Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
1
Nr 135.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj
19M (nr 251) om varuskatt, m. mgiven Stockholms
slott den 7 mars 1952.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;
2) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 15 §§ förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
1 llihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 135.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås dels en del smärre jämkningar av det skattepliktiga
varuområdet enligt förordningarna om varuskatt och försäljningsskatt
dels ock vissa ändringar i gällande författningar vad angår den av kontrollstyrelsen
utövade kontrollen över uttagandet av varuskatt, försäljningsskatt
och skatt å läskedrycker.
Kungl. Maj. ts proposition nr 135.
3
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt.
Härigenom förordnas, dels att 4 § 6 inom. förordningen den 25 maj 1941
om varuskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att den vid förordningen fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt
skall erläggas2, skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår av här
vid fogad bilaga.
Nuvarande lydelse:
4
6. Återförsäljare av skattepliktig
vara är skyldig att på anfordran
lämna sådana upplysningar om sin
rörelse, som kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman finner erforderliga
för skattekontrollen. Sådan uppgiftsskyldighet
åligger ock den, som
idkar handel med vara, vilken användes
för framställning av skattepliktig
vara.
Föreslagen lydelse:
§•
6. Återförsäljare av skattepliktig
vara är skyldig att på anfordran
lämna sådana upplysningar om sin
rörelse, som kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman finner erforderliga
för skattekontrollen, samt att,
där kontrollstyrelsen finner det påkallat
för kontrollens utövande, tillhandahålla
sina handelsböcker med
tillhörande handlingar.
Skyldighet, som i första stycket
sägs, föreligger jämväl för den, som
idkar handel med vara, vilken användes
vid framställning eller distribution
av skattepliktig vara.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.
1 Senaste lydelse av 4 § se 1948:66.
* Senaste lydelse av förteckningen se 1951: 724.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
Bilaga.
Nuvarande lydelse:
Förteckning
över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning
hänförliga till nedanstående statistiska nummer
Statistiskt |
Varuslag |
Skattesats, j |
nr |
beskattnings- |
|
värdet |
ur 298—302
Choklad- och konfityrvaror, hänförliga till följande
varugrupper:
lakritsvaror, med--— eller essenser;
karameller, praliner, konfekt, dragéer, kola,
pastiljer, tabletter, tuggummi och dylika
sötsaker;
käx med överdrag eller mellanlägg av choklad,
socker, fruktgelé eller dylikt;
i utformade figurer, — — — sötsaker, innehållande:
marmelad
eller ersättningsmedel härför;
glaserade eller kanderade frukter, bär, andra
växtdelar eller ersättningsmedel härför;
med socker---av läskedrycker......
glass ....................................
60
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
5
Bilaga.
Föreslagen lydelse:
Förteckning
över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning
hänförliga till nedanstående statistiska nummer
Statistiskt nr |
Varuslag |
Skattesats, |
ur 298—302 |
Choklad- och konfityrvaror, hänförliga till följan-de varugrupper: |
|
lakritsvaror, med —--eller essenser; karameller, praliner, konfekt, dragéer, kola, rån eller s. k. wafers med överdrag eller mel-lanlägg av choklad, socker, fruktgelé eller i utformade figurer,---sötsaker, inne- hållande: |
||
marmelad eller ersättningsmedel härför; |
1 |
|
med socker --- av läskedrycker ...... glass .................................... |
60 60 |
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948
(nr 85) om försäljningsskatt.
Härigenom förordnas, dels att 1, 6, 15, 16 och 32 §§ förordningen den 5
mars 1948 om försäljningsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att den vid förordningen fogade förteckningen över varor,
för vilka försäljningsskatt skall erläggas2, skall erhålla den ändrade lydelse,
som framgår av härvid fogad bilaga.
Nuvarande lydelse:
1
För vara--— denna förord
ning.
6
Beskattningsvärdet utgör---
nämnda värde.
I fall,-----åsatta försäljnings
värdet.
Kontrollstyrelsen äger,---— a)
avses.
Vid försäljning till konsument av
vara, i vilken ingår guld, silver eller
platina som konsumenten själv tillhandahållit,
må beskattningsvärdet
nedsättas med belopp motsvarande
värdet å den sålunda tillhandahållna
metallen.
15
Registrerad säljare---tillhö
rande
handlingar.
Registrerad säljare skall, därest
han bedriver skattepliktig försäljning,
ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga
utgörande meddelar, ävensom de * 5
Föreslagen lydelse:
§-
För vara — — — denna förordning.
Såsom försäljning anses i denna
förordning jämväl leverans av vara
enligt avtal om arbetsbeting.
§•
Beskattningsvärdet utgör---
nämnda värde.
I fall,---åsatta försäljnings
värdet.
Kontrollstyrelsen äger, —----a)
avses.
§•
Registrerad säljare — — —- tillhörande
handlingar.
Registrerad säljare skall vidare
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga
utgörande meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlig
-
1 Senaste lydelse av 6 § se 1949:100.
5 Senaste lydelse av förteckningen se 1951:215.
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
7
Nuvai-andc lydelse: Föreslagen lydelse:
anvisningar kontrolltjänsteman i en- het med kontrollstyrelsens föreskriflighet
med kontrollstyrelsens före- ter kan komma att lämna,
skrifter kan komma att lämna.
16
Den, som utan att vara registrerad
säljare bedriver tillverkning eller försäljning
eller förmedlar försäljning
av skattepliktig vara, är skyldig att
på anfordran lämna sådana uppgifter
om sin rörelse, som kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman finner
erforderliga för skattekontrollen,
ävensom ordna sin bokföring på sätt
kontrollstyrelsen finner erforderligt
för kontrollens utövande.
Jämväl den, som idkar handel med
vara vilken användes för framställning
av skattepliktig vara, är uppgiftsskyldig
på sätt i första stycket
sägs.
32
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga
skattskyldig att fullgöra vad
honom åligger enligt denna förordning
eller med stöd av densamma
meddelade föreskrifter.
§•
Den, som utan att vara registrerad
säljare bedriver tillverkning eller försäljning
eller förmedlar försäljning
av skattepliktig vara, är skyldig att
på anfordran lämna sådana uppgifter
om sin rörelse, som kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman finner
erforderliga för skattekontrollen,
ävensom att, där kontrollstyrelsen
finner det påkallat för kontrollens
utövande, tillhandahålla sina handelsböcker
med tillhörande handlingar
samt ordna sin bokföring på sätt
kontrollstyrelsen föreskriver.
Jämväl den, som idkar handel med
vara vilken användes vid framställning
eller distribution av skattepliktig
vara, är pliktig att lämna uppgifter
och tillhandahålla handelsböcker
med tillhörande handlingar på sätt i
första stycket sägs.
§.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga
skattskyldig eller eljest registrerad
säljare att fullgöra vad honom
åligger enligt denna förordning eller
med stöd av densamma meddelade
föreskrifter, dock att föreläggande
icke må avse inbetalande av försäljningsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
Nuvarande lydelse:
Förteckning
över
varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning
upptagna under nedanstående statistiska nummer.
Skattesats |
Sär-skild 100 kg |
Minimiskatt (i |
|||||
Statistiskt nr |
Varuslag |
procent |
kro- nor |
||||
skatt- nings- värdet |
för varu- enhet |
av en-bart egen till-verkning |
eljest |
||||
ur 1323—1325 |
Arbeten av guld, silver eller |
20 |
1 200 |
||||
ur 1326: 2 |
Pärlor och — — — nr |
20 |
|||||
1 |
Anm. Skatt skall ej utgå för: färdiga grammofonskivor med |
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
9
Föreslagen lydelse:
Förteckning
över
varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning
upptagna under nedanstående statistiska nummer.
Skattesats |
Sär-skild 100 kg |
Minimiskatt (i |
||||
Statistiskt nr |
Varuslag |
procent |
kro- nor |
|||
skatt- nings- värdet |
för varu- enhet |
av en-bart egen till-verkning |
eljest |
|||
ur 1323—1325 ur 1326: 2 |
Arbeten av guld, silver, delar därtill............ Pärlor och — — — nr |
20 20 |
! — |
1 200 |
||
Anm. Skatt skall ej utgå för: ordnar, medaljer och märken |
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 135,
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 11 och 15 §§ förordningen
den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.
Härigenom förordnas, att 11 och 15 §§ förordningen den 22 december
1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
11
Den, som tillverkar eller försäljer
kolsyra, socker eller andra vid läsked
rycks framställning användbara ämnen
eller ock kärl, kapsyler eller andra
vid dryckernas utlämning från
tillverkningsställe erforderliga förnödenheter
och artiklar, är pliktig att
på anfordran av kontrolltjänsteman
lämna denne uppgift om läskedryckstillverkares
inköp av dylika
ämnen, förnödenheter och artiklar.
15
Fullgöres icke — —- —- under fem.
Föreslagen lydelse:
§•
Återförsäljare av skattepliktig vara
är skyldig att på anfordran lämna
sådana uppgifter om sin rörelse, som
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
finner erforderliga för skattekontrollen,
samt att, där kontrollstyrelsen
finner det påkallat för kontrollens
utövande, tillhandahålla sina
handelsböcker med tillhörande handlingar.
Skyldighet, som i första stycket
sägs, föreligger jämväl för den, som
idkar handel med vara, vilken användes
vid framställning eller distribution
av skattepliktig vara.
§•
Fullgöres icke — — -— under fem.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga
skattskyldig att fullgöra vad
honom åligger enligt denna förordning
eller med stöd av densamma
meddelade föreskrifter, dock att föreläggande
icke må avse inbetalande
av skatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952.
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
W52.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i bestämmelserna om varuskatt m. m. samt anför därvid följande.
Inledning.
I en den 19 december 1951 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse
har kontrollstyrelsen framlagt förslag till vissa ändringar i förordningarna
om varuskatt, försäljningsskatt och skatt å läskedrycker.
Över nämnda skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,
kemisk-tekniska fabrikantförbundet, svenska choklad- & konfektyrfabrikantföreningen,
Sveriges konditor-förening, Sveriges juvelerare- och
guldsmedsförbund, guldsmedsbranschens leverantörförening, svensk industriförening
och Sveriges vattenfabrikanters riksförbund.
Därjämte har föreningen tandvärnet inkommit med en skrift i anledning
av kontrollstyrelsens förslag till ändring i förordningen om varuskatt.
I detta sammanhang torde även få behandlas en den 7 november 1951 dagtecknad
skrivelse från svenska musikerförbundet, vari hemställts om viss
ändring av den vid förordningen om försäljningsskatt fogade varuförteckningen.
över denna framställning ha generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen avgivit
gemensamt yttrande.
Ändringar i den vid förordningen om varuskatt fogade
varuförteckningen.
Enligt 1 § förordningen den 25 maj 1941 (nr 251; om varuskatt skall för
vara, som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, erläggas
varuskatt, där varan tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller för
vidare bearbetning eller ock införes till riket.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
I nämnda förteckning angives att varuskatt skall utgå för bl. a. dels käx.
med överdrag eller mellanlägg av choklad, socker, fruktgelé eller dylikt dels
ock glaserade eller kanderade frukter, bär, andra växtdelar eller ersättningsmedel
därför, där varorna utgöra i utformade figurer, stänger eller stycken
framställda sötsaker. För nu nämnda varor är skattesatsen bestämd
till 60 procent av beskattningsvärdet. Enligt i förteckningen intagen anmärkning
äro bestämmelserna i varuskatteförordningen icke tillämpliga å bl. a.
tebröd och liknande bakverk.
Bland skattebelagda varor upptagas vidare bl. a. schamponeringsmedel
hänförliga till statistiska numren 593 och 596. Schamponeringsmedlen äro
helagda med skatt efter en skattesats av 20 procent av beskattningsvärdet.
Kontrollstyrelsen har beträffande käx samt glaserade eller kanderade varor
förordat vissa smärre jämkningar av det skattepliktiga varuområdet.
I fråga om schamponeringsmedlen har kontrollstyrelsen föreslagit, att desamma
måtte undantagas från beskattning.
Rörande beskattningen av käx har kontrollstyrelsen framhållit att vid
bedömningen av frågor rörande skatteplikt för dessa varor hade vissa svårigheter
uppstått beträffande gränsdragningen emellan beskattade käx och
käxliknande bakverk, vilka senare varuslag enligt den i förteckningen intagna
anmärkningen såsom tebrödsliknande bakverk vore fritagna från beskattning.
Beskattning av bakverk hade av kontrolltekniska skäl icke förordats
i förevarande sammanhang. För att icke bakverk med nuvarande lydelse
av varuskatteförordningens förteckning skulle indragas under beskattning
syntes erforderligt att skatteområdet, såvitt avsåge skattepliktiga käx,
närmare definierades. Beskattningen syntes framdeles lämpligen böra omfatta
allenast rån och wafers med överdrag eller mellanlägg av choklad, socker
eller fruktgelé. Kontrollstyrelsen har i detta sammanhang erinrat därom,
att skatteintäkten för skattepliktiga käx för närvarande helt härflöt från
försäljning av käx, tillhörande senast angivna varutyper. Någon minskning
i skatteintäkten skulle således icke uppkomma vid genomförande av nu förordad
inskränkning i beskattningsområdet.
I fråga om beskattningen av glaserade eller kanderade frukter
och här har kontrollstyrelsen anfört följande.
Enligt varuförteckningen skall skatt erläggas bl. a. för glaserade eller kanderade
frukter, bär, andra växtdelar eller ersättningsmedel härför där varorna
utgöra i utformade figurer, stänger eller stycken framställda sötsaker.
Med denna avgränsning av beskattningsområdet skulle skatteplikt av
formella skäl kunna ifrågasättas, där hela frukter, bär eller växtdelar föreligga
i glaserat eller kanderat skick. Då dylika varor i och för sig måste anses
utgöra sötsaker, för vilka skatt skall utgå, synes i förtydligande syfte
sådan ändring i varuförteckningen böra göras, att skatteplikten klart framgår.
Detta syftemål synes lämpligen kunna ernås därigenom, att varugruppen
»glaserade eller kanderade frukter, bär, andra växtdelar eller ersättningsmedel
härför» i förteckningen överflyttas till varugruppen »karamel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
13
ler, praliner... dylika sötsaker». I samband härmed synes lämpligt att
exemplifieringen i sistnämnda varugrupp utökas med vissa sötsaker, som
på senare tid blivit särskilt aktuella, nämligen skumartiklar, såsom skumstrutar
och kokosbollar.
I remissyttrandena ha kontrollstyrelsens nu nämnda förslag rörande jämkningar
av det skattepliktiga varuområdet beträffande käx samt glaserade
eller kanderade frukter och bär tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vad härefter angår frågan om undantagande av s c h a in p o n e ringsmedel
från varubeskattningen har kontrollstyrelsen erinrat om att det i
vissa fall varit synnerligen tveksamt, huruvida viss vara borde betraktas
såsom schamponeringsmedel eller flytande tvål, vilken senare vara icke vore
skattebelagd enligt varuskatteförordningen. 1948 års bevillningsutskott hade
i fråga om gränsdragningen emellan nu angivna varuslag uttalat att hänsyn
främst borde tagas till prissättningen och benämningen å preparaten
och om reklamkostnader nedlagts på preparaten i deras egenskap av schamponeringsmedel.
Kontrollstyrelsen har vidare anfört följande.
Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att varor ofta försäljas
under beteckningen flytande tvål, ehuru de i många fall äro avsedda för eller
i varje fall mycket väl lämpa sig för schamponeringsändamål och av frisörer
ävenledes till övervägande del torde användas för sådant ändamål. Priset
skiljer sig i allmänhet icke eller endast obetydligt från det som i allmänhet
tillämpas för flytande tvål av god kvalitet. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
och då varorna i fråga icke direkt reklameras såsom schamponeringsmedel
torde det med stöd av bevillningsutskottets ovan intagna uttalande
icke kunna anses, att varorna utgöra annat än flytande tvål, varför
desamma betraktats såsom skattefria. Ett dylikt ställningstagande måste
emellertid anses mycket otillfredsställande, enär det torde medföra att allt
flera för schamponering avsedda varor kunna komma att försäljas till frisörer
under beteckningen flytande tvål och därmed bliva undantagna från beskattning.
Fall kunna givetvis förekomma där varor, som nu sagts, med hänsyn
bl. a. till deras benämning av vissa köpare uteslutande användas för annat
ändamål än schamponering eller att varorna åtminstone i viss utsträckning
komma till användning för annat ändamål. Över huvud är det i en
mångfald fall knappast möjligt att avgöra, huruvida en vara har huvudsaklig
karaktär av flytande tvål eller av schamponeringsmedel. I fall där en
vara, som av tillverkaren benämnes flytande tvål, försäljes till frisör, vilken
i sin rörelse använder såväl schamponeringsmedel som flytande tvål (exempelvis
för tvättning av kammar, borstar och frisérrockar) är det i allmänhet
för tillverkaren av varan icke möjligt att avgöra, huruvida eller i vad
mån levererad vara skall komma till användning för schamponering eller
för annat ändamål. Då tillverkare försäljer dylika varor till grossist, vilken
avsätter desamma till frisörer och måhända även till andra avnämare av
flytande tvål, är det som regel helt omöjligt för tillverkaren att erhålla kännedom
om varans blivande användningssätt.
Även det förhållandet, att oparfymerade schamponeringsmedel, hänförliga
till lullstatistiskt nummer 597, icke äro underkastade beskattning, har
medfört vissa i skattehänseende icke önskvärda konsekvenser. Det har sålunda
förekommit, att tillverkare för alt kringgå bestämmelserna om varu
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
skatt till förbrukare var för sig levererat oparfymerat schamponeringsmedel
och parfym, varefter förbrukaren haft att själv försätta schamponeringsmedlet
med parfym. Sistnämnda i skattehänseende föreliggande missförhållande
torde icke kunna elimineras genom att även oparfymerade schamponeringsmedel
intagas i den till varuskatteförordningen fogade varuförteckningen.
Dylik författningsändring skulle nämligen ytterligare skärpa de i
det föregående påvisade svårigheterna, då parfymerade tvättmedel, vilka
även äro hänförliga till statistiskt nummer 597, i större utsträckning äro
att anse som flytande tvål eller tvålflingor än vad parfymerad tvål är.
Kontrollstyrelsen har därefter diskuterat olika alternativ för att eliminera
kontrollsvårigheterna beträffande gränsdragningen mellan schamponeringsmedel
och flytande tvål. Av olika praktiska skäl har styrelsen dock ansett
de redovisade alternativen icke lämpliga att genomföra utan i stället funnit
sig böra förorda att schamponeringsmedel helt undantagas från beskattning.
Styrelsen har därvid — under framhållande av att beskattningen enligt varuskatteförordningen
i stort sett avsetts skola omfatta umbärliga varuslag
— anfört, att schamponeringsmedlen numera torde böra anses utgöra med
vanlig toalettvål jämförbara medel av betydelse för folkhygienen, vilka icke
kunde tillskrivas umbärlighetskaraktär. Bifölles förslaget om borttagande av
skatten å schamponeringsmedel syntes statsverkets intäkt av varuskatt komma
att nedgå med omkring 1,5 miljoner kronor för budgetår räknat.
Kontrollstyrelsens förslag om borttagande av skatten på schamponeringsmedel
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Kommerskollegium har understrukit kontrollstyrelsens uttalande att
schamponeringsmedlen numera torde få anses utgöra med vanlig toalettvål
jämförbara medel av betydelse för folkhygienen, vilka icke kunde tillskrivas
umbärlighetskaraktär. Fastän motsvarande synpunkt kunde anläggas även
beträffande exempelvis tandpulver och tandpasta, borde dock de speciella
gränsdragningsproblem, som gjorde sig gällande i fråga om schamponeringsmedlen,
motivera att dessa senare undantoges från beskattning.
Grossistförbundet har framhållit att de nuvarande bestämmelserna, enligt
vilka oparfymerade schamponeringsmedel undantagits från beskattningen,
visat sig medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Vidare kunde med
skäl hävdas, att schamponeringsmedel i likhet med vanlig tvål måste anses
som en för folkhygienen oumbärlig vara, vilken rimligen icke borde beskattas.
Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och kooperativa förbundet.
Kemisk-tekniska fabrikantförbundet har, samtidigt som förbundet tillstyrkt
kontrollstyrelsens förslag, hemställt att jämväl tandkräm, munvatten
och övriga skattebelagda munvårdsmedel måtte undantagas från beskattning.
Föreningen tandvärnet har likaledes hemställt alt tandpastor och munvatten
måtte undantagas från varubeskattning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
15
Departementschefen. Enligt gällande bestämmelser skall varuskatt utgå för
käx med överdrag eller mellanlägg av choklad, socker, fruktgelé eller dylikt.
Fria från skatt äro däremot tebröd och liknande bakverk. Enligt vad
kontrollstyrelsen upplyst har det i praktiken visat sig förenat med vissa
svårigheter att upprätthålla gränslinjen mellan skattepliktiga käx och icke
skattepliktiga bakverk. Under hänvisning till att skatteintäkten för käx för
närvarande helt härflöt från försäljning av rån och s. k. wafers har kontrollstyrelsen
förordat, att beskattningsområdet inskränktes till att endast omfatta
dessa båda varutyper. Jag tillstyrker detta förslag.
Kontrollstyrelsen har vidare föreslagit en del smärre jämkningar i beskattningsreglerna
rörande glaserade eller kanderade varor ävensom vissa andra
sötsaker. Ändringarna åsyfta att i författningstexten närmare klarlägga beskattningens
omfattning. Då de av kontrollstyrelsen anförda motiven för
de framförda ändringsförslagen enligt min mening måste anses bärande,
förordar jag att även dessa förslag genomföras.
Vad härefter angår beskattningen av schamponeringsmedel har kontrollstyrelsen
framhållit att det i vissa fall, särskilt i fråga om schamponeringsmedel
avsedda för frisörbruk, vore svårt att avgöra huruvida en vara hade
huvudsaklig karaktär av flytande tvål eller schamponeringsmedel. Då kontrollstyrelsen
icke kunnat utfinna något praktiskt genomförbart förslag till
ändrade beskattningsregler hade styrelsen ansett sig böra föreslå, att schamponeringsmedel
helt undantoges från beskattning. Kontrollstyrelsen har
tillika anfört, att schamponeringsmedlen numera torde anses böra utgöra
med vanlig toalettvål jämförbara medel av betydelse för folkhygienen, vilka
icke kunde tillskrivas uinbärlighetskaraktär. Enligt kontrollstyrelsens beräkningar
skulle ett borttagande av skatten på schamponeringsmedel medföra
ett inkomstbortfall för staten av omkring 1,5 miljoner kronor per år.
I vissa yttranden har yrkats att jämväl tandkräm och andra munvårdsmedel
måtte undantagas från beskattning. Som motivering härför har åberopats,
att dessa varor icke kunde betecknas som umbärliga.
Förutom schamponeringsmedel, tandkräm och olika munvårdsmedel omfattar
varubeskattningen en rad andra tekniska preparat, delvis av sinsemellan
likartad beskaffenhet. Det torde icke böra ifrågakomma att från beskattning
undantaga vissa av dessa preparat utan att samtidigt till bedömande
upptaga frågan om avgränsningcn av de! skattepliktiga varuområdet i övrigt.
Jag är icke beredd att i detta sammanhang verkställa en sådan allmän omprövning
av beskattningen. Med hänsyn härtill avstyrker jag de framkomna
ändringsförslagen. Vad angår de av kontrollstyrelsen påtalade svårigheterna
i fråga om gränsdragningen mellan schamponeringsmedel och flytande tvål
vill jag erinra om att 1948 års riksdag uttalat, att hänsyn främst borde tagas
till prissättningen och benämningen å preparaten och om reklamkostnader
nedlagts på preparaten i deras egenskap av schamponeringsmedel. Jag anser
att detta uttalande alltjämt bör vara vägledande vid bedömandet av huru
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
vida en vara är att anse såsom skattepliktig eller ej. Om flytande tvål kommer
till användning i stället för schamponeringsmedel skall sålunda beskattning
icke ifrågakoinma.
Ändringar i den vid förordningen om försäljningsskatt
fogade varuförteckningen.
Enligt 1 § förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
skall för vara, som är upptagen i en vid förordningen fogad förteckning, erläggas
försäljningsskatt, där varan yrkesmässigt försäljes inom riket eller
varan hit införes. I nämnda förteckning angives, att försäljningsskatt skall
erläggas för bl. a. arbeten av guld, silver eller platina, även med infattade
pärlor eller stenar, ej utgörande artiklar, avsedda för tekniskt bruk, eller
plåt, rör och tråd eller skrivpennor och beslag till reservoarpennor. Försäljningsskatten
utgår för nu nämnda varor med 20 procent av beskattningsvärdet.
Kontrollstijrelscn har upplyst att enligt vad styrelsen hade sig bekant
salufördes numera smycken tillverkade även av andra platinametaller än
platina. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett sig böra förorda att beskattningen
utvidgades till att omfatta alla platinametaller. Rörande denna fråga
har styrelsen vidare anfört.
Smycken av palladium ha sedan länge tillverkats och saluförts. Kungl.
Maj :t har också i kungörelse den 7 november 1947 (nr 813) meddelat vissa
bestämmelser angående avgifter för probering av ädelmetaller m. in., däribland
platinametaller. Av olika omständigheter ha smycken och prydnadsföremål
av palladium dock tillverkats endast i mycket ringa omfattning.
Förhållandena ha emellertid på sistone ändrats, och efterfrågan på dessa
smycken har under senare halvåret visat tendens till ökning. Då palladium
väsentligen är att jämställa med platina såsom material för framställning av
smycken och andra prydnadsföremål, torde arbeten av palladium nu böra
indragas under beskattning. En fortsatt skattefrihet för arbeten av denna
metall skulle medföra direkt skatteförlust, då tillverkningen och försäljningen
av skattepliktiga platinaarbeten sannolikt skulle nedgå avsevärt på grund
av konkurrensen med skattefria arbeten av palladium. Kontrollstyrelsen har
sig icke bekant, att smycken för närvarande tillverkas av andra av platinametallerna,
men då samtliga dessa metaller äro relativt likvärdiga ur nu
förevarande synpunkter får kontrollstyrelsen förorda, att beskattningen vidgas
att avse samtliga platinametallerna, vilka alla äro att anse såsom ädla
metaller. Utan att därom vilja framlägga förslag, då kontrollstyrelsen icke
är behörig myndighet, får styrelsen ifrågasätta om icke en motsvarande ändring
bör vidtagas i tulltaxan.
Generaltullstyrelsen har i sitt remissutlåtande erinrat om att enligt länge
inom tullverket tillämpad praxis under begreppet platina innefattades icke
endast platina i egentlig mening utan även platinagruppens övriga metaller,
d. A’, s. palladium, rutenium, rodium, osmium och iridium. Som en följd
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
17
härav hade vid import för registrerad säljare av exempelvis smycken av palladium
av tullverket till kontrollstyrelsen insänts sådan införseluppgift,
som avsåges i 29 § förordningen om försäljningsskatt. Ur denna synpunkt
skulle för tullverkets vidkommande den av kontrollstyrelsen föreslagna ändringen
knappast vara erforderlig. Då emellertid kontrollstyrelsen ansett förteckningens
nuvarande lydelse utgöra hinder för skattebeläggning av inhemska
varor av andra platinametaller än platina, ville generaltullstyrelsen
icke motsätta sig, att förteckningen förtydligades i nu ifrågavarande avseende.
Med anledning av att kontrollstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke en motsvarande
ändring borde göras i tulltaxan, har generaltullstyrelsen framhållit.
Bestämmelser rörande tulltaxeringen av platina samt arbeten bestående
av eller belagda med platina återfunnes såväl i tuiltaxeförordningen 2 § d)
och e) som på en mångfald olika ställen i tulltaxan, nämligen under tulltaxenumren
721 (statistiskt nr 1320), 723 (statistiskt nr 1324), 922 (statistiskt
nr 1634), 925 (statistiskt nr 1637), 1078 (statistiskt nr 1971), 1083 (statistiskt
nr 1977), 1116—1118 (statistiska nr 2044—2046) och 1133 (statistiskt
nr 2064). Den ifrågasatta ändringen skulle följaktligen innebära en relativt
omfattande omredigering av tulltaxan. Med hänsyn härtill och då en ändring
av tulltaxan på ifrågavarande område endast skulle innefatta ett fastslående
av en redan tillämpad tulltaxeringspraxis, funne generaltullstyrelsen
för sin del tillräckliga skäl ej föreligga att i detta sammanhang vidtaga den
ifrågasatta ändringen utan syntes därmed kunna anstå till dess en förutsedd
revision av tulltaxan kommer till stånd.
Kommerskollegium har tillstyrkt kontrollstyrelsens förslag i nu berörda
hänseende. Därest beskattningen utvidgades till att avse samtliga platinametaller
syntes det önskvärt att motsvarande ändringar vidtoges i 1912 års
stämpelförordning.
Kooperativa förbundet har förklarat sig icke ha något att erinra mot att
beskattningen utvidgades till att omfatta arbeten av de numera efterfrågade
platinametallerna palladium, osmium och iridium.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbnnd har ansett att någon skillnad
i beskattningshänseende icke borde göras mellan guld, silver, platina och
platinametall. Förbundet ville emellertid framhålla, att indragandet av varor
av platinametaller — främst palladium — under beskattning lämpligast borde
anstå till den utredning förelåge, som torde komma att verkställas angående
kontrollstämplingsförordningen. Någon försäljning annat än i rena undantagsfall
av palladiumvaror torde nämligen icke kunna ske förrän dessa
varor underkastades kontrollstämpling.
Liknande synpunkter ha anförts av guldsmedsbranschens leverantörförening.
Svenska musikerförbundet har i sin tidigare omnämnda framställning
hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas, som gjorde det möjligt för
musikutövare att utan erläggande av försäljningsskatt inköpa kvalitetsin2
Bihang till riksdagens protokoll 19~>2. 1 samt. .Yr 131.
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 135.
strument av ädel metall, exempelvis flöjter av silver. Till stöd för yrkandet
har framhållits att musikinstrument av ädel metall icke vore att betrakta
såsom lyxföremål samt alt det med hänsyn till utvecklingen på ifrågavarande
område vore önskvärt, om dylika instrument kunde erhållas till överkomliga
priser. Instrumenten vore i och för sig dyrbara, och det innebure
alltid en stor uppoffring för vederbörande musiker att förskaffa sig ett
sådant kvalitetsinstrument.
Generaltullstijrelsen och kontrollstijrelsen ha i sitt gemensamma reinissutlåtande
tillstyrkt bifall till musikerförbundets ifrågavarande framställning.
Styrelserna ha anfört i huvudsak följande. Enligt inhämtade uppgifter
utgjordes de varor av ädel metall, som närmast avsåges i nämnda framställning,
av flöjter, trumpeter och liknande i symfoniorkesterbesättningar
förekommande biåsinstrument samt delar därtill. Musikinstrument av nu
berörda slag betingade ett högt pris. Vid införsel av silverflöjter hade beskattningsvärden
av 2 500 å 3 000 kronor deklarerats. I dessa värden inginge
försäljningsskatt med 500 ä 600 kronor. Skatten kunde följaktligen
med fog sägas medföra en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffandet
av instrumenten. Vid bedömandet av förevarande framställning torde vidare
förtjäna tagas i betraktande, att det offentliga musiklivet i vårt land
åtnjöte understöd i olika former från det allmännas sida.
Departementschefen. Av den lämnade redogörelsen framgår att arbeten av
guld, silver eller platina äro skattepliktiga enligt förordningen om försäljningsskatt.
Enligt vad kontrollstyrelsen upplyst tillverkas numera smycken
även av andra platinametaller än den egentliga platinan. Med hänsyn härtill
har kontrollstyrelsen ansett erforderligt att beskattningen utsträcktes till
att omfatta arbeten av alla platinametaller.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
I några yttranden har emellertid gjorts gällande att den ifrågasatta
utvidgningen av beskattningsområdet icke borde komma till stånd
förrän frågan om kontrollstämplingen av dylika arbeten blivit löst.
För egen del anser jag det angeläget att beskattningsreglerna redan nu
ändras; det måste uppenbarligen vara av vikt att arbeten av platinametall
bli i beskattningshänseende behandlade lika. Jag vill erinra om att generaltullstyrelsen
i sitt remissutlåtande uppgivit att enligt länge inom tullverket
tillämpad praxis under begreppet platina innefattats icke endast platina
i egentlig mening utan även platinagruppens övriga metaller. Jag tillstyrker
sålunda kontrollstyrelsens ändringsförslag.
I detta sammanhang torde jag även få behandla den tidigare omnämnda
framställningen från svenska musikerförbundet om skattefrihet för vissa
instrument av ädel metall. Förbundet har framhållit att det t. ex. för en flöjtist
i en opera- eller symfoniorkester måste anses vara ett villkor att han innehade
ett äkta silverinstrument. Instrument av ädel metall vore icke att be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
19
trakta som lyxföremål. Instrumenten vore i och för sig dyrbara och det innebure
alltid en stor uppoffring för vederbörande musiker att förskaffa sig ett
sådant kvalitetsinstrument.
Enär ifrågavarande musikinstrument torde inköpas nästan uteslutande av
yrkesmusiker har jag intet att erinra mot den begärda skattefriheten. På
sätt remissmyndigheterna föreslagit torde skattebefrielsen böra angivas omfatta
flöjter, trumpeter och andra biåsinstrument samt delar därtill.
Ändring av 1 och 6 §§ förordningen om försäljningsskatt.
Enligt 1 § förordningen om försäljningsskatt skall skatt utgå, då skattepliktig
vara yrkesmässigt försäljes inom riket eller hit införes. Förordningen
äger däremot icke tillämpning i fall, där vara levereras på grundval av
avtal, som är att hänföra till arbetsbeting i egentlig mening.
Jämlikt 6 § första stycket a) nämnda förordning skall vid försäljning av
skattepliktig vara från registrerad säljare till konsument det avtalade vederlaget
utgöra det värde, å vilket skatten beräknas (beskattningsvärdet).
I 6 § första stycket b) stadgas att då skattepliktig vara — i annat fall än
under a) avses — försäljes av registrerad säljare till någon som icke själv
är registrerad säljare skall det åsatta försäljningsvärdet utgöra beskattningsvärdet.
Enligt 6 § tredje stycket gäller, att kontrollstyrelsen äger, i den omfattning
så lämpligen kan ske, föreskriva att det åsatta försäljningsvärdet
skall utgöra beskattningsvärde jämväl vid försäljning som under a) avses.
Vidare stadgas i 6 § fjärde stycket, att vid försäljning till konsument av vara
i vilken ingår guld, silver eller platina som konsument själv tillhandahållit,
må beskattningsvärdet nedsättas med belopp motsvarande värdet å den sålunda
tillhandahållna metallen.
Kontrollstyrelsen har i nu förevarande hänseende föreslagit, att i 1 § försälj
ningsskatteförordningen införes ett andra stycke av innebörd, att med
försäljning skall vid tillämpning av förordningen jämställas leverans av
vara på grundval av avtal om arbetsbeting. I samband därmed har styrelsen
förordat att bestämmelserna i 6 § sista stycket upphävas.
För detta förslag har kontrollstyrelsen lämnat följande motivering.
Skattskyldighet enligt förordningen om försäljningsskatt föreligger, då
skattepliktig vara yrkesmässigt försäljes inom riket eller av registrerad
säljare uttages ur rörelsen för annat ändamål än försäljning ävensom
då sådan vara införes till riket. Förordningen äger däremot icke
tillämpning i fall, där eljest skattepliktig vara levereras på grundval
av avtal, som är att hänföra till arbetsbeting i egentlig mening. Till
följd härav bar det i fråga om beställningsarbeten ur prissynpunkt ställt
sig förmånligare för köpare alt särskilt anskaffa erforderligt material
och träffa avtal om arbetsbeting än att i eljest vanlig ordning köpa
färdig vara eller beställa varan hos den skattskyldige, därvid denne
tillhandahåller materialet. Den uppkommande prisskillnaden, som motsvarar
skattens belopp, tox-de utgöra den väsentligaste anledningen till att
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
antalet arbetsbeting, särskilt i fråga om guldsmedsvaror, ökat i påfallande
grad under den tid försälj ningsskatteförordningen varit gällande. Med hänsyn
till risken för missbruk har kontrollstyrelsen funnit det angeläget att i
görligaste mån söka kontrollera, att arbetsbeting i egentlig mening verkligen
förelegat i samtliga fall, där så gjorts gällande. Denna kontroll har numera
blivit relativt omfattande och synes framdeles bliva ändå mera betungande
såväl för kontrollstyrelsen som för de skattskyldiga. Den har även
i ökad utsträckning givit anledning till meningsskiljaktigheter och skapat
irritation mellan kontrollmyndigheten och de kontrollerade företagarna. De
skattskyldiga ha ock härvid kommit i en svår mellanställning till allmänheten.
Stora svårigheter föreligga exempelvis att fastslå, huruvida av beställare
tillhandahållen ädelmetall också i verkligheten ingår i den guldsmedsvara,
som levererats till beställaren. I åtskilliga fall har det funnits
grundad anledning antaga, att så icke varit förhållandet och att
försäljningsskatt sålunda rätteligen hade bort utgå. I avsaknad av bevis
har debitering emellertid icke kunnat verkställas. Därtill kommer, att vägande
skäl enligt kontrollstyrelsens mening icke torde kunna förebringas att
från beskattning undantaga arbetskostnaden för exempelvis en guldsmedsvara
utförd enligt arbetsbeting, medan samma vara beskattas till fulla värdet
vid egentlig försäljning. I sak föreligger allenast den skillnaden, att i varan
ingående material i förra fallet tillhandahållits av beställaren och i senare
fallet av guldsmeden. Kontrollstyrelsen får därför föreslå, att i 1 § försäljningsskatteförordningen
införes ett andra stycke av innebörd, att med försäljning
skall vid tillämpning av förordningen jämställas leverans av vara
på grundval av avtal om arbetsbeting. Framhållas må, att skatt med hänsyn
till bestämmelserna i 6 § fjärde stycket förordningen i regel icke kommer
att utgå för värdet av det av kunden tillhandahållna materialet utan blott för
arbetskostnaden. Ej heller avses skatt skola utgå för sådana reparationsarbeten,
som icke medföra tillsats av material från den som utför arbetet.
Kommerskollegium har ansett att den föreslagna utvidgningen av skatteområdet
till att jämväl avse arbetsbeting knappast helt eliminerade kontrollsvårigheterna.
Kollegium ville dock icke avstyrka förslaget.
Kooperativa förbundet har tillstyrkt förslaget.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund har framhållit, att förbundet
icke hade något att erinra emot att leverans av skattepliktig vara på grund
av avtal om arbetsbeting i beskattningshänseende jämställdes med försäljning
av sådan vara under förutsättning dock att beskattningsvärdet för arbetsbeting
i enlighet med bestämmelsen i 6 § första stycket a) i försäljningsskatteförordningen
skulle anses utgöras av det avtalade vederlaget för
den beställda varan. I anslutning härtill har förbundet föreslagit att 6 §
fjärde stycket borde utgå ur förordningen.
Liknande synpunkter ha anförts av guldsmedsbranschens leverantörförening.
Sedan kontrollstyrelsen beretts tillfälle att taga del av guldsmedsförbundets
yttrande har styrelsen i skrivelse den 16 februari 1952 anfört.
För sin anslutning till kontrollstyrelsens förslag om beskattning av arbetsbeting
har förbundet förutsatt, att beskattningsvärdet för arbetsbeting
skall anses utgöras av det avtalade vederlaget för den beställda varan. Enligt
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
6 § första stycket a) försäljningsskatteförordningen utgör beskattningsvärdet
det avtalade vederlaget i fall, då vara av registrerad säljare försäljes till
konsument. Kontrollstyrelsen äger dock enligt 6 § tredje stycket, i den omfattning
så lämpligen kan ske, utan hinder härav föreskriva, att det åsatta
försäljningsvärdet skall vara beskattningsvärde. Med stöd av detta stadgande
har styrelsen av kontrolltekniska skäl föreskrivit, att det åsatta försäljningsvärdet
vid leverans till konsument skall vara beskattningsvärde i angivna
fall, dock endast om detta försäljningsvärde understiger 600 kronor. I regel
kunna allmängiltiga försäljningsvärden icke fastställas för de specialbeställda
varor, som det vid arbetsbeting väsentligen gäller. Av kontrolltekniska
skäl synes det framför allt med hänsyn härtill saknas anledning för
kontrollstyrelsen att i fråga om dessa varor vidhålla kravet på att beskattningsvärdet
skall vara det åsatta försäljningsvärdet. I de fall där beställaren
är oregistrerad säljare synes vederlaget emellertid icke rimligen kunna
utgöra beskattningsvärde. Den slutlige konsumenten torde nämligen här som
regel få erlägga ett högre pris.
Kontrollstyrelsen är i enlighet med vad anförts för sin del beredd att
med tillmötesgående av förbundets önskemål — enligt under hand lämnad
uppgift avser förbundets framställning blott bestämmandet av beskattningsvärde
vid leverans till konsument — så jämka meddelade föreskrifter att
det avtalade vederlaget kommer att utgöra beskattningsvärde vid leverans
till konsument enligt arbetsbeting och detta icke blott i fall där arbetsbeting
i egentlig mening anses föreligga utan även i övriga fall, där kund vid
beställning av guldsmedsvara lämnat guld, silver eller platinametall i avsikt
att metallen skall ingå i den färdiga varan eller svara mot den däri ingående
metallen. Med vederlag bör härvid enligt kontrollstyrelsens uppfattning
förstås det kontanta vederlaget, därvid om mera metall inlämnats än
som svarar mot den beställda varan, den överstigande metallen skall jämställas
med kontant vederlag. Anledning synes icke föreligga att i fråga om
beskattningsvärdet göra åtskillnad på om kunden helt eller allenast till viss
del överlämnat material till beställt arbete. I enlighet härmed finner kontrollstyrelsen
i likhet med förbundet jämväl att 6 § fjärde stycket försäljningsskatteförordningen
— innefattande bestämmelser om beskattningsvärdets
bestämmande i fall där kund tillhandahåller metall, som skall ingå i beställd
vara — bör utgå.
Departementschefen. Kontrollstyrelsens förslag innebär att avtal om arbetsbeting
skall jämställas med försäljning vid tillämpning av förordningen
om försäljningsskatt. Enligt kontrollstyrelsens uppfattning hade de nuvarande
bestämmelserna lett till att antalet arbetsbeting, särskilt i fråga om
guldsmedsvaror, ökat i påfallande grad under den tid försälj ningsskatteförordningen
varit gällande. Med hänsyn till risken för missbruk hade kontrollstyrelsen
funnit det angeläget att i görligaste mån söka kontrollera, att
arbetsbeting i egentlig mening verkligen förelegat i samtliga fall, där så
gjorts gällande. Denna kontroll hade numera blivit relativt omfattande och
syntes framdeles bliva ändå mera betungande såväl för kontrollstyrelsen
som för de skattskyldiga.
Då några vägande skäl för alt behandla arbetskostnaden olika allteftersom
materialet tillhandahållits av beställaren eller tillverkaren knappast
lorde kunna förebringas, anser jag mig böra biträda det av kontrollstyrelsen
framlagda förslaget.
Kungl. Maj ris proposition nr 135.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att i vissa tidigare skatteförfattningar
på den indirekta beskattningens område den principen redan godtagits
att vid arbetsbeting vederlaget skall utgöra beskattningsvärde. Sålunda
stadgades i förordningen den 17 maj 1923, nr 113, om utgörande av
en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp eller införsel till riket av pärlor
med flera lyxvaror att som köp eller byte skulle anses jämväl avtal,
varigenom man av annan betingar sig, att han skall mot vederlag något förfärdiga,
vare sig han skall bestå ämnet därtill eller icke. Enligt förordningen
den 13 september 1940 (nr 1 000) om allmän omsättningsskatt gällde att
den skattepliktiga omsättningen — å vilken omsättningsskatt utgick efter
viss procent — utgjorde vederlaget vid försäljning, arbetsprestation och
uthyrning.
Genomföres förslaget om jämställande i försäljningsskattehänseende av
avtal om arbetsbeting med försäljning torde de nuvarande bestämmelserna
i 6 § sista stycket böra utgå ur författningen.
Vitesföreläggande enligt förordningen om skatt å läskedrycker.
Enligt 7 § 1 mom. förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt
å läskedrycker skall tillverkare för varje månad och senast å femtonde söckendagen
efter månadens utgång till kontrollstyrelsen insända en på tro och
heder avgiven deklaration angående den myckenhet läskedrycker, som under
månaden utlämnats från tillverkningsstället.
I sin skrivelse den 19 december 1951 har kontrollstyrelsen anfört.
Det förekommer i betydande omfattning att tillverkare underlåter att
inom tid, som ovan sagts fullgöra honom åvilande deklarationsplikt. Kontrollstyrelsen
har särskilt under senare år i många fall föranletts att under
åberopande av straffbestämmelserna i 16 § sagda förordning anmäla till
åtal i detta avseende försumliga tillverkare. Möjligt är att vederbörande tillverkare
hade kunnat förmås fullgöra deklarationsplikten enbart efter vitesföreläggande
från kontrollstyrelsen. Enligt förordningen äger styrelsen icke
förelägga skattskyldig att vid vite fullgöra honom enligt förordningen åvilande
skyldigheter. Dylik befogenhet äger styrelsen dock enligt senare skatteförfattningar,
exempelvis varuskatteförordningen, där vitesföreläggande
ofta måste tillgripas i nu avsedda fall. Härigenom har vunnits den fördelen
att polis- och åklagarmyndigheterna ävensom domstolarna i mindre utsträckning
behövt betungas med arbete i anledning av skattskyldigas underlåtenhet
att i rätt tid avgiva deklarationer och andra kontrollhandlingar.
Styrelsen får på grund härav föreslå, att särskilt stadgande intages i förordningen
om skatt å läskedrycker, innefattande befogenhet för kontrollstyrelsen
att förelägga skattskyldig att vid vite fullgöra vad honom åligger.
Stadgande härom synes kunna insättas såsom ett andra stycke i 15 §.
Kontrollstyrelsens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
samtliga remissinstanser utom svensk industriförening.
Svensk industriförening har som sin mening uttalat att här ifrågavarande
vitesföreläggande endast borde få meddelas av domstol.
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
23
Departementschefen. I ett flertal skatteförfattningar har kontrollstyrelsen
tillagts befogenhet att vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom
åligger enligt författningen. Då detta synes vara en lämplig ordning,
har jag intet att erinra mot att en liknande bestämmelse intages i 1939 års
förordning om skatt å läskedrycker.
Vissa ändringar i syfte att underlätta skattekontrollen.
Enligt 4 § 6 mom. varuskatteförordningen är återförsäljare av skattepliktiga
varor skyldig att på anfordran lämna sådana upplysningar om sin
rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman finner erforderliga
för skattekontrollen. Sådan uppgiftsskyldighet åligger ock den, som idkar
handel med vara, vilken användes för framställning av skattepliktiga varor.
Jämlikt 15 § första stycket försäljningsskatteförordningen är registrerad
säljare pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens
beprövande möjliggör kontroll över tillverkning, inköp och
försäljning i rörelsen, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
I andra stycket av samma paragraf stadgas, att registrerad säljare,
därest han bedriver skattepliktig försäljning, skall ställa sig till efterrättelse
de särskilda kontrollföreskrifter och anvisningar, som kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman meddelar. Kontrollstyrelsen äger följaktligen
meddela kontrollföreskrifter endast för registrerad säljare, som bedriver
skattepliktig försäljning.
I 16 § försäljningsskatteförordningen stadgas att den, som utan att vara
registrerad säljare bedriver tillverkning eller försäljning eller förmedlar
försäljning av skattepliktig vara, är skyldig att på anfordran lämna sådana
uppgifter om sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
finner erforderliga för skattekontrollen, ävensom ordna sin bokföring
på sätt kontrollstyrelsen finner erforderligt för kontrollens utövande. Jämväl
den, som idkar handel med vara vilken användes för framställning av
skattepliktig vara, är uppgiftsskyldig på sätt nu sagts.
Enligt It § förordningen om skatt å läskedrycker är den, som tillverkar
eller försäljer kolsyra, socker eller andra vid läskedrycksframställning
användbara ämnen eller ock kärl, kapsyler eller andra vid dryckens utlämning
från tillverkningsställe erforderliga förnödenheter och artiklar,
pliktig att på anfordran av kontrolltjänsteman lämna denne uppgift om
läskcdryckstillverkarens inköp av dylika ämnen, förnödenheter och artiklar.
För att möjliggöra effektivare skattekontroll har kontrollstijrelsen hemställt
om viss utvidgning av befogenheterna att verkställa bokgranskning
och meddela bokföringsföreskrifter.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
I detta hänseende har kontrollstyrelsen anfört.
Sedan handelsregleringen för socker och blockchoklad upphävts har inhämtandet
av uppgifter, särskilt beträffande inköp av den för sötsakstillverkning
betydelsefulla råvaran socker, icke oväsentligt försvårats. Vid
skattekontrollen hos tillverkare, som bedriva rörelsen hantverksmässigt
eller eljest i mindre omfattning, har kontrollstyrelsen tidigare i stor utsträckning
kunnat åtnöja sig med resultaten av överslagsberäkningar beträffande
myckenheterna inköpta och förbrukade råvaror i förhållande
till framställda produkter. Kontrollen måste på grund av vad ovan sagts
i högre grad än förut inriktas på granskningen av handeln med skattepliktiga
varor. Återförsäljare av dylika varor ha för närvarande skyldighet
att på anfordran lämna upplysningar om sin rörelse. Då denna skyldighet
icke kan anses innefatta befogenhet för kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
att granska återförsäljares bokföring med därtill hörande handlingar,
får kontrollstyrelsen föreslå, att nyssnämnda författningsrum erhåller
sådan ändrad lydelse, att granskning kan verkställas jämväl hos återförsäljare
av skattepliktiga varor. Författningsändring av denna innebörd
torde därvid böra avse jämväl skyldighet för återförsäljare att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter rörande bokföring in. in., vilka kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman i det enskilda fallet kunna anse erforderliga
för skattekontrollen. — Såsom ovan anförts äro jämväl leverantörer
av varor, som användas för framställning av skattepliktiga varor
skyldiga att på sätt som gälla för återförsäljare av skattepliktiga varor
lämna upplysningar om sina rörelser. Med den utformning ifrågavarande
författningsrum erhållit äger kontrollstyrelsen sålunda icke rätt att hos
uppgiftslämnare granska erhållna uppgifter, än mindre kan styrelsen eller
dess tjänstemän lämna föreskrifter om lämplig journalisering av uppgifter,
som kunna vara av värde i kontrollarbetet. Enär styrelsens kontrollverksamhet
i stor utsträckning är inriktad på s. k. utbytesberäkningar, d. v. s.
jämförelser mellan å ena sidan tillverkade myckenheter skattepliktiga varor
och å andra sidan därför använda myckenheter råvaror, är det givetvis
av synnerlig vikt att inhämtade uppgifter om råvaruinköp in. in. äro med
verkliga förhållandena överensstämmande. Styrelsen har på senare tid i
några fall kunnat konstatera, att för utbytesberäkningsändamål från råvaruleverantörer
infordrade uppgifter om för tillverkning erforderliga förnödenheter
varit felaktiga men överensstämt med vad den skattskyldige
tillverkaren i avgivna falska deklarationer uppgivit. Det synes sålunda ur
kontrollsynpunkt oundgängligen nödvändigt, att styrelsen och dess tjänstemän
tilläggas befogenhet lämna föreskrifter för leverantörer av råvaror
och förnödenheter, som användas vid tillverkning eller distribution av
skattepliktiga varor, att hålla viss bokföring angående leveranser av dylika
råvaror eller förnödenheter ävensom att granska råvaruleverantörens
bokföring. Enahanda kontrollsvårigheter som i det föregående redovisats
föreligga jämväl å läskedrycksbeskattningens och försäljningsskattens områden.
Styrelsen får på grund härav föreslå, att ändringar av ovan förordad
art göras i 11 § förordningen om skatt å läskedrycker samt i 16 § förordningen
om försäljningsskatt.
Beträffande bestämmelserna i 15 § försäljningsskatteförordningen har
kontrollstyrelsen anfört följande.
För att förhindra skatteundandraganden har det visat sig erforderligt för
kontrollstyrelsen att i viss omfattning kontrollera handeln med skattepliktiga
varor även vid skattefri försäljning mellan olika registrerade säljare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
25
Därvid förekommer det icke sällan, att redovisningen — avsiktligt eller
oavsiktligt — är så anordnad, att skatteteknisk kontroll är helt omöjlig eller
synnerligen försvårad, utan att kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
genom meddelande av bokföringsföreskrifter har möjlighet att få en ur kontrollsynpunkt
lämpligare uppläggning av bokföringen. Då någon saklig anledning
icke torde föreligga att här göra åtskillnad för de registrerade säljarna,
beroende på om skattepliktig försäljning bedrives, torde i andra
stycket satsen »därest han bedriver skattepliktig försäljning» böra utgå och
följaktligen samma skyldighet att ställa sig styrelsens föreskrifter av nu
förevarande slag till efterrättelse böra gälla för alla registrerade säljare. Kontrollstyrelsen
torde i samband härmed böra erhålla möjlighet att med stöd
av 32 § vid vite förelägga registrerad säljare med skattefri försäljning att
fullgöra vad honom åligger enligt förordningen. I 32 § synes i enlighet härmed
böra stadgas, att kontrollstyrelsen vid vite må förelägga skattskyldig
ävensom annan registrerad säljare att fullgöra vad honom åligger.
Kontrollstyrelsens förslag i nu förevarande hänseende har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av kommerskollegium, kemisk-tekniskn
fabrikantförbundet, Sveriges konditorförening, Sveriges juvelerare- och guldsmeds
förbund och guldsmedsbranschens leverantörförening.
Kommerskollegium har i sitt remissutlåtande framhållit, att den föreslagna
utvidgningen av kontrollstyrelsens och kontrolltjänstemans befogenhet
att granska återförsäljares bokföring torde vara av behovet påkallad. Kollegium
tillstyrkte också förslaget om motsvarande ändring beträffande skyldigheten
för återförsäljare att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
rörande bokföringen m. in., vilka i det enskilda fallet kunde anses
erforderliga för skattekontrollen. Kollegium ansåge det tveksamt om avgörandet
av denna fråga borde läggas i händerna på den enskilde kontrolltjänstemannen.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser dylika föreskrifter
kunde få för en företagare, torde det böra förbehållas kontrollstyrelsen
att träffa dylika avgöranden.
Sveriges grossistförbund har yttrat.
I och för sig finnes icke något principiellt att erinra emot att kontrollen
över iakttagandet av ifrågavarande skattebestämmelser effektiviseras.
Av största vikt är emellertid, att denna kontroll icke ges en sådan karaktär,
att den skapar irritation mellan de statliga kontrollorganen och företagaren.
Vi ha anledning förutsätta, att den effeklivisering av kontrollen
som avses med kontrollstyrelsens förslag icke kommer att i praktiken innebära
en ytterligare betungande redovisningsskyldighet för företagarnas
del. Även om det sålunda enligt det nu framlagda förslaget finnes möjlighet
att förelägga enskilda företag att tillhandahålla handclsböcker med tillhörande
handlingar, utgå vi ifrån, att man i praktiken kommer att begära
uteslutande sådana handlingar, som äro nödvändiga för de av kontrollstyrelsen
önskade uppgifterna. I regel synes det fullt tillräckligt att in- och
utgående fakturor samt reskontran företes.
Liknande betänkligheter kunna resas emot det föreslagna bemyndigandet
för kontrollstyrelsen att föreskriva, hur eu återförsäljare av skattepliktig
vara skall ordna sin bokföring. Av särskild betydelse härvidlag är, att
sådana direktiv ej komma ifråga, som innebära eu omläggning av bokföringen
med därav följande extra kostnader för företaget. Icke minst under
åren efter kriget ha grosshandclsföretagen i stor utsträckning sökt rationa
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
lisera sin fakturering och bokföring genom att lägga upp den så enkelt, effektivt
och billigt som möjligt. Det synes icke riktigt, att kontrollstyrelsen
skall lämnas möjlighet att, utan hänsyn till de kostnader och besvär
detta kan förorsaka vederbörande företagare, tvinga denne lägga om en
sådan rationellt upplagd bokföring. Det med förslaget avsedda syftet
synes oss bäst kunna uppnås på så sätt att kontrollstyrelsen, i de fall
där det visar sig att ett företag icke har sin bokföring så ordnad att man
i densamma kan återfinna de uppgifter som behövas för kontrollens utövande,
i samråd med vederbörande branschorganisation ger erforderliga
direktiv för bokföringen.
Under alla förhållanden anse vi oss icke kunna tillstyrka förslaget om att
en underordnad kontrolltjänsteman skall kunna ålägga en återförsäljare
att ordna sin bokföring på särskilt föreskrivet sätt. Såväl av principiella
som psykologiska skäl synes det oss uppenbart att så betydelsefulla frågor
som dessa icke böra bli beroende av en enskild tjänstemans uppfattning
utan att ålägganden av angivet slag liksom hittills endast böra kunna göras
av vederbörande myndighet, nämligen kontrollstyrelsen.
Sveriges köpmannaförbund har hävdat, att det självfallet vore en angelägen
sak att oegentligheter vid förordningarnas tillämpning förhindrades
och att förutsättningar för ur kontrollsynpunkt oundgängligen erforderliga
åtgärder förelåge. Å andra sidan funne förbundet det angeläget att understryka,
att de skattskyldiga enligt de nämnda förordningarna vore återförsäljarnas
leverantörer och att det därför måste ur detaljhandelns synpunkt
vara beklagligt att kontrollen beträffande leverantörernas förehavanden måste
på sätt som föreslagits utvidgas till att medföra förpliktelser för detaljhandeln.
När det gällde den föreslagna skyldigheten för detaljhandeln att
»ordna sin bokföring på sätt som kan komma att föreskrivas» såge sig förbundet
nödsakat att i sammanhang som det förevarande bestämt motsätta
sig densamma. Förbundet funne det icke rimligt att detaljhandeln skulle
för den hithörande kontrollens skull behöva vidkännas de många gånger
praktiska problem och extra arbetsuppgifter, som här kunde ställas i sikte.
Vad anginge den föreslagna skyldigheten för detaljhandeln att »tillhandahålla
sina handelsböcker med tillhörande handlingar» ville förbundet icke
motsätta sig densamma. Förbundet funne dock att enskild kontrolltjänsteman
här tilldelades en för vittomfattande befogenhet och ansåge därför att,
när det gällde detaljhandeln, denna del av kontrollen blott skulle få anlitas,
då kontrollstyrelsen ensam så prövade erforderligt i det speciella fallet.
Kooperativa förbundet har förklarat sig icke ha något att erinra mot att
återförsäljare och råvaruleverantörer ålades att tillhandahålla sina handelsböcker
med tillhörande handlingar för granskning, i den mån detta kunde
ske på platsen där böckerna och handlingarna funnes. Däremot ställde sig
styrelsen synnerligen tveksam gentemot den föreslagna skyldigheten att på
order av kontrollstyrelsen eller någon dess tjänsteman ordna bokföringen
på sätt som kunde komma att föreskrivas. I detta hänseende har förbundet
anfört.
Förbundets bokföring och den därmed sammanhängande kontrollen är
så ordnad att det skulle bli både svårt och kostsamt att ur bokföringen ut
-
27
Iiungl. Mcij.ts proposition nr 135.
bryta vissa varuslag för att gruppera inköp och försäljning av dem på särskilda
konton. Även sambandet mellan förbundets och de anslutna föreningarnas
bokföring gör varje ändring i KF:s bokföringssystem till en
mera komplicerad sak. På grund av företagets omfattning blir dess bokföring
av sådan storleksordning att även mindre ändringar däri kunna
medföra betydande kostnader och tidsförluster. Förbundet anser det därför
helt uteslutet att föreskrifter av ovan antydd art skola få meddelas
och föreslår att författningsändringarna i varje fall begränsas till införande
av skyldighet för återförsäljare och råvaruleverantörer att på platsen
tillhandahålla sin bokföring.
Emellertid måste förbundet starkt ifrågasätta om det över huvud skall
vara nödvändigt att utbygga den nuvarande, nog så kostsamma kontrollen
på sätt kontrollstyrelsen föreslagit. Förbundet föreslår i stället att de
nuvarande bestämmelserna om infordrande av upplysningar kompletteras
med föreskrift om att lämnade upplysningar skola vara bestyrkta av auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman.
Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen u. p. a. har bl. a.
uttalat att med den höjd varuskatten alltjämt hade kunde de lojala tillverkarna
icke upptaga konkurrensen med sådana tillverkare, som helt eller
delvis underläte att erlägga varuskatt. Vore det sålunda för att möjliggöra
en tillfredsställande kontroll över sådana tillverkare oundgängligen nödvändigt
att kontrollstyrelsen tillädes de vidgade kontrollbefogenheter, som
i förslaget ifrågasattes, ville föreningen i de lojala tillverkarnas intresse
tillstyrka att så skedde.
Sveriges vattenfabrikanters riksförbund har sagt sig dela den uppfattningen
att antalet fall av skattefusk vid utgörandet av läskedrycksskatten
under senare år ökat. Läskedrycksindustrien hade självfallet ett starkt intresse
av att dylikt fusk i möjligaste mån förhindrades. Mot detta intresse
måste emellertid vägas intresset av att industri och handel icke gjordes
till föremål för alltför ingripande och betungande kontrollåtgärder. De föreslagna
granskningsåtgärderna komme emellertid oundvikligen att förorsaka
de berörda råvaruleverantörerna och återförsäljarna avsevärt intrång
och besvär. Förbundet ansåge det därför vara av största vikt att åtgärderna
tillgrepes endast i misstänkta fall och icke ålades generellt. Enligt
förbundets mening borde de ökade granskningsbefogenheterna endast tillläggas
kontrollstyrelsen och sålunda icke de enskilda kontrolltjänstemännen.
Denna begränsning finge anses önskvärd även ur den synpunkten
att man då finge en likformig behandling av dessa frågor inom olika kontrolldistrikt.
Departementschefen. De av kontrollstyrelsen ifrågasatta författningsändringarna
åsyfta att skapa bättre möjligheter till skattekontroll. I sådant
hänseende bär föreslagits, att skyldighet föreskrives för återförsäljare och
råvaruleverantörer att på anmodan av kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
tillhandahålla handelsböcker med tillhörande handlingar. Kontrollstyrelsen
har vidare ansett att det skulle underlätta kontrollarbetet
om styrelsen och dess tjänstemän tillädes befogenhet lämna föreskrifter
för återförsäljare och råvaruleverantörer rörande bokföringens ordnande.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 135.
Remissinstanserna ha i regel icke haft något att erinra mot att kontrollstyrelsen
erhåller befogenhet att granska vederbörandes handelsböcker.
Däremot har man motsatt sig att kontrollstyrelsen tillägges rätt att meddela
särskilda bokföringsföreskrifter. Sålunda har Sveriges köpmannaförbund
funnit det icke rimligt att detaljhandeln skulle för den hithörande kontrollens
skull behöva vidkännas de extra arbetsuppgifter, som här kunde
ställas i sikte. Kooperativa förbundet har framhållit att det skulle bli både
svårt och kostsamt att ur bokföringen utbryta vissa varuslag för att gruppera
inköp och försäljning av dem på särskilda konton.
För egen del är jag av den uppfattningen att syftet med den föreliggande
framställningen i allt väsentligt skulle uppnås, därest kontrollstyrelsen
erhåller möjlighet att granska bokföringen i de fall där styrelsen
finner detta påkallat för skattekontrollens utövande. Att jämväl tillägga
kontrollstyrelsen vidgad befogenhet att meddela särskilda föreskrifter angående
bokföringens ordnande torde däremot icke vara nödvändigt. Påpekas
må, att den rätt att meddela bokföringsföreskrifter för icke registrerade
säljare, som redan nu tillkommer kontrollstyrelsen enligt 16 § första stycket
försäljningsskatteförordningen, bl. a. är föranledd av det sätt på vilket skattskyldigheten
är reglerad i denna förordning. Motsvarighet härtill saknas i
varuskatteförordningen och förordningen om skatt å läskedrycker. Jag tillstyrker
sålunda kontrollstyrelsens ändringsförslag i vad det avser införandet
av skyldighet för återförsäljare och råvaruleverantörer att på anfordran tillhandahålla
sina handelsböcker. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen att
besluta i vilka fall detta skall ske.
Ett genomförande av förslaget i nu angivna omfattning föranleder ändringar
i 4 § 6 mom. varuskatteförordningen, 16 § förordningen om försäljningsskatt
och 11 § förordningen om skatt å läskedrycker.
Härutöver har kontrollstyrelsen hemställt ''om viss mindre jämkning i
15 § andra stycket och 32 § förordningen om försäljningsskatt. De föreslagna
ändringarna torde böra genomföras.
Samtliga i det föregående förordade författningsändringarna böra träda i
kraft den 1 juli 1952.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt;
2) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85}
om försäljningsskatt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 15 §§ förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 135.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda tre författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hans Wenker.