Kungl. Majrts proposition nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen
den 6 juni 19bl (nr M6) om arvsskatt och
gåvoskatt; given Stockholms slott den 31 mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 28 och
38 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
1 propositionen föreslås den ändringen i arvsskatteförordningen, att folketshusförening,
bygdegårdsförening och liknande sammanslutning, som har
till främsta syfte att tillhandahålla allmän samlingslokal, skall erhålla befrielse
från erläggande av gåvoskatt och utgöra arvsskatt enligt lägre tariff
än för närvarande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 199.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas, att 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 om
arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
28 §.
Arvs- eller — — — tio år.
Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka,
landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål,
utgör skatten, där fråga är om
svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:
när värdet å lotten överstiger
1 000 men — — — 4 procent.
Föreslagen lydelse:
28 §.
Arvs- eller — ---tio år.
Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka,
landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsf
öre ning eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal,
utgör skatten, där fråga är om
svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:
när värdet å lotten överstiger
1 000 men — — — 4 procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
3
Nuvarande lydelse:
38 §.
Från gåvoskatt äro, förutom i 3 §
omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,
landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål.
Skattebefrielse enligt----<
del därav.
Föreslagen lydelse:
38 §.
Från gåvoskatt äro, förutom i 3 §
omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,
landsting, kommun eller
annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål
att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller
sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer
ovan angivet ändamål;
follcetshusförening, bygdegdrdsförening
eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal.
Skattebefrielse enligt -----
del därav.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Beträffande testamentslolt
efter person, som avlidit före förordningens ikraftträdande, och, såvitt
angår gåvoskatt, sådan gåva, som dessförinnan skett, skola dock äldre bestämmelser
äga tillämpning.
t
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 mars
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
samt anför därvid följande.
1. Inledning.
Vid 1950 års riksdag väcktes två likalydande motioner, nämligen nr 108
i första kammaren och nr 109 i andra kammaren, däri hemställdes, att 38 §
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt måtte erhålla sådan ändrad lydelse,
att förening eller stiftelse, som hade till uppgift att tillhandahålla allmän
samlingslokal och som under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, bleve befriad från skyldighet att erlägga gåvoskatt.
I skrivelse den 26 april 1950, nr 125, anhöll riksdagen i anledning av
nämnda motioner, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i ämnet
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I anledning härav har inom finansdepartementet av t. f. kammarrättsfiskalen
E. Eklund upprättats promemoria angående viss ändring av arvsslcatteförordningen
jämte därvid fogat författningsutkast, vilket utkast
torde få såsom Bilaga fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.
Över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea
hovrätt, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens
län, Bygdegårdarnas riksförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Folkets parkers centralorganisation samt Ordenshusens riksförening.
2. Gällande bestämmelser.
Enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt äro från
skattskyldighet enligt samma förordning befriade följande juridiska perso
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
5
ner, nämligen staten, stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål
att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets
försvar, stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål
att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att
främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet
är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller
utom riket bosatta utlänningar, samt stiftelse eller sammanslutning, som har
till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.
Sådan skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till
syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.
Förenämnda skattefrihet omfattar såväl arvsskatt som gåvoskatt. Bestämmelser
om skattefrihet enbart för gåva återfinnas i 38 § arvsskatteförordningen.
Enligt detta författningsrum åtnjutes sådan skattefrihet av, förutom
de i 3 § omförmälda juridiska personerna, följande juridiska personer,
nämligen
kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; samt
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att
hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer i lagrummet angivet ändamål.
Skattebefrielse enligt 38 § tillkommer endast svensk juridisk person och
äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig
nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den
bortgivna egendomen eller del därav.
Vid bestämmandet av arvs- och gåvoskatten tillämpas tariffen i 28 § arvsskatteförordningen,
vilken tariff innehåller fyra klasser. Klass I, som innefattar
den lägsta skatteskalan, avser bl. a. efterlevande make och barn, klass
II bl. a. föräldrar och syskon, klass III samtliga de i 38 § uppräknade, från
gåvoskatt befriade juridiska personerna med undantag av de i 3 § omförmälda
samt klass IV sådana skattskyldiga, som ej äro hänförliga under
någon av de tre första klasserna.
I 15 § 2 mom. förordningen om kvarlåtenskapsskatt stadgas hl. a. att
skattskyldighet enligt nämnda förordning icke föreligger för sådan gåva till
i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk person, för vilken
befrielse från gåvoskatt åtnjutes. Enligt 6 § andra stycket förstnämnda förordning
skall från den avlidnes behållning avräknas lott, som på grund av
6
Kungl. Maj :ts proposition nr 199.
arv eller testamente tillfaller juridisk person, som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen
är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt.
Stadgandet i 38 § arvsskatteförordningen överensstämmer, såvitt angår
skattebefrielse för stiftelser och sammanslutningar, i stort sett med motsvarande
stadgande i 32 § 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för
gåva. Någon saklig ändring i denna del torde i varje fall icke ha avsetts
genom den omformulering, som stadgandet i sistnämnda paragraf undergick
vid överföringen till nu gällande förordning.
3. Tidigare ändringsförslag.
Som förut framhållits väcktes förevarande fråga i motionerna 1:108 och
11:109 vid 1950 års riksdag. Av innehållet i förenämnda motioner torde
följande få återgivas.
Motionärerna ha framhållit, att under senare år intresset för skapande av
goda och trivsamma allmänna samlingslokaler på ett glädjande sätt ökat.
Såväl kommuner som enskilda företagare medverkade genom anslag och
gåvor till föreningar av olika slag att dylika lokaler komme till stånd. I flera
fall hade emellertid bestämmelserna om gåvoskatt förorsakat vissa svårigheter.
Det förekomme t. ex., att givaren såsom villkor för gåvan föreskreve,
att de skänkta medlen oavkortade skulle användas till uppförande eller
iståndsättande av samlingslokal och icke disponeras för bestridande av
skatter. För föreningar med svag ekonomi kunde detta betyda, att föreningen
för att kunna mottaga gåvan bleve nödsakad upptaga lån för att
kunna erlägga gåvoskatten. I syfte att undgå sådan skatt hade föreningarna
stundom lämnat föreningsandelar såsom vederlag för de emottagna medlen.
Ideella eller ekonomiska föreningar, vilka tillhandahölle allmänna samlingslokaler,
bestode i regel av medlemmar, som icke erhölle någon ekonomisk
fördel av sitt medlemskap. I stället vore medlemskapet oftast förbundet
med ekonomiska förpliktelser för lokalens underhåll och vård, vilka förpliktelser
icke sällan bleve så betungande, att nödvändiga förbättringar på
lokalerna bleve eftersatta. Kommunernas och de enskilda företagarnas insatser
komme i sådana situationer ofta till hjälp, men dessa insatser hämmades
genom bestämmelserna om gåvoskatt. Kunde sådana föreningar
befrias från gåvoskatt på samma sätt som t. ex. stiftelse eller sammanslutning
med huvudsakligt ändamål att främja allmännyttiga ändamål, komme
detta utan tvivel att medverka till ett ännu större intresse för att särskilt
företagare skulle ekonomiskt stödja de samlingslokalägande föreningarna.
Då de allmänna samlingslokalerna vore av avgörande betydelse för vårt
lands demokratiska samhällsskick, såsom det nu uppbures av folkrörelserna,
måste de sammanslutningar, vilka tillhandahölle nämnda lokaler, med
fullt fog få anses främja sådana allmännyttiga ändamål, som avsåges i
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, och sålunda jämställas med flera
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
7
av de stiftelser och sammanslutningar, vilka enligt 3 och 38 §§ sagda förordning
vore befriade från gåvoskatt.
Eftersom medlem av dylik förening icke borde gynnas genom att föreningen
som sådan erhölle befrielse från gåvoskatt, syntes det lämpligt, att
för befrielse från gåvoskatt fästes samma villkor, som i 15 § förordningen
om nöjesskatt stadgades som villkor för att den i nämnda paragraf medgivna
rätten till befrielse skulle kunna tillämpas, nämligen att samlingslokalägande
förening under de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar.
I anledning av motionerna inhämtades yttranden från överståthållarämbelet
och länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands
län samt från Folketshusföreningarnas riksorganisation och
Bygdegårdarnas riksförbund. Den av motionärerna föreslagna lagstiftningsåtgärden
avstyrktes av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands
län, medan övriga hörda myndigheter samt de nämnda organisationerna i
princip icke hade något att erinra mot motionärernas förslag. I flera av de
avgivna remissyttrandena uttalades emellertid betänkligheter mot den av
motionärerna föreslagna gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga
rättssubjekt. Sålunda påpekades bl. a., att skattefrihet skulle ifrågakomma
för gåvor till föreningar, vilka jämte syftet att tillhandahålla samlingslokaler
även dreve ekonomisk verksamhet utan att garantier förelåge
för att gåvorna komme den ideella delen av verksamheten till godo. Vidare
ifrågasattes, huruvida det icke för skattefrihet vore erforderligt att uppställa
det villkoret, att föreningens stadgar förbjöde all utdelning till medlemmarna.
Slutligen erinrades i ett remissyttrande att regeringsrätten vid
tillämpning av 15 § nöjesskatteförordningen — enligt vilket författningsrums
dåvarande lydelse viss befrielse från nöjesskatt åtnjötes för nöjestillställning,
som anordnades av organisation under förutsättning bl. a. att
denna hade till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal — i regel
bedömt folketshusföreningarnas samlingslokaler såsom icke allmänna, varför
den i motionerna föreslagna författningstexten ej vore tillfyllest till
vinnande av motionärernas syfte.
I sitt betänkande nr 38 erinrade bevillningsutskottet bland annat, att under
förarbetena till arvsskatteförordningen såsom skäl för den skattefrihet,
som medgåves för gåvor till allmännyttiga ändamål, anförts, att det i statens
intresse låge vikt vid att företag, som verkade för sådana ändamål, bleve
tillgodosedda genom frivilligt understöd och alt det med skäl kunde befaras,
att en beskattning skulle härutinixan verka avhållande. Enligl utskottets
mening vore tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler en ur
samhällets synpunkt angelägen och betydelsefull uppgift. Samhällets intresse
för denna verksamhet hade för övrigt kommit till uttryck genom 1942 års
lagstiftning om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna
samlingslokaler. Utskottet kunde fördenskull i princip ansluta sig till den
° Kuhgl. Maj. ts proposition nr 199.
uppfattningen, alt tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler vore att
hänföia till sådant allmännyttigt ändamål, som borde privilegieras i gåvoskattehänseende.
Utskottet funne de av motionärerna anförda skälen för
utsträckande av skattefriheten i och för sig beaktansvärda, men utskottet
\oie icke övertygat om att genom ett bifall till motionerna skulle vinnas den
legleiing pa ifragavarande område, som motionärerna uppenbarligen åsyftat.
De över motionerna avgivna yttrandena liade även ådagalagt, att en utvidgning
av skattefriheten enligt motionärernas förslag skulle giva upphov
till vissa problem i fråga om gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga
rättssubjekt, vilkas lösande torde nödvändiggöra mera ingående
överväganden än som kunde ifrågakomma på grundval av det av utskottet
förebragta utredningsmaterialet. Utskottet förordade därför att frågan gjordes
till föremål för närmare utredning.
4. Promemorian.
I den remitteiade promemorian har utredningsmannen sökt utreda, om
och i vad mån skattefrihet enligt gällande rätt kan föreligga för gåvor till
föreningar, vilka ha till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Därvid
har utredningsmannen funnit, att mycket talade för att tillhandahållande
av allmänna samlingslokaler vore ett sådant allmännyttigt ändamål, för vilket
skattefrihet redan enligt gällande bestämmelser skulle kunna åtnjutas.
Något stöd i högsta domstolens praxis för denna tolkning har utredningsmannen
dock icke kunnat finna.
Enligt 38 § arvsskatteförordningen åtnjötes frihet från gåvoskatt icke av
sammanslutning, som hade till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen. Till belysande av spörsmålet, i vad mån
ekonomisk förening vore undantagen från skattefrihet på grund av nämnda
stadgande, har utredningsmannen i huvudsak anfört följande. Enligt utredningsmannens
åsikt vore klart, att en gåva, som skedde med uttrycklig bestämmelse,
att den skulle användas till något i 38 § arvsskatteförordningen
omnämnt ändamål, vore fritagen från skatt, om garantier funnes för att
gåvan verkligen komme avsett ändamål till del. Detta ansåge utredningsmannen
gälla även om gåvomedlen skulle omhänderhavas av en ekonomisk
förening. Det vore vidare att märka, att för vinnande av registrering
såsom ekonomisk förening icke alltid erfordrades, att föreningen hade till
syfte att fräinja medlemmarnas ekonomiska intressen. Enligt stadgandet
i 1 § andra stycket 1911 års lag om ekonomiska föreningar hade sådan
registrering kunnat vinnas jämväl av förening, som dreve bokför ingspliktig
verksamhet, även om föreningen hade annat syfte än att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen. Ordalagen i 38 § arvsskatteförordningen
syntes alltså icke utesluta ekonomisk förening av sistnämnda typ
från skattefrihet. Såvitt utredningsmannen kunnat finna hade riktigheten
Kungl. Maj.ts proposition nr 199.
9
av dessa slutsatser dock icke bekräftats genom avgörande i högsta instans.
Icke heller funnes något klart stöd i praxis för uppfattningen, att
sådana omständigheter, som att föreningens syfte i dess stadgar angivits
vara att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen eller att registrering
såsom ekonomisk förening ägt rum, icke vore av avgörande betydelse
för bedömande av spörsmålet, om föreningen kunde åtnjuta skattefrihet.
Det vore därför enligt utredningsmannens åsikt tveksamt i vad mån ekonomisk
förening kunde åtnjuta skattefrihet enligt 38 § arvsskatteförordningen
för erhållna gåvor. Det kunde tagas för givet, att i varje fall endast
en relativt begränsad krets av de i motionerna åsyftade föreningarna skulle
med nuvarande regler erhålla sådan skattebefrielse. För att det med motionerna
avsedda syftet skulle i sin helhet tillgodoses, vore därför en ändring
av nyssnämnda stadgande erforderlig.
Sedan i promemorian erinrats om, att bevillningsutskottet och flertalet
av de genom utskottets försorg hörda myndigheterna och organisationerna
ansett tillhandahållande av allmänna samlingslokaler vara ett sådant ä-ndamål,
som borde kunna föranleda befrielse från gåvoskatt, och att det t. o. m.
kunde ifrågasättas, huruvida icke tillhandahållande av dylika lokaler redan
enligt gällande rätt vore att hänföra till de i 38 § arvsskatteförordningen
angivna ändamålen, har utredningsmannen uttalat, att intet syntes vara att
erinra mot att ideell förening med syfte att tillhandahålla allmän samlingslokal
komme i åtnjutande av den i nämnda paragraf stadgade skattebefrielsen.
Däremot har utredningsmannen bedömt frågan, huruvida skattebefrielsen
borde utsträckas att omfatta föreningar med syfte att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen såsom mer tveksam. På grund
av nuvarande stadgande uteslötes från skattebefrielse åtskilliga föreningar,
som idkade sådan verksamhet att de kunnat vinna registrering som ekonomisk
förening. Undantag hade dock gjorts för understödsföreningar, beträffande
vilka särskilda förhållanden ansetts motivera befrielse. Mot ett
utsträckande av skattebefrielsen till att omfatta ekonomiska föreningar i
allmänhet kunde principiella skäl åberopas. Det kunde vidare ifrågasättas,
huruvida icke i så fall även ekonomiska föreningar med huvudsaklig uppgift
att tillgodose annat av de i 38 § avsedda ändamålen än tillhandahållande
av samlingslokaler borde kunna komma i åtnjutande av samma privilegium.
Den främsta anledningen till att man begränsat friheten från gåvoskatt
i huvudsak till ideella föreningar torde ha varit, alt man endast därigenom
ansett sig kunna erhålla garantier för att gåvan verkligen komme det avsedda
ändamålet till godo. Även i detta hänseende torde svårigheter möta i
avseende på ekonomiska föreningar. Del kunde vidare erinras om alt 1938
års arvsskattekommitté — på tal om ifrågasatt utvidgning av området för
frihet från arvsskatt — uttalat, att såsom villkor för sådan frihet borde
10
Kungl. Maj:Is proposition nr 199.
fordras, att garantier funnes för att förvärvet komme att användas uteslutande
för det avsedda ändamålet.
Emellertid vore att beakta, att beträffande flertalet av de i motionerna
åsyftade föreningarna — d. v. s. folketshusföreningar, folkparksföreningar,
bygdegårdsföreningar och liknande — i det föregående angivna skäl mot
den ifrågasatta utvidgningen gjorde sig gällande med mindre styrka. Visserligen
hade dessa föreningar ofta formen av ekonomiska föreningar och
hade i många fall enligt sina stadgar till syfte att tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, men de stode det oaktat de ideella föreningarna
mycket nära. Registreringen såsom ekonomisk förening torde mestadels ha
tillkommit av praktiska skäl och icke av önskan att bereda medlemmarna
ekonomiska förmåner. Nyssnämnda och liknande formuleringar i stadgarna
vore icke alltid adekvata; oftast hade de tillkommit enbart för att möjliggöra
föreningens registrering. Från flera håll hade uttalats, att utdelning
till medlemmarna vore en undantagsföreteelse. Ett ytterligare kännetecken
på dessa föreningar vore, att de vanligen bestode av åtskilliga medlemmar
eller- ay ideella föreningar, som i sin tur hade ett större antal medlemmar.
Om man anknöte den ifrågasatta skattebefrielsen endast till föreningar av
nu angivna karaktär, syntes åtminstone vissa garantier erhållas för att de
skänkta medlen komme avsett ändamål tillgodo. Därigenom torde ock bliva
sörjt för att de praktiskt viktigaste av de fall, då ekonomisk förening tillgodosåge
ideellt syfte, erhölle samma förmånliga ställning i gåvoskattehänseende
som ideella föreningar.
Härefter framhåller utredningsmannen, att motionärerna torde ha åsyftat
att folketshusföreningar och liknande sammanslutningar skulle komma i
åtnjutande av skattebefrielse, även om tillhandahållande av samlingslokal
icke vore föreningens huvudsakliga ändamål. Åtskilliga av dessa sammanslutningar
hade även andra ändamål att tillgodose. Enligt de normalstadgar
för folketshusföreningar, som utarbetats av Folketshusföreningarnas riksorganisation,
hade sådan förening till ändamål att främja sina medlemmars
ekonomiska intressen genom att medelst köp av fastighet eller byggande av
hus, mot betalning tillhandahålla samlingslokaler, affärslokaler, bostäder,
drivande av park, kafé och biografrörelse, varav följde skyldighet att föra
handelsböcker. Bygdegårdsföreningarna hade likaså ofta till uppgift att
driva biografrörelse. En anledning till att de samlingslokalägande föreningarna
dreve rörelse av angivet slag vore, att de löpande utgifterna för lokalerna
jämte amortering av byggnadskostnader icke täcktes enbart av inkomsterna
genom uthyrning av lokalerna.
Om skattefriheten utsträcktes att omfatta även föreningar med verksamhet
som nyss sagts, erhölles, enligt utredningsmannens uppfattning, föga
garantier för att gåvan komme det avsedda ändamålet — att tillhandahålla
samlingslokaler — till godo. Någon särskild anledning att stödja kaféverksamhet
och dyl. genom lättnader i beskattningen funnes ej heller. Det torde
Kungl. Maj. ts proposition nr 199.
11
ock vara klart att föreningar, som bedreve sådan verksamhet, även om de i
verkligheten icke hade till uppgift att därmed tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen, i viss mån hade en annan karaktär än sådana föreningar,
som endast hade till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler. Emellertid
syntes man icke böra tillmäta den omständigheten, att föreningen
utöver sitt syfte att tillhandahålla samlingslokaler hade till ändamål att
driva ekonomisk verksamhet, avgörande betydelse vid gåvobeskattmngen.
Bedreves denna verksamhet endast i syfte att ekonomiskt möjliggöra samlingslokalens
fortsatta tillhandahållande syntes skälen för att utesluta sådan
förening från skattebefrielsen böra få vika. Uppgiften att tillhandahålla
samlingslokal borde dock vara föreningens främsta uppgift. För att förhindra
missbruk borde man uttryckligen begränsa befrielsen från gåvoskatt
till folketsliusföreningar, bygdegårdsföreningar och liknande sammanslutningar.
Därmed syntes i skälig omfattning ha tillgodosetts det för skattebefrielse
uppställda kravet på garantier, att gåvomedlen komme att användas
för det avsedda ändamålet. Beträffande dylika föreningar torde det enligt
utredningsmannen knappast föreligga fara för, att de skulle låta en emottagen
gåva användas till utdelning åt medlemmarna. Det vore måhända icke
ens erforderligt att såsom förutsättning för skattefrihet stadga — såsom
motionärerna föreslagit — att föreningen icke under de närmaste fem åren
före gåvans emottagande lämnat utdelning åt sina medlemmar. I stället
syntes det böra överlåtas åt praxis att bedöma i vad mån tidigare utdelning
till medlemmar borde hindra befrielse från gåvoskatt. Genom att ändra
stadgarna exempelvis så, att utdelning till medlemmarna förbjödes eller
begränsades, borde även en förening av angivet slag, som tidigare lämnat
utdelning, kunna komma i åtnjutande av befrielse.
Härefter anföres i promemorian.
Av motionerna synes icke klart framgå, vad motionärerna ansett falla
under begreppet allmän samlingslokal. Motionärerna synas ha anknutit till
15 § nöjesskatteförordningen i dess lydelse före den 1 juli 1950, där samma
uttryck förekommer. I förarbetena till sagda lagrum återfinnes emellertid
icke heller någon närmare definition av uttrycket; till sådana lokaler ansågos
kunna hänföras i huvudsak folkets hus- och nykterhetslokaler samt s. k.
bygdegårdar. Däremot finnes en definition av uttrycket i 1 § kungörelsen
den 11 december 1942 om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av
allmänna samlingslokaler (nr 913). Enligt detta författningsrum förstås
med uttrycket »allmänna samlingslokaler» i kungörelsen för föreningslivet
avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete
jämte därtill hörande erforderliga utrymmen såsom förstugor, avklädningsrum,
apparatrum, biblioteksrum, kök, serveringsrum, toalett-, källar- och
vindslokaler samt hostad för tillsyningsman.
I likhet med vad som skett i nöjesskatteförordningen torde man kunna
avstå från att i lagtexten närmare definiera uttrycket samlingslokal, utan
utformningen av detta begrepp synes böra överlåtas åt praxis. Därvid torde
viss ledning kunna erhållas av definitionen i 1942 års kungörelse. Allmän
torde sådan lokal vara, om den i skälig omfattning står till förfogande för
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
föreningslivet på orten. Den bör också upplåtas opartiskt och kostnadsfritt
eller mot skälig avgift. En viss skillnad mellan den föreslagna bestämmelsen
och stadgandet i 15 § nöjesskatteförordningen uppkommer härvidlag;
för befrielse från nöjesskatt är det nämligen icke längre erforderligt att
samlingslokalen är allmän. För gåvoskattebefrielse synes emellertid detta
krav böra upprätthållas.
Slutligen påpekas i promemorian, att om ändring gjordes i 38 § arvsskatteförordningen
borde motsvarande ändring ske i 28 §. Sistnämnda paragraf
innehölle nämligen, såvitt avsåge skattskyldiga, som skulle erlägga
arvsskatt enligt klass III, en uppräkning av juridiska personer överensstämmande
med uppräkningen i 38 §. Ehuru något yrkande därom icke
framförts av motionärerna, syntes ändring i 28 § böra göras, så att denna
överensstämmelse icke bragtes att upphöra.
5. Remissutlåtandena.
Ingen av de hörda myndigheterna eller organisationerna har haft något
att erinra i princip mot, att de i promemorian åsyftade föreningarna erhölle
befrielse från gåvoskatt. Svea hovrätt ifrågasätter dock, huruvida icke de
föreslagna lagändringarna skulle kunna undvikas. Till stöd för denna åsikt
anför hovrätten i huvudsak följande.
Tillhandahållandet av allmänna samlingslokaler torde i och för sig vara
att hänföra till sådant allmännyttigt ändamål, för vilket skattefrihet redan
skulle kunna åtnjutas, men det finge antagas att en relativt begränsad krets
av de med motionerna till 1950 års riksdag åsyftade föreningarna skulle
med nu gällande regler erhålla skattebefrielse. Emellertid vore att märka,
att en viss begränsning av kretsen för de privilegierade rättssubjekten i varje
fall finge anses stå väl i överensstämmelse med de riktlinjer, som hittills
uppdragits för frihet från gåvoskatt. I promemorian hade även uttalats
tvivel huruvida skattefriheten borde utsträckas att omfatta föreningar med
syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen.
Därvid hade dock framhållits, att nackdelarna med en dylik utvidgning
icke gjorde sig gällande med samma styrka vid en utsträckning av skattefriheten
allenast till ekonomiska föreningar av typen folketshusföreningar,
folkparksföreningar och bygdegårdsföreningar. Detta uttalande syntes vara
gjort med utgångspunkt från innehållet i 1911 års lag om ekonomiska föreningar.
Enligt den nya lagen i ämnet den 1 juni 1951, som skulle tillämpas
från den 1 januari 1953, hade nu det ekonomiska föreningsbegreppet uppdragits
så snävt, att de typer av föreningar, som enligt promemorian borde
komma i åtnjutande av skattefrihet, icke inrymdes under den nya lagen.
Beträffande skattefrihet för ekonomiska föreningar av den art, varom i
detta ärende vore fråga, återstode följaktligen endast att pröva huru i sådant
hänseende skulle förfaras med de föreningar, som under äldre lags giltighetstid
blivit registrerade som ekonomiska föreningar. Därvid vore att
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
13
märka, att i den proposition, varigenom förslag till de nya föreningsrättsliga
reglerna förelädes riksdagen, föredragande departementschefen uttalat
att, om behov skulle komma att föreligga av en särskild lagstiftning i syfte
att möjliggöra för folketshusföreningar och liknande föreningar att upplösas
och ombildas till ideella föreningar utan alltför betungande skattekonsekvenser,
frågan om en dylik lagstiftning då finge upptagas till prövning.
Genom den nya föreningslagstiftningen hade följaktligen behovet av den
i promemorian föreslagna ändringen i arvsskatteförordningen avsevärt minskats,
och efter genomförandet av sådana bestämmelser, som bebådats i
förarbetena till 1951 års föreningslag, skulle en ändring i arvsskatteförordningen
komma att sakna praktisk betydelse. Under angivna förhållanden
torde en dylik ändring kunna undvikas, så mycket hellre som de föreningar
vilka här berördes, måhända i vissa fall ändock åtnjöte skattefrihet för gåvor
av förevarande slag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser den föreslagna utvidgningen av
skattefriheten närmast böra uppfattas som ett förtydligande av den nu
gällande förordningen, ifrågasätter, huruvida tillräckliga garantier skapats
för att medlen verkligen komme det avsedda ändamålet tillgodo. Det vore
icke uteslutet, att exempelvis en bygdegårdsförening med ett icke alltför
betydande medlemsantal erhölle en större donation för sin verksamhet. En
dylik förening vore icke — till skillnad mot en stiftelse, som bildats för
samma ändamål — underkastad det allmännas tillsyn eller kontroll. Det
torde ej heller vara lämpligt att utvidga den nuvarande stiftelsekontrollen
till att omfatta även föreningar. Länsstyrelsen hade emellertid vid handhavandet
av uppgiften att kontrollera stiftelser funnit, att behov förefunnes
av tydliga föreskrifter i stadgarna angående donationsmedlens användning
och placering.
Länsstyrelsen har vidare erinrat om att till 1952 års riksdag framlagts en
motion, 1:215, däri hemställts om lindring i fråga om inkomstbeskattningen
av folketshusföreningar m. fl. I motionen hade hemställts, att såsom ideella
föreningar skulle räknas även sådana enligt 1911 års lag om ekonomiska
föreningar registrerade sammanslutningar, som enligt stadgarna dels icke
finge utdela vinst till medlemmarna och dels vid upplösning av föreningen,
sedan eventuellt andelskapital återbetalts, skulle använda behållningen till
allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen funne den i motionen ifrågasatta formuleringen
lämplig även på delta område för att skapa garantier för att de
skänkta medlen skulle komma avsett ändamål till godo. Om — såsom i promemorian
— i stället valdes utvägen att uttryckligen omnämna folketshusföreningar
i författningstexten, borde måhända i exemplifieringen även tillläggas
folkparksföreningar.
Jämväl en del andra ändringar i den föreslagna skattebefrielsen bär
ifrågasatts i remissyttrandena.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Beträffande kretsen av de sammanslutningar, vilka skulle komma att
åtnjuta skattebefrielse ha sålunda några påpekanden gjorts.
Svea hovrätt ifrågasätter, huruvida det i utredningsmannens utkast till
lagtext förekommande uttrycket »liknande sammanslutning», varmed torde
ha åsyftats föreningar av folkrörelsekaraktär, lämnade någon säker garanti
för den avsedda begränsningen. Vidare borde före vidtagande av någon
lagstiftningsåtgärd undersökas, huruvida icke följdriktigheten fordrade, att
även andra typer av föreningar än de med promemorian åsyftade bleve föremål
för skattefrihet.
Folkets parkers centralorganisation anför.
Enligt den föreslagna lagtexten skulle »folketshusförening, bygdegårdsförening
eller annan liknande sammanslutning, som har till främsta syfte
att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal» i arvsskattehänseende
hänföras till arvsskattelariffens klass III samt i gåvoskattehänseende åtnjuta
befrielse från skatten. Även om av den översända promemorian angående
ändring i arvsskatteförordningen synes framgå, att förslagsställaren
avser, att lagen i den nya lydelsen skulle omfatta åven folkparker anse vi det
för undvikande av tolkningssvårigheter nödvändigt, att bland de uppräknade
företagen särskilt nämna folkparkerna.
Skulle så vara, att förslagsställaren avsett att ge folkparkerna en mindre
gynnsam ställning i fråga om arvs- och gåvoskatt än de uppräknade företagen,
måste vi vända oss häremot. Genom de allmänna samlingslokaler,
som finnas inom folkparkerna ge dessa stöd åt föreningslivet dels direkt
genom att föreningslivet kan tillgodose sig dessa lokaler för egna och offentliga
sammankomster och dels indirekt genom att föreningarna kunna utnyttja
folkparkernas lokaliteter för erhållande av ekonomiskt utbyte. Samhället
har redan på många sätt, t. ex. i fråga om nöjesskatten och investeringsavgiften,
visat sitt erkännande för folkparkernas verksamhet och det
finns ingen anledning, att i arvs- och gåvoskattehänseende diskriminera
folkparkerna i förhållande till folketshus- och bygdegårdsföreningar.
Ofta ägs en orts folkets hus och folkpark av samma företag och ej sällan
är folkets hus beläget å folkparkens område. Även dessa förhållanden synes
oss tala för att folkparksföretagen inte böra uteslutas vid den föreslagna
lagändringen. Tolkningssvårigheter kunna nämligen under sådana förhållanden
uppkomma vid gåvor till ett kombinerat folkparks- och folkets husföretag
eller vid gåvor avsedda för gemensamma anläggningar.
Centralorganisationen framhåller vidare, att det av promemorian syntes
framgå, att endast företag, som dreves i form av ideell eller ekonomisk
förening skulle omfattas av den föreslagna skattebefrielsen. Emellertid förhölle
det sig så, att redan nu en del folkparker av vissa skäl funnit det praktiskt
att använda sig av aktiebolag såsom företagsform. Sedan den nya
lagen om ekonomiska föreningar trätt i kraft torde aktiebolagsbildningen
sannolikt bli aktuell i än större omfattning. Att en folkpark arbetade i aktiebolagets
form, ändrade icke dess ideella inriktning och ändamålet med dess
verksamhet förbleve detsamma. Detta vore helt betingat av de ekonomiska
förpliktelser, som medföljde förvärv och färdigställande av för verksamheten
15
# Kungl. Maj.ts proposition nr 199.
nödvändiga markområden och byggnader. Det vore orimligt att lagstiftningen
under sådana förhållanden skulle ställa de folkparksföretag, som av
olika skäl valt aktiebolagets form, i en sämre ställning än företag, som hade
förenings form.
Ordenshusens riksförening säger sig förutsätta, att bland de skattefria
subjekten aven skulle inräknas de nykterhetsrörelsens organisationer, vilka
tillhandahölle allmänna samlingslokaler. Nykterhetsorganisationerna torde
disponera det största antalet (ca 1 500) profana samlingslokaler i landet
och nästan undantagslöst fölle dessa lokaler under begreppet »allmänna»
samlingslokaler. Av dessa lokaler ägdes omkring hälften direkt av nykterhetsföreningarna,
medan återstoden ägdes och förvaltades av särskilt för
ändamålet bildade ekonomiska föreningar (byggnadsföreningar). De sistnämnda
vore i regel slutna, i det att medlemskap i byggnadsföreningen förutsatte
medlemskap i en nykterhetsförening.
Härefter anför riksföreningen.
Av motiven till förslaget synes framgå, att även nykterhetslokalerna avsetts
att inbegripas i den föreslagna skattefriheten. Av lagtexten kan man
emellertid knappast nå fram till en sådan tolkning. Skattefriheten skall
enligt lagtexten gälla . .. »sammanslutning, som har till främsta syfte att
anordna eller underhålla allmän samlingslokal». Att tillhandahålla allmän
samlingslokal ingår som en väsentlig del i nykterhetsföreningarnas verksamhet,
men denna verksamhetsgren är icke deras främsta uppgift. Visserligen
torde väl nykterhetsföreningarna redan enligt 38 § arvsskatteförordningen
i dess nuvarande lydelse vara befriade från gåvoskatt, men för att
undvika tolkningstvister vore det önskvärt, att även i det nu föreslagna
tillagget inflikades en bestämmelse av sådan innebörd. Det torde även finnas
andra ideella föreningar än nykterhetsföreningar, vilka tillhandahålla allmän
samlingslokal utan att detta är föreningens huvuduppgift och det
synes rimligt, att även gåvor och anslag till sådan lokal för dess iståndsättande
eller underhåll befrias från gåvoskatt.
Svea hovrätt har vidare anmärkt mot den föreslagna lagtexten, att med
ordalagen »till främsta syfte» skulle införas en ny begreppsbestämning i
arvsskatteförordningen. Det förelåge ej skäl att frångå det eljest använda
uttrycket »huvudsakligt syfte», som fått sin innebörd klarlagd i doktrin
och praxis.
I sitt remissullåtande har Folketshusföreningarnas riksorganisation erinrat
om en av organisationen till finansdepartementet tidigare ingiven framställning,
däri riksorganisationen hemställt, att den ifrågasatta lagstiftningen
måtte lå sådant innehåll att även föreningar, vilka tidigare emottagit gåvor
till allmänna samlingslokaler, kunde återfå redan erlagd gåvoskatt.
6. Departementschefen.
Som framgar av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen ansett
det sannolikt, att tillhandahållande av allmänna samlingslokaler i och för sig
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 199.
vore att hänföra till sådant ändamål, som enligt 38 § arvsskatteförordningen
kunde föranleda skattefrihet. Däremot har han funnit det mera tvivelaktigt,
om sammanslutningar, vilka enligt sina stadgar hade att tillgodose sina med1
ömmars ekonomiska intressen, kunde komma i åtnjutande av skattebefrielse.
För att nå det syfte, som avsetts med ifrågavarande motioner vid 1950
års riksdag, vore det därför enligt utredningsmannens åsikt erforderligt med
en ändring av arvsskatteförordningen. Häremot har Svea hovrätt i sitt remissutlåtande
gjort gällande, att en dylik författningsändring skulle kunna
undvikas, om genom särskild lagstiftning möjliggjordes för folketshusföreningar
och liknande ekonomiska föreningar att utan alltför betungande
skattekonsekvenser ombildas från ekonomiska föreningar till ideella sammanslutningar.
Även om vissa skäl kunna anses tala för att det av hovrätten förordade
tillvägagångssättet skulle innebära en lämplig utväg, kan en sådan lösning i
varje fall icke åstadkommas i detta sammanhang.
Enligt min uppfattning är tillhandahållande av samlingslokal ett sådant
ändamål, som bör kunna föranleda befrielse från gåvoskatt. Härom råder
också enighet bland de hörda myndigheterna och organisationerna. Det
synes även föreligga skäl för antagandet, att detta ändamål redan med gällande
bestämmelser kan föranleda befrielse enligt 38 § arvsskatteförordningen
för föreningar, vilka icke ha till syfte att tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen. För dessa föreningars del synes därför någon särskild
lagstiftningsåtgärd icke erforderlig, såvida icke praxis skulle intaga en mot
detta antagande stridande hållning.
Utredningsmannen har föreslagit att skattefriheten skall utsträckas jämväl
till vissa andra sammanslutningar. Ur rent principiell synpunkt kan det
möjligen anses tvivelaktigt, om man bör låta skattebefrielse komma sådana
sammanslutningar till del, vilka enligt sina stadgar ha att tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen. Emellertid är att märka att de med
utredningsmannens förslag åsyftade föreningarna äro sammanslutningai
med allmänt ideell syftning. På grund härav och av skäl, som i övrigt framhållits
i promemorian, synas beträffande ifrågavarande sammanslutningar
de betänkligheter, som möjligen kunna hysas mot en sådan lösning, böra
vika. Jag kan därför ansluta mig till uppfattningen, att den omständigheten
att förening av denna karaktär vunnit registrering som ekonomisk förening
och enligt sina stadgar har att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
icke i och för sig bör utesluta den från skattebefrielse.
Utredningsmannen har i sitt förslag i anslutning till vad riksdagen i sin
skrivelse hemställt beaktat endast sammanslutningar med ändamål att tillhandahålla
allmän samlingslokal. Men icke heller alla sammanslutningar
med dylikt syfte skulle enligt utredningsmannens förslag komma i åtnjutande
av skattebefrielsen, utan endast folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar
och liknande sammanslutningar. Mot utredningsmannens för
-
Kungl. Maj: ts proposition nr 199. 17
slag i denna del ha emellertid, som av det förut anförda framgått, flera invändningar
riktats.
Sålunda har Svea hovrätt anfört, att det borde undersökas, huruvida icke
följdriktigheten fordrade, att även andra typer av föreningar finge åtnjuta
skattebefrielse. Jag kan icke ansluta mig till denna hovrättens uppfattning,
då jag anser att ifrågavarande förmån bör tillkomma allenast föreningar,
beträffande vilka man har någorlunda tillfredsställande garantier att gåvomedlen
komma avsett ändamål till godo, och, såvitt jag kan finna, sådana
garantier mera sällan föreligga beträffande andra typer av föreningar än de
föreslagna. Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i detta hänseende
föreslagit.
Vidare har hovrätten gentemot det i den föreslagna lagtexten använda
uttrycket »liknande sammanslutning» anmärkt, att det icke vore fullt klart
vad med uttrycket avsåges. I detta sammanhang vill jag erinra, att en liknande
formulering återfinnes i 15 § nöjesskatteförordningen. Enligt min
åsikt bör uttrycket tolkas såsom syftande på organisationer av samma
struktur som folketshusföreningar och bygdegårdsföreningar, d. v. s. sammanslutningar,
som direkt eller indirekt genom andra föreningar har ett
tämligen stort medlemsantal eller i varje fall äro öppna för allmänheten
och som, om de icke registrerats såsom ekonomiska föreningar, skulle ha
betraktats såsom ideella sammanslutningar. Som exempel på dylika sammanslutningar
kan jag i anslutning till uttalanden av Folkets parkers centralorganisation
och Ordenshusens riksförening nämna folkparksföreningar
och vissa nykterhetsorganisationers byggnadsföreningar. Däremot torde det
vara uppenbart, att skattebefrielse icke kan äga rum, om organisationen i
själva verket är att anse såsom en enskild persons affärsrörelse.
I sitt remissyttrande har Folkets parkers centralorganisation framhållit,
att skattebefrielse borde få tillgodonjutas, även om den ifrågavarande sammanslutningen
dreves i form av ett aktiebolag. Med anledning härav vill
jag påpeka, att den av utredningsmannen föreslagna lagtexten torde lämna
utrymme för en sådan tolkning.
I anslutning till den ändring i lagtexten, som Ordenshusens riksförening
föreslagit i syfte att under stadgandet jämväl skulle falla ideella föreningar,
vilka ha annat främsta syfte än att tillhandahålla samlingslokaler, vill jag
anföra följande. Har en ideell förening eller därmed likställd sammanslutning
ett huvudsakligt ändamål, som överensstämmer med de i 38 § arvsskatteförordningen
nämnda ändamålen, är den befriad från gåvoskatt redan
enligt gällande rätt. Likaså skulle dylik förening, som icke har sådant
huvudsakligt ändamål men som har till främsta syfte att tillhandahålla allmän
samlingslokal, enligt den föreslagna lagtexten erhålla skattebefrielse.
Att medgiva sådan befrielse åt ideell förening, som icke uppfyller någon av
dessa förutsättningar, bör enligt min mening icke komma ifråga.
I de berörda motionerna vid 1950 års riksdag föreslogs, att skattefrihet
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 199.
18
Kungl. Maj :ts proposition nr 199.
endast skulle medgivas förening, som under de senast förflutna fem åren
icke lämnat utdelning åt sina medlemmar. Någon av de myndigheter, som
yttrade sig i anledning av nämnda motioner, ifrågasatte, huruvida icke för
skattefrihet borde krävas att föreningens stadgar inrymde en bestämmelse,
som förbjöde all utdelning till medlemmarna. Någon bestämmelse av dylik
innebörd har utredningsmannen icke föreslagit, utan helt allmänt uttalat,
att det borde överlåtas åt praxis att bedöma i vad mån tidigare utdelning
till medlemmar borde hindra skattebefrielse. Några riktlinjer hur ett sådant
bedömande skulle ske har utredningsmannen emellertid icke givit. I sitt utlåtande
över den remitterade promemorian har länsstyrelsen i Malmöhus
län gjort vissa uttalanden och förslag i syfte att ernå säkrare garantier för
att gåvomedlen komma till rätt användning. Länsstyrelsen har sålunda
ifrågasatt, huruvida icke för skattefrihet borde fordras, att föreningens
stadgar innehölle förbud mot vinstutdelning och bestämmelser att vid föreningens
upplösning behållningen utöver insatt andelskapital skulle användas
till allmännyttigt ändamål.
Av nu återgivna förslag till lösning av förevarande spörsmål synes mig
intet fullt tillfredsställande. Motionärernas förslag synes mindre väl lämpat
att användas, då fråga är om sådana engångsföreteelser som gåvor och det
hindrar ej, att föreningen efter gåvans emottagande ändrar sin utdelningspraxis.
Gåvomedlen kunna också tillgodoföras de enskilda medlemmarna
på annat sätt än genom utdelning. Gentemot länsstyrelsens i Malmöhus län
förslag kan den invändningen riktas, att även om stadgarna vid gåvans
emottagande innehålla förbud mot vinstutdelning o. s. v., kan genom stadgeändring
efter sagda tidpunkt sådan utdelning möjliggöras. Genom bestämmelser
av denna art skulle visserligen missbruk försvåras, men någon
hållbar garanti mot framtida missbruk innefatta de ej. Denna invändning
kan givetvis också riktas mot utredningsmannens tanke, att beskattningsmyndigheterna
skulle med ledning av föreningens tidigare utdelningspraxis
bedöma, om förutsättningarna för skattefrihet vore för handen.
Enligt min åsikt bör man emellertid icke överdriva farhågorna för missbruk
av skattefriheten. De föreningar, vilka enligt vad jag förordat skulle
kunna komma i åtnjutande av skattebefrielsen, ha vanligen en sådan ställning,
att de redan av hänsyn till den allmänna opinionen knappast skulle
vilja missbruka sin rätt till skattefrihet. Det torde ock få antagas, att givaren
i de flesta fall söker tillse, att gåvan kommer avsett ändamål till godo.
Jag anser därför icke erforderligt att i lagtexten intaga särskilda bestämmelser
i syfte att ernå garantier i nu förevarande hänseende.
Svea hovrätt har gjort viss erinran mot det i den föreslagna lagtexten
använda uttrycket »främsta syfte». Emellertid torde utredningsmannen ha
inlagt en annan betydelse däri än den, som ligger i det i 38 § arvsskatteförordningen
tillämpade uttryckssättet »huvudsakligt syfte». Med sistnämnda
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
19
uttryckssätt skulle enligt min åsikt i detta fall alltför många sammanslutningar
falla utanför kretsen av skattefria subjekt och lagstiftningens syfte
till stor del förfelas. Jag förordar därför det av utredningsmannen föreslagna
uttryckssättet.
Mot utredningsmannens uppfattning, hur begreppet allmän samlingslokal
borde förstås, har ingen invändning gjorts av remissinstanserna. För egen
del vill jag understryka, att begreppet i praxis synes böra utformas under
hänsynstagande till bestämmelserna i 1942 års kungörelse om bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.
Av det anförda framgår, att jag anser mig kunna ansluta mig till utredningsmannens
förslag.
De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1952. Detta
innebär, att jag icke anser mig kunna biträda det i framställning av Folketshusföreningarnas
riksorganisation framförda önskemålet, att bestämmelserna
skulle tillämpas jämväl å redan fullbordade gåvotransaktioner.
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Jag hemställer, att förenämnda författningsförslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birgit Warholm.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 199.
Bilaga.
Utredningsmannens utkast
till
förordning angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas, att 28 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 om
arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 §.
Arvs- eller---tio år.
Klass III. För testamentslott tillkommande
kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal,
utgör skatten, där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse
ej åtnjutes jämlikt 3 §:
när värdet å lotten överstiger
1 000 men---4 procent.
38 §.
Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:
kyrka,
landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;
stiftelse
med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal.
Skattebefrielse enligt---del därav.
Denna förordning träder i kraft---
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520390