Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

1

Nr 133.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående förstärkning
av sinnesslöinspektionen m. m.; given Stockholms
slott den 14 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framläggas på tillsynskommitténs betänkande grundade
förslag om förstärkning av bl. a. sinnesslöinspektionen. Sålunda förordas,
att en läkare och en kurator anställas i medicinalstyrelsen närmast
för en systematisk genomgång av samtliga på anstalt intagna sinnesslöa för
att konstatera, att ingen utan skäl intagits i eller kvarhålles på anstalt.
Ytterligare en kurator avses bl. a. för ett bättre utnyttjande av tillgängliga
vårdresurser och en mera ändamålsenlig differentiering av klientelet. Kostnaderna
för föreslagna personalförstärkningar beräknas till sammanlagt
50 000 kronor för nästa budgetår. I fråga om skolöverstyrelsens befattning
med inspektionsverksamheten har chefen för ecklesiastikdepartementet i
proposition den 7 mars 1952 angående omorganisation av nämnda styrelse
föreslagit, att den nuvarande halvtidstjänsten såsom inspektör för sinnesslöundervisningcn
utbytes mot en heltidstjänst.

Vidare föreslås i anledning av ett av 1951 års sinnesslövårdsutredning
framlagt förslag, att statsbidragen till anstalter för obildbara sinnesslöa
1 — 488 5a Bihani/ till riksdagens protokoll 1952. t sam!. Nr 133.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

höjas från 450 till 800 kronor per år och vårdad. Bidragsanslaget beräknas
i anledning härav behöva uppräknas från 1 800 000 till 3 200 000 kronor.

Slutligen äskas i propositionen ett investeringsanslag av 90 000 kronor
såsom lån till föreningen Margarethahemmet för vård av fallandesjuka
sinnesslöa barn för sanering av hemmets ekonomi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
It mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlandek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastikoch
civildepartementen anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Hedlund.

I årets statsverksproposition har jag under elfte huvudtiteln, punkten
3, i samband med anmälan av anslag för budgetåret 1952/53 till medicinalstyrelsen:
avlöningar framhållit, att styrelsens förslag om förstärkning av
sinnesslöinspektionen lämpligen borde bedömas i sammanhang med av tillsynskommittén
framlagda förslag, till vilka jag då icke vore beredd att
taga ställning. Förslag i detta ämne skulle emellertid senare i en särskild
proposition framläggas för riksdagen.

Vidare har Kungl. Maj :t på min hemställan i årets statsverksproposition
under punkten 42 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa för budgetåret
1952/53 beräkna ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor. Anledningen
härtill var, att 1951 års sinnesslövårdsutredning inom den närmaste tiden
väntades komma att avgiva förslag rörande ändrade grunder för bidrag
till anstalter för obildbara sinnesslöa. Proposition i ämnet beräknades därför
kunna framläggas för riksdagen under våren 1952.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I samband därmed torde jag få anmäla uppkommen fråga om lån
till föreningen Margarethahemmet för vård av fallandesjuka sinnesslöa
barn för sanering av hemmets ekonomi.

INLEDNING.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 februari 1950 tillkallade
chefen för inrikesdepartementet den 11 april samma år tre sakkunniga för
att inom departementet biträda med utredning av frågan om tillsynen över
anstalter för vård av sinnesslöa, fallandesjuka, vanföra samt psykopatiska
och nervösa barn jämte därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga
voro ledamoten av riksdagens första kammare, överläraren Bengt Elm -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13ii.

gren, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, socialinspektören
Brita Elmén och föreståndaren för sinnesslöanstalten å Johannesberg
Daniel Melin. Därjämte tillkallades med. lic. Thorsten Thysell för
att biträda såsom expert.

De sakkunniga — vilka antagit benämningen tillsynskommittén — ha
funnit sig böra behandla frågor om tillsyn över anstalter för sinnesslöa, fallandesjuka
och vanföra i allmänhet — alltså även anstalter för vuxna -—
samt anstalter för psykopatiska och nervösa barn. Betänkande i ämnet har
avgivits den 19 april 1951 (stencilerat).

Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
statskontoret, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Jämtlands och
Västerbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö,
samtliga läns landstings förvaltningsutskott utom Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens läns, förbundet av enskilda anstalter för
vården av sinnesslöa och fallandesjuka, svenska vanförevårdens centralkommitté,
sinnesslöskolornas föreståndarförening, föreningen för sinnesslöa
barns vård, svenska särskolornas lärarförening, statens folkskolinspektörers
förbund, svenska kommunalarbetareförbundet, de vanföras riksorganisation,
Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, svenska diakonsällskapet,
svenska ortopedföreningen och svenska socialvårdsförbundet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts den 29 juni 1951 lämnade bemyndigande tillkallade
chefen för inrikesdepartementet samma dag tre sakkunniga för att
inom departementet biträda med utredning angående organisationen och
finansieringen av sinnesslövården samt framlägga därav föranledda förslag.
De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren
G. T. Skoglund i Umeå, tillika ordförande, byråchefen för lagärenden
i inrikesdepartementet S. O. af Geijerstam och byråchefen i ecklesiastikdepartementet
G. B. öhman.

Inspektören för sinnesslövården Torsten Arnéus och sekreteraren i sinnesslöskolornas
föreståndarförening, rektor Gösta Nordfors ha såsom experter
biträtt de sakkunniga.

Sistnämnda sakkunniga -— som antagit benämningen 1951 års sinnesslövårdsutredning
— ha den 15 februari 1952 avgivit betänkande med förslag
till bland annat provisoriska ändringar av bestämmelserna om statsbidrag
till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa (stencilerat).

Över detta betänkande ha, såvitt nu är i fråga, efter remiss yttranden
avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret, svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

:>

FÖRSLAG ANGÅENDE FÖRSTÄRKNING AV SINNESSLÖJNSPEKTIONEN
M. M.

GÄLLANDE BESTÄMMELSER.

Sinnesslöanstalter. Den statliga slutna sinnesslövård, som bedrives
inom sinnessjuk a- årdens ram (fem anstalter, nämligen
Västra Ny, Vipeholm, Källshagen, Västra Mark och Salberga), står nu under
tillsyn endast av medicinalstyrelsen genom inspektören för sinnesslövården.

Statens skol- och yrkeshem på Salbohed och i Vänersborg
(tidigare benämnda statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa) stå alltsedan
sin tillkomst under skolöverstyrelsens överinseende samt äro underkastade
medicinsk-psykiatrisk inspektion av inspektören för sinnesslövården
och pedagogisk inspektion av inspektören för sinnesslöundervisningen.

Enligt 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa (4 §)
utövas överinseendet över de s. k. centralanstalter, som enligt lagen
skola upprättas för bildbara sinnesslöa upp till 21 års ålder, av skolöverstyrelsen.
Under skolöverstyrelsen utövas tillsynen över anstalterna av inspektören
för sinnesslöundervisningen. Anstalterna äro därjämte i medicinskt-psykiatriskt
hänseende underkastade den inspektion, som Konungen
bestämmer. Denna inspektion åligger medicinalstyrelsen enligt bestämmelserna
i 1 § tillämpningskungörelsen till nämnda lag.

Under förarbetena till 1944 års lagstiftning hade föreslagits, att centralanstalterna
skulle stå under överinseende av medicinalstju-elsen och under
närmaste tillsyn av inspektören för sinnesslövården men att därjämte sinnesslöskolor
och arbetshem, som vore knutna till skolhem, skulle
vara underkastade särskild pedagogisk inspektion genom inspektören
för sinnesslöundervisningen. I den proposition, som ligger till grund
för lagstiftningen, följde departementschefen de sakkunniga och anförde
därvid bland annat, att sinnesslövården övervägande måste
betraktas såsom en medicinsk eller medicinsk-social angelägenhet samt att
för effektivt utnyttjande av alla platser för sinnesslöa, däri inbegripet platser
å sinnessjukhus, borde eftersträvas en enhetlig ledning av samtliga
anstalter. Riksdagen fann emellertid, att överinseendet över centralanstalterna
borde tillkomma skolöverstyrelsen. Det dagliga arbetet på anstalterna
ansåges nämligen komma att präglas av undervisning och uppfostran,
som visserligen måste ske med beaktande av medicinska synpunkter men
i främsta rummet vore eu pedagogisk fråga. Gränsen mellan bildbara sinnesslöa
barn och hjälpklassklientelet vore flytande. Med hänsyn till de
bildbara sinnesslöa barnen och deras anhöriga vore det också lämpligt, att
vårdsynpunkten icke framhävdes mer än nödvändigt.

1944 års lag avsåg endast anstalter för bildbara sinnesslöa barn. Be -

ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

stämmelser beträffande övriga kommunala anstalter samt enskilda
anstalter återfinnas i tillämpningskungörelsen, i reglementet för
statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa och i statsbidragskungörelserna.
Beträffande de enskilda anstalterna är överinseende av viss myndighet
föreskrivet såsom villkor för erhållande av statsbidrag. Såsom allmän
regel gäller, att externatskolor samt skolhem jämte kombinerade skol- och
arbetshem stå under skolöverstyrelsens överinseende, medan anstalterna i
övrigt, d. v. s. arbets- och vårdhemmen, stå under överinseende av medicinalstyrelsen.
Beträffande den närmare fördelningen av överinseendet mellan
dessa myndigheter torde få hänvisas till en i det följande i samband med
redovisningen av tillsynskoinmitténs förslag intagen tabellarisk översikt.

Anstalter för fallandesjuka. I riket finnas tolv epileptikeranstalter, som
äro föremål för offentlig tillsyn. Flertalet bestå blott av arbetshem men -vid
två —- Vilhelmsro (statsanstalt) och Margaretahemmet — finnas även skolhem.
Vårdhemsavdelningar finnas vid likaledes två anstalter.

Anstalterna stå under medicinalstyrelsens överinseende och inspekteras
närmast av inspektören för sinnesslövården. Därutöver stå de i pedagogiskt
hänseende under tillsyn av inspektören för sinnesslöundervisningen, som
dock icke har någon befattning med de två vårdhemsavdelningarna eller
med arbetshemmet vid vilhelmsroanstalten.

Vanföreanstalter. Vanförevården lyder under medicinalstyrelsen. Särskild
inspektör för denna verksamhet finnes ej utan anstalterna inspekteras av
sjukhusbyråchefen.

Inspektion av skol- och yrkesundervisningen tillkommer de myndigheter,
som ha överinseendet över skol- och yrkesutbildningsväsendet, d. v. s. skolöverstyrelsen
och statens folkskolinspektörer respektive överstyrelsen för
yrkesutbildning.

Gällande inspektionsbestämmelser beröra vanföreanstalterna i Stockholm,
Hälsingborg, Göteborg och Härnösand, varemot särskilda föreskrifter rörande
inspektion av Eugeniahemmet saknas.

Anstalter för psykopatiska och nervösa barn. Antalet statsinspekterade
sådana anstalter är sju. Enligt för fyra av dessa gällande avtal skola anstalterna
vara underkastade inspektion i medicinskt hänseende av inspektören
för sinnesslövården och i pedagogiskt hänseende av skolöverstyrelsen genom
inspektören för sinnesslöundervisningen. För de tre övriga anstalterna -—
Stockholms stads anstalt i Skå, Nyhem, tillhörig Malmö stad, samt Mjörnhemmet,
tillhörig Göteborgs stad — gälla såsom villkor för statsbidrag bestämmelserna
i kungörelsen 303/1937. De äro på grund härav underkastade
medicinsk inspektion av inspektören för sinnesslövården och pedagogisk
inspektion genom den allmänna folkskolinspektionen. Särskilda regler om
allmän tillsyn av ifrågavarande anstalter finnas icke f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

TILLSYNSKOMMITTÉIVS FÖRSLAG.

Allmänna synpunkter.

Inspektionsverksamheten bör i största möjliga utsträckning vara positiv
och personlig, rådgivande och konsulterande, inspirerande och uppmuntrande.
All personal bör vid inspektionen få tillfälle att med inspektören
dryfta sina problem och bekymmer. Inspektionerna böra vanligen icke vara
föranmälda. Varje inspektion bör — om icke skriftligt besked lämnas omedelbart
— följas av en skrivelse till anstaltens styrelse och föreståndare med
en sammanfattning av de påpekanden, som gjorts vid inspektionen, och
med anvisningar för bristernas avhjälpande.

Eu fråga av stor betydelse är vad som skall vara föremål för inspektion. I
sakens natur ligger, att de medicinska förhållandena på anstalter av ifrågavarande
slag måste inspekteras. Det centrala i den medicinska inspektionen
är tillsynen över att de intagna medicinskt sett verkligen höra hemma pa
vederbörande anstalt. Anstalterna skola tillgodose speciella vårdbehov, och
den, som ej är i behov av vård, får ej kvarhållas. Detta är av synnerlig vikt
med tanke på individen, men det är också av betydelse för rationellt utnyttjande
av anstaltsplatserna.

Även den pedagogiska verksamheten måste vara föremål för särskild inspektion.

Utöver dessa specialiteter finnes ett område av mer allmän natur, som
under inga omständigheter får förbises, nämligen tillsynen av anstalterna
såsom sådana. Till denna allmänna tillsyn höra de intagnas personliga behandling,
kost- och lokalförhållandena, hygienen i allmänhet, fritidsfrågor,
personalens villkor o. dyl. Då det i författningarna talas om att överinseendet
över anstalt utövas av viss myndighet, torde närmast avses just denna
allmänna tillsyn.

Nuvarande oklara gränser mellan skilda tillsynsmyndigheters kompetensområden
är en väsentlig olägenhet, som måste undanröjas. De ifrågavarande
anstalterna äro i stor utsträckning sådana, att de måste tillses ur olika synpunkter.
Det torde därför icke helt kunna undvikas, att två tillsynsmyndigheter
kopplas in på en och samma anstalt. För att uppnå den nödvändiga
ansvar skoncentrationen måste för varje anstalt finnas en huvudtillsynsmyndighet,
som har tillsyn över anstalten i dess helhet i den mån icke specialinspektion
genom annan myndighet är anordnad. Huvudtillsynsmyndigheten
får emellertid icke underlåta att ingripa, om det finnes skäl antaga, att
något som skall inspekteras av en specialmyndighet icke är som det skall
vara. Det synes av många skäl vara lämpligt att huvudtillsynsmyndigheterna
äro centrala. Viss tillsyn hör emellertid utövas även av lokala organ, vilka
därvid böra vara underordnade den centrala inspektionen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Central tillsyn.

De centrala myndigheter, som kunna ifrågakomma såsom huvudtillsynsmyndigheter,
synas vara medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning. Vid övervägandet av frågan måste
hänsyn främst tagas till de skilda anstalternas klientel, behandlingsformer
och metodik. Särskilda svårigheter möta på den grund, att ett stort antal
anstalter äro av blandad karaktär, d. v. s. bestå av två eller flera avdelningar
av helt skilda typer.

Kommitténs förslag beträffande fördelningen av den centrala tillsynen
framgår av följande översikt, som uppställts efter av kommittén tillämpade
principer för uppdelning av de olika anstalterna. Som jämförelse ha också
nuvarande förhållanden medtagits.

Anstalter

•

Tillsynsmyndighet

Gällande bestämmelser

Till syn skommittén 8 förslag

I. Sinnesslöanstalter.

Fristående, icke blandade
anstalter:

a) De fem statliga inom
sinnessj ukvårdens
ram (V ästraNy, Kall s-hagen, Yästra Mark,
Salberga och Vipe-holm)

b) Privata skolhem
jämte externatskolor

Endast medicinalstyrelsen

Skolöverstyrelsen + medicinsk-psykiatrisk inspektion

d:o

I

Externaten endast skolöversty-relsen (+ resp. skolläkare);
i övrigt ej ändring

c) Fristående arbetshem

Medicinalstyrelsen + pedago-gisk inspektion

Endast medicinalstyrelsen (ev.
särskilt förordnande om
pedagogisk inspektion)

d) Fristående vårdhem

Endast medicinalstyrelsen

d:o

e) Fristående upptag-ninghem

(Inga sådana hem finnas)

Skolöverstyrelsen + medicinsk-psykiatrisk inspektion

Blandade anstalter:

a) Centralanstaltema
(upptagnings-, skol-och arbetshem)

Skolöverstyrelsen + medicinsk-psykiatrisk inspektion

Externaten endast skolöversty-relsen; i övrigt tills vidare
lika (i avbidan på föreslagen
läkarförstärkning i skolöver-styrelsen)

Till dessa anslutna
vårdhem (12 st.)

Endast medicinalstyrelsen

d:o

b) Skol- + arbetshem
(inkl. Salbohed och
Vänersborg)
Betaniahemmet (upp-tagnings-, skol-,
arbets- och vård-hem)

Skolöverstyrelsen + medicinsk-psykiatrisk inspektion

Medicinalstyrelsen och skol-överstyrelsen

d:o

Medicinalstyrelsen och skol-överstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

9

Anstalter

Tillsynsmyndighet

Gällande bestämmelser

Tillsynskommitténs förslag

c) Arbets- + vårdhem

d) Vårdanstalterna i
Land för blinda
och i

Mogård för dövstum-ma (skol-, arbets-oc.h vårdhem vid

båda)

Medicinalstyrelsen + pedago-gisk inspektion

Skolöverstyrelsen + medicinsk-psykiatrisk inspektion

Skolöverstyrelsen (dövstum-skolinspektören)

Endast medicinalstyrelsen (ev.
särskilt förordnande om
pedagogisk inspektion)

d:o

Skolöverstyrelsen (inspektören
för sinnesslöundervisningen)
+ medicinsk-psvkiatrisk in-spektion

11. Epileptiker-anstalter.

Enskilda anstalter

Statens anstalt Vilhelms-ro (skol-, arbets- och
vårdhem)

Medicin alstyrelsen(inspektören
för sinnesslövården) + peda-gogisk inspektion

d:o (»inspektören för epilep-tikervården»); pedagogisk in-spektion dock endast betr.
skolhemmen om ej särskilt
förordnande meddelats

III. Yanföreanstalter.

Stockholm, Hälsingborg,
Göteborg och Härnö-sand

Eugeniahemmet

Medicinalstyrelsen genom sjuk-husby råchefe q + skolöver-styrelsen och folkskolinspek-törerna samt yrkesöversty-relsen

Bestämmelser saknas

Medicinalstyrelsen genom »in-spektören för vanförevår-den»; betr. den egentliga
ortopediska vården skall
medicinalstyrelsen förordna;
i övrigt ej ändring.

Se ovan

IV. Anstalter för psyko-patiska och nervösa
barn.

Mellansjö och Råbylunds
skolhem samt Skärsbo
och Frölundaborgs
barnhem

Skå-Edeby, Nyhem och
Mjörnbemmet

Avtalen (4):

Medicin alstyrelsen (inspektören
för sinnesslövården) och skol-överstyrelseniinspektören för
sinneslöundervisningen)
Kungörelsen (3):
Medicinalstyrelsen 4- pedago-gisk inspektion genom folk-skolinspektörerna

Regler om allmän tillsyn saknas

Huvudtillsynsmyndighet medi-cinalstyrelsen (inspektören
för sinnesslövården); peda-gogisk tillsyn skolöversty-relsen genom allmänna folk-skolinspektionen.

Sinncsslöanstalterna. Då sinnesslöhet är ett psykiskt abnormtillstånd, synes
det ligga närmast till hands att lägga dessa anstalter under medicinalstyrelsen.
För vissa anstalter spelar emellertid den pedagogiska verksamheten eu
betydande roll. Det kan då övervägas att välja skolöverstyrelsen till huvudtillsynsmyndighet.
Skolöverstyrelsen har nu icke blott den sakkunskap, som
inspektören för sinnesslöundervisningen representerar, utan även medicinsk
sakkunskap i skolöverläkaren. Inom kommittén har diskuterats, om icke
skolöverläkarens avdelning skulle kunna utbyggas med en tjänst, vars innehavare
skulle vara psykiatriskt skolad läkare och i första hand ägna sig åt

10

Kungl. Maj:ts -proposition nr 133.

medicinsk-psykiatrisk tillsyn av vissa anstalter. Man skulle då kunna lägga
alla de sinnesslöanstalter, för vilka skolöverstyrelsen föreslås bliva huvudtillsynsmyndighet,
helt under överstyrelsen. Sakliga skäl tala starkt för detta.
Den eftersträvade koncentrationen av tillsynen skulle då uppnås för dessa
anstalters del. Inspektionen skulle visserligen alltjämt vara uppdelad på två
inspektörer, men detta är icke förenat med på långt när så stora olägenheter
som eu uppdelning på två centralmyndigheter med var sin inspektör. Kommittén
har emellertid med hänsyn till ifrågasatt omorganisation av skolöverstyrelsen
ansett sig böra utgå från nuvarande organisation av denna myndighet.

Socialstyrelsen är nu centralorgan för den allmänna barnavården, varför
det skulle kunna tänkas att förlägga anstalter för sinnesslöa barn under
denna myndighet. Då emellertid tillsynen över centralanstalterna icke bör
överflyttas från skolöverstyrelsen och det ter sig ofrånkomligt, att medicinalstyrelsen
skall vara huvudtillsynsmyndighet för vårdhemmen för obildbara,
synes det föga lämpligt att lägga internatanstalter för sinnesslöa barn
i övrigt (skolhemmen) under socialstyrelsen. Tillsynen skulle härigenom
splittras alltför mycket. Av liknande skäl bör överstyrelsen för yrkesundervisning
icke vara huvudtillsynsmyndighet för anstalter, där yrkesundervisning
bedrives.

Beträffande de fem statliga sinnesslöanstalter na inom sinnessjukvårdens
ram (vårdhem och arbetshem för i allmänhet äldre asociala
och svårskötta samt ett arbetshem för asociala) saknas skäl att utvidga eller
eljest ändra inspektionen.

Vid externatskolorna och de privata skolhemmen måste den
pedagogiska verksamheten anses vara den övervägande, och det synes angeläget,
att de så mycket som möjligt samordnas med folkskolan i allmänhet.
Någon ändring beträffande tillsynen är därför icke erforderlig utom såvitt
angår externaten. Dessa, som väsentligt skilja sig från andra sinnesslöanstalter
och som stå under speciell uppsikt av respektive skolläkare, böra i fortsättningen
icke vara underkastade tillsyn av medicinalstyrelsen.

Klientelet på de fristående arbets lie in men består till stor del av
sådana, som förut varit intagna på centralanstalt men som på grund av sin
ålder ej böra vara kvar där. Sysselsättning av de intagna är det viktiga, och
undervisning i egentlig mening förekommer knappast. Det är alltså väsentligen
fråga om arbetsterapi. Medicinalstyrelsen bör alltjämt vara huvudtillsynsmyndighet
för dessa anstalter. Om för viss anstalt pedagogisk inspektion
skulle behövas, synes chefen för inrikesdepartementet ha att förordna härom.
Denna tillsyn synes då närmast, liksom beträffande arbetshemmen vid centralanstalterna,
böra åvila inspektören för sinnesslöundervisningen.

I fråga om de helt fristående anstalterna för obildbara sinnesslöa, vårdhemmen,
föreslås ingen ändring.

Fristående upptagningshem för barn under eller i den tidigaste skolåldern
torde för närvarande ej finnas. Sådana hem böra lämpligen jäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 11

ställas med skolhemmen, enär de i första hand äro avsedda för blivande
elever i sinnesslöskolor.

De blandade anstalterna, vilka innesluta två eller flera väsensskilda avdelningar,
äro av olika typer. Viktigast äro centralanstalterna. Icke
minst ur psykologisk synpunkt böra dessa utbildningsanstalter så mycket
som möjligt anslutas till folkskoleväsendet i allmänhet. De centralanstalter,
som äro av externatkaraktär, böra helt ställas under skolöverstyrelsens
tillsyn. Övriga centralanstalter torde åtminstone tills vidare i medicinskt -psykiatriskt hänseende alltjämt böra inspekteras av inspektören för sinnesslövården,
dock endast i avvaktan på den önskvärda förstärkningen
av läkarpersonalen hos skolöverstyrelsen.

Till tolv av centralanstalterna äro anslutna avdelningar för obildbara
sinnesslöa, vårdhem. Dessa avdelningar äro ur inspektionssynpunkt icke
likställda med anstalterna i övrigt utan stå helt under medicinalstyrelsens
tillsyn. Ehuru det måste anses högeligen önskvärt, att huvudtillsynen över
varje anstalt är lagd på endast en myndighet, finner kommittén, att ett avsteg
bär måste göras från denna princip. Vad som föranlett detta ställningstagande
är icke blott hänsyn till klientelets beskaffenhet utan även det förhållandet,
att dessa vårdavdelningar i praktiken äro väl skilda från övriga
avdelningar. Sålunda äro de alltid byggnadstekniskt avskilda och ha särskild
vårdpersonal.

Vid sidan av centralanstalterna finnas ett fåtal skolhem i förening
med arbetshem, därav två statliga, Salbohed och Vänersborg. Tillsynen
över dessa anstalter är nu densamma som för centralanstalterna. Kommittén
vill ej föreslå ändring häri och lägger vid sitt ställningstagande vikt
vid att skolavdelningarna vid anstalterna nu äro betydligt större än arbetshemsavdelningarna.
En av dessa anstalter, Betaniahemmet i Askim, är
emellertid organiserad i stort sett som de centralanstalter, vilka även ha
vårdavdelningar, övervägande skäl tala för att liksom vid nämnda anstalter
fördela huvudtillsynen mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Vidare finnes en stor grupp kombinerade arbets- och vårdhem.
Dessa stå nu under medicinalstyrelsens överinseende men inspekteras i
pedagogiskt hänseende av inspektören för sinnesslöundervisningen. Lika
litet som beträffande fristående arbetshem synas ifrågavarande arbetshemsavdelningar
behöva vara underkastade särskild pedagogisk inspektion. Om
emellertid sådan inspektion är erforderlig, bör chefen för inrikesdepartementet
kunna förordna härom.

Slutligen finnas två specialanstalter för bland annat sinnesslöa,
nämligen vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte och vårdanstalten
å Mogård för dövstumma med komplicerat lyte. Såväl skolhem
som arbetshem och vårdhem finnas. Anstalten i Lund står under skolöverstyrelsens
inseende och är underkastad medicinsk-psykiatrisk inspektion av
inspektören för sinnesslövården. För vårdanstalten å Mogård saknas spe -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ciella inspektionsbestämmelser. Den lyder liksom övriga dövstumsanstalter
under skolöverstyrelsen och inspekteras närmast av inspektören för
dövs tum skolorna. Anstalterna äro särpräglade. Även om en del av de intagna
kunna karakteriseras såsom sinnesslöa vårdhemspatienter, synes anledning
ej finnas att bryta ut dessa anstalter eller delar av dem från skolöverstyrelsens
område. Det väsentliga är dock blind- och dövstumsvården.
Kommittén föreslår, att ändring ej göres beträffande tillsynen av anstalten
i Lund samt att inspektörerna för sinnesslövården och sinnesslöundervisningen
få enahanda inspektionsskyldighet beträffande anstalten å Mogård
som i fråga om Lundaanstalten.

Anstalter för fallandesjuka. Att medicinalstyrelsen alltfort skall vara
huvudtillsynsmyndighet för dessa anstalter, synes vara klart. Det rör sig
helt om sjuka människor. Många av de intagna äro sinnesslöa. Det synes
lämpligt, att inspektören för sinnesslövården närmast skall ha att inspektera
anstalterna. Denne bör emellertid härvid bära titeln inspektör för epileptikervården.
Skolhemmen böra i pedagogiskt hänseende inspekteras av
inspektören för sinnesslöundervisningen. Beträffande arbetshemmen bör
pedagogisk tillsyn ske endast om särskilda skäl föreligga därtill. Om så är
fallet, synes departementschefen böra ha att bestämma, att denna del av
verksamheten skall vara underkastad särinspektion av inspektören för
sinnesslöundervisningen.

Vanföreanstalter. Det torde ur arbetssynpunkt icke vara rationellt, att
sjukhusbyråchefen hos medicinalstyrelsen skall ha att kontinuerligt inspektera
anstalterna. Arbetet vid dessa anstalter är liksom vid sinnesslöanstalternas
arbetshem i stor utsträckning inriktat på arbetsterapi. Uppgiften
att under medicinalstyrelsen inspektera de allmänna förhållandena
å vanföreanstalterna bör anförtros inspektören för sinnesslövården, vilken
emellertid därvid av psykologiska skäl bör ha titeln inspektör för vanförevården.
Beträffande de i egentlig mening medicinskt-ortopediska förhållandena
bör medicinalstyrelsen ha att förordna om vederbörlig inspektion. I
övrigt föreslås beträffande dessa anstalter ingen annan ändring än att
Eugeniahemmet i fråga om tillsyn behandlas på samma sätt som övriga vanföreanstalter.

Anstalter för psykopatiska och nervösa barn. För den effektiva kontroll,
som med hänsyn till klientelets ömtåliga beskaffenhet bör åvägabringas,
måste fullständig inspektion av anstalterna kunna ske. För samtliga anstalter
gäller, att statsbidrag utbetalas genom medicinalstyrelsen, som
också har att utöva viss ekonomisk kontroll. Medicinalstyrelsen är alltså
den myndighet, som med utgångspunkt från vad som för närvarande gäller
närmast borde komma i fråga såsom huvudtillsynsmyndighet, men även
socialstyrelsen skulle kunna tänkas. Det rör sig emellertid här om ett psykopatiskt
klientel av ömtålig beskaffenhet. Stor vikt måste läggas vid de

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

intagnas psykiska status. Läkarens uppgift måste vara central, och man
bör framför allt beakta, att barnen äro behäftade med själslig abnormitet.
Barnavårdslagen undantager bland annat anstalter för abnorma barn från
barnavårdsanstalterna i egentlig mening. Ehuru socialstyrelsen principiellt
har överinseendet över barnanstalter, synes övervägande skäl tala för att
medicinalstyrelsen blir huvudtillsynsmyndighet likaväl som styrelsen har
överinseendet över psykopatvården i allmänhet och över den psykiska barnaoch
ungdomsvården. Närmast under medicinalstyrelsen synes inspektören
för sinnesslövården alltjämt böra ha inspektionen om hand.

Den pedagogiska verksamheten bör liksom för närvarande vara föremål
för särskild inspektion. Anstalternas klientel utgöres av psykopatiska
och nervösa samt i många fall missanpassade barn med normal intelligensnivå.
Anledning saknas därför att låta inspektören för sinnesslöundervisningen
bibehålla denna tillsyn. Tillsynen bör i stället anförtros skolöverstyrelsen
genom den allmänna folkskolinspektionen.

Lokal tillsyn.

Hur intensiv den centrala inspektionen än göres, torde enbart sådan
tillsyn icke vara tillräcklig. Det rör sig här om ett betydande antal anstalter.
Inspektörerna kunna icke själva vinna tillräcklig förtrogenhet med
varje särskild anstalts förhållanden och problem, enär det måste förflyta
tämligen lång tid, för närvarande i vissa fall upp till tre år, mellan inspektionerna.
En mera betydande utbyggnad av den centrala inspektionen är
emellertid icke lämplig eller ens genomförbar. I stället böra möjligheterna
till lokal tillsyn undersökas. Alla de anstalter, som beröras av kommitténs
uppdrag, synas böra vara föremål för lokal tillsyn.

Hur denna lokala tillsyn skall gestaltas, kan vara vanskligt att angiva.
Vad som framför allt bör åvila de lokala organen är tillsynen över vården
i allmänhet. De grenar av verksamheten, som kräva speciell sakkunskap —
de medicinsk-psykiatriska och de pedagogiska — torde icke på samma
sätt som de allmänna förhållandena vara i behov av mera kontinuerlig tillsyn.

Att anförtro den lokala tillsynen åt några redan befintliga myndigheter
eller organisationer synes icke vara möjligt. Andra vägar måste därför sökas
för att få en tillfredsställande sådan tillsyn.

Vad först angår anstalter med särskild styrelse erinrar kommittén,
att i reglementet för statsunderstödda skolor för bildbara sinnesslöa
(SFS 822/1944, § 10) föreskrives, att den lokala tillsynen skall utövas av
varje skolas styrelse. Om särskilda åtgärder vidtagas i fråga om styrelsernas
sammansättning och verksamhet, synes lokal tillsyn genom utomstående
organ utan våda kunna undvaras för dessa anstalter. Styrelserna och deras
uppgifter äro för närvarande icke i önskad utsträckning författningsmässigt
reglerade för flertalet anstaltstyper. Det skulle i många fall vara av

14

KungI. Maj:ts proposition nr 133.

värde, att huvudtillsynsmyndigheten, som representerar den ekonomiskt
bidragsgivande staten, utsåge en styrelseledamot. Så synes dock ej vara
erforderligt beträffande statliga anstalter eller centralanstalter. Anstaltspersonalen
bör vidare representeras i styrelsen på det sätt, att lärarna få
välja en och vårdpersonalen en representant. Dessa skola kallas till styrelsesammanträdena
samt ha rätt att yttra sig, framlägga förslag och få
sin mening antecknad till protokollet, men de böra ej äga rösträtt. Åtminstone
två styrelsesammanträden årligen böra hållas på anstalten och
styrelsens beslutande ledamöter böra härutöver då och då besöka anstalten.
Anteckning om besöket och vad därvid iakttagits bör göras i särskild
tillsyns journal.

Det finnes emellertid ett stort antal privata anstalter, som sakna
särskild styrelse. För dessa föreslår kommittén, att en ny organisation
inrättas, bestående av s. k. tillsynsnämnder med förhållandevis små distrikt
för grupper av anstalter. Distriktsindelningen och nämndernas storlek synes
böra avgöras av Kungl. Maj:t. Förslag till sådan indelning har uppgjorts
av kommittén.

Vid personvalet bör eftersträvas, att all möjlig sakkunskap engageras.
Lärare, gärna med erfarenhet från hjälpskolor, kommunala förtroendemän,
socialt verksamma personer i allmänhet, läkare och sjuksköterskor
böra i största möjliga utsträckning anlitas.

Tillsättningen av nämnderna bör ske genom central myndighet och då
givetvis vederbörande anstalters huvudtill synsmyndighet. En undersökning
av vilka anstalter, som nämnderna skulle få befattning med, visar, att det
för närvarande helt torde röra sig om anstalter, för vilka medicinalstyrelsen
enligt kommitténs förslag skall vara huvudtillsynsmyndighet. Medicinalstyrelsen
skulle därför ha att förordna ordförande och ledamöter i
nämnderna. Landstingets förvaltningsutskott i det län, inom vilket huvuddelen
av distriktet är belägen, synes böra lämna förslag på lämpliga personer.

Kostnaderna för tillsynsnämndernas verksamhet föreslås åvila staten.
Endast ordföranden bör ha fast arvode, vilket torde böra fastställas av
Kungl. Maj :t. Därutöver bör ordföranden erhålla gottgörelse för expenskostnader
samt dagtraktamente och reseersättning enligt allmänna resereglementet
(II C). Om ett besök ej medför rätt till traktamentsersättning,
synes han skäligen böra vara berättigad till särskilt tillsynsarvode, förslagsvis
fem kronor. Motsvarande bestämmelser böra utom såvitt angår det
fasta arvodet gälla för övriga ledamöter.

Den centrala inspektionens personalbehov.

De båda nuvarande inspektörernas arbetsbörda är betydande. Inspektören
för sinnesslövården har sålunda ungefär 165 anstalter i egentlig mening
på sin lott, däribland de stora statliga anstalter, som hänföras till

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 15

sinnessjukvålden. Därjämte har han att utöva tillsyn över den psykiska
barna- och ungdomsvården med rådgivningsbyråer samt barnpsykiatriska
lasarettsavdelningar. Skolöverstyrelsens inspektör har tillsyn över cirka
100 anstalter av de kategorier, som beröras av kommitténs uppdrag, men
har även såsom hjälpskolekonsulent uppsyn över hjälpskoleväsendet. De
båda inspektörernas uppgifter äro ej blott av inspekterande natur utan
också konsultativa och allmänt administrativa. Det är alldeles uppenbart,
att intervallerna mellan inspektionerna måste bli stora. Det är icke ovanligt,
att det kan dröja tre år innan en inspektör åter kan besöka en av
honom inspekterad anstalt. Genomföras de av utredningen framlagda förslagen
om uppdelning av inspektionsverksamheten och om effektivisering
av den lokala tillsynen, måste inspektörernas arbetsbörda lättas. Alltför
stor vikt får emellertid icke läggas vid den lokala tillsynens betydelse ur
arbetslättnadssynpunkt.

Vissa förhållanden inom sinnesslövården ha nyligen påtalats i pressen.
Det har påståtts, att personer, som icke varit sinnesslöa, i icke obetydlig
omfattning intagits i och kvarhållits på anstalter för sinnesslöa. Det undandrager
sig kommitténs bedömande, i vilken utsträckning det förhåller sig
så, men något fog synes finnas för påståendena. Det vill synas, som om
saken bär visst samband med eftermognadsproblemet. Den utveckling, som
vissa sinnesslöa undergå, måste noggrant följas, närmast av vederbörande
anstaltsläkare i samarbete med lärarpersonalen. Men även inspektören för
sinnesslövården har här en synnerligen viktig funktion. Vid medicinskpsykiatrisk
inspektion måste det tillses, att klientelet är avpassat efter anstalten.
Även om det i vanliga fall är uteslutet, att inspektören undersöker
hela klientelet, torde han böra närmare undersöka dels sådana fall, som av
anstaltsläkaren eller anstaltsledningen underställas honom såsom tveksamma
och dels stickprovsvis även andra fall. En medicinsk-psykiatrisk
inspektion tager därför sådan tid i anspråk, att inspektören icke så ofta
som måste anses påkallat kan inspektera alla de anstalter, som stå under
hans tillsyn.

Vikten av att anstalterna stå under fortlöpande, ej alltför sällan återkommande
inspektion kan icke nog understrykas. Alldeles särskilt gäller
detta de psykiatriska förhållandena, vilka ligga till grund för intagande och
kvarhållande på anstalterna. Inspektören för sinnesslövården har enligt
kommitténs mening för närvarande en så betungande arbetsbörda, att han
icke under några förhållanden kan utöva all den tillsyn, som erfordras.
Det synes därför ofrånkomligt, att ytterligare en heltidsanställd psykiatriskt
skolad läkare knytes till medicinalstyrelsen. En lialvlidsanställd läkare
torde icke kunna ägna sig åt inspektionsverksamhet på fältet i den utsträckning,
som måste anses påkallad. Befattningen bör åtminstone tills
vidare vara extra och placeras i 30 lönegraden. Denne biträdande inspektör
bör närmast systematiskt undersöka alla, som äro intagna på sinnesslöanstalt,
för att utröna att icke någon är felplacerad. Det är av vikt — såväl

IG Kungl. Maj:is proposition nr 133.

för anstalterna som för de sinnesslöa — att anstaltsvård icke lämnas andra
än dem, som äro i behov av sådan vård. Allmänheten och framför allt de
intagnas anhöriga måste också veta, att ingen utan skäl kvarhålles på
anstalt. Undersökningen hör utsträckas även till de i familjevård utackorderade
samt till de i enskilda hem försöksutskrivna.

Om undersökningen skall kunna slutföras inom överskådlig tid, fordras
medverkan från anstaltspersonalens sida.

Inspektören måste vidare — särskilt beträffande arbets- och vårdhemmen,
där testare som regel saknas — ha tillgång till en testare, som följer
honom från anstalt till anstalt. Denne skall tillse, att enhetligheten i fråga
om testningen på de olika anstalterna blir så stor som möjligt. Även efter
den generella undersökningens slutförande synes det vara av intresse, att
medicinalstyrelsen har tillgång till testare. Med hänsyn till arbetsuppgifternas
mångfald erfordras minst eu kurator i Ce 19. Framdeles böra hos
inspektören för sinnesslövården finnas även en psykologkurator och en
socialkurator.

Härutöver bör inspektören ha tillgång till ett skrivbiträde. Kommittén
föreslår därför, att den nuvarande halvtidstjänsten såsom skrivbiträde förvandlas
till heltidstjänst.

Den byggnadstekniska och juridiska sakkunskap, som finnes inom medicinalstyrelsen,
bör givetvis vid behov komma inspektören för sinnesslövården
till godo.

Hos inspektören för sinnesslöundervisningen tjänstgör för närvarande
en amanuens, som jämväl har vissa andra arbetsuppgifter inom skolöverstyrelsen.

Kommittén har fått del av de synpunkter, som anlagts inom skolöverstyrelsesakkunniga
på frågan om sammankoppling av tjänsterna såsom hjälpskolekonsulent
och såsom inspektör för sinnesslöundervisningen. Förening
av dessa tjänster anses icke önskvärd.

Enligt de sakkunnigas mening vore det ur arbetssynpunkt rationellt att
inrätta en tjänst såsom hjälpskolekonsulent och en såsom inspektör för
sinnesslöundervisningen. Behov funnes även av en halvlidsanställd konsulent
för att biträda inspektören för sinnesslöundervisningen. Amanuensoch
kontorspersonal skulle därjämte finnas tillgänglig i erforderlig utsträckning.

Kommittén ansluter sig till dessa synpunkter. Om emellertid statsmakterna
icke skulle acceptera denna lösning, vill kommittén såsom ett alternativ
föreslå inrättande av en befattning såsom assistent i lönegrad Cg 23
hos inspektören för sinnesslöundervisningen. Med hänsyn till inspektörens
arbetsbörda anser kommittén denna utbyggnad vara ett minimum av vad
som erfordras.

Assistenten, som bör vara pedagogiskt utbildad samt äga erfarenhet
från arbete bland psykiskt efterblivna barn, avses främst skola förrätta
vissa inspektioner men också tjänstgöra å expeditionen och lätta inspektörens
administrativa arbetsbörda. Inspektören kan då bättre disponera

17

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

sin tid och ägna sig mer åt inspektionsresor, varjämte möjligheterna att
fullgöra åliggandena såsom hjälpskolekonsulent förbättras. En fördel med
inrättandet av en assistentbefattning är, att vid behov tillgång finnes till
kompetent vikarie.

YTTRANDEN ÖVER TILLSYNSKOMMITTÉNS FÖRSLAG.

Central tillsyn.

Förslaget beträffande central tillsyn av sinnesslöanstalterna har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser. Kritiska
röster ha emellertid icke saknats. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda,
att av principiella och praktiska skäl såväl den centrala som den lokala
tillsjmen och administrationen måste regleras efter enhetliga linjer. Att
söka draga en gräns på sådant sätt, att de intellektuellt mera högtstående och
arbetsföra hänföras under en myndighet och de återstående under en
annan, anser styrelsen icke längre tillfredsställande. Det gemensamma för
de omhändertagna är, att de befinna sig i ett psykiskt abnormtillstånd och
på grund därav behöva fortlöpande medicinsk-psykiatrisk kontroll och en
efter sitt tillstånd lämpad behandling. Styrelsen kan därför icke biträda
kommitténs uppfattning, att den centrala tillsynen bör fördelas mellan
medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen. Vilken av dessa myndigheter, som
bör komma i fråga, torde vara en ren lämplighetsfråga. Vägande skäl tala
emellertid för att tillsynen bör ske genom medicinalstyrelsens försorg. Styrelsen
vill icke helt motsätta sig, att externaten samt vårdanstalterna i
Lund och Mogård för blinda respektive döva med komplicerat lyte kvarstå
under skolöverstyrelsens överinseende. Liknande synpunkter anföras av
svenska landstingsförbundet, Uppsala läns landstings förvaltningsutskott,
svenska läkaresällskapet, svenska socialvårdsförbundet samt länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län.

Skolöverstyrelsen (med undantag för fyra ledamöter, vilka anmält skiljaktig
mening) biträder med vissa jämkningar i princip kommitténs förslag.
För den enhetliga planläggningen av det pedagogisk-psykologiska arbetet
med det likartade elevklientelet inom extcrnatskolorna och internatskolorna
är det av grundläggande betydelse, att dessa ur tillsynssynpunkt sortera
under skolöverstyrelsen, överstyrelsen yrkar emellertid bestämt på
att jämväl den medicinskt-psykiatriska tillsynen av sinnesslöskolorna skall
handhas av styrelsen. Om denna del av tillsynen kvarblir hos medicinalstyrelsen,
kan den nuvarande oklara uppdelningen av arbetsuppgifterna
mellan ämbetsverken icke anses bliva hävd. överstyrelsen bör därför erhålla
tillgång till en heltidsanställd läkare med huvuduppgift att utöva
denna tillsyn. I motsats till kommittén förordar skolöverstyrelsen, att överstyrelsen
blir huvudtillsynsmyndighet för de till centralanstalterna anknutna
tolv vårdhemmen. En förutsättning är dock, att denna anordning
är av övergående karaktär i avvaktan på den nya sinnesslölagstiftningen,
2—488 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sainl. Nr 133.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

samt att den av skolöverstyrelsen föreslagna heltidstjänsten som psykiater
inom överstyrelsen inrättas.

Nämnda fyra reservanter i skolöverstyrelsen anse starka skäl tala mot
att dela upp den centrala tillsynen över internaten på olika myndigheter.
Speciellt med hänsyn till det breda, flytande gränsskiktet mellan s. k.
»bildbara» och »obildbara» är den nuvarande splittringen av tillsynen
särskilt ogynnsam. Det avgörande är, att sinnesslöheten icke längre kan
betraktas såsom ett stationärt tillstånd. En sinnesslö kan intellektuellt utvecklas
och eftermogna, så att han under ett livsskede kan anses »obildbar»,
i ett annat »bildbar». Det gäller alltså icke längre att enbart skydda de sinnesslöa
för umbäranden och risker, ej heller att enbart med särskilt tillrättalagda
pedagogiska metoder meddela dem ett visst mått av teoretiska
och praktiska färdigheter utan också att mer och mer på olika sätt bereda
dem medicinsk omvårdnad. Sinnesslövården har anknytning till såväl
medicinska som pedagogiska och sociala organ, och bristen på enhetlighet
har medfört beklagliga kompetenstvister. Enär enhetligheten är det väsentligaste,
finnes i princip intet att erinra mot att hela sinnesslövården förlägges
till skolöverstyrelsen, men då denna har förklarat sig icke kunna
åtaga sig uppgiften som central tillsynsmyndighet för hela sinnesslövården,
bör tillsynen i sin helhet förläggas till medicinalstyrelsen.

Socialstyrelsen anser, att vad som för närvarande brister är vården i
allmänhet av de intagna. Den sociala tillsynen, d. v. s. tillsynen över vården,
måste anses vara det primära och specialtillsynen det sekundära.
Förstnämnda tillsyn bör ligga hos länsstyrelserna, vilka alltså böra ha det
länslokala ansvaret för anstalterna. Den centrala tillsynen bör anförtros
åt socialstyrelsen såsom huvudtillsynsmyndighet. Den medicinska och den
pedagogiska tillsynen bör liksom för närvarande utövas av medicinalstyrelsen
respektive skolöverstyrelsen. I socialstyrelsens synpunkter instämmer
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Ett fjärde alternativ framlägges av bland annat svenska stadsförbundet
och stadsfullmäktige i Stockholm, vilka föreslå, att en permanent samarbetsdelegation
mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen inrättas
närmast för huvudtillsynen över de blandade anstalterna och externaten
för bildbara sinnesslöa.

I fråga om anstalterna för fallandesjuka, för psykopatiska och
nervösa barn samt för vanföra anlägger medicinalstyrelsen samma
synpunkter beträffande behovet av en enhetlig vårdorganisation, som nyss
redovisats. Särskild medicinsk-ortopedisk tillsyn bör därjämte utövas beträffande
vanföreanstalterna.

Skolöverstyrelsen och svenska socialvårdsförbundet tillstyrka kommitténs
förslag i nu ifrågavarande hänseenden.

Socialstyrelsen anser, att styrelsen bör vara huvudtillsynsmyndighet beträffande
anstalterna för psykopatiska och nervösa barn.

Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot förslaget utom såvitt
angår vanföreanstalterna. Dessa böra visserligen sortera under medi -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

cinalstyrelsen, men det torde icke vara lämpligt, att sinnesslövårdsinspektören
— även om denne därvid får annan titel — får ansvaret för tillsynen.
Liknande synpunkter anföras av svenska stadsförbundet.

Svenska vanförevårdens centralkommitté ifrågasätter värdet av att även
inspektören för sinnesslövården skulle inkopplas på detta område, och fruktar,
att en sådan anordning skulle bli till skada för vanföreanstalternas
verksamhet. Skall förslag om effektivare tillsyn framläggas, bör detta avse
en särskild inspektör för vanförevården.

De vanföras riksorganisation finner inga som helst skäl tala för att vanföreanstalternas
skolhem sammanställas med skolhem för sinnesslöa m. fl.
barn. En allmän inspektion över internaten har hittills saknats. Dét lämpligaste
torde vara, att socialstyrelsen förordnas som huvudtillsynsmyndighet
för skolhemmen.

Sveriges läkarförbund finner kommitténs förslag beträffande vanförevården
olämpligt. Det primära krav, som bör ställas på en inspektör, är,
att han skall ha speciell kompetens inom det område han skall inspektera.
För de vanföra och deras anhöriga skulle det sannolikt innebära ett psykiskt
trauma att i viss mån jämställas med intellektuellt defekta och psykiskt
abnorma. Det förhållandet att det finns en viss grupp, där en organisk
hjärnskada lett till såväl vanförhet som intellektuella defekter, utgör ej
tillräckligt skäl att alla vanföra skulle föras samman med de psykiskt
abnorma. För nämnda grupp torde, liksom för blinda och dövstumma med
komplicerat lyte, inspektion både genom vanföreinspektören och sinnesslöinspektören
kunna ifrågakomma. För vanförevården i dess helhet torde
en särskild inspektör böra förordnas. Liknande synpunkter anföras av
svenska läkaresällskapet och svenska ortopedföreningen.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke vanförevården
bör samordnas med arbetsvärden och läggas under arbetsvårdsmyndigheten.
Socialstyrelsen bör vara tillsynsmyndighet för anstalterna för
psykopatiska och nervösa barn.

Statens folkskolinspektörers förbund tillstyrker kommitténs förslag i
vad det avser den pedagogiska tillsynen av anstalter för psykopatiska och
nervösa barn.

Lokal tillsyn.

De flesta i ärendet hörda remissmyndigheterna anse i likhet med tillsynskommittén,
att behov föreligger av en viss utbyggnad av den lokala tillsynen,
främst i fråga om de anstalter, vilka sakna egna styrelser. Mcdicinalstgrelsen
befarar emellertid, att ett realiserande av kommitténs förslag
om inrättande av särskilda tillsynsnämnder för grupper av anstalter kan
komma att innebära en överorganisation. I avvaktan på 1951 års sinncsslövårdsutrcdnings
förslag ifrågasätter styrelsen, om icke vid de enskilda
anstalter för detta klientel, vilka sakna styrelse, den lokala tillsynsfrågan
kunde lösas genom att för varje sådan anstalt ■—- förslagsvis genom organ
för den kommunala förvaltningen — utsåges en lämplig person, bosatt i

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

anstaltens närhet, med uppgift att besöka anstalten och följa verksamheten
vid densamma. Denne skulle i samarbete med anstaltens föreståndare
verka för ökad kontakt mellan anstalten och befolkningen i bygden samt
även tjänstgöra som kontaktman mellan den centrala tillsynsmyndigheten
och anstalten. Framdeles — när frågan om huvudmannaskapet fått en mera
definitiv lösning — synes det kunna övervägas att efter komplettering av
centralanstalternas styrelser till dem anförtro den lokala tillsynen över
icke-statliga anstalter. Den föreslagna anordningen med särskilda förtroendemän
för den lokala tillsynen torde emellertid fortfarande bliva behövlig.

Även skolöverstyrelsen anser förslaget om särskilda tillsynsnämnder för
anstalter utan styrelse vara en onödigt omständlig organisationsform. Det
bör räcka med att den centrala tillsynsmyndigheten äger att för varje sådan
anstalt utse en tillsynsman, som bor i närheten av anstalten, är intresserad
för uppgiften och kvalificerad att handha densamma. En parallell finnes
inom skolväsendet, där för olika skolformer gäller, att inspektor utses för
varje särskild skola.

Icke heller socialstyrelsen kan tillstyrka en sådan utbyggnad av statsapparaten,
som de förordade tillsynsnämnderna innebära. Styrelsen framhåller
vidare, att kommitténs uppfattning, att de speciella anstalternas styrelser
skola vara tillfyllest för lokal tillsyn, icke är grundat på tillräcklig
praktisk erfarenhet av anstaltsstyrelser i allmänhet, och avstyrker förslaget
i denna del såsom helt otillfredsställande. Då barnavårdsnämndernas
erfarenhet av anstaltsvård numera är så stor, att de kunna ha förståelse
för vuxna personers vård och skötsel, föreslår styrelsen, att dessa nämnder
få uppdraget att handha den lokala tillsynen över nu ifrågavarande anstalter.
Även fattigvårdsstyrelsen kan komma i fråga. I varje fall böra anstalterna
stå under en lokal kommunal tillsyn. Denna tillsyn skall naturligtvis
icke omfatta annat än den allmänna vården. Det länslokala ansvaret
bör ligga hos länsstyrelserna, vilkas tillsyn likaledes skall avse den sociala
omvårdnaden.

Statskontoret anser, att ett tillsättande av ej mindre än 22 nämnder, vilka
envar inom sitt distrikt skulle utöva den närmaste tillsynen över anstalterna,
skulle utgöra en alltför omfattande och kostnadskrävande anordning.
Ämbetsverket förordar i stället, att tillsynen anförtros åt landstingen respektive
städerna utanför landsting, vilka redan nu i betydande utsträckning
ha överinseendet över vårdanstalter av det slag, varom nu är fråga.

Även svenska landstingsförbundets styrelse, flera landstings förvaltningsutskott
samt länsstyrelsen i Västerbottens län anse, att det med tillsynsnämnderna
avsedda syftet kan nås med enklare och mindre kostbara
medel, exempelvis genom att uppdraga åt en person att ha uppsikt över
ett eller flera hem.

Svenska stadsförbundets styrelse har däremot i huvudsak anslutit sig
till kommitténs förslag. Samma synpunkter som i stadsförbundets yttrande
ha framförts av några landstings förvaltningsutskott samt av svenska särskolornas
lärarförening och Sveriges läkarförbund m. fl.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Svenska socialvårdsförbundet anser, att, om lokal tillsyn skall vara nödvändig,
denna kan utövas av folkskolinspektörerna eller förste provinsialläkarna
(beroende på vilken myndighet -— skolöverstyrelsen respektive
medicinalstyrelsen — som skall ha den centrala tillsynen). Länsstyrelsen
i Jämtlands län förordar, att tillsynen anförtros förste provinsialläkarna,
medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser övervägande skäl tala
för att denna tillsyn utövas av länsstyrelserna (barnavårdsassistenterna
samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna).

Den centrala inspektionens personalbehov.

Medicinalstyrelsen anser, att hos den centrala tillsynsmyndigheten bör
finnas en arbetsgrupp, ett »team», bestående av läkare med utbildning i
barnpsykiatri samt företrädare för psykologi och pedagogik ävensom för
social, juridisk-administrativ och kameral sakkunskap. För att möjliggöra
en icke alltför sällan återkommande inspektion och en systematisk undersökning
av klientelet å anstalterna bör till inspektionen knytas en heltidsanställd,
psykiatriskt skolad läkare i Cg 31 jämte vederbörlig avlöningsförstärkning,
samt en kurator i Cg 19 med utbildning i testning. För ett bättre
utnyttjande av tillgängliga vårdresurser och en mera ändamålsenlig differentiering
av klientelet är det också nödvändigt, att styrelsen tar mera
aktiv del vid beläggningen av anstalterna. Härför samt för vissa andra arbetsuppgifter
erfordras, att inspektören biträdes av en kurator i Ce 19 med
psykologisk-social utbildning. För att tillgodose behovet av ökad sysselsättning
för anstaltsklientelet böra medel anvisas för en kurator i Ce 17
med specialutbildning i arbetsterapi. Inspektionens behov av juridisk-administrativ
sakkunskap bär tillgodoses genom att en amanuens (byråsekreterare)
ställes till förfogande, vilken även skulle biträda vid handläggningen
av ärenden å sinnessjukvårdsbyrån. Slutligen böra medel anvisas för anställande
av ett kanslibiträde i Ce 11.

Denna förstärkning erfordras vid i huvudsak oförändrad uppdelning av
tillsynen.

Skolöverstyrelsen framhåller, att, om den medicinskt-psykiatriska tillsynen
av sinnesslöskolorna anförtros åt överstyrelsen, en heltidsanställd
läkare måste anställas inom överstyrelsen. Denne bör i egenskap av medicinsk
inspektör för sinnesslöskolorna ha det närmaste ansvaret under överstyrelsen
för dels den medicinskt-psykiatriska vården, dels den allmänna
vården vid sinnesslöskolorna.

Överstyrelsen erinrar, att genom inspektören för sinnesslöundervisningen
en genomgång av elevmaterialet inom sinnesslöskolorna redan
igångsatts vid centralanstalterna under medverkan av dessas testare och
läkare. Den är avsedd att beröra samtliga under skolöverstyrelsen sorterande
undervisningsanstalter inom sinnesslövården. Om till överstyrelsen
knytes en heltidsanställd psykiater, erhåller överstyrelsen ökade möjligheter
att fullfölja detta arbete och att i framliden svara för den ur efter -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

mognadssynpunkt önskvärda fortlöpande psykiatriska kontrollen av elevmaterialet.

Skolöverstyrelsesakkunniga ha föreslagit, att inom överstyrelsen skulle
finnas en skolöverläkare i lönegrad Cp 15 och två halvtidsanställda biträdande
skolöverläkare i lönegrad Cs 13. Vid bifall till överstyrelsens förslag
bör den ena halvtidstjänsten i Cs 13 utbytas mot en heltidstjänst i Cp 13.

Den pedagogiska tillsynen bör alltjämt handhavas av inspektören för
sinnesslöundervisningen. Denna befattning bör organiseras som en heltidstjänst.

Tillsynskommitténs förslag om inrättande av en assistentbefattning på
heltid i Cg 23 tillstyrkes. Om tillsynen skall bliva effektiv, måste en sådan
tjänst inrättas.

Socialstyrelsen anser, att båda de nuvarande inspektörerna ha en alltför
stor arbetsbörda. För den centrala pedagogiska tillsynen över ifrågavarande
anstalter bör finnas en hos skolöverstyrelsen heltidsanställd pedagog
med denna tillsyn som uteslutande uppgift. Inspektören för sinnesslövården
bör med hänsyn till angelägenheten av att han får möjlighet att vid
sina besök medicinskt undersöka de intagna på anstalterna, vilket är en
tidskrävande uppgift, erhålla en assistent. Denne bör vara heltidsanställd
och ha samma utbildning som inspektören. Vad nu sagts gäller, även om
socialstyrelsen blir huvudtillsynsmyndighet.

Statskontoret håller före, att behovet av ytterligare läkarkraft inom medicinalstyrelsen
bör kunna tillgodoses genom inrättandet av en arvodesbefattning
med ett arvode av 8 400 kronor för år och med den tjänstgöringsskyldighet,
som är föreskriven för övriga specialföredragande inom styrelsen,
vilka uppbära arvode å detta belopp. Därest det skulle anses påkallat
att härutöver anställa en kurator, vilket ämbetsverket för sin del vid en
effektivisering av den lokala inspektionen icke kan finna erforderligt, bör
befattningshavaren icke placeras högre än i 17 lönegraden eller den lönegrad,
som gäller för kuratorsbefattningarna vid bland annat karolinska
sjukhuset. Ämbetsverket kan icke finna övertygande skäl anförda för att inspektören
för sinnesslöundervisningen skulle tilldelas biträde av en assistent
i Cg 23, varför förslaget härom avstyrkes.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att bland psykiatriskt,
helst barnpsykiatriskt, skolade, aktiva läkare några utses, som äro
villiga att under t. ex. en månad per år under tre år utöva inspektionsverksamhet
enligt medicinalstyrelsens direktiv och resplaner.

Särskolornas lärarförening ansluter sig till skolöverstyrelsesakkunnigas
förslag, att befattningen såsom inspektör för sinnesslöundervisningen ombildas
till heltidstjänst uteslutande inriktad på sinnesslöundervisningen.
Även förslaget om anställande av en konsulent på halvtid tillstyrkes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

23

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Tillsynskommitténs förslag avse icke någon mera genomgripande förändring
av det system med två tillsynsmyndigheter, medicinalstyrelsen och
skolöverstyrelsen, som nu gäller i fråga om den centrala tillsynen. Frågan
om vilken myndighet som skall svara för denna tillsyn var, såvitt angår
anstalterna för sinnesslöa, omtvistad redan i samband med tillkomsten av
1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa samt har
alltsedan dess varit föremål för diskussion i olika sammanhang. Sålunda
frångick 1944 års riksdag Kungl. Maj :ts då framlagda förslag, att överinseendet
över de s. k. centralanstalterna, avsedda för bildbara sinnesslöa upp
till 21 års ålder, skulle åvila medicinalstyrelsen, och beslöt, att denna tillsyn
i stället skulle utövas av skolöverstyrelsen. Vid sidan härav äro emellertid
anstalterna underkastade medicinsk-psykiatrisk inspektion av medicinalstyrelsen.
Då medicinalstyrelsen som regel är tillsynsmyndighet även i
fråga om arbets- och vårdhemmen, har tillsynen sålunda kommit att bliva
uppdelad mellan nämnda båda myndigheter. Gränsdragningen mellan
ämbetsverken har emellertid icke blivit tillfredsställande och har i vissa fall
medfört en oklarhet, som skapat åtskilliga svårigheter. Sinnesslövården
har anknytning till såväl medicinska och pedagogiska som sociala organ
och bristen på enhetlighet har i vissa fall medfört beklagliga kompetenskonflikter.
Tveksamhet synes sålunda i vissa fall ha rått eller råda beträffande
till vilken myndighet, medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen,
kommunala instanser eller de sinnesslöa och deras anhöriga ha att vända
sig i olika frågor. Inom sinnesslövården finnas visserligen några grenar,
där undervisnings- och uppfostringsmomenten träda i förgrunden, men
också andra grenar, där vårdsynpunkterna helt överväga. Man får emellertid
hålla i minnet, att det otvivelaktigt för alla sinnesslöa är en och samma
orsak till att de fordra särskild undervisning och vård, nämligen deras
psykiska efterblivenhet. En bedömning och prövning av klientelet synes
därför böra ske efter i möjligaste mån enhetliga normer. Vid remissbehandlingen
av tillsynskommitténs betänkande har också i flera fall framhållits
önskvärdheten av att den centrala tillsynen över detta vårdområde
med vissa undantag borde anförtros åt en enda myndighet. Ehuru jag i
princip delar dessa synpunkter om fördelarna av en i möjligaste mån enhetlig
organisation av sinnesslövården, är jag dock icke f. n. beredd att
förorda en ändring av bestämmelserna härutinnan i 1944 års lag, enligt
vilka överinseendet över centralanstalterna utövas av skolöverstyrelsen
medan ansvaret för den mcdicinsk-psykiatriska tillsynen åvilar medicinalstyrelsen.
Avgörande för mitt ställningstagande har varit, att 1951 års sinnesslövårdsutredning
nyligen framlagt ett betänkande med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Detta lagförslag, som
avser att reglera förhållandena för såväl bildbara som obildbara sinnesslöa,
är f. n. föremål för remissbehandling. I avbidan på ett ställningstagande till

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

de förslag, som där framlagts, anser jag mig kunna i huvudsak tillstyrka
kommitténs förslag i fråga om den centrala tillsynen. Detta gäller även de
övriga anstalter, som omfattas av förslaget, nämligen epileptiker- och vanföreanstalter
samt anstalterna för psykopatiska och nervösa barn.

Det är nämligen synnerligen angeläget att utan dröjsmål vidtaga åtgärder
för att undanröja de olägenheter, som de nuvarande oklara gränserna
mellan skilda tillsynsmyndigheters kompetensområden innebära. Eu
ansvarskoncentration är nödvändig för att en effektiv tillsyn skall kunna
uppnås i fråga om allt det som bör känneteckna en god anstaltsvård utan
att därför entydigt kunna hänföras till exempelvis pedagogik, psykiatri
eller någon annan inspektionsspecialitet. En sådan koncentration torde i
huvudsak kunna åstadkommas genom att, såsom tillsynskommittén föreslagit,
varje anstalt får en /muudtillsynsmyndighet, som har tillsyn över -—
och därmed ansvaret för — anstalten i dess helhet och vården i allmänhet där
vid sidan av eventuell specialtillsyn genom annan myndighet. Det synes böra
ankomma på Kungl. Maj :t att -— lämpligen i form av en särskild tillsynskungörelse
— på grundval av kommitténs förslag utfärda de närmare
föreskrifter, som i anledning härav kunna erfordas. Jag vill emellertid i
detta sammanhang beträffande en av de anstaltskategorier, som omfattas
av kommitténs förslag, nämligen vanföreanstalterna, framhålla, att medicinalstyrelsen
visserligen bör vara huvudtillsynsmyndighet för dessa anstalter
men att tillsynen icke såsom kommittén föreslagit bör utövas av inspektören
för sinnesslövården, även om han då föreslås erhålla benämningen
inspektör för vanförevården. Då jag bl. a. med hänsyn till pågående
översyn av vanföreanstalternas organisation icke f. n. är beredd förorda,
att en särskild inspektör anställes för dessa anstalter, torde nämnda
tillsyn alltjämt få tills vidare utövas närmast genom chefen för styrelsens
sjukhusbyrå.

I fråga om den lokala tillsynen delar jag kommitténs uppfattning, att
behov föreligger av en viss utbyggnad av densamma. Förslaget om inrättande
av särskilda tillsynsnämnder för grupper av anstalter har emellertid
av de flesta remissmyndigheterna ansetts innebära en onödigt omständlig
organisationsform. Härtill kommer, att 1951 års sinnesslövårdsutredning
i sitt förenämnda betänkande förordat, att särskilda anstaltsnämnder skola
inrättas för handläggning av vissa inskrivnings- och utskrivningsfrågor.
Dessa nämnder skulle även ha viss lokal tillsyn, närmast omfattande den
sociala omvårdnaden i allmänhet på anstalterna. Att denna tillsyn bäst
utövas genom lokala organ, torde vara otvivelaktigt. Då det emellertid icke
synes kunna komma i fråga att vid sidan av dessa anstaltsnämnder inrätta
särskilda tillsynsnämnder, är jag i avbidan på ställningstagande till 1951
års utrednings betänkande icke f. n. beredd att tillstyrka tillsynskommitténs
förslag i fråga om den lokala tillsynen. Till de i vissa remissyttranden
framlagda alternativa förslagen till lösning av frågan är jag av samma
skäl icke heller beredd att nu taga ställning.

Beträffande den centrala inspektionens personalbehov delar jag där -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

emot till fullo kommitténs uppfattning om angelägenheten av en förstärkning
inom såväl medicinalstyrelsen som skolöverstyrelsen. Det synes alldeles
uppenbart, att de båda nuvarande inspektörernas arbetsbörda är alltför
betungande och icke tillåter en inspektionsverksamhet av den omfattning,
som måste anses önskvärd. Inspektören för sinnesslövården har sålunda
tillsyn över omkring 165 anstalter samt dessutom över den psykiska
barna- och ungdomsvården och de barnpsykiatriska lasarettsavdelningarna,
medan inspektören för sinnesslöundervisningen, som därjämte är hjälpskolekonsulent,
såvitt nu är i fråga har tillsyn över ca 100 anstalter. Kommittén
har framhållit, att det under rådande förhållanden icke sällan kan
dröja tre år mellan två inspektionsbesök. En förstärkning av sinnesslövårdsinspektionen
synes därför vara ofrånkomlig.

I enlighet med vad chefen för ecklesiastikdepartementet förordat, har i
proposition den 7 mars 1952 angående omorganisation av skolöverstyrelsen
m. in. förslag framlagts om inrättande av en heltidstjänst såsom inspektör
för sinnesslöundervisningen i stället för den nuvarande halvtidstjänsten.
Det mest angelägna kravet i fråga om förstärkningen inom skolöverstyrelsen
synes därmed ha tillgodosetts.

I fråga om den av medicinalstyrelsen bedrivna inspektionen torde det
vara särskilt angeläget, att de vårdbehövandes psykiska status, vilken i
huvudsak är avgörande för frågan om intagande och kvarhållande på
anstalt, står under fortlöpande, ej alltför sällan återkommande inspektion.
Jag förordar därför, att ytterligare en heltidsanställd psykiatriskt skolad
läkare anställes såsom biträdande inspektör. Denne bör — såsom kommittén
föreslagit — framförallt systematiskt undersöka alla på sinnesslöanstalt
intagna för att konstatera, att ingen utan skäl intagits i eller kvarhålles
på sådan anstalt. Att garantier härför skapas är en angelägenhet
av största vikt såväl för anstalterna som för de intagna. Den för en sådan
genomgång, vilken kan beräknas taga en tid av omkring tre år, erforderliga
personalen synes böra erhålla extra anställning. Läkaren bör placeras i
Cg 31 samt i förekommande fall tilldelas ersättning för den avlöningsförstärkning
såsom sinnessjukläkare, om vilken han kan komma att gå miste
under uppehållande av befattningen i medicinalstyrelsen. Som biträde åt
läkaren bör anställas en kurator med utbildning i testning. Härutöver erfordras
ytterligare en kurator för ett bättre utnyttjande av tillgängliga
vårdresurser och en mera ändamålsenlig differentiering av klientelet på
anstalterna. Båda kuratorerna, av vilka den sistnämnde enligt medgivande
av Kungl. Maj: t redan anställts fr. o. m. den 1 oktober 1951, böra placeras
i Cg 17. Slutligen erfordras ett kanslibiträde i Cg 11 för skriv- och registreringsgöromål.
Denna befattning synes lämpligen, liksom den nuvarande
kontorsbiträdestjänsten, höra vara gemensam för såväl inspektören för
sinnesslövården och förenämnda nya befattningshavare som för överinspektören
för sinnessjukvården. Kostnaderna för den sålunda föreslagna personalförstärkningen
i medicinalstyrelsen beräknar jag, med ett rörligt tiltlägg
av 32—33 %, till sammanlagt 49 476 eller i runt tal 50 000 kronor.

26

Kungl. Maj ds proposition nr 133.

Härav belöpa å anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
39 000 kronor och å anslagsposten till rörligt tillägg 11 000 kronor.

I enlighet med vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte — med ändring av vad därutinnan föreslagits i årets statsverksproposition
under elfte huvudtiteln, punkten 3 — föreslå riksdagen att

dels godkänna följande avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1952/53:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 679 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis .............................. 210 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 774 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... 444 000

Summa förslagsanslag kronor 2 107 000;

dels ock till Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1952/53 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
2 107 000 kronor.

FÖRSLAG TILL PROVISORISKA ÄNDRINGAR AV VISSA
STATSBIDRAGSBESTÄMMELSER.

GÄLLANDE BESTÄMMELSER.

Bestämmelser om statsbidrag till andra driftkostnader än lärarlöner
återfinnas, såvitt angår bidrag till anstalter för bildbara sinnesslöa i kungörelsen
den 29 juni 1945 (nr 532; ändr. 635/1949) samt beträffande bidrag
till anstalter för obildbara sinnesslöa i kungörelsen den 19 maj 1933 (nr
236; ändr. 268/1942 och 629/1949).

I fråga om anstalterna för bildbara sinnesslöa gäller, att bidrag utgår
till centralanstalt ävensom till annan kommunal anstalt, som enligt kungörelsen
den 22 december 1944 (nr 821) angående tillämpningen av 1944
års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa står under skolöverstyrelsens
överinseende, med följande belopp för halvår, nämligen:

a) för upptagningshem 400 kronor för vart och ett av det antal barn,
som i medeltal för dag under halvåret varit omhändertaget å hemmet,

b) för skolhem 400 kronor för vart och ett av det antal barn, som i
medeltal för dag under lästerminen å anstalten eller på dess bekostnad åtnjutit
underhåll,

c) för externatskola eller externatplatser s/4 av styrkta verkliga kostnaden,
dock högst 100 kronor, för vart och ett av det antal barn, som i
medeltal för dag under lästerminen åtnjutit undervisning samt

27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 133.

d) för arbetshem 400 kronor för var och en av det antal sinnesslöa, som
i medeltal för dag under halvåret varit intaget å hemmet, samt styrkta
verkliga kostnaden, dock högst 90 kronor, för envar av det antal, som i
medeltal för dag under halvåret utackorderats i kontrollerad familjevård,
ansluten till anstalten.

Till enskild anstalt, som är samorganiserad med kommunal anstalt av
förut angiven natur eller eljest jämlikt reglementet för statsunderstödda
skolor för bildbara sinnesslöa den 22 december 1944 (nr 822) står under
skolöverstyrelsens överinseende, utgår statsbidrag med högst de belopp, som
nyss angivits.

Vidare utgår — under förutsättning att anstalten blivit av medicinalstyrelsen
godkänd — statsbidrag till kommunalt arbetshem för bildbara sinnesslöa,
som icke är samorganiserat med skolhem eller externatskola, med
dels 400 kronor per halvår för var och en av det antal sinnesslöa, som i
medeltal för dag under halvåret varit intaget å hemmet, dels ock styrkta
verkliga kostnaden, dock högst 90 kronor, för envar av det antal, som i
medeltal för dag under halvåret utackorderats i kontrollerad familjevård,
ansluten till hemmet.

Till enskilt arbetshem av motsvarande slag utgår statsbidrag med högst
de belopp, som förut angivits.

Statsbidrag utbetalas av skolöverstyrelsen respektive medicinalstyrelsen
halvårsvis i efterskott.

Till av medicinalstyrelsen för vård av obildbara sinnesslöa godkänd
kommunal eller enskild anstalt utgår statsbidrag halvårsvis i efterskott
med högst 225 kronor för envar av det antal obildbara sinnesslöa,
som i medeltal för dag under det gångna halvåret vårdats på anstalten och
vilkas behov av vård därstädes blivit prövat av anstaltens läkare eller inspektören
för sinnesslövården. Bidrag beviljas av medicinalstyrelsen.

För samtliga anstalts kategorier gäller, att statsbidrag icke utgår
för flera å anstalt samtidigt vårdade än det antal, för vilket anstalten blivit
godkänd, ej heller, vad angår enskild anstalt, för sinnesslö, för vilken vårdavgiften
under halvåret överstigit belopp, som fastställts av skolöverstyrelsen
respektive medicinalstyrelsen.

1946 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSUTREDNINC.

Förslag.

Vad angår de kommunala anstalterna föreslår utredningen, att statsbidrag
skall utgå med visst belopp för varje av vederbörande myndighet
godkänd vårdplats och med samma belopp till förskola, skolhem, arbetshem
och vårdhem. Vid underbeläggning med förslagsvis minst fem procent
av det godkända platsantalet skall dock bidraget liksom för närvarande beräknas
på grundval av medeltalet under året vårdade. I övrigt skall beläggningen
icke inverka på statsbidraget.

28

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 133.

Statsbidraget skall beräknas på ett fast bidragsunderlag, som vid statsbidragskungörelsens
utfärdande bör vara grundat på närmast föregående
års uppgifter rörande de genomsnittliga vårdkostnaderna vid samtliga kommunala
anstalter. Bidragsbeloppen avses skola täcka i genomsnitt 80 % av
driftkostnaderna och skola graderas med hänsyn till skatteunderlaget. På
grundval av 1947 års utgifter har framräknats ett bidragsunderlag per
vårdplats på cirka 2 200 kronor, motsvarande ett platsbidrag på 1 760 kronor.
Driftbidrag till externatskola och externatplatser — utöver bidrag till
lärarlöner — skall icke utgå utom för att bereda eleverna fria skolmåltider
och läroböcker. Statsbidraget för dessa ändamål skall beräknas efter
samma grunder, som gälla för skoldistrikt och primärkommuner.

Bidraget till familjevård skall utgå oförändrat, dock att bidrag föreslås
även till kostnaderna för inspektionsresor och övervakningsarvoden. Motsvarande
bestämmelser skola gälla även beträffande försöksutskrivning.

Vårdavgifterna skola slopas och inarbetas i statsbidraget. Anstalterna
förutsättas dock få rätt att uppbära folkpension och barnbidrag för samtliga
intagna sinnesslöa. Folkpensionsmedlen, med undantag för de medel, som
den sinnesslöe själv varit berättigad uppbära, och barnbidragen skola
sedermera avräknas vid statsbidragets utbetalande.

Bidragen avses i fortsättningen icke skola utbetalas halvårsvis utan budgetårsvis
i efterskott. Bidrag för halva antalet vårdplatser bör likväl förskotteras
före januari månads utgång under löpande redovisningsår, varvid
samma bidragsprocenttal som vid senast föregående utbetalning torde
böra tillämpas.

I fråga om de enskilda anstalterna bör enligt de sakkunnigas mening en
successiv avveckling åstadkommas och landstingens sinnesslövårdande
verksamhet i samma mån utvidgas. Utformningen av statsbidraget till
ifrågavarande anstalter har i viss mån betingats av denna de sakkunnigas
uppfattning. Vården av de sinnesslöa skall även på dessa anstalter vara
kostnadsfri för den enskilde. Vårdavgifter skola visserligen fortfarande beräknas,
men dessa skola, i den mån de icke täckas av uppburna folkpensionsmedel
och barnbidrag, vilka medel enligt utredningens förslag skola
uppbäras av anstalterna, icke uttagas av enskilda eller primärkommuner
utan gottgöras anstalterna av landstingen. Gradering av bidraget efter skatteunderlaget
skall icke ske. Statsbidragen böra enligt utredningens mening
i stort sett bibehållas på nuvarande nivå, men göras lika för alla och sålunda
utgå med samma belopp till vårdhem som till skol- och arbetshem.

Såsom underlag vid bestämmandet av platsbidraget till de enskilda anstalterna
anser utredningen böra tagas hela det utgiftsbelopp, som icke
täckes av övrigt driftbidrag eller av vårdavgifter. En på detta sätt bestämd
utgiftssumma skulle enligt 1947 års siffror ge utrymme för ett platsbidrag
på cirka 740 kronor. Beloppet skall emellertid vid dess slutliga fixering vara
grundat på närmast föregående års nettoutgiftssumma. Enär det här framkomna
beloppet åtminstone vad vårdhemmen beträffar väsentligt avviker

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

från nu utgående bidrag, bör vid övergången till nya bidragsbestämmelser
en omprövning av vårdavgifterna vid samtliga enskilda anstalter företagas.
Utredningen anser sålunda icke motiverat, att vid de anstalter, som uppvisa
de högsta vårdavgifterna, tillåta en utgiftsökning med samma belopp,
varmed statsbidraget stigit.

Beträffande bidragets utbetalning böra tillämpas samma regler, som
föreslagits för bidraget till de kommunala anstalterna.

Yttranden.

De föreslagna statsbidragsgrunderna ha i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser, bland annat
av förvaltningsutskotten i samtliga landsting utom Stockholm och Uppsala
samt av stadsfullmäktige i Norrköping, Malmö och Gävle. I åtskilliga remissyttranden
har man emellertid underkänt det av utredningen beträffande
de kommunala anstalterna föreslagna systemet med skatteunderlagsgradering,
vilket man funnit vara för invecklat och icke heller rättvist.
Så är fallet med de yttranden, som avgivits av medicinalstgrelsen, skolöverstyrelsen,
landstings- och stadsförbunden, Stockholms och Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Stockholm, Hälsingborg
och Göteborg, 1941 års lärarlönesakkunniga samt föreståndarföreningen.
Statskontoret m. fl. anse, att man bör avvakta resultatet av allmänna statsbidragsutredningens
översyn av gällande statsbidragsbestämmelser. Stockholms,
Uppsala och Örebro läns landstings förvaltningsutskott, landstingsförbundet
samt stadsfullmäktige i Göteborg m. fl. uttala önskemål om en
förenkling av statsbidragssystemet i likhet med vad som föreslagits i betänkandet
angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48).

I fråga om de enskilda anstalterna påyrkar de enskilda sinnesslöanstalternas
förening, att platsbidragen bliva så höga, att de enskilda anstalternas
standard kan hållas på samma nivå som landstingsanstalternas, att
statsbidraget, som bör vara lika för såväl bildbara som obildbara, utgår för
hela det godkända platsantalet, att under avvecklingstiden statsbidrag utgår
för sådana ändringar inom fastigheterna, som kunna anses nödvändiga för
standardens uppehållande, att ägare och föreståndare beredas möjlighet till
pension eller annat ekonomiskt vederlag för framtidens tryggande efter avvecklingen,
samt att personalen vid de enskilda anstalterna beredes möjlighet
till pensionering.

1951 ÅRS SINNESSLÖVÅRDSU T REDNING.

Förslag.

1951 års utredning bär i uppdrag bland annat att verkställa en översyn
av de av 1946 års sakkunniga föreslagna statsbidragsbestämmelserna. Utredningen
har emellertid —- i överensstämmelse med lämnade direktiv —
under den hittills bedrivna delen av utredningsarbetet så gott som uteslu -

30 Kungl. May.ts proposition nr 133.

tande inriktat sitt arbete på att i första hand söka framlägga ett lagförslag,
som kan skapa klarhet beträffande de väsentliga frågorna om ansvarsfördelningen
inom denna vårdgren, om huvuddragen av organisationen samt
om de enskilda anstalternas framtida ställning. Med hänsyn bland annat
härtill bär utredningen icke för närvarande ansett sig böra upptaga statsbidragsfrågorna
i allmänhet till närmare utredning.

Härtill kommer, att i några remissyttranden önskemål framställts om en
undersökning av anstalternas nettoutgifter samt rörande vad som skall
anses vara normal vårdstandard. På grundval av föreliggande uppgifter rörande
vårdkostnaderna in. in. har det icke synts möjligt att erhålla ett tillräckligt
underlag för att bedöma anstalternas verkliga ekonomiska ställning.
Eu förutsättning härför synes nämligen vara, att ett enhetligt bokföringssystem
tillämpas vid samtliga anstalter. Ett sådant system kommer att
införas från och med den 1 januari 1952.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har utredningen måst inskränka
sig till att för närvarande endast framlägga förslag till vissa provisoriska
ändringar av gällande statsbidragsgrunder, att tillämpas till dess
nya sådana grunder fastställts på grundval av utredningens slutliga förslag.
Av skäl, som i det följande komma att utvecklas, har utredningen
vidare ansett sig böra begränsa de föreslagna ändringarna till att gälla
endast anstalter för obildbara sinnesslöa.

Enligt före den 1 juli 1942 gällande grunder utgick statsbidrag till anstalter
för obildbara sinnesslöa med högst 360 kronor per år och vårdad.
Storleken av dessa bidragsbelopp fastställdes vid 1924 års riksdag, varvid
det framhölls såsom önskvärt, att statsbidraget kunde hållas till ett belopp,
motsvarande en tredjedel av driftkostnaderna. Med hänsyn till inträffade
kostnadsstegringar och då det icke syntes försvarligt att reellt sett i väsentlig
grad försvaga den statliga insatsen på detta område, förordades vid
1942 års riksdag en höjning av statsbidraget till 450 kronor. Av samma
skäl föreslogs en höjning av statsbidraget för arbetshemselever från 270
till 350 kronor. Bidraget för arbetshemselev utgick sålunda med lägre belopp
än bidrag för å vårdhem intagen. I anslutning till införandet av 1944
års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa höjdes emellertid
förstnämnda statsbidrag från 350 till 800 kronor per elev och år. Detta
bidrag avsågs skola motsvara i genomsnitt tre fjärdedelar av driftkostnaderna.
Såväl 1942 som 1945 framhöll föredragande departementschefen, att,
därest det skulle visa sig, att driftkostnaderna konnne att mera avsevärt
avvika från de belopp, som legat till grund för beräkningen av statsbidragsbeloppen,
frågan om bidragens storlek framdeles borde upptagas till omprövning.

De kraftiga stegringar av priser och löner, som ägt rum sedan bidragsbeloppen
senast fastställdes, skulle i och för sig motivera, att statsbidragsfrågorna
i sin helhet toges upp till allmän omprövning. Av skäl, som förut
anförts, har detta icke varit möjligt. Då statsbidraget till anstalter för obild -

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

bara sinnesslöa bibehållits oförändrat sedan den 1 juli 1942, har relationen
mellan detta bidrag och den sammanlagda vårdkostnaden kommit att bliva
särskilt oförmånlig. Detta förhållande har medfört ogynnsamma verkningar
framförallt för de enskilda anstalterna, vilka härigenom tvingats begära
en avsevärd höjning av vårdavgifterna. Även för landstingen, som måst
svara för en större del av vårdkostnaden än som varit avsett, har en ökad
belastning uppkommit.

För att erhålla en ungefärlig uppfattning om de enskilda anstalternas
ställning i ekonomiskt hänseende har utredningen från medicinalstyrelsen
införskaffat vissa uppgifter rörande anstalternas inkomster (vårdavgifter,
statsbidrag m. in.) och utgifter under åren 1949 och 1950. Av uppgifterna
framgår, att av 72 redovisade anstalter 19 gått med förlust under år 1949
och 27 under år 1950. Underskotten uppgå till i genomsnitt omkring 10 000
respektive 11 100 kronor per år. Om och i den mån anstaltsdriften lämnat
överskott, utgör detta anstaltsägarens — föreståndarens enda ekonomiska
utbyte av anstaltsdriften. Härvid är emellertid att märka, att kostnaderna
för »avlöning» till denne icke medräknats i utgifterna för respektive år.
Innehavare av enskilda sinnesslöanstalter ha med hänsyn härtill ansett sig
icke få tillfredsställande ekonomiskt utbyte av verksamheten och svårigheter
ha därför yppat sig att förmå dessa att fortsätta anstaltsdriften. Med
anledning härav har medicinalstyrelsen från och med kalenderåret 1951
sökt minska denna olägenhet genom att anpassa vårdavgifternas storlek
efter de successivt stigande kostnaderna för vederbörande anstalters drift.
Vid fastställandet av de nya vårdavgifterna har hänsyn tagits — förutom
till förut omnämnda förhållanden (uppkomna underskott eller överskott
in. in.) — dels till beräknade prisstegringar under år 1951, dels ock till att
anstaltsägaren-föreståndaren skall erhålla skäligt ekonomiskt utbyte av
anstaltsdriften. »Avlöning» till denne har sålunda numera inräknats i utgifterna.

De under år 1950 gällande och de för år 1951 fastställda nya vårdavgifterna
uppgingo såvitt angår vårdhemmen till högst 2 000 respektive 2 600
kronor och lägst 800 respektive 1 800 kronor per år. I fråga om de vårdhem,
som äro kombinerade med arbetshein, voro motsvarande vårdavgifter högst
1 800 respektive 2 600 kronor samt lägst 1 000 respektive 2 000 kronor per
år. Den genomsnittliga höjningen uppgår till omkring 700 å 750 kronor. Alt
genom sådana åtgärder åstadkomma ekonomiska förutsättningar för dessa
anstalters fortsatta drift framstår emellertid för utredningen såsom synnerligen
otillfredsställande. Statsbidragens storlek har visserligen icke i och
för sig någon avgörande ekonomisk betydelse för de enskilda anstalternas
fortsatta existens, enär medicinalstyrelsen vid fastställandet av vårdavgifterna
vid respektive anstalter givetvis måste taga hänsyn till omfattningen
av dessa bidrag. De kraftiga höjningar av vårdavgifterna, som på grund av
statsbidragets oförändrade storlek varit nödvändiga, ha dock medfört återverkningar
för de intagnas anhöriga. Då det gäller vuxna har tidigare en

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

avsevärd del av vårdkostnaderna kunnat bestridas genom folkpensionen. I
den mån de anhöriga ha att själva erlägga vårdavgift, har följden av höjningarna
blivit, att de sökt undvika att få vederbörande intagen på en
enskild anstalt. Framförallt ha, enligt vad utredningen erfarit, efter den
senaste avgiftshöjningen bekymmer från de anhörigas sida tillkännagivits i
mycket stor utsträckning, och hemtagningar av patienterna ha i vissa fall
förekommit. Vid verkställd undersökning i fråga om de enskilda anstalterna
— vilka såvitt angår anstalterna för obildbara svara för vården av
icke mindre än omkring 55 % av sammanlagda antalet intagna — har framkommit,
att förmyndare eller anhöriga i omkring 11 % av antalet fall själva
betala vårdavgifterna. Då emellertid enligt uppgift åtskilliga av dem, för
vilka avgifterna erläggas av primärkommunerna genom fattigvårdsstyrelserna
och i sista hand av landstingen, i efterhand krävas på dessa avgifter,
torde nämnda procentsiffra i verkligheten vara högre.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och då på grund av de fortsatta
prisstegringarna en ytterligare höjning av vårdavgifterna i annat fall icke
torde kunna undvikas, förordar utredningen en omedelbar höjning av statsbidragen.
En dylik ökning synes också vara motiverad med utgångspunkt
från önskemålet att åtminstone i viss utsträckning återställa den tidigare
förutsatta proportionen mellan statsbidrag och vårdkostnader. I avbidan
på resultatet av utredningens prövning av statsbidragsfrågan i dess helhet
föreslår utredningen, att statsbidraget till vårdhemmen bestämmes till
samma belopp, som för närvarande utgår till arbetshemmen för bildbara
sinnesslöa, nämligen 800 kronor per år och vårdad. Då enligt vad utredningen
inhämtat å vårdhem för närvarande finnas intagna omkring 4 500
personer, skulle kostnadsökningen för statsverket komma att uppgå till i
runt tal (350 x 4 500) 1 500 000 kronor. Utredningen förutsätter därvid,
att en omprövning av vårdavgifterna kommer till stånd. Då statsbidragen
utbetalas halvårsvis i efterskott, böra de föreslagna ändringarna äga till
lämpning från och med den 1 januari 1952. Nettoutgifterna å anslaget till
Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa uppgingo budgetåret 1950/51
till 1 700 344 kronor. För budgetåret 1952/53 skulle sålunda erfordras ett
anslag för ändamålet om i runt tal (1 700 344 + 1 500 000) 3 200 000 kronor.

Yttranden.

Statskontoret förordar — under hänvisning till vad ämbetsverket uttalat
i ett den 17 oktober 1951 avgivet utlåtande över medicinalstyrelsens medelsäskanden
för budgetåret 1952/53 för ifrågavarande anstalter — att statsbidraget
uppräknas till i avrundat tal 300 kronor per halvår.

Medicinalstyrelsen erinrar, att styrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret
1952/53 i fråga om bidrag till driften av anstalter för obildbara sinnesslöa
hemställt bland annat att, därest de förslag, som den då nyligen tillsatta
utredningen kunde komma att framlägga, icke skulle hinna föreläggas

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

1952 års riksdag, utgående statsbidrag måtte provisoriskt höjas till av utredningen
nu föreslaget belopp. Styrelsen utgick därvid från att provisoriet
skulle vara ett år. Nu föreliggande förslag innebär, att detsamma
kommer att bestå en längre tid. Styrelsen kan icke tillstyrka detta särskilt
då fråga är om de enskilda vårdhemmen, vilkas driftkostnader skola täckas
förutom av statsbidraget av vårdavgifter, som erläggas av socialvårdsorgan
och enskilda. De alltjämt fortgående löne- och prisstegringarna torde i de
flesta fall icke komma att täckas enbart av den föreslagna höjningen av
statsbidragsbeloppen, varför en ytterligare höjning av vårdavgiften icke
torde kunna undvikas. Någon prognos häröver har ännu icke kunnat ställas,
då årsberättelser från anstalterna för år 1951 ännu ej inkommit i nämnvärt
antal.

De löne- och prisstegringar, som inträffat under de senaste åren, ha medfört,
att statsbidragen ej längre motsvara den ursprungligen beräknade
delen av driftkostnaderna. Bidragen torde numera uppgå till mindre än Va
av driftkostnaderna vid anstalter för bildbara sinnesslöa och vid epileptikeranstalter
samt cirka Vs av samma kostnader vid anstalter för obildbara
sinnesslöa. Mot bakgrunden härav framstå utredningens förslag till provisoriska
statsbidragsbelopp som blygsamma, allrahelst som de förutsättas
skola vara oförändrade i två å tre år framåt.

Medicinalstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag till statsbidrag
såvitt angår kalenderåret 1952, men anser, att, därest provisoriet skall
bestå längre tid, beloppen böra höjas i närmare anslutning till tidigare av
statsmakterna uttalad uppfattning om storleken av statens andel i kostnaderna
för ifrågavarande anstalter. I nästkommande anslagsäskanden avser
styrelsen därför att ånyo upptaga frågan om bidragsbeloppens storlek.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att för närvarande utgående
statsbidrag äro uppenbart otillräckliga. Det försämrade penningvärdet
och därmed följande kostnadsökningar ha medfört starkt stegrade utgifter
för anstaltsdriften. Då statsbidraget förblivit oförändrat, ha kostnadsstegringarna
fått täckas vid landstingens anstalter av landstingsmedel
och vid de enskilda anstalterna genom höjda avgifter, som det i flertalet
fall i sista hand tillkommit landstingen att gälda. En ökning av statsbidraget
för att i någon mån återställa den tidigare kostnadsfördelningen får därför
anses i hög grad påkallad. Att en dylik ökning icke tidigare skett eller
av förbundet påyrkats, får ses mot bakgrunden av att sinnesslövårdens organisation
under senare år legat i stöpsleven och att man hoppats på en snar
lösning av denna fråga.

Då en sådan av allt att döma kommer att dröja ytterligare något år, anser
styrelsen i likhet med utredningen alt — i avvaktan på ett definitivt
förslag i statsbidragsfrågan — eu provisorisk höjning av statsbidraget till
vårdhem för obildbara sinnesslöa är starkt motiverad. Även om det av utredningen
föreslagna beloppet — 800 kronor per vårdad och år _ med

hänsyn till nuvarande kostnadsläge uppenbarligen ligger i underkant, anser
sig dock styrelsen kunna acceptera förslaget såsom ett provisorium.

3—488 53 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 133.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Svenska stadsförbundets styrelse anför, att en förbättring av statsbidraget
till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa synes i hög grad
påkallad, och att den provisoriska ökningen av bidraget bör bestämmas till
minst det belopp, som utredningen föreslagit.

ANSLAGSÄSKANDEN FÖR BUDGETARET 1952/53.

Förslag.

Medicinalstyrelsen hemställer i skrivelse den 31 augusti 1951, att förslagsanslaget
till Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa höjes från
1 800 000 till 3 180 000 kronor.

Nettoutgifterna å anslaget uppgingo under budgetåret 1950/51 till
1 700 344 kronor. Rekvisitioner av statsbidrag för senare halvåret 1950 å
tillhopa 52 202 kronor hade emellertid icke hunnit utbetalas förrän efter
budgetårets utgång, varför nettoutgifterna rätteligen uppgingo till 1 752 546
kronor.

Medicinalstyrelsen — som i anslagsäskandena för budgetåret 1951/52 anmälde,
att svårigheter yppat sig att förmå innehavare av enskilda sinnesslöanstalter
att fortsätta driften — har från och med kalenderåret 1951
sökt minska anstalternas ekonomiska svårigheter genom att anpassa vårdavgifternas
storlek efter de successivt stigande driftkostnaderna. Att genom
sådana åtgärder åstadkomma ekonomiska förutsättningar för den fortsatta
driften kan emellertid i längden icke anses försvarligt, då vid sådant
förhållande en betydande diskrepans uppstår mellan statsbidrag och vård
avgifter. Inom styrelsen har därför preliminärt övervägts en omläggning
av statsbidragssystemet för att åstadkomma en lämplig avvägning mellan
statsbidrag och vårdavgifter samtidigt som vissa garantier skulle skapas
för en tillfredsställande vård. Sedan chefen för inrikesdepartementet tillkallat
sakkunniga för utredning angående organisationen och finansieringen
av sinnesslövården (1951 års sinnesslövårdsutredning), inskränker
sig emellertid medicinalstyrelsen — under förutsättning att proposition i
ämnet icke skulle hinna föreläggas 1952 års riksdag — till att föreslå, att
nu utgående statsbidrag provisoriskt höjes från 225 till 400 kronor för
vårdad och halvår eller till samma belopp som för närvarande utgår till
anstalter för bildbara sinnesslöa. Vid en dylik höjning av statsbidraget
kommer vårdavgifternas storlek att omprövas.

Yttrande.

Statskontoret uttalar, att den inträdda stegringen i driftkostnaderna torde
nödvändiggöra ökade tillskott från statens sida. I avvaktan på resultatet av
pågående utredning synas dock nu utgående belopp icke böra uppräknas
i vidare mån än som kän anses betingat av levnadskostnadernas stegring
mellan år 1942, då nuvarande bidragsgrunder fastställdes, och år 1951 —
att döma av förändringarna i levnadskostnadsindex motsvarande en ökning
med omkring 33 %. Med en häremot svarande uppräkning av statsbidraget
skulle detta komma att uppgå till högst 300 kronor per halvår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 35

DEPARTEMENTSCHEFEN.

1951 års sinnesslövårdsutredning, som tillkallades den 29 juni 1951 för
alt verkställa utredning rörande organisationen och finansieringen av sinnesslövården,
har enligt meddelade direktiv i uppdrag bland annat att
göra en översyn av de av 1946 års sinnesslövårdsutredning framlagda förslagen
till ändrade grunder för statsbidrag till anstalter för sinnesslöa. Sistnämnda
utrednings förslag på denna punkt ansågs nämligen av olika skäl
icke kunna godtagas. Bakgrunden härtill torde framgå av den i det föregående
lämnade summariska redogörelsen för remissyttrandena över
nämnda förslag. 1951 års utredning har emellertid — i överensstämmelse
med direktiven ■— i första hand måst inrikta sitt arbete på det lagförslag,
som nyligen framlagts, och har av detta och andra förut redovisade skäl
icke kunnat upptaga statsbidragsfrågorna i allmänhet till närmare behandling.
Det förslag, som nu framlagts, avser sålunda endast att söka åstadkomma
provisoriska förbättringar av de beträffande anstalterna för obildbara
sinnesslöa för närvarande gällande statsbidragsgrunderna.

Såväl i samband med fastställandet vid 1942 års riksdag av nämnda
bidragsgrunder som tidigare har det framhållits såsom önskvärt, att statsbidraget
till ifrågavarande anstalter kunde hållas vid en tredjedel av anstalternas
driftkostnader. Därest kraftigare förskjutningar i prisnivån och
därmed i relationen mellan statsbidrag och driftkostnader inträffade, borde
frågan om ändring av statsbidragets storlek upptagas till övervägande.

Statsbidragen till anstalterna för obildbara sinnesslöa ha, såsom framgår
av det föregående, bibehållits oförändrade sedan år 1942. De kraftiga
stegringar av priser och löner, som särskilt under de senaste åren inträffat,
ha medfört, att relationen mellan nämnda bidrag och den sammanlagda
vårdkostnaden kommit att bliva synnerligen oförmånlig för anstalterna
men även och framför allt för de intagna. Såsom medicinalstyrelsen framhållit
täcka statsbidragen sålunda icke längre den beräknade delen av driftkostnaderna
utan torde numera motsvara endast cirka en sjättedel av
dessa. Enär de enskilda anstalterna till följd härav uppvisat underskott,
i vissa fall uppgående till avsevärda belopp, ha svårigheter yppat sig att
förmå innehavarna att fortsätta anstaltsdriften. Med anledning härav har
medicinalstyrelsen med giltighet från och med kalenderåret 1951 vidtagit
avsevärda höjningar av vårdavgifterna vid dessa anstalter. De kraftiga höjningar,
i ett fall med icke mindre än 125 % av förut utgående avgifter, som
sålunda visat sig nödvändiga, ha medfört synnerligen kännbara påfrestningar
för sådana intagna eller anhöriga till dessa, som ha att själva erlägga
vårdavgifterna. Att genom sådana åtgärder skapa ekonomiska förutsättningar
för dessa anstalters fortsatta drift synes därför i längden icke
tillfredsställande.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden anser jag mig därför i likhet
med utredningen böra förorda en omedelbar höjning av statsbidragen till
dessa anstalter. Medicinalstyrelsen har visserligen framhållit, att de allt -

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 133.

jämt fortgående löne- och prisstegringarna i de flesta fall icke torde komma
att kunna täckas enbart av den av utredningen föreslagna höjningen av
statsbidragsbeloppen, varför en ytterligare ökning av vårdavgifterna enligt
styrelsen icke syntes kunna undvikas. Jag förordar emellertid att statsbidraget
tills vidare bestämmes till högst 400 kronor per vårdad och halvår.
I likhet med utredningen förutsätter jag därvid, att en omprövning av nu
utgående vårdavgifter kommer till stånd. Då statsbidragen utbetalas halvårsvis
i efterskott, torde de föreslagna ändringarna böra tillämpas från och
med den 1 januari 1952. Mot utredningens beräkning av kostnadsökningen
för ändamålet, 1 500 000 kronor, har jag intet att erinra. I enlighet härmed
och då nettoutgifterna å anslaget budgetåret 1950/51 uppgingo till 1 700 344
kronor, skulle sålunda för budgetåret 1952/53 erfordras ett anslag för ändamålet
om i runt tal 1 700 344 + 1 500 000) 3 200 000 kronor. Förslaget innebär
en höjning av f. n. anvisat anslag, 1 800 000 kronor, med 400 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att statsbidraget till driftkostnader vid anstalter
för obildbara sinnesslöa må utgå enligt av mig i det
föregående angivna grunder och sålunda bestämmas till högst
400 kronor för envar av det antal obildbara sinnesslöa, som
i medeltal för dag under respektive halvår vårdats å anstalten;

dels ock till Bidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa
för budgetåret 1952/53 under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

LÅN TILL FÖRENINGEN MARGARETHAHEMMET FÖR VÅRD
AV FALLANDESJUKA SINNESSLÖA BARN.

FÖRSLAG.

I skrivelse den 26 februari 1952 har föreningen Margarethahemmet för
vård av fallandesjuka sinnesslöa barn hemställt om ett engångsanslag å
154 572 kronor 30 öre till täckande av den förlust, som uppkommit å föreningens
verksamhet under de senaste tre åren.

Föreningen, som har till ändamål att bereda bostad, vård och underhåll
åt fallandesjuka sinnesslöa barn, stiftades år 1890 och lämnar sedan 1915
vid sin då uppförda anstalt vid Knivsta vård och undervisning åt mellan
100 och 110 fallandesjuka sinnesslöa barn årligen. Under åren därefter har
anstaltens moderniserats. Särskild arbetsavdelning för överåriga kvinnliga
patienter, vilka ej kunnat lämna anstalten, ävensom föreståndarinne- och
lärarbostäder ha sålunda inretts eller nybyggts. Föreningen har därvid
helt litat till donerade medel. För sin verksamhet har anstalten de första

37

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 133.

åren förutom vårdavgifter för barnen endast använt avkastningen av eget
kapital, men erhåller numera bidrag från statens sida, dels med 900 kronor
om året för varje å anstalten intaget barn dels ock med 85 % av de till
lärarpersonalen utgående lönerna. Under vanliga år ha dessa bidrag jämte
vårdavgifter och föreningens egna inkomster räckt till att täcka de utgifter,
som verksamheten fört med sig, men under de tre senaste åren har trots
ökade vårdavgifter denna verksamhet gått med förlust. Orsaken härtill är
bland annat, att föreningen år 1949 måst bygga nya bostäder åt föreståndarinna
och lärarpersonal ävensom inreda nya bostäder åt två vid anstalten
anställda sjuksköterskor. Genom dessa nybyggnader och omändringar ha
barnen erhållit större utrymmen, varigenom möjligheterna till bättre vård
ökats. Kostnaderna för ny- och ombyggnaderna ha i runt tal uppgått till
180 000 kronor. För att erhålla dessa medel måste föreningen försälja vissa
värdehandlingar, varigenom avkastningen avsevärt minskats. Avkastningen
av föreningens tillgångar i övrigt har också genom den låga räntan blivit
mindre än förut. Till dessa omständigheter ha de senaste åren kommit
väsentligt ökade kostnader för anstaltens drift, särskilt beträffande
lönerna. Föreningens verksamhet har sålunda gått med förlust under alla
tre åren 1949, 1950 och 1951, så att den balanserade förlusten nu uppgår
till 154 572 kronor. De stegrade omkostnaderna ha nödvändiggjort en ofrånkomlig
försäljning av värdehandlingar för att kunna betala utgifterna.
Trots moderniseringar och rationaliseringar för åstadkommande av förbilligad
drift har det icke lyckats att uppnå balans mellan inkomster och utgifter.
I sin mån beror detta jämväl på att vården vid anstalten på grund
av sjukdomens art givetvis måste hållas på ett högt plan, vilket försvårar
besparingsmöjligheterna.

Då föreningens tillgångar genom de ökade omkostnaderna sålunda varje
år undergå en avsevärd minskning, har fråga uppstått, huruvida icke anstalten
inom en icke alltför långt avlägsen framtid måste nedläggas, enär
möjligheter för dess drift saknas. Då föreningen en lång följd av år kunnat
bedriva sin välsignelserika verksamhet och genom att taga hand om dessa
olyckliga barn redan vid späd ålder kunnat befria hem och syskon från
den plåga, som de epileptiska barnen otvivelaktigt måste vara, har föreningen
i sitt nu uppkomna nödläge velat bringa dessa synpunkter till
statsmakternas kännedom.

YTTRANDEN.

Medicinalstyrelsen framhåller, alt Margarethahemmet fyller ett oundgängligt
behov av vårdplatser för fallandesjuka sinnesslöa. De intagna beredas
där en tillfredsställande vård av en standard, som styrelsen anser
angelägen att bibehålla.

Vårdavgifterna vid hemmet höjdes från och med den 1 januari 1951
från tidigare 2 000 kronor för skolelever och vårdhemspatienter samt 1 600

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

kronor för arbetshemselever till 2 500 kronor för samtliga intagna. Trots
dessa höjningar har hemmets drift visat ett avsevärt underskott. Vid vårdavgiftens
fastställande den 10 april 1951 var det icke möjligt att helt förutse
den slutliga löne- och prisnivån för samma år och sålunda med ledning
därav bestämma vårdavgiften. Å andra sidan synes det styrelsen knappast
möjligt att i obegränsad utsträckning höja vårdavgifterna utöver det belopp,
som nu fastställts. Redan detta är synnerligen betungande, framförallt
för de enskilda personer, som erlägga vårdavgift för å hemmet intagen
anhörig.

Medicinalstyrelsen föreslår därför, att staten påtager sig större del av
vårdkostnaderna än som nu sker enligt gällande statsbidragsbestämmelser.
Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att i propositionen nr 285 till
1945 års riksdag uttalades, att bidragen till internatskolor för bildbara sinnesslöa
borde fixeras till belopp, avsedda att motsvara i genomsnitt s/i av
driftkostnaderna, samt att bidragen till epileptikeranstalter, vilka dittills
utgått efter enahanda grunder som bidragen till bildbara sinnesslöa, borde
regleras i dåvarande sammanhang, vilket även blev statsmakternas beslut.

Medicinalstyrelsen har gjort en översyn av föreningens inkomst- och utgiftsböcker
för år 1951 samt huvudböcker för åren 1950 och 1951, vilken
icke givit anledning till erinran. Styrelsen tillstyrker därför föreningens
framställning. Samtidigt föreslår styrelsen, att vid bifall till densamma
Kungl. Maj :t föreskriver att en eller två ledamöter i föreningens styrelse
skola utses av Kungl. Maj :t eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande av
medicinalstyrelsen.

Det är att förvänta att jämväl under löpande kalenderår driften icke
kan uppehållas utan ökade inkomster antingen genom en avsevärd höjning
av vårdavgifterna eller genom uppräkning av statsbidragsbeloppet eller
genom att medel anvisas av riksdagen till täckande av uppkommande underskott.
Därest det sistnämnda alternativet väljes, torde medicinalstyrelsen
jämväl böra deltaga i granskningen av föreningens räkenskaper samt
eventuellt fastställa stat för hemmet.

Statskontoret framhåller, att de uppkomna driftunderskotten väsentligen
synas ha föranletts av de starkt stegrade kostnaderna för verksamheten.
Då prisstegringarna alltjämt fortsätta, torde förluster vara att emotse
även för kommande år. För att åstadkomma balans synes det vara nödvändigt
att öka vårdavgifterna. Med hänsyn till statens intresse av att verksamheten
vid anstalten upprätthålles, vill statskontoret emellertid icke motsätta
sig ett tillmötesgående av den nu gjorda framställningen om särskilt
statsunderstöd. I betraktande av föreningens ekonomiska ställning anser
sig ämbetsverket böra förorda, att statens bistånd lämnas i form av ett
räntefritt lån under fonden för låneunderstöd. Låneunderstödet synes böra
bestämmas till högst samma belopp som förlusten under år 1951, eller i
runt tal 90 000 kronor.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

DEPARTEMENTSCHEFEN.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har Margarethahemmets
drift, trots en från och med den 1 januari 1951 medgiven väsentlig höjning
av vårdavgifterna, de tre senaste åren (1949—1951) uppvisat betydande
underskott. Dessa uppgå sålunda för nämnda år till icke mindre än sammanlagt
154 572 kronor, varav ett belopp om 89 298 kronor hänför sig till
år 1951. Såsom statskontoret framhållit, synas de uppkomna underskotten
väsentligen ha föranletts av de till följd av pris- och löneökningar starkt
stegrade kostnaderna för verksamheten. För att erhålla medel att möta
dessa kostnadsstegringar har föreningen tvingats till försäljning av vissa
värdehandlingar i sådan utsträckning, att dess inkomster avsevärt minskats.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och då Margarethahemmet fyller
ett oundgängligt behov av vårdplatser för fallandesjuka sinnesslöa, anser
jag det vara angeläget, att åtgärder vidtagas för att säkra ett fortsatt uppehållande
av driften vid hemmet. Jag förordar därför, att staten lämnar
anstalten ett visst ekonomiskt stöd. Detta, som emellertid i enlighet med
vad statskontoret förordat synes böra begränsas till högst samma belopp
som förlusten under år 1951 eller i runt tal 90 000 kronor, torde lämpligen
böra utgå i form av ett ränte- och amorteringsfritt lån om sistnämnda
belopp.

Såsom villkor för lånets erhållande synes böra föreskrivas, att föreningen
i egenskap av ägare till Margarethahemmet ställer godtagbar säkerhet för
lånet. Vid lånet bör vfdare knytas det villkoret, att detsamma skall återbetalas,
därest verksamheten nedlägges eller icke upprätthålles på tillfredsställande
sätt. Slutligen bör i enlighet med medicinalstyrelsens förslag föreskrivas,
att en ledamot i föreningens styrelse skall utses av Kungl. Maj :t
eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande av medicinalstyrelsen.

Anslag för ändamålet bör upptagas under rubriken Lån till föreningen
Margarethahemmet för vård av fallandesjuka sinnesslöa barn för sanering
av hemmets ekonomi samt såsom investeringsanslag anvisas under fonden
för låneunderstöd.

I enlighet med det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen

att till Lån till föreningen Margarethahemmet för vård av
fallandesjuka sinnesslöa barn för sanering av hemmets ekonomi
för budgetåret 1952/53 under Fonden för låneunderstöd,
inrikesdepartementet, anvisa ett investeringsanslag av 90 000
kronor.

Med bifall till vad .föredragande departementschefen
sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt, förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokolletC.
-G. Carlström.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ........................................................................ 3

Förslag angående förstärkning av sinnesslöinspektionen in. in.

Gällande bestämmelser .................................

Tillsynskommitténs förslag.............................

Allmänna synpunkter ...............................

Central tillsyn .......................................

Lokal tillsjm .........................................

Den centrala inspektionens personalbehov .........

Yttranden över tillsynskommitténs förslag ...........

Central tillsyn.......................................

Lokal tillsyn.........................................

Den centrala inspektionens personalbehov .........

Departementschefen.....................................

5

7

«

13

14
17
17
19
21
23

Förslag till provisoriska ändringar av vissa statsbidragsbestämmelser.............. 26

Gällande bestämmelser................................4.................... 26

1946 års sinnesslövårdsutredning .......................................... 27

Förslag.................................................................... 27

Yttranden ................................................................ 29

1951 års sinnesslövårdsutredning .......................................... 29

Förslag.................................................................... 29

Yttranden ................................................................ 32

Anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 .................................. 34

Förslag.................................................................... 34

Yttrande .................................................................. 34

Departementschefen.......................................................... 35

Lån till föreningen Margarethdhemmet för vård av fallandesjuka sinnesslöa barn 36

Förslag ...................................................................... 36

Yttranden.................................................................... 37

Departementschefen.......................................................... 39

Stockholm 1052. K. L. Beckmans Boktryckeri.