Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad Igdelse av 13 och 28 §§ epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443) m. m.; given Stockholms slott den
14 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443); samt

2) lag om skyddsympning vid krig eller krigsfara in. m.,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse
om tillägg till 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I syfte att inför ett skärpt läge förbättra våra skydds- och försvarsmöjligheter
mot biologisk krigföring och överhuvudtaget vår beredskap på
bl. a. epidemibekämpandets område föreslås i propositionen ändringar och
tillägg i epidemilagen och livsmedelsstadgan samt en ny lagstiftning om
skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget till ändring i epidemilagen innebär, att Konungen eller, under
krig, länsstyrelse skall äga förordna om avspärrning av ett nedsmittat
område för att isolera det från landet i övrigt. Förordnande avses skola
kunna meddelas vid krig, krigsfara samt eljest då utomordentliga förhållanden
påkalla det. Enligt den föreslagna lagstiftningen om skyddsympning
vid krig m. m. skall Konungen i ett dylikt läge till förekommande av smittas
spridning kunna förordna om obligatorisk skyddsympning. Förslaget om
tillägg till livsmedelsstadgan innebär slutligen, att Konungen eller under
krig myndighet, som Konungen bestämmer, får befogenhet att i en motsvarande
situation föreskriva, att visst livsmedel eller livsmedel från viss
ort icke skall få saluhållas.

De föreslagna författningarna avses skola träda i kraft den 1 juli 1952.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 13 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 19191
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

13 §.

Då till —--länsstyrelsen an komma.

Det åligger ock länsstyrelsen att,
då pest, kolera, smittkoppor eller
fläckfeber yppar sig inom länet eller
annan smittsam sjukdom uppträder
synnerligen elakartat eller vunnit
större utbredning, till chefen för civildepartementet
och till medicinalstyrelsen
ofördröjligen göra anmälan
därom samt meddela underrättelser
om sjukdomens fortgång och om de
åtgärder, som i anledning därav blivit
vidtagna.

Sådan anmälan —--— stycket

sägs.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

1 mom. Då till — — — länsstyrelsen
ankomma.

Det åligger ock länsstyrelsen att,
då pest, kolera, smittkoppor eller
fläckfeber yppar sig inom länet eller
annan smittsam sjukdom uppträder
synnerligen elakartat eller vunnit
större utbredning, till chefen för inrikesdepartementet
och till medicinalstyrelsen
ofördröjligen göra anmälan
därom samt meddela underrättelser
om sjukdomens fortgång
och om de åtgärder, som i anledning
därav blivit vidtagna.

Sådan anmälan — — — stycket
sägs.

2 mom. Då riket befinner sig i
krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga
förhållanden påkalla det,
äger Konungen eller, då riket är i
krig, myndighet som Konungen bestämmer
förordna om avspärrning
av visst område för att hindra spridning
av smittsam sjukdom. Har förordnande
meddelats om sådan avspärrning,
ankommer det på myndighet
som angives i förordnandet

1 Senaste lydelse av 28 §, se SFS 1948 : 457.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att bestämma, huruvida och under
vilka förutsättningar person, som
uppehåller sig inom det avspärrade
området, får lämna detta eller annan
beträda detsamma.

28 §. 28 §.

Underlåter hushållsföreståndare---med dagsböter.

Lag samma —--—- •--4§2 mom. åligger.

Den som obehörigen lämnar eller
beträder område, vilket avspärrats
jämlikt 13 § 2 mom., straffes med
dagsböter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

F örslag
till

Lag

om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga
förhållanden påkalla det, äger Konungen till förekommande av smittsam
sjukdom förordna, att envar, som vistas inom riket eller viss del därav,
skall undergå skyddsympning. Förordnande om skyddsympning må ock
meddelas för allenast vissa befolkningsgrupper, som äro eller kunna bliva
särskilt utsatta för smitta.

Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) samt
skyddsympning inom försvarsväsendet gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 §•

Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner
till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen.

3 §•

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt, varom förordnande meddelats
enligt denna lag, straffes med böter från och med fem till och med
femtio kronor; och äge rätten att vid vite förelägga honom att fullgöra sin
ympningsplikt.

4 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Förslag

till

Kungörelse

om tillägg till 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824).

Härigenom förordnas, att i 7 § livsmedelsstadgan den 21 december 1951
skall införas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av följande lydelse.

7 §■

3 mom. Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga
förhållanden påkalla det, äger Kungl. Maj:t, där viss vara eller
vara från viss plats kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta
eller eljest särskilda skäl föreligga, förordna, att sådan vara icke får saluhållas
såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom
livsmedel. Har sådant förordnande meddelats, skall beträffande varan gälla
vad i denna stadga föreskrives om vara, vilken jämlikt 1 mom. ej får
saluhållas.

Befinner sig riket i krig, må förordnande enligt första stycket meddelas
av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Finner hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse, att anledning föreligger att
meddela förordnande enligt första stycket, skall nämnden eller länsstyrelsen
ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl. Maj:t eller, där Kungl.
Maj :t uppdragit åt underordnad myndighet att meddela dylikt förordnande,
till denna myndighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om vissa författningsändringar
m. m. för höjande av beredskapen mot biologisk krigföring
samt anför.

Förut denna dag har Kungl. Maj :t beslutat till riksdagen avlåta proposition
(nr 130) om vissa åtgärder för att höja beredskapen mot biologisk
krigföring. Till grund för de förslag, som framlagts i nämnda proposition,
har legat i första hand ett av särskilda, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 juni 1949 utsedda sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring
den 26 april 1951 avgivet preliminärt betänkande om skyddet av
människor och djur mot biologisk krigföring (ej tryckt; hemligstämplat)
jämte däröver avgivna yttranden.1

I nämnda proposition lämnas en summarisk redogörelse för vissa delar
av innehållet i betänkandet och förordas bl. a. att medel anvisas till anskaffande
av viss laboratorieutrustning in. m. och till beredning och lagerhållning
av bakteriologiska preparat. Till det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet uttalade jag, att vissa av de sakkunnigas betänkande
föranledda författningsförslag skulle föreläggas riksdagen i särskild proposition.
De sakkunniga ha nämligen i syfte att höja beredskapen mot
biologisk krigföring framlagt förslag till lagstiftning om skyddsympning
i krig samt om ändring i epidemilagen, livsmedelsstadgan och lagen den
11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus, vilka författningsförslag
kräva ett särskilt ställningstagande.

Dessa förslag torde jämte vissa samtidigt framlagda förslag till tillämpningsföreskrifter
såsom en särskild bilaga få fogas till protokollet i detta
ärende.

1 Rörande de sakkunniga samt betänkandets remissbehandling, se prop. 1952:130 s. 2—3.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta lagstiftningsärende.
I fråga om bakgrunden till de sakkunnigas förslag torde emellertid härvid
i huvudsak få hänvisas till redogörelsen i den nyssnämnda propositionen
nr 130 samt till betänkandet i ämnet, vilket avses skola överlämnas till
riksdagens vederbörande utskott. Här skall i denna del endast redovisas
några begreppsbestämningar och grundläggande synpunkter i förslaget.

Med biologisk krigföring avse de sakkunniga användning av stridsmedel,
som utgöras av eller härröra från levande organismer, i avsikt att
döda eller skada människor, djur eller växter. Företrädesvis rör det sig
här om bakteriologiska stridsmedel, d. v. s. sjukdomsalstrande mikroorganismer
av olika slag, vanligen sammanfattade under beteckningen smittämnen,
samt deras gifter (toxiner). Sådana medel kunna tänkas använda
innan annat angrepp sättes in och ge krigföringen karaktären av anonymt
krig.

De sakkunniga räkna vid biologisk krigföring med följande överföringssätt,
nämligen smittspridning genom vatten, livsmedel, fodervaror, luften
samt levande smittbärare och sårinfektioner. Olika exempel på sjukdomar,
som kunna spridas på dessa vägar, samt metoder för spridning genom
sabotage nämnas av de sakkunniga. I betänkandet framhålles emellertid,
att då praktiska erfarenheter av biologisk krigföring i större skala helt
saknas, så är det mycket svårt att bedöma dess effektivitet. Riskerna för
att biologiska stridsmedel skola komma till användning måste dock enligt
de sakkunniga anses så stora, att det är nödvändigt att förbereda ett försvar
mot sådana medel även i vårt land och vidtaga härför erforderliga
åtgärder.

I anslutning till ett återgivande av dessa och andra synpunkter från de
sakkunnigas sida anförde jag till det vid den förut nämnda propositionen
nr 130 fogade statsrådsprotokollet, att en effektiv beredskap till skydd
mot biologisk krigföring uppenbarligen måste organiseras även i vårt land
och ingå som ett oundgängligt led i våra samlade försvarsanstalter. Härjämte
må framhållas att åtgärder i sådant syfte ofta måste vara av betydelse
även för att förbättra våra skydds- och försvarsmöjligheter mot
smittsamma sjukdomar och farsoter och överhuvudtaget vår beredskap
på bl. a. den allmänna hälsovårdens, livsmedelshygienens och epidemibekämpandets
område inför ett skärpt läge. Eu sådan upprustning torde
vara i hög grad påkallad med hänsyn till de väsentligt ökade risker för
smittspridning och de påfrestningar på hälsovårdsorganisationen och folkhälsan,
som ett dylikt läge ej sällan innebär. Ännu mera påtagligt blir
detta om landet skulle råka i krig. Det sagda torde icke minst gälla i fråga
om de författningsändringar, som de sakkunniga förordat och som nu
skulle behandlas. De viktigaste av dem avse införandet i epidemilagen av
bestämmelser, som göra det möjligt att avspärra ett nedsmittat område för
att hindra smittans spridning, samt nya föreskrifter, som medgiva skydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr ISi.

ympning även mot andra sjukdomar än smittkoppor. Förslagen skola tilllika
med de av de sakkunniga förordade ändringarna i livsmedelsstadgan
och lagen om köttbesiktning och slakthus behandlas i det följande, var
författning för sig, varvid jag torde få börja med ändringarna i epidemilagen.

I. Ändringar i epidemilagen.

De sakkunniga.

Bland de åtgärder för att hindra sjukdomars vidarespridning, som upptagas
i ett särskilt avsnitt härom i de sakkunnigas betänkande, angivas
bl. a. avspärrnings- och andra förbudsåtgärder. Härvid framhålla de sakkunniga
till en början, att man icke kan räkna med att bereda fullgod sjukhusvård
med möjlighet att isolera alla sjuka vid ett mera omfattande biologiskt
angrepp. Det kan därför visa sig nödvändigt att isolera det berörda
området för att hindra smittans vidarespridning till andra delar av landet.
Gällande författningar medgiva icke eu sådan åtgärd. Avspärrningen kan
komma att omfatta icke blott delar av städer eller hela städer utan även
större områden. De sakkunniga tillfoga, att en dylik avspärrning medför
många problem, vilka i detalj kunna lösas först i det särskilda fallet. Vissa
frågor måste dock lösas på förhand, bland annat ansvarsfördelningen i vad
gäller huvuduppgifterna.

De sakkunniga anse att vad som här kräves är en komplettering av bestämmelserna
i epidemilagen om bekämpande av smittsamma sjukdomar.
Den för ändamålet erforderliga lagstiftningen bör därför lämpligen genomföras
i form av en ändring av denna lag. Rörande de sakkunnigas förslag
härutinnan hänvisas till den vid protokollet i detta ärende fogade bilagan.
Till närmare motivering av förslaget ha de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Avspärrning av ett område i epidemibekämpande syfte bör givevis endast
ifrågakomma under extraordinära omständigheter. Att begränsa bestämmelsens
giltighet till »krig eller krigsfara, vari riket befinner sig», har dock
ansetts väl snävt. Med hänsyn till de omständigheter, varunder ett biologiskt
angrepp kan tänkas förekomma, föreslås den vidgade befogenheten
gälla även »eljest under utomordentliga förhållanden».----

Befogenheten att avspärra har synts böra förbehållas Kungl. Maj :t men
med rätt för Kungl. Maj :t att delegera befogenheten på underordnad myndighet.
För delegering synas närmast länsstyrelserna ifrågakomma. I varje
fall under krig torde det vara lämpligt, att en delegering sker till regionalt
organ. Verkställigheten av ett avspärrningsbeslut måste komma att medföra
många problem, vilka i detalj kunna lösas först in casu. Vissa undantag
från förbud att beträda respektive lämna området böra sålunda stundom
kunna medgivas. I vissa fall torde det nämligen ur medicinsk synpunkt
icke medföra någon risk, att den, som styrker sig vara skyddsympad mot
den sjukdom avspärrningen avser och vid undersökning befunnits fri från
smitta, får lämna det avspärrade området. Situationen kan givetvis växla
beroende på den aktuella sjukdomens natur. Verkställighetsföreskrifterna

Kungl. Maj:ta proposition nr lHrt.

måste följaktligen i varje särskilt fall meddelas efter hörande av medicinsk
sakkunskap. Sådana föreskrifter kunna svårligen meddelas av annan än
lokal myndighet, även om avspärrningen beslutats av Kungl. Maj :t.

De sakkunniga ha framhållit att länsstyrelsen torde vara lämplig myndighet,
då det gällde att meddela verkställighetsföreskrifter till ett avspärrningsbeslut.
Möjligen kunde även hälsovårdsnämnd komma i fråga, om
avspärrningen endast avser ett liälsovårdsområde. Länsstyrelse som förordnat
om avspärrning, kunde låta verkställigheten handhas av exempelvis
hälsovårdsnämnd.

I fortsättningen påpeka de sakkunniga, att beslut om avspärrning kan
medföra mycket betydande konsekvenser ur militär synpunkt, bl. a. vid
mobilisering. På grund härav kan det tänkas bli nödvändigt att i vissa fall
avstå från avspärrning eller tillåta passage genom det avspärrade området,
även om detta ur epidemiologisk synpunkt kan vara olämpligt. Uppenbarligen
måste de militära synpunkterna komma under bedömande, innan ett
avspärrningsbeslut meddelas. Om befogenheten att avspärra delegeras till
länsstyrelsen, är det därför enligt de sakkunnigas mening motiverat att
föreskriva samråd mellan länsstyrelsen och den regionala militära myndigheten
samt att avspärrningsbeslut ej få meddelas, därest den militära
myndigheten motsätter sig detta. Anser länsstyrelsen avspärrning påkallad,
ehuru militärmyndigheten motsätter sig sådan, bör länsstyrelsen äga hänskjuta
frågan till Kungl. Maj :t. -—- Även på verkställighetsstadiet böra de
militära myndigheterna tillerkännas erforderligt medinflytande.

Remissyttrandena.

De sakkunnigas förslag till ändring i epidemilagen har icke mött någon
gensaga vid betänkandets remissbehandling. De förut återgivna uttalandena
i anslutning till förslaget ha dock föranlett ett par yttranden. Länsstyrelsen
i Kronobergs län anser sålunda, att befogenheten att anbefalla avspärrningsåtgärder
i fråga om smittade områden synes böra tillkomma civilbefälhavaren
efter samråd med vederbörande militärbefälhavare och utfärdas av
länsstyrelsen först efter anmodan av civilbefälhavaren. Endast om dennes
beslut ej kan avvaktas eller hinder uppstått synes länsstyrelsen böra på
egen hand utfärda förordnande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
ställer sig tveksam till tanken, att befogenhet att utfärda verkställighetsföreskrifter
i anslutning till ett beslut om avspärrning av område bör tillkomma
hälsovårdsnämnd.

Departementschefen.

Epidemilagen innehåller olika bestämmelser, som åsyfta att hindra de
epidemiska sjukdomarnas spridning. Bl. a. åligger det hälsovårdsnämnd
att tillse, att den som smittats med sådan sjukdom ofördröjligen får vård
på för ändamålet avsett sjukhus, om han icke vid vård på enskild hekost -

Kungl. Maj. ts proposition nr 18i.

nåd kan vårdas på ett tillfredsställande sätt. Den som tredskas att efterkomma
hälsovårdsnämndens beslut om intagning på epidemisjukhus kan
ådömas bötesstraff. Dessa bestämmelser förutsätta emellertid att de smittade
kunna läggas in på sjukhus eller få en god isolering i hemmen. Epidemier
till följd av ett biologiskt angrepp kunna emellertid enligt de sakkunniga
rörande bakteriologisk krigföring väntas bli så omfattande, att antalet
epidemivårdplatser visar sig otillräckligt. Det torde överhuvudtaget i ett
sådant läge bli svårt att med stöd av gällande lagstiftning och våra nuvarande
resurser isolera de sjuka och smittbärare och på så sätt hindra
smittans spridning. Med hänsyn till den vid krigsförhållanden ökade smittfaran
orsakad t. ex. av en flyktingström, torde detta gälla alldeles oavsett
om ett biologiskt angrepp kan befaras i en framtida krissituation.

I likhet med de sakkunniga anser jag det därför vara nödvändigt att
som en beredskapsåtgärd införa möjlighet att förordna om avspärrning av
ett nedsmittat område för att isolera detta från landet i övrigt. Bestämmelser
härom torde böra införas i epidemilagen. Rörande den närmare utformningen
kan jag i huvudsak ansluta mig till de sakkunniga. I lagen torde
sålunda böra införas en fullmakt för Konungen att vid krig eller krigsfara
samt eljest, då utomordentliga förhållanden påkalla det, förordna om
avspärrning av visst område för att hindra spridning av smittsam sjukdom.
De sakkunnigas förslag synes emellertid böra jämkas i så måtto att rätten
för en underordnad myndighet att förordna om avspärrning begränsas till
krigsfallet. Det bör nämligen icke överlåtas åt sådan myndighet att bedöma
när »krigsfara »föreligger eller »utomordentliga förhållanden» äro förhanden.
Skulle det anses erforderligt att Kungl. Maj :t redan i ett sådant läge delegerar
sina befogenheter enligt den föreslagna lagstiftningen, synes detta i
allmänhet kunna ske med stöd av lagen den 13 mars 1942 med särskilda
bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet
vid krig eller krigsfara (administrativa fullmaktslagen).

I den föreslagna lagbestämmelsen har ej angivits till vilken myndighet
delegation bör ske. De sakkunniga ha i första hand tänkt sig att uppgiften
skulle anförtros åt länsstyrelse. Såsom länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit
torde det emellertid vara lämpligast att, där civilbefälhavare finnes,
låta denne anbefalla den avspärrning under krig, det här är fråga om.
Då civilbefälhavarna enligt den för dem utfärdade instruktionen ha att
samordna den civila verksamheten inom civilområdet i samråd med vederbörande
militärbefälhavare eller kårchef, erhålles härigenom automatiskt
den nödvändiga samordningen av ett avspärrningsförordnande med de
militära åtgärderna.

Verkställighetsföreskrifter i anledning av ett sådant förordnande böra,
såsom de sakkunniga föreslagit, utfärdas av myndighet som angives i förordnandet.
På vilken myndighet en sådan uppgift bör läggas, får bero på
omständigheterna i det särskilda fallet, bl. a. det avspärrade områdets

Kungl. Maj:ts proposition nr 18i.

omfattning. Är det avspärrade området litet, synes uppgiften utan olägenhet
kunna läggas på hälsovårdsnämnd eller polismyndighet.

De sakkunniga ha föreslagit, att den nya bestämmelsen om rätt att förordna
om avspärrning skulle införas i ett andra stycke av 24 § epidemilagen.
Stadgandet synes emellertid närmare anknyta till 13 § nämnda lag,
i vilken paragraf länsstyrelsen ålägges att vidtaga vissa åtgärder, då svårare
smittsam sjukdom visar sig eller redan yppats inom länet, bl. a. under
vissa förutsättningar att göra anmälan därom till chefen för inrikesdepartementet.
Den i det föregående förordade bestämmelsen torde därför böra
införas som ett andra moment i 13 § epidemilagen. Härjämte bör enligt
de sakkunnigas förslag en särskild bestämmelse om straff för den som
obehörigen lämnar eller beträder område, vilket avspärrats enligt denna
nya föreskrift, införas i 28 § nämnda lag.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats
förslag till lag om ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen. Lagen
torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

II. Lag om skyddsympning vid krig m. m.

Några grundläggande begreppsbestämningar.

De medicinska skyddsåtgärder, varom här är fråga, ha till syfte att
framkalla immunitet (oemottaglighet) mot infektionssjukdomar.

Immunitet kan framkallas antingen genom ett ympämne, som hos den
behandlade alstrar antikroppar (motgifter), eller genom ett serum, som
innehåller färdigbildade antikroppar. I förra fallet säges en aktiv, i det
senare en passiv immunitet uppkomma.

Vid den aktiva immuniseringen användas ympämnen innehållande antingen
levande eller döda sjukdomsalstrare (bakterier eller andra mikroorganismer)
eller också omsättningsprodukter, s. k. toxiner, som bildats
av bakterier. Vid bekämpandet av smittkopporna utgöres ympämnet sålunda
av levande sjukdomsalstrare, kokoppor (vaccin). Såsom exempel
på andra sjukdomar, mot vilka skydd kan erhållas genom aktiv immunisering
kan nämnas tyfoidfeber, fläckfeber, kolera, difteri och stelkramp. Sistnämnda
sjukdom är i motsats till övriga här nämnda sjukdomar av icke
smittsam natur.

Den passiva immuniseringen eller serumbehandlingen kan anlitas mot
t. ex. difteri och stelkramp. Denna metod lämnar dock icke ett så varaktigt
skydd som den aktiva immuniseringen, vilken varar i ett halvt år å ett år,
i vissa fall flera år, medan den passiva består endast några veckor.

De båda nu nämnda metoderna sammanfattas under benämningen skyddsympning.
Härmed avses alltså eu förebyggande behandling med ympämne
eller serum, vars syfte är att göra den behandlade immun mot en viss infektionssjukdom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Gällande bestämmelser.

Gällande lagstiftning ger icke möjlighet att tvångsvis genomföra skyddsympning
av befolkningen i dess helhet mot annan sjukdom än smittkoppor.
Bestämmelser härom finnas i lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning,
även kallad vaccinationslagen. Däremot kan Kungl. Maj.‘t
med stöd av en särskild lag den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning
inom försvarsväsendet till förekommande av smittsam sjukdom eller annan
infektionssjukdom över huvud förordna om sådan ympning, beträffande
personal, som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet.

Enligt 1 § vaccinationslagen åligger det envar att i enlighet med vad
som stadgas i lagen till förekommande av smittkoppssjukdom eller sådan
sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller
revaccination). Barn skall vaccineras senast under det kalenderår, då det
fyller sex år (2 §). Oberoende härav har i 3 § skyldighet att undergå ympning
ålagts bl. a. vissa till krigsmakten hörande personer såsom värnpliktiga,
som börja sin första tjänstgöring under fredstid. Vid inträffad
eller hotande smittkoppsepidemi kan enligt 4 § vaccinationslagen ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut därom
tattas av länsstyrelsen eller för militära förhand av vederbörande chef.

I vaccinationslagen stadgas vissa undantag från ympningsplikten. Bland
dessa må här nämnas det av medicinska skäl betingade undantaget för
den som vederbörande ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag
eller allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen.
Undantag från ympning kan även ske av andra än medicinska skäl. Enligt
den i 5 § 3 mom. upptagna s. k. samvetsklausulen kan sålunda barn undantagas
från ympning enligt 2 §, om den som är ansvarig för barnets befordran
till ympning säger sig hysa farhågor för att ympningen skall för
barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tillika med hänsyn
till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan
farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa,
som han haft skälig anledning anse ha inträffat i samband med ympning
av barn.

Föreskrifterna om barnvaccinering upprätthållas genom en rätt för hälsovårdsnämnden
eller vid tredska länsstyrelsen att genom föreläggande av
vite tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet (21 §). Sådana
viten kunna dock ej förvandlas i händelse av bristande tillgång till deras
gäldande (26 §). Påföljd för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt, som
ålagts på grund av 4 §, är böter 5—50 kronor.

Vad härefter angår den förutnämnda lagen om skyddsympning inom
försvarsväsendet så kan ympningsplikt enligt densamma påbjudas under
krig eller krigsfara, vid inträffad eller hotande epidemi samt, därest skydd
mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur finnes erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18b.

t rån ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner till
följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma
att erhålla men av ympningen. Straffet för den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt lagen är böter 5—50 kronor; och äger domstolen att
vid vite förelägga honom att fullgöra sin ympningsplikt.

De sakkunniga.

Bland de åtgärder av förebyggande natur, som de sakkunniga anvisa som
skydd mot biologisk krigföring riktad mot människor, har särskilt upptagits
skyddsympning. De sakkunniga anse emellertid, att skyddsympningen
icke kan tillmätas större betydelse som allmän sådan skyddsåtgärd
och framhålla såsom skäl härför bl. a. följande.

Ett ympämne är verksamt endast gentemot stammar av smittämne, vilka
nära överensstämma med dem, som kommit till användning vid dess framställning.
En allmän skyddsympning skulle därför behöva omfatta samtliga
de smittämnen, vilka anses användbara som bakteriologiska stridsmedel.
Härtill kommer, att det som regel fordras flera injektioner av varje
ympämne. Bortsett från de stora svårigheter, som sålunda av organisatoriska
och andra skäl möta vid genomförandet av en allmän skyddsympning,
skulle den taga så lång tid, att man icke kan räkna med att hinna
utföra den först i ett kritiskt läge. Att ständigt hålla hela befolkningen
fullt immuniserad möter också den svårigheten, att immunitetstiden varierar
avsevärt för olika sjukdomar och ofta är relativt kort O/s—5 år), varför
ympningen skulle behöva upprepas med motsvarande mellanrum.

Däremot anse de sakkunniga lämpligt att i ett beredskapsläge ympa
vissa befolkningsgrupper mot några av de smittämnen, som i första hand
kunna komma i fråga som bakteriologiska stridsmedel. Detta skulle t. ex.
gälla civil och militär sjukvårdspersonal samt vissa kategorier inom civilförsvaret.

f fortsättningen anföra de sakkunniga i skyddsympningsfrågan bl. a.

Vid bedömandet av möjligheten att genomföra allmän skyddsympning
sedan ett biologiskt angrepp konstaterats eller misstänkes och det förekommande
smittämnets art fastställts, måste hänsyn tagas icke blott till
den tid, som åtgår för själva ympningen, utan även till det förhållandet,
att immunitet i allmänhet inträder först cirka 30 dagar efter ympningen.
Det kan emellertid tänkas bli av betydelse att utföra skyddsympningar för
att begränsa vidarespridningen av den framkallade sjukdomen. Om en
effektiv ympning mot densamma är möjlig, bör befolkningen sålunda
ympas inom det angripna området och i angränsande trakter liksom alla
personer som måste bege sig till ifrågavarande område.

Förebyggande behandling kan även givas med serum. För detta gäller
emellertid liksom för ympämne, att det är specifikt i sin verkan och att sålunda
varje serum endast kan användas vid viss sjukdom. Skyddet inträder
så gott som omedelbart men är av kort, högst 14 dagars varaktighet.

De sakkunniga fastslå härefter, att gällande lagstiftning icke ger möjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18i.

het att tvångsvis genomföra förebyggande behandling av människor i angivna
former. I regel torde det dock vara möjligt att på frivillig väg nå
tillräcklig anslutning för en sådan behandling under de hotande förhållanden,
som göra den behövlig, i synnerhet om allmänheten upplyses om
riskerna av att avstå från densamma. De sakkunniga anse dock önskvärt,
att lagstiftningsåtgärder vidtagas, så att en obligatorisk förebyggande behandling
kan genomföras, om man undantagsvis på frivillig väg icke kan
uppnå erforderligt resultat. Sådan ympning torde närmast komma i fråga
beträffande befolkningsgrupper, som äro eller kunna bli särskilt utsatta
för smitta.

I anledning härav ha de sakkunniga lagt fram förslag till lag om skyddsympning
vid krig in. in. Rörande den närmare utformningen av förslaget
liksom till de tillämpningsföreskrifter till lagen, som förordas, torde få
hänvisas till den vid protokollet i detta ärende fogade bilagan. Bortsett från
förutsättningarna för förordnande om skyddsympning, vilka angivits på
samma sätt som i det förut redovisade förslaget till lag om ändring av
epidemilagen, ansluter sig de sakkunnigas förslag till lag om skyddsympning
vid krig m. in. nära till lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning
inom försvarsväsendet. Behov av att såsom i denna lag skett bereda möjlighet
för obligatorisk skyddsympning även mot annan än smittsam infektionssjukdom
har dock icke ansetts föreligga. Även de sakkunnigas förslag
till tillämpningsföreskrifter överensstämma i princip med motsvarande
föreskrifter till nyssnämnda lag av 1942 (kungörelse SFS 1942: 725).

Remissyttrandena.

De sakkunnigas förslag att införa möjlighet att föreskriva obligatorisk
skyddsympning under krig och andra utomordentliga förhållanden har icke
föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Svenska stadsförbundet
har gjort några uttalanden närmast i anslutning till en bestämmelse i den
föreslagna tillämpningskungörelsen, att skyddsympning endast får verkställas
av den, som äger behörighet att utöva läkarkonsten, ävensom av
medicine kandidat, som beordrats till tjänstgöring såsom läkare vid krigsmakten,
eller — under beredskapstillstånd och krig — av annan utbildad
personal på sådan persons ansvar. Förbundet framhåller, att en särskild
organisation för allmän skyddsympning bör förberedas redan i fred. Man
torde därvid bli nödsakad att ta personer till hjälp, som sakna medicinsk
utbildning. För ändamålet bör kunna anlitas pålitligt folk i allmänhet, t. ex.
blockchefer, förmän och tjänstemän på chefsplatser, lärare o. s. v. En kort
instruktion bör kunna sätta dem i stånd att verkställa ympningarna med
acceptabelt resultat och utan större hygieniska vådor. Om man bedömer
risken för massdöd i en epidemi såsom mångdubbelt större än risken för
dödsfall och sjukdomar efter osakkunnigt utförda ympningar, bör man
handla därefter och icke omöjliggöra ympningar i tillräcklig omfattning

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

genom allt för restriktiva bestämmelser. Det bör observeras, att icke ens
sjuksköterskor enligt kungörelseförslaget på eget ansvar få utföra en ympning.
Av psykologiska skäl bör man icke fordra, att någon mot sin vilja
ympas av annan än läkare.

Departementschefen.

Gällande bestämmelser om obligatorisk skyddsympning av hela befolkningen
avse endast smittkoppor. Däremot genomfördes 1942 en lagstiftning,
enligt vilken personal inom försvarsväsendet under vissa förutsättningar
kan åläggas undergå skyddsympning mot smittsamma sjukdomar
eller andra infektionssjukdomar i allmänhet. Vid framläggandet av förslaget
till denna lagstiftning uttalade vederbörande departementschef, att
frågan om skyddsympning av civilbefolkningen icke torde böra upptagas i
sammanhanget (prop. 306/1942 s. 11). De sakkunniga rörande bakteriologisk
krigföring ha nu med hänvisning till behovet av förbättrade möjligheter
att vidtaga förebyggande åtgärder mot biologisk krigföring förordat
en lagstiftning, som medger sådan skyddsympning efter förordnande
av Kungl. Maj:t. Förslaget har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
För egen del anser jag en sådan lagstiftning vara nödvändig för att
sätta oss i stånd att effektivt bekämpa de epidemiska sjukdomarna i ett
kritiskt läge. Jag tänker härvid icke endast på risken för att sådana sjukdomar
spridas som ett led i en biologisk krigföring utan även på den ökade
risken över huvud för epidemier i krig och liknande lägen. Såsom framhållits
av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i det förslag som ledde
till 1942 års lagstiftning om skyddsympning inom försvarsväsendet torde
det nämligen vara en gammal erfarenhet att epidemiska sjukdomar av
olika slag under krig ofta härja bland trupperna och därifrån spridas till
civilbefolkningen. Orsaken härtill är bl. a. den anhopning av människor,
som är oundviklig både för försvarsmakten och vid utrymning av civilbefolkningen
och som innebär stor risk för snabb spridning av eventuellt
uppträdande smittsamma sjukdomar.

På grund härav vill jag förorda, att en lagstiftning om obligatorisk
skyddsympning mot smittsamma sjukdomar i allmänhet genomföres i
huvudsak enligt de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att förordnande
skulle få meddelas vid krig, krigsfara eller eljest då detta påkallas av utomordentliga
förhållanden. Förordnande bör kunna avse såväl envar, som vistas
inom riket eller viss del därav, som vissa befolkningsgrupper, vilka
äro eller kunna bliva särskilt utsatta för smitta. I likhet med vad som gäller
enligt 1942 års lag torde den få undantagas från ympning, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla men av ympning. Något ytterligare undantag
anser jag icke påkallat. Hinder bör dock icke möta att begränsa förordnandet
så att vissa kategorier undantagas. Straffbestämmelserna synas

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

böra utformas på samma sätt som i 1942 års lag d. v. s. straffet bör bestämmas
till penningböter 5—50 kronor, varjämte rätten bör kunna vid vite
förelägga den dömde att fullgöra sin ympningsplikt.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m. Den föreslagna
lagen bör träda i kraft den 1 juli 1952. Såsom stadsförbundet framhållit
torde vissa förberedelser för allmän skyddsympning få vidtagas redan
i fred. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att överväga denna fråga
liksom det av stadsförbundet jämväl berörda spörsmålet om kompetensvillkor
för de personer, som skola få utföra ympning.

III. Tillägg till livsmedelsstadgan.

1951 års livsmedelsstadga.

Enligt 7 § 1 mom. livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824) tår
vara, som kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta, icke saluhållas
som livsmedel eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel.
I 2 mom. samma paragraf upptagas vissa varor som, oavsett om
verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, icke få saluhållas som livsmedel.
Åsidosättande av dessa bestämmelser straffas enligt 108 § 1 mom.
med dagsböter. Anträffas sådan vara å vissa angivna ställen, skall hälsovårdsnämnd
enligt 94 § 1 mom. omhändertaga densamma.

Vid sidan därav finnes i 91 § 2 mom. föreskrift om rätt för hälsovårdsnämnd
att, där grundad anledning finnes till antagande, att livsmedel av
visst slag eller från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom
inom hälsovårdsområdet, meddela förbud mot att livsmedlet saluhålles
inom samma område eller där överlämnas till annan för att användas som
livsmedel. Förseelse mot förbudet straffas enligt 109 § 10) med dagsböter.
Livsmedlets anträffande inom hälsovårdsområdet skall enligt 94 § 1 mom.
föranleda hälsovårdsnämnden att omhändertaga varan.

Slutligen äger hälsovårdsnämnd jämlikt 93 § att i avvaktan på utgången
av undersökning av prov å livsmedel förbjuda saluhållande av livsmedlet,
därest detta kan misstänkas vara otjänligt till människoföda.

Livsmedelsstadgan träder i angivna delar i kraft den 1 juli 1952.

De sakkunniga.

Förut har nämnts, att de sakkunniga bland tänkbara sätt att sprida
smitta vid biologisk krigföring angiva överföring genom livsmedel. I betänkandet
framhålles härutinnan bl. a.

Ett bakteriologiskt anfall via infekterade matvaror kan åstadkommas
genom sabotage. Som förutsättning för att en sådan aktion skall bli framgångsrik,
kräves att smittämnet kan tillföras vid ett stadium av livsmedelsberedningen,
som passeras av stor mängd färdiga varor eller halvfabrikat.
Matvarorna måste dessutom vara av sådan beskaffenhet, att smittämnet
bibehåller sin anslagskraft i dem.

K un yl. Maj.ts proposition nr 184. 17

Infektion kan tänkas ske huvudsakligen inom mejeriföretag, bageri-,
charkuteri-, konserv- ocli chokladindustri samt inom bryggerier.

De sakkunniga lämna olika exempel på livsmedelsinfektion inom dessa
grenar av livsmedelsproduktionen.

I första hand synes man enligt de sakkunniga ha att räkna med nedsmittning
av sådana livsmedel, som konsumeras i rått tillstånd eller utan
att i nära anslutning till konsumtionen ha genomgått betryggande upphettning,
t. ex. mjölk, glass, kallrökta charkuterivaror, djupfrysta grönsaker,
frukter och bär, Öl, svagdricka, läskedrycker samt vissa chokladtyper.
Av dessa torde sådana livsmedel, som förtäras kort tid efter produktionen,
böra tillskrivas särskild aktualitet. Livsmedel, som vid beredningen
eller i nära anslutning till konsumtionen underkastas en betryggande
värmebehandling, torde få anses ha mindre betydelse i detta sammanhang.
Som exempel på livsmedel hörande till denna kategori nämna de
sakkunniga kött, flertalet charkuterivaror, värmesteriliserade konserver
samt mjöl.

Man torde enligt de sakkunniga ha anledning räkna med att nedsmittning
av livsmedel kan komma att ske genom sabotage, som insättes på
centrala punkter i produktionen, beredningen, hanteringen eller distributionen
av livsmedel. Härigenom kan en angripare dels åstadkomma en
säkerligen i många fall ansenlig smittspridning, dels även vålla svårigheter
för den angripne att uppspåra smitthärden. Som skydd mot sabotage av
detta slag torde man i första hand få tillgripa en ytterst noggrann inre
vakthållning. Vidare torde ett visst skydd kunna vinnas genom pastöriseringsåtgärder.

Enligt de sakkunnigas mening möjliggöra bestämmelserna i livsmedelsstadgan
visserligen i och för sig ingripanden, där sådana kunna bliva påkallade,
men motsvara likväl knappast de krav, som måste uppställas,
då det gäller avvärjandet av biologiska angrepp. Vid ett sådant angrepp
har man att räkna med att t. ex. en viss livsmedelsfabriks produktion
kan bli nedsmittad eller förgiftad. Äro produkterna, då detta upptäckes
eller inisstänkes, i större eller mindre utsträckning redan distribuerade till
skilda delar av landet, kan det icke anses tillfyllest, att hälsovårdsnämnden
i varje kommun, dit livsmedlet distribuerats, har befogenhet att ingripa.

De sakkunniga fortsätta.

Gällande ordning förutsätter, att varje hälsovårdsnämnd för sig på eget
ansvar prövar och bedömer, huruvida livsmedlet är så hälsofarligt att skäl
för ett ingripande föreligger. I många fall torde denna prövning medföra
svårigheter för nämnderna. Uteslutet är icke att olika nämnder kunna
komma till skilda resultat. Risk föreligger även för att en nämnd kan
underlåta att handla.

De här antydda olägenheterna skulle delvis kunna undanröjas genom
att det uppdroges åt lämplig central myndighet att vid ett biologiskt angrepp
mot en livsmedelsfabrik till hälsovårdsnämnderna snabbt utsända
2 — Bihnng till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 184.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 184.

varningar om att vissa produkter från fabriken vore eller misstänktes vara
hälsovådliga. Dylika varningar skulle givetvis utgöra ett gott underlag för
hälsovårdsnämndernas verksamhet, även om nämnderna därigenom icke
befriades från det juridiska ansvaret för sina ingripanden. I otvetydiga fall
torde en dylik ordning också kunna vara till fyllest. Emellertid måste man
även räkna med sådana fall, där den centrala myndigheten bedömer situationen
allvarligare än tillverkaren och de enskilda försäljarna. I sådana
fall kunna hälsovårdsnämnderna komma i en besvärlig situation och bl. a.
riskera skadeståndstalan, vilket kan göra dem obenägna att handla. Enligt
de sakkunnigas mening vore det därför önskvärt, att den centrala myndighetens
ingripande icke behövde inskränkas till en varning av rådgivande
karaktär utan i stället kunde givas formen av ett konstaterande med rättslig
giltighet för landet i dess helhet, att en viss produkt ej finge saluhållas
som livsmedel. Därest central myndighet ägde göra ett dylikt konstaterande,
skulle hälsovårdsnämndernas uppgift förenklas högst väsentligt, nämligen
till att inom den egna kommunen verkställa centralmyndighetens beslut
och kontrollera dess efterlevnad.

Med hänvisning till det anförda föreslå de sakkunniga, att livsmedelsstadgan
kompletteras med en bestämmelse, som ger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer befogenhet att förklara, att viss vara ej
får saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas
såsom livsmedel. Rörande innehållet i den föreslagna bestämmelsen hänvisas
till den vid protokollet i detta ärende fogade bilagan. Enligt de sakkunnigas
mening borde ifrågavarande befogenhet delegeras till veterinärstyrelsen,
såvitt angår animaliska livsmedel, och till medicinalstyrelsen
beträffande övriga livsmedel. Vid krig lorde det även kunna ifrågakomma
att delegera befogenheten till länsstyrelserna. När delegering sker, borde
tillika föreskrivas, att myndighetens beslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av besvär.

De sakkunniga framhålla vidare, att en förbudsförklaring enligt förslaget
kan avse såväl vara, vilken redan jämlikt 7 § livsmedelsstadgan ej må
saluhållas, som annan vara. I förstnämnda hänseende innebär förslaget
formellt sett en överflyttning av prövningsbefogenheten från hälsovårdsnämnderna
och dem såsom besvärsorgan överordnade instanser samt domstolarna,
vilka ha att utdöma straff för överträdelse av livsmedelsstadgan,
till Konungen eller myndighet som Konungen bestämt.

Remissyttrandena.

Förslaget om ett tillägg till livsmedelsstadgan i syfte att vidga möjligheterna
att förbjuda saluhållande av livsmedel, som misstänkas kunna
sprida smitta, har berörts endast i några få yttranden. Statens institut för
folkhälsan finner det uppenbart, att genomförandet av en effektiv livsmedelskontroll
kommer att kräva ett så stort antal kvalificerade undersökare
och laboratorier att den redan av detta skäl icke kan genomföras.
Säkerligen måste den relativt fåtaliga bakteriologiskt utbildade personalen

Kungl. Maj:Is proposition nr 184.

i landet tas i anspråk för uppgifter av annan art. Därtill kommer alt undersökningar
av denna art på forskningens nuvarande ståndpunkt i regel
måste antagas komma att kräva alltför lång tid för att kunna användas i
förebyggande syfte. Man torde därför i betydligt högre grad än de sakkunniga
böra räkna med nödvändigheten att meddela förbud mot saluhållande
av umbärliga livsmedel, vilka kunna antagas sprida smitta. Institutet
anser därför, att förslaget till kungörelse om ändring av livsmedelsstadgan
är ett nödvändigt led i en skärpt beredskap. Veterinärstyrelsen
förordar, att befogenheten att förbjuda saluhållandet av vissa livsmedel
delegeras till länsstyrelserna. Svenska stadsförbundet anser tillverkning av
vissa drycker och livsmedel av lyxbetonad karaktär böra förbjudas, om
biologiska stridsmedel tillgripits och pastörisering eller andra skyddsåtgärder
ej visa sig vara effektiva.

Departementschefen.

I likhet med vad som f. n. gäller är enligt den nya livsmedelsstadgan, som
träder i kraft den 1 juli 1952, hälsovårdsnämndens befogenhet att ingripa
mot hälsofarliga livsmedel i princip begränsad till nämndens eget område.
Detta torde, som de sakkunniga framhållit, innebära vissa olägenheter, om
genom sabotage en viss livsmedelsfabriks produktion infekteras i syfte att
sprida smitta över ett större område. Det synes för sådana fall erforderligt
att det med omedelbar verkan för spridningsområdet eller hela landet kan
föreskrivas, att vissa livsmedel eller livsmedel från viss plats icke får saluhållas.
Livsmedelsstadgan innehåller sådana generella föreskrifter endast
beträffande vissa speciella livsmedel samt några i stadgans 7 § 2 mom.
uppräknade varor. Jag kan därför ansluta mig till de sakkunnigas förslag
att i livsmedelsstadgan införa befogenhet för Kungl. Maj :t att förklara, afl
vissa varor skola vara jämställda med de varor, beträffande vilka i stadgan
uttryckligen angivits att de ej få saluhållas. Förordnande bör kunna avse
icke endast viss vara utan även vara från viss plats. Förutsättningarna
för ett sådant förordnande torde böra angivas på samma sätt som i de här
tidigare behandlade författningarna, d. v. s. att krig eller krigsfara råder
eller att eljest utomordentliga förhållanden påkalla det.

De sakkunniga ha förordat att befogenhet att meddela förklaring, som
här avses, skulle kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj :t bestämde.
I likhet med vad som förut sagts om motsvarande förordnande
enligt en föreslagen ny bestämmelse i epidemilagen bör sådan delegation
emellertid endast få ske under krig. Anses det nödvändigt att delegera
redan innan krigstillstånd inträtt, torde detta få ske med stöd av administrativa
fullmaktslagen.

Utöver vad nu sagts har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag
om ett tillägg till livsmedelsstadgan. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens
samband med föreskrifterna i 7 § nämnda stadga torde den

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

emellertid böra infogas som ett nytt moment i denna paragraf. Förslag till
kungörelse om tillägg till livsmedelsstadgan i enlighet härmed har upprättats
inom inrikesdepartementet. Kungörelsen bör träda i kraft samtidigt
med huvuddelen av stadgan eller den 1 juli 1952.

IV. Fråga om skärpt köttkontroll.

Gällande bestämmelser.

I lagen den 11 maj 1934 (nr 140) om köttbesiktning och slakthus finnas
bestämmelser om köttbesiktningstvång. Detta innefattar bl. a. förbud att
inom visst område saluhålla till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur,
får, get, svin eller häst, om köttet icke godkänts vid besiktning
enligt lagen. Köttbesiktningstvång skall enligt lagens 2 § 2 mom. regelmässigt
gälla för varje stad och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad gälla, dock under förutsättning att stadens eller
samhällets invånarantal uppgår till 4 000 eller däröver. Om stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet så begär, må dock länsstyrelse efter
hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott stadga köttbesiktningstvång
även för annan kommun eller del därav.

För område, där köttbesiktningstvång gäller, äger veterinärstyrelsen enligt
3 § 2 mom. kungörelsen den 30 november 1934 (nr 558) om besiktning
och stämpling av kött in. in. enligt ovannämnda lag att på framställning
av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet föreskriva, att färskt
kött, som inom området saluhålles, utbjudes, användes eller förvaras, regelmässigt
skall vid föreläggande till besiktning vara naturligt förenat med
lungor, hjärta och lever samt, i fråga om kött av svin, även med huvud
(organtvång).

De sakkunniga.

I det avsnitt i sitt betänkande om skyddet av människor och djur mot
biologisk krigföring, som behandlar förhindrande av smitta, framhålla de
sakkunniga, att risken för smittspridning genom kött och charkuterivaror
torde vara mindre. Möjligheten av sabotage mot färdiga varor eller halvfabrikat
måste dock beaktas, varför försiktigheten bjöde, att kontrollen av
dessa livsmedel utökades och skärptes.

De sakkunniga fortsätta.

Allmänt införande av effektiv köttbesiktning innebär intet skydd mot
sabotage. En sådan förutsätter tvärtom en centralisering av slakt och
charkuteriindustri, som ur det biologiska försvarets synpunkt icke är önskvärd.
Om den anfallande genom att använda lämpliga smittämnen mot
djur, t. ex. paratyfus på nötkreatur och svin, söker indirekt sprida smitta
bland människor, är emellertid en effektiv köttbesiktning av stort värde.
Inför en sådan risk bör köttbesiktningstvånget utökas att gälla hela landet

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

och skärpas genom införandet av obligatoriskt organtvång, vilket i hög
grad skulle bidraga till besiktningens tillförlitlighet. Samtidigt bör den
bakteriologiska köttkontrollen väsentligt utökas.

För att göra detta möjligt ha de sakkunniga föreslagit bl. a. att 1934 års
lag om köttbesiktning och slakthus ändras. Där så finnes påkallat till
förhindrande av smittas spridning — här avses närmast smittas spridning
till människor -— skola enligt förslaget länsstyrelserna jämväl utan att
framställning gjorts av stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet äga
förordna, att köttbesiktningstvång skall för viss begränsad tid gälla för
kommun eller del därav, där eljest sådant tvång icke gäller. Dessutom innefattar
förslaget en ändring i lagens 2 § 3 mom. Ändringen innebär att länsstyrelse
för det fall att köttbesiktningstvång införts utan hemställan från
kommunen äger medgiva kommun befrielse från vissa i mom. angivna
åligganden, som följa med sådant, bl. a. att anställa nödigt antal besiktningsveterinärer.

För genomförande av den förordade skärpningen av organtvånget ha
de sakkunniga föreslagit ändring i den förut nämnda kungörelsen den 30
november 1934 (nr 558). Förslaget har intagits i den vid protokollet i detta
ärende fogade bilagan, till vilken hänvisas.

Remissyttrandena.

De av de sakkunniga föreslagna författningsändringarna för att åstadkomma
skärpt köttkontroll ha icke föranlett några erinringar. Medicinalstyrelsen
framhåller, att kravet på en effektivisering av den veterinära
köttkontrollen gör sig gällande inför hotet av ett biologiskt anfall.

Departementschefen.

Obligatorisk köttbesiktning gäller f. n. i alla samhällen över 4 000 invånare,
där hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser äro tillämpliga. På begäran
av stads- (kommunal-, municipal-) fullmäktige kan köttbesiktningstvång
införas även i mindre samhällen. De sakkunniga rörande bakteriologisk
krigföring ha nu förordat, att länsstyrelsen vid krig, krigsfara eller
eljest under utomordentliga förhållanden även utan sådan framställning
skall kunna förordna om köttbesiktningstvång i småsamhällen eller på
landsbygden. Såsom de sakkunniga själva antytt medför emellertid den
centralisering av slakten, som köttbesiktningstvånget förutsätter, vissa
olägenheter ur det biologiska försvarets synpunkt. Det torde överhuvudtaget
vara svårt att upprätthålla ens det nuvarande besiklningstvånget i
ett beredskapsläge med avspärrningar, evakueringar och truppförflyttningar.
På grund härav kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag om
utvidgning av besiktningstvånget i ett sådant läge. Det härtill anknutna
förslaget om obligatoriskt organtvång kan genomföras utan riksdagens
hörande och synes därför icke behöva behandlas i detta sammanhang.

K ung k Maj.ts proposition nr 184.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition

dels föreslå riksdagen att antaga förut omförmälda, inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) ävensom till lag om skyddsympning vid
krig eller krigsfara m. in.,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över förut omförmälda, inom departementet
upprättade förslag till kungörelse om tillägg till 7 § livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 824).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C.-G. Carlström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18b.

Bilaga.

I. Av de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring framlagda författnings -förslag, vilkas genomförande kräver riksdagens medverkan.

1. Förslag
till

Lag om ändrad lydelse av 24 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 1919 (pr 443).

Härigenom förordnas, att 24 och 28 §§ epidemilagen den 19 juni 1919
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Konungen äger---smittsam sjukdom.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
förhållanden äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer till förhindrande av smittsam sjukdoms spridning förordna
om avspärrning av visst område. Har förordnande meddelats om områdes
avspärrning, ankommer på myndighet som i beslutet sägs att förordna,
huruvida och under vilka förutsättningar person, som där uppehåller sig,
må lämna området eller annan beträda detsamma.

28 §.

Underlåter hushållsföreståndare--- — mom. åligger.

Den som obehörigen lämnar eller beträder område, vilket avspärrats
jämlikt 24 § andra stycket, straffes med dagsböter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag
till

Lag om skyddsympning vid krig m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
förhållanden äger Konungen till förekommande av smittsam
sjukdom förordna, att envar, som vistas inom riket eller viss del därav,
skall undergå skyddsympning. Förordnande om skyddsympning må ock
meddelas för allenast vissa befolkningsgrupper, som äro eller kunna bliva
särskilt utsatta för smitta.

Kungl. Mnj:ls proposition nr 184.

Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) samt
skyddsympning inom försvarsväsendet gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 §•

Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner
till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen.

3 §■

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag, straffes
med böter från och med fem till och med femtio kronor; och äge domstolen
att vid vite förelägga honom att fullgöra sin ympningsplikt.

4 §•

De närmare föreskrifter, som bliva erforderliga för tillämpningen av
denna lag, utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag
till

Kungörelse om ändring av livsmedelsstadgan.

Härigenom förordnas, att i livsmedelsstadgan skall införas en ny paragraf,
betecknad 100 a §, av nedan angiven lydelse:

100 a §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
förhållanden äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer,
då skäl därtill äro, förklara, att viss vara icke får saluhållas
såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel.
Har sådan förklaring meddelats, skall beträffande varan gälla de
bestämmelser, som äro meddelade om vara, vilken jämlikt 7 § ej må saluhållas.

Finner hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse, att anledning föreligger till
meddelande av förklaring enligt första stycket, skall nämnden eller styrelsen
ofördröjligen göra anmälan därom till Konungen eller, där Konungen
uppdragit åt underordnad myndighet att meddela dylik förklaring, till
denna myndighet.

Denna kungörelse träder i kraft den

Kanyl. Maj.ts proposition nr 18b.

4. Förslag
till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 2 och 3 mom. lagen den 11 maj 1934 (nr 140)
angående köttbesiktning och slakthus.

Härigenom förordnas, att 2 § 2 och 3 inom. lagen den 11 maj 1934 angående
köttbesiktning och slakthus skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §.

2 mom. Köttbesiktningstvång skall---förvaltningsutskott, med delas.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
förhållanden äger länsstyrelsen, där så finnes påkallat till förhindrande
av smittas spridning, jämväl utan att framställning gjorts av
stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet förordna, att köttbesiktningstvång
skall för viss tid gälla för samhälle eller kommun som i föregående
stycke sägs eller visst område därav.

3 mom. I samhälle--— vidare gällande.

Har köttbesiktningstvång införts enligt bestämmelserna i 2 mom. tredje
stycket, äger länsstyrelsen medgiva befrielse från skyldighet som i första
stycket ovan sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

I. Av de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring framlagda förslag om
tillämpningsföreskrifter till de under I upptagna författningarna.

1. Rörande här föreslagen kungörelse med bemyndigande för länsstyrelserna
att förordna om avspärrning jämlikt 24 § andra stycket epidemilagen
hänvisas till betänkandet.

2. Förslag
till

Kungörelse med närmare föreskrifter angående tillämpning av lagen om
skyddsympning vid krig m. m.

Med avseende å tillämpningen av lagen om skyddsympning vid krig m. m.
har Kungl. Maj:t funnit gott att, med stöd av 4 § i lagen, meddela följande
föreskrifter.

1 §■

Skyldighet all undergå skyddsympning påbjudes av Kungl. Maj :t på
framställning av medicinalstyrelsen.

3 Bilmny Ull riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 18b.

Kiingl. Majrts proposition nr 18b.

2 §•

Skyddsympning må verkställas endast av den, som äger behörighet alt
utöva läkarkonsten, ävensom av medicine kandidat, som beordrats till
tjänstgöring såsom läkare vid krigsmakten.

Under beredskapstillstånd och krig må skyddsympning verkställas även
av annan därför utbildad personal, dock endast på sådan persons ansvar,
som enligt första stycket äger verkställa skyddsympning.

3 §•

För skyddsympning må endast användas yinpämne eller serum, som
beretts av eller levererats genom statens bakteriologiska laboratorium, eller
sådant bakteriologiskt preparat, som avses i 1 § kungörelsen den 30 april
1925 (nr 101) angående kontroll å och handel med vissa för människor
använda bakteriologiska preparat.

4 §•

Närmare anvisningar beträffande skyddsympnings verkställande samt
föreskrifter beträffande kontroll av påbjuden ympning utfärdas av medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

3. Förslag
till

Kungörelse om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. kungörelsen den 30 november
1934 (nr 558) om besiktning och stämpling av kött m. m. enligt lagen angående
köttbesiktning och slakthus.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. kungörelsen den 30 november 1934
om besiktning och stämpling av kött m. in. enligt lagen angående köttbesiktning
och slakthus skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §■

2 mom. För område---- huvud (organtvång).

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
förhållanden äger veterinärstyrelsen, där så finnes påkallat till
förhindrande av smittas spridning, jämväl utan att framställning gjorts av
stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet förordna om organtvång
inom området. Veterinär styrelsens beslut enligt detta stycke länder till
efterrättelse utan hinder av besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den

Idtins tr., Esselte, Stlilui 52
218267