Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
1
Nr 178.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av lb och 30 §§ förordningen
den 21 december 19b5 (nr 823) om nöjesskatt;
given Stockholms slott den 21 mars 1952.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 14 och
30 §§ förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att statens biografbyrå skall få befogenhet att
meddela bindande förhandsbesked, huruvida visning av viss film fyller förutsättningarna
för nöjesskattebefrielse enligt 14 § nöjesskatteförordningen.
Därutöver föreslås vissa smärre jämkningar i förordningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 178.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, att 14 och 30 §§ förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:
14 §. 14 §.
För nöjestillställning, som tjänar För annan nöjestillställning än
vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt
icke utgå.
Ej heller skall nöjesskatt utgå för
nöjestillställning, som anordnas i
undervisnings- eller uppfostringssyfte
och som med hänsyn till sitt
innehåll jämväl är ägnad att tjäna
sådant syfte.
30 §.
Den som---av beslutet.
I länsstyrelsens---— nu
sagts.
biografföreställning skall nöjesskatt
icke utgå, därest tillställningen med
hänsyn till sitt innehåll är ägnad att
tjäna vetenskapligt ändamål eller
upplysnings-, undervisnings- eller
uppfostringssyfte.
Ej heller skall nöjesskatt utgå för
biografföreställning med film, vars
visning enligt särskilt, före föreställningens
hållande lagakraftvunnet
förhandsbesked förklarats vara
ägnad att tjäna sådant ändamål
eller syfte som avses i nästföregående
stycke. Det ankommer på statens
biografbyrå att efter framställning
meddela förhandsbesked som nyss
sagts.
30 §.
Den som---av beslutet.
I länsstyrelsens----nu
sagts.
över beslut av statens biografbyrå
i ärende angående förhandsbesked
enligt 74 § må besvär anföras av den
som påkallat beskedet, så ock, å kronans
vägnar, av skattedirektören
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
3
Gällande lydelse:
Föreslagen lydelse:
hos överstdthållarämbetet. Rörande
dylika besvär gäller vad om besvär
över statens biografbyrås beslut särskilt
stadgas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa
ändringar i förordningen om nöjesskatt samt anför därvid följande.
Inledning.
I skrivelse den 27 februari 1951 anmälde riksräkenskapsverket, att 14 §
nöjesskatteförordningen — med bestämmelser om skattefrihet för nöjestillställningar,
som tjäna vetenskapligt ändamål eller undervisnings- eller uppfostringssyfte
— i fråga om biografföreställningar hade visat sig svår att
tillämpa, och hemställde, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för dess
ändring. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 åt
19i9 års filmkommitté att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag i ämnet.
På grund av detta uppdrag har kommittén i skrivelse, som inkommit den
11 januari 1952, föreslagit vissa ändringar av 14 och 24 §§ nöjesskatteförordningen.
Förslaget har varit föremål för remissbehandling.
Gällande bestämmelser och deras tillämpning.
14 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt har nu
följande lydelse.
»För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt
icke utgå
Ej heller skall nöjesskatt utgå för nöjestillställning, som anordnas i undervisnings-
eller uppfostringssyfte och som med hänsyn till sitt innehåll jämväl
är ägnad att tjäna sådant syfte.»
Paragrafen hade sin motsvarighet redan i vår första nöjesskatteförordning,
av år 1919. Vid 1945 års revision av nöjesskattebestämmelserna fick
den sin nuvarande utformning. Rörande tolkningen av paragrafens andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
5
stycke, vad angår tillställningar i undervisningssyfte, uttalade dåvarande
departementschefen (prop. 1945:344 s. 47), att det för skattefrihet borde
krävas, att undervisningen vore av allmänt värde för samhället och meddelades
genom kvalificerad anordnare samt att den icke utövades i rent vinningssyfte.
För tillställningar i uppfostringssyfte borde i huvudsak samma
förutsättningar för skattefrihet gälla. Beträffande ett förslag av länsstyrelsen
i Örebro län, att statens biografbyrå skulle få befogenhet att på särskilt
sätt stämpla verkligt goda, till undervisning och uppfostran tjänande filmer
och att förevisning av dessa filmer skulle undantagas från nöjesskatt, framhöll
departementschefen samtidigt, att skattefrihet för dylik filmförevisning
torde föreligga redan på grund av stadgandet i 14 §: s andra stycke, under
förutsättning att tidigare angivna villkor även i övrigt vore uppfyllda.
Först under de allra senaste åren har i mera nämnvärd omfattning blivit
föremål för prövning, i vilken mån 14 § nöjesskatteförordningen i praktiken
är tillämplig i fråga om biografföreställningar. Vissa utslag av regeringsrätten
föreligga sålunda numera. För visning av filmen Sampo Lappelill
har nöjesskatt förklarats icke skola utgå (R 1950 not. Fi 839 m. fl.). I andra
fall har utgången däremot blivit den motsatta. Beträffande filmen Kon-Tiki
med förfilmen I fetischmannens spår har regeringsrätten uttalat, att det ej
kan anses, att visningen tjänat vetenskapligt ändamål eller att den anordnats
i undervisnings- eller uppfostringssyfte (R 1951 not. Fi 105 m. fl.). Icke
heller visning av filmen Vi vill ha ett barn har ansetts anordnad i undervisnings-
eller uppfostringssyfte (R 1951 not. Fi 126 m. fl.). Vad slutligen
angår filmen Kärlekslivets offer ha anförda besvär med yrkande om skattefrihet
lämnats utan bifall med motivering, att — oavsett att filmen med
hänsyn till vad som upplysts måste antagas vara ägnad att tjäna till upplysning
i sexualhygieniska frågor — berörda föreställningar uppenbarligen
anordnats i huvudsakligt syfte att av desamma erhålla vinning och att vid
sådant förhållande skattebefrielse jämlikt 14 § nöjesskatteförordningen icke
kan ifrågakomma (R 1951 not. Fi 412 m. fl.).
Frågan om skattebefrielse enligt 14 § prövas i första hand av den lokala
uppbördsmyndigheten, d. v. s. drätselkammare eller kommunalnämnd. Uppbördsmyndighetens
beslut granskas och besvär däx-över avgöras av länsstyrelsen.
I sin tidigare nämnda skrivelse den 27 februari 1951 redogör riksräkenskapsverket
för resultaten av en undersökning, hur länsstyrelser och
städernas uppbördsmyndigheter tagit ställning till spörsmålen om skattebefrielse
för bl. a. de nyss angivna filmerna. Av redogörelsen framgår, att
meningarna i hög grad ha växlat härvidlag. De flesta länsstyrelserna ha
medgett skattebefrielse också för de filmer, som enligt regeringsrättens
senare utslag skulle beskattas. De kommunala uppbördsinyndigheterna ha
delvis varit mera restriktiva. Som belysande exempel må nämnas, att i
samtliga de nitton län, där vederbörande länsstyrelse ansett skatt icke böra
utgå för filmen Kon-Tiki, uppbördsinyndigheterna i en eller flera städer
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
haft den motsatta uppfattningen. Länsstyrelsen i ett län har haft att pröva
besvär över tjugosex uppbördsmyndigheters beslut rörande samma film.
Riksräkenskapsverket påpekar i sin skrivelse vidare, att dess revision
genom de regeringsrättens utslag, enligt vilka förutsättningar för skattebefrielse
saknas, ställes inför uppgiften att — något år efter föreställningarna
— i den mån så är möjligt i anmärkningar framställa krav på nöjesskatt
för alla de föreställningar med de berörda filmerna, vilka tidigare
betraktats som skattefria.
1949 års filmkommittés förslag.
Efter att ha redogjort för de olägenheter, som den nuvarande ordningen
i många fall vållat både myndigheter och filmproducenter, anför kommittén,
att den i likhet med samtliga berörda parter anser denna ordning orimligt
tungrodd och tidsödande. Att övergå till ett system, enligt vilket en central
myndighet skulle meddela bindande förhandsbesked beträffande frågan, om
14 § nöjesskatteförordningen är tillämplig för en viss film, skulle därför
bespara myndigheter och enskilda både arbete och kostnader.
Det lämpligaste organet för sådana förhandsbesked är enligt kommitténs
mening statens biografbyrå. För ändamålet bör denna ha rätt att tillkalla
erforderlig expertis. Besked skall meddelas efter ansökan av filmproducent
eller biografägare, dock icke förrän filmen är färdig att visas för allmänheten.
Beslut om rätt till skattebefrielse skall anges på det censurintyg, som
medföljer filmen. Producenten eller biografägaren bör kunna överklaga biografbyråns
beslut hos Kungl. Maj:t.
Kommittén framhåller därefter följande.
Det ligger emellertid i sakens natur, att gränsen mellan underhållningsoch
undervisningsfilm ibland kommer att bli svår att dra. Kommittén
anser, att man till undervisningsfilm måste räkna sådan film, som inte bara
innehåller undervisande inslag utan där det undervisande inslaget är starkt
framträdande. All god film kan visserligen anses som uppfostrande eller
undervisande, men det är icke avsikten med denna bestämmelse att medge
någon allmän nöjesskattebefrielse åt konstnärligt högtstående film, varvid
en gränsdragning skulle bli ytterst besvärlig.
Enligt kommittén torde den ursprungliga avsikten med bestämmelsen i 14
§ nöjesskatteförordningen ha varit, att biljettpriserna skulle kunna sänkas
för undervisningsfilmer, så att skattebefrielsen kom publiken till godo. En
sådan prissänkning antages emellertid nu ha mycket liten betydelse för
publiken. Kommittén uttalar, att det förefaller uppenbart, att skattebefrielsen
bör komma filmens producent till godo. Det är denne, som har satsat
kapital i ett ekonomiskt osäkert kulturellt företag och som ytterst meddelar
den undervisning staten vill stödja. En dylik skattebefrielse säges vara en
av förutsättningarna för att undervisningsfilm överhuvud skall kunna komma
till stånd i filmindustriens nuvarande kritiska läge.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
7
Eftersom nöjesskatten tekniskt är en angelägenhet uteslutande för biografägaren,
finner kommittén det svårt att i nöjesskatteförordningen föreskriva
något om kompensation åt producenten för skattebefrielse åt biografägaren.
Kommittén föreslår därför i stället, att nöjesskatten av biografägaren
på vanligt sätt levereras till den kommunala uppbördsmyndigheten och
därefter av denna utbetalas direkt till producenten. Det besvär, som härigenom
åsamkas kommunerna, kan icke bli stort, eftersom det rör sig om
högst en ä två filmer om året. Eventuellt skulle kommunerna kunna gottgöras
för sitt arbete med någon procent av de influtna medlen.
Kommittén föreslår, att 14 § nöjesskatteförordningen får följande lydelse.
»1. För nöjestillställning, som tjänar vetenskapligt ändamål, skall nöjesskatt
icke utgå.
2. För biograf föreställning av filmprogram som av Statens Biografbyrå
anses äga huvudsakligen undervisande eller uppfostrande karaktär, skall
nöjesskatten återbetalas till huvudfilmens producent.»
Kommittén föreslår vidare, att till 24 § lägges ett andra stycke, så att
paragrafen får följande lydelse.
»Det åligger kommun att till statsverket inleverera staten tillkommande
andel av influten nöjesskatt.
Det åligger vidare kommun att för biografföreställning som sagts i 14 §
2 mom. ovan inleverera nöjesskatten till huvudfilmens producent.»
Avslutningsvis framhåller kommittén, att med den föreslagna ordningen
kortfilmerna bli otillräckligt kompenserade men att deras problem torde få
lösas i annat sammanhang.
Remissutlåtandena över kommittéförslaget.
Över filmkommitténs förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgetts av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, överståthållarämbetet,
. länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Svenska filmsamfundet, Sveriges filmuthyrareförening
u. p. a., Sveriges biografägareförbund, Folketshusföreningarnas
riksorganisation, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län ha bifogat yttranden av resp. stadskollegiet i Stockholm och drätselkammaren
i Göteborg.
Vad kommittén föreslår om en central bindande förhandsbedömning
av förutsättningarna för nöjesskattebefrie
l s e tillstyrkes av remissinstanserna, med eller utan hänvisning till den
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
nu tillämpade ordningens avigsidor. Endast överståthållarämbetet anmäler i
viss mån avvikande mening. Ämbetet vitsordar visserligen behovet av ett
centralt organ med uppgift att verkställa avsedd förhandsbedömning. Innan
kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning, bör emellertid enligt
ämbetets mening en mera ingående utredning verkställas angående den
rättsliga innebörden av de förhandsbesked som skulle lämnas, de former
under vilka bedömningsorganet skulle utöva sin verksamhet samt besvärsrätten.
Föreningen Sveriges filmproducenter fäster uppmärksamheten på att det
för producenten skulle vara värdefullt att kunna få en film förhandsbedömd
redan på manuskriptstadiet. Föreningen är å andra sidan fullt på det klara
med svårigheterna härvidlag. Även någon form av preliminära, icke bindande
besked om bedömningsorganets principiella inställning skulle emellertid
vara av betydelse. Föreningen utgår från att hinder i varje fall icke kommer
att möta för förhandsdiskussioner mellan producenten och bedömningsorganet.
Frågan om förhandsbedömningen bör anförtros åt statens biografbyrå
har föranlett ett par särskilda uttalanden.
Riksräkenskapsverket anför i sammanhanget följande.
Med hänsyn till att avgörandena, huruvida visst filmprogram skall medföra
befrielse från nöjesskatt, kunna medföra betydande ekonomiska konsekvenser
för statsverket kunde givetvis ifrågasättas, att beslutanderätten
borde ligga hos Kungl. Maj:t. Emellertid har riksräkenskapsverket ansett
sig böra stanna för att förorda att beslutanderätten anförtros åt statens biografbyrå.
Den erforderliga expertis, som biografbyrån enligt förslaget skulle
ha rätt att inkalla, har enligt vad som inhämtats närmast förutsatts skola
representera skatteområdet. Det synes riksräkenskapsverket lämpligt, att
Kungl. Maj :t förordnar viss person att för ändamålet stå till statens biografbyrås
förfogande. I beslut, varigenom nöjesskattebefrielse meddelas,
torde biografbyråns chef jämte två granskningsmän böra deltaga.
Svenska stadsförbundet anser det ofrånkomligt, att betryggande garantier
skapas mot en alltför vidsträckt tolkning av begreppet undervisningsfilm,
om det skall kunna överlämnas åt statens biografbyrå att träffa det centrala
avgörandet om en films karaktär.
Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att statens biografbyrås lämplighet
som liedömningsorgan måhända torde kunna ifrågasättas. Den avsedda
bedömningen är av väsentligt annan art än byråns nuvarande granskningsuppgifter.
Det är en nödvändig förutsättning för att denna bedömning skall
kunna anförtros åt byrån, att bj7rån får med sig adjungera lämplig pedagogisk
expertis.
Rörande förhandsbeskedens bindande verkan uttalar länsstyrelsen i Kalmar
län, att de kommunala och statliga myndigheterna böra vara undantagna
från rätten alt anföra besvär över biografbyråns beslut.
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
9
Beträffande filmkommitténs förslag, att nöjesskatten för biografföreställningar
med undervisande eller uppfostrande
film skall utbetalas till huvudfilmens producent,
bryta sig meningarna bland remissinstanserna
Till dem som tillstyrka detta förslag höra Svenska filmsamfundet, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthgrareförening u. p. a. och
Follcetshusföreningarnas riksorganisation. Den förstnämnda organisationen
uttalar, att det är filmproducenten, som ensam står den ekonomiska risken,
och att det är hans ambition, som är ursprunget till en film, vilken kan ge
rätt till skattebefrielse. Det vore därför orimligt, om biografägarna i någon
form skulle få tillfälle att nagga på producentens självklara rätt att helt tillgodogöra
sig en skälig skatteåterbäring.
Länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län tillstyrka likaledes förslaget härutinnan. Länsstyrelsen
i Värmlands län ifrågasätter dock, om det icke borde övervägas att göra
någon skillnad mellan stödet till svensk och till utländsk producent. Länsstyrelsen
i Norrbottens län föreslår den tekniska ändringen, att utbetalningen
till producenten skall ombesörjas icke av uppbördsmyndigheten utan
av anordnaren.
Av dem som avstyrka ett producentstöd i den föreslagna formen framföras
bl. a. principiella skäl. Statskontoret anser det sålunda vara i princip
felaktigt, att nöjesskatteförordningen erhåller sådan avfattning, att för filmer,
som skola vara skattefria, nöjesskatt först skall utkrävas för att därefter
restitueras. Enligt statskontorets åsikt är det icke heller lämpligt att i
förordningen ange, vilken part skattebefrielsen skall komma till godo, eftersom
detta får anses vara en intern fråga mellan biografägaren och filmproducenten.
Svenska landskommunernas förbund ger uttryck åt liknande synpunkter.
Svenska stadsförbundet ifrågasätter likaledes, om det föreliggande
spörsmålet bör lösas inom nöjesskatteförordningens ram; förbundet utgår
från att stöd i varje fall bör tillkomma blott producent av svensk film.
I vissa utlåtanden anföres som motiv för ett avstyrkande på denna punkt,
att andra än producenten helt eller delvis böra få draga fördel av en skattebefrielse.
Sveriges biograf ägare förbund hävdar sålunda, att en skattebefrielse bör
komma både producenten och biografägaren till godo. Eftersom kulturellt
värdefull film endast sällan är detsamma som publikdragande film, kan det
för biografägaren vara ett osäkert företag att förhyra sådan film och särskilt
att placera den på de större biograferna. Att som ifrågasatts tillämpa
lägre biljettpriser för skattefria filmer har enligt vad förbundet uppger i
praktiken visat sig omöjligt redan av den anledningen, att lägre priser på
en biograf icke lockar publiken, som så att säga befarar att bjudas en svårsåld
vara.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser likaledes, att del är ofrånkomligt, att
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
vinsten av nöjesskattebefrielsen åtminstone delvis kommer biografägaren
till godo, om denne skall stimuleras att stödja det syfte, som befrielsen vill
främja. Att i författningsväg reglera, hur fördelningen skall ske, synes dock
ogörligt; detta får som hittills bli beroende av avtalet mellan parterna. Det
bör därjämte övervägas, om icke också den besökande allmänheten bör få
draga fördel av skattebefrielsen genom sänkta biljettpriser. Delvis liknande
synpunkter framföras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Statens biografbyrå håller före, att en skattebefrielse bör föranleda en
motsvarande sänkning av biljettpriserna och sålunda helt komma publiken
till godo. Emellertid kan en prissänkning indirekt, genom en ökning av omsättningen,
tänkas gynna även biografägaren och producenten. Biografbyrån
pekar dessutom på vissa praktiska svårigheter vid ett producentstöd enligt
kommitténs förslag. Även Svenska stadsförbundet framhåller möjligheten
att tillämpa lägre biljettpriser vid förevisning av skattefri film.
I uttalanden av statens biografbyrå, Svenska filmsamfundet och Folketshusföreningarnas
riksorganisation erinras om att kommittéförslaget lämnar
kortfilmsproduktionen åsido.
Beträffande den närmare utformningen av kommitténs
förslag ha åtskilliga påpekanden gjorts.
I ett flertal utlåtanden riktas sålunda invändningar mot att andra nöjestillställningar
med undervisnings- eller uppfostringssyfte än biografföreställningar
genom den av kommittén föreslagna avfattningen av 14 § gå
miste om sina nuvarande möjligheter till skattebefrielse.
Några remissinstanser ifrågasätta, om icke förhandsbesked bör kunna
meddelas också vad angår filmer, vilkas visning — enligt 14 §:s första
stycke — tjänar vetenskapligt ändamål. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar,
att gränsen mellan sådana filmer och filmer med undervisnings- eller
uppfostringssyfte icke torde vara alldeles klar.
Om den ändring i förutsättningarna för befrielse, som den av kommittén
föreslagna lösningen i viss mån innebär, yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län, att filmens karaktär kommer att bli ensam avgörande härvidlag,
medan övriga nuvarande förutsättningar -— t. ex. frånvaron av vinningssyfte
— bortfalla. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det ur praktiska synpunkter
otvivelaktigt till fördel, om man vid prövningen kunde bortse från
eventuellt vinningssyfte, enär en sådan prövning ofta är mycket vansklig.
Länsstyrelsen anser det dock tveksamt, om det ur materiellträttsliga synpunkter
är önskvärt, att detta rekvisit bortfaller. Länsstyrelsen i Kalmar
län anför å sin sida i detta avseende, att de i propositionen 1945:344 angivna
förutsättningarna för skattebefrielse självfallet även framgent böra
gälla och att det överhuvud är av särskild vikt, att bestämmelserna i 14 §
också i fortsättningen tolkas restriktivt.
Rörande frågan om skattebefrielse för smal- eller kortfilmsvisning i sam -
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
11
band med föredrag framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, att
tveksamhet stundom yppats även här och att den föreslagna författningsändringen
icke innebär någon lösning.
Spörsmålet, hur en biografföreställning skall bedömas, vid vilken det
visas såväl befrielsekvalificerande som annan film, har berörts i ett par utlåtanden.
Länsstyrelsen i Kalmar län finner det icke uteslutet, att tolkningssvårigheter
kunna uppstå även på denna punkt, trots föreskriften i 19 §
nöjesskatteförordningen, att en sammansatt tillställning skall bedömas med
hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll och syfte. Enligt länsstyrelsen ligger
det därför nära till hands att — i anslutning till stadgandet i 5 § förordningen
om särskilt bidrag till producent av svensk film (1951:457) -— uppställa
det villkoret för skattebefrielse, att i föreställningen skall ingå nöjesskattebefriad
film med minst 85 procent. Statens biografbyrå utgår i sitt
förslag till författningstext från att befrielse skall kunna medges endast när
samtliga filmer vid föreställningen var för sig kvalificera härför.
Departementschefen.
Som den föregående redogörelsen visat har kommittéförslaget väsentligen
två syften. Det ena är att undanröja de administrativa olägenheter, som f. n.
äro förbundna med tillämpningen på biografföreställningar av bestämmelserna
i 14 § nöjesskatteförordningen om skattefrihet för tillställningar med
undervisnings- eller uppfostringssyfte. Det andra är att stödja produktionen
av undervisande och uppfostrande filmer.
Vad kommittén föreslår i det förra avseendet, nämligen en bindande
förhandsbedömning genom en statlig myndighet, har
vunnit praktiskt taget allmän anslutning bland remissinstanserna. Också
jag är beredd att i princip acceptera den föreslagna omläggningen. Det kan
knappast anses ändamålsenligt, att som nu de lokala uppbördsmyndigheterna
skola ha att var för sig bedöma, om en viss film fyller kraven för skattebefrielse,
särskilt om filmen, som regel är, visas på hundratals platser
landet runt. Riskerna för en oenhetlig bedömning bli påtagliga. Härigenom
komma både myndigheter och enskilda intressenter att åsamkas åtskilligt
besvär, innan det blir klarlagt, hur filmen rätteligen skall bedömas ur
nöjesskattesynpunkt. Vid ett system med bindande förhandsbesked skulle
dessa olägenheter i det väsentliga försvinna.
Kommittén har föreslagit, att prövningen av frågan om skattebefrielse
för filmer skulle ankomma på statens biografbyrå. Från några remissinstansers
sida har ifrågasatts, om biografbyrån är det lämpligaste organet för
denna prövning. Bl. a. har framhållits, att den förhandsbedömning som
skulle komma i fråga skulle bli av väsentligt annan karaktär än byråns nuvarande
granskningsuppgifter. Gentemot detta må emellertid påpekas, alt
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
byrån sedan gammalt har en prövningsuppgift, som förutsätter en bedömning
liknande den som blir erforderlig vid meddelande av förhandsbesked
enligt kommitténs förslag. Vid prövningen av frågan, huruvida granskningsavgift
enligt förordningen om biografföreställningar skall utgå för viss film,
har byrån nämligen att bedöma, huruvida denna kan anses närmast ha
undervisande syfte och betydelse. Även bortsett härifrån synes emellertid
byrån genom sin allmänna verksamhet som filmgranskande organ besitta
en sådan erfarenhet i fråga om bedömningen av filmer, att byrån måste
anses vara väl ägnad att handha också den med förhandsbeskeden sammanhängande
granskningen. Möjligen synes, såsom rilcsräkenskapsverket framhållit,
den omständigheten, att dessa förhandsbesked kunna få avsevärda
liskalislca konsekvenser, tala för att beslutanderätten borde tillkomma
Kungl. Maj:t. Emellertid torde det allmännas intressen i detta hänseende
bli tillräckligt tillgodosedda, om — såsom jag i det följande kommer att
föreslå — en representant för kronan får befogenhet att hos Kungl. Maj:t
anföra besvär över biografbyråns beslut.
Jag ansluter mig sålunda till kommitténs förslag, att det skall ankomma
på statens biografbyrå att efter framställning meddela bindande besked i
frågor, huruvida films visning fyller förutsättningarna för skattebefrielse
enligt 14 § nöjesskatteförordningen. Vid bedömningen bör, likaledes i överensstämmelse
med kommitténs förslag, vara ensamt avgörande, om visningen
är ägnad att tjäna ett angivet syfte; det nuvarande kravet i paragrafens
andra stycke, att visningen också skall ha anordnats i detta syfte, bör
sålunda utgå.
I Föreningen Sveriges filmproducenters yttrande har uttalats, att del
skulle vara av värde för producenten, om han finge möjlighet att erhålla ett
preliminärt förhandsbesked i skattefrågan redan före en filminspelnings
början. Emellertid torde det icke vara möjligt att redan på manuskriptstadiet
bedöma en film ur de synpunkter varom här blir fråga. Något stadgande
om en sådan preliminär förhandsbedömning bör därför icke inflyta i
författningen. Givetvis bör däremot hinder icke möta för biografbyrån att
vid underhandsdiskussioner med en filmproducent angående en planerad
film lämna denne upplysningar om byråns principiella uppfattning i hithörande
frågor.
Som framgår av det föregående ha meningarna varit delade om kommitténs
förslag, att skattebefrielse för biograf föreställning
med undervisande eller uppfostrande film skulle
komma vederbörande filmproducent till godo i den
formen att den nuvarande skattefriheten nominellt skulle slopas och nöjesskatten
utbetalas till producenten. Den kritik som framförts torde icke kunna
frånkännas visst fog. Som särskilt statskontoret framhållit är det sålunda
principiellt mindre lämpligt att i en skatteförfattning införa bestämmelser
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
13
om en form av bidrag från det allmänna. Även andra omständigheter synas
mig tala mot den föreslagna ordningen. Visserligen kan det icke förnekas,
att det ofta kan vara rimligt, att en skattebefrielse till större eller mindre
del kommer producenten till godo. Om det kan vara motiverat att generellt
ge producenten hela nöjesskatten — vilket skulle innebära, att hans intäkter
av filmen kanske bortåt tredubblades — är emellertid en fråga, som jag
icke utan ytterligare utredning är beredd att taga ståndpunkt till. Jag vill
till jämförelse nämna, att det förra året beslutade stödet till producent av
svensk film icke utgår med mer än 20 procent av den statliga delen av
nöjesskatten, d. v. s. 15 procent av hela nöjesskatten. Det är därtill att
märka, att det nu av kommittén föreslagna stödet i måhända flertalet fall
skulle komma att tillfalla utländska filmproducenter. Någon direkt anledning
att stödja dessa producenter — som väl i allmänhet planera sin produktion
utan nämnvärd hänsyn till ett eventuellt svenskt producentstöd —
torde icke föreligga. Jag vill ytterligare framhålla, att de synpunkter, vilka
Sveriges biografägareförbund anfört i sammanhanget och vilka gå ut på att
icke blott produktionen utan även visningen av undervisningsfilm bör stimuleras,
också torde ha ett visst berättigande.
Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna anser jag mig icke kunna
ansluta mig till kommitténs förslag om särskilda bestämmelser av innebörd,
att stöd skall lämnas till producenter av sådan film varom här är fråga.
Vissa remissinstanser ha ansett, att en skattebefrielse helt eller delvis bör
komma publiken till godo genom att biografernas vanliga biljettpriser sänkas
för de föreställningar, som äro befriade från nöjesskatt. Vissa skäl tala
för att så borde vara fallet. Å andra sidan kan det vara ett berättigat intresse
för biografägarna att få tillämpa samma biljettpriser vid ifrågavarande
föreställningar som vid sådana föreställningar, där nöjesskatt utgår. Detta
spörsmål bör emellertid icke lösas i föreliggande sammanhang. För övrigt
må erinras om att priserna på biografbiljetter f. n. äro underkastade priskontroll
enligt prisregleringslagen.
Frågan om hur de eventuella merintäkter, som kunna uppkomma till
följd av att en biograf föreställning är befriad från nöjesskatt, skola fördelas
mellan vederbörande intressenter, torde liksom nu få avgöras genom
avtal mellan dessa. Ofta torde det måhända kunna vara lämpligt att sådant
avtal föreligger klart, redan innan en film anmäles till förhandsbedömning
hos biografbyrån.
Beträffande den närmare utformningen av de erforderliga
författningsändringarna må följande framhållas.
I något remissuttalande synes ha förutsatts, att ett positivt förhandsbesked
om en viss film automatiskt skulle ge rätt till skattefrihet för varje
föreställning, där denna film visas. En sådan innebörd torde emellertid
icke kunna inläggas i ett förhandsbesked. Som framhållits kan vid en
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
och samma föreställning förekomma visning av både undervisningsfilm och
film, vilken icke har sådan karaktär som avses i 14 §. Nöjestillställningar
med inslag av såväl filmförevisning som andra nöjesanordningar torde också
förekomma. I fortsättningen liksom hittills måste det därför bli uppbördsmyndighetens
sak att avgöra, om skatt i det enskilda fallet skall utgå eller
icke. Uppbördsmyndigheten är bunden av förhandsbeskedet endast vad angår
bedömningen av syftet med visningen av den särskilda filmen. Vid prövningen
av frågan, om nöjesskatt skall utgå för föreställningen, har myndigheten
att därjämte i förekommande fall tillämpa bestämmelsen i 19 § nöjesskatteförordningen,
enligt vilken en tillställning sammansatt av olika delar
skall bedömas med hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll och syfte. Tilllämpningen
av nämnda bestämmelse lär i detta sammanhang knappast vålla
några egentliga svårigheter.
Såsom ett antal remissinstanser förordat bör förhandsbesked kunna meddelas
även beträffande film, vars visning är ägnad att tjäna vetenskapligt
ändamål. Likaledes böra de nuvarande möjligheterna till skattebefrielse för
andra nöjestillställningar än biografföreställningar bibehållas.
Enligt de gällande bestämmelserna i 14 § andra stycket kvalificera undervisnings-
och uppfostringssyfte för befrielse från nöjesskatt. Denna bestämmelse
bör förtydligas i så måtto, att även upplysningssyfte bör angivas som
kvalifilcationsgrund. En sådan jämkning torde i sak icke innebära någon
egentlig utvidgning av stadgandet. 1 överensstämmelse med vad dåvarande
departementschefen anförde i sitt tidigare berörda uttalande i 1945 års proposition
med förslag till nöjesskatteförordning bör även i fortsättningen
endast sådan undervisning, upplysning eller uppfostran, som är av allmänt
värde för samhället, kunna berättiga till skattebefrielse.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att den föreslagna
omläggningen icke löser spörsmålet, hur smal- eller kortfilmsvisning i samband
med föredrag skall bedömas i nöjesskattehänseende. Med anledning
härav vill jag endast framhålla, att åtminstone i viss utsträckning de filmer,
som det här rör sig om, torde vara sådana, att de kunna berättiga till skattebefrielse
enligt 14 §.
Besvär över beslut av statens biografbyrå prövas enligt gällande regler av
Kungl. Maj:t i statsrådet. Mål om nöjesskatt avdömas däremot i högsta
instans av regeringsrätten. Vid införandet av anordningen med förhandsbesked
beträffande filmer uppkommer frågan, var besvär över biografbyråns
beslut i dessa ärenden skola avgöras. Enligt min mening tala övervägande
skäl för att avgörandet skall tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet.
Eftersom biografbyråns förhandsbedömning icke kan anses falla under regeringsrättslagens
stadgande om att mål om debitering och indrivning av
utskylder eller andra avgifter skola upptagas och avgöras av regeringsrätten,
torde någon ändring av nämnda lag icke vara erforderlig.
Som jag tidigare anfört bör icke blott den som påkallar förhandsbesked
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
15
utan även en företrädare för kronan få möjlighet att anföra besvär över
beslut av biografbyrån i ärenden om förhandsbesked. För uppgiften att bevaka
kronans — och indirekt även kommunernas — intressen synes lämpligen
skattedirektören hos överståthållarämbetet böra komma i fråga.
Ett spörsmål, som i detta sammanhang bör uppmärksammas, är om biografbyråns
förhandsbesked skola tillämpas oavsett om de vunnit laga kraft
eller icke. Om ett icke lagakraftvunnet förhandsbesked trädde i tillämpning
och Kungl. Maj:t därefter upphävde beslutet, skulle följden bli att nöjesskatt
finge påföras i efterhand för dittills obeskattade föreställningar. En
sådan ordning skulle utan tvivel medföra åtskilliga olägenheter. Jag förordar
därför, att skattebefrielse skall kunna medgivas endast med stöd av
förhandsbesked, som vunnit laga kraft innan föreställningen hålles.
Vissa spörsmål om förfarandet inom biografbyrån in. m. torde få regleras
i administrativ ordning. Bl. a. bör härvid beaktas, att biografbyrån i mån
av behov bör kunna anlita utomstående expertis för bedömningen.
De erforderliga författningsändringarna böra träda i kraft den 1 juli
1952.
I överensstämmelse med vad som anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§
förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.