Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
1
Nr 175.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till
lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—1956; given
Stockholms slott den 28 mars 1952.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed
dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen,
dels ock föreslå riksdagen att antaga bilagda förslag till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att vid andrakammarval för perioden 1953—1956
den nuvarande d’Hondtska regeln för mandatfördelning mellan partierna
i en valkrets skall ersättas av en annan metod, som medför större proportionell
rättvisa mellan partierna. I samband med detta förslag, som måste
antagas minska behovet av kartellbildning, föreslås att för nämnda val den
nuvarande möjligheten att å valsedel angiva särskilda kartell- och fraktionsbeteckningar
icke skall föreligga.
För att icke på grund av ojämnheter i befolkningsutvecklingen skall
uppkomma valkretsar med alltför få mandat, föreslås den ändringen i riksdagsordningen,
att varje valkrets skall vara tillförsäkrad minst fem mandat
eller — om kretsen på grund av sitt befolkningstal är berättigad till
mindre än tre mandat — minst tre mandat. Den överrepresentation, som till
följd härav kan uppkomma för någon eller några valkretsar, skall enligt
förslaget icke medföra någon minskning av antalet mandat i andra valkretsar.
En följd av förslaget i denna del är sålunda att antalet ledamöter i andra
kammaren kan överstiga 230.
J Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 saml. Nr 175.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
§ 13.
Andra kammarens ledamöter skola
till ett antal av tvåhundratrettio
väljas för en tid av fyra år, räknade
från och med januari månads början
året näst efter det, under vilket valet
skett.
§ 15.
1. I varje valkrets väljes, efter
folkmängden vid början av året näst
före den fyraårsperiod, för vilken valen
gälla, en riksdagsman för varje
fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
av rikets folkmängd.
2. För valkrets, vars folkmängd ej
uppgår till fullt tre tvåhundratrettiondelar
av rikets folkmängd, väljas
dock tre riksdagsmän.
3. Därest det antal riksdagsmän,
som med tillämpning av stadgandena
i 1 och 2 mom. bör utses, icke uppgår
till tvåhundratrettio, skola, för ernående
av detta antal, de valkretsar,
vilkas folkmängd mest överskjuter
de tal, som enligt 1 mom. äro bestämmande
för riksdagsmännens antal
inom valkretsarna, var för sig i
ordning efter överskottens storlek
vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Äro överskottstalen
lika för två eller flera valkretsar, av
-
§ 13.
Andra kammarens ledamöter skola
till antalet vara tvåhundratrettio
eller det högre tal, som föranledes av
stadgandet i 15 § 3 mom. De skola
väljas för en tid av fyra år, räknade
från och med januari månads böljan
året näst efter det, under vilket valet
skett.
§ 15.
1. I varje valkrets väljes, efter
folkmängden vid början av året näst
före den fyraårsperiod, för vilken valen
gälla, en riksdagsman för varje
fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
av rikets folkmängd.
2. Därest det antal riksdagsmän,
som med tillämpning av stadgandet i
1 mom. bör utses, icke uppgår till
tvåhundratrettio, skola, för ernående
av detta antal, de valkretsar, vilkas
folkmängd mest överskjuter de tal,
som enligt samma mom. äro bestämmande
för riksdagsmännens antal
inom valkretsarna, var för sig i ordning
efter överskottens storlek vara
berättigade att välja ytterligare en
riksdagsman. Äro överskottstalen lika
för två eller flera valkretsar, avgöres,
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
göres, där så är nödigt, företrädet genom
lottning på sätt i 6 § 6 mom. är
stadgat.
4. Det antal
där så är nödigt, företrädet genom
lottning på sätt i 6 § 6 mom. är stadgat.
3. Uppgår det antal riksdagsmän,
som enligt 1 och 2 mom. bör utses i
en valkrets, antingen icke till tre eller
ock till minst tre men ej fem,
skall antalet ökas, i förra fallet till
tre och i senare fallet till fem.
av Konungen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för
perioden 1953—1956.
Med avseende å val och särskilda röstsammanräkningar för besättande
av plats i riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956 förordnas
härigenom, att 56 § 3 mom. lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen
icke skall gälla, att i stället för ettvart av följande lagrum i 1920 års lag,
nämligen 56 § 4 mom., 59 § andra stycket, 79 § första stycket, 81 § och 87 §,
skola här nedan under motsvarande lagrumsbeteckning upptagna bestämmelser
gälla, att vad i 57 § 2 mom. tredje stycket och 72 § sjätte stycket
1920 års lag sägs om samma lag skall gälla jämväl beträffande nu ifrågavarande
lag, att det i 59 § tredje stycket 1920 års lag angivna formuläret
skall ersättas av formulär av den lydelse bilaga vid denna lag utvisar samt
att i 88 § andra stycket 1920 års lag orden »enligt 87 § av lagen om val till
riksdagen» skola utbytas mot orden »enligt lagen med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—1956».
56 §.
4 mom.
Sedan den tid gått till ända, inom vilken kandidatanmälan må ändras,
skall Konungens befallningshavande ofördröj ligen företaga slutlig prövning
av de inkomna anmälningarna av kandidater. Finnes någon kandidat icke
vara valbar, eller är icke visat, att han lämnat partiet tillstånd att anmäla
honom, skall hans namn å anmälan anses obefintligt.
Över godkända anmälningar upprättar Konungens befallningshavande en
lista. Å denna uppföras partibeteckningarna i bokstavsordning jämte under
varje partibeteckning de av partiet anmälda kandidaterna. Å listan utsättes
även erinran om bestämmelserna i 59 § fjärde stycket lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen. Formulär till listan fastställes av Konungen.
Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende varom i detta mom.
sägs må klagan föras allenast i samband med besvär över valet.
59 §.
Andra stycket.
Å valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteckningen (partinamn
eller annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning);
och skall vad i 68 § lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen sägs om väljarbeteckning avse sådan partibeteckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175. 5
79 §.
Första stycket.
Ogill är valsedel:
till vilken använts annat än vitt papper;
å vilken finnes något kännetecken, som uppenbarligen blivit med avsikt
där anbragt;
vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe än
ovanför namnen;
vilken upptager mer än en beteckning ovanför namnen;
vilken upptager valkretsbeteckning å annat ställe än nedanför namnen;
vilken icke upptager något giltigt namn; dock att då samtliga namn skola
av anledning, som i 80 § andra stycket lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen sägs, anses såsom obefintliga, valsedeln likväl skall tillgodoräknas
det parti, vars partibeteckning den bär.
81 §.
1. Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom varje
parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal riksdagsmän
är nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning mellan de
namn å partiets valsedlar, vilka avse själva riksdagsmannavalet.
Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.
2. Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står
först å sedeln.
Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första namn
bilda en grupp.
Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras antal utgör gruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först på
gruppens valsedlar.
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.
3. Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst
å sedeln.
Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och
nämnda valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som vid den pågående
sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en grupp; däremot
bibehållas övriga befintliga grupper oförändrade.
Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal utgör
gruppens rösttal.
För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och
jämförelsetal.
Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller sammanlagda
rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.
Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke grupp av
valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess
rösttal med det tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i besättandet av
plats eller platser, som utdelats (gruppens platstal), ökat med 1, eller, om
flera grupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av
förut utdelad plats, med dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med 1.
Platstalet för en grupp beräknas sålunda, att gruppens rösttal delas med
största jämförelsetalet vid sammanräkningen närmast före gruppens bildande.
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.
4. Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till
antalet. Höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.
5. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika partierna
sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti, vilket för
varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats, som
blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats tillerkännes
den, vars namn är det första i ordningen inom partiet, partiets andra plats
den, som bär andra namnet i ordningen, partiets tredje plats den, som bär
tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå att den,
som är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från ett eller
flera andra partier.
Jämförelsetalet beräknas, så länge partiet ännu icke fått sig någon plats
tilldelad, genom att partiets rösttal delas med 1,4. Därefter beräknas jämförelsetalet
för varje gång så, att partiets rösttal delas med det tal, som
är 1 högre än det dubbla antalet av partiet tilldelade platser. Har samma
person erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det
antal platser som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats;
har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom
en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.
Har ett parti redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
de å partiets valsedlar upptagna namn, vilka avse själva riksdagsmannavalet,
varder det från vidare jämförelse uteslutet.
6. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står främst
i ordningen inom det parti, som, enligt vad i 5 mom. sägs, har största jämförelsetalet.
7. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.
87 §.
1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman, avsagt sig uppdraget eller
eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit vald, då skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrättning, så
kungjord, som i 26 § lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen sägs,
verkställa ny röstsammanräkning inom det parti, för vilket den avgångne
blivit vald. Blev den avgångne vald för flera partier, skall sammanräkningen
ske inom det parti, från vilket plats först tilldelades honom.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 175.
Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka
gällde för den avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades
plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande
av att namn å någon, som blivit genom valet utsedd till riksdagsman,
anses såsom obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som står
främst av de för den avgångne riksdagsmannen särskilt upptagna efterträdarenamnen,
eller, om sådant namn ej finnes, det namn för själva riksdagsmannavalet,
som står främst å sedeln, eller, om ej heller sådant namn finnes,
det namn, som står främst bland samtliga efterträdarenamnen å sedeln.
Den som erhållit högsta rösttalet inträde såsom ledamot i den avgångnes
ställe. Mellan lika rösttal skilje lotten.
Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under
försegling.
2. Lag samma vare, där riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt 1 mom.,
avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid
den nya sammanräkningen såsom förut hänsyn tagas blott till de valsedlar,
som gällde för den först avgångnes namn vid den sammanräkning, då
namnet tilldelades plats i ordningen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I lag eller särskild författning förekommande hänvisning till stadgande,
vilket ersatts av bestämmelse i denna lag, skall avse sistnämnda bestämmelse.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Bilaga.
Formulär till s. k. spaltad valsedel, som må användas vid val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—1956.
Plats för partibeteckning |
|
0 |
|
Plats för valkretsbeteckning |
Valsedelns storlek och antalet rum å sedeln må lämpas efter behovet.
Vänstra sidan är avsedd för riksdag smanna- och efterträdarenamn; högra
sidan år avsedd för särskilda efterträdarenamn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 28 mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av
gällande regler för val till riksdagens andra kammare.
Föredraganden anför följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 januari 1950 tillkallade
jag samma dag ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen K.
J. Olsson, ordförande, ledamoten av första kammaren direktören, numera
borgarrådet J. Bergvall, borgmästaren C. O. Engqvist, ledamoten av andra
kammaren professorn E. Håstad, ledamoten av andra kammaren folkskolläraren
G. Skoglund, ledamoten av första kammaren professorn S. Wahlund
och ledamoten av andra kammaren sekreteraren A. Wallentheim att verkställa
utredning rörande frågorna om införande av beslutande folkomröstning,
om reformering av det proportionella valsystemet vid andrakammarval
och om revision av bestämmelserna om stads indelning i valkretsar. Utredningsmännen,
vilka antogo benämningen 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning,
bedriva arbetet i etapper, av vilka den första gällt det proportionella
valsättet vid andrakammarvalen. Efter att ha slutfört sitt arbete i
denna första del, har utredningen den 28 november 1951 avgivit betänkande,
del I, angående det proportionella valsättet vid val till riksdagens andra
kammare (SOU 1951:58), innefattande förslag till lag angående ändrad
lydelse av 30, 81, 90 och 91 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) om
val till riksdagen. Yttranden över detta betänkande ha efter remiss avgivits
av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har vid sitt yttrande fogat ett yttrande av magistraten i Växjö. Vidare
har ledamoten av riksdagens andra kammare herr O. Nyberg inkommit med
eu framställning i ärendet.
Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.
10
Kangl. Maj:ts proposition nr 175.
Inledning.
Gällande ordning för valen till riksdagens andra kammare.
Proportionellt valsätt vid valen till riksdagens andra kammare infördes år
1909 i samband med utvidgning av rösträtten till denna kammare. Lilyiande
bestämmelser om proportionellt valsätt infördes samtidigt för valen till första
kammaren, för val till landsting och stadsfullmäktige samt för val av riksdagens
utskott. Jämväl för vissa val inom kommunala representationer ävensom
för val till kommunalfullmäktige ha motsvarande regler sedermera
upptagits.
Den metod för proportionella val, vilken vunnit tillämpning i Sverige,
grundar sig på en av belgiern Victor d’Hondt anvisad fördelningsregel.
Valordningen för valen till andra kammaren regleras genom riksdagsordningen
(RO) samt lagen om val till riksdagen av den 26 november 1920 med
däri senare vidtagna ändringar (VL).
I § 13 RO fastställes att andra kammarens 230 ledamöter som regel skola
väljas för en tid av fyra år.
Valen förrättas i valkretsar.
Beträffande valkretsindelningen hänvisar RO i § 14 till vallagen. Enligt
30 § VL utgör antalet andrakammarkretsar 28. Till grund för denna indelning
ligger länsindelningen. Flertalet län, liksom Stockholms stad, bilda
sålunda var sin valkrets. Tre län äro vart för sig delade i två valkretsar.
Detta gäller Göteborgs och Bohus län, där Göteborgs stad utgör en valkrets
och länets landstingsområde en, vidare Malmöhus län, där städerna Malmö,
Hälsingborg, Landskrona och Lund tillsammans bilda den s. k. fyrstadskretsen
medan övriga delar av länet utgöra en valkrets, samt slutligen Älvsborgs
län, som är delat i en nordlig och en sydlig valkrets.
Det antal riksdagsmän, som varje valkrets äger utse, regleras enlig § 15 RO
vart fjärde år efter folkmängden, närmare bestämt efter befolkningstalen
vid början av året näst före varje andrakammarperiod. För varje fullt tal
motsvarande 1/230 av rikets folkmängd utses en ledamot av andra kammaren,
dock icke i någon valkrets mindre än tre ledamöter. Om vid tillämpning
av nämnda regel icke samtliga 230 platser kunde fördelas, tilldelas
återstående platser de valkretsar, som efter den första fördelningen uppvisa
de största överskotten i fråga om folkmängd. För fyraårsperioden 1949—1952
har enligt dessa bestämmelser antalet platser i andra kammaren för varje
valkrets fastställts genom KK den 8 maj 1948 (nr 211).
Då valkretsarna förete betydande olikheter i fråga om befolkningens
storlek, växlar i anslutning därtill antalet mandat i kretsarna. Nu gällande
fördelning av mandaten på valkretsarna belyses av följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
11
Antal valkretsar 1 ........... |
Antal ........... 24 |
Antal valkretsar 5 ........... |
Antal |
1 ........... |
........... 12 |
2 ........... |
.......... 7 |
2 ........... |
........... 11 |
2 ........... |
........... 6 |
1 ........... |
........... 10 |
6 ........... |
........... 5 |
7 ........... |
........... 9 |
1 ........... |
........... 3 |
Den folkrikaste valkretsen utgöres av Stockholms stad (över 700 000 inv.),
där således väljas 24 andrakammarledamöter. Den till folkmängden minsta
kretsen är Gotlands län (ej fullt 60 000 inv.), inom vilken utses endast 3
ledamöter. Detta antal är för övrigt beroende av den förut omnämnda bestämmelsen
att icke inom någon valkrets mandaten må vara färre än 3.
Befolkningstalen för övriga valkretsar ligga mellan ca 350 000 och 140 000.
Som framgår av tabellen utses i dessa kretsar högst 12 och lägst 5 riksdagsmän.
I fråga om valmetoden gives i § 18 RO det grundläggande stadgandet att
valen till andra kammaren skola vara omedelbara och proportionella samt
att vid valen lika röst tillkommer varje röstande. Alla bestämmelser för den
närmare regleringen av den proportionella metoden återfinnas i vallagen.
Fördelningsför farandet efter ett val grundas på användningen av välj arbeteckningar.
Härom stadgas i 59 § VL. Dylika beteckningar avse att särskilja
olika grupper av väljare eller samverkande sådana grupper eller olika
meningsriktningar. Å valsedel skall finnas minst en väljarbeteckning, och
högst tre sådana beteckningar kunna samtidigt användas å en valsedel. I
sistnämnda fall utgöras beteckningarna i allmänhet av en kartellbeteckning,
en partibeteckning och en fraktionsbeteckning.
Åt välj arbeteckningar kan beredas visst skydd genom ett registrerings- och
anmälningsförfarande. Bestämmelserna härom — vilka tillkommo genom en
lagändring år 1935 —- innebära emellertid icke skyldighet att hos myndighet
anmäla en väljarbeteckning för att denna skall få användas vid val. Stadgandena
rörande nämnda förfarande äro intagna i 55 och 56 §§ VL. Enligt
54 § äger sålunda parti ansöka om registrering av partibeteckning, vilket
sker hos inrikesdepartementet. Partier, vilka fått partibeteckningar registrerade
och vid ett val ämna samverka i kartell, kunna jämlikt 56 § gemensamt
anmäla kartellbeteckning hos KB. För anmälan av kartell förutsättes, liksom
för att partibeteckning skall vid ett visst val åtnjuta skydd, att parti hos
KB anmält kandidater. För undvikande av valmissbruk må kartellbeteckning
och registrerad partibeteckning, avseende ett parti som deltager i kartellen,
användas endast i samband med varandra såsom första respektive andra väljarbeteckning.
Av liknande skäl skall, när å valsedel användes registrerad
väljarbeteckning för parti som anmält kandidater, såsom första namn å
sedeln upptagas en av de anmälda kandidaterna.
Tillvägagångssättet vid röstsammanräkningen regleras i 81 § VL. De valsedlar,
som befunnits giltiga, ordnas till en början efter välj arbeteckningar.
Valsedlar med samma första beteckning sammanföras därvid i särskilda
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
grupper (A-grupper). I den mån en andra välj arbeteckning förekommer,
bildas inom A-grupperna nya grupper (B-grupper). Inom dessa sker en liknande
uppdelning, därest en tredje väljarbeteckning kommit till användning
(C-grupper). Genom särskilda uträkningar bestämmes därefter så långt
erforderligt ordningsföljden mellan kandidaterna inom de olika grupperna.
Slutligen vidtager fördelningen av mandaten mellan A-grupperna. Denna
fördelning sker i enlighet med d’Hondts metod med ledning av särskilda för
grupperna gällande jämförelsetal. För varje grupp utgöres jämförelsetalet
av gruppens rösttal så länge gruppen ej erhållit någon plats. Därefter erhålles
gruppens jämförelsetal genom att dela rösttalet med antalet redan erhållna
platser, ökat med 1. Då samma princip ligger till grund jämväl för den dessförinnan
verkställda uträkningen av ordningsföljden mellan kandidaterna,
kommer även fördelningen av mandat mellan B-grupper tillhörande samma
A-grupp samt mellan C-grupper tillhörande samma B-grupp att ske enligt
d’Hondts regel.
Närmare anvisningar för röstsammanräkningen ha meddelats genom KK
den 17 mars 1954- (nr 86) i anslutning till fastställande av erforderliga
formulär.
Utredningens tillsättande.
Vid 1949 års riksdag väcktes frågan om en revision av det gällande systemet
för proportionella val. I de likalydande motionerna 1:51 av herr Elon
Andersson m. fl. och 11:52 av herr Carlström m. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t göra framställning om en skyndsam och
förutsättningslös utredning av möjligheterna att tillförsäkra de olika partierna
mandat i förhållande till deras samlade rösttal samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. I
motionerna erinrades dels om system med tilläggs- och riksmandat dels om
andra grundregler för mandatfördelningen än den d’Hondtska metoden. I
de ävenledes likalydande motionerna I: 190 av herr Wahlund m. fl. och
II: 238 av herrar Eriksson i Näs och Jonsson i Skedsbygd yrkades att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att åvägabringa
ändamålsenliga valmetoder. I den till grund för sistnämnda yrkande anförda
motiveringen utvecklades främst tanken på att —- för att ernå större
rättvisa vid valen och göra kartellbildning överflödig — i stället för d’Hondts
fördelningsregel tillämpa den s. k. uddatalsmetoden eller liknande beräkningssätt.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte (uti. nr 20) i anledning av motionerna en
utredning av frågan om reformering av det proportionella valsystemet vid
andrakammarvalen i anslutning till vissa av utskottet angivna riktlinjer.
I sitt utlåtande i ämnet framhöll utskottet att tanken på en återgång till
det tidigare tillämpade systemet med majoritetsval numera finge anses sakna
aktualitet. Emellertid erinrades om att sedan länge krav rests på en reformering
av valmetoden i vissa hänseenden, vilka reformkrav kommit att
åsyfta åvägabringande av en valmetod, som å ena sidan gåve större proportionell
rättvisa än den nuvarande och å andra sidan gjorde kartellbildningar
onödiga. Utskottet fortsatte:
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
13
Enligt utskottets mening kunna de angivna reformkraven icke frånkännas
ett visst berättigande. Det är obestridligt, att det gällande valsystemet icke
skänker en tillfredsställande proportionell rättvisa. Den korrigeringsmöjlighet,
som ligger i samgåendet i kartell, förmår icke helt motverka tendensen i valsystemet
att gynna de större partierna. Systemet med kartellbildningar är
enligt utskottets mening förenat med uppenbara olägenheter. Utskottet vill
fördenskull förorda, att en utredning kommer till stånd om möjligheterna att,
utan eftersättande av andra värden inom det politiska livet, vinna större proportionell
rättvisa vid mandatfördelningen mellan partierna, samtidigt som
det nuvarande kartellsystemet avskaffas.
Såsom utgångspunkt för en reform på förevarande område borde enligt
utskottets mening uppställas det kravet, att valsystemet i görligaste
mån skulle giva ett rättvist resultat icke blott vid nu rådande röstfördelning
mellan partierna utan även vid framdeles tänkbara väsentliga förskjutningar
i röstfördelningen. Valsystemet finge alltså icke vara konstruerat med
tanke på att i nuvarande läge gynna visst parti eller vissa grupper av partier.
I utskottets utlåtande erinrades vidare om olika utvägar, vilka kunde
komma i betraktande för att ernå en rättvisare mandatfördelning mellan
partierna. Beträffande själva fördelningssystemet framhölls bl. a. att, såvitt
utskottet kunnat finna, anledning saknades att frångå den d’Hondtska fördelningsmetoden.
Denna vilade enligt utskottets uppfattning på en riktig
tankegång och uppvisade därjämte de fördelarna, att den kunde tillämpas
vid alla former av val och att den vunnit hävd i det allmänna medvetandet.
I trots därav ville utskottet icke motsätta sig att även frågan om själva fördelningsmetodens
utformning omprövades i nu förevarande sammanhang.
Utskottet underströk emellertid därvid än en gång det såsom utgångspunkt
för en reform på förevarande område av utskottet uppställda kravet, att
valsystemet skulle giva ett ur rättvisesynpunkt tillfredsställande resultat icke
blott vid nu rådande röstfördelning mellan partierna utan även vid framdeles
tänkbara förskjutningar i röstfördelningen.
Konstitutionsutskottets utlåtande godkändes, efter debatt, av riksdagens
båda kamrar. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 7 maj 1949 (nr 208) hemställde
riksdagen därefter om ifrågavarande utredning.
I direktiven för utredningen anförde jag — efter att ha berört frågan om
införande i den svenska författningen av beslutande folkomröstning — angående
valsättet vid andrakammarvalen följande:
Även om beslutande folkomröstning skulle införas, måste dock strävandena
efter att skapa ett uttryck för folkviljan framför allt inriktas på att få
fram lämpliga regler för folkrepresentationens utväljande. Av den i det föregående
lämnade redogörelsen framgår att det nuvarande valsystemet för
andrakammarval ansetts icke ge full rättvisa. Häremot kan tydligen invändas
att valsystemet avsiktligt utformats så att icke folkrepresentationen skall
bli alltför mycket uppsplittrad i småpartier. Även med tillbörligt beaktande
av denna viktiga synpunkt kan det emellertid uppstå vissa icke nödvändiga
ojämnheter genom vårt valkretssystem, särskilt därigenom att flera
av valkretsarna äro väl små för att det proportionella systemet skall komma
till sin rätt och hindra tillfälligheter från att spela eu alltför stor roll för
valresultatet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
I det förut nämnda utlåtandet av konstitutionsutskottet vid 1949 års riksdag
(nr 20/1949) angivas olika utvägar för att vinna bättre proportionell
rättvisa än för närvarande. I detta hänseende har utskottet bl. a. erinrat
om de förslag att i en eller annan form anordna ett utjämningsförfarande,
som vid skilda tillfällen framförts. Det är emellertid tänkbart att även andra
än de av utskottet angivna möjligheterna kunna finnas. Utskottet har framhållit
att det nuvarande systemet med kartellbildningar är förenat med uppenbara
olägenheter. En av målsättningarna för utredningsarbetet bör enligt
utskottets mening därför vara att kartellsystemet skall kunna avskaffas.
Detta uttalande vill jag understryka.
I likhet med riksdagen anser jag att hela det hithörande problemkomplexet
bör göras till föremål för en allsidig utredning.
Yerkningarna av gällande proportions val system.
I kapitel V av betänkandet har utredningen framlagt resultatet av en undersökning
rörande verkningssättet i proportionellt avseende av det nu tilllämpade
valsystemet. I en tabellbilaga ha sammanförts uppgifter om den
totala röst- och mandatfördelningen på olika partier vid samtliga andrakammarval
som hållits sedan det proportionella valsättets införande. Därav
framgår även över- resp. underrepresentationen vid valen för varje deltagande
parti i förhållande till en fullt riksproportionell fördelning av mandaten.
En sammanställning av sammanlagda avvikelserna, uttryckta i antal
mandat, från riksproportionaliteten vid varje val dels enligt det faktiska
valutslaget och dels för den händelse valsamverkan mellan partier icke förekommit
visar följande:
V a 1 |
Verklig |
Avvikelse enl. |
1911 .............................. |
9 |
8 |
1914 (våren) ...................... |
4 |
6 |
1914 (hösten) ...................... |
5 |
6 |
1917 .............................. |
16 |
20 |
1920 .............................. |
14 |
15 |
1921 .............................. |
10 |
9 |
1924 .............................. |
14 |
lf> |
1928 .............................. |
10 |
13 |
1932 .............................. |
13 |
17 |
1936 .............................. |
12 |
19 |
1940 .............................. |
10 |
18 |
1944 .............................. |
13 |
19 |
1948 .............................. |
11 |
13 |
Genomsnittlig avvikelse: |
||
samtliga val ...................... |
10,8 |
13,7 |
valen 1911—20 .................... |
9,6 |
11,0 |
valen 1921—28 .................... |
11,8 |
12,3 |
valen 1932—48 .................... |
11,8 |
17,2 |
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Att proportionsvalsmetoden sålunda under de första åren av sin tillämpning
lämnade från riksproportionell synpunkt tämligen jämna resultat sammanhängde
— enligt vad utredningen framhåller — med att de tävlande
partierna då endast voro tre till antalet och dessutom ungefär jämnstarka.
Vid 1917 års val, då sex partier av skiftande storlek deltogo, blevo proportionalitetsavvikelserna
mera framträdande. Efter 1917 ha avvikelserna i de
faktiska valutslagen från en strikt riksproportionell fördelning icke någon
gång varit fullt så omfattande som nämnda år men har likväl förblivit
ganska betydande.
Utredningen anför, att vid samtliga val alltsedan det proportionella valsättets
införande förekommit teknisk samverkan mellan partier genom kartell
eller liknande förfarande. Inverkan av dylik samverkan på riksfördelningen
vid de olika valen framgår av den tidigare lämnade sammanställningen av
avvikelser från riksproportionaliteten. Ännu vid de under 1920-talet förrättade
valen voro verkningarna av kartellsystemet, såsom tabellen utvisar, begränsade.
Anledningen härtill var enligt utredningen att enhetlig partisamverkan
över hela landet endast undantagsvis förekom under denna tid, att
flera karteller ofta stodo mot varandra i valkretsarna samt att även de
största partierna i viss utsträckning deltogo i bildande av kartell. Med början
av 1930-talet blevo verkningarna av kartellsystemet tydligare. Valen
under perioden 1932—1948 visade sålunda utan undantag lägre siffror för
de verkliga avvikelserna från en fullt proportionell fördelning än för de
avvikelser som skulle följt, om karteller ej funnits. Genomsnittligt utgöra
avvikelserna vid dessa val enligt de faktiska resultaten 11,8 mandat; utan
kartellförfarande skulle de uppgått till 17,2 mandat. Genom kartellerna ha
alltså proportionalitetsavvikelserna nedbringats med nära en tredjedel.
Utredningen framhåller att det enligt gällande fördelningssystem i allmänhet
vore de stora partierna eller väljargrupperna som överrepresenterades,
medan de mindre grupperna ofta icke uppnådde en fullt proportionell
representation. Den över- resp. underrepresentation, som vid de senaste fem
andrakammarvalen skulle ha uppkommit för partierna därest karteller icke
använts, fördelar sig på större och mindre partier enligt följande av utredningen
upprättade tabell (endast partier som erhållit mandat medräknade):
Partiernas rösttal |
Antal fall |
Överrepresentation ( + ) och |
Den genomsnittliga |
||
Lägst |
Högst |
Genomsnitt |
|||
över 40 |
5 |
+ 5,2 |
+ 8,6 |
+ 7,4 |
+ 17 |
30-40 |
— |
— |
— |
— |
_ |
O ce 1 O |
2 |
+ 0,7 |
+ 0,8 |
+ 0,76 |
+ 1,7 |
10-20 |
131 3 |
+ 0,2 |
+ 0,7 |
+ 0,6 |
+ 1,1 |
Ilo |
- 0,6 |
- 3,6 |
- 2,0 |
- 4,6 |
|
under 10 |
8 |
- 0,6 |
- 2,7 |
- 2,0 |
- 4,6 |
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Beträffande slutligen fördelningen av mandat i valkretsarna enligt det nuvarande
systemet anmärker utredningen, att den d’Hondtska fördelningsregeln
— åtminstone i de större av de nuvarande andrakammarkretsarna
-—- gåve resultat, vilka i allmänhet kunde anses som i stort sett rättvisande.
Emellertid ställdes enligt d’Hondts regel jämförelsevis stora krav på storleken
av en politisk grupp för att den vid fördelningen skulle erhålla ett
mandat. Särskilt i små valkretsar kunde därför ibland även sådana politiska
meningsriktningar, vilka omfattades av en ej obetydlig del av befolkningen
i valkretsen, förbli orepresenterade. Även till följd av kartellbildning
uppkomme inom valkretsarna i vissa fall påtagliga ojämnheter i fördelningen
av mandaten partierna emellan.
Betänkandet,
Allmänna utgångspunkter för en reform.
Kapitel VI i betänkandet innehåller en redogörelse för vad utredningen
ansett böra vara allmänna utgångspunkter för en valsättsreform. Utredningen
anför härom till en början:
När mot gällande system för valen till riksdagens andra kammare framkommit
sådana anmärkningar för bristande proportionalitet som föranlett
ifrågavarande utredning, bär därmed främst syftats på att mindre partier,
vilka vid valen framgå vart för sig, i allmänhet icke erhålla det antal mandat
som svarar mot deras andelar av det samlade rösttalet i riket, medan å
andra sidan stora partier kunna bli avsevärt överrepresenterade. Denna tendens
hos systemet medför icke endast att sådana grupper, som med hänsyn
till sin ringa storlek knappast kunna anses äga berättigade anspråk på representation
vid valen, helt eller delvis uteslutas. Även partier, vilka omfatta
en avsevärd del av befolkningen utan att likväl höra till de allra största,
få i regel finna sig i att bli ej oväsentligt underrepresenterade. Risken för
ofullständig representation har föranlett partierna att i stor utsträckning
samverka vid valen genom att sammansluta sig i kartell. Denna utväg leder
emellertid icke alltid till åsyftad utjämning.---Framför allt kan från
allmän synpunkt mot kartellväsendet invändas att ett parti kan ställas inför
valet att antingen ingå kartell med ett annat parti, vars politiska inriktning
avviker från det egna partiets i sådan grad att en dylik samverkan ej
för partiet framstår som naturlig och önskvärd, eller riskera att bli avsevärt
underrepresenterat i riksdagen. För väljarnas del kan förfarandet även få till
följd att de nödgas stödja ett parti, vars politik i väsentliga frågor av dem
ogillas. Såväl från riksdagens sida som i de av departementschefen meddelade
direktiven för utredningen har också understrukits önskvärdheten av
att kartellväsendet avskaffas.
Utredningen berör härefter frågan om förhållandet mellan riksproportionalitet
och valkretsproportionalitet och yttrar härom:
Ojämnheterna i partirepresentationen sammanhänga, enligt vad den gjorda
undersökningen utvisar, med att riket för mandatfördelningen är uppdelat
i ett betydande antal valkretsar. Det skulle med anledning härav kunna
ifrågasättas, om ett bibehållade av valkretsindelningen över huvud taget
är nödvändigt.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
Under antagande att frågan endast gällde att åstadkomma största möjliga
rättvisa mellan partierna, skulle tydligen samtliga mandat omedelbart
kunna fördelas med ledning av partiernas sammanlagda röstsiffror för riket.
Områdena för de nuvarande valkretsarna skulle för sådant fall kunna
bibehållas såsom enheter för fullgörande av de administrativa åtgärderna i
samband med valen liksom för en förberedande sammanräkning av där avgivna
röster. Den slutliga sammanräkningen samt fördelningen av mandaten
skulle däremot verkställas centralt för riket såsom en valkrets. En dylik
ordning har sedan länge tillämpats i Nederländerna vid valen till den folkvalda
kammaren. Enligt ett valsystem uppbyggt efter dessa grunder kunna
partierna utan svårighet tilldelas mandat i nära överensstämmelse med riksfördelningen
av rösterna. -—---
När man i vårt land bestämt sig för röstning och mandatfördelning valkretsvis
ha emellertid andra skäl än önskvärdheten av största möjliga proportionella
rättvisa partierna emellan varit bestämmande. Landets stora geografiska
utsträckning, växlande naturförhållanden och näringsgeografiska
betingelser samt ofta bristfälliga kommunikationer göra att provinsintressena
spela en större roll än i länder av annan struktur. Inom de olika landsdelarna
anser man sig ha betydande lokala intressen att tillvarataga. Sedan
gammalt ha också ledamöterna av andra kammaren, oavsett partitillhörighet,
i viss mån framstått som representanter för just den landsdel, inom vilken de
blivit valda. För svenska förhållanden måste det därför anses naturligt att valen
till andra kammaren liksom hittills förrättas valkretsvis, så att de röster
som avgivas inom ett avgränsat område i första hand få vara avgörande
för vilka representanter som skola utses från den ifrågavarande landsdelen.
Ett sammanförande av rösterna för hela riket och en med ledning därav
företagen central fördelning av samtliga mandat till andra kammaren skulle
även innebära risk för en mekanisering av valproceduren och ett tillbaka
skjutande
av det personliga momentet vid valen.--— En reform av
detta slag torde icke från något håll förordas. Även folkomröstnings- och valsättsutredningen
utgår på grund av vad sålunda anförts från att valkretsvalen
alltjämt skola bibehållas.
Av det sagda framgår att frågan om proportionaliteten vid andrakammarvalen
ej kan betraktas enbart från synpunkten av partiernas representation
i kammaren i förhållande till deras sammanlagda rösttal i riket
utan även måste ses mot bakgrunden av resultaten i de skilda valkretsarna.
Då de röstningsresultat som vid valen uppnås i de särskilda valkretsarna i
första hand skola läggas till grund för fördelningen av mandaten, torde man
— hur valsystemet i övrigt än närmare utformas — alltid få räkna med
en del avvikelser från en fullt riksproportionell fördelning. Vissa tekniska
lösningar för att i större utsträckning än enligt nuvarande system tillgodose
kravet på riksproportionalitet vid valen ha sålunda en benägenhet att medföra
ökade avsteg från valutslagen i kretsarna. Vid prövning av olika vägar
för åstadkommande av önskad proportionalitet vid andrakammarvalen måste
därför riks- och valkretssynpunkterna vägas mot varandra.
I betänkandet framhålles vidare i detta sammanhang, att utöver proportionalitetskravet
uppenbarligen även åtskilliga andra synpunkter gjorde sig
gällande, vilka påverkade lösningen av rcpresentationsproblemct. Det vore
sålunda ett naturligt önskemål att valordningen icke vore alltför invecklad
utan såvitt möjligt byggde på enkla och klara principer. Härför talade ej
endast hänsyn till myndigheternas arbete och möjligheterna att snabbt
beräkna resultaten av valen. Vid ett demokratiskt styrelsesätt vore det även
2 Ttihang till riksdagens protokoll 1!)~>2. I samt. Xr 17-i.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
angeläget att grunddragen av det förfarande som användes för att tillsätta
folkrepresentationen •— liksom de allmänna principerna för demokratiens
arbetsformer i övrigt — kunde förstås av envar.
Utredningen fortsätter:
Bland de allmänna krav som måste ställas på valsystemet är vidare att
detta skall i sin mån främja ett gott personval samt såvitt möjligt bidraga
till att upprätthålla och stärka intresset för valen. Nu nämnda faktorer torde
i viss mån vara avhängiga av varandra. Sålunda är det otvivelaktigt ägnat
att skänka större intresse åt valakten, om väljarnas insats vid valen ej
begränsas till att de ge sin anslutning till det ena eller det andra partiet
utan de därjämte ha möjlighet att verka för val av just de kandidater, som
av dem anses mest önskvärda. Å andra sidan kan ett bristande valintresse
lätt ta sig uttryck i att väljarna i allmänhet ställa sig mer eller mindre likgiltiga
till, vilka kandidater som uppställas vid valen. Det är av nämnda
skäl angeläget att vid utformningen av valsystemet till att bättre motsvara
de partiproportionella kraven de personliga synpunkterna likväl icke trängas
åt sidan.
Vid organisationen av andrakammarvalen kan självfallet icke heller släppas
ur sikte att dessa ytterst måste syfta till att den representation som
framgår ur valen skall kunna väl fylla sin funktion i statslivet. Tydligen
bör proportionalismen lika litet som de övriga principer, från vilka man
vid uppbyggnaden av valsystemet anser sig böra utgå, vinna tillämpning i
vidare mån än som synes förenligt med det nämnda allmänna målet för
valen.
I detta sammanhang är att uppmärksamma att •—- samtidigt som det är
önskvärt att i folkrepresentationen finnas företrädda de olika politiska
meningsriktningar, vilka uppbäras av en icke alltför obetydlig grupp inom
befolkningen -— det jämväl är av största vikt att representationen ej är i
för hög grad splittrad. Åtskilliga exempel från utlandet visa, att en utpräglad
partisplittring kan utgöra ett avgörande hinder för ett effektivt demokratiskt
styrelseskick. Även om vilja till samarbete finnes mellan skilda
politiska grupper synes det ofrånkomligt att, om representationen är uppdelad
på ett stort antal olika partier, svårigheterna måste ökas att där finna
ett tillräckligt fast underlag för en positiv politik inom skilda områden av
statslivet. Särskilt vid parlamentarisk styrelseform såsom i vårt land, där
sammansättningen av andra kammaren är avgörande även för regeringsbildningen,
torde närvaron av stora, fast organiserade grupper inom kammaren
vara en nödvändig förutsättning för det politiska systemets effektivitet.
Då vid mandatens fördelning efter proportionell grund även grupper omfattande
ett jämförelsevis ringa antal väljare kunna påräkna att bli representerade
i förhållande till sitt rösttal, saknas emellertid i detta fall det
återhållande moment mot uppkomsten av obetydliga småpartier, som särskilt
vid majoritetsval gör sig starkt gällande. Meningsskiftningar utan
större principiell räckvidd liksom mer eller mindre tillfälliga motsättningar
kunna till följd därav vid proportionalitetsvalen läggas till grund för bildande
av nya partier utan risk för underrepresentation. Medan väljarna eljest
för att kunna hävda sig vid valen tvingas samverka i några få stora
partier, kan således proportionalismen underlätta en utveckling mot gruppbildningar
i stort antal och av växlande karaktär samt, i många fall, av
ringa styrka. Av nämnda skäl ligger det, såvitt rör de politiska valen, onekligen
en fara i att ensidigt driva de proportionella synpunkterna.
Att man vid den politiska utvecklingen i Sverige efter införande av pro -
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
portionell valmetod hittills i stort sett kunnat undgå onödig partisplittring
utgör ej anledning att bortse från nämnda fara. Just den omständigheten
att proportionalismen ej varit fullständigt genomförd, utan partierna utsatts
för risken av en till och med betydande underrepresentation därest de
ej uppnått anslutning från en avsevärd del av befolkningen, kan ha bidragit
till den i förevarande hänseende gynnsamma utvecklingen.
Vissa, icke alltför obetydliga krav böra vid nu angivna förhållanden alltjämt
upprätthållas för att en väljargrupp skall kunna påräkna någon representation.
Det synes därvid böra vara en allmän regel att endast grupper
av sådan storlek, att de måste anses äga verklig betydelse, skola komma i
fråga. I denna riktning verkar redan den omständigheten att valkretsvalen
bibehållas, enär därigenom förhindras att en grupp med blott ringa anslutning
från väljare i olika delar av landet kan genom sammanräkning av sådana
ströröster erhålla något mandat. Även vid den närmare utformningen
av systemet för mandatfördelningen är det av vikt att den ifrågavarande
synpunkten uppmärksammas.
Den begränsning av representationsrätten för de minsta väljargrupperna,
som sålunda bör upprätthållas även vid en vidgad tillämpning av proportionalitetsprincipen,
måste uppenbarligen vid mandatfördelningen medföra
en viss förskjutning till förmån för större partier, och helt naturligt kommer
nämnda förhållande i första hand de allra största partierna tillgodo.
Den frågan kan ställas, huruvida önskvärdheten att uppnå stabilitet och
effektivitet i det parlamentariska arbetet liksom att erhålla ett fast regeringsunderlag
i andra kammaren i och för sig gör det befogat att i särskild
grad tillgodose de största partiernas representation. I detta avseende har
inom utredningen framhållits, att det från den nu angivna synpunkten vore
angeläget att de största partierna i varje fall ej skola riskera att erhålla
färre mandat än som motsvarar deras andelar av det totala antalet röster
och att det ej heller framstode som stötande att partier med en mycket
betydande anslutning bland väljarna bli något överrepresenterade. Å andra
sidan har också den meningen hävdats, att de nämnda stabilitets- och effektivitetskraven
bleve tillbörligt tillgodosedda vid en mera strikt tillämpning
av proportionalitetsprincipen, om blott de minsta grupperna utestängas
från representation. Utredningen vill understryka att ehuru sålunda inom
densamma icke full enighet varit rådande om de allmänna utgångspunkter,
från vilka en prövning bör ske av de olika tekniska möjligheter som erbjuda
sig för en reform av andrakammarvalen, det övervägande flertalet av utredningens
ledamöter likväl funnit sig kunna enas om en gemensam lösningför
en valreform.
För en reform av det proportionella systemet vid andrakammarvalen efter
de angivna riktlinjerna erbjuda sig enligt utredningen i huvudsak tre
olika vägar, nämligen 1) en utvidgning av valkretsarna, 2) införande av ett
.särskilt utjämningsförfarande och 3) övergång till annan fördelningsmetod
än d’Hondts regel.
I betänkandet behandlas de angivna reformvägarna var för sig (kap VII
—IX).
Valkretsindelningen.
Beträffande valkretsindelningen anmärker utredningen inledningsvis, att
vid proportionella val stora valkretsar av naturliga skäl erbjöde bättre förutsättningar
än småvalkretsar för eu jämn fördelning av mandaten. I val
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
kretsar med ett jämförelsevis betydande antal platser kunde olika politiska
meningsriktningar lättare uppnå mandat, och till följd av det större mandatantalet
kunde representationen i dessa kretsar även i övrigt närmare anslutas
till styrkeförhållandena mellan partierna inom väljarkåren. Den i allmänhet
jämnare fördelningen av mandaten inom stora valkretsar liksom den
omständigheten att kretsarna vore jämförelsevis få förbättrade även utsikterna
att för valområdet i dess helhet uppnå ett proportionellt sett rättvisande
resultat vid valen. Det kunde därför enligt utredningen från proportionell
synpunkt vara önskvärt att förstora åtminstone de mindre av de
nuvarande andrakammarkretsarna.
Vid tidigare överväganden rörande valkretsindelningen har — framhåller
utredningen — mot stora valkretsar invänts framför allt att valproceduren i
dessa bleve alltför mekaniserad och invecklad. Utredningen fortsätter:
Om valkretsarna göras alltför stora, kan det finnas en viss fara för att
den direkta kontakten mellan väljarna och de av dem utsedda representanterna
minskas. En olägenhet av de långa kandidatlistor som erfordras vid
val i en stor valkrets är sålunda att väljarna i allmänhet endast i begränsad
utsträckning kunna äga någon närmare kännedom om de kandidater, på
vilka de rösta. I stora valkretsar kan även den för valen nödvändiga samverkan
mellan väljarna försvåras. Detta gäller särskilt glest befolkade trakter,
där valkretsarna komma att omfatta vidsträckta områden och de stora
avstånden bidraga till en viss isolering. En för stark centralisering av den
politiska verksamheten kan bli följden, och de lokala intressena kunna få
svårare att göra sig gällande vid nomineringen av kandidater.
Utredningen anför vidare, att vid valkretsindelningens utformande man
självfallet borde taga i sikte att valkretsarna skulle utgöra med hänsyn till
befolkningens levnadsförhållanden och intressen, kommunikationsleder och
det ekonomiska livet i övrigt så naturliga enheter som möjligt. Från denna
synpunkt betraktad måste den nuvarande indelningen, som i huvudsak anslöte
sig till länsindelningen, anses innebära betydande fördelar. Om större
valkretsar än länen skulle inrättas, syntes detta böra ske genom sammanslagning
av närbelägna län till en valkrets i sådana fall, där befolkningsförhållandena
kunde anses göra ett dylikt sammanförande möjligt. Främst
komme därvid i fråga att sammanföra de med hänsyn till folkmängden
minsta länen till större enheter. I de fall där ett län nu omfattade mer än
en andrakammarvalkrets kunde även övervägas, huruvida denna uppdelning
alltjämt borde bestå.
Från nu angivna utgångspunkter har utredningen prövat olika möjligheter
till utvidgning av valkretsarna. Utredningen har härvid funnit, att
enbart en förstoring av de minsta andrakammarkretsarna icke vore tillfyllest
för att vid valen säkerställa en tillräckligt rättvisande fördelning av
mandaten mellan partierna. Förutsatt att d’Hondts regel bibehölles och ett
särskilt utjämningsförfarande ej anordnades, skulle det enligt utredningen
för att undgå kartellsystemet i stället bli erforderligt att inrätta t. o. m,
större valkretsar än de nuvarande 19 förstakammarkretsarna. En så vittgående
reform av valkretsindelningen för valen till andra kammaren hade
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Utredningen funnit sig icke kunna förorda. För uppnående av det med utredningen
avsedda syftet förelåge möjligheten att i stället utbyta d’Hondts
regel mot någon annan fördelningsmetod. Frågan om de minsta valkretsarnas
ställning borde dock — oavsett vilken fördelningsmetod som än
vunne tillämpning — underkastas särskild prövning. Om flera valkretsar
funnes, av vilka var och en hade ett snävt begränsat mandatantal, följde härav
icke blott att man inom dessa kretsar vanligen måste nöja sig med en
fördelning, som endast mycket approximativt kunde sägas motsvara proportionell
rättvisa; även för riket i dess helhet bleve valutslagen under sådana
förhållanden i viss mån osäkra.
Beträffande den minsta av de nuvarande andrakammarkretsarna — Gotlands
län med endast tre mandat —- föreligga enligt utredningens mening
på grund av det avskilda läget svårigheter att finna en tillfredsställande
lösning vid ett sammanförande med annan valkrets. Någon ändring för Gotlands
del föreslås därför icke.
Sedan den nu gällande valkretsindelningen infördes år 1921 har — påpekas
det i betänkandet — till följd av olikheter i befolkningsutvecklingen
inom skilda delar av landet antalet valkretsar med blott fem mandat ökat
från tre till sex. De nuvarande 5-manskretsarna äro Uppsala, Kronobergs,
Blekinge, Hallands och Jämtlands län samt Älvsborgs läns södra valkrets.
Redan den nämnda ökningen finner utredningen betänklig med hänsyn till
svårigheterna att ernå en någorlunda rättvis mandatfördelning i små valkretsar.
Värre är dock enligt utredningens mening, att åtminstone två valkretsar,
nämligen Jämtlands och Blekinge län, riskera att inom en nära
framtid, kanske redan vid 1956 års val, fä sitt mandatantal reducerat till
fyra. Utredningen anför härom vidare:
Enligt av utredningen gjorda beräkningar -—• grundade på vissa antaganden
rörande folkmängdsutvecklingen under år 1951 — skulle Jämtlands län
enligt befolkningstalen vid årsskiftet 1951—1952 med knapp nöd rädda sitt
femte mandat. Länet skulle enligt beräkningarna ta det näst sista mandatet
vid mandatfördelningen mellan valkretsarna. Då Jämtlands län för perioden
1946—1950 uppvisar en folkökning av allenast 0,i3 procent i genomsnitt per
år, medan motsvarande ökning för hela riket uppgår till 1,12 procent, synas
utsikterna att behålla mandatet 1956 vara små. Ej mycket bättre ställt är
Blekinge, som efter den antagna befolkningssiffran vid 1951 års slut skulle
erhålla det 226 :e mandatet som sitt femte. Detta län har under åren 1946—
1950 haft eu minskning av folkmängden å genomsnittligt 0,i4 procent årligen.
Då valkretsar med endast fyra mandat lämpa sig mindre väl för en proportionell
mandatfördelning, har utredningen särskilt övervägt möjligheterna
att undvika uppkomsten av sådana valkretsar.------
För ett sammanförande med Jämtlands län till en valkrets kommer, enligt
vad förut påpekats, i fråga endast Västernorrlands län. Beträffande Blekinge
län skulle en sammanslagning med Kronobergs län från proportionell
synpunkt vara att föredra, enär därigenom ytterligare en av de minsta
valkretsarna skulle försvinna. Emellertid utgör Blekinge tillsammans med
Kristianstads län eu valkrets för valen till första kammaren. Inom Blekingelänet
synes även föreligga en önskan att, om en sammanslagning skall äga
rum jämväl för valen till andra kammaren, länet måtte sammanföras med
Kristianstads län. Med beaktande därav synes den sistnämnda utvägen böra
22
Kangl. Maj.ts proposition nr 175.
väljas. Då några mera vägande skäl för Älvsborgs läns uppdelning på tvenne
valkretsar numera ej torde föreligga, synes vidare hela detta län böra
bilda en valkrets. För några ändringar därutöver i valkretsindelningen har
utredningen ej funnit tillräckliga skäl.
I enlighet med det anförda föreslår utredningen att Västernorrlands och
Jämtlands län sammanföras till en gemensam valkrets, Blekinge och Kristianstads
län till en samt de nuvarande två valkretsarna i Älvsborgs län
till en.
När utredningen stannat för denna lösning, har utredningen icke förbisett
att det ur principiella och i någon mån även praktiska synpunkter kan
riktas invändningar mot att en valkrets sammansättes av två län. Även enligt
utredningens mening hade det varit bäst att vid valkretsindelningen
följa länsindelningen. Ett tungt vägande skäl för ändringen är emellertid
att, på sätt förut närmare utvecklats, proportionella valmetoder i allmänhet
ge ur proportionell rättvisesynpunkt sämre resultat i små valkretsar än
i stora och detta särskilt i kretsar med mindre än fem mandat. Då utredningens
tillkomst motiverats bl. a. med önskvärdheten att åstadkomma större
proportionell rättvisa, måste det anses konsekvent att man i detta sammanhang
söker förebygga att valkretsarna bli för små i fråga om antalet
mandat. Genom en förstoring av de minsta valkretsarna kan man också tills
vidare förebygga att folkfattigare delar av landet få avstå mandat till folkrikare
delar med stark befolkningstillväxt.
Utredningen framhåller, att genom den förordade lösningen Blekinge och
Kristianstads län kunde tillsammans behålla 13 mandat, medan de annars
finge nöja sig med sammanlagt 12, samt att Västernorrlands och Jämtlands
län tillsammans skulle bevara 14 mandat, däribland ett mandat som annars
sannolikt skulle tillfalla Stockholms stad. Beträffande Älvsborgs län framhålles
att vid en sammanslagning av de båda länsdelarna till en valkrets
skulle denna bli berättigad till 12 mandat och sålunda representationen för
länet i andra kammaren komma att bättre svara mot länets folkmängd än
vad nu är fallet (sammanlagt 11 mandat).
Mot utredningens förslag i fråga om valkretsindelningen ha reservationer
anförts av herrar Wallentheim och Håstad. Herr Wallentheim har yrkat, att
ingen ändring måtte vidtagas i de nu gällande bestämmelserna om valsättet
och alltså ej heller beträffande valkretsindelningen. Angående motiveringen
för detta yrkande torde jag få återkomma i det följande. Herr Håstad
har i sin reservation anfört:
Det har hittills varit en stor fördel att varje län bildat en egen krets eller,
om det varit delat i två kretsar, bildat egna kretsar utan sammanblandning
med andra län. Härigenom har varje län garanterats sin tillbörliga representation,
och någon möjlighet till s. k. valkretsgeometri har aldrig yppats.
En sammanslagning av ett litet län med ett större framkallar fara för att
det förra i verkligheten kommer att erhålla färre representanter än som det
proportionellt vore berättigat till, om det utgjort en egen krets. Då inom
överskådlig tid blott ett par län kunna tänkas få sin mandatsiffra reducerad
till mindre än fem, har jag icke kunnat se någon olägenhet i en sådan bestämmelse,
enligt vilken alla län skola vara tillförsäkrade minst fem mandat,
med undantag för Gotland som bör bibehållas vid sina nuvarande tre.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
I tillämpningen skulle detta innebära, att 230 mandat skulle fördelas såsom
hittills mellan de olika kretsarna, varefter »tilläggsmandat» skulle tillfalla
de län som därvid icke erhållit fem mandat. För förhållandet mellan kamrarna
kan det inte vara av någon principiell betydelse, om andra kammarens
medlemstal är 230 eller t. ex. 232, och även olägenheten av ett — inom
bestämda gränser — flytande medlemstal uppväges enligt min mening av
det stora värde som är förknippat med att varje län med alla sina traditioner
och särdrag garanteras en allsidig representation.
Utjämningssystem.
Utredningen erinrar om att önskemålet om en proportionellt jämnare representation
för partierna i andra kammaren än den som följer av gällande
fördelningssystem tidigare vid upprepade tillfällen föranlett förslag att
införa ett särskilt förfarande med speciellt syfte att åstadkomma dylik utjämning.
Angående den närmare innebörden härav och om möjliga system
för en dylik utjämning anför utredningen:
Utgångspunkten för sådana utjämningssystem är att valen alltjämt skola
äga rum i valkretsar av nuvarande typ och att fördelningen av mandaten
mellan partier och kandidater i första hand skall, liksom enligt gällande
ordning, grundas på de inom varje dylik krets uppnådda röstresultaten. För
att kunna jämka partiernas mandatinnehav i förhållande till det samlade
röstunderlaget för varje parti är emellertid enligt dessa system fördelningen
i valkretsarna icke ensam avgörande. Genom att antingen begränsa mandatutdelningen
i valkretsarna, så att en del mandat lämnas utanför densamma,
eller tilldela den en blott preliminär verkan skapas möjlighet att i viss utsträckning
fördela mandat under hänsyntagande till röstutfallet inom vidare
områden än valkretsarna, eventuellt inom riket i dess helhet. Vid det
utjämningsförfarande, som sålunda vidtager efter fördelningen i valkretsarna,
sammanräknas för de nämnda större områdena, övervalkretsarna,
eller för riket såsom en enda övervalkrets de röster som avgivits för de
olika partierna och bestämmes med ledning därav till hur många mandat
varje parti skall anses berättigat. Så långt möjligt utfylles därefter mandatinnehavet
för de partier som vid fördelningen i de primära kretsarna underrepresenterats.
För närmare reglering av förhållandet mellan valkretsvalen och den kompletterande
mandatutjämningen i övervalkretsen kunna olika tillvägagångssätt
komma i fråga.
En lösning innebär att för utjämningsförfarandet inrättas en särskild
grupp av mandat. Förutom de på valkretsarna uppdelade kretsmandaten
erhålles sålunda en för riket eller för varje övervalkrets gemensam grupp
av tilläggsmandat, vilka tagas i anspråk för utjämningen. Beträffande dylika
tilläggsmandat förutsättes i allmänhet att de skola besättas med kandidater,
på vilka röstats i valkretsarna. Sedan för varje parti bestämts i vilken
utsträckning tilläggsmandat skola tillkomma partiet, föras därför i särskild
ordning jämväl dessa mandat till valkretsarna och besättas med kandidater,
vilka inom vederbörande parti efter fördelningen av kretsmandaten
slå främst att erhålla mandat. Denna princip tillämpas vid valen till
det danska folketinget och låg även till grund för det förslag till reformering
av andrakammarvalen, som år 1928 framlades av året dessförinnan
tillkallade vallagstiftningssakkunniga. Av grunderna för utjämningsförfarandet
följer emellertid att tilläggsmandat i en valkrets ofta tillfaller annat
24 Kungi. Maj.ts proposition nr 175.
parti och annan kandidat än dem som enligt röstfördelningen i samma valkrets
skulle haft att besätta mandatet.
För det slutliga besättandet av utjämningsmandaten kan, i stället för
att utdela dem i valkretsarna, även begagnas ett särskilt nomineringsförfarande.
Detta är innebörden av det system med s. k. riksmandat, vilket
förordades i ett år 1932 framlagt regeringsförslag till reform av valsättet
vid andrakammarvalen (prop. nr 194). För att besätta de 30 riksmandat,
vilka upptogos i förslaget, skulle från varje parti framläggas en särskild för
riket gemensam kandidatlista, s. k. rikslista. De kandidater vilka upptagits
på ett partis rikslista skulle jämlikt förslaget besätta de till partiet förda
riksmandaten i den ordning, vari deras namn uppförts på listan.
Ett utjämningsförfarande kan emellertid anordnas även utan att bestämda
mandat äro från början undantagna för denna uppgift. Liksom enligt
gällande ordning äro alltså i detta fall mandaten endast av ett slag och utan
undantag före valet uppdelade på de olika valkretsarna. En jämkning av
den valkretsvis verkställda fördelningen av mandaten på partierna möjliggöres
därvid genom regler, som tillåta en omfördelning av mandaten, eller
genom att valkretsfördelningen avbrytes innan samtliga mandat utdelats.
Metoden att omfördela mandat eller s. k. mandatöverföringssystem, som
på sin tid förordades i en vid 1918 års riksdag framlagd motion, innebär
såsom beteckningen anger, att mandat efter den i valkretsarna verkställda
fördelningen i viss ordning kunna överföras från partier, vilka genom
nämnda fördelning överrepresenterats, till sådana som därvid ej erhållit
tull representation i förhållande till sitt samlade röstunderlag. Genom regler
om mandatöverföring kan sålunda ett parti nödgas avstå från ett eller
flera av sina i valkretsarna förvärvade mandat för att representationsrätten
för annat parti skall tillgodoses.
Om i stället begagnas den andra av de nyss angivna utvägarna, nämligen
att begränsa fördelningen i valkretsarna så att ett antal mandat kvarstår
såsom restmandat, kunna dessa sedermera fördelas under hänsynstagande
till proportionaliteten i en eller flera övervalkretsar. Genom ett dylikt förfarande
undvikes den av överföringssystemet följande olägenheten att partier
och kandidater berövas mandat, vilka redan — låt vara preliminärt —
tilldelats dem.
Kapitel VIII av betänkandet innehåller en närmare redogörelse för restmandat-,
tilläggsmandat- och riksmandatsystem och för deras verkningssätt.
Utredningen vitsordar, att de valkretsvis uppkommande ojämnheterna i partiernas
representation kunde avsevärt motverkas genom ett utjämningssystem
av det ena eller andra slaget. Å andra sidan framhålles att valsystemet
vid begagnande av sådana dubbla fördelningsmetoder bleve komplicerat.
Vid den granskning från olika synpunkter, som utredningen underkastat de
ifrågavarande utjämningssystemen, konstateras vidare bl. a. att ett utjämningsförfarande
vid bibehållande av den d’Hondtska regeln måste för att
leda till avsett resultat bli så omfattande att möjligheterna till en proportionell
fördelning av mandaten i valkretsarna väsentligt skulle försämras,
särskilt i de mindre kretsarna. Även vissa tekniska svårigheter framhållas.
Med hänsyn till olägenheterna har utredningen ansett sig icke kunna tillstyrka
någon form av utjämningssystem.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Ny fördelningsmetod.
Frågan om införande av en ny fördelningsmetod för tillsättning av mandaten
i valkretsarna behandlas av utredningen i kap. IX i betänkandet.
Utredningen erinrar där till en början om att den nuvarande valmetoden
systematiskt gynnar större partier i jämförelse med den matematiska rättvisan
och att kartellsystemet tillkommit för att motverka detta. Om man
kunde åstadkomma ett valsystem, som gåve exakt matematisk proportionalitet,
så skulle därmed skälen för kartellbildning bortfalla.
Å andra sidan framhålles att om valsystemet gjorde det alltför lätt för
ett parti att i valkretsarna erövra ett första mandat, detta med säkerhet
skulle bidraga till uppkomsten av småpartier. Även om man principiellt intoge
den ståndpunkten, att varje röst borde ha samma tyngd oberoende av
storleken av det parti som den tillfölle, så kunde man inför erfarenheter
från andra länder ej bagatellisera faran för en splittring av partilivet. Utöver
risken för verklig partisplittring funnes måhända en viss risk för vad
som skulle kunna benämnas valtaktisk partisplittring. Ett parti kunde förledas
att söka ernå mandatvinst genom att dela upp sig i grupper. Vid varje
valmetod som eftersträvade matematisk proportionalitet (ej d’Hondts metod)
kunde det inträffa att om ett parti, vars rösttal ej berättigade till två
mandat, delade upp sig i två ungefär likstora grupper, vardera av dessa
skulle kunna erhålla ett mandat. Angående möjligheten att med avsett resultat
genomföra en sådan valtaktisk uppdelning anför utredningen:
Det är lätt att i efterhand ur valstatistiken leta fram fall, där något sådant
skulle ha kunnat inträffa. Det torde emellertid vara långt svårare att i en
viss valkrets och för ett visst parti med utsikt till framgång bilda mindre
valgrupper av på förhand bestämd storlek. Man måste därvid i förväg tämligen
exakt kunna förutsäga valutgången ej blott i fråga om det egna partiet
utan även vad beträffar konkurrerande partier. Vid angivna förhållanden
anser utredningen, att någon nämnvärd fara ej föreligger för valmanövrer
av berört slag, men önskar framhålla att de motverkas, om man
försvårar åtkomsten av just det första mandatet. Det är nämligen ej troligt
att ett större parti med tre eller flera mandat i en valkrets så väl skulle
behärska sin valmanskår och på förhand så säkert skulle kunna bedöma
ett valutslag, att det genom uppdelning skulle kunna förändra exempelvis
en tilldelning av tre mandat till en tilldelning av två plus två mandat, en
tilldelning av fyra mandat till två plus tre mandat, o. s. v.
Utredningen yttrar i detta sammanhang vidare att man genom att försvåra
besättandet av det första mandatet skulle neutralisera ytterligare en olägenhet
hos strikt proportionella metoder, nämligen förekomsten av extrema beräkningsresultat,
innebärande att ett parti erövrade sitt första mandat på
ett förhållandevis lågt rösttal jämfört med ett annat större parti.
Som en sammanfattning av de nu nämnda allmänna övervägandena angående
vilka krav som borde ställas på en lämplig valmetod anföres i betänkandet:
De
valmetoder, vilka kunna ifrågakomma, bedömas i det följande i första
hand dels med hänsyn till huruvida de i det stora hela leda till samma
proportion mellan partiernas mandat som mellan deras rösttal, dels med
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 175.
hänsyn till möjligheterna att försvåra åtkomsten av det första mandatet
för varje parti i de skilda valkretsarna, utan att dock risken för kartellbildning
blir alltför framträdande.
På s. 70—81 i betänkandet har utredningen lämnat en ingående redogörelse
för olika tänkbara fördelningsmetoder, i sina huvuddrag innebärande
följande.
1. Den nu tillämpade metoden är som redan nämnts d’Hondts metod.
Enligt denna fördelas mandaten successivt mellan partierna (eller eljest
förekommande väljargrupper) med ledning av särskilda för grupperna beräknade
jämförelsetal, varvid varje plats tilldelas den grupp som vid platstillsättningen
uppvisar det största jämförelsetalet. För varje grupp utgöres
jämförelsetalet till en början av gruppens rösttal. Sedan mandat tilldelats
en grupp, beräknas dess jämförelsetal genom att dela rösttalet med vissa
tal. Dessa divisionstal representeras av antalet redan erhållna mandat, ökat
med 1. Regeln kan alltså uttryckas så, att jämförelsetalen erhållas genom
att efter hand dividera partiernas rösttal med 1, 2, 3, 4 o. s. v.
2. Utredningen framhåller att även andra serier divisionstal skulle kunna
användas utan att metodiken förlorade sin karaktär av proportionalitetsförfarande.
Sålunda innebure den s. k. uddatalsmetoden att jämförelsetalen
erhölles genom att successivt dividera rösttalet med de udda talen 1, 3, 5,
7 o. s. v. Man kunde även uttrycka regeln så, att divisionstalen representerades
av det dubbla antalet redan erhållna mandat, ökat med 1. Dessa
divisionstal medförde starkare reduktion av rösttalet och skapade därigenom,
jämfört med d’Hondts metod, för varje mandat som ett parti erhölle i en
valkrets allt större svårighet att erövra ytterligare mandat. Vid d’Hondts
metod vore det omöjligt för ett parti att bereda sig mandatvinst genom uppdelning
på smärre väljargrupper. Vid uddatalsmetoden vore det däremot,
till följd av den kraftiga reduktionen av ett partis rösttal varje gång det
förvärvade ett mandat, tänkbart att det, vid de storleksförhållanden mellan
partierna som rådde i en viss valkrets, kunde befinnas lönande för ett
parti att vid valet framgå i skilda grupper. Uddatalsmetoden innefattade visserligen
i sig själv ett slags spärr, innebärande att partier vilkas »exakta
mandattal»1 understege 0,5 icke kunde erhålla mandat. Likväl kunde det
enligt denna metod inträffa att även ett parti med förhållandevis ringa antal
röster ibland lyckades förvärva ett mandat. Utredningen hade därför
haft anledning undersöka huruvida möjligheter förelåge att modifiera metoden,
så att större krav på rösttal ställdes, då ett parti i en valkrets erövrade
sitt första mandat.
3. Vid sin undersökning i sistnämnda hänseende har utredningen kommit
fram till en metod som benämnts den jämkade uddatalsmetoden. Utredningen
anmärker, att det låge nära till hands att skärpa »spärren» 0,5 för
första mandatet utan att man rubbade uddatalsmetodens effekt i fråga om
mandattilldelningen i fortsättningen och utan att man över huvud taget för
1
Exakta mandattalet uträknas efter det procenttal, som motsvarar partiets andel av totala
röstantalet i valkretsen.
27
Kungl. Maj.ts proposition, nr 175.
ändrade metodens karaktär av rent proportionellt tillvägagångssätt. Man
leddes då till att i talserien 1, 3, 5, 7 o. s. v. ersätta den första siffran med
något annat och högre tal. Den högsta siffra som rimligen kunde komma
i fråga vore 1,5 vilken i jämförelse med andra siffran 3 gåve d’Hondts proportion
(1,5: 3 =1:2). Om man alltså tillämpade divisionstalen 1,5, 3, 5,
7 o. s. v. erhölles en kompromiss mellan uddatalsmetoden och d’Hondts
metod. Denna jämkade uddatalsmetod representerade en konstruktionsmässigt
fullt naturlig skärpning av den rena uddatalsmetoden. Vad som talade
emot den på så sätt jämkade metoden vore att den gåve en icke obetydlig
övervikt för stora partier eller, mera preciserat, partier vilka i en valkrets
säkrat sitt första mandat och konkurrerade om de följande. Det vore självklart
att små partier, vilka enligt den jämkade uddatalsmetoden kämpade
om sitt första mandat och vilka alltså stode i en konkurrensställning likartad
den vid d’Hondts metod, skulle på liknande sätt som enligt gällande
valsystem frestas till kartellbildning. Denna avgörande olägenhet kunde
motverkas genom att man lindrade skärpan i spärren och utbytte divisorn
1,5 mot någon lämplig siffra mellan 1 och 1,5. Utredningen ville icke avvisa
denna möjlighet men hade stannat för en tekniskt annan utformning av
spärrförfarandet.
4. En annan metod som utredningen prövat är den s. k. valkvotsmetoden.
Valkvoten erhålles genom att dela sammanlagda antalet giltiga röster
i en valkrets med antalet tillgängliga mandat i kretsen. För varje gång valkvoten
innehålles i ett partis rösttal tillföres enligt ifrågavarande metod
partiet ett mandat. Då emellertid valkvoten aldrig går jämnt upp i rösttalen
för partierna, uppkommer vid en sådan division alltid ett större eller
mindre antal överskottsröster. Därav följer även att icke alla mandat kunna
fördelas med användande av valkvoten. För de återstående mandaten
tillgripes då fördelning efter största överskott, d. v. s. det första restmandatet
föres till det parti som har det största röstöverskottet, det andra restmandatet
till partiet med det näst största röstöverskottet o. s. v.
Den nämnda majoritetsmässiga behandlingen av överskottsrösterna har
utredningen ansett utgöra en svaghet i den i övrigt proportionella valkvotsmetoden.
Utredningen har vidare framhållit, att valkvotsmetoden än mera
än uddatalsmetoden möjliggjorde för småpartier att komma till mandat
och därför främjade partisplittring.
5. Den nyssnämnda olägenheten hos valkvotsmetoden, att det i praktiken
icke är möjligt att fördela samtliga mandat efter enkel valkvot, kan
enligt utredningen uttryckas så, att valkvoten är alltför stor som fördelningstal.
Utredningen anför att en lämpligare lösning kunde erhållas om
man ersatte den enkla valkvoten såsom fördelningstal med ett lägre tal, så
att om möjligt alla tillgängliga mandat kunde fördelas med hjälp därav.
En i betänkandet beskriven metod, benämnd Droops metod, innebär fördelning
efter förminskad valkvot och största överskott. Den förminskade
valkvoten i detta fall — Droops fördelningstal — erhålles genom att sam
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
manlagda antalet giltiga röster i en valkrets divideras med antalet mandat
i kretsen, ökat med 1, varefter den erhållna kvoten höjes till närmast högre
ental (om kvoten utgör ett helt tal, höjes den en enhet). Även vid begagnande
av den förminskade valkvoten såsom fördelningsnorm kvarstå i vissa
fall restmandat, vilka måste fördelas efter regeln om största överskott.
Sistnämnda regel erhåller dock — framhåller utredningen — en väsentligt
mindre tillämpning än vid enkel valkvot. På grund av det lägre fördelningstalet
och den mera begränsade tillämpningen av överskottsregeln kunde de
större partierna bättre hävda sig enligt Droops metod än vid den enkla valkvotsmetoden.
6. I betänkandet anföres, att om man för att förhindra verklig eller valtaktisk
splittring av partierna eller av andra skäl önskade försvåra för partierna
att erhålla sina första mandat, olika tillvägagångssätt kunde användas.
Då det gällde metoder, vilka innefattade regeln om största överskott,
vore det naturligt att anknyta spärren till valkvoten. Ett förslag i denna
riktning hade för några år sedan framförts i den allmänna diskussionen.
Den föreslagna metoden, kallad Skölds spärrmetod, innebure i huvudsak,
att valkvotsmetoden kombinerades med en spärr, i det att endast de partier,
som uppnått visst minsta rösttal i valkretsen, finge deltaga i mandatfördelningen.
För att komma i fråga till mandat skulle enligt denna spärrmetod
ett parti i valkretsen ha erhållit ett rösttal, som utgjorde minst 60 %
av valkvoten plus en röst. I motiveringen för förslaget hade framhållits,
att om fem partier konkurrerade om mandaten, intet parti med ett rösttal
motsvarande minst valkvoten kunde förvärva mandat för rösttal i genomsnitt
understigande 60 % av valkvoten. Den förordade spärrgränsen innebure
alltså att under nämnda förhållanden av ett mindre parti för deltagande
i mandatfördelningen fordrades minst så många röster, som ett större
parti i det för detta förmånligaste läget hade att betala för ett mandat.
7. Utredningen hade ansett — framhålles vidare i betänkandet — att den
60-procentiga spärregeln också skulle kunna tillämpas på uddatalsmeloden
och hade betecknat detta förfaringssätt såsom uddatalsmetoden med spärr.
Denna utformning av spärregeln framstode i konstruktivt hänseende som
synnerligen enkel, och regeln torde vara lätt att tillämpa.
Utredningen har närmare prövat verkningarna av Skölds spärrmetod,
Droops metod, uddatalsmetoden, den jämkade uddatalsmetoden och uddatalsmetoden
med spärr genom att undersöka utfallet av metoderna vid tilllämpningen
å föreliggande röstsiffror för ettvart av de fem senaste valen
till andra kammaren, d. v. s. valen 1932—1948. Såväl metodernas verkningar
i riksproportionellt hänseende som deras resultat med avseende på
valkretsproportionaliteten ha beaktats. Vidare har särskilt undersökts frågan
i vad mån de angivna metoderna kunna antagas göra kartellväsendet
överflödigt. Uppmärksamhet har även ägnats frågan, huruvida metoderna
kunna antagas i tillräcklig mån hindra partiuppdelningar i valtaktiskt syfte.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
För en jämförelse av den allmänna tendensen i riksproportionellt avseende
hos de ifrågavarande metoderna och hos d’Hondts metod, tillämpad
med och utan karteller, kunna enligt utredningen talen för de sammanlagda
avvikelserna vid valen begagnas. I betänkandet redovisas de nämnda
avvikelserna siffermässigt i denna tabell:
Sammanlagda avvikelser från riks proportionell fördelning vid skilda
fördelningsmetoder, valen 1932—1958. Antal mandat.
Metod |
V a 1 |
Genom- snittlig avvikelse |
||||
1932 |
1936 |
1940 |
1944 |
1948 |
||
Tillämpad metod (d’Hondt med karteller).... |
13 |
12 |
10 |
13 |
11 |
11,8 |
d’Hondts metod (utan kartell).............. |
17 |
19 |
18 |
19 |
13 |
17,2 |
Skölds spärrmetod.......................... |
6 |
11 |
9 |
4 |
5 |
7,0 |
Droops metod.............................. |
8 |
9 |
9 |
8 |
9 |
8,6 |
Uddatalsmetoden .......................... |
6 |
7 |
6 |
3 |
3 |
5,0 |
Jämkad uddatalsmetod .................... |
13 |
15 |
9 |
8 |
11 |
11,2 |
Uddatalsmetoden med spärr................ |
7 |
12 |
9 |
4 |
6 |
7,6 |
Som en sammanfattning av sin ifrågavarande undersökning rörande metodernas
verkningar och såsom sitt ställningstagande till frågan om fördelningsmetoden
anför utredningen:
Med d’Hondts fördelningsmetod följer fördelen av ett fullt enhetligt system
för mandatens fördelning vid valen. En styrka hos metoden är jämväl
att vid tillämpning därav en delning av ett parti aldrig kan medföra ett för
partiet förmånligare resultat av mandatfördelningen, utan metoden i stället
verkar för sammanhållning bland väljarna. Då detta förhållande grundas
på att metoden ständigt ger ett visst företräde åt grupper med stark anslutning
bland väljarna framför mindre väljargrupper, ligger emellertid däri
även metodens svaghet: att den avrundning till helt mandatantal, som är
oundgänglig vid fördelningen, i varje valkrets alltid övervägande verkar i
en och samma riktning och sålunda, när valkretsarna äro många, sammanlagt
för riket ofta föranleder avsevärda avvikelser från proportionalitetsprincipen.
Därest man — med bibehållande i princip av den valkretsindelning som
nu gäller för andrakammarvalen och utan att tillgripa ett särskilt utjämningssystem
— vill åstadkomma en riksproportionellt sett jämnare fördelning
av mandaten i andra kammaren, är det såsoin följer av det sagda
nödvändigt att i viss utsträckning uppgiva den vid d’Hondts metod tillämpade
principen att stora partier alltid skola äga visst företräde. En ny fördelningsmetod
måste med andra ord innebära att partierna vid avrundningsförfarandet
i samband med mandatfördelningen skola, oavsett storleken,
vara mera jämställda än de äro enligt gällande system, och det är
nödvändigt att i fråga om mandatens fördelning i valkretsarna godtaga att
även ett stort parti kan komma att i en del kretsar något missgynnas, liksom
detta i andra kretsar inträffar för mindre partier. De på avrundningen
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
beroende proportionalitetsavvikelserna i de olika valkretsarna kunna i sådant
fall motverka varandra, och man får möjlighet att nå jämnare fördelningsresultat
för riket. Även i ett dylikt system måste dock, som tidigare
framhållits, representationsrätten begränsas för de minsta väljargrupperna,
vilket i allmänhet medför en viss övervikt för särskilt de största grupperna.
Vissa ledamöter av utredningen ha, såsom påpekats redan vid behandlingen
av de allmänna utgångspunkterna för en valreform, utgått från uppfattningen
att en dylik övervikt för partier med särskilt stark anslutning bland
väljarna är i och för sig önskvärd. Enligt denna uppfattning har det även
framstått som naturligt att valsystemet måste ge skälig garanti för att de
oundvikliga variationerna vid mandattilldelningen till partierna i valkretsarna
icke skola föranleda mindre representation i andra kammaren för de
största partierna än som svarar mot sådana partiers andelar av det samlade
rösttalet i riket. Andra ledamöter åter ha ansett att — med undantag av
erforderlig begränsning av representationen för de minsta väljargrupperna
i syfte att undgå alltför stor partisplittring — en så fullständig proportionalitet
som möjligt borde eftersträvas.
På sätt den utförda undersökningen visar, erbjuda sig olika tekniska utvägar
för en reform av fördelningssystemet vid andrakammarvalen i den
nu angivna riktningen. Vare sig till utgångspunkt för ett system tages fördelning
efter enkel eller förminskad valkvot eller fördelning efter jämförelsetal
beräknade enligt uddatalsregeln, finnas möjligheter att genom lämplig
utformning av systemet i huvudsak tillgodose de nämnda kraven i fråga
om mandatens fördelning på partierna i andra kammaren utan att otill-''
börligt eftersätta önskemålet om en jämn fördelning även i förhållande till
röstutfallet i de särskilda valkretsarna.
Av de valmetoder som i det föregående upptagits till prövning innefattar
den jämkade uddatalsmetoden den minsta ändringen i förhållande till det
vid andrakammarvalen nu rådande systemet. Som nämnts utgör nämligen
denna metod en kompromiss, vid vilken den d’Hondtska fördelningsprincipen
i viss utsträckning bibehålies. Till följd därav kvarstår emellertid vid
tillämpning av den jämkade uddatalsmetoden på de vid andrakammarvalen
föreliggande förhållandena, enligt vad vid utredningen bestyrkts, en betydande
övervikt för de större väljargrupperna. Proportionalitetsavvikelserna
vid den sammanlagda fördelningen av mandaten för riket bli sålunda enligt
denna metod i allmänhet icke mindre än enligt den nu tillämpade ordningen,
d. v. s. fördelning efter d’Hondts regel i samband med användning
av kartell, och i en del fall kunna avvikelserna t. o. m. bli större. På grund
därav elimineras ej heller de nuvarande möjligheterna för partier att genom
kartell försätta sig i ett bättre läge vid mandatfördelningen. Då partierna
därjämte enligt metoden i många fall ej utsätta sig för någon som
helst risk vid bildande av kartell, kan denna metod icke väntas föranleda
någon väsentlig minskning av kartellväsendet. Enligt den jämkade uddatafsmetoden
erhålles därför icke någon tillfredsställande lösning av proportionalitetsproblemet
vid valen till andra kammaren. Utredningen kan således
icke förorda att denna metod lägges till grund för fördelningssystemet
vid valen.
Av övriga i den föregående framställningen berörda fördelningsmetoder
föranleder såväl Droops metod (fördelning efter förminskad valkvot och
största röstöverskott) som än mera valkvotsmetoden (fördelning efter enkel
valkvot och största röstöverskott) och den rena uddatalsmetoden en
längre gående utjämning i fördelningsresultaten för riket än den nyss nämnda
metoden. Enligt Droops metod bibehålla likväl väljargrupper med talrik
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
anslutning ett visst försteg. Motsvarande verkan erhålles vid valkvotsmetoden
och uddatalsmetoden, om dessa förenas med en spärregel gällande de
minsta partierna. Valet står således mellan valkvotsmetoden med spärr
(Skölds spärrmetod), Droops metod samt uddatalsmetoden med spärr.
Härvid må till en början erinras om att de vid utredningen verkställda
beräkningarna rörande utfallet under de vid andrakammarvalen rådande
förhållandena av Droops metod samt av valkvots- och uddatalsmetoderna —-de sistnämnda tillämpade i förening med en spärr — ej utvisa sådana skiljaktigheter
i fråga om fördelningsresultaten att någon principiell olikhet med
hänsyn till den allmänna tendensen vid fördelningen kan anses föreligga
mellan metoderna. Droops metod torde dock lämna ett mera bestämt företräde
åt den största väljargruppen än de två andra metoderna och därför
också medföra något osäkrare utsikter för partier i mellanställning liksom
för mindre partier. Även vid valkvots- och uddatalsmetoderna — vilkas
fördelningsresultat sinsemellan i allmänhet nära överensstämma —- synes
man emellertid genom anbringande av en spärr vid 60 procent av valkvoten
erhålla en tillräcklig säkerhetsmarginal för att ett mycket stort parti ej
skall bli underrepresenterat.
Vad beträffar möjligheterna att enligt de tre nu avsedda valmetoderna
frigöra sig från kartellväsendet, så kan det icke vid någon av dem helt uteslutas
att partier genom samverkan vid valen någon gång skulle kunna
gemensamt förvärva ett mandat, som de eljest ej skulle ha erhållit. Ett fullständigt
uteslutande av varje vinstmöjlighet på grund av kartell eller annan
motsvarande samverkan vid valen torde över huvud taget ej låta sig
genomföras vid proportionella metoder av förevarande slag, och detta i all
synnerhet icke, när ett visst — låt vara föga betydande — företräde gives
åt de större grupperna. Emellertid äro möjligheterna till vinst genom kartell
vid alla de tre ifrågavarande metoderna mycket begränsade. Då därjämte
vid ingående av kartell i allmänhet även föreligger risk för förlust, kan kartellförfarandet
vid dessa metoder endast få liten användning. Kartellförfarandet
är sålunda vid de avsedda tre metoderna i stor utsträckning icke
tillämpligt och dess användning inskränkt till vissa speciella lägen. Speciellt
synes konstruktionen av uddatalsmetoden göra karteller föga lockande.
Den utförda undersökningen angående kartellernas inverkan på fördelningsresultaten
vid de ifrågavarande metoderna bestyrker också antagandet,
att även om karteller skulle försökas i den utsträckning som vid metoderna
är möjlig, verkningarna därav aldrig torde kunna få "någon betydelse för
den allmänna tendensen vid mandatens fördelning vid valen. De fall där
man kan räkna med någon praktisk effekt av kartellbildningen gälla i huvudsak
de minsta valkretsarna, i vilka av naturliga skäl å ena sidan möta
de största svårigheterna för mindre partier att vart för sig bli representerat
vid valen och å andra sidan valförhållandena vanligen kunna lättare
överblickas än i större kretsar. Därest i enlighet med utredningens förslag
cn utvidgning av vissa av de minsta andrakammarkretsarna kan komma
till stånd, minskas således ytterligare förutsättningarna för kartell vid tilllämpning
av ifrågavarande valmetoder. Genom att kartellerna under alla
omständigheter begränsas till förhållandevis lå valkretsar och de ej som
nu är fallet erhålla enhetlig karaktär över hela riket, behöver vidare knappast
befaras alt de allmänna olägenheter, vilka kunna vara förbundna med
karteller, skola få någon verklig betydelse.
Det för eu reform av valsystemet vid andrakammarvalen uppställda önskemålet
att kunna avveckla kartellväsendet synes därför i huvudsak kunna tillgodoses
enligt envar av nämnda tre fördelningsmetoder.
Vid utredningen har, pa sätt den föregående framställningen utvisar, sär -
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 175%
skilt uppmärksammats frågan huruvida Droops metod samt valkvots- och
uddatalsmetoderna med spärr kunna anses i tillräcklig mån hindra att partier
genom uppdelningar vid valen i vissa fall bereda sig en förmånligare
ställning än som eljest tillkommer dem. Enligt envar av dessa metoder finnes
möjlighet för att en partiuppdelning, om en sådan skulle kunna genomföras
på lämpligt sätt, i undantagsfall kan leda till ökad mandattilldelning
till partiet. Att även teoretiskt under alla omständigheter utesluta nämnda
möjlighet torde endast kunna ske vid en valmetod, vilken genomgående
lämnar sådant företräde åt större grupper som den d’Hondtska metoden.
Emellertid torde de nu avsedda fallen, där en formell uppdelning av ett parti
verkligen skulle löna sig, vara sällsynta. För att kunna begagna dem fordras
även förmåga att med tillräcklig säkerhet förutse valdeltagandet och
utfallet av röstningen i skilda hänseenden. Man kan därjämte ställa sig
tvivlande till, om praktiska möjligheter föreligga att på önskat sätt vid valet
genomföra en uppdelning av de röstande i olika grupper. Utredningen har
i anslutning till undersökningen i denna del icke kunnat finna att någon
nämnvärd möjlighet till missbruk av förevarande slag finnes vid tillämpning
av de ifrågavarande fördelningsmetoderna. Det har ovan förutsatts
att vid dessa metoder i allmänhet saknas användning för karteller. Det måste
även förutsättas att delningsåtgärder ej skola komma till användning. För
övrigt är att beakta, att ett delningsförfarande blott skulle kunna ifrågakomma
för de stora partierna.
Vad härefter gäller den tekniska konstruktionen av metoderna kan till förmån
för valkvotsmetoden kompletterad med en spärregel särskilt åberopas
enkelheten i den enligt metoden tillämpade huvudregeln. Detsamma gäller i
viss mån även den Droopska metoden. Då emellertid enligt dessa metoder •—
och i särskilt stor utsträckning enligt valkvotsmetoden — huvudregeln icke
medger en fullständig fördelning av mandaten utan en avvikande matematisk
princip måste för detta ändamål tillgripas, innefattar uddatalsmetoden
i förening med spärr, där samtliga mandat alltid fördelas efter en enhetlig
grundregel, onekligen ett säkrare tillvägagångssätt för en konsekvent tilllämpning
av proportionalitetsprincipen.
Vidare tillåter uddatalsmetoden, i likhet med d''Hondts metod, till följd
av sin konstruktion med för varje parti bestämda serier av jämförelsetal
att fördelningen av mandaten grundas på en omedelbar jämförelse av styrkeförhållandena
mellan de partier som närmast äro i fråga att erhålla mandat
utan att de röster som avgivits för olika smärre partier kunna inverka
därvid. Fördelning med tillämpning av enkel eller förminskad valkvot är
däremot i viss mån beroende av det totala antalet röster i valkretsen. Även
härigenom kännetecknas uddatalsmetoden av större säkerhet.
I konstruktivt hänseende måste därför uddatalsmetoden med spärr anses
överlägsen de två övriga ifrågavarande metoderna. Detta förhållande bör
enligt utredningens mening tillmätas avgörande betydelse.
Av viss betydelse i detta sammanhang är även att förfarandet jämlikt
uddatalsmetoden tekniskt utformats på liknande sätt som enligt d’Hondts
metod, eftersom det därigenom torde vara lättare att med de i övrigt för
valen nu gällande bestämmelserna förena ett på uddatalsmetoden byggt fördelningssystem
än ett system med ett avvikande tekniskt förfarande. Möjligheten
att vid fördelningsproceduren i stort sett bibehålla invanda former
för förfarandet kan också i den praktiska tillämpningen underlätta övergången
till det nya systemet.
Som förut antytts ligger vid Droops metod redan i den tillämpade fördelningsregeln
en tillräcklig spärr mot småpartier, medan ett system enligt
uddatalsmetoden liksom enligt valkvotsmetoden måste kompletteras med
Kungl. Mctj.ts proposition nr 175.
33
en särskild spärregel för att den önskvärda fördelningen med säkerhet
skall nås. Denna omständighet utgör självfallet en viss fördel hos den
Droopska metoden. På sätt utredningen visat, kan å andra sidan även vid
nddatalsmetoden en för ändamålet lämplig spärregel få en synnerligen enkel
utformning genom att sättas i relation till det tal som efter exakt proportionell
fördelning i varje valkrets motsvarar ett mandat (valkvoten). Om
— såsom utredningen vill förorda — spärrgränsen förlägges till 60 procent av
nämnda tal, kan på grund av den sakliga innebörden av en sådan bestämmelse
icke vara något att erinra. Genom förekomsten av eu dylik säkerhetsbestämmelse
kan ej heller anses att valsystemet nämnvärt kompliceras.
Mot de skäl som enligt vad nyss anförts tala till förmån för uddatalsmetoden
kan utredningen därför icke tillägga avgörande betydelse åt den nu
berörda omständigheten.
Vid övervägande av frågan, vilken av ifrågavarande valmetoder som är
att föredraga, har folkomröstnings- och valsättsutredningen i enlighet med
vad sålunda anförts stannat vid den uppfattningen att uddatalsmetoden i
förening med en spärregel av nämnd beskaffenhet erbjuder en från olika
synpunkter fullt godtagbar lösning, när det gäller att vid valen till andra
kammaren ersätta det hittills gällande d’Hondtska fördelningssystemet, liksom
att en övergång till ett dylikt uddatalssvstem även lättast låter sig genomföra.
Utredningen förordar, att uddatalsmetoden med spärr tills vidare införes
endast i fråga om fördelningen mellan A-grupper (partier eller karteller)
under det att den vid andrakammarvalen nu tillämpade metoden i övrigt
alltjämt bibehålies. Beträffande platsfördelningen mellan kandidaterna inom
A-grupp och i förekommande fall ordnandet av namnen inom B- och Cgrupper
skall alltså enligt förslaget ingen förändring nu ske. Utredningen
förordar emellertid att jämväl sådana delar av fördelningssystemet, vilka ej
omfattas av förslaget, sedermera göras till föremål för en översyn.
Mot förslaget såvitt avser fördelningsmetoden och vad därmed sammanhänger
ha reservationer anförts inom utredningen. Såsom förut nämnts har
herr Wallentheim yrkat, att alls ingen ändring vidtages i de nu gällande
bestämmelserna om valsättet. I reservationen anföres bl. a. följande:
Enligt de direktiv, som av chefen för justitiedepartementet uppdragits för
utredningen, har de sakkunnigas uppdrag begränsats till att gälla en undersökning
av möjligheterna för erhållande av bättre proportionell rättvisa partierna
emellan vid andrakammarvalen utan att därigenom folkrepresentationen
skall bli alltför mycket uppsplittrad i småpartier. I uppdraget ingår däremot
icke att verkställa en förutsättningslös utredning i största allmänhet
om valsättet.
Under sådana förhållanden har jag icke ansett mig kunna yrka på en
övergång från proportionellt valsätt till ett valsystem med majoritetsval,
ehuru jag finner starka skäl — än ytterligare aktualiserade genom utredningens
motiveringar och förslag — tala för ett sådant yrkande. Icke heller
har jag — med hänsyn till direktiven för utredningen — ansett mig kunna
ställa ett yrkande, som skulle innebära eu återgång till det före år 1921 tilllämpade
systemet med uppdelning av landet i ett större antal valkretsar än
för närvarande är fallet. Genom ett sådant förfaringssätt skulle eljest vissa
av det proportionella valsystemets olägenheter i icke oväsentlig grad kunna
:i Iiihang till riksdagens protokoll /.9.''52. 1 samt. .Vr 17).
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
undanröjas. Jag har därför stannat vid yrkandet att ingen ändring måtte
vidtagas i nu gällande bestämmelser för valsätt, valkretsindelning och sammanräkningsförfarande
beträffande de avgivna rösterna.
Vidare har herr Skoglund reserverat sig och yrkat dels att såsom fördelningsregel
skall användas Droops metod, dels ock att endast en väljarbeteckning
skall tillåtas vid andrakammarvalen. I nu ifrågavarande reservation
anföres bl. a.:
I utredningens allmänna utgångspunkter för en reform av valsättet kan
jag instämma. Dock synes det mig, som om utredningen ej nog beaktat andra
kammarens parlamentariska roll som underlag för regeringsbildningen.
Nu har man stannat för att i den föreslagna valmetoden införa en spärr, som
skall förhindra uppkomsten av en mängd småpartier. I stället borde man
ha eftersträvat en effektiv garanti för att ett majoritetsparti icke behövde
riskera att bliva underrepresenterat vare sig i den enskilda valkretsen eller i
riket som helhet. Ett valsystem, som ej tager hänsyn till denna principiella
målsättning, synes vara svårförenligt med önskemålet om en funktionsduglig
statsstyrelse. Med hänsyn till detta problems betydelse torde det väl kunna
förenas med en demokratisk grundåskådning, att ett stort parti blir i
viss mån överrepresenterat.
Av de tre i flera avseenden likvärdiga fördelningsmetoder, vilka i första
hand övervägts inom utredningen, synes Droops metod (förminskad valkvot
och största överskott) bäst tillgodose de här anförda synpunkterna.---
Då jag fäster avgörande vikt vid den ovan anförda synpunkten, att stora
partier ej skola riskera underrepresentation, och då jag i övrigt ej finner
några mer betydande skäl tala till förmån för den av utredningens majoritet
föreslagna metoden, förordar jag att Droops metod ersätter den
d’Hondtska fördelningsregeln vid valen till andra kammaren såvitt angår
mandatfördelningen mellan partierna.
Enligt direktiven för utredningen gällde det att söka nå fram till en valordning,
som möjliggjorde ett avskaffande av valkartellerna. Då jag nu förordar
en valmetod, som i stort sett förtar kartellernas verkningar, synes det
mig följdriktigt, att de bestämmelser som möjliggöra valsamverkan genom
karteller borttagas ur lagen.---—
Jag kan ej finna att några skäl tala för ett bibehållande av valkartellerna,
och därför föreslår jag, att endast en väljarbeteckning skall tillåtas vid andrakammarvalen.
Utredningens lagförslag.
I enlighet med de överväganden, för vilka här i korthet redogjorts, har
utredningen upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 30, 81, 90
och 91 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen. Förslaget
torde såsom bilaga 1 få fogas till protokollet.
Yttrandena.
I allmänhet ha de hörda myndigheterna icke haft någon invändning mot
den i betänkandet uttryckta uppfattningen att det nu tillämpade valsättet
vore i behov av reformering. Ett undantag härvidlag utgör länsstyrelsen i
Hallands län, som yttrar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
35
Länsstyrelsen vill framhålla, att vårt nuvarande valsystem enligt länsstyrelsens
förmenande i stort sett väl fyllt uppgiften att åstadkomma en
folkrepresentation, som återspeglar folkmeningen i de olika valkretsarna
och dessutom kan bilda underlag för arbetsdugliga regeringar. Det är visserligen
riktigt, såsom utredningen påpekat, att gällande valsystem inneburit
ett visst missgynnande av de minsta partierna. Å andra sidan kan
ifrågasättas om detta förhållande är en olägenhet av sådan storleksordning,
av valsystemet på grund härav bör frångås. Vad vidare angår kartellsystemet
har länsstyrelsen, om partiernas samgående i kartell betraktas endast
som en valteknisk metod, ej anledning påkalla någon ändring. Av direktiven
för utredningen, som i stort sett bygga på 1949 års riksdags beslut i ärendet,
liksom av det föreliggande betänkandet framgår emellertid att en majoritet
inom de politiska partierna önskar få till stånd ett valsätt vid val till,
riksdagens andra kammare, som dels medför en rättvisare fördelning av
riksdagsmandaten i förhållande till röstutfallet i de särskilda valkretsarna,
dels i stort sett onödiggör kartellbildningar. Länsstyrelsen har därför -—
bortseende från sin egen uppfattning om behovet av en valsättsreform -— i
det följande inskränkt sitt bedömande av utredningens förslag till en undersökning
av huruvida och i vilken utsträckning det kan anses motsvara utredningsdirektiven.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar uttryckligen att själva
målsättningen för reformen låge utanför länsstyrelsens bedömande och att
länsstyrelsen därför fattat sin uppgift vara att yttra sig över förslagets praktiska
utformning och lämplighet. Beträffande målsättningen anför vidare
länsstyrelsen i Kopparbergs län som sin mening, att valsättet borde vara sådant,
att det underlättade tillkomsten av regeringar med fast parlamentariskt
underlag och motverkade uppkomsten av småpartier samt att dessa
synpunkter borde väga tyngre än strävandet att åstadkomma exakt matematisk
rättvisa de olika partierna emellan.
Utredningens förslag i dess helhet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens lön ävensom av
magistraten i Växjö.
Övriga länsstyrelser framföra, såsom jag i det följande skall närmare
beröra, mer eller mindre starka invändningar mot vissa delar av utredningens
förslag.
Valkretsindelningen.
Utredningens förslag i fråga om rikets indelning i valkretsar för andrakammarvalen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Älvsborgs och
Västerbottens län samt av magistraten i Växjö. Länsstyrelsen i Kronobergs
lön anför i denna fråga, att stora valkretsar uppenbarligen erbjöde bättre
förutsättningar än små kretsar för en jämn fördelning av mandaten och att
även det försiktiga förslag som utredningen framlagt i detta avseende vore
ägnat att verka i utjämnande riktning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför
speciellt angående förslaget att sammanslå de nuvarande båda kretsarna i
delta län följande:
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
Utvecklingen icke minst av kommunikationerna har enligt länsstyrelsens
uppfattning medfört, att de skäl som en gång föranledde länets uppdelning i
valkretsar förlorat i styrka. Länsstyrelsen kan därför instämma i utredningens
uttalande, att några mera vägande skäl för denna uppdelning numera
icke torde föreligga. För att länet bör bilda en endå valkrets talar dessutom,
att länets representation i andra kammaren därigenom skulle komma att
bestämmas under hänsynstagande till länets samlade folkmängd och icke
såsom nu till folkmängden i vardera valkretsen för sig, en förändring som
ju med nuvarande folkmängdssiffror skulle medföra en ökning av länets
andrakammarmandat från It till 12.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att ojämnheterna i partirepresentationen
sammanhängde med att riket för mandatfördelningen vore uppdelat
i ett betydande antal valkretsar. Det låge därför nära till hands att
fråga sig om ett bibehållande av valkretsindelningen över huvud taget vore
nödvändigt. Utredningen hade anfört ett flertal nackdelar, som skulle vara
förknippade med slopandet av valkretsindelningen, samt uttalat att knappast
någon numera vore beredd att förorda en sådan åtgärd. Icke förty
syntes det länsstyrelsen ha varit av värde, om utredningen verkställt en
närmare undersökning rörande för- och nackdelar av en riksvalkrets eller i
vart fall ett system byggande på principen om fördelning av mandaten partierna
emellan på grundval av partiernas samlade röstsiffror inom riket.
Länsstyrelsen vore för sin del ej övertygad om att icke de nackdelar som
ansåges följa av tillämpningen av nyssnämnda princip åtminstone i viss
utsträckning genom lämpliga åtgärder kunde elimineras. Utredningen hade
framlagt förslag om att ett antal mindre valkretsar skulle sammanläggas
med viss angränsande valkrets. Sålunda föresloges att Blekinge läns och
Kristianstads läns valkretsar skulle utgöra eu valkrets. Syftet med förslaget
att låta de minsta valkretsarna uppgå i större valkretsenheter vore att i
viss mån söka eliminera olägenheten av att förekomsten av småvalkretsar
vid proportionella val alltid innebure ett större spelrum för tillfälliga avvikelser,
i ena eller andra riktningen, från den fördelning som ansåges ur
proportionell synpunkt önskvärd. Ur denna synpunkt hade det givetvis varit
till större fördel om Blekinge läns valkrets förenats med Kronobergs läns
valkrets, vilken senare även tillhörde de mindre valkretsarna. Med hänsyn
bland annat till att Blekinge och Kristianstads län tillsamman utgjorde en
valkrets vid val av ledamöter till första kammaren ville dock länsstyrelsen
ej ställa sig helt avvisande till det föreliggande förslaget.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån framhåller — utan att vilja motsätta sig
utredningens förslag i fråga om valkretsindelningen — att vissa olägenheter
otvivelaktigt vore förbundna med alltför stora valkretsar. Ju större valkretsarna
vore, desto lättare komme de personliga synpunkterna att trängas åt
sidan. Länsstyrelsen hyste därför den uppfattningen, att stor återhållsamhet
borde iakttagas, då fråga uppkomme om tillskapande av större valkretsar än
de nuvarande.
Övriga fyra remissinstanser avstyrka förslaget såvitt det avser sammanslagning
av olika län till en valkrets.
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
37
Länsstyrelsen i Blekinge län ansluter sig sålunda till den av herr Håstad
avgivna reservationen mot utredningens förslag och förordar att länen hållas
åtskilda vid bildandet av valkretsar samt att valkretsarna med undantag för
Gotlands län tillförsäkras minst fem mandat. Länsstyrelsen anför vidare
följande:
De sakkunniga framhålla, att man vid valkretsindelningens utformande
självfallet bör taga i sikte, att valkretsarna skola utgöra med hänsyn till
befolkningens levnadsförhållanden och intressen, kommunikationsleder och
det ekonomiska livet i övrigt så naturliga enheter som möjligt; att ur denna
synpunkt den nuvarande indelningen, som ansluter sig till länsindelningen,
måste anses innebära betydande fördelar; att det ur principiella och även
praktiska synpunkter kan riktas invändningar mot att en valkrets sammansättes
av två län; samt att det varit bäst att vid valkretsindelningen följa
länsindelningen.
Trots de invändningar mot sammanslagning av län till en valkrets, som
utredningen således själv gör och vars betydelse länsstyrelsen vill på det
kraftigaste understryka, föreslår utredningen att två län, Blekinge och
Jämtlands, skola, vart för sig, sammanföras med ett närgränsande län till
en valkrets. Som »ett tungt vägande skäl» för denna sammanslagning anför
utredningen det förhållandet att »proportionella valmetoder i allmänhet ge
ur proportionell rättvisesynpunkt sämre resultat i små valkretsar än i
stora och detta särskilt i kretsar med mindre än fem mandat.» Det anförda
skälet gäller dock tydligen endast valkretsar med mindre än fem mandat
eftersom övriga kretsar med fem mandat icke föreslås till sammanslagning.
Då emellertid även Blekinge och Jämtlands län enligt den av länsstyrelsen
förordade reservationen tillförsäkras minst fem mandat, kan det anförda
skälet icke anses bärande. Utredningen avvisar visserligen utvägen att —
frånsett Gotland — undvika valkretsar med mindre än fem mandat, enär
detta skulle innebära, »att man i någon mån gjorde avkall på principen om
lika röstvärde». Detta har ju dock redan gjorts, då Gotlands län är tillförsäkrat
minst tre mandat. Häri föreslår utredningen icke någon ändring.
Den gjorda invändningen kan därför icke godtagas.
Fördelarna av att varje län, även de mindre, bilda egen valkrets uppväga
enligt länsstyrelsens förmenande mer än väl de tämligen obetydliga nackdelar,
som möjligen kunna anses vara förenade därmed.
Därest sammanförande av Blekinge län med annat län till en valkrets
dock trots allt anses böra äga rum, anser länsstyrelsen att, med hänsyn till
förhållandena, Blekinge län bör sammanslås med Kronobergs län.
Även länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker den lösning som anvisas i
herr Håstads reservation.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län säger sig icke kunna biträda förslaget
att sammanföra Jämtlands och Västernorrlands län till eu valkrets. Utredningen
hade anfört, att den genom den ifrågasatta sammanläggningen uppkomna
kretsen visserligen skulle bli mycket vidsträckt och till ytvidden endast
överträffas av Norrbottens läns valkrets men att Jämtlands och Västernorrlands
län kunde anses som ett ur befolkningssynpunkl jämförelsevis
enhetligt område. Mot sistnämnda påstående kunde emellertid enligt länsstyrelsens
förmenande vägande invändningar göras. Det starkt industrialiserade
Västernorrlands län syntes jas! ur befolkningssynpunkt ha föga gemensamt
med exempelvis Härjedalen och Storsjobygden. Om det ur
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
proportionalitetssynpunkt ansåges önskvärt eller ofrånkomligt att ingen
valkrets — bortsett från Gotlands län — i fortsättningen utsåge mindre än
fem riksdagsmän, syntes det av herr Håstad reservationsvis framförda förslaget
till lösning av detta speciella problem tills vidare utgöra en framkomlig
väg.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:
Länsstyrelsen anser kombinationen Jämtlands län och Västernorr lands
län som en valkrets vid val till riksdagens andra kammare från många synpunkter
olämplig, varför ett dylikt ingrepp i valkretsindelningen icke utan
tvingande skäl bör företagas. Det skulle här bli fråga om en valkrets med
en areal av minst 744 kvadratmil med landsdelar med så olika struktur,
som finnes i landskapen Jämtland och Härjedalen samt Medelpad och Ångermanland.
Otympligheten av en så stor valkrets ligger i öppen dag, i synnerhet
som Västernorrlands valkrets är stor och tungarbetad som den är. Fråga
är ock om icke valintresset skulle minskas med en anordning som den föreslagna.
I varje fall skulle valarbetet bli mera arbetstyngande och kostsamt.
Länsstyrelsen finner sig i anledning härav icke kunna tillstyrka den föreslagna
sammanslagningen av Västernorrlands och Jämtlands län till en valkrets
och förordar fördenskull bibehållandet av Jämtlands län såsom egen
valkrets.
Att i stort sett varje län ulan sammanblandning med andra län bildar en
valkrets vid val till riksdagens andra kammare synes vara en naturlig ordning.
Den bygger på den tradition, som visar sig i den samhörighet och den
intressegemenskap, som en länsbefolkning vant sig vid att känna och som
tager sig uttryck i gemensam verksamhet på skilda områden av samhällslivet.
Att Västernorrlands län och Jämtlands län nu utgöra en gemensam
krets i fråga om val till riksdagens första kammare kan rimligen icke tagas
till intäkt för en liknande ordning, då det gäller val till riksdagens andra
kammare. Förstnämnda valordning berör endast respektive landsting en
gång vart åttonde år. Det ställer sig i flera avseenden helt annorlunda, om
de två länen skola gemensamt välja ledamöter till riksdagens andra kammare.
I övrigt vill länsstyrelsen icke underlåta att i detta sammanhang framhålla,
att lika stora skäl skulle kunna framläggas för en sammanslagning
av ett ytterligare antal andra län i riket än dem, som utredningen nu tänkt
sig.
Då länsstyrelsen alltså ansett sig böra hävda kravet, att Jämtlands län
alltjämt skall utgöra egen valkrets, uppstår frågan vilken utväg, scm bör
väljas för att länet skall undgå en hotande mandatminskning vid de politiska
valen. En reservant inom utredningen, herr Håstad, har på den punkten
framlagt ett förslag, som synes länsstyrelsen vara värt beaktande.
Frågor om utjämningssystem och fördelningsmetod.
Utredningens förslag att ingen form av särskilt utjämningssystem skall
införas samt att för fördelning av mandaten mellan A-grupperna den
d’Hondtska metoden skall utbytas mot uddatalsmetoden med spärr har rönt
bestämt motstånd endast från en remissinstans, nämligen länsstyrelsen i
Hallands län. Övriga instanser ha uttryckligen förklarat förslaget härom
lämpligt eller — i några fall efter viss tvekan — sagt sig icke vilja motsätta
sig detsamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
39
Förslaget har klart tillstyrkts eller helt lämnats utan anmärkning av länsstyrelserna
i Stockholms, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt av magistraten i Växjö.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl bärande, vilka utredningen
anfört till stöd för att uddatals metoden med spärr bör givas företräde framför
övriga diskuterade alternativ. Till förmån för denna metod åberopar
länsstyrelsen därjämte, att densamma mindre än de övriga ifrågasatta fördelningsmetoderna
skilde sig från den nu använda, vilket hade betydelse
vid den praktiska tillämpningen. För den röstsammanräknande myndigheten
torde förfarandet enligt uddatalsmetoden icke komma att medföra mera
arbete eller större svårigheter än med nuvarande ordning. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län yttrar, att den föreslagna fördelningsmetoden vore
enkel och redig och passade väl in i det nuvarande systemet. Länsstyrelsen
delade utredningens uppfattning, att denna metod i konstruktivt hänseende
vore överlägsen övriga av utredningen nämnda fördelningsmetoder. Med tillfredsställelse
hade länsstyrelsen funnit, att metoden icke på något sätt försvårade
valmyndigheternas arbete med rösternas sammanräkning och att
den icke gjorde förfarandet kostsammare. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län säger sig på de av utredningsmajoriteten anförda skälen kunna ansluta
sig till uddatalsmetoden med spärr. Genom denna skapades visserligen icke
full proportionell rättvisa men väl en tillfredsställande sådan utan att det
nuvarande valsystemets grunder behövde ändras och ersättas av något nytt
och inom landet hittills oprövat. Genom det framlagda förslaget syntes utredningen
ha på ett lämpligt sätt ställt sig till efterrättelse riksdagens uttalade
önskemål att man skulle söka ernå större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna utan att eftersätta andra värden inom
det politiska livet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att den i sin egenskap
av röstsammanräkningsmyndighet fäste särskilt stort avseende vid
att sammanräkningsreglerna vore så enkla som möjligt att tillämpa och
lätta att förstå, både för allmänheten och för vederbörande befattningshavare.
Den föreslagna metoden syntes fylla dessa anspråk och hade dessutom
den förtjänsten att fördelningsproceduren i stort sett bibehölles vid invanda
former.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har såsom tidigare angivits ansett att
det varit av värde med en närmare undersökning rörande bl. a. för- och
nackdelarna av ett system med fördelning av mandaten mellan partierna
efter de samlade röstsiffrorna inom riket. Länsstyrelsen yttrar emellertid
därjämte, att de skäl, som utredningen anfört till stöd för att uddatalsmetoden
med spärr vore att föredraga framför övriga uppställda alternativ,
syntes vara kärande och att länsstyrelsen i och för sig icke hade något att
erinra mot förslaget i fråga.
Viss tvekan huruvida icke ett utjämningssystem varit att föredraga uttalas
av två länsstyrelser. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför såsom sin
mening att ett system med tilläggs- eller riksmandat bäst skulle tillgodose
syftet med utredningen, nämligen att skapa största möjliga rättvisa vid
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
mandatfördelningen och därmed onödiggöra kartellbildning. Först genom ett
sådant system kunde de lokala orättvisorna verkligt utjämnas och utan att
hemfalla till krav på s. k. millimeterrättvisa torde man med fog kunna hävda,
att det bäst överensstämde med det proportionella valsättets idé att
riksröstetalen bleve avgörande för de olika politiska partiernas representation
i riksdagen. Det kunde visserligen icke bestridas, att en ordning med
tilläggs- eller riksmandat komplicerade valsystemet och att åtskilliga tekniska
svårigheter vore förknippade ined en sådan ordning, men erfarenheterna
från andra länder, där ett likartat system införts, visade dock att
komplikationerna kunde reduceras och svårigheterna undanröjas. Mot utredningens
förslag vore att framhålla att kombinationen av uddatalsmetoden
med en spärregel gjorde fördelningen svårbegriplig för väljarna och
att metoden hade en tendens att gynna den folkmening, som råkade vara
koncentrerad till blott vissa valkretsar, i jämförelse med den folkmening
med samma totala röstetal, som vore spridd över hela landet. Härtill komme
att utredningens förslag endast avsåge förhållandet mellan partiernas representation.
I fråga om platsfördelningen mellan kandidaterna inom partierna
föresloge utredningen däremot ej någon ändring. I sistnämnda avseende
komme alltjämt att tillämpas den bearbetade form av d’Hondts metod,
som benämndes den d’Hondt-Phragménska metoden. Att två olika metoder
skulle tillämpas vid sammanräkningsförfarandet komme att göra detta onödigt
komplicerat. Därest statsmakterna funne sig icke böra genomföra systemet
med tilläggs- eller riksmandat, ville länsstyrelsen emellertid med hänsyn
till att utredningens förslag innebure en tydlig förbättring av nu gällande
ordning och att varje förbättring av rådande system vore att hälsa
med tillfredsställelse icke motsätta sig att uddatalsmetoden med spärr infördes
i stället för d’Hondts metod vid mandatens fördelning mellan partierna.
Länsstyrelsen ville dock understryka utredningens uttalande att gällande
metod för platsfördelningen mellan kandidaterna upptoges till omprövning.
— Länsstyrelsen i Västmanlands län anför att om man ville ha
ett valsystem som gåve vad man kallade proportionell rättvisa, syntes man
icke kunna komma förbi utjämningsförfarandet. Ett dylikt system, som
icke gjorde alltför stort intrång i valkretsvalen men med vilket man skulle
kunna komma proportionalitetsfördelningen så nära som möjligt, vore ett
restmandatsystem av i betänkandet närmare beskrivet slag. Om de till ett
sådant system hörande övervalkretsarna icke gjordes alltför stora, behövde
intrånget i valkretsvalen icke bli så kännbart. Små övervalkretsar skulle
visserligen medföra en något sämre proportionalitet, men då systemet ur
proportionalitetsprincipens synpunkt vore överlägset andra valsystem, behövde
en mindre ojämnhet icke betyda så mycket. De mer formella nackdelarna
med ett sådant system — omfattande uträkningar — ansåge länsstyrelsen
icke behöva verka avskräckande. Då riksdagen begärt att få ett
förslag till jämnare fördelning av riksdagsmandaten de olika partierna
emellan och då de sakkunniga, sin uppenbara tveksamhet inför alla de diskuterade
metoderna till trots, slutligen ändock sökt nå ett positivt resultat
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
41
i uddatalsmetoden med spärr och då ett beslut i ärendet vid 1952 års riksdag
torde betraktas som angeläget, ansåge sig länsstyrelsen kunna, om än
med stor tvekan, förorda utredningens förslag. Detta förslag torde vara det
minst olägliga av alla de uppslag som diskuterades i betänkandet.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar uttryckligen ett system med tillläggsmandat
samt anför i detta avseende följande:
Utredningen har av i betänkandet närmare angivna skäl avvisat samtliga
valsystem som bygga på mandatutjämning. För egen del är länsstyrelsen
ej övertygad om att de av utredningen anförda olägenheterna med ett
utjämningssystem — länsstyrelsen syftar härvid på metoden med 30 tillläggsmandat,
som på ett eller annat sätt anknutits till valkretsarna -— kunna
anses vara av den storleksordning, att de uppväga utjämningssystemets
fördelar att vara det valsätt, som ger de minsta avvikelserna från en fullt
proportionell fördelning av röstutfallet.
Länsstyrelsen vill därför såsom första alternativ till vårt nuvarande valsystem
förorda metoden med 30 tilläggsmandat. Länsstyrelsen förutsätter
att tilläggsmandaten på ett eller annat sätt skola anknytas till valkretsarna.
Länsstyrelsen fortsätter:
Skulle emellertid ett valsystem med tilläggsmandat icke böra ifrågakomma,
vill länsstyrelsen såsom andra alternativ till vårt nuvarande valsätt
förorda det av utredningen såsom uddatalsmetoden benämnda systemet,
vilket ger det näst bästa resultatet beträffande en rättvis fördelning av
röstutfallet i de olika valkretsarna. Systemet innebär dessutom den fördelen,
att det är enkelt och lättfattligt samt att alla mandat inom en valkrets
kunna utdelas efter en enhetlig regel. Mot uddatalsmetoden har utredningen
riktat den anmärkningen, att metoden antagligen skulle i alltför
hög grad gynna de minsta väljargrupperna och därför främja en alltför
stor partisplittring. Då länsstyrelsen icke vill frånkänna denna anmärkning
ett visst fog, vill länsstyrelsen i likhet med utredningen förorda att uddatalsmetoden
kombineras med en spärregel, som innebär krav på att eu
väljargrupp för att erhålla sitt första mandat måste representera en viss
lägsta andel av de röstande inom valkretsen. Av de utav utredningen angivna
spärrmetoderna har länsstyrelsen funnit uddatalsmetoden med spärr
vara överlägsen den jämkade uddatalsmetoden.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser däremot, att de olägenheter som vore
förbundna med utjämningssystem vore så stora, att dessa system icke borde
vinna tillämpning. Vid ställningstagandet till frågan, vilken fördelningsmetod,
som borde givas företräde, ansåge länsstyrelsen att stort avseende
borde fästas vid om fördelningsregeln vore enkel och lättförståelig för den
stora massan av väljare. Vidare borde fördelningsregeln vara så utformad,
att kartellsystemet i stort sett framstode såsom överflödigt. Utöver de
olägenheter, som utredningen påpekat vidlåda kartellväsendet, ville länsstyrelsen
ytterligare framhålla, att de opersonliga momenten, som alltid
vore förbundna med ett proportionellt valsätt i motsats till ett majoritetsvalsätt,
ytterligare förstärktes genom kartellförfarandet. Vid granskning av
Skölds spärrmetod, Droops metod och uddatalsmetoden med spärr hade
länsstyrelsen funnit att samtliga metoder fyllde de krav, som länsstyrelsen
bär uppställt på eu fullgod fördelningsmetod, samt alt skillnaden i val
-
42
Kungl. Maj.ts proposition, nr 175.
utslaget vid de olika metoderna endast vore obetydlig. Emellertid ansåge
länsstyrelsen, att Droops metod ur vissa betydelsefulla synpunkter vore att
föredraga framför de båda andra metoderna. Denna metod tedde sig otvivelaktigt
psykologiskt och känslomässigt mera tilltalande än de båda andra
metoderna, vilka för att hindra att alltför små gruppbildningar bleve representerade,
måste förses med spärr. Därigenom komme de minsta partierna
att redan före mandatfördelningen avskiljas och dessa partier finge icke
ens formellt vara med vid fördelningsförrättningen. De med spärr kombinerade
fördelningsreglerna innebure således, att vissa röster redan från
början på sätt och vis erhölle en anstrykning av mindervärdighet, vilket
psykologiskt sett tedde sig mindre tilltalande. Ett sådant förfarande behövde
icke tillgripas vid Droops metod. Då Droops metod därjämte vore
förbunden med den fördelen, att stora partier icke behövde riskera att bli
underrepresenterade, ansåge länsstyrelsen, att Droops metod varit att föredraga
framför uddatalsmetoden i förening med spärr. Då emellertid jämväl
sistnämnda metod kunde anses innebära en tillfredsställande lösning
på valsättsfrågorna och då majoriteten inom kommittén anslutit sig till
denna metod, ansåge sig länsstyrelsen kunna tillstyrka kommitténs förslag.
Antalet tillåtna väljarbeteckningar.
Såsom tidigare nämnts har ledamoten i utredningen herr Skoglund i sin
reservation föreslagit den förändringen av nuvarande valsystem, att endast
en välj arbeteckning skulle tillåtas vid andrakammarvalen mot nuvarande
tre. I denna del biträdes reservationen av länsstyrelsen i Älvsborgs lån,
som finner det inkonsekvent att efter den av utredningen föreslagna reformen
bibehålla vallagens regler om teknisk valsamverkan. Länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligga att, därest utredningens
förslag genomföres, bibehålla de regler som möjliggöra valsamverkan
genom kartell. Övriga remissinstanser ha icke uttalat sig i frågan.
Departementschefen,
Redan ganska snart efter införandet år 1909 av proportionellt valsätt för
andrakammarvalen riktades anmärkningar mot den tillämpade metoden för
fördelning av mandat, vilken förmenades icke giva full rättvisa åt olika
partiriktningar utan regelmässigt gynna de större partierna på de mindres
bekostnad. De mer betydande reformer av valmetoden som vidtagits efter
år 1909 ha också föranletts av en strävan att uppnå ett mera proportionellt
resultat vid valen. Sålunda genomfördes år 1921 en ny valkretsindelning
med större valkretsar för att det proportionella valsystemet bättre
skulle komma till sin rätt än som varit möjligt med den tidigare kretsindelningen.
En några år senare genomförd reform innebar att valsamverkan genom
kartell underlättades tekniskt. Ända sedan det proportionella valsättets
införande hade nämligen mindre partier sökt att genom samverkan vid va
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
43
len motverka valmetodens tendens att gynna större partier. Därvid förfors
till en början så, att de samverkande partierna förenade sig om samma partibeteckning
men framlade var sin kandidatlista. År 1924 infördes den ändringen
i valsättet, att det blev möjligt att å valsedel använda tre välj arbeteckningar
i stället för såsom förut endast en. Då tre beteckningar användas,
utgöras de i allmänhet av en kartellbeteckning, en partibeteckning och en
fraktionsbeteckning.
Trots de reformer i utjämnande riktning, som sålunda ägt rum, har anledning
till anmärkning mot valmetodens verkningar ansetts alltjämt vara
för handen. Förslag om ändringar i olika avseenden ha även framkommit.
Sålunda har vid flera tillfällen i riksdagen den tanken framförts att anordna
ett särskilt utjämningsförfarande för att så nära som möjligt anpassa de
olika partiernas representation till deras samlade röstsiffror för hela landet.
Förslag härom ha emellertid alltid avvisats av riksdagen. Härvid har bl. a.
den synpunkten gjort sig gällande, att en för långt driven utjämning eller
över huvud taget ett valsystem, som eftersträvade exakt proportionalitet för
alla grupper av väljare, kunde innebära en fara för partisplittring. Ett uttalande
av konstitutionsutskottet vid 1932 års riksdag är i detta hänseende
belysande. I ett avstyrkande yttrande över ett förslag att införa utjämningssystem
anförde utskottet bl. a., i anslutning till ett tidigare kommittéuttalande,
att det kunde ifrågasättas huruvida den exakta partiproportionella
representationen vore av den oomtvistliga vikt, att den först och sist måste
utan alla andra hänsyn tillgodoses. Utskottet intoge den ståndpunkten att
den proportionella exaktheten icke finge föras längre, än att den icke utövade
en skadlig verkan på andra värden inom det politiska livet. Det syntes
utskottet uppenbart att eu sådan utformning av valsättet, att det gynnade
uppkomsten och fortvaron av ett flertal småpartier, i sina konsekvenser
hindrade uppbyggandet av eu parlamentariskt stark regeringsmakt.
Det nuvarande valsystemet har föranlett att karteller bildats i jämförelsevis
stor omfattning, och verkställda undersökningar visa att kartellväsendet
haft betydande inverkan på valresultaten. Vid de andrakainmarval, som
ägt rum under perioden 1932—1948, ha sålunda de verkliga avvikelserna från
eu riksproportionell fördelning mellan partierna genomsnittligt uppgått till
11,8 mandat under det all de avvikelser, som skulle ha förekommit om karteller
icke använts, utgöra i genomsnitt 17,2 mandat. Genom kartellerna ha alltså
vid dessa val proportionalitetsavvikelserna i allmänhet nedbringats med nära
eu tredjedel. Att kartellbildning kommit att användas i den utsträckning
som skett har allmänt betraktats som en olägenhet. Det kan från allmän
synpunkt mot kartellväsendet invändas att det mången gång innebär att
ett samgående uteslutande av valtaktiska skäl äger rum mellan partier,
vilka i fråga om politisk inriktning så skilja sig från varandra, att samverkan
mellan dem icke framstår såsom naturlig. För väljarna kan i sådana
fall kartellbildning få till följd att de nödgas stöda ett parti, vars politik de
ogilla i väsentliga frågor. Härtill kommer att kartellbildning kan giva upphov
till avsevärda ojämnheter i mandatfördelningen mellan partierna.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Den kritik som sålunda kan riktas mot det nuvarande valsystemet föranledde
riksdagen att år 1949 begära en utredning om förändrat valsätt. Såsom
huvudsaklig riktlinje för en reform framhöll härvid riksdagen, att
man borde söka vinna större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna och på så sätt samtidigt avskaffa kartellsystemet, å andra
sidan underströks dock vikten av att icke vid en reform med detta syfte
andra värden i det politiska livet eftersattes. I denna allmänna målsättning
kan jag, såsom framgår av vad jag yttrade i direktiven för utredningen, i
stort sett instämma. Jag finner det sålunda önskvärt att man vid ett proportionellt
valsätt — i stället för att i utjämnande syfte främja användningen
av karteller — söker genom en förändring av själva valmetoden nå ett så
rättvisande resultat, att åtminstone i allmänhet behov av valtaktisk partisamverkan
icke föreligger. Det är emellertid uppenbart, att man vid en
ändring av valsättet i denna riktning måste beakta risken för att en alltför
långt driven proportionalitet leder till partisplittring, som försvårar bildandet
av regeringar med fast parlamentariskt underlag i andra kammaren.
Då fråga är om att söka bedöma vilket valsätt som är det för vårt land
lämpligaste, göra sig även flera andra allmänna synpunkter och intressen
gällande än de nu nämnda. Utredningen har i detta hänseende framhållit,
att vid prövningen av olika vägar för att åstadkomma önskad proportionalitet
riks- och valkretssynpunkter måste vägas mot varandra, i det att vissa
metoder för att tillgodose kravet på riksproportionalitet ha en benägenhet att
medföra avsteg från valutslagen i valkretsarna. På liknande sätt måste en
avvägning ske mellan de partiproportionella kraven och de rent personliga
momenten i valakten. Vidare har påpekats vikten av att valsystemet icke
är alltför invecklat och att grunddragen av detsamma kunna förstås av
envar.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att, då det gäller att taga ställning
till utformningen av det lämpligaste valsystemet, ett flertal mot varandra
delvis stridande synpunkter möta och att det är förenat med betydande svårigheter
att rätt avväga dessa mot varandra. Dessa svårigheter böra emellertid
ej hindra att man söker finna ett system som bättre än det nuvarande
tillgodoser olika berättigade intressen.
Utredningen har anfört, att för en sådan reform av det proportionella
valsystemet, som varit syftet med utredningens arbete, i huvudsak tre vägar
stå öppna, nämligen dels en utvidgning av valkretsarna, dels införandet av
ett särskilt utjämningssystem och dels övergång till annan metod för röstsammanräkning
och mandatfördelning än den nu tillämpade. Det påpekas
emellertid att en lämplig lösning kan vara att finna genom samtidigt anlitande
av mer än en av dessa utvägar. I utredningens förslag — vilket framgått
såsom resultatet av en kompromiss om vilken de flesta ledamöterna
enat sig — förordas införandet av ett valsätt som ger bättre proportionalitet
än det nuvarande och att som medel härför främst väljes att utbyta den nuvarande
d’Hondtska fördelningsmetoden mot en annan metod, vilken be
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 175.
45
nämnts uddatalsmetoden med spärr. Tanken att tillämpa särskilt utjämningsförfarande
har helt avvisats i majoritetsförslaget. Beträffande valkretsindelningen
har endast föreslagits den begränsade ändringen, att tre av de
mindre valkretsarna skola sammanslås med andra kretsar.
Beträffande valkretsindelningen har utredningen funnit att en
avsevärd utvidgning skulle erfordras för att enbart på denna väg — utan anlitande
av särskilt utjämningsförfarande eller övergång till annan fördelningsmetod
— säkerställa en tillräckligt rättvisande fördelning av mandaten
mellan partierna. En så vittgående reform av kretsindelningen har utredningen
icke velat förorda. Anledningen härtill har varit vissa av utredningen
påpekade olägenheter av ett system med mycket stora valkretsar, såsom att
valproceduren skulle bli alltför invecklad, att kontakten mellan väljarna
och de valda skulle minskas och att samverkan mellan väljarna skulle försvåras.
Utredningen har också framhållit de principiella och praktiska fördelarna
av att, på sätt nu är fallet, valkretsindelningen i huvudsak ansluter sig
till länsindelningen. Emellertid har utredningen, med hänsyn till att en
proportionell valmetod i allmänhet ger ett ur proportionell rättvisesynpunkt
sämre resultat i små kretsar än i stora, ansett att tre av de nuvarande 5-manskretsarna borde sammanslås med angränsande kretsar.
Jag biträder utredningens uppfattning, att en så genomgripande ändring
av valkretsindelningen, som skulle erfordras för att utan andra förändringar
av valsystemet åvägabringa erforderlig proportionalitet och göra kartellerna
onödiga, icke bör komma till stånd. Ett tillskapande av så stora valkretsar,
som då skulle bli nödvändiga, har heller icke påyrkats av någon
bland remissinstanserna. Till utredningens mera begränsade förslag att
sammanslå vissa 5-mansvalkretsar — vilken fråga är av mindre vikt ur
riksproportionell synpunkt — vill jag senare återkomma.
Vad härefter angår utvägen att för fördelningen av mandaten mellan partier
eller andra väljargrupper införa ett särskilt utjämningsförfarande,
kunna självfallet, såsom framgår av vad några remissinstanser
anfört, vissa skäl anföras för en sådan lösning. Emellertid torde det förhålla
sig så, att för en sådan förbättring av proportionaliteten, som erfordras
för att göra kartellsystemet överflödigt utan att likväl risk för partisplittring
skall uppstå, det icke är nödvändigt att göra en så omfattande ändring
av det nuvarande valsättet, som införandet av ett utjämningssystem
skulle innebära. Härtill kommer, att — såsom utredningen framhållit —
vissa direkta olägenheter äro förbundna med ett dylikt system. Såsom särskilt
oförmånligt framstår enligt min mening att utslagen i valkretsarna
i viss mån förlora i betydelse och att vid valen partihänsyn komma att alltför
mycket dominera på bekostnad av de personliga momenten. Jag anser
därför i likhet med utredningen att denna väg att åstadkomma större proportionalitct
knappast hör beträdas.
Beträffande den tredje utvägen att åstadkomma ett proportionellt mera
rättvisande resultat, nämligen att övergå till a n n a n fördelning smetod
äu d’Hondts regel, finnas såsom utredningen visat olika möjlig
-
46
Kangl. Maj.ts proposition nr 175.
heter. Utredningen har ingående undersökt ett antal skilda fördelningsmetoder.
Några av dessa ha av utredningen ansetts i alltför hög grad göra
det möjligt för mindre partier att förvärva mandat och därför innebära risk
för partisplittring och försvåra möjligheterna att uppnå stabilitet och effektivitet
i det parlamentariska arbetet. Så har fallet varit med de oförändrade
uddatals- och valkvotsmetoderna. Dessa båda metoder ha därför ansetts
ej kunna komma i fråga. I detta hänseende har varken inom utredningen
eller bland remissmyndigheterna någon avvikande mening uttalats.
För egen del ansluter jag mig helt till utredningens uppfattning i denna
fråga.
De övriga fördelningsmetoder, som utredningen diskuterat, äro den jämkade
uddatalsmetoden, uddatalsmetoden med spärr, Skölds spärrmetod och
Droops metod. Utredningen har ansett, att den jämkade uddatalsmetoden
med divisionstalen 1,5, 3, 5 o. s. v. skulle ge en så betydande övervikt för
stora partier att mindre partier kunde frestas till kartellbildning. Visserligen
kan enligt utredningens åsikt denna olägenhet motverkas genom att
divisionstalet 1,5 utbytes mot någon lämplig siffra mellan 1 och 1,5, men
utredningen har likväl framför en sålunda jämkad uddatalsmetod föredragit
uddatalsmetoden med spärr, vilken utredningen funnit synnerligen
enkel i konstruktivt hänseende och lätt att tillämpa.
Utredningen har sökt bedöma verkninglirna i olika hänseenden av uddatalsmetoden
med spärr, Skölds spärrmetod och Droops metod. I fråga om
verkningarna i proportionellt hänseende har utredningen ansett att metoderna
ej utvisa sådana skiljaktigheter att principiell olikhet med hänsyn
till den allmänna tendensen vid fördelningen kan anses föreligga mellan
dem. Dock har Droops metod synts lämna ett mera bestämt företräde åt
den största väljargruppen än de två andra metoderna. Beträffande frågan
huruvida kartellväsendet skall visa sig onödigt vid tillämpning av uddatalsmetoden
med spärr, Skölds metod eller Droops metod har utredningen
funnit, att det icke vid någon av dem kan helt uteslutas att partisamverkan
vid valen någon gång kan leda till mandatvinst men att möjligheterna härtill
äro mycket begränsade. Utredningen har därför ansett att önskemålet
att kunna avveckla kartellsystemet i huvudsak kan tillgodoses enligt envai
av de tre metoderna. I särskilt hög grad har detta ansetts gälla uddatalsmetoden
med spärr. Utredningen har vidare ansett att enligt envar av ifrågavarande
tre metoder visserligen i undantagsfall partiuppdelning kan leda till
ökad mandattilldelning till partiet men har bedömt de praktiska möjligheterna
härtill såsom mycket små. I konstruktivt hänseende har utredningen
ansett uddatalsmetoden med spärr överlägsen de två övriga metoderna.
Utredningen har tillmätt sistnämnda förhållande avgörande betydelse och
har därför förordat uddatalsmetoden med spärr.
I fråga om valet av fördelningsmetod har emellertid uppfattningen inom
utredningen varit mycket delad. Mot utredningsmajoritetens förslag ha två
reservationer anförts. En ledamot, vilken funnit starka skäl tala för en
övergång till majoritetsval men med hänsyn till utredningsdirektiven fun
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
nit sig ej kunna framställa yrkande därom, har yrkat att alls ingen förändring
skall företagas i gällande -valsätt. En annan ledamot har påyrkat
att för mandatfördelningen skall väljas den'' Droopska metoden samt att
endast en välj arbeteckning skall tillåtas vid valen. I särskilda yttranden
av tre ledamöter, vilka biträtt majoritetsförslaget i fråga om fördelningsmetoden,
har vidare uttalats tveksamhet rörande vissa delar av förslaget
och uttryckts sympatier för andra lösningar.
Även bland remissmyndigheterna har, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, viss tvekan eller avvikande mening yppats. Dock har endast
en av dem direkt föreslagit annat system framför uddatalsmetoden med
spärr.
Att så olika meningar och så stor tveksamhet sålunda gjort sig gällande
inom utredningen och bland de hörda myndigheterna belyser svårigheten av
att under behörigt hänsynstagande till de här förut nämnda allmänna synpunkterna
och intressena avgöra vilken av olika tänkbara fördelningsmetoder
som är den lämpligaste. En särskild svårighet, som är förbunden med varje
ändring av valordningen, består däri, att de framtida verkningarna av den
ena eller andra regeln icke kunna bestämt förutses. Man är i viss mån hänvisad
till tämligen osäkra beräkningar, grundade på statistik från tidigare
val, och på många punkter till rena antaganden.
Allt detta medför att jag finner det vanskligt att nu slutgiltigt taga ställning
till spörsmålet huru valsättet bör vara utformat i framtiden. Jag anser
det knappast lämpligt att utan ytterligare överväganden binda sig för en
lösning i denna för vårt statsskick så viktiga fråga utan vill i stället föreslå
att för mandatperioden 1953—1956 den nya fördelningsmetod prövas, som
på grund av det nu förefintliga utredningsmaterialet kan bedömas som den
mest ändamålsenliga. Den metod, som jag kommer att förorda, bör därför
enligt min mening tills vidare göras tillämplig endast å val och särskilda
röstsammanräkningar, avseende nämnda fyraårsperiod. Sedan därvid erfarenheter
vunnits av metodens verkningar i praktiken, föreligga bättre
möjligheter att avgöra om den bör komma till användning även i fortsättningen.
Av utredningsmaterialet torde framgå, att envar av uddatalsmetoden med
spärr, Skölds metod och Droops metod ger ett i proportionellt hänseende avsevärt
mera rättvisande resultat än d’Hondts regel. En likartad effekt torde
kunna uppnås med en jämkad uddatalsmetod, i vilken första divisionstalet
satts lägre än 1,5. Det synes antagligt, att en så förbättrad proportionalitet,
som metoderna alltså erbjuda, kommer att åtminstone starkt begränsa användningen
av karteller. I sistnämnda hänseende måste dock verkningarna
bedömas såsom i någon mån osäkra. Förekomsten av valsamverkan mellan
partier skulle dock ytterligare kunna motverkas genom att man, såsom föreslagits
av eu reservant inom utredningen, borttoge den nuvarande möjligheten
att å valsedel använda mer än en väljarbeteckning. En sådan reform synes
mig f. ö. utgöra ett naturligt komplement till införandet av en ny fördel
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
ningsmetod, avsedd att göra kartellerna onödiga. Jag vill därför föreslå, att
vid val för nyssnämnda mandatperiod valsedlarna skola vara försedda med
partibeteckning men att ingen annan väljarbeteckning skall vara tillåten.
Jag instämmer i utredningens uttalande, att risken för valtaktisk uppdelning
av partier icke bör överdrivas. Helt torde man dock icke kunna bortse från
denna risk, om man övergår till någon av de ifrågavarande metoderna. I nu
nämnda hänseenden — såvitt avser det proportionella resultatet samt förmåga
att motverka kartellbildning och partiuppdelning — framstå uddatalsmetoden
med spärr, en lämpligt anordnad jämkad uddatalsmetod, Skölds
metod och Droops metod såsom tämligen likvärdiga. I tekniskt hänseende
anser jag dock i likhet med utredningen att metoder, som bygga på uddatalssystemet,
ha ett företräde framför sådana som grundas på fördelning efter
valkvot — enkel eller förminskad — och största överskott. Särskilt den omständigheten,
att valkvoten räknas på sammanlagda antalet röster i valkretsen
och att alltså inverkan härvid utövas även av rösterna för partier, som
ej erhålla mandat, samt det ofta slumpvisa utfallet av fördelningen efter
överskott utgöra enligt min mening svagheter hos de Sköldska och Droopska
metoderna. Liksom utredningsmajoriteten anser jag att denna uddatalsmetodens
överlägsenhet i konstruktivt avseende bör leda till att metoden nu
väljes framför Skölds och Droops metoder.
Den spärr för erhållande av första mandatet, som uddatalsmetoden kräver,
kan som nämnts anordnas på två sätt. Vilketdera spärrförfarandet som
än väljes kan spärren lätt skärpas eller lindras. Man kan därför få de båda
spärranordningarna att verka på i det närmaste samma sätt. En principiell
skillnad föreligger dock mellan dem. Den fristående spärr, förlagd vid 60 %
av valkvoten, som utredningen förordat, innebär liksom valkvotsmetoderna
att hänsyn tages till sammanlagda rösttalet i valkretsen, varför alla partier i
större eller mindre grad inverka på beräkningen. En sådan inverkan av andra
partier äger icke rum vid tillämpning av det andra spärrförfarandet, vilket
blott innebär att redan i fråga om ett partis första mandat jämförelsetalet
erhålles genom en reducering av rösttalet på liknande sätt som då det gäller
följande mandat. Sistnämnda spärrförfarande synes mig av denna anledning
tekniskt lämpligare och systematiskt bättre förenligt med uddatalsmetoden
än den fristående spärren. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande
metoder med fristående spärr anfört, att de medförde att de minsta partierna
redan före mandatfördelningen avskiljdes och alltså ej ens formellt finge
vara med vid fördelningsförrättningen. Spärren innebure således att vissa
röster redan från början på sätt och vis erhölle en anstrykning av mindervärdighet,
vilket psykologiskt tedde sig mindre tilltalande. Vad länsstyrelsen
sålunda anfört visar enligt min mening på en betydande nackdel hos den
fristående spärren. En sådan ofördelaktig verkan har icke den i en jämkad
uddatalsmetod liggande spärren. På grund av nu redovisade skäl anser jag
att för spärrförfarandet bör väljas metoden att bestämma redan det första
jämförelsetalet för ett pax-ti genom att reducera rösttalet med ett lämpligt
divisionstal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
49
Såsom förut angivits bör första divisionstalet sättas något lägre än det av
utredningen prövade talet 1,5. Jag har låtit verkställa uträkningar rörande
mandatfördelningen mellan partierna vid valen 1932—1948 vid tillämpning av
jämkade uddatalsmetoder med första divisionstalet bestämt till resp. 1,25, 1,3
och 1,4. Resultaten av nämnda beräkningar redovisas i en tabell, vilken såsom
bilaga 2 fogas vid protokollet i detta ärende. Tabellen visar till jämförelse
även mandatfördelningen enligt det av utredningen föreslagna systemet,
uddatalsmetoden med spärr. Genomsnittliga avvikelserna uppgå enligt
sistnämnda metod till 7,6 mandat samt enligt de jämkade metoderna med
första divisionstalen 1,25, 1,3 och 1,4 till resp. 6,8, 7,8 och 10 mandat. I fråga
om resultatet stå alltså samtliga de tre jämkade metoderna mycket nära den
av utredningen förordade metoden. Jag föreslår att reduceringen av rösttalet
första gången sker genom delning med 1,4. Att den i en sådan reducering
liggande spärren för småpartier innebär en viss, ehuru mycket obetydlig,
skärpning i förhållande till den fristående spärren anser jag närmast vara
en fördel med hänsyn till vikten av att motverka partisplittring.
De regler rörande val och särskilda sammanräkningar avseende mandatperioden
1953—1956, vilka jag enligt vad tidigare nämnts föreslår, torde
böra upptagas i en särskild lag. Ett förslag till sådan lag har upprättats
inom justitiedepartementet.
Jag får nu återkomma till utredningens förslag att sammanföra tre 5-mansvalkretsar
med angränsande kretsar. Detta förslag är väsentligen av lokal
betydelse. För mandatfördelningen i hela riket mellan partierna äro verkningarna
av en sådan sammanslagning jämförelsevis obetydliga. Spörsmålet
kan därför bedömas fristående från frågan om lämplig fördelningsmetod.
I samband med tillkomsten år 1921 av den nuvarande valkretsindelningen
övervägdes frågan om lämpligheten av att sammanföra olika län till en valkrets.
Sålunda framhölls i den riksdagsskrivelse, som föranledde utredning
rörande indelningen i valkretsar, att det med hänsyn till den naturliga samhörigheten
inom länen ganska allvarligt kunde ifrågasättas, huruvida det
vore lämpligt att sammanslå mindre län till en valkrets, samt att i områden
med mycket gles befolkning särskild varsamhet måste iakttagas vid valkretsarnas
utvidgning. I det kommittébetänkande, som låg till grund för
1921 års ändring, underströkos de sålunda uttalade betänkligheterna mot
att sammanslå skilda län till valkretsar. För egen del anser jag att sakliga
skäl alltjämt finnas för den uppfattning, som sålunda rådde då den nuvarande
indelningen genomfördes. Såsom valkretsar för andrakammarvalen
framstå otvivelaktigt länen såsom naturliga enheter med hänsyn till den
intressegemenskap som råder inom länen och länsbefolkningens traditionsenliga
samverkan på skilda områden. Bland väljarna torde i allmänhet ett
starkt intresse föreligga att varje län för sig utser sina representanter i andra
kammaren. Ett sammanförande av olika län till en valkrets kan därför befaras
leda till splittring och stridigheter mellan väljare tillhörande olika län,
och det torde även finnas risk för att valintresset inom en sådan krets komme
att minskas. Jag anser därför att i valkretshänseende länen liksom hittills
4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 snml. Nr 175.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
böra hållas åtskilda från varandra och kan följaktligen icke förorda sammanslagning
i de nu ifrågavarande fallen. Ej heller finner jag anledning
föreligga att nu göra ändring i fråga om Älvsborgs läns av geografiska och
andra skäl betingade uppdelning i två valkretsar.
Vad utredningen anfört om olägenheterna ur proportionell synpunkt av
valkretsar med mindre än fem mandat finner jag emellertid övertygande.
För närvarande är genom en bestämmelse i § 15 riksdagsordningen sörjt för
att icke i någon valkrets skall utses mindre än tre ledamöter i andra kammaren.
Huvudregeln om mandatfördelningen är att i varje valkrets skall,
efter folkmängden vid början av året näst före den fyraårsperiod för vilken
valen gälla, väljas en riksdagsman för varje fullt tal motsvarande en 230-del
av rikets folkmängd. Denna regel kompletteras dels av en bestämmelse, enligt
vilken för valkrets, vars folkmängd ej uppgår till fullt tre 230-delar av
rikets folkmängd, dock skola väljas tre riksdagsmän, dels ock av en föreskrift
att, om icke vid tillämpning av de nämnda stadgandena antalet riksdagsmän
som skola väljas uppgår till 230, så skola, för ernående av detta
antal, de valkretsar vilkas folkmängd mest överskjuter de tal som enligt
huvudregeln äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna
var för sig i ordning efter överskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Garantiregeln att i varje krets skola väljas minst tre
riksdagsmän har nu tillämpning endast för Gotlands läns valkrets. Någon
förändring av mandattalet för denna krets ifrågasättes icke av utredningen
och torde ej heller böra ske. För övriga valkretsar synes emellertid önskvärt,
att åtgärder vidtagas för att förhindra att på grund av ojämnheter i
befolkningsutvecklingen mandattalet i en krets nedgår under fem. Enligt
vad jag inhämtat ger en preliminär uppskattning av befolkningssiffrorna
den 1 januari 1952, vilka ligga till grund för den mandatfördelning på valkretsarna
som skall ske under innevarande år, anledning antaga att alla valkretsar
utom Gotlands län komma att för fyraårsperioden 1953—1956 utse
minst fem andrakaminarledamöter. Såsom utredningen framhållit torde
emellertid risk föreligga för att inom en tämligen snar framtid Blekinge och
Jämtlands län komma att — därest nuvarande regler ej ändras — förlora
vartdera ett mandat. En utväg att förhindra en sådan nedgång i mandattalet
har anvisats i en vid utredningens förslag fogad reservation. Enligt
denna skulle alla valkretsar utom Gotland vara tillförsäkrade minst fem mandat.
Detta skulle ske genom en regel, innebärande att 230 mandat skulle fördelas
såsom hittills mellan de olika valkretsarna, varefter sådana kretsar —
bortsett från Gotland — som därvid icke erhållit fem mandat skulle få
ytterligare mandat för utfyllning till sistnämnda antal. Bestämmelsen skulle
följaktligen innebära att antalet ledamöter av andra kammaren kunde komma
att överstiga 230. För reservationen ha de fyra länsstyrelser uttalat sig,
vilka avstyrkt utredningens förslag om sammanläggning av olika län.
Det kan möjligen sägas vara en olägenhet hos den reservationsvis föreslagna
regeln att enligt densamma ledamotstalet i andra kammaren är varierande.
Denna nackdel kan emellertid icke undvikas, om man vill garan
-
Kungl. Maj:ts proposition ni 175.
51
rantera de minsta valkretsarna ett visst antal mandat och samtidigt icke låta
detta medföra minskning för de större kretsarna. Den nuvarande garantiregeln
till förhindrande av att mandattalet i en krets understiger tre kan
icke medföra ökning av ledamotsantalet i andra kammaren, vilket leder till
att den fördel regeln bereder en liten krets motsvaras av en nackdel för någon
av de större kretsarna. Om emellertid nu minimiregeln utvidgas till att
även avse att alla kretsar utom den minsta skola vara tillförsäkrade minst
fem mandat och garantin därför kommer att få större betydelse i tillämpningen,
synes erforderligt att regeln utformas så, att större kretsar icke bli
lidande. Fördelen med en garantiregel av ifrågavarande slag, nämligen att
man hindrar uppkomsten av alltför små valkretsar med därav följande sämre
proportionalitet vid valen, äro enligt min mening så betydande, att de mer
än väl uppväga nackdelen med det varierande ledamotsantalet i kammaren.
Det kan tilläggas att inom överskådlig tid antalet ledamöter kommer att
endast obetydligt överskjuta 230.
På grund av vad jag nu anfört vill jag förorda, att i riksdagsordningen
stadgas dels att, därest det antal riksdagsmän som vid fördelning enligt de
nuvarande reglerna om folkmängd och största överskott bör utses i en valkrets
antingen icke uppgår till tre eller ock till minst tre men ej fem, antalet
skall ökas, i förra fallet till tre och i senare fallet till fem, dels ock att i
anledning härav antalet ledamöter i andra kammaren kan överstiga 230.
Införandet av nu nämnda stadganden bör ske genom ändringar i §§ 13 och
tera de minsta valkretsarna ett visst antal mandat och samtidigt icke låta
15 riksdagsordningen. Förslag till sådana ändringar har upprättats inom
justitiedepartementet.
Jag övergår nu till en redogörelse för särskilda stadganden i det förut
nämnda lagförslaget angående valsätt för perioden 1953—1956.
Speciell motivering
till förslaget till lag med vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1953—1956.
Såsom tidigare nämnts är avsikten, att den föreslagna nya fördelningsmetoden
och systemet med blott en välj arbeteckning (partibeteckning)
skola prövas vid val och särskilda sammanräkningar som avse besättande
av plats i andra kammaren för perioden 1953—1956. Fråga är således ej
blott om 1952 års ordinarie val utan även om olika slag av nyval och kompletteringsval,
vilka avse samma mandatperiod. Likaså skola de nya reglerna
tillämpas vid sådana särskilda röstsammanräkningar, som kunna komma
att företagas för att t. ex. fylla plats efter den som valts för perioden
men avgått under densamma. Lagförslaget innebär, att med avseende å dessa
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
val och särskilda sammanräkningar bl. a. följande stadganden i lagen den 26
november 1920 om val till riksdagen upphävas eller ersättas av nya bestämmelser.
56 §.
I 56 § givas bestämmelser angående rätt för parti, som enligt 54 § fått
partibeteckning inregistrerad, att anmäla kandidater, om rätt för två eller
flera sådana partier att anmäla kartellbeteckning samt om prövning av sådana
anmälningar m. m. Enär enligt förslaget kartellbeteckning icke skall
vara tillåten, ha i lagförslaget meddelats föreskrifter, innebärande att stadgandena
i 56 §, såvitt de avse kartellbeteckningar, icke skola tillämpas. Förslaget
föranleder att Kungl. Maj :t bör utfärda nytt formulär till sådan lista,
som omnämnes i 56 § 4 mom.
59 §.
Reglerna i 59 § vallagen om valsedels beskaffenhet röna såtillvida inverkan
av förslaget, att i stället för föreskrifterna i andra stycket om utsättande
av en, två eller tre välj arbeteckningar skall gälla, att å valsedel skall
angivas partibeteckning, d. v. s. partinamn eller annan beteckning i ord
för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning. Den föreslagna föreskriften
om att partibeteckning skall utsättas har hämtats från 15 § vallagen,
som avser förstakammarval. I anledning av denna ändring bör det
vid vallagen fogade formuläret till s. k. spaltad valsedel vid andrakammarval
ersättas med ett nytt formulär. I det nu upprättade förslaget till formulär
har plats angivits för valkretsbeteckning. Detta har föranletts av ett denna
dag framlagt förslag om rätt att å valsedel angiva sådan beteckning.
79 §.
I 79 § vallagen meddelas bestämmelser om ogiltighet av valsedel. Stadgandena
i första stycket av paragrafen föreslås ersatta av nya bestämmelser.
Ändringen har föranletts av att valsedel skall upptaga partibeteckning
men att ingen annan välj arbeteckning skall vara tillåten. Vid utformningen
av de nya bestämmelserna har hänsyn tagits till det under 59 § omnämnda
förslaget om angivande av valkretsbeteckning å valsedel.
81 §.
Förslaget föranleder, att reglerna i 81 § vallagen om röstsammanräkning
och mandatfördelning böra helt ersättas av nya bestämmelser.
I stället för de fyra första momenten i 81 §, vilka behandla ordnandet av
namnen inom C-, B- och A-grupper, ha upptagits bestämmelser om hur namnen
skola ordnas inom de olika partierna. Dessa bestämmelser ha hämtats
från 19 § vallagen, som gäller förstakammarval. I stället för nuvarande 5
mom. av 81 § ha införts regler om mandatfördelningen mellan partierna i
enlighet med vad som angivits i den allmänna motiveringen.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
87 §.
Med anledning av att endast partibeteckning skall få förekomma föreslås
nya bestämmelser i stället för de i 87 § vallagen givna bestämmelserna
om ny röstsammanräkning. Vid utformningen av de nya bestämmelserna
ha reglerna i 21 § vallagen om ny sammanräkning i anledning av förstakammarval
tjänat till förebild.
Övergångsbestämmelserna.
Den nya lagen torde böra träda i kraft dagen efter utfärdandet.
I flera paragrafer i vallagen — bl. a. 56, 57, 59, 80 och 89 §§ — vilka
skola i oförändrat skick tillämpas för perioden 1953—1956, förekomma hänvisningar
till stadganden, som ersatts av föreskrifter i den nya lagen. Sådana
hänvisningar böra avse de bestämmelser som trätt i stället för de ersatta.
Föreskrift härom, avseende även hänvisningar i andra författningar,
har därför meddelats.
Föredraganden hemställer härefter att genom proposition förslaget till
ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen
till prövning i grundlagsenlig ordning och att förslaget till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden 1953—
1956 måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Lundberg.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 175.
Bilaga 1.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 30, 81, 90 och 91 §§ lagen den 26
november 1920 (nr 796) om val till riksdagen.
Härigenom förordnas, att 30, 81, 90 och 91 §§ lagen den 26 november 1920
om val till riksdagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
30 §.
För valen till andra kammaren indelas riket i tjugufem valkretsar, nämligen
:
Stockholms stad;
Göteborgs stad;
Göteborgs och Bohus läns landstingsområde;
Malmö, Hälsingborgs, Landskrona och Lunds städer;
Malmöhus läns valkrets, innefattande länets landsbygd samt städerna
Ystad, Trelleborg, Skanör med Falsterbo, Eslöv och Höganäs;
Blekinge län och Kristianstads län;
Västernorrlands län och Jämtlands län;
vart och ett av rikets övriga län.
81 §.
1. För rösternas sammanräknande ordnas valsedlarna efter väljarbeteckning,
varom i 59 § andra stycket sägs, sålunda, att valsedlar med samma
första beteckning sammanföras i särskilda grupper (A-grupper).
Förekomma inom A-grupp valsedlar med en andra beteckning, ordnas
A-gruppens sedlar efter sådan beteckning (B-grupper). Till A-gruppen hörande
sedlar med endast en beteckning anses tillhöra en särskild B-grupp.
Förekomma inom B-grupp valsedlar med en tredje beteckning, ordnas
B-gruppens sedlar efter sådan beteckning (C-grupper). Till B-gruppen hörande
sedlar med endast två beteckningar anses tillhöra en särskild C-grupp.
2. a) För varje C-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskilda
sammanräkningar ordning mellan de namn å gruppens valsedlar, vilka
avse själva riksdagsmannavalet.
Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.
b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står
först å sedeln.
C-gruppens valsedlar ordnas i namngrupper så, att sedlar med samma
första namn bilda en namngrupp.
Valsedlarna inom varje namngrupp räknas, och deras antal utgör namngruppens
rösttal. Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står
först på namngruppens valsedlar.
1 Senaste lydelse av 30 § se 1944: 84, av 81 § se 1940:550, av 90 § se 1932:271 och av91§
se 1940: 271; jfr även för de tre sistnämnda §§ 1944:84.
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
55
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.
c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.
Den eller de namngrupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas,
och nämnda valsedlar ordnas i nya namngrupper så, att sedlar, som vid den
pågående sammanräkningen gälla för ett och samma namn, bilda en namngrupp;
däremot bibehållas övriga befintliga namn grupper oförändrade.
Valsedlarna inom varje nybildad namngrupp räknas och deras antal utgör
namngruppens rösttal.
För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och
jämförelsetal.
Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den namngrupp eller sammanlagda
rösttalet för de namngrupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.
Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke namngrupp
av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad
plats. Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal
med det tal, som motsvarar den del namngruppen tagit i besättandet av
plats eller platser, som utdelats (namngruppens platstal), ökat med 1, eller,
om flera namngrupper av valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet
av förut utdelad plats, med dessa namngruppers sammanlagda platstal,
ökat med 1. Platstalet för en namngrupp beräknas sålunda, att namngruppens
rösttal delas med största jämförelsetalet vid sammanräkningen
närmast före namngruppens bildande.
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.
d) Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till
antalet. Höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.
3. För varje B-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskilda
sammanräkningar ordning mellan de namn å gruppens valsedlar, vilka
avse själva riksdagsmannavalet. Därvid anses namnen å varje C-grupps
valsedlar förekomma i den jämlikt 2 mom. bestämda ordning och tillämpas
i övrigt de i nämnda mom. angivna grunder.
4. För varje A-grupp bestämmes i erforderlig utsträckning genom särskilda
sammanräkningar ordning mellan de namn å gruppens valsedlar,
vilka avse själva riksdagsmannavalet. Därvid anses namnen å varje B-grupps
valsedlar förekomma i den jämlikt 3 mom. bestämda ordning och tillämpas
i övrigt de i 2 mom. angivna grunder.
5. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan de olika Agrupperna
sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas den A-grupp, vilken
för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit en A-grupp tilldelad, besättes genast så, att A-gruppens
första plats tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom Agruppen,
A-gruppens andra plats den, som bär andra namnet i ordningen,
A-gruppens tredje plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare
efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan
fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra A-grupper.
Jämförelsetalet är lika med A-gruppens rösttal, så länge A-gruppen ännu
icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje
gång så, att A-gruppens rösttal delas med det tal, som är 1 högre än det
dubbla antalet av A-gruppen tilldelade platser. Har samma person erhållit
platser från två A-grupper, skall dock, vid beräkning av det antal platser,
som utdelats, vardera platsen anses blott såsom eu halv plats; har någon er
-
56
Kungl. Maj. ts proposition nr 175.
liållit platser från 3 A-grupper, anses varje sådan plats såsom en tredjedels
plats; och så vidare efter samma grund.
Har en A-grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
de å gruppens valsedlar upptagna namn, vilka avse själva riksdagsmannavalet,
varder den från vidare jämförelse utesluten.
6. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står
främst i ordningen inom den A-grupp, som, enligt vad i 5 mom. sägs, har
största jämförelsetalet.
7. A-grupp, vars rösttal ej överstiger sex tiondelar av sammanlagda antalet
röster i valkretsen, delat med antalet av de platser, som där skola besättas,
må icke deltaga i fördelningen av platserna.
8. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.
90 §.
Vad ovan är stadgat i avseende å magistrat skall i stad utan magistrat i
tillämpliga delar gälla om den valnämnd, som skall finnas för sådan stad.
Valnämnd, som i första stycket sägs, skall bestå av kommunalborgmästaren
i staden såsom ordförande samt två ledamöter jämte suppleanter för
dem, vilka väljas för fyra år av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmänna rådstugan. Valet äger rum å tid, då val till befattningar inom
kommunen eljest anställes. Vad i 33—36 §§ i övrigt är stadgat i avseende
å valnämnd å landet skall äga motsvarande tillämpning beträffande den valnämnd,
varom nu är fråga.
Äro i stad flera valdistrikt, skall magistraten eller i stad utan magistrat
valnämnden för varje valdistrikt utse tre eller flera personer att såsom magistratens
eller valnämndens deputerade vara valförrättare i distriktet. Av
dessa förer den främste ordet. Protokollet över valförrättningen föres av den
magistraten eller valnämnden därtill utsett.
91 §.
Omfattar valkrets för val till andra kammaren olika län, skall sammanräkning
av avgivna röster för valkretsen verkställas av Konungens befallningshavande
i det av länen, som Konungen bestämmer.
Anmälan, som avses i 56 §, skall i valkrets, varom nu är fråga, göras hos
den Konungens befallningshavande, som förordnats att verkställa röstsammanräkningen.
Konungens befallningshavande, som ej har att verkställa röstsammanräkning
för valkretsen, skall på sätt stadgas i 76 § tredje stycket tillse, att valprotokoll,
röstlängd och omslag, som avses i 68 § 3 inom., inkomma från
valdistrikten i länet, samt från försumlig valförrättare infordra vad som fattas.
De inkomna handlingarna skola därefter skyndsamt överlämnas till den
Konungens befallningshavande, som skall verkställa sammanräkningen.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj.ts proposition nr 175.
57
Bilaga 2.
Jämförelse mellan riksresultaten för skilda mandatfördelningssystem
vid andrakammarvalen 1932—1948.
(Siffror inom parentes ange avvikelser från en fullt proportionell fördelning.)
H = Högern
B = Bondeförbundet
L = Liberala, uppgår fr. o. m. 1936 i folkpartiet = F
Fr = Frisinnade, uppgår fr. o. m. 1936 i folkpartiet = F
Sd = Socialdemokraterna
Ki = Kilbomskommunisterna, fr. o. in. 1936 socialistpartiet = Sp
Si = Sillénkommunisterna, fr. o. m. 1936 kommunisterna = K
Uddatalsmetoden med spärr (60 % av valkvoten).
Partier |
1932 |
1936 |
1910 |
1914 |
1918 |
|||||||
H........;....... |
54 |
(- |
i) |
42 |
(+ 1) |
41 (- |
1) |
37 |
(± 0) |
26 |
(- |
2) |
B................ |
37 |
( + |
4) |
38 |
(+5) |
31 ( + |
4) |
33 |
(+ 2) |
29 |
( + |
1) |
H.............. |
4 |
(± |
0) |
|||||||||
28 |
(-2) |
25 (- |
2) |
30 |
(± 0) |
54 |
( + |
1) |
||||
Fri .............. |
22 |
(± |
0) |
|||||||||
Sd............... |
100 |
( + |
3) |
112 |
(+ 6) |
130 (± |
5) |
110 |
(+ 2) |
111 |
( + |
4) |
Ki; Sp........... |
8 |
(- |
4) |
6 |
(- 4) |
- (- |
1) |
— |
||||
Si; K............. |
5 |
(~ |
1) |
4 |
(-3) |
3 (- |
5) |
20 |
(-4) |
10 |
(~ |
4) |
Övr.............. |
— |
(— |
1) |
— |
(-3) |
— |
— |
|||||
S:a avvikelser |
i |
7 |
± 12 |
9 |
± 4 |
± |
6 |
Genomsnittlig avvikelse: 7.0
Jumkad iiddatalsmetod (1.25, 3, 5, 7 o. s. v.).
H................ 55 (± 0) 42 (+ 1) 42 (± 0) 38 ( + 1) 27 (— 1)
B................ 37 (+ 4) 36 (+ 3) 31 (+ 4) 33 ( + 2) 29 (+ 1)
B I.............. 4 (± 0)
F............ 29 (— 1) 24 (— 3) 28 (— 2) 54 (+ 1)
Fr 1.............. 21 (— 1)
Sd............... 99 (+ 2) 112 (+ 6) 129 (± 4) 110 (+ 2) 110 (± 3)
Ki; Sp........... 9 (—3) 6 (— 4) — (— 1) — —
Si; K............. 5 (— 1) 5 (—2) 4 (— 4) 21 (— 3) 10 (—4)
övr.............. — (— 1) — (— 3) — — —
S:a avvikelser ±6 ±10 ±8 ±5 -j. 5
Genomsnittlig avvikelse: 6.8
5 Bihang till riksdagens protokoll 1952. t samt. Xr 175
58
Knngl. Maj.ts proposition nr 175.
Jämkad nddalalsmetod (1.3, 3, 5, 7 o. s. v.).
Partier |
1933 |
1936 |
1940 |
1944 |
1948 |
H................ |
54 (- 1) |
42 (+ 1) |
42 (± 0) |
38 (+ 1) |
27 (- 1) |
B................. L 1 .............. |
37 (+ 4) 4 (± 0) |
37 (+ 4) |
31 (+ 4) |
33 (+ 2) |
28 (± 0) |
F............ Fr ) .............. |
21 (— 1) |
28 (— 2) |
24 (- 3) |
29 (- 1) |
54 (+ 1) |
Sd............... |
101 (+ 4) |
112 (+ 6) |
130 (+ 5) |
in (+ 3) |
in (+ 4) |
Ki; Sp........... |
8 (-4) |
6 (- 4) |
- (-D |
— |
— |
Si; K............. |
5 (-1) |
5 (- 2) |
3 (— 5) |
19 (- 5) |
10 (- 4) |
övr.............. |
- (-1) |
- (- 3) |
— |
— |
— |
S:a avvikelser |
± 8 |
± H |
± 9 |
± 6 |
i 5 |
Genomsnittlig avvikelse: 7.8
Jämkad uddatalsmetod (1.4, 3, 5, 7 o. s. v.).
H................ 54 (— 1) 42 (+ 1) 43 (+ 1) 38 (+ 1) 23 (—5)
B................ 37 (+ 4) 37 (+ 4) 29 (+ 2) 33 ( + 2) 29 (+ 1)
L I .............. 4 (i 0)
F............ 26 (— 4) 23 (— 1) 28 (— 2) 55 ( + 2)
Fr I.............. 21 (— 1)
Sd............... 102 (+ 5) 116 (+ 10) 131 (+ 6) 113 (+ 5) 113 (± 6)
Ki; Sp........... 7 (—5) 6 (—4) — (—1) — —
Si; K............. 5 (— 1) 3 (-4) 4 (-4) 18 (- 6) 10 (-4)
Övr........... — (— 1) —• (— 3) —________—_—__
S:a avvikelser ±9 ±15 ±9 ±8 ±9
Genomsnittlig avvikelse: 10.0
Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
Ö20564