Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
1
Nr ISO.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.; given Stockholms slott den 31 mars 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås dels att lagarna den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv samt den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning måtte erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1953 dels ock att riksbanken för tiden
från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 måtte vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 180.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
vilken jämlikt lag den 18 maj 1951 (nr 252) gäller till och med den
30 juni 1952, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags
inlåning under tid, som i lagen angives1, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inlåning under tiden från och med den 1 juli 1952
till och med den 30 juni 1953. 1
1 Jfr 1951: 251.
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om fortsatt giltighet
av lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, m. m. samt anför därvid
följande.
I en den 6 mars 1952 dagtecknad skrivelse ha fullmäktige i riksbanken
hemställt att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd
giltighet till och med den 30 juni 1953, dels ock att riksbanken för tiden
från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 måtte vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse. Fullmäktige ha i skrivelsen tillika anmält att
fullmäktige icke hade något att erinra mot en förlängning av giltighetstiden
för lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning.
Över nämnda skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.
Enligt 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse är bankaktiebolag skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med
lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans
med den inneliggande kassan motsvarar minst 25 procent av de
förbindelser, som det åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.
Alltsedan år 1937 ha särskilda bestämmelser — utöver det i lagen om
bankrörelse intagna stadgandet — varit meddelade beträffande bankaktiebolags
kassareserv. De nu gällande bestämmelserna i förevarande hänseende
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
äro upptagna i lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
I nämnda lag stadgas följande.
Enligt 1 § äger Konungen i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga
omständigheter prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter hörande av bank- och fondinspektionen — förordna
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar
å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.
Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.
I 2 § stadgas, att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga
bankaktiebolag eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet
belopp, och att de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, må efter storleken
av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.
Enligt 3 § må Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt
bank- och fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan
avvikelse från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget
föreliggande särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
Av Konungen jämlikt lagen meddelat förordnande må ej äga tillämpning
längre än lagen äger giltighet.
Ifrågavarande lag, som trädde i kraft den 1 juli 1949, gällde ursprungligen
till och med den 30 juni 1950. Lagen har därefter erhållit fortsatt giltighet,
senast genom lag den 18 maj 1951 (nr 252) enligt vilken giltighetstiden
utsträckts till och med den 30 juni 1952.
Bestämmelser enligt 1949 års lag ha av Kungl. Maj :t meddelats dels för
tiden den 1 oktober 1950—den 30 juni 1951 i kungörelsen den 10 augusti
1950 (nr 483), dels ock, med upphävande av nyssnämnda kungörelse, för
Kungi. Maj.ts proposition nr 180.
5
tiden den 1 juni 1951—den 30 juni 1952 i kungörelsen den 18 maj 1951
(nr 253). Efter därom av fullmäktige i riksbanken gjord framställning upphävdes
sistnämnda kungörelse genom kungörelsen den 8 februari 1952
(nr 32) med verkan från och med nämnda dag.
I sin förenämnda skrivelse den 6 mars 1952 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att ifrågavarande fullmaktslag angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv
tillkommit som ett penningpolitiskt instrument för att begränsa kreditgivningen.
Fullmäktige ha jämväl erinrat om de överläggningar som i början
av detta år ägt rum mellan riksbanken och bl. a. affärsbankerna rörande
möjligheterna att genom en mera restriktiv kreditgivning skapa ökade förutsättningar
för en stabilisering av penningvärdet. Sedan överläggningarna
kring månadsskiftet januari/februari lett till positivt resultat hade kungörelsen
den 18 maj 1951 (nr 253) med förordnande jämlikt ifrågavarande
fullmaktslag, efter därom av fullmäktige gjord framställning, upphävts med
verkan från och med den 8 februari 1952. Även om fullmaktslagen sålunda
för närvarande icke utnyttjades ansåge fullmäktige likväl att densamma borde
bibehållas i beredskapssyfte, av vilken anledning fullmäktige föresloge
att den erhölle förlängd giltighet under förslagsvis ett år.
Fullmäktige i riksgåldskontoret ha meddelat, att fullmäktige med hänsyn
till föreliggande omständigheter för sin del tillstyrkte bifall till den i ärendet
gjorda framställningen.
Bank- och fondinspektionen har uttalat att inspektionen icke ville motsätta
sig den begärda förlängningen av giltighetstiden. Inspektionen hade
tidigare i olika sammanhang uttalat att gällande författning vore behäftad
med vissa svagheter och att inspektionen därför helst skulle se att densamma
bleve upphävd eller, om en beredskapslagstiftning på området ansåges
erforderlig, ersattes av föreskrifter, som mera direkt toge sikte på
den särskilda kassareservlagstiftningens penningpolitiska uppgift att möjliggöra
en begränsning av kreditgivningen. Då emellertid riksbanken, enligt
vad erfarenheten gåve vid handen, kunde i annan ordning vinna gehör för
sina appeller om kreditbegränsning, torde kassareservlagstiftningen även om
dess giltighetstid förlängdes icke behöva sättas i kraft. Med hänsyn härtill
och då förenämnda svagheter icke vore av den art, att de behövde äventyra
lagstiftningens syfte, ville inspektionen dock icke motsätta sig den begärda
förlängningen av giltighetstiden.
Departementschefen. 1 likhet med bankofullmäktige och de i ärendet hörda
remissinstanserna anser jag det åt Konungen lämnade bemyndigandet
att meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande
böra bibehållas och biträder i enlighet härmed förslaget, att 1949
års lag förlänas fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera
vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning, som
ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan
bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets
egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter det
beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas med dispositionsfond
enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre behöva
tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december
19£6 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med lyftningsrätt
vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
7
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under d)
men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
I lagen den 3 juni 1949 (nr 313) om fortsatt tillämpning av nyssnämnda
lag har förordnats att vad där stadgas i fråga om bankaktiebolags inlåning
under tiden intill utgången av juni 1949 skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om inlåning under tiden därefter intill utgången av juni 1951. I lagen
den 18 maj 1951 (nr 251) har lämnats motsvarande förordnande i vad avser
inlåning under tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni
1952. I
I sin förut omnämnda skrivelse den 6 mars 1952 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om att giltighetstiden för 1946 års lag utlöpte den 30 juni
1952. 1949 års banklagssakkunniga hade i sitt förslag till lag om bankrörelse
för utformningen av inlåningsbestämmelserna i princip utnyttjat det
system som kommit till användning i 1946 års lag. Fullmäktige komrne att
i annat sammanhang yttra sig över de sakkunnigas förslag. I avvaktan på
en definitiv reglering av inlåningsrätten hade fullmäktige intet att erinra
mot en förlängning av 1946 års lag.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha meddelat att fullmäktige i avvaktan på
en definitiv reglering av bankaktiebolags inlåningsrätt ej hade något att
erinra mot en förlängning av 1946 års lag i ämnet.
Bank- och fondinspektionen har uttalat att inspektionen — med hänsyn
till att någon definitiv reglering av affärsbankernas inlåningsrätt på grundval
av banklagssakkunnigas förslag tydligen icke kunde ske före den 30
juni 1952 — ville tillstyrka att 1946 års provisoriska lag erhölle förlängd
giltighet till och med 30 juni 1953.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 180.
Departementschefen. Av förarbetena till lagen med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning framgår, att denna lagstiftning tillkommit
såsom ett provisorium i avvaktan på att definitivt förslag skulle
framläggas rörande bankernas inlåningsrätt. 1949 års banklagssakkunniga
ha den 31 januari 1952 avgivit förslag till lag om bankrörelse in. m. Någon
definitiv reglering av inlåningsrätten på grundval av nämnda förslag kan
emellertid uppenbarligen icke hinna ske före den 30 juni 1952, då giltighetstiden
för 1946 års lag utlöper. Jag tillstyrker därför att lagen får fortsatt
giltighet för tiden till och med den 30 juni 1953.
Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld.
Genom kungörelsen den 8 juni 1951, nr 389, har riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1952 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
I sin skrivelse den 6 mars 1952 ha fullmäktige i riksbanken erinrat om att
frågan om riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt vore föremål för
utredning genom särskilda utredningsmän. I skrivelse den 20 februari
1952, över vilken fullmäktige komme att avgiva yttrande, hade utredningsmännen
bl. a. meddelat, att deras uppdrag ej kunde fullgöras inom sådan
lid att därav föranlett förslag om definitiv lagstiftning i frågan kunde framläggas
under innevarande års riksdag. I avvaktan på definitiv reglering av
sedelutgivningsrätten och så länge stadgandet i § 72 regeringsformen om
guldinlösningsskyldigheten kvarstode, borde fortsatt befrielse från guldinlösningsskyldigheten
medgivas, förslagsvis för ytterligare ett år.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha uttalat att fullmäktige med hänsyn
till föreliggande omständigheter för sin del tillstyrkte bifall till den i ärendet
gjorda framställningen.
Bank- och fondinspektionen har uttalat att det vore tydligt att de omständigheter,
som tidigare föranlett befrielse från guldinlösensskyldigheten,
fortfarande vore för handen; inspektionen hade därför intet att erinra mot
att riksbanken för ytterligare ett år medgåves sådan befrielse.
Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
Kungl. Maj ds proposition nr 180.
9
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19b9 (nr 31b) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv samt
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 19b6 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över dessa författningsförslag — vilka såsom Bilaga1 torde få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Nils Fjellander.
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.
2 Jiihrtng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr ISO.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 180.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars
1952.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 21 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14
mars 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv samt
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen i finansdepartementet C. V. Åbjörnsson.
Lagrådet lämnade förslagen utau erinran.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.l Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 26 mars
19ö2 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 mars 1952 remitterade
förslagen till
1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt
2) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Föredragande departementschefen hemställer — under hänvisning till att
dessa två lagförslag av lagrådet lämnats utan erinran — att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga nyssnämnda två lagförslag,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1952 till och med den 30 juni 1953 vara frilagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birgit Warholm.