Kungl. Maj.ts proposition nr 158.
1
Nr 158.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående tillägg å de
livräntor som utgå enligt förordningen den 11 juni
1953 (nr 357) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror; given
Stockholms slott den 15 mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars
1952.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för civildepartementet fråga om tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den 11 juni 1953 (nr 357) om vissa
ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror.
Enligt förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid
införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror — som utfärdats i
enlighet med riksdagens skrivelse den 2 juni 1943 (nr 266; jfr prop. nr 200)
skall under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de
tidigare enskilda tobaksimportörerna och deras anställda samt tobaksagenterna.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Xr 158.
2 Kungl. Maj.ts proposition nr 158.
I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan
den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen
av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form
av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas den beräknade
årslön till affärsledaren, som den s. k. tobakskommissionen, vilken tillsatts
bland annat för bestämmandet av sådan ersättning, varom här är fråga,
efter jämförelse med företag av liknande omfattning prövar skäligt fastställa,
dock högst 10 000 kronor. Livränta skall till den, som under minst
20 år bedrivit importverksamhet, utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd
ledarlön samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett
i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd, av importmonopolets
införande mist sin anställning, äger, jämlikt 11 §, erhålla
ersättning under följande villkor, nämligen
a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt
uppnått 21 års ålder,
b) att hans inkomst av arbetet under de fem närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning
hos tobaksimportör, samt
c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i
statens tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den,
som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder, utgå i
form av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan
respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens
medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen
styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren
1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor,
överskjutande belopp icke medräknats. Livränta skall till den, som under
minst 20 år innehaft anställning hos tobaksimportör, utgå med sex tiondelar
av medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 anställningsår,
med ett i förhållande till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om
ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan
minskas med pensionens belopp.
Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för
utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade
tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937
och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av
sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets
ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent.
Till grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av
tobaksagenturen under de verksamhetsår, som nyss nämnts, dock att,
därest medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej
medräknas. Livräntan skall till den, som under minst 20 ar bedrivit verksamhet
som tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda
Kungl. Maj.ts proposition nr 158.
3
medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med
ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Bestämmandet av de ersättningar, som enligt förordningen skola utgå,
anförtroddes åt en för riket gemensam kommission (tobakskommissioncn)
med viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens verksamhet
har numera upphört.
Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, å andra sidan, ett avtal, varigenom tobaksmonopolet
bl. a. förband sig att till de inom tobaksbranschen sysselsatta personer,
som avses i förordningen, utgiva de ersättningar, som fastställts av
kommissionen.
Motiven till de nu berörda ersättningsreglerna återfinnas främst i det
betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror
(SOU 1940: 34), som den 16 december 1940 avgavs av tillkallade sakkunniga
(1938 års tobakshandelsutredning). Utredningsmännen ha i ersättningsfrågan
uttalat bland annat att ersättningarna med hänsyn till vad som
upplysts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt låga lönenivå
borde tillmätas efter jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga
fall syntes föreligga att existensminimum underskredes, samt understrukit,
att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering icke
borde anställas. Det syntes utredningsmännen nämligen vara en klar principiell
skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller
på grund av sjukdom dessförinnan, pensionerades enligt de med anställningen
förbundna pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och
det fall, att staten förbjöde en förut lovlig näring och därmed på en gång
berövade en hel kår dess levebröd.
År 1946 gjordes till chefen för finansdepartementet en framställning om
dyrtidstillägg å de livräntor, som utgingo till vissa förutvarande inom tobaksengrosimporten
anställda personer, nämligen dem, som den 1 juli 1943
uppnått 50 års ålder. I framställningen, vilken var undertecknad av ombudsmannen
Hj. Lindberg, tidigare ledamot av den kommission, som ovan omtalats,
anfördes bl. a. följande:
I 1938 års tobakshandelsutredning föreslogs, att livräntan till inom branschen
anställda personer skulle utgå med tre fjärdedelar (= 75 %) av vederbörandes
medelårsinkomst från åren 1938 och 1939, vilken livränta statsmakterna
dock senare sänkte till 60 procent av samma medelårsinkomst.
Häremot är emellertid inte så mycket att invända som desto mer mot den
omständigheten, att något indextillägg ej förordnats att av 1943 års ersättningskommission
inräknas i livräntorna, vilka alltså rätt och slätt uträknades
på vederbörandes medelårsinkomster från åren 1938 och 1939. Som dessa
därtill, i synnerhet för de äldre personerna, i regel voro anmärkningsvärt
låga, blevo följaktligen deras livräntor oproportionerligt små.
Såsom ledamot i 1943 års kommission för bestämmande av ersättning åt
tobaksimportörer in. fl. hörde jag också därinom det allmänna omdömet om
de utdömda ersättningarna uttalas, att den s. k. inkomstersättningen, till
personer i åldern 35 t. o. in. 44 år, tillmätts efter betydligt högre och generösare
grunder än livränteersättningen, särskilt till de äldre personerna.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 158.
Då härtill kommer, att kronans värde sedan åren 1938 och 1939 nedgått
cirka 33 procent, ha dessa förut knappa livräntor följaktligen nu minskats
med cirka en tredjedel av sina beräknade grundvärden, varför det nu skulle
erfordras ett cirka 50 procents dyrtidstillägg för att återställa dem i 1939
års värde.
Framställningen utmynnade i en begäran, att ett med hänsyn till berörda
förhållanden lämpligt avvägt dyrtidstillägg måtte tillerkännas förenämnda
personer.
Statskontoret avstyrkte, under åberopande av vad styrelsen för tobaksmonopolet
i avgivet yttrande anfört, bifall till den gjorda framställningen.
I nämnda yttrande hade styrelsen, med hänsyn till att statsmakterna så sent
som i juli 1943 fastställt grunderna för bestämmandet av ifrågavarande
livräntor och levnadskostnadsindex sedan dess icke undergått någon väsentlig
förändring, icke funnit bärande skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation
å dessa livräntor. — Framställningen lämnades av Kungl.
Maj :t utan bifall.
År 1950 upptogs förevarande spörsmål i riksdagen genom en motion (II:
58) av herr von Friesen, vari hemställdes om ett lämpligt avvägt dyrtidstillägg
— förslagsvis tio procent — å livräntorna till de förutvarande inom
tobaksengrosimporten anställda personer, vilka den 1 juli 1949 fyllt 56 år.
— Styrelsen för tobaksmonopolet bereddes tillfälle yttra sig över motionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 24) över motionen erinrade
andra lagutskottet om tobakshandelsutredningens uttalande, att livräntorna
borde tillmätas efter jämförelsevis generösa grunder. Ehuru livräntorna
sedermera i 1943 års proposition nedsatts att utgå med lägre belopp än vad
utredningen föreslagit, liksom å andra sidan åldern för erhållande av livränta
sänkts från 50 till 45 år, hade sammansatta bevillnings- och första lagutskottet,
som utlät sig över propositionen, funnit att livräntetagarnas berättigade
intressen blivit väl tillgodosedda genom de föreslagna ersättningsreglerna.
Föredragande departementschefens uttalande i detta sammanhang, att
regleringen av tobaksimporten obestridligen i viss mån kommit att framstå
såsom en social angelägenhet, syntes andra lagutskottet också utgöra ett vittnesbörd
om att statsmakterna genom de gällande ersättningsreglerna velat
tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor. Av förarbetena
till förordningen framgick ej annat än att de fastställda livräntorna skulle
vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden, som i väsentlig grad voro
ägnade att rubba värdet av livräntorna, torde enligt utskottet föranleda en
jämkning av dessa.
Enligt utskottets uppfattning hade emellertid till följd av den stegring som
levnadskostnaderna undergått från tiden för importmonopolets införande
till år 1949 livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i värde. Utskottet
ansåg sig emellertid icke kunna i detta sammanhang tillstyrka, att
åtgärder vidtogos för att tillförsäkra nu ifrågavarande kategori livräntetagare
dyrtidstillägg. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj :t hade
sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet och, om så ansågs påkallat, över
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 158.
vägde möjligheterna att med monopolet träffa överenskommelse rörande en
höjning av ersättningsnivån för ifrågavarande personer.
Frågan om dyrtidstillägg å livräntor till viss inom tobaksengrosimporten
tidigare anställd personal upptogs åter av Hj. Lindberg i en den 21 april
1950 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift, som i huvudsak anslöt sig
till förenämnda framställning av år 1946. Statskontoret avstyrkte — under
åberopande av vad andra lagutskottet anfört i sitt förenämnda av riksdagen
godkända utlåtande — bifall till den gjorda framställningen. Kungl.
Maj:t fann genom beslut den 3 november 1950 framställningen icke i dåvarande
läge föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I en den 21 april 1951 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift, har
Hj. Lindberg på anförda skäl hemställt om dyrtidstillägg å livräntor till
ifrågavarande inom tobaksengrosimporten tidigare anställda personer.
Styrelsen för tobaksmonopolet, som den 29 maj 1951 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, har framhållit att — med hänsyn till att levnadskostnaderna
enligt 1935 års rensade indexserie stigit från 152 i juni 1943 till 188
i mars 1951, d. v. s. med 36 enheter eller med ca 24 procent — sådana förhållanden
numera torde ha inträtt, som kunna motivera en jämkning av
ifrågavarande livräntor. Enligt styrelsens mening föreligger därvid icke skäl
att undantaga de livräntor, som tillerkänts grossistimportörer och tobaksagenter.
För närvarande utgå livräntor till 57 anställda med ett årligt belopp
av 158 000 kronor, 13 grossistimportörer med ett årligt belopp av
43 000 kronor och 5 tobaksagenter med ett årligt belopp av 4 000 kronor.
Styrelsen har icke något att erinra mot att samtliga de personer, som enligt
förordningen den 11 juni 1943 uppbära livräntor, tillerkännas ett tilllägg
å livräntorna med 24 procent att utgå från och med den 1 juli 1951.
Styrelsen är för sin del beredd att ikläda tobaksmonopolet kostnaderna för
elt dylikt tillägg, därest det icke skulle förefinnas någon erinran däremot
från Kungl. Maj :ts sida.
Jämväl statskontoret har i infordrat utlåtande den 26 juni 1951 förklarat
sig med hänsyn till den stegring av levnadskostnaderna som numera inträtt
icke vilja motsätta sig, att förevarande framställning vinner tillmötesgående
på sätt styrelsen för tobaksmonopolet förordat.
Departementschefen.
Såsom inledningsvis nämnts, utgår enligt förordningen den 11 juni 1943
under vissa förutsättningar ersättning i form av livränta till de tidigare
inom tobakshandeln sysselsatta grossistimportörerna och deras anställda
samt tobaksagenterna. Å dessa livräntor beräknas ej dyrtidstillägg. Av förarbetena
till nämnda förordning synes ej annat framgå än att de fastställda
ersättningarna skola vara definitiva. Med hänsyn till omständigheterna vid
införandet av slatsmonopol å importen av tobaksvaror och till att levnadskostnaderna
sedan år 1950, då frågan om tillägg på nämnda ersättningar
behandlades av riksdagen, ytterligare stegrats finner jag mig dock böra framlägga
förslag till riksdagen om visst tillägg till dessa ersättningar. I likhet
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 158.
med tobaksmonopolet och statskontoret förordar jag att tillägget utgår såväl
till de förutvarande anställda inom tobaksimporten som till grossistimportörerna
och agenterna. Tillägget synes böra beräknas efter avrundat
25 procent av nuvarande årliga ersättningar samt utgå från och med den
1 juli 1952.
Enligt vad jag under hand inhämtat från tobaksmonopolet komma för
närvarande 74 livräntetagare i åtnjutande av ifrågavarande tillägg. Kostnaderna
härför beräknas till i runt tal 50 000 kronor per år. I likhet med vad
som gäller beträffande livräntorna bör lämpligen gäldandet av det föreslagna
tillägget åvila tobaksmonopolet. Styrelsen för tobaksmonopolet har även
förklarat sig beredd att ikläda monopolet kostnaderna härför.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att med Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet träffa avtal om bestridande från bolagets
medel av tillägg å de livräntor, som avses i förordningen den
11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror, i enlighet med
av mig i det föregående angivna grunder.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Fjellander.
527309 Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.