvisa
en mera konstant beskattningsbar vinst. Denna vinstutjämning olika
år emellan, vilken medfört att skatteunderlaget företett mindre svängningar
än eljest varit fallet, torde jämväl ha varit till gagn för statsmakterna.

Svenska sparbanksföreningen betraktar den fria avskrivningsrätten såsom
en för de senare årens företagsfinansiering oundgänglig faktor. Utan
denna avskrivningsrätt skulle den på grund av inkomtsutjämningen minskade
möjligheten att på fondmarknaden erhålla nytt kapital ha verkat hämmande
på företagens modernisering och utbyggnad. Sparbanksföreningen
ville därför varna för de negativa verkningar på det industriella framsteget,
som en inskränkning i den fria avskrivningsrätten skulle medföra.
Denna fara hade under den tid, som förflutit sedan promemorians avlämnande,
ytterligare tilltagit genom att den på världsmarknaden nu skärpta
konkurrensen kunde beräknas medföra ett starkt ökat förnyelsebehov inom
vårt lands näringsliv.

Sveriges redareförening erinrar om det bekymmersamma läge, vari den
svenska rederinäringen hade kommit efter det första världskriget, då bolagen
ej ägt rätt till fri avskrivning. Den år 1938 införda fria avskrivningsrätten
hade därför för den svenska rederinäringen varit av utomordentligt
stor betydelse. Rederiföretagen hade tack vare denna avskrivningsrätt kunnat
ersätta sina under det senaste världskriget förlorade fartyg, nyanskaffa
fartyg såsom ersättning för äldre, utrangera tonnage ävensom utvidga den
svenska handelsflottan. Särskilt betydelsefull vore denna rätt för rederinäringen,
som under mera normala förhållanden måste räkna med att under
en lång period ha endast ett eller ett par goda år, medan däremot de
övriga åren i perioden vore svaga eller mycket dåliga.

Nyss återgivna synpunkter ha jämväl kommit till uttryck i flertalet övriga
näringsorganisationers yttranden.

Riksskattenämnden har däremot understrukit, att rörelseidkarna icke
kunde ha några berättigade anspråk på skattekredit såsom självändamål;
härvid borde särskilt beaktas att de juridiska personerna icke vore till sin
natur tillfälliga, varför krediten i verkligheten bleve praktiskt taget obegränsad
till tiden. I princip borde även rörelseidkande juridiska personer
betala på året belöpande skatter i likhet med vad som gällde för andra
skattskyldiga. Den fria avskrivningsrätten vore sålunda befogad endast i
den mån den avsåge att tillgodose kravet på en rimlig konsolidering av ro -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

relsen i fråga. Emellertid borde observeras, att i tider av starkt sjunkande
penningvärde med stegrade återanskaffningskostnader den fria avskrivningsrätten
icke gåve möjlighet till konsolidering i samma utsträckning
som vid fast penningvärde.

Det har vidare framhållits, att de föreslagna bestämmelserna skulle komma
att under den tid förordningen avsåge verka mycket ojämnt för olika
skattskyldiga.

Sålunda framhåller kammarrätten, att vissa skattskyldiga, exempelvis sådana,
för vilka anskaffning av inventarier under åren 1952 och 1953 icke
vore aktuell, och sådana, som hade från tidigare år kvarstående avskrivningsunderlag
att utnyttja, i allmänhet icke komme att beröras av bestämmelserna.
För andra däremot, särskilt sådana som nödgades utbyta inventarier,
komme bestämmelserna att medföra en stark skärpning av inkomstskatten.

Jämväl Skånes handelskammare anser, att de ifrågasatta inskränkningarna
i den fria avskrivningsrätten måste träffa ytterst ojämnt, allteftersom
vederbörande bolag vore mer eller mindre konjunkturkänsliga. Såvitt handelskammaren
kunde bedöma bleve det i första hand de industriföretag,
som komme att träffas, vilka på grund av den skärpta utländska konkurrensen
vore i behov av att göra investeringar i modernare, effektivare maskiner
för att därigenom kunna möta denna konkurrens. Dessa företag
komme att i betydande mån berövas möjligheterna att med egna vinstmedel
finansiera den erforderliga rationaliseringen, vilken därjämte komme
att ytterligare fördyras. De företagna och planerade åtgärderna för att strypa
överkonjunkturen komme med andra ord att kunna få den icke avsedda
effekten, att de framför allt ginge ut över de industrier, vilka hade att kämpa
med svårigheter att hävda sig i konkurrensen.

I några remissyttranden har vidare invänts, att företagen icke borde betagas
den möjlighet till resultatutjämning, som den fria avskrivningsrätten
innebure. I dessa uttalanden har, bland annat, erinrats om att vid genomförandet
av lagstiftningen om rätt till fri avskrivning uttalats, att de skattskyldiga
därigenom skulle erhålla en annars icke förefintlig möjlighet till
kompensation i skattehänseende för år, varunder verksamheten utvisat förlust.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser vidare önskvärt, att denna möjlighet
till kvittning mellan vinster och förluster icke i onödan begränsades, och
ifrågasätter, om man icke nu borde införa regler för en öppen resultatutjämning
på sätt som tillämpats i flera andra länder, exempelvis Norge och
England. Den nuvarande oenhetliga konjunkturbilden och de ovissa framtidsutsikterna
utgjorde ytterligare argument härför.

En synpunkt, som jämväl framkommit i åtskilliga remissyttranden, är
den, att den fria avskrivningsrätten vore av särskild betydelse i tider med
fallande penningvärde, eftersom svensk beskattningsrätt icke medgåve avskrivning
å innehavda inventariers återanskaffningsvärde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

33

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra sålunda i detta sammanhang,
att syftet med den fria avskrivningsrätten finge anses hava varit
att bereda företagen viss möjlighet till skattefri konsolidering. Därmed kunde
icke förstås enbart rätten till fullt betryggande riskavskrivningar samt
till åtgärder för skyddande av det i företaget nedlagda realkapitalet mot en
av penningvärdeförsämring föranledd minskning utan även en viss möjlighet
att öka detta realkapital. Det vore självklart, att om det sålunda åsyftade
resultatet skulle vinnas, måste en fördelning av avskrivningarna även i tider
med fast penningvärde ske så, att avskrivningarna verkställdes med större
belopp än som motsvarade den å det ifrågavarande beskattningsåret belöpande
värdeminskningen å den tillgång, varom vore fråga. De måste med
andra ord koncentreras till avskrivningsperiodens första del. Endast härigenom
vunnes den avsedda konsoliderande effekten, men allenast —- något
som i rådande läge särskilt borde beaktas — under den ytterligare förutsättningen
att återanskaffningspriset för den ifrågavarande tillgången vid varaktighetstidens
slut icke överstege anskaffningskostnaden för den utrangerade.

Jag övergår härefter till att redogöra för de invändningar, som riktats
mot utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen.

Frågan om vilka inventarier, som borde omfattas av
de föreslagna bestämmelserna, har berörts i några utlåtanden.

Handelskammaren i Göteborg påpekar, att denna fråga kunde bli föremål
för tveksamhet. Det vore icke osannolikt, att de skattskyldiga och skattemyndigheterna
kunde ha olika uppfattning om vilka inventarier, som hade
längre varaktighetstid än tre år. Med den konstruktion förslaget hade kunde
här uppkomma gränsfall, som gåve anledning till svårigheter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida man icke borde begränsa
bestämmelserna att avse inventarier med en anskaffningskostnad
överstigande exempelvis 500 kronor, detta i all synnerhet med tanke på
den stränga påföljd, som stadgades i sista stycket av 1 § i förslaget.

Fullmäktige i riksbanken förordar, att kontorsinventarier och liknande
måtte få av smärre rörelseidkare avdragas utan hänsyn till de föreslagna
bestämmelserna.

Det i promemorian framlagda förslaget, att begränsningen i princip skulle
gälla allenast under åren 1 9 5 2 och 1 95 3 anskaffade inventarier
med en varaktighetstid av mer än tre år, har i allmänhet lämnats
utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att för den
föreslagna lösningen talade icke blott den omständigheten, att det rent praktiskt
skulle vara svårt att i efterhand bestämma avskrivningsunderlaget för
inventarier, som anskaffats dels före och dels efter ingången av år 1952, utan
framför allt det förhållandet, att det ur rättvise- och likformighetssynpunkt
måste le sig stötande, att företag, som vid 1951 års taxering utnyttjat den

8 Bihang till riksdagens protokoll 19.r>2. 1 sand. Nr 200.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fria avskrivningsrätten, skulle komma i bättre ställning än företag, som
icke begagnat sig av denna rätt.

Några remissinstanser anse de föreslagna bestämmelserna icke böra gälia
i sådana fall, då avtal om förvärv av inventarier träffats
under år 19 51 eller tidigare, överståthållarämbetet påpekar
sålunda att begränsningen av den fria avskrivningsrätten å inventarier i dylika
fall komme att leda till obilliga resultat och den föreslagna lagstiftningen
få en i viss mån retroaktiv verkan. I författningsförslaget hade detta beaktats
på så sätt, att om synnerliga skäl därtill föranledde, möjlighet öppnats
för den skattskyldige att efter dispens erhålla rätt till ett större avdrag
å anskaffningskostnaden. I promemorian hade uttalats, att sådan dispens
torde kunna förutses allenast undantagsvis vara tillräckligt motiverad, överståthållarämbetet
ansåge emellertid, att i de här avsedda fallen ej alltför
stränga krav i bevisningshänseende borde ställas på de skattskyldiga.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare betonar angelägenheten
av att hänsyn tages till att de inventarieförvärv, som baserades på redan
ingångna avtal, icke bliva föremål för begränsad avskrivningsrätt, då
det kunde förutsättas att omedelbar avskrivning ingått som ett väsentligt
led i finansieringen av förvärvet.

Beträffande den föreslagna dispensbestämmelsen har ytterligare
framhållits av riksskattenämnden, som icke hade något att erinra mot
att dispensprövningen ålades nämnden, att enligt promemorian skulle dispens
från de föreslagna bestämmelserna medgivas endast under viss angiven
förutsättning. Dispensbestämmelsen i själva författningsförslaget hade emellertid
fått sådan avfattning, att dispens kunde medges även under andra
förutsättningar. Riksskattenämnden ansåge det — icke minst med hänsyn
till de skattskyldigas intresse av att erhålla klarhet i förevarande avseende
— angeläget att möjligheterna till dispens närmare angåves i författningstexten.
Det torde vidare vara lämpligt att föreskriva, att dispens skulle sökas
inom viss tid, så avpassad att medgiven dispens kunde iakttagas vid bokslutet.
Eljest kunde avskrivning, som verkställts i räkenskaperna, komma
att överstiga vad som godkändes vid taxeringen, varigenom skattskyldig
kunde förlora rätten till fri avskrivning.

Några myndigheter och organisationer ha påpekat, att enligt de föreslagna
bestämmelserna särskilt stora svårigheter för företagen kunde uppstå, då
i samband med ett företags inventarieförvärv företagets äldre inventarier
avyttrades.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att sådana skattepliktiga intäkter,
som av den skattskyldige uppburits under beskattningsåret genom avyttring
av inventarier eller på grund av försäkring för förlust av inventarier,
måtte få användas för direkt avskrivning å under året anskaffade inventarier,
varefter avdrag med 20 procent finge ske å därefter återstående anskaffningsvärde.

Liknande synpunkter framföras av Skånes handelskammare och handelskammaren
i Göteborg.

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Även kammarrätten framhåller, att de föreslagna bestämmelserna skulle
medföra, att för skattskyldig, som under 1952 eller 1953 försålt tidigare avskrivna
inventarier, bleve däri förefintlig dold reserv beskattad, då möjligheten
att överflytta densamma till de nyanskaffade inventarierna i huvudsak
bortfölle. Skattskyldiga, som med hänsyn till verksamhetens ändamålsenliga
bedrivande icke kunde undgå att ifrågavarande år företaga utbyte av
inventarier, komme därför att få vidkännas, förutom kostnaderna för anskaffningen
och investeringsavgift, en höjning av inkomstskatten.

Sveriges redareförening framhåller, att rederibolagen borde vara berättigade
att använda vinst å försålt eller förlorat tonnage till nedskrivning å
nyanskaffat ersättningstonnage eller annat tonnage i vederbörande bolags
flotta. Denna s. k. nettometod hade sedan länge varit tillåten till och med
vid bunden avskrivning.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida den för avskrivning å under
1952 och 1953 anskaffade inventarier föreslagna procentsatsen vore
lämpligt avvägd.

Överståthållarämbetet framhåller sålunda, att med hänsyn till att företagen
enligt lagstiftningen om investeringsavgift vore skyldiga att under åren
1952 och 1953 erlägga investeringsavgift med tolv procent av anskaffningskostnaden
å under dessa år anskaffade inventarier, syntes den föreslagna
procentsatsen vara väl snävt tilltagen. En höjning till förslagsvis 25 procent
torde vara motiverad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån och Kooperativa förbundet förorda en höjning
av procentsatsen till 30 procent.

Jämväl Sveriges lantbruks förbund har funnit den i promemorian föreslagna
procentsatsen alltför låg. Priserna på inventarier hade under de senaste
åren starkt stegrats och i många fall stigit till tre eller fyra gånger förkrigspriset.
Med hänsyn härtill och till föreliggande risk för prisfall inom
den närmaste framtiden innebure en så låg avskrivningsprocent som 20
procent en allvarlig fara för företagen. En begränsning till 50 procent i enlighet
med bestämmelserna i förordningen med tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager syntes mera motiverad.

Liknande erinringar ha framställts av länsstyrelsen i Södermanlands län
och handelskammaren i Göteborg. Handelskammaren framhåller, att tilllämpningen
av bestämmelserna givetvis förenklades genom användandet av
en enda procentsats, men samtidigt bleve systemet i hög grad stelt och kunde
medföra åtskilliga obilliga resultat. Visserligen skulle dispens kunna förekomma,
men blott i alldeles speciella undantagsfall. Dispensförfarandet
måste medföra tidsutdräkt och kunde troligen ej tillämpas i alla de fall,
där en höjning av avskrivningsgränsen åtminstone ur företagarnas synpunkt
vore berättigad.

Riksskattenämnden föreslår, att den föreslagna möjligheten till dispens
utsträckes att omfatta även sådana fall, då inventarier av visst slag på
grund av hastigt försämrade konjunkturer inom branschen sjönke i värde
snabbare än som motsvarade del medgivna avdraget å 20 procent per år.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna procentsatsen icke vara
obillig mot de skattskyldiga. Detta framginge redan därav, att den normala
avskrivningsprocenten för maskiner vid fastighetstaxering av industrifastigheter
sällan — ens i de skattskyldigas yrkanden — brukade överstiga omkring
6 procent per år. Enligt vad som framginge av föreliggande prejudikat
från regeringsrätten i fråga om planenliga avdrag vid inkomsttaxeringen
för värdeminskning å inventarier i rörelse hade i flertalet fall avskrivningarna
begränsats till högst 10 procent av anskaffningsvärdet. Endast i ett fåtal
undantagsfall hade avskrivningar medgivits med 20 procent eller däröver.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att reglerna för avskrivning borde
utformas på samma sätt som vid taxeringen till investeringsskatt, d. v. s.
att en avskrivning å 10 procent av anskaffningskostnaden generellt tillätes
och att procentsatsen 20 endast skulle ifrågakomma för vissa slag av rörelse,
där förslitningen av inventarier vore särskilt stor.

Ett par remissinstanser ha ifrågasatt, huruvida icke beträffande företag
med fri avskrivning vid taxering under ifrågavarande år avdrag borde få
ske allenast för avskrivning, som motsvarade den faktiska
värdeminskning en.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län att förslaget i tekniskt
hänseende syntes medföra en alltför långtgående schablonisering. Betänkligheterna
mot en övergång till planenlig avskrivning syntes överdrivna.
Det kunde dessutom ifrågasättas, om ett fastlåsande av den bokföringsmässiga
avskrivningen vid 20 procent kunde förenas med aktiebolagens värderingsregler.
Det torde finnas åtskilliga exempel på maskiner med endast
omkring fyraårig varaktighetstid. Ä andra sidan syntes 20 procent vara åtskilligt
för hög avskrivning å sådana betydande investeringsobjekt som exempelvis
kraftverksmaskiner och ledningar. Enligt länsstyrelsens mening
vore det att föredraga att bunden avskrivning tillfälligt infördes å under vederbörande
beskattningsår nyanskaffade inventarier, d. v. s. att avdrag finge
ske enligt plan för den å beskattningsåret belöpande faktiska värdeminskningen.

Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke det
alternativt framställda förslaget, att temporärt återkalla den fria avskrivningen
beträffande nyanskaffade inventarier, vore att föredraga. Visserligen
nödgades de skattskyldiga då upprätta särskilda avskrivningsplaner, men
icke på andra inventarier än sådana, som anskaffats under något av beskattningsåren
1952 och 1953. Detta torde dock icke bereda företagen mera
besvär än vad saken vore värd. Det finge nämligen antagas, att de skattskyldiga
regelmässigt komme att göra samma avskrivning i bokföring som
avdrag i deklaration; så länge beloppen hölle sig inom de 20 procenten,
uppstode inga komplikationer. Först om och när avdrag med högre procentsats
ifrågasattes, kunde möjligen svårigheter uppkomma. Dessa torde dock
icke bliva större än att de kunde bemästras av taxeringsnämnderna. Ur
kontrollsynpunkt syntes det i förslaget förordade alternativet vara mindre

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tillfredsställande därigenom, att taxeringsmyndigheterna knappast torde
kunna kontrollera avskrivningsunderlagets storlek i förhållande till värdeminskningsavdraget
utan att först inhämta upplysningar från den skattskyldige.
Detta måste framstå såsom en betydande olägenhet. Vidare torde
uppstå svårigheter, när de skattskyldiga önskade förskjuta ett avdrag från
beskattningsåret 1952 till 1953. Övervägande skäl talade därför enligt länsstyrelsens
mening för att skattskyldiga borde åläggas upprätta värdeminskningsplaner
för båda de berörda åren.

Gentemot den föreslagna bestämmelsen om förverkande av r ät ten
till fri avskrivning ha flera remissinstanser riktat invändningar. Sålunda
finner kammarrätten det över huvud vara tveksamt, om bestämmelsen
vore behövlig; i varje fall syntes den skattskyldige icke böra berövas
rätten till fri avskrivning jämväl å inventarier anskaffade före år 1952.
Taxeringstekniska svårigheter torde icke få hindra att i här avsedda fall
olika avskrivningssystem tillämpades jämsides.

Industriförbundet anser innebörden av det föreslagna stadgandet vara
oklar. Uttrycket »förverkat» kunde möjligen föranleda den tolkningen, att
den skattskyldige för all framtid genom en dylik bokföringsåtgärd skulle
gå den fria avskrivningsrätten förlustig. Påföljden bleve emellertid med
denna tolkning orimligt hård och stadgandet finge straffrättslig karaktär,
vilket väl icke kunde ha avsetts. Mången gång kunde det bero på ett ursäktligt
förbiseende, om ett fel insmöge sig vid t. ex. beräkningen av i deklarationen
uppgivet anskaffningsvärde å en tillgång, så att avskrivningen å
tillgången kommit att överstiga vad som enligt 1 § medgåves såsom avdrag
vid inkomsttaxeringen. Vilken anledningen till felet än vore, borde detta
självfallet rättas av taxeringsmyndigheterna och därav föranledd höjning
ske av taxeringen. Men om den skattskyldige i samband med avgivande av
sin deklaration det närmast följande eller ett senare år företoge i punkt 4
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen föreskriven utredning för
åstadkommande av överensstämmelse mellan värdeminskningsavdragen vid
beskattningen och avdragen enligt räkenskaperna, borde den skattskyldige
icke rimligen förvägras rätt att återgå till fri avskrivning, därest förutsättningarna
härför i övrigt vore för handen.

Liknande synpunkter ha anförts av Kooperativa förbundet och de hörda
handelskam rarna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lön anser det icke vara rimligt, att rätten till
fri avskrivning för all framtid skulle förverkas, om ett bolag såsom omkostnad
bokfört en tillgång med ett obetydligt anskaffningsvärde men en varaktighetstid
överstigande 3 år. Påföljden syntes i varje fall böra begränsas
till viss tid. förslagsvis 3 eller 5 år.

Bestämmelse av liknande innebörd har jämväl föreslagits av riksskattenämnden,
som tillika ifrågasätter, om icke föreskrift borde meddelas, huruvida
och under vilken förutsättning rätten till fri avskrivning skulle kunna
återbekommas.

I regel ha de föreslagna bestämmelserna ansetts icke förorsaka några
svårigheter ur taxcringsteknisk syn p u n k t. Länsstyrelsen i

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Värmlands län understryker, att knappast vare sig tolknings- eller tillämpningsspörsmål
kunde uppstå, eftersom bestämmelserna vore lika entydiga
som klara i sin utformning.

Riksskattenämnden framhåller dock, att uppmärksamhet komme att krävas
från beskattningsmyndigheternas sida för kontroll av att bestämmelserna
efterföljdes, vilket innebure ett visst merarbete för myndigheterna.

I några remissyttranden har även frågan om överprisavdrag berörts.

Sålunda framhåller kammarrätten, att av 1 § första stycket i den föreslagna
förordningen syntes framgå att inskränkningen i fråga syntes gälla
allenast värdeminskningsavdrag i egentlig mening och följaktligen icke omfattade
rätten till överprisavdrag. Kammarrätten tillägger, att därest för
skattskyldig med rätt till fri avskrivning överprisavdrag skulle inkluderas
i det till 20 procent maximerade värdeminskningsavdraget, komme sådana
skattskyldiga i sämre läge än skattskyldiga utan rätt till fri avskrivning.
En annan tolkning syntes dock icke utesluten, varför det vore lämpligt med
ett klargörande uttalande på denna punkt.

Riksskattenämnden anför däremot, att det syntes överensstämma med
grunderna för den föreslagna lagstiftningen att —• även om sådana omständigheter
förelåge att den skattskyldige enligt reglerna för bunden avskrivning
skulle ägt tillgodonjuta överprisavdrag — den skattskyldige likväl icke
finge åtnjuta avdrag för värdeminskning med mera än 20 procent av anskaffningsvärdet.

Departementschefen. Lagstiftningen om fri avskrivningsrätt genomfördes
genom beslut vid 1938 års riksdag i samband med en allmän översyn av
bestämmelserna om avskrivning å inventarier. Till grund för propositionen
(nr 258/1938) i ämnet, låg närmast ett av 1936 års skattekommitté avgivet
betänkande (SOU 1937:42). Av detta liksom av övriga förarbeten till lagstiftningen
framgår att med denna åsyftades att undanröja med tidigare
bestämmelser ofta uppkommande tvistigheter mellan de skattskyldiga och
taxeringsmyndigheterna rörande värdeminskningsavdragens beräkning. Den
år 1938 valda utformningen av ifrågavarande beskattningsregler, vilken i
det väsentliga fortfarande är gällande, innebär att förutsättningen för de
antydda tvistigheterna i avsevärd mån minskats. Vad särskilt angår den
fria avskrivningsrätten, motiverades reglerna härom icke blott av hänsyn till
önskemålet att undvika tvistigheter mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter
genom tillskapandet av en slags presumtion för de i räkenskaperna
gjorda avskrivningarnas riktighet. Man beaktade även önskemålet att så
utforma avskrivningsreglerna att dessa skulle stimulera näringslivets konsolidering.
Av förarbetena framgår att man även uppmärksammat att den
fria avskrivningsrätten kunde komma att utnyttjas i en icke avsedd utsträckning
och att möjlighet för taxeringsmyndigheterna att i sådana fall
ingripa borde finnas. Med hänsyn till svårigheterna att utfinna ur skilda syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

39

punkter ändamålsenliga bestämmelser upptogs emellertid icke något preciserat
stadgande härom. Men det förutsattes — jag hänvisar härutinnan till
bevillningsutskottets betänkande nr 32/1938 — att en ur näringslivets och det
allmännas synpunkt önskvärd praxis skulle utbilda sig.

I departementspromemorian har erinrats härom och tillika framhållits att
reglerna om fri avskrivningsrätt erfarenhetsmässigt i icke obetydlig omfattning
utnyttjats på ett sätt, som knappast varit förutsett. Då det är tveksamt
huruvida något mera verksamt inskridande mot påtagligt överdrivna avskrivningsåtgärder
med bestämmelsernas nuvarande utformning kan göras
från taxeringsmyndigheternas sida, torde redan denna omständighet utgöra
ett skäl för en översyn av reglerna för den fria avskrivningsrätten.
Jag åberopar även vad jag tidigare anfört därom, att det torde vara angeläget
att undersöka huruvida ifrågavarande bestämmelser skulle kunna så
utformas att den fria avskrivningsrättens utnyttjande anpassades efter vad
som ur samhällets synpunkt är i olika konjunkturlägen önskvärt. Vid en
sådan utredning måste givetvis även beaktas näringslivets önskemål om
sådan fasthet i skattereglerna att ett tillfredsställande bedömande rörande
finansieringen av inventarieförvärv m. m. kan verkställas; en avvägning
mellan de senast båda antydda synpunkterna kan bli erforderlig. Även frågan
om underlaget för avskrivningsrätten — anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet
— och bestämmelserna om investeringsfonder böra i ett
sådant sammanhang omprövas liksom spörsmålet huruvida vid sidan av
inkomstskatten bör finnas en särskild skatteform, som riktar sig mot företagens
utgifter och som i vissa konjunkturlägen kan befinnas böra sättas i
tillämpning.

Jag vill understryka, att syftet med den nu antydda utredningen i och
för sig icke skulle vara att uppnå en skärpt beskattning av näringsverksamheten
utan endast att finna en ur skilda synpunkter ändamålsenligare reglering
av densamma. Jag får emellertid vid ett senare tillfälle slutligt anmäla
denna fråga.

Av vad jag förut anfört framgår, att när den fria avskrivningsrätten infördes
år 1938, åsyftades att möjliggöra för företagen att med större frihet
fördela avskrivningarna å olika beskattningsår, därvid man tillika ville
öppna vissa konsolideringsmöjligheter. Att på längre sikt tillföra skattskyldiga,
vilka bleve berättigade utnyttja den fria avskrivningsrätten, en
skattelindring åsyftades i och för sig uppenbarligen ej. Något sådant hade
för övrigt icke varit rimligt med hänsyn till att bolagen beskattades efter
samma skattesats, oavsett huruvida i det enskilda fallet sådana tillgångar,
varå avskrivningsreglerna kunde tillämpas, funnes eller ej.

Den fria avskrivningsrätten är alltså till sin egentliga natur en fråga om
beskattningsår. En annan sak är att avskrivningsrätten i praktiken understundom
så utnyttjats alt den för skattskyldiga, som haft möjlighet att därav
begagna sig, framstått som eu möjlighet till skattelindring. Detta är även
anledningen till den sammankoppling av den fria avskrivningsrätten med
bolagsbeskattningen i dess helhet, som vid några tillfällen gjorts. Det iir ett

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

åberopande av sistnämnda omständighet, som utgör huvudargumentet i
flertalet avstyrkande remissyttranden över det nu ifrågavarande förslaget.

Det synes i förevarande sammanhang icke vara erforderligt att taga någon
ställning till frågan om bärkraften i denna argumentering med hänsyn till
att fråga nu är om en tillfällig åtgärd vilken ingår som ett väsentligt led i
den av det rådande konjunkturläget betingade ekonomiska politiken. Genomförandet
av en ur samhällets synpunkt önskvärd åtgärd kan icke rimligen
hindras av uttalanden, som gjorts i tidigare sammanhang under andra
betingelser än de nu rådande.

I ett flertal remissyttranden har promemorians förslag kritiserats från
synpunkten av näringslivets konsolideringsbehov.

Denna invändning har jag tidigare berört och därvid framhållit den måttfullhet
med vilken förslaget utformats. Före år 1952 anskaffade inventarier
skola sålunda enligt förslaget fortfarande få fritt avskrivas och avskrivning
föreslås skola beträffande nyanskaffade inventarier i samtliga fall få ske
med 20 procent för år, vilket genomsnittligen motsvarar betydligt mer än den
ekonomiska förslitningen. Med hänsyn till konsolideringssynpunkterna är
jag därjämte beredd att föreslå en uppmjukning av promemorians förslag,
nämligen för de fall då såväl inköp som försäljning av inventarier gjorts
under beskattningsåret. I dessa fall synes böra godtagas en anordning enligt
vilken vad som vid försäljningen influtit må användas för avskrivning å
de nyanskaffade tillgångarna, varefter å återstående avskrivningsunderlag
avskrivning må göras med högst 20 procent under ettvart av beskattningsåren
1952 och 1953. En sådan metod behöver icke komplicera lagstiftningens
tillämpning, då de erforderliga uppgifterna äro från företagets räkenskaper
lätt tillgängliga. Däremot bör icke ifrågakomma att så utforma bestämmelserna,
att skattskyldig, som under beskattningsåret 1952 icke utnyttjat
denna särskilda möjlighet till avskrivning, skulle vara berättigad att beskattningsåret
1953 göra en motsvarande avskrivning. Följande exempel
må lämnas till belysande av den föreslagna bestämmelsens innebörd.

Ett företag avyttrar år 1952 inventarier för ett belopp av 50 000 kronor
samt inköper samma år andra inventarier för en sammanlagd kostnad av
125 000 kronor. Företaget äger vid 1953 års taxering göra avdrag, såvitt
angår de nyanskaffade inventarierna, dels med 50 000 kronor och dels med
20 procent av (125 000 — 50 000 =) 75 000 kronor d. v. s. med 15 000
kronor. Vid 1954 års taxering må avdrag å ifrågavarande inventarier göras
med allenast 15 000 kronor.

Den nu förordade uppmjukningen i promemorians förslag synes även böra
gälla för det fall, då inventarier gått förlorade och försäkringsersättning i
anledning härav uppburits.

Den särskilda regeln om rätt att å kostnader för nyanskaffade inventarier
avskriva belopp motsvarande vad som influtit vid försäljning av inventarier
respektive uppburits vid förlust av sådana, bör gälla allenast om de avyttrade
eller förlorade inventarierna anskaffats före ingången av beskattningsåret
1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

41

Däremot bör beträffande inventarier, som anskaffats efter ingången av
beskattningsåret 1952, gälla dels — såsom i promemorian föreslagits — att
skattskyldig, som för sistnämnda beskattningsår icke tillgodofört sig avdrag
med 20 procent å nyanskaffade inventarier, äger under beskattningsåret 1953
tillgodoföra sig avdraget eller resterande del därav, dels att om skattskyldig
visar att nyanskaffade inventarier undergått en avsevärt större värdenedgång
än som svarar mot verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag,
han skall äga tillgodoräkna sig härav föranlett större avdrag, dels
att, om nyanskaffade inventarier avyttrats eller utrangerats, de vid bunden
avskrivning för sådant fall tillämpliga bestämmelserna skola gälla, dels ock
att om sådana omständigheter undantagsvis skulle föreligga att skattskyldig
med bunden avskrivning skulle ägt tillgodonjuta särskilt överprisavdrag,
sådant avdrag vid tillämpningen jämväl av de nu ifrågavarande bestämmelserna
bör kunna medgivas, varav å andra sidan följer att värdeminskningsavdragen
skola beräknas på därefter återstående del‘av anskaffningskostnaden.

Godtages detta, synes icke erforderligt att — såsom riksskattenämnden
ifrågasatt — utsträcka den i promemorian föreslagna dispensmöjligheten att
avse jämväl sådana fall, då inventarier av visst slag på grund av hastigt försämrade
konjunkturer inom branschen sjunka i värde snabbare än som
motsvarar medgivet avdrag å 20 procent för år.

Såsom riksskattenämnden påpekat bör uttryckligen anges huru de fall
skola bedömas, då avdrag tidigare skett å leveranskontrakt rörande inventarierna
i fråga. Har sådant avdrag medgivits vid 1952 eller tidigare års
taxering, synas värdeminskningsavdragen böra beräknas på anskaffningskostnaden
minskad med belopp som svarar mot kontraktsnedskrivningen.

Jag får i detta sammanhang framhålla att frågan om avdrag för nedskrivning
å kontrakt, vilket spörsmål regleras av i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
upptagna bestämmelser, ligger utanför de nu ifrågasatta
reglerna om modifikation i den fria avskrivningsrätten. Detta innebär att
sådant avdrag kan ifrågakoinma även vid 1953 och 1954 års taxeringar. Av
vad jag nyss sagt framgår vidare, att om kontraktsavdrag medgivits vid
1953 års taxering, värdeminskningsavdraget skall vid 1954 års taxering
beräknas på grundval av anskaffningskostnaden minskad med ett mot kontraktsnedskrivningen
svarande belopp.

Slutligen torde få uppmärksammas stadgandet i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen
om rätt att på flera beskattningsår fördela skattepliktig inkomst
i form av uppburen försäkringsersättning för förlust av fartyg. Det synes
skäligt meddela en bestämmelse av innebörd, att om skattskyldig jämlikt
nämnda bestämmelse åtnjuter anstånd med beskattningen av sådan försäkringsersättning,
särskilt avdrag får göras för värdeminskning å nyanskaffat
fartyg, nämligen med belopp motsvarande vad av ersättningen använts för
nyanskaffningen och under beskattningsåret upptagits såsom intäkt i rörelsen.

Såsom eu allmän förutsättning för alt avdrag i enlighet med de nu ifråga -

42

Kungl. Mcij. ts proposition nr 200.

varande bestämmelserna skall medges, bör föreskrivas att en motsvarande
avskrivning gjorts i räkenskaperna.

I några remissyttranden har invänts att man icke borde inskränka den
fria avskrivningsrätten med hänsyn till att s. k. öppen resultatsutjämning
mellan olika beskattningsår icke vore medgiven.

Härtill får jag genmäla att detta spörsmål torde i förevarande sammanhang
vara av mindre räckvidd. Fråga är ju allenast om en tillfällig modifikation
i avskrivningsrätten och denna modifikation berör över huvud taget
icke avskrivningen å äldre inventarier.

Såsom i promemorian föreslagits, torde böra öppnas en möjlighet till
dispens från de ifrågasatta bestämmelserna. I promemorian har därvid åsyftats
de fall, då ett utnyttjande av möjligheterna till omedelbar avskrivning
ingått som*ett väsentligt led i finansieringen av ett inventarieförvärv varom
avtal träffats före den 15 februari 1952, d. v. s. den dag då departementspromemorian
offentliggjordes. För att dispens skall i sådana fall medgivas
bör tillika gälla, att den skattskyldiges likviditet eller ekonomiska ställning
i övrigt är sådan att ett verkligt behov av dispens kan anses föreligga.

Dispensförfarandet bör uppdragas åt riksskattenämnden, vars beslut icke
böra kunna överklagas.

Av skäl som riksskattenämnden i sitt yttrande anfört synes böra föreskrivas
när dispensansökan, för att bli upptagen till prövning, senast skall
ingivas. Det synes lämpligt ange att sådan ansökan skall inges senast den
31 januari taxeringsåret, dock att skattskyldig, vars räkenskapsavslut äger
rum efter sistnämnda dag, bör äga inge ansökan senast den 28 februari taxeringsåret.

I vissa remissyttranden har ifrågasatts att avskrivningen skulle beräknas
efter en högre procentsats än den i promemorian föreslagna. Med hänsyn till
att inventarier med kortare varaktighetstid än tre år omedelbart få helt
avskrivas och då högre värdeminskningsavdrag än med 20 procent allenast
i undantagsfall ifrågakommer, anser jag mig böra biträda promemorians
förslag. Jag har därvid även beaktat att starka skäl tala för en enhetlig procentsats
och att följaktligen icke heller någon lägre procentsats än den i
promemorian föreslagna bör gälla för inventarier med längre varaktighetstid
än 5 år.

Det nu sagda innebär även att jag, på i promemorian anförda skäl, icke
vill förorda s. k. bunden avskrivning å under åren 1952 och 1953 anskaffade
inventarier utan finner det i promemorian förordade alternativet med en
inskränkning i den fria avskrivningsrätten vara att föredraga.

Jag får i detta sammanhang framhålla, att det föreslagna värdeminskningsavdraget
å tjugu procent bör stå i relation till beskattningsårets längd.
Skulle detta vara kortare eller längre än tolv månader, bör avdraget jämkas
i enlighet därmed.

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

Enligt gällande bestämmelser åtnjutes vid fri avskrivning avdrag för värdeminskning
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. I
promemorian har starkt understrukits angelägenheten av att jämväl under
den tid, då den ifrågasatta begränsningen i den fria avskrivningsrätten avsåges
skola gälla, överensstämmelse skulle råda mellan skatte- och bokföringsmässiga
avskrivningar. Även enligt min mening är det angeläget tillse
att sådan överensstämmelse kommer att föreligga.

För vinnande av garanti härför har i promemorian föreslagits att skattskyldig,
som i räkenskaperna gjort större avskrivning än som kunde medges
enligt de föreslagna bestämmelserna, därigenom skulle ha förverkat
rätten till fri avskrivning.

Häremot ha riktats vissa erinringar i remissyttrandena. Jag hänvisar
härutinnan till den tidigare lämnade redogörelsen.

De sålunda gjorda erinringarna synas mig såtillvida böra beaktas, att det
föreslagna stadgandet erhåller den utformningen, att beskattningsnämnd må
— om den skattskyldige i räkenskaperna gjort avskrivning med större belopp
än som kunnat medges såsom avdrag vid taxeringen — föreskriva,
att vederbörande tills vidare icke är berättigad åtnjuta rätt till fri avskrivning.
En sådan bestämmelse skulle stå i viss överensstämmelse med stadgandet
i punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, enligt vilket
stadgande där angiven skattskyldig efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande kan berättigas att tills vidare åtnjuta fri avskrivning.

Innebörden av den av mig förordade bestämmelsen är, att beskattningsnämnderna
skola i varje särskilt fall pröva, huruvida tillräckliga skäl förekommit
för ett återkallande av den fria avskrivningsrätten. Uppenbart är att
mera obetydliga avvikelser icke böra föranleda sådant återkallande liksom
att så ej heller bör ske då den skattskyldige kan ha haft vissa om än icke
tillräckliga skäl antaga att de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna skulle
vid taxeringen godtagas. Det bör tilläggas, att om den fria avskrivningsrätten
återkallats, äro beskattningsnämnderna självfallet berättigade medge
den skattskyldige att vid ett senare tillfälle återgå till fri avskrivning.

Skattskyldig kan genom omläggning av räkenskapsår undgå taxering antingen
år 1953 eller 1954. Det synes icke godtagbart att skattskyldig genom
ett sådant förfarande skulle kunna kringgå de föreslagna bestämmelserna.
Jag förordar därför, att beträffande skattskyldig, som så förfarit eller som
genom omläggning av räkenskapsår åren 1953 och 1954 taxerats för en
kortare tidrymd än sammanlagt 24 månader, skola de föreslagna bestämmelserna
gälla jämväl vid 1955 års taxering.

4. Avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse.

Promemorian. I den remitterade promemorian anföres beträffande avsättning
till pensionsstiftelse, att enligt punkt 2 första stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagcn avdrag mcdgåves vid inkomsttaxeringen
för avsättning till pensionsstiftelse med högst det belopp som erfordrades
för alt säkerställa de pensioner jämte dyrtidstiIlägg eller andra

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skulle utgå. Enligt de vid innevarande
års taxering gällande bestämmelserna om investeringsskatt finge
— utan att taxering till sådan skatt därav föranleddes — avdrag till pensionsstiftelse
göras högst med belopp som måste avsättas för att stiftelsens
förmögenhet vid beskattningsårets utgång skulle uppgå till det belopp, som
erfordrades för att jämte framtida avgifter säkerställa de pensioner jämte
dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda
utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst skulle
utgå. Detta innebure, att avsättning till pensionsstiftelse föranledde taxering
till investeringsskatt till den del avsättningen avsåge att täcka framtida
kostnader för pensionering.

Därefter anföres, att av skäl, som i promemorian inledningsvis anförts,
syntes böra övervägas att begränsa rätten till avdrag vid 1953 och 1954 års
taxeringar för avsättningar till pensionsstiftelser. En begränsningsregel syntes
lämpligen kunna utformas efter samma princip, som låge till grund för
lagstiftningen om investeringsskatt. En sådan begränsning syntes även önskvärd
i avvaktan på den översyn av bestämmelserna om avdragsrätt för avsättning
till pensionsstiftelser, som — under åberopande av iakttaget missbruk
— vid flera tillfällen efterlysts från taxeringsmyndigheternas sida.

I promemorian har vidare erinrats, att enligt gällande bestämmelser avdrag
medgåves vid inkomsttaxeringen även för avsättning till annan personalstiftelse
än pensionsstiftelse. Enligt bestämmelserna om investeringsskatt påfördes
taxering till sådan skatt, därest avsättningen till dylik stiftelse överstege
vad som erfordrades för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda
före ingången av beskattningsåret 1951.

Det syntes böra övervägas, att vid 1953 och 1954 års taxeringar medgiva
avdrag allenast för sådana avsättningar till nu ifrågavarande personalstiftelser,
som erfordrades för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före
ingången av beskattningsåret 1951.

Det kunde i detta sammanhang påpekas, tillägges i promemorian, att om
en sådan inskränkning icke vidtoges, möjligheter förelåge att i vissa hänseenden
kringgå bestämmelserna om investeringsavgift. Det borde tillika uppmärksammas,
att ett förbud mot avsättning till personalstiftelse icke betoge
den skattskyldige rätt att direkt göra den utgift, vartill de till personalstiftelsen
eljest avsatta medlen avsetts skola utnyttjas, och härför — i den mån
avdragsreglerna så medgåve — erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen.

Remissyttrandena. I stort sett ha remissinstanserna intagit samma ställning
gentemot de ifrågasatta tillfälliga bestämmelserna om avdrag för
avsättning till pensions- eller andra personalstiftelser som gentemot förslaget
i övrigt.

Från de olika remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Landsorganisationen, som ansluter sig till förslaget att begränsa rätten till
skattefria avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser vid taxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

45

ringarna 1953 och 1954, framhåller att ett bibehållande av avdragsrätten
även för framtida pensioneringskostnader uppenbarligen skulle göra övriga
åtgärder helt eller delvis illusoriska. Landsorganisationen ville därmed icke
ha sagt att möjligheten till stimulans av pensionering av anställda inom
företagen genom vissa skattelättnader borde frångås. Avdragsbestämmelserna
borde emellertid utformas så att detta syfte tillgodosåges utan att
missbruk av avdragsrätten uppmuntrades. En översyn av bestämmelserna
borde därför snarast komma till stånd.

Även länsstyrelsen i Gotlands län har betonat angelägenheten av att en
översyn av bestämmelserna på hithörande område snarast komme till stånd,
så att det bleve möjligt för taxeringsmyndigheterna att ingripa mot det utnyttjande
av pensionsstiftelserna i skatteflyktssyfte som förekomme.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna skärpningen
av nu gällande bestämmelser motiverad icke blott i investeringsbegränsande
syfte utan framför allt på grund av att företagen de senaste åren ofta
visat tendens att missbruka rätten att avsätta medel till såväl pensions- som
personalstiftelse. Särskilt gällde detta familjebolagens avsättningar, som enligt
länsstyrelsens erfarenhet givit anledning till allvarliga betänkligheter.
Verkställdes avsättningarna i lojalt syfte, d. v. s. för att bereda de anställda
eu tryggad ålderdom, funnes all anledning uppmuntra sådana avsättningar,
men skedde de i huvudsak för att bereda bolagen skattekrediter, måste däremot
reageras.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller följande i fråga om kontrollen i
beskattningshänseende av medel, som avsatts till pensionsstiftelser.

Pensionsstiftelserna utgöra särskilda rättssubjekt och äro skattskyldiga,
endast om de ha inkomst av fastighet. Som regel stå pensionsstiftelserna
ej heller under någon tillsyn av offentlig myndighet. I vissa fall hava företagen
redovisat avsättningarna till pensionsstiftelserna på så sätt, att företagets
skuld till pensionsstiftelsen (lika med pensionsstiftelsens förmögenhet)
framgår av företagets utgående balansräkningar. I andra fall och det
torde vara det vanligaste, framgå av företagets bokföring endast de avsättningar
och utbetalningar, som verkställts till pensionsstiftelsen, medan pensionsstiftelsens
storlek samt placeringen och förvaltningen av medlen icke
redovisas för beskattningsmyndigheterna. Dessa torde därför i dagens läge i
mycket stor utsträckning sakna närmare kännedom om förekomsten av
pensionsstiftelser eller om pensionsstiftelsernas förvaltning. Det finnes därför
anledning antaga att under tidigare år av vinstmedel gjorda skattefria
avsättningar till pensionsstiftelser kommit att tillföras pensionsstiftelser,
som kanske nu upplösts utan att de avsatta medlen kommit att beskattas.
Det synes ur skattesynpunkt erforderligt, att sådana bestämmelser utfärdas
angående de fria pensionsstiftelserna, att kontroll erhålles över avsättningarna
till dessa stiftelser och över medlens förvaltning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår ytterligare begränsning av de avdragsgilla
möjligheterna till avsättning till pensionsstiftelser och framhåller
därvid att etl uppenbart missbruk av dessa fonder kunnat konstateras. I
familjebolagen användes de huvudsakligen för avsättning av medel för pensionering
av aktieägare och deras anhöriga. Effekten av den föreslagna bo -

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

gränsningen i avdragsrätten för avsättningar till pensionsstiftelser syntes i
dylika företag kunna elimineras genom att pensionsbeloppen höjdes. Ett ingripande
från beskattningsnämndernas sida mot ett dylikt förfarande kunde
förväntas allenast där ett alldeles uppenbart missbruk förelåge. Det kunde
därför ifrågasättas, att pensionsutfästelserna på något sätt begränsades.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar den föreslagna begränsningen
vad angår s. k. familjebolag, då nämnda rätt otvivelaktigt i vissa fall missbrukats.
Beträffande begränsning av övriga företags rätt till dylikt avdrag
ställde sig länsstyrelsen tveksam med hänsyn till önskvärdheten och betydelsen
av att genom avsättning till dylika stiftelser de anställdas möjlighet
att utbekomma dem tillerkända pensioner och övriga förmåner tryggades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Enligt kommunalskattelagen ha företagen möjlighet att skattefritt täcka
även framtida kostnader för pensionering. En sådan avdragsrätt kan vid
första påseendet synas alltför generös. Att märka är dock, att en effektivt
genomförd pensionering är mycket kapitalkrävande icke minst under tider
med sjunkande penningvärde. Med hänsyn till de anställdas intressen måste
företagen därför under goda vinstår göra avsättningar, som i någon mån
kompensera minskade möjligheter under sämre betingelser. Ur dessa synpunkter
ha de nuvarande beskattningsreglerna en utjämnande funktion att
fylla. Allt fler personalgrupper ha också efter hand tillförsäkrats tryggare
pensionsförhållanden. Även inom arbetarpensioneringen har under senare
år gjorts framsteg. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur social synpunkt
olyckligt, om denna gynnsamma utveckling skulle avbrytas eller försvåras.

Vad ovan anförts har avseende å företagen i allmänhet, vilka få förutsättas
lojalt sörja för sina anställdas pensionering. Det kan emellertid förekomma,
särskilt i fråga om företag i aktiebolagsform med ett fåtal aktieägare,
att avdragsreglerna för pensionsavsättningar utnyttjas på ett sätt, som
icke står i god överensstämmelse med lagstiftningens anda. Att åtgärder böra
vidtagas till förhindrande av missbruk finner länsstyrelsen uppenbart. Men
frågan om sådana åtgärder torde få upptagas i annat sammanhang.

Andra remissinstanser äro emellertid mer tveksamma. Sålunda har TCO
anfört, att enligt dess uppfattning vore det synnerligen angeläget, att även
den föreslagna begränsningen av avdragsrätten utformades på ett sådant
sätt, att pensionering av de anställda icke försvårades. TCO ville därför anmäla
sin tveksamhet inför de föreslagna bestämmelserna i vad gällde begränsning
av rätten till avdrag för avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse
men ansåge att, därest det befunnes nödvändigt att i viss
mån söka ernå en begränsning även i detta avseende, bestämmelserna såsom
de utformats kunde godtagas.

Från näringsorganisationernas sida ha de föreslagna bestämmelserna rörande
avsättning till ifrågavarande stiftelser avstyrkts.

Delegerade för Sveriges industriförbund in. fl. framhålla, att pensionsförmånerna
numera allmänt erkändes vara en del av de anställdas löneförmåner.
I den mån avsättningarna avsåge att täcka på beskattningsåret belöpande
och eftersläpande förpliktelser gent emot de anställda eller m. a. o. täcka
på företaget belöpande premier för tiden fram till beskattningsårets utgång,

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

47

vore det i realiteten en eftersläpande löneskydd som därigenom täcktes. Denna
skuld hade antingen uppkommit av den anledningen, att företagets inkomster
under tidigare år icke varit tillräckliga för täckande av den del därav,
som belöpt å dessa år, eller/och att löneskulden ökat genom ökade pensionsförpliktelser.
Ökningen av pensionsförpliktelserna hade i sin tur berott
på förbättrade pensionsförmåner eller/och ökning av antalet pensionsberättigade.
Att ökningen av pensionskostnaderna från 1949 till 1951 vore så betydande
och allmänt förekommande hade sin naturliga förklaring däri, att
en omläggning och förbättring av de anställdas pensionering i stor utsträckning
ägt rum just under de två sistförflutna åren, därvid även till hög ålder
komna tjänstemannagrupper tillförsäkrats pension, samt att antalet tjänstemän
ökats genom nyanställningar. Detta hade skett samtidigt med att penningvärdeförsämringen
och den därav framtvingade höjningen av grundlönen
medfört en allmän höjning av pensionsbeloppen i kronor räknat.

Vidare anföra delegerade, att i den mån avsättningar skedde inom den i
kommunalskattelagen angivna ramen kunde uppenbarligen, under förutsättning
att pensionsstiftelsens medel icke användes för annat än avsett ändamål,
något missbruk av avdragsrätten icke anses föreligga, även om företaget
under år med goda vinster verkställde större avsättningar än som motsvarade
de på beskattningsåret och åren dessförinnan belöpande pensionskostnaderna.
Tvärtom vore ett dylikt förfarande önskvärt ur såväl företagsekonomisk
som allmän synpunkt och till gagn icke minst för de pensionsberättigade.

Sveriges köpmannaförbund gör gällande, att taxeringsmyndigheterna redan
nu hade möjligheter att kontrollera, att endast behöriga avdrag skedde.
Hade de anställda erhållit bindande pensionsutfästelser, borde det också
vara ett samhällsintresse, att dylika pensioner säkerställdes genom tillräckliga
avsättningar. Dessutom infördes nu gällande bestämmelser så sent som
1950 och tillämpades första gången vid 1951 års taxering. Det vore ett rimligt
krav från de skattskyldigas sida, att skattereglerna ej oupphörligen ändrades.
De ändringar som gjordes borde framgå som resultatet av noggranna
och planmässiga överväganden och böra ske i samband med en allmän översyn
av skattereglerna, ej som föga genomtänkta provisorier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i princip tillstyrkt förslaget, förutsätter
dock därvid, att bestämmelserna om avsättningar till andra personalstiftelser
än pensionsstiftelser något uppmjukades. I promemorian hade framhållits,
att avsättningar endast borde godtagas i den mån de erfordrades för
att säkerställa utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret 1951.
Skärpningen skulle sålunda drabba företagaren enligt samma regel, som
gällde för investeringsskatten. Denna skatt toge emellertid sikte på ett tidigare
taxeringsår, 1951. Det syntes då skäligt att såvitt anginge 1953 och 1954
års taxeringar medgiva avdrag för avsättningar, som täcktes av förpliktelser
vid ingången av beskattningsåret 1952.

Samma synpunkt har framförts av Vusternorrlands och Jämtlands läns
handelskammare.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Departementschefen. Promemorians förslag i nu förevarande del har utarbetats
i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen
om investeringsskatt.

Vad angår avsättning till pensionsstiftelse, innebär förslaget att avdrag
skall medges för sådan avsättning med belopp, som erfordras för att stiftelsens
förmögenhet skall motsvara de kostnader för pensionering av anställda,
som belöpa på beskattningsåret och tidigare år. Däremot medges ej
avdrag för avsättning som avser att täcka framtida kostnader.

Angående beräkningen av stiftelsens förmögenhet och övriga därmed sammanhängande
frågor torde jag här allenast få hänvisa till vad jag anförde i
propositionen nr 33 till 1951 års riksdag med förslag till investeringsskatt.
Vad där sagts äger här motsvarande tillämplighet.

Jag får erinra om att det s. k. investeringsskattetaket, d. v. s. den gräns
intill vilken avsättning kunde göras utan att uttagande av investeringsskatt
därav föranleddes, tillskapades för att förhindra att syftet med bestämmelserna
om investeringsskatt vid nedskrivning å lagerökning eller avskrivning
å nyanskaffade inventarier i realiteten förfelades, nämligen på så sätt att
berörda skattskyldiga gjorde avsättning till pensionsstiftelse i stället för att
verkställa nedskrivning å lager eller avskrivning å inventarier.

De synpunkter, som vid utformningen av investeringsskatteförordningens
bestämmelser på angivet sätt ansåges avgörande, äro i lika mån tillämpliga
i förevarande sammanhang. Modifieras den fria avskrivningsrätten, bör
även tillses att övriga möjligheter till vinstreglerande dispositioner av annat
slag begränsas; lagstiftningen skulle eljest i motsvarande mån mista sin
effekt.

Av det förut sagda framgår att promemorians förslag medger, om än icke
i samma utsträckning som kommunalskattelagens bestämmelse, att pensionsstiftelsens
förmögenhet genom avdragsgilla avsättningar uppbringas
till avsevärt belopp. En skärpning av bestämmelserna utöver vad i promemorian
föreslagits har därför från några håll ifrågasatts.

Jag kan visserligen för egen del i och för sig biträda uppfattningen, att
ett genomförande av promemorians förslag icke utesluter ett utnyttjande i
vissa fall av de föreslagna bestämmelserna för vinstreglerande dispositioner
av en i detta sammanhang icke önskvärd omfattning. Då emellertid frågan
om en ytterligare skärpning, exempelvis på det sätt som föreslagits i proposition
nr 79 till innevarande års riksdag med förslag till konjunkturvinstbeskattning,
bör vägas mot önskemålet att icke inkräkta på de anställdas
intresse av att företagen skola beredas möjligheter att under vinstår kunna
göra stiftelseavsättningar av tillräcklig omfattning, har jag för egen del
stannat för att förorda det i promemorian upptagna förslaget. Det må tillläggas,
att anledningen till den strängare regeln i förslaget till konjunkturskatt
givetvis är att sistnämnda skatt åsyftar att träffa den verkliga konjunkturvinsten;
konjunkturskatten avser däremot icke att i och för sig förhindra
vinstreglerande dispositioner.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att promemorians förslag icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

49

inkräktar på företagens möjligheter att göra direkta avdragsgilla utbetalningar
av pensioner eller pensionsavgifter. Å andra sidan må framhållas,
att när fråga är om beräkning av den förmögenhet, som är avgörande för
vad som skall medgivas såsom avdragsgill avsättning till pensionsstiftelse,
hänsyn givetvis icke bör tagas till pensionsförpliktelser till den del dessa
äro täckta genom inbetalningar till försäkringsanstalter, inklusive till särskild
pensionsfond hos Svenska personal-pensionskassan. Något uttryckligt
stadgande härom torde icke vara påkallat. Jag erinrar om att något sådant
ej upptogs i investeringsskatteförordningen, där förhållandena i detta hänseende
vore helt likartade.

Det må tilläggas att åtskilliga remissinstanser, under åberopande av iakttaget
missbruk, understrukit angelägenheten av en snar översyn av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avdragsrätt för avsättning till
pensionsstiftelser. Jag delar uppfattningen att en sådan översyn bör komma
till stånd men får vid ett senare tillfälle återkomma till denna fråga.

Vad slutligen angår förslaget om att avdrag för avsättningar under beskattningsåren
1952 och 1953 till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse
skall medges allenast med belopp, som erfordras för att säkerställa
bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret 1951, har mot
detta förslag invänts att i stället för sist angivna tidpunkt skulle gälla ingången
av beskattningsåret 1952.

Promemorians förslag i detta hänseende torde få ses mot bakgrunden av
önskemålet att förhindra att ett företag — genom att göra en bindande utfästelse
om avsättning till personalstiftelse, vilken därefter med stöd av
överförda medel verkställer en investering — skall undgå den investeringsavgift,
som uttagits därest bolaget direkt gjort investeringen i fråga. Å andra
sidan torde bindande utfästelser om sådana avsättningar kunna ha gjorts utan
avsikt att kringgå bestämmelserna om investeringsavgift. Då frågan under
alla förhållanden torde vara av begränsad räckvidd, vill jag icke motsätta
mig den ifrågasatta uppmjukningen.

Vid omläggning av beskattningsår böra de nu ifrågavarande bestämmelserna
erhålla tillämpning i motsvarande omfattning som för sådant fall föreslagits
beträffande bestämmelserna om inskränkningen i den fria avskrivningsrätten.

5. Avsättning till investeringsfond.

Promemorian. Under erinran att enligt förordningen om investeringsskatt
sådan skatt uttoges, därest vid 1952 års taxering avdrag medgåves för avsättning
till annan investeringsfond än särskild fond för ersättande av förlorade
inventarier och särskild fond för ersättande av förlorade lagertillgångar,
har i promemorian uttalats, att det torde böra övervägas, att vid 1953
och 1954 års taxeringar helt vägra avdrag för avsättning till andra investe4
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 200.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ringsfonder än de s. k. eldsvådefonderna. Alternativt skulle kunna övervägas
att väl medge sådant avdrag, men kräva att medel motsvarande fondavsättningen
insattes på spärrat konto. Med hänsyn till att intresset för
fondavsättningar under dylikt villkor torde vara ringa och då vissa administrativa
olägenheter vore förenade med en sådan anordning, syntes förstnämnda
alternativ vara att föredraga.

Remissyttrandena. Flertalet hörda myndigheter tillstyrka eller lämna
utan erinran promemorians förslag i nu förevarande del. Samtliga näringsorganisationer
avstyrka detsamma liksom vissa remissinstanser, som tillstyrkt
promemorians förslag i övriga delar. Såsom främsta skäl för genomförandet
av förslaget i nu förevarande del har i de remissyttranden, däri
förslaget tillstyrkts, anförts, att verkningarna av övriga föreslagna lagstiftningsåtgärder
delvis icke bleve de åsyftade, om man bibehölle den möjlighet
till vinstreglerande dispositioner, som avsättning till investeringsfonder innebure.

I de avstyrkande yttrandena har framför allt invänts, att de föreslagna
bestämmelserna stode i strid med syftet med förordningen om investeringsfonder.

Från remissyttrandena må följande återgivas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att gällande lagstiftningen om skattefrihet
för avsättningar till vissa investeringsfonder inom det enskilda näringslivet,
avsedda att tagas i bruk vid inträdande depression, finge bedömas
som ett led i de allmänna strävandena att åstadkomma en önskvärd konjunkturutjämning
samt anför därefter följande.

—---Trots de år 1947 vidtagna uppmjukningarna i bestämmelserna

om avsättningar till investeringsfonder ha dessa ännu en tämligen begränsad
omfattning. Ehuru en relativt kraftig ökning ägde rum år 1950, uppgick
sålunda det totala beloppet för kvarstående avsättningar den 31 december
nämnda år endast till 215,4 milj. kronor. Antalet företag, som verkställt dessa
avsättningar, var 657. I fråga om investeringsfonder, för vilka förordningen
den 2 maj 1947 gäller, kan man därför icke tillämpa uttalandet i förevarande
promemoria, att möjligheterna till vinstreglerande dispositioner i
många fall utnyttjats vida utöver vad som förutsetts vid bestämmelsernas
tillkomst. Tvärtom ha rörelseidkarna under efterkrigstidens högkonjunktur
endast i förhållandevis begränsad omfattning verkställt avsättningar till sådana
investeringsfonder.

Ur de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen har att företräda framstår det
alltjämt som önskvärt, att under högkonjunktur avsättningar göras till
investeringsfonder, som äro avsedda att tagas i anspråk under tider av sysselsättningssvårigheter.
Med hänsyn härtill anser sig styrelsen icke kunna
tillstyrka, att vid 1953 och 1954 års taxeringar avdrag vägras för avsättningar
till investeringsfonder, varom här är fråga. Under alla förhållanden torde
det vara anledning att ytterligare avvakta utvecklingen på här berörda område,
innan åtgärder av ifrågasatt slag vidtagas; detta desto mera som avsättningarna
till investeringsfonder hittills varit av den begränsade omfattning
för vilken här redogjorts. I fråga om den i promemorian framförda
tanken att medge avdrag men kräva att medel motsvarande fondavsättningen
insattes å spärrat konto delar styrelsen uppfattningen, att intresset för fondavsättningar
under dylikt villkor torde vara ringa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

51

För den händelse statsmakterna ändock icke skulle anse sig kunna medgiva
avsättningar till investeringsfonder i den ordning nu gällande förordning
föreskriver, vill styrelsen ifrågasätta, huruvida icke det av riksbanksfullmäktige
i remissyttrande över SOU 1945: 49 framförda förslaget borde prövas.
Enligt detta förslag skulle icke hela fondavsättningen utan enbart mot
skatten å gjord avsättning svarande belopp insättas i riksbanken. Fullmäktige
uttalade sig bland annat för en prövning av möjligheten att låta den
å fondavsättningen belöpande skatten erläggas av den skattskyldige, varvid
beloppet skulle insättas å spärrat konto. När den skattskyldige sedan
finge tillstånd att taga investeringsfonden i anspråk och investeringen sålunda
komnie till stånd, skulle skatteavsättningen återbetalas. Enligt riksbanksfullmäktige
skulle ur teknisk synpunkt den här skisserade lösningen
icke medföra några större svårigheter.

Landsorganisationen, som icke anser sig kunna ansluta sig till förslaget
i denna del, anför, att dessa avsättningar vore önskvärda som underlag för
en utjämning av konjunkturen. Möjligheterna till missbruk vore ej heller så
stora, eftersom avsättningarnas belopp begränsades till en viss lägre procent
av årsvinsten. För den händelse det kunde befaras att avsättningar till investeringsfonder
skulle företagas i syfte att erhålla skattekredit under de berörda
beskattningsåren, skulle man kunna införa en bestämmelse om insättning
på spärrkonto av den del av fonderna, som utgjordes av villkorlig
skattekredit.

Departementschefen. När 1947 års förordning om investeringsfonder antogs
av riksdagen, motiverades bestämmelserna i huvudsak därmed att man
ville stimulera avsättningar i tider av högkonjunktur för att skapa förutsättningar
för investeringar och därmed ökad sysselsättning vid vikande
konjunkturer och lågkonjunktur. Man ville med andra ord vidtaga åtgärder
i syfte att utjämna de av en konjunkturomsvängning föranledda växlingarna
i produktion och sysselsättning.

För att stimulera företagen att verkställa fondavsättningar föreskrevs en
omedelbar avdragsrätt för till investeringsfonder avsatta medel. Någon föreskrift
att fondmedlen skulle insättas å spärrat konto eller eljest hållas avskilda
ansågs icke kunna meddelas. Härav har följt att företagen genom en
fondavsättning, vilken alltså till sin innebörd närmast är en bokföringsåtgärd,
erhålla uppskov med beskattningen av mot fondavsättningen svarande
vinstmedel. De medel, som eljest skulle erlagts i skatt, stå med andra ord till
företagens fria förfogande. Någon garanti finnes ej för att fondmedlen äro
i en lågkonjunktur tillgängliga att användas för det med avsättningen avsedda
ändamålet.

När bestämmelserna om investeringsskatt antogos, ansågs erforderligt
att uttaga sådan skatt jämväl vid avsättningar till investeringsfonder. Genomföras
de av mig i det föregående förordade bestämmelserna om en tillfällig
modifikation i den fria avskrivningsrätten och i rätten till avdrag för
avsättning till pensionsstiftelse, föreligger samma situation som då investeringsskattebestämmelserna
antogos. I konsekvens med det bedömande som
då gjordes, anser jag mig nu böra föreslå att även rätten till fondavsätt -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningar tillfälligt indrages. Utan att taga någon ställning till frågan huruvida
den permanenta lagstiftningen om investeringsfonder är att anse som för
mera normala konjunkturlägen i allo lämpligt utformad eller ej, måste enligt
min mening i nu rådande läge intresset av att förhindra ifrågavarande
möjlighet till vinstreglerande dispositioner väga tyngre än det önskemål,
som man avsett att tillgodose med investeringsfondsbestämmelserna.

Jag delar uppfattningen, att en anordning med ett spärrkontoförfarande
kan förutses medföra ett mycket ringa intresse för fondavsättningar.

Då jag icke heller i övrigt har någon erinran att göra mot promemorians
förslag i nu förevarande hänseende, förordar jag att detsamma genomföres.

Har räkenskapsåret omlagts, bör i avseende å förevarande bestämmelser
motsvarande gälla som beträffande bestämmelserna om begränsning i avskrivningsrätten
och av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelser.

6. Det ekonomiska utfallet.

Promemorian. I promemorian framhålles, att det vore förenat med betydande
svårigheter att söka verkställa en ungefärlig beräkning av den ökning av
skatteintäkterna, som skulle föranledas av ett genomförande av de i promemorian
ifrågasatta inskränkningarna i rätten till vissa vinstreglerande dispositioner.
En sådan ökning vore i första hand beroende av inkomstförhållandena
under beskattningsåren 1952 och 1953, eftersom benägenheten att vidtaga
sådana dispositioner vore beroende av tillgången på vinstmedel utöver
vad som erfordrades för utdelning m. m. Å andra sidan borde beaktas att
den redan genomförda begränsningen i rätten att nedskriva varulager ävensom
de genom investeringsskatten försvårade möjligheterna att under år
1951 verkställa vinstreglerande dispositioner, vore omständigheter som kunde
leda till ökad benägenhet att under åren 1952 och 1953 utnyttja enligt
gällande bestämmelser tillgängliga möjligheter att nedskriva inventarier
samt göra avsättningar till personalstiftelser och investeringsfonder.

Vad angår den ifrågasatta begränsningen i avseende å rätten till fri a vskrivning
å inventarier framhålles att med stöd av vissa inom
konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen gjorda beräkningar
skulle investeringarna i maskiner och inventarier under år 1952 inom det
enskilda näringslivet kunna antagas uppgå till ca 3,7 miljarder kronor, räknat
efter 1951 års priser.

Därefter anföres.

Med utgångspunkt härifrån skulle kunna antagas att 1,5 miljarder kronor
hänföra sig till ny- och ersättningsanskaffningar hos aktiebolag och ekonomiska
föreningar enligt följande beräkningar.

Milj. kr

Sammanlagd investeringskostnad............................. 3 700

Härav underhållsarbeten .................................... 1 300

Återstår 2 400

Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 53

Milj. kr

Avgår investeringar som hänföra sig till annan förvärvskälla än

rörelse .................................................. 500

Återstår 1 900

Härav antages belöpa å aktiebolag och ekonomiska föreningar .... 1 500.

Om av sistnämnda belopp hälften motsvarar sådan anskaffningskostnad,
som avskrives i huvudsaklig överensstämmelse med den faktiska förslitningen,
medan återstoden omedelbart skulle ha bortskrivits med stöd av den
fria avskrivningsrätten, skulle de föreslagna bestämmelserna medföra att
skatteunderlaget under år 1952 skulle öka med 80 % av 750 miljoner kronor
eller med 600 miljoner kronor.

Dessa beräkningar skulle antyda, att statsskatten på inkomst under år
1952 komme att öka med ca 240 miljoner kronor.

Därest det nu angivna skulle vara tillämpligt jämväl å förhållandena under
år 1953, skulle detta innebära att skatteunderlaget sistnämnda år komme
att öka med (600 miljoner kronor— 150 miljoner kronor =) 450 miljoner
kronor, motsvarande en uträknad skatt av ca 180 miljoner kronor.

I promemorian understrykes ytterligare att de nyss återgivna beräkningarna
byggde på högst ovissa premisser och att vid utförandet av desamma
icke beaktats den begränsning i inventarieanskaffningen, som kunde följa
av en inskränkning i den fria avskrivningsrätten.

Därefter framhålles, att den fiskaliska effekten av ett genomförande av de
ifrågasatta inskränkningarna i rätten till avdrag för avsättning till
pensions- och personalstiftelser likaledes vore svårbedömd.
En ökning av skatteunderlaget under ett vart av åren 1952 och 1953 med ca
150 miljoner kronor och av statsskatten med ca 60 miljoner kronor kunde
måhända innebära en rimlig uppskattning.

Vad slutligen anginge avsättningarna till investeringsfonder,
anföres i promemorian, kunde — med hänsyn till att avsättningarna under
år 1950 uppginge till omkring 75 miljoner kronor men att, å andra
sidan, avsättningarna nämnda år vore osedvanligt höga — avskrivningsunderlaget
vid ett genomförande av det i denna promemoria framlagda förslaget
antagas komma att öka med ca 60 miljoner kronor, motsvarande ett ökat
uttag av statsskatt med ca 24 miljoner kronor.

Slutligen framhålles att sammanfattningsvis skulle de verkställda beräkningarna
innebära ett ökat skatteunderlag för år 1952 med omkring 810
miljoner kronor och för år 1953 med omkring 660 miljoner kronor, innebärande
en ökad statsskatt å 324 resp. 264 miljoner kronor.

Departementschefen. Uppenbarligen är det ogörligt att verkställa någon
mera exakt beräkning av den fiskaliska effekt, som skulle följa av ett genomförande
av vad jag i det föregående förordat. De i promemorian redovisade
beräkningarna kunna emellertid läggas till grund för ett ungefärligt
bedömande av denna effekt.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Det bör anmärkas, att det belopp å 3,7 miljarder kronor, varpå promemorians
beräkningar grunda sig, blott avser egentliga nyinvesteringar för näringslivet
i dess helhet. Däremot inkluderas i nämnda belopp icke sådana
investeringar, som innebära att ett företag från ett annat övertager begagnade
maskiner och inventarier. Främst bland transportföretagen och särskilt
inom rederinäringen förekommer en andrahandsmarknad, som icke
är helt obetydlig. Då den i promemorian föreslagna modifikationen i den
fria avskrivningsrätten skulle beröra jämväl förvärv av begagnade inventarier,
borde härav rätteligen föranledas en viss uppräkning av de i promemorian
angivna siffrorna för skatteunderlagets ökning. Å andra sidan torde
de av mig förordade uppmjukningarna i promemorians förslag innebära ett
måhända motsvarande bortfall i ökat skatteunderlag..

Vidare bör understrykas att, såsom i promemorian framhållits, vid de
gjorda beräkningarna hänsyn icke tagits till den investeringsbegränsning,
som skulle kunna förutses följa av ett genomförande av promemorians förslag.
Ej heller har beaktats den investeringsbegränsning, som följer av de
skärpta reglerna för kreditgivning.

Med hänsyn till det sist sagda ävensom till de ovissa premisser i övrigt,
varå promemorians beräkningar grunda sig, synes försiktigheten bjuda att
icke räkna med större ökning av statsskatten under de ifrågakommande
båda åren än 250 respektive 200 miljoner kronor.

7. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om tillfällig begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

i Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

55

Bihang.

I departementspromemorian upptaget förslag

till

förordning angående tillfälliga bestämmelser om avdrag vid inkomsttaxeringen
för avskrivning å maskiner och andra
inventarier, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å
maskiner och andra för stadigvarande bruk i rörelse avsedda inventarier i
enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna, äger under beskattningsår,
för vilket taxering verkställes av beskattningsnämnd i första
instans år 1953 eller 1954, åtnjuta årligt avdrag för värdeminskning å under
beskattningsåret anskaffade inventarier med högst tjugu procent av anskaffningsvärdet
å samma inventarier, därest motsvarande avskrivning då skett
i räkenskaperna.

Har skattskyldig under det första av nyss angivna båda beskattningsår
icke tillgodofört sig avdrag som ovan sägs, må avdraget eller resterande del
därav åtnjutas under det andra av nyssnämnda beskattningsår under förutsättning
av motsvarande avskrivning i räkenskaperna.

Vad nu sagts har icke avseende å rätten till avdrag för avskrivning å inventarier
med en beräknad varaktighetstid av högst tre år.

Riksskattenämnden må, om synnerliga skäl därtill föranleda, medgiva att
skattskyldig må verkställa avdrag för värdeminskning med större belopp än
som följer av vad i första stycket sägs.

Skattskyldig, som i räkenskaperna verkställt avskrivning med belopp,
överstigande vad som enligt denna paragraf må medgivas såsom avdrag vid
inkomsttaxeringen, har därigenom förverkat rätten till fri avskrivning, i
följd varav de i punkt 3 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
upptagna bestämmelserna bliva å honom tillämpliga.

2 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som verkställts under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första
instans åren 1953 och 1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt
på grundval av förhållandena vid utgången av ettvart av nyssnämnda båda
beskattningsår — erfordras för att jämte framtida avgifter säkerställa de
pensioner, jämte dyrtidstillägg eller därmed jämförliga tillägg, vilka enligt
gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad sedvänja högst
skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda,

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och må de
framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern
oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i
första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under
beskattningsår, som i första stycket sägs, medgives allenast med belopp,
som erfordras för att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången
av det beskattningsår för vilket taxering av beskattningsnämnd i första
instans verkställes år 1952.

3 §.

Avdrag för avsättning till annan investeringsfond än särskild fond för ersättande
av förlorade inventarier och särskild fond för ersättande av förlorade
lagertillgångar medgives icke vid 1953 och 1954 års inkomsttaxeringar.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

527360. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.