Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5.

1

Nr 145.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående dispositionen
av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet; given Stockholms slott den 7
mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Under åren 1939—1946 meddelade staten transportförsäkring mot krigsrisk
m. m. Försäkringsrörelsen, som handhades av statens krigsförsäkringsnämnd,
är i stort sett avvecklad. Nämndens nu disponibla överskott uppgår
till ca 294 miljoner kronor. Av detta belopp böra 10 miljoner kronor anvisas
till handelsflottans välfärdsfond för anordnande av sjöfartshotell in. m. samt
2 miljoner kronor disponeras för andra sjöfartsändamål, bl. a. anskaffande
av snabbgående undsättningsbåtar till det svenska sjöräddningsväsendet. Sedan
visst belopp avsatts för pensioner och gratifikation åt anställda hos
krigsförsäkringsnämnden, bör det återstående överskottet användas för att
nedbringa statsskulden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 145.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om dispositionen
av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet
samt anför därvid följande.

Den statliga krigsförsäkringen.

Redan under första världskriget vidtogo statsmakterna åtgärder för att
bereda sjöfarten erforderligt försäkringsskydd. Efter bemyndigande av 1914
års senare lagtima riksdag utfärdade Kungl. Maj :t den 17 augusti 1914 en
förordning om statens meddelande av sjöförsäkring mot krigsfara samt tillsatte
samma dag statens krigsförsäkringskommission för att handha hithörande
uppgifter. När kommissionen upphörde 1919, redovisade den ett
överskott av ca 41 miljoner kronor. Motioner med yrkande att överskottsmedlen
skulle disponeras för särskilda med sjöfartsnäringen sammanhängande
ändamål lämnades av 1921 års riksdag utan bifall. I enlighet med förslag
av Kungl. Maj :t togs överskottet i stället i anspråk för att täcka förluster
på andra kristidskommissioners verksamhet.

För att förbereda en ny statlig verksamhet på detta område föreläde
Kungl. Maj:t 1939 års riksdag (prop. nr 10) förslag till lag om statlig
krigsförsäkring m. m. Riksdagen biföll förslaget, och lagen utfärdades den
10 mars 1939 (nr 68, senast ändrad 1942: 369). Enligt 1 § av denna lag må
av staten — såframt Konungen därom förordnar — vid krig, krigsfara eller
eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden meddelas transportförsäkring
mot krigsrisk eller eljest mot risk att egendomen lägges under
embargo, uppbringas etc. Genom kungörelse den 3 september 1939 (nr 597)
meddelades sådant förordnande första gången. Det förnyades sedermera
och gällde t. o. m. utgången av år 1946 (kung. den 13 december 1946, nr
752). Denna försäkringsrörelse handhades av statens krigsförsäkringsnämnd.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 11 juni 1948 upphörde nämndens
verksamhet med utgången av nämnda månad. Samtidigt uppdrog Kungl.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145.

3

Maj :t åt tre personer att i egenskap av likvidatorer fortsätta avvecklingen
av kvarvarande rörelse. Detta arbete beräknas vara i huvudsak avslutat till
den 1 april 1952.

Per den 30 september 1951 utvisar nämndens verksamhet ett överskott
av i runt tal 304,3 miljoner kronor. Det angivna överskottet härtill en mindre
del redan tagits i anspråk för särskilda ändamål. Sedan 1946 års riksdag
(prop. nr 350, utr. utsk. uti. nr 12, skr. nr 492) bemyndigat Kungl. Maj :t
att disponera vissa belopp för reglering av sådana svenska fordringsanspråk
mot Sovjetunionen, som uppkommit i samband med Estlands, Lettlands och
Litauens anslutning till nämnda land, ha för detta ändamål till statsverket
inbetalts 8,4 miljoner kronor. Härjämte ha av nämndens medel innehållits
ca 150 000 kronor till vissa hjälpåtgärder för svenskar, som under sista
världskriget varit bosatta i Tyskland (prop. 1950: 197). Likvidatorerna framhålla
(skr. 3/1 1952), att vid utgången av år 1951 kaskoärendena (försäkring
av fartyg resp. andra rederiintressen) praktiskt taget voro avvecklade,
medan ett mindre antal haverier kvarstodo oreglerade. Likvidatorerna ha
beräknat sammanlagt ca 1,5 miljon kronor för oreglerade ärenden. Det tillgängliga
överskottet kan alltså beräknas till (304,s—10,os =) 294,25 miljoner
kronor. Å kaskoförsäkringen har överskottet uppgått till ca 131,4 miljoner
kronor och å varuförsäkringen till ca 131,9 miljoner kronor. Övriga
rörelsegrenar inklusive räntor ha givit ett överskott av sammanlagt ca 41
miljoner kronor. Med säkerhet kan fastställas att av överskottet å kaskoförsäkringen
ca 100 miljoner kronor falla å fartyg i främmande fart, för vilka
premierna sålunda, i varje fall indirekt, inbetalts av utlandet. Av överskottet
å varuförsäkringen härröra ca 80 miljoner kronor av återvinningar
i haveriärenden, i allt väsentligt från utlandet, medan ca 30—40 miljoner
kronor hänföra sig till försäkring av exportgods, för vilken kostnaderna betalts
av utlandet. Den del av överskottet, som uppkommit vid fraktfart
utanför spärren och som sålunda icke belastat det svenska folkhushållet,
överstiger alltså 200 miljoner kronor.

Likvidatorerna ha (skr. 16/1 1951) hemställt, att pension måtte tillerkännas
tre befattningshavare hos krigsförsäkringsnämnden. Statskontoret
anförde i utlåtande häröver, att ämbetsverket icke hade något att erinra mot
att två av dessa vid anställningens upphörande erhålla pension. Kostnaderna
härför borde bestridas av nämndens överskottsmedel genom
att ett belopp, motsvarande kapitalvärdet av pensionerna, inbetalades
till civila pensionsfonden. Den tredje tjänstemannen, som icke varit anställd
lika lång tid, borde erhålla eu gratifikation. — Kungl. Maj:t har den 7 december
1951 meddelat beslut om pension åt förstnämnda båda befattningshavare.

I detta sammanhang må nämnas att 1951 års riksdag (bankoutsk. uti. nr
10, skr. nr 171) i anledning av väckta motioner angående avveckling av s. k.
clearingkassor in. in. understrukit angelägenheten av att en slutlig reglering
kom till stånd av de frågor, som sammanhängde med clearingkassornas och
därmed jämförliga inrättningars verksamhet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Framställningar om bidrag av krigsförsäkringsnämndens överskott.

Ett flertal framställningar har under åren 1945—52 gjorts om understöd
av krigsförsäkringsnämndens överskottsmedel. Sålunda har Sveriges redareförening,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges
fartygsbefälsförening och Svenska stewartsföreningen (gemensam skr.
11/10 1946) framhållit, att det måste anses synnerligen rimligt, att en stor
del av överskottsmedlen anvisas för sjöfartsändamål, i främsta rummet för
att främja sjöfolkets sociala välfärd. En liknande framställning har avgivits
av 1946 års sjömanskommitté. Vidare har Svenska sällskapet för räddning
af skeppsbrutne — Sjöräddningssällskapet — hemställt (skr. 21/4 1948) om
medel för anskaffande och drift av ett lämpligt antal snabba undsättningsbåtar.

Härutöver har ett antal framställningar gjorts om bidrag för andra med
sjöfarten och dess sociala problem sammanhängande ändamål. Beträffande
dessa framställningar — varav en del behandlats i annat sammanhang eller
eljest numera saknar aktualitet — - torde få hänvisas till handlingarna i
ärendet.

Med anledning av de framställningar, som gjorts om att disponera vissa
medel av krigsförsäkringsnämndens överskott för välfärdsanordningar för
sjöfolk, torde här få lämnas en redogörelse för åtgärder, vilka vidtagits på
detta område efter det att berörda framställningar avgivits.

1946 års sjömanskommitté avgav 1947 ett betänkande angående välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn (SOU 1947: 29). De dittillsvarande sjömanshemmen
— i Sverige 10 — borde enligt kommittén få karaktären av verkliga
hotell. I femton svenska hamnar samt i Antwerpen, Rotterdam, London,
New York och San Francisco förelåg framträdande behov av sådana
hotell. Läs- och skrivrummen för sjömän borde moderniseras och få ökad
prägel av klubbrum; sådana borde finnas i ett flertal svenska och utländska
hamnar. Kommittén framhöll, att de omfattande sociala välfärdsåtgärder,
som statsmakterna vidtagit för arbetare och anställda i land, icke i nämnvärd
grad kunnat utnyttjas av sjöfolket. Det vore därför angeläget att i
olika avseenden motsvarande förmåner bereddes sjöfolket, t. ex. genom en
förbättring av välfärdsanordningarna i hamnarna. Kommittén beräknade
medelsbehovet för nyanläggning och modernisering av sjöfartshotell och
klubbrum in. m. i Sverige och utlandet under den närmaste femårsperioden
till 8 miljoner kronor och förordade inrättandet av en fond å nämnda belopp.
I detta sammanhang pekade kommittén på de medel som uppkommit
genom krigsförsäkringsnämndens verksamhet. Härutöver erfordrades årliga
driftsbidrag.

Kommitténs förslag förelädes 1948 års riksdag genom proposition nr 174.
Dåvarande chefen för handelsdepartementet erinrade om att sjöfolkets behov
av välfärdsanordningar dittills i huvudsak tillgodosetts genom insatser
från enskilt håll. Anordningarna voro genomsnittligt icke av den kvalitet

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

5

och den omfattning, som sjöfolket med hänsyn till yrkets betydelse och påfrestningar
ägde rätt att kräva. Staten borde nu taga ett ökat ansvar för
välfärdsanordningarna för sjöfolk i hamn. Tills vidare borde staten dock
icke driva några välfärdsinrättningar utan dessa borde alltjämt vara kommunala
eller skötas av föreningar och sammanslutningar. Rådande läge gjorde
det nödvändigt att låta utbyggnaden ske långsammare än som i och för
sig vore önskvärt. Då frågan hur krigsförsäkringsmedlen skulle disponeras
icke kunde lösas i detta sammanhang, borde de medel, som anvisades för
välfärdsarbetet, avsättas till en särskild fond, benämnd handelsflottans välfärdsfond.
Departementschefen förordade, att för budgetåret 1948/49 300 000
kronor skulle anvisas till fonden för nya byggnadsföretag, tomtköp och
andra större investeringar. Däremot borde underhålls- och driftskostnader,
smärre investeringar och andra utgifter, som mera ägde karaktär av löpande
kostnader, bestridas genom särskilda bidrag med 8 öre per dag och sjöman,
varav 4 öre skulle erläggas av staten, 2 öre av redaren och 2 öre av sjömannen.
Även dessa bidrag borde avsättas till nyssnämnda fond. För att
samordna och leda verksamheten borde i enlighet med kommitténs förslag
inrättas ett statligt samarbetsorgan, kallat handelsflottans välfärdsråd.

Riksdagen uttalade (sammansatt stats- och andra lagutskotts uti. nr 2,
skr. nr 428), att det — även bortsett från rådande ekonomiska läge — vore
välbetänkt att tills vidare iakttaga en viss återhållsamhet vid förverkligandet
av sjömanskommitténs program, till dess att tillräcklig erfarenhet vunnits
av detta delvis efter nya principer bedrivna välfärdsarbete. Riksdagen
biföll de av Kungl. Maj :t i propositionen framlagda förslagen. — Sjömännens
och redarnas avgiftsplikt har reglerats i lagen den 30 juni 1948 (nr
495, ändr. 1950: 344) om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn.
Handelsflottans välfärdsråd bildades 1948.

Anslaget till avsättning till handelsflottans välfärdsfond uppfördes för
ettvart av budgetåren 1948/49—1950/51 med 450 000 kronor samt för innevarande
budgetår (statsliggaren s. 894) med 380 000 kronor. Härav anvisades
till investcringsändamål för varje budgetår under perioden 1948/49—
1950/51 300 000 kronor samt för nu löpande budgetår 200 000 kronor. För
budgetåret 1952/53 har i statsverkspropositionen (X ht, s. 120) beräknats
480 000 kronor, varav för investcringsändamål 200 000 kronor. Efter tillstånd
av Kungl. Maj :t skall dock statens bidrag till löpande utgifter kunna
få användas även för investeringar.

Handelsflottans välfärdsråd har angående behovet av medel för uppförande
av sjöfartshotell anfört (PM 20/11 1951 o. 29/1 1952) i huvudsak följande.
I New York har ett svenskt sjöfartshotell numera uppförts. I Antwerpen
torde välfärdsråden i Danmark, Norge och Sverige gemensamt komma
att hyra två våningar i ett planerat belgiskt sjöfartshotell. Engångskostnaderna
för hotellfrågans lösning där synas icke behöva överstiga 100 000
kronor. Vad beträffar inkvarteringsmöjligheterna i svenska hamnstäder
föreligga på flera håll sådana förhållanden att förbättringar ofördröjligen
måste vidtagas. I Stockholm tvingas sjöfolk ofta att vistas utomhus natte -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-5.

tid av brist på hotellrum, och den förläggning, som ordnas vid sjömanshemmen
i Stockholm och Malmö, är icke heller av den standard, som bör erbjudas
en sjöman när han vistas i land för vila och rekreation. Sjömännens
inkvarteringsfråga har uppmärksammats också i ett flertal andra städer.
I Kalmar föreligga fullt utarbetade ritningar och kostnadsförslag för ett
nytt sjöfartshotell, och kommunala utredningar pågå rörande lösningen av
hotellfrågan i Hälsingborg, Gävle, Sundsvall, Norrköping, Oxelösund, Västerås,
Oskarshamn, Karlshamn och Uddevalla. För ett sjöfartshotell i Malmö
har tomt anvisats av Malmö stad. I nuvarande kostnadsläge torde det
statliga bidrag, som erfordras för att sistnämnda hotell skall kunna förverkligas,
uppgå till ca 800 000 kronor. För den synnerligen angelägna lösningen
av hotellfrågan i Stockholm beräknas ett statligt anslag av 1 200 000
kronor. Av de övriga i Sverige planerade hotellen bör åtminstone hälften
komma till utförande under den närmaste femårsperioden. Välfärdsrådet
beräknar sålunda, att bidrag erfordras för fem medelstora sjöfartshotell
med i genomsnitt 500 000 kronor för varje hotell. För uppförande av sjöfartshotell
i Sverige och i utlandet skulle sålunda under perioden 1952—
1956 erfordras ett sammanlagt belopp av 4,6 miljoner kronor. Det totala
investeringsbehovet torde enligt rådet uppgå till en dubbelt så stor summa,
men i nuvarande läge föreslås en begränsning av de statliga anslagen för
sjöfartshotellen till nyssnämnda belopp, 4,6 miljoner kronor, under den närmaste
femårsperioden.

Vidare bör här lämnas en närmare redogörelse för den av Sjöräddningssällskapet
gjorda framställningen. Sällskapet framhåller inledningsvis, att
det svenska sjöräddningsväsendet genom ordnat samarbete mellan alla berörda
institutioner fått en betydande effektivitet. De motorlivbåtar, som
finnas vid livräddningsstationerna, ha emellertid konstruerats för att kunna
gå ut i alla väder, varför kravet på hastighet måst eftersättas. Båtarna göra
således blott ca 8—9 knop. Snabba undsättningsbåtar — flottans motortorpedbåtar
— finnas tillgängliga blott i fredstid och under en del av året
samt på ett fåtal platser, vilket är en svaghet i räddningsorganisationen.
Om snabbgående undsättningsbåtar stå till buds, kunna dessa bistå vid
flyghaverier till sjöss, transportera sjuka och skadade och i övrigt lämna
all slags undsättning till sjöss samt inom kustområdena. Efter överenskommelse
med tullverket skulle de eventuellt kunna användas av kustbevakningen
vid särskilda expeditioner. Under krig böra de tjänstgöra som sjöambulanser.
Sällskapet anser, att behov i och för sig föreligger av ett tiotal
sådana båtar på olika platser vid kusterna, men förordar, att dessa anskaffas
successivt. För att kunna utprova båttyp och maskineri böra dock ett
par båtar snarast inköpas.

Sällskapet hade under hand inhämtat yttranden från vissa myndigheter
angående den ifrågasatta anskaffningen av snabba räddningsbåtar. Luftfartsstyrelsen
uttalade, att det för den civila luftfarten framstod som ett
starkt önskemål, att dylika fartyg anskaffades. Chefen för flygvapnet fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

7

höll, att det för flygvapnet var synnerligen önskvärt med ett tillskott av
båtar, som voro lämpade för efterforskning och undsättning av nödställda
fiygplansbesättningar. Erfarenheterna utomlands hade visat att båtar av
angiven typ i samverkan med flygplan avsevärt ökade flygräddningstjänstens
effektivitet. Chefen för marinen underströk, att ifrågavarande båtar
syntes kunna bli av värde, inte minst under beredskap och krig. Anskaffande
av dylika båtar tillstyrktes även av bl. a. försvarets sjukvårdsförvaltning,
landstingsdirektören i Stockholms län samt Svenska röda korset.

Utlåtanden i ärendet ha vidare avgivits till Kungl. Maj :t av lotsstyrelsen
och kommerskollegium. Lotsstgrelsen anför att sällskapets framställning i
första hand avser att tillgodose luftfartens behov av ett livräddningsväsende
till sjöss. Om medel härför skola anvisas, böra den civila och militära luftfartens
anslag tagas i anspråk.

Kommerskollegium upplyser att för flygvapnets räkning under år 1950
anskaffats tre sjöräddningsbåtar, avsedda för användning vid flyghaveri.
Med anledning av vad lotsstyrelsen anfört därom i sitt nyssnämnda utlåtande
har kollegium från luftfartsstyrelsen och chefen för flygvapnet inhämtat,
att av dessa myndigheter disponerade anslag icke syntes böra användas
för anskaffande av de i sällskapets framställning angivna båtarna.
För egen del finner kommerskollegium det önskvärt, att tillfälle beredes
sjöräddningsväsendet att med hjälp av tre snabbgående båtar närmare utröna
användbarheten av dylika farkoster i räddningstjänsten, innan åtgärder
vidtagas för förverkligandet av en mera omfattande plan. Ämbetsverket
— som förordar att marinförvaltningens sakkunskap anlitas för bedömande
av båtarnas konstruktion och utförande — anser att kostnaderna med hänsyn
till ändamålet lämpligen böra bestridas ur krigsförsäkringsnämndens
överskottsmedel; sjöräddningssällskapet bör få handha driften av båtarna.

Sjöräddningssällskapet har i skrivelse den 20 februari 1951 i annat sammanhang
berört spörsmålet om anskaffande av snabba undsättningsbåtar.
Sällskapet har därvid såsom ett särskilt önskemål framhållit, att de båda
stora skärgårdsområdena utanför Stockholm och Göteborg samt även södra
Skånekusten finge bevakning med hjälp av dylika båtar. Den totala kostnaden
för tre båtar beräknas till 2,5 miljoner kronor, varav 1,3 miljon kronor
för en fond för täckande av kostnaderna för underhåll och drift in. m.

Departementschefen.

Under det första världskriget var den enskilda försäkringsverksamheten
i Sverige otillräcklig för att bereda sjöfarten ett erforderligt försäkringsskydd.
Staten meddelade därför sjöförsäkring mot krigsfara. Ehuru de enskilda
försäkringsbolagen i slutet av 1930-talet voro väsentligt bättre rustade
att möta stora risker, ansågs det välbetänkt att 1939 genom särskild
lagstiftning om statlig krigsförsäkring förbereda ctl eventuellt förnyat statligt
stöd. Detta kom till stånd samma år vid det andra världskrigets utbrott.
Det hade givetvis främst betydelse för sjöfarten men omfattade denna gång
också annan transportförsäkring ävensom återförsäkring. Den statliga för -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

säkringsverksamheten, som handhades av statens krigsförsäkringsnämnd,
upphörde med utgången av år 1946.

De likvidatorer, åt vilka uppdragits att fullfölja avvecklingen av krigsförsäkringsnämndens
rörelse, ha nu anmält, att uppdraget i huvudsak slutförts.
Endast ett fåtal ärenden, som gälla förhållandevis små belopp, äro
ännu icke färdigbehandlade. Föregående års riksdag underströk angelägenheten
av att en slutlig reglering kom till stånd av de spörsmål som sammanhängde
med bl. a. krigsförsäkringsnämndens verksamhet. Det har därför
synts lämpligt, att frågan om dispositionen av nämndens överskottsmedel
nu förelägges riksdagen.

Det överskott, som uppkommit i krigsförsäkringsnämndens verksamhet,
uppgår till ett betydande belopp, ca 304 miljoner kronor. Härav ha i runt
tal 10 miljoner kronor redan tidigare tagits i anspråk eller avsatts för särskilda
ändamål; det återstående överskottet uppgår sålunda till ca 294 miljoner
kronor. De premieavgifter, som er lagts för krigsförsäkring, ha icke
stannat på sjöfartsnäringen utan i sista hand burits av konsumenterna genom
högre varupriser. Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen,
har huvuddelen av överskottet eller över 200 miljoner kronor influtit
vid fraktfart mellan främmande hamnar eller för exportgods, för vilket
kostnaderna betalts av utlandet, medan icke fullt 100 miljoner kronor torde
ha belastat konsumenter i Sverige, överskottsmedlen äro således icke av
den karaktär, att de i sin helhet böra reserveras för speciella ändamål, som
kunna anses sammanhänga med deras ursprung. Jag förordar därför, att huvuddelen
av överskottet tillföres riksgäldskontoret att användas för nedbringande
av statsskulden.

Å andra sidan föreligger givetvis ett visst samband mellan krigsförsäkringsmedlen
och sjöfartsnäringen. Under synnerligen svåra förhållanden
och med kännbara förluster gjorde den svenska handelsflottan under krigsåren
en betydelsefull och för den svenska folkförsörjningen avgörande insats.
Med hänsyn härtill är det enligt min uppfattning både naturligt och
önskvärt, att en viss del av det överskott, som uppstått vid transportförsäkring
å svenska fartyg, användes för särskilda sjöfartsändamål, vilka eljest
icke alls eller blott i otillräcklig mån tillgodoses genom anslag å riksstaten.
Åtskilliga framställningar ha också ingivits i detta syfte, ehuru somliga nu
äro inaktuella eller eljest av den art, att bidrag icke böra utgå av här ifrågavarande
medel. I nuvarande läge synes en särskild medelstilldelning i första
hand kunna komma i fråga för välfärdsanordningar för sjöfolk. Även spörsmålet
om en förbättring av sjöräddningsväsendet bör i detta sammanhang
beaktas.

Vid remissbehandlingen av sjömanskommitténs år 1947 avlämnade betänkande
angående välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn vitsordades behovet
av sjöfartshotell och klubbrum in. m. i den omfattning kommittén
föreslagit. Dåvarande chefen för handelsdepartementet framhöll 1948, att
frågan om dispositionen av krigsförsäkringsmedlen icke kunde lösas i det
sammanhanget. Av ekonomiska skäl var det nödvändigt att låta utbyggna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

9

den av välfärdsanordningarna ske i långsammare takt än vad kommittén
föreslagit och i och för sig vore önskvärt. Riksdagen betonade, att man
borde avvakta erfarenheterna av det efter delvis nya principer bedrivna välfärdsarbetet.

Den verksamhet, som under ledning av handelsflottans välfärdsråd sedan
1948 pågått för att förbättra förhållandena för den ombordanställda arbetskraften,
har varit av stor betydelse. På grundval av de vunna erfarenheterna
torde en utbyggnad av verksamheten nu böra komma till stånd. En sådan
utbyggnad har också visat sig önskvärd; behovet av framför allt sjöfartshotell
för det sjöfolk, som i svenska hamnar avvaktar nya anställningar,
har blivit alltmer påtagligt. De statsbidrag, som beräknas vara erforderliga
under den närmaste femårsperioden för att genomföra det nu aktuella
byggnadsprogrammet för sjöfartshotell, ha av handelsflottans välfärdsråd
angivits till minst 4,6 miljoner kronor. Den del av anslaget till handelsflottans
välfärdsfond, som avsetts för investeringar, har under ett vart av budgetåren
1948/49—1950/51 uppgått till 300 000 kronor, är innevarande budgetår
200 000 kronor och har för budgetåret 1952/53 föreslagits till likaledes
200 000 kronor. Möjligheterna att med en anslagstilldelning av denna storleksordning
inom rimlig tid tillgodose behovet av sjöf artshotell äro självfallet synnerligen
begränsade. Jag anser därför lämpligt, att vissa av krigsförsäkringsnämndens
medel nu överföras till handelsflottans välfärdsfond. Med
hänsyn till det nyss angivna medelsbehovet samt till att ytterligare välfärdsanordningar
inom den närmaste tiden kunna visa sig erforderliga, bör fonden
för den närmaste tioårsperioden tillföras tio miljoner kronor. Av nämnda
belopp torde under ett vart av budgetåren 1952/53—1961/62 få disponeras
ca en miljon kronor för investeringsändamål. Därest denna summa icke helt
tages i anspråk under ett budgetår, böra återstående medel få utnyttjas under
följande budgetår utöver eljest beräknat belopp. Vid bifall till detta förslag
torde fr. o. m. budgetåret 1953/54 och tills vidare under sammanlagt tio
år särskilda medel för investeringsändamål icke böra beräknas å riksstaten
under anslaget till avsättning till handelsflottans välfärdsfond. Statsbidraget
till löpande utgifter bör däremot utgå enligt oförändrade grunder. I likhet
med vad som gäller f. n. torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att efter
förslag från handelsflottans välfärdsråd besluta till vilka välfärdsanordningar
medlen skola användas.

Frågan om åtgärder för att effektivisera livräddningsväsendet till sjöss
och kustbevakningen har i anledning av väckta motioner och framställd interpellation
behandlats av de senaste årens riksdagar (statsutsk. uti. 1949:
162 o. 1950: 57, r. skr. 1950: 110, interpellation vid höstsessionen 1950, statsutsk.
uti. 1951:65). Statsutskottet erinrade 1951, att det här var fråga om
ett mycket svårbemästrat problem, och förutsatte, att man vid en inom handelsdepartementet
pågående utredning på detta område prövade alla tänkbara
utvägar i syfte att åstadkomma största möjliga förbättring av vårt
livräddningsväsen. De hittills gjorda undersökningarna utvisa bl. a. att en
förstärkning av de materiella resurserna, främst tillgången på livräddnings2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 14,5.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

båtar, är önskvärd. Jag förordar därför, att av krigsförsäkringsnämndens
överskottsmedel två miljoner kronor avsättas till en särskild diver semedelsfond,
som skall disponeras för effektivisering av sjöräddningsväsendet och
därmed jämställda ändamål. Beloppet bör bl. a. kunna tagas i anspråk för
anskaffning av snabbgående undsättningsbåtar. Härigenom torde erfarenheter
kunna vinnas till gagn för den fortsatta prövningen av sjöräddningsväsendets
lämpliga utformning. Den föreslagna fonden torde få disponeras
efter Kungl. Maj :ts bestämmande och förvaltas av statskontoret.

Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 7 december 1951 skola två befattningshavare
hos krigsförsäkringsnämnden erhålla årlig pension. I anslutning
härtill föreslår jag, att av nämndens överskottsmedel till civila pensionsfonden
överföres ett belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av nämnda
pensioner eller ca 100 000 kronor. Vidare förordar jag, att av överskottsmedlen
utbetalas gratifikation med högst 2 500 kronor till en tjänsteman
hos nämnden, som icke kommer i åtnjutande av pension.

Det återstående överskottet bör enligt vad jag nyss föreslagit användas
för att nedbringa statsskulden. En mindre del torde dock alltjämt böra stå
till likvidatorernas förfogande för bestridande av eventuellt uppkommande
utgifter. Vad som ej åtgår för dylika utgifter liksom de ytterligare överskottsmedel,
vilka möjligen kunna inflyta, böra — när alla ärenden blivit
helt slutförda — ävenledes utnyttjas för statsskuldsamortering.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att medgiva, att statens krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel
må användas enligt av mig i det föregående
framlagt förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bengt Augustinsson.

527284. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.