Kungl. Maj.ds proposition nr 186.

1

Nr 186.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
given Stockholms slott den 31 mars 1952.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att vissa undantagsbestämmelser från lagen för
Sveriges riksbank skola gälla jämväl för tiden den 1 juli 1952—den 30 juni
1953. Enligt vid propositionen fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar
till belopp av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet
utgör 4 400 miljoner kronor.

fiihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 186.

i

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Förslag till Lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1952 till
och med den 30 juni 1953 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenåttahundra
miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning samt anför därvid följande.

I skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för
sedelomloppet under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den
30 juni 1953 måtte bestämmas till 4,8 miljarder kronor.

över skrivelsen ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken
samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som
motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §
andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner
kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant
bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 786.

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången
genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i krigsårens
beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig
vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
alli riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
finge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

5

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag
stadgades att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30
juni 1950 skulle — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
funnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämde med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock
med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950
(nr 257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.

1949 års lag ersattes återigen i sin tur av lagen den 8 juni 1951 (nr 388)
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna
lag stadgas att under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den
30 juni 1952 skola — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser,
vilka överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 och 1949 års
lagar, dock med den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning
i 1951 års lag fastställts till 4 100 miljoner kronor. Genom lag den

6

Kungl. Maj:Is proposition nr 186.

14 december 1951, nr 759, har 1 § i 1951 års lag erhållit ändrad lydelse
såtillvida, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 4 400
miljoner kronor.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde, att Kungl. Maj :l
genom proposition måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté
utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen formell omarbetning
av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten
skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen icke
fastställas. Ej heller i övrigt skulle några »spärrar» för sedelutgivningen
föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de speciella stadgandena
om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar ägde förvärva
och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa tillgångar
som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken i all sin
verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och valutapolitiska
direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt gällde
sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland bankofullmäktige
som hos remissinstanserna. I proposition nr 181 till 1951 års riksdag
förklarade jag mig icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt
till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras.
Jag anmälde sålunda min avsikt att taga spörsmålet under närmare övervägande,
varvid det måhända kunde visa sig lämpligt att tillkalla särskilda
sakkunniga för att göra ytterligare utredningar i ämnet. I avvaktan på resultatet
av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrätten föreslog jag
—• med viss ändring av maximigränsen för sedelutgivningsrätten — en förlängning
av den dittillsvarande provisoriska lagstiftningen intill utgången av
juni månad 1952; förenämnda lag den 8 juni 1951, nr 388, utfärdades i
enlighet härmed. Sedan jag sedermera den 9 november 1951 erhållit Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst fem utredningsmän med uppdrag
att verkställa den ifrågasatta utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt tillkallade jag den 13 i samma månad presidenten
i kammarrätten N. J. E. Quensel, ordförande, riksbankschefen
M. H. Lemne, professorn E. R. Lindahl, verkställande direktören i Svenska
sparbanksföreningen O. E. Sahlin samt bankdirektören J. Wallenberg med
uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för utredningen
anförde jag bland annat följande:

Det av 1949 års riksbankslagskommitté framlagda förslaget — innebärande
bl. a. att det nuvarande systemet med ett fixerat maximum skall
frångås och att även i övrigt »spärrar» i hävdvunnen mening kunna undvaras
— bör allsidigt prövas. Härvid bör närmare utredas sedelutgivningens
samband med penningpolitiska och andra ekonomiska förhållanden. Vidare
bör under utredningen uppmärksamhet ägnas åt frågan om den sannolika

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

7

psykologiska effekten av att lagstadgade spärrar för sedelutgivningsrätten
slopas. Om övervägandena leda till att sådana spärrar icke lämpligen kunna
avvaras, bör undersökas om det nuvarande systemet — hittills betraktat som
ett provisorium — bör bibehållas, eventuellt med vissa modifikationer, eller
om spärrar av annan art böra uppställas.

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen
om riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt framhållit, att utredningen
funnit sitt uppdrag vara så omfattande och svårbemästrat, att det ej kunde
fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag om definitiv lagstiftning
i frågan kunde framläggas under innevarande års riksdag. Vad anginge
de åtgärder, som bleve erforderliga under nu pågående riksdagssession,
funne utredningen varken anledning eller möjlighet att föreslå annat system
för reglering av riksbankens sedelutgivning än det nu gällande. Lagen den
8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning borde i enlighet härmed ersättas med en liknande lag gällande
för budgetåret 1952/53, varvid dock den nu gällande gränsen för
sedelutgivningen eventuellt borde ersättas med en annan gräns.

Beträffande frågan om vilken gräns, som lämpligen borde fastställas, har
utredningen inledningsvis framhållit följande. En spärr för sedelutgivningen,
liksom varje annan laglig begränsning av riksbankens befogenheter, finge
en rimlig mening endast om den uppfattades som ett bindande direktiv för
bankens verksamhet under det kommande året. Detta innebure, att de övriga
direktiv, som riksdagen kunde meddela för riksbankens verksamhet, måste
stå i överensstämmelse med lagstiftningen om sedelutgivningsrätten. 1 annat
fall bleve sedelspärren en formalitet, som inte ens i psykologiskt avseende
fyllde någon uppgift. Allmänhetens förtroende för penningvärdet bleve inte
större, om man hade spärregler, som vid varje förekommande behov ändrades,
än om dylika regler helt saknades. Riksbanken borde därför ej räkna
med möjligheten att det en gång fastställda maximibeloppet för sedelmängden
komme att höjas, så snart sedelomloppet under budgetåret skulle
visa en tendens att överskrida maximigränsen. Riksbanken borde i stället,
i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten och övriga direktiv, i god
tid inrikta sin politik så, att frågan om en höjning av gränsen för sedelomloppet
ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk på sedelutgivningen,
som hade sin grund i en försämring av penningvärdet. En sedelspärr
finge däremot icke utgöra en anledning för riksbanken att underlåta
att tillgodose de faktiska anspråk på sedlar, som gjorde sig gällande vid
varje tidpunkt. Det vore i regel ej heller något skäl att motverka en sådan
förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att vara av
inflationistisk natur medförde en ökning av det totala sedelbehovet.

För att underlätta bedömningen av vad som kunde anses vara en lämplig
gräns för sedelutgivningsrätten under budgetåret 1952/53 hade vissa sifferuppgifter
rörande det faktiska sedelomloppet och sedelutgivningsrätten un -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

der de två senaste årtiondena sammanställts i en i skrivelsen intagen tabell,
(tabellen har såsom Bilaga fogats vid detta protokoll). Av tabellen framginge
att på grund av julhandeln och transaktioner i samband med årsskiftet allmänhetens
anspråk på betalningsmedel vid slutet av ett kalenderår företedde
en säsongmässig ansvällning. Härigenom komrne den utelöpande sedelmängden
ultimo december i de fall, då prisnivån ej undergått någon större
förskjutning, att ligga cirka 10 % högre än den i medeltal utelöpande sedelmängden
under kalenderåret. Vid fastställandet av en gräns för sedelutgivningsrätten
för ett budgetår, som löpte från och med den 1 juli till och
med den 30 juni nästa år, borde man taga hänsyn till denna toppbelastning
vid kalenderårsskiftet. I normala fall kunde man utgå ifrån att sedelbehovet
under den senare hälften av budgetåret ej komme att uppnå samma höjd
som ultimo december. Det framginge vidare av tabellen, att riksbanken i
regel ej fullt utnyttjat sin sedelutgivningsrätt ens vid den maximala belastningen
vid kalenderårsskiftet. Även då hade riksbanken mestadels haft en
icke alldeles oväsentlig sedelreserv. Utredningen ansåge, att man även vid
bestämningen av sedelutgivningsrätten för budgetåret 1952/53 borde räkna
med en viss reserv för att möta sådana eventuella ökningar i sedelbehovet,
som sammanhängde med ändrade betalningsvanor, tesaureringstendenser
hos allmänheten, exceptionell ökning av produktion och omsättning samt
med andra förändringar, som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet.

Utredningen har vidare uttalat att enligt dess uppfattning borde riksbankens
sedelutgivningsrätt för budgetåret 1952/53 sålunda motsvara ett beräknat
behov ultimo december 1952 plus en viss reserv. En dylik beräkning
kunde visserligen icke grundas på någon säker vetskap om det närmare sambandet
mellan å ena sidan produktionens omfattning samt utvecklingen av
priser och löner och å andra sidan sedelomloppets storlek, men det vore
dock möjligt att inom icke alltför vida marginaler uppskatta ifrågavarande
samband.

Vid en uppskattning av sedelbehovet vid slutet av år 1952 kunde man
lämpligen utgå från det faktiska sedelomloppet vid slutet av år 1951, 4 090
milj. kr. Om man tänkte sig, att utvecklingen under år 1952 ej skulle innebära
någon expansion varken med avseende på priser och löner eller med
avseende på de omsatta kvantiteterna av varor och tjänster, borde det
maximala sedelomloppet för år 1952 bli ungefär detsamma som för år 1951.
Emellertid kunde en bedömning av utvecklingen under året icke basera sig
på dessa utgångspunkter, då de under innevarande år redan ingångna
kollektivavtalen för löntagare visade hän mot en allmän och relativt stor
avtalsenlig lönehöjning. Denna lönehöjning komme i viss mån att motsvaras
av ökad varutillgång, men man hade också vid avtalens ingående
räknat med möjligheten av en viss prisstegring. Det vore dock givetvis av
största betydelse att prisstegringar, även s. k. konsekvensprisstegringar, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

9

möjligaste mån undvekes. I annat fall förelåge risker för en fortgåendei penningvärdeförsämring
och därmed även för en utveckling, som vore ägnad
att menligt påverka Sveriges valutaställning. Utredningen förutsatte därför
vid sina beräkningar beträffande sedelbehovet, att statsmakterna och riksbanken
skulle vidtaga effektiva åtgärder för att söka förverkliga den här
avsedda stabiliseringen och att följaktligen en fortsatt pris- och löneglidning
icke skulle äga rum. Från dessa utgångspunkter och med ledning av tidigare
erfarenheter beträffande sedelomloppets utveckling räknade utredningen
med att detta vid slutet av år 1952 borde hålla sig inom ramen för ett belopp
av 4,4 å 4,5 miljarder kronor. Om omständigheterna gåve vid handen, att
nämnda belopp icke skulle förslå, torde detta innebära att risk förelåge för
en inflatorisk utveckling. Utredningen förutsatte, att riksbanken uppmärksamt
följde utvecklingstendenserna och, om dessa skulle gå i angiven riktning,
betraktade detta förhållande som en varningssignal, vilken borde ge
anledning till därav betingade åtgärder.

Till förenämnda belopp borde, som utredningen tidigare antytt, läggas
en viss reserv, förslagsvis uppgående till ett belopp av 300 milj. kronor.

Fullmäktige i riksbanken ha i sitt utlåtande över utredningens skrivelse
uttalat, att fullmäktige i avvaktan på utredningens slutliga förslag till lösning
av sedelutgivningsreglerna icke hade något att erinra mot en förlängning
av nuvarande provisorium med av utredningen föreslagen höjning av
maximibeloppet. Fullmäktige ha härom närmare anfört följande. Därest
en spärr för riksbankens sedelutgivning ansåges erforderlig funne fullmäktige
i likhet med utredningsmännen och i avvaktan på deras förslag till
definitiv lösning av frågan, någon annan möjlighet icke stå till buds än
en förlängning av nuvarande provisoriska lagstiftning. Fullmäktige ansåge
också, att den nuvarande maximigränsen borde höjas. Beträffande det av
utredningsmännen föreslagna maximibeloppet kunde intet annat sägas, än
att det såvitt nu kunde bedömas borde vara tillräckligt. Fullmäktige ville
emellertid starkt understryka vad utredningsmännen framhållit, nämligen
att det icke funnes något entydigt samband mellan å ena sidan produktionens
omfattning samt utvecklingen av priser och löner och å andra sidan
sedelmängden. Det vore otvetydigt att med pris- och lönestegringar följde
ett växande behov av omsättningsmedel, men relationen mellan dessa faktorer
kunde icke anges. Fn ytterligare reservation vore i sammanhanget erforderlig.
Av utredningsmännens skrivelse framginge icke huruvida de vid sina
beräkningar av sedelbehovet räknat med de eventuella återverkningar på
sedelmängden som den statsfinansiella utvecklingen och förändringarna i
bytesbalansen kunde ha. Vår allmänna prisnivå undginge icke att starkt
influeras av den internationella prisutvecklingen. Beträffande den förcnämnda
reserven, som skulle tillgodose en ökning av sedelbehovet av ickeinflationistisk
natur, måste man fråga sig om icke förändringar i befäl -

10

Kungl. Maj:,ts proposition nr 186.

nings- och kassahållningsvanorna och tesaureringstendenserna ofta hade
samband med en penningvärdeförsämring. I orostider ökades allmänhetens
likviditetsbehov, den behölle mera kontanter. I varje fall vore det svårt att
skilja den ökning av ifrågavarande behov som hade sin grund i en penningvärdeförsämring
från den ökning som enligt utredningsmännen skulle vara
legitim. Helt uteslutet vore, att riksbanken genom några åtgärder skulle
kunna påverka de omständigheter av bl. a. psykologisk natur, som låge
bakom allmänhetens betalnings- och kassahållningsvanor.

Bankofullmäktige ha vidare ifrågasatt om icke utredningsmännen genom
att uppdela maximibeloppet för den utelöpande sedelmängden i två komponenter,
en som lämnade utrymme för en väntad penningvärdeförsämring
och en som skulle tillgodose en ökning, som icke hade en inflationistisk
grund, onödigt komplicerat frågan. Man måste fråga sig efter vilka grunder
fullmäktige hade att bedöma, om en ökning av sedelmängden hade sin grund
i en penningvärdeförsämring eller icke. Enligt fullmäktiges mening borde
därför utredningsmännens förslag, i vad det avsåge en uppdelning av maximibeloppet
för sedelutgivningen, icke medföra några för riksbanken bindande
direktiv.

Fullmäktige ha avslutningsvis anfört att fullmäktige hittills icke funnit
anledning frånträda den principiella uppfattning, åt vilken fullmäktige
tidigare givit uttryck i sin skrivelse i februari 1951 med förslag till ny riksbankslag,
nämligen att man vid ett system med oinlösliga sedlar icke kunde
finna någon logisk motivering för ett sedelmaximum. Sedelmängden berodde
av rörelsens behov av omsättningsmedel samt allmänhetens betalnings- och
kassahållningsvanor. Riksbanken hade därför ringa möjligheter att påverka
sedelmängden och det kunde icke vara rationellt att utifrån förändringar
i sedelmängden motivera penningpolitiska ingripanden.

Enligt vid bankofullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet har herr Kristensson reserverat sig mot majoritetens
beslut. Herr Kristensson, som icke hade något att erinra mot en förlängning
av nuvarande provisorium beträffande sedelutgivningsreglerna med
av utredningsmännen föreslagen höjning av maximibeloppen, har uttalat att
resultatet av pågående utredning borde avvaktas innan frågan om ändrade
bestämmelser för riksbankens sedelutgivning på längre sikt bedömdes.
Bakom utvecklingen av sedelmängdens storlek kunde ligga faktorer, som behövde
beaktas och mot vilka åtgärder kunde behöva vidtagas. Sedelmängdens
storlek kunde vara uttryck för en utveckling, som måste ägnas största uppmärksamhet
av den penningvårdande myndigheten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat att fullmäktige — under den
av utredningen angivna förutsättningen att statsmakterna och riksbanken
skulle vidtaga effektiva åtgärder för att söka förverkliga en stabilisering
av penningvärdet — saknade anledning rikta erinran mot en ytterligare höj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

11

ning av maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt, att gälla för
tiden 1 juli 1952—30 juni 1953. Beloppet av den föreslagna höjningen,
400 miljoner kronor, syntes fullmäktige väl avvägt. F’ullmäktige ha anfört
att fullmäktige funne det beklagligt, att utredningens uppdrag icke
kunnat fullgöras inom sådan tid, att därav föranlett förslag om definitiv lagstiftning
i frågan kunde framläggas under innevarande års riksdag. Ett
fortsatt provisorium på förevarande område syntes nämligen ägnat att
framkalla sådana psykologiska reaktioner hos allmänheten, som jämte
andra mera reala faktorer kunde befrämja en inflationistisk utveckling. Med
tillfredsställelse hade fullmäktige å andra sidan tagit del av de av kommittén
gjorda uttalandena angående sedelutgivningsrättens samband med av
riksdagen meddelade direktiv för riksbankens verksamhet samt angående
riksbankens skyldighet att, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten
och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om en
höjning av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom
sådana anspråk på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring
av penningvärdet. Fullmäktige ville för egen del stryka under dessa uttalanden,
vilka fullmäktige funne vara av den största vikt för den slutliga utformningen
av bestämmelserna på förevarande område.

Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet har ordföranden, herr Örne, för egen del jämväl
hänvisat till ett av honom i fullmäktiges protokoll tidigare intaget yttrande
i anledning av fullmäktiges utlåtande i samband med den i december 1951
vidtagna höjningen av maximigränsen för riksbankens sedelutgivningsrätt
(yttrandet har redovisats å sid 9 i propositionen nr 231 till 1951 års riksdag).

Departementschefen. Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad i
1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebära bland
annat, att riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av 4 400 miljoner
kronor. 1951 års lag är tidsbegränsad; giltighetstiden för densamma utgår
den 30 juni 1952.

I samband med tillkomsten av 1951 års lag uttalade jag, att jag icke för
det dåvarande ville taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten
borde regleras på längre sikt utan att jag hade för avsikt att taga
spörsmålet under närmare övervägande. Med stöd av bemyndigande av
Kungl. Maj:t har jag sedermera den 13 november 1951 tillkallat särskilda
utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning i ämnet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört ha nämnda utredningsmän funnit
att uppdraget icke kunnat fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag
om definitiv lagstiftning i frågan kunde framläggas under innevarande

12

Kungl. Majrts proposition nr 186.

års riksdag. Utredningsmännen ha föreslagit att 1951 års lag måtte ersättas
med en liknande lag gällande för tiden den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953,
varvid dock den nuvarande gränsen för sedelutgivningen borde förhöjas från
4 400 till 4 800 miljoner kronor. Vid sina beräkningar rörande sedelomloppet
ha utredningsmännen — under förutsättning att statsmakterna och
riksbanken vidtoge effektiva åtgärder för att förhindra en fortsatt pris- och
löneglidning — uppskattat sedelomloppet vid slutet av år 1952 till omkring
4 400 ä 4 500 miljoner kronor. Till nämnda belopp borde läggas en viss
reserv, förslagsvis uppgående till 300 miljoner kronor, avsedd att ge riksbanken
möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som sammanhängde
med ändrade betalningsvanor samt med andra förändringar,
som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet. De sakkunniga
ha jämväl uttalat att riksbanken, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten
och övriga direktiv, som riksdagen kunde meddela för bankens
verksamhet, i god tid borde inrikta sin politik så, att frågan om en höjning
av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk
på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring av penningvärdet.

Hur sedelutgivningsrätten skall regleras på längre sikt bör givetvis icke
nu bli föremål för bedömning, utan detta spörsmål bör anstå till dess utredningsmännen
slutfört sitt uppdrag. I avvaktan härpå bör den provisoriska
lagstiftningen i ämnet förlängas, lämpligen under den tid utredningsmännen
förordat eller den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss
utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot det belopp å 400 miljoner
kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.
Såvitt för närvarande går att bedöma torde nämnda belopp vara tillräckligt.
Jag förordar sålunda att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen
höjes från 4 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor. I anledning
av vissa uttalanden av utredningsmännen om riksbankens bundenhet
av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden och vad bankofullmäktige
i anslutning därtill anfört, vill jag endast framhålla att bestämmandet
av en viss maximigräns, nu liksom tidigare, självfallet har den
innebörden, att det blir en uppgift för riksbanken att, inom ramen för av
riksdagen meddelade direktiv, tillvarataga de möjligheter som kunna stå
riksbanken till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet
skall behöva ifrågakomma.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1952 — den 30 juni 1953 torde böra upptagas i en ny lag vilken -— med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse
med 1951 års lag i ämnet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 13

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgit Warholm.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 186.

Bilaga

Uppgifter rörande det faktiska sedelomloppet och sedelutgivningsrätten

under tiden 1931—1951.

År

Utelöpande sedelmängd
i milj. kr.

Med el t. Ult.dec.

Ult.dec.
i % av
medelt.

Sedelutg.
rätt ult.
dec. i
milj. kr.

Obegagn. Procentuell ökning
rätt ult. året

dec. i Sedel- Sedel-

milj. kr. mängd i mängd
medeltal ult.dec.

under

Sedel-utg. r.
ult.dec.

1931

566

583

103

662

79

—1

._2

—10

1932

567

598

105

662

64

0

3

—

1933

576

648

112

870

222

2

8

31

1934

639

708

in

920

212

11

9

6

1935

711

786

in

i in

325

11

11

21

1936

801

893

in

1 269

376

13

14

14

1937

884

980

in

1 291

311

10

10

2

1938

977

1 061

109

1 533

472

11

8

19

1939

1 121

1 422

127

1 530

108

15

34

—

1940

1 433

1 482

103

1 694

212

28

4

11

1941

1 485

1 700

114

2 226

527

4

15

31

1942

1 735

2 016

116

2 650

634

17

19

19

1943

2 018

2 266

112

2 868

602

16

12

8

1944

2 239

2 492

in

3 062

570

11

10

7

1945

2 475

2 782

112

3 249

467

11

12

6

1946

2 556

2 877

113

3 092

215

3

3

—5

1947

2 660

2 895

109

3 257

362

4

1

5

1948

2 834

3 113

no

3 200

87

7

8

_2

1949

3 015

3 287

109

3 500

213

6

6

9

1950

3 200

3 513

no

3 500

—13

6

7

—

1951

3 568

4 090

115

4 400

310

12

16

26

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520487