Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

1

Nr 198.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 53 riksdagsordningen; given Stockholms
slott den 4 april 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändrad lydelse av § 53 riksdagsordningen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås upphävande av det nuvarande förbudet i 53 §
riksdagsordningen för ledamot av interimsregering att övervara överläggningar
och beslut i riksdagens kamrar.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 198.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 53 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.)

§ 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna i
Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta.

Uti vardera kammaren äga statsrådets
ledamöter tillträde, med rättighet
att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten, där de ej äro ledamöter
av kammaren. Dock må ej
statsrådets ledamöter i de fall, då
dem enligt regeringsformen uppdraget
är att riksstyrelsen föra, ej heller
omyndig Konungs förmyndare övervara
kamrarnas överläggningar eller
beslut.

I mål-----------

(Föreslagen lydelse.)

§ 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna i
Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta; ej heller må
omyndig Konungs förmyndare övervara
kamrarnas överläggningar eller
beslut.

Uti vardera kammaren äga statsrådets
ledamöter tillträde, med rättighet
att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten, där de ej äro ledamöter
av kammaren.

beslutet, övervara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

3

Utdrag av protokollet över juslitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen och anför härvid följande.

I 53 § riksdagsordningen stadgas följande.

o riksdagen eller kamrarna i Konungens närvaro över något ämne

rådpläga eller besluta.

Uti vardera kammaren äga statsrådets ledamöter tillträde, med rättighet
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten, där de ej äro ledamöter av
kammaren. Dock ma ej statsrådets ledamöter i de fall, då dem enligt regeringsformen
uppdraget är att riksstyrelsen föra, ej heller omyndig Konungs
förmyndare övervara kamrarnas överläggningar eller beslut.

I mål, som personligen rör er någon ledamot i kammare, må han väl överläggningarna,
men ej beslutet, övervara.

De i paragrafens andra stycke omnämnda fall, då statsrådets ledamöter
föra »riksstyrelsen» och därför icke äga övervara kamrarnas överläggningar
eller beslut, avse enligt numera stadgad uppfattning endast s. k. interimsregering,
varom bestämmelser meddelas i 39—42 §§ regeringsformen, däremot
icke tillförordnad regering enligt 43 § regeringsformen.

Interimsregering, som innebär att statrådet för riksstyrelsen i monarkens
ställe, kan förekomma i följande fall, nämligen dels då Konungen vistas utrikes
(39 § regeringsformen), dels vid Konungens sjukdom (40 §), dels då
nybliven Konung är omyndig, för tiden till dess förmyndarstyrelse utsetts,
(41 §) dels ock då konungahuset utgått på manssidan, intill dess ny Konung
valts och tillträtt regeringen (42 §). En förutsättning för att statsrådet
skall föra styrelsen är dock i samtliga fall att regentskap icke kan anordnas.

1 första hand skall nämligen styrelsen föras av den till tronföljden närmast
berättigade prinsen, eller -— om denne är omyndig eller hindrad av sjukdom
eller utrikes vistande — av den därnäst till tronföljden berättigade prins som
uppnått myndig ålder och för vilken hinder av angiven beskaffenhet icke
möter.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 198.

Förbudet för regerande statsråd att övervara överläggningar och beslut i
riksdagens kamrar går tillbaka till 41 § i 1810 års riksdagsordning, vilket
lagrum innehöll följande bestämmelse.

Tjänstgörande statsministrar, statsråd, justitieråd, hovkansler, justitiekansler,
justitieombudsman samt statssekreterare kunna ej säte och stämma
i sitt stånds plena förnekas, enär de, enligt vad varje stånds särskilda ordningar
stadga, därtill berättigade äro; dock för statsrådets ledamöter de särskilda
fall undantagna, då dem, enligt regeringsformen, uppdraget är att
med konungslig makt och rätt styra.

Enligt detta stadgande hade alltså statsrådsledamöter över huvud taget
icke tillträde till stånden i annat fall än då de där voro riksdagsmän. Vid
tillkomsten av 1809—1810 års grundlagar gjordes från skilda håll gällande,
att statsrådsledamöter ej alls borde få utöva riksdagsmannaskap. Ett stadgande
härom föreslogs av 1809 års konstitutionsutskott i memorial den 5
augusti samma år. Såvitt kan slutas av vissa gjorda uttalanden torde för
utskottet såsom avgörande ha framstått dels jävssynpunkter med hänsyn till
att statsråden skulle vara underkastade konstitutionellt ansvar och dels fruktan
för att »friheten skulle undergrävas och riksens ständers beslut egenmäktigt
ledas och förestavas av betydande ämbetsmän», såsom förekommit
under Gustav III :s tid. Såsom ett skäl för utskottets uppfattning, att statsråden
borde vara helt uteslutna från riksdagsarbetet, framhölls också att de i
vissa fall hade att utöva den konungsliga makten såsom interimsregering
och att »om dessa ledamöter då skulle äga rätt att deltaga i ständernas överläggningar,
utövade de på tvenne sidor den lagstiftande makten». Sistnämnda
synpunkt torde ha föranlett det absoluta förbudet för ledamot i interimsregering
att ha säte och stämma i riksdagen, vilket infördes vid den slutliga
utformningen av 41 §.

Då i 53 § av 1866 års riksdagsordning statsrådsledamöter tillerkändes rätt
att, även då de icke äro ledamöter i riksdagen, deltaga i kamrarnas överläggningar,
bibehölls förbudet för interimsregerings ledamöter att övervara
överläggningar och beslut i kamrarna.

Riksdagsordningens 53 § kvarstår alltjämt i sin ursprungliga lydelse. Vid
några tillfällen ha emellertid i riksdagen väckts förslag om ändring av stadgandet.
Härvid har i fråga om statsrådsledamöters rätt att deltaga i riksdagsarbetet
yrkats, såväl att denna rätt skulle ytterligare begränsas eller helt
upphävas som att den nuvarande inskränkningen för ledamot i interimsregering
skulle borttagas.

Vid 1873 års riksdag motionerades om sådan ändring, att statsrådsledamöter
endast då de vore ledamöter av riksdagen skulle få övervara kamrarnas
sammanträden och att de då skulle äga deltaga blott i överläggningarna
men ej i besluten. Yrkandet avstyrktes bestämt av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 7) och avslogs av riksdagen.

Vid 1883 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet (memorial nr 5) att
förbudet för ledamot av interimsregering att deltaga i kamrarnas överlägg -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 198.

5

ningar och beslut skulle upphävas. Däremot skulle motsvarande förbud för
omyndig Konungs förmyndare alltjämt bibehållas. I motiveringen för förslaget
anförde utskottet, att förbudet obestridligen kunde medföra högst betänkliga
olägenheter. Det kunde nämligen inträffa att Konungen eller prins,
som kunde vara regent, av sjukdom eller annan anledning under längre tid
vore förhindrad att föra regeringen. Under sådana förhållanden skulle samarbetet
mellan regering och representation högst väsentligt störas. Riksdagen
skulle vara berövad den tillgång till nödiga upplysningar, som vore avsedd
med statsrådens tillträde till kamrarna, och statsråden skulle vara urståndsatta
att genom sådana upplysningar bereda framgång åt regeringens förslag.
Utskottet ansåge att dess förslag icke borde möta några betänkligheter
ur konstitutionell synpunkt. Den ställning, representationen intoge gentemot
regeringen, hade nämligen enligt utskottets uppfattning blivit så självständig
och oberoende av varje yttre påverkan, att grundad anledning till
farhåga för ett obehörigt eller i övrigt skadligt inflytande från regeringsledamöternas
sida icke torde förefinnas. — Andra kammaren antog utan
diskussion utskottsförslaget såsom vilande. Första kammaren avvisade
emellertid förslaget med 44 röster mot 37.

Ett borttagande helt och hållet av möjligheten för statsrådsledamot att
vara riksdagsman yrkades i motioner vid 1933 års riksdag. Då föreslogs
nämligen, att förtroendeämbetsmän icke skulle vara valbara till riksdagen.
Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtande nr 14) som därvid
beträffande statsrådens medlemskap i riksdagen erinrade om att ett demokratiskt-parlamentariskt
statsskick byggde på uppfattningen att ett organiskt
samband borde föreligga mellan regering och representation, så att regeringen
utvaldes ur representationen, för vars majoritet den borde framstå
såsom ledare. Motionerna avslogos av riksdagen.

Av vad jag nu sagt torde framgå, att grunden till det i 53 § riksdagsordningen
stadgade förbudet för ledamot av interimsregering att övervara överläggningar
och beslut i riksdagen väsentligen är att söka i historiska förhållanden
och i en äldre tids statsrättsliga teori. De skäl för förbudet, som
tidigare kunna ha funnits, ha tydligen bortfallit med parlamentarismens
genombrott i vårt land. Att tillämpning av detta föråldrade stadgande skulle
i hög grad verka störande på det nödvändiga samarbetet mellan regering
och riksdag torde icke behöva närmare utvecklas. Jag vill därför föreslå, att
det ifrågavarande förbudet upphäves. Förslag i enlighet härmed till ändrad
lydelse av 53 § har upprättats inom justitiedepartementet.

Föredraganden hemställer härefter att genom proposition förslaget till
ändrad lydelse au § 53 riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen till
prövning i grundlagsenlig ordning.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 198.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olle Hellberg.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521053