Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

1

Nr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit;
given Stockholms slott den 14- mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om fortsatt tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 172.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Förslag

till

förordning om fortsatt tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit1 stadgas angående skatt å motorsprit
icke skall äga tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1952 till
och med den 30 juni 19532; dock att vad i förordningen stadgas skall äga
tillämpning såvitt fråga är om motorsprit, för vilken skatteplikt inträtt före
utgången av år 1950.

1 Senaste lydelse av 1929 års förordning se 1948:368 (omtryckt), 1950:414 och 1951:218.

a Jfr 1950:659.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den li mars
1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om fortsatt
tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit samt anför därvid följande.

Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin
och motorsprit skall för motorsprit erläggas särskild skatt av sex öre för
liter. Bestämmelserna rörande särskild skatt å motorsprit trädde i kraft
först den 1 juli 1948. Jämlikt förordningen den 15 december 1950 (nr 659)
om tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit skall vad i 1929 års förordning
stadgas angående skatt å motorsprit icke äga tillämpning under
tiden från och med den 1 januari 1951 till och med den 30 juni 1952.

Beträffande statsmakternas tidigare behandling av frågan om beskattning
av motorsprit må nämnas, att en sådan beskattning ursprungligen beslöts
vid 1924 års riksdag. Sålunda stadgades i förordningen den 23 maj 1924 (nr
126) om särskild skatt å bensin och motorsprit bl. a. att för motorsprit —
varmed förstodes sådan sprit som enligt gällande förordning angående handel
med skattefri sprit vore att anse såsom motorsprit — skulle erläggas
särskild skatt av 5 öre för liter. 1924 års förordning, som i denna del skulle
träda i kraft den 1 juli 1929, ersattes från och med sistnämnda dag med
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) däri skatten å motorsprit bestämdes
till 6 öre för liter. Enligt ikraftträdandebestämmelserna skulle 1929 års förordning
i vad den avsåge motorsprit träda i kraft den 1 juli 1933, dock att
skatten skulle under tiden den 1 juli 1933 — den 30 juni 1934 utgå med 3
öre för liter.

Emellertid beslöts sedermera vid upprepade tillfällen, att skattens ikraftträdande
skulle uppskjutas; det senaste uppskovet beslöts vid 1947 års riksdag
och gällde för tiden till den 1 juli 1948. Beträffande de närmare motiven
till dessa uppskov torde få hänvisas bl. a. till propositionerna 1937: 113,
1940:135, 1941:230, 1946:42 och 1947:65.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Då beskattningen av motorsprit — med 6 öre för liter i särskild skatt och
9 öre för liter i tilläggsskatt eller tillhopa 15 öre för liter — sattes i kraft den
1 juli 1948 motiverades detta med att beskattningen av bensin från och med
den 1 april samma år höjts med 27 öre för liter eller från 18 öre till 45 öre
för liter (se propositionen 1948:277).

I propositionen den 31 mars 1950 (nr 237) med förslag till bl. a. förordning
angående ändrad lydelse av 1 § i 1929 års förordning framlades för
1950 års riksdag förslag om sänkning — från och med den 1 januari 1951
— av beskattningen å bensin med 20 öre för liter eller alltså från 45 till 25
öre för liter. Bevillningsutskottet tillstyrkte förslaget i sitt betänkande den
4 maj 1950 (nr 51). Betänkandet godkändes av riksdagen (skrivelse nr 264)
och författning i ämnet utfärdades den 2 juni 1950 (nr 414).

Genom beslut den 16 juni 1950 anbefallde Kungl. Maj :t kontrollstyrelsen
att skyndsamt verkställa utredning angående de följder med avseende å möjligheterna
att vinna avsättning för motorsprit, som sänkningen av bensinbeskattningen
från och med den 1 januari 1951 kunde komma att medföra,
ävensom att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 november 1950 överlämnade kontrollstyrelsen
en inom styrelsen upprättad promemoria angående skatten på
motorsprit. Kontrollstyrelsen fann det på i promemorian närmare angivna
skäl påkallat, att övergångsvis för viss tid ånyo helt suspendera beskattningen
av motorsprit för att möjliggöra avsättning av denna vara. Skattebefrielsen
syntes i avvaktan på närmare erfarenheter böra avse tiden den 1
januari 1951—den 30 juni 1952.

I proposition den 10 november 1950 (nr 261) med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit, m. m. anförde jag bl. a.,
att olika synpunkter från statsmakternas sida kunde läggas på frågan om
prissättningen å motorsprit. Å ena sidan erinrades om att riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap uttalat, att några stödåtgärder för produktionen
av motorsprit icke synts behövliga ur beredskapssynpunkt. Å andra
sidan förelåge mellan spritcentralen och de under krisåren nytillkomna
spritfabrikerna särskilda avtal innefattande avsättningsgaranti från spritcentralens
sida, vilka avtal tillkommit under statsmakternas medverkan.
Dessa avtal, som ingåtts under början av 1940-talet, avsåge produktionen av
sulfitsprit under en tid av 10 år och vore icke uppsägbara. Med hänsyn till
dessa avtal vore det tydligt, att statsmakterna borde medverka till en sådan
prissättning på motorsprit att de av avsättningsgarantien omfattade kvantiteterna
kunde försäljas på öppna marknaden.

Beträffande de åtgärder som i dåvarande läge borde vidtagas i fråga om
motorspriten tillstyrkte jag i enlighet med kontrollstyrelsen förslag, att tillläggsskatt
å motorsprit icke skulle uttagas efter utgången av december 1950
och att den enligt 1929 års förordning utgående skatten å motorsprit, 6 öre
för liter, sattes ur kraft under tiden den 1 januari 1951—den 30 juni 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

5

Propositionen hänvisades till bevillningsutskottet, som i sitt betänkande
nr 67 tillstyrkte ifrågavarande förslag. Bevillningsutskottets betänkande
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 419).

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 februari 1952 har kontrollstyrelsen
föreslagit att beskattningen av motorsprit skall sättas i kraft den 1 juli
1952 samt att skattesatsen därvid skall höjas från 6 öre till 25 öre.

I skrivelsen har till en början erinrats om den tidigare behandlingen av
frågan om beskattningen av motorsprit. Beträffande prisutvecklingen för
motorsprit efter den 1 januari 1951 har kontrollstyrelsen upplyst att oljebolagen
efter den 30 december 1951 minskat anspråken på ersättning för
sina blandningskostnader från 4,5 till 3 öre per liter motorsprit. Spritcentralen
å sin sida hade räknat med viss reducering av sina försäljningskostnader
samt åtagit sig att till en början leverera motorsprit till ett lägre pris
än det som skulle ha uttagits på grundval av spritfabrikernas kalkylpris,
varvid uppkommande förlust skulle regleras på visst sätt. I enlighet härmed
levererade spritcentralen motorsprit till oljebolagen under tiden den 1 januari
—den 15 april 1951 till ett pris, som var 3 öre lägre per liter än den av priskontrollnämnden
fastställda inköpskostnaden för bensin med tillägg av tull,
skatt och hamnavgift. Emellertid steg spritfabrikernas kalkylpris på motorsprit
avsevärt, framförallt på grund av ökade kolpriser och arbetslöner. Till
följd härav nödgades spritcentralen höja priset på motorsprit med något
mer än 3 öre per liter från och med den 16 april 1951. Därefter kunde således
oljebolagen icke längre tillgodoräkna sig någon ersättning för blandningskostnaderna,
men lättbentyl tillhandahölls dock som förut. Spritfabrikernas
kalkylpris på motorsprit fortsatte att stiga. För att likväl möjliggöra
avsättning av motorsprit till lättbentyl lämnade spritfabrikanterna
spritcentralen en betydande rabatt på spritens kalkylpris. Spritcentralens
försäljningspris på motorsprit hade emellertid senare på grund av ökat kalkylpris
och minskad rabatt stigit ytterligare och vore, sedan rabatt från och
med den 1 januari 1952 icke vidare lämnades, för närvarande 51,7 öre per
liter vid 7° (medeltemperaturen i landet) fritt oljedepå i tankvagn.

Därefter har kontrollstyrelsen anfört.

Spritcentralens försäljning av motorsprit, som under år 1950 utgjorde
40,4 miljoner liter, har för år 1951 stannat vid 21,8 miljoner liter. Den förlust
för spritcentralen som genom det ovan berörda prisutjämningsförfarandet
uppkommit under år 1951 utgör enligt under hand lämnad uppgift
196 400 kronor. Förlusten beräknas av spritcentralen vara reglerad vid årsskiftet
1952/53 under förutsättning av en till 18 miljoner liter beräknad
försäljning av motorsprit under år 1952. Beräkningen av nämnda kvantitet
baserar sig på en uppskattning av hela sulfitspritproduktionen under innevarande
år till 77 miljoner liter, varav — sedan behovet för förtärings- och
andra skattelagda ändamål täckts med 15 miljoner liter, för kemisk-tekniska
och hushållsändamål med 29 miljoner liter och för användning i tillverka -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

res egen rörelse med 15 miljoner liter — en kvantitet av 18 miljoner liter
skulle återstå för användning såsom motorsprit.

Till grund för nu gällande bensinpris ligger ett medelpris för oljebolagen
eif svensk oceanhamn av 18,5 3 öre per liter vid 7°. Vid beräkning av oljebolagens
anskaffningskostnad för bensin bör till detta pris läggas tull och
skatt samt hamnavgift. Dessutom tillkommer ett skattebelopp, som motsvarar
bensinens volymökning från 7° till 20°, eftersom skatten utgår efter
bensinens volym vid sistnämnda temperatur. Oljebolagens nuvarande anskaffningskostnader
för bensin torde kunna beräknas till 44,3 3 öre per liter,
i vilket belopp ingår inköpspris med 18,53 öre, skatt och tull med 25,i öre
samt volymkorrigering och hamnavgift med 0,7 öre.

Oljebolagens anskaffningskostnader för motorsprit och bensin utgöra
alltså för närvarande respektive cirka 52 och cirka 44 öre per liter. Anskaffningskostnaden
för lättbentyl (75 viktprocent bensin + 25 viktprocent motorsprit)
är alltså cirka 46 öre per liter. Skillnaden i anskaffningskostnad
mellan lättbentyl och bensin har i enlighet med beslut av priskontrollnämnden
den 17 januari 1952 tillåtits att från och med den 21 i samma månad
slå igenom i detaljhandelspriset, vilket alltså nu är 2 öre per liter högre på
lättbentyl än på bensin.

I anslutning härtill har i skrivelsen framhållits att enligt vad som under
hand erfarits vid förfrågan hos ett flertal oljebolag syntes efterfrågan på
lättbentyl i stort sett icke ha rönt någon inverkan av prishöjningen. Detta
förhållande torde främst få tillskrivas de fördelar ur driftssynpunkt som
lättbentyl visat sig ha framför bensin. I viss mån syntes den efter prishöjningen
i stort sett oförändrade försäljningen av lättbentyl sammanhänga
med den rådande bristen på motorsprit och därmed på lättbentyl. Motorspriten
måste på grund härav ransoneras. I första hand torde de tre största
städerna erhålla leveranser av lättbentyl, vilka leveranser för närvarande
torde omfatta den helt övervägande delen av tillgängliga kvantiteter motorsprit.
Icke ens i dessa städer kunde emellertid efterfrågan fullt tillgodoses.
Med hänsyn till att antalet fordon med motorer tillverkade för bränsle med
högre oktantal successivt ökade och lättbentylen för dessa motorer utgjorde
ett mera högvärdigt bränsle, syntes behovet av lättbentyl komma att öka
ytterligare.

Rörande den nuvarande omfattningen av spritcentralens avsättningsgaranti
har kontrollstyrelsen upplyst, att av de nio kvarvarande avtalen mellan
spritcentralen och de under krisåren nytillkomna spritfabrikerna utlöpte
under innevarande år åtta, av vilka sju under senare halvåret, samt ett under
år 1954. Av den genom avtalen avsättningsgaranterade kvantiteten sprit,
som den 1 januari 1952 utgjorde cirka 14 miljoner liter, beräknades den 1
juli 1952 återstå cirka 6 miljoner liter belöpande sig med cirka 5 miljoner
liter på andra halvåret 1952 och med cirka 1 miljon liter på tiden den 1
januari 1953 — den 30 april 1954. Då kostnaderna för amortering och ränta
å nu ifrågavarande fabrikers anläggningskapital i fabrikernas pris till spritcentralen
inginge med i medeltal cirka 8 öre per liter beroende av fabriker -

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

7

nas storlek och därav betingade variationer i tillverkningskostnaderna, innebure
den den 1 juli 1952 kvarstående avsättningsgarantien en merkostnad
för spritcentralen av cirka 480 000 kronor, varav cirka 400 000 kronor
belöpa på andra halvåret 1952 och cirka 80 000 kronor på tiden den 1 januari
1953—den 30 april 1954.

Med hänsyn till att staten icke längre ansåges av beredskapsskäl behöva
stödja produktionen av sulfitsprit och då den statliga avsättningsgarantien
den 1 juli 1952 omfattade allenast en ringa kvantitet sulfitsprit, funnes enligt
kontrollstyrelsens mening icke skäl att i fortsättningen medgiva skattefrihet
för motorsprit. Genom en avsättning av exempelvis 18 miljoner liter
motorsprit utan skatt under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1953 skulle
staten för nämnda tid förlora en skatteinkomst motsvarande den på samma
mängd bensin belöpande skatten eller (25 öreX18 miljoner =) 4,5 miljoner
kronor, vilket ur statsfinansiell synpunkt nu icke kunde vara försvarligt.

Slutligen har kontrollstyrelsen i fråga om skattesatsens avvägning anfört
följande.

Beträffande frågan om storleken av den skatt som bör påläggas motorspriten
får styrelsen erinra om att skatten på motorsprit och på bensin ursprungligen
bestämdes till samma belopp. Sålunda utgjorde skatten för bensin
och för motorsprit 5 öre för liter enligt 1924 års förordning och 6 öre för
liter enligt 1929 års förordning. Den omständigheten att skatten på motorsprit
suspenderades under lång tid som ett led i statsmakternas strävanden
att stödja sulfitsprittillverkningen och att skattesatsen vid detta förhållande
ej ändrades i samband med de sedermera beslutade höjningarna av bensinskatten
torde nu icke böra föranleda någon differentiering av skattesatserna.

Fastställes skatten på motorsprit till 25 öre för liter, motsvarar detta en
ökning av priset på lättbentyl med cirka 6 öre per liter om hela merkostnaden
för skatten uttages, varigenom detaljhandelspriset alltså skulle komma
att ligga 8 öre för liter högre på lättbentyl än på bensin. Denna prisskillnad
torde emellertid komma att reduceras från och med den 1 januari 1953
på grund av bortfallet under innevarande år av kostnaderna för amortering
och ränta å anläggningskapitalet för åtta av de nio kvarvarande avtalsbundna
fabrikerna ävensom till följd av att spritcentralen då icke behöver
i sitt pris på motorsprit inkludera kompensation för den genom förenämnda
prisutjämningsförfarande uppkomna förlusten eller eventuellt kan slå ut
återstoden av denna på en längre tidsperiod. En ytterligare anpassning av
priset på lättbentyl till bensinpriset synes vidare så småningom möjlig
genom att tillverkningskostnaderna för sulfitsprit, som för närvarande basera
sig på höga skogs- och kolpriser, bli lägre. Emellertid får det antagas
att efterfrågan på lättbentyl, även vid en reducering av prisskillnaden, under
första tiden kommer att avtaga. Ur skattesynpunkt skulle storleken av den
såsom motorsprit avsatta kvantiteten sprit dock sakna betydelse, då statsverket
erhåller den på motorsprit uteblivna skatten från den i stället för lättbentyl
försålda kvantiteten bensin. Den del av den avsättningsgaranterade
kvantiteten sprit, som avsetls för användning såsom motorsprit, kommer
vid minskad försäljning av sådan sprit att av spritcentralen avsättas inom
andra användningsområden.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

över kontrollstyrelsens förevarande framställning ha, efter remiss, yttranden
avgivits av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, 1951 års
utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken, Aktiebolaget Vin&
spritcentralen, Aktiebolaget Svensk sprit, Svenska petroleum institutet,
Bilverkstädernas riksförbund, Kungl. automobil klubben, KAK:s landsförbund,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges automobilindustriförening,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska vägföreningen samt Sveriges
automobilimportörförbund.

Kontrollstyrelsens framställning har tillstyrkts av riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap samt, under förutsättning att tillräckliga
garantier skapades för tillgång på sulfitsprit för förtäringsändamål, av Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har sålunda framhållit
att nämnden även nu omfattade sin tidigare uttalade uppfattning, att några
stödåtgärder för produktionen av motorsprit icke syntes behövliga ur beredskapssynpunkt.
Verkställda utredningar hade visat, att motorspriten med
den nuvarande produktionskapaciteten icke i större utsträckning kunde
ersätta importerade drivmedel. I en framtida avspärrningssituation vore
man i stället hänvisad till i fredstid lagrad bensin, inhemsk tillverkning av
bensin och till gengas som huvudsakligt ersättningsbränsle. Tillgodoseende
av drivmedelsbehovet enligt dessa riktlinjer bleve billigare än sprittillverkning
i erforderlig omfattning.

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen har ansett det osannolikt att lättben -tyl, med en prisskillnad gentemot oblandad bensin på 8 öre per liter —
vilket skulle bli fallet om skatten å motorsprit bestämdes till 25 öre för liter
—- skulle kunna finna nämnvärd avsättning. Spritcentralen har vidare framhållit
att de av spritcentralen lämnade avsättningsgarantierna för de s. k.
nya sulfitspritfabriker, som av beredskapsskäl byggdes under åren 1940—
1944, upphörde med 1952 års utgång med undantag för en fabrik med en
måttlig produktionskapacitet. De kvantiteter, som skulle övertagas från de
nya fabrikerna under senare delen av år 1952, kunde emellertid förväntas
finna avsättning till andra ändamål än till motorsprit, därest denna på föreslaget
sätt skattebelades. Ur dessa synpunkter hade spritcentralen således
icke något att erinra mot förslaget. Spritcentralen har emellertid samtidigt
erinrat om att spritcentralen enligt avtalet med staten icke utan Kungl.
Maj :ts tillstånd finge försälja sulfitsprit till förtäringsändamål, med mindre
i stort sett motsvarande mängd sprit, framställd av potatis och spannmål,
avsattes för s. k. skattefria ändamål. Tillverkningen av potatissprit hade
emellertid icke under något år sedan 1941 varit tillräcklig för att täcka
behovet av förtäringssprit och bolaget hade sedan år 1942 haft tillstånd att
inköpa vissa fastställda kvantiteter sulfitsprit utan skyldighet att för skat -

Ilungl. Maj:ts proposition nr 172.

9

tefria ändamål avsätta motsvarande kvantiteter potatissprit. Den från kampanjen
1951/52 disponibla mängden potatissprit beräknades komma att
uppgå till knappt hälften av den kvantitet som erfordrades för förtäringsändamål.
Den reserv, som spritcentralen haft att anlita vid de stora fluktuationerna
i tillförseln av potatissprit under det senaste årtiondet, hade
utgjorts av råvaran för motorsprit. Under sådana förhållanden kunde bolaget
tillstyrka den föreslagna skattebeläggningen av motorsprit endast under
förutsättning att tillräckliga garantier skapades för tillgång på sulfitsprit
för förtäringsändamål.

1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken har
uttalat att kontrollstyrelsens förslag om uttagande av skatt på motorsprit
med 25 öre per liter icke borde genomföras; vad kontrollstyrelsen anfört hade
å andra sidan utvisat, att tillräckliga skäl icke längre förelåge att suspendera
den ordinarie skatten på motorsprit — d. v. s. sex öre per liter — för
tiden efter den 30 juni 1952. Utredningen har sålunda framhållit att den
möjligheten icke kunde lämnas ur räkningen, att utredningen framgent
kunde komma att föreslå en viss sänkning av skatten på bensin. Därest
skatten på motorsprit höjdes till 25 öre för liter från och med den 1 juli
1952, skulle — i samband med en sänkning av skatten på bensin — en ny
ändring i skattesatsen på motorsprit bliva erforderlig ganska snart därefter.
Då alltför ofta återkommande ändringar i skattesatserna på motorsprit vore
förenade med vissa nackdelar, borde skatten icke nu bestämmas till högre
belopp än som kunde antagas motsvara den framtida skattebelastningen på
bensin. Det kunde vidare göras gällande att avgörandet av frågan om storleken
av en eventuell skatt på motorsprit lämpligen borde anstå till dess den
statliga avsättningsgarantien avvecklats, d. v. s. till den 30 april 1954, eller
i varje fall till hösten 1952, då den kvantitet som omfattades av garantien
sjunkit till allenast omkring en miljon liter.

I övriga remissyttranden har i huvudsak givits uttryck åt den uppfattningen
att kontrollstyrelsens förslag icke borde genomföras samt att suspenderingen
av skatten å motorsprit borde utsträckas under ytterligare viss
tid, så att beskattningsfrågan kunde prövas i ett större sammanhang.

Bilverkstädernas riksförbund, Kungl. automobil klubben, KAK.s landsförbund,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Sveriges automobilhandlareförbund, Sveriges automobilindustriförening,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation samt Svenska vägföreningen ha
sålunda i ett gemensamt yttrande hemställt att 1950 års förordning om tillfälligt
upphävande av skatten å motorsprit under tiden från och med den 1
januari 1951 till och med den 30 juni 1952 måtte givas förlängd giltighet
under sådan tidsperiod, att frågan om motorspritens ställning i beskattningshänseende
kunde hänskjutas till den allmänna utredningen rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Organisationerna ha uttalat att, med hänsyn till att motorspriten under
praktiskt taget hela den tid drivmedelsbeskattningen existerat varit befriad
från skatt och att den nu vanliga motorspritblandningen (lättbentyl) därigenom
kunnat tillföras marknaden till i huvudsak samma pris som bensinen,
starka betänkligheter måste resas mot att nu utan närmare studium av
konsekvenserna införa en skatt på detta motorbränsle, så att utförsäljningspriset
för konsumenterna bleve mycket betungande och betydligt — enligt
kontrollstyrelsens beräkningar 8 öre per liter — högre än för bensinen. Det
faktum att automobilbeskattningen för närvarande vore under utredning
samt att en råd andra för den nu aktuella frågan väsentliga bedömningsgrunder
i dagens läge icke kunde preciseras medförde jämväl, att det föreliggande
skatteförslagets konsekvenser vore svårbedömbara. Organisationerna
ha härom anfört följande.

Hur prisskillnaden kommer att gestalta sig när resultaten av den allmänna
utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken föreligger, kan
för närvarande icke bedömas. De prissänkningar på motorsprit, som enligt
kontrollstyrelsen kunna bli möjliga, när de under kristiden tillkomna spritfabrikerna
under innevarande år i huvudsak slutamorterats, kunna icke
heller nu överblickas. Ej heller kan bedömas i vad mån en eventuell »normalisering»
av bränslekostnaderna kan återverka på kostnaderna för motorsprittillverkningen
och på längre sikt medföra en anpassning av priset på
lättbentyl till bensinpriset. En ytterligare, ännu osäker faktor av betydelse
för bedömningen av frågan om motorspritens ställning i beskattningshänseende
är den framtida tillgången av sulfitsprit för motorsprittillverkning.
Denna fråga kommer sannolikt att kunna belysas bättre, när den 1948 inom
jordbruksdepartementet tillsatta potatisindustriutredningen framlagt sina
förslag rörande bl. a. grunderna för avsättningsskyddet åt fabrikspotatisodlingen.

Organisationerna ha vidare uttalat att antalet fordon med motorer tillverkade
för högoktanigt bränsle (80 oktan) under senare år undergått en
betydande stegring. Enligt preliminära uppgifter vore ungefär en fjärdedel
av den nuvarande svenska bilparken — ett andelstal som enligt utvecklingstendenserna
måste bedömas vara i starkt stigande — beroende av tillgången
på sådant högvärdigt bränsle. Detta behov hade så långt tillgängliga kvantiteter
medgivit hittills tillgodosetts med lättbentyl, vars driftsegenskaper av
sakkunskapen betecknades såsom högklassiga. Den nu vanliga etylbensinen
hölle ett oktantal av omkring 75, medan lättbentylens oktantal vore ca 80.
På den svenska marknaden tillhandahölles för närvarande utöver spritblandad
bensin inget annat drivmedel med motsvarande oktantal, medan man i
flera andra europeiska länder saluförde bensin med olika oktanvärden. En
så betydande prisskillnad mellan lättbentyl och oblandad bensin, som skulle
föranledas av kontrollstyrelsens förslag, komme otvivelaktigt att mycket
starkt begränsa avsättningsmöjligheterna för lättbentyl. Minskade avsättningsmöjligheter
för lättbentylen komme emellertid i sin tur att medföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

11

ökade svårigheter för oljedistributörerna att tillhandahålla detta motorbränsle,
varför risk kunde uppstå att varan i fortsättningen icke salufördes
och alltså försvunne ur marknaden. Det vore emellertid ett oavvisligt konsumentintresse
att även högoktanigt motorbränsle funnes tillgängligt i marknaden.
Behovet av ett sådant kvalitetsbränsle kunde måhända efter en viss
omställningsperiod för distributionsföretagen tänkas tillgodosett genom import
av högoktanig bensin. Detta medförde dock högre importkostnader för
bensinen och vore därför i viss utsträckning ett valutaproblem. Enligt organisationernas
mening hade kontrollstyrelsen i sin skrivelse icke beaktat
denna ur motortrafikens synpunkt betydelsefulla fråga om behovet av och
tillgången på högklassigt motorbränsle. Utan att detta problem varit föremål
för mer ingående utredning borde ett ställningstagande till förslagen
om beskattning av motorspriten emellertid icke komma ifråga.

Beträffande betydelsen ur beredskapssynpunkt av en inhemsk produktion
av motorbränsle ha organisationerna slutligen uttalat, att det förefölle dem
vara önskvärt att landet i händelse av en avspärrning hade största tänkbara
produktionskapacitet för tillverkning av inhemskt motorbränsle.

Aktiebolaget Svensk sprit har förordat att suspenderingen av skatten å
motorsprit måtte utsträckas under ytterligare 1 år från och med den 1 juli
1952; alternativt har yrkats att skatten icke borde utgå med högre belopp
än det av riksdagen redan fastställda, nämligen 6 öre per liter motorsprit.
Bolaget har framhållit, att sulfitspritindustrien under normala tider icke
kunde räkna med exporten för avsättning av sulfitspriten; för närvarande
vore export icke möjlig. Industrien vore i behov av den inhemska bentylmarknaden
för att trygga avsättningen av hela spritproduktionen. Bolaget
hade därför med ekonomiska uppoffringar och med avstående från export,
även när sådan varit möjlig till goda överpriser, i flera år understött bentylmarknaden
för att söka trygga dess fortbestånd.

Bolaget har vidare uttalat att lättbentylen fyllde ett viktigt ändamål i den
moderna motortrafiken. Cirka 30 % av landets motorfordon tarvade ett
motorbränsle med minst cirka 80 oktan. Lättbentylen hölle 80—83 oktan,
medan den etyliserade bensinen endast hölle cirka 74 oktan. För ett ständigt
ökande antal motorfordon vore lättbentylen därför ett mera värdefullt bränsle
än bensinen. Nuvarande bentylpris, som fastställts till 2 öre per liter högre
än priset på bensin, syntes försäljningsmässigt sett så gott som precis motsvara
lättbentylens högre värde under nuvarande ordning för allokering av
motorsprit till bentylmarknaden. Kontrollstyrelsens förslag, som i nu rådande
prisläge skulle föra med sig att utförsäljningspriset å lättbentyl komme
att ligga 8 öre per liter högre än priset å bensin, skulle därför komma
att innebära ett fullständigt stopp för hela bentylmarknaden. Säkerhetsregulatorn
för avsättning av hela sulfitspritproduktionen skulle därmed försvinna.
Detta skulle innebära att en del sulfitspritfabriker måste läggas

12

Kurigl. Maj:ts proposition nr 172.

ned. Så skulle i första hand bli fallet med anläggningarna för absolutering
av sulfitsprit, och därmed skulle hela den framtida produktionen av motorsprit
få avskrivas. Motorsprit vore nämligen absoluterad sulfitsprit. Trots
riksnämndens negativa inställning framstode det i dessa tider som ett oeftergivligt
krav att Sverige icke gjorde sig av med några produktionsenheter
för framställning av inhemskt motorbränsle. Detta skulle uppenbarligen
betyda försämrad krigsberedskap. I ett så bränslefattigt land som Sverige
borde statsmakterna därför icke, i dagens läge, vidtaga några åtgärder som
skulle medföra en minskning av sulfitspritproduktionen i landet.

Bolaget har slutligen framhållit att tvenne utredningar, potatisindustriutredningen
samt 1951 års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken,
för närvarande påginge, vilkas resultat kunde påräknas få utomordentligt
stort inflytande på statsmakternas slutliga inställning dels till
hela frågan om sulfitspritproduktionens omfattning och dels till frågan om
beskattningen av motorbränsle. Medan dessa utredningar påginge borde icke
några sådana drastiska åtgärder vidtagas som innebure att hela den betydelsefulla
och under många år uppbyggda marknaden för lättbentyl brötes
sönder.

Svenska petroleum institutet har hemställt att kontrollstyrelsens förenämnda
skrivelse icke måtte föranleda förslag om beskattning av motorsprit
från och med den 1 juli 1952 utan att frågan måtte upptagas i ett
vidare sammanhang under beaktande av de synpunkter institutet anfört.
Institutet har framhållit att redan genom den prishöjning som skedde i
januari 1952, innebärande att priset för bentyl numera överstege bensinpriset
med 2 öre, efterfrågan på bentyl tydligt hade minskats. Särskilt vore
detta fallet beträffande den yrkesmässiga trafiken, som av naturliga skäl
vore mest priskänslig. En prisdifferens av 8 öre mellan bensin och bentyl
skulle sannolikt inom kort medföra, att bentylförsäljningen nedginge, så att
den i fortsättningen skulle sakna praktisk betydelse. Institutet har vidare
anfört att enligt en inom institutets oljetekniska kommitté pågående utredning
den svenska fordonsparkens nuvarande sammansättning vore sådan,
att en avsevärd del av — särskilt de nyare — bilarna ekonomiskt kunde
utnyttja ett bränsle med högre oktanvärde än 75 enligt ASTM-motormetoden.
Detta oktantal vore normalt för vanlig etylbensin. Sådan bilbensin,
som icke tillsatts med tetraetylbly (vit bensin), hade ett oktantal, som
knappt uppginge till 70 enligt samma bestämningsmetod. För de moderna
motorkonstruktionerna med hög kompression i cylindrarna föreskreves i
allmänhet ett bränsle med ett oktantal av cirka 80. Sådant bränsle hade hittills
— förutom genom försäljning av högklassigare bensin — kunnat tillhandahållas
i form av bentyl. Den svenska oljebranschen hade under det
senaste kvartsseklet upparbetat en marknad för bentyl, och avsevärda kostnader
hade nedlagts för att sätta servicestationerna runt landet i stånd att
servera bensin och lättbentyl jämsides. Om i nuvarande läge bentylförsälj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

13

ningen skulle upphöra, skulle detta innebära en försämrad service för motortrafiken
och krav skulle med säkerhet framkomma på import av bensin
med högre oktanvärde. Avslutningsvis har institutet uttalat att för närvarande
ett omfattande utredningsarbete påginge såväl om den svenska spritens
användningsområden som i fråga om motortrafikens beskattning. Viss
risk syntes föreligga, att ett beslut i enlighet med det av kontrollstyrelsen
framlagda förslaget skulle komma att föregripa dessa utredningars resultat.

Sveriges antomobilimportörförbund har avstyrkt kontrollstyrelsens förslag
samt tillika förordat, att förslaget måtte vila i avvaktan på den allmänna
utredningen rörande beskattningen av motorfordonstrafiken.

Departementschefen. Enligt 1 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit skall för motorsprit erläggas särskild
skatt av sex öre för liter. Beskattningen av motorsprit, vilken ursprungligen
beslutades vid 1924 års riksdag, har hittills vunnit tillämpning allenast
under en kortare tid, nämligen från och med juli 1948 till och med december
1950. Under denna tid uttogs därjämte en särskild tilläggsskatt av 9 öre för
liter, varför den sammanlagda skatten å motorsprit under nämnda tid utgjorde
15 öre för liter. Då beskattningen av motorsprit sattes i kraft den 1
juli 1948 motiverades detta med att beskattningen av bensin från och med
den 1 april samma år höjts med 27 öre för liter eller från 18 öre till 45 öre
för liter. Beskattningen av motorsprit borde, framhölls det, avvägas så att
försäljningspriset på motorsprit komme att i stort sett motsvara försäljningspriset
på bensin.

Nedsättningen av bensinbeskattningen från 45 öre till 25 öre för liter från
och med den 1 januari 1951 nödvändiggjorde en omprövning jämväl av
frågan om beskattningen av motorsprit. Genom beslut vid 1950 års riksdag
upphävdes tilläggsskatten å motorsprit samt förordnades, att den enligt
1929 års förordning utgående skatten å motorsprit, 6 öre för liter, skulle
sättas ur kraft under tiden den 1 januari 1951—den 30 juni 1952 (jfr SFS
1950:659).

Kontrollstyrelsens nu föreliggande förslag innebär att motorspritbeskattningen
skall sättas i kraft den 1 juli i år samt att skattesatsen samtidigt
skall höjas från 6 öre till 25 öre för liter eller sålunda till samma belopp
som för närvarande gäller vid bensinbeskattningen. Enligt kontrollstyrelsens
mening förelåge icke längre de skäl, som tidigare kunnat åberopas för skattefrihet
för motorsprit. I detta hänseende har kontrollstyrelsen erinrat om
att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uttalat att några stödåtgärder
för produktionen av motorsprit icke syntes behövliga ur beredskapssynpunkt.
Vidare har kontrollstyrelsen framhållit att den statliga
avsättningsgarantien efter den 1 juli 1952 endast komme att omfatta en
mindre kvantitet sulfitsprit.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Enligt kontrollstyrelsens beräkningar skulle en skatt av 25 öre för liter
på motorsprit medföra en ökning av priset på lättbentyl med ca 6 öre för
liter. Härigenom skulle detaljhandelspriset, som för närvarande överstiger
bensinpriset med 2 öre, komma att ligga 8 öre per liter högre på lättbentyl
än på bensin. Denna prisskillnad har kontrollstyrelsen ansett komma att
reduceras efter den 1 januari 1953 bl. a. på grund av bortfallet under innevarande
år av kostnaderna för amortering och ränta å anläggningskapitalet
för åtta av de nio kvarvarande avtalsbundna fabrikerna. En ytterligare anpassning
av priset på lättbentyl till bensinpriset syntes vidare möjlig genom
att tillverkningskostnaderna för sulfitsprit, som för närvarande baserade
sig på höga skogs- och kolpriser, bleve lägre. Under första tiden efter beskattningens
ikraftträdande finge det dock antagas att efterfrågan på lättbentyl
komme att avtaga. Ur skattesynpunkt saknade detta betydelse, då
statsverket skulle erhålla den på motorsprit uteblivna skatten från den i
stället för lättbentyl försålda kvantiteten bensin. Den del av den avsättningsgaranterade
kvantiteten sprit, som avsetts för användning såsom motorsprit,
komme vid minskad försäljning av sådan sprit att av spritcentralen
avsättas inom andra användningsområden.

Under remissbehandlingen har — såsom framgår av vad förut anförts —
uttalats starka betänkligheter mot att nu genomföra kontrollstyrelsens förslag
om lika beskattning av bensin och motorsprit. En prisskillnad av 8 öre
per liter mellan bensin och lättbentyl skulle, har man menat, få till följd
att lättbentylen icke skulle finna nämnvärd avsättning. Å andra sidan har
framhållits att det vore ett oavvisligt konsumentintresse att även högoktanigt
motorbränsle funnes tillgängligt i marknaden. De hörda motororganisationerna
ha ansett att behovet av ett sådant kvalitetsbränsle måhända
kunde, efter en viss omställningsperiod för distributionsföretagen, tänkas bli
tillgodosett genom import av högoktanig bensin. Detta medförde dock högre
importkostnader för bensinen, och vore därför i viss utsträckning ett valutaproblem.
Utan att behovet av och tillgången på högklassigt motorbränsle
varit föremål för mera ingående överväganden borde ett ställningstagande
till förslagen om beskattning av motorspriten icke komma i fråga.

För egen del är jag av den uppfattningen att det i och för sig är önskvärt
att frågan om motorspritens beskattning snarast erhåller en definitiv reglering.
Genom att den statliga avsättningsgarantien efter den 1 juli i år endast
kommer att omfatta en mindre kvantitet sulfitsprit ha uppenbarligen möjligheter
skapats för ett mera obundet ståndpunktstagande från statens sida
i fråga om prissättningen å motorsprit. Frågan om motorspritbeskattningens
anordnande utgör emellertid en del av det problemkomplex som 1951
års utredning rörande beskattningen av motorfordonstrafiken har att taga
ställning till. Vid sådant förhållande och då frågan om skatt å motorsprit
torde böra prövas under beaktande jämväl av det förslag, som den s. k. potatisindustriutredningen
kan väntas avlämna vid årsskiftet 1952/53, är jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

15

icke beredd att nu tillstyrka kontrollstyrelsens förslag om uttagandet av
skatt på motorsprit med 25 öre för liter från och med den 1 juli 1952. Jag
anser mig icke heller böra förorda att den ordinarie skatten på motorsprit
— d. v. s. sex öre för liter — sättes i kraft från och med nämnda dag. Denna
skattesats tillkom vid en tidpunkt då skatten å bensin utgjorde 6 öre för
liter. Några sakliga skäl för att i dagens läge välja just denna skattesats
ha icke anförts. Med hänsyn till den priskänslighet som ofta gör sig gällande
i fråga om motorbränsle, särskilt för den yrkesmässiga biltrafiken,
synes det icke tillrådligt att utan fastare hållpunkter för bedömningen av
konsekvenserna nu sätta motorspritbeskattningen i kraft, detta så mycket
mindre som pågående utredningar i ämnet kunna förväntas bli slutförda
inom en relativt snar framtid.

På grund av vad nu anförts förordar jag att förslag framlägges om fortsatt
tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit, förslagsvis under ytterligare
ett år eller till den 1 juli 1953.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt tillfälligt upphävande
av skatten å motorsprit måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Fjellander.