Nr 163—164
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
1
Xr 163.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt
understöd till viss skärgårdstrafik m. m.; given Stockholms
slott den lb mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kominunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Sven Andersson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen upptages till behandling bl. a. 1949 års skärgårdstrafikkommissions
förslag angående ordnande av skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet.
Den av kommissionen förordade trafikuppläggningen, enligt vilken
transportuppgifterna i görligaste mån skola överflyttas till landtrafikmedlen,
bedömes lämplig att läggas till grund för åtgärder, ägnade att på
längre sikt skapa en hållbar lösning av områdets kommunikationsproblem.
För befrämjande av en sådan lösning föreslås att områdets vägförbindelser
skola förbättras i huvudsaklig överensstämmelse med ett av kommissionen
framlagt program. Landtrafikföretagen anses böra, i likhet med vad i viss
utsträckning redan skett, övertaga ansvaret för den reguljära båttrafiken,
anknuten till kustlandets järnvägs- och busslinjer. Då den avsedda omläggningen
icke kan genomföras på en gång, har mellan Stockholms stad
och Waxholms nya ångfartygs aktiebolag träffats en överenskommelse,
enligt vilken en årlig ersättning skall utgå till bolaget för att detta åtager
sig att enligt en fastställd minimiturlista uppehålla viss båttrafik i skär
1—is»
88 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 163—164.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
gården under en övergångstid av sju år. Det föreslås i propositionen att
staten tillsammans med Stockholm—Roslagens järnvägar skall tillskjuta
hälften av detta driftsbidrag. Enligt nämnda överenskommelse skall bolaget
därjämte av staden erhålla lån för modernisering av visst tonnage.
Det statliga årsbidraget till trafiken utgör vid nuvarande penningvärde
245 000 kronor, varav på Roslagsbanan belöpa 50 000 kronor.
Den fortsatta subventioneringen av Marstrands rederi aktiebolag för
uppehållande av viss vintertrafik i Bohuslän göres beroende av resultatet
av särskild utredning. Understöd föreslås dock skola tills vidare under
nästa budgetår utgå enligt tidigare tillämpade grunder. För bidrag till
ifrågavarande trafik har beräknats ett belopp av 275 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den it mars 1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och handelsdepartementen
samt statsrådet Hjalmar Nilson anför chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson.
Skärgårdarnas behov av kommunikationer ha tidigare utretts av 1938
och 1945 års skärgårdsutredningar. I sitt betänkande (SOU 1948: 10) framlade
1945 års skärgårdsutredning ett flertal förslag till förbättring av dessa
kommunikationer. Förslagen omfattade bl. a. nya eller förbättrade väg-,
bro- och färjförbindelser, vissa hamn- och farledsarbeten, ytterligare passbåtsförbindelser
samt viss samordning i trafikhänseende mellan vederbörande
land- och sjötrafikföretag. I vissa fall borde enligt utredningen bestämmanderätten
över såväl land- som sjötrafiken samlas i en ägares hand
och hela trafiken sålunda drivas av ett och samma företag. Därvid borde
en utjämning av överskott och underskott på olika delar av trafikrörelsen
äga rum. Utgifterna för skärgårdstrafiken borde i första hand täckas genom
avgifter. Skulle trafikinkomsterna visa sig otillräckliga borde eventuella
subventioner gäldas av primärkommuner och landsting. Under en
övergångsperiod fram till dess trafiken hunnit organiseras på föreslaget
sätt kunde det enligt utredningen bliva nödvändigt att staten, i avbidan på
ett slutgiltigt ståndpunktstagande till utredningens förslag, lämnade sin
medverkan till lösande av de. ekonomiska problemen. Utredningen förordade
i enlighet därmed att ett särskilt anslag till understöd åt skärgårdsrederier
anvisades, varvid förutsattes att kommuner och landsting även
under övergångsperioden medverkade till att täcka uppkomna förluster.
Skärgårdsutredningens förslag upptogs till behandling i propositionen
1948: 261. Angående de av utredningen föreslagna statliga subventionerna
till skärgårdstrafiken anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet.
Vad subventionsfrågan beträffar har jag förut anslutit mig till uppfattningen
att, om man betraktar sjötrafiken för sig, denna bör behandlas som
en enhet och att en utjämning av vinster och förluster bör äga rum. Jag har
även hävdat, alt en sådan utjämning bör ske i fråga om kombinerad land
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
och sjötrafik. Efter ett genomförande av en regional samordning av trafiken
på sätt utredningen föreslagit föreligga möjligheter att genomföra en dylik
utjämning över ett större område, något som med nuvarande splittring av
trafikapparaten icke torde vara möjligt. Om denna princip — vilken redan
nu gäller för stora delar av vårt transportväsen — följes, komma kostnaderna
för trafiken huvudsakligen att bäras direkt av trafikanterna inom
området, varvid en viss utjämning kommer till stånd mellan olika trafikantgrupper.
I annat fall måste underskotten på den dåliga trafiken täckas på
annat sätt, antingen genom taxehöjningar eller genom subventioner eller genom
en kombination av dessa åtgärder. I den mån kommunerna själva
önska slå in på subventionsvägen, har jag ej anledning diskutera riktigheten
av en sådan trafikpolitik. Om det däremot göres gällande, att subventionerna
skola gäldas av staten, måste allvarliga erinringar av såväl kommunikationspolitiska
som statsfinansiella skäl riktas häremot. Skulle utjämningsprincipen
mera allmänt frångås inom transportväsendet, kommer
nämligen detta att draga med sig en tendens till fördyring av transportkostnaderna
inom mindre tättbebyggda områden. En sådan utveckling är
ur många synpunkter olycklig, och det kan bli erforderligt att söka motverka
densamma genom subventioner av skattemedel till betydande belopp.
En sådan belastning av statsfinanserna bör dock, såvitt möjligt, undvikas.
Detta synes även med skäligt beaktande av rättvisesynpunkter kunna ske
i storstadsområdena, om en regional samordning av trafikmedlen kommer
till stånd.
Jag anser mig sålunda i denna del böra ansluta mig till skärgårdsutredningens
uppfattning att trafikapparaten inom ett vart av ifrågavarande områden
bör betraktas som en helhet och att kostnaderna för trafiken, såvitt
möjligt, böra täckas av avgifter. Kommuner och landsting skola dock vara
oförhindrade att lämna subventioner, om detta ur lokal synpunkt skulle anses
lämpligt.
Mot bakgrunden av det anförda måste jag, i likhet med statskontoret,
ställa mig mycket tveksam inför tanken på att ens under en övergångstid
subventionera skärgårdstrafiken. Detta gäller i synnerhet inom områden,
där ordnandet av trafikförhållandena till stor del får anses vara en kommunal
uppgift. Jag vill dock icke helt bestrida att, så länge nuvarande organisation
består, situationer kunna uppkomma, då ett ingripande från statens
sida med understöd svårligen kan undvaras. Med hänsyn härtill torde
anslagsmedel böra ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för att vara att tillgå,
om behov därav uppkommer.
För budgetåren 1948/49—1951/52 ha till understöd åt skärgårdsrederier
anvisats anslag om tillhopa 2 335 000 kronor. Som allmänt villkor har
härvid gällt att understöd medgivits endast för det driftsunderskott, som
kvarstått efter avdrag av eventuellt överskott på sommartrafiken. Understöd
har främst utgått till Waxholms nya ångfartygs aktiebolag för vintertrafik
i Stockholms skärgård och till Marstrands nya ångfartygsak tiebolag
för vintertrafiken å kustlinjen Göteborg—Gravarne. Marstrands nya ångfartygs
aktiebolags verksamhet har den 1 januari 1951 övertagits av Marstrands
rederi aktiebolag, vilket bolag ävenledes erhållit bidrag av statsmedel.
Bidragsbeloppen ha utgjort:
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 163.
5
Seglationsår
Waxholms bolaget -
Marstrands bolagcn -
1948/49 230 000 37 500
1949/50 260 000 227 000
1950/51 482 000 442 000
1951/52 350 000 275 000
Summa kronor 1 322 000 981 500
I juni 1951 ingav Waxholinsbolaget ansökan om statsbidrag för hela
seglationsåret 1951/52. I ansökningen meddelades, att sommartrafiken 1950
icke lämnat något driftsöverskott och den under 1951 väntades lämna ett
betydande underskott. Bidragsbehovet för perioden 1 maj 1951—30 april
1952 beräknades under vissa redovisade förutsättningar uppgå till 1 243 000
kronor. Vid förhandlingar mellan kommunikationsdepartementet och bolaget
under hösten 1951 uppgav bolaget sitt bidragsbehov till ca 925 000
kronor, varav 400 000 kronor voro att hänföra till sommartrafikens underskott.
Dåvarande departementschefen förklarade sig endast beredd att
diskutera bidrag för båttrafiken under den kommande vinterperioden. Sedan
Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön åtagit sig att utan statsbidrag
fr. o. in. den 1 oktober 1951 ansvara för erforderlig båttrafik inom
viss del av skärgården och Waxholinsbolaget, genom att i utökad omfattning
utnyttja driftbilliga motordrivna fartyg, ansåg sig kunna nedbringa
kostnaderna för trafiken under höstmånaderna, kunde det bolaget beviljade
statsbidraget för trafiken under tiden 1 oktober 1951—30 april 1952
begränsas till ett belopp av 350 000 kronor.
Vid utarbetandet av årets statsverksproposition fanns icke tillgång till
något säkert underlag för bedömning huruvida och i vilken omfattning
bidragsmedel behövde anvisas för nästa budgetår. Denna bedömning var
beträffande Stockholmsskärgården avhängig bl. a. av en närmare prövning
av de förslag, vilka då nyligen framlagts av 1949 års skärgårdstrafikkommission.
Ej heller för Marstrandsbolagets del förelåg något tillfredsställande
material för bestämning av ett eventuellt framtida bidragsbehov.
Anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier upptogs därför endast till ett
beräknat belopp av 200 000 kronor och det anmäldes samtidigt, att frågan
senare skulle upptagas till behandling i särskild proposition till 1952 års
riksdag.
STOCKHOLMSOMRÅDET.
1945 års skärgårdsutredning har i sitt betänkande redovisat förslag till
trafikplaner för de olika öområdena i Stockholms skärgård. Härvid förutsattes,
att den reguljära båttrafiken inom de södra och norra delarna av
skärgårdsområdet, till den del den icke efter genomförandet av vissa av
utredningen föreslagna bro- och färjförbindelser helt kunde bortfalla,
skulle anknytas till kustlandets järnvägs- och busslinjer. För sommartrafiken
ansåg utredningen det dock lämpligt, att från Stockholm och Vax
-
6
Kungl. Maj ds proposition nr 163.
holm utgående bätlinjer även i fortsättningen uppehöllos. Helårstrafiken
inom det mellersta skärgårdsområdet borde å andra sidan i huvudsak ske
medelst på fastlandets huvudorter baserade skärgårdsbåtar, dock med vissa
sekundära förbindelser upplagda som kombinerade buss- och båtlinjer. Enligt
utredningens mening borde ur trafikteknisk och ekonomisk synpunkt
såväl direkttrafiken som passbåtstrafiken inom det mellersta trafikområdet
och de närmast angränsande delarna av de södra och norra områdena sammanhållas
av en för all båttrafik gemensam trafikledning. Det ansågs icke
lämpligt att särskilda företag bildades för att ombesörja någon mera väsentlig
del av trafiken inom visst område av skärgården, kanske enbart
under sommaren. Utredningen förordade, att den av de olika rederiföretagen
bedrivna verksamheten skulle övertagas av ett företag, vilket borde
ombesörja alla trafikuppgifter av betydelse inom området. Då det icke
ansågs möjligt att inom den för ifrågavarande rederier givna företagsekonomiska
ramen vidtaga för olika resandegrupper motiverade förbättringar
av trafiken, syntes enligt utredningens mening varje ändring av någon betydelse
åtminstone under de närmaste åren förutsätta drifts- och kapitalsubventioner.
Med hänsyn till storleken av de förpliktelser, som det allmänna
kunde nödgas ikläda sig, fann utredningen det riktigast, att det
allmänna inträdde som huvuddelägare i ett nytt skärgårdstrafikföretag,
vilket övertog de dåvarande rederiernas båtmateriel och företog erforderliga
nyinvesteringar. Då båttrafiken huvudsakligen berörde befolkningen
i Stockholms stad och i skärgårdskommunerna borde staden och förslagsvis
Stockholms läns landsting såsom representant för skärgårdskommunerna
få det avgörande inflytandet över trafiken. Statens delägarskap i
det nya trafikföretaget syntes enligt utredningens mening framför allt vara
beroende av vilken ställning statens järnvägar kunde komma att få inom
stockholmsregionens trafikväsende. I dåvarande läge ansåg sig utredningen
böra utgå från, att staten icke med anledning härav komme att behöva ingå
som delägare i det nya företaget.
Ett övertagande från det allmännas sida av huvudintresset i sjötrafikföretagen
i Stockholms skärgård borde enligt utredningens mening endast
utgöra ett första steg i riktning mot en fullständig samordning av landoch
sjötrafiken i ett regionalt trafikföretag. Behovet av en sådan samordning
belystes av det nära samband i trafiktekniskt och ekonomiskt hänseende
som förelåg mellan båt- och busstrafiken. I de av utredningen framlagda
trafikplanerna hade förbindelserna ej ordnats på sådant sätt, att
varje företag skulle erhålla största möjliga trafikvinst, varför ett genomförande
av dessa planer komme att ytterligare öka behovet av en sådan
samordning. En betydande avledning av persontrafik frän båtar till bussar
komme sålunda att äga rum, medan godstrafik?!! helt eller åtminstone
delvis fortfarande ombesörjdes av båtarna. Av utredningen förordad omläggning
till kombinerad trafik komme å andra sidan att ställa ökade krav
på landtrafikföretagens kapacitet vid toppbelastning. De olägenheter, som
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
härvid uppkomme, väntades dock kunna icke oväsentligt mildras genom
inbördes samverkan mellan landtrafikföretagen såväl i länet som i Stockholms
stad.
Skärgårdsutredningen framlade omfattande förslag avseende utbyggnaden
av vägnätet i landets skärgårdar. Utredningen förutsatte, att de redovisade
vägbehoven till större delen skulle tillgodoses efter prövning i vanlig
ordning. Vissa företag ansågos dock vara av så kvalificerad angelägenhetsgrad,
att de borde utföras utan avvaktan på att medel kunde disponeras
i enlighet med flerårsplanerna. De till denna grupp hänförliga arbetena
föreslogos, efter utredning i den ordning vägstadgan föreskriver, bli injämkade
i flerårsplanerna i den omfattning särskilt anvisade medel kunde
komma att medgiva eller upptagas i en särskild flerårsplan och finansieras
av sådana medel. Medelsbehovet för de av ifrågavarande projekt, som avsågo
Stockholmsområdet, utgjorde 2,3 miljoner kronor. Utredningen föreslog
att programmet skulle genomföras under en femårsperiod.
Vid förhandlingar, som hösten 1948 fördes mellan länsstyrelsen i Stockholms
län och de i skärgårdstrafiken intresserade företagen, framgick att
omständigheter förelågo, som utgjorde skäl för det allmänna att inträda
som intressent i skärgårdstrafiken. Preliminära överläggningar i denna
fråga ägde även rum mellan min företrädare i ämbetet samt representanter
för Stockholms stad, Stockholms läns landsting och vissa skärgårdskommuner.
Genom beslut den 28 januari 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst tre
personer att ingå i en kommission med uppgift att i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i skärgårdsutredningens betänkande och i proposition
1948: 261 utföra undersökningar och föra förhandlingar angående ordnandet
av skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet och därmed sammanhängande
spörsmål. Med stöd härav förordnade departementschefen den
1 mars 1949 såsom ledamöter av kommissionen f. d. generaldirektören
N. L. Bolinder samt efter förslag från Stockholms stad respektive Stockholms
läns landsting borgarrådet H. J. Berglund och ledamoten av riksdagens
första kammare, poststationsföreståndare F. V. Thun. Åt Bolinder
uppdrogs att såsom ordförande leda kommissionens arbete.
Enligt sina direktiv hade kommissionen främst att upptaga förhandlingar
med Waxholms nya ångfartygs aktiebolag och Ångfartygsaktiebolaget
Stockholm—Blidösund rörande villkoren och formerna för ett överförande
av ett majoritetsintressc i dessa bolag till allmän ägo samt upptaga
överläggningar, huru de allmänna intressena — i avbidan på en senare
definitiv reglering av de inbördes förhållandena — lämpligen borde
samverka för att till sig överflytta huvudinflytandet i sjötrafiken samt
mellan sig fördela det ekonomiska ansvar för trafiken, som de nuvarande
enskilda intressenterna icke längre vore villiga att bära.
Kommissionen, som antog benämningen 1949 års skärgårdstrafikkom -
8
K ungt. Maj:ts proposition nr 163.
mission, har i en den 7 december 1951 avgiven skrivelse lämnat vissa förslag
angående ordnandet av trafiken i Stockholms skärgård.
över kommissionens skrivelse ha remissyttranden avgivits av överbefälhavaren,
arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statskontoret, kommerskollegium,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholmstraktens
regionplaneförbund. överståthållarämbetet har bifogat yttranden från
Stockholms stadskollegium jämte Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse
och drätselnämnd samt borgarrådsberedningen. Till länsstyrelsen
ha inkommit yttranden från Stockholms läns landstings förvaltningsutskott,
vägförvaltningen i Stockholms län, Vaxholms stad, Järnvägsaktiebolaget
Stockholm—Saltsjön, Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag, Stockholm—Roslagens
järnvägar, Waxholms nya ångfartygs aktiebolag, Vaxholms
trafik aktiebolag, Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—Blidösund samt
kommunalnämnderna i Blidö, Djurö, Ljusterö och Värmdö kommuner.
Kommerskollegium har inkommit med yttrande från Stockholms handelskammare,
Föreningen Sveriges inrikessjöfart och Skärgårds- och mälarflottornas
rederiförening. Därjämte ha inkommit skrifter från Stockholms
förorters samarbetsnämnd, Ljusterö trafikförening u. p. a. samt G. Dyrssen
m. fl.
1949 års skärgårdstrafikkonunission.
Vid sina förberedande undersökningar kom kommissionen till slutsatsen,
alt ett överförande till allmän ägo av huvudintresset i Waxholms- och
Blidösundsbolagen med dessa företags i stort sett omoderna och huvudsakligen
för direkttrafik på Stockholm avsedda fartyg skulle ikläda det
allmänna betydande förpliktelser utan att skapa betingelser för en trafiklösning,
som motsvarade den bosatta befolkningens behov eller på något
längre sikt syntes lämplig för huvuddelen av det stora antal resenärer, som
ha skärgården till rekreationsuppehåll. Som skäl för denna sin uppfattning
hänvisade kommissionen till den bosatta befolkningens kommunikationsbehov
och önskemål samt de förändringar i sommartrafikens struktur,
som det utvidgade busslinjenätet i kustlandet samt det ökade antalet
privata bilar och motorbåtar kunde väntas medföra. Kommissionen bedömde
det icke möjligt för det tänkta företaget, ens under optimistiska antaganden,
att driva en ekonomiskt självbärande rörelse.
Kommissionen fann sig därför föranlåten att hos dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet anhålla, att dess uppdrag måtte utvidgas så,
att den fick tillfälle framlägga förslag om åtgärder ägnade att befrämja en
enligt dess mening Önskvärd uppläggning av trafiken i Stockholms skärgård.
Detta beviljades.
Kommissionen anser, att en tidsenlig trafikuppläggning i huvudsak
måste bygga på kombinerade land- och sjötransporter, varvid sjötransport
-
0
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
delens längd i görligaste män begränsas. I de fall det ter sig rimligt, böra
bussar och bilar överföras till öarna medelst broar och färjor för att helt
övertaga transportuppgifterna och skapa mer framskjutna anknytningspunkter
för båttrafiken på utanför liggande skärgård. En avsevärt större
del av transportuppgifterna, än 1945 års skärgårdsutredning förutsatt i
sina trafikplaner, bör överföras till landtrafikmedlen. Från Stockholm utgående
för huvudsakligen personbefordran avsedd båttrafik bör endast
kvarvara i den utsträckning den är attraktiv för det privata företagandet.
Huvudansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten till kustlandets
järnvägs- och busslinjer, bör enligt kommissionen övertagas av de inom
området arbetande landtrafikföretagen, främst Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön och det numera
statsägda Stockholm—Roslagens järnvägar samt de till dessa bolag hörande
bussföretagen. En fullt effektiv trafikorganisation kan grundas på
dessa företag i samtrafik med ett eller flera fristående rederiföretag eller
med utnyttjande av eget båtmaterial. Under hänvisning till att Saltsjöbanan
efter förhandlingar med kommunikationsdepartementet åtagit sig att
utan statsbidrag ansvara för erforderlig, till bolagets linjetrafik anknuten
båttrafik på Adssa öar förordar kommissionen, att departementet senare
upptager förhandlingar med bolaget för att utvidga åtagandet att omfatta
hela den del av skärgården, vars båtförbindelser naturligt kunna anknytas
till företagets busslinjer. Kommissionen utgår från, att Roslagsbanan
ikläder sig motsvarande förpliktelser inom huvuddelen av väster och norr
därom belägna skärgårdsområden.
Godstrafiken väntas i de fall öarna få vägförbindelse med fastlandet till
huvudsaklig del komma att ombesörjas med lastbilar. För övriga delar av
skärgården anser kommissionen det mest ändamålsenligt att transporterna,
åtminstone av det tyngre och mera svårhanterliga godset, omhänderhas av
fraktskutor av den typ, som redan i viss utsträckning tidigare insatts i sådan
trafik.
Det allmänägda rederiföretaget bör enligt kommissionens mening icke
komma till stånd utan det allmännas åtgärder böra inriktas på att så snabbt
som möjligt skapa betingelser för den av kommissionen redovisade trafiklösningen.
Den viktigaste förutsättningen för att landtrafikmedlen skola
kunna övertaga huvuddelen av transportarbetet utgör en förbättring och
utbyggnad av skärgårdsområdets vägsystem. Kan icke en sådan upprustning
åstadkommas torde icke under rimlig tid betingelser skapas för etl
ekonomiskt självbärigt, av landtrafikföretagen uppburet trafiksystem.
Kommissionen har utarbetat ett program för vägupprustningen, grundat
på av 1945 års skärgårdsutredning framlagda förslag men betydligt utvidgat
för att tjäna den av kommissionen fixerade målsättningen. Sålunda har
i programmet intagits färjförbindelse till Ljusterö, bro till Djurö—Vindö
samt en kustväg i södra Roslagen. Kostnaderna för de redovisade vägprojekten
uppgår enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjorda beräk
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
uingar till sammanlagt ca 12 miljoner kronor. Kommissionen hemställer,
att särskilda medel anvisas för realiserande av detta program under en
sexårsperiod.
Under en ganska lång övergångstid, intill dess det av kommissionen föreslagna
vägprogrammet hunnit utföras, kunna, påpekar kommissionen, speciella
ingripanden erfordras för att garantera, att för sommartrafiken en
tillräckligt stor trafikapparat står till förfogande och att vissa tidigare
trafikerade öar icke bli utan reguljära förbindelser. Det allmänna, vilket har
intresse av att skärgårdens rekreationsmöjligheter icke avsevärt beskäras,
anses härvidlag ha att temporärt vidtaga stödjande åtgärder.
De statliga bidrag till vintertrafiken, som utgått under de senaste åren,
böra enligt kommissionens mening kunna successivt begränsas. Under de
närmaste åren väntas dock sådana erfordras för att tillförsäkra befolkningen
på vissa genom isförhållandena svär trafikerade öar reguljära förbindelser.
Därjämte anses statsmakterna böra, i likhet med vad tidigare
varit fallet, svara för viss lokalisbrytning.
Yttranden.
Frågan om ett allmänägt rederiföretag.
Kommissionens förslag, att det allmänägda rederiföretaget icke bör
komma till stånd, har i allmänhet icke föranlett några erinringar i remissyttrandena.
Följande uttalanden torde i detta sammanhang böra återgivas.
Statskontoret finner de skäl, som kommissionen andragit emot skapandet
av ett allmänägt rederiföretag övertygande och erinrar om att ämbetsverket
redan i sitt utlåtande över 1945 års skärgårdsutrednings betänkande
ställde sig kritiskt till utredningens förslag att genom en dylik trafikapparat
söka komma till rätta med trafikproblemen. Statskontoret framhöll
därvid, att en utveckling till enhetlig trafikledning genom stora kommunala
eller statliga trafikföretag visserligen kunde teoretiskt förefalla
rationellt, men att åtminstone i de större skärgårdarna med de vitt skilda
intressen, som påkallade ett hänsynstagande vid trafikens uppläggning, ett
sådant bolags trafikproblem i praktiken torde bliva synnerligen svårbemästrade.
Därest, som skärgårdsutredningen tänkt sig, dessa bolag skulle
börja sin verksamhet med att övertaga de äldre skärgårdsbåtarna för avsevärda
belopp, skulle redan från början en sund utveckling av'' trafiken
försvåras.
Waxholms nya ångfartygs aktiebolag framhåller, att ett upptagande av
kombinerad trafik i större utsträckning än nu förekommer skulle innebära
en klar och tydlig trafikförsämring, och erinrar därvid om sin i
augusti 1951 till bl. a. kommunikationsdepartementet inlämnade promemoria
med förslag om bildande av ett särskilt skärgårdstrafikföretag med
ändamål att bedriva sjötrafik i intimt samarbete med de till skärgården
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
närgränsande landväga kommunikationsföretagen. Bolaget anför, att sedan
Saltsjöbanan numera åtagit sig att svara för sjötrafiken i den skärgård,
som gränsar till dess landväga trafikområde, ett särskilt skärgårdstrafikbolag
bör bildas endast för norra och mellersta skärgården med Roslagsbanan,
Stockholms stad och Stockholms läns landsting som intressenter.
Bolaget är berett att till skäligt pris överlåta den del av sitt tonnage,
som det nya bolaget behöver för drivandet av sin verksamhet. De nyanskaffningar
och de förbättringar av det övertagna tonnaget, som anses erforderliga,
böra därvid bekostas av det nya företaget. Bildandet av ett sådant
bolag skulle trygga trafikens fortbestånd och medföra, att en tillfredsställande
samordning av de olika trafikmedlen kommer till stånd. En lösning
av frågan efter dessa riktlinjer skulle bliva till gagn för alla trafikanter
i skärgården. De investeringar, som erfordras, och de trafikbidrag, som
kunna behövas, torde icke bliva större än att denna lösning för det allmänna,
representerat av det statsägda Roslagsbanan, staden och landstinget,
skulle bliva ekonomiskt fördelaktigare än om kommissionens förslag
genomföres.
Stockholms stads kammarkontor, vars yttrande fogats till drätselnämndens,
vill icke i och för sig göra gällande, att en offentlig insats skulle vara
nödvändig för att tillgodose det behov av effektivt arbetande och smidigt
samordnande trafikleder inom skärgården, som otvivelaktigt föreligger.
Även vid bibehållande av den privata ägandeformen torde ett sådant syfte
väl kunna ernås. Kontoret nödgas dock konstatera, att tanken på ett samhälleligt
organiserat trafikbolag nu övergivits utan att någon annan form
för fastare regional trafiksamverkan satts i dess ställe. Oavsett formen
för äganderätten till trafikmedlen vill kontoret likväl såsom sin bestämda
mening framhålla, att en välorganiserad och enhetligt ledd samtrafik inom
skärgårdsregionen ofrånkomligen är nödvändig för en för alla parter fullt
tillfredsställande lösning av de föreliggande trafikfrågorna.
Fördelningen av transportuppgifterna på land- ocli
sjötrafikmedel.
Huvuddelen av remissmyndigheterna har uttalat sin principiella anslutning
till skärgårdstrafikkommissionens uppfattning att trafikuppgifterna i
görligaste mån böra övertagas av landkommunikationsmedlen och att erforderlig
båttrafik bör anknytas till framskjutna replipunkter på kustlandets
järnvägs- och busslinjer. Vissa myndigheter ha dock ansett att en
dylik omläggning av trafiken i den utsträckning kommissionen tänkt sig
ur skilda synpunkter icke är möjlig eller önskvärd.
Några remissmyndigheter, däribland Stockholms handelskammare, efterlysa
beräkningar av kostnaderna för olika trafikformer, såsom underlag för
ett bedömande av vilken trafikform som är den lämpligaste.
Järnvägsstyrelsen, som i princip ansluter sig till kommissionens uppfattning,
anser att hänsynen till trafikanternas berättigade anspråk på be
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
lcväma och snabba transporter i inånga fall torde komma att försvåra genomförandet
i praktiken av en trafikreglering efter angivna riktlinjer.
Detta gäller bl. a. om sjövägen är kortare än en kombinerad land- och
sjötransportväg, vilket torde vara fallet i mellersta och norra skärgården.
Där så är förhållandet och om det alternativa färdsättet icke erbjuder andra
motvägandc fördelar, exempelvis flera, billigare eller snabbare reselägenheter,
torde obruten sjötrafik vara att föredraga framför kombinerad trafik,
i all synnerhet som sistnämnda färdsätt i varje fall kräver cn eller
flera omstigningar mellan olika färdmedel och sålunda måste anses obekvämare.
Stockholm—Roslagens järnvägar påpekar de skiljaktigheter i förutsättningar
för kombinerad trafik, som föreligga inom å ena sidan det skärgårdsområde,
för vilket Saltsjöbanan åtagit sig ansvaret för erforderlig båttrafik,
och å andra sidan det område, för vilket Roslagsbanan enligt kommissionens
förslag skulle övertaga trafikansvaret. Roslagsbanan anför
härom i huvudsak följande.
För norra skärgården däremot skulle omstigningen mellan bussar och
passbåtar vara utspridd på ett tiotal bryggor inom ett område från Arholma
i norr till Trälhavet i söder. Landavståndet mellan dessa bryggor och
Stockholm är — även efter avsedd komplettering av vägnätet —• i motsats
till vad som gäller för Stavsnäs, längre än sjöavståndet. Av trafik- och
drifttekniska skäl har det hittills icke varit möjligt att inrätta obrutna landtrafikleder
till var och en av dessa vitt spridda bryggor, utan landtrafiklederna
ha utgjorts av kombinationen järnväg—buss, vilket för trafikanterna
icke medför någon resefördyring i jämförelse med eu direkt landtrafikled.
Vägarna till de flesta av dessa bryggor äro för närvarande icke
lämpliga för en utvidgad busstrafik. Varken priser eller restid för kombinerad
båt-, buss- och järnvägsresa ha varit konkurrenskraftiga gentemot
båttrafiken. Hade konkurrens med båttrafiken erbjudit någon utsikt till
framgång, skulle sådan förvisso icke lämnats oförsökt av järnvägsbolaget.
Mindre försök till passbåtstrafik ha gjorts, vilka varit förlustbringande.
Även om stora arrangemang vidtagas för sådan trafik, kommer direkt sjöirafik
till Stockholm i lönsamma förbindelser sannolikt att upprätthållas.
Det synes därför Roslagsbanan naturligt, att det nuvarande sjötrafikföretaget
bibehålies.
Såvitt av kommissionens betänkande framgår, har någon hänsyn icke
tagits till den kapitalinvestering i passbålar, bussar, järnvägsvagnar, person-
och lastbilar etc., som erfordras för en omläggning av trafiken på
sätt, kommissionen föreslagit. Dessa investeringar bli särskilt påtagliga
för att sätta trafikföretagen i stånd att sommartid möta veckoslutens toppbelastningar.
Den stora variationen i trafiken har undergrävt båtbolagets
ekonomi. Samma ekonomiska problem kommer att möta passbåts- och
landtrafiken. Enligt Roslagsbanan medför omläggningen förluster på passbåtstrafiken
samt på åtminstone flertalet busslinjer. Däremot innebär den
möjligen ökade nettoinkomster på järnvägstrafiken, ehuru på denna punkt
vass osäkerhet föreligger med hänsyn till nödvändigheten att anskaffa ny
rullande materiel för topptrafiken. Totalt sett kommer trafikens omläggning
till passbåts- och landtrafik enligt vår uppfattning att medföra resulterande
förlust. En indirekt subvention kommer härigenom att utgå. I den
mån vägprogrammet fullföljes, komma privatbilarna att få möjlighet att
13
Kungl. Maj:is proposition nr 163.
komma fram till kusten och öarna. Härigenom undandrages trafikunderlag
från de kollektiva trafikföretagen. Denna omständighet måste heaktas av
företagen vid deras kapitalinvesteringar.
överståthållarämbetet anför, att de ekonomiska förutsättningarna för en
direkttrafik med motorbåtar icke belysts i kommissionens förslag. Även
om en dylik utredning skulle giva till resultat att motorbåtstrafik i Stockholm
kan antagas bli ekonomiskt självbärande, torde emellertid frågan icke
därigenom vara löst. Från Stockholm utgående motorbåtstrafik har den
nackdelen att den i regel icke torde kunna bli lika snabb som den kombinerade
land- och sjötrafiken, allra minst därest landtrafiken genom utbyggnad
av trafiklederna kan föras ännu längre österut än för närvarande.
I sakens natur torde även ligga att båttrafik å Stockholm icke kan erbjuda
lika täta turer som land- och sjötrafik. Dessa nackdelar skulle, därest
trafikanterna främst vore hänvisade till å Stockholm baserad trafik, säkerligen
efter hand komma att bli alltmer framträdande. Såväl från de sommarbesökandes
som från den bofasta skärgårdsbefolkningens sida komma
nämligen kraven på täta och snabba förbindelser att bli allt starkare. För den
mellersta delen av skärgården torde således enligt överståthållarämbetets
uppfattning i regel kombinerade land- och sjöförhindelser för personbefordran
i och för sig vara att föredraga framför från Stockholm utgående
trafik.
Waxholms nya ångfartygs aktiebolag framhåller, att även efter inrättandet
av de av kommissionen föreslagna bro- och färjförbindelserna trafikbehovet
i vad det gäller sjöförbindelser i stort sett kvarstår oförminskat.
Bolaget anför härom.
Sommartid kräves en flotta med stor kapacitet och vintertid erfordras båtmateriel
som kan forcera kraftiga isar. Till belysande av omfattningen av Lrafikbehovet
i skärgården må här framhållas, att av bolagets 39 fartyg i trafik
sommaren 1951 nyttjades 19 båtar på linjerna i mellersta och norra skärgården
från Husarö—Lindalssund i söder till Gräddö—Väddö i norr och
12 båtar nyttjades i trafiken till Vaxholm och dess skärgård. Kapaciteten
för nu nämnda 31 fartyg översteg 8 800 passagerare. I detta sammanhang må
nämnas, att i södra skärgården från Nämndö i söder till Möja i norr sysselsattes
år 1951 8 fartyg med en kapacitet av något mer än 2 100 passagerare.
Totala passagerarantalet under sommaren 1951 uppgick till ca
550 000 och för årets övriga månader till i runt tal 250 000. Godstransporterna,
som delvis utfördes med fraktskutor, uppgingo till ca 18 000 ton.
Att ordna en skärgårdstrafik från Arholma i norr till Möja i söder medelst
passbåtsförbindelser, i anslutning till landväga kommunikationsmedel samt
med från Stockholm direktgående båtar, som enligt kommissionens förslag
skulle temporärt stödjas av det allmänna beträffande sommartrafiken
och givas successivt begränsade bidrag till vintertrafiken, är icke tänkbart.
Erfarenhetsmässigt har det visat sig, att en passbåtstrafik ekonomiskt
sett ger sämre resultat än en direktgående trafik (se SOU 1948: 10,
s. 422—424). Bidragande orsaker till passbåtars dåliga driftsresultat äro
att såväl de fasta kostnaderna för nedlagt kapital, uppläggningar, ut- och
avrustningar, reparationer m. m. som de rörliga kostnaderna för löner,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
bränsle m. m. icke minska proportionellt mot storleken av det använda
tonnaget. Nya kostnader uppstå dessutom för bunkertransporter till passbåtsstationerna,
för inkvarteringar, hemvägsersättningar och kosthåll för
besättningarna. Kostnaderna för reservtonnage stiga ävenledes kraftigt när
linjerna spridas utan central anknytning. Om passbåts- och direktlinjer
upprätthållas samtidigt leder detta till en sådan fördelning av trafikunderlaget,
att de ekonomiska förutsättningarna för trafikföretaget i så hög grad
försämras, att ett nedläggande av trafiken måste äga rum. Kommissionen
synes icke hava beaktat detta förhållande.
På grund av det anförda finner bolaget passbåtar endast kunna användas
för begränsade trafikuppgifter, medan huvuddelen av trafiken i
dessa skärgårdsområden måste upprätthållas med direktgående båtar.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser, i likhet med flera andra myndigheter,
att kommissionen underskattat de speciella problem, som sommartrafiken
innebär. Länsstyrelsen ansluter sig härvid till vad som anförts
i vissa till länsstyrelsen inkomna yttranden, vari framhållits att det icke
torde vara möjligt att enbart med kombinerade buss- och passbåtsförbindelser
bemästra sommartidens trafiktoppar. Dessutom finner länsstyrelsen
det högst ovisst om passbåtsföx-bindelser kunna ersätta direkttrafiken
på Husaröleden och i viss mån även på innanför Vaxholm belägna öar.
Länsstyrelsen framhåller, att den verkställda utredningen icke är av beskaffenhet
att kunna tjäna som underlag för ett någorlunda säkert bedömande
av frågan, i vilken utsträckning skärgårdens trafikproblem kunna
lösas efter de linjer, som med förslaget avses, samt att det enligt länsstyrelsens
mening under alla förhållanden kommer att kvarstå visst behov
av en från Stockholm utgående sjötrafik för såväl passagerar- som godsbefordran.
Beträffande den av kommissionen föreslagna uppläggningen av godstrafiken
anför Stockholms handelskammare, att kommissionens antvdningsvis
gjorda förslag icke på långt när täcker föreliggande behov och
således innebär en avsevärd försämring i förhållande till hittills tillämpade
ordning.
Frågan om införande av trafiktillstånd.
Överståthållaråmbetct anser att en tillståndsreglering av båttrafiken
borde kunna komma i fråga för att under den av kommissionen förutsatta
övergångstiden förhindra att sjötrafik etableras av företagare med ej tillfredsställande
båtmaterial och måhända med ej tillräcklig ansvarskänsla
samt för att stödja de lämpliga företagare, vilka åtaga sig båttrafik i skärgården.
Waxholms nya ångfartygs aktiebolag finner sig med stöd av dess mer
än 80-åriga erfarenhet om bedrivande av sjötrafik i Stockholms skärgård
böra framhålla, att ett ekonomiskt bärkraftigt trafikföretag av den natur,
som bolaget i sitt yttrande föreslagit, ej torde kunna erhållas med mindre
än, att bestämmelser införas om koncession eller om annan form av trafiktillstånd
för bedrivande av sjötrafik inom skärgårdsområdet. En dylik
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
anordning synes väl svara mot det förhållandet, att de landväga trafikföretag,
med vilka samtrafik förutsättes skola bedrivas, redan ha koncession
för sin verksamhet. Sådana bestämmelser böra åtminstone gälla under
en viss övergångstid, intill dess erfarenhet vunnits om verkningarna av
den av bolaget föreslagna nya trafikreformen.
Överförandet av ansvaret för passbåtstrafiken till
landtrafikföre tagen.
Statens biltrafiknämnd anser, att samorganisationen mellan land- och
sjötransporterna — såsom även av skärgårdstrafikkommissionen framhållits
— kan åstadkommas antingen genom samtrafik mellan landtrafikföretag
och ett eller flera fristående rederiföretag eller ock genom att landtrafikföretagen
anskaffa och för sjötransporterna utnyttja eget båtmaterial.
Därest trafiken ordnas enligt det förstnämnda alternativet, äger den
myndighet, som meddelar trafiktillstånd för landtransportföretaget, med
stöd av 12 § 3 stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
lämna föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med anslutande sjötrafikföretag
samt om sättet för samtrafikens bedrivande. Däremot lärer
icke kunna ifrågakomma att såsom villkor för meddelande av koncession
å linjetrafik föreskriva skyldighet för koncessionshavaren att själv ombesörja
jämväl viss anslutande sjötrafik. Tillståndsbeviljande myndighets
inflytande i detta avseende torde vara begränsat till, att vid uppkommen
fråga om beviljande av nya trafiktillstånd viss prioritet kan lämnas trafikföretag,
som förklarat sig villigt att i egen regi ombesörja jämväl mellanliggande
eller anknytande sjötrafik. Nämnden förordar, med hänvisning
till det åtagande att ansvara för viss till företagets busslinjer anknuten båttrafik,
som ett landtrafikföretag efter förhandlingar med kommunikationsdepartementet
iklätt sig, att förhandlingar framdeles upptagas för
åstadkommande av ytterligare likartade överenskommelser.
Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön meddelar, att när bolaget
åtog sig att utan statsbidrag svara för ordnandet av viss del av trafiken
inom Stockholms skärgård, förbehöll sig bolaget samtidigt att verksamheten
skulle få bedrivas på ett fullt affärsmässigt sätt samt att underhåll,
förbättring och nyanläggning av vägar, broar och bryggor ävensom erforderlig
isbrytning skulle ske genom myndigheternas försorg och bekostas
med allmänna medel. Därjämte uppger sig bolaget ha räknat med fortsatt
stöd från landstinget.
Vägprogrammet.
Flertalet remissmyndigheter har understrukit vikten av att skärgårdsområdets
vägsystem snabbt utbygges och förbättras. I sina remissyttranden
ha statskontoret, länsstyrelsen i Stockholms län, vägförvaltningen i
Stockholms län, Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse, Stockholmstraktens
regionplanenämnd, Vaxholms stad, kommunalnämnderna i Blidö,
16
Kungl. May.ts proposition nr 163.
Djurö, Ljusterö och Värmdö kommuner, Stockholm—Roslagens järnvägar
och Vaxholms trafikaktiebolag föreslagit ändringar i olika avseenden i det
av skärgårdstrafikkommissionen framlagda vägprogrammet. Dessa förslag
innebära huvudsakligen annan sträckning av vägförbindelse än kommissionen
föreslagit eller utvidgning av vägprogrammet, framför allt beträffande
förbindelserna till Vaxholm eller i Vaxholmsskärgården. I ett par
fall ha vägprojekt icke ansetts vara av den angelägenhetsgrad att de böra
genomföras före annat av remissmyndighet såsom mera betydelsefullt ansett
projekt eller icke ansetts fylla sådant kommunikationsbehov att de
överhuvud böra komma till utförande. Vissa remissmyndigheter framhålla
därjämte betydelsen av att infartsvägarna till Stockholm, främst Värmdöoch
Norrtäljevägarna, förbättras. Dessa yttranden såväl som vissa av representanter
för olika intressentgrupper inlämnade skrifter komma att
överlämnas till vägmyndigheterna för hänsynstagande vid projektens vidare
utredning och återgivas i ifrågavarande delar icke här.
Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser sig icke i förevarande sammanhang
böra taga ställning till de olika föreslagna företagen. Redan nu kan
emellertid konstateras att de avsedda kombinerade land- och sjöförbindelserna
i stort sett kunna baseras på de av kommissionen föreslagna åtgärderna.
Ordningsföljden mellan de olika företagen bör bedömas med hänsyn
till behovet att så snabbt som möjligt ordna trafiken efter den skisserade
principen för så stor del av skärgården som möjligt. Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
påpekar, att det ankommer på styrelsen och länsstyrelsen
att gemensamt träffa avgöranden härom. Därvid skola självfallet ärendena
handläggas enligt vägstadgan samt samråd ske med de trafikföretag,
som förutsättas skola uppehålla trafiken.
Med hänsyn till att skärgårdstrafiken befinner sig i ett beträngt läge
böra enligt styrelsens mening i första hand sådana företag komma till utförande,
som på ett tidigt stadium medföra förbättrade förbindelser för
den bosatta befolkningen. Successivt böra därefter förbindelserna utbyggas
jämväl för sommartrafiken. De åtgärder, som vidtagas, böra så
vitt möjligt ingå som ett led i det slutliga utbyggnadsprogrammet. Detta
bör dock ej hindra anlitandet i mån av behov av provisoriska lösningar i
avvaktan på de större företagens färdigställande. För att närmare klarlägga
dessa frågor kräves en detaljerad trafikplan innefattande ett program
för successiv utbyggnad av förbindelserna i huvudsaklig överensstämmelse
med av kommissionen givna rekommendationer. En sådan bör
upprättas i samråd med berörda trafikföretag. Styrelsen är beredd medverka
i sådan plans upprättande. Då det enligt styrelsens uppfattning
främst ankommer på Stockholms stad att taga initiativ och medverka till
att direktgående sjötrafik under övergångstiden kommer till stånd i erforderlig
omfattning böra representanter för staden deltaga i samordningen
av hithörande frågor. Styrelsen förutsätter, att initiativ till sådant
samråd kommer att tagas av länsstyrelsen — allt försåvitt icke Kungl.
Maj :t kommer att besluta i annan riktning.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 168.
Arbetsmarknadsstyrelsen meddelar angående arbetskraftstillgången inom
området följande.
Under de sista åren har på vissa håll i Stockholms län funnits eu de!
arbetskraftsreserver, åtminstone under vintersäsongen. Detla gäller bl. a.
skärgårdsöarna, medan i det egentliga Stockholmsområdet rått knapphet
P** byggnadsarbetare, bl. a. byggnadsgrovarbetare. Med hänsyn till den
ökade anslagstilldelningen för vägväsendet, som föreslås i 1952'' års statsverksproposition,
torde en ökning av den ordinarie vägbyggnadsverksamheten
vara att förutse. Denna anläggningsverksamhet kan delvis komma
att absorbera de förut tillgängliga arbetskraftsreserverna i bär ifrågavarande
område. Med reservation härför synes flertalet av de vägföretag,
vilka skärgårdstrafikkommissionen föreslagit till utförande under den angivna
6-årsperioden, kunna väntas komma till utförande med anlitande av
på orten tillgänglig arbetskraft, vilken icke eljest står till förfogande för
arbetsmarknaden. 1 den mån så kan äga rum minskas genom de ifrågavarande
arbetenas utförande icke arbetskrafttillgången för byggnads- och
anläggningsarbeten i allmänhet i Stockholms län jämte Stockholmsområdet.
Beträffande de större företagen och i synnerhet den föreslagna broförbindelsen
Ramsmora—Djurö södra udde torde det dock icke kunna undvikas
att arbetenas utförande påverkar möjligheterna till genomförande av
redan beslutade eller eljest angelägna byggnadsarbeten i Stockholmsområdet.
— Möjligheterna att i sinom tid utföra de särskilda företagen med anlitande
av eljest outnyttjad arbetskraft, torde få bli föremål för övervägande
från fall till fall.
I den föregående bedömningen av möjligheterna att genomföra i detla
sammanhang aktuella anläggningsarbeten har arbetsmarknadsstyrelsen utgått
ifrån att arbetsmarknadsläget förblir i stort sett oförändrat. Under
den tid av sex är, som kommissionen angivit för vägföretagens genomförande,
kunna givetvis förändringar i arbetsmarknadsläget i stort sett inträffa,
vilka giva anledning till helt andra bedömningsgrunder för utförandet
av arbetena i fråga.
Angående medelsanvisningen för genomförande av vägprogrammet anför
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För de av kommissionen föreslagna arbetenas genomförande har avsetts
att särskilda medel skulle ställas till förfogande vid sidan av de för flerårsplanerna
i länet tillgängliga medlen. Enligt styrelsens mening böra
emellertid de medel, som kunna komma att disponeras för nyanläggning
och ombyggnad av nu avsedda vägar och broar i skärgården, tillföras vederbörande
ordinarie vägbyggnadsanslag och företagen inordnas i de vanliga
flerårsplanerna för vägbyggandet. Därigenom kunna dessa behov och
deras tillgodoseende bedömas jämsides med behoven i övrigt inom länet.
Därmed avser styrelsen icke, att dessa särskilda skärgårdsbehov skola
komma i mindre förmånlig ställning än vad kommissionen föreslagit. Vid
angelägcnhelsbedömningen måste nämligen helt naturligt särskild hänsyn
tagas till det förhållandet som uppstår om den nuvarande skärgårdstrafiken
hastigt avvecklas och att särskilda åtgärder då måste vidtagas för
alt möjliggöra genomförandet av den avsedda trafiklösningen. Med sammanslagningen
av anslagen syftar styrelsen bl. a. till att underlätta den
administrativa handläggningen.
Beträffande de föreslagna färjförbindelserna vill styrelsen framhålla, all
kostnaderna för anskaffande av härför erforderliga färjor icke ingå i den
i 1952 års statsverksproposilion (bilaga 22, s. 111) omnämnda femårs
t
m M Bihang till riksdagens protokoll 19i>t>. / .v,ml. AV 168 16 i.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 16S.
planen för upprustning av vägväsendets färjbestånd. Vid ett genomförande
av kommissionens förslag erfordras sålunda en uppräkning av investenngsanslaget
till Flytande materiel under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond
med belopp motsvarande kostnaderna för ifrågavarande färjor.
Åtgärder under den förutsatta övergångstiden.
Flertalet remissmyndigheter understryka vikten av att åtgärder vidtagas
från det allmännas sida för att garantera att en tillfredsställande trafikapparat
står till förfogande under övergångstiden.
Stockholms handelskammare, som därjämte finner ofrånkomligt att det
allmänna även efter den av kommissionen förutsatta sexårsperiodens slut
i en eller annan form ingriper för att bidraga till upprätthållande av eu
för vissa skärgårdsöar nödvändig men eljest icke ekonomiskt genomförbar
trafik, anser den lämpligaste åtgärden vara, att det allmänna lämnar bidrag
till skärgårdstrafiken. För att stimulera och underlätta för Waxholmsbolaget
att i nuvarande läge i tillräcklig omfattning förnya sitt tonnage böi
det även kunna övervägas att bolaget för detta ändamål med det allmännas
hjälp erhåller lån på förmånliga villkor.
BOHUSKUSTEN.
Marstrands rederi aktiebolag inköpte per den 1 januari 1951 Mai strands
nya ångfartygs aktiebolags fartyg i avsikt att driva båttrafik i samma utsträckning
som det gamla bolaget. Under år 1951 har bolaget låtit inrätta
för motordrift och i viss utsträckning ombygga tre äldre för kombinerad
passagerar- och godstrafik avsedda ångfartyg samt en lastbåt. Ett ångfartyg
har omändrats till oljeeldning. Därjämte har bolaget inköpt ett
snabbgående motordrivet passagerarfartyg. Det är bolagets avsikt att
motorisera och ombygga ytterligare ett passagerar- och godsförande fartyg.
Mar strandsbolagets trafik omfattar sträckningen Göteborg—Gravarne.
Båtarna angöra Marstrand, Åstol, Rönnäng, Klädesholmen, Skärhamn,
Kyrkesund, Mollösund, Hällevikstrand, Käringön, Gullholmen, Ellös, Grundsund,
Fiskebäckskil, Lysekil, Lahälla, Malmön, Smögen och Gravarne.
Enligt turlistan för vintern 1951/52 trafikeras Gravarnelinjen av tre kombinerade
last- och passagerarfartyg med sex dubbelturer per vecka och
dellinjen Göteborg—Klädesholmen av särskild båt med fyra dubbelturer.
Därjämte uppehälles en godslinje anlöpande Marstrand samt några bryggor
på Tjörns och Orusts sydsidor. Från vissa angöringspunkter distribueras
gods genom bolagets försorg med lastbilar till innanför belägna orter.
Under lågsäsongen härröra bolagets intäkter huvudsakligen från godstrafiken.
Av inseglingen under fjärde kvartalet 1951 utgjordes således 83 *
av fraktintäkter. Under sommarmånaderna föregående år var seglationsprogrammet
med hänsyn till turisttrafiken utökat med s. k. expressturer
på Gravarnelinjen samt vissa ytterligare turer på linjen Göteborg—Marstrand.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
I en den 5 mars 1952 inkommen ansökning har Marstrands rederi aktiebolag
anhållit om bidrag av statsmedel med 275 000 kronor för seglationsåret
1 april 1952—31 mars 1953 för att möjliggöra för bolaget att även
under lågsäsongen hålla trafiken i gång. Bolaget framhåller, att när det
under 1951 påbörjade genomgripande moderniseringsprogrammet slutförts,
beräknas överskottet under sommarhalvåret bli så stort, att det
täcker vinterperiodens förluster. Bolaget skulle därigenom få till stånd en
självbärande helårstrafik. På grund av kostnadsstegringar och svårigheten
att erhålla erforderliga krediter har det dock visat sig ogörligt att genomföra
moderniseringen i den takt, soin ursprungligen avsetts.
Genom motorisering av fyra båtar säger sig bolaget redan ha uppnått
en avsevärd driftsbesparing, trots att vissa kostnadsposter såsom löner
betydligt stegrats. Underskottet för hela seglationsåret 1952/53 beräknas enligt
en till ansökningen fogad bilaga komma att uppgå till 305 000 kronor,
varav 100 000 kronor avse en tioprocentig avskrivning av tonnaget.
Departementschefen.
Före de motordrivna landkommunikationsmedlens genombrott ägde
Stockholmsområdet på grund av sina goda betingelser för sjögående trafik
genom de reguljära ångbåtslinjerna ett efter tidens förhållanden snabbt,
billigt och bekvämt närtrafiksystem. Under de decennier, då ångbåtstrafiken
hade sin största omfattning, synes den ha hämtat huvuddelen av sina
resande från bryggor, som hade eller senare fått direkta landförbindelser
med Stockholm. Bilismens expansion har successivt uttunnat båtlinjernas
trafikunderlag. Allteftersom vägsystemet utbyggts bar bussnätet sträckts
längre ut i kustlandet. Det ökade innehavet av privata bilar och motorbåtar
bär helt eller delvis löst en stor resandekategori från beroendet av
kollektiva kommunikationsmedel. Samtidigt har det stegrade utnyttjandet
av skärgårdsområdets mera perifera delar för rekreationsändamål medfört
en förskjutning av båtlinjesystemets sträckning.
Under de senaste krigsåren avstannade denna utveckling, varigenom
ångbåtstrafiken tillfälligt återtog en del av vad den tidigare gått förlustig.
Efterkrigstiden har däremot visat en i ökat tempo fortsatt utveckling efter
mellankrigstidens linjer.
Landtrafikmedlen ha med undantag av vissa delar av Vaxholmsområdet,
Roslagskusten och Värmdölandet numera övertagit praktiskt taget all
trafik på fastlandssidan. ötrafikcn inom skärgårdsområdets södra del sker
till stor del genom kombinerade land- och sjöförbindelser, medan den inom
områdets mellersta och norra delar till huvudsaklig del är beroende av från
Stockholm utgående ångbåtslinjer. För det företag, Waxholmsbolaget, vilket
under sig har samlat huvuddelen av den kvarvarande båttrafiken,
innebär detta, att den del av resandeunderlaget, som företer de minsta
variationerna efter årstider och veckodagar, berövats bolaget, medan den
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
särskilt på mera avlägsna områden i detta avseende starkt fluktuerande
ötrafiken kvarstår. Att för ett fristående rederiföretag med behörigt tillgodoseende
av olika trafikantgruppers intressen ombesörja transporterna
året runt inom ett område med denna trafikstruktur utan att erhålla bidrag
utifrån är förenat med stora svårigheter. För Waxholpasbolaget med dess
omoderna tekniska utrustning har det på grund av den minskade resefrekvensen
och omöjligheten att kompensera återkommande stegringar främst
i bränsle- och bemanningskostnader varit ogörligt.
Den på öarna bosatta befolkningen har så småningom genom sjökommunikationernas
begränsade utvecklingsmöjligheter i förhållande till landtrafikmedlens
kommit i ett eftersatt läge. Detta har särskilt gjort sig
märkbart under den del av året, då den bosatta befolkningen ensam utgjort
underlaget för båttrafiken. Särskilt under den tid väderleksförhållandena
försvårat eller helt omöjliggjort färd med egna båtar ha olägenheterna
varit påfallande. För de i skärgården rekreationssökande resenärerna förefalla
resorna numera tidsödande. De av den minskade resandefrekvensen
motiverade begränsningarna i turtätheten ha därjämte reducerat antalet
förbindelsemöjligheter.
För att utröna förutsättningarna för en förbättring av bl. a. Stockholmsskärgårdens
kommunikationsförhållanden ha omfattande undersökningar
utförls av 1938 och 1945 års skärgårdsutredningar. Båda utredningarna
ha i trafikplaner redovisat förslag syftande till ett ökat utnyttjande av
landtrafikmedlen i skärgårdstrafiken. Dessa förslag ha tagit sikte på ytterligare
utbyggnad av öarnas och kustlandets vägnät jämte anläggandet av
bro- och färjförbindelser samt inrättandet av reguljära kombinerade landoch
sjökommunikationer som ersättning för direkta ångbåtslinjer. En betydande
på Stockholm och Vaxholm baserad båttrafik har dock alltjämt
ansetts erforderlig särskilt för bemästrande av sommartrafikens toppbelastningar.
De i området arbetande rederierna ha bedömts icke utan subventionstillskott
kunna trygga fortbeståendet av erforderlig båttrafik. Då
därjämte ett enhetliggörande av sjötrafikapparaten ur skilda synpunkter
ansetts önskvärt, kommo båda utredningarna till slutsatsen, att det allmänna
borde övertaga huvudintresset i denna trafik. 1945 års utredning
ansåg dock, att detta endast borde utgöra ett första led i en fullständig
samordning av den reguljära land- och sjötrafiken inom Stockholmsområdet.
1949 års skärgårdstrafikkommission hade till ursprunglig uppgift alt
vidareföra vissa av 1945 års skärgårdsutredning framlagda förslag angående
ordnandet av skärgårdstrafiken och då först att klarlägga villkoren
för ett överförande till allmän ägo av huvudintresset främst i Waxholmsbolaget.
Enligt direktiven skulle kommissionen vid sina överväganden
beakta vad min företrädare i ämbetet anfört i propositionen 1948: 261,
vari understrukits att en sådan trafiklösning skulle eftersträvas, att åt
-
Kungl. Mai:ts proposition nr 163. 21
minstone statliga subventioner icke skulle utgå annat än under en övergångstid,
under vilken en tillfredsställande trafikordning etablerades.
Kommissionen framhåller som sin åsikt, att ett förvärv av huvudintresset
i ifrågavarande bolag icke bör äga rum. Det allmännas åtgärder
böra enligt kommissionens mening i stället inriktas på att befrämja eu
trafiklösning, enligt vilken huvuddelen av transportuppgifterna kunna
överföras på laudtrafikmedlen. Förutsättningen härför är en utbyggnad
av områdets vägsystem. Ansvaret för den reguljära båttrafiken, anknuten
till kustlandets järnvägs- och busslinjer, bör åvila de i området
arbetande landtrafikföretagen. Kommissionen pekar på det åtagande, som
i detta avseende gjorts av Saltsjöbanan. På Stockholm baserad båttrafik
bör kvarvara i den utsträckning, som den är attraktiv för det privata företagandet.
Kommissionen anser dock, att under en övergångstid, motsvarande
den sexårsperiod under vilken det av kommissionen föreslagna vägprogrammet
beräknas kunna genomföras, speciella ingripanden erfordras
för att garantera erforderlig sommartrafik. För trafiken under vintermånaderna
anses subventioner under de närmaste åren vara erforderliga,
även om dessa förutses successivt kunna minskas.
De åtgärder, som böra vidtagas för att åvägabringa en mera definitiv
lösning av Stockholmsskärgårdens trafikproblem, måste enligt min mening
syfta till att få till stånd en ordning, som möjliggör att helårstrafiken
efter eu rimlig övergångstid kan drivas utan bidrag från det allmänna. Med
utgångspunkt från nu rådande förhållanden anser jag, att ett fristående,
på direktgående trafik baserat sjötrafikföretag —- oavsett var majoritetsintresset
i detsamma är placerat — knappast har eller kan få förutsättningar
härför. Än mindre blir detta möjligt, då den upprustning av områdets
vägsystem, vilken under alla omständigheter torde vara nödvändig, blir
genomförd. Jag delar icke den av vissa remissmyndigheter framförda uppfattningen,
att det allmänna har att välja mellan å ena sidan att understödja
från Stockholm direktgående båtlinjer och å andra sidan att låta
utföra vissa vägprojekt. Dessa senare företag torde i stort sett under alla
förhållanden få utföras inom en icke avlägsen framtid, alltså även om man
valde att söka vidmakthålla den i de gamla formerna arbetande sjötrafiken.
Valmöjligheterna begränsas till ett framskjutande av väganläggningarna
ytterligare någon tid. Den av kommissionen anvisade trafikorganisationen
synes mig därför vara den, som skapar den bästa och på lång sikt ekonomiskt
minst betungande lösningen. Endast genom att inordna ötrafiken
i de i kustlandet arbetande stora landtrafikföretagens verksamhet kan
uppnås den resultatsutjämning, som erfordras för att balansera underskott
mot överskott på olika linjer och under skilda årstider.
Som biltrafiknämnden påpekat, kan enligt 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik in. in. bussföretag åläggas att driva
samtrafik med till dess linjer anknuten båttrafik. Jag saknar anledning
22
Kungl. Maj ds proposition nr 163.
att iiär närmare diskutera räckvidden och tillräckligheten av dessa enligt
gällande lagstiftning föreliggande förpliktelser för landtrafikföretagen. Vad
gäller det privatägda företag, som i detta sammanhang närmast beröres
av frågan, har detta redan frivilligt åtagit sig prestationer, som tills vidare
få anses tillfredsställande, och jag förutsätter att de allmänägda företag,
som komma att beröras, lika litet skola undandraga sig motsvarande skyldigheter,
när sådana aktualiseras.
Ej heller ur andra synpunkter synes den ifrågasatta trafikomläggningen
behöva möta avgörande hinder. Det bör erinras om att de landtrafikföretag,
som här ifrågakomma, utom trafiken i kustlandet driva
bl. a. en avsevärd stads- och förortstrafik. I den utsträckning deras fordonspark
bestämmes av den senare trafikens behov synes en utökad sommartrafik
med hänsyn till den minskning av transportbehoven för lokaltrafiken,
som reguljärt inträder under sommarmånaderna, kunna medföra
ett bättre utnyttjande av fordonsbeståndet. Då man därjämte genom privatbilismens
utveckling för vissa resandekategoriers vidkommande har att
räkna med en fortgående avgång från de kollektiva transportmedlen, höidet
i viss grad ligga i landtrafikföretagens eget intresse att i ökad utsträckning
engagera sig för de nya trafikuppgifter, som den kombinerade landoch
sjötrafiken i skärgården erbjuder. Landtrafikföretagen böra härvid
i sina åtaganden även kunna sträcka sig utöver den ram, som kan betingas
av kravet, att den nytillkomna trafiken inklusive sjötrafiken skall bli
ekonomiskt självbärig. Likaväl som exempelvis bussföretag driva linjer,
som ehuru icke räntabla tjäna beaktansvärda kommunikationsbehov,
synas mig buss- och andra landtrafikföretag i förekommande fall höra
åtaga sig ansvar för även en icke självbärande kombinerad båt- och landtrafik
av likvärdig angelägenhetsgrad. Ett sådant resonemang står i överensstämmelse
med de principer, som tillämpas inom huvuddelen av vårt
transportväsen och som innebära en utjämning mellan trafikantgrupperna
av trafikkostnaderna.
För att i större utsträckning än som genom överenskommelsen med
Saltsjöbanan redan skett skapa förutsättningar för en med land trafikmedlen
samordnad sjötrafik kräves, som kommissionen understrukit, en
förbättring och utbyggnad av skärgårdsområdets vägar. De härför erforderliga
arbetena äro av ganska tidskrävande natur. Därtill äro, även bortsett
från vägnätets nuvarande beskaffenhet, betingelserna för en snar
övergång till kombinerad land- och sjötrafik inom vissa delar av skärgårdsområdet
mindre gynnsamma än inom de områden, där en sådan övergång
redan kunnat genomföras. Medan inom den sektor av skärgårdsområdet,
för vilken Saltsjöbanan åtagit sig ansvaret för sjötrafiken, omläggningen
av trafiksystemet kunnat genomföras utan större trafiktekniska svårigheter
och olägenheter för trafikanterna — utan tvärtom ofta med avsevärda
fördelar, bl. a. i tidsvinst, för dessa — skulle i andra delar av skärgården
2 3
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
(mi för trafikanterna i motsvarande grad acceptabel eller fördelaktig omläggning
svårligen omedelbart låta sig genomföra. På många håll är en
viss icke alltför kort övergångstid ofrånkomlig och överhuvud taget är det
önskvärt, att en trafikomläggning av så pass ingripande natur, som den
varom här är fråga, får ske successivt, detta både ur trafikanternas och
trafikföretagens synpunkt. Det är därför nödvändigt, att en tillräcklig sjötrafikapparat
med på Stockholm baserade båtar framför allt för sommartrafiken
finnes att tillgå åtminstone under de närmaste åren, även om för
den skull det allmänna icke synes böra engagera sig i denna trafik på det
sätt, som föreslagits av 1945 års skärgårdsutredning.
Waxholmsbolaget har fr. o. m. seglationsåret 1948/49 erhållit statsbidrag
för trafiken under månaderna oktober—april. Bidragsbeloppen ha begränsats
till det underskott, som kvarstått sedan avdrag gjorts för eventuellt
driftsöverskott under sommarmånaderna. Sommartrafiken under år 1950
lämnade icke något överskott och under 1951 resulterade jämväl denna
trafik i ett betydande underskott. Bolaget har låtit förstå, att det utan
bidrag frän det allmänna skulle nödgas avveckla sin verksamhet eller i
bästa fall uppehålla en mycket begränsad sommartrafik. Vid de förhandlingar,
som förts mellan å ena sidan kommunikationsdepartementet och
å andra sidan bolaget och representanter för de kommunala intressena,
har såväl min företrädare i ämbetet som jag framhållit, att statsmakterna
icke torde vara villiga att subventionera båttrafiken till mer än den del,
som åtagandet att tills vidare garantera viss vintertrafik innebar. Sommartrafiken,
som huvudsakligen tjänar de rekreationssökande innevånarna
i Stockholm och dess förorter, borde i den utsträckning det prövades erforderligt
understödjas av kommunerna.
Stockholms stad har nu överenskommit med Waxholmsbolaget att bolaget
fr. o. in. den 1 maj 1952 under sju år framåt skall ombesörja trafiken
enligt viss fastställd minimiturlista inom ett område från Arholma i norr,
Husaröskärgården i öster och Vaxliolmsskärgården i söder. Bolaget skall
härför från staden erhålla dels ett lån av ungefär 1 750 000 kronor för en
viss modernisering av dess tonnage, syftande främst till en omläggning
till oljedrift för sex större båtar och motorisering av ett antal ångslupar,
och dels därtill årliga driftsbidrag. De sistnämnda bidragen ha för helårstrafik
vid nuvarande penningvärde fastställts till högst 490 000 kronor per
år med årlig reglering efter förändringarna i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Kommunikationsdepartementet har under förutsättning av
Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande träffat överenskommelse med
Stockholms stad, enligt vilken staten tillsammans med Roslagsbanan såsom
ett bidrag till vintertrafikens uppehållande skall bestrida hälften av de årliga
driftsbidragen, d. v. s. för närvarande 245 000 kronor. Av återstoden
av subventionssumman har landstinget i Stockholms län åtagit sig att betala
75 000 kronor. Stockholms stad har alltså själv all erlägga 170 000 kro
-
24
Rungl. May.ta proposition nr 163.
nor per är. Staden svarar för uppgörelsen med bolaget, och bidragen från
övriga intressenter skola erläggas till staden.
Genom denna överenskommelse ha garantier skapats för trafiken under
den av skärgårdstrafikkommissionen förutsatta övergångstiden. Wa>-holmsbolaget får möjlighet att i icke obetydlig utsträckning modernisera
sitt tonnage och erhåller, i den mån det är villigt att anpassa sig efter förändrade
trafikförhållanden, förbättrade betingelser för trafik även efter
sjuårsperiodens utgång.
Roslagsbanan och dess bussföretag, som i samband med den träffade
uppgörelsen åtagit sig att lämna ett årligt bidrag till trafikens uppehållande
av f. n. 50 000 kronor, ha därigenom, redan innan den förutsedda trafikomläggningen
inom deras trafikområde kommit till stånd, iklätt sig ekonomiska
förpliktelser för trafiken, som få bedömas som skäliga med hänsyn
såväl till storleken av deras trafikområde i skärgården som till de motsvarande
förpliktelser det berörda privata landtrafikföretaget, Saltsjöbanan,
påtagit sig.
Med hänsyn till det sålunda träffade arrangemanget och den fastställda
övergångstidens längd finner jag det knappast erforderligt att nu taga
ställning till vissa av de i remissyttrandena uttalade betänkligheterna mot
kommissionens förslag. Områdets trafikstruktur kommer under sjuårsperioden
avsevärt att förändras, och med min bedömning av utvecklingen
anser jag, att kommissionens förslag är väl ägnat att i stort läggas till
grund för kommande åtgärder. Vissa speciella frågor, som kunna aktualiseras
i samband med den förutsedda långsiktiga trafikomläggningen —
jag tänker bl. a. på frågan om en eventuellt behövlig ytterligare rättslig
reglering av landtrafikföretagens förpliktelser med avseende på sjötrafiken,
frågan om en eventuell koncessionering av denna, o. s. v. — torde utan
olägenhet kunna göras till föremål för fortsatta överväganden och icke behöva
föranleda ställningstagande i detta sammanhang.
Vad vägfrågorna angår har jag, efter samråd med statsrådet Hjalmar
Nilson, funnit mig böra göra följande uttalanden.
Ett vägprogram med den inriktning och i huvudsak den omfattning, som
kommissionen föreslagit, bör enligt min mening genomföras. Jag har ej
anledning att här ingå på en bedömning av de olika projekten, ordningsföljden
för deras utförande och förläggandet av i kommissionens skrivelse
upptagna bro- och färjförbindelser i annan mån än att jag förutsätter,
att de anläggningar, som beröra det område av skärgården, där den ifrågavarande
trafikomläggningen redan kommit till stånd, och direkt erfordras
för denna, få komma till utförande i första hand. De i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande redovisade synpunkterna böra härvidlag bli
vägledande. Jag fäster särskild vikt vid den trafikplan, som styrelsen föreslår
skola bli utarbetad, och den samverkan med Stockholms stad och de
olika trafikföretagen, som härvid avses äga rum. Även övriga kommunala
intressenter böra i den mån det befinnes lämpligt beredas tillfälle att del
-
25
Kungl. Maj:tf> proposition nr 168.
taga. överhuvud är det av största vikt att under övergångstiden samråd
regelbundet sker mellan de olika intressena.
För att möjliggöra genomförandet av det redovisade vägprogrammct
under den förutsatta sexårsperioden har skärgårdstrafikkommissionen ansett
det erforderligt, att särskilda medel ställas till förfogande vid sidan
av de för flerårsplanerna i Stockholms län tillgängliga medlen. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att statsrådet Hjalmar Nilson i årets statsverksproposition
(VI ht. s. 55) anfört, att anslaget till Vissa vägbyggnadsarbeten
borde under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för detta
byggnadsprogram, i den mån arbetena icke kunna rymmas inom ramen
för den ordinarie tilldelningen av vägbyggnadsmedel till länet. Som av
arbetsmarknadsstyrelsens yttrande framgår finns det inom området åtminstone
säsongmässigt arbetskraftsresurser, som med fördel skulle kunna
utnyttjas för vissa av företagen, framför allt de, som skola förläggas till
öarna.
Jag förutsätter, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för de närmast följande budgetåren kommer att anmäla de
medelsbehov, som betingas av vägprogrammets genomförande. Vad särskilt
angår det i styrelsens remissyttrande omförmälda behovet av anslagsmedel
för anskaffning av färjor vill jag erinra om att styrelsen har möjlighet
att redan under nästa budgetår beställa erforderliga färjor inom
ramen för det beställningsbemyndigande i fråga om materiel till maskincentralförrådet,
som kan komma att meddelas för detta budgetår.
Jag övergår nu till Marstrands rederi aktiebolags ansökning om statsbidrag
till den av bolaget uppehållna trafiken för tiden 1 april 1952—31
mars 1953. Bolaget har anhållit om understöd med 275 000 kronor, d. v. s.
samma belopp, som utgått under innevarande seglationsår.
I 1951 års statsverksproposition anförde min företrädare i ämbetet, att
det då nybildade Marstrands rederi aktiebolag, som övertagit det gamla
Marstrandsbolagets verksamhet, skulle behöva understöd av statsmedel
under en övergångsperiod fram till den tidpunkt, då den planerade moderniseringen
av bolagets tonnage kunde beräknas inverka på trafikresultatet.
Från bolagets sida har nu under hand uppgivits, att bolaget under sannolikt
ytterligare fem år är i behov av statsbidrag som understöd till trafiken
under lågsäsongerna.
Denna upplysning i förening med den omständigheten att bolaget för
nästa seglationsår räknat med ett underskott av icke mindre än 305 000
kronor ger enligt min mening anledning till allvarliga betänkligheter. De
stora kapitalinsatser, som redan gjorts för att modernisera bolagets fartygsbestånd,
borde — med utgångspunkt från vad som förutsattes då staten
engagerade sig för subventioner till det nya bolaget — rimligen ha medfört
eu sådan omedelbar förbättring av bolagets driftsekonomi, att underskottet
för nästa seglationsår i varje fall borde bli väsentligt mindre än vad bolagel
26
Kungl. Ma]ds proposition nr 168.
nu räknat med. Slutsatsen av den prognos, som bolaget framlagt, synes
närmast bli den, att moderniseringen av tonnaget endast är en av förutsättningärna
för en gynnsam utveckling av bolagets ekonomi och att därutöver
också erfordras en högst väsentlig ökning av bolagets passagerar- och
godsintäkter. Huruvida en sådan ökning kan bli möjlig undandrar sig mitt
bedömande. Av den beräkning av det framtida subventionsbehovet, som
gjorts från bolagets sida, framgår att bolaget självt räknar med att denna
ökning kan genomföras först inom loppet av en femårsperiod. Efter denna
period har emellertid sannolikt inträtt ett skede, då utvecklingen av landkommunikationerna
inom Bohusläns kustområde ganska snart kommer atl
lösa de flesta av samfärdselproblemen inom detla område, och bolagets
trafik kommer förmodligen då att förlora större delen av sin betydelse i
de avseenden varom nu närmast är fråga. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att de trafikbehov för befolkningen i Bohusläns skärgård, som
icke redan nu kunna tillgodoses med befintliga landkommunikationer, enbart
eller i kombination med passbåtsförbindelser, äro relativt begränsade.
Mot bakgrunden av vad här anförts kan det ifrågasättas om icke grunderna
för det statliga stödet till Marstrandsbolaget måste revideras. Enligt
min mening bör del nu undersökas om icke ifrågavarande trafikbehov
under den lid som återstår, innan den förut omförmälda utvecklingen av
landkommunikationerna fullbordats, skulle — med eller utan bolagets medverkan
— kunna tillgodoses på ett för staten mindre kostsamt sätt än vad
som kan bli fallet, om den nuvarande subventionspolitiken fullföljes. Jag
anser mig ha anledning föreslå en dylik omprövning av subventionsprinciperna
också av det skälet, att bolagets investeringsprogram till vass del
har genomförts på ett sätt, som ur de synpunkter jag har att företräda
synes kunna ställas under diskussion. Skall statligt understöd i fortsättningen
utgå under någon längre tid, kan det vidare finnas skäl att från
statens sida begära att, i likhet med vad som nu har avtalats i fråga om
trafiken i Stockholms skärgård, fortlöpande bidrag lämnas även av landstinget.
Jag har för avsikt att i annat sammanhang hemställa om Kungl. Maj :ts
bemyndigande att få tillkalla en särskild utredningsman för att närmare
utreda de här behandlade spörsmålen. I avvaktan på resultatet av denna
utredning, som bör bedrivas med skyndsamhet, synes understöd tills vidare
under nästa budgetår lämpligen böra utgå till Marstrandsbolaget enligt i
huvudsak oförändrade grunder. Jag förutsätter dock att en förändring av
dessa villkor skall kunna äga rum redan under budgetårets lopp om så
befinnes påkallat med hänsyn till utredningsresultaten.
Anslagsmedlen för bidrag till båttrafiken i Bohuslän synas böra beräknas
till ett belopp av 275 000 kronor. Av detta belopp böra jämväl bestridas
kostnaderna för den förut omförmälda utredningen.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 163.
Behovet av anslagsmedel för budgetåret 1952/53 till stöd åt skärgårdstrafiken
utgör enligt sålunda föreliggande beräkningar för Stockholmsområdet
(245 000 — 50 000) 195 000 kronor och för Bohuskusten 275 000 kronor,
alltså sammanlagt 470 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
a) bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av
vad jag i det föregående anfört beträffande ordnandet av
skärgårdstrafiken i Stockholmsområdet samt den fortsatta
subventioneringen av båtlinjetrafiken på Bohuskusten;
b) föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret 1952/53
under sjätte huvudtiteln till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisa ett reservationsanslag av 470 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
alt till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
östen Falken.
i