Kungl. Mcij:ts proposition nr 162.

Nr 162.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1 juni 1951
(nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning
en); given Stockholms slott den 14 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändringar i elskatteförordningen, varigenom skatteplikten
begränsas till kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en årsförbrukning
av mer än 40 000 kilowattimmar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 162.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 juni 1951 (nr 374)
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ elskatteförordningen den 1 juni
1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den som inom riket för användning i industriell rörelse förbrukar mer än
40 000 kilowattimmar elektrisk kraft för driftställe under helt beskattningsår
skall för förbrukningen till staten erlägga särskild skatt (elskatt) i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning. Härvid skall kraft, som
icke yrkesmässigt distribueras av skattskyldig förbrukare, anses vara förbrukad
i dennes rörelse.

Med beskattningsår förstås i denna förordning tiden 1 juli—30 juni.

Där under löpande beskattningsår icke kan avgöras, huruvida förbrukning,
som i första stycket avses, kommer att överskjuta 40 000 kilowattimmar,
skall förbrukaren erlägga preliminär elskatt med belopp motsvarande
elskatt enligt denna förordning, därest förbrukningen under den närmast
före beskattningsåret tilländalupna tolvmånader sperioden överskjutit 40 000
kilowattimmar. Vad i denna förordning stadgas om elskatt skall i tillämpliga
delar gälla preliminär elskatt.

Visar sig vid utgången av beskattningsåret att förbrukningen icke överskjutit
40 000 kilowattimmar men har elskatt eller preliminär elskatt blivit
erlagd, skall snarast efter beskattningsårets utgång skatten restitueras.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som

a) framställes och förbrukas inom Gotlands län, eller

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft.

Vid tillämpningen----av kraften.

3 §•

Elskatt utgår med tio procent av kraftens beskattningsvärde.

Beskattningsvärde som —--eller distributören.

Kungl. Maj :t eller----finnas påkallade.

4 §•

Skattskyldigheten inträder, då den elektriska kraften yrkesmässigt distribueras
till förbrukare, som icke samtidigt är producent eller yrkesmässig
distributör, (skattepliktig distribution) eller då den av producent eller yrkesmässig
distributör nyttjas i egen rörelse (skattepliktig egenförbrukning).

Vid skattepliktig distribution---yrkesmässig distributör.

Yrkesmässig distributör---11 § stadgas.

Vid skattepliktig egenförbrukning ---till statsverket.

Visar sig vid utgången av beskattningsåret att i industriell rörelse förbrukning
av elkraft, som i 1 § första stycket avses, överskjutit 40 000 kilowattimmar
och har icke elskatt eller preliminär elskatt blivit erlagd, skall å
förbrukningen belöpande elskatt inlevereras till statsverket i efterhand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1952.

Härvid skall iakttagas följande.

1. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas

i fråga om kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår efter uppmätt
energiförbrukning: för tiden intill första avläsningen av energiförbrukning
efter denna förordnings ikraftträdande, samt

i fråga om annan kraft: för redovisningsperiod, som till någon del hänför
sig till tiden före denna förordnings ikraftträdande.

Första avläsningen efter denna förordnings ikraftträdande skall, där kontrollstyrelsen
ej annat medgiver, ske vid den tidpunkt, då avläsning enligt
de vid elskatteförordningens ikraftträdande tillämpade principerna skolat
ske.

2. För den, beträffande vilken skyldighet att erlägga elskatt upphör genom
bestämmelserna i denna förordning, skola i beskattningsvärdena för år
1952 inräknas fasta avgifter ävensom effektaA''gifter till den del de äro att
hänföra till tid för vilken skyldighet att erlägga elskatt förelegat.

För den, beträffande vilken elskatt jämlikt äldre bestämmelser utgår såsom
styckeskatt men på grund av bestämmelserna i denna förordning skall
utgå såsom värdeskatt, skola i beskattningsvärdena för den tid av år 1952,
då elskatten skall utgå som värdeskatt, inräknas fasta avgifter ävensom effektavgifter
till den del de äro att hänföra till nämnda tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1b mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i elskatteförordningen samt anför därvid följande.

Inledning.

I syfte att genom en ökning av statsinkomsterna finansiera vissa ofrånkomliga
statliga utgiftsbehov beslöt 1951 års riksdag vid sin vårsession, att
en särskild skatt å elektrisk kraft (elskatt) skulle uttagas av förbrukare av
sådan kraft. Elskatten utgår i enlighet med riksdagsbeslutet i princip å
all elektrisk kraft, med undantag av sådan, som framställts å Gotland. För
lågspänd kraft som uppmätes utgör skatten 1 öre för kilowattimme och för
annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft 10 procent av kraftens
beskattningsvärde. I sin i årets statsverksproposition redovisade inkomstberäkning
uppskattade riksräkenskapsverket inkomsterna av skatten för
budgetåret 1951/52 till 50 miljoner kronor och föreslog att skatten i riksstaten
för nästa budgetår skulle uppföras med 85 miljoner kronor.

Sedan fråga väckts att undantaga hushållsförbrukning av elektrisk kraft
från skatteplikt, föreslog jag vid framläggandet av förslaget till rilcsstat för
budgetåret 1952/53 att hänsyn skulle tagas till den intäktsminskning, som
skulle föranledas av en dylik begränsning av skatteplikten. I enlighet härmed
har i statsverkspropositionen (Bil. 1: Inkomsterna, s. 50) elskatten
nedräknats till 45 miljoner kronor. Efter anmodan har överdirektören och
chefen för kontrollstyrelsen i en den 7 mars 1952 dagtecknad promemoria
framlagt vissa förslag angående den tekniska omläggning av elbeskattningen,
som erfordras för genomförandet av den ifrågasatta skattebegränsningen.
Kontrollstyrelsen har beträffande omläggningen låtit inhämta yttrande av
den vid styrelsens sida stående elskattenämnden, i vilken ingå bl. a. representanter
för kontrollstyrelsen och kommerskollegium ävensom för elproduktion
och eldistribution samt industri och detalj förbrukning i allmänhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

I promemorian framläggas alternativa förslag till omläggning. Dessa förslag
ha det gemensamt att hushållsförbrukningen undantages från beskattning
men att denna bibehålies i fråga om industrien.

De i förenämnda promemoria framlagda alternativa förslagen ha närmare
övervägts inom finansdepartementet och jag anhåller att nu få framlägga
förslag till omläggning av elbeskattningen.

Nuvarande beskattning av elektrisk kraft.

Bestämmelser om elbeskattningen äro meddelade i elskatteförordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) samt i kungörelsen samma dag (nr 375) med tilllämpningsföreskrifter
till denna förordning.

Elskatt skall enligt förordningen utgå för elektrisk kraft, som framställes
inom riket av producent, vilken antingen förfogar över en installerad generatoreffekt
av sammanlagt minst 100 kilowatt eller distribuerar kraften
över distributionsnät med anslutning till minst 10 förbrukare eller erhåller
tillskottskraft från annan producent, ävensom för elektrisk kraft, som överföres
hit till riket från annat land. I vissa fall skall elskatt icke utgå. Undantagen
är bl. a. kraft, som framställes och förbrukas inom Gotlands län,
och vidare kraft, som till lägre effekt än 100 kilowatt av producent eller
yrkesmässig distributör levereras utan avgift till någon, som ej står i intressegemenskap
med producenten eller distributören. Elskatten utgår såsom
tidigare nämnts för lågspänd kraft, som uppmätes, med 1 öre för
kilowattimme och för annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft
med tio procent av kraftens beskattningsvärde. Med lågspänd kraft förstås
elektrisk kraft med leveransspänning understigande 450 volt och med högspänd
kraft annan elektrisk kraft. Med beskattningsvärde förstås enligt
förordningen summan av de avgifter, som förbrukaren har att erlägga för
den elektriska kraften. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
kontrollstyrelsen äger medgiva de avvikelser från reglerna om skattens
bestämmande, som kunna finnas påkallade med hänsyn till särskilda omständigheter.
Kungl. Maj :t har med stöd härav i tillämpningsföreskrifterna
förordnat att kontrollstyrelsen i vissa angivna fall äger besluta att värdeskatt
— skatt med tio procent av beskattningsvärdet -— skall utgå för lågspänd
kraft och att stijckeskatt — skatt med 1 öre för kilowattimme — skall utgå
för högspänd kraft. Sålunda skall exempelvis värdeskatt utgå i fall där kraften
visserligen levereras såsom lågspänd men där distributionen av densamma
såsom högspänd med hänsyn till kraftens användning och kraftleveransens
storlek — detta gäller framför allt storindustrien -— skulle ha
inneburit det normala distributionssättet. Å andra sidan kan styckeskatt
utgå för högspänd kraft som levereras för användning i hushåll, jordbruk,
hantverk, småindustri eller handel eller för andra s. k. borgerliga ändamål.
I stort sett gäller på grund av dessa regler, att kraften för bandrift och storindustri
är värdebeskattad och kraften för de s. k. borgerliga ändamålen är
styckebeskattad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen.

Skattskyldigheten åvilar förbrukaren, soin i samband med erläggande av
kraftavgifterna i övrigt betalar elskatten till distributören. Denne i sin tur
har att såsom skatteredovisande distributör debitera elskatten och inleverera
densamma till statsverket. Den som själv både producerar och förbrukar
kraften — vilket gäller exempelvis vissa industrier — inlevererar skatten
direkt till statsverket. Antalet skatteredovisande distributörer och producenter
med skattepliktig egenförbrukning uppgår för närvarande till inemot
2 600.

De skatteredovisande distributörerna och producenterna med skattepliktig
egenförbrukning skola till kontrollstyrelsen avlämna på tro och heder upprättade
deklarationer angående leveranser och egenförbrukning av elektrisk
kraft, för vilken elskatt skall utgå. Deklaration skall avse viss debiteringsperiod
eller annan redovisningsperiod. Dessa perioder ansluta sig enligt tilllämpningsföreskrifterna
till de avläsnings- och debiteringsperioder, som
tillämpas av de olika distributörerna.

Elskatteförordningen trädde i kraft den 20 juni 1951. Ikraftträdandedagen
sattes några dagar före månadsskiftet juni—juli med hänsyn till att
de avläsningar av kraftförbrukning, som ske i anslutning till månadsskiftet
av tekniska skäl i vissa fall påbörjas redan omkring den 20 juni. Skattskyldighet
enligt förordningen har inträtt successivt alltefter avläsningar
av kraftförbrukning verkställts.

Kontrollstyrelsens alternativa förslag till skatteomläggning m. m.

I kontrollstyrelsens promemoria framhålles inledningsvis, att det icke låter
sig göra att undantaga enbart hushållsförbrukningen från elskatt. I promemorian
anföres härom.

För att enbart hushållsförbrukningen skall kunna undantagas från beskattning
erfordras givetvis att detaljdistributörerna över hela landet äga
kännedom om elkraftens användning hos varje abonnent och att vid blandad
förbrukning hos en abonnent särskild mätare finnes uppsatt för registrering
av hushållsförbrukningen. I allmänhet sakna distributörerna aktuella
uppgifter om elkraftens användning hos sina abonnenter. Även om sådana
efter tidskrävande arbete kunna framskaffas, kvarstår dock problemet med
den blandade förbrukningen. För närvarande föreligger brist på elmätare,
varför den rationella lösningen, nämligen införande av särmätning av hushållsförbrukningen,
icke nu kan genomföras. Ledningsdragningen måste
säkerligen också i många fall göras om för den händelse denna lösning skulle
tillgripas varför den ifrågasatta anordningen av kostnadsskäl icke är genomförbar.
Ett tänkbart alternativ vore att låta en viss förbrukning, t. ex.
för hantverk, vilken mätes på samma mätare som hushållsförbrukningen,
omfattas av skattefriheten. Förbrukningen för annat ändamål än hushållsförbrukningen
skulle då — med ledning av uppgifter om våningsyta jämfört
med exempelvis verkstadsyta, tariffenheter för bostad respektive verkstad
e. d. — medgivas uppgå till förslagsvis högst lika mycket som hushållsförbrukningen.
Då enhetliga tariffenheter icke tillämpas och i övrigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

uppgifter ofta saknas, som skulle möjliggöra den sålunda ifrågasatta differentieringen,
torde det dock icke vara möjligt att principiellt från beskattning
undantaga hushållsförbrukningen jämte i viss omfattning annan förbrukning,
som mätes å samma mätare.

Elskattenämnden har i sitt yttrande till kontrollstyrelsen i huvudsak på
de nvss angivna skälen framhållit att det för närvarande icke vore lämpligt
eller ens praktiskt möjligt att draga gränsen mellan skattepliktig och skattefri
konsumtion så, att endast konsumtionen för hushållsändamål blir skattefri,
varför det skulle bli erforderligt att något utvidga det skattefria området.
Nämnden har härefter i sitt yttrande närmare angivit de huvudprinciper
efter vilka en begränsning av skatteplikten kan genomföras. Nämnden
har anfört.

För uppnående av en praktisk användbar gräns synes man kunna gå fram
efter olika linjer. Man kan sålunda överväga en uppdelning av konsumenterna
efter kvalitativa grunder, därvid till den skattepliktiga gruppen hänföras
endast sådana konsumenter, som lätt kan särskiljas från de övriga
och som enligt erfarenheten förbruka elkraft uteslutande för andra ändamål
än hushållsändamål, exempelvis industriföretag av viss storlek. Man kan
verkställa uppdelningen av konsumenterna efter kvantitativa grunder —
förbrukningens storlek — därvid den kritiska volymen sättes så högt, att
hushållsförbrukare erfarenhetsmässigt icke annat än i undantagsfall överskrider
densamma. Slutligen kan tänkas någon kombination av dessa metoder.

Nämnden har härefter redogjort för de med utgångspunkt från dessa riktlinjer
tänkbara alternativen, vilka kunna betecknas såsom industrialternativet,
energialternativet och kombinationsalternativet.

Elskattenämnden framhåller att en gränsdragning i enlighet med förstnämnda
alternativ lämpligen skulle kunna närmare utformas så, att till
den skattepliktiga gruppen hänfördes allenast industriföretag av den storlek
att de medtagas i Kommerskollegii industristatistik, d. v. s. i huvudsak företag
med mer än fem anställda. Enligt detta alternativ — kallat industrialternativet
— skulle antalet skattepliktiga konsumenter bli förhållandevis
lågt — för hela landet ca 17 000. Uppbördskostnaderna skulle därför bli
låga. Av särskild betydelse i sistnämnda hänseende är att någon ändring av
praxis beträffande mätaravläsningen icke behöver ske. Den årliga konsumtionen
behöver sålunda icke fastställas och avläsningen kan liksom nu ske
med oregelbundna intervaller. För distributörerna blir alternativet därför
förhållandevis litet arbetskrävande. Alternativet är emellertid även förenat
med vissa svagheter. Till en början må erinras om att de rent fiskaliska
synpunkterna i icke oväsentlig utsträckning eftersättas. Konsumtionen inom
handeln, hantverket, lantbruket in. fl. betydande områden av näringslivet,
blir sålunda helt obeskattad. Vidare är avgränsningen av industribegreppet
icke helt invändningsfri. Industriföretag med långt driven mekanisering
kan sålunda, även om produktionsvärdet är mycket betydande, falla utanför
den skattepliktiga gruppen. Och då antalet arbetare i regel är avgörande för
företagets klassificering i beskattningshänseende kan den egendomliga situa -

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 162-

tionen inträffa, att ett företag, som tidigare varit skattepliktigt, genom anskaffande
av en arbetsbesparande maskin kan nedbringa antalet arbetare
under den kritiska gränsen och därigenom bliva fritt från elskatt — trots
att kraftkonsumtionen genom åtgärden ökar. Därtill kommer, att indelningen
av konsumenterna i skattepliktiga och skattefria icke torde kunna
grundas på industristatistikens uppgifter, då dessa icke alltid äro aktuella
och i allmänhet icke heller kontrolleras av vederbörande myndighet. Indelningen
torde i stället få grundas på av företagarna avgivna deklarationer,
vilka måste granskas av kontrollstyrelsen.

I fråga om den andra av de nyss berörda metoderna för gränsdragningen
mellan skattepliktig och skattefri konsumtion — benämnd energialternativet
— anför elskattenämnden, att metoden innebär, att frågan om skattskyldigheten
i det konkreta fallet avgöres oberoende av konsumtionsändamålet.
Om syftet med den planerade omläggningen av elbeskattningen skall
vinnas, måste gränsen bestämmas så högt, att hushållsförbrukaren icke, eller
i vart fall icke annat än i undantagsfall, överskrider densamma. Med hänsyn
till konsumtionen i väl elektrifierade hushåll, där kraft användes även
för uppvärmning, synes gränsen icke böra sättas lägre än 40 000 kWh per år.
Ä andra sidan torde denna avvägning kunna försvaras även ur fiskalisk
synpunkt, i det att enligt nämndens erfarenhet endast ett förhållandevis
ringa antal konsumenter, som använda kraft för bedrivande av rörelse, underskrida
denna volym. I varje fall blir den konsumtion för icke hushållsändamål,
som vid en sådan gränsdragning undgår skatt, av ringa omfattning
totalt sett. — Hela antalet skattebetalare enligt detta alternativ torde komma
att stanna vid omkring 16 000.

Elskattenämnden framhåller att särskiljandet av de skattepliktiga konsumenterna
enligt energialternativet förorsakar distributörerna ett icke alldeles
oväsentligt merarbete. Den årliga konsumtionen behöver sålunda fastställas,
vilket förutsätter, att avläsning av mätarna sker vid samma tidpunkt
varje år — helst så att förbrukningen per kalenderår kan konstateras.
Så sker för närvarande icke alltid, varför avläsningspraxis på sina håll måste
ändras. En annan olägenhet av teknisk art är, att man icke på förhand vet
om en konsument är skattepliktig. Denna olägenhet torde dock kunna åtminstone
i huvudsak undanröjas genom en föreskrift, att skatt preliminärt
skall uttagas av alla, som närmast föregående år haft en konsumtion överstigande
den kritiska gränsen.

Mot alternativet kan enligt elskattenämnden vidare invändas, att två helt
likartade företag kan komma att i skattehänseende behandlas olika, endast
av den anledningen att det ena har något tusental kWh högre konsumtion än
det andra, något som skulle rubba konkurrensvillkoren. Bortsett från det
förhållandet att varje slag av gränsdragning medför liknande problem, torde
invändningen icke behöva tillmätas någon större betydelse, då skatten vid
gränsförbrukningen icke torde komma att uppgå till mer än ca 200 kronor.
Skulle emellertid nämnda olägenhet anses betydande med hänsvn till den
irritation, som därav kan följa, kunde för alla konsumenter eu förbrukning

Kungl. Maj.ts proposition nr 262-

av 40 000 kWh per år göras skattefri, varigenom övergången från skattefri
till skattepliktig konsumtion bleve mjukare. Eventuellt kunde regeln i syfte
att minska debiteringsarbetet kompletteras med en föreskrift om att skatt
icke skall påföras den, som under konsumtionsåret icke erlagt skatt, med
mindre skattebeloppet översteg exempelvis 50 kronor, och att restitution ej
heller skall ske av mindre belopp än nyss angivits. En regel av innebörd
att en viss bottenkonsumtion alltid blir skattefri, minskar skatteintäkterna
med ett icke oväsentligt belopp, varjämte distributörerna förorsakas ett visst
merarbete vid debiteringen. Enligt nämndens mening uppväga fördelarna
därför knappast nackdelarna.

I fråga om energialternativet må slutligen framhållas, att det självfallet
icke utesluter, att vissa konsumenter med större förbrukning än 40 000 kWh
per år kunna fritagas från skatt, om så anses lämpligt. Närmast åsyftas här
konsumtion för allmänna statliga och kommunala ändamål.

En kombination av industri- och energialternativen — kombinationsalternativet
— uttalar elskattenämnden vidare skulle kunna utformas så, att
skattskyldigheten konnne att drabba endast industriföretag med förbrukning
över viss storlek. Energigränsen torde även enligt detta alternativ förslagsvis
kunna sättas till 40 000 kWh per år. Beskattningen kan i likhet med vad
fallet är beträffande energialternativet utformas antingen så att elskatt uttages
för kraftförbrukningen i dess helhet eller ock så att skatten uttages
endast för förbrukning överstigande den valda gränsförbrukningen. Avgränsningen
av de skattepliktiga kraftförbrukarna kan i detta fall med hänsyn till
den införda energigränsen verkställas på annat sätt än som angivits beträffande
industrialternativet, exempelvis genom uppräkning av de förbrukarkategorier,
som skola hänföras till industri. Särskiljandet av de abonnenter,
som under året skola påföras elskatt, kan ske enligt samma grunder, som
ovan angivits vid redogörelsen för energialternativet.

Skatteintäkten enligt förevarande alternativ torde enligt elskattenämnden
icke mera avsevärt understiga intäkten enligt energialternativet, enär flertalet
förbrukare med större kraftuttag än 40 000 kWh per år utgöras av industrier.

I kontrollstyrelsens promemoria ha de i elskattenämndens yttrande framlagda
alternativen redovisats och granskats, därvid i stort sett framförts
samma synpunkter, som i nämndens yttrande. I fråga om energialternativet
ifrågasättes emellertid en lägre förbrukningsgräns, nämligen 25 000 kilowattimmar.
Härom uttalas i promemorian följande.

Av det föregående torde ha framgått att det för erhållande av en mjuk
övergång mellan skattepliktig och skattefri förbrukning hade varit önskvärt
att överlag från beskattning kunna undantaga förbrukningen intill exempelvis
40 000 kWh men att detta med hänsyn till minskningen i skatteintäkterna
och med beaktande av de skatteredovisande distributörernas intressen
icke kunde rekommenderas, varför närmast ifrågasatts att hela förbrukningen
skulle beskattas i fall där gränsförbrukningen uppnåtts, t den mån
energigränsen sänkes, blir givetvis den angivna minskningen i skatteintäkterna
i motsvarande grad lägre. Det synes därför kunna övervägas om icke
förbrukningsgränsen lämpligen kunde sänkas till förslagsvis 25 000 kWh,

Kungl. Maj. ts proposition nr 162.

varigenom minskningen i skatteintäkterna i viss mån skulle kunna utjämnas
genom tillkomsten av skatteintäkter från förbrukare i det nytillkomna
förbrukningsområdet 25 000—40 000 kWh.

Utan att därmed direkt tages ställning för något av alternativen göras i
kontrollstyrelsens promemoria vissa allmänna uttalanden rörande de olika
alternativen.

Vid ett ställningstagande till de olika alternativen bör beaktas, att beskattningen
blir enkel i tillämpningen för såväl kontrollstyrelsen som distributörerna
samt att den icke medför rubbningar i konkurrensförhållandena. För
distributörernas del synes industrialternativet otvivelaktigt vara att föredraga.
Såsom redan angivits kan emellertid arbetarantalet icke anses vara en
lämplig utgångspunkt för bedömande av frågan om skattskyldighet. Av de
två övriga alternativen är kombinationsalternativet att anse som det för
distributörerna lämpligaste, då ett relativt stort antal förbrukare som ligga
omkring gränsförbrukningen skulle bortfalla. Svårigheten blir även med
detta alternativ att tillfredsställande angiva vilka rörelsekategorier, som skola
beskattas. Genom att energigränsen anger skattskyldigheten mellan företag
av olika storleksordning — exempelvis mellan hantverksmässig och industriell
rörelse — är det emellertid endast kraftens huvudsakliga användning,
som bör angivas vid kategoriklyvningen, förslagsvis antingen positivt
att industriell och hantverksmässig rörelse skall beskattas eller negativt att
förbrukning i hem, jordbruk och handel samt för gatubelysning och andra
allmänna ändamål skall vara undantagen från skatt.

I såväl kontrollstyrelsens promemoria som i elskattenämndens yttrande
har särskild uppmärksamhet ägnats frågan om skattetyp — värdeskatt eller
styckeskatt — efter omläggningen. Såsom torde ha framgått av den lämnade
redogörelsen för nuvarande elbeskattning tillämpas för närvarande i huvudsak
värdeskalt för industriell förbrukning och drift av kommunikationsmedel
och styckeskatt för annan förbrukning för s. k. borgerliga ändamål. Då
det enligt de föreliggande förslagen i huvudsak är just beskattningen av den
industriella, i regel högspända kraften som skall bibehållas, är det — framhålles
det i kontrollstyrelsens promemoria — naturligt, att styckebeskattningen
i och med skatteomläggningen helt avvecklas. Det skulle emellertid
kunna övervägas att för skattepliktiga högspända leveranser tillämpa en
eller flera efter kraftleveransernas värde anpassade styckeskfittesatser. Anledningen
vore främst de svårigheter, som föreligga för kontrollstyrelsen att
i vissa fall bestämma beskattningsvärde. Detta gällde särskilt i fall där producenten
förbrukade kraft i egen rörelse. Oaktat de sålunda angivna svårigheterna
med ett värdeskattesystem torde enligt kontrollstyrelsens promemoria
en styckeskatt, med eller utan differentiering på olika skattesatser,
icke böra ifrågakonnna med hänsyn till de erinringar mot en styckeskatt i
allmänhet och särskilt å industriell kraft, vilka från olika håll framfördes
vid remissbehandlingen av den promemoria, som låg till grund för elbeskattningen.
Elskattenämnden har framhållit, att en omläggning till styckeskatt
efter ett antal differentierade skattesatser skulle möjligen kunna motiveras
av svårigheterna att erhålla ett rättvisande beskattningsvärde för kraft, som
förbrukas av kraftproducent i egen rörelse. Då emellertid de skäl som på sin

Kungl. Maj. ts proposition nr J62-

tid legat till grund för statsmakternas val av skattetyp fortfarande äga giltighet
och då särskilda olägenheter med en värdeskatt icke visat sig föreligga
för de skatteredovisande distributörerna, anser nämnden övervägande
omständigheter tala för övergång till en enhetlig värdeskatt.

Skatteintäkter, antal skattskyldiga och antalet skatteredovisare enligt de
olika alternativen ha i kontrollstyrelsens promemoria beräknats på sätt följande
sammanställning utvisar.

	Skatteintäkt, mkr1
Beskattningsalternativ	Skatt för kraftför-brukningen i dess helhet	Skatt endast för kraftför-brukning överstigande 4000(1 kWh för år	Antal skatt- skyldiga	Skatte- redovisare (deklara- tionsskyl- diga)
Energialternativet ..................	31	28	16 000
Industrialternativet..................	32	—	17 000	\ 1500
Kombinationsalternativet.............	30	27	15000	1

Departementschefen.

Enligt elskatteförordningen, som beslutades av 1951 års riksdag vid dess
vårsession, utgår med några mindre väsentliga undantag skatt för all elektrisk
kraft, som förbrukas inom riket. Skatten utgår antingen som värdeskatt
med tio procent av förbrukarens avgifter för kraften eller som styckeskatt
med 1 öre för kilowattimme. Värdeskatten tillämpas i stort sett i fråga om
kraft, som nyttjas inom storindustrien och för bandrift, och styckeskatten
för kraft, som levereras för användning i hushåll, jordbruk, hantverk, småindustri
eller handel eller för andra s. k. borgerliga ändamål. Skattskyldigheten
åvilar i princip förbrukarna, som ha att erlägga elskatten till sina distributörer
i samband med betalningen av kraftavgifterna i övrigt. Skattekontrollen
åvilar kontrollstyrelsen, dit distributörerna i viss ordning ha att inkomma
med skattedeklarationer och inleverera från förbrukarna emottagen
elskatt.

Det huvudsakliga syftet med införandet av beskattningen på elektrisk
kraft var att genom ökning av statsinkomsterna åstadkomma ett i dåvarande
ekonomiska läge tillräckligt stort budgetöverskott. Ehuru så icke uttryckligen
angavs i elskatteförordningen, förutsattes likväl vid genomförandet
av denna skatt, att den skulle allenast vara av tillfällig natur. I konsekvens
härmed har jag vid mina bedömningar i årets statsverksproposition räknat
med elskatten som en tillfällig inkomst. Givetvis kvarstår fortfarande behovet
av dylika inkomster för att möjliggöra ett budgetöverskott. Andra t i 11 -

1 Vid cn beskattning av järnvägar, spårvägar och trådbussar tillkommer ytterligare 3''5 inkr.
Skatt har icke enligt något alternativ beräknats för elkraft till allmänna ändamål, såsom gatubelysning,
kyrkor, sjukhus, militärförläggningar eller skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

fälliga inkomster ha emellertid tillkommit, och behovet att bibehålla en
oförändrad elskatt framstår ej som lika stort.

Redan i samband med förarbetena för lagstiftningen om elskatten påpekades
från åtskilliga håll att en dylik beskattningsform skulle medföra vissa
svårigheter vid tillämpningen. Särskilt gällde detta hushållsförbrukningen
med hänsyn bl. a. till det stora antalet abonnenter. Dessa svårigheter utgöra
ett skäl för att man nu avskaffar elskatten i denna del. Härför talar även den
omständigheten att, samtidigt med att vissa tecken tyda på att överkonjunkturen
kommer att lätta, icke oväsentliga höjningar av levnadskostnaderna
förestå.

Samma skäl tala icke för en lättnad i beskattningen av den industriella
förbrukningen av elkraft. Fortfarande äro bränslepriserna sådana, att det
finns anledning att befara en alltför snabb övergång till användning av
elkraft, där tidigare andra energikällor använts. Jag är därför icke beredd
att föreslå att elbeskattningen upphäves för den förbrukning som sker för
industriella ändamål.

Såsom framgår av kontrollstyrelsens promemoria och elskattenämndens
yttrande synes det ur sakliga och praktiska synpunkter icke vara möjligt att
från beskattning undantaga endast hushållsförbrukningen, utan det blir
nödvändigt att fritaga även vissa andra kategorier.

Inom kontrollstyrelsen har utarbetats alternativa förslag till omläggning
av elbeskattningen. Kontrollstyrelsen har i ämnet inhämtat yttrande från
elskattenämnden, i vilken bl. a. distributörernas och industriens intressen äro
representerade. Av kontrollstyrelsens förslag, som helt bygger på elskattenämndens
yttrande, framgår såsom förut nämnts, att ett undantagande av
enbart hushållsförbrukningen icke är tekniskt möjligt. I stället ha angivits
alternativa lösningar, varigenom även vissa andra konsumentgrupper skulle
bli befriade från skattskyldighet. Enligt ett alternativ, energialternativet,
skulle, oberoende av kraftens användning, skattefrihet åtnjutas för förbrukare
under en viss årlig förbrukning, förslagsvis 40 000 eller 25 000 kilowatttimmar,
enligt ett andra benämnt industrialternativet, skulle skatt endast
utgå i fall, där rörelsen redovisas av kommerskollegium i dess industristatistik
och följaktligen är av sådan storleksordning, att den ur andra
synpunkter är att betrakta såsom industri. I allmänhet upptagas i denna
statistik företag, där antalet anställda — ägare, tjänstemän och arbetare —
uppgår till minst 5. Slutligen redovisas ett tredje alternativ, benämnt koinbinationsalternativct,
enligt vilket elskatt skall utgå endast där förbrukaren
förbrukar mer än förslagsvis 40 000 kilowattimmar för år och därjämte är
att anse som industriförbrukare. För distributörernas del skulle industrialternativet
erbjuda obestridliga fördelar, därest, på sätt förutsatts, kontrollstyrelsen
skulle hålla distributörerna underrättade om vilka som äro skattskyldiga.
Mot industrialternativet talar — förutom att antalet arbetare icke
kan anses utgöra en lämplig måttstock för bedömande av skatteplikten —
även den omständigheten att skattemyndighetens tillsyn i förevarande hänseende
skulle bli både kostsam och omständlig på grund av de ständiga för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

skjutningar i fråga om arbetarantalet som i allmänhet sker. Alternativet synes
för den skull icke vara praktiskt genomförbart. Enligt energi- och kombinationsalternativen
erfordras, att distributörerna summerar årsförbrukningen
för sina abonnenter, vilket hittills icke varit fallet, och med ledning
av de därvid framkomna uppgifterna bedömer skatteplikten. Detta är en
olägenhet med dessa alternativ, då distributörerna härigenom skulle åläggas
ett icke oväsentligt merarbete. Därest emellertid kombinationsalternativet
skulle tillämpas, komrne kontrollarbetet i fråga om den årliga energiförbrukningen
att begränsas till vissa bestämda konsumentkategorier, vilkas
förbrukning därjämte i allmänhet är av en storleksordning, som väsentligt
överstiger den föreslagna gränsen. Gränsfallen torde därför icke bli alltför
många. Främst med hänsyn till dessa förhållanden anser jag mig böra förorda
kombinationsalternativet med en energigräns av 40 000 kilowattimmar.
I förordningen bör angivas, att elskatt skall erläggas av den som för
användning i industriell rörelse förbrukar mer än 40 000 kilowattimmar elkraft
för helt beskattningsår, varvid med beskattningsår bör förstås tiden
1 juli—30 juni.

Därest skatteplikten, på sätt nu förordas, skulle göras beroende av energiförbrukningen,
kommer en förbrukning omedelbart understigande 40 000
kilowattimmar att vara skattefri under det att en förbrukning omedelbart
överstigande 40 000 kilowattimmar skulle bli skattepliktig. För undvikande
av de ojämnheter, som skulle inträda vid gränsförbrukningen, har ifrågasatts
att låta förbrukning intill 40 000 kilowattimmar vara skattefri för
alla förbrukare. Det erfordras emellertid på grund av taxesystemets komplicerade
uppbyggnad ett betydande arbete från distributörernas sida för att
dessa skola kunna fastställa huru stor del av de årliga kraftavgifterna, som
skall anses vara att hänföra till den skattefria grundförbrukningen. Jag kan
för min del med hänsyn till dessa förhållanden icke tillstyrka, att en viss
bottenförbrukning överlag göres skattefri. Det är också att märka, att skatten
vid gränsförbrukningen allenast skulle uppgå till 200 kronor för år, räknat
efter ett kilowattimpris av 5 öre. För de förbrukare, som ha en elkraftförbrukning
av den storleksordning varom här är fråga, synes förevarande tröskelproblem
bli av förhållandevis ringa betydelse.

I promemorian, liksom i elskattenämndens yttrande har något berörts
frågan om skattetypen. Då värdeskatt f. n. utan några mera betydande olägenheter
utgår för den industriella kraften, finner jag mig i likhet med vad
i promemorian förordats kunna tillstyrka att denna skattetyp bibehålies.

Elskatt skall enligt förordningen i dess nuvarande lydelse icke utgå för
elektrisk kraft som till lägre effekt än 100 kilowatt av producent eller yrkesmässig
distributör levereras utan avgift till någon som ej står i intressegemenskap
med producenten eller distributören (s. k. gratiskraft). Undantaget
har främst tillkommit av praktiska skäl. Beskattning av dessa leveranser
skulle nämligen medföra, att leverantörerna måste skicka ut räkningar, vilket
nu icke sker. Vidare är enligt lämnade uppgifter uppmätningen ofta
ofullständig. Då nu fråga är om beskattning av energimängder, överskju -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

iande 40 000 kilowattimmar för år, bortfalla väsentligen de erinringar, som
på sin tid framfördes mot en beskattning av gratiskraften. Antalet skattskyldiga
som skulle komma att beröras är relativt obetydligt, och mätning kan
med hänsyn till kraftleveransernas storlek i allmänhet antagas äga rum,
oberoende av beskattningen. Jag får för den skull förorda, att gratiskraften
i fortsättningen beskattas i den mån förutsättningar för beskattning enligt
de nya bestämmelserna eljest föreligger.

Enligt det förordade förslaget skall bl. a. storleken av energiförbrukningen
vara avgörande för frågan om skatteplikten. Skäligen bör hänsyn härvid
tagas till den aktuella energiförbrukningen. I allmänhet är förbrukningen
av sådan storleksordning att skatteplikten är otvetydig. I sådana fall bör
elskatt utgå på samma sätt som nu sker. I fråga om företag med en årsförbrukning
som ligger nära gränsförbrukningen kan emellertid först efter
utgången av det år, för vilket skatt skall erläggas, avgöras om skatteplikt
föreligger. För reglering av dylika fall synes skatteplikten lämpligen kunna
bedömas preliminärt med ledning av förbrukningen under närmast föregående
år. Har denna förbrukning överskjutit 40 000 kilowattimmar bör preliminär
elskatt uttagas, i annat fall ej. Skulle det efter årets utgång visa sig,
att förbrukningen icke överskjutit 40 000 kilowattimmar, bör den erlagda
preliminära elskatten snarast återställas. Har definitiv elskatt på grund av
felaktiga premisser uttagits, bör denna skatt likaledes restitueras utan omgång.
Visar sig å andra sidan vid utgången av beskattningsåret att inom ett
företag förbrukats mer än 40 000 kilowattimmar utan att skatt erlagts, bör
sådan uttagas i efterhand.

Därest förbrukare av elkraft bedriver industriell rörelse vid flera lokalt
fristående driftställen bör kraftförbrukningen vid varje driftställe vara avgörande
för skatteplikten. Närmare bestämmelser om vad som skall förstås
med driftställe torde böra meddelas av Kungl. Maj :t.

Förordningen torde i sin ändrade lydelse böra träda i kraft vid tidpunkt,
som svarar mot den, då elskatteförordningen trädde i kraft. Med hänsyn
härtill böra ändringarna genomföras med tillämpning från den 20 juni 1952.
Elskatteförordningen innehåller en övergångsbestämmelse av innebörd, att
förbrukare skulle ha att erlägga elskatt för kraft, som förbrukades efter
första mätaravläsning efter förordningens ikraftträdande. Ett liknande övergångsstadgande
torde böra erfordras nu, med hänsyn till att elskatt bör uttagas
av den, som till följd av ändringsförfattniingen blir fri från elskatt, intill
första mätaravläsningen efter ändringsförfattningens ikraftträdande. Viss
övergångsbestämmelse erfordras även för reglering av elskatten å fasta
avgifter och effektavgifter, som erläggas för helt år eller eljest viss bestämd
tid.

Inom finansdepartementet har med iakttagande av vad i det föregående
anförts upprättats förslag till förordning angående ändring i elskatteförordningen.

Skatteintäkterna ha beräknats till 30 miljoner kronor för helt år räknat.
För budgetåret 1952/53 kommer härjämte att såsom elskatt övergångsvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 162.

inflyta vissa skatteintäkter, vilka äro att hänföra till kraft för borgerlig förbrukning.
Dessa intäkter kunna uppskattas till 15 miljoner kronor. Sammanlagt
skulle alltså elskatt under nästkommande budgetår kunna beräknas
komma att inflyta med 45 miljoner kronor.

Den förordade skatteomläggningen kan väntas medföra en icke oväsentlig
minskning i kontrollstyrelsens arbete med tillsynen över elskatten. På
grund av den betydande eftersläpningen i skatteredovisning och skattekontroll
torde anslagsbehovet för budgetåret 1952/53 dock icke komma att påverkas
nämnvärt.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att antaga det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning angående ändring i förordningen den
1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Fjellander.