Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. fn.;
given Stockholms slott den 14 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt riksdagens skrivelse nr 225/1951 erhöll Kungl. Maj :t bemyndigande
att under budgetåret 1951/52 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta om försäljning m. m. av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet
å egendomen uppgick till högst 40 000 kronor. Med hänsyn till
den höjning av taxeringsvärdena, som sker vid nu pågående fastighetstaxering,
har i förevarande proposition, som avser utverkande av sådant bemyndigande
för budgetåret 1952/53, föreslagits att nämnda värdegräns sättes
till högst 70 000 kronor. Samtidigt ifrågasättes en i stort sett motsvarande
förskjutning i omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenhet att delegera
försäljningsrätten till underordnad myndighet. Vidare förordas bl. a. en
viss begränsning av bostadsstyrelsens befattning med ärenden rörande försäljning
av statlig mark.

t Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 157.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars

1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. och anför därvid följande.

I anledning av propositionen nr 174 medgav 1951 års riksdag (jordbruksutsk.
uti. nr 15, r. skr. nr 225), att Kungl. Maj :t finge under budgetåret
1951/52 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning
av kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, såframt
taxeringsvärdet å egendomen uppginge till högst 40 000 kronor, eller, där
taxeringsvärde ej vore åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp. Kungl. Maj :t ägde därvid att i
huvudsaklig överensstämmelse med av mig vid anmälan av propositionen
angivna riktlinjer föreskriva de former och villkor, under vilka försäljningarna
skulle äga rum. Där så befunnes lämpligt, skulle Kungl. Maj :t ha
befogenhet att åt central förvaltningsmyndighet överlämna beslutanderätten
rörande försäljning av egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstege 20 000 kronor, respektive åt länsstyrelse, såvitt anginge allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstege 10 000 kronor.

Vidare förklarade riksdagen, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skulle gälla jämväl beträffande byte samt
upplåtelse under åborätt och tomträtt av sådan egendom, ävensom beträffande
avstående utan ersättning av kronomark, som kunde erfordras till
järnväg eller allmän väg. Rätten att besluta om dylikt avstående finge dock
av Kungl. Maj :t överlämnas till central förvaltningsmyndighet endast i avseende
å obebyggt område av högst 5 hektars yta eller 2 000 kronors värde.

Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 1 juni 1951 (nr 387) har
Kungl. Maj :t till kännedom meddelat vad riksdagen sålunda beslutat.

Befogenhet att, med viss begränsning beträffande egendomens värde, åt
central förvaltningsmyndighet överlämna försäljningsrätten har Kungl.
Maj :t tagit i anspråk genom försäljningsbemyndiganden för telegrafstyrel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

3

sen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom beslut den 1 juni 1951 har Kungl. Maj :t bemyndigat nämnda
myndigheter att under budgetåret 1951/52 försälja och byta under deras
förvaltning stående fastigheter, vilkas taxerings- eller uppskattningsvärden
icke överstege 20 000 kronor.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut samma dag bemyndigat länsstyrelserna
att under budgetåret 1951/52, i den mån försäljningsfrågan icke
av länsstyrelse underställts Kungl. Maj :ts prövning, försälja allmänna arvsfonden
tillfallen fast egendom, vars taxeringsvärde eller, där taxeringsvärde
icke vore åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet icke överstege
10 000 kronor.

Kungl. Maj :t har för dessa bemyndiganden meddelat samma föreskrifter
rörande sättet och villkoren för försäljningarna, som gällt under närmast
föregående budgetår.

På sätt vid utverkande av försäljningsbemyndigandet har förutsatts skall
riksdagen årligen erhålla en redogörelse för de försäljningar, som med stöd
av bemyndigandet verkställts under närmast föregående kalenderår. I sådant
syfte ha upprättats sammanställningar dcpartementsvis över de under
kalenderåret 1951 försålda fastigheterna. Dessa sammanställningar torde
få överlämnas till vederbörande riksdagsutskott.

Jag övergår härefter att anmäla en den 3 mars 1952 dagtecknad, inom
kommunikationsdepartementet utarbetad promemoria rörande omfattningen
av affärsverkens skyldighet att vid försäljning av statlig mark, avsedd för
tätbebyggelse, underställa prisfrågan bostadsstyrelsens prövning. Rörande
tillkomsten av ifrågavarande underställningsförfarande anföres i promemorian
följande.

I propositionen nr 198/1946 angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att
under budgetåret 1946/47 försälja viss kronan tillhörig fast egendom underströk
dåvarande departementschefen att staten icke borde driva eu prispolitik
vid fastighetsförsäljningar, som motverkade eller försvårade den
socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken. Frågan om formerna för en
samordning mellan denna prispolitik och den sociala bostadsfayggnadsverksamheten
kunde dock ej lösas utan en närmare utredning. I avvaktan härpå
förordade departementschefen att Kungl. Maj :t tills vidare erhölle befogenhet
att vid försäljning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg
— där så med hänsyn till bostadsförsörjningspolitiken funnes påkallat
och där garantier funnes för att det lägre försäljningspriset icke föranledde
enskild spekulationsvinst — från den allmänna regeln att priserna skulle ur
affärssynpunkt vara så fördelaktiga för staten som möjligt. — Dessa uttalanden
lämnades av riksdagen utan erinran (r. skr. nr 151).

I sitt betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
(SOU 1948: 4) föreslog markutredningen att — i avvaktan på
att den förenämnda frågan om formerna för en samordning mellan statens
prispolitik och den sociala bostadsbyggnadsverksamheten slutligt löstes —
frågor om prissättning å till försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig
och ecklesiastik jord skulle underställas dåvarande statens byggnadslånebyrå.

I propositionen nr 241/1948 angående bemyndigande för Kungl. Maj :t

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

att under budgetåret 1948/49 försälja viss kronan tillhörig fast egendom
anslöt sig dåvarande departementschefen i princip till detta förslag av markutredningen
såvitt gällde statlig jord för tätbebyggelseändamål. Tillika föreslogs,
att vederbörande myndighet skulle vara skyldig att, därest den icke
kunde godtaga byggnadslånebyråns förslag, hänskjuta försälj ningsärendet
till Kungl. Maj :t för avgörande. Dessa uttalanden, som av riksdagen lämnades
utan erinran (r. skr. nr 424), ha sedermera varit normgivande vid fastighetsförsäljningar
under budgetåren 1948/49—1951/52.

Särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga ha sedermera
avgivit förslag om inrättande av en central fastighetsvärderingsnämnd. Detta
förslag har emellertid chefen för justitiedepartementet ej funnit anledning
framlägga för riksdagens prövning.

I promemorian framhålles vidare, att skyldigheten för affärsverken att i
varje försäljningsärende, som gäller mark för tätbebyggelseändamål, underställa
prisfrågan bostadsstyrelsens prövning i varje särskilt fall givetvis innebär
ett administrativt besvär för respektive myndigheter och en ökad tidsuldräkt
vid fastighetsförsäljningarna. I de fall där försäljningarna kunna
tillmätas någon betydelse för bostadspolitiken eller för statens markförsäljningspolitik
i allmänhet torde dessa olägenheter självfallet få tagas. Däremot
synes kunna övervägas, om vid försäljningar, där köpeskillingen stannar
vid mindre belopp och fråga ofta är om smärre markremsor eller delar av
tomter, ifrågavarande underställningsförfarande fyller något egentligt syfte.
Både med hänsyn till bostadsstyrelsen och affärsverken torde en lättnad i
det administrativa besväret för dylika fall vara önskvärd.

I sådant syfte ifrågasättes i promemorian den förenklingen av handläggningen
av ifrågavarande ärenden, att försäljningar, där köpeskillingen understiger
2 000 eller eventuellt 3 000 kronor, ej skola behöva underställas
bostadsstyrelsens prövning. Likaså torde ärenden angående försäljning av
mark för andra ändamål än bostadsbyggande — i anslutning till den praxis
som utbildat sig — ej heller behöva underställas styrelsens prövning.

Bostadsstyrelsen har den 10 mars 1952 avgivit infordrat utlåtande över
förenämnda promemoria. I utlåtandet meddelas att styrelsen under år 1951.
efter remiss från vederbörande förvaltande verk eller myndighet, yttrat sig
över 113 statliga markförsäljningsärenden, varav 66 ärenden från domänstyrelsen,
39 från järnvägsstyrelsen och 8 från andra statliga myndigheter.
Därvid har styrelsen i 29 fall, d. v. s. ca 25 procent av hela antalet ärenden,
funnit sig böra påyrka en annan prissättning eller endast med tvekan eller
under vissa förutsättningar kunnat tillstyrka de av vederbörande verk föreslagna
försäljningsvillkoren. Detta förhållande torde enligt styrelsen bekräfta
att det vid statliga markförsäljningar finns behov av att samordna
värderingen med statens bostadspolitik.

Enligt styrelsens mening är det dock icke enbart själva prissättningen
som bör beaktas vid denna samordning. Ur bostadspolitisk synpunkt är det
även av vikt att vissa andra intressen tillgodoses. Som förutsättning för statliga
lån till bostadsbyggandet gäller sålunda — förutom att tomtkostnaden
skall vara skälig — vissa krav i avseende på fastighetens lokalisering och
markens lämplighet ur bebyggelsesynpunkt (kreditvärde, vatten och avlopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

5

in. in.). Samordningen av statens markförsäljningar med den statliga bostadspolitiken
bör anknyta jämväl till dessa frågor. Samordningen bör ej
enbart avse mark för tätbebyggelseändamål, såsom angives i nuvarande försälj
ningsdirektiv, utan över huvud mark avsedd för bebyggelse — såväl glesbebyggelse
som tätbebyggelse. Ett beaktande av dessa synpunkter torde icke
innebära någon utvidgning av samordningsgrunderna utan endast en bekräftelse
av hittills tillämpad praxis.

De statliga markförsäljningarna fördelas av bostadsstyrelsen på olika kategorier
med hänsyn till markens användning. Sålunda förekomma försäljningar
för bostadsändamål, såväl permanent bosättning som fritidsbebyggelse,
för affärsändamål, industriändamål m. in. Från de under domänstyrelsens
förvaltning hörande jordarna sker i viss utsträckning friköp av sådan
mark som varit upplåten med nyttjanderätt. Järnvägsstyrelsens försäljningar
avse i åtskilliga fall mark för gatuändamål och dylikt.

Det kan förefalla, fortsätter bostadsstyrelsen, som om samordningen borde
kunna begränsas till att avse enbart mark för permanent bostadsbebyggelse.
Häremot tala dock olika skäl. Värdet av mark kan icke alltid avgränsas
efter användningssättet. Sålunda måste t. ex. värdet av gatumark oftast
ställas i relation till värdet av intilliggande tomtmark och likaså värdet av
industrimark i regel ses i förhållande till värdet av mark för annat ändamål.
Vid flertalet värderingar är det därför önskvärt att ha överblick över
prissättningen av mesta möjliga mark på orten. Vidare kan en liten försäljning
ofta ha lika stor prejudicerande betydelse som en större. Allt detta
medför att en avgränsning av samordningen med hänsyn uteslutande till försäljningsobjektets
värde kan få icke önskvärda konsekvenser.

Då bostadsstyrelsen ändock tillstyrker en viss begränsning av affärsverkens
skyldighet att underställa försäljningsärenden styrelsens prövning, så
sker det med beaktande av önskvärdheten att försäljningsförfarandet förenklas.
Begränsningen av underställningsförfarandet torde kunna ske i huvudsak
enligt de grunder som ifrågasättas i promemorian. Styrelsen förutsätter
därvid, att vederbörande verk komma att handlägga försäljningsärendena
med beaktande av att markpriserna icke få motverka eller försvåra den
statliga bostadspolitiken. Styrelsen vill även framhålla att, även om ett regelmässigt
underställningsförfarande icke äger rum, möjligheten givetvis
kvarstår för vederbörande verk att under hand samråda med bostadsstyrelsen
i försäljningsfrågor.

Avgränsningen av affärsverkens underställningsskyldighet i här berörda
avseenden måste — i avvaktan på en omprövning i större sammanhang av
hela frågeställningen — bliva skönsmässig. Bostadsstyrelsen förordar, att
försäljningsärenden där värdet understiger 3 000 kronor må handläggas
utan styrelsens hörande. Såsom tidigare antytts, bör dock denna gränsdragning
icke gälla reservationslöst. Eftersom bostadsstyrelsen i försäljningssainmanhanget
har att beakta även andra förutsättningar för statliga lån
iin prisfrågan, torde alla försäljningar som avse mark för permanent bostadsbebyggelse
böra underställas styrelsens prövning. Detta synes erfor -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr lö7.

derligt om man vill förhindra den situation, att statlig mark som försäljes
till enskilda sedermera icke kan statligt belånas, t. ex. på grund av för hög
tomtkostnad.

Departementschefen.

Det av 1951 års riksdag lämnade medgivandet för Kungl. Maj :t att utan
riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning in. in. av
kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom avsåg budgetåret
1951/52. Nytt bemyndigande, gällande för nästa budgetår, bör nu utverkas.

Såsom av det tidigare anförda framgår äger Kungl. Maj:t under innevarande
budgetår utan riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, såframt
taxeringsvärdet på egendomen uppgår till högst 40 000 kronor, eller,
där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta
saluvärdet uppgår till högst nämnda belopp.

Vid den allmänna fastighetstaxering, som för närvarande pågår, torde
taxeringsvärdena komma att höjas avsevärt. En oförändrad värdegräns av
40 000 kronor skulle följaktligen innebära en begränsning av försäljningsbemyndigandet
och leda till att ett ökat antal försäljningsfrågor måste föreläggas
riksdagen. För att bibehålla den nuvarande relationen mellan riksdagens
och Kungl. Maj:ts befattning med försäljning av statlig mark och
under antagande att den genomsnittliga höjningen av taxeringsvärdena för
de fastigheter, varom här är fråga, kommer att uppgå till mellan 50 och
75 procent torde ifrågavarande gräns för Kungl. Maj :ts beslutanderätt
böra sättas till högst 70 000 kronor. I anslutning härtill torde en i stort
sett motsvarande förskjutning i omfattningen av Kungl. Maj :ts befogenhet
att till underordnad myndighet delegera försäljningsrätten böra ske.
Sålunda torde, där så befinnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
kunna överlämnas beslutanderätten rörande försäljning av egendom,
vars taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger 30 000 kronor, respektive
åt länsstyrelse, såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom,
vars taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger 15 000 kronor.
Liksom tidigare bör bemyndigandet givetvis gälla jämväl beträffande byte
samt upplåtelse under åborätt och tomträtt av fast egendom ävensom beträffande
avstående utan ersättning av kronomark, som erfordras till järnväg
eller allmän väg. Kungl. Maj :ts befogenhet att till central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande dylikt avstående torde i avseende
å obebyggt område bibehållas vid högst 5 hektars yta men beträffande
värdet å området utvidgas till 3 000 kronor.

Det vid anmälan av fjolårets proposition i ämnet omförmälda förslaget
om inrättande av en central fastighetsvärderingsnämnd är alltjämt föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. I avvaktan på en slutlig lösning av detta spörsmål
torde bostadsstyrelsens funktion beträffande kronans markförsäljningar
böra bibehållas. Skyldigheten att underställa ärendena bostadsstyrelsens
prövning bör dock endast föreligga vid försäljning av mark för bebyggelse -

Kungi. Maj.ts proposition nr 157. 7

ändamål, där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och där det
föreslagna priset överstiger 3 000 kronor. Jag förutsätter emellertid att i
de fall, där ifrågavarande skyldighet ej föreligger, vederbörande myndighet
ändock under hand samråder med bostadsstyrelsen i tveksamma försäl j -ningsfrågor.

Då vidare varken frågan om formerna för en samordning mellan statens
prispolitik vid fastighetsförsäljningar och den sociala bostadsbyggnadsverksamheten
eller frågan om prissättningen vid försäljning av kyrklig jord är
slutligt behandlad, torde nu gällande allmänna riktlinjer och villkor för försäljningsförfarandet
med de jämkningar jag nyss förordat böra tillämpas
jämväl under nästkommande budgetår.

Under åberopande av det anförda får jag därför hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) medgiva, att Kungl. Maj:t må under budgetåret 1952/53
utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom, såframt taxeringsvärdet å egendomen uppgår
till högst 70 000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke är
åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår
till högst nämnda belopp, och i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer
föreskriva de former och villkor, under vilka försäljningarna
skola äga rum, med rätt för Kungl. Maj :t att, där så befinnes
lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet överlämna
beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars
taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger 30 000
kronor, respektive åt länsstyrelse, såvitt angår allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstiger 15 000 kronor ;

b) förklara, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt
av sådan egendom, ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordras till järnväg eller
allmän väg, därvid dock rätten att besluta om dylikt avstående
må av Kungl. Maj :t överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av
högst 5 hektars yta eller 3 000 kronors värde;

c) uttala att, oavsett de sålunda lämnade medgivandena,
i författning eller eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter
angående rätt för Kungl. Maj :t eller förvaltningsmyndighet
att försälja, byta eller under åborätt eller tomträtt
upplåta kronan tillhörig fast egendom alltjämt skola
gälla.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition, av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Fjellander.

527321. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.